SOU 1984:75

Församlingarna om framtiden : sammanställning av remissyttranden över 1982 års kyrkokommittés diskussionsbetänkande (SOU 1983:55) Församlingen i framtiden

örsamlingarn * om framtlden

Smmnanställning av remissyttranden över 1982 års kyrkokommittes diskussionsbetänlmnde (SOU 1985 155) Förszunlingen i framtiden

& i- — nu 9

( 'X'

IGT?»

National Library of Sweden

Församlingarna om framtiden

Sanmmnställning av remissyttranden över 1982 års lg rkökömmittés diskussionsbctänkande (SOU 1983. 55) Församlingen 1 framtiden

%% Civildepartementet

Eörsamlingarna om framtlden

Sammanställning av remissyttranden över 1982 års kyrkokommittés

diskussionsbetänkande (SOU 1983:55) Församlingen i framtiden

Stockholm 1984

Foto omslag: Lennart Jonson Omslag: Magnus Giinther/AdSum

ISBN 91-38-08509-7 ISSN 0375-250X ALLF 114 84 011

Graphic Systems AB, Göteborg 1984

FÖRORD

På ett tidigt stadium av arbetet i 1982 års kyrkokommitté beslutade kommittén att ge en bred kyrklig opinion möjlig- heten att påverka detta arbete. Vi valde att publicera ett diskussionsbetänkande med fakta, analyser och ännu rela- tivt obearbetade tankar inför framtiden. En självklar ut— gångspunkt var att diskussionsbetänkandet skulle redovisa flera - helst många — möjligheter, men däremot inga ställ- ningstaganden från kommitténs sida. Vi bad försandingar och kyrkliga organ på olika plan att ge sina kommentarer till diskussionsbetänkandet.

”Församlingen i framtiden — ett diskussionsbetänkande om Svenska kyrkans lokala organisation från 1982 års kyrko— kommitté” (SOU 1983:55) kom att väcka mycket stort in— tresse. 32 000 exemplar trycktes. 2 500 remissvar kom in. Svaren framgår av den remissammanställning som 1982 års kyrkokommittéiuipublicerar. "Församlingen om framtiden" är

rubriken. En fullständig förteckning över vilka som svarade kan beställas från civildepartementet.

Inriktningen av remissammanställningen har diskuterats inom kommittén. Däremot är det självfallet så att varje enskild kommittéledamot inte kunnat ta del av varje for— mulering i den enorma remisskörden. Kommittéledamöterna har fått utförliga sammanfattningar och har dessutom själva gjort nedslag bland remissvaren. Kommitténs sekretariat

- KG Hammar, Tom Thyblad, Gunnar Edqvist och Per Ove SvenS— son — har däremot läst och sammanställt allt inkommet mate— rial. Edqvist har knutits till sekretariatet just för arbe— tet med remissammanställningen och Svensson har deltagit i

egenskap av sekreterare i kyrkomusikerutredningen. Sammanställningen har sedan granskats av kommittéleda— möterna. Sekretariatet svarar således för det detaljerade innehållet i remissammanställningen, men kommittén har god— känt den för publicering.

Principerna för arbetet med remissammanställningen fram- går i övrigt av inledningen till den.

Det är 1982 års kyrkokommittés förhoppning att också detta material skall bli till nytta i diskussionen om svenska

kyrkans lokala organisation.

Stockholm i juli 1982 års KYRKOKONMITTE

Sören Ekström

ordförande

INNEHÅLLSFORTECIWING 1 ETT DISKUSSIONSBETÄNKANDE PÅ REMISS 2 TEOLOGIN OCH FÖRSAMLINGEN I FRAMTIDEN

Kyrkliga organ m.fl. på riks— och stiftsnivå Samfälligheter

Pastorat

Församlingar över 20 000 inv.

Församlingar mellan 10 001 och 20 000 inv. Församlingar mellan 5 001 och 10 000 inv. Församlingar mellan 2 001 och 5 000 inv. Församlingar mellan 500 och 2 000 inv. Församlingar mindre än 500 inv.

Enskilda personer

3 DEN GRUNDLÄGGAN'DE STRUKTURFRÅGAN — FÖRSAMLING OCH PASTORAT

Kyrkliga organ m.fl. på riks- och stiftsnivå Yttranden från församlingar

Församlingar mindre än 500 inv.

Församlingar mellan 500 och 2 000 inv. Församlingar mellan 2 001 och S 000 inv. Församlingar mellan 5 001 och 10 000 inv. Församlingar mellan 10 001 och 20 000 inv. Församlingar över 20 000 inv.

Pastorat

21 21 se 37 39 45 48 50 53

56 58

63

4.1

4.2

4.3

4.4

4.5

Samfälligheter

Föreningar, enskilda m.fl.

Politiska organisationer

Studiecirklar

VISSA DELFRÅGOR MED ANKNYTNING TILL STRUKTURFRÅGAN Begravningsverksamheten

Organ på riks— och stiftsnivå

Församlingar m.fl. kyrkliga kommuner Politiska organisationer

Studiecirklar och enskilda Utjämningssystemet

Organ på riks— och stiftsnivå

Församlingar m.fl. kyrkliga kommuner Politiska organisationer

Studiecirklar och enskilda

Kyrkobyggnaderna

Organ pä riks— och stiftsnivå

Församlingar m.fl. kyrkliga kommuner Politiska organisationer

Organisationer m.fl., studiecirklar och enskilda Samverkan på stiftsplanet

Organ på riks- och stiftsnivå

Församlingar m.fl. kyrkliga kommuner Politiska organisationer och studiegrupper Specialfråga: Cityförsamlingarna i Stockholm TJÄNSTEORGANISATIONEN

Kyrkliga organ m.fl. på riks- och stiftsnivå

Församlingar mindre än 500 inv.

136 137 145 160 177 177 178 182 188 189 191 191 194 210 211 215 215 218 227 229 235 235 242 246 249 253 253 273

Församlingar mellan 500 och 2 000 inv. Församlingar mellan 2 001 och S 000 inv. Församlingar mellan 5 001 och 10 000 inv. Församlingar mellan 10 001 och 20 000 inv. Församlingar över 20 000 inv. Pastorat Samfälligheter Politiska organisationer Studiecirklar, föreningar och enskilda

ö KYRKOMUSIKERORGANISATIONEN Kyrkliga organ m.fl. på riks— och stiftsnivå Församlingar med högst 500 inv. Församlingar mellan 501 och 2 000 inv. Församlingar mellan 2 001 och 5 000 inv. Församlingar mellan 5 001 och 10 000 inv. Församlingar mellan 10 001 och 20 000 inv. Församlingar över 20 000 inv. Pastorat och andra kyrkliga samfälligheter Politiska organisationer

Studiecirklar och enskilda

1. ETT DISKUSSIONSBETÄNKANDE PÅ REMISS

Varför ett diskussionsbetänkande?

Genom att på ett så tidigt stadium i utredningsarbetet publicera ett diskussionsbetänkande frångick kyrkokommittén den utredningsmetodik som vanligen tillämpas. Valet av ut- redningsmetod hade flera orsaker.

En sådan var, att de frågor kyrkokommittén var satt att utreda är av det slaget att starka känslor lätt blir väckta under arbetet och vid ställningstagande i olika riktningar.

En annan orsak var, att den faktiska situationen i de många församlingarna är så mångfasetterad och därför svårgripbar, att endast ett tidsödande arbete med en rad lokala under- sökningar skulle kunna ge en rättvisande bild av faktiska förhållanden. Om man däremot lyckades få dem som arbetar lokalt inom svenska kyrkan i olika församlingar och andra kyrkliga organ att reagera på och kommentera vissa påståen- den om förhållanden inom den lokala organisationen, så skulle detta ge ett bättre underlag för kommitténs fort- satta arbete utan ett tidsödande och likväl svårtolkat ut—

redningsarbete.

Därtill kom den orsaken att det inom en statlig utredning kan finnas skäl för en viss återhållsamhet när det gäller att ange teologiska och andra prioriteringar för det aktu— ella kyrkliga arbetet, varför det syntes angeläget att också utifrån denna synvinke1 ge svenska kyrkans många församlingar och kyrkliga organ på riks— och stiftsplan

tillfälle att lämna synpunkteroch redovisa sina priorite—

ringar.

För kyrkokommittén, som vill söka ett brett samförstånd om framtida struktur— och organisationsförändringar, var det sålunda angeläget att så snart som möjligt få till stånd en debatt om dessa frågor samt få kyrkliga erfarenheter tillförda det fortsatta utredningsarbetet. Genom sådana synpunkter skulle en grund för det fortsatta utrednings— arbetet kunna läggas. Kommittén skulle kunna skapa sig en bild av kring vilken typ av av förslag det är möjligt att samla en bred politisk och kyrklig opinion respektive vilka förslag som riskerar att leda till djupgående mot- sättningar.

En överväldigande majoritet av det stora antalet remissin- stanser anser att denna metodik med ett diskussionsbe- tänkande är bra. Många finner den dessutom så bra, att den borde vara mönsterbildande för utredningsverksamhet över huvud.Den befinns "demokratisk" i betydelsen att den har gett möjlighet för åsikter och erfarenheter av vitt skilda slag att göra sig hörda. Métoden bör också kunna bädda för framgång i utredningsarbetet,om kyrkokommittén menar all— var med sin försäkran att den tänker ta hänsyn till de syn— punkter som har framförts.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund gör följande jämförelse:

"Förbundsstyrelsen ser positivt på att utredningen valt att på ett tidigt stadium av sitt arbete lägga fram ett diskussionsbetänkande och därigenom ge kyrkliga myndighet— er och organisationer möjlighet att påverka utrednings- arbetet. Utredningens arbetsmetodik skiljer sig i detta avseende på ett positivt sätt från de kyrka—statutred— ningar som arbetade på 70—ta1et och vars förslag ju föll på församlingarnas och samfälligheternas motstånd mot de lagda förslagen. Förbundsstyrelsen förutsätter - och har

all anledning anta — att utredningen tar den hänsyn till vad som framkommer under remissförfarandet så att förslag— en i utredningens slutbetänkande kan få en bred uppslut— ning bland olika kategorier och storleksgrupper bland för—

samlingarna och samfälligheterna."

Svenska kyrkans centralstyrelse:

”Frågan om Svenska kyrkans organisation på lokalplanet är en av vår kyrkas allra viktigaste frågor. Det är mot den bakgrunden glädjande att kommittén dels valt att på ett tidigt stadium ge ut ett öppet diskussionsbetänkande, dels valt att söka presentera modeller som ger underlag för

övergripande helhetslösningar."

Ärkebiskopen uttalar "stor tillfredsställelse över själva arbetsmetoden” och finner det "glädjande att kyrkokommittén valt att genom ett intressant diskussionsbetänkande initi—

era ett studium och en debatt"-

Malmö kyrkliga samfällighet anser att ”framläggandet av ett diskussionsbetänkande är en rätt säregen åtgärd. Den synes

dock i förevarande fall vara väl motiverad."

Fakultetsnämnderna i Lund och Uppsala hör däremot till den mycket begränsade grupp remissinstanser som ställer sig

kritiska till själva metoden och man menar att den riskerar att leda till att den fortsatta utredningen mera kommer att styras av "tillfälliga remissyttringar" än från ett "sy- stematiskt” eller "egentligt" utredningsarbete.

Kyrkoråden i Gällersta och Ekeby finner också metoden "förkastlig". "Det är mycket ovanligt att statliga ut— redningar arbetar på detta sätt och man frågar sig 'varför ett diskussionsbetänkande?' Kommittén har själv ställt frågan och besvarat den. Kommitténs svar är svagt. Den vill ge remissinstanserna möjlighet att påverka arbetets fort—

satta inriktning. I och med detta inkompetensförklarar sig kommittén. Den har tydligen ingen uppfattning om vad som är bäst för Svenska kyrkan. Den menar att andra vet bätt— re. Den logiska slutsatsen borde vara att kommitténs leda— möter avsäger sig uppdraget så att nya ledamöter och ex— perter kan utses — personer, som kan och vill ta ställning i dessa frågor."

Remisstiden

Betänkandet publicerades i oktober 1983 och remisstiden bestämdes då till den 19 mars 1984.

Två faktorer komplicerade frågan om remisstidens längd och effektiva användning. Vissa distributionstekniska problem förelåg i utgångsskedet. Dessutom uppstod en fördröjning vid nytryckningen av betänkandet på grund av det osedvan— ligt stora intresset för detta betänkande och de många beställningar som följde därav. Kommittén fick i första omgången tillstånd att trycka 10 000 ex. (att jämföra med 2 000 ä 3 000 för de flesta utredningsbetänkanden). Allt— eftersom beställningarna flöt in till förlaget utökades upplagan för att slutligen stanna på 32 000 ex.! Glädjan— de många var beredda att studera betänkandet grundligt i studiecirkelform.

De tidsfördröjningar som uppstod innan cirklarna kunde komma igång på många håll var givetvis beklagliga. Röster höjdes för att kyrkokommittén borde utsträcka remisstiden av dessa orsaker. Generellt skedde detta inte, men samt- liga remissorgan som gjorde förfrågningar fick tillstånd att i efterhand komma in med sina synpunkter. Samtliga remissvar som inkommit under april och maj 1984 har således bearbetats och tillförts det fortsatta utredningsarbetet.

Till yttermera visso kommer samtliga resmissinstanser att inom en relativt snar framtid, nämligen då huvudbetänkan—

det presenteras under 1985, återigen att få tillfälle att ge sin syn på de problem med vilka kommittén arbetar. Remissinstanser

Kyrkokommitténs uppfattning var från första stund, att ju fler röster som kunde göra sig hörda på ett tidigt stadium desto bättre för kyrkokommitténs arbete. Avsikten var där— för att låta alla som hade intresse för frågorna få till— fälle att avge sina synpunkter. I första hand handlade det om de många församlingarna inom svenska kyrkan, pastorat och kyrkliga samfälligheter.

Eftersom remissen inte utgick från departementet utan från utredningen blev det inte fråga om att "anmoda" olika or— gan och församlingar, något som måhända skapade en viss osäkerhet inte minst bland de mera utredningsvana enheter- na. I stället "inbjöds" samtliga församlingar, pastorat och kyrkliga samfälligheter, olika kyrkliga organ på riks— planet och stiftsplanet, några statliga myndigheter samt en intresserad allmänhet att avge synpunkter.

För att skapa en garanti för att olika lokala erfarenheter kom till tals, riktades en speciell vädjan till 180 sär- skilt utvalda församlingar, pastorat och samfälligheter att verkligen avge remisskrivelser. I samarbete med de olika stiftens domkapitel hade kyrkokommittén valt ett antal för- samlingar, pastorat och samfälligheter utifrån det perspek— tivet, att små och stora församlingar, landsbygds- och tätortsförsamlingar, församlingar i flerförsamlingspasto— rat,partiella och totala samfälligheter etc. skulle komma till tals. Pastorat- och samfällighetsperspektiv skulle också finnas representerade i rimlig omfattning. Avsikten var dock inte att tillmäta "de 180":s synpunkter ett sär- skilt värde. De skulle i stället garantera bredden i er— farenheter bakom olika remissvar. I redovisningen av re—

missmaterialet markeras inte tillhörigheten till "de 180” på något sätt. Remissinstansernas antal blev så stort och

deras bakgrund så varierad, att någon "garanti” av det slag kyrkokommittén varit ute efter aldrig hade behövts. Antalet remissvar

Efter remisstidens utgång den 19 mars och sedan samtliga skrivelser som inkommit under april och maj 1984 medräknats,

uppgick antalet remissvar till 2 506.

Redovisningen av remissvaren

Givetvis är det en svår uppgift att redovisa ett så stort material som de många remissvaren utgör. De synpunkter som avges är inte alltid jämförbara med varandra, efter— som betänkandet inte i första hand var ett svarsmaterial utan ett underlag för diskussion och eventuella ställnings— taganden i olika frågor. Väsentligast vid redovisningen synes vara, att de röster, åsikter, erfarenheter och be— dömningar som finns företrädda inom svenska kyrkan redo— visas. För att möjliggöra ett ”avlyssnande av den kyrkliga opinionen” redovisas huvudfrågorna i remissmaterialet uti- från olika grupper med skilda perspektiv och erfarenheter. Kyrkliga organ på riks— och stiftsplanet med övergripande perspektiv redovisas för sig. Församlingar redovisas i grupper efter storlek. Pastoraten redovisas i två grupper med brytningspunkten vid 5 000, eftersom denna siffra kommit att spela en stor roll i debatten. De kyrkliga samfälligheterna redovisas för sig. Enskilda och grupper inom kyrkan redovisas i en grupp, studiecirklar i en annan. Politiska organisationer redovisas i en särskild grupp, liksom olika samhälleliga föreningar.

Uppdelningen på olika grupper enligt detta mönster är emellertid inte oproblematisk. Som ett remissvar från församling räknas den skrivelse som har kyrkorådet eller kyrkofullmäktige/kyrkostämma bakom sig. I vissa fall är

en skrivelse undertecknad av en kyrkoherde. Man kan ha tänkt sig att kyrkoherden uttalat sig å församlingens väg— nar, men detta anges ej. Då redovisas svaret inom gruppen 'enskilda och grupper'. Det kan också vara så att ett kyrkoråd och andra i en församling utgjort en studiecirkel och tänkt sig att de avlämnade synpunkterna var försam— lingens synpunkter. Men i den mån man bara presenterat sig som en studiecirkel i en viss församling, redovisas remiss- svaret i gruppen 'studiecirklar'. Samma flytande gränser finns mellan politiska organisationer och studiecirklar.

Denna metodiska svårighet påverkar dock knappast redovis— ningen i stort. De olika rösterna hörs ändå tydligt. Olika erfarenheter och olika bakgrund i den mångfasetterade verk— lighet som är svenska kyrkan ger olika perspektiv och olika synpunkter.

Hur ska remissvaren värderas?

Frågan om hur antalet remissvar ska värderas aktualiseras av ett flertal remissinstanser. Anledningen torde bl.a. vara de erfarenheter som gjordes vid den förra stora kyrkopolitiska remissomgången, dvs. den remissbehandling som skedde i kyrka—statfrågan. När det förslag som slutli— gen avvisades 1979 remissbehandlades, var de flesta remiss— instanserna negativa till förslaget om en fri kyrka. Där- emot representerade de församlingar och samfälligheter som var positiva till förslaget ifråga ett större antal människor än de negativa församlingarna och samfällighet- erna. En analys av detta förhållande torde ligga bakom många stora samfälligheters betonande av, att synpunkter— na från församlingar och samfälligheter bör vägas i för— hållande till den folkmängd de representerar.

Å andra sidan betonar ett stort antal små församlingar, att deras synpunkter bör tillmätas störst vikt, eftersom

det är de små församlingarna som främst kommer att beröras

av eventuella förändringar.

Eftersom kyrkokommittén inte avsett att skaffa sig ett majoritetsunderlag utan bereda tillfälle för samtliga kyrkliga instanser att delta med sina respektive erfaren- heter och synpunkter i utredningsarbetet, blir frågan om hur olika remissvar ska värderas i förhållande till var— andra inte lika aktuell. Genom att svaren redovisas i grupper påverkar inte många röster inom en grupp tydlig— heten i rösten hos en annan grupp med kanske färre antal

remissinstanser.

Samtidigt är det viktigt att ge en realistisk bild av vilka möjligheter som ligger i en öppen remissomgång som denna. Det finns flera exempel på hur en intensiv lokal diskussion omsatts i ett stort antal skrivelser även från ett ganska begränsat geografiskt område. Ett exempel:

Inom ett mindre femförsamlingspastorat på ca 2 000 in— vånare har följande avlämnat remissvar — pastoratskyrkorådet församlingskyrkoråden i var och en av de fem församlingarna kyrkoherden i pastoratet en studiecirkel inom pastoratet olika enskilda församlingsbor en syförening eller kyrkobrödragrupp i någon av församlingarna ett lokalt politiskt organ hembygdsföreningen

Antalet gemensamma yttranden, även i stencilform, är stort i det samlade remissmaterialet.

