SOU 1979:52

Viltskador

Till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet

Genom beslut den 24 mars 1977 bemyndigade regeringen chefen för jordbruksdepartementet att dels tillkalla en beredning med uppdrag att se över vissa jakt— och viltvårdsfrågor,

dels utse en särskild referensgrupp till beredningen.

Beredningen antog namnet Jakt— och viltvårdsberedningen.

Beredningen har i juni 1977 avgett delbetänkandet (Ds Jo 1977:4) Vårjakt efter sjöfågel och i mars 1979 delbetän— kandet (SOU 1979:19) Jaktvårdsområden.

Under arbetet med det nu föreliggande betänkandet har be— redningen bestått av departementsrädet i jordbruksdeparte— mentet Sören Ekström, ordförande, byråchefen i statens na— turvårdsverk Jan—Olof Pettersson och riksjaktvårdskonsulen— ten Bo Thelander, Svenska jägareförbundet. Ledmöter i refe— rensgruppen har varit riksdagsledamoten Elis Andersson (c), byggnadsinspektören Hans Sundberg (m), riksdagsledamoten Bertil Dahlén (fp), riksdagsledamoten Sven Lindberg (s)

och förbundsjuristen Bernt Lindqvist, Jägarnas Riksförbund- Landsbygdens Jägare. Som experter har hovrättsassessorn Gunnar Holmgren, jordbruksdepartementet, förbundsordföran— de Nils Hermansson, Studiefrämjandet och avdelningsdirektö— ren Ulf Weinberg, statens naturvårdsverk, biträtt bered- ningen. Hovrättsassessorn Hans Petterson har varit sekre— terare och kanslisekreteraren Tommie Sjöberg biträdande

För arbetet inom sekretariatet med föreliggande betänkande

har främst Nils Hermansson svarat.

Ledamöterna i referensgruppen har förklarat sig dela be—

redningens uppfattning sådan den redovisas i betänkandet.

Under åberopande av det anförda får beredningen härmed överlämna delbetänkandet Viltskador (SOU 1979:52).

Stockholm i augusti 1979

Sören Ekström

Jan—Olof Pettersson Bo Thelander

/Hans Petterson

INNEHÅLL Sid. Sammanfattning 9 Författningsförslag [5 1 Utredningsuppdraget och arbetets bedrivande 24 1.1 Direktiven 24 1.2 Utredningsarbetets bedrivande 29 2. Förekommande viltskador 31 2.1 Inledning 31 2.2 Däggdjur efter vilka jakt är tillåten 32 2.2.1 Vildsvin 32 2.2.2 Vildkanin 32 2.2.5 Mink 33 2.2.4 Bäver 33 2.2.5 Hare 35 2.2.6 Ekorre 36 2.2.7 Rödräv 36 2 . 2.8 Björn 37 2.2.9 Grävling 37 2.2.10 Hermelin, iller 33 2.2.11 Mård 38 2.2.12 Lo 38 2.2.15 Dovvilt 39 2.2.14 Kronvilt 39 2.2.15 Rådjur 40 2.2.16 Älg 41 2.5 Däggdjur som är fridlysta hela året 42 2.5.2 Varg 2.5.5 Järv 2.5.4 Utter 2.5.5 Säl

2.5.6 Myskoxe

2.4 Fåglar 45 2.4.1 Allmänt 45 2.4.2 Skrattmås, fiskmås, gråtrut, havstrut 46 2.4.5 Kråka, skata, kaja, råka 47

2.4.4 Björktrast (snöskata) 47 3 2.4.5 Gråsparv, pilfink 47

2.4.6 Stadsduva 47 2.4.7 Gräsand 48

2.4.8 Knipa 48 , 2.4.9 Storskarv, mellanskarv 43 ? 2.4.10 Storskrake * 43 ! 2.4.11 Ejder 49 i 2.4.12 Grågås 49 , 2.4.15 Bläsgås och sädgås 49 [ 2.4.14 Kanadagås 49

2.4.15 Tjäder 50

2.4.16 Fasan . 50 * 2.4.17 Ringduva 50

2.4.18 Korp 51 2.4.19 Koltrast, stare 51 2.5 Fågelarter som är fridlysta hela året 51 2.5.1 Storlom, smålom 51 2.5.2 Häger 51

2.5.5 Trana 52 2.5.4 Knölsvan 52

2.5.5u Vitkindad gås 52 2.5.6 Fiskgjuse 52

2.5.7' Havsörn och kungsörn 52 ' 2.5.8 Turkduva 52 4 2.5.9 Fisktärna, silvertärna 53

2.5.10 Hackspett 53 2.5.11 Domherre 53 , 2.5.12 Korsnäbb, tallbit 53 ; 2.5.13 Grönfink 53 2.5.14 Duvhök 53 2.6 Sammanställning över skadevållande viltarter, skade—

typer, lokalisering och omfattning 54

5 Åtgärder för att minska skador av vilt 58 5.1 Allmänt 58 5.2 Vissa förebyggande åtgärder utom jakt 58 5.5 Förebyggande åtgärder genom jakt 61 5.4 Mekaniska hinder, kemiska medel, Skrämselåt—

gärder och biologiska metoder 67 5.4.1 Mekaniska hinder 67 5.4.2 Kemiska åtgärder 69 5.4.5 Skrämselmetoder 70 5.4.4 Biologiska metoder 73

4 Ekonomisk ersättning för skador förorsakade av vilt 75 4.1 Förhållandena före 1958 års lagstiftning 75 4.2 Gällande bestämmelser 75 4.2.1 Ersättning enligt särskild författning 75 4.2.2 Ersättning i andra fall 77 4.5 Utbetalade ersättningar under åren 1968—1978 80 4.4 Försäkring 8] 5 Viltskadornas framtida utveckling 82 5.1 Viltbestånden 82 5.1.1 Däggdjur 82 5.1.2 Fåglar 86 5.2 Sanitära förhållanden 88 5.5 Förändringar i olika areella näringar 39 6 Översikt över förhållanden i andra länder 95 6.1 Inledning 95 6.2 Finland 95 6.5 Norge 97 6.4 Danmark 99 6.5 Förbundsrepubliken Tyskland 100 6.6 Nederländerna 6.7 Belgien 6.8 Frankrike 6.9 Storbritannien 6.10 USA

6.11 Kanada 6.12 Sammanfattning

7. Beredningens överväganden och förslag

7.1. Grundläggande principer

7.2. Olika skadetyper

7.5. Förebyggande insatser genom planering

7.4. Övriga förebyggande åtgärder

7.4.1. Jakt

7.4.2. Andra åtgärder

7.6. Ersättning vid inträffade skador

7.6.1. Skador av älg, kronvilt och dovvilt i jord—

bruket 7.6.2 Skador av älg, kronvilt och dovvilt på träd- gårdsodling 7.6.5 Skador av älg, kronvilt och dovvilt på skog

7.6.4. Vissa rovdjur

7.6.5. Säl 7.6.6 Övriga viltarter

7.7. Information

7.8. Administration

7.9. Kostnader och finansiering

7.9.1. Kostnader för skadereglering

7.9.2. Administrativa kostnader

7.10. Författningar

Bilagor

109 109 HJ HS 118 ”8 119 120 121

121

143 144 146

149 151

153 154 156 156 159 160 161

Sammanfattning

Den inventering beredningen gjort ger vid handen att de flesta av de fåglar och däggdjur som finns i Sverige i något sammanhang be— döms som skadevållande. Skadorna kan schematiskt delas in i några

huvudgrupper:

— Betningsskador på skog, jordbruksgrödor och trädgårdsprodukter

förorsakas av både däggdjur och fåglar.

— Sanitä£a_olägenheter orsakas främst av olika fågelarter, men

även vissa däggdjur kan bli aktuella i detta sammanhang.

— Predation (vilda djurs tagande av byte). Av störst betydelse är härvidlag att varg, björn,järv och lo river ren och vissa

andra tamdjur.

— Skadgr på byggnader och anläggningar. — Vilt: och trafikkollisioneg främst mellan vilt/motorfordon

men även mellan vilt/tåg och vilt/flygplan.

I det nu framlagda betänkandet har beredningen inte behandlat de problem som sammanhänger med viltolyckor i trafiken. Denna fråga kommer att behandlas i ett särskilt betänkande som Jakt—

och viltvårdsberedningen avser att lägga fram under våren 1980.

Sedan länge har den principen gällt att var och en är skyldig att tåla ett visst mått av intrång och olägenhet till följd av förekomsten av vilt. Den principen kan med än större tyngd hävdas mot bakgrund av den numera allmänt gällande synen att

en art— och individrik fauna bör eftersträvas.

Beredningen fastslår som en grundläggande princip att respekten för naturen och dess givna regler bör prägla också synen på kon—

flkten mellan olika mänskliga aktiviteter och viltet.

Är omständigheterna sådana att mer omfattande skador eller olä— genheter kan uppkomma framhåller beredningen att i första hand förebyggande åtgärder bör vidtas. Bland sådana åtgärder bör

man bl.a. uppmärksamma möjligheterna att redan under planerings- stadiet på riks-, regional och lokal nivå förebygga viltskador. Även de olika näringarna har stora möjligheter att i sin plane— ring vidta åtgärder som minskar eller förhindrar viltskador. Så— väl vad gäller samhällsplaneringen som de berörda näringarnas planering förordar beredningen att ökad uppmärksamhet ägnas viltskadeproblemen. Andra förebyggande åtgärder kan vara an— vändning av mekaniska hinder, kemiska preparat eller utnyttjan—

de av etologiska eller ekologiska metoder.

För viltarter som förekommer i jaktbara stammar är jakten en möjlighet att minska skadegörelsens omfattning. Möjligheten att bedriva jakt på en viltart synes även öka toleransen mot den skada den åstadkommer. Beredningen föreslår för framtiden föl—

jande åtgärder:

— Då allmän jakttid fastställs bör risken för viltskador i hög— re grad än vad som nu sker vägas in vid bedömningen av när och under hur lång tid respektive art skall jagas.

— Vid licensjakt fastställs i förväg det antal djur som får skjutas. Jakttiden bör då inom biologiskt riktiga ramar kunna göras så generös att man verkligen uppnår den planerade av- skjutningen. För jakt efter älg tillämpas i dag i de flesta syd— och mellansvenska län en licenstid om 50 dagar eller mera. Beredningens uppfattning är att en relativt stor gene— rositet bör kunna tillämpas i fråga om förlängning utöver 50 dagar i de län där älgstammens storlek kan medföra allvarliga-OL genheter. Djup snö, skare etc. kan dock å andra sidan kräva

begränsningar eller anpassning av jaktmetoderna.

Möjligheterna att genom särskilda beslut tillåta beskattning av skadevållande viltarter — och då även fridlysta sådana — i anslutning till platser där skador uppstår bör kunna ut— nyttjas i större utsträckning än vad som nu sker, dock inom

vedertagna biologiska ramar.

Vad gäller samhällets medverkan för att få till stånd ska— deförebyggande åtgärder bör denna i första hand bestå i stöd till forsknings— och utvecklingsarbete samt rådgiv- ning och information. Beredningen föreslår att naturvårds— verket får i uppdrag att efter samråd med planverket och

andra berörda myndigheter utarbeta sådana rekommendationer.

När förebyggande åtgärder inte är tillräckliga kan det bli aktuellt att den skadelidande kompenseras genom ekonomisk ersättning. Enligt beredningens uppfattning bör detta dock komma i fråga endast i undantagsfall. Bestämda regler, som bl.a. ger uttryck för den restriktivitet beredningen för—

ordar, bör därvid tillämpas.

Vid beslut om ersättning för viltskada bör bl.a. beaktas

— om skadan är betydande,

— om skadan är förorsakad av särskilt skyddsvärd djurart,

— huruvida den enskilde, om ersättning ej utgår, får bära en oskälig stor andel av ansvaret för ett allmänintresse,

— om den skadelidande genom egna åtgärder medverkat till skadans uppkomst,

— om den skadelidande genom rimliga åtgärder själv kunnat förhindra eller begränsa skadan,

— om han kan erhålla kompensation för skadan på annat sätt

— om en värdering av skadan kan göras.

För vissa viltskador finns redan i dag regler för skade— ersättning eller har i skilda sammanhang sådana bestämmel—

ser diskuterats.

Här märks främst skador förorsakade av:

- Älg, kron— och dovvilt.

— Björn, varg, järv, 10 och örn. — Bäver.

- Gäss.

— Säl.

I fråga om ersättning för skador av älg, kron— och dovvilt

framhåller beredningen att betydande brister är förknippade med nuvarande ersättningssystem. Dessa brister gäller såväl värderingen som principerna för självrisk. Beredningen före—

slår helt nya regler, innebärande bl.a.

— att skador förorsakade av kronvilt och dovvilt på jord— bruks- och trädgårdsgröda jämställs med skador orsakade av älg,

— att ersättning för skador inte utgår till jordbruksföre— tag som omfattar mindre än två ha åker,

— att den övre arealgränsen för rätt att erhålla ersätt— ning för skada orsakad av älg slopas,

— att ett nytt självrisksystem används vid beräkning av

ersättning för skador av älg, kron— och dovvilt.

Det av beredningen föreslagna systemet syftar dels till

att möjliggöra säkrare beräkningar av den skada som inträf— fat, dels till att stimulera jordbrukarna att vidta olika typer av förebyggande åtgärder, bl.a. genom valet av gröda.

Vad gäller de skador älg, kron— och dovvilt förorsakar på skog har beredningen övervägt huruvida ersättning bör utgå, men stannat för att en mer generell ersättningsmöjlighet inte nu bör införas. Däremot skall det vara möjligt att i vissa

särskilda fall bevilja ersättning för inträffade skador.

I fråga om ersättning för skador på tamdjur orsakade av vissa

rovdjur föreslår beredningen ingen ändring av nuvarande be-

stämmelser.

Beträffande de skador som förorsakas på gröda av andra vilt— arter än älg, kron— och dovvilt, liksom t.ex. sälskador i fisket, föreslår beredningen en fortsatt prövning av rege— ringen från fall till fall.

Beredningen föreslår vidare ett ökat stöd till forskning beträffande viltskador, med inriktning på att förhindra eller begränsa dessa. Forskningen måste följas upp genom utvecklings— och försöksverksamhet där forskningsrönen be— döms under skilda klimat— och miljöförhållanden samt på olika viltarter. Beredningen föreslår att naturvårdsverket får i uppdrag att efter samråd med berörda myndigheter och organi— sationer undersöka behovet av ytterligare forskningsinsat— ser beträffande möjligheterna att motverka konflikter mellan vilt och olika typer av markutnyttjande, liksom att utarbeta närmare riktlinjer för forskningsinsatsernas inriktning och omfattning. Medel bör äskas i samband med verkets ordinarie petita, varigenom också en avvägning kan ske mellan behovet av resurser för denna typ av forskning och andra angelägna behov inom faunaforskningen.

Vidare föreslår beredningen att ökad uppmärksamhet ägnas vilt— skadeproblemen i den informationsverksamhet berörda myndighe— ter och organisationer bedriver. Ett övergripande ansvar för insamlande, sammanställning och spridning av information i dessa frågor — liksom för lämplig samordning av de statliga myndigheternas olika insatser - bör som nu åvila statens naturvårdsverk.

Beredningen föreslår att länsstyrelsen som hittills hand— lägger ersättningsfrågor som rör skador som bl.a. älg för— orsakar på jordbruksgrödor. Som länsstyrelsens expertorgan bör även fortsättningsvis länsälgnämnderna fungera. De upp— komna skadorna skall efter anmälan värderas av gode män, utsedda av respektive länsstyrelse. För att utvärderingen skall bli enhetlig över hela landet bör naturvårdsverket ut— färda instruktioner för värderingsmännen. Det åligger sedan länsstyrelserna att genom ändamålsenlig utbildning svara för

att värderingsmannen besitter nödvändiga kunskaper.

Beträffande sådana skadefall som skall prövas av regeringen bör länsstyrelsen vara regionalt ansvarig för skadevärderingen. De skador som här kan komma i fråga — förorsakade av t.ex. gäss och bäver - är i regel begränsade till vissa delar av landet. varför det enligt beredningens mening inte finns några skäl att inrätta ett särskilt organ inom varje län för detta ändamål. Vid värdering av sådana skador bör länsstyrelsen i stället

höra erforderlig expertis.

För att täcka de kostnader som följer av beredningens förslag står olika finansieringsmöjligheter till förfogande, nämligen allmänna medel, jaktvårdsfonden, älgskadefonder samt särskilda anslag från olika myndigheter, berörda näringar och ideella organisationer. Beredningen diskuterar i betänkandet de prin—

ciper som bör gälla för valet av finansieringskälla.

1. Förslag till

Förordnin; om älgskadefond och om ersättnin; vid vissa vilt— skador m.m.; =...==_a====

Regeringen föreskriver följande.

Algskadefond m.m.

l=å För varje älg, kronvilt och dovvilt som fälls skall er— läggas avgift med ett belopp, som fastställs årligen av sta— tens naturvårdsverk. Beloppet får vara högst fyrahundra kro— nor för älg, trehundra kronor för kronvilt och tvåhundra kronor för dovvilt. Avgift utgår inte 1. om djuret varit otjänligt till människoföda,

2. för kalv som fälls före utgången av augusti månad det år djuret fötts.

å=å Har älg, kronvilt eller dovvilt fällts under allmän eller särskild jakttid, skall detta anmälas till länsstyrel— sen inom två veckor efter jakttidens utgång. Om djuret har fällts med stöd av särskilt tillstånd utom sådan jakttid, skall anmälan göras inom två veckor efter det djuret fällts. 5 i I anmälan enligt 2 5 skall anges

1. var och när djuret fälldes,

2. djurets kön, 5. om det fällda djuret var årskalv.

4 å Avgift för fällt djur skall betalas till länsstyrelsen i samband med anmälan enligt 2 Ö eller, om avgiftsfrihet yr— kats, inom en vecka efter det beslut om att avgift skall be— talas har vunnit laga kraft.

5 & Avgifter som inflyter inom ett län bildar en älgska—

defond som förvaltas av länsstyrelsen.

För länen finns en gemensam regleringsfond som förvaltas

av kammarkollegiet.

Regeringen beslutar om överföring av medel från älgskade—

fond till regleringsfond.

Ersättning för skada av älg, kronvilt och dovvilt

6 & Med medel ur älgskadefonden får betalas

1. ersättning för skador inom länet på jordbruks— eller

trädgårdsgröda som orsakats av älg, kronvilt eller

dovvilt,

2. bidrag till förebyggande av skador inom länet orsakade av älg,

kronvilt eller dovvilt,

5. bidrag till jaktvård, information och utbildning i jaktliga frå—

gor inom länet.

Från regleringsfonden får medel efter beslut av regeringen överföras till älgskadefonder som behöver tillskott och i övrigt anvisas till förebyggande av skador av älg, kronvilt eller dovvilt, förbättring av jakten efter sådant djur och

liknande ändamål.

7 & Ersättning får lämnas för skada i

1. jordbruksföretag med minst två hektar åker,

2. företag för yrkesmässig odling av trädgårdsväxter som omfattar minst 200 kvadratmeter under glas eller plast

eller minst 2 500 kvadratmeter frilandsareal.

Ersättning lämnas inte för skada på gröda som odlas för att

utfodra vilt.

8 & Ersättning för skada i jordbruksföretag utgår bara

för den del av skadans värde som överstiger en för företa—

När havre, fodermärgkål, grönfoderraps eller potatis skadats, er— sätts bara den del av skadans värde som överstiger en för grödan beräknad särskild självrisk, om denna självrisk uppgår till ett

högre belopp än den allmänna självrisken.

2_å Den allmänna självrisken utgör två procent av ett för före— tagets åkerareal beräknat skördevärde, dock lägst femhundra kro— nor. Till grund för beräkningen skall läggas det inom jordbrukets skördeskadeskydd tillämpade normskördevärdet för havre i det län

där företaget är beläget.

10 & Den särskilda självrisken för angivna grödor utgör

1. fem procent av det värde all sådan gröda skulle ha haft i

företaget, om skadan inte inträffat och

2. tjugofem procent av skadans värde sedan den enligt punkt 1

beräknade självrisken frånräknats skadevärdet.

11 & Ersättning för skada i trädgårdsföretag utgår bara för den del av skadans värde som överstiger en med hänsyn till

odlingens areal och skadans omfattning beräknad självrisk.

12 & För skada i trädgårdsföretag utgör

1. den allmänna självrisken tvåhundrafemtio kronor för varje

hektar och 2. den särskilda självrisken trettio procent av skadans värde.

Vid beräkning av ersättningen tillämpas det högsta av beloppen i punkt 1 och 2.

Självrisken utgör dock lägst femhundra kronor.

1

som kronvilt orsakar på skog inom följande område i Mal—

12

Med statsmedel får betalas ersättning för skada

möhus och Kristianstads län. Området begränsas av allmän—

na vägen från Bjäresjö över Sövestad, Baldringe, Baldringe— torp, Ramsingegårdarna, Röddinge, Vanstad och Tolånga till Ekavad, Tolångaån till väg nr 15, denna väg norrut till grän— sen mellan Sjöbo och Vollsjö kommuner, denna gräns västerut till väg nr 104, denna väg till anslutningen av väg nr 978,

en rät linje från väganslutningen till Vombsjön, norra stran— den av denna sjö till Kävlingeåns början, Kävlingeån till gränsen för militärt övningsområde söder om Torslund, övnings— områdets gräns till väg nr 972 norr om Veberöd, denna väg till Veberöd, allmänna vägen över Dörröd, Kläggeröd, Skönbäck, Slimminge och Trunnerup till Rögle samt väg nr 102 till Bjäre—

sjö.

14 å Ersättning enligt 15 å lämnas endast till den del ska— dan för samme skadelidande under ett kalenderår överstiger

femhundra kronor.

Ersättning enligt 15 & lämnas inte om den skadelidande under— låtit att vidta rimliga åtgärder för att förebygga skador el— ler om han genom att tillgodogöra sig jakträtt eller på annat

sätt kunnat hålla sig skadeslös.

15 & För värdering av skada på jordbruks— och trädgårds— gröda skall finnas gode män, som utses av länsstyrelsen. Värdering av sådan skada på skog som anges i 15 5 skall

göras av skogsvårdsstyrelsen.

16

hos länsstyrelsen begära värdering av skadan. I fråga om

600

Den som vill söka ersättning, skall utan dröjsmål

skada på gröda skall sådan begäran framställas senast vid den tidpunkt då den skadade grödan med hänsyn till för—

hållandena på orten bort skördas.

17 & Gode männen har rätt till ersättning enligt de grun— der som gäller för god man som biträder vid förrättning enligt fastighetsbildningslagen (1970:998). Ersättningen

skall betalas av sökanden.

18 & Frågor om ersättning eller bidrag ur älgskadefonden och ersättning enligt 15 & prövas av länsstyrelsen. Frågor om bidrag som avses i 6 Ö 5 prövas dock av statens natur—

vårdsverk.

12 & Ansökan om ersättning skall tillsammans med värderings—

intyg inges till länsstyrelsen inom fjorton dagar efter det värdering skett. Har ansökan inkommit senare, får den prövas,

om särskilda skäl föranleder det.

20 & Beviljas skadeersättning, skall sökanden också få gott—

görelse för värderingskostnaderna. Detsamma gäller när ska— dans värde är lägre än den särskilda självrisken men högre

än den allmänna självrisken.

Ersättning i vissa fall

12

1 Av medel ur älgskadefond, jaktvårdsfonden eller av

statsmedel kan lämnas ersättning för skada av vilt och bi—

drag till åtgärd för förebyggande av sådan skada, om det är uppenbart oskäligt att den skadelidande eller den vara egen— dom hotas av skada själv svarar för de kostnader som skadan

eller åtgärden föranleder.

22 & Frågor om ersättning och bidrag enligt 21 å prövas av regeringen.

25 & Ansökan om ersättning eller bidrag skall göras hos

länsstyrelsen, som verkställer den utredning som behövs för regeringens prövning. Länsstyrelsen skall därefter med eget

yttrande överlämna handlingarna till regeringen.

Gemensamma bestämmelser m.m.

24 i Den som i egenskap av jakträttsinnehavare fällt eller låtit fälla djur eller som tillgodogjort sig det är ansvarig för att anmälningsskyldigheten och betalningsskyldigheten en—

ligt denna förordning fullgörs.

20 FörfattningWrslag SOU 1979:52 22 & Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet enligt denna förordning eller

lämnar oriktig uppgift i sådan anmälan döms till böter.

26 & Om någon befinns skyldig till brott enligt 25 % skall han förpliktas utge avgift som avses i 1 5 med dubbelt belopp.

Detta gäller även vid olovlig eller olaga jakt, om djur har fällts.

27 Försummas inbetalning av avgift enligt denna förordning,

kan länsstyrelsen förordna om uttagande av avgifter i den ord— ning som gäller för restförd skatt enligt uppbördslagen

(1953zz72)-

28 & Beslut av länsstyrelsen enligt denna förordning får

överklagas hos kammarrätten genom besvär. Beslut av statens naturvårdsverk i frågor som avses i 6 Ö 5 får överklagas

till regeringen genom besvär. 22 i Denna förordning gäller inte ifråga om djur inom vilthägnad, om denna uppförts i enlighet med föreskrifter

meddelade av statens naturvårdsverk.

50 * Ytterligare föreskrifter för verkställigheten av denna

förordning meddelas av statens naturvårdsverk.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1980 då kungörelsen (1970:890) om ersättning för skada av kronhjort, m.m. och kungörelsen (1965:260) om älgavgift m.m. skall upp—

höra att gälla. För skada som inträffat före ikraftträdandet

gäller äldre bestämmelser.

2. Förslag till

La om ändrin i la en 1 8:274 om rätt till 'akt ________________________________________________________

Härigenom föreskrivs att 26 ä 5 mom och 26 a & lagen (1958:274) om rätt till jakt skall ha nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse

26 51

5 mom

Av influtna jaktvårdsav—

gifter skall bildas en

fond (jaktvårdsfonden),

vilken efter regeringens

bestämmande användes till

främjande av jaktvården

inom riket. För sådant

ändamål skola ock använ—

das de övriga medel som

enligt vad därom må vara

särskilt stadgat skola

tillföras nämnda fond.

1

Senaste lydelse 1974:1069

Föreslagen lydelse

Av influtna jaktvårdsav— gifter skall bildas en fond (jaktvårdsfonden), vilken efter regeringens bestämmande får användas till främjande av jaktvår— den inom riket eller till annat ändamål som har sam— band med denna. För sådant ändamål skola ock användas de övriga medel som enligt vad därom må vara särskilt

stadgat skola tillföras

nämnda fond.

Nuvarande lydelse 26 a &

Regeringen eller myndig— het som regeringen bestäm— mer får meddela föreskrif— ter om fridlysning, jakt— tider och jaktmedel samt de föreskrifter i övrigt som behövas för att jakt och viltskydd skall kun— na bedrivas på ett sätt som tillgodoser såväl allmänna som enskilda intressen. Regeringen bemyndigas också att be— sluta föreskrifter om av—

gifter för älg eller kron—

hjgrt som fälles.

Föreslagen lydelse

Regeringen eller myndig— het som regeringen bestäm— mer får meddela föreskrif— ter om fridlysning, jakt— tider och jaktmedel samt de föreskrifter i övrigt som behövas för att jakt och viltskydd skall kun— na bedrivas på ett sätt som tillgodoser såväl allmänna som enskilda

intressen. Regeringen

eller myndighet som rege—

ringen bestämmer bemyndi— gas också att besluta fö—

reskrifter om avgifter för älg, kronvilt eller

dovvilt som fälles.

SOU 1979:52 Författningsförs/ag 23 5. Förslag till

Eörordnin

om ändrin ' ' 27 )

Regeringen föreskriver att 16 å jaktstadgan (1958:2'/9)1

skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 16 å2

Inträffar personskada eller dödsfall till följd av angrepp från björn, ut— går ersättning av stats— verketz om den angripne ej framkallat angreppet genom egpa åtgärder. Frå— ga om ersättning prövas

av statens naturvårds—

verk.

Dödas eller skadas tamdjur genom angrepp av björn, varg, järv, 10 eller örn eller vållar sådant djur annan skada på tamdjursskötseln inom visst område, utgår ersättning av statsmedel enligt förordningen (1976z450) om ersättning vid vissa skador av rovdjur.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1980.

1 Stadgan omtryckt 1967zY69

2 Senaste lydelse 1976z451

1 Utredningsuppdraget och arbetets bedrivande

1.1 Direktiven

Antalet konflikter mellan människor och vilda djur tenderar att öka. Detta beror bl.a. på hårdare exploatering av olika naturresurser, ökning av vissa viltarter som betraktas som skadevållande och i

vissa fall ökad känslighet för störningar vållade av vilt.

Frågan om en vidgning av det författningsreglerade området när det gäller ersättning av det allmänna för skador orsakade av frid—

lysta djur har upprepade gånger aktualiserats i olika sammanhang.

I direktiven för jakt— och viltvårdsberedningens arbete, som re— dovisas i statsrådsprotokollet över jordbruksärenden den 24 mars 1977, anför departementschefen beträffande frågan om skador för—

orsakade av vilt följande.

F.n. finns regler om ersättning för viss skadegörelse av vissa slags rovdjur samt älg och kronhjort i bl.a. förordningen (1976:450) om ersättning vid vissa skador av rovdjur, kungörelsen (l965:260) om älgavgift m.m. Särskilda regler för skada av andra fridlysta djur finns däremot inte. Ersättning kan dock utgå ur jaktvårdsfonden efter prövning av omständigheterna i det enskidla fallet. Genom de skilda formerna för ersättning har, särskilt under senare år, betydande oklarheter uppkommit. Önskemål har framförts om vidgade författningsreglerade ersättningsformer för sådana skador. Vidare pågår inom naturvårdsverket arbete med frågan om skador förorsaka— de av fridlyst vilt, framför allt vad gäller möjligheter att vidta förebyggande åtgärder.

Skäl finns således att närmare pröva vissa frågor rörande skador förorsakade av vilt. Därvid bör möjligheterna att vidta förebyggan— de åtgärder mot skador och att vidga formerna för ersättning jäm— föras och bedömas. En eventuell vidgning av de författningsmässigt reglerade ersättningsmöjligheterna bör emellertid inte få sådan form att statsverket belastas med ytterligare kostnader. En lös— ning innebärande att ersättning för skada utgår från jaktvårds— fonden bör i första hand komma i fråga.

Både under år 1975 och 1976 väcktes riksdagsmotioner (1975zöö5, l975/76:827) rörande rätt till ersättning för viltskador. I mo— tionerna, som i huvudsak var likalydande, pekades på svårigheterna för de skadedrabbade, att kunna göra sina krav gällande när

fasta regler saknas. Uttalandet syftade på sådana fall då ersätt- ning ges efter regeringens prövning från fall till fall. Prin— cipen borde enligt motionärerna vara att den som drabbades av

en skada orsakad av en fridlyst djurart fick ersättning för hela

skadan. Relativt enkla regler borde kunna fastställas för skade— reglering. Bidrag borde också kunna utgå till förebyggande åtgär- der när sådana bedömdes nödvändiga. För att få till stånd enkla bidragsrutiner förordades en fond ur vilken ersättning kunde utgå. Riksdagen borde hos regeringen begära förslag om regler för utbe—

talning av ersättning och om en skaderegleringsfond.

I sitt utlåtande över den första motionen ifrågasatte jordbruks— utskottet (JoU l975/76:25) om det var praktiskt möjligt att åstad— komma enhetliga och generellt verkande regler av det slag som efterlystes i motionen. Det hittillsvarande systemet med prövning från fall till fall borde enligt utskottet tills vidare godtas. Inte heller den andra motionen föranledde någon åtgärd. Utskottet (JoU l976/77:7) framhöll emellertid vikten av att markägare ges ett rimligt skydd mot ekonomiska förluster till följd av viltskador. Detta förutsatte enligt utskottet att ersättningssystemet bl.a. tillämpas så att det ger tillfredsställande ersättningsmöjligheter i uppenbara viltskadefall, oavsett om skadan är av det slag som olivit föremål för särskild reglering eller om den härrör från

annan fridlyst djurart.

I samband med att framställning gjordes hos regeringen om ersätt— ning för betesskador orsakade av gäss framfördes förslag om in— förande av en möjlighet för länsstyrelsen att med ersättning reglera sådana skador inom vissa regioner på Gotland. Vidare be— gärde länsstyrelsen i Gotlands län medel för att undersöka möjlig- heterna att påverka gässens val av betesplatser. I ärendet yttrade

sig bl.a. statens naturvårdsverk och Svenska jägareförbundet.

Beträffande frågan om ersättning till de skadedrabbade hänvisade naturvårdsverket till den vedertagna principen att varje näring skall tåla skälig viltförekomst, särskilt i fråga om arter som beskattas under allmän jakt. Uppstår det skador som överstiger vad som kan betraktas som skäligt borde enligt verket åtgärder i form av ökad beskattning eller skrämsel vidtas. Åtgärderna borde delvis kunna bekostas av det allmänna, exempelvis genom medverkan av jakt— vårdspersonal. Krävdes ytterligare åtgärder borde dessa åstad— kommas genom reservatsbildning med ersättningsmöjligheter eller

genom bl.a. ytterligare Skrämselåtgärder och biotopåtgärder. Ver—

ket ville dock inte motsätta sig att ersättning utgick till en mark— ägare som visat sig lida en i förhållande till det aktuella lant— brukets omfattning helt oacceptabel skada. Även jägareförbundet framhöll att grundprincipen varit att ersättning inte bör utgå

för skada orsakad av viltart för vilken det finns allmän jakttid. Förbundet förordade i första hand ökad användning av skrämselan— ordningar och föreslog vidare att viss skyddsjakt borde tillåtas

genom länsjaktvårdsföreningarnas försorg.

I beslut av regeringen den 24 mars 1977 ställdes vissa medel till

naturvårdsverkets förfogande för den av länsstyrelsen föreslagna

undersökningsverksamheten. I beslutet överlämnades frågan om in— förande av en skadereglering för betesskador av gäss till bered—

ningen för övervägande.

I skrivelse den 10 maj 1974 har Svenska Ostkustfiskarenas Central— förbund hos regeringen hemställt om utredning av frågan om inrättan— de av en sälskadefond. Centralförbundets hemställan grundar sig på ett förslag från förbundets länsorganisation i Gävleborgs län. Enligt förslaget skulle skadelidande fiskare ur en sälskadefond

få ersättning av statsmedel för varje uppvisad sälriven lax och efter ungefär samma principer som gäller beträffande ersättning för rovdjursrivna renar. Förutom för skador i laxfisket borde ersättning

utgå för skador i andra fisken, såsen ål— och sikfisket.

Framställningen har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av riksrevisionsverket, fiskeristyrelsen, fiskerinäringsutredningen, statens naturvårdsverk efter hörande av länsstyrelserna i Stockholms Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Gävleborgs, Väster— norrlands, Västerbottens och Norrbottens län samt naturhistoriska riksmuseet och Svenska jägareförbundet. Riksrevisionsverket pekar

på en av fiskeristyrelsen genomförd utredning om sälens skadegörel—

se på fisket. Av utredningen framgår att skador som antas ha vållatsJ

av säl har minskat.: Utredningen tar dock inte upp i vilken utsträck

ning sälskadorna påverkat fiskarenas ekonomiska förhållanden och i vilket behov av ekonomiskt stöd till fiskarena som därigenom kan | anses föreligga. Enligt riksrevisionsverkets mening borde man till en början begränsa sig till att undersöka detta. Fiskeristyrelsen

anser det angeläget att en utredning kommer till stånd. Fiskeri—

näringsutredningen ifrågasätter om en särskild utredning är motive— rad och hänvisar till den av fiskeristyrelsen genomförda, ovan nämn— da utredningen. Utredningen framhåller dock att ökat skydd för sälen i Östersjöområdet kan leda till ökade skador för yrkesfisket. Enligt utredningens mening bör frågan om ersättning för sådana skador tas upp i samband med de årliga överläggningarna mellan statens jordbruksnämnd och fiskets förhandlingsdelegation. Om det behövs kan ett belopp som tas ur prisregleringskassan för fisk då ställas till Sveriges Fiskares Riksförbunds förfogande för ersättning till de fiskare, som drab— bas av skador av ifrågavarande art. Ersättning bör i så fall enligt utredningens uppfattning endast utgå vid mera omfattande skador och efter regler som fastställs av riksförbundet. Även statens natur— vårdsverk framhåller att man har en ganska bristfällig kännedom

om sälens skadegörelse inom fisket. Enligt verkets mening bör, samtidigt som frågan om inrättande av en sälskadefond övervägs, ytterligare undersökningar göras om sälens skadegörelse inom

olika delar av fisket. Detta för att närmare klargöra behovet och utformningen av eventuella särskilda ersättningar. Verket framhål— ler vidare att tillskapande av ett system för utbetalning av er— sättning för sälskador torde komma att stöta på avsevärda såväl praktiska som administrativa problem. Dessa kan enligt verket

vara mer påtagliga när det gäller sälskador än andra viltskador,

för vilka ersättning utgår. Bl.a. kommer möjligheterna till kon— troll av de uppgivna fiskeskadornas storlek att vara mycket små. Detta hindrar dock inte att problemen bör belysas genom en sär- skild utredning. De av naturvårdsverket inhämtade yttrandena är

i huvudsak positiva till en utredning om inrättande av en sälska—

defond.

Uppsala läns fiskeriförbund har i skrivelse den 10 maj 1976 hem-

ställt bl.a. att regeringen beslutar om inrättande av sälskadefond.

Sveriges Fiskares Riksförbund har i skrivelse den 2 juli 1976 för- klarat sig dela den av Svenska Ostkustfiskarenas Centralförbund ut— hyckta oron för ökade redskapsskador som en följd av att sälreser— vat inrättas. I anledning härav hemställer även riksförbundet om

att en sälskadefond inrättas.

Regeringen har genom beslut den 30 mars 1977 överlämnat skrivel—

serna till jakt— och viltvårdsberedningen.