Mot dessa exempel kan ställas remissvar från samfällighet— er omfattande ett stort antal församlingar med sammantaget många invånare. I flera fall har sådana samfälligheter

nöjt sig med ett enda, gemensamt svar till kommittén. In— gående församlingar har avstått från egna svar.

Citaten i redovisningen

Urvalen av citat i det mycket rikhaltiga materialet har inte skett för att i alla stycken ge en rättvisande bild av den citerade remissinstansens synpunkter. Urvalsprincipen har

i första hand varit att de olika synpunkter som finns på

en viss frågeställning, bör om möjligt kunna redovisas ge- nom direkt citat. Utslagsgivande har därvid varit, att remissinstansen i fråga funnit pregnanta och kortfattade formuleringar för vad man velat uttrycka. Givetvis finns det många andra remissinstanser som har samma eller nästan

samma synpunkter.

Onödigt negativt?

Om man räknar antalet remissvar totalt sett, utan hänsyn till grupptillhörighet, är majoriteten negativa till obli- gatoriska strukturförändringar. Det finns också en myck- enhet av negativa för att inte säga starkt känslomässiga meningsyttringar i remissmaterialet. Till stor del hänför sig dessa till två punkter i diskussionsbetänkandet, var— för det kan finnas anledning att närmare betrakta dessa.

De punkter som lett till störst debatt är dels siffran 5 000 som en nedre gräns för pastoratsstorlek i modellerna

I och II, dels en tabell för beräkning av antalet präst- tjänster som återfinns på sid. 110 i betänkandet.

För att få till stånd en diskussion kring de många del— frågor som berörs av en strukturreform finns i betänkandet ett antal modeller. Modellerna är ett instrument för att få olika lokala förhållanden belysta.Det sägs i presenta— tionen av modellerna, att dessa är skissartade och att "det är förhållandet mellan de viktiga komponenterna i den

lokala strukturen och i tjänsteorganisationen som står i

centrum". Vidare sägs det, att man inte måste välja mellan olika modeller utan de har tillsammans syftet att dra fram så många möjliga lösningar som möjligt. Man kan alltså di- skutera vissa delkomponenter, t.ex. befolkningstal, och framföra avvikande åsikter på den punkten och ändå tycka andra delar av samma modell vara fördelaktiga. En fram— tida struktur, sägs det uttryckligen, kommer troligen att ha komponenter hämtade från den nuvarande ordningen, från de olika modellerna och från tankar och förslag som kommit fram under debatten kring betänkandet.

Syftet med siffran 5 000 var alltså att få frågan om pasto— ratsgränser debatterad. De skäl som finns att tillämpa olika gränsvärden i olika situationer borde alltså framföras i kommentarerna till denna siffra. Detta har också skett.

Men många har tagit siffran 5 000 som uttryck för kommitténs verkliga intentioner. För att motverka denna typ av slut— satser presenterades sju principer för en reform, som bl.a. innehöll frågan om flexibilitet: "En pluralism är nödvän- dig...förslagen syftar inte till att samtliga församlingar

och pastorat i Sverige i en och samma mall"?

Även den andra huvudpunkten för kritik har kommit att be— röra samma församlingar, nämligen frågan om tilldelning av

prästtjänster.

Kommitténs avsikt med det avsnittet i betänkandet var att få synpunkter på en ny beräkningsmetod, inte att föreslå en faktisk ny fördelning av prästtjänsterna. Den nuvarande beräkningsmetoden bygger på befolkningstal och areal. Den har kritiserats för bristande flexibilitet och en rad fak— torer har i debatten framhållits som väsentliga vid bedöm— ningen av antalet tjänster. Den metod som betänkandet före- slog var, att dessa "nya" faktorer skulle utgöra en "till— läggsberäkning” till en grundläggande "basberäkning" som endast byggde på befolkningstal. Den tabell som återfinns på sid 110 i betänkandet som "spökat” i debatten och i

remissvaren är en tabell för basberäkningen (och således exklusive tilläggsberäkningen) och den utgör en syntes av nuvarande tre beräkningsgrunder och är alltså ingen ny—

konstruktion.

Den debatt som byggde på argumentation av typ "kyrkokommittén vill halvera antalet präster i Dalsland/på Gotlan ” och som återkommer ofta i remissvar från landsbygds— och glesbygds- församlingar, saknar alltså anknytning till vad kommittén faktiskt har framfön ochvelat få genomdiskuterat i betänk- andet.

2. TEOLOGIN OCH FORSAMLINGEN I FRAMTIDEN

Församlingsteologi och ämbetsteologi aktualiseras av de frågor diskussionsbetänkandet behandlar. En strukturreform som berör de lokala församlingarna förutsätter en teologi om församlingen. En reform av tjänsteorganisationen förut— sätter på samma sätt en ämbets— eller tjänsteteologi. Såväl församlingen och församlingarnas gemenskap i stift som tjänstefrågorna aktualiserar svenska kyrkans identitet som biskopskyrka, dess "episkopala struktur".

Svenska kyrkans centralstyrelse menar, att det i betänkandet KYRKLIGA ORGAN finns skrivningar som drar åt ett mer kongregationalistiskt M'FL' PÅ RIKS—

OCH STIFTSNIVÅ håll än vad som är förenligt med svenska kyrkans väsen. Det

är fr a strukturmodell III och tjänstemodell C som kan tol—

kas så. Gentemot ett sådant synsätt vill centralstyrelsen

hävda biskopsämbetets uppgift att vara "ett enhetens ämbete

som upprätthåller kyrkans identitet från plats till plats

och från tid till tid". Om den territoriella församlings-

strukturen sägs, att den har inneburit ett stöd för upp- fattningen att "evangeliets funktion konstituerar kyrkan"

på ett bättre sätt än vad någon annan församlingsstruktur skulle kunna göra.

Ärkebiskopen menar, att församlingsbegreppet behöver bli föremål för en mer ingående analys och att ”Vår evangelisk- lutherska kyrkas syn på dessa frågor får komma till klarare uttryck”, där församlingen ses som en ”andlig gemenskap, med ett av den uppståndne Herren givet uppdrag, en organism eller en kropp där lemmarna har olika funktioner men utför ett målinriktat arbete". Också ärkebiskopen efterlyser en

analys av biskopens och domkapitlets ställning. "Kristi kyrka är något mer än den enskilda församlingen".

Uppsala domkapitel menar att en utförligare teologisk ana— lys av församlingen är nödvändig. Man anser att utredning— ens sätt att arbeta med två församlingsbegrepp är "ofrukt— bart” då det gör dessa två begrepp till motpoler. Istället borde man ställt frågan, på vilken nivå en territoriell församling fungerar bäst som sociologisk gemenskap.

Linköpings domkapitel anser att betänkandet innehåller tankar som strider mot svenska kyrkans identitet som stifts- kyrka under biskops ledning. Biskopsämbetets funktion som läromyndighet över församlingarna är i hög grad knuten till biskopens uppgifter gentemot prästerskapet, främst som pastor pastorum. Dessa tendenser i betänkandet avviker från utvecklingen i andra kyrkor, där man i stället utvidgar det andliga ledarskapet som ett sätt att värna om kyrkans iden— titet och enhet. Man pekar också på den ekumeniska dimen- sionen. Det kyrkliga ämbetet och församlingarnas sakramen— tala liv ingår i ”en övernationell gemenskap”. Betänkandet ”ger intryck av brist på ämbetsuppfattning". Den för folk- kyrkotanken utmärkande samverkan mellan ämbete och lekmän saknas.

Om församlingen säger Linköpings domkapitel, att socken- tanken visserligen är viktig men att det sociologiska be- tonats för starkt. "De heligas samfund” är inte främst ett sociologiskt begrepp. Församling är "där Ordet och sakra— menten når den enskilde, där människan förs till en person— lig tro på Gud, där ett andligt liv gestaltas, där försam— lingsmedlemmen får kunskap om den kristna läran, så att hon kan fungera som kristen, en församling som missionerar, evangeliserar och skapar kristen gemenskap — allt för att hjälpa människan att både som församlings— och samhällsmed— lem söka en meningsfull tillvaro och få kraft att klara livsproblemen".

Skara domkapitel menar, att det i betänkandet görs en åt— skillnad mellan det teologiska församlingsbegreppet och de båda andra, det territoriella och det sociologiska, som är "både oklar och på ett olyckligt sätt polariserande". Enligt domkapitlet kan man inte skilja på det teologiska, det territoriella och det sociologiska på det sätt som skett i utredningen. I stället borde man valt en teologisk utgångs— punkt och frågat efter "de faktorer som konstituerar för— samlingen". Den utgångspunkten finns i Augsburgska bekännel- sen art VII, där det heter, att "kyrkan är de heligas sam- fund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas". En sådan utgångspunkt skulle undvika den polarisering som nu åstadkommits. Domkapitlet menar också, att utredningen framlagt en renodlat sociologisk bestäm- ning av församlingsbegreppet i urkyrkan och anför att be— greppen ekklesia och koinonia i första hand är teologiska begrepp och först i andra hand sociologiska. Beträffande det territoriella församlingsbegreppet vill man understryka dess karaktär av ansvarsområde.

Skara domkapitel vill vidare se det internationella perspek— tivet vidgat. Inte minst gäller detta det arbete som ut— förts inom Lutherska världsförbundet. Guds ords förkunnelse och sakramentens förvaltning är kyrkans uppgift. Därför blir frågan om prästtjänsterna mera avgörande än vad som framgår av utredningen, och frågan om arbetslaget mera underordnad.

Västerås domkapitel vill gentemot "betänkandet sociologiska församlingsbegrepp...betona den konstituerande betydelse, som Guds nådemedel — Ordet och sakramenten - har i försam- lingen enligt vår bekännelse". Den augsburgska bekännelsens uppbyggnad visar hur en församlingsgemenskap är en följd av nådemedlens verkningar. "Den tar sin utgångspunkt i vad Gud gör. Den börjar med det skapelsegivna. Den beskriver först hur Gud skapar liv, hur livets mening blir förstörd, men hur Gud i sin kärlek återställer livet såsom Gud tänkt

det. Sedan förklaras hur vi skall få del av det skapelse- givna genom rättfärdiggörelse genom tro. För att vi skall kunna tro, har Gud gett oss sina nådemedel, och när dessa är i verksamhet, ställer Gud oss på nytt inför livets ur— sprungliga mening och den livsgemenskap med Gud och männi— skor, vilken är de heligas gemenskap”. Domkapitlet är kri— tiskt mot det församlingsbegrepp, som kommittén rör sig med i diskussionsbetänkandet.

Växjö domkapitel menar, attdet teologiska avsnittet är skrivet på "ett mycket intressant och klargörande sätt" men att den nödvändiga teologiska utgångspunkten saknas. Denna finns i Augustana art VII. Man menar också, att ut— redningen gått förbi utvecklingen under 1700— och 1800- talen angående de teologiska motsättningarna som då gällde församlingssynen. Einar Billing utvecklade sin folkkyrko— syn gentemot en annorlunda teologiskt grundad frikyrklig församlingssyn.

Lunds domkapitel menar, att utredningens terminologi dåligt återspeglar de svenska problemen. Dels handlar det om begreppsparet territorialstruktur — sociologisk struk- tur, dels episkopalism - kongregationalism. Beträffande det förra paret behöver framhållas, att det rör sig om sam- verkan, inte kontraponering. Teckningen av den sociologiska församlingsstrukturen är alltför nära knuten till ”den gudstjänstfirande menigheten kring präst". Kyrkligt engage— mang kan dock ta sig många andra uttryck, t.ex. i samtals— grupper, husförsamlingar, bönegrupper och studiegrupper. Beträffande det andra begreppsparet menar domkapitlet, att det är inadekvat som instrument då kyrkokommittén har att lösa sin uppgift. Kongregationslismen är kyrko— historiskt sett en radikal separatistisk församlingsrörel— se inom engelsk puritanism i slutet av 1500—talet. Denna opponerade sig mot folkkyrkotanken och kyrkans förbindelse med staten. Den var en konsekvent föreningskyrkomodell och avvisade det särskilda prästämbetet. I vårt land ligger

kongregationalismen närmast Pingströrelsen. När det gäller episkopalsystemet anförs, att det på katolskt område hör samman med doktrinen om påvens primat, medan det på evan- gelisk mark är en mycket komplicerad företeelse. Det hör samman med reformationstidens landskyrkosystem där regenten i den katolske biskopens/påvens ställe fick funktion som summus episcopus. Grundvalen hörde samman med reformation— ens s.k. treståndslära, som avsåg att bryta upp den katolska

läran om präster och lekmän som två stånd.

Traditionellt sett har arbete med strukturer inom kyrkan skett efter tre linjer: den katolsk—ortodoxa, den reformerta och den lutherska. I den katolska-ortodoxa linjen är präst— ämbetet överordnat lekmännen. I den reformerta är lekmännen i lekmannastyrelser överordnade prästämbetet, ett system som genom demokratiseringsprocessen så att säga ligger i tiden. Det lutherska systemet innebär, att präst och lek- man på alla stadier samarbetar i en öppen folkkyrka. Inne— havarna av ”predikoämbetet" har att ”verka för att evangeliet genomsyrar alla funktionerna som åvilar människor i en sock— en. Verkar inte predikoämbetet i evangeliets tjänst har 'lekmännen' att reagera och korrigera. Också de har ett läroansvar, givet i dopet”. Predikoämbetet är sålunda inte underställt lokalt valda organ utan kopplat till biskops— ämbete och domkapitel i ett parallellt ansvarssystem. "Den lutherska reformationens dubbla ansvarslinje står i evange- liets tjänst skall aktualisera läroansvaret, som åvilar Kristi församling". Den linjen saknas i utredningen.

Också betänkandets historiska notiser om det tredelade äm— betet (biskop/präst/diakon) får kritik. Läsaren kan för— ledas tro att valet står mellan en katolsk och en refonnert ämbetssyn. Båda dessa har ett tredelat ämbete. Men svenska kyrkans tradition innehåller bara ett enda vigningsämbete

- "predikoämbetet", Verbi Divinli Minister (VIWD. Luther och de svenska reformatorerna räknade med diakoner, men inte som ett "slags präster", dvs. en lägre grad inom vig- ningsämbetet. Den diakonivigning som nu finns inom svenska

kyrkan var från början en invigning av samma art som den sjuksköterskeinvigning, missionärinvigning och hemsyster-

invigning som förekom t.ex. i Lund fram till 1950-talet.

Göteborgs domkapitel ser positivt på utredarnas ambitioner attpresentera olika församlingsbegrepp som ideologisk bak— grund till nya lokala strukturer men menar, att man inte gått tillräckligt djupt. Man måste utgå från den trosgrund som är svenska kyrkans. Utredarna har missförstått det ny— testamentliga grundbegreppet ekklesia, som står för ”de människor som genom evangelium och tron på Kristus kallats ut ur det stora människohavet för att utgöra Kristi för- samling, den synliga". Samma sak gäller koinoniabegreppet. Det står inte för öppenhet och villkorslöshet på det sätt utredningen beskriver. Dopet var vägen in i församlingen,

' kyrkotukt var en naturlig företeelse. Denna koinonia ut—

gjorde basen för församlingens liv och verksamhet. Samma sak utsägs i Augustana art VII. Man kan också uttrycka upp- giften för den lokala församlingen så, att det gäller att skapa förutsättningar för det andliga liv som omtalas i denna artikel. Luthers sju kännetecken på kyrkan omnämns också, Guds ord, dopet, nattvarden, nycklamakten, präst— ämbetet, bönen och det heliga korset.

Karlstads domkapitel är förvånade över att utredningen inte grundligare utrett målsättningen för svenska kyrkans arbete. Det kan vara begripligt att kommittén dragit sig för denna stora uppgift, eftersom "meningarna är delade och det kanske varit svårt att komma fram till en enhetlig syn". Trots denna svårighet borde man gått in för denna uppgift. Nu har framställningen blivit ytlig. Domkapitlet menar också, att betänkandet visar "preferenser för det sociolo- giska församlingsbegreppet, vilket innebär att förslagen till strukturer, enheter och modeller präglas av intresse— gruppstänkande i vid mening". Också Karlstads domkapitel kritiserar att urkyrkans församlingssyn sägs vara öppen och villkorslös. Enligt kyrkohistorien var det tvärtom.

Gnosticismen, antikens filosofi, synkretismen och statens förföljelser framtvingade en exakt medvetenhet om vad kristen tro var. Den långa katekumenperioden före dopet talade inte heller för öppenhet i formen. Vidare menar man, att det är kombinationen av de tre kyrkobegreppen som är utmärkande för svenska kyrkans historia. Därför måste det sociologiska kyrkobegreppet, ”ett typiskt tecken för tät—

ortens kyrkosyn", avvisas.

Härnösands domkapitel anför, att av de tre församlingsbe— greppen det teologiska alltför snart lämnas ur räkningen. En diskussion där inte samtliga dimensioner beaktas, blir meningslös. Man väljer att i johanneisk form uttrycka för- samlingens väsen som Kristus-inkarnation. "Kristus och Kristus-gärningen är utgångspunkten för församlingen, och evangeliet om detta är 'den ideologiska grundvalen' för den livshållning som håller samman gruppen av människor, som ut— gör församlingen. Församlingen består enligt nytestament- ligt betraktelsesätt endast av de människor som omfattar denna ideologiska grundval." Gruppen av 'troende' rymmer dock människor 'på olika 'trosnivåer'”. Vidare måste för— samlingen för att kunna fungera, finnas till inom en av- gränsad region, det territoriella församlingsbegreppet.

Luleå domkapitel anser att utredningens presentation av olika församlingsbegrepp är förtjänstfull, "inte minst ge— nom sin strävan att visa hur territoriell och sociologisk församlingssyn i praktiken går att kombinera”. Dock antar domkapitlet, att "många engagerade kyrkomedlemmar" kommer att finna kommitténs redovisning ”ofullständig och ytlig". Kyrkan betraktas nästan uteslutande ”ur ett inomvärldsligt perspektiv". Frågor om vad som är konstitutivt för kyrkan, vilka omistliga element som finns i kyrkans struktur etc. borde funnitSmed i framställningen. Ett annat perspektiv som saknas är "samverkan mellan och balansen mellan 'folk— ligt förankrad självstyrelse och prästerlig ämbetsförvalt- ning IQ "

Svenska kyrkans mission anser, att den teologiska inter— pretationen av begreppet församling är ”ytterst knapphändig och ofullständig" och att därvid den territoriella tolk— ningen av församlingsbegreppet präglat diskussionen. Vidare saknar man ekumeniska och internationella aspekter på dessa frågor.

Svenska kyrkans centralråd skriver, att uppdraget att föra evangeliet vidare är utgångspunkten för den kristna kyrkan och därmed för församlingen. Det är Kristus som ger upp— draget och människor som tar emot det och för det vidare. Kommittén har alltför ensidigt lagt tonvikten på den grupp människor som själva mottagit budskapet och som har att föra det vidare. Enligt den billingska folkkyrkosynen sås evangeliet ut till alla i församlingen kravlöst och vill— korslöst. Hur Ordet tas emot av den enskilde blir en upp— gift för Gud allena. Men med ett sociologiskt församlings— begrepp, sådant det formuleras i betänkandet, blir det en ”församlingsstrategisk uppgiftuatt undersöka hur och i vad mån kyrkans förkunnelse och undervisning verkar i den en— skilda människan. Faran med detta synsätt är dels att den bibliska tanken på att det är evangeliets ord som fram— kallar tron och att tron litar på att det är evangeliets ord som framkallar tron och att tron litar på ordet åsido— sätts, dels att koncentrationen ensidigt riktas på männi- skan. Det fria evangeliet förvandlas då till lag och krav på prestation. "En biblisk kyrka är till för mänskligheten. Det som skall vara vägledande när församlingen ser över sin organisation och funktionsduglighet är människors be— hov, aldrig fastställandet av medlemmarnas medvetenhets— grad. En församling som tar uppdraget på allvar ger sig ut för människor, och ett inåtvänt sökande efter identitet motverkar syftet. Någon annan identitet än Ordet och Sakra— menten och gemenskapen med Kristus och medmänniskorna känner församlingen inte till." Men att folkkyrkotanken betonar utdelande av Ordet hindrar inte att man även bör

betona församlingsgemenskapen. "Synen på territorialför—

samlingen har, sådan den utformats av Einar Billing, en— sidigt betonat det centrifugala draget som består i att föra Ordet ut till alla människor, också till dem som bor i församlingens mest avlägsna delar. Detta är emellertid inte den enda tänkbara synen. Den billingska folkkyrko— tanken kan med fördel kompletteras med den tanke som finns hos dansken Morten Pontoppidan och som betonar det centri- petala draget, samlingeiinför Ordet och Sakramenten i för—

samlingens gudstjänst-”

Pastoralinstitutet i Lund menar, att frågan om den kristna församlingens identitet är så komplex och mångfacetterad, att snart sagt varje framställning i denna fråga kan kom- pletteras, nyanseras och ifrågasättas. Man efterlyser "åt— skilliga preciseringar" särskilt vad gäller det sociologiska församlingsbegreppet. "En snäv bestämning av församlingsbe— greppet där 'den inre kärnan' tenderar att identifieras med den kristna församlingen kommer alltför långt från vad som traditionellt betecknats som evangelisk—luthersk tradition.

Pastoralinstitutet i Uppsala anser att det teologiska för- sandingsbegreppet trängts åt sidan på ett obegripligt sätt. ”Församling i teologisk mening är den genom ordet och sakra— menten förmedlade Kristusnärvaron. Därigenom uppkommer den sociologiska gemenskapen av människor. Teologiskt skulle församlingen kunna definieras som gemenskapen av döpta och troende. Men eftersom dopet som kyrkotillhörighetskriterium fortfarande är en oavgjord fråga, kan inte den enkla defi— nitionen användas. Därför måste församlingen i nuvarande läge definieras utifrån den verksamhet, som skall före- komma, dvs. ordet förkunnelse och sakramentens förvaltning.” Man menar också, att kommittén med rätta betonar, att ”mot— sättningen mellan den sociologiska, nytestamentliga försam- lingssynen i frikyrklig tolkning och den territoriella så som den uppfattades av Billing, i stor utsträckning hör historien till". Man kan uppfatta territorialförsamlingen som det ansvarsområde inom vilket den sociologiska försam— lingen skall leva och verka. Inom ansvarsområdet har för—

samlingen som gemenskap ansvar för att evangeliet bärs

fram till alla människor.

Ersta diakonisällskap anser, att kommitténs analys av det territoriella församlingsbegreppet inte ger rättvisa åt

den traditionella folkkyrkosynen, att kyrkans grund är Ord och sakrament. "Vi tycker oss se", skriver man, "ett ställ— ningstagande hos kommittén för det s.k. sociologiska för- samlingsbegreppet, som intet annat är än den pietistiska tro— endeförsamlingen. Vi hade önskat en mer neutral framställ-

ning, som gjort rättvisa åt traditionell svensk kyrkosyn."

KISA - Kyrkans internationella studieavdelning efterlyser en grundligare teologisk bearbetning av församlingens iden— titet och uppgift i anslutning till Augustana art VII och Faith and Order— dokumentet "Dop, nattvard, ämbete”. Sam- bandet mellan lokalförsamlingen och den världsvida kyrkan borde därvid belysas.

Svenska Ekumeniska Nämnden understryker, att en av ekumenik— ens grundsatser är, att "det vi gör bättre tillsammans än var och en för sig, det skall vi göra tillsammans". Detta betyder, att man måste bejaka ett betydligt utökat eku— meniskt samarbete. Varje kyrka och samfund måste vara be- redd att "ge vidare något av sin särart och sin tradition" men också att visa "beredvillighet att på andra punkter ge avkall på sin särart och sin tradition”. Frågan om dop och medlemskap är viktig ur ekumenisk synpunkt. Det är knappast hållbart att svenska kyrkan ensam hävdar, dels teologiskt att dopet är medlemsgrundande, dels att man utan hänsyn till dopet kan registrera människor som medlemmar. Nämnden vill understryka en formulering i betänkandet: ”I dag hand— 1ar det ideologiskt och livsåskådningsmässigt inte så mycket om vilken kyrka man bör tillhöra som om kristen tro över— huvud. I denna nya situation blir samarbete mellan olika

kyrkor mera naturlig ,"

Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) anser, att det i betänkandet är oklart vad som menas med församling. Det teo— logiska församlingsbegreppet nämns bara som något "ovid— kommande”. Det borde stått först och fått styra det orga-

nisatoriska.

Sveriges Frikyrkoråd finner beskrivningen av det frikyrk— liga församlingsbegreppets nyanser i betänkandet vara rik— tig. Den slutsats av redovisade förändringar, som kommittén drar, nämligen att skillnaderna mellan en folkkyrklig och en frikyrklig position blivit allt mindre, delar frikyrko- rådet enbart vad gäller verksamhetsformerna. När det gäller den grundläggande synen på församlingen "som en gemenskap av dem som bekänner sig till Kristus som Herre och Frälsare”

har skillnaderna inte blivit mindre.

Förbundet för kristen enhet efterlyser en mera grundlig be— handling, exegetiskt, systematiskt och kyrkohistoriskt, av församlingsbegreppet. Avsnittet har enligt förbundet fått ”slagordskaraktär”. Som exempel tas beskrivningen av urkyrkan som "öppen och villkorslös” som mera "låter som en replik i dagens inomkyrkliga debatt än ett uttryck för seriös ny— testamentlig forskning”. Vidare anses beskrivningen ten— densiös i syfte att motivera en kongregationalistisk upp— byggnad av svenska kyrkan. Analysen av ekklesia-begreppet anses ofullständig. Även framställningen av framväxten av kyrkans hierarkiska struktur kritiseras. Denna har tolkats ”som nära nog en olyckshändelse utan förankring i de ny— testamentliga församlingarna". Kyrkans ämbete framställs såsom något den lokala församlingen tämligen fritt kan för— foga över och anpassa efter olika lämplighetskrav. Frågan om det finns något för kyrkan konstitutivt i kyrkans ämbete efterlyses. Trots reservationerna delar förbundet "betänk— andets slutsats att det som bäst motsvarar den syn på för— samlingen som möter i det nytestamentliga materialet" är

det sociologiska församlingsbegreppet.

Kyrklig förnyelse i Linköpings stift och Svenska kyrkans fria sypod i Linköpings stift anser, att betänkandet inte nog slår vakt om den traditionella ansvarsfördelningen mellan förtroendevalda och ämbetsbärare. Det är en oroande utveckling att förtroendevalda tar över sådant som egentli— gen tillhör läroämbetet. Det är "illavarslande" att be— tänkandet tar så lätt på denna förskjutning och inte nämner den oro den orsakar. Man vill också komplettera den be— skrivning av en kristen församling som getts i betänkandet. Flera, kompletterande bilder och begrepp måste till. Varje församling har ansvar för ett geografiskt område, men det är inte det geografiska området som "gör församlingen till församling”, utan gudstjänst och gudstjänstgemenskap. Ut— gångspunkten för arbetet med att forma en lokal struktur måste vara "den sociologiskt iakttagbara församlingen", dvs. den gudstjänstfirande församlingen. Centrum i guds— tjänstfirandet är nattvarden. Man saknar "nattvardens av— görande betydelse för församlingsstrukturen" i betänkandet.

Jönköpings läns dekanat av svenska kyrkans fri synod anser betänkandets syn på kyrkans ämbeten funktionalistiskt. Där—

med har man lämnat den kyrkliga traditionen om vigning till ett ämbete till förmån för ämbetsuppgiften och dess funk— tion. Vidare menar man, att betänkandets kyrkosyn är kon- gregationalistisk, dvs. helt främmande för ett lutherskt kyrkosamfund. Detta gäller särskilt modell III.

Svenska kyrkans personalförbund anser att det fortsatta ut— redningsarbetet måste bedrivas hand i hand med en fortsatt och fördjupad teologisk diskussion om grunderna för den lokala organisationen.

Riksförbundet Svensk kypkomusik finner det metodiska grepp

utredningen använt vid redovisningen av församlingsbegrepp— en tveksamt. Man borde ha börjat med kyrkobegreppet och inte startat i församlingsbegreppen. Nu har man hamnat

”i närheten av ett nästan kongregationalistiskt försam— lingsbegrepp”.

1968 års kyrkohandbokskommitté vill peka på ett missvisande uttryckssätt i betänkandet: "församlingen som ett antingen territoriellt eller sociologiskt 'begrepp' och församlingen som en teologisk 'Tolkning' av en territoriell eller socio— logisk församlingstyp. Självfallet kan såväl territorial— som personalförsamlingen beskrivas eller 'tolkas' på ett teologiskt eller sociologiskt sätt. Den ena beskrivningen är inte verkligare än den andra. För det fortsatta arbetet vore det angeläget att som underlag fixera teologiska och socio- logiska grundkomponenter karaktäriserande den kristna för— samlingen såsom den storhet, där gudstjänstlivet sker och tron gestaltas i människors liv”. Man vill också från hand- bokskommitténs sida varna för den koppling mellan domkapit— let som tillsynsmyndighet och frågan om vigning som sker i vissa tjänstemodeller. ”Vigningshandlingar kan inte vara svar på organisationsproblem."Man anser, att "kyrko- kommittén över huvud inte har anledning att dra in vignings- frågorna i en diskussion som är tillräckligt komplicerad

dem förutan".

Teologiska fakultetsnämnden i Uppsala finner det angeläget att kritiskt granska den teoretiska kvalitén i den problem- kartläggning utredningen presenterar. Utredningens försök att bena upp begreppet församling "är inte företagen utifrån någon enhetlig indelningsgrund och den förvirrar mer än den klargör”. När det territoriella församlingsbegreppet sägs vara geografiskt till sin natur och det sociologiska ta sikte på människor, anmärker fakultetsnämnden, att ett territoriellt församlingsbegrepp torde bli meningslöst

utan människor, medan människor och funktioner i territo- rialförsamlingen kan göras till föremål för sociologiskt studium. "Poängen med en territoriell församlingsorganisa— tion torde väl vara att människor var de än bor i riket

ska ha tillgång till gudstjänster, förrättningar och andra kyrkliga tjänster. Själva tjänsteorganisationen måste där— för rimligen komma i blickpunkten i ett territoriellt för— samlingsbegrepp, liksom de organ som har att besluta om

verksamheten". Vidare anförs, att ”reellt har Utredningens kontrasterande av sociologiskt och territoriellt försam- lingsbegrepp enbart ett teologiskt syfte, fastän detta inte redovisas öppet utan markeras genom en missvisande pseudovetenskaplig terminologi". Utredningens maskerade normativa teologiska tes uppges vara följande: ”Utifrån ett lödigt (normativt) teologiskt församlingsbegrepp är det klart otillräckligt att se territorialförsamlingen en— bart som en del av den offentliga sektorn i vårt samhälle, med en verksamhet som genom därtill utsedda tjänsteinne- havare ger service åt allmänheten och finansieras genom ut— debiterade medel enligt beslut av politiskt förtroendevalda. Ett teologiskt församlingsbegrepp måste utgå från guds— tjänstgemenskapen som centrum och inspiration för verksam— heten. Territorialförsamlingen måste betraktas som ett om— råde för evangelisation, med utgångspunkt i de kyrkligt engagerade som utgör församlingskärnan." Utredningens be— greppsanvändning fungerar som "enkla övertalningsknep” med syfte att få läsarna att ”acceptera en underförstådd norma- tiv teologisk teori om församlingskärnans nödvändighet i evangelisatoriskt arbete". ”Utredningen rör i själva verket hela tiden samman begrepp och teorier från en normativt teologisk nivå med vetenskapliga begrepp och teorier. Ett liknande felgrepp är att man inte särskiljer formuleringar av ideal och strategier för den kyrkliga verksamheten från deskriptiv framställning av vad som faktiskt sker på olika nivåer i församlingslivet."Detta gäller inte minst de s.k. utvecklingstendenserna, som består av "diverse honnörsord” som lika mycket är ”fromma (?) förhoppningar" som en "rea— listisk bedömning av nuläget”. Även utredningens metod att rikta en rad frågor till läsaren kritiseras. "Att problema- tisera de egna förslagen på ett sådant sätt är naturligtvis lovvärt. Man kan dock befara att denna problematisering kan Visa sig skenbar." "Utredningen synes så upplagd att den mer kommer att utgå från tillfälliga remissyttringar än från ett systematiskt utredningsarbete när det gäller att svåra på dessa frågor och därmed att välja mellan utred-

ningens olika alternativ och modeller."

Fakultetsnämnden sammanfattar: "Enskilda iakttagelser i ut— redningen må vara aldrig så träffande, och den normativt teologiska teori som här och var skymtar aldrig så möjlig att explicit formulera och underbygga med skäl. Den veten— skapligt—teoretiska ramen för rapporten och den intellektu- ella genomarbetningen av problemen är dock så helt under— måliga, och faktaunderlaget så klart otillräckligt, att be— tänkandet i dess nuvarande form omöjligt kan fungera ens som diskussionsunderlag, än mindre som beslutsunderlag i de viktiga frågor det gäller." Man föreslår därför att "det teoretiska fundamentet för utredningen görs om från grunden"."I den mån utredningen inom sig inte rymmer kompe— tens för dessa elementärt grundläggande uppgifter bör den förses med sådan."

Teologiska fakultetsnämnden i Lund menar att det finns väsent-

liga perspektiv som undervärderats i utredningen. Det kan gälla dels den forskning som rör följderna av indelnings— ändringar på det borgerliga primärkommunala området (se SOU 1983:15), dels det förhållandet att den högsta religiösa aktiviteten återfinns i de mindre församlingarna. Även ut— vecklingstendenserna kritiseras såsom varande mer ”önske- tänkande än realiteter". Man borde försöka korrigera en ”perspektivpåverkan" genom att sträva efter att ange kon- tratendenser eller andra perspektiv. Vidare anser man de historiska notiserna vara för omfattande. Utrymmet borde ha använts till ”egentligt utredningsarbete” i stället.

Fakultetsnämnden anser vidare, att två helt olika aspekter på församlingen inte hållits isär i betänkandet. "Utan klara distinktioner behandlas å ena sidan församlingen som en realitet, benämnd 'gudsfolket', 'koinonia' etc.och kon- kretiserad i gudstjänst- och församlingsliv, å andra sidan denna församlings organisationsstruktur som kommittén satts att utreda. Sammanblandningen har lett till att församlings— liv tenderar att bli liktydigt med 'verksamheter' anställda

svarar för, och därför tenderar församlingens administra— tion och ekonomi bli en fråga om organisation för anställda”. Vidare laborerar utredningen med en"egendomlig begrepps— apparat”. Det gäller förhållandet mellan det territoriella, sociologiska och teologiska församlingsbegreppet, där kommittén anses kontrastera de territoriella och sociolo— giska begreppen. I stället borde man "fixera teologiska huvudkomponenter i församlingslivet" och utifrån dessa di— skutera vilken organisation som bäst kan tjäna ”ett funge— rande församlingsliv med ett för en kristen församling karaktäristiskt centrum, gudstjänstlivet".

Fakultetsnämnden anser, liksom handbokskommittén, att fråg—

an om vigning bör avföras från kyrkokommitténs arbete.

SAMFÄLLIGHETER Lenhovda—Herråkra kyrkliga sanfälligheter skriver: ”I diskus- sionsbetänkandet Församlingen i framtiden finns på sid 43 en rätt utgångspunkt för utformningen av 'svenska kyrkans lokala organisation', när det om utvecklingen i Sverige efter reformationen konstateras, att kyrkan definieras som 'de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas' (Aug.bek. kap VII). I enlighet med denna svenska kyrkans grundläggande bekännelse konsta- teras i följande mening: 'Församlingen bestå*av människor inom hörhåll för Ordet och räckhåll för sakramenten'. Strax innan har också med rätta framhållits, att den kristna församlingen i urkyrkan bestod av dem som 'firade gudstjänst

_ tillsammans och hade gemenskap och omvårdnad om varandra' (sid 42f). Från denna utgångspunkt bör, enligt kyrkosty— relsens mening, den grundläggande principen för 'svenska kyrkans lokala organisation' vara den som gällt från kri- stendomens första tid i Sverige: 'en präst - ett altare - en församling'."

Västanfors-Västervåla kyrkliga samfällighet saknar, "den

frågeställning som borde varit utgångspunkten för betänkan— det, nämligen kyrkans uppgift och funktion i framtiden.

Det finns tendenser och yttringar som ger anledning till att fråga sig vad kyrkan är till för och på vilket eller vilka sätt den skall kunna fungera i framtiden just som kyrka. Eftersom denna fråga inte ställs blir hela betänkan— det en diskussion mera kring organisationen kyrkan än den kyrka, som skall bära fram evangelium om Jesus Kristus på ett sådant sätt att människor kan komma till tro och sedan

växa i denna tro”.

Solna—Råsunda samfällda kyrkoråd slår vakt om det territo— riella församlingsbegreppet och menar, att det inte är mo- tiverat att på basis av mottona -'samling inåt och aktivi— tet utåt' och 'församlad och utspridd' — skapa nya s.k.so— ciologiska församlingsbegrepp, "liksom ej heller att skapa nya församlingsbildningar av synodkaraktär".

Uppsala kyrkliga samfällighet anser, att man måste utgå från "det i svenska kyrkan historiskt och teologiskt veder—

tagna territoriella församlingsbegreppet. Lanserandet av andra begrepp i betänkandet, såsom t.ex.ett sociologiskt, är ... främmande för vår evangelisk—lutherska folkkyrka".

Kyrkorådet i Skövde pastorat vill framhålla "kyrkans särart" och efterlyser en djupare teologisk analys av denna särart. Så hade det t. ex.varit värdefullt ”om församlingen 'som redodlat teologiskt begrepp' (sid 41) närmare hade relate- rats till församlingen som sociologiskt begrepp". Detta hade fått till följd, menar man, att organisationen mera an- passats till församlingsmedlemmarnas förhållande till sin församlingskyrka än till frågan om arbetslagets storlek.

Hällby, Tumbo m. fl. församlingars pastorat skriver, att Einar Billings församlingssyn är omistlig för svenska kyrkan. Det territoriella församlingsbegreppet bör vara överordnat

PASTORAT

det s.k. sociologiska församlingsbegreppet. Man finner ej heller skillnaderna mellan en folkkyrklig och en frikyrk- lig position gällande församlingsbegreppen så liten "som utredningen vill påskina". Att använda sig av ett sociolo— giskt församlingsbegrepp är "att här i tiden försöka vaska fram en s.k. synlig kyrka... något som alltid ansetts främmande för folkkyrkligt tänkande".

Kyrkorådet i Habo pastorat menar, att kyrkokommittén borde "utgått från det gamla lutherska församlings- och kyrkobe-

greppet, där Guds Ords förkunnelse och sakramentens förvalt— ning är det konstitutiva både för kyrka och församling. Med en sådan utgångspunkt är visserligen de territoriella gränserna viktiga för församlingens geografiska avgränsning, men viktigare är det kraftcentrum som verkar inom detta om— råde, dvs. sockenkyrkan med dess gudstjänstliv. Det socio- logiska församlingsbegreppet får utifrån dessa tankar sin specifika kvalitet, som skiljer det från andra profana so— ciologiska bildningar”. I praktiken betyder en sådan ut— gångspunkt, att så länge en liten församling förmår samla en levande gudstjänstmenighet bör den leva kvar som själv—

ständig enhet.