Sveriges Fiskares Riksförbund har i skrivelse den 15 november 1978 till jordbruksdepartementet ånyo hemställt att regeringen på lämpligt sätt löser frågan om ersättning till fiskare, som föror— sakas förlust till följd av sälskador. I skrivelsen framhåller förbundet bl.a. att de direkta skadorna för hela ostkusten från finska gränsen t.o.m. Kalmar län preliminärt beräknas uppgå till 120 000 — 150 000 kr. Härtill kommer indirekta skador såsom ute— bliven fångst, som kan vara betydande. Skadorna uppges vara störst i Gävleborgs län, där de beräknas till mellan 65 000 och 75 000 kr. För enskilda fiskare kan skadorna vara mycket kännbara. Av skrivel— sen framgår även att förbundet yttrat sig över ett i Nordiska rådet väckt förslag om åtgärder till skydd för Östersjöns sälar. Därvid föreslog förbundet bl.a. att frågan om ersättning av skador

förorsakade av säl på fisket bör lösas,gärna på samnordisk bas.

Regeringen har i beslut den 1 februari 1979 överlämnat skrivelsen

till beredningen.

Statens naturvårdsverk har med eget yttrande den 5 oktober 1978 till jordbruksdepartementet överlämnat skrivelse från länsstyrel- sen i Västerbottens län och skogsvårdsstyrelsen i länet ang. betes— skador förorsakade av älg på skog. Skogsvårdsstyrelsen framhåller att en av styrelsen år 1977 genomförd enkät visar att betesska— dor förorsakade av älg på skog är särskilt svåra på tallkulturer inom sammanhängande granskogsområden, d.v.s. de fjällnära skogar- na. Detta har lett till motstånd från markägarna att plantera tall. Skogsvårdsstyrelsen anser det befogat att markägare som drabbas

av svåra betesskador på skog ersätts så att de kan finansiera de åtgärder som krävs för att reparera skadorna. Det ligger enligt styrelsens mening nära till hands att utnyttja älgskadefonden

för detta ändamål. Länsstyrelsen understryker vikten av att den aktualiserade frågan löses. Skogsplanteringar är i Norrland enligt länsstyrelsen ofta motsvarigheten till den "gröda" för vilken det

är naturligt att lämna ersättning vid skada söderut i landet.

Av naturvårdsverkets yttrande framgår bl.a. att verket tillsatt en arbetsgrupp, ÄSKA—gruppen,för översyn av gällande bestämmelser avseen— de älgskadeersättningar. Frågor rörande bl.a. självrisk och arealgräns behandlas inom ramen för översynsarbetet. Ersättningsfrågor i en vidare bemärkelse, bl.a. fråga om ersättning för skadegörelse på skog torde enligt verkets mening närmast ankomma på jakt— och vilt-

vårdsberedningen att överväga.

Regeringen har genom beslut den 10 november 1978 överlämnat skrivel—

serna till beredningen.

Beredningen har slutligen tagit del av skrivelser från enskilda personer och organisationer ang. skadegörelse förorsakad av skar— var på Svartö i Kalmar län. Skrivelserna har tagits in i ett i jordbruksdepartementet anhängiggjort ärende ang. besvär över ett av naturvårdsverket meddelat beslut i fråga om mellanskarven på Svartö. Av skrivelserna i ärendet framgår bl.a. att skarven föror—

sakar skadegörelse på gädd—, abborr- och ålfiske. I anledning härav yrkas dels att ersättning utgår för skada, dels att viss

decimering av skarvkolonin sker.

Skador och olägenheter har också påtalats i samband med förekomsten av en rad andra djurarter än de ovan nämnda. En provkarta i det

hänseendet utgör de framställningar om ersättning som under åren gjorts hos regeringen. 1.2 Utredningsarbetets bedrivande

Sedan år 1975 arbetar en särskild forskningsgrupp (VIOL—gruppen) med problemen rörande kollisioner mellan motorfordon och vilt. Forskningsgruppen avser att slutredovisa sitt arbete hösten

1979. Vidare har trafiksäkerhetsverket tillsatt en arbetsgrupp som under hösten 1978 utarbetat och avlämnat förslag om vissa åt—

gärder för att begränsa antalet kollisioner mellan vilt och motor—

fordon.

Forskning om vilt, — framför allt småvilt -, och trafik har också un—

der flera år bedrivits vid zooekologiska avdelningen, Lunds uni—

Jakt— och viltvårdsberedningen har också i uppdrag att behandla vilt— olyckor i trafiken. Detta görs i ett särskilt betänkande. Hithöran— de frågor tas således inte upp till behandling i nu föreliggande be—

tänkande.

Beredningen har vid utformningen av kap. 3 biträtts av fil.kand. Johnny Karlsson. Vidare har beredningen vid sitt arbete med kap. 2 inhämtat synpunkter från professorn Ingemar Ahlén, fiskerikonsulen— ten Arne Andersson, fil.lic. Åke Andersson, fil.lic. Torsten Askaner, professor Karl Borg, fil.kand. Göran Cederlund, docenten Jan Englund jägmästaren Lambart von Essen, docenten Rune Gerell, fil.dr. Sten Lavsund, fiLlic. Per Arne Lemnell, fil.kand. Bengt Lindlöf, fil.dr. Vidar Maroström, docenten Ingemar Norling, fil.dr. Finn Sandegren,

docenten Perarvid Skoog och fil.lic. Finn Stålfelt.

Beredningen har haft överläggningar med den av statens naturvårds— verk tillsatta arbetsgruppen för översyn av bestämmelserna om älg— skadeersättning, den s.k. ASKA—gruppen. Uppgifter som sammanställts och förslag som utarbetats av ASKA—gruppen ligger delvis till grund för beredningens överväganden och förslag rörande ersättning för skador förorsakade av älg, m.m. Principerna för självrisk och ersättning för skada orsakad av älg på gröda har utarbetats

av agronom Evert Jonsson, Lantbruksstvrelsen.

Slutligen har beredningen hos de svenska ambassaderna i Helsingfors, Oslo, Köpenhamn, Bonn, Haag, Bryssel, Paris, London och Dublin

samt den svenske lantbruksrepresentanten i Washington avseende USA och Kanada hemställt om redogörelse för hur frågan om viltskador

behandlas i resp. länder.

SOU 1979:52 2 Förekommande viltskador 2.1 Inledning

Vad som innefattas i begreppet skada förorsakad av vilt, i det följande kallad viltskada, har inte tidigare klargjorts. Som under— lag för sitt arbete har beredningen därför gjort en inventering av vilka djur som i olika sammanhang anses skadevållande samt vilken typ av skada de förorsakar.

I avsnitt 2.6 redovisas i tabeller de skadevållande djurarterna, skadans lokalisering, skadetyp, om skadan förekommer över hela ri— ket eller endast lokalt samt om den är av allvarlig eller av mind— re allvarlig karaktär. Uppgifterna i bilagan har hämtats från munt— liga och skriftliga rapporter som inkommit till olika myndigheter och organisationer som har beröring med viltskadeproblemen.

I den artvisa redovisning som förekommer nedan behandlas endast

skador som orsakas av vilt i egentlig bemärkelse. Skador och olä— råttor har inte tagits med. | genheter som orsakas av mullvadar, sorkar, näbbmöss, möss och l viltvårdssammanhang förekommer benämningen skada även då ett rov— djur slår ett vilt bytesdjur, s.k. predation. Vidare förekommer konkurrens om föda, boplatser m.m. mellan olika djurarter. Denna konkurrens kan ha till följd att vissa djurarter antalsmässigt minskar eller helt försvinner från en lokal. Inte heller dessa ska- detyper tar beredningen upp till behandling.

När man talar om viltskada är det vanligen fråga om en inverkan av djurs beteende som innebär ekonomisk skada. Det kan emellertid också vara fråga om sanitära skador, som kan avse smittosprid— :ningsrisker och olägenheter genom exempelvis nedsmutsning eller

störande ljud.

De olika djurarterna behandlas nedan i den ordning och med den numrering som anges i den sammanställning av skadevållande vilt— arter, skadetyper, lokalisering och omfattning som gjorts i av— snitt 2.6. Vissa djurarter som tagits med i tabellen i 2.6, men

anses ha marginell betydelse som skadevållare, har utelämnats i

redovisningen i 2.2 — 2.5.

För arter som upptagits under 2.2 resp. 2.4 förekommer jakttid un— der hela året eller del därav. Arter som upptagits under 2.5

resp. 2.5 är fridlysta. 2.2 Däggdjur efter vilka jakt är tillåten 2.2.1 Vildsvin

Vildsvin har tidigare förekommit i landet. Framför allt på grund av den skadegörelse de orsakade har de emellertid utrotats. Un— der senare tid har det dock blivit allt vanligare att hålla vild— svin i hägn. Dels genom olyckshändelser, dels på grund av dåliga hägnader har ett antal vildsvin kommit ut i frihet på några plat— ser. Antalet frilevande vildsvin är f.n. obekant, men närmare

uppgifter härom håller på att insamlas. Viss skadegörelse har rapporterats. Vildsvin får jagas hela året.

2.2.2 Vildkagin

Innan sjukdomen myxomatos spreds till Sverige under 1960—talet

var skadegörelsen av vildkanin mycket allvarlig inom de delar av landet där större vildkaninstammar förekommer. Varken i Skåne

eller på Gotland är skadorna numera totalt sett

särskilt besvärande. Områdesvis kan dock kaninstammarna temporärt öka så att skadan blir mera allvarlig men i allmänhet dröjer det inte länge innan sjukdomen på nytt bringar ner stammen till en lågl nivå. De tidigare omfattande skadorna på skogs— och jordbruk är dåd för numera måttliga. Däremot kan vildkanin lokalt orsaka skada

i villaträdgårdar och då i en omfattning som uppfattas som irrite— rande. Viss olägenhet uppstår också genom att kaninerna gräver

sina gryt under byggnader samt på stigar och sandiga vägar. Det

! | ! förekommer även att tamdjur trampar ned i kaningryt och får skador! på benen.

Inom områden med starka vildkaninstammar kan dessa vålla problem i samband med nyplantering av skog genom att de äter upp plantor— na. För att skydda planteringarna har man på vissa håll bl.a. i Skåne hägnat in dessa med finmaskiga rät.

I dagsläget kan dock konstateras att skador av Vildkanin inte hör

till de största problemen.

Vildkanin får jagas hela året.

2.2.3 Mink

Genom rymning från minkfarmer med början under 1920—talet fick vi frilevande minkstammar. Under efterföljande decennier växte stam— marna kraftigt och på många håll upplevdes minken som ett gissel, framför allt i fiske— och viltvårdssammanhang. Numera förefaller en viss stabilisering av förekomsten ha skett och klagomål före— , kommer endast i begränsad omfattning.

De typer av skadegörelse som här är aktuella är skador dels i höns— gårdar och viltuppfödningar, dels i fiskodlingar och i kräftvatten. I hönsgårdar och viltuppfödningar kan skadan bli omfattande.

Minken är svår att stänga ute men förhållandevis lätt att fånga i anslutning till en hönsgård eller viltuppfödning. Problemen ter sig därför i detta sammanhang begränsade. I fiskodlingar och kräft— vatten kan minken däremot orsaka avsevärda skador. Vid fiskodling— ar är det ofta närmast omöjligt att utestänga minken och där är den dessutom svårare att fånga.

Mink får jagas under hela året.

2.2.4 gälar

Enligt litteraturen utrotades bävern i Sverige under början av 1870—talet. Efter återinplanteringar i Jämtland under 1920—talet fick dock bävern på nytt fotfäste i Sverige. Under ett antal

decennier förekom den sparsamt för att succesivt tillväxa

till sådant antal att vissa olägenheter började uppstå. Några klagomål framkom dock inte förrän omkring år 1960 och då i mycket måttlig omfattning. Tillväxttakten i bäverpopulationen har dock ökat och de bäverstammar som finns i Sverige i dag, uppskattnings—

vis 30 000 individer (1978), orsakar lokalt skadegörelse av be- tydande omfattning.

Den vanligaste skadan uppstår genom bäverns dämningar i skogsmark. I trängre bäckraviner blir skadan begränsad men numera hör det

inte till ovanligheterna att dämningar sker även i vattendrag och diken som går genom flacka skogsmarker. Då kan avsevärda skogs- arealer ställas under vatten under en längre tid, vilket resulterar

i att träden dör.

Skadesituationen stabiliseras en tid efter det att bävern blivit bofast på ett område. När bäverdammarna färdigställts och lågt liggande marker ovanför dammen översvämmats, omfattar den fort— satta skadegörelsen fällning av lövträd och eventuellt färdig- ställande av kanaler för att flotta fram ris och stockar till hyddan. Den skada som uppstår genom fällning av lövträd är i re— gel av begränsad betydelse. Dock förekommer exempel då även sådan fällning fått en ekonomisk betydelsefull omfattning. När bävern förbrukat den tillgängliga näringen inom ett område söker den

emellertid upp en ny boplats och då upprepas skadesituationen.

Risk för sekundära skador föreligger genom att skogsbestånd som växer på mark som försumpats genom bäverdämning angrips av in—

sekter. Dessa sprids därefter till närliggande friska bestånd.

Ett annat problem är de försvårade drivningsförhållanden som upp- står genom bäverns dämningar, framför allt på grund av att man

på de överdämda områdena inte kan utnyttja moderna drivnings— maskiner. Vidare har bäverfällda träd i några fall förorsakat

brott på el— och telefonledningar.

En annan skada förorsakas av bäverns dämningar i trummor under vägar och järnvägar. Dämningen medför försvagningar i bankkon—

struktionen.

I vissa fall förekommer även att bävern dämmer i diken på jord— bruksmark. Detta resulterar i att de direkt berörda överdämda områdena inte kan brukas och att omkringliggande åkermarker blir vattensjuka med åtföljande minskning av bärighet och produktion.

Vid några tillfällen, framför allt i Örebro län, har bävern sökt sig till invallade jordbruksområden och byggt gångar och hålig— heter i de omgivande vallarna. I ett fall i Örebro län har denna typ av skada fått en mycket besvärande omfattning och även lett till att vissa ersättningar utbetalts. Problemet accentueras av att bävern ofta bygger sina gångar vid lågt eller normalt vatten— stånd, varefter gångarna och håligheterna vid högvatten fylls med vatten. Detta leder i sin tur till försvagningar av vallen och

påtagliga risker för genombrott.

De delar av Sverige där bävern i dag är så talrik att olägenhe— ter är vanliga ligger inom Västernorrlands, Jämtlands, Koppar— bergs, Värmlands och Örebro län. Allmän jakttid har införts från år 1977 i några kommuner i Västernorrlands och Jämtlands län. Den allmänna jakttiden omfattar tiden den 1 oktober — den 15 maj. I övrigt är bävern fridlyst. Omfattande avskjutningstillstånd har dock meddelats i samtliga nämnda län för att ge möjlighet till åtgärder inom områden där skador förekommer . Inom det tidigare nämnda invallningsområdet i Örebro län har avskjutningstill— stånd meddelats för större delen av året i syfte att få bort

bävern.

2.2.5 Rage Den allvarligaste skadegörelsen av fälthare förekommer i träd— gårdar, parkanläggningar, kyrkogårdar, fruktodlingar och liknan— de. Därför har också i jaktstadgan intagits en särskild bestämmel— se som medger en skadeförebyggande avskjutning utanför jakttiden. (se avsnitt 3.3.)

Särskilt lövskogsplanteringar utsätts ofta för omfattande skador av såväl fälthare som skogshare. Framför allt i Skåne inhägnas därför ofta sådana planteringar. Under senare år har en ny skade— typ rapporterats, nämligen skador av skogshare på medelålders bokbestånd. Skogsharen gnager av barken runt om stammen i sådan

omfattning att träden dör eller tillväxten försämras.

Såväl fälthare som skogshare får jagas under en lång allmän jakt-

tid, som dock varierar något i olika delar av riket.

2.2.6 Ekorre

Lokalt förekomner att ekorre gnager bark - framför allt på yngre tallar. Skadebilden är genomgående den att barken gnags av runt stammen strax ovanför varje grenvarv. Skadan kan bli omfattande

och för att begränsa den har särskilda avskjutningstillstånd med-

delats.

I plantager för produktion av skogsfrö kan ekorren också orsaka

allvarlig skadegörelse. Även här ges i förekommande fall särskild

avskjutningstillstånd.

Den allmänna jakttiden omfattar i norrlandslänen samt på Gotland

december och januari, i övriga delar av landet september t.o.m.

februari.

2.2.7 Rödräv

Rödrävens skadegörelse i viltuppfödningar och hönsgårdar är av förhållandevis begränsad omfattning. Därtill kommer att rödrä—

ven i sådana anläggningar får jagas under hela jaktåret.

Under senare år har allvarliga klagomål framförts beträffande skador av rödräv i samband med uppfödning av framför allt får, men även någon gång nötkreatur. Räven har dödat lamm resp. kalvar Även denna typ av skada kan dock minskas genom den jakt som får bedrivas enligt en bestämmelse i tredje paragrafen jakttidsför— ordningen (1976z432, omtryckt senast l978:776). Bestämmelsen,

som tillkom för några år sedan innebär att rödräv får jagas hela året inom område för uppfödning av nötkreatur och får, i den mån jakten behövs för att skydda kalv eller lamm. (Se av— snitt 5.3.).

Under senare år har den svenska rävstammen lokalt drabbats av skabb. Risk för ytterligare spridning föreligger. Även hundar

och vissa vilda djur förutom rödräv kan angripas av rävskabb.

Allmän jakttid gäller augusti t.o.m. mars, i norrlandslänen

augusti t.o.m. den 15 april.

2.2.8 Björn

' Björnen är en förhållandevis måttlig skadevållare på ren- och fårskötsel. Enligt tillgänglig statistik har under senare tid ersättning utgått för ca 200 renar och 75—100 får per år. Ofta ?framhålls dock från rennäringens sida att björnen kan orsaka Jstor skada under kalvningen genom att ta nyfödda kalvar, vilka [då försvinner helt och därmed inte heller kan rapporteras som

rovdjursrivna. |

|

i

l i

iAllmän jakttid för björn förekommer i del av Norrbottens län 1 'samt i Jämtlands län.

2.2.9 Grävling

Tillgängliga uppgifter visar att grävlingstammarna har ökat under ,senare år. Detta har lett till ett ökat antal klagomål på skade— Wgörelse eller olägenheter i anslutning till bebyggelse genom att grävlingar tagit utrymmen under byggnader i besittning som gryt. Skadegörelsen består i att grävlingen gräver gångar och därmed un— derminerar grundkonstruktioner eller murstockar. Grävlingens lukt och det oväsen den kan orsaka uppfattas dessutom ibland som irrite— rande. I jaktlägstiftningen finns intagna bestämmelser som möjlig- gör jakt efter grävling hela året i anslutning till byggnader.

Områdesvis har även klagomål framförts om allvarlig skadegörelse av grävling i havreodlingär. Denna typ av skadegörelse förekommer dock normalt under den tid på året då allmän jakttid gäller, nämligen den 1 augusti — den 15 februari. Grävlingar som kommer in i höns—

gårdar och viltuppfödningar kan orsaka betydande skada. 2.2.10 Eermelini iller

Såväl hermelin som iller kan i viltuppfödningar och hönsgårdar

sporadiskt orsaka olägenheter. Några omfattande klagomål rörande

sådan skadegörelse har dock inte förekommit. Jakt är tillåten under tiden september — februari.

2.2.11 Mård

Även mården kan msakaskada i viltuppfödningar och hönsgårdar.

Det hör dock till ovanligehterna att klagomål härom framförs.

För mård gäller i södra och mellersta Sverige utom Gotland, jakt—

tiden december - februari. I norrlandslänen omfattar jakttiden

september — februari.

2.2.12 Lo

Lons skadegörelse på renskötseln är betydligt mer omfattande än björnens. Årligen ersätts i storleksordningen 1 000 dödade renar. Några år har ersättningen avsett närmare 1 500 renar. När det gäller lons skadegörelse på fårskötseln är omfattningen dock att jämföra med björnens, nämligen i storleksordningen mindre än 100 djur. Under senare år förefaller antalet lodjur ha minskat något

i de egentliga renskötselområdena, medan antalet däremot före— faller ha ökat i övriga delar av landet. Detta har lett till att klagomål avseende skador på fårskötseln i vissa områden har blivit, vanligare. Antalet ersättningsansökningar har också ökat. I några

! fall har det förekommit att 10 slagit unga nötkreatur.

|

Den allmänna jakttiden på lodjur omfattar januari månad, utom i landskapet Lappland där jakttiden är januari och februari, i Jämtlands län där jakttiden är den 1 december — den 15 april och i Västernorrlands län där jakttiden är januari — mars.

2.2.1; 20 51».

Betesskadorna förefaller vara av begränsad omfattning men en grupp dovvilt som lägger sig i ett sädesfält kan skada avsevärda

mängder gröda.

Skadegörelsen på barrskog är förhållandevis begränsad, vanligtvis inskränkt till viss betning på tallplantor. På lövungskog kan dov—

viltet emellertid orsaka avsevärda skador.

För dovvilt gäller en lång allmän jakttid i flertalet län, bland dem samtliga län där dovvilt förekommer i fast stam. 2.2.14 Krgnyilt

Kronviltets skadegörelse på skog är mångomtalad. Även om kron— viltets skadegörelse på lövskog inte kan förbises, ter den sig dock begränsad i förhållande till de skador som orsakas på barrskogsbe— stånd. Skadorna uppstår främst genom s.k. barkgnag eller barkfläng— ning på gran i åldrarna ca 10 år till ca 50 år. Dessa skador får omfattande ekonomiska konsekvenser då röta nästan regelmässigt uppträder i de skadade stammarna. I viss utsträckning förekommer även motsvarande skador på tall, där skadorna dock inte blir så allvarliga. Kvalitetsnedsättning och tillväxtförlust kan dock bli följden. Viss betning av plantskog förekommer också. I viss ut— sträckning inhägnas dock skogsplanteringar i södra delarna av landet för att förhindra bl.a. skadegörelse av kronvilt. Inom sådana hägnader kan tillstånd ges för jakt under hela året.

Skadegörelse på gröda kan avse dels betes— och liggskador i sädes— fält, dels skador i potatisodlingar. Även på lagrad potatis före— kommer skada av stor omfattning genom att kronviltet sparkar

sig in i s.k. potatisstukor, dvs. de jordtäckta högar i vilka potatis förvaras vintertid, varvid potatisen i den uppsparkade stukan angrips av frost. Under senare år har lagring i stukor minskat i omfattning och då begränsas givetvis skadegörelsen. Under vissa år med rik potatisskörd är dock lagringen i stukor

fortfarande omfattande.

Inom de s.k. kronhjortsreservatet i Skåne ersätts skador på

såväl skog som gröda enligt särskilda regler. Därutöver förekommer

en omfattande förebyggande verksamhet inom krönhjortsreservatet för att minska skadegörelsen. Den genomsnittliga årliga ersätt— ningen för skador ligger på ca 100 000 kr. (Se även avsnitt 4:5).

Endast en mindre del av detta belopp har avsett skogsskador.

På flera håll utanför det traditionella kronviltsområdet i Skåne har under det senaste decenniet antalet kronvilt ökat. Det

gäller främst i de mellersta delarna av landet. Sålunda har an- mälningar om skadegörelse under senare år blivit vanligare bl.a. i från Uppsala, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands län.

Endast i Skåne och i de västra delarna av Blekinge samt i de södra delarna av Hallands och Kronobergs län gäller allmän jakt— tid för kronvilt. Inom kronhjortsreservatet i Skåne och i landet i övrigt är kronviltet fridlyst, men tillståndsgivning för jakt

på licens blir allt vanligare. 2.2.15 Rådjur

Rådjuret är från skadesynpunkt ett förhållandevis oförargligt

djur.

Då och då förekommer dock klagomål avseende skadegörelse i villa—

trädgårdar. Dessa skador är emellertid i allmänhet av begränsad

karaktär och skadegörelsen är vanligtvis mycket tillfällig. I frukt i odlingar och handelsträdgårdar kan skadegörelsen bli allvarligare. Antalet skadetillfällen är dock begränsat och även här brukar skadd

görelsen vara kortvarig. Viss—skadegörelse åsamkas också av att

rådjuren betar på tall— och granplantor. På vissa grankulturer kan.

denna betning t.o.m. vålla betydande skada.

Antalet kollisioner mellan motorfordon och rådjur är högt — upp— skattningsvis ca 4 000 per år. I allmänhet blir person— och for— donsskador måttliga, eftersom rådjuret är ett relativt lätt djur. Vid några enstaka tillfällen har dock bilister dödats vid kolli— sion med rådjur och reparationskostnaderna för bilskador kan

bli betydande.

Allmän jakttid som i längd varierar från en till tre månader

förekommer efter rådjur i samtliga län utom Golands.

2.2.16 Älg

Trots den kraftiga höjningen av den årliga avskjutningen ökar fortfarande älgtillgången i Sverige. Ändå anses skadegörelsen på skog vara förhållandevis begränsad. Skadorna omfattar i första

hand betning på ungskog av tall och ibland även nedbrytning av yngre träd.

Under 1978 har från Kronobergs län inkommit rapporter om sommar— betning på tall av älg. Vidare förekommer uppgifter om att älgen i anslutning till att den betat på raps— och rypsfält också orsakat barkflängning i granbestånd i fältens närhet. I inte ringa utsträckning medverkar älgen — där älgstammen är tät — genom sin betning av lövsly till att minska konkurrensen mellan

löv och barrträd på ungskogsarealerna.

Älgens skadegörelse på jordbruket varierar påtagligt från år till år beroende på skördesituationen under hösten. Det fram— går klart av senare års statistik att sensomrar och höstar

med fuktig och kall väderlek leder till en markant ökning av skadegörelsen, vilket återspeglar sig i de ersättningsbelopp som utbetalas från älgskadefonderna. Under torra och fina somrar med goda skördeförhållanden under sensommaren och hösten minskar skadegörelsen i avsevärd grad. De för älgen mest attraktiva grödorna är havre, vall— och grönfoder, foder— märgkål och vissa oljeväxter.

Även tidigt på våren kan viss betning förekomma på höstsäd och raps. I vilken utsträckning detta påverkar skördeutbytet är

dock inte klarlagt.

Antalet kollisioner mellan älg och motorfordon i landet uppgår numera till storleksordningen drygt 5 500 (1978). I vissa delar av landet har antalet älgkolliSioner ökat markant.

Viltolyckor i trafiken kommer, som redan nämnts, att behandlas i ett särskilt betänkande.

Under senare år har även konflikter av annat slag mellan människor och älg ökat i antal, särskilt i tätortsnära områden. Detta be— ror vanligtvis på att älgarna vant sig vid närvaron av människor

och inte går undan. I vissa fall kan älgar även av andra anled-

ningar visa ett aggressivt beteende.

Beskattningen av älgstammarna är numera i huvuddelen av landet

reglerad genom den samordnade älgjakten. 2.5 Däggdjur som är fridlysta hela året 2.5.2 Vägg

Under senare år har tillgången på varg i landet varit så be- gränsad att olägenheterna för renskötseln varit mycket små. Vin- tern 1977/78 har dock, efter invandring från öster, ett antal vargar förekommit inom vissa renskötselområden. Troligen har föryngring förekommit inom landet sommaren 1976. Vintern 1978/79 förekom rapporter om ökad vargförekomst i Norrbotten samt upp— gifter om att varg finns i Värmland. Det förefaller som om varg, åt— minstone i vissa fall, kan finnas i renskötselområden utan att de

direkta skadorna blir alltför svåra. I andra fall kan dock

___—___—

vargen på kort tid orsaka betydande skadegörelse. Enligt renskötarna

orsakar också förekomst av varg i ett område indirekta olägenheter _ i för renskötseln av en omfattning som inte förekommer genom närvaron

av andra rovdjur.

Vargen är helt fridlyst i landet men enligt 15 Ö 2 mom. jaktstad- gan får tamdjursägare eller —skötare under vissa omständigheter förfölja och döda angripande djur. Samma bestämmelse gäller för övrigt också för björn, järv och lo som angriper tamdjur. Dess— utom får länsstyrelsen medge avskjutningstillstånd om så erford— ras. Även naturvårdsverket kan i vissa fall ge avskjutningstill— stånd.

2.3.3 Järv

Järven orsakar skador på renskötseln i samma omfattning som 10— djur. Områdesvis har under senare år järvskadorna t.o.m. över— stigit de skador som orsakats av lo. Järvstammen var under början av 1970—talet utrotningshotad, men genom skyddsåtgärder har till- gången numera stabiliserats så att något hot mot artens existens i Sverige inte längre förekommer. Tvärtom har tillväxten av järv— stammen inom vissa delar av Lappland under det senaste året varit sådan att viss decimering ansetts befogad. Tillstånd till av— skjutning eller fångst meddelas av vederbörande länsstyrelse. Sådana tillstånd ges inom områden där järvstammen är tätast och

där olägenheterna för renskötseln är störst.

2.3.4 Etter

Uttern är numera mycket sällsynt. Förekomsten är i huvudsak be— gränsad till Norrlands inland och fjälltrakter samt till vissa delar av småländska höglandet. Vid enstaka tillfällen förekommer klagomål därför att utter kommit in i fiskodlingsanläggningar. I sådana fall kan betydande skadegörelse förorsakas.

2.3.5 Säl

Framför allt gråsäl kan orsaka påtagliga olägenheter för yrkes- fisket, inte bara genom att ta fångad fisk utan även genom skade— görelse på fiskredskap. Den fisk som sälen i första hand tar i fiskredskapen är lax, men även ål— och sikfisket åsamkas för— luster. Sältillgången har dock minskat drastiskt i Östersjön och

stammen är på sikt hotad. Under senare år förefaller även de

mest omfattande olägenheterna ha minskat. Huruvida detta beror på en ytterligare minskning av sältillgågen eller på en omläggning

av fiskemetoder är svårt att avgöra.

De uppgifter som finns om sälarnas skadegörelse är ofullstän— diga. På uppdrag av Ostkustfiskarenas Centralförbund har Staffan Söderberg utfört en undersökning av skadegörelsen i samband med

det gotländska laxfisket.

Skadorna befanns uppgå till endast omkring 1 % av värdet av den laxfångst som bedrivs med Gotland som bas. Enligt uppgift skulle motsvarande skador 1964 ha legat på ca 10 % av totalfångsten. Å andra sidan kan en enskild yrkesfiskare slumpvis drabbas hårdare. Den kärva ekonomiska situation som yrkesfisket upplevt kan givet—

vis också ha bidragit till att skadorna bedömts som särskilt

allvarliga.

Införandet av sälskyddsområden på ostkusten har föranlett fiskare- na att i framställningar till regeringen uttala farhågor för att

antalet sälskador framdeles skall öka.

På västkusten har Sältillgången ökat något under senare år. Detta gäller framför allt tillgången på knubbsäl. I samband därmed har vissa klagomål avseende skadegörelse på fisket förekommit.

Fram till mitten av 1970—talet gällde allmän jakttid för sälar i Östersjön. Dessutom betalades skottpengar för skjutna sälar. När sälens trängda situation - orsakad främst av miljögifter - uppmärksammades slopades den allmänna jakttiden och bestämmelsen

om skottpengar upphävdes.

Enligt 14 Ö 2 mom. jaktlagen får dock, oavsett om han har jakt- rätt på platsen eller inte, den som vid yrkesfiske tillfälligtvis

påträffar säl döda och behålla djuret.

2.3.6 Mygkgxg

Efter invandring från Norge finns nu en grupp myskoxar som mer eller mindre stadigvarande uppehåller sig inom ett begränsat områ— de i södra Härjedalen. Gruppens storlek uppgår nu till

mellan 15 och 20 djur. Djuren har blivit en stor turistattrak- tion. Myskoxen kan dock, särskilt om människor kommer alltför nära, bli aggressiv. Detta har lett till situationer då människor känt sig hotade. I några fall har människor också kommit till skada, främst vid tillfällen när de sökt fly undan från mysk— oxar. Vid något enstaka tillfälle har djur också gett sig ut på trafikerade vägar — t.o.m. på järnväg — med risk för trafik— olyckor. Erfarenheterna från Norge visar att dessa konfronta—

tioner mellan myskoxe och människa kan få allvarliga följder.

2.4 Fåglar

2.4.1 Allmänt

Generellt gäller beträffande fåglar att de kan orsaka allvarliga risker för flyget i samband med kollisioner mellan fåglar och flygplan. Vid kollisionerna kan det uppstå såväl mekaniska ska— dor på flygplanskroppen som skador genom att fåglarna kommer in i jetmotorer.Problemet med mekaniska skador förorsakade av fåglar är en realitet för alla typer av flygplan, såväl lätta,långsamma propellerflygplan - om det rör sig om stora fåglar — som snabbare jetplan. Motorstörningar är naturligtvis allvarligast för flyg— plan som endast har en motor, t.ex. många militära flygplan, men kan även för trafikflygplan med 2 — 4 motorer innebära allvarliga risker. Flygvapnet i Sverige har under senare år haft flera total- haverier till följd av kollisioner med fåglar. I andra länder har det också inträffat att stora trafikflygplan totalhavererat

till följd av sådana kollisioner. När det gäller haverier med trafikflygplan rör det sig i de flesta fall om kollisioner med flockar av fågel vid start eller landning. För militära flygplan, som ofta flyger på låg höjd, är riskerna för kollisioner med fåg— lar stora även utanför själva flygplatserna.

Ett 50—tal fågelarter har registrerats i fågelkollisioner med flygplan. Klar dominans intar måsfåglar, framför allt skratt— ooh fiskmås samt gråtrut, vilka svarar för ca 30 % av totala antalet kollisioner. Problemet med kollisioner mellan fåglar och flygplan berörs inte vidare under de olika fågelarterna nedan.

Vissa fågelarter, framför allt de som häckar i kolonier, kan för— orsaka sanitära problem genom den anhopning av spillning som

uppkommer på dessa platser.

Nedan under 2.4.2 — 2.4.6 anges fågelarter för vilka, — råka un— dantagen — jakttid gäller under hela året. För råka gäller allmän jakt under begränsad tid i Kristianstads och Malmöhus län. 2—4 - 2 åkraitnås,_fis_lsnåsi gråtauiahavstrui

Flera av dessa arter orsakar både ekonomisk skada och sanitär olägenhet i anslutning till pälsdjursuppfödningar. Den ekonomiska skadan består i att fåglarna förtär stora mängder av pälsdjurs— fodret. Dessa fåglar kan, genom att de sprider smittosamma sjuk— domar, exempelvis mellan pälsdjursuppfödningar och sjöar, dammar och vattendrag, öka risken för att skada skall uppstå. Särskilt allvarlig är virus enterit hos mink, ett virus som orsakar tarm— inflammation, som förekommit vid enstaka tillfällen i landet. "Måsmasken" som också sprids av dessa fåglar har förorsakat svåra skador på rödingbestånden i fjällvattnen. Även i fiske— hamnar, sädesmagasin, boskapsuppfödningar o.dyl. föreligger risk

för spridning av smitta och föroreningar.

Fåglarnas spillning innehåller frätande ämnen som kan vålla ska— da på färgade eller lackerade ytor. Även den nedsmutsning som

orsakas av spillningen kan vara besvärande.

Inom områden där fåravel bedrivs intensivt han enligt vad som framkommit bl.a. vid en av naturhistoriska riksmuseet gjord un— dersökning,förekommit att trutar och fiskmåsar skadat eller dödat

nyfödda lamm.

2.4.3 Kråkä,_skataL kaja; råka

De sanitära olägenheter som är förknippade med dessa arter är koncentrerade till soptippar. I viss utsträckning förekommer ock— så olägenheter av samma slag som nämns under 2.4.2. I några fall har flockar av kajor uppgetts orsaka skada på nysådda fält. I Skåne rapporteras också råkan som skadevållande på nysådda fält och kajan har inom flera olika län rapporterats åsamka omfattan— de skador på mognande fält.

2 .4.4 åjörktrast (snöskata)

Björktrasten kan, särskilt i större frukt— och bärodlingar, or— saka betydande ekonomisk skada. Även i villaträdgårdar och mot-

svarande kan de vålla skada eller olägenhet.

2.4.5 Gråsparv, pilfink

Det är mycket vanligt att gråsparv och pilfink tar sig in i sä— desmagasin. Ett allvarligt sanitärt problem utgör fåglar som före— kommer inom lokaler där man hanterar livsmedel. Det kan ofta vara svårt att helt utestänga fåglarna ur dessa lokaler och'när de

väl kommit in kan de vara mycket svåra att bli av med. Genom förekomst av gråsparv och pilfink i anslutning till djurstallar och i tätortsområden kan även vissa sanitära olägenheter uppstå.

2.4.6 Stadsduva

Även stadsduva kan ta sig in i sädesmagasin och uppehålla sig där under långa tider. Det är inte ovanligt att dessa duvor häckar i magasinen och därigenom accentueras olägenheterna vilka är av samma karaktär som nämns under 2.4.5. Även i industrilo— kaler kan förekomsten av stadsduva orsaka såväl sanitär som eko—

nomisk skada.

Genom den utpräglade lokaliseringen till tätorter anses stadsdu— van också kunna medverka till smittspridning, På fönsterbleck, balkonger, balustrader, o.s.v. orsakar spillningen irriterande

föroreningar.

För de fågelarter som anges under 2.4.7 — 2.4.19 gäller allmän

jakt under viss bestämd tid. 2.4.7 Gräsand

Lokalt kan gräsanden orsaka skada för jordbruket genom att i flockar beta på fält med liggsäd. Denna typ av skadegörelse har dock begränsad omfattning. Ännu mer begränsad omfattning har den skada som då och då förekommer i fiskodlingar där gräsanden kan äta de små fiskynglen. Ytterligare en udda situation rappor- teras då och då från öppna vattenreservoarer där änder kan or— saka förorening av vattnet. Den sistnämnda risken accentueras av

att samma gräsänder även kan hålla till i reningsverk med öppna

dammar. 2.4.8 Knipa

Vid enstaka tillfällen rapporteras skadegörelse av knipa i fisk—

odlingar. 2.4.9 Stgrgkgry,_mgllanska£v

Från den del av Kalmarsundsområdet där skarv häckar rapporte—

ras skadegörelse för yrkesfisket. Denna skadegörelse består i all—

mänhet i att skarven sitter på de pålar som finns vid fiskred— skapen och dyker ned i redskapen och plockar upp fångad fisk. | I ! ! & ! Skarven är också en skicklig fiskare och uppges fånga avsevärda mängder ungål, abborre och gädda.