Sunne pastoratskyrkoråd finner avsnittet om församlingen "mycket värdefullt för att analysera den egna synen på den kristna församlingen”. Man exemplifierar på följande sätt: "I vår kyrka har man av tradition haft ett territoriellt församlingsbegrepp där den billingska folkkyrkotanken fått fördjupa församlingsbegreppet. Ju mer man ser av folklig fromhet i våra bygder ju mer förstår man hur värdefullt detta församlingsbegrepp varit och är för de människor som verkar här. Det territoriella begreppets strålkastare är ställd mot Gud och hans verk och avgränsar sig i sin teo— logiska tolkning från ett synsätt där människan kommer i centrum. Detta har varit så mycket mera värdefullt med hän- syn till den väckelsefromhet som påverkat bl.a. Fryksdalen, nämligen Haugeanismen. Med folkkyrkotanken i botten har det

varit möjligt att se nattvardsborden fyllas och den person— liga gudsnärheten väckas där nattvarden bara varit till— gänglig för den som i andlig bemärkelse nästan lämnat jorde— livet bakom sig."

Myckleby pastorat finner inte församlingsbegreppet klart framställt i betänkandet. "Man borde tydligare ha utsagt och gjort allvar av att kyrkan/församlingen är Guds skapelse. Det är Gud själv, som genom sin helige Ande, med Ordet och sakramenten som medel, bygger sin kyrka och skapar en lev- ande gemenskap i Kristus. Det avgörande i detta verk sker fördolt i människors hjärtan. Och gemenskapen är i första hand andlig och djupast sett osynlig, fast den naturligtvis också tar sig synliga uttryck i människornas liv och kyrkans orga- nisation och verksamhet. 'Kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt för- valtas' (Augsburgska bekännelsen Artikel VII, se även Art V och VIII). Då det alltså är Ordet och sakramenten, som skapar församlingen i teologisk mening, ligger det allmakt på, att gudstjänst hålles på så många platser som möjligt i vårt land. Huvudsaken kan inte vara, att man tillfälligt kan påvisa en mycket livaktig s.k. sociologisk församling. Ty Guds ord sås ut på den förhoppningen, att det en gång skall bära frukt."

Kyrkorådet i Uppsala domkyrkoförsamling anför många kritiska FORSAMLINGAR OVER synpunkter. Avsnittet om församlingsbegreppen och den histo- 20 000 INV. riska bakgrunden till svenska kyrkans nuvarande församlings— struktur fyller inte de krav på ”saklighet och precision” man har rätt att ställa på ett från principiell synpunkt mycket viktigt avsnitt i utredningen. Vid formuleringen av de tre församlingsbegreppen har kommittén inte använt sig av en enhetlig indelningsprincip och dessutmndeånierat dem med en från gängse språkbruk avvikande innebörd. "Sålunda ger man det territoriella församlingsbegreppet en enbart geografisk innebörd och kontrasterar det mot det sociolo— giska begreppet, som man låter 'handla om' människor. För

att stödja denna tolkning tvingas man tillgripa det egen— artade och felaktiga påståendet, att varje i Sverige bosatt person 'hör till' en församling inom Svenska kyrkan även om han inte tillhör något trossamfund. Ingen företrädare för det territoriella församlingsbegreppet under hela kyrkans historia torde ha ansett att man kan tillhöra en av kyrkans församlingar utan att därmed tillhöra kyrkanf' Kyrkorådet menar, att man i stället borde använt sig av "ett folkkyrk— ligt—territoriellt och ett föreningskyrkligt—voluntaristiskt församlingsbegrepp” som mera varit i linje med traditionell terminologi.

Kyrkorådet anser, att det är ”uppenbart att kommittén... vill ge betänkandets läsare det intrycket, att den territo— riella församlingsstrukturen skulle vara nära förbunden med statskyrklighet, religionstvång och enhetskultur". Exempel på detta ges, när det sägs om Konstantinsstatskyrklighet att den erbjöd de första förutsättningarna för ett territo— riellt församlingsbegrepp, medan den kristna kyrkan, sär— skilt i den östra rikshalvan, redan före den konstantinska epoken upprättat en territoriell församlingsstruktur. Ett annat historiskt exempel är, att det sägs om augsburgs— fredens principer, att de gav det territoriella församlings— begreppet en ställning det inte haft tidigare.

Kyrkorådet anför också vad man menar vara "direkta sakfel" i framställningen.”Påståendet att den fornkyrkliga försam— lingen skulle ha utmärkts av öppenhet och villkorslöshet strider mot kända historiska fakta. Tvivelaktigt är också kommitténs påstående, att fursten i de lutherska länderna i sig skulle ha förenat den högsta ledningen för både stat och kyrka. För Sveriges del stämmer påståendet bara för de få decennier som det karölinska enväldet varade. Med detta undantag har den svenska kyrkan ända fram till 1980-talets första år med framgång hävdat sin självständighet mot stats- suveränitetens krav på överhöghet över kyrkan."

Vidare anses kommittén ha feltecknat Einar Billings folk- kyrkligt—territoriella församlingsbegrepp, då den inte till- räckligt betonatden teologiska motiveringen, svenska kyrk- ans "intension att nå alla som bor inom Sveriges gränser". Kommittén anses felaktigt ställa frikyrkan som motpol till folkkyrkan, medan det i själva verket är föreningskyrkan Billing vände sig mot. De flesta av de argument som kommittén anses rikta mot det territoriella församlingsbe— begreppet drabbar därför inte den folkkyrkosyn Billing företräder. ”En minskande gudstro i det svenska folket och nedåtgående förrättningstendenser inom Svenska kyrkan med— för inte att kyrkans intensioner att nå alla förändras. Däremot bör sådana tendenser rimligen leda till en ompröv- ning av det rådande medlemsbegreppet i svenska kyrkan och

av reglerna för rösträtt och valbarhet till kyrkans represen— tativa organ." Sammanfattningen för denna del lyder: "Vi finner alltså kommitténs framställning av församlingsbe— greppet vara både i teologiskt och historiskt avseende så missvisande att den inte kan godtagas som underlag för ett ställningstagande till kommitténs förslag. För att kommitténs framtida betänkanden inte skall kännetecknas av sådana brist- er vill vi understryka nödvändigheten av att kommittén till sig knyter kyrko— och dogmhistoriskt kompetent expertis i tillfredsställande utsträckning.”

Avsnittet om församlingsarbetet och utvecklingstendenserna kritiseras likaledes hårt. Tendenserna är "godtyckligt valda" och tycks svara mot ”oredovisade favoritföreställningar inom kommittén". Tendenserna blir inte i betänkandet föremål för kritisk granskning, och inte heller reses frågan, om de är önskvärda eller ej. När betänkandet talar om helhetsperspek— tiv sägs detta leda till att man lämnar församlingsarbetets sfär och hamnar i en till intet förpliktigande totalitets— vision: 'i församlingen kan man syssla med allt, allt som har med människor och människors villkor att göra! Även om kyrkan har ett samhällsansvar är detta att lova för mycket. I stället måste man peka på kyrkans primära mål och upp—

gifter. När betänkandet förklarar dialogmetoden på följande sätt: 'inbjudan till samtal där olika röster får komma till tals, och där målet inte är utstakat i förväg' kommenteras det på följande sätt: ”Om innebörden är att Guds uppen— barelse i samtalets form får konkretion och verkningskraft i de ständigt nya och unika situationer som historien bjud— er människan, finns intet att invända. Om betänkandets for— mulering tolkas som att uppenbarelsen kan definieras god— tryckligt i helt förutsättningslösa samtal och debatter, och att inte 'målet', Guds rike, redan vore en av Kristus grundad verklighet, leder formuleringen till berättigad oro. Betänkandet avser säkerligen inte denna tolkning men utesluter den inte på ett tyd1igt sätt-"

Vad menas med "det vaga och i utredningssammanhang klander— värda uttrycket 'kyrkan som människor'” frågar man vidare. Det sägs bl.a. i betänkandet innebära att församlingsarbetet blir 'mottagarorienterat', det ska 'möta upplevda behov'. Detta är en ”behovspsykologisk grundmotivering" för försam- lingsarbetet som är en ur "kyrklig synpunkt beklämmande ut— saga, ett resultat av utredningens brist på teologisk grund- syn". "Varför talas det inte om behovet av gpdsgemenskap och behovet av möte med den andliga verkligheten? Det cen— trala i kyrkans handlande, den sakramentala aspekten, sak—

||

nas -

Kyrkorådet anför också synpunkter på vigningens innebörd utifrån den utvecklingstendens som talar om 'från ensam präst till arbetslag'. "Som ett förebyggande av problemen med gnissel i församlingsmaskineriet föreslår kommittén helt överraskande, då annars sakramentalt tänkande är den tämligen främmande, vigping av ett betydligt större antal kategorier i kyrkans tjänst, än vad som sker i dag. 'Det är svårt att teologiskt och praktiskt motivera varför vissa församlingsvårdande tjänster kräver vigning och andra inte' resonerar författarna utan att inse att denna bristande förmåga kanske beror på en oklar uppfattning om vad vigning

är. På 5. 108 förekommer ett försök till definition: 'i vig— ningen ligger en kyrkans kallelse till tjänst. Vid vigningen avger vederbörande löften som innebär läroförpliktelse'. Mot detta kan invändas:

1. Vigningen är bekräftelse av kallelse, samt avskiljande och helgande för ett visst uppdrag.

2. Vigningslöftena innebär inte bara läroförpliktelse. Den vigs förpliktigar sig på ett exklusivt och livsavgörande sätt.

3. I kyrkan finns tre specialvigningar: biskops—, präst— och diakon/diakonissvigning. Några ytterligare vigningar behövs inte. Det skulle innebära en uttunning och förflackning av vigningsbegreppet om varje längre eller kortare anställning eller insats i kyrkans tjänst skulle föregås av vigning.

4. Klyftan mellan å ena sidan de vigda medarbetarna/arbets- laget och å andra sidan de icke vigda församlingsmedlemmarna skulle öka om det skisserade vigningssystemet genomfördes i sin mest utarbetade form.

5. Dopet är den egentliga vigningen för alla kristna. Det torde räcka även för avancerade uppgifter inom kyrkan."

Norrköpings Borgs församling skriver med anledning av fråge- ställningen öppen folkkyrka eller föreningskyrka:

"I en situation som vi har efter 1800—talets väckelser så har vid sidan av s k 'troendeförsamlingar' funnits möjlighet till en församlingsgemenskap inom svenska kyrkan för dem som kanske kännt sig mer 'osäkra' i sin kristna tro. På senare tid har dock utvecklingen gått mot ett starkare betonande

av det personliga ställningstagandet även i Svenska kyrkan. Detta hindrar inte att den öppna folkkyrkoförsamlingen allt- jämt har en särskilt uppgift för många människor." "Att där- för som i betänkandet framhålla att den öppna folkkyrkan (eller den territoriella församlingen) motverkat en sån ut— veckling (dvs av församlingsarbete och gudstjänst), medan progressiva krafter hänförs till ett sociologiskt försank lingsbegrepp, är ohistoriskt och förvillande. Vi anser att det sätt kommittén beskriver den öppna folkkyrkosynen och det sociologiska församlingsbegreppet bara fördunklar ar— betet med strukturmodellerna. Frågan om församlingsbegreppet

behöver överhuvud inte diskuteras när man baserar struktur- modeller på den ekonomiska bärkraften, utan hör hemma i annat sammanhang."

Västerås Lundby församling skriver att "den debatt om för— samlingsbegreppet som ingår i betänkandet får väl ses som uttryck för en opinion att en annan församlingsindelning än den territoriella skulle ge ökad slagkraft. Den åsyftade konsekvensen är inte självklar. Den kan också leda till iso— lering". Kyrkan har dock aldrig varit ”helt doktrinär". "Redan under medeltiden fanns det i vårt land parallellt med församlingarna annan verksamhet, kloster och kring— resande predikarbröder". Inom Västerås samfällighet finns i dag en företeelse av liknande slag, kyrkorådet för finsk— språkigt församlingsarbete. Detta innebär, att den territo— riella församlingsindelningen vid behov kan kompletteras med arbete för särskilda grupper. Idealbilden är dock ”den gudstjänstfirande församlingen som samlar alla oberoende av all kategoriindelning-"

Jönköpings Sofia församling menar att man måste utgå från "det gamla lutherska församlings- och kyrkobegreppet, där Guds Ords förkunnelse och sakramentens förvaltning är det konstitutiva för både kyrka och församling. Med en sådan utgångspunkt är visserligen de territoriella gränserna vik- tiga för församlingens geografiska avgränsning, men viktiga— re är det kraftcentrum som verkar inom detta område, dvs. sockenkyrkan med dess gudstjänstlivf' Det är detta som ger det sociologiska församlingsbegreppet dess ”specifika kva— litet".

Tyresö församling skriver om folkkyrkan, att den är "djupt förankrad i folksjälen. Svensken i gemen är måhända till vardags en klen bekännare. Elitkyrkan är ingenting för Svensson. Men för fädernas kyrka i Sveriges land klappar svenskens hjärta, när det bränns—”

Mikaels församlings kyrkoråd i örebro finner betänkandets analys av församlingsbegreppen ”mycket förtjänstfull”. ”Det sociologiska församlingsbegreppet kommer vi i dagens läge inte ifrån. Församlingen som en gemenskap eller som en miljö där man kan växa till synes oss vara en idealmålsättning för församlingsarbetet. Kyrkan som ett territorium med geogra— fiska gränser synes oss också vara oumbärlig. Därigenom av— gränsas på ett tydligt sätt församlingens huvudsakliga ar— betsområde.”

Kyrkorådet riktar dock viss kritik mot analysen av de ny— testamentliga församlingarna, som man finner "alltför summa— risk och schablonmässig”.

Falu Kristine församlings kyrkoråd menar, att det teolo— giska församlingsbegreppet borde fått en utförligare behand— ling, "en teologisk analys av vad Kyrka och församling är enligt den heliga Skrift och kyrkans bekännelse”. Därmed hade man på ett mera naturligt sätt kommit in på de frågor som behandlas i samband med det sociologiska församlingsbe— greppet. Nu har dessa frågor ofta känts omotiverade och gett anledning till frågor och missförstånd. Kyrkorådet vill slå vakt om den territoriella strukturen men instämmer i betänk— andets formulering, att "ingen territoriell församlingsstruk— tur kan fungera utan att den rymmer en sociologiskt iakttag- bar församlingsgemenskap, människor som engagerar sig och ut— gör en gudstjänstgemenskap”.

Gamla Uppsala församling anser det inte vara möjligt att be— handla frågan om svenska kyrkans lokala struktur utan att samtidigt behandla frågan om dopet och medlemskapet. "Den nuvarande tvåspårigheten är ohållbar. Man kan inte sam— tidigt teologiskt hävda att dopet är medlemsgrundande och registrera medlemmar på grund av t.ex. föräldrarnas kyrko— tillhörighetl' Dopet måste alltså bli medlemsgrundande också rättsligt. Man understryker också att förutsättning— arna för den teologiska motiveringen för svenska kyrkans

FÖRSAMLINGAR MELLAN 10 001 OCH 20 000 INV.

territoriella struktur har ändrats och att omtänkande där— för är nödvändigt. Dels behövs ett ekumeniskt nytänkande (det behövs modeller för ekumeniska lokalförsamlingar), dels behöver vi ”markera gemenskapen i den gudstjänst— firande församlingen såsom en konstitutiv faktor för att det överhuvud taget ska finnas en församling". Svenska kyrkans territoriella karaktär ska dock inte ändras. Den behövs för att markera församlingarnas ansvarsområde.

Lunds domkyrkoförsamlings yttrande har vad gäller de teolo- giska frågorna samma innehåll som yttrandet från Lunds dom— kapitel. Man betonar att de valda begreppen dåligt motsvarar den svenska situationen. Det gäller territoriell struktur och sociologisk struktur, samt episkopalism och kongrega- tionalism. Den specifika lutherska traditionen med den s.k. dubbla ansvarslinjen har på detta sätt inte kommit med. Denna linje står i evangeliets tjänst och markerar det läro—

ansvar som åvilar Kristi församling.

Nödinge kyrkoråd vill slå vakt om det territoriella för— samlingsbegreppet. Man anser att betänkandet förordar ett sociologiskt församlingsbegrepp. Därmed riskerar man att många människor ska förlora sin hemkänsla i kyrkan. Även om man inte är så aktiv eller går i gudstjänsten ”vet man var man hör hemma och vart man kan vända sig". Det måste finnas en öppenhet mot alla som bor i församlingen.

Gävle Heliga Trefaldighets församling kritiserar att utred- ningen, som man förstått det, avfört det teologiska för- samlingsbegreppet som "icke-relevant” för sitt arbete. Alla överväganden måste istället ta sin utgångspunkt i den 10— kala gudstjänstfirande församlingen "som är Guds folk på just den platsen” (jfr Augustana art VII). ”Detta innebär inte, att den är en sluten grupp, utan den är de människor som 'genom dopet är upptagna i Jesu Kristi församling och med församlingen tror och bekänner Jesus Kristus vara sin Frälsare och Saliggörare' (1878 års katekesförklaring).

Timrå församling konstaterar, att "såväl innehållet i som den teologiska motiveringen för församlingsbegrepp av såväl territoriell som sociologisk art är något som förändras i en ständigt fortgående process. Att den territoriella för- samlingen är en historiskt given förutsättning som aldrig får överges som utgångspunkt för det kyrkliga arbetet, lik— som att en fungerande kristen gemenskap av s.k. sociologisk art hela tiden måste vara det innehållsliga målet i samma arbete, är faktorer, som varken behöver ses som oförenliga polariteter eller som något som låser eventuella framtida

reformer."

Ålidhems församling menar, "att i dagens och framtidens kyrka måste man förstå och betona det teologiska församlingsbe— greppet ur en sociologisk utgångspunkt, i annat fall fram- går inte innebörden av själavårdsarbetet och våra troshand— lingar som t.ex. dopet klart. Församlingen är grunden för de kristnas gemenskap, för gudstjänstfirande och sakramentsför- valtning. Medlemskapet till en församling bör vara knutet till dopet, vilket betonar den särskilda innebörd av kristen gemenskap vi velat ge församlingsbegreppet. En sådan in— ställning står också i bättre överensstämmelse med andra trossamfunds uppfattning och skulle underlätta det ekumeniska arbetet.” Samtidigt måste församlingen hålla fast vid ”sitt kristna ansvar för samhällets alla innevånare” vilket leder till att verksamheten måste få en "territoriell inriktning”. ”Inom den territoriella sockengränsen skulle en eller flera

församlingar — som sociologiska företeelser — finnas".

Kyrkorådet i Härnösands domkyrkoförsamling finner det väsent— ligt att i diskussionen väga in frågan "vad en församling egentligen är". Detta sker i "en syntes av de tre försam- lingsbegrepp med vilka utredningen arbetar”. Församlingen benämns "den förlängda Kristusincarnationen”, "Kristus—när- varon, uppfångad i människors existens".

FORSAMLINGAR MELLAN 5 001 OCH 10 000 INV.

Kyrkorådet i Göteborgs domkyrkoförsamling skriver:

”Svenska kyrkan arbetar som lutherskt trossamfund med två olika församlings— och kyrkobegrepp. Det ena är den osynliga kyrkan, som betyder delaktighet i Kristus och vilken som den helige Andes verk är föremål för tro (detta som kyrko— kommittén kallar 'det renodlade teologiska begreppet').

Det andra är den synliga kyrkan, vilken närmast motsvarar församlingen som territoriellt eller sociologiskt begrepp enligt kommitténs vokabulär. Det är viktigt att komma ihåg att dessa två begrepp bildar en enhet och aldrig kan skiljas från varandra."

Kyrkorådet i Nykyrka församling hänvisar till Augsburgska

bekännelsens art. VII. ”Ordet och sakramenten är alltså det centrala. Utifrån denna syn kan både det territoriella och det sociologiska församlingsbegreppet rätt förstås: Guds ord vill nå ut till alla (församlingen som ansvarsområde), och nådemedlen samlar faktiskt en gemenskap av människor."

Kyrkoråden i Byarums och Svenarums iörsamlingar uppfattar

"församlingen ur rent biblisk synpunkt... som Guds utvalda folk", och den måste "i vårt sammanhang ses som den guds— tjänstfirande församlingen — den utgör kärnan”. Det är vik— tigt att ta "den synliga församlingen" på allvar, det är den som arbetar inom den territoriella församlingen, an— svarsområdet.