Spillning från skarv smutsar också ned fyrkasunernas lanterniner

så att det röda ljuset ger intryck av att vara vitt.

2.4.10 Storskrake

Storskraken kan i fiskodlingsanläggningar och sportfiskevatten or— saka skadegörelse. Särskilt storskrakens beteende att fiska i

flock kan göra skadan på en plats omfattande.

SOU 1979:52 Förekommande viltskador 49'" 2 .4 . 11 _Ejder

Under senare år har ett antal musselodlingar startats på väst— kusten. Eftersom musslor utgör en viktig del av ejderns föda har dessa odlingar dragit till sig ejder i stor utsträckning. Detta kan enligt utsago orsaka avsevärd ekonomisk skadegörelse. Flera avskjutningstillstånd har därför meddelats. 2.4.12 Grågås

Grågåsens skadegörelse i jordbruket är framför allt lokaliserad till Gotland, vissa områden i Hallands län och södra delarna av Kalmar län. Skador rapporteras också från bl.a. Skåne och Blekinge. Skador förekommer i allmänhet på mognade kornfält, på betesmarker och på grönfoder. Skadan kan områdesvis accentueras genom den flockbildning som förekommer.

I en del stadsparker hålls grågåsen som parkfågel. I viss ut— i sträckning kan även vilda grågäss uppsöka sådana platser. Gässen förorenar på gångbanor, gräsmattor, m.m., vilket orsakar viss

, irritation. 2.4.13 Bläsgås pch gädgås

Framför allt i Skåne, Blekinge och Halland uppträder under hösten stora flockar av sädgäss. Flockarna är ofta uppblandade med bläs— gäss. Den allvarligaste skadegörelsen anses uppstå då dessa stora flockar trampar och betar på fält med styv jord, besådda med höst— säd.

Även från Östergötland har under senare år vissa olägenheter rapporterats. Dessa har avsett skador på fält med liggsäd, men men även här förekommer betning på åkrar besådda med höstsäd med trampskador som följd.

2.4.14 Kanadagås

Kanadagåsen är inplanterad i Sverige. Den har under senare de—

kusten blir den mer och mer talrik. Skadorna uppstår på förhåsten då fåglarna samlas i flockar för att dra söder ut. De uppehåller Sifjdå ofta på sädesfält där de betar. I de södra delarna av lan- det, framför allt i Skåne, rastar de under längre perioder och stannar normalt hela vintern, om denna inte blir för sträng. I dessa områden rapporteras skadegörelsen kunna bli omfattande. Ska— dorna uppstår inte enbart genom tramp och betning på höstsäd och på vallar, utan även på ett sätt som tidigare inte varit känt. Det har nämligen visat sig att kanadagässen gärna lägger sig ner på de snöfria fälten varvid de värmer upp brodden och jorden. När de sedan lyfter, fryser den uppvärmda fläcken och det upp- står frostskador på brodden. Det är dock ännu obekant vilken om-

fattning denna typ av skada har eller kan få.

Kanadagåsen betar också gärna i stadsparker och på välklippta gräsytor, exempelvis golfbanor, och spillningen kan där orsaka sanitär oägenhet. Det är heller inte ovanligt att kanadagäss matas på badplatser och andra liknande ställen och därigenom blir ganska tama och stationära. Även då uppstår olägenheter genom föroreningar. Ibland uppträder fåglarna också aggressivt

mot människor. 2.4.15 Ijädgr

Det har hänt att tjäder betat på nyplanterad gran och tall. Om— fattningen av denna skadetyp är dock mycket begränsad. Tillstånd till avskjutning av skadevållande tjäder i plantskolor har meddelats några fall.

2.4.16 Fasan

Vid enstaka tillfällen har skadegörelse av fasan i trädgårdsan— läggningar och i försöksodlingar för jordbruksändamål rapporte—

rats. 2.4.17 Eingduya

Ringduva kan genom sin talrikhet orsaka olägenheter för jordbu— ket. Framför allthar konservärtodlingar varit utsatta för skade- görelse. Vid några tillfällen har ringduvor betat dyrbart utsäde

SOU 1979:52 Förekommande viltskador 51 2.4.18 Korp

Korp kan i områden med intensiv fårskötsel orsaka skador genom att attackera nyfödda lamm. Därutöver kan den orsaka sanitära

olägenheter, framför allt i närheten av soptippar.

Som udda företeelser får anses de tillfällen då korp i stor mängd plockat upp nyplanterade barrträdsplantor, framför allt sådana som planterats i s.k. paperpots. Vidare har från västkusten rapporterats att korpen i områden där pepparrotsodling bedrivs i större skala konsekvent plockat upp de planterade rotbitarna. Mot- svarande skadetyp har rapporterats från potatisodlingar såväl i

västra som östra delarna av landet.

2.4.19 Koltrast; stare Framför allt där yrkesmässig bär— och fruktodling bedrivs

kan dessa två fågelarter orsaka påtagliga skador.

2.5. Fågelarter som är fridlysta hela året 2.5.1 åtgrlom,_smålom

Båda arterna är utpräglade fiskätare och kan orsaka skador i fiskodlingar. Det är också vanligt att de uppträder i rotenon—

behandlade vatten vari ädelfisk inplanterats. 2.5.2 Eäge;

Enligt en undersökning som genomförts av zoologiska institu— tionen vid Göteborgs universitet kan hägern orsaka omfattande skadegörelse i fiskodlingarna. Hägern synes ha ökat i vissa delar av landet och detta har lett till att den under senare år kommit att betraktas som en av de värsta skadevållarna i

fiskodlingar.

2.5.5 Trana

I undantagsfall har tranor betat på nysatta potatisfält och

hackat upp sättpotatisen.

2.5.4 _ ölsv n

Knölsvanen har med åren blivit en mycket vanlig fågel. Den före- kommer ofta i tätorter där den förorenar på allmänna platser — för övrigt även en mycket vanlig företeelse på badstränder. En starkt bidragande orsak till att den söker sig till dessa plat— ser är den utfodring som sker där. I några fall har svanar även

visat ett aggressivt beteende mot människor. 2.5.5 !itkindag gåg

Den vitkindade gåsen passerar Sverige under flyttningen vår och höst och rastar främst på Gotland. Då gässen uppträder i stora flockar uppstår skador framför allt på betesmarker. 2.5.6 Eiskgjgsg

Även fiskgjusen, som förekommer sparsamt, kan koncentrera sitt

fodersök till fiskodlingar och fiskdammar. 2 — 5-7 Earsäre ace kungsörn

Örnarna hör till de arter vars skador på tamdjur ersätts av all— männa medel. Skadegörelsen är dock mycket begränsad. Enligt till— gängliga uppgifter ersätts årligen i storleksordningen ca 100 renar — huvudsakligen renkalvar - samt ett fåtal får.

2.5.8 Turkduva

| '

|

I

I i

l i . . ! 1 i

1 I 'I ; ( i

Turkduvan har under de senaste decennierna invandrat till Sverigeå

Den är liksom stadsduvan bunden till tätorter och kan förorsaka ! ] samma typ av sanitära problem som stadsduvan. Det största proble-! met är emellertid att dess läte av många anses vara störande. v 1 I )

SOU 1979:52 Förekommande viltskador 53 2.5.9 Eisktägna,_silge£tärga

Dessa arter kan orsaka allvarliga olägenheter i fiskodlingar.

2.5.10 åagkspgtt

Större hackspett, gröngöling och spillkråka kan orsaka skador på träbyggnader och ledningsstolpar. Under senare år har klagomål

om skadegörelse på trähus blivit allt vanligare. Skadebilden är

i allmänhet den att hackspettarna hackar hål i brädfodringen högt upp på husgavlarna. Särskilt vissa år kan denna skadegörelse få 4 * en stor omfattning. ]

; 2.5.11 Domhgrre I distrikt med bär— och fruktodlingar kan domherren orsaka minskad

, skörd genom att den under vintern äter upp blomknopparna på

fruktträden.

! 12.5.12 KogsnäbbL tallbit !

Vid enstaka tillfällen har förekommit klagomål på grund av den skada som dessa arter orsakat i fröplantager. 2.5.15 grönfink

Kan orsaka skador i plantskolor.

2.5.14 nghök

Under de senaste decennierna har miljögifter. främst kvicksilver, kraftigt decimerat duvhöksstammarna. Sedan alkylkvicksilver förbju— dits som betningsmedel synes stammarna dock ha hämtat sig. Genom be— slut av regeringen hösten 1978 fridlystes duvhöken. Viss skyddsjakt är dock tillåten i anslutning till anläggning för djuruppfödning där höken kan orsaka skada.

2.6 gammangtällning övgr_skadezållande_viltagtgri skade—

iyrer,_lgkaliserins ace emfaitsine

Uppgifterna i sammanställningen har tagits från anmälningar om viltskador som lämnats till myndigheter, organisationer m.fl. som

i sin verksamhet har beröring med viltskadeproblemet.

Sammanställningen omfattar däggdjur och fåglar som enligt gängse bedömningar hänförs till viltarterna. Numreringen motsvarar den

som använts för resp. djurart tidigare i detta kapitel.

BEGRÄNSAD

'ART SKADANS LOKALISERING ALLVARLIG

ELLER-SKADETYP

Däggdjur, all män jakttid

!2.2.1 VildSVin jordbruk l

,2'2'2 Vildkanin ! skogsbruk, jord— i bruk, trädgårdar

2.2.5 Mink :l. viltuppfödning, hönsgårdar ]

| ;

2. fiskodlingar 2.2.4 Bäver l. skog

2. väg, järnväg 5. åker 4 l 2

. dammvallar

2.2.5 Hare . trädgård och parki . fruktodling och handelsträdgård 5. skogsplantering 2.2.6 Ekorre ”1. ungskog 2. fröplantage ! 2.2.7 Rödräv viltuppfödning och hönsgårdar ? x 2.2.8 Björn ren— och fårsköt-é sel : x 2.2.9 Grävling ål. tomt och hus X I 22. jordbruk X

2.2.10 Hermelin, ! viltuppfödning ocn Iller * hönsgårdar * X I

|_— [___—1- .. SKADANS LOKALISERING ALLVARLIG BEG NSAD ELLER SKADETYP Riks Lokal Riks Loka .2.11 hönsgårdar x 2.2.12 Lo & ren— och fårsköt— sel, nötkreatur x 2.2.13 Dovvilt jord— och skogs— bruk x 2.2.14 Kronvilt jord— och skogsbr 2.2.15 Rådjur l. villaträdgårdar x 2. fruktodlingar och handelsträdgår— dar x 3 trafikskador x 4. skogsplanteringar x 2.2.16 Älg ll. skogsbruk ! x x , ' | 22 jordbruk ! x . x åå. trafik ! x , 14. tätortsnära re- ? ; kreationsområden : x ; ; 2.3 Däggdjur, ; fridlysta ; ; ; 2.3.1 Fladdermöss ; sanitära problem | i äldre byggna— ! , der | i x . | ' =2.3.2 Varg ; renskötsel ; x 2.3.3 Järv , renskötsel . x 5 2.3.4 Utter ' fiskodling ' , x 2.3.5 Säl yrkesfiske : ! x 2.3.6 Myskoxe 11. friluftsliv ; X I 2. renskötsel ; x '3. trafik )( !2.4 Fåglar, all— män jakttid , * 2.4.2 Skrattmås, 1. pälsdjursuppföd— ! fiskmås, gråJ ning I x trut, havs— .2. sanitär olägenhet ! x x trut ' ' 2.4.3 Kråka, skata sanitär olägenhet,. . x x : * |

kaja, råka | jordbruk

i2.4.9 2.4.10 2.4.11 2-4-12

| 12.4.15

å2.4.14

é2.4.15 2.4.16

2.4.17

2.438

2.4.19

2.5 2.5.1

2.5.2

2.5.5 i2.5.4

SKADANS LOKALISERING ELLER SKADETYP

Björktrast, (snöskata) Gråsparv, pilfink

Stadsduva

Gräsand

Knipa Storskarv Storskrake Ejder Grågås 'l.

Bläsgås, säd— gås !

Kanadagås 21.

?g. Tjäder Fasan

Ringduva

?1. 212. %5.

Koltrast, i stare !

i | !

Korp

! I &

FåglarI frid- lysta

Storlom, små— lom

Häger

Trana Knölsvan Vitkindad gås

frukt— och bärod— lingar sädesmagasin sanitär olägenhet sädesmagasin sanitär olägenhet jordbruk fiskodling sanitär olägenhet fiskodling yrkesfiske fiskodling musselodling jordbruk ] stadsparker ] jordbruk |

jordbruk

sanitär olägenhet skog

trädgård

jord— och skogs- bruk ; fåravel | sanitär olägenheti skogsbruk bär- och fruktod—i lingar

fiskodling

fiskodling, fisk—5 dammar ! jordbruk

sanitär olägenhet

jordbruk

ALLVARLIG Riks bokal

REGRINSAD Riks Lokal

! _,,,. ?ART ] SKADANS LOKALISERING

ELLER SKADETYP

ALLVARLIG BEGRÄNSAD Riks Lokal Riks Loka

Fiskgjuse fiskodling, fisk—

dammar x 2.5.7 Örn ren— och fårsköt— sel 2.5.8 Turkduva sanitär olägenhet x 2.5.9 Fisktärna, silvertärna fiskodling x 2.5.10 Hackspett, byggnader, kraft— (större haok— lednings— och te— | spett, grön— lefonstolpar, göling, spil F tallfröplantager ! x kråka) * E 1 2.5.11 Domherre bär— och fruktod— ! lingar x 5 *,2.5.l2 Korsnäbb, tall, fröplanta— % » l- tallbit ger € x |2.5.15 Grönfink plantskolor I . x ;'2.5.14 Duvhök hönsgårdar, vilt- ; ! , uppfödning . 5 x :

SOU 1979:52 3 Åtgärder för att minska skador av vilt

5.1 Allmänt

Under årens lopp har metoder för att skapa skydd gentemot viltet provats och utvecklats. Ett omfattande forskningsarbete har bedri— vits på många håll och en del av erfarenheterna finns redovisade i lättillgängliga skrifter. Många undersökningar och utvärde— ringar redovisas emellertid i internrapporter eller nationella tidskrifter med mycket begränsad spridning. Det är därför svårt att fullständigt redovisa vilka möjligheter som finns att vidta åtgärder mot skador förorsakade av vilt. Den översikt som följer nedan är i huvudsak en sammanställning av generella, Välkända

metoder och lokalt vunna erfarenheter.

3.2 Vissa förebyggande åtgärder utom jakt

Faktorer som påverkar viltets möjligheter att utnyttja ett område är i första hand tillgång på mat och vatten. Även om dessa grund— förutsättningar är uppfyllda ställs det dock, åtminstone under vis sa delar av året, även andra krav på den utnyttjade miljön. Exempel på sådana är tillgång till häckningsplatser, ostörda områden för un uppfödning och natt— och dagvila samt skydd mot rovvilt. Det kan oc speciellt för fåglar röra sig om rast—, övernattnings- eller över- vintringsområden. Genom att undersöka vilka grundförutsättningar so olika viltarter utnyttjar i ett område kan det vara möjligt att vi

ta åtgärder i miljön som kan bidra till att minska stammen av den s

devållande arten och därmed även skadorna.

Två exempel:»

— På flygplatser ägnas stor uppmärksamhet åt vegetationens sköt— sel och näringstillgången för skilda kategorier av fåglar. Så kan nämnas att den höjd till vilket gräset klipps har betydel- se för vissa fågelarters förmåga att upptäcka föda som finns i grässvålen. Andra faktorer som beaktas är t.ex. tillgången på öppet vatten,*skog och träd som kan tjäna som sitt— och häck— ningsplatser för större fåglar eller placeringen av soptippar 1. förhållande till flygplatser och flygvägar.

— Inom jordbruket upplever man ibland gässens betning som ett problem. En faktor som har betydelse för gässens benägenhet att utnyttja ett område är fältstorleken. För att gässen skall acceptera ett fält får det inte vara hur litet som helst. Genom att ta bort buskridåer, märgelgravar och stengärdesgårdar och slå samman åkermarker till större brukningsenheter kan man omed— vetet skapa förutsättningar för gässen att utnyttja områden

som de tidigare inte har godtagit.

Byggnader och andra anläggningar kan utföras — eller förses med tekniska anordningar av olika slag - så att djur och i synner— het fåglar inte kan bygga bon där, rasta eller på annat sätt ut— nyttja dem. Exempel:

— Fiskdammar kan utformas med så branta kanter och göras så

, djupa att t.ex. hägern, som fiskar stående i vattnet, har

svårt att utnyttja dem. Likaså kan planteringar runt dammar förhindra vissa andra fåglar som lever på fisk att landa på eller lyfta från vattnet (gäller t.ex. lom och även vissa andra

vattenfåglar).

— Livsmedelsindustrier kan förses med hinder så att fåglar inte

kan flyga ut och in. Det kan t.ex. gälla tätningar vid tak, ven— tiler och fönster. Portar som står öppna under längre tider

kan förses med anordning som hindrar ut- och inflygning.

Lösningar av det slag som här skisserats kan dock ej tillämpas generellt. Oftast krävs undersökningar av de speciella för—

hållandena på den plats där skadan förekommer.

Stora koncentrationer av djur inom bestämda områden uppträder ibland med en regelbundenhet som kan förutsägas. Verksamhet som riskerar att drabbas av viltskador under de tider då antalet djur är exceptionellt högt, kan anpassas med användande av denna kunskap. I Sverige har sådana prognoser redan kommit till användning vid planering av flygverksamhet. Prognoserna baseras på sambandet mellan väder och intensiteten i flyttningen. Inom flygverksam— heten försöker man också att minska riskerna för fågelkollisioner

genom att undvika lågflygningar i områden med stort antal fåglar,

t.ex. måskolonier, rastplatser för änder, gäss o.s.v. För ända- målet har flygvapnet och luftfartsverket framställt en atlas

över koncentrationsområden för fåglar i Sverige.

Risken för viltskador och kravet på hänsynstagande till viltet har även på andra sätt i ökande utsträckning börjat beaktas i an— visningar och föreskrifter som myndigheter, verk och organisationer

publicerar.

Inriktningen har hittills i första hand varit att ge anvisningar till skydd för viltet eller för viltet värdefulla miljöer. Sådana åtgärder kan direkt förändra viltskadebilden. Ibland kan de före— slagna åtgärderna resultera i ett så rikt djurliv på en plats att det orsakar ökade skador i den närmaste omgivningen. I andra

fall kan man genom dessa insatser styra viltet till mindre skade— känsliga områden eller få det att utnyttja ekonomiskt mindre vär—

defulla näringstillgångar.

! I skogsvårdslagens tillämpningsanvisningar (Skogsstyrelsen 1976) ! föreskrivs hänsyn till naturvårdens intressen vid slutavverkning, !

beståndsanläggning, beståndsvård, avverkning och transport samt

kemikalieanvändning.

Vid planering av skogsarbeten skall särskilt beaktas möjligheterna ' att vid avverkning och hyggesrensning i lämplig utsträckning spara träd och övrig vegetation på marker och smärre terrängavsnitt

av ringa betydelse för virkesproduktionen men av vikt för djur-

livet.

Skogsvårdslagens anvisningar föreskriver vidare att på de för våra större fågelarter viktiga häckningslokalerna skall lämpliga b01 träd sparas för trädbyggande arter och bergshyllor och andra 10— ? kaler skyddas för icke trädbyggande arter. Även Spelplatser skall om möjligt skyddas.

] ;

De myr— och andra våtmarker, som är speciellt viktiga häcknings— lokaler för vissa fågelarter, skall om möjligt undantas från dik—

ning.

Länsstyrelsernas naturvårdsenheter har förteckning över rovfågels—

och häckningslokaler som skall skyddas mot ingrepp samt om växt— samhällen som skall bevaras.

För en enskild skogsägare torde det merendels inte vara möjligt att avsätta särskilda skogsområden till skydd för växter och djur.

Domänverket och ett flertal skogsbolag har meddelat instruk— tioner om åtgärder för att skydda viltet och miljön i skogsbruket.

, Det förefaller emellertid som om instruktionerna inte alltid följs

i den utsträckning som vore önskvärt.

Inom jordbruket föreligger också stora möjligheter att i samband i med planering och drift vidta åtgärder till viltets skydd och förkovran samt minska risken för viltskador. Betydande insatser i denna riktning görs också av enskilda jordbrukare och jakträtts— , innehavare. Det finns emellertid inte några mera omfattande, cen— ? tralt utgivna, anvisningar från någon myndighet om hur man bäst ! tar hänsyn till viltet i jordbrukslandskapet och minskar risken

för viltskador. 3.3 Förebyggande åtgärder genom jakt

Ett effektivt och sedan länge välprövat sätt att minska vilt— skador är att reducera skadevållande viltstammar inom skadekänsli— ga områden genom jakt. En tillbakablick på faunans utveckling i Sverige visar att arter som varg, björn, lo, järv, älg, kron— och dovvilt, rådjur, utter, bäver, större rovfåglar och möjligen några arter till kan regleras genom jakt. Det är dock en för— utsättning att ett stort antal personer - oftast under lång tid — deltar i jakten på de nämnda arterna för att man skall kunna hålla populationerna på en lägre nivå än vad markerna optimalt skulle kunna bära. Punktformade och tillfälliga bekämpningsinsat— ser för att reducera viltpopulationer är i många fall misslyckade eller ger mycket begränsad effekt. Som exempel kan anföras de många misslyckade kampanjer som startats såväl i Sverige som utom—

lands för att genom jakt bekämpa t.ex. mink, kanin, måsfåglar och

stadsduvor.

Populationsreglerande åtgärder kan naturligtvis utföras på and— ra sätt än genom jakt. Utan att närmare beskriva begränsningar eller nackdelar för de olika metoderna kan nämnas: giftutläggning (t.ex. kloralos), förstöring av ägg i fågelkolonier (t.ex. genom att på skilda sätt förhindra kläckning av äggen), inplantering av predatorer (t.ex. rävar på öar med måskolonier) o.s.v.

Ibland kan viltskador, liksom även risk för skador, hän-

föras till enskilda "specialiserade" individer eller identifier— bara grupper av djur. Många exempel kan anföras: Hackspettar som hackar sönder husväggar, fåglar som lärt sig att flyga in i industr' lokaler eller andra utrymmen, älgar i tätbebyggda områden, på motor vägar eller flygplatser, rovdjur som specialiserar sig på husdjur, o.s.v. I sådana fall är det självklart att man i första hand över— väger att lösa problemen genom att inrikta åtgärderna mot dessa individer. I regel blir det då fråga om att söka upp och avliva dessa djur. Åtgärder mot ett litet antal individer i en population är framgångsrika endast om de aktuella individerna har lärt sig speciella beteenden så att artfränder inte genast intar de avlivade djurens plats. Ytterligare en förutsättning för att sådana punktinsatser skall vara framgångsrika är att de even— tuella tillstånd som behövs för att avliva ett visst skadevål—

lande djur snabbt kan erhållas från vederbörande myndighet.

Den före år 1938 gällande jaktlagstiftningen gav mycket begrän- sade möjligheter att genom jakt ingripa mot skadegörelse av vilt. Till skydd mot angrepp på människor, tamvilt och renar fick björn jagas, i vissa fall dock först efter särskilt tillstånd av läns— styrelsen. Vidare fanns föreskrifter om skyldighet att genom jakt

söka hålla vildkaninstammen på rimlig nivå.

'I praxis har utvecklats uppfattningen att varje näring har att

tåla viss skadegörelse av vilt utan att kompensation härför kan på—

räknas. Först när skadegörelsen blivit mer omfattande har särskilda åtgärder blivit aktuella. Det har då främst gällt förbättrade möj— ligheter till avskjutning genom att antingen de särskilda bestämmel— serna i jaktlagstiftningen om skyddsjakt kunnat utnyttjas eller att särskilda licenser beviljats eller, i vissa fall, allmän jakttid in— förts för en tidigare fridlyst art eller den allmänna jakttiden för— längts. Jaktlagstiftningens tvångsjaktbestämmelser har använts endast i något enstaka fall.

Gällande bestämmelser i de berörda hänseendena skall här kortfattat redovisas.

Allmän_jgk£tid. Sådana vilda däggdjur och fåglar för vilka det inte finns någon allmän jakttid är fridlysta under hela jaktåret. Andra vilda däggdjur och fåglar är fridlysta under den tid som inte är allmän jakttid. När ett djur är fridlyst är jakt efter djuret förbjuden om inte annat följer av jaktstadgan. Regeringen bestämmer allmänna jakttider efter förslag av statens naturvårds— verk. De allmänna jakttiderna finns intagna i jakttidsförord- ningen. Från och med år 1979 skall jakttidsförordningen gälla två år i taget.

Säpsgildå tillgtång. För flera viltarter finns i dag bestämmelser om särskild jakttid s.k. licensjakt. Av störst intresse i det sam— manhanget är jakten efter älg. Dessutom förekommer licensjakt

även för vissa arter som har allmän jakttid, exempelvis kron— och dovvilt, rådjur, björn, lo, bäver, gäss och fasaner. Licens— tilldelningen skall bl.a. anpassas till den befintliga viltstammen, målet för viltartens utveckling samt hänsynen till olika näringars intressen. Licensjakten medger i betydande utsträckning kontroll över viltarternas utveckling och förekomst.

Länsstyrelsen kan enligt 14 å jaktlagen ge tillstånd till att jakt efter björn, varg, järv eller 10 får bedrivas. Länsstyrelsen få: enligt 15 & jaktstadgan meddela jakttillstånd om stammen av nå- got av dessa rovdjur inom visst område utvecklats så, att den är till synnerligt obehag för befolkningen eller till men för tamdjursskötseln.

Statens naturvårdsverk kan förlänga eller flytta medgiven allmän jakttid eller meddela tillstånd till jakt under viss tid be- träffande djur som på grund av talrik förekomst eller av annan or— sak är till avsevärd skada eller olägenhet eller till men för jaktvården. Vidare har länsstyrelsen möjlighet att meddela till— stånd att förstöra bävers boplats eller dammbyggnad.

Om visst djur orsakar avsevärd skada eller om djuret kan antas vara farligt för människans säkerhet får polismyndighet låta av— liva djuret utan hinder av fridlysning (& 19 st. 2 jaktstadgan).

När det gäller flyttande eller förlängning av allmän jakttid eller särskilt tillstånd till jakt under viss tid för att mot- verka skada torde normalt ställas krav på att tillståndssökanden

gjort försök att förebygga skadan.

Skyddsjakt. I jaktlagen och jaktstadgan finns generella bestämmel— ser om rätt till avskjutning för att minska eller förhindra ska— da. Vidare finns bestämmelser som innebär att annars förbjudna jakt— eller fångstformer kan tillåtas för att motverka vilt- skador. Även här gäller emellertid normalt ett högt krav på att jakten skall genomföras såtatt djuret inte åsamkas onödigt

lidande.

En del djurarter kan förorsaka skadegörelse om de kommer in i gård eller trädgård. Den som bor i gården eller innehar trädgår— den har beträffande vissa uppräknade djur och fågelarter till— försäkrats rätt att skydda sina.intressen. De djur och fåglar det är fråga om är räv, grävling, iller, mink, hermelin, vessla, ekorre, Vildkanin, fladdermus, duvhök, sparvhök, kråka, råka, kaja, skata, björktrast, nötskrika, pilfink och gråsparv. Skydds— jakten får bedrivas utan hinder av vad som är bestämt ang. jakt- tider. Rätten att utöva skyddsjakten är inte heller beroende av

om gårds— eller trädgårdsinnehavaren har jakträtt.

Beträffande Vildkanin gäller vidare en allmän rätt för mark— innehavare att fånga vildkaniner även om markinnehavaren inte

har jakträtt. Regeringen kan dessutom om avsevärd skada orsakas

av vildkaniner, för visst område förordna att det står envar fritt att fånga Vildkanin och behålla fångat djur. Sådant tillstånd har emellertid aldrig meddelats. Däremot har länsstyrelsen på Got— land vid olika tillfällen förordnat jägare som erhållit särskilda befogenheter i fråga om jaktens bedrivande.

När björn, varg, järv eller 10 har angripit och skadat eller

dödat tamdjur och det finns skälig anledning att befara nytt an— grepp, får tamdjurets ägare eller vårdare förfölja och döda det angripande djuret även under annan tid än allmän jakttid. Det skall dock ske i omedelbar anslutning till angreppet. Sådan jakt får inte företas inom nationalpark om inte annat följer av regle— mentet för parken. Däremot kan jakten, efter länsstyrelsens förord— nande, få ske på annans jaktområde.

I trädgård eller annan anläggning för yrkesmässig fruktodling eller i plantskola får jakt efter hare ske utan hinder av frid— lysning under tiden den 1 januari — den 15 april. En förutsätt— ning är att jakten behövs för att hindra harskador på träd eller trädplantor. Om anläggningen enligt föreskrifter som naturvårds— verket meddelar är inhägnad med stängsel som kan antas utestänga hare, är jakt tillåten under hela jaktåret.

Har fridlyst fågel byggt bo i hus eller gård och orsakas därigenom avsevärd skada eller olägenhet, får boet med ägg eller ungar avlägsnas utan hinder av fridlysningen.

Sälen är numera fridlyst. Med hänsyn till den skadegörelse på fisket som sälen förorsakar finns emellertid vissa bestämmel— SEF om skyddsjakt. Om inte regeringen eller naturvårdsverket för— ordnar annat får den som vid yrkesfiske tillfälligtvis påträffar säl döda och behålla djuret. Jakten får bedrivas såväl vid fiske—

platserna som under gång till och från dessa.

Även i jakttidsförordningen ges bestämmelser om skyddsjakt. För att förhindra skada på vissa slag av anläggningar är jakt efter vissa, helt eller delvis fridlysta djurarter tillåten enligt denna

förordning. Skyddsjakt får sålunda bedrivas under hela året efter rödräv, grävling, hermelin, dvärgvessla, småvessla, iller, mård

och duvhök för att förhindra skada inom område för viltuppföd— ning, hönsgård eller därmed jämförlig anläggning. Jakten är till- låten inom ett avstånd upp till 200 m från sådan anläggning. Vidare gäller att rödräv får jagas hela året inom område för uppfödning

av nötkreatur och får, i den mån jakten behövs för att skydda

kalv eller lamm. Under tiden juli — september får koltrast och

stare jagas för att hindra skada inom anläggning för yrkesmässig bär— eller fruktodling. Viss jakt är dessutom tillåten efter års— unge av rödräv och grävling om det behövs för att tillgodose

lantbruket eller viltvården.

Tvångsjakt_ogh_agd£agtyåggååtgärgeg. Varje jakträttsinnehavare

bör enligt jaktlagen bedriva jaktvård. Hänsyn skall därvid tas till jordbrukets, skogsbrukets och andra näringars intressen.

Om skada orsakas på gröda, skog eller plantering till följd

av viss villebrådsarts utveckling och skadan inte kan förebyggas genom rimliga åtgärder av den skadelidande skall anmälan härom göras till länsstyrelsen. Anmälan skall göras av den som påstår sig ha lidit skada. Har anmälan skett skall länsstyrelsen ge

en lämplig och ojävig person i uppdrag att efter granskning av skadorna avge utlåtande. Om det är fråga om älgskador handläggs ärendet av länsälgnämnd. Utlåtandet skall innehålla förslag till åtgärder. På grundval av förslaget kan länsstyrelsen meddela ett föreläggande för den som har jakträtten på den mark där det skade— görande viltet har sitt huvudsakliga tillhåll. Genom föreläggandet kan jakträttsinnehavaren åläggas att vidta skadeförebyggande åt— gärder eller viss avskjutning för att minska stammen av de skade— görande djuren. Om jakträttsinnehavaren inte rättar sig efter föreläggandet kan länsstyrelsen förordna om tvångsjakt som utförs

av särskilt utsedda jägare.

Från trafiksäkerhetssynpunkt kan det vara nödvändigt för länssty— relsen att besluta om tvångsåtgärder då påtaglig fara föreligger för kollision mellan motorfordon och älg. På begäran av polismyn— dighet eller vägförvaltning kan länsstyrelsen vidta åtgärd för

att söka undanröja faran genom jakt.

___—mau. _.— _____.______.. ___—=.-

5.4 Mekaniska hinder, kemiska medel, Skrämselåtgärder

och biologiska metoder 5.4.1 Mekaniska hinder

Att utestänga djur från byggnader, odlingar, dammar, m.m. med hjälp av mekaniska hinder har praktiserats sedan lång tid till— baka. Metoderna är av praktiska skäl vanligen användbara endast

när problemen är begränsade till en mindre yta.

Stängsgl_ogh_trådar. Att sätta stängsel runt utsatta odlingar, är såväl inom jordbruk, skogsbruk som trädgårdsskötsel beprövade metoder. Om stängslet anpassas med avseende på hållfasthet och höjd över marken, överklättringsskydd och det djup till vilket stängslet grävs ner torde det vara möjligt att utestänga nästan vilka större däggdjur som helst. För att hindra hjortdjur att hoppa över ett stängsel bör det vara omkring 2,0 — 2,5 meter högt. För att undvika att kaniner och i synnerhet grävlingar gräver sig ner under ett staket bör det grävas ner minst en halv meter under markytan. Djupet behöver inte vara så stort om man viker

ut en meter av stängslet och gräver ner den utvikta delen. Till— fälligt uppsatta staket i avsikt att stänga ute t.ex. kaniner från grönsaksodlingar tycks ha god effekt under den relativt korta tid som skyddet behövs utan att staketet grävs ner. Erfarenheter av hur olika typer av stängsel fungerar under längre tider bör snart finnas tillgängliga. Dels har målinriktad forskning bedri— vits inom området av den tidigare nämnda VIOL—gruppen, dels har en särskild arbetsgrupp inom SNV insamlat uppgifter från ett antal djurparker och vilthägn i Sverige. VIOL—grupnen har redo— visat sina erfarenheter i ett antal delrapporter och slutredovis— ning sker under hösten 1979. Det av SNV insamlade materialet re—

dovisas i naturvårdsverkets rapport (SNV PM 1150).

En enklare och speciellt för korttidsinsatser lämplig metod är att ersätta nätstängsel med en eller flera trådar, som också kan göras strömförande. Sedan några år finns det också speciella band avsedda att ersätta trådar- Banden kan göras strömförande och dessutom reflekterande så att de är lätta att se i terrängen.

Trådar kan också användas som skydd mot skadegörelse av

fåglar. Genom att spänna trådar över fiskodlingar kan man sind—

ra fåglar från att fiska i dem.

Mät. För att utestänga fåglar från odlingar har man sedan länge utnyttjat nät. I första hand är det enskilda bärträd, små jord- gubbsodlingar eller grönsaksodlingar som täcks över. Metoden har dock länge använts även i större skala vid kommersiella odlingar och växtförädlingsodlingar. Var gränsen går för hur stora arealer som kan täckas över med nät är obekant, men nät som är omkring

50 meter breda kan vara hanterbara.

Kommersiella odlingar av t.ex. jordgubbar torde knappast lida så stora förluster till följd av angrepp från fåglar "att motåt— gärder är lönsamma. Däremot bedömer många fritidsodlare det som nödvändigt att skydda sina odlingar. De färgglada nät som idag finns tillgängliga i handeln fungerar säkert tillfredsställande.

En inte önskvärd effekt av nät över trädgårdsodlingar och träd

är, att de fåglar som man önskar hålla borta stundom fastrar i näten. Näten måste därför kontrolleras flera gånger dagligen.

I framtiden kan sannolikt användningen av nät få ökad betydelse. Under senare år har billiga och lätthanterliga plastnät utveck- lats speciellt för ändamålet att hålla fåglar borta från cd— lingar. Det torde också vara värt att överväga möjligheterna att med nät utestänga fåglar från byggnader, lagerområden utan

tak, soptippar, fiskodlingar, m.m.

gnagskydd. För att skydda fruktträd, prydnadsväxter och slogsplan— tor mot barkgnagande djur (hare, kanin, och hjortdjur)

kan man använda enkla "rör” av nät eller speciella stamskjdd som finns i handeln. Vid större odlingar torde det vara effektivare

att inhägna hela odlingen istället för att använda stamskjdd.

QvgrtägkniggL Övertäckning av avfall på soptipp med t.ex. jord— massor, lock på förvaringskärl och andra lagerplatser för ätbart avfall kan minska ansamlingen av skadegörande djur. Dylika åtgär— der kan sannolikt också vara värda att beakta när det gäller för— varig av fodret och utfodringsanordningarna i pälsdjursfarner och

Elanteringar. Planteringar av träd och buskar kan ibland utnyttjas för att utestänga fåglar från speciella områden. Tidigare har om— nämnts möjligheten att med planteringar dela upp stora fält i

mindre enheter och därigenom hindra att exempelvis gäss utnyttjar

fälten. Hur stora ansamlingar av buskar eller träd som behövs

för att gässen skall uppfatta det som ett riskmoment är emeller—

tid okänt.

Planteringar vid t.ex. fiskdammar kan utestänga sådana vatten— fåglar som kräver långa start— och landningssträckor. Täta buskage som hänger ut över vattnet kan minska tillgängligheten av ett vatten för en art som häger. Variationerna på detta tema är många och generella anvisningar är svåra att lämna.

Utformgi5g_al byggnadeg. Många industrier, speciellt livsmedelsin— dustrier, liksom livsmedelslager, varuhallar och liknande har ofta problem med att fåglar lär sig att utnyttja föda, skydd och värme som finns i dessa lokaler. De fågelarter som oftast ställer till problem i dessa sammanhang är gråsparv. _pilfink, talgoxe

och stadsduva. Ibland kan dessutom en del andra fåglar ställa till stor föiödelse om de tillfälligtvis kommer in i bygg— nader, även vanliga bostäder, utan att hitta ut igen.

Det är viktigt att man tar hänsyn till fågelproblemet redan vid projekteringen av industrilokaler och varuhallar. Man måste se till att de öppningar som måste finnas, t.ex. av ventilationsskäl, är blockerade för fåglarna genom galler eller nät. Likaså att det finns nätfönster tillgängliga om fönstren används för ventilation. Viktigast torde emellertid vara att utforma dörrarna så, att fria flygvägar för fåglarna inte skapas.

5.4.2 Kemiska åtgärder

Man kan använda kemikalier som gör att djuren finner behandlad föda osmaklig. Under årens lopp har också många medel tagits fram som tillskrivits egenskaper som gör att djur skyr områden där medlen spritts ut. En del medel finns tillgängliga i handeln. Vissa effek— ter tycks kunna uppnås men doftverkan är i regel kortvarig. Denna omständighet samt det förhållandet att djuren kan förmodas vänja

vänts i detta sammanhang kan bl.a. nämnas kväveföreningar, alumi— niumsulfatföreningar, hjorthornsolja, karbid, kreosot, dieselolja, blodmjöl och rovdjursspillning. Biologiskt aktiva substanser (fero—

moner) behandlas nedan i avsnittet 5.4.4.

5.4.5 Skrämselmetoder

Tillsammans med enkla mekaniska hinder är Skrämselåtgärder de äldsta och mest beprövade metoderna för att hålla skadevållande vilt borta. Grovt sett kan skrämselmetoderna delas in i såcana

som bygger på ren överraskning, t.ex. plötsliga ljud— eller ljus— fenomen, och sådana som bygger på företeelser eller åtgärder som djuren förknippar med fara. Många av de skrämselmetoder som kommer att redovisas nedan bygger på en fundamental förutsättning, näm— ligen att djuren har en nedärvd eller genom egen erfarenhet för— värvad uppfattning att människor är farliga. Denna rädsla torde i huvudsak vidmakthållas genom att vi jagar djuren inom åtminstone något av de områden som de utnyttjar under året. Avsaknad av för— följelse kan snabbt leda till en markant oräddhet hos djuren. Som exempel kan nämnas fåglarnas brist på skygghet i tätortsområden eller stora däggdjurs sätt att ignorera människor i national—

parker.

Knalleffgkteg. Knalleffekter som ett medel att skrämma djur bygger sannolikt såväl på överraskningseffekten som på likheten med skott lossning vilken djur av några arter har lärt sig är far— lig; Om knallandet upprepas regelbundet och i synnerhet om någon verklig fara aldrig förekommer samtidigt med knallandet är till— vänjningen hos vissa djur mycket snabb. Andra djurarter reagerar i mycket liten omfattning för knallar. Djurs tillvänjning till andra mänskliga aktiviteter är också ofta mycket snabb. Så är t.ex. djurlivet på skjutfält, flygplatser och andra områden ofta mycket rikt beroende på de gynnsamma viltbiotoper som finns där. Dessutom gäller ofta tillträdesförbud på dessa områden vilket innebär skydd mot andra störningar. De oregelbundna och ofta starka ljudeffekter som förekommer på flygplatserna synes inte

nämnvärt skrämma djuren.

Tillvänjningen hos djuren är ett stort problem när det gäller alla skrämselanordningar. En generell regel är därför att en metod inte skall utnyttjas kontinuerligt och att man gärna bör kombinera olika metoder.

Några av de vanligaste metoderna att åstadkomma plötsliga knall— effekter redovisas nedan.

Ett enkelt sätt att skrämma bort djur är att uppträda som vid van— lig jakt och skjuta några skott med hagelbössa. För vissa fågel— arter, bl.a. mås— och kråkfågel. kan man förstärka effekten genom att skjuta några fåglar och låta dem ligga kvar på marken. gärna med utspända vingar, eller hänga upp dem så att de rör sig i vinden.

Inom luftfartssektorn används ofta modifierade typer av signal— pistoler för att skrämma fåglar från flygplatser. Då nyttjas en speciell ammunition som förutom avfyringsknallen avger en andra knall viss tid efter avfyringen. Om skottet är rätt rik— tat kan denna andra knall åstadkommas inne i en fågelflock. Erfa— renheterna av dessa skott är över lag goda.

För att spara arbetstid har man utvecklat automatiska knallanord— ningar. Ofta har man använt s.k. karbidkanoner. Genom att ändra vattentillförseln kan man få dem att smälla med olika långa intervaller. Karbidkanonerna har i tämligen stor omfattning er— satts med "gaskanoner". Gemensamt för dessa utrustningar är, att de av praktiska skäl ofta står och smäller långt efter det att de haft sin initialeffekt. Det leder till att djuren har lång tid på sig att inse anordningarnas ofarlighet. Effekten av smällar— na avtar därför ofta rätt snart. Bäst effekt uppnås när det gäller att skrämma fåglar i ett område där omsättningen av fåglar är snabb, t.ex. inom rastområden som bara utnyttjas under någon eller några dagar. Likaså kan effekt uppnås om det inom rimligt avstånd från det skyddsvärda området finns likvärdiga födosöks— områden från vilka djuren inte blir bortskrämda.

Det finns också kanoner som utöver knalleffekten även åstad— kommer en visuell effekt. I samband med knallen skjuts skramlande

plåttallrikar upp längs en stång. Tallrikarna faller sedan med kraftigt skrammel ner igen. Det kan förväntas att denna kombina—

tion av hörsel— och synintryck har bättre effekt än enbart en

knall.

Ett problem som ofta uppstår vid långvarig användning av gaska— noner är, att personer bosatta i närheten klagar över bullret. Kanonerna kan därför bara användas på vissa platser.

För att minska risken för tillvänjning är det önskvärt att kunna styra knallgenereringen enbart till de tillfällen då det finns djur i närheten som skall bort. Försök i mycket begränsad skala har gjorts att utnyttja militärt övningsmateriel för simulering av automateld för att skrämma fågel. Utrustningen kan kombineras med ett ”fallmål". I dessa sammanhang kan ”fallmålet" vara en människoliknande figur med bössa som reser sig upp samtidigt som

det smäller. Utveckling av anordningar som avger olika slag av

ljudeffekter bör inte innebära något större problem. Möjligen

kan kostnaderna bli höga.

Visuglla_skrämgeleffgktep. Sedan länge har man använt fågelskrämmo d.v.s. mer eller mindre människoliknande anordningar som placeras på fält, i körsbärsträd, o.s.v. Under vissa betingelser kan effek— ten vara god men problemet med tillvänjning föreligger även när det gäller fågelskrämmor. Djurens reaktioner kan sannolikt för— stärkas om en skrämma, t.ex. ute på ett åkerfält, förses med en "bössa” och om skrämmorna växlar utseende och placering. Effek—

ten av fågelskrämmorna kan förstärkas om jägare då och då visar

sig på platsen.

Andra typer av visuella skrämselutrustningar är snurror och andra anordningar som sätts i rörelse av vinden. Sannolikt mer pOpulära än effektiva är de olika typer av färgade band, oftast blå, som används i trädgårdsodlingar. Om blå färg har någon speciell skrämseleffekt är tveksamt. Däremot finns det tecken som tyder

på att fåglar reagerar olika på skilda färger. Så tycks fåglar i sista hand välja blåfärgad föda om det finns annan likvärdig föda att tillgå. Likaså reagerar de mindre för blått skrämsel-

'! i %

ljus än på ljus av andra färger. Till de visuella metoderna kan

också räknas användning av viltspeglar, modellflygplan och drakar med rovfågelsilhuett samt ljuseffekter av olika slag.

Att sätta upp speglar utmed vägarna i avsikt att kasta reflexer in i skogen för att varna i första hand hjortdjur för annalkan— de bilar är sedan länge i bruk såväl i Sverige som i utlandet. Senare års undersökningar tyder dock på att viltspeglar har be— gränsad effekt för att förhindra viltkollisicner. Däremot är det inte uteslutet att den lagstiftning som föreskriver ständig be— lysning på bilar kan ha en viss viltkollisionsförebyggande effekt. I avsikt att minska riskerna för fågelkollisioner har sedan några år tillbaka landande flygplan i görligaste mån landningsstrål- kastarna tända även om det inte krävs av flygtekniska skäl. Pre— liminära resultat från försök i England tyder på att åtgärden har positiv effekt.

ed hjälp av modellflygplan är det möjligt att skrämma bort fåglar. Effekten förstärks om det flygande föremålet utformas så att det liknar en rovfågel. Den fågelart man på detta sätt vill hålla borta måste dock uppfatta "rovfågeln" som en fara. ”Rovfågeln” skall följaktligen. påminna om någon av den aktuella fågelar— tens predatorer.

5.4.4 Biologiska metoder

Hit räknas metoder som bygger på biologiska signaler. På vissa naturliga ljud, lukter eller synintryck reagerar djuren genom att lämna platsen. Fälterfarenheter av biologiska metoder är mycket begränsade,möjligen med undantag för användningen av nöd— skrin och tama falkar.

Positiva resultat har redovisats vid användning av rådjurs— mirapperlned utspärrad akterspegel, vilket är rådjurens flykt— signal. Attrapper av hackspettar på husväggar håller andra hack—

spettar borta från platsen. Tidigare har nämnts den effekt som

kan uppnås genom att låta döda måsar eller kråkfåglar ligga kvar på marken eller hänga dinglande i ett snöre. Måsar visar reaktio— ner för måsattrapper som placeras ut på t.ex. en gräsyta.

Atrappernas vilo— eller betesbeteen—

74 Åtgärder för att minska skador av vilt SOU 1979:52 de lockar artfränder till platsen medan flyktbeteende motiverar dem att flyga vidare. På samma sätt har det bl.a. i England och Holland visats att anflygande gäss kan fås att landa alternativt flyga vidare beroende på vilken ställning och vilket utseende gåsattrappa'på marken ges. På samma sätt som man med vättar kan locka till sig fåglar vid jakt kanske det kan utvecklas kunskap

och erfarenhet så att "vettar" också kan användas i omvänt syfte.

Mödskrin. När fåglar och även däggdjur är i klar dödsfara av— ger de flesta arter artspecifika nödskrin eller dödsskrin. Dessa signaler uppfattas i synnerhet av artfränder, men till en del också av andra arter, som i princip reagerar så förståndigt att de åtminstone för tillfället lämnar området. Vissa rovdjur dras däremot till platsen för skriket. Genom att via högtalare sända sådana nödskrin kan man inbilla fåglar att stor fara råder i om- rådet. Metoden att skrämma fåglar med nödskrin har i första

hand använts mot flocklevande fåglar på flygplatser. Rätt hante— rad kan metoden vara mycket effektiv. Användning av nödskrin borde kunna appliceras i fler situationer än på flygfält, i

synnerhet som det numera finns enkla och billiga bandspelarut—

rustningar tillgängliga som är lämpade för ändamålet.

Ealkgr. I vissa länder förekommer det att levande falkar an—

vänds för att skrämma bort fåglar, t.ex. från flygplatser. Me—

toden kan vara effektiv men inrymmer en rad praktiska problem.

Fepomogeg. Speciellt däggdjur kommunicerar ofta med hjälp av doft- signaler. Möjligheten finns därför att genom doften simulera när— varo av djur i ett område för att hålla andra individer borta. Forskning runt dessa problem pågår på olika håll.

Till de biologiska metoderna kan möjligen också räknas den metod som innebär att man försöker välja och kanske också förädla fram växtsorter som djuren inte gärna betar av. Möjligheterna att minska viltskadorna med den metoden är dock sannolikt mycket

begränsade.

SOU 1979:52 4 Ekonomisk ersättning för skador förorsakade av vilt 4.1 Förhållandena före 1958 års lagstiftning

Enligt den lagstiftning som gällde före 1958 kunde ersättning av allmänna medel i vissa fall utgå för rovdjursskada på tamdjur. Om björn eller, på kronans marker, lo orsakade skada på tamdjur inom sådana djurs betesområde skulle enligt dåvarande jaktstadga (l927:459) skadan ersättas av statsmedel. En förutsättning för ersättning var att skadan inte berodde på vårdslöshet vid bevak— ningen av tamdjuren. Samma rätt till ersättning gällde enligt lag ang. nationalparker (l909:56) beträffande skada av björn och

lo på renar inom område för nationalpark.

Inligt förordningen (195lz506) med vissa bestämmelser ang. jakt efter älg föreskrevs skyldighet för jakträttsinnehavaren att betala avgift för varje fälld älg. Avgifterna skulle sammanföras till en älgskadefond ur vilken bidrag kunde utgå för av älg or— sakade skador. Enligt en särskild kungörelse (1951=507) ang- all—

männa villkor och bestämmelser för bidrag ur älgskadefonden kunde sådana bidrag utgå för skada på gröda.

4.2 Gällande bestämmelser

4.2.1 Ersättning enligt särskild författning

För skada av vissa djur finns särskilda författningsbestämmelser. Enligt förordningen (1976z450) om ersättning vid vissa skador av rovdjur skall skada på tamdjur orsakad av björn, varg, järv, 10

eller örn ersättas av statsmedel. Medel för sådan ersättning an—

visas över statsbudgeten. Vissa begränsningar i rätten att erhålla

ersättning föreligger emellertid. Ersättning skall inte utgå om det visas att skadan berott på uppenbar vårdslöshet vid bevak- ningen av tamdjuren eller om tamdjuren släppts ut på bete inom

område där de ej får beta.

Av budgetmedel utgår vidare ersättning enligt kungörelsen (l970:890) om ersättning för skada av kronhjort, m.m.

Ersättning kan ges för vissa av sådant djur förorsakade skador

inom ett särskilt avsatt kronhjortsreservat i Skåne. Även här föreligger en begränsning — förutom den geografiska — i rätten

att erhålla ersättning. Sålunda utgår inte ersättning om den

som lidit skada underlåtit att vidta rimliga åtgärder för att före— bygga skadan eller kunnat hålla sig skadeslös genom att tillgodo—

göra sig jakträtt eller på annat sätt.

Från anslaget, som bekostar ersättningar enligt författningarna ov

bekostas också vissa åtgärder för att förebygga skador av rodjur.

Enligt en särskild bestämmelse i jaktstadgan utgår ersättning från statsverket om personskada eller dödsfall inträffar till följd av angrepp från björn. Det förutsätts dock att den angripne inte fram—

kallat angreppet genom egna åtgärder.

För fälld älg skall enligt kungörelsen (19652260) om älgavgift sådan avgift erläggas med belopp som årligen fastställs av sta— tens naturvårdsverk. Älgavgifter som inflyter inom ett län bildar en älgskadefond för länet. Fonderna förvaltas av länsstyrelserna

och används bl.a. för att ersätta skador orsakade av älg på gröda,

fruktodling eller annan trädgårdsodling samt till bidrag för skadef byggande åtgärder. Viss del, f.n. 40 %, av de avgifter som flyter i till älgskadefonden överförs till en för hela riket gemensam fond,

s.k. älgskaderegleringsfonden, vilken förvaltas av kammarkollegiet. na fond anslås medel för älgvårdsåtgärder av gemensamt intresse för la landet, exempelvis forskning och försöksverksamhet. Dessutom lä

bidrag till länsälgskadefonder vars egna medel inte räcker till för

att ersätta uppkomna skador.

Ersättning för älgskada på gröda får inte utan att särskilda

skäl föranleder det, beviljas om den brukningsenhet där skadan upp kommit omfattar odlad jord på över sextio hektar eller annan mark på över tvåhundra hektar. Vidare beviljas ersättning för skada

på trädgårdsodling endast om odlingen drivs i förvärvssyfte.

beviljas om den skadelidande underlåtit att vidta rimliga åt—

gärder för att förebygga skadan. Dessutom gäller vid varje skade—

! Vidare föreligger den begränsningen, att ersättning inte får

tillfälle en självrisk på 200 kr. |

Fram till den 50 juni 1972 betalades ersättning ur älgskadefonden för skador i samband med kollisioner mellan älg och motorfordon. Numera ersätts bilisten endast försäkringsvägen för sådana skador om han har s.k. vagnskadegaranti eller helförsäkring på bilen. Dessutom finns en organisation, älgskadefondsföreningen, vars med? lemmar genom organisationen får viss ersättning för skador som upp— kommit i samband med viltkollisicner.

Vissa vilda djur bidrar till att sprida smittosamma sjukdomar. I sammanhanget bör därför också nämnas den möjlighet till ersätt— ning av allmänna medel som följer av epizootilagen (1935:105) och den i anslutning till lagen utfärdade kungörelsen (1955:106). 4.2.2 Ersättning i andra fall

Beträffande skadegörelse av andra fridlysta djur har jordbruks— ministern i svar på enkla frågor i riksdagen den 25 oktober

1975 och den 12 december 1974 erinrat om, att ersättning kan ges efter prövning från fall till fall. I samband med det sistnämnda svaret framhöll jordbruksministern att den enskilde markägaren

— nlr staten förordnat om fridlysning — inte ensam skall behöva bära alla kostnader för eventuella följder i form av skador på mark eller annan egendom. Med prövning från fall till fall avsågs att regeringen har möjlighet att i det enskilda fallet ge ersätt— ning, eventuellt från jaktvårdsfonden, Ansökan härom görs hos regeringen. Anser regeringen, att annan möjlighet att erhålla ersättning finns, bör den utnyttjas först. Ersättning av all— männa medel kommer i fråga framför allt om djuret har vållat skada på grund av åtgärder som samhället har ansvaret för.

Regeringen har under den senaste tioårsperioden avgjort ett tjugotal ärenden rörande ersättning för sådana viltskador som inte faller under någon författningsbestämmelse. Regeringen har dock intagit en mycket restriktiv hållning när det gäller att bevilja ersättning.

Flera av ersättningsanspråken har rört skador orsakade av kron— vilt. Skadorna har orsakats på gröda och i ett fall på träd— gårdsodling. I yttrande i ett av ärendena framhöll naturvårds—

”Sedan lång tid tillbaka gäller ju som allmän praxis, att såväl inom jord— och skogsbruk som inom andra näringsgrenar, måste varje ägare eller brukare tåla viss skadegörelse orsakad av vilt utan att därför kunna påräkna ersättning från samhällets sida. Som ytterligare praxis i detta sammanhang gäller att kontarta medel ej skall utgå för skadegörelse orsakad av vilt, såvida inte synnerligen ömmande skäl föreligger — t.ex. därför att den art som orsakar skadegörelsen är hotad till sin existens eller skadan är mycket omfattande. Det har därför allmänt accepterats att det uttag genom jakt som den skadelidande kan medges gtra, vanligen skall gälla som kompensation för skadegörelsen”.

Inte i något av fallen med skadegörelse av kronvilt utgick ersättni

I tre fall har det varit fråga om skada av rådjur på yrkesmässigt bedrivna frukt— och trädgårdsodlingar. Skadorna har varit förhålla devis betydande. Inte i något fall har ersättning utgått.

Av de yttranden naturvårdsverket avgivit i ärendena framgår att det enligt verkets mening i första hand bör åligga den skade— lidande att vidta rimliga skadeförebyggande åtgärder och att i andra hand avskjutning bör tillgripas. I det första av ärendena ställde sig verket inte avvisande till att ersättning utgick. Motiveringen var bl.a. att en utebliven avskjutning kunde sägas ha en viss jaktvårdande betydelse under en sträng vinter.

I två fall har det varit fråga om bäverskador. Särskilt i det

ena fallet, skador på ett invallningsföretag, var skadorna be— tydande (se 2.2.4). I båda fallen utgick viss ersättning. Jord— bruksministern har i samband med det tidigare nämnda uttalan—

det i riksdagen den 12 december 1974 framhållit att det här är fråga om ett djur där förutsättningarna kan vara mycket skif— tande mellan olika platser när det gäller den skada djuret åstad— kommer och andra omständigheter. Det har enligt uttalandet inte funnits möjligheter att ha fasta regler eller bestämmelser, var— för formen att i stället bedöma skadorna från fall till fall

valts. Medel har hittills tagits ur jaktvårdsfonden.

Några ärenden har rört skada av älg på annat än gröda, frukt— eller trädgårdsodling. Inte i något av fallen har ersättning

beviljats.

I fyra fall har ersättning yrkats för betesskador orsakade av gäss. I samband därmed begärdes sådan lagändring att markägaren skulle ges en författningsreglerad rätt till ersättning.

Med hänvisning till de möjligheter att använda olika former av skyddsjakt som föreligger om extrem skadegörelse förorsakad av vilt inträffar avstyrkte naturvårdsverket förslaget om författ— ningsreglerad rätt till ersättning. Verket ansåg vidare att möj— ligheterna till skyddsjakt också minskar behovet av skadeersätt— ning. De fall som återstår — då skyddsjakt inte kan tillgripas eller där ersättningsmöjlighet inte redan föreligger — är fåta— liga och torde kunna lösas i särskild ordning.

Slutligen har i ett fall yrkats ersättning för skördeskada or— sakad av kajor. Ansökan lämnades utan bifall. I ärendet anförde naturvårdsverket bl.a. att man i första hand borde pröva före— byggande åtgärder för att minska risken för skada. Om dessa åt— gärder visar sig verkningslösa kan man överväga att decimera den skadevållande viltarten och i sista hand bör frågan om er— sättning tas upp till prövning. Förutsättningen för ersättning bör vara att man försökt hindra att skadegörelse uppstår. Verket 1konstaterar vidare att för kajor gäller allmän jakttid hela

året.

Av ett visst intresse i sammanhanget är ett av regeringen av— gjort ärende rörande tillstånd att fälla turkduvor. I sitt be—

slut yttrade regeringen:

”Samhällets ansvar för de vilda djuren innebär att människor måste bl.a. i sanitära hänseenden tåla visst obehag av dem, i synnerhet när djurarten ej är talrik. Att turkduvor med sina läten stör nattsömn bör sålunda — om störningen är tillfällig eller obetydlig — rimligen inte föranleda myndighets ingripande.

Förekomsten av turkduvor i Helsingborgs kommun är emellertid enligt uredningen i ärendet sådan att störningen kan antas återkomma år efter år i avsevärd omfattning. Enligt vad hand— lingarna visar har andra åtgärder för att minska denna olägenhet än avskjutning inte stått till buds. Jakt efter turkduvor som— martid bör inte i första hand komma i fråga. Med hänsyn till vad nu anförts borde naturvårdsverket ha meddelat kommunen tillstånd enligt 19 & jaktstadgan (l958:279) att under november 1975 fälla turkduvor till ett antal av högst 200.

Eftersom med besvären avsedd jakttid numera förflutit, lämnat Kungl. Maj:t besvären utan åtgärd.

Naturvårdsverket har, då ny jakttidskungörelse föreslås, att beakta de olägenheter turkduvor medför i vissa delar av landet”.

4.5 Utbetalade ersättningar under åren 1968 — 1978.

Ergättning;för_skador på_rgn_ogh_får_för9rsakade_a1 Kargi järv,

loi bjärn,_örnL m.fl.

1968/69 545 988 665 5401 1969/70 490 655 1 106 9601 1970/71 555 552 758 8111 1971/72 471 717 1 075 0721 1972/75 692 710 1 566 5461 1973/74 692 710 1 512 5651 1974/75 605 759 1 256 6771 1975/76 1 055 990 1 965 5541 1976/77 1 505 518 1 56 149 1977/78 1 676 985 2 851 582 1

inkl. ersättningar för övriga olägenheter (skingring av renhjor- dar m.m.), synekostnader m.m. Tilläggsbeloppet utbetalas till samebyarna.

in9m_k£oahiortsreseriaiei ; åkånsl Ersättning_fér_55aåa_på sk98_ogh_g£ö9a_får9raakaå av_k£onh102t 1971/72 51 000

1972/75 54 000 1973/74 79 000 1 1974/75 56 000 % 1975/76 76 000

1976/77 105 000 ! 1977/78 98 ooo ' 1

inkl. värderingskostnader

Älg

1968/69 284 5751 1969/70 255 0671 1970/71 704 5171 1971/72 699 1791 1972/75 491 7841 1975/74 605 6511 1974 1 445 5942 1 476 9515 1975 2 701 9172 112 5465 1976 5 165 4942 95 8745 1977 5 808 8912 528 9425

1978 Ersättningskraven för 1978 uppgår totalt till ca. 6, 2 mil- joner kronor. Ersättningsyrkandena är ännu inte slutreglerade. lAvser efter den 1 juli årligen inkomna och av länsstyrelsen per februari godkända skadeståndskrav 2Under kalenderåret inkomna och godkända skadeståndskrav (fr.o.m. 15 februari 1974) 5Erforderliga medel för täckande av ej behandlade ersättnings— ansökningar.

* 4.4 Försäkring

Enligt vad beredningen erfarit från försäkringsbolagens upplysnings— tjänst har försäkringsbolagen f.n. inga försäkringar mot viltskador. Inte heller ingår sådan försäkring som del i annan försäkring. Den enskilde kan således inte försäkra sig mot skador förorsakade av vilt.

Anledningen till avsaknaden av försäkringar mot viltskador torde vara att det inte förekommit något tryck på försäkringsbolagen i denna fråga. Inte heller anses skador av förevarande slag motsvara en försäkringssituation. I försäkringstanken ligger att man försäkrar sig mot något oförutsett. Viltskador kan ofta förutses och förebyggas. Vidare är områdena där skador inträffar relativt urskiljbara. Under sådana förhållanden anses det inte "intressant" för försäkringsbolagen att utarbeta försäkring mot viltskador. Inte heller försäkringstagarna skulle ha något in— tresse av sådana försäkringar eftersom premierna blir mycket höga.

Viltskadornas framtida utveckling

Den framtida utvecklingen när det gäller viltskadornas karaktär och omfattning kommer att påverkas både av förändringar av olika samhällsförhållanden och av viltbeståndens utveckling. Av vikt för hur människor kommer att uppfatta viltskador blir också den inställning till djurlivet som kommer att råda i framtiden. I detta kapitel skall några viktigare problem kring viltskadornas

tänkbara utveckling diskuteras. 5.1 Viltbestånden 5.1.1 Däggdjur

Varg, järv, björn och lodjur.

Förändringen av de stora rovdjurens individantal och förekomst— områden kommer att vara av betydande intresse för den framtida skadeutvecklingen när det gäller rovdjursrivna tamdjur. Samt— liga de s.k. fyra stora — dvs.varg, järv, björn och lodjur — har varit hårt tillbakaträngda och helt försvunna från stora områden. F.n. ökar dock antalet individer av dessa arter sam—

tidigt som spridning sker till nya områden.

Även en ganska begränsad vargstam kan förorsaka betydande pro— blem för rennäringen. Inte minst erfarenheterna från vintern 1977—78 understryker detta. En ensam varg dödade då under kort tid ett stort antal renar. Å andra sidan tyder erfarenheter från hösten 1978 på, att vargar kan förekomma inom renskötsel—

områdena utan att förorsaka allt för stora olägenheter för ren—

näringen.

Järvstammen har under senare år ökat och beräknades år 1977 uppgå till ca 100 vuxna djur. En viss decimering genom jakt eller fångst anses numera nödvändig. Utbredningsområdet ten— derar att öka och om inget oförutsett inträffar kommer järv i framtiden att återbesätta en del av de områden där den tidi— gare har förekommit. Rapporter om observationer av järv även från andra delar av landet förekommer. ökad förekomst samt

?

spridning av järv till nya områden kommer att öka risken för

rivning av tamdjur.

Antalet björnar uppskattades Vintern 1975/76 till mellan 400 och 600. Stammens reproduktionstakt är låg, gissningsvis 10 % per år. Uppgifterna om vid vilken ålder honorna blir könsmogna samt hur många år som förflyter mellan varje dräktighet är osäkra.

Björn förekommer nu i västra Sverige från Värmland och norrut och med ökad utbredning mot öster i landets nordliga delar. Rapporter om björnobservationer förekommer allt oftare från platser där fast björnstam i dag saknas. En fortsatt

utbredning mot söder och öster är därför att förvänta.

Björnen är allätare och under tamdjurens betessäsong torde »örter, bär och rötter utgöra den huvudsakliga födan. Vissa ,individer kan dock specialisera sig på att riva djur. Inom om—v ,råden med boskapsuppfödning och där tamdjuren under betessä—

songen betar i eller i närheten av skogsmark kan björnar kom—

ma att orsaka skada.

Uppgifter från olika håll tyder på att lodjuren under 1960— ,och 1970—talen ökat. En viss, om än gles stam finns nu över hela landet utom på Gotland. Inom vissa län bl.a. i Jämtland är stammen i dag så stor att den sannolikt inte kan tillåtas öka mer. Den årliga rapporterade avskjutningen är förhållande— vis ringa. En fortsatt, men troligen långsam ökning av 10— djursstammen kan förväntas. Det bör föranleda en viss ökning av antalet lodjursrivna tamdjur, främst renar och får. Klävriltstamrarna

Älgstammen har under 1960— och 1970—talen ökat mycket kraftigt och den årliga avgången genom jakt, olyckor och andra lödsorsaker, som för år 1978 torde ha legat mellan 100 000 och 110 000 djur, synes ännu inte motsvara tillskottet genom calvningen. En fortsatt ökning torde således vara att förvänta

även om reproduktionstalet förefaller att sjunka i älgtäta om—

råden. Så länge älgstammen ökar kan vi också emotse ökade bet- ningsskador på skog och gröda. Det bör emellertid framhållas att dessa skador för riket som helhet ännu inte bedöms som alltför besvärande, utom vad avser skador på gröda under år

med sen skörd.

Rådjursstammarna har (ckså ökat kraftigt sedan andra världs— kriget. Tillfälliga kraftiga minskningar i individantalet före- kommer i samband med hårda vintrar. Även om antalet rådjur skulle öka torde det inte få någon större inverkan på skade—

bilden, eftersom den skada de förorsakar får anses vara av

mindre betydelse.

Dov— och kronviltstammarna ökar men troligen i begränsad omfatt— ning. Rkadorna bör därför totalt sett inte heller i framtiden bli alltför besvärande, lokalt kan de dock bli omfattande.

Bäver

Bäverstammens utveckling har redovisats i avsnitt 2.2.4, Stam- men har efter inplanteringen under 1920-talet ökat kraftigt

och ökningen kommer troligen att fortsätta samtidigt som bävern sprids till nya områden. Bäverns dämningar vållar skada på såväl åker— som skogsmark. Skadan drabbar mycket ojämnt, huvud— sakligen på lågt liggande marker i anslutning till vattendrag,

men där kan skadan i stället bli omfattande. | Sedan några år är jakt efter bäver tillåten i vissa delar av Jämt— 4 lands och Västernorrlands län. Jakttiden har förlagts till tiden I 1 oktober - 15 maj. Den tiden har valts med hänsyn till att ungarna, som föds i maj - juni, är beroende av moderns omvårdnad under en red tivt lång tid. I flera län förekommer en omfattande licensgivning få

! jakt efter bäver. Under den tid jakt är tillåten är bävern svåråtkon |

Under större delen av denna period är vattendragen isbelagda.

Dessutom är ljusförhållandena så dåliga att jakt med skjutvapen

1 1 ej kan bedrivas under den tid på dygnet då bävern är mest aktiv. ! Bristande erfarenhet av jakt på bäver har även medverkat till i | 1 att uttaget genom jakt blivit relativt lågt. Om inte jakten

effektiviseras eller andra reglerande metoder i större utsträck- ning utnyttjas torde bäverstammarna fortsätta att öka.

Ett realistiskt antagande torde vara att antalet inträffade skador förorsakade av bäver kommer att öka.

QräVliag Ändrade jakttider, minskade möjligheter till och minskat in— tresse för grytjakt på grävling har sannolikt minskat jakt- trycket på denna art.I den mån grävlingsstammarna regleras av jakt — något som ej är fastslaget — kan ett minskat jakttryck vara orsak till den ökning av stammarna som skett. En ök— ning av antalet individer hos en revirhållande art av detta slag innebär teoretiskt sett att överskottet tvingas söka sig till mindre lämpade biotoper — även i närheten av eller inom tätortsbebyggelse. Man kan vänta sig en viss ökning av skade- görelse på gröda samt en ökning av grävlingens bosättning under bostadshus, främst fritidshus. Det bör noteras att stam— men i mellansvenska marker kan bli mycket tät, ca 40 djur per I 000 har, och att grävlingens skadegörelse på havre områdes—

vis anses vara större än den som förorsakas av älg.

Karis

Kaninen har tidigare vållat svåra skador inom vissa områden. Myxomatosepidemierna har under 1960— och 1970'talen kraftigt reducerat kaninstammarna. Genom sin höga reproduktionsförmåga tillväxer stammarna mycket snabbt när myxomatosen inte härjar i bestånden. När kaninerna ökat i antal återkommer emellertid myxomatosen regelbundet. I stort sett torde därför problemen med kaninskador framdeles inte bli mera omfattande än de varit under senare år. Denna slutsats gäller under förutsätt- ning att någon förändring inte inträffar när det gäller kaninernas motståndskraft mot myxomatosen.

Vildsvin

I södra och mellersta Sverige finns ett antal vilthägn med )l.a. vildsvin. Redan nu rapporteras förekomster av vildsvin i frihet som följd av rymningar från vissa hägn. Det är rimligt att anta att fasta stammar av frilevande vildsvin så småningom kommer

att etableras på flera platser i landet. Den skada genom upp— bökning av rotfrukts- och potatisstukor som förr orsakades 1v vildsvin kommer dock inte att bli särskilt besvärande, eftersom denna förvaringsform för rotfrukter har minskat i omfattning. Däremot föreligger risk för att vildsvinen i framtiden kan åstad— komma betydande skador på olika jordbruksgrödor främst potatis

och i större grönsaksodlingar. eriaa_däeadiu£

De flesta övriga däggdjursarter är av mindre betydelse vad avser viltskadornas framtida utveckling. Dels är den skada de åstadkommer, med vissa undantag, av begränsad omfattning och dels förutses f.n. ingen större långsiktig förändring av stam— marnas storlek. På kort sikt kommer dock individantalet incm flera viltarter att kraftigt variera beroende på sjukdomar,

variationer i näringstillgång, extrema klimatförhållanden, m.m.

5.1.2 Fåglar

Vissa fågelarters utveckling är av stort intresse vid bedöm—

ningen av den framtida viltskadeutvecklingen.

Gäss

Efter att ha varit hårt tillbakaträngda har en del i Sverige häckande gåsarter börjat visa tillväxt. Bland de arter som ökat mest märks grågåsen. Säd- och fjällgåsstammarna är svaga och där genomförs aktioner för att dels genom biotopförbätt— ringar skapa gynnsammare livsbetingelser, dels genom utplan— teringar få reproducerbara stammar. Det torde dock dröja innan i Sverige kläckta gäss av dessa arter förekommer i större an— tal. Antalet sädgäss som rastar under vår- och höstflytt-

ningen i bl.a. Östergötland, Blekinge och Skåne — merparten troligen ryska gäss — synes ha ökat under senare år.

Den vitkindade gåsen, som endast i mycket begränsad omfattning häckar men väl rastar i Sverige, framför allt på Gotland, har ökat kraftigt i antal. Observationer rapporteras också från fastlandet. De skador gässen orsakar kan därför förväntas öka.

Kanadagåsen tilldrar sig stort intresse i viltskadesammanhang. Efter utplanteringar och tack vare sin anpassningsförmåga har den nu etablerat sig över stora delar av Sverige. Arten visar en hög tillväxttakt.

I södra Sverige förorsakas skadorna i betydande utsträckning av övervintrande gäss av olika arter. Dessa gäss har ofta sina häckningsplatser utanför Sverige, varför även utvecklingen på dessa lokaler har betydelse för skadeutvecklingen i Sverige.

Allt eftersom stammarna av gäss växer — vilket synes vara fallet för de flesta arter — kan antalet rapporterade fall av

skador förväntas öka.

Kråk— och måsfåglar

För kråk— och måsfågelstammarna gäller, att de redan är så starka att det knappast finns utrymme för någon kraftigare tillväxt på de lokaler där de nu finns. Som ofta är fallet med överstarka popula— tioner etablerar sig emellertid revirsökande individer på tidigare inte utnyttjade platser. Det gäller bl.a. för kråkor som numera före— kommer i stora delar av fjällområdet. Trutar — främst gråtruten — har i allt större utsträckning börjat förekomma i insjöar. De sanitära olägenheter genom nedsmutsning, smittspridning, störande ljud och and— ra olägenheter, inte minst för fiske— och jaktvården, som kråk— och måsfågel förorsakar kan framdeles komma att få större omfattning.

Eye riltarier

Det sker kontinuerligt en viss förändring av faunans samman— sättning, vissa arter minskar eller försvinner, andra åter ökar och nya invandrar. Under 1900—talet har vi i Sverige fått ett antal nya viltarter, framför allt fåglar men även däggdjur. Bland nya arter som framdeles kan uppträda i Sverige och vålla olägenheter märks främst tvättbjörn, mårdhund och vitsvansai hjort. Enstaka exemplar av tvättbjörn och mårdhund har redan rap— porterats förekomma i landet. Vitsvanshjort finns i Finland och en hjort har iakttagits i Norrbotten. Klimat- och landskapsföränd— ringar kan också medföra att nya fågelarter börjar uppträda här. Dessutom finns risk för att djur som hålls i hägn rymmer och eta-

blerar frilevande stammar.

5.2 Sanitära förhållanden

En alltför riklig förekomst av vissa fågelarter ger upphov till sanitära problem genom nedsmutsning eller störande läten. En ökning av turkduvan medför exempelvis besväran— de störningar i bostadsområden i ökad omfattning. lord— ningsställande av friluftsanläggningar och andra anläggningar för allmänheten, exempelvis badplatser och parker kan öka käns- ligheten för nedsmutsning genom t.ex. gäss.