Kyrkorådet i Onsala saknar "bärande teologiska principer” i betänkandet. Man frågar sig vem som ska bestämma den teo— logiska tolkningen av de territoriella eller sociologiska församlingsbegreppen. Vetskapen om en församlings väsen är nödvändig vid arbete med ekonomi och organisation. För kyrkorådet är det centrala "en samling kring kraftkällorna Ordet och Sakramenten".

Johannelunds församlings kyrkoråd menar, att "den kristna församlingen, biskops— och prästämbetets egenart, den bi— bliska begrundningen och det ekumeniska perspektivet” ska vara avgörande för svenska kyrkans lokala struktur, inte "ekonomiska intressen med den borgerliga kommunen som före- bild". Betänkandets uttryck 'socialt iakttagbar församling' översätter man till ”gudstjänstfirande församling, som i skiftande grad verkar utåt i mission och diakoni".”Försam- lingen som Guds familj, Kristi kropp, gudsriket på jorden är vår utgångspunkt. Det är den kristna gudstjänsten och de i gudstjänstgemenskapen indragna som gör församlingen till för- samling - öppen och välkomnande för nya kontakter och an- svarstagande för ett avgränsat geografiskt områdeJ'

Kyrkorådet i Höör finner betänkandet ”nästan värdelöst", eftersom det inte tagit sin utgångspunkt i en diskussion kring ”grundfrågan: Vad är Kyrkan och vilken är hennes upp- gift i vårt samhälle". Kyrkan är ingen ”kommunal servicein— rättning” utan ”människor som, gripna av Kristus, var och en på sin ort, har ansvaret för att evangelium om Honom blir känt”.

Kyrkorådet i Torslanda vill lyfta fram det teologiska för— samlingsbegreppet i det fortsatta arbetet. ”Kyrkan/försam- lingen är en levande organism (Kristi kropp), icke helt jäm- förbar med andra sociologiska grupper i samhället".

Stora Lundby församling skriver, att "gudstjänsten är för— samlingens centrum. Församlingen bekänner Jesus Kristus som Herre och Frälsare och baserar sin tro på apostlarnas under— visning så som vi har den i den Heliga Skrift och senare

förklarad i Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter".

Anundsjö församling finner det angeläget att ”bedöma för- samlingssynen på ett annat sätt än betänkandet gör. Där ställs mer eller mindre mot varandra å_ena sidan det terri— toriella församlingsbegreppet benämnt 'från vaggan till

FÖRSAMLINGAR MELLAN 2 001 OCH 5 000 INV.

graven' mot å andra sidan de sociologiska begreppen 'sam- ling inåt och aktivitet utåt' samt 'församlad och utspridd'. Med vår kyrkas dopsyn är det angeläget att behålla en hel— hetsuppfattning i stället för att ställa de döpta i ett motsatsförhållande.” Det gäller att inte utesluta "den som ännu inte nått fram till en medveten personlig bekännelse”,

en risk som antas ligga i de sociologiska församlingsbe-

greppen.

Nora församling finner det viktigt att ”klargöra den svenska statskyrkans teologiska inriktning. Skall den vara en elit— kyrka, som i likhet med vissa frireligiösa församlingar lägger stor vikt vid vissa yttre och även inre former med starka krav på sina medlemmar. I den sortens församlingar spårar man ofta fanatism.I en folkkyrka i detta ords vida bemärkelse torde det inte vara möjligt med en Sådan inrikt- ning.” "I de 5 k högkyrkliga kretsarna inom den nybildade synoden ser man tendenser till ett kyrkligt elittänkande som påminner om vissa frikyrkoförsamlingar. Skall stats— kyrkan vara en folkkyrka, vilket kyrkorådet i Nora försam- ling anser, finns det inte plats för ett elittänkande."

Kyrkorådet i Fridlevstad beskriver evangelium som ”en rör— else ut till alla människor: nyskapande, läkande, frälsande. Evangelium liknar solljuset genom att vara ständigt ström- mande, ständigt nytt. Dess mål är enligt bibeln 'alla människor', 'alla folk'.” Detta synsätt leder till ett vaktslående om Billings folkkyrkotanke.

Mörlunda och Tveta församlingars kyrkoråd känner inte igen sig i beskrivningen av verkligheten. ”Resonemanget om svenska kyrkan som en episkopal kyrka sid 90f. Det som i det sammanhanget hänger i luften är två saker: att den episkopala strukturen skulle vara en nackdel för den lokala självstyrelsen samt resonemanget om lärans betydelse för enheten och biskopen såsom uppsiktsman. — Detta hänger i luften på det sättet att det ju inte finns någon uppsikt

i lärofrågor numera åtminstone inte i enlighet med de löft— en en biskop har gett dels i prästvigningen och dels i bi— skopsvigningen att 'städse förbliva vid Guds rena ord, stå all falsk och villfarande lära emot och sorgfälligt tillse att Jesus Kristus enligt Guds ord rätt predikas och de heliga sakramenten efter hans instiftelse utdelas'. Vore bi— skoparna trogna i den uppgiften (det gäller ingalunda end. kvinnoprästfrågan) då skulle den episkopala strukturen vara den bästa garanten för att den lokala självstyrelsen hölls vid makt och förstärktes, eftersom det är det rena och klara gudsordet som befriar människor till ett helt och fullt an—

svarstagande i alla yttre och inre frågor

Glimåkra församlings kyrkoråd ifrågasätter "det ändamålsen—

liga” i betänkandets åtskillnad mellan teologiskt, territo— riellt och sociologiskt församlingsbegrepp. Även den s.k. territorialförsamlingen är väsentligen ett sociologiskt be— grepp, närmare bestämt ett "transaktionssystem" omfattande överföring av information, i detta fall religiös eller teo- logisk information. (efter Deutch, Politik och styrelse, Lund 1972 s 128)

Torsby församling framhåller, att det är "Gud själv som ge- nom sin helige Ande, med Ordet och sakramenten som medel, bygger sin kyrka och skapar en levande gemenskap i Kristus (jfr Augustana art VII)

Stenbrohults församling betecknar församlingen som "de människor som samlas till gudstjänst kring Ord och Sakra- ment enligt Augustana VII" och finner teologin i betänkan— det "suddig för att inte säga obefintlig". Man finner ock- så att utredningen "raljerar" med föreställningen 'en hjord och en herde', när istället erfarenheten visat att er präst och en församling ger de bästa förutsättningarna 'Jr att knyta fasta och bestående kontakter med mest ant.- människor.

Alunda församling kan inte ansluta sig till betänkandets förenklade och ensidiga beskrivning av församlingsbegreppet. Kyrkan är ett "trossamfund som är grundat på GudsOrdet" och där den lutherska kyrkans syn på att ”Ordet söker människor— na" måste leda till en territoriell organisation.

Ekshärads församling finner att ett sociologiskt församlings— begrepp leder ”i en mera snävkyrklig riktning än det tradi— tionellt folkkyrkliga" och vill motsätta sig ”betänkandets tendens att sudda ut skillnaderna mellan frikyrklig och folkkyrklig syn på församlingsbegrepp och lokalorganisation".

Söderbärke församling kan finna ”den i betänkandet gjorda redogörelsen för olika församlingsbegrepp saklig och korrekt, om än i knappaste laget. Men när kommittén sedan diskuterar de olika tolkningarna, blir framställningen genast oklar

och motsägelsefylld, framförallt i diskussionen om den folk— kyrkliga, s k territoriella församlingssynen och dess moti— veringar." Orsaken till detta finner man i att ”den del av kyrkokommitténs expertis, vilken bestämt kommitténs teolo— giska färdriktning, tillhör den strömning inom svenska kyrk— an, som tar avstånd från folkkyrkotanken”.

Krokeks kyrkoråd menar, att risken med en sociologisk tolk— ning är, att det bara blir ”en elit som är välkommen”, vil- ket kan skrämma den som är osäker. En folkkyrka med den territoriella tolkningen av församlingsbegreppet behåller öppenheten.

Björketopps kyrkoråd citerar, förutom Augustana art VII, Apologien (Svenska kyrkans bekännelseskrifter): "Kyrkan är icke blott en gemenskap i yttre ting och ordningar så— som andra världsliga samfund, utan den är i grunden en trons och den helige Andes gemenskap i våra hjärtan, men den har likväl yttre kännetecken, så att man kan känna igen den, nämligen den rena evangeliska läran och för— valtandet av sakramenten i överensstämmelse med Kristi

evangelium".

Långasjö församling finner, att betänkandet inte tar någon hänsyn till församlingen som 'sociologisk storhet' trots att man presenterar detta församlingsbegrepp. Det är ingen större glädje för kyrkan om församlingarna har god ekonomi, bra befolkningsunderlag och många tjänster, om inte försam— lingen som 'sociologisk storhet' finns. ”Den verkliga kraft- en i Svenska kyrkan finns hos dem som bär henne i gudstjänst, bön och tjänande ."

Kyrkoråden i Ucklum och Spekeröd skriver, att det viktigaste måste vara "att människor har tillgång till Guds Ord och

Sakrament, så att de genom Andens verk kan komma till tro, växa i tro och mogna och vinna det eviga livet". Församling- en är främst en ”andlig storhet".

Kyrkorådet i Hishult citerar 1878 års katekesutveckling som svar på frågan om församlingens väsen. "Kristi kyrka finns allestädes, där Guds ord rent och klart predikas, och de heliga sakramenten efter Kristi ord och instiftelse utdelas". ”I allt kristet arbete är det Gud som är subjekt, och männi— skan som är objekt. En levande församlingsgemenskap är allt- så en följd av att Gud uppväcker och omvänder människor till tro. Detta gör att vi ställer oss avvisande till det 5 k sociologiska församlingsbegreppet, och förordar en territo- riell församlingsstrukturl'

Loftahammars kyrkoråd saknar en ”genomtänkt teologisk re- flektion, då det gäller frågan om vad som är kyrkans upp- gift och mål". Kyrkan är inte en "servicekyrka" utan "bärare av 'det glada gudskapet'".

Marstrands församling hänvisar till Augustana art VII och menar att det därför är "Ordet och sakramenten som skapar

församlingen i teologisk mening".

HHÖHWHJNGAR MELLAN 500 O(H 2 000 INV.

Kyrkoråden i Rasbo och Rasbokil menar, att betänkandet ”in- nehåller så illa genomtänkta och verklighetsfrämmande förslag att det inte förtjänar att komma längre än till ord. Sålunda är församlingsbegreppet behandlat på ett sätt som mera påminner om en trollkonstnärs fingerfärdighet än en seriös kristen självmedvetenhet. Uttrycket 'religiös verksamhet' som innevånarna skall ha rätt till för sina skattepengar avslöjar en grotesk okunnighet om vad en kristen församling är och hur den verkar. I många stycken ger detta diskussionsunderlag underlag för den mest föröd- ande kritiken från kyrkans kritiker både inom och utom henne,"

Kypkorådet i Kvänum hänvisar till Augustana art VII. Kypkorådet i Kinneved hänvisar till Augustana art VII.

Gällinge församling finner att betänkandet, ” - särskilt med tanke på att präster och en biskop deltagit i arbetet — i skrämmande liten uppfattning om församlingen som något verkligt, 'teologiskt' begrepp, som Kristi kropp, med en egen inneboende livskraft. Istället laborerar man ihärdigt med konstruerade begrepp: 'sociologisk', 'territoriell',

och blandar samman dessa i talet om ekonomiskt bärkraftiga enheter."

Kyrkorådet i Runtuna menar, att "den evangelisk lutherska grundsynen utesluter varje uppfattning, som betraktar kyrk- an eller församlingen som en sociologisk storhet bestående av en summa enskilda gudstjänstfirande eller troende människor som skiljer sig från andra grupper". Man citerar justitieministerns yttrande i propositionen till 1951 års riksdag (religionsfrihetslagen): "Svenska kyrkan är ett trossamfund som leder sitt ursprung från de äldsta kristna församlingarna, vars karaktär och verksamhet bestämmes av dess bekännelse.” Kyrkomötet instämde däri och uttalade sig för att kyrkan i enlighet med ”den folkkyrkliga organisa-

tionsprincipen skall stå öppen för envar , och principiellt vända sig till hela folket, samt lägga tonvikten vid det kristna budskapets verkningskraft".

Transtrands församling skriver om kapitlet Församlingen, att det är ”ett utmärkt kapitel, kanske det bästa i hela för- slaget. Utredningen klargör mycket fint skillnaderna mellan ett territoriellt och sociologiskt församlingsbegrepp och vad som ligger bakom dessa. Om man då funderar över vad en församling verkligen är, bör man självklart utgå från en teo- logisk ståndpunkt, att församlingen är en gemenskap mellan människor i tron på Jesus Kristus, och att man blir medlem i denna församling genom dopet. Detta leder ju sedan ganska klart, som utredningen säger, över till ett sociologiskt församlingsbegrepp. För att man skall kunna tala om att det finns en församling på en ort, så måste det rimligtvis finnas människor som faktiskt församlas, kommer samman till gudstjänst och annan verksamhet. En församling existerar inte i egentlig mening utan denna gemenskap av intresserade människor. Församlingen är inte bara en yta med vissa fast- ställda gränser."

Kyrkorådet i Idre finner, att utredningen bereder mark för den kongregationalistiska församlingssynen genom att i sina förslag göra församlingarna till "enheter med uppgifter endast inom den församlingsvårdande sektorn”.

Kyrkoråden i Rönnäng och Klädesholmen menar, att man borde tagit mera hänsyn till bekännelseskrifternas församlings- syn, men tillägger, att ”då detta väl inte har så stor be— tydelse i praktiken för de slutsatser man kommer fram till, och då det territoriella församlingsbegreppet knappast ifrågasatts i utredningen, lämna vi den saken därhän”.

Kypkorådet i Fagerhult skriver: ”Konkret församlingserfaren— het pekar på att utredningens tre församlingsbegrepp, det 'teologiska', det 'territoriella' och det 'sociologiska',

FÖRSAMLINGAR MINDRE ÄN 500 INV.

kan bli fruktbärande först i samverkan, vilket förutsätter att utredningen hade preciserat begreppen därhän att de fått ange ur vilken synpunkt de hade varit tjänliga att beskriva församlingens funktion och väsen. Den territoriella aspekt— en hade då kunnat beskriva den värld och de människor som är församlingens kallelse och som skapar de 'naturliga' förutsättningar som Kristi Kyrka har. Aspekten hade rela— terat församlingen till Guds skapelse. Den teologiska aspekten hade - såsom den utläggs - bättre kunnat benämnas en 'kropps'—aspekt eller en 'folk'—aspekt och hade kunnat beskriva församlingens väsen i Kristus såsom sakramental gemenskap och tecken. Den sociologiska aspekten hade på ett vitalt sätt kunnat beskriva församlingens sätt att fungera, hur tron arbetar genom förnyade människor, Kyrkans sändning till världen.Tillsammantagna hade de tre aspekterna kunnat ge— mensamt och var för sig betecknas som teologiska, i det att de utvisar hur Kyrkan i sitt väsen speglar de tre trosar— tiklarna, dvs hur Kyrkan är skapelse—frälsning—sändning. Utredningen hade undgått att dess 'teologiska församlings— begrepp' hade blivit så spiritualiserat och därmed också så ofunktionellt för lokalförsamlingens struktur."

Betänkandet försummar, framhåller kyrkorådet vidare, "det för svensk kyrkotradition konstitutiva draget i församlings- begreppet, församlingen såsom en gemenskap bestämd utifrån Ordet och sakramenten, nådemedlen som väcker sann tro”. En enkel och funktionsinriktad definition blir: "församling är där varje vecka människor samlas till gudstjänst".

Almesåkras kyrkoråd skriver, att "tyvärr saknar det annars intressanta avsnittet om församlingen en teologisk utgångs— punkt. Med några meningar avfärdar utredningen församlingen som ett teologiskt begrepp och slår därmed undan grunden för de övriga."

Kyrkorådet i Bjurbäck hänvisar till Augustana art VII och

menar, att utifrån den synpunkten kan både det territoriella

och det sociologiska församlingsbegreppet förstås rätt: "Guds ord vill nå ut till alla (församlingen som ansvars- område) och nådemedlen samlar faktiskt en gemenskap av

människor”.

Häggums kyrkoråd menar, att teologin aldrig kan tänkas bort ens i en statlig utredning. Man hänvisar till yttranden i samband med antagandet av religionsfrihetslagen 1951 och stöder ”den folkkyrkliga organisationsprincipen". Utred- ningens framställning ses som ett försök att "radikalt för— ändra församlingsbegreppet", något som inte längre kan ligga inom en statlig utrednings kompetensområde "eftersom kyrkomötet enligt 5 7 lagen om svenska kyrkan genom kyrklig kungörelse meddelar föreskrifter om: 1 svenska kyrkans lära, 2 svenska kyrkans böcker, 3 svenska kyrkans sakrament, guds- tjänst och övriga handlingar".

Edsvära församling hänvisar till Augustana art VII som den rätta utgångspunkten för en diskussion om församlingsänd—

ringar.

Skabersjö församling skriver om den teologiska frågan föl— jande:

"Att utredningen ej tagit ställning i den teologiska frågan är en svaghet, då varje reflektion över kyrkans framtida verksamhet förutsätter någon underliggande förståelse av vad kyrka och församling är och vad de är till för. De i utredningens resonemang dolda teologiska förutsättningarna borde ha redovisats öppet. Den svenska kyrkan har en terri- toriell struktur och en mot denna struktur svarande försam— lingssyn. Denna församlingssyn har uttryckts i folkkyrko— tanken, vars avgörande kriterium är, att kyrkan ej är be- gränsad till en grupp troende. Kyrkan innebär ett öppet er— bjudande om syndernas förlåtelse till Sveriges folk. Denna öppenhet i bestämningen av kyrkan motsvaras av den territo— riella församlingsorganisationen: kyrkans erbjudande gäller

ENSKILDA PERSONER

alla, ty alla är bosatta inom en församlings territorium.

I betänkandet finns en tendens till en mera sluten, socio— logisk bestämning av kyrkan: kyrkan är en avgränsad grupp människor. Denna tendens ligger redan i övergången från direktdemokrati, där ansvar och beslut förs upp till en nivå ovanför församlingen. Man blir då benägen att se kyrk— an som de bestämmande och ledande i pastoratet, från vilka initiativ och verksamhet utgår, medan den enskilde i för-

samlingen blir ett passivt objekt för verksamheten.

Denna tendens kommer till uttryck i betänkandets syn på kyrkans verksamhet som en påverkan på människor, sedda i nuets perspektiv, ej i evighetsperspektivet. Det gäller att ge människor terapi och underhållning. Vår utgångspunkt är Augsburgska bekännelsens definition av kyrkan som "de heli— gas samfund", där ordet rent och klart förkunnas och sakra- menten rätt förvaltas. Kyrkan konstitueras av vad Gud gör genom nådemedlen och en levande församlingsgemenskap är en följd av nådemedlens verkan på människor. Basen, identitet— en, ansvaret ligger i församlingen — runt församlingskyrkan och vad som sker i den. Förkunnelse och sakramentsförvalt- ning. Denna gemenskap är djupt demokratisk, ty inför Gud är alla lika. Den tendens till elitkyrka som kan spåras i den utveckling kyrkans organisation tagit och som i betänk— andet förs vidare, står i konflikt med den svenska försam— lingskyrkomedellens djupa demokrati. I kyrkans demokratiska art ligger också, att dess förkunnelse talar till människan ej som presumtivt verksamhetsproffs i kyrkan utan till det djupast mänskliga i henne, till henne som evighetsvarelse med behov av försoning med livet och döden. Nya testamentet ger ej stöd för någon kyrka, som tillgodoser majoriteten på minoritetens bekostnad."

Även från några enskilda personer finns kommentarer till de teologiska frågorna i betänkandet.