Vissa sjukdomar kan komma att föras in i Sverige via vilda djur eller genom sådana djur få en ökad spridning inom landet. Som exempel på en sådan sjukdom kan nämnas rabies, som främst sprids genom räv. Om sjukdomen via importerade hundar eller katter eller på annat sätt överförs till Sverige, medför detta behov av omfattande preventiva insatser i form av vaccinering av tamdjur inom smittoområdet, åtgärder för att minska den smittospridande viltstammen, m.m. Vidare kan dryga ersättningar komma att krävas för nedslaktning av tamdjur som smittas.

Vissa fågelarter, exempelvis måsar, duvor och vissa småfåglar, kan öka risken för spridning av nya sjukdomar över långa avstånd. Det kan vara fråga om spridning av smitta som drabbar människan eller tamdjur och odlad fisk i dammar. Sådan smittospridning

är svår att kontrollera och kan i vissa fall medföra betydande kostnader för bekämpning eller förluster genom produktions— bortfall.

5.3 Förändringar i olika areella näringar

Med areella näringar avses här jord— och skogsbruk, trädgårds— skötsel och rennäring. Konflikter mellan dessa näringar och viltet, konflikter som bl.a. tar sig uttryck i en ökad före- komst av viltskador, är redan i dag påtagliga. Risker finns också för att dessa konflikter tilltar genom förändringar i näringarna eller genom att viltstammarna förändras (se avsnitt 5.1).

De ekonomiska förhållandena inom de areella näringarna kan på— verka synen på viltskadorna. Den framtida produktionen inom bl.a. skogs— och jordbruk kommer troligen att kräva större eko— nomiska insatser, såväl i investerings— som i produktionsskedet. Känsligheten för avbräck i produktionen — och självfallet då också för produktionsbortfall orsakat av vilt — kan därför komma att öka.

: Skgggbruket. Förutsättningarna för viltet påverkas i hög grad

av inriktning och intensitet i skogsbruket. Skogsbestånd med inslag av olika trädarter av varierande ålder samt god tillgång till våtmarker ger gynnsamma förutsättningar för ett stort an- tal viltarter. Sådana skogar ger emellertid lägre produktion av industriellt användbart virke per arealenhet och högre driftskostnad än homogena, likåldriga bestånd av framför allt barrskog. Modernt skogsbruk kännetecknas av en strävan att få fram skogar av den senare, mindre "viltvänliga” typen.

Det finns en påtaglig risk att ett intensifierat skogsbruk resulterar i en ökad förekomst av skador på skogen förorsa- kade av vilt.

Vid övergång till alltmer homogena skogar kan riskerna för betningsskador öka. I olikåldriga blandskogar finns normalt ett rikt utbud av lövsly som utgör betningsunderlag för klöv—

viltet. Om lövslyinslaget minskar visar erfarenheten att be- tesinriktningen ändras, i varje fall på kort sikt. Ofta kom- mer därvid ekonomiskt mera värdefulla trädslag, exempelvis

tall, till skada. För att begränsa skadorna måste de betande

djurens antal anpassas till den nya situationen.

Undersökningar av tallföryngringar visar dock att vinterbetesska—

dor av älg är större i tallplanteringar med inslag av lövsly än i

planteringar där det bara finns tall.

I homogena skogar minskar också artrikedomen samtidigt som an— talet individer av Vissa viltarter i stället kan öka genom att dessa får ideala livsbetingelser i den nya miljön. Genom

sin rika förekomst kan dessa arter vålla skador på skogsbruket.

90 Viltskadornas framtida utveckling SOU 1979:52 Planeringen av slutavverkning och nyplantering är av stor be- tydelse för viltfaunans existensmöjligheter och kan även på- verka den framtida skadebilden. !

Den årliga slutavverkningen omfattar drygt 1 % av skogsarealen. ? Procenttalet ligger högre för södra och lägre för norra Sverige beroende på skillnader i skogens tillväxttakt. Skillnader i skogsko junkturerna kan kortsiktigt förändra det årliga uttaget så att avve ningen under år med dålig efterfrågan och låga priser blir av mindr omfattning. Detta kompenseras dock genom högre uttag under goda sko

konjunkturer.

Kalhyggen och nyplanteringar erbjuder ett rikt utbud av bete för bl.a. klövvilt. Betningen fortgår till dess lövsly och ör— ter antingen röjs eller sprutas, lövslyet växer ovanför bet— ningshöjd eller barrskogen vuxit upp och kväver örter och löv- sly. Hur många år dessa avverkningsytor ger lämpligt bete åt klövvilt beror bl.a. på var i landet de är belägna, trädslags— blandningen samt Vilka beståndsvårdande åtgärder som utförs och

när de utförs.

För de flesta djurarter torde de mindre och medelstora kal— hyggena vara mest attraktiva. Är det långt avstånd till när— maste skydd vill inte djuren gärna utnyttja betet på hygget. Stora kalhyggen kan därför i initialskedet ha ett lågt betes— tryck från älg, lägre än vad som med hänsyn till lövslyupp— slaget vore lämpligt. I ett senare skede, när ungskogen vuxit upp så att den ger skydd och ett rikt utbud av föda,kan det

ske en koncentration av djur, framför allt älg, till om- rådet.

Om man inte beaktar viltförekomsten vid planering av slutav- verkning och vid nyplantering kan man således öka risken för skador på värdefull skog. Om man å andra sidan i viltvårds- syfte sparar skogen på lågproduktiva marker eller impediment och dessutom lämnar lövsly i hyggenas kantzoner, så kan man styra betestrycket dit och därigenom bort från värdefull plant— skog. Här bör man dock komma ihåg att hjortdjurens lövslybet— ning på föryngringsytorna förbättrar barrskogsplantornas kon— kurrenssituation och att dennna betning därför också har ett

positivt värde.

Skogsgödsling ökar betesfrekvensen på den gödslade ytan. Göds— lingen kan å andra sidan planeras så att man styr betningen till mindre känsliga områden.

Introduktion av nya trädslag - eller övergång till andra pro— duktionsmetoder, exempelvis energiskogar — kan också påverka skadebilden. Eftersom skadorna normalt uppstår redan i plant— eller ungskogsstadiet kommer de i regel relativt snabbt att uppmärksammas. Det kan dock tänkas att skadorna uppkommer eller observeras ganska sent under omloppsperioden eller uppmärk— sammas först som nedsatt kvalitet hos de avverkade träden.

Om planerna på energiproduktion med utnyttjande av energiskogar realiseras kommer detta sannolikt att innebära stor risk för hård betning av klövvilt. Flera av de trädarter som nämnts i sammanhanget är mycket begärliga för klövviltet. Slyskogen kommer också att erbjuda gott skydd för viltet. Eftersom ener— giskogarna lokaliseras till fuktiga marker kommer viltet också

mycket omtyckta klövviltbiotoper. Även hare, kanin och bäver

kan komma att orsaka skador på energiskogarna.

Antalet fröplantager, framför allt för produktion av tallfrö, kommer troligen att öka. Redan nu rapporteras skadegörelse, främst förorsakad av älg, och antalet skadefall kan förväntas

öka.

gordbrgkgt. Inom jordbruket finns en tendens mot odling av likartade grödor över större sammanhängande arealer. Vissa av dessa grödor är särskilt attraktiva för olika djurarter. Som

exempel kan nämnas ärtodlingar, som lockar duvor, gäss och

rådjur, raps som drar till sig klövvilt, havre som uppskattas av klövvilt och grävling, rotfruktsodlingar som kan bli om-

tyckta matplatser för en eventuell framtida vildsvinsstam.

De för betningsskador av klövvilt mest utsatta områdena är åker- kanter som gränsar till skog samt mindre åkrar omgivna av skog. Under de senaste decennierna har en betydande del av dessa mindre åkrar antingen fått växa igen eller planterats med

skog. Om de på nytt skulle börja brukas för jordbruksändamål kan, med de starka klövviltstammar vi nu har, betestrycket

där komma att bli mycket hårt.

Kravet på lönsamhet inom jordbruket gör att detta bedrivs allt ra— tionellare och att utrymmet för vilt därmed begränsas. Öppna diken, gärdesgårdar, gärdesbackar, m.m. som förr var mycket vanliga inslag i jordbrukslandskapet och gav skydd och näring åt viltet har tagits bort för att underlätta en rationell brukning av marken. En övergång till ensidigare odling med ett fåtal grödor som i stället återkommer med tätare mellan— rum i omloppsperioden, en minskning av trädesbruket, en minskad areal vall och en tidigare höstplöjning har med— fört att djurens möjligheter att fördela betningen på olika grödor har minskat. En koncentration av betet har skett

till vissa av viltet uppskattade växtslag, bl.a. raps, hav- re och blandsäd. Nya grödor kommer också att odlas och

en del av dessa blir säkert begärliga för olika viltarter, Samtidigt ökar individantalet av vissa viltslag som med för—

kärlek betar eller rastar på åkermark. Vissa förr mycket

vanliga fältviltarter som rapphöns, fälthare och fasan har genom jordbrukets strukturrationalisering blivit hårt till— bakaträngda. Den utvecklingen kan komma att fortsätta. De vilt— arter som i framtiden kan vålla skador är i första hand så- dana arter som gynnas eller i varje fall inte påverkas nega— tivt av jordbrukets förändring. Bland de för jordbruket skadevållande viltarterna i framtiden torde man främst åter— finna klövvilt, gäss och grävling. Liksom när det gäller skogs— bruket föreligger — om inga åtgärder vidtas - risk för ökade

konflikter mellan näringen och viltet.

grädgårdsskötsgl. Arealen för fältmässiga bär— och grönsaks— odlingar ökar. Många av dessa odlingar och odlingar för pryd— nadsväxter utgör omtyckta betesplatser för olika fåglar och däggdjur. Att så är fallet framgår av förteckningen över skade- vållande däggdjur och fåglar i kap. 2. Som exempel kan nämnas att jordgubbsodlingar är utsatta för angrepp av björktrastar, sallads— och kålodlingar uppskattas av harar och rådjur betar i blomsterodlingar. Om attraktiva odlingar förläggs till olämp— ] liga platser kan betydande skador uppstå även om den skade— ' vållande arten endast förekommer i normal omfattning på platsen.

Genom hägnader, nät och olika skrämselanordningar, kan betes— trycket minskas. Eftersom många olika djur— och fågelarter kan vålla skada kan ett fullständigt skydd emellertid kräva många olika åLTärder. Kostnaderna för dessa skyddsåtgärder kan i vissa fall bli mycket höga. Detta kan i viss utsträckning kompenseras av att avkastningen per arealenhet i kronor räknat också blir hög och kan bära högre kostnader för skadeförebyggan—

w

de åtgärder.

Eegnäringen. Denna verksamhet är framför allt känslig för ska— dor förorsakade av de stora rovdjuren. När dessa rovdjur före— kom i större antal än vad som nu är fallet vållade de ett

betydande avbräck för rennäringen.

En tillväxt av björn—, järv— och lodjursstammarna har skett under de senaste decennierna. Även antalet vargar har under det senaste året ökat. Dessa djurarter tillhör den ursprungliga

svenska faunan och olika åtgärder har vidtagits för stam— marnas skydd och utveckling. En viss kontrollerad ytterligare ökning av antalet djur kommer troligen att tillåtas. (se avsnitt 5.5).

Samtidigt har renskötseln ändrat karaktär så att renskötare inte i samma utsträckning som förr följer och övervakar ren—

hjordarna. Antalet strövrenar — ensamma eller i mindre flockar — har bl.a. härigenom ökat. Detta — samt det faktum att ensamma djur inte har det extra skydd som en sammanhållen flock ger — innebär att risken för rovdjursrivning ökar.

Minskar antalet renskötare ytterligare samtidigt som antalet renrivande rovdjur ökar är det ofrånkomligt att också konflikt— situationerna mellan rennäringen och de större rovdjuren ökar.

SOU 1979:52 6 Översikt över förhållanden i andra länder 6.1 Inledning

För beredningens arbete och för framtida ställningstaganden har kunskaper om viltskadefrågans behandling i andra länder bedömts

ha visst värde. Med hänsyn härtill har beredningen hos de svens— ka ambassaderna i Helsingfors, Oslo, Köpenhamn, Bonn, Haag, Brys— sel, Paris, London och Dublin samt hos den svenske lantbruksrepre— sentanten i Washington för USA och Kanada, begärt att få en redogö— relse för viltskadefrågans behandling i resp. länder. För- frågan har avsett i vilken utsträckning viltskador ersätts, for- merna för eventuell skadereglering, vem som bär förekommande er- sättningsansvar och i vad mån insatser görs från det allmännas sida i form av medelsanvisning, forskning och utvecklingsarbete för att få till stånd förebyggande åtgärder mot skador förorsa- kade av vilt.

Vid redovisningen av viltskadeproblemen i andra länder har upp— Ägiftslämnarna haft att utgå från förutsättningar som i väsentli—

ga delar avviker från de som råder i Sverige. De summariska upp— fgifter som jakt- och viltvårdsberedningen nu fått ta del av mås— ite bedömas med hänsyn tagen till de skillnader som råder mellan olika länder när det gäller exempelvis traditioner, jaktlagstift— ning och synen på viltfaunan. 6.2 Finland I Finland utbetalas ersättning för

a) renar som dödats av rovdjur

b) skador som av rovdjur orsakats på hästar, nötkreatur, får och svin

c) skador orsakade av hjortdjur, renar undantagna, på åker— och andra odlingsväxter, i trädgårdar, på stackad skörd, husdjur, motorfordon och skog, dock inte på statens eller bolagens skogar

d) skador orsakade av fridlysta sällsynta djur.

96 Översikt över förhållanden i andra länder SOU 1979:52 Beslut om skadeersättning fattas i varje enskilt fall av jord— och skogsbruksministeriet inom ramen för ett varje år anvisat belopp för de olika skadetyperna. Bidragens totala storlek beslutas av riksdagen och bekostas av allmänna medel. För att täcka kostnaderna för ersättningar för skador orsakade av hjort— djur utnyttjas avgifter som uppbärs för jakt på hjortdjur samt inkomster från hjortdjur som sålts för statens räkning. [

Anmälda skador av rovdjur och hjortdjur skall synas av värde— ringsmän. Dessa utses av polischefen på orten eller av jord— och skogsbruksministeriet. Värderingsmännens arvode och rese— kostnader betalas av allmänna medel och, beträffande skador

av hjortdjur, av ovannämnda avgifter och inkomster.

Bidrag kan utgå med nedsatt belopp eller helt utebli om den skadelidande utan skäl vägrat medverka för att förhindra ska—

dan eller om han genom sitt handlande bidragit till skadans

uppkomst.

I fråga om skada orsakad av rovdjur anges vidare att ingen ersättning av allmänna medel utgår om skadan ersätts genom

försäkring.

Ersättning för skador vållade av vilda djur upptas med följan— de belopp i budget för åren 1977—1979. Beloppen anges i 1 000 Fm.

l&llläålåli Skador av hjortdjur 7 000 10 000 13 000 " " rovdjur 1 000 2 OOO 2 400 ” " sällsynta frid— lysta djurarter 10 20 50

Dessutom har varje år 500 000 Fm anslagits för åtgärder och under— sökningar i syfte att hindra eller begränsa skador av hjortdjur. De utbetalade beloppen för skador orsakade av hjortdjur för åren

_ Ja- .A_M.JA11_M________—___.___

1977 och 1978 översteg budgeten och uppgick till 9 600 300 respek- tive 13 800 000 Fm.

a_n—___:- m.... __—

SOU 1979:52 Översikt över förhållanden i andra länder 97 6.5 Norge

Ersättning kan medges för vissa skador orsakade av älg, hjort och rådjur. Även bidrag till skadeförebyggande åtgärder kan utgå. Skador på skog av dessa djurarter ersätts i allmänhet inte. Ersättning utgår ur den av jaktavgifter uppbyggda vilt— fonden.

Skador på grödor orsakade av andra fredade viltarter ersätts endast undantagsvis. Ersättning utgår endast om det gäller koncentrerad skada som den skadelidande svårligen kunnat vär-

ja sig mot och som är så omfattande att den enskilde inte kan bära den själv. Ett villkor för ersättning är att den skadeli— dande gjort vad som med hänsyn till de värden som står på spel och risken för skador rimligen kan ankomma på honom för att för— hindra eller minska skadan. Dessutom tas hänsyn till om kompen— sation kan erhållas genom jakt efter djur av ifrågavarande slag. Skador orsakade av djur som kan jagas året runt ersätts

inte.

Ersättning för spridda eller tillfälliga skador utgår i form av pengar. Vidare kan föreskrivas att ersättningsbeloppet skall användas till återställningsåtgärder, exempelvis ny— planteringar, eller till skadeförebyggande åtgärder.

Om särskilda skäl föreligger kan bidrag till förebyggande åt— gärder utgå även om skada av betydelse inte har uppstått. Det ska däremot föreligga ett permanent hot om väsentlig skada på betydande värden. En ytterligare förutsättning är att den som är utsatt för skada eller hotas av skada själv vidtar en ef- ter förhållandena tillfredsställande insats för att förebygga skadan.

Några rättsliga krav på ersättning ur viltfonden kan inte resas. Det kan som regel endast bli tal om delvis ersättning därvid hänsyn skall tas till den skadelidandes ekonomiska

villkor och möjligheter att själv bära liden förlust.

Jakt efter älg, hjort, dovhjort och rådjur i skadeförebyggan— de syfte kan tillåtas efter särskilt tillstånd av den s.k. viltnämnden. Tillstånd kan ges till brukare av fast egendom om dessa djurarter orsakar skada på hans jordbruksgröda. Lik—

nande tillstånd ges också om dessa djurarter vållar betydande

skador på skog.

Skador på husdjur, tamren och fjäderfä orsakade av kungsörn, havsörn, varg, järv och björn kan efter ansökan ersättas av det allmänna om den skadelidande är fast bosatt i landet. Det— samma gäller om den skadelidande är en organisation, samman— slutning eller stiftelse med säte i Norge. Om de skadade dju- ren tillhör staten eller organisation eller sammanslutning i vilken staten har det övervägande ekonomiska intresset utgår ingen ersättning. Förlust av lamm och kid som är yngre än

fyra veckor eller av renkalv under en vecka ersätts i allmän—

het inte.

Ett villkor för ersättning är att den skadelidande gjort vad som med hänsyn till de värden som står på spel och ris- ken för skada rimligen kan ankomma på honom för att avvärja eller minska skadan. I den utsträckning skadan ersätts ge— nom försäkring o.dyl. kan ersättning i enlighet med dessa

föreskrifter inte erhållas.

Då det kan konstateras att skadan förorsakats av ifrågavaran— de rovdjur skall ersättning för skador på får, get eller tam— ren beräknas efter grunder som fastställs av Direktoratet för viltstell og ferskvannsfisk. Andra husdjur och fjäderfä ersätts med djurets värde med tillägg för styrkta, rimliga kostnader. Särskilt avelsvärde eller bruksvärde ersätts endast i den ut-

sträckning sådant kan visas med stamboksutdrag eller liknande.

Ersättning för dödad eller skadad tamren med okänd eller olov— lig märkning tillfaller rendriftsfonden i det renbetesdistrikt

där renen finns. Detsamma gäller ersättning för omärkt renkalv

Axa.

med okänd ägare.

När det gäller skada på får, get och tamren utgår vid varje skadetillfälle även kompensation för olägenheter, omkostna— der och andra förluster, Beloppet utgör 25 % av det fastställ— da ersättningsbeloppet. I särskilda fall kan kompensationen uppgå till 50 %. Då beloppen fastställs kan föreskrivas, att utbetalning inte skall äga rum med mindre det visas att med— len helt eller delvis används till förebyggande åtgärder mot rovdjursskador.

I Norge har det lagts fram ett förslag1 som innebär att de nu— varande ersättningsformerna för rovdjursskador på tamren och får ersätts med en allmän kompensation för förluster i får— och rennäringen. Varje får— och renägare skulle enligt försla— get vara berättigad till ett riskbidrag uppgående till 50 % av normalförlusten i näringen. Bidraget, som kan bestämmas till visst belopp per djur, skall alltid utgå oavsett hur stor den verkliga förlusten varit för den enskilde djurägaren. Vid si— dan om riskbidraget skall det enligt förslaget finnas möjlig— het att erhålla ersättning för extraordinära skador. 6.4 Danmark

Jakträttsinnehavaren är skyldig att i sitt jaktdistrikt se till att bl.a. kron—, och dovvilt, rådjur, mufflon och vildsvin inte orsakar skada för icke jaktberättigade jordbrukare under tid djuren inte är fridlysta. Om skada uppkommer på grund av jakt— rättsinnehavarens försummelse kan han under vissa förutsättning— ar bli skyldig att utbetala ersättning till den skadelidande. Jakträttsinnehavaren skall gottgöra jordbrukaren med vissa i lagen angivna minimibelopp. Särskilt förordnade värderingsmän värderar uppkomna skador. Om jakträttsinnehavaren inte full—

gör sin skyldighet att ersätta skadan kan jordbrukaren tillåtas

1 Erstatning for tap av tamrein och bufé, NOU 1977:13

att under ett år jaga ifrågavarande djurarter på jakträttsinne- havarens marker. Vad nu sagts gäller inte om jakträttsinnehava— ren inom sex månader efter syneförrättning sätter upp stängsel. Bestämmelserna är tvingade och kan således inte inskränkas ge—

nom avtal.

Ersättning till jordbrukare kan vidare lämnas om kronvilt från inhägnade reservat kommer ut och förorsakar skada på grödor. Vid sådana skador värderas förlusten efter saluvärdet av den mogna skörden. Ersättning lämnas av medel som inflyter från

kronvilt som staten försäljer.

I övrigt kan inte ersättning för skador som förorsakats av djur

lämnas på annat sätt än genom att den skadelidande tecknar pri—

vat försäkring.

Något utvecklings— eller forskningsarbete av nämnvärd omfatt—

ning för att begränsa skadegörelse lär inte förekomma. 6.5 Förbundsrepubliken Tyskland

Skyldigheten att ersätta viltskador är knuten till jakträtten som i princip tillkommer markägaren. Inom allmänning äger res-

pektive delstat jakträtten.

Jakträtt får bara utövas inom särskilt fastställda jaktområ—

den som antingen utgörs av egna jaktmarker med en minimiareal om 75 har eller gemensamma jaktmarker med en minimiareal om 150 har. Arealgränserna varierar mellan olika delstater.

För viltskador på gemensamma jaktmarker är jaktkorporationen ifråga ersättningsskyldig. Inom korporationen är varje med—

lem och varje jaktarrendator ansvarig i förhållande till sin markandel respektive vad arrendeavtalet föreskriver. I sista hand, t.ex. vid jaktarrendatorns insolvens, inträder jaktkor—

porationen.

För viltskador på jordegendom som ligger inom egna jaktmarker åvilar ersättningsskyldigheten ägaren eller nyttjanderättshavaren eller jaktarrendatorn i enlighet med jaktarrendeavtalet. I sista

hand är ägaren eller jakträttsinnehavaren ansvarig.

Viltskador måste anmälas hos den kommunala myndighet inom vars område den skadade marken är belägen inom en vecka efter det att den ersättningsberättigade fått kännedom om skadan. Vid skada på skog räcker det med anmälan två gånger om året, före den 1 maj och den 1 oktober.

Ersättning för viltskador är begränsad till skador förorsaka— de av "högvilt" t.ex. hjort, rådjur, gems, mufflon— får och vildsvin samt vidare av Vildkanin eller fasaner men inte harar.

Skyldigheten att ersätta viltskador omfattar även skador på skördade men ännu inte bärgade produkter, t.ex. upplöjd pota— tis eller upptagna beton Skadornas storlek uppskattas i regel av särskilda värderingsmän. 6.6 Nederländerna

I Nederländerna är jakträttsinnehavaren skyldig att förhindra att viltet orsakar skador. Om viltskador inträffar på grund av jakträttsinnehavarens försummelse ansvarar denne för skador— na. Skadevärdering utförs av en särskild kommission för vilt— skador.

I Nederländerna förorsakar vildsvinen, som förflyttar sig över relativt vidsträckta områden, stora problem. Ibland kan också vissa fåglar som uppträder i stora flockar orsaka skador. I des— sa fall är det svårt att fastställa från vilket område det ska— degörande viltet kommer. Jakträttsinnehavaren anses då inte ha möjlighet att ingripa. När ingen särskild jakträttsinnehavare kan ställas ansvarig utgår skadestånd ur den s.k. jaktfonden. Denna fond finansieras genom en speciell skatt på jakträtten.

Vid sidan av det jaktbara viltet finns skyddade djurarter som inte får jagas, t.ex. vissa gäss och änder samt utter. Ansvaret för skador orsakade av sådana djurarter åvilar staten och er— sättningen utgår ur jaktfonden. För denna typ av skadeersätt—

ning tillförs jaktfonden allmänna medel.

För att förebygga skador förorsakade av vilt förväntas att jordbrukarna, eventuellt i samråd med jakträttsinnehavarna, företar vissa åtgärder. Stängsel kring känslig skörd till skydd mot kaniner är ofta nödvändiga i dynområdena längs kus— ten eller på de högre liggande sandområdena. I fråga om skydd mot viltolyckor i trafiken beaktas behovet av stängsel, väg- skyltar och viltspeglar och t.o.m. tunnlar under stora tra— fikleder när staten projekterar vägar. I vissa fall betalas stängsel och galler, s.k. färist, i vägarna ur jaktfonden. Vä— gar där det regelbundet förekommer krockar med vilt ägnas

särskild uppmärksamhet.

Ett allvarligt problem är för tillfället ökningen av prutgåsen. Framför allt i april och maj orsakar gässen allvarliga problem

för boskapsskötseln genom att de äter upp grödan på betesmarker— na. Med viss framgång har man sökt skydda vissa betesmarker ge—

nom att spänna upp nylontrådar som hindrar gässen att landa.

För att begränsa skadeståndsanspråken för skador orsakade av gäss har den nederländska staten köpt in en bondgård på vilken för gässen begärlig föda skall odlas. Genom att skrämma bort gässen från omgivningarna till gården lär de sig så småningom

var de kan finna foder utan att bli störda. 6.7 Belgien

Inga insatser i egentlig mening görs från det allmännas sida i fråga om viltskador. Inte heller finns uppgifter om i vilken ut—

sträckning viltskador ersätts.

Enligt den belgiska lagstiftningen svarar jakträttsinnehavarna strikt för viltskador. De skador som avses är skador på jord—

bruksgrödor och trädgårdsodlingar orsakade av kron— och dovvilt, rådjur, mufflon och vildsvin. Dubbel ersättning utgår för så— dana skador orsakade av kaniner. Den som anser sig ha lidit ska- da skall vända sig till den ansvarige personen, dvs. jakträtts— innehavaren.

Viltskadorna regleras genom en enklare form av civilprocess. Inga ändringar i rådande ordning är aktuella.

I fråga om förebyggande åtgärder föreskrivs att jordbruksminis— tern kan bestämma om utökad jakt på kaniner, ringduvor eller vild— svin. En förutsättning är att det har konstaterats, att en allt- för stor mängd av någon av dessa arter skadar jordbruksproduktio— nen inom ett område. 6.8 Frankrike

Enligt fransk lagstiftning lämnas ersättning endast i begränsad utsträckning för viltskador. Kompensation utgår bara i sådana fall där vildsvin och liknande större villebråd orsakat skörde— skador. Huvuddelen av skadefallen — bortåt 80 % — förorsakas av just vildsvin.

Frågor rörande viltskadeersättning handhas av en offentlig insti- tution, l'Offioe National de la Chasse (Nationella Jaktbyrån). Byrån, som är det centrala organet i Frankrike för viltvårdsfrå— gor, är underställd två ministerier — dels kultur— och miljöminis— teriet, dels finansministeriet. Byrån har i viltskadefrågor en central roll som administrerande och kontrollerande enhet. Dess— utom förvaltar byrån de lokala och nationella viltskadefonderna.

Formerna för ersättning av viltskador regleras framför allt av tre dekret vilka härrör från 1969, 1974 och 1975. I dessa fast— slås att ersättningför viltskador skall finansieras genom de särskilda jaktavgifter vilka läggs på jaktlicenserna. Dessa av— gifter fonderas av jaktbyrån, dels på särskilda konton för vart

och ett av landets 95 departement (län), dels på ett nationellt

utjämningskonto som kan utnyttjas av departement i vilka den ut- givna ersättningen överstigit inkomsterna från jaktavgifter. Er— sättning utgår endast för skördeskador överstigande ett värde av 100 francs. Beviljad ersättning utgår med 95 % av det fastställda

skadevärdet.

Man kan urskilja tre olika former av administrativ behandling

av ersättningsanspråk.

För skador med ett värde understigande 2 000 francs, dvs. huvud— delen av fallen, används ett förenklat förfarande. Skadan an- mäls till jaktbyråns lokale representant som reglerar skadan och rekommenderar ett ersättningsbelopp. Jaktbyrån i Paris be— talar därefter målsägaren ur berörda departements viltskadefond.

För skadeanspråk på mellan 2 000 och 20 000 francs anmäls ska— dan till en särskild skadekommission. Sådana finns i varje depar— tement och leds av prefekten (landshövdingen) samt består av jordbruksdepartementets representant i länet och en kommitté på sex personer - tre som representerar jägarintressen, tre som fö— reträder jordbrukarintressen. Skadans omfattning fastställs ge— mensamt av kommissionen och målsägarna, samt om så anses nödvän— digt av särskilt tillkallade experter. Resultatet av detta arbete underställs jaktbyrån för godkännande och utbetalning.

För skador vilka värdemässigt överstiger 20 000 francs är proce—

duren densamma förutom att experter alltid måste inkallas.

Samtliga nämnda former för ersättning förutsätter enighet mellan nålsägaren och skaderegleraren, dvs. i sista hand jaktbyrån. Om målsägaren inte anser sig ha fått sina krav tillgodosedda kan han överklaga jaktbyråns beslut vid offentlig domstol. Detta är emellertid ovanligt. Som exempel kan nämnas att jaktbyrån 1976 reglerade sammanlagt 12 025 fall, varav bara 20 avgjordes i dom—

stol.

För skador som skett tidigt på jordbrukssäsongen utgår ersätt— ning för om— eller inplantering av gröda. För skördeskador där ersättningsplantering inte kan ske, utgår kompensation baserad på schabloner bestämda av jordbruksministeriet för grödans be—

räknade marknadsvärde, sannolikt skördeutfall m.m.

År 1976 utbetalades sammanlagt 18,9 miljoner francs i viltska— deersättning. Den totala kostnaden för viltskador uppgick till 20,1 miljoner francs. Mellanskillnaden utgjorde expertarvoden och administrationskostnader. Huvuddelen av den beviljade er— sättningen avsåg småskador. Antalet beviljade ersättningar un— derstigande 2 000 francs uppgick till 9 868 fall. Motsvarande tal för ersättningar mellan 2 000 — 20 000 francs var 2 095. Endast i 62 fall utgick kompensation med belopp överstigande 20 000 francs.

6.9 Storbritannien

Definitionen på vilt är förhållandevis snäv i den engelska lag— stiftningen. Som villebråd betraktas hare, fasan, rapphöns samt vissa andra vilda hönsfågelarter såsom moripa, orre m.fl., dvs. arter som inte anses förorsaka allvarliga skador. Hjortdjur inne— fattas inte under begreppet Vilt-

F.n. finns inga särskilda bestämmelser som föreskriver ersätt—

ning för skador förorsakade av vilda fåglar eller däggdjur.

Enligt uppgift skall the Royal Commission on CiVil Liability and Compensation for Personal Injury publicera en rapport, vil— ken till viss del skall avhandla frågor rörande skador förorsa—

kade av Vilt. 6.10 USA

Något landsomfattande program beträffande viltskador finns inte.

Man har undersökt möjligheterna att införa ett ersättningssystem

för skador på tamdjur förorsakade av rovdjur men ännu inte funnit

någon godtagbar lösning.

Några stater ger i speciella fall viss ersättning för viltskador. I Pennsylvania kan man t.ex. få medel för att sätta upp stängsel

för att skydda sig mot hjortviltskador.

I USA ankommer det normalt på den enskilde att skydda sig mot vilt- skador. Han kan t.ex. teckna en kreatursförsäkring, i vilken även

vissa skador på djuren orsakade av rovdjur ersätts. 6.11 Kanada

Inte heller i Kanada finns något landsomfattande skydd mot vilt— skador. Man kan få ersättning för skador i endast två av Kanadas provinser, nämligen Alberta och Saskatschewan. I Alberta tilläm— pas ett tillägg till det allmänna skördeförsäkringssystemet. I Saskatschewan särskiljer man viltskador från andra typer av skör— deskador och kräver inte att lantbrukarna utnyttjar denna för— säkringsmöjlighet. Den enda federala ersättningsmöjlighet som

finns avser skador orsakade av sjöfågel på stränglagd säd. 6.12 Sammanfattning

Som framgår av rapporterna från de olika länderna finns betydan—

de skillnader i bedömning och handläggning av viltskador.

Ersättning för viltskador i någon form förekommer i Finland, Norge, Danmark, Västtyskland, Nederländerna, Belgien, Frankrike samt i några stater i USA och Kanada. I England och Irland samt i huvudparten av USA:s och Kanadas delstater förekommer ingen

ersättning.

I flera länder där ersättning för viltskador förekommer, finansi— eras ersättningen med licensavgifter som jägarna betalar. Så är

fallet i Norge, Nederländerna (speciell skatt på jakträtten) och

w__—_—_—.

Frankrike. I Finland anslås till ersättning för skada förorsa— kad av hjortdjur ett belopp av allmänna medel som motsvarar jä— garnas avgifter för rätt att fälla hjortdjur. I vissa länder är jakträttsinnehavarna skyldiga att direkt ersätta den skadelidan— des förluster. Så är förhållandet i Danmark, Västtyskland, Neder— länderna och Belgien.

Uppfattningen om vilka djur som vållar ersättningsgill skada varierar också mellan de olika länderna. I Finland, Norge och Danmark ersätts främst skador orsakade av klövvilt. I Finland och Norge ersätts dessutom skador orsakade av rovvilt och säll— synta, fridlysta djurarter. I Tyskland är ersättningsrätten begränsad till skador av s.k. högvilt, dvs. hjort, rådjur, gems, mufflonfår och vildsvin. Vidare ersätts skador föror—

sakade av vildkaniner och fasaner. I Nederländerna, Belgien och Frankrike ersätts skador av vildsvin. Dessutom förekommer era sättning för skador orsakade av annat klövvilt, kaniner, gäss och vissa andra småviltarter.

Skador för vilka ersättning utgår, är främst betesskador på jordbruksgrödor och på trädgårds— och fruktodlingar.

I några länder finns möjlighet att få bidrag till förebyggande åtgärder av allmänna medel eller av avgifter som jägarna be— talat. Verksamheten synes dock inte ha någon större omfatt— ning.

SOU 1979:52 7 Beredningens överväganden och förslag 7.1 Grundläggande principer

En mycket stor del av vår landareal är genom vår strävan att i så stor utsträckning som möjligt ekonomiskt tillgodogöra oss olika naturtillgångar föremål för ett intensivt utnyttjande. Att det uppkommer konflikter mellan människor och djur är där— för närmast en självklarhet.

Diskussionen om de skador som förorsakas av vilt utgår i regel från uppfattningen att det är viltet som vållar avbräck för olika näring— ar. Man skulle emellertid lika väl kunna hävda den motsatta uppfatt- ningen, nämligen att det är olika mänskliga verksamheter som gjort intrång på viltets livsutrymme och minskat viltets möjligheter att existera. Det människan betecknar som viltskada är i regel bara en följd av att viltet fortsätter att leva efter sitt naturliga möns- ter i en miljö som omvandlats till ett högproduktivt skogs- och jordbrukslandskap eller att mänskliga aktiviteter på annat sätt rubbat den känsliga naturmiljöns balans. De mänskliga aktiviteter— ! ha har emellertid långt ifrån alltid en negativ inverkan på faunan. ! Så har t.ex. den miljöomvandling som uppodlingen inneburit också skapat förbättrade betingelser för flera inhemska djurarter och gjort det möjligt för nya arter att kolonisera vårt land.

En bättre planering, i vilken ökad hänsyn tas till faunan, kan sannolikt i viss utsträckning undanröja konflikter mellan vår strä— van att för olika ändamål utnyttja naturen och önskan att bibehålla en lämplig miljö för faunan. Å andra sidan är ändock, som framgått av kap. 5, av olika skäl risken uppenbar att man inom vissa områ- den kommer att få uppleva en förstärkt konflikt. Det intensiva mark— utnyttjande som ett modernt jord— och skogsbruk innebär kan knappast genomföras friktionsfritt om man samtidigt eftersträvar stora vilt- stammar.

Den naturliga utgångspunkten för en diskussion om konflikten mel— lan mänskliga aktiviteter och viltförekomsten är respekten för naturen och dess givna regler. Valet av denna utgångspunkt motive— ras inte minst av att det också för de näringar som berörs är ett

långsiktigt intresse att upprätthålla en livskraftig och varie- rad fauna. Den här uppfattningen — att en natur i balans, fri

från sådana mänskliga ingrepp som omkullkastar de givna livsbe— tingelserna, bör eftersträvas — vinner ett allt starkare infly—

tande.

Från produktionssynpunkt tvingas vi acceptera, att t.ex. vissa grödor av klimatskäl inte kan odlas inom alla områden. Men när avkastningen av en gröda av andra — också de helt naturliga — skäl blir mindre än vi förväntat försöker vid vidta motåtgär— der. Konkurrens från ogräs eller angrepp av parasiter och in— sekter, liksom de skador viltet kan förorsaka, har i långt mindre utsträckning än klimatbetingelserna accepterats som na— turliga, för odlingen begränsande faktorer. De möts därför med motåtgärder — oftast bekämpning av skilda slag; mekanisk eller kemisk — eller av önskemål om ersättning från samhällets sida. Vi kan emellertid konstatera att uppfattningen att naturen och hänsynen till denna måste få sätta gränser för kortsiktiga produktionsvinster får en allt starkare förankring. Friheten att välja effektiva och ekonomiskt fördelaktiga bekämpningsme—' toder mot parasiter och insekter har av miljöskyddsskäl blivit allt mer kringskuren. Det är likaså i dag allmänt accepterat att industriell verksamhet kan förbjudas, begränsas eller be— lastas med stora kostnader för att den inte skall förstöra

naturmiljön.

Praktiskt taget alla åtgärder som har till syfte att minska de skador som vilt kan åstadkomma kostar pengar. Det kan gälla kost- nader för inköp och drift av olika typer av anordningar eller ar— . betskostnader; I många fall är det därför nödvändigt att noggrant överväga vad som är ekonomiskt mest fördelaktigt — att acceptera

en viss skadegörelse på t.ex. en gröda eller att satsa resurser för att förebygga skador. Sådana avvägningar är också av intresse i när samhället har att ta ställning till ersättningskrav från dem ! som drabbats av viltskador. Att ställa krav på eller stimulera till insatser för att förebygga skador bör för samhället vara naturliga— re, än att i stor utsträckning lämna ersättning för redan uppkomna skador. Detta ligger också mer i linje med de satsningar som samhäl let redan i dag gör för att bistå t.ex. de areella näringarna med rådgivning beträffande t.ex. växtskyddsfrågor.

Samtidigt som man konstaterar att förekomsten av vilt föranleder konfliktsituationer är det angeläget att betona att viltstammarna även har ett stort positivt värde. Beredningen vill framför allt peka på sådana värden i två olika avseenden; dels är viltet en del i ett känsligt ekologiskt system, dels ger viltet utbyte i form av såväl ekonomisk avkastning som möjligheter till rekreation. Dessa två as— pekter skall här kortfattat utvecklas:

1. Varje viltart, liksom de olika växtslagen, ingår som en del i det ekologiska samhälle i vilket man kan urskilja två huvudgrupper

— producenter och konsumenter. Det förhållande — äta eller ätas —

samhälle är, desto stabilare är samhället i fråga. Eftersom en in— vecklad näringsväv förutsätter att samhället innehåller många ar- ter skulle man också kunna säga att artrika samhällen utmärks av stabilitet. Det stabila ekologiska samhället är också det som man från olika miljövårdsaspekter — liksom med hänsyn bl.a. till jord- brukets, skogsbrukets, fiskets och andra näringars intressen — fun— nit vara mest eftersträvansvärt. Detta kommer till uttryck bl.a. i naturvårdslagens inledande bestämmelser och preciseras vad gäller *jakträttsinnehavarnas skyldighet i fråga om viltstammarna i 1 & jakt— lagen som föreskriver att jakträttsinnehavaren bör "sörja för beva— randet av ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd".

_Det moderna jord— och skogsbrukets inriktning mot ensartad produk— tion över stora arealer har motverkat förekomsten av artrika växt— och djursamhällen. Rubbas balansen genom att en art förekommer i för litet eller för stort antal kan detta föranleda störningar, som därtill försämrar avkastningen från exempelvis skogsbruk eller jordbruk eller av vissa värdefulla viltarter. Vanliga exempel på sådana störningar är den massförökning av enstaka arter av skade— insekter som nu förekommer inom modernt jordbruk och skogsbruk. Ett annat exempel på effekterna av en balansrubbning är hotet mot vissa arters förekomst i vår natur.

Förändringar i faunan har också ofta gett de första signalerna om allvarliga störningar i den ekologiska balansen orsakade av gift— spridning i naturen. Genom undersökning av döda fasaner på 50—talet Jbserveradcs således de även för människan allvarliga förgiftnings— risker som kvicksilverbetning av utsäde innebar. Också de skadliga

effekterna av PCB, DDT m.fl. gifter har klarlagts efter forskning

som föranletts av drastiska minskningar av vissa viltarter.

2. Viltproduktion kan i vissa fall vara ett värdefullt komplement, eller t.o.m. alternativ, till annan markanvändning. Viltet ger dels en ekonomiskt mätbar avkastning i form av kött, skinn och jaktavgifter, dels indirekta värden i form av rekreation åt jäga— re och andra naturintresserade. I dag saknas emellertid metoder för att i ekonomiska termer fastställa hur avkastningen av en viss areal ändras, om man i stället för annat markutnyttjande be—

driver en rationell och till områdets förutsättningar väl anpassad

viltproduktion.

Jaktens avkastning i form av antalet fällda djur redovisas årligen i en sammanställning som görs av Svenska jägareförbundet och läns- jaktvårdsföreningarna. Sifferuppgifterna är — utom för älg, kronvil björn och 10 - ofullständiga och torde i allmänhet snarare under- & överstiga det verkliga utfallet. Även för de uppräknade djurarternaå är de rapporterade siffrorna minimivärden. Antalet fällda älgar upp gick år 1977 till ca 70 000 och år 1978 till ca 94 000. Köttutbytet av älgjakten blev ca 15 milj. kg år 1978. Därtill kommer över 2 mil

kg kött från övriga jaktbara viltarter. % Jakt- och viltvård utgör underlag för en betydande fritids- och frå luftsverksamhet. Den tid som jägarna utnyttjar för jakt- och viltvä beräknas uppgå till mellan 5,5 och 4,5 milj. dagar per år. En av lå inkomstutredningen genomförd undersökning visar att jägarna rekrytq ras från alla samhällsklasser. En stor del av jägarna arbetar inom! yrken som betecknas som tunga och smutsiga. Medelinkomsten för jägä na ligger något under genomsnittet för övriga yrkesverksamma i mot—J svarande åldersgrupp. En mycket stor del av jägarna är bosatta i * glesbygder eller mindre tätorter. Enligt en undersökning bland an— ställda i Svenska Cellulosa Aktiebolaget (SCA) uppgav många av dej intervjuade att möjligheten att utöva jakt och fiske varit av avgös rande betydelse när de sökt arbete inom SCA och att denna möjlighet även hade stor betydelse för deras intresse att fortsätta sin anstå ning inom företaget. Möjligheterna till jakt är ett motiv för många människor att stanna kvar i en glesbygd eller ett mindre samhälle,i

trots att såväl inkomstmöjligheter som olika typer av service där 5 i

ofta är sämre än i tätorter.

Ett annat mått på det värde jakten har som rekreationsmöjlighet är det faktum att efterfrågan överstiger utbudet av jakttillfällen. Framför allt gäller detta inom landets mera tätbefolkade områden.

Möjligheten att se djur i deras rätta miljö skattas också högt av många människor. För många torde denna möjlighet utgöra ett av mo- tiven för att söka sig ut i skog och mark. Säkra uppgifter om hur många friluftsdagar per år intresset för djurstudier ger anledning till finns emellertid inte. Stigande besökssiffror inom vissa Vilt- parker och det ökande intresset för att med bil eller buss delta i utflykter till viltrika områden tyder dock på att allt fler intres— serar sig för viltstudier.

Jakten och viltvården samt de fritidsaktiviteter som övriga natur- och viltintresserade människor ägnar sig åt ger också underlag för en omfattande industri- och affärsverksamhet och skapar därigenom

många arbetstillfällen.

Beredningens grundläggande uppfattning är sammanfattningsvis: Den ekologiska grundsyn som betonas i t.ex. naturvårdslagstiftningen bör också vara bestämmande vid bedömningen av skador förorsakade av Vilt. Sedan länge har också den principen gällt, att var och en är skyldig att tåla ett visst mått av intrång och olägenhet till följd av förekomsten av vilt. Är omständigheterna sådana att mera omfattan- de skador eller olägenheter kan uppkomma, bör i första hand förebyg— gande åtgärder vidtas. Även samhället bör i vissa situationer med- verka för att åstadkomma förebyggande åtgärder. Först när sådana åtgärder är otillräckliga eller inte kan genomföras bör det bli ak- tuellt att samhället gottgör den skadelidande genom ersättning. En- ligt beredningens uppfattning bör detta komma i fråga endast i undan- tagsfall. Detta synsätt sammanfaller i huvudsak med de principer som hittills har tillämpats.

7.2 Olika skadetyper

De skador som uppkommer kan grovt indelas i följande skadetyper.

a) Betningsskador

Förekommer inom skogsbruk, jordbruk och trädgårdsnäring och föror-

sakas främst av hjortvilt samt av vissa fågel— och gnagararter.

b) Sanitära olägenheter

Förorsakas främst av vissa fågelarter och av grävling. Till denna skadetyp räknas bl.a. nedsmutsning, störande ljud och spridning av

smittosamma sjukdomar, exempelvis salmonella. c) Skador på tamdjur

Förorsakas dels av björn, järv, 10 och varg, dels av räv och gräv- ling samt i undantagsfall av mård, mink och andra mindre rovdjur. Förorsakas också i viss utsträckning av vissa rovfåglar samt av

kråk— och måsfågel. d) Övriga skador

Förekommer på byggnader, andra anläggningar samt mark. Orsakas av

exempelvis bäver, grävling, kaniner och hackspettar.

Trafikskador orsakade av hjortvilt behandlas, som tidigare nämnts, inte i detta sammanhang. Dessa frågor, som i vissa delar nyligen be handlats av statens trafiksäkerhetsverk i en rapport till regering- en, kommer att tas upp i ett särskilt betänkande av beredningen. In heller behandlas flygets problem med olika djurarter, främst fåglar Där pågår redan en betydande verksamhet genom flygvapnets och luft— fartsmyndigheternas försorg. Slutligen har beredningen inte heller tagit upp frågor som sammanhänger med skador förorsakade av mullva- dar, sorkar, råttor, näbbmöss och möss. Enligt sina direktiv

skall beredningen lägga fram förslag till ersättning för skador or- sakade av vilt. Mullvadar, sorkar, råttor, näbbmöss och möss räknas normalt inte in i denna kategori. Genom olika förebyggande åtgär- der finns goda möjligheter att lokalt begränsa de skador som orsakas av dessa djur. Djur av de ifrågavarande arterna får vidare dödas under hela året och med användande av metoder som normalt int

är tillåtna vid jakt.

7.3 Förebyggande insatser genom planering

I landskapet finns områden som är mer betydelsefulla än andra för faunan. Det gäller t.ex. biotoper med stort artantal, med en säregen artsammansättning eller med en eller ett fåtal arter som är beroen-

de av en orörd livsmiljö. Vissa områden är också av särskild betydel- se därigenom att de fungerar som ruggningsområden, rastlokaler, yngel— platser, övervintringsområden eller övernattningsplatser. Kunskap om dessa och andra förhållanden har betydelse inte blott för att viltet skall kunna skyddas utan också för att konflikter med viltet skall

kunna undvikas eller minskas.

Enligt beredningens mening bör, som redan redovisats, i första hand och i ökad utsträckning ansträngningar göras för att förebygga vilt- skador. Detta kan ske såväl genom ett ökat beaktande av viltförekoms- ten i det planeringsarbete som bedrivs på kommunal, regional och riks- nivå, som i den planering de berörda näringarna själva bedriver.

3åaahälleiSJlaaeriaesarbsts

Stöd för beredningens uppfattning kan återfinnas i vissa av statsmak- terna fattade beslut. I prop. 1972z111 med riktlinjer för den fysis—

5ka riksplaneringen framhöll departementschefen således följande.

”En tillämpning av ett ekologiskt synsätt innebär enligt min mening att den fysiska planeringen skall medverka till att samhällsutveck— lingen sker inom de ramar som naturresurserna och naturmiljön anger och att mångformigheten inom naturliga ekosystem bevaras så att för- utsättningar ges för rika biologiska utvecklingsmöjligheter i fram— tiden. Samhällsutvecklingens störningar på ekosystemen bör därför hållas under kontroll."

I den bakomliggande rapporten (SOU 1971:75) "Hushållning med mark och vatten” berördes emellertid faunafrågorna i mycket liten omfatt— ning. Flera remissinstanser yrkade därför på att man i det framtida itrednings— och planeringsarbetet skulle ägna större uppmärksamhet åt faunan och de hänsyn som borde tas till denna vid markutnyttjandet. Beredningen har också under hand erfarit att man i arbetet med den fy— aiska riksplaneringen fortsättningsvis avser att ägna större uppmärk—

bl.a. i den nya rapport om hushållning med mark och vatten som kom—

mer att publiceras under år 1979.

I regional och lokal bebyggelse- och trafikplanering kan man ofta med visst hänsynstagande dels undvika att förstöra för viltet vär— defulla biotoper, dels begränsa risken för skador av vilt. Så kan t.ex. genom hänsynstagande till faunan vid vägdragning viltrika om- råden undvikas och risken för viltkollisioner därigenom minskas. Ett annat exempel kan vara att man vid planering av soptippar, vat— tentäkter och badplatser kan ta hänsyn till den risk för nedsmuts- ning och smittspridning som uppstår om de valda platserna är bet—

nings— eller rastplatser för olika fågelarter.

Planeringen in9m_näringa£nå

SOU 1979:52 samhet än hittills åt faunan. Detta kan förväntas komma till uttryc Negativa effekter förorsakade av viltet kan också ofta begränsas i genom olika hänsynstaganden vid planering av verksamheten i de !

areella näringarna.

Erfarenhet av sådana åtgärder finns inom skogsbruket, där man, som framgått av kap. 5, i skogsvårdslagen och Skogsstyrelsens anvisning är till denna, föreskrivit en skyldighet att ta hänsyn till natur— vårdens intressen och därmed också till viltförhållandena vid ge— nomförande av skogsbruksåtgärder. Domänverket, liksom de större sko bolagen, har också utformat föreskrifter om åtgärder till skydd för viltet i samband med skogsskötseln. Syftet med de åtgärder som för- ordas i anvisningarna torde i första hand vara att gynna viltet. Me de bör också i viss mån bidra till att minska riskerna för skadegör

i form av exempelvis viltbetning på ekonomiskt värdefulla träd och

växter.

För jordbrukets del saknas däremot i dag utöver naturvårdslagstift— ningen centralt utgivna övergripande anvisningar rörande viltskador och hänsyn till viltet. Förslag om att lagstiftningen skall komplet teras med en allmän hänsynsregel inom jordbruket med syfte att till godose naturvårdens och därigenom i allmänhet även viltets intresse

har dock framförts bl.a. av naturvårdsverket.

Risken för viltskador beaktas inte heller i tillräcklig utsträck— ning vid jordbruksdriftens planering. Hänsyn bör dock enligt bered- ningens mening i betydligt större utsträckning än i dag tas till de skade— risker det innebär att en odlad gröda kan vara särskilt attraktiv för vilt som redan finns på platsen eller som lockas till odlingen från andra platser. Odling av begärliga grödor i närheten av skyd— dande skog med täta klövviltstammer ökar naturligtvis risken för bet— ningsskador. Där sådan odling förekommer bör antingen åtgärder vidtas för att styra betestrycket till annan plats där skadan blir mindre el— ler också bör den extra kostnad som viltbetning innebär räknas in i den ekonomiska kalkyl som görs innan odlingen påbörjas.

Samma hänsyn måste tas vid lokalisering och drift av trädgårdsanlägg— ningar och fruktodlingar. Dessa produktionsgrenar är i regel mer ka- pitalintensiva per arealenhet än exempelvis skogsbruk och jordbruk. Känsligheten för viltskador är därför också större men samtidigt bör dessa näringar genom sin högre omsättning kunna bära högre kostnader per arealenhet för viltskadeförebyggande åtgärder. Det förhållandet att trädgårds- och fruktodlingar normalt bedrivs på begränsade area— ler innebär också bättre förutsättningar för att exempelvis genom uppsättande av stängsel eller nät vidta åtgärder mot viltskador.

Förekomsten av — och den ökande tillgången på - vissa större rov- djur måste vidare beaktas vid planeringen av olika typer av djurupp— födning. Fåruppfödning i områden där det förekommer björn eller 10 innebär givetvis risk för skador. Som ytterligare exempel på en lo— ,kalisering som ökar riskerna för viltskador kan nämnas fiskodlingar i områden med tät minkstam eller på platser som utgör omtyckta områ- den för fiskätande fåglar. Vid all planering måste hänsyn tas till det förhållandet att en ny verksamhet kan locka till sig djur som

tidigare inte funnits på platsen.

Mot bakgrund av det anförda bör kostnader för produktionsbortfall ge— nom viltskador eller för åtgärder i syfte att förebygga eller minska framtida viltskador, i betydligt större utsträckning än vad som nu sker,beaktas vid bedömningen av den planerade verksamhetens ekonomis— ka resultat.

Wlken hänsyn som vid planeringen av olika verksamheter kan tas till risken för viltskador måste i stor utsträckning bli beroende av om- dationer som kan vara vägledande för staten, kommunerna och enskil— da i deras handlande.

Beredningen föreslår att naturvårdsverket får i uppdrag att efter samråd med planverket och andra berörda myndigheter utarbeta sådana

rekommendationer.

7.4 Övriga förebyggande åtgärder 7.4.1 Jakt För viltarter som förekommer stadigvarande eller under flyttning i

jaktbara stammar bör jakten användas som ett medel att reglera till gången. Härigenom kan också risken för viltskador minskas. Det bör emellertid noteras att denna effekt av jakten är begränsad när det gäller vissa viltarter, exempelvis kanin. Så är fallet även om jak-

ten intensifieras avsevärt.

skild jakttid och tvångsjakt beskatta viltstammarna. Beredningen fö

reslår för framtiden följande åtgärder:

— Då allmän jakttid fastställs bör risken för viltskador i högre gr än vad som nu sker vägas in vid bedömningen av när och under hur

lång tid respektive art skall jagas. I kap. 5 har redovisats möjligheterna att genom allmän jakttid, sär

- Vid licensjakt fastställs i förväg det antal djur som får skjutas Jakttiden bör då inom biologiskt riktiga ramar kunna göras så gen rös att man verkligen uppnår den planerade avskjutningen. För jak efter älg tillämpas i dag i de flesta syd— och mellansvenska län en licenstid om 50 dagar eller mera. Beredningens uppfattning är att en relativt stor generositet bör kunna tillämpas i fråga om förlängning utöver 50 dagar i de län där älgstammens storlek med- för allvarliga olägenheter. Djup snö, skare etc. kan dock å andra

sidan kräva begränsningar eller anpassning av jaktmetoderna.

Möjligheterna att genom särskilda beslut tillåta beskattning av skadevållande viltarter - och då även fridlysta sådana — i anslut— ning till platser där skador uppstår bör kunna utnyttjas i större utsträckning än vad som nu sker, dock inom vedertagna biologiska

ramar .

Någon ändring av gällande lagstiftning vad beträffar möjligheter- na att genom jakt minska eller förebygga viltskador synes inte nödvändig. Ökad användning av nu gällande bestämmelser om skydds- jakt och tvångsjakt kan komma i fråga om strävandena mot en hög viltproduktion inom vissa områden blir alltför påtaglig. I jakt- lagstiftningen finns i erforderlig omfattning bestämmelser om

skyddsjakt och jakt med stöd av särskilda tillstånd.

1.4.2 Andra åtgärder

Andra åtgärder än avskjutning som kan komma i fråga för att mot— verka viltskador är exempelvis uppsättande av stängsel eller skrämselanordningar av olika slag. Exempel på sådana åtgärder

har redovisats i kap. 5.

En markägare eller annan skadelidande är naturligtvis inte utan vidare skyldig att vidta några förebyggande åtgärder om det bara är hans egna intressen som hotas av skada. Den skyldigheten ak— tualiseras först om han i anledning av skadan eller skaderisken

riktar anspråk mot någon enskild eller samhället.

Den skadelidandes möjligheter att kräva åtgärder av jakträtts- innehavaren regleras i viss utsträckning i 24 å jaktlagen. En jakträttsinnehavare kan enligt detta lagrum åläggas att utföra skadeförebyggande åtgärder när det gäller vissa slag av skador. Bestämmelsen har emellertid utnyttjats i liten utsträckning. I vissa fall kan lagrummet inte heller åberopas. Det kan nämligen förhålla sig så att skadorna orsakas inom ett område där den skadevållande viltarten endast temporärt uppehåller sig och

där ingen avskjutning under den tiden kan ske. Inom djurens huvudsakliga vistelseområde orsakas kanske ingen skada. Det

kan t.o.m. vara så att man inom detta område önskar öka stammen.

Beredningens bedömning i frågan om ekonomisk ersättning från samhäl- let för inträffade skador redovisas senare (avsnitt 7.6). Vad gäl— ler samhällets insatser i syfte att få till stånd skadeförebyggande åtgärder bör dessa i första hand bestå av rådgivning och informa—

tion samt stöd till forsknings- och utvecklingsarbete.

Vid bedömningen av i vilken utsträckning staten skall svara för utförandet av förebyggande åtgärder eller bekosta sådana, är det beredningens uppfattning att en restriktiv inställning bör gäl-

la. Emellertid kan det i vissa fall finnas skäl för en något stör- re generositet när det gäller skadeförebyggande åtgärder än i frå— ga om direkta skadeersättningar. Framför allt kan detta vara fallet när det gäller åtgärder som är av bestående karaktär eller som er- bjuder ett skadeskydd som kan komma flera skadehotade till del. Det— samma kan gälla i fråga om förebyggande åtgärder mot skador föror— sakade av särskilt skyddsvärda arter. I de fall en skadelidande gör anspråk på samhällets medverkan för att komma till rätta med eller kompenseras för en inträffad skada bör det dock enligt beredningens mening i allmänhet också ställas högre krav på åtgärder från den skadelidandes egen sida. Samhällets stöd kan lämnas genom hjälp

vid planering av de skadeförebyggande åtgärderna, bidrag till in— köp av material samt - i de fall arbetet kan utföras som beredskaps—

arbete — även genom att arbetskraft ställs till förfogande. 7.5 Forskning och försöksverksamhet

Som framgått är viltskadorna av mycket varierande karaktär; allt från besvär av revirhävdande turkduvors låten till betningsskador av klövvilt. Även när det gäller konsekvenserna är spännvidden stor. Att sammanställa generella program för forskning och åtgär— der som skall leda till att lösa "viltskadeproblemet" är bl.a. på

grund härav svårt.

Viltskador förekommer i de flesta länder. Vid en ytlig genomgång av erfarenheter från skilda områden kan problemen tyckas mycket lika. Man kan därför förledas att tro att motåtgärder som kan an— vändas i ett område även bör kunna nyttjas i ett annat. Tyvärr är det ofta inte så enkelt. Grova principer och angreppssätt kan vara

desamma men lokala anpassningar måste ändå ofta ske. För vissa pro-

blemtyper tycks det t.o.m. vara så, att det för varje plats krävs

en lokal anpassning av motåtgärderna.

Större forskningsresurser har under senare år satts in när det gäller viltolyckor på vägarna - i första hand älg — och kolli— sioner mellan fåglar och flygplan. I det förra fallet har huvud— sakligen älgskaderegleringsfonden och vägverket svarat för kost— naderna och i det senare fallet flygvapnet och luftfartsverket. Forskning har också genomförts eller pågår om viltskador på skog, gässens betningsskador på grödor, bäverskador, storskarvarnas in-

verkan på fisket m.m.

Beredningen föreslår att naturvårdsverket får i uppdrag att efter samråd med berörda myndigheter och organisationer undersöka beho— vet av ytterligare forskningsinsatser beträffande möjligheterna att motverka konflikter mellan vilt och olika typer av markutnytt— jande, liksom att utarbeta närmare riktlinjer för forskningsinsat— sernas inriktning och omfattning. Medel bör äskas i samband med verkets ordinarie petita, varigenom också en avvägning kan ske mellan behovet av resurser för denna typ av forskning och andra angelägna behov inom faunaforskningen.

7.6 Ersättning vid inträffade skador 7.6.1 Skador av älg, kronvilt och dovvilt i jordbruket Eaterued

De betningsskador som förekommer på jordbruksgrödor orsakas till helt övervägande delen av älg. Kronvilt och dovvilt kan emeller— tid också lokalt vålla omfattande skador.

Viltskadornas omfattning har i hög grad samband med viltets behov av och tillgång till foder samt hur lättillgängligt och attraktivt detta är. Viltets möjligheter att fylla sitt näringsbehov genom betning av lövsly och örter minskar kraftigt under september—novem— ber. Betningstrycket riktas då i högre utsträckning mot andra nä— ringstillgångar. Under år då jordbrukarna av olika skäl tvingas

genomföra skörden vid senare tidpunkt än normalt blir därför också

skadorna som regel större än under år med en normal skördetid-

punkt. Det är därför Skadornas omfattning under sena skördeår som i

viss mån ger indikationer på i vilken riktning exempelvis älg—, kron— och dovviltstammarna med hänsyn till grödskador bör sty—

ras .

Helt naturligt har också landskapstypen och jordbruksmarkens arrendering och användning i hög grad betydelse för skadekäns- ligheten. Områden med relativt hög andel åker och mindre, inte alltför foderproduktiva skogsområden, kan inte bära en talrik älgstam utan att skador uppstår på odlade grödor. I sådana om— råden måste älgstammen anpassas så att skadorna inte blir allt— för omfattande. En sådan anpassning kan innebära en lägre älg—

täthet än i områden av annan karaktär.

Ersättning för skador på gröda förorsakade av älg utgår med stöd av kungörelsen (1965:260) om älgavgift m.m. I sammandrag gäller att ersättning ur älgskadefond får beviljas för älgskada på grö— da eller till förebyggande av älgskador inom länet. Ersättning eller bidrag ur älgskadefonden för dessa ändamål beviljas av länsstyrelsen. Ersättning utgår inte utan särskilda skäl om ska— dan inträffat på brukningsenhet som omfattar mer än 60 hektar odlad jord eller annan mark utöver 200 hektar. Har den skadeli— dande inte vidtagit rimliga åtgärder för att förebygga skadan får ersättning inte beviljas. Vidare gäller generellt en själv— risk på 200 kr. Skadorna skall värderas av två gode män som ut— ses av länsstyrelsen. Kostnaderna för gode männens syneförrätt- ning betalas av den skadelidande. Beviljas ersättning erhåller den skadelidande gottgörelse även för synekostnaderna. Ersätt— ningsbeloppen för älgskador på gröda har som framgåttcav av- snitt 4.5 stigit kraftigt. Det föreligger dock stora variatio— ner i skadebilden, dels mellan olika år, dels mellan olika om— råden. Under år med sen skörd överstiger i vissa län de begär— da ersättningarna avsevärt de avgifter som betalas för fällda älgar. För att kunna betala godkända ersättningar i dessa län har medel via älgskaderegleringsfcnden överförts från andra län

där älgskadefonderna redovisat överskott.

När bestämmelserna om ersättning för älgskada infördes år 1951 var älgstammen förhållandevis gles. Älg fanns huvudsakligen i

de stora skogsområdena och det var små åkertegar inne i skogen som — med sina inte sällan sena havreskördar — blev älgbetade. Betningsskadorna kunde bli särskilt kännbara för mindre jord— bruk i skogsbygder där grödvalet var begränsat till havre, vall, råg och rotfrukter. Många av de mindre jordbruk som förr drabba— des av älgskador har nu rationaliserats bort och åkrarna plan- terats med skog. Genom älgstammens starka tillväxt — en av sam— hället önskad utveckling under en lång rad år — har dock förr älgtomma marker i jordbrukslandskapet fått en tät älgstam med betningsskador som följd. Skador har därigenom i allt större ut- sträckning kommit att drabba även större brukningsenheter. Detta har medfört krav på att arealgränserna för rätt till älgskadeer- sättning borde slopas. Gränserna har också vid ett par tillfällen

justerats uppåt.

Betydande brister är förknippade med det nu gällande systemet:

— Det nu gällande självriskbeloppet har varit oförändrat sedan 1965. Självrisken påverkas inte av vare sig brukningsenhetens storlek,

den skadade grödans beteskänslighet, skadevärdet ställt i rela—

tion till totala skördevärdet av ifrågavarande gröda vid bruknings- enheten eller av eventuella insatser för att minska skadorna. Själv— risken motiverar således inte brukaren att vidta några skadeföre— byggande åtgärder. Den har närmast betydelse när det gäller att

stävja krav på besiktning av småskador.

— Anvisningarna för hur en besiktning av älgskada skall genomföras och hur eventuella ersättningsbelopp skall framräknas är bristfäl- liga. Inte heller förekommer någon enhetlig utbildning av värde- ringsmännen. Likvärdiga betningsskador kan därför bli bedömda på helt olika sätt beroende på vilka värderingsmän som utfört be—

siktningen.

De ovan redovisade bristerna i gällande ordning för ersättning av älgskada på gröda har uppmärksammats bl.a. av naturvårdsverket. Framför allt har verket pekat på de anmärkningsvärda skillnaderna

i utgående ersättningsbelopp mellan län med likartad älgtillgång,

älgbiotop och jämförlig jordbruksstruktur. Verket har därför efter samråd med berörda myndigheter och organisationer tillsatt en ar— betsgrupp för översyn av reglerna för ersättning av älgskador på gröda, Äskagruppen. Beredningen har tagit del av det arbete som Äskagruppen bedrivit. Beredningen har därefter utarbetat förslag till riktlinjer för reglering av skador på gröda orsakade av älg.

kronvilt samt dovvilt. Dessa riktlinjer redovisas nedan. Beredningens förslag omfattar a) nya regler om självrisk,

b) slopande av den övre arealgränsen och införande av en nedre

arealgräns på två ha samt

0) samma ersättningsregler för skada av kronvilt och dovvilt

som för skada av älg.

åjélzriSä

Beredningen har vid utformningen av ett förslag till självrisk—

system studerat bestämmelserna om skördeskadeskyddet.

Skördeskadeskyddet är ett skydd mot skördenedsättning i allmän— het, ett allriskskydd. Man tar således ingen hänsyn till vad som förorsakat skördenedsättningen. Skyddet gäller oavsett om skörde—

nedsättningen har förorsakats av ogynnsamt Väder, växtsjukdomar, skadeinsekter eller annat. Även skador orsakade av vilt ersätts så-

ledes i princip inom ramen för skördeskadeskyddet.

I skyddet ingår huvudparten av de grödor som odlas i det svenska lantbruket. Skyddet omfattar dock ej kokärter, åkerbönor, köksväx—

ter, frukt, bär, m.m. ! i

För skördeskadeskyddets syften har landet indelats i ca 420 skördeområden. Målet för indelningen har varit att avgränsa om- råden med så likartade förutsättningar för växtodling som möjligt."

För varje skördeområde fastställs årligen för var och en av de i

skyddet ingående grödorna:

a) Normskörd i kg/ha

b) Aktuell skörd i kg/ha

c) Normpris i kr/kg

d) Aktuellt pris i kr/kg

e) Skördevariation från år till år i kg/ha

Normskörden motsvarar den hektarskörd som man normalt kan räk—

na med inom området. Den bestäms med ledning av skördeuppgif—

ter för en lång följd av år.

Skyddet avser kvantitativ och i stor utsträckning också kvalita— tiv skördenedsättning. Skador som inträffar efter det att skör— den bärgats, dvs. lagringsskador beaktas inte. Skyddet avser inte de enskilda grödorna var för sig utan skörden i dess hel— het på företaget. För att ersättning skall utgå räcker det inte att skörden av någon enstaka gröda har blivit dålig, utan den 'beräknade sammanlagda skörden på företaget måste vara avsevärt

lägre än normalt.

Företagets skörderesultat beräknas med hjälp av skördevärden i kr/ha som fastställs områdesvis. Systemets utformning kräver ingen bedömning av om den enskilde företagaren har gjort vad han kunnat för att undvika skördeskador. Metoden medför emellertid också att

enstaka företag eller grupper av företag kan drabbas av betydande

Skador utan att systemet träder i kraft.

I systemet ingår en självrisk. Den är det belopp som jordbruka— ren själv får svara för vid inträffad skada. Självrisken varie— rar från gård till gård. Den är i genomsnitt för alla gårdar i Landet 15,5 procent av normskördevärdet (värdet av en normal— skörd). Normskördevärdet beräknas som ett för företaget gällan— le värde med ledning av områdesvis bestämda skördevariationer ?ör varje gröda och av grödornas art och arealandel på företa— get. Självrisken blir genom systemets uppbyggnad beroende av od— lingsinriktningen. Ju mer ensidig och riskfylld odlingen är, 1 1

desto högre blir självrisken.

Skyddet bekostas av jordbrukarna och staten tillsammans. Jord— brukarnas tillskott, ca. 18 miljoner kronor per år, tas ut kol— lektivt dels genom avgifter på produktionen, dels genom medel som anslagits som ersättning till jordbruket med anledning av prisstoppet och livsmedelssubventionerna. En individuell pre- mie anpassad efter den beräknade skaderisken för varje före— tag skulle vara lätt att räkna fram, men bl.a. med hänsyn till skyddets konstruktion och av administrativa skäl har man an— sett att det är bättre att ta ut kollektiva avgifter. De in- samlade medlen läggs till en särskild fond, skördeskadefonden. Staten betalar 50 miljoner kronor per år till fonden och sva—

rar ensam för administratlönekostnaderna för skördeskadeskyd—

det.

För komplettering av det områdesvisa skyddet finns behovs— prövade bidrag. Två procent av för året utbetalade skördeskade— ersättningar, dock minst 0,8 miljoner kronor, står till för— fogande för behovsprövade bidrag. Dessa är avsedda för jord— brukare som drabbats av mycket allvarliga skördeskador, men som på grund av skördeskadeskyddets konstruktion eller bris- ter i skyddet inte har fått någon ersättning eller endast har

fått obetydlig ersättning.

Bestämmelserna om skördeskadeskyddet är föremål för översyn. Ett förslag med ändrade regler beträffande skördeskadeskyddets

tillämpning kommer att framläggas under hösten 1979.

Som beredningen tidigare anfört bör skador orsakade av vilt inom vissa gränser tolereras utan att ersättning utgår. Ett nytt ersättningssystem bör ta hänsyn härtill.

En rimlig princip bör då vara att skada motsvarande en viss del av värdet på den produktion som är utsatt för skada skall to— lereras utan ersättning. Med hänsyn härtill bör för varje före—

tag alltid tillämpas en självrisk knuten till arealen åker

vid företaget.

Ett nytt system bör också utformas så att det stimulerar jordbru— kare att vidta viltskadeförebyggande åtgärder. Vid odling av jord— bruksgrödor kan odlingen i viss utsträckning planeras på ett så— dant sätt att skaderisken nedbringas. En strävan bör vara att od— lingen av jordbruksgrödor skall ske på ett sådant sätt att skador i görligaste mån undviks. De möjligheter som föreligger omfattar inom vissa gränser grödval samt åtgärder som så långt möjligt tidigarelägger skörden. Dessa båda möjligheter skall här något kommenteras.

Grödvalet vid ett jordbruksföretag påverkas av ett flertal faktorer såsom företagets driftsinriktning, klimatiska förhål— landen, markens egenskaper, hänsyn till växtföljdssjukdomar, skadegörare m.m. De flesta älgskador inträffar i havreodlingar men även grödor som oljeväxter, fodermärgkål och grönfoderraps skadas ibland. Vid starkt betestryck skadas även vete, korn och andra grödor.

Eftersom Skadornas omfattning på havre är störst är möjligheter— na att anpassa denna odling mest intressant. Havre utgör vid många företag en viktig del av foderproduktionen. Havre är dessutom en gröda med vissa positiva egenskaper från växtföljdssynpunkt, ef— tersom den inte angrips av samma växtföljdssjukdomar som korn och 'vete. Havre kan också odlas på jordar med lågt pH—värde och ger där bättre utbyte än korn och vete, Med hänsyn härtill är möjlig— heterna delvis begränsade då det gäller att inskränka på havreod— lingen. Möjligheter till viss anpassning föreligger emellertid. Förutsättningarna i olika typer av områden är starkt skiftande:

— I mera skogsdominerade bygder är älgskadorna ofta koncentrera— de till vissa skiften. Växtföljdsproblem föranledda av växtsjuk— domar är oftast inte så stora i sådana områden. Dessutom är vall— odlingen ofta av relativt stor omfattning. I sådana områden före— ligger möjligheter att reducera skadorna genom att havre så långt möjligt undviks på utsatta skiften. Det behöver emellertid inte innebära att havreodlingen måste minskas så att önskvärd foder— produktion ej kan upprätthållas. På vissa mulljordar med dåligt kalktillstånd kan det dock vara besvärligt att finna alternativa stråsädesgrödor. I den mån vall kan ifrågakomma, bör denna utnytt—

jas så långt som det är möjligt. Vissa kornsorter fördrar också

dåligt kalktillstånd bättre än andra.

- Svårigheterna att anpassa havreodlingen med hänsyn till risken för älgskador torde av flera skäl vara något större i mera "jord— bruksbetonade” mellanbygder. I sådana områden är kreaturlös drift utan vallar och med en växtodling mera inriktad på Spannmåls-

och delvis oljeväxtodling vanlig. Havren blir därför på dessa platser värdefullare från växtföljdssynpunkt. Samtidigt torde större andel av åkerarealen vara utsatt för risk för älgskador, särskilt i områden med omväxlande åker—, hag— och skogsmark. I sådana områden kan tillgången till föda på annan mark än åker— mark också vara begränsad. Om älgstammen blir för kraftig får även skadorna stor omfattning. Älgarna betar därvid även på andra, normalt mindre attraktiva, grödor såsom oljeväxter och vete men även korn. Eftersom växtodlingsproduktionen oftast mås— te anses som primär i jämförelse med "älgproduktionen" måste älg—

stammens reglering här ägnas särskild omsorg.

— I utpräglade slättbygder torde problemen med älgskador på grödor

vara mindre, eftersom älgen inte är lika talrik i sådana områden.

Åtgärder som innebär att Skördetidpunkten tidigareläggs mins—

kar risken för skador. En åtgärd är att valet av sort sker med hän- syn till mognadstidpunkt. Tidigt mognande sorter ger dock som regel lägre avkastning än senare mognande. Sortvalet av t.ex. havre blir

därför en avvägning mellan hänsyn till risken för skador och till

avkastningen.