En prost skriver: "I kartläggningen av nuvarande verksamhet har man, i den mån man hittat någon medveten målsättning, funnit åtminstone 6 olika målbeskrivningar. Nämligen:

Kyrkans uppgift är att

1. döpa människor och'vara.en miljö för de döpta att växa till i tro,

. förkunna evangelium i ord och handling,

. vara agent för Guds rike, . verka för att kristen människosyn tillämpas i samhället,

. verka för fred,

ONUWJÄLNN

. verka för rättvisa.

De tre första målbeskrivningarna har religiös inriktning och de tre senare samhällsnyttig inriktning. Det måste vara förödande för den svenska kyrkans effektivitet, att försam- lingarna arbetar med så olika målsättningar och ibland ingen målsättning alls.

När kyrkokommittén inte tar upp denna fråga, kanske de menar, att i en Statens Offentliga Utredning får man inte skriva in en målbestämning för svenska kyrkans församlingar. En sådan bestämning måste ju få religiös karaktär och svenska staten är ju neutral i religiösa frågor.

Men att inte göra det, det är som att sjösätta en båt som

saknar roderJ'

Samtliga präster i en församling skriver: "Den axiomatiska principen att 'svenska kyrkan efter en reform är samma kyrka som idag' bör preciseras med Augustana VII: Kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas (recte docetur et recte administrantur). Utan läroidentitet i de Bekännelseskrifter, till vilka biskopar och präster ännu idag bekänner sig och i prästvigningen förpliktar sig försvåras ett meningsfullt 'ekumeniskt samarbete', försvåras utvecklingen till 'ett dialogiskt inriktat församlingsarbete', försvåras inte

minst själavården. Den samhörighet 'mellan församlingarna och det samspel som idag finns mellan stiftskyrkan och för— samlingarna' liksom den angivna episkopala strukturen på den framtida reformerade kyrkan förutsätter en lärosam— hörighet, som knappast kan uppnås genom hänvisning till allmänna talesätt som 'kyrkans profetiska uppgift', 'det glada budskapet om Guds kärlek till människorna' o dyl. Billings folkkyrkotanke i kombination med Billings försvar för hela Concordia Pia bör kunna ge svenska kyrkan den pro— fil och den identitet som gör diskussionen om territoriella och/eller sociologiska församlingsstrukturer meningsfullJ'

Några medlemmar i en församling ansluter sig till ett "Vidgat sociologiskt synsätt" som innebär att församlingen är "den synliga, gudstjänstfirande församlingen, de heligas gemenskap. Intentionen är dock viktig: den som vill till- höra Kristus och den kristna gemenskapen hör till försam— lingen. Församlingen är inte ett geografiskt område, men

det är bra att församlingen har ansvar för ett visst geo- grafiskt område, ett missionsfält

Prostmötet i Västerås stift skriver: ”Svenska kyrkan har en hierarkisk ordning, där stiftets biskop är ordinator, pastor pastorum och visitator. Diskussionsbetänkandet tycks skiss— era en viss form av kongregationalistisk kyrkosyn utan till— räcklig hänsyn till kyrkans hierarkiska karaktär. Prästerna som tycks förutsättas ägna sig åt sina 'speciella präster— liga uppgifter' utan medinflytande i beslutsfattande pro— cess - är fortfarande ansvariga inför biskop och stifts— ledning.”

En kyrkoherde menar, att det utvidgade diakonatet är en främmande tanke för biblisk och därmed kyrklig ordning. Bibeln känner endast biskop, präst och diakon, och fler vigningstjänster ska inte finnas. "Prästämbetets funktion i den lutherska kyrkan är grundat på Bibeln och den klara uppfattningen att inte alla har samma uppgift."

Vidare menar han, att församlingssynen i bibeln är "klart decentraliserad", varför det blir väsentligt att varje för— samling behåller ”sin kompetens och sitt likavärde i för— hållande till andra församlingar”.

En annan kyrkoherde finner det vara en "orimlig tanke” att göra prästen utbytbar mot någon annan kyrkoarbetare "uti— från vad både den Heliga Skrift och kyrkans tradition lär om prästämbetet, herde— och ledareämbetet". Hänvisning

till eller kännedom om det ekumeniska dokumentet Dop Natt— vard Ämbete saknas också. I detta föreligger en "långtgåen- de, för att inte säga sensationell ekumenisk konsensus” be— träffande ämbetets innebörd. Till vigningstjänsternas egen- skaper hör, dels att de är livslånga, dels att alla vigda är personligen knutna till biskop och domkapitel. "Svenska kyrkans vigningar och episkopala identitet kan inte för— ändras utan att hennes identitet överhuvud äventyras eller upphörJ'

En tredje kyrkoherde finner betänkandets största brist i att det är "alldeles för dåligt teologiskt genomarbetat. Det teologiska är huvudsaken, varför det blir som en 'diskussion om lämpligt material i och utformningen av en hink att bära vatten med'. Man glömmer att utan vatten törstar vi ihjäl hur ändamålsenligt utformad hinken än är. Utan hink kan vattnet inte heller hämtas, men vattnet är

ändå det viktigaste.

Självklart kan motiveringen vara, att i en statlig utred— ning begränsar man sig till strukturen och lämnar över det viktigaste arbetet till biskopar och teologisk expertis. Men faktum kvarstår, att ett arbete med strukturfrågorna bör ha ett betydligt mer genomarbetat teologiskt inslag J'

3. DEN GRUNDLÄGGANDE STRUKTURFRÅGAN - FÖRSAMLING OCH PASTORAT Svenska kyrkans centralstyrelse anser, att frågan om KYRKLIGA ORGAN

svenska kyrkans organisation på lokalplanet är ”en av vår UGSLSTåéTåNååå kyrkas allra viktigaste frågor” och hoppas att kyrkokommit— téns arbete ska leda fram till "ett förslag som innebär en verklig reform”. Man menar, att debatten om modellerna del— vis blivit sned, därför att man inte tillräckligt uppfattat modellerna som diskussionsunderlag utan som färdiga alterna— tiv. Dock finner man i betänkandet en ensidig koncentration på ekonomisk bärkraft: man borde istället fråga sig vad en "lagom storlek på en ekonomisk—administrativ enhet (pasto— ratet)" kan vara ”sett ur kyrkomedlemmarnas synpunkt". Arbetet bör fördjupas ”med människan som mått”. En för för- samlingsorganisationen avgörande fråga är, hur många för— samlingstillhöriga en präst kan ha meningsfull kontakt med.

Ärkebiskopen menar, att ”de förslag till förändringar

som kan komma att föreslås bör vara rätt omfattande. En alltför stor försiktighet vid framläggandet av ett slut— betänkande skulle leda till att många av dagens problem icke kommer närmare en verklig lösning". Ärkebiskopen hän— visar till biskopsmötets och personalförbundets gemensamma uppfattning (Präst i Svenska kyrkan), att alla pastorat bör vara så stora att de kan ha två präster men inte större än att fem präster tjänstgör där. Detta skulle, med dagens genomsnittssiffra 2.800 per präst, innebära en nedre och övre gräns för pastoraten i allmänhet på 5.600 och 14.000

människor.

Uppsala domkapitel finner minimisiffran 5.000 för ett pas- torat "godtycklig". Man menar att den skulle innebära en kraftig nedskärning av antalet församlingspräster, ca 1/4 skulle försvinna främst från landsbygden. Inte heller skulle den skisserade arbetslagsmodellen "borga för en gudstjänsthållning i glesbygderna som svarar mot elementära krav”. En maximistorlek anses väl så viktig som en minimi— storlek. Motståndet mot ekonomiska samfälligheter bör mötas genom en ökad satsning på information samt partiella i stället för totala samfällighetsbildningar.

Domkapitlet vill slå vakt om församlingen som basenhet, men framhåller samtidigt att det kan vara rimligt med såväl en övre som en nedre gräns för församlingsstorlek. Direktiv om församlings- och pastoratsregleringar bör också kunna

utfärdas.

Linköpings domkapitel är införstått med uppfattningen att det i vissa fall behövs organisationsförändringar. Pastora— tets minimigräns bör vara ca 3.000 men någon maximigräns vill man inte förorda. En omorganisation bör dock inte ske samtidigt utan "rullande" med domkapitlet som beslutande i såväl indelnings- som tjänsteorganisationsärenden. Beträf- fande modellerna är domkapitlet avvisande gentemot samtliga. Modell II innehåller två svaga punkter, dels 5.000-gränsen, dels pastoratet som beslutande över församlingsgränser. Modell I innehåller samma 5.000-gräns. Domkapitlets alter- nativ är att varje pastorat obligatoriskt bildar en total samfällighet, samt att två eller flera pastorat bör kunna bilda total samfällighet eller partiell sådan för vissa ekonomiskt krävande uppgifter såsom folk- och kyrkobok- föring, begravningsväsende, ekonomisk förvaltning.

Skara domkapitel förordar en organisationförändring enligt modell II med modifikationer i fråga om minsta befolknings- underlag samt fastställelse av församlingsindelning m m. Beträffande pastoratsstorlek menar domkapitlet att en-präst- pastoratet bör kunna finnas kvar. I gengäld ställer detta

ökade krav på samfällighetsbildningar mellan pastorat. Beträffande församlingsindelningen bör denna fastställas av kammarkollegiet som har totalöverblicken.

Som princip vid pastoratdildning bör gälla, att pastorat inte ska skära kommungräns (liksom att stift inte bör skära länsgräns). Vid beräkning av antalet människor i ett pasto— rat förordar domkapitlet att även icke—medlemmar räknas, eftersom församlingen/pastoratet blir ansvarsområde inte bara för församlingsvårdande uppgifter utan också för folkbok— föring och begravningsverksamhet. Ett pastorat bör maximalt omfatta 20.000 personer. Församlingar bör, när pastoratet övertar utdebiteringsrätten enligt modell II, få en "lag— fäst garanti om medel för församlingsarbetet" kanske i fonnaW' att en viss procentsats av den totala budgeten ställs till församlingskyrkorådets förfogande.

En minoritet inom domkapitlet förordar den nuvarande orga— nisationen och frivilliga förändringar. Minoriteten anser också att kommittén måste göra en total ekonomisk analys, dels för församlingar, dels för stiftsplanet, dels för svenska kyrkan i sin helhet.

Strängpäs domkapitel konstaterar att en mera inträngande analys av utjämningssystemet sannolikt hade visat, att kyrkans ekonomiska problem är av den storleksordningen att en strukturreform är nödvändig. Domkapitlet finner en total översyn av församlingsindelningen ofrånkomlig och förordar för sin del församlingsstorlekar mellan 700 och 18.000. Samtidigt bör församlingarna ha kvar sina nuvarande uppgif— ter om de inte frivilligt väljer att överlåta utdebite— ringsrätt och totalansvar på pastoratet. För pastoratsgrän— ser förordar man två schabloner, en för normalpastoratet på minimum 5.000 och en för glesbygdspastorat vid 3.000—3.500. Vid mindre pastoratsstorlekar bör dock samfällighetsbild- ning, t ex för kyrkobyggnader och begravningsplatser, sti- muleras. Skulle dock, efter en försöksperiod med fakulta— tiv lagstiftning och Stimulansbidrag, inte utvecklingen gå

mot starkare ekonomiska enheter, torde en obligatorisk lagstiftning bli nödvändig. I ett sådant läge förordar dom— kapitlet modell II.

Västerås domkapitel varnar för att ”alltför radikala ingrepp i nuvarande indelning och organisation, som organiskt vuxit fram under århundraden, kan försätta Svenska Kyrkan i en identitetskris". En översyn enligt de principer som gällde för 1962 års pastoratsreglering kan vara befogad liksom en "rullande" pastoratsreglering. Modellerna får inget stöd då de innebär sådana generaliseringar att de inte kan appli— ceras på samtliga församlingar i stiftet. Domkapitlet vill inte, som betänkandet, endast se ekonomiska problem i de små församlingarna. Väl så viktigt är att observera de problem och svårigheter de stora församlingarna har att fullgöra sina uppgifter i fråga om evangelisation och kris— ten fostran.

Domkapitlet ifrågasätter också samfällighetstanken. Bygger den inte på ”för kyrkans frihet vanskliga premisser — en dichotomi mellan en i demokratisk ordning fattade politiska beslut på den ena sidan pph församlingarnas inre pastorala verksamhet på den andra? En sådan tudelning kan bli högst olycklig. Helhetssynen riskerar nämligen då att gå förlo- rad.” Istället menar man att politiska, ekonomiska och administrativa åtgärder hör samman med pastorala aspekter. En utvärdering av nu existerande samfällighetsstrukturer borde göras.

Växjö domkapitel förordar modell I men ifrågasätter 5.000- gränsen. Pastorat med 2-3.000 invånare har visat sig funge— ra och detsamma kan sägas om enprästpastoratet. Samtidigt som domkapitlet vill slå vakt om de små församlingarna konstaterar man, att det i tyvärr alldbr många församlingar saknas annan gudstjänstmenighet än "präst, kantor, vakt- mästare och ett par kyrkobesökare". I sådana fall bör verk— samheten inte forsätta.

Lunds domkapitel vill slå vakt om nuvarande församlings— indelning med de inslag av närdemokrati den innehåller.

Eventuella reformer bör genomföras med bibehållande av för— samlingens kommunstatus. Man påpekar att "en relativt ge— nomgripande strukturreform" kan genomföras utan att man ändrar de grundläggande lagbestämmelser som gäller idag. Domkapitlet förordar en nedre gräns för ett pastorat samt att man därvid ska använda antalet kyrkomedlemmar för att uttrycka denna gräns. En strukturreform bör ske i etapper, varvid man bör börja med församlingar under 500 och pasto— rat under 2.000.

Göteborgs domkapitel menar, att egentligen skulle bestående organisation med vissa modifikationer vara att föredraga framför de tre strukturmodellerna. Man förordar dock modell I med den ändringen att kyrkobyggnaderna bör vara försam— lingsangelägenhet samt att pastoratsgränsen inte bör fixe— ras till 5.000. För att skapa bättre ekonomiska möjligheter för små församlingar borde förutsättningarna för samfällig- hetsbildningar över pastoratsgränser utredas närmare.

Karlstad domkapitel förordar modell I utan kravet på en nedre gräns för pastoratet vid 5.000. En gräns bör istället gå vid 2—3.000. Vid en 5.000-gräns skulle antalet försam— lingar inom ett pastorat bli alltför många. I andra fall skulle avstånden bli för stora. Man anser att utredningen ”ser med tätortsförsamlingars ögon på de små församlingarna" och bortser från "småförsamlingarnas dolda förmåga" och offervillighet.

Härnösands domkapitel vill att församlingarna behåller sin kommunstatus och förordar därför modell I kombinerad med en långt gående flexibilitet motiverad av stora avstånd och bristen på allmänna kommunikationer. Kontrakten skulle. efter en översyn av kontraktsindelningen, kunna bli ”Imp— liga enheter för många ekonomiska och administrativa upp— gifter. Inte minst skulle detta kunna gälla tjänsteanvänd-

ningen.

Luleå domkapitel bejakar att en översyn av kyrkans struk— turer är nödvändig. Man förordar en ordning som innebär att det ekonomiska ansvaret läggs på pastoratet istället för på församlingen, alltså modell 11. Samtliga flerför— samlingspastorat i Luleå stift är totala samfälligheter, varför man har erfarenhet av den ordning som föreslås i modell II. Man konstaterar, att ”rationaliteten ur för— valtningssynpunkt är påtaglig. Den tänkbara nackdelen — att små församlingar skulle förfördelas - kan inte påvisas förekomma. Snarare kan man se vittnesbörd om att pastora— ten är särskilt måna om att de små församlingarna ska få sina behov tillgodosedda". Den ordning för reglering av församlingsgränser som finns i modell II, nämligen att beslut därom fattas i pastoratsfullmäktige, är däremot inte acceptabel. Domkapitlet bör, som 1 modell I, besluta

om ändring av församlingsgränser.

Glesbygdsförsamlingarnas förhållanden är särpräglade och kräver särbehandling. Det mönster för församlingsgemenskap och gudstjänst som existerar innebär en växelverkan mellan byagemenskap och storsamling kring sockenkyrkan. Detta mönster gör att lappmarksförsamlingarna beträffande ytvid—

den redan nu är vid en övre gräns.

Beträffande de stora församlingarna förordar domkapitlet att distrikten får större självständighet.

Visby domkapitel och stiftsnämnd förordar att det fortsatta arbetet sker med stort hänsynstagande till lokala förhål— landen och att beslutsordningen decentraliseras, så att varje stift kan finna den struktur som är bäst lämpad för det stiftets förhållanden. För Visby stifts del är uppen— bart att ett stelt tillämpande av en 5.000-gräns skulle medföra stora problem. Tjänsteorganisationen bör vara strukturbestämmande, och man kan för stiftets del tänka sig fyra församlingar per präst. Vid tjänstetilldelningen måste hänsyn tas också till det stora antalet turister som ger stiftet en särställning i det avseendet.

Visby stift är det enda stift som har en partiell ekonomisk samfällighet som omfattar hela stiftet. Den gäller gotlands— kyrkornas yttre vård och underhåll samt vissa fasta inven— tarier. Efter en period då samfälligheten stabiliseras och finner sina arbetsformer kan det mycket väl bli aktuellt med utökade arbetsuppgifter för samfälligheten, om inte stiftstingen görs obligatoriska.

Stockholms domkapitel menar att de många stora församlingar— na i stiftet varit påtvingade en "1andsbygdsma11" och där— för hade stor förståelse för behovet av flexibilitet. Stif— tets stora bidrag till kyrkofonden, 90 milj, kunde motive- ra, att man knappast fann det försvarbart att åtskilliga kyrkokommuner ”på andras bekostnad behåller föråldrade och oekonomiska strukturer”. Domkapitlet påyrkar därför "refor- mer som eliminerar sådana förhållanden som får anses oaccep- tabla”.

Stiftet har stor erfarenhet av vad stora ekonomiska enheter kan betyda. Av de nitton borgerliga kommuner som finns inom stiftet sammanfaller elva med en kyrklig kommun eller sam- fällighet.

Stiftsnämnden i Uppsala förordar att större och mera bär- kraftiga enheter tillskapas för en rationell egendomsför- valtning.

Stiftsnämnden i Linköping menar däremot att nuvarande orga- nisation bör bibehållas och bli prövad innan den överges. Frivilliga samfällighetsbildningar ger möjlighet att möta ekonomiska svårigheter.

Stiftsnämnden i Skara finner den nuvarande förvaltningen splittrad på en rad organ, pastorat, boställsnämnd och stiftsnämnd. En utvecklig som innebär organisatoriska för- bättringar och större ekonomisk bärkraft är viktig men måste kopplas samman med förändringar på stiftsplanet. För- valtning av kyrkor, kyrkogårdar, prästgårdar och byggnader

på löneboställen kommer att bli ekonomiskt betungande för kyrkan, och församlingarnas fastighetsförvaltning, inklu- sive kyrkor och kyrkogårdar, bör kunna överföras på pasto-

ratet.

Stiftsnämnden i Strängpäs hade, liksom domkapitlet, hellre sett en genomgripande förändring av församlingsindelningen än den metodik som tillämpas i modellerna, nämligen att beskära församlingenskompetens med bibehållande av försam— lingsenheterna. En sådan ändring av församlingsindelningen kunde följa normerna 700 och 20.000 som lägsta resp. högsta gräns för befolkning. Om kommittén väljer att följa den väg som utstakats i modellerna, trots det kompakta motståndet, förordar Stiftsnämnden modell II.

Stiftsnämnden i Göteborg kan ansluta sig till modell I men påpekar samtidigt att samma struktur kan åstadkommas inom gällande lagstiftning. Nuvarande pastorat bör bibehållas i möjligaste mån.

Stiftsnämnden i Luleå vill betona behovet för små försam- lingar att i ökad utsträckning bilda samfälligheter både för ekonomiska angelägenheter och för de församlingsange— lägenheter som är lämpliga för samarbete mellan försam-

lingar.

Ärkestiftets stiftsråd finner det inte nödvändigt att ta

ställning i form av val mellan modellerna. Modell III av- visas dock helt. Församlingarnas kommunstatus bör bevaras. Däremot är det tveksamt om de förslag till omfördelning av de ekonomiska bördorna som kommittén lagt fram i egentlig mening berör den grundläggande frågan om en begränsning av

kostnaderna.