Skördetidpunkten kan delvis påverkas också genom andra åtgärder. Skadekänsliga skiften bör sås så tidigt som möjligt. Även vid pla—

nering av skörd bör sådana skiften ges företräde.

I ett nytt ersättningssystem bör principen om vars och ens skyl— dighet att tåla vissa viltskador komma till uttryck på ett mera rättvisande sätt än vad som följer av den nuvarande bestämmelsen om självrisk. Samtidigt bör hänsyn tas till de två skadeförebyg—

gande åtgärder som nyss nämnts. Detta har lett beredningen fram

till ett system med två komponenter dels en allmän självrisk, dels

en grödsjålvrisk.

Självrisken bör inte som hittills låsas till ett för alla ersätt— ningsfall lika stort penningbelopp. En regel om en allmän själv— risk bör i stället grundas på att en skada motsvarande en viss

andel av den för skada utsatta produktionen bör tålas utan er— sättning. För det skadedrabbade företaget bör det följaktligen först beräknas ett totalt produktionsvärde för jordbruksgrödor. Detta värde kan tämligen enkelt beräknas om man nöjer sig med ett schablonvärde. Ett tillräckligt rättvisande värde bör vara företagets åkerareal mulitplicerad med normskördevärdet för

havre i det län företaget är beläget. Normskördevärdet fastställs årligen inom jordbrukets skördeskadeskydd. Den allmänna självris— ken beräknas härefter som en viss procent av produktionsvärdet. För att förenkla tillämpningen kan den allmänna självrisken fastställas länsvis till ett avrundat hektarbelopp. Bestämmel— sen om allmän självrisk bör kompletteras med en regel om en viss lägsta självrisk per år och företag.

Självrisksystemet bör emellertid också utnyttjas för att ytter— ligare öka jordbrukarnas intresse av att minska älgskadornas om— fattning. Som tidigare har konstaterats kan skadorna nedbringas dels genom att produktionen generellt inriktas mot mindre skade— känsliga grödor, dels genom att sådana grödor undviks på särskilt utsatta skiften. Betydelsen av en tidig skörd av känsliga grödor har också understrukits. För att stimulera till åtgärder av det slag som nämnts och eventuellt även till andra skadeförebyggan— de åtgärder bör särskilda självriskregler gälla för beteskäns— liga grödor. Till sådana grödor bör räknas havre, blandsäd med havre, fodermärgkål och grönfoderraps. Den ökning av skaderis— ken som en odling av sådana grödor generellt sett innebär bör till en del bäras av företagaren själv. Därutöver bör företagaren ha att själv svara för en viss andel av den aktuella skadan. När skada inträffat på någon av de nämnda beteskänsliga grödorna bör en grödsjälvrisk beräknas på följande sätt. Först beräknas det totala värde den beteskänsliga grödan vid företaget skulle ha haft i oskadat skick. En viss procent av detta värde bör utgöra

en första del av självriskbeloppet. När skadans värde har fast- ställts och det nyssnämnda självriskbeloppet frånräknats åter— står ett skadevärde som läggs till grund för beräkning av den

andra delen av självrisken. Den bör som nämnts utgöra ett visst

procenttal av det återstående skadevärdet.

Har skadan drabbat olika slag av beteskänsliga grödor beräknas grödsjälvrisk och ersättning för varje gröda för sig och summe— ras. Skulle tillämpningen av reglerna om grödsjälvrisk ge en lägre självrisk än vad som följer av reglerna om allmän själv-

risk skall i stället de sistnämnda reglerna tillämpas.

För icke beteskänsliga grödor tillämpas ingen grödsjälvrisk.

Beredningen har för såväl den allmänna självrisken som gröd— självrisken övervägt tre olika nivåer.

Ält._1. Den allmänna självrisken utgör två procent av företa— gets produktionsvärde för jordbruksgrödor framräknat på under- lag av normskördevärdet för havre i det aktuella länet, dock lägst 500 kronor.

Grödsjälvrisken innebär att från skadans värde avräknas dels fem procent av den beteskänsliga grödans totala oskadade vär-

*de, dels 25 procent av det återstående skadevärdet.

Exempel på beräkning av självrisk och ersättning då en gröda är skadad:

?xempel 1.

Företaget omfattar 25 ha åker och man odlar 6 ha havre, 7 ha korn och 12 ha vall.

Skördenivån på företaget är sådan att den beteskänsliga grödan (havregrödan) har ett värde av 2 500 kr/ha i oska— dat skick.

Havregrödan är skadad av älg till 50 procent på 2 ha. Ska— ievärdet är därför 2 500 kr. (50/100 x 2 x 2 500). Normskördevärdet för havre i länet är 2 100 kr/ha. Ållmän självrisk beräknas enligt följande: |. 2/100 x 2 100 kr 42 kr, avrundas till 40 kr/ha ?. 25 ha x 40 kr 1 000 kr lrödsjälvrisk beräknas enligt följande:

. 5/100 x 6 ha x 2 500 kr : 750 kr !. 25/100 (2 500 kr - 750 kr) = 437,50 kr ;, 750 kr + 457,50 kr : 1 187,50 kr

leglerna för grödsjälvrisk skall tillämpas efter— om de ger den högsta självrisken. Skadeersätt— ing skall följaktligen utgå med 1 512,50 kr 2 500 kr _ 1 187,50 kr).

Exempel på beräkning av självrisk och ersättning då två grödor är

skadade.

Exempel 2.

Företaget omfattar 40 ha åker och man odlar 10 ha havre, 5 ha höstvete och 25 ha övriga grödor.

Skördenivån på företaget är sådan att den beteskäns— liga grödan (havregrödan) har ett värde av 2 500 kr/ha i oskadat skick och

höstvetegrödan har ett värde av 3 500 kr/ha i oskadat skick.

Havregrödan är skadad av älg till 40 procent på 2 ha. Skadevärdet för den grödan är därför 2 000 kr. (40/100 x 2 x 2500 kr).

Höstvetegrödan är skadad av älg till 10 procent på 2 ha. Skadevärdet för den grödan är därför 700 kr. (10/100 x 2 x 5 500 kr).

Normskördevärdet för havre i länet är 2 100 kr/ha. Allmän självrisk beräknas enligt följande:

1. 2/100 x 2 100 kr = 42 kr, avrundas till 40 kr/ha 2. 40 ha x 40 kr : 1 600 kr

Grödsjälvrisk beräknas enligt följande:

1. 5/100 x 10 ha x 2 500 kr : 1 250 kr

2. 25/100 (2 000 _ 1 250 kr) : 187,50 kr 3. 1 250 kr + 187,50 kr = 1 457,50 kr

Allmän självrisk skall tillämpas eftersom det ger den högsta självrisken. Skadeersättning skall följaktli— gen utgå med 1 100 kr (2 000 kr + 700 kr _ 1 600).

___. __ s..___;__-_.__—__=___._________.—__._____________.__

___... ___...—

Ålt._2. Den allmänna självrisken utgör 1,5 procent av företagets produktionsvärde, dock lägst 500 kronor.

Grödsjälvriskens procenttal bout ms till 4 respektive 20 procent.

Insatta i exempel 1 innebär dessa procenttal

följande

Allmän självrisk beräknas enligt följande:

1. 1,5/100 x 2 100 kr = 51,50 kr avrundas till 50 kr/ha ,2. 25 ha x 50 kr = 750 kr 1

åGrödsjälvrisk beräknas enligt följande:

1. 4/100 x 6 ha x 2 500 kr = 600 kr 2. 20/100 (2 500 kr — 600 kr) = 580 kr 5. 600 kr + 580 kr = 580 kr

Reglerna för grödsjälvrisk skall tillämpas eftersom de ger den högsta självrisken. Skadeersättning skall följaktligen utgå med 1 520 kr (2 500 kr - 980 kr).

Insatta i exempel 2 innebär procenttalen

följande

Allmän självrisk beräknas enligt följande:

1. 1,5/100 x 2 100 kr = 51,50 kr avrundas till 50 kr/ha

2. 40 ha x 50 kr = 1 200 kr Grödsjälvrisk beräknas enligt följande:

1. 4/100 x 10 ha x 2 500 kr = 1 000 kr 2. 20/100 (2 000 kr — 1 000 kr) = 200 kr 5. 1 000 kr + 200 kr : 1 200 kr

Allmänna självrisken är i detta fallet lika hög som grödsjälvrisken, dvs. 1 200 kr. Ersättning skall ut— gå med 1 500 kr (2 000 kr + 700 kr — 1 200 kr).

Alt. 5; Den allmänna självrisken_utgör 1 procent av företagets

produktionsvärde, dock lägst 500 kronor.

Grödsjälvrisken bestäms till 5 respektive 15 procent.

Insatta i exempel 1 innebär procenttalen

följande

Allmän självrisk beräknas enligt följande:

1. 1/100 x 2 100 kr 21 kr avrundas till 20 kr/ha 2. 25 ha x 20 kr 500 kr

Grödsjälvrisk beräknas enligt följande:

1. 5/100 x 6 ha x 2 500 kr = 450 kr 2. 15/100 x (2 500 kr _ 450 kr) = 507,50 kr 5. 450 kr + 507,50 kr = 757,50 kr

Reglerna för grödsjälvrisk skall tillämpas eftersom de ger den högsta självrisken. Skadeersättning utgår följaktligen med 1 742,50 kr (2 500 kr — 757,50 kr).

Insatta i exempel 2 innebär procenttalen

följande:

Allmän självrisk beräknas enligt följande:

1. 1/100 x 2 100 kr =21 kr avrundas till 20 kr/ha 2. 40 ha x 20 kr =8OO kr

Grödsjälvrisk beräknas enligt följande:

1. 5/100 x 10 ha x 2 500 kr 750 kr 2. 15/100 x (2 500 kr — 750 kr) 187,50 kr

5. 750 kr + 187,50 kr 252,50 kr

Grödsjälvrisk skall tillämpas eftersom det ger den högsta självrisken. Skadeersättning skall följakt— ligen utgå med 1 762,50 kr (2 000 kr + 700 kr — 957,50 kr).

. . ___-_ _ .a __... .. .— ____n_—4——_—M——___ ms.—___ ___—_.

"ung-__... __ _..-._..._ ..._..

Utfallet av de olika alternativen har ytterligare analyserats för olika företagsstorlekar. Resultatet redovisas i bilaga sid 159—165.

Enligt beredningens mening bör självrisknivån bestämmas enligt alternativ 1. De i detta alternativ tillämpade procenttalen sy— nes väl motsvara syftet att motivera företagaren att vidta ska— deförebyggande åtgärder, utan att han själv får stå för en oskä— ligt stor del av kostnaderna. Den föreslagna självrisknivån med— för även att mindre betningsskador inte kommer att anmälas för värdering. Det bör också framhållas att den här föreslagna själv— risknivån ligger betydligt under den nivå som tillämpas i det allmänna skördeskadeskyddet (sid 121). Om man i stället beslutar sig för att använda alt. 2 eller alt. 5 eller någon kombination av de tre alternativen innebär emellertid inte detta någon prin— cipiell ändring av det föreslagna självrisksystemet.

En inte oväsentlig fördel med det självrisksystem som föreslås, är att systemet i viss utsträckning bidrar till att korrigera eventuella felbedömningar vid skaderegleringen. En felbedömning av skördenivån på företaget ger ett för högt eller ett för lågt skadevärde. Felbedömningen kommer emellertid också att påverka grödsjälvrisken. När felbedömningen medför ett för högt skade— värde ökar också grödsjälvrisken, liksom den minskar vid ett

för lågt skadevärde.

Enligt nuvarande ordning erhåller skadelidande ersättning för värderingskostnader om skadeersättning beviljas. Beredningen föreslår att ersättning för värderingskostnaden alltid skall utgå då skadans värde överstiger den allmänna självrisken, även om ersättning inte utgår på grund av att grödsjälvrisken är stör—

re än den allmänna självrisken.

För att förhindra att ersättning utgår i fall då odling av visst slag uppenbart anlagts som fodergröda för vilt eller för att locka vilt bör ersättning kunna vägras även om skadan överstiger företagets självrisk. För att ersättning skall utgå skall vida—

re skadan vara anmäld senast vid den tidpunkt under det aktuel— la året när ifrågavarande gröda normalt är inbärgad på den ort där skadan inträffat.

Argalggänsgr

Nuvarande ersättningsregler medför att företag med mer än 60 hektar odlad jord som regel måste tolerera skador utan ersättning. Vid olika tillfällen har i framställningar till riksdag och regering hemställts att den övre arealgränsen för rätt att erhålla ersätt- ning för älgbetning måtte slopas. Av beredningen och naturvårds— verkets arbetsgrupp gjorda beräkningar ger vid handen att om skadefrekvensen för de fastigheter som ligger ovanför arealgrän— sen motsvarar den som är aktuell för nu ersättningsberättigade fastigheter, kommer ersättningsbeloppen för betningsskador av

älg - om man behåller den nuvarande självrisken — teoretiskt

att kunna öka med maximalt 80 procent. Betningsskador — särskilt av älg — förekommer dock i mindre utsträckning i de utpräglade jordbruksområden där de större jordbruksfastigheterna oftast åter— finns. Med hänsyn härtill kan ersättningsanspråken på grund av eventuellt avskaffad arealgräns förväntas öka betydligt mindre.

Den föreslagna självrisken medför också att den skada som en fas—

tighet omfattande mer än 60 hektar åker måste tåla utan ersättning kommer att ligga ganska högt. I dagsläget utgör den allmänna själv— risken enligt föreslaget system minst 2 400 kr. (60 ha I 40 kr/ha1— Beredningen föreslår att den nu gällande övre arealgränsen slopas, men föreslår samtidigt införande av en nedre arealgräns om två hek tar för att ersättning skall kunna utgå. Två hektar gäller också

som lägsta gräns för att ett jordbruksföretag skall kunna erhålla

ersättning från skördeskadeskyddet.

Kronvilt och dovvilt

För skador på gröda som orsakats av kronvilt eller dovvilt utgår normalt ingen ersättning. Regler om sådan ersättning finns bara såvitt gäller skada av kronvilt inom kronhjortsreservatet i Skåne. För dessa skador utgår ersättning enligt kungörelsen (1970:890)

om ersättning för skada av kronhjort m.m.

1) 40 kr/ha : 2 procent av normskördevärdet per hektar i alt. 1.

På många platser förekommer älg tillsammans med endera kronvilt eller dovvilt eller båda arterna samtidigt. Detta kommer också att bli allt vanligare i och med att antalet kronvilt och dov— vilt ökar. De betningsskador på grödor som dessa arter förorsa- kar är mycket svåra att skilja från betningsskador av älg. Ofta kan det vara helt omöjligt att avgöra hur stor del av en bet— ningsskada på t.ex. havre som skall hänföras till älg och er— sättas ur älgskadefonden och hur stor del som orsakats av kron— eller dovvilt och därför enligt nuvarande bestämmelser inte är ersättningsgrundande. Beredningen föreslår därför att betnings— skador av kron— och dovvilt i ersättningshänseende jämställs med skador orsakade av älg.

De betningsskador som dovvilt och framför allt kronvilt orsakar avviker i några fall från skador orsakade av älg. Flockar av dovvilt väljer ibland dag— eller nattlega i sädesfält och kan då trampa eller ligga ned säden. Kronvilt kan orsaka skador på potatisodlingar eller sparka upp potatis lagrad i stukor. I det senare fallet kan frostskadorna bli omfattande. Inom de områden där kronvilt förekommer bör potatis medräknas bland de beteskänsliga grödorna. Grödsjälvrisken bör även omfatta den

potatis som lagras i stukor.

De skador som orsakas av rådjur på jordbruksgröda är som redo— visats i avsnitt 2.2.15 begränsade. Beredningen har därför inte ansett att det finns skäl att ta med betningsskador av rådjur i det föreslagna ersättningssystemet. En påtaglig risk finns därtill att kostnaderna för administrationen skulle komma att bli högre än de inkomster en avgift för fällda rådjur skulle

inbringa.

Skgdgvärderigggn

Värdering av skador bör utföras av värderingsmän utsedda av läns— stvrelsen. Tillämpningsanvisningar för värderingen bör utfärdas av naturvårdsverket efter samråd med lantbruksstyrelsen. Vär— deringsmännens uppgifter i det föreslagna systemet blir att be— stämma skadad areal, skatta skadeprocent samt skördenivå på mot—

svarande oskadad gröda. Uppgifter om skördenivån används dels

vid beräkning av skadans omfattning och värde, dels vid beräkning av grödsjälvrisken för beteskänsliga jordbruksgrödor. Värderings— männen skall vidare inhämta uppgift från företagaren om bruknings- enhetens totala areal av skadade beteskänsliga jordbruksgrödor. Uppgifter om totalareal samt areal för olika grödor lämnar lant— brukarna årligen till lantbrukets företagsregister. Länsstyrel—

sen bör få möjlighet att kontrollera lämnade uppgifter.

Det föreslagna ersättningssystemet kommer, i den del som rör självrisken, att innebära regler som är mera komplicerade än de nuvarande. Den nackdel som följer av detta bör emellertid inte överdrivas. Den enskilde företagaren bör utan större svårigheter kunna räkna fram den allmänna självrisk som gäller för hans före— tag. Det finns också anledning att framhålla de fördelar som föl— jer av relativt precisa regler. Utrymmet för skönsmässiga bedöm— ningar minskar och därmed förbättras förutsättningarna för en enhetlig bedömning samtidigt som värderingsmännens arbete un—

derlättas.

lördalaamadjat_färaslasna systemet Det av beredningen föreslagna självrisksystemet har bl.a. föl-

jande fördelar:

- Småskador vars handläggning kostar mer än skadans hela värde

kommer sannolikt inte att anmälas. Den skadehotade kan ungefärligt beräkna hur stor del av skade— värdet han själv kommer att bära. - Den skadehotade motiveras därigenom att vidta rimliga skade—

förebyggande åtgärder. Självrisk och ersättning anpassas till brukningsenhetens och den skadade grödans skördevärde och den skadade grödans be-

teskänslighet. Ev. felskattningar i fråga om skördeutfall och skadans omfatt—

ning korrigeras i viss utsträckning genom det föreslagna sy-

stemet. Problemet att särskilja skador orsakade av endera älg, kron—

vilt eller dovvilt försvinner.

Den övre arealgränsen, 60 ha åker eller annan mark utöver 200 ha, som numera inte har någon saklig grund, slopas.

Arrendatorernas situation

En betydande del av den svenska åkerjorden brukas av arrendatorer. Dessa har ofta inte jakträtten på den jord de brukar eller på den övriga mark som tillhör arrendefastigheten. De har således inte möjlighet att tillgodogöra sig avkastningen av de viltstammar som finns på fastigheten och de saknar också möjlighet att genom egen jakt reglera viltstammarnas storlek och därmed viltskadornas om—

fattning.

Beredningen har övervägt olika alternativ för att inom ramen för det föreslagna ersättningssystemet ta särskild hänsyn till arren— datorerna. Vid prövningen av olika alternativ har emellertid be— redningen inte funnit någon lösning som tillgodoser önskemålet att ge arrendatorerna särskild kompensation för viltskador utan att det samtidigt skapas omotiverade och orättvisa skillnader mellan arrendegårdar och fastigheter som brukas av ägaren själv. I ett sådant system måste också åtskillnad göras mellan jord— bruksarrendatorer med respektive utan jakträtt. Olika bestämmel— ser om ersättning för viltskador på arrendegårdar respektive fas— tigheter som brukas av ägaren själv skulle komplicera ersättnings— systemet och kanske t.o.m. i vissa fall inbjuda till skentrans— aktioner.

Beredningen anser att övervägande skäl talar för att frågan om särskild kompensation för eventuella viltskador regleras direkt mellan markägare och arrendator när arrendeavtalet och då också avtal om arrendebeloppets storlek träffas. Är det fråga om för— längning av ett arrendeavtal kan parterna, om de är oense, låta arrendenämnden pröva frågan. Om viltskadornas omfattning senare skulle visa sig större än vad arrendatorn rimligen kunde räkna med vid avtalets slutande eller om skadorna avsevärt förvärras under löpande arrendeperiod har arrendatorn möjlighet att på- kalla en prövning av arrendevillkoren med stöd av den s.k. ge— neralklausulen i 56 å lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (avtalslagen). Sådan prövning kan påkallas när som helst under arrendeperio— den. Detta gäller självfallet också nu löpande arrenden. Om parterna inte kan enas kan tvisten hänskjutas till prövning av

fastighetsdomstolen.

ÅleSEadeioedarsai aveiitaunimi

Gällande bestämmelser om älgskadefonder återfinns i kungörelsen (1965:260) om älgavgift mum I denna författning föreskrivs bl.a. att för fälld älg skall älgavgift utges med belopp som årligen fastställs av naturvårdsverket. Avgifterna är olika för vuxna djur respektive kalvar. Avgiftsnivåerna varierar också mellan olika delar av landet. De avgifter som inflyter inom ett län bildar en älgskadefond som förvaltas av länsstyrelsen. För lä- nen finns en gemensam regleringsfond som förvaltas av kammar— kollegiet. Varje länsälgskadefond inbetalar årligen en viss an—

del av influtna avgifter till den centrala regleringsfonden.

Enligt beredningens mening bör avgifter för fällda älgar samt fällt kron— och dovvilt betalas till samma fond. Bestämmelser om avgifter för fällda älgar och fällt kronvilt finns redan. Dessa bestämmelser måste samordnas och kompletteras med be— stämmelser om avgifter för fällt dovvilt. Eftersom avgifter för fällda älgar och ersättningar för älgskador klart kommer att do— minera både intäkter och utgifter, bör fonden liksom hittills

kunna benämnas älgskadefonden.

Beredningen föreslår att betningsskador på jordbruksgrödor inom kronhjortsreservatet i Skåne i ersättningshänseende jäm— ställs med skador orsakade av älg, kronvilt samt dovvilt i övriga delar av landet. För att täcka de ersättningsanspråk som i anledning härav kommer att riktas mot älgskadefonderna i Kristianstads och Malmöhus län bör dessa fonder av allmänna medel över naturvårdsverkets budget tillföras ett belopp mot—

svarande de ersättningsgilla skador som orsakats av kronvilt på

gröda inom kronhjortsreservatet.

För produktion av kött men även för att skapa jakttillfällen sker uppfödning framför allt av dovvilt men även av kronvilt inom hägn. Även älgar kan förekomma inom dessa hägn. Under för— utsättning att hägnen är så konstruerade att djuren inte fritt kan passera ut eller in får jakt efter dessa djur bedrivas inom

hägnet under hela året. För älg och kronvilt som fälls inom hägn

__.m mani.-:— =;- n _ _ m .. . :..—t.....h—w www

betalas f.n. samma avgift som om djuren fällts under jakt utan— för hägnet. En tendens finns att det byggs allt fler hägn med huvudsaklig inriktning mot köttproduktion genom uppfödning av hjortvilt. En arbetsgrupp inom naturvårdsverket har i en rap— port Vilthägn (SNV PM 1150) behandlat problem som kan följa av en sådan utveckling. Bl.a. förordar arbetsgruppen skärpt lag— stiftning avseende vilthägn. Så skulle exempelvis krävas anmäl— ningsskyldighet för befintliga hägn och tillståndsplikt för upp— förande av nya hägn.

Den produktion av jordbruksgrödor och skog som sker inom hägnet kommer i stor utsträckning att tas i anspråk som foder åt de in— hägnade djuren. För skador på skog och gröda som dessa djur or— sakar inom hägnet bör ingen ersättning utgå. Mot bakgrund härav samt med hänsyn till att medel ur älgskadefonderna endast i be— gränsad utsträckning användes till ändamål som gagnar hägnägar— na bör dessa också befrias från skyldigheten att betala avgif— ter till älgskadefonden. En förutsättning för avgiftsbefrielse är dock att hägnen är uppförda i enlighet med naturvårdsverkets föreskrifter om vilthägn inom vilka jakt får bedrivas under hela jaktåret utan hinder av bestämmelserna i jakttidsförordningen.

Ersättningsbeloppen för älgskador på gröda varierar kraftigt mel— lan olika län. Av de sammantagna belopp som utbetalats i riket under åren 1975—1977 erhöll Västmanland ca 26 procent, Söderman— land ca 12,5 procent, Östergötland, Kronoberg, Halland och Närke, där ersättningsbeloppen var ungefär likvärdiga, erhöll tillsammans knappt 50 procent. Övriga län delade på återstående ca 50 procent. Från och med Kopparbergs och Gävleborgs län och norrut var er— sättningsbeloppen mycket små. I de fyra nordligaste länen utbe— talades inga ersättningar.

I några län räcker inte länsälgskadefonderna till för att betala godkända ersättningskrav. Bidrag har då, efter framställning till regeringen, erhållits från den centrala älgskaderegleringsfonden.

Beredningen har diskuterat olika alternativ till älgskadefondernas

organisation och förvaltning.

Beredningen avser att senare — i sitt huvudbetänkande — lägga

fram ett förslag vari bl.a. frågan om finansiering av olika kost— nader som hör samman med viltet, viltvården och jakten kommer att behandlas. Med hänsyn härtill är beredningen inte beredd att f.n. föreslå någon ändring av bestämmelserna om älgskadefonder utan för- ordar att nuvarande bestämmelser tills vidare bibehålls. Beredning— en vill dock redovisa några olika handlingsvägar som utöver nuvaran— de ordning i det fortsatta arbetet kan stå till beredningens och de

beslutande instansernas förfogande.

a) En för hela riket gemensam älgskadefond kan skapas för älg— vården vari inbegrips ersättning för skador enligt fastställda regler. Detta innebär att länsälgskadefonderna slopas. Den av— gift som skall inbetalas för fällda djur fastställs då av na— turvårdsverket. Olika avgifter bör gälla för vuxet djur respek- tive kalv, men i övrigt bör man eftersträva så enhetliga av— gifter som möjligt för hela landet. Den centrala älgskadefonden svarar i detta alternativ för de kostnader som tidigare åvilat länsälgskadefonderna och centrala älgskaderegleringsfonden. Be— slut om bidrag ur fonden fattas av statens naturvårdsverk efter

samråd med berörda myndigheter och organisationer.

b) En decentralisering sker av ansvar och beslutanderätt. Länsälg— skadefonderna och en central älgfond bibehålls men länsstyrel— serna fastställer själva den avgift som skall inbetalas till läns— älgskadefonderna för fällda djur. Länsstyrelserna skall i detta alternativ anpassa avgifterna så att de motsvarar de ersättning—

ar och bidrag som det åligger länsälgskadefonderna att betala. Länsälgskadefonden betalar ersättningar för ersättningsgilla

betningsskador av älg, kronvilt och dovvilt, kostnader för älg— jaktens organisation inom länet, kostnader för älginventeringar, bidrag till uppförande av älgskyttebanor samt vissa andra kost— nader som sammanhänger med viltvården inom länet. Beslut om ut— betalningar ur länsälgskadefonderna fattas av respektive läns—

styrelse inom vissa givna ramar. Avgifter till den centrala älg—

fonden betalas i detta alternativ för varje fälld älg inom riket.

centrala älgfonden används för gemensamma kostnader för vården av den svenska älgstammen. Ur den centrala fonden bör länsälg— skadefonderna kunna låna medel för att täcka underskott som upp- står under år med särskilt svåra betningsskador. Endast i undan— tagsfall bör regeringen kunna besluta att bidrag skall utgå ur centrala älgfonden för att täcka underskott i länsälgskadefonder.

Beredningen vill dock som redan framhållits inte föregripa de ställningstaganden som skall göras i samband med det kommande & huvudbetänkandet utan förordar tills vidare oförändrad ordning.

7.6.2 Skador av älg, kronvilt och dovvilt på trädgårds— odling

Skador orsakade av älg på yrkesmässigt bedriven trädgårdsodling, ersätts enligt bestämmelserna i kungörelsen (1965:260) om älg— avgift m.m. Till trädgårdsodling räknas även plantskola för fruktträd eller andra trädgårdsväxter. Bestämmelserna om skade— värdering, beräkning av ersättning och självrisk överensstämmer i tillämpliga delar med de som gäller för älgskada på gröda.

Antalet skador i yrkesmässigt bedrivna trädgårdsodlingar orsaka— de av älg, kronvilt och dovvilt är fåtaliga. I trädgårdsodlingar torde det vara svårare än inom jordbruket att genom anpassning av växtodlingen ytterligare reducera antalet skadefall. Åtgärder för att undvika skador i sådana odlingar måste i högre grad än inom jordbruket inriktas på att förlägga odlingarna till icke Skadekänsliga områden. Kraven på andra skadeförebyggande åtgär— der bör dock kunna sättas högre än inom jordbruket, eftersom det här i regel är frågan om odlingar som till ytan är begrän— sade. För odlingar belägna i skadekänsliga områden kan det bli nödvändigt att inhägna odlingen för att undvika skada. Ofta ligger också dessa odlingar i nära anslutning till bebyggelse. Viltbetning kan normalt mycket snabbt upptäckas och de åtgärder som är nödvändiga snabbt vidtas.

Ersättning för skada på trädgårdsodling bör kunna utgå till företag f yrkesmässigt bedriven trädgårdsodling då företaget omfattar minst 200 under glas eller plast eller minst 2 500 m2 frilandsareal. Självriskå bör liksom beträffande jordbruksgrödor bestå dels av en allmän själv— risk , dels av en särskild självrisk. Den allmänna självrisken bör få

| ställas till 250 kronor per hektar, dock lägst 500 kronor per företag

och år. Den särskilda självrisken bör gälla alla grödor och utgöra SQ

1 1 |,

av skadevärdet.

Vid framräkning av ersättningsbeloppet tillämpas det högsta självris beloppet.

I överensstämmelse med vad som föreslagits för jordbrukets del har d föreslagna självrisken utformats på grundval av principen att var oc skall utan ersättning tåla viss skada förorsakad av vilt och med syf att genom självriskens utformning och storlek motivera företagaren a

vidta rimliga skadeförebyggande åtgärder.

7.6.3 Skador av älg, kronvilt och dovvilt på skog

Normalt utgår inte någon ersättning för skador på skog orsakade av ä kronvilt och dovvilt. Ett undantag utgör dock skador på skog orsakad av kronvilt inom kronhjortsreservatet i Skåne. Ersättning för sådana skador lämnas enligt bestämmelserna i kungörelsen (1979:890) om ersä

ning för skada av kronhjort m.m.

Skador på skog orsakade av älg, kronvilt och dovvilt är omfattande o tenderar att öka. Som redovisats i kap. 1 har länsstyrelsen och sko styrelsen i Västerbottens län hemställt att ersättning för skador på skog orsakade av älg skall kunna utbetalas.

! De skador på skog som orsakas av älg, kronvilt och dovvilt har utförd

ligt redovisats i avsnitten 2.2.15, 2.2.14 och 2.2.16. Skadorna best

främst i betning och nedbrytning av ungskog. Dessutom förekommer b

1 gnag på äldre träd, samt fejningsskador. Skadorna resulterar i förseå ning av tillväxten, minskat timmerutbyte och kvalitetsnedsättning påi

:

virket. I undantagsfall kan skadorna i plant— eller ungskogsbestånd h varit så omfattande att det är nödvändigt att göra en röjning och ny? plantering. Vissa skador kan också uppstå genom betning i fröplantagé 1

Beredningen har vid sina överväganden av problemet med betnings— skador på skog förorsakade av älg, kronvilt och dovvilt grundat

sitt ställningstagande bl.a. på följande omständigheter:

— Skogslandskapet är älgens naturliga miljö och är huvudsaklig

uppehållsplats även för kron— och dovvilt.

— Den skada älg, kronvilt och dovvilt orsakar på plantskog på— verkar främst utbytet vid slutavverkningen om 50—100 år. Hur mycket betningen faktiskt påverkar den slutliga avkastningen är mycket svårt, kanske rent av omöjligt, att beräkna. Till synes mycket svåra betningsskador kan redan några år senare vara svåra att upptäcka.

j — Skogsägarna, som också är jakträttsinnehavare på av dem ägda marker, kan genom åtgärder i skogsbruket och insatser riktade mot älgstammen påverka betningsskadornas omfattning. Älgen är normalt tämligen lokaltrogen och genom jakt kan man beskatta de skadevållande djuren. Genom samordnad beskattning över stora arealer kan vidare älgstammens numerär minskas om så erfordras med hänsyn till skogsskadorna. Undantag härvidlag utgör de äl— gar som vandrar mellan sommar— och vinterbeteslanden i Norr— land. Dessa vandringar är troligen mycket omfattande och älgar från synnerligen vidsträckta sommarbetesområden samlas vinter- tid till begränsade — ofta skadekänsliga tallskogsområden.

- Jakträttsinnehavaren kan efter framställning erhålla tillstånd att fälla skadegörande älg även under tid då den annars är fridlyst.

— Älgens betning av lövsly kan minska närings— och utrymmeskon— kurrensen för de ekonomiskt mer värdefulla barrskogsplantorna och får då ett positivt värde för skogsägaren.

— Avkastningen av framför allt älgjakten uppgår till betydande

värden. En del av betningsskadorna på skog bör ses som en pro— duktionskostnad för att få fram denna avkastning.

— Värdet av betningsskadorna på en skogsfastighet är normalt lågt jämfört med det totala skogsproduktionsvärdet på samma fastighet. Skadevärdet torde i allmänhet komma att ligga inom den självrisk som borde gälla för skogsbruket i ett ersättningssystem motsva— rande det system beredningen föreslagit ifråga om ersättning

för viltskador inom jordbruket.

Mot bakgrund av dessa konstateranden vill beredningen nu inte föreslå några bestämmelser om generell ersättning för betnings— skador på skog. Beredningen är emellertid medveten om att det kan förekomma särskilda fall när det framstår som orimligt att den enskilde markägaren ensam skall bära den förlust som kan orsakas av hård betning. Så kan exempelvis vara fallet när bet— ningsskador föranleder en betydande hjälpplantering eller då totalskada uppstår på plantskog. Ersättning torde närmast kom- ma i fråga till skogsägare med relativt små markinnehav inom sådana områden där koncentration av älg förekommer under vin— tern. Betydande skador på skog, framför allt gran, kan också förorsakas av kronvilt. Även i vissa sådana fall borde ersätt— ning kunna komma i fråga. När särskilda skäl så motiverar skall ersättning efter framställning till och beslut av regeringen kunna lämnas. Ersättningarna belastar respektivä läns älgskade—. fond. Samma principer som föreslås i avsnittet 7.6.6 bör i till— lämpliga delar tillämpas vid bedömningen av om ersättning skall

utgå eller ej.

De senaste årens snabba — och fortfarande pågående — ökning av älgstammen påverkar givetvis betningsintensiteten och därmed också betningsskadorna på skogen. För att få en säkrare uppfattning om hur skadebilden förändras pågår undersökningar på olika platser

i landet. Några av dessa undersökningar har redan redovisats och ytterligare material förväntas. När resultaten av dessa undersök— ningar blivit tillgängliga och utvärderats kan det finnas skäl att till förnyad prövning ta upp frågan om betesskador på skog. 7.6.4 Vissa rovdjur

Som redovisats i kap. 5 sker en viss, om än långsam ökning av till- gången på björn, varg, järv och lo. Samtidigt sker en spridning

till nya områden. Utvecklingen kommer att påverka ersättningsan— språken för rovdjursrivna tamdjur.

Ersättningsbestämmelserna har tidigare redovisats i avsnitt 4.2.1. I sammandrag innebär bestämmelserna att om tamdjur dödas eller skadas genom angrepp av björn, varg, järv, lo eller örn utgår ersättning av statsmedel till tamdjurets ägare, i regel dock endast om djuret återfunnits. För ren som ej kunnat hänfö— ras till särskild ägare utgår ersättning till den sameby inom vilkens område djuret återfunnits. Ersättning utgår inte om skadan beror på uppenbar vårdslöshet vid bevakning av tamdju— ret eller om det släppts ut på bete inom område där det ej får beta.

Ersättningsbeloppen för ren — med olika belopp för vaja, tjur och kalv — fastställs av naturvårdsverket för ett år i sänder. För varje rovdjursriven ren erhåller vidare den sameby inom vars områden renen har påträffats ersättning för olägenhet för renskötseln med ett belopp som också fastställs av naturvårds— verket. För får som försvunnit efter angrepp av rovdjur, erhål— ler ägaren ersättning dels för fåret, dels för det merarbete

som förorsakats av angreppet.

Ersättningsanspråk för rovdjursrivna tamdjur prövas av länssty- relserna i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norr— bottens län för skada inom respektive län och av naturvårdsverket

för skada i landet i övrigt.

Behandlingen av ersättningsframställningar tar ofta relativt lång tid och är arbetskrävande för berörda myndigheter. Det gäl— lande ersättningssystemet motiverar därtill knappast djurägaren att vidta några mer omfattande skadeförebyggande åtgärder. För att åstadkomma en sådan effekt borde systemet kompletteras med någon form av självrisk eller med andra regler som stimulerar till åtgärder för att begränsa skadorna. Av intresse kan i det— ta sammanhang vara det förslag till ersättning som utarbetats i Norge och som redovisats i avsnitt 6.5.

Ersättningssystemet bidrar inte heller till att minska det mot— stånd som finns bland tamdjursägarna inom de aktuella områdena

mot önskemålen att öka individantalet av exempelvis varg och

järv. Även om de skador som orsakas på tamdjur av ökande rov— viltstammar kan kompenseras genom ersättningar kommer detta tro— ligen inte att vara tillräckligt för att ändra inställningen till rovviltet. Ett förbättrat ersättningssystem grundat på en god kän— nedom om antalet rovdjur och hur mycket det kostar att hålla dem skulle kunna medverka till att åstadkomma en försonligare inställ—

ning.

F.n. pågår forskning om de olika rovdjuren. Varg och järv stude— ras i ett forskningsprojekt lokaliserat till Norrbotten och Jämtland. Inom projektet söker man dels ta reda på hur många djur det finns av respektive art, deras reproduktionsförmåga och hur populationerna utvecklas, dels kartlägga deras levnadsvanor och jaktbeteende och vilken betydelse de har som predatorer och

skadevållare för rennäringen.

Även inom den s.k. Förlustundersökningen, genom vilken man söker kartlägga olika orsaker som medverkar till förluster inom en renstam, ingår rovdjurens påverkan som ett delprojekt.

Lodjuren har studerats under ett antal år, dels i hägn på Tove— torp vid Öster-Malma och på Grimsö, dels i frihet genom mycket omfattande spårningar i Gävleborgs län. Undersökningen har bl.a. sökt kartlägga lodjurets betydelse som predator och lodjurets bytesutnyttjande.

Björnstammen har tidigare inventerats. Spårningsundersökningar är ifråga om björn svårare att genomföra, eftersom björnen lig— ger i ide under vinterperioden och Spårning på barmark kräver

andra resurser än man hittills haft tillgång till.

Det nuvarande ersättningssystemet för rovdjursskador på tamdjur är som beredningen redovisat ovan inte tillfredsställande. Det finns skäl att överväga huruvida en genomgripande förändring av

ersättningssystemet bör ske. Ett förslag till sådan förändring bör

emellertid ske i samband med beredningens huvudbetänkande, i an— slutning till att den framtida utvecklingen av olika viltstammar behandlas. I beslut den 20 april 1979 har regeringen också upp— dragit åt statens naturvårdsverk att efter samråd med lantbruks— styrelsen och Svenska Samernas Riksförbund utarbeta förslag om nya grunder för beräkningen av ersättningsbeloppen för skador förorsakade av rovdjur på renar. Beredningen lägger därför inte

nu fram något förslag om nya bestämmelser.

Däremot föreslår beredningen att 16 5 första stycket jaktstad— gan utgår. I denna bestämmelse föreskrivs att ersättning av statsmedel skall utgå om personskada eller dödsfall orsakats genom angrepp av björn, såvida den angripne inte framkallat angreppet genom egna åtgärder. Enligt uppgift har bestämmel— sen endast åberopats en gång sedan år 1958. Sedan bestämmel— sen tillkom har vidare det allmänna försäkringsskyddet byggts ut avsevärt och det finns också goda möjligheter för den en—

skilde att komplettera sitt försäkringsskydd på lämpligt sätt.

Bestämmelsen är mot bakgrund härav otidsenlig. I detta samman— hang bör också uppmärksammas att risken för skador till följd av angrepp från andra djurarter — exempelvis aggressiva älgar och rådjur — utan att för den skull vara så stor att den bör

framhävas är betydligt större än de risker som är förknippa—

de med förekomsten av björn.

7.6.5 Säl

I kap. 1 redovisas skrivelser från yrkesfiskarenas organisa- tioner där man dels anger vilka skador sälen åsamkar fisket,

dels hemställer om åtgärder för att reglera dessa skador.

Sälen tar fisk — framför allt lax — som fångats i nät och på linor och orsakar därvid även skador på redskapen. Under sena— re år har sälstammen i Östersjön minskat och minskningen fort- sätter. Utvecklingen har också medfört en minskning i antalet rapporterade skadefall. Från fiskarenas sida har dock farhågor framförts att sälstammen, genom inrättande av särskilda säl—

skyddsområden, ånyo skulle öka i antal, vilket också skulle

kunna föranleda ökning av antalet skador. Yrkesfiskarenas orga— nisationer har i skilda sammanhang hemställt om ersättning till

de enskilda fiskarena, t.ex. genom inrättandet av en sälskade—

fond. ! I I 1

Beredningen delar uppfattningen att de skador sälen orsakar på fisket i enskilda fall kan vara allvarliga. Beredningen anser : emellertid inte att någon särskild sälskadefond bör inrättas. ! Risken för en alltför betungande administrativ apparat är påtag— lig. Vidare är möjligheterna att korrekt bedöma inträffade skador och fastställa de ekonomiska förlusterna mycket begränsade. Där— emot bör i särskilda fall de yrkesfiskare som åsamkats så betydan— de ekonomiska förluster genom sälskador att det är uppenbart oskä— ligt att de själva skall svara för kostnaden kunna få ersättning efter framställning till regeringen. Dessa framställningar bör

1!

prövas efter de principer som anges nedan i avsnitt 7.6.6.

Till detta bör läggas att det i debatten om sälskador har anförts att förekomsten av säl försvårar eller omöjliggör fiske inom vis— sa områden. Vidare har det framhållits att vissa fiskares käns— lighet för skador har sin grund i de mycket ansträngda allmänna förhållanden under vilka många fiskare verkar. Om problemen om— rådesvis eller för speciella kategorier fiskare är av denna ka— raktär bör förslag till åtgärder diskuteras i samband med att

man utformar det allmänna stödet till fiskerinäringen. Den i kap. 1 refererade fiskerinäringsutredningen förordar att sådana frågor tas upp i de årliga överläggningarna mellan statens jord— bruksnämnd och fiskets förhandlingsdelegation. Beredningen kan

för sin del ansluta sig till det förslaget.

Skulle regering och riksdag, trots vad som här framförts av be— redningen, finna skäl för en speciell sälskadefond bör frågan lösas genom att medel ställs till förfogande för fiskarenas egna organisationer. Därigenom kan en onödigt stor administrativ appa— rat undvikas. Storleken på dessa medel kan fastställas årsvis

vid överläggningar mellan staten och fiskerinäringen. Medlens fördelning till enskilda fiskare bör ombesörjas av fiskarenas

organisationer.

SOU 1979:52 Beredningens överväganden och förslag 151 7.6.6 Övriga viltarter

I avsnitt 7.1 har betonats att en grundläggande princip bör vara att var och en skall tåla ett visst mått av olägenhet i form av viltskador. Emellertid inträffar viltskador vilkas ekonomiska konsekvenser det inte är rimligt att den enskilde ensam skall bära. I det följande behandlas frågan om i vad mån samhället i sådana fall bör ge den enskilde gottgörelse.

Beredningen har inte funnit anledning att närmare gå in på frågan under vilka förutsättningar en hägninnehavare eller annan jakträttsinnehavare kan vara skadeståndsskyldig för ska— dor orsakade av förrymda djur. Allmänna skadeståndsrättsliga principer är säkert i och för sig tillämpliga. Ett ärende av detta slag är f.n. föremål för prövning inför domstol.

Bland de viltarter — utöver de i 7.6.1-5 nämnda — som framde— les kan komma att orsaka mera betydande viltskador märks främst gäss, bäver samt möjligen, om en frilevande stam återuppstår, även vildsvin. Beredningen arbetar f.n. med ett särskilt be— tänkande om vildsvin. Skulle betänkandet utmynna i ett förslag att vildsvin skall få förekomma i frilevande stammar kommer be—

redningen även att föreslå hur uppkommande skador bör regleras.

För de uppräknade viltarterna gäller — med undantag för vissa gåsarter — allmän jakttid. Jaktlagstiftningen ger också den skadelidande andra möjligheter att skydda sig mot skada av dessa djur — exempelvis kan man få tillstånd att riva bäverns hyddor och dammar.

Skadorna är i regel relativt koncentrerade till vissa lokaler eller biotoper. Denna koncentration kan medföra att skadan för vissa markägare kan bli mycket omfattande och att det inte är rimligt att den skadelidande alltid själv skall stå för hela den kostnad som följer av skadan. Beredningen vill dock inte föreslå någon generell ersättningsrätt — av den typ klövvilt— ersättningen utgör — för skador vållade av dessa arter. Bered— ningen förordar i stället att den skadelidande kan erhålla er— sättning efter särskild framställning till regeringen. Att ge—

nom författningsbestämmelser precist avgränsa samtliga sådana skador har beredningen inte bedömt vara lämpligt eller möjligt. Beredningen föreslår i stället en bestämmelse av mera allmänt innehåll som innebär att ersättning eller bidrag till skade— förebyggande åtgärder kan lämnas om det är uppenbart oskäligt att den skadelidande själv svarar för hela den kostnad skadan eller de förebyggande åtgärderna orsakar. Vid tillämpning av

en sådan bestämmelse bör följande principer vara vägledande.

En förutsättning bör vara att skadan kan betraktas som betydan— de. En prövning av om denna förutsättning är uppfylld kräver som underlag att en tillfredsställande värdering av skadan utförts av särskild expertis. Den praktiska ordningen för denna pröv—

ning behandlas i avsnitt 7.8.

Att närmare precisera när en skada skall anses vara så omfattan— de att den skadelidande har ett berättigat anspråk på ersättning kan för huvuddelen fall inte göras generellt. Bedömningen bör emellertid göras både med hänsyn till skadans absoluta omfatt— ning och till dess omfattning i förhållande till det skadade objektets hela värde. Ett visst mått av "självrisk" bör också vägas in vid prövningen. Vägledande vid bedömningen av själv— riskens omfattning bör vara det system som föreslagits ifråga

om betesskador på gröda orsakade av älg, kronvilt och dovvilt.

Även om skadan är av den omfattningen att ersättning skulle kun— na komma ifråga kan emellertid en rad omständigheter tala för am någonersättning inte bör utgå eller att ersättningen bör

reduceras.

Följande hänsyn bör tas vid regeringens prövning av inkomna

ansökningar.

— Först bör undersökas om den skadelidande vidtagit några ska- deförebyggande åtgärder eller haft möjlighet att bedriva skydds— jakt eller jakt med stöd av särskilt tillstånd. Enligt bered- ningens mening bör tämligen långtgående krav kunna ställas på att den skadelidande vidtagit rimliga åtgärder i detta avseen—

de.

— Är skadan av det slaget och förhållandena i övrigt sådana att den skadelidande kunnat framtvinga skadeförebyggande åtgärder eller avskjutning genom jakträttsinnehavarens försorg bör er— sättning inte komma ifråga.

— Ersättning bör inte heller utgå om den skadelidande själv kan sägas vara vållande till skadan eller om skadan förvär- rats genom någon åtgärd från hans sida, exempelvis om han etablerat en med hänsyn till viltförekomsten i området sär— skilt känslig verksamhet.

— Ersättning bör normalt inte heller utgå om den skadelidande haft möjlighet till mera betydande avkastning genom jakt på den ifrågavarande djurarten. Väsentligt i detta sammanhang är emellertid relationen mellan den jaktliga avkastningens värde och skadans storlek. 7.7 Information

Vissa kunskaper om viltskador och om hur de skall förhindras eller begränsas finns redan i dag. Med det intresse som vilt— skadeproblemen väckt såväl i Sverige som utomlands bör kun— skapsvolymen snabbt komma att öka. Det är angeläget att de kunskaper som i dag finns eller framdeles tillkommer görs till— gängliga för olika avnämnare. De kunskaper som i första hand bör förmedlas vidare är erfarenheter som vunnits genom olika former av forsknings—, försöks- och utvecklingsarbete och som kan bidra till att förhindra eller begränsa de skador viltet

vållar.

Möjligheterna att begränsa viltskadorna bör beaktas under hela den process som äger rum från den översiktliga planeringen fram till dess en anläggning eller en verksamhet är i drift. Målgruppen för information om viltskadeförebyggande åtgärder är både stor och heterogen. Detta ställer särskilda krav på informationens utformning och lättillgänglighet.

Vissa myndigheter — framför allt naturvårdsverket, Skogssty— relsen, lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen, planverket och vägverket — bör i anvisningar och rekommendationer till be- rörda myndigheter, organisationer, företag och enskilda perso— ner ange vilka åtgärder som kan och bör vidtas för att begränsa

viltskador.

Beredningen vill också fästa uppmärksamheten på det ansvar för information och rådgivning som faller på de organisationer som företräder företag eller enskilda personer och som berörs av viltskadeproblemet. De bör på alla nivåer aktivt kunna medverka i informationen om viltskadeproblemen och om vilka åtgärder som från företagens eller de enskildas sida kan vidtas för att mins— ka riskerna för skador. Av stort värde är den information som kan förmedlas via jord— och skogsbrukets föreningsrörelser samt

jägarnas och fiskarenas organisationer.

Ett övergripande ansvar för insamlande, sammanställning och spridning av information i dessa frågor — liksom för lämplig samordning av de statliga myndigheternas olika insatser — bör

som nu åvila statens naturvårdsverk. 7.8 Administration

Enligt beredningens uppfattning bör älgskadorna på jordbruksgröda och trädgårdsodlingar. vilka nu och även framdeles kommer att ut— göra den absoluta merparten av skadefallen, som hittills handläggas av länsstyrelserna med biträde av länsälgnämnderna. Länsälgnämnder— na rymmer inom sig företrädare för jordbruket, skogsbruket, jägarna och det rörliga friluftslivet. De kan till sig också knyta företrä—

dare for andra intresseområden, exempelvis trafikmyndighetern Sanmaor

bör gälla vid handläggning av ersättningsanspråk för skador förorsakade av kron- och dovvilt dock att länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län när det gäller skador av kron—

vilt inom kronhjortsreservatet i Skåne bör höra kronhjorts— nämnden.

För att ersättning för skada orsakad av klövvilt skall utgå krävs i varje enskilt fall en tillfredsställande granskning och uppskattning av skadornas omfattning. Länsstyrelserna

utser för detta ändamål värderingsmän som har kännedom om det näringsområde inom vilket skadefallet inträffat. För värderings— männens verksamhet bör naturvårdsverket efter samråd med lant— bruksstyrelsen utfärda anvisningar i syfte att få värdering— arna sä likartade som möjligt över hela landet. Varje läns— styrelse bör därutöver genom regionala kurser bibringa värde— ringsmännen erforderliga kunskaper om värderingsarbetets ge— nomförande.

Beslut om ersättningar ur älgskadefonderna för skador på jordbrtks— gröda och trädgårdsodlingen bör även fortsättningsvis fattas av

respektive länsstyrelse.

Skador av annat vilt förorsakas framför allt av de större rov— djuren samt av bäver, gäss och säl. Dessa skador är antingen lokaliserade till vissa delar av landet eller sporadiskt före— kommande. Att över hela landet på länsnivå inrätta fasta insti— tutioner för reglering av dessa skador synes därför inte menings— fyllt. Beredningen har föreslagit att prövning av ersättningsan— språk skall ske i varje enskilt fall av regeringen. Länsstyrelserna bör dock vara den regionalt ansvariga instansen för skadevärderingen liksom för värdering av älgskada på skog. Länsstyrelserna skall där— vid ha möjlighet att höra olika sakkunniga bland myndigheter och or— ganisationer som finns inom länet, exempelvis lantbruksnämnden, skogs—

vårdsstyrelsen, LRF och länsjaktvårdsföreningen. Ersattning för skador för vilias reglering länsstyrelserna inte har beslutanderätt hänskjuta efter länsstyrelsens utredning till regeringen för beslut.

Om en skada som förorsakas av en viss djurart förekommer ofta inom ett län bör länsstyrelsen överväga att tillsätta en sär—

skild sakkunniggrupp för handläggning av dessa skadefrågor. Detta kan t.ex. i vissa län vara aktuellt i frågor gällande ersättning för tamdjur som dödats eller skadats genom angrepp av björn, varg, järv, 10 och örn. Framdeles kan i vissa län även bäver— och gås— skadorna få sådan omfattning att de lämpligen bör handläggas av

respektive länsstyrelse.

Länsstyrelsernas beslut i fråga om ersättning för viltskador bör

kunna överklagas hos kammarrätten.

156. Beredningens överväganden och förslag SOU 1979:52 ! 7.9 Kostnader och finansiering 1

7.9.1 Kostnader för skadereglering

Av de skador för vilka ersättning kan komma att utgå orsakas 7 ett stort antal av älg, kron— och dovvilt på gröda. Beredning— : en föreslår att dessa skador ersätts med medel som jägarna be— ]

talar för fällt vilt av ifrågavarande djurarter. !

I övrigt bör enligt beredningens mening ersättning för ersätt- ningsgilla skador orsakade av jaktbara viltarter, med undantag av skador orsakade av älg, kronvilt och dovvilt samt vissa rovdjur, bestridas med medel från jaktvårdsfonden. Beredning— ens förslag överensstämmer härvidlag med vad som hittills

tillämpats.

Skäl finns emellertid att uppmärksamt följa utvecklingen vad

gäller denna typ av skador. Omfattningen av uttaget ur jakt— * vårdsfonden kan i hög grad bli beroende av enskilda djurarters utveckling. Om stammarna av t.ex. kanadagås och grågås även

framdeles tillåts att öka i samma takt som under det senaste decenniet kan skadesituationen i södra Sverige bli besväran—

de med därav föranledda höga krav på ersättningar. Bäverska—

dorna kan också framdeles komma att föranleda ökade krav på

jaktvårdsfonden.

I fråga om några djurarter, exempelvis vissa rovfågelarter och

rovdjur, är det ett samhällsintresse att dessa bevaras och även

att antalet individer av vissa arter ökar. Mot bakgrund av så— dana av samhället fastställda mål anser beredningen det skäligt att de ersättningsgilla skador som dessa viltarter orsakar be— talas med allmänna medel. Inte heller detta innebär någon änd— ring av nu gällande principer.

För att framdeles bättre kunna bemästra problemen med vilt— skador kan,som framhållits i avsnitt 7.5, en ökad satsning på forskning och försöksverksamhet komma att visa sig nödvändig. Naturvårdsverket bör, som framhållits i avsnitt 7.5, få i upp— drag att ytterligare pröva denna fråga. Delar av forskningen bör dock kunna genomföras inom ramen för redan befintliga re— surser.

En stor del av den praktiska försöksverksamheten bör kunna utföras med hjälp av jägarna samt de berörda näringarna och deras organisationer. Detta bör innebära goda möjligheter att bedriva försöksverksamhet utan att kostnaderna blir allt— för betungande. Naturvårdsverket bör ta upp överläggningar med berörda parter om en sådan samverkan.

Principerna för finansieringen av den verksamhet som behand— lats i detta betänkande kan summeras på följande sätt:

Med hänsyn till de skadevållande djurarterna kan fyra olika finansieringsformer komma i fråga för ersättningar till ska— delidande, för förebyggande åtgärder, till forsknings— och utvecklingsarbete och för information:

0 Allmänna medel o Medel från jaktvårdsfonden o Medel från älgskadefonderna och älgskaderegleringsfonden

0. Bidrag från berörda företag och organisationer

Avgörande för vilken finansieringskälla som skall utnyttjas vid ersättning för inträffade viltskador eller förebyggande åtgärder bör vara

om samhället kan anses bära ett ansvar för att skadan uppstått, exempelvis i form av en medveten strävan att bygga upp en stam av en viss viltart,

om den skadevållande arten kan jagas enligt föreskrifterna i jakttidsförordningen och om skadan därigenom kan förebyggas

eller nedbringas eller

om ersättning för skador vållade av den aktuella arten kan täckas med avgifter som jägarna betalt för rätten att fälla

ifrågavarande vilt.

Ett speciellt problem uppstår när det gäller vem som skall be— strida kostnader för skador förorsakade av arter, främst fåg— lar, för vilka jakttid förekommer i viss del av landet, medan de är fridlysta på andra orter och där förorsakar skada. Efter— som det här gäller flera olika djurarter och olika skadetyper kan någon generell regel inte formuleras. En särskild bedömning måste göras i varje enskilt fall. Som huvudregel bör dock gälla att om man genom jakt på den plats där skadan uppstått kunnat begränsa eller förhindra skadan bör normalt ingen ersättning ut— gå. Eventuell ersättning bör täckas med medel ur jaktvårdsfon— den."?å de orter där djuret är fridlyst men vållat avsevärd skada för enskilda personer bör något generösare principer i fråga om ersättning gälla. Eventuell ersättning bör i sådana fall täckas av allmänna medel.

Allmänna medel bör täcka kostnader för:

o Hovdjurs— och kronhjortsskador i de ersättningsfall som om—

fattas av nuvarande bestämmelser.

0 Ersättningsgilla skador vållade av utrotningshotade arter.

- ittningsgilla skador vållade av övriga arter som inte får jag

o Viss del av forsknings— och försöksverksamheten, främst den institutionsbundna delen av denna verksamhet, samt viss in— formation om åtgärder för att förhindra eller minska skador.

Medel ur jaktvårdsfonden bör bestrida kostnader för:

o Ersättningsgilla skador vållade av djur med allmän jakttid,

exklusive älg, kronvilt, dovvilt, björn och 10.

o Viss del av forsknings— och försöksverksamheten, främst den del som anknyter till tillämpad forskning och praktisk ut—

veckling.

o Viss information till jaktkortslösarna om åtgärder i vilt—

skadeförebyggande syfte.

Äelel ur älrskadefonderna och älvskadere'lerin'sfonlen bör bestri— _ki—__L__Q__n__ da kostnader för:

o Ersättningsgilla skador förorsakade av älg, kronvilt och dov— vilt exklusive ersättning för skador orsakade av kronvilt

inom kronhjortsreservatet i Skåne.

0 Viss del av forsknings— och försöksverksamheten med anknyt— ning till älg, kronvilt och dovvilt.

o Viss information om skadeförebyggande åtgärder.

Bidrag från berörda närin ar och intresse ru er bör bestrida

viss del av kostnader för: o Medverkan i skadeförebyggande viltvårdsarbete. o Försöks— och utvecklingsarbete.

0 Information i viltskadefrågor till organisationens med—

lemmar. ].9.2 Administrativa kostnader Beredningen har på flera olika punkter framhållit att ha—

turvårdsverket skall spela en viktig roll vad gäller vilt— skadefrågorna. Verkets ansvar betonas således ifråga om viss

information, rådgivning och samordning av olika statliga in— satser. Vidare föreslås att verket skall ta initiativ till överläggningar med t.ex. berörda näringar och pröva frågan om behovet av ytterligare insatser för forsknings— och ut— vecklingsarbete. Mot bakgrund härav vill beredningen peka på den pressade arbetssituationen som redan i dag råder för ver- kets sektion för faunavård och jakt och det behov av ytterli— gare resurser som kan komma att uppstå genom beredningens förslag. Beredningen förutsätter dock att sådana resursför—

stärkningar — om behov uppstår — aktualiseras av verket i

samband med ordinarie petitaframställning.

Beredningen föreslår att en särskild förordning utfärdas som ersätter de nu gällande kungörelserna om älgavgift och

om ersättning för skada av kronhjort m.m. Beredningens för— slag nödvändiggör också följdändring i 26 ä % jaktlagen. Be— redningen anser vidare att det av 26 Ö 5 mom. jaktlagen klart bör framgå att jaktvårdsfondens medel kan användas även till sådana åtgärder som indirekt främjar jaktvården, t.ex. läm—

nande av ersättning för viltskador m.m.

An..

% % i i 1 i % å i. i E ! ;1 i ;; i t. !

Alternativ I

Exem el å ersättnin sberäknin för olika stora bruknin senheter med varierande skade rocent i

havre

Allmän självrisk = 2 % x 5 047 kg/ha :( 0,69 kr = 42,05 kr/ha, avrundat till 40 kr/ha, dock lägst 500 kr för brukningsenhet

Grödsjälvrisk = 5 % av havregrödans värde på brukningsenheten samt därutöver 25 % av därefter åter- stående del av skadan Brukningsenhetens storlek ha åker 10 50 100 Grödvärde totalt k: ca 50 000 150 000 500 000

va iation kr 15 000 - 45 000 75 000 _ 225 000 150 000 - 450 000 Värde havre1 (25 % av areal) kr ca 5 000 25 000 50 000 Allmän självrisk kr 500 2 000 4 000

Skadans omfattning, Skade- Själv- Ersätt— procent av hela hav— värde risk ning regrödans värde å (Skv) kr (Srz) kr (E) kr Skv kr 812) kr E kr Skv kr Srz) kr E kr

brukniggsenheten

5 250 500 0 1 250 000 0 2 500 000 0 10 500 500 0 2 500 000 500 5 000 000 1 000 15 750 500 250 5 750 000 1 750 7 500 000 5 500 20 000 500 500 5 000 188 2 812 10 000 575 5 625 50 500 565 957 7 500 812 4 688 15 000 625 9 575 40 000 688 1 512 10 000 458 6 562 20 000 875 15 125 50 500 815 1 687 12 500 065 8 457 25 000 125 16 875

___________________________________________________________________________________________________________

23 5 047 kg/ha x 0,69 = 2 102 kr/ha (normskördevärde för landet), här avrundat till 2 000 kr/ha Vid samtidiga skador i andra grödor blir självrisken mindre än här angetts upp till 17 % skador

##?vmkom NNNNNMQ—

FFNN

5) (vid havreandel 25%) eftersom den allmänna självrisken därvid bör belasta alla skador Skador om 5 10 15 20 50 50 50 procent på hela havregrödan (arealen) motsvarar 10 20 50 40 60 80 100 " på halva havregrödan "

" 20 40 60 80 " på 1/4 av havregrödan " " 40 80 " på 1/8 av havregrödan "

Alternativ II

Exem el å ersättnin sberäknin för olika stora bruknin senheter med varierande skade rocent i havre

Allmän självrisk = 1,5 % x 2 102 kr = 51,55 aVrundat till 50 kr/ha dock lägst 500 kr för varje bruk- ningsenhet

Grödsjälvrisk = 4 % av havregrödans värde på brukningsenheten samt därutöver 20 % av därefter åter— stående del av skadan Brukningsenhetens storlek ha åker 10 50 100

Grödvärde totalt kr ca ] va iation

Värde havre1

Allmän självrisk kr 500 1 500 5 000

se alternativ I

Skadans omfattning, Skade— Själv- Ersätt- procent av hela hav- värde risk ning ) regrödans värde å (Skv) kr (Sr2) kr (E) kr Skv kr Sr2) kr E kr Skv kr Sr2 E kr

brukningsenheten

5 250 500 0 1 250 1 500 0 2 500 5 000 0 10 500 500 0 2 500 1 500 000 5 000 5 000 2 000 15 750 500 250 5 750 1 550 200 7 500 5 100 4 400 20 1 000 500 500 5 000 1 800 200 10 000 5 600 6 400 50 1 500 500 1 000 7 500 2 500 200 15 000 4 600 10 400 40 2 000 560 1 440 10 000 2 800 200 20 000 5 600 14 400 50 2 500 660 1 840 12 500 5 500 200 25 000 6 600 18 400

FNMmb—ON

2) " se alternativ I, obs. dock att procenttalet i not 2 här skall vara 14 %

Alternativ III

Exem el å ersättnin sberäknin för olika stora bruknin senheter med varierande skade rocent i havre

Allmän självrisk = 1 % x 2 012 kr = 20,12 kr avrundat till 20 kr/ha dock lägst 500 kr för varje bruk— ningsenhet

Grödsjälvrisk = 5 % av havregrödans värde på brukningsenheten samt därutöver 15 % av därefter återstående del av skadan Brukningsenhetens storlek ha åker 10 50 100

Grödvärde totalt kr ca ) va iation

Värde havre1

Allmän självrisk 500 1 000 2 000

se alternativ I

Skadans omfattning Skade— Själv- Ersätt— av hela havregrö— värde risk ning dans värde på bruk— (Skv) kr (Sr2) kr (E) kr Skv kr Srz) kr E kr Skv kr Sr2) kr E kr

ningsenhetenå)

5 250 500 0 1 250 000 250 2 500 2 000 500 10 500 500 0 2 500 012 488 5 000 2 025 2 975 15 750 500 250 5 750 200 550 7 500 2 400 5 100 20 000 500 500 5 000 588 612 10 000 2 775 7 225 50 500 500 1 000 7 500 765 000 5 525 11 475 40 000 500 1 500 10 000 158 862 20 000 4 275 15 725 50 500 505 1 997 12 500 512 988 25 000 5 025 19 975

Lh 1— [x NN lx v—NMUNFON Fr—v—s—v—NN

r-i—NN

2) x se alternativ I, obs. dock att procenttalet i not 2 här skall vara 10 %

Län

Hela landet

AB

NWNSGHmeOZZHWHmQääöi—J

bd:> U 0

län " " " " " " " " " |! || " || || " " || || || || |! ||

"

PM

Allmän självrisk 1 erha för olika län

Normskördevärde

1978 havre kr/ha

___—_W—

2 1 2 2 2 1 1 1 1 2 2 2 2 2 1 2 1 2 2 1 1 1 1 1 1

102 910 225 042 215 747

798 886

887 015 487 864 529 020 954 514 687 049 184 698 575 589 604 555 299

Allmän självrisk

2 %

40 (42,04) 40 (58.20) 40 (44,46) 40 (40,82) 40 (44.50) 50 (54.94) 40 (55,96) 40 (57,72) 40 (57.76) 40 (40,26) 50 (49,76) 60 (57,28) 50 (50,58) 40 (40,40) 40 (50,68) 50 (46,28) 50 (55,74) 40 (40,98) 40 (45,68) 50 (55.96) 50 (51,50) 50 (27.78) 50 (52.08) 50 (50.66) 50 (25,98)

1,5 %

50 (51,55) 50 (28,65) 50 (55.55) 50 (50,62) 50 (55,25) 50 (26,20) 50 (26.97) 50 (28,29) 50 (28.50) 50 (50,20) 40 (57.50) 40 (42,96) 40 (57,95) 50 (50,50) 50 (29,01) 50 (54,71) 50 (25.50) 50 (50,70) 50 (52.76) 50 (25.47) 20 (25,02) 20 (20,85) 20 (24,06) 20 (25,00) 20 (19,48)

20 (21,02) 20 (19,10) 20 (22,25) 20 (20,42) 20 (22,15) 20 (17,47) 20 (17,98) 20 (18,86) 20 (18,87) 20 (20,15) 20 (24.87) 50 (28,64) 50 (25,29) 20 (20,20) 20'(19.54) 20 (25,14) 20 (16,87) 20 (20,49) 20 (21,84) 20 (16,98) 20 (15,75) 10 (15,89) 20 (16,04) 20 (15,55) 10 (12,99)

W (nr.:-"4514 _.

Jämförelse ersättningsberäkning vid olika självrisknivåer för 100-hektarsgård med 25 % havre och gröd- värde 2 000 kr/ha. För 50-hektarsgård halveras beloppen. För 10-hektarsgård divideras med 10, obs. dock alltid självrisk lägst 500 kr för varje brukningsenhet

Skadans omfattning Skadevärde Självrisk, kr Ersättning procent av hela hav- kr Nivå Nivå

äiåöqånzeääie på Allmän I II III I II 111 m 5 en självrisl. 40 kr/ha 50 kr/ha 20 kr/ha

5 % av 4 % av 5 % av Gröd— gröda gröda gröda självrisk 25 % av 20 % av 15 % av sk sk sk % 5 2 500 000 000 2 ooox 0 0 500 10 5 000 000 000 2 025 1 000 2 000 2 975 15 7 500 000 100xx 2 400 5 500 4 400 5 100 20 10 000 575xxx 600 2 _775 5 625 6 400 7 225 50 15 000 625 600 5 525 9 575 10 400 11 475 40 20 000 875 600 4 275 15 125 14 400 15 725 50 25 000 125 600 5 025 16 875 18 400 19 975

————————————_______________

xxx Grödsjälvrisk allm. självrisk vid skadeprocent = 17

mmmmq—mxo vwrvvmwm

ll

xx " " II " = 14 X 11 = 11 " " ___ 10

Kronologisk förteckning

PSP?"?PNT'

10.

11,

12. 13. 14. 15. 16.

17. 18, 19. 20. 21.

22. 23. 24. 25. 26. 27. 28. 29. 30. 31. 32. 33. 34, 35. 36. 37. 38. 39. 40, 41. 42. 43. 44.

45.

46. 47. 48, 49. 50. 51, 52.

Utbyggt skydd mot höga vård- och läkemedelskostnader. S. Naturmedel för injektion. S, Regional laboratorieverksarnhet. Jo. Avskildhet och gemenskap inom kriminalvården. Ju. Konsumentinflytande genom insyn? H. Polisen. Ju. Tandvården i början av 80-talet. S. Löntagarna och kapitaltillväxten 1, Löntagarfonder — bakgrund och problemanalys. E. Löntagarna och kapitaltillväxten 2. Den svenska förmögenhets- fördelningens utveckling. Löntagarfonder och aktiemarknaden- en introduktion. Internationella koncerner och löntagarfonder. E. Löntagarna och kapitaltillväxten 3. Löner, lönsamhet och soliditet i svenska industriföretag. Vinstbegreppet. Den lokala lönebildningen och företagets Vinster — en preliminär analys. 8. Löntagarna och kapitaltillväxten 4. Lantbrukskooperationen — ideologi och verklighet. E. Svenska kyrkans gudstjänst. Band 4. Evangelieboken. Kn. Konkurs och rätten att idka näring. Ju. Naturvård och täktverksamhet. Jo. Naturvård och täktverksamhet. Bilagor. Jo. Ökad sysselsättning. Finansiella effekter i offentliga sektorn. A. Kulturhistorisk bebyggelse — värd att vårda, U. Museijärnvägar. U, Jaktvårdsomräden. Jo. Anhöriga. S. Plötslig och oväntad död — anhörigas Sjuklighet och psykiska reaktioner. S. Barn och döden. S. Avgifter i staten — nuläge och utvecklingsmöjligheter. B. Sysselsättningspolitik för arbete åt alla, A. Nya namnregler. Ju. Sjukvårdens inre organisation — en idépromemoria. S. Sysselsättningspolitik för arbete åt alla. Bilagedel, A. Barnolvcksfall. S. Lotterier och spel. H. Lotterier och spel, Bilagor. H. Bättre kontakter mellan enskilda och myndigheter. Kn. Fastighetstaxering 81. B. Fastighetstaxering 81, Bilagor. B. Bilarna och qutföroreningarna. Jo. Rationellare girohantering. E, Konsumenttjänstlag. Ju. Aktivt boende, Bo. Lagerstöd. A. Vattenkraft och miljö 4. Bo. Malmer och metaller. !. Barnen 1 framtiden, 8. Vår säkerhetspolitik. Fö. Ren tur. Program för miljösäkra sjötransporter. Jo. Ren tur. Program för miljösäkra Sjötransoorter Bilagor 1—8. Jo. Ren tur. Program för miljösäkra Sjötransporter. Bilagor 9—13. Jo. Koncernbegreppet m. m. Ju. Dokumentation och statistik om högskoleutbildning, U. Arbetstidema inför 80-talet. A, Grundlagsskvddad yttrandefrihet. Ju. Huvudmannaskapet för specialskolan. U. Öst Ekonomiska Byrån, H, Viltskador. Jo.

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Avskildhet och gemenskap inom kriminalvården. [41 Polisen. [6] Konkurs och rätten att idka näring. [13] Nya namnregler. [25] .Konsumenttjänstlag. [36] Koncernbegreppet rn. m. [46] Grundlagsskyddad yttrandefrihet. [49]

Försvarsdepartementet Vär säkerhetspolitik. [421

Socialdepartementet

Utbyggt skydd mot höga värd- och läkemedelskostnader. [1] Naturmedel fur injektion. [2] Tandvården i början av 80—talet. [7] Utredningen rörande vissa frågor beträffande sjukvård i livets slutskede, 1. Anhöriga, [20] 2. Plötslig och oväntad död — anhörigas Sjuklighet och psykiska reaktioner. [21] 3. Barn och döden. [22] Sjukvårdens inre organisation — en idépromemoria. [26] Barnolycksfall. [28] Barnen i framtiden. [41]

Ekonomidepartementet

Utredningen om löntagarna och kapitaltillväxten. 1. Löntagarna och kapitaltillvä xten 1. Löntagarfonder-bakgrund och problemanalys. [8] 2. Löntagarna och kapitaltillväxten 2. Den svenska förmögenhete- fördelningens utveckling. Löntagarfonder och aktiemarknaden- en introduktion. Internationella koncerner och löntagarfonder. [91 3. Löntagarna och kapitaltillväxten 3. Löner, lönsamhet och soliditet i svenska industriföretag, Vinstbegreppet. Den lokala Iöneblldningen och företagets vinster — en preliminär analys. [ 10] 4. Löntagarna och kapitaltillväxten 4. Lantbrukskooperationen — ideologi och verklig- het, [1 1] Rationellare girohantering. [35]

Budgetdepartementet

Avgifter i staten - nuläge och utvecklingsmöjligheter. [23l 1976 års fastighetstaxeringskommitté. 1. Fastighetstaxering 81. [32] 2, Fastighetstaxering 81, Bilagor. [33]

Utbildningsdepartementet

Kulturhistorisk bebyggelse — värd att vårda. | 171 Museijärnvägar. [18] Dokumentation och statistik om högskoleutbildning. [47] Huvudmannaskapet för specialskolan. [50]

Jordbruksdepartementet

Regional laboratorieverksamhet. [3] Naturvårdskommittén. 1. Naturvård och täktverksamhet. [14] 2. Naturvård och täktverksamhet. Bilagor. [15] Jakt— och viltvårdsberedningen. 1. Jaktvårdsomräden. [19] 2. Vilt— skador. [521 Bilarna och luftföroreningarna. [341 Miljörisker vid sjötransporter. 1. Ren tur. Program för miljösäkra Sjötransporter. [43] 2. Ren tur, Program för miljösäkra sjötranspor— ter, Bilagor 1—8. [44] 3. Ren tur. Program för miljösäkra sjötrans— porter. Bilagor 943.145]

Handelsdepartementet

Konsumentinflytande genom insyn? [5] Lotteriutredningen. 1. Lotterier och spel. [29] 2. Lotterier och spel. Bilagor. [301 Öst Ekonomiska Byrån. [51]

Arbetsmarknadsdepartementet

Sysselsättningsutredningen, 1. Ökad sysselsättning. Finansiella effekter i offentliga sektorn. [ 16] 2. Sysselsättnmgspolitik för arbete åt alla. [24] 3. Svsselsättningspolitik för arbete åt alla. Bilagedel. [27] Lagerstöd. [38] Arbetstiderna inför 80—talet. [48]

Bostadsdepartementet

Aktivt boende. [37] Vattenkraft och miljö 4. [39]

Industridepartementet Malmer och metaller. [40]

Kommundepartementet

Svenska kyrkans gudstjänst. Band 4. Evangelieboken.|12l Bättre kontakter mellan enskilda och myndigheter. [31l

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.