Stiftsrådet i Linköping betonar att församlingen måste vara bas för kyrkans verksamhet men att pastoratet kan utgöra en "finansiell grundval". Pastoratsregleringar och samfällig- hetsbildningar bör dock ske frivilligt. Nedre befolknings-

gränsen för ett pastorat bör sättas vid 3.000—3.500 samt bör vara flexibel. Även en högsta gräns är motiverad. Stiftsrådet önskar också en decentralisering av besluts- nivå för indelnings- och tjänstefrågor så att domkapitlet ersätter regering och kammarkollegium i dessa ärenden.

Stiftsrådet i Strängnäs vill slå vakt om församlingens status som kyrkokommun. Man menar att det finns en risk att församlingarna skulle upphöra att vara fungerande enheter eller att det lokala engagemangen skulle försvinna, om pas— toratet blev minsta kyrkokommunala enhet. Församlingssam- manläggningar bör ske frivilligt. Pastoratsstorleken bör prövas lokalt. För landsbygden skulle ca 3.000 vara ett lämpligt tal med möjlighet till ytterligare avvikelser i t ex glesbygd. Allför radikala förändringar i arbetsmöjlig— heterna på landsbygden kan få allvarliga följder som inte kan uppvägas av en eventuellt utbyggd verksamhet i tätor— terna. Stiftsrådet önskar också en utvärdering av de totala samfälligheterna innan nya sådana skapas.

Stiftsrådet i Lund förordar modell II med pastoratet som minsta ekonomiska enhet. Genom att bilda samfälligheter kan man därutöver skapa förutsättningar för större ekonomiska satsningar. Så kan en samfällighet omfattande en hel kommun vinna de fördelar som ligger i modell III. Motsvarande kan nås via kontraktet som arbetsenhet. En församling bör ge underlaget till en fungerande gudstjänstgemenskap, vilket kan skifta kraftigt från plats till plats. Stiftsrådet an— ger som exempel, att en församling skulle kunna ha mellan 1.000 och 10.000 invånare, medan ett pastorat bör hålla sig inom 5.000 till 15.000 invånare.

Stiftsrådet i Karlstad vill att församlingen även i fort— sättningen skall utgöra kyrkokommun. Inte minst viktigt är det på landsbygden. Pastoraten bör ha en nedre gräns på ca 2.000 men även denna gräns bör vara flexibel. Samfällig—

hetsbildningar behöver stimuleras.

Stiftsrådet pekar på den utbyggnad av "rikskyrkan" som sker för närvarande, vilket medför stora kostnader. Det finns en risk, menar man, att denna utbyggnad sker på bekostnad av

de mindre pastoratens möjlighet att existera.

Stiftsrådet i Härnösand kräver stor flexibilitet vid angi—

vande av minimigräns för pastoratet.

Stiftsrådet i Luleå ansluter sig till modell II, där det ekonomiska ansvaret läggs på pastoratet. Stiftets erfaren— heter av totala samfälligheter inom flerförsamlingspastorat är goda. Däremot accepterar man inte ordningen för försam- lingsindelning enligt denna modell utan menar att sådana beslut bör fattas av domkapitlet. Samfällighetsbildningar

bör stimuleras genom utjämningssystemet.

Stiftsrådet i Stockholm menar, att stiftets många stora församlingar "lidit av, att en för storstadsområdet helt främmande landsbygdsmall påtvingats stiftets församlingar”. Stiftets församlingar har i flera fall en storlek som vida överstiger det invånarantal som ursprungligen var beräknat när principerna för tjänstetilldelning gjordes upp. Med utgångspunkt från det stora bidraget till kyrkofonden, ca 90 milj, samt de erfarenheter man har av att stora ekono— miska samfälligheter ger möjligheter till en betydande verksamhet, så finner man det "orimligt” att många kyrko— kommuner behåller "föråldrade och oekonomiska strukturer på andras bekostnad".

Tretton av de nitton kommunerna i stiftet sammanfaller med församlingar eller kyrkliga samfälligheter. Detta gör att det största problemet för Stockholms del inte är att finna ekonomiskt bärkraftiga strukturer utan förbättra struktu— rerna för den lokala församlingen att "fungera territo— ' . riellt och sociologiskt". Församlingarna är ofta för stora för att "utgöra en församlingsgemenskap värd namnet". Man 1 har rika tillfällen till kontakter med många människor men i 1

tjänsterna är för få eller fel disponerade, varför möjlig- heten till en fördjupad församlingsgemenskap går förlorad. Stiftsrådet vill att man noga penetrerar maximigränserna och tillvägagångssätt för delning av stora församlingar/ pastorat. Av de 24 pastorat i Sverige som har över 30.000 invånare finns 16 i Stockholm. En genomsnittlig pastorats— storlek på ca 15.000 skulle ge stiftet ca 25 nya pastorat.

Rent principiellt menar Stiftsrådet, att mycket i en struk- turreform måste bli frivilligt. Samtidigt motsvarar mycket av de egna erfarenheterna det som i betänkandet skisserats 1 modell III. En fördel i den modellen är att man på lokal- planet själv kan bestämma om sammanslagningar och delningar av församlingen. ”Så länge församlingarna har den kyrkliga beskattningsrätten kommer alla strukturförändringar att förbli en samhällsangelägenhet och inte kyrkans ensak och därför mer svårförändrade. Den distriktsindelning som i vissa stora församlingar har kommit till stånd har inte visat sig kunna motsvara den självständighet som en försam- ling ger. Distriktet saknar nämligen bl a egna medel och självständighet eftersom förtroendemannarepresentation ofta ej finns. Stiftsrådet menar att de nybildade församlingar- nas självständighet inom kyrkokommunen måste bli så stark, att den kompenserar nackdelen med att ha mist utdebite-

ringsrätten".

Svenska kyrkans centralråd är införstådd med utredningens intentioner med modellerna. Dessa är inte avsedda som "Exklusiva alternativ" utan som diskussionsunderlag, var— för en framtida struktur kan hämta komponenter både från de olika modellerna och från de synpunkter som finns i remissvaren. Utifrån detta betonas, att slutförslaget mås- te ha en flexibel karaktär. Frågan om bärkraft kan inte bara vara ekonomisk utan är också pastoral. Det torde vara klart att det kan behövas sammanläggningar av de allra minsta församlingarna. Men samtidigt behövs också radikala församlings— och pastoratsdelningar blarxide allra största församlingarna. Den föreslagna minimigränsen för ett

pastorat på ca 5.000 får inte hårddras utan vara flexibe1. En övre gränszon bör ligga vid ca 15.000.

I resonemanget kring modellerna avvisas modell III. Skill— naden mellan modellerna I och II är främst frågan, huvuvida församlingen måste ha kommunstatus. Om församlingslivets främjande är den främsta målsättningen kan man knappast hävda att församlingen oundgängligen måste vara kyrkokom— mun. Vad som behövs är att ansvaret för församlingslivet ligger hos församlingens egna organ. Bäst vore att försam- lingarna själva fick möjlighet att värdera sin kommunstatus och dess nödvändighet för ett främjande av församlingsli— vet. Skulle centralrådet tvingas välja förordas modell I, men båda modellerna innehåller förslag som ”måste betrak— tas som seriösa".

Svenska kyrkans diakoninämnds syn på den lokala strukturen är, att den kyrkokommunala enheten bör vara tillräckligt stor för att kunna bära arbetslag bestående av olika kate— gorier av anställda för församlingsvården. Detta hänger samman med att nämnden förordar tjänstemodell B. Man bör dock inte binda sig för ett visst befolkningstal.

Svenska kyrkans utbildningsnämnd förordar modell II med motiveringen att den skapar tillräcklig ekonomisk bärkraft för en tillfredsställande fortbildningsplanering. Dessutom bör den gynna framväxten av nya församlingar i tätorterna, vilket skulle underlätta för reellt fungerande arbetslag. Modell I ifrågasätts såsom tillräckligt genomgripande för att kunna förverkliga innebörden i de allmänna principer för en refonn betänkandet presenterar. Pastoratsgränsen bör vara mera flexibel än talet 5.000 anger, en bred zon på 3—5.000 anges som lämplig.

Utbildningsnämnden beklagar att inte de stora församlingar- nas problem i tillräcklig omfattning blivit analyserad i framställningen.

Pastoralinstitutet i Lund förordar också modell 11. Model— len medger större flexibilitet än modell I. Att nuvarande distrikt med gudstjänstfirande grupper kan bilda försam— ling med eget kyrkoråd tillhör modellens förtjänster. Mo- dellen är också mer "funktionsduglig" än modell III, som för tankarna till ”stordrift" och "byråkratisering".

Ersta diakonisällskap avvisar modell III och finner det svårt att välja mellan modell I och II. Olika lämplighets- principer i olika lokala sammanhang bör få avgöra, menar

man .

Stiftelsen Stora Sköndal finner att både modell I och II skapar så bärkraftiga lokala enheter att de kan bära ett arbetslag med erforderliga kategorier församlingsvårdande

tjänster.

Diakonistiftelsen Samariterhemmet förordar också modellerna

I och II och finner det omöjligt att renodla endera av mo- dellerna. Modell I värnar bäst om den lilla enheten samti— digt som den befriar från allt för betungande ekonomiskt åtagande men behåller visst ekonomiskt ansvar. Denna stimu— lans saknas i modell II men denna har däremot fördelen att nya församlingsbildningar underlättas. Rent allmänt vill Samariterhemmet slå vakt om den lilla enheten med följande motivering: "Om den lilla enhetens stimulans av egen iden— titet beskäres till förmån för övergripande ekonomiska- administrativa problem som kan resultera i alltför stora enheter, riskerar ekonomisk målsättning att ersätta kyr- kans målsättning i trohet mot uppenbarelsen att vara en evangeliserande kyrka. Kyrkan kan komma att bli mer av en institutionell storhet där kvantitet och distans kan bli en måttstock på bekostnad av kvalitet och närhet i mindre enheter".

Vårsta diakonigård finner det angeläget, att den framtida kyrkokommunala organisationen gör det möjligt att ekono- miskt bära ett arbetslag.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund förordar

en skyndsam översyn av pastoratsindelningen, varvid denna i första hand bringas i överensstämmelse med de principer som gällde för 1962 års indelningsreform (2.000). Dessutom bör en "viss uppskrivning” av befolkningstalen kunna ske. En sådan pastoratsindelningsrefonn bör kombineras med en översyn av "hur samarbetet mellan församlingarna inom res— pektive pastorat lämpligen bör utformas". Utredningens tre modeller ger exempel på olika samarbetsformer. Samtidigt vill man framhålla den fjärde principen, nämligen att alla församlingar och pastorat inte ska tvingas in i en och samma mall. Utredningens uppgift blir främst att skapa mal- lar för samverkan, och dessa mallar bör bygga på erfaren- heter av nu existerande samarbetsformer.

Lagen om församlingar och kyrkliga samfälligheter medger att endast ekonomiska församlingsangelägenheter kan bli föremål för samfällighetsbildning. Utredningen bör övervä- ga om denna inskränkning ska utvecklas ytterligare.

Karlstads stifts församlings- och pastoratsförbund förordar modell I såsom mest lämplig för landsbygden. Utjämningssys- temet kan förenklas om det inte berör församlingsvården. Även om församlingsvården endast omfattar 7-10% av en hel budget, är det ändå värdefullt med visst ekonomiskt ansvars— tagande. I modell I kritiseras dock 5.000-gränsen, som skulle allvarligt skada de strukturer som fungerar bäst på lokalplanet. Behovet att dela stora enheter påpekas. Fri- villig samverkan och strukturförändringar bör stimuleras, men styrelsen är tveksam till obligatoriska samfällighets- bildningar. Skulle läget för vissa församlingar bli "ohåll- bart" bör man dock kunna tillgripa denna åtgärd. Under så- dana förhållanden bör en större kyrkokommun vara tvingad att ta emot en skattetyngd mindre församling, när denna så önskar.

Luleå stifts församlings- och pastoratsförbund menar att modellerna I och II bör vara med i den fortsatta

diskussionen, men att 5.000-gränsen bör ses "ganska flexi- bel". Partiella samfälligheter på kontraktsplanet bör över-

vägas.

Visby stifts församlings- och pastoratsförbund inser nöd- vändigheten av en viss förändring av den kyrkliga organi— sationen. Denna bör innebära större flexibilitet. Lokala skillnader är nödvändiga, och varje stift bör ges möjlig- heter att arbeta fram förslag på regionala och lokala förändringar av den lokala kyrkliga strukturen. Försam- lingen bör också i framtiden ha utdebiteringsrätt, även om det kan finnas skäl att överföra "viss del av församlingens ekonomiska ansvar” på pastoratet.

Sigtuna folkhögskola, Församlingsassistentkursen 1983/84, föredrar modell II och framhåller att 5.000-gränsen kan

vara realistisk, om samtidigt stor hänsyn tas till lokala förhållanden. Alla stora församlingar bör delas i mindre.

Svenska ekumeniska nämnden framhåller betydelsen av att modeller för ekumeniska församlingar skapas. Möjligheter bör finnas för en församling inom svenska kyrkan att ”for- mellt, juridiskt och ekonomiskt ingå som en part i lokala ekumeniska församlingar".

Evangeliska fosterlandsstiftelsen finner begreppet "kyrko-

kommun" främmande i en kyrklig organisation och menar att man borde avföra begreppet från organisationsplanen. Man finner det svårt att förorda någon av modellerna I eller II. Modell 1 ger större självständighet åt församlingen, medan modell II innebär mera sammanförda resurser. EFS pe- kar också på ett särskilt problem som kan komma att gälla de 5 k samarbetskyrkorna. Enligt modell II kan nuvarande distrikt komma att bli självständiga församlingar och där- med distriktskyrkor församlingskyrkor. Man frågar sig om

s k samarbetskyrka, som nu är distriktskyrka, kan vara församlingskyrka. (En samarbetskyrka uppstår genom avtal mellan en kyrkoförsamling och en EFS-förening på lokal

nivå efter samråd mellan stift och EFS-distrikt på regio— nal nivå. För närvarande finns ett trettiotal samarbets— kyrkor i landet).

Kyrklig förnyelse i Linköpings stift samt Svenska kyrkans fria sypod i Linköpings stift framhåller att utgångspunk- ten för den lokala strukturen inte är de gamla socknarna utan den söndagliga gudstjänstgemenskapen. Socknarna kan inte för alltid förbli oförändrade. Det kan bli riktigt att små församlingar läggs samman och att stora försam- lingar delas just med denna utgångspunkt. Beslut om struk- turförändringar bör tas på stiftsplanet. Församlingen bör även i fortsättningen vara minsta ekonomiska enhet, men pastoraten behöver större bärkraft och för dem bör en rhn- lig mall fastslås. Om de enskilda församlingarna så vill bör pastoraten vara skyldiga att ansvara för kyrkobyggna- der och församlingsanställda.

Svenska kyrkans personalförbund menar, att det finns mycket som talar för att pastoratet blir minsta organisatoriska enhet med utdebiteringsrätt. Åtminstone bör detta genomfö- ras i de fall inte församlingarna av egen kraft eller genom samfällighetsbildningar kan klara sina uppgifter. Pasto— ratsindelning bör beslutas av domkapitel. Följande normer bör därvid gälla för pastoratsstorlek:

1 Antalet pastorat i riket bestäms i huvudsak med utgångs- punkt från ett genomsnittligt antal invånare i pastoratet om 5.000 personer. 2 Endast i undantagsfall får ett pastorat omfatta mindre än 3.500 personer.

3 Endast i undantagsfall får ett pastorat omfatta mer än

10.000 personer, dock aldrig mer än 15.000 personer.

Personalförbundets syn på pastoratsstorlek hänger samman med förbundets önskan att begränsa antalet enprästpastorat. Samfällighetsbildningar bör stimuleras, eftersom pastora- ten för vissa uppgifter är för små. Därvid kan kontrakts- samfälligheter vara lämpliga.

Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund förordar att den kyrk— liga kommunen omfattar samma geografiska område som den borgerliga kommunen (modell III), församlingarna bestå och svara för verksamheten inom de ekonomiska ramar som ställts till församlingens förfogande. Församlingskyrkorådet bör

utses genom direkta val och inte genom val på kyrkstämma.

Sveriges kyrkokamerala förening anser, att pastoratet bör

vara minsta ekonomiska enhet. Dessutom kan det vara nöd— vändigt att bilda totala ekonomiska samfälligheter för flera pastorat, företrädesvis inom kommungränsen. Mest ra-

tionell skulle modell III vara, men man anser att det skulle vara ett för stort steg att sträcka sig ända dit.

Därför förordas modell II men minimigränsen 5.000 bedöms som för låg. 10.000 anses vara en rimlig siffra. Erfaren- heterna fråntotalasamfälligheter bedöms som övervägande positiva. Förutsättningen är dock att möjligheterna till

delegering till församlingarnas kyrkoråd tillvaratas.

Församlingsassistenternas riksförbund förordar modell I med en flexibel nedre pastoratsgräns på 3.500 - 5.000 per- soner. En övre gräns bör gå vid 10.000.

Kyrkomusikernas riksförbund/Sveriges lärarförbund förordar

modell II men ställer sig inte avvisande till modell I. Pastoratsgränsen vid 5.000 ifrågasätts såsom varande för hög.

1968 års kyrkohandbokskommitté finner modell I vara ”den historiskt, teologiskt och sociologiskt realistiska” mo- dellen. Församlingsregleringar kan behövas för att skapa rimliga förutsättningar för ett levande gudstjänstliv. De faktorer som, förutom folkmängd och ekonomisk bärkraft,

ger underlag för ett pastorat bör utredas.

Kammarkollegiet framhåller betydelsen av svenska kyrkans

lokala struktur också utanför "det strikt samfundsmässiga". "Samfundsintresset” måste vägas mot ”andra samhällsintres- sen". Värde av allmän karaktär har kyrkans lokala struktur

för hembygdskänsla och lokal kultur, föreningsliv etc. Men församlingsindelningen används också av samhället som basenhet för beskattnings- och uppbördsväsendet, som ut- gångspunkt för upprättandet av allmän vallängd samt vid valkrets— och valdistriktindelning. Vidare utgör försam— lingen basområde för den officiella statistiken. Utifrån dessa synpunkter ter det sig främmande, anser kollegiet, att överlämna frågan om församlingsindelning till lokala kyrkliga organ, som sker i modellerna II och III. Även fortsättningsvis bör statliga organ besluta om försam-

lingsindelningen.

Kammarkollegiet diskuterar inte de olika strukturmodel- lerna men finner ett ekonomiskt underlag nödvändigt för att kunna mäta den ekonomiska vinsten av en viss struktur— förändring och jämföra den med de uppoffringar en struk- turförändring kan innebära för andra icke-ekonomiska vär- den. Sammanfattningsvis bör det "i första hand ankomma på kyrkans organ att bedöma hur man inom sin ekonomiska ram vill fördela resurserna, vilket värde man tillmäter en viss lokal struktur och vilka tänkbara merkostnader man

vill bära för att bevara dessa värden".

Förhållandet mellan den enskilda församlingens grundlags- givna rätt till egen beskattning samt de totala samfällig- heternas övertagande av denna beskattningsrätt diskuteras i yttrandet. Totala samfälligheter framhålles som ett alternativ till genomgripande strukturförändringar. Ett särskilt problem i detta sammanhang är den enskilda för- samlingens självständighet, och man anser, att "intresset för samfällighetsbildning sannolikt skulle öka, om man kunde finna en utväg att garantera den enskilda försam- lingen i en samfällighet medel för egen disposition".

Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museer uppe- håller sig främst vid kyrkobygganderna och församlings- indelningen. Beträffande församlingsindelningen framhålles dess kulturhistoriska betydelse. "Den utgör en viktig del

av svenska kyrkans historiska arv men representerar också stora värden bl & ur kulturminnesvårdens synvinkel. Den ger viktiga bidrag till kännedom om bebyggelsens utveck- ling och samhällets organisation. Sockengränsernas drag- ning och anknytning till olika landskapselement anger vad som förenat byar och bygder och vad som varit skiljande. Socknen har därigenom blivit det område, inom vilket bl a ett naturligt fungerande sätt att ge namn åt byar och går— dar vuxit fram. Ändringar i indelningen kan medföra stör- ningar i det nuvarande, väl fungerande och kulturhisto- riskt värdefulla ortsnammsystemet".

Församlingen-socknen spelar en roll som symbol för lokal— samhället, och riksantikvarieämbetet befarar "konflikter och allvarliga konsekvenser för kulturarvet om församlings- struktur och indelning helt skall styras av aktuella behov och önskemål i fråga om det kyrkliga arbetet”. "Att för- samlingen behåller sina gamla gränser utgör å andra sidan inget hinder varken för ett kyrkligt arbete i nya former inom olika församlingsdelar eller för samverkan över grän- serna".

Riksarkivet har tillsammans med landsarkiven i Vadstena, Visby, Östersund, Lund och Uppsala samt Stockholms stads- arkiv redovisat en lång rad av problem för bl a arkivvår- den som uppstår vid förändringar i den lokala kyrkliga strukturen och för folkbokföringens organisation. Man me- nar att kyrkokommittén tycks underskatta svårigheterna vid ett genomförande av en reform inom denna sektor. Remiss- instanserna betonar, att folkbokförings- och arkivfrågorna måste ägnas större uppmärksamhet i det fortsatta utred- ningsarbetet.

Församlingarnas synpunkter redovisas i grupper efter för- samlingarnas invånarantal. Den grundläggande frågeställ- ningen i "Församlingen i framtiden" har för det stora flertalet blivit frågan, huruvida den nuvarande struktu- ren är lämplig för kyrkans verksamhet på lokalplanet också

YTTRANDEN FRÅN FORSAMLINGAR

FURSAMLINGAR MINDRE ÄN 500 INV.

i framtiden eller obligatoriska förändringar i denna struk- tur är nödvändiga. Att man slår vakt om nuvarande struktur och organisation behöver alltså inte betyda, att man är emot förändringar. Men då menar man, att dessa förändringar ska ske frivilligt inom de ramar som den nuvarande struktu- ren och organisationen tillåter. Remissmaterialet redovisas utifrån denna grundläggande frågeställning. Bland dem som förordar en obligatorisk organisationförändring i någon form urskiljes ytterligare två grupper. En grupp består av församlingar som är "allmänt positiva", vilket innebär att de är positiva till obligatoriska strukturförändringar utan att använda någon av diskussionsbetänkandets strukturmodel- ler som underlag för sina synpunkter. Den andra gruppen består av de församlingar som tagit sin utgångspunkt i de

tre strukturmodellerna.

Av de totalt 377 remissvar som inkommit från församlingar >500 är 239 negativa till en obligatorisk strukturföränd- ring och slår vakt om nuvarande organisation med möjlighet till frivilliga förändringar efter beslut av inblandade

parter.

138 är positiva till en obligatorisk strukturell föränd- ring. Dessa fördelar sig på två grupper: 49 är "allmänt positiva” medan 89 är "modell-positiva". Bland de senare förordar 55 modell I och ytterligare 5 modell I med till- lägget att även församlingskyrkan bör vara församlingsan- gelägenhet. Modell II förordas av 25 och en kombination av modellerna I och II av 2. Modell III får stöd av 2

församlingar.

När en församling sägs förorda en modell så gäller det grundstrukturen i modellen med avseende på kompetensfördel- ningen mellan församling och pastorat Den nedre pastorats- gränsen vid 5.000 personer får endast stöd av en minoritet av dem som i övrigt förordar modellen ifråga. Samma sak

gäller den punkt inom modell II som innebär, att beslut om församlingsindelning fattas lokalt i pastoratsfullmäktige. Det momentet underkänns av flera som i övrigt förordar mo- dellen.

Bland de 239 "negativa" finns det många församlingar som uttalar sin stora oro över betänkandet och de konsekvenser det kan tänkas få i framtiden. Man ser det som ett "dråp- slag" mot landsbygdsförsamlingar med en "utarmning" av det kyrkliga livet som följd (eller t o m syfte). Modellerna beskrivs som uttryck för "typiskt storstadstänkande", "stordrift", ”centraliseringsiver", ”byråkratisering" och man frågar sig om kyrkokommittén inte observerat utveck- lingen på det kommunala området där man försöker reparera misstagen i 70-talets stora kommunreform genom försök att decentralisera till kommundelsnämnder och liknande.

Församlingarna i denna grupp kan också hävda, att det kyrk— liga livet fungerar bra i dagsläget i de små församlingar- na, och man känner inte igen sig i den problembeskrivning som finns i betänkandet. En strukturreform är alltså obe- hövlig.

Men man kan också säga sig inse, att förändringar kan vara nödvändiga, men besluten om dessa förändringar ska i så fall fattas frivilligt av dem som känner de verkliga prob- lemen lokalt. Samtidigt kan man erkänna att det finns en "tröghet” i förändringsberedskapen, varför man kan uppmana till stimulansåtgärder så att villigheten att ingå fri- villiga samfälligheter ökar. Sådana stimulansåtgärder kan lämpligen kopplas till utjämningssystemet över kyrkofon- den.

Utifrån en mera praktisk utgångspunkt kan man hävda, att det kyrkliga livet fungerar bättre (bäst) i små enheter med personlig kontakt mellan människor och frivilliga in- satser som självklara och nödvändiga inslag i den "ekono— miska" strukturen. Man kritiserar därför den "renodlade"

ekonomiska bärkraftsstrukturen i modellerna och vill allt— så komplettera bärkraftstänkandet med människors frivil- liga insatser, ansvarstagande och offervilja. Risken finns att en struktur byggd på modellerna skulle leda till att denna "bärkraftsstruktur" bröts ner och man istället fick "anställa bort problemen", vilket skulle öka kostnaderna. I samband härmed tolkar man betänkandets arbetslagsmodell som bara bestående av anställda utan att hänsyn tagits till de många frivilliga medarbetarna. I konsekvens med denna syn på den lilla församlingen som den bäst funge- rande enheten förordar man från de små församlingarnas

sida ofta, att stora församlingar i tätorterna delas.

Den mindre enheten sägs också vara den bästa närdemokra—

tiska strukturen.

De församlingar som är "allmänt positiva" kan förorda en obligatorisk pastoratsreglering med högre ledtal än dagens 2.000, dock ej modellernas 5.000. Man kan också förorda obligatoriska samfällighetsbildningar eller lämna egna förslag på strukturreformer. I sådana förslag kan ofta kontraktet spela en stor roll. Man kan också rent allmänt säga sig stödja kravet på förändring utan att närmare ange vari denna förändring ska bestå.

Bland de "allmänt positiva" församlingarna finns de allra flesta församlingarna på Gotland. Det framgår att man till- sammans arbetat mycket med frågan om den lokala strukturen. Man avvisar i allmänhet betänkandets tre strukturmodeller samt pastoratsgränsen vid 5.000, men säger sig samtidigt vara införstådd med att förändringar är nödvändiga. Sådana förändringar måste dock arbetas fram lokalt inom stiftet och efter stiftets egna förutsättningar. Många församlingar föreslår att strukturen bestäms av prästtjänsternas antal och inriktning. Därvid skulle en präst kunna betjäna fyra församlingar och ett pastorat i allmänhet omfatta åtta församlingar. Det finns dock lokala variationer.

Också församlingarna på Öland är "allmänt positiva” och ansluter sig till ett yttrande av Ölands pastoratskom- mitterade. Man ansluter sig till en modifierad modell I som innebär att församlingen bevaras som självständig en- het för evangelisation, administrerad av ett församlings- kyrkoråd, och med utdebiteringsrätt för församlingsange- lägenheter. Småförsamlingarnas ekonomiska bördor bör dess- utom lättas genom samfällighetsbildningar för t ex kyrko— underhåll och begravningsverksamhet. Pastoratsgränsen vid 5.000 avvisas dock. Både för Öland och Gotland gäller, att ”befolkningen” sommartid utökas till det mångdubbla i många församlingar och att den lokala strukturen måste dimensio-

neras därefter.

Flera av de församlingar som är positiva till en obliga- torisk strukturreform har redan erfarenhet av "modellerna" i form av att de är delaktiga i en total kyrklig samfäl- lighet. Med något undantag är erfarenheterna av detta po-

sitiva.Då man inte har närmare utvecklat dessa synpunkter avspeglas de emellertid inte i de följande citaten.

Kyrkorådet i Mellby församling skriver: "Kommitténs bedöm- ning av nuläget är inte i särskilt hög grad i överensstäm- melse med verkligheten. Man målar situationen i de mindre församlingarna med alltför dystra färger. Vi, som verkar i sådana församlingar, känner inte igen oss." "Man.har betyd- ligt nedvärderat nuvarande strukturer".

Kyrkorådet i Högeruds församling skriver:"Vikan inte inse att de förändringar som presenteras i de olika diskussions- modellerna skulle gagna det kyrkliga livet i Sverige. Istäl- let är risken stor, att dessa förändringar avsevärt skulle skada det kyrkliga arbetet på landsbygden. För något år— tionde sedan svepte en rationaliseringsvåg över det svenska samhället. Lösenordet var centralisering. Större kommunala enheter, större sjukhus, större skolor osv. Idag har sam- hället insett att stordriftsmodellen var dålig, att den skapade vantrivsel och innebar en dålig arbetsmiljö. Är det nu dags för kyrkan att upprepa samhällets misstag? De

kyrkliga strukturförändringar som kyrkokomittén för fram tycks ha sin grund i farhågor för de små församlingarnas ekonomiska bärkraft. Vi frågar oss emellertid om det är de synpunkterna som skall väga tyngst i ett kyrkligt strukturarbete? Gäller det inte först och främst att skapa bästa möjliga arbetsgrund för att nå ut med evangeliet till folk?

Vi vill värna om en levande kyrka på landsbygden. Vi vill vär- na om ett aktivt församlingsarbete. Vi vill värna om att våra fäders kristna tro kan föras vidare till nya generationer. Detta mål kan endast nås om varje församling får möjlighet till regelbundet gudstjänstfirande och veckoarbete, och det

i sin tur kan endast åstadkommas med en kyrklig struktur av den modell vi har idag".

Kyrkorådet i Pelarne församling skriver: ”En tvångsanslutning till storpastorat skulle för Pelarnes del bli katastrofal ge— nom att ansvar och arbetsmotivation tas ifrån oss. Om det eko— nomiska ansvaret och församlingsarbetet i övrigt skiljes åt, kommer ändå tyngdpunkten i församlingens liv att ligga där de ekonomiska besluten tas. Framtiden kommer att innebära både prövningar och glädjeämnen. Men vi vill då ha möjlighet att själva söka de lösningar, som då kan innebära: sammanslagning, delning, ändrad utdebitering, anställning av personal osv. Vi önskar även i fortsättningen bestämma i eget hus, och för- valta de andliga och timliga skatter som fäderna lämnat åt församlingen att förvalta".

Odensvi församling anser, att "betänkandets modeller bryter upp den kyrkliga struktur, som har den enskilda församlingen som basenhet till fönnån för en samfällighet, som kallas pas— torat och som i framtiden skall utvecklas till basenhet. Samt— liga modeller har samfällighet som grundstruktur. Skulle nå— gon av dessa lösningar komma till stånd är det inte längre fråga om Svenska kyrkan och hennes församlingar, utan om Svenska kyrkan och hennes samfälligheter, där församlingen förvisats till i bästa fall verksamhetsdistrikt”.

Kyrkorådet i Vansö församling skriver: "Av historien har vi lärt oss att vi inget lärt oss av historien, är ett känt of ta citerat uttryck. Att uttrycket dessvärre stämmer med verk- ligheten bekräftas allt som oftast.

Tyvärr måste vi konstatera att nämnda delvis även är gångbar för de tre förslagsmodellerna som presenteras i "församling i framtiden”. Enligt vår uppfattning är förslagsmodellerna ingenting annat än ett försök till strukturrationalisering och politisering av kyrkan, enbart ägnad att centralisera beslutsfattandet.

Vi menar att kyrkans företrädare borde tagit lärdom av de problem som uppkommit inom andra samhällsområden i samband med dylika centraliseringsåtgärder."

Kyrkorådet i Järbo församling menar, att'mwn uppmärksamnar inte de fördelar som finns i små församlingar: när—demokrati, korta beslutsvägar, stort engagemang, frivilliga medarbetare, den personliga känslan för den egna kyrkan och bygden".

Kyrkorådet i Storsjö församling skriver: "Det har framförts i debatten att de stora församlingarna är ovilliga att med— verka till skatteutjämning. Trots detta förväntar man sig att vi på landsbygden ska fungera som rekreationsorter och andningshål. Det blir mer och mer uppenbart att fritidsför- samlingens medlemmar uppfattar vår kyrka och vår församling som sin rätta hemkyrka. Det har som följd att man allt ofta- re vänder sig hit när man vill ha något annat än intyg och bevis från kyrkan".

Frödegyds kyrkoråd anser att ifrågasättandet av de gamla socknarna är ”ansats till kulturmord”. "Schackrande med sockengränserna under fina namn av arbetsdistrikt etc. skul- le därför verka förödande på församlingsliv och kyrkligt med- vetande. Man måste ha i minnet, att det gäller levande män-

niskor och inte döda schackpjäser".

FÖRSAMLINGAR MELLAN 500 OCH 2 000 INV.

Härja församlings kyzkoråd skriver: "Tillämpningen av ett befolkningsunderlag på 5 000 innevånare för ett pastorat får orimliga konsekvenser för de flesta församlingars verksamhet i Skara stift. En strikt tillämpning av denna princip skulle betyda en dödsstöt för församlingslivet i många församlingar. Om syftet inte är detta, framstår tillämpningen av denna princip som om ändring och reglering var självändamål utan vettigt syfte”.

Knätte församling uttrycker samma sak så: "Församlingen skall ..... inte vara ett fyllnadsmaterial för att uppnå en viss

folkmängdssiffra i en förvaltningsenhet”.

Av totalt 492 svar från församlingar i denna grupp är ÄÄZ negativa till obligatoriska strukturförändringar, medan 155 är positiva till sådana. Av de senare är 32'ällmänt posi- tiva" medan 123 är ”modell—positiva". Dessa 123 fördelar si— na sympatier enligt följande: 74 förordar modell I samt ytter— ligare 6 modell 1 med tillägg av kyrkobyggnaden som försam- lingsangelägenhet. En kombination av modellerna I och II för- ordas av 8 församlingar. Modell II stöds av 30. Modell III förordas av 3 församlingar, 2 församlingar vill ha kontraktet

som en ekonomisk enhet för personal.

De kommentarer till innebörden i "förord” som angetts i före- gående avsnitt gäller även för denna grupp, liksom för de följande grupperna.

Hassela församling sammanfattar: ”Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring. - Hälsan tiger still. Må den sjuke själv klaga - när det blir nödvändigt. Vi skall alla hjälpa honom att finna sin nästa. Beslut över människors 4 egna huvuden kan aldrig föra något gott med sig. Kyrkans hu— vuduppgift är att föra ut det glada budskapet till varje män- niska så att hon kan finna Guds vilja för sitt liv. Detta , kan endast ske i de små enheterna. Må vi slippa en organisa- |

tion (måhända 'billigare'!) som innebär en contradictio in adiecto i förhållande till det kristna budskapet. Tvinga bort små församlingar som själva vill existera - av ekonomiska skäl - det är mord!”

Vännskogs församling framhåller "den resurs som finns i fri- kyrkliga stadsdelssatsningar" och önskar att man utreder eku- menisk samverkan.

Mjöbäcks församling "kan inte finna annat än att det nu före— liggande betänkandet är ett typexempel på Svenska kyrkans

kroniska förmåga att med cirka 10 — 15 års fördröjning upp-

repa de misstag som gjorts i samhället i övrigt, på det kom-

munala planet, i skolan, inom sjukvården etc. Betänkandet

bör därför snarast möjligt förpassas dit där det möjligen , kan höra hemma. Nämligen till en dammig bokhylla där alla de förslag samlats som aldrig förverkligades".

Malmbäcks kyrkoråd menar: ”En risk, när man med hjälp av nya modeller söker helhetslösningar torde vara att inte tillräck- lig hänsyn tas till rådande förhållanden, och att man löser vissa problem men också samtidigt skapar nya. Därför bör den fortsatta utredningen arbeta med den först angivna huvudin- riktningen att 'använda den ordning som gäller idag på ett mera-effektivt sätt än hittills'.”

Börje kyzkoråd beräknar: ”Ur närdemokratisk synpunkt är de små församlingarnas kyrkoråd mycket överlägsna som medel att göra medlemmarna aktiva och ansvarstagande. I en församling 300 inv. blir chansen att bli invald i kyrkorådet 1 på 50.

I församlingen med 50 000 inv. är chansen 1 på 5 000! Besluts— fattarna i de små enheterna har också en helt annan närkontakt med församlingsborna.

Stora besparingar kan också göras på de stora enheterna, vil— ket utredningen ej syns observera. Kostnaderna för samman- träden och kansli i de stora enheterna är mycket stora och har vuxit anmärkningsvärt under säg 25 år."

Kyrkoråden i Farhult och Jonstorp skriver: ”Struktunnodell II liknar i stort den organisationsform, som kyrkoråden har

erfarenhet av sedan 1977. Farhults och Jonstorps församlingar, som sedan gammalt utgör ett pastorat, bildar sedan nämnda år också en total ekonomisk samfällighet med gemensamt kyrkofull— mäktige samt kyrkostämma i vardera församlingen. Vardera för— samling utgör valdistrikt för val av fullmäktige. Erfarenhe— terna av denna samfällighetsbildning har varit enbart goda, och ingen av församlingarna har känt sig 'överkörd' av den andra, även om den ena församlingen är mer än dubbelt så stor

som den andra."

Hålta församling önskar en ordning som ger ”den mindre för— samlingen ökad rätt till samfällighetsbildning och minskar

den större församlingens möjligheter att vägra den".

Vena församling menar, att det av ekonomiska skäl kan vara nödvändigt ”att satsa på något större kyrkliga samfälligheter, i första hand inom pastoraten, ev. längre fram också mellan pastoraten. Om så sker, är det nödvändigt att församlingen får rätt att ha ett eget kyrkoråd med egen medelsförvaltning för den strikt kyrkliga verksamheten”.

Kyrkorådet i Drothem anser, att "beslutsfunktionerna i kyrkan bör ligga så nära den gudstjänstfirande församlingen som möj- ligt. Det betyder att ett engagemang för kyrkans tro och guds— tjänst också skall medföra ett ökat ansvar för kyrkans prak— tiska och ekonomiska angelägenheter. Vi ser ingen vinning i stora enheter i och för sig. Stora enheter föder byråkrati— sering och stärker motsättningarna mellan beslutsfattare och dem, som berörs av besluten. Stora enheter bäddar också för en mer markant partipolitisering av beslutsfunktionerna in— om kyrkan, vilket inte kan vara vare sig till glädje eller gagn för kyrkan. Grupperingar och ståndpunktstaganden inom kyrkan bör bildas och tas utifrån ställningstaganden i kyrk- liga frågor - inte utifrån ståndpunkter fastlagda av politiska partier, som är till för att lösa samhälleliga problem — inte kyrkliga. Stora enheter är också ett hot mot kyrkans stifts—

indelning. Redan nu är de stora samfälligheternas ovilja och oförmåga att på ett konstruktivt sätt gå in i ett stiftsar— bete dokumenterat här i stiftet. Det samma lär gälla också andra regioner i Svenska kyrkan. Risken för uppkomst av små inofficiella 'stift' inom stiften bestående av ett antal sto— ra samfälligheter är överhängande. Mot sådana maktkoncentra— tioner kommer biskop och domkapitel att ha svårt att hävda sig. Frågan är om inte en övre gräns för samfälligheters stor- lek borde tas under övervägande”.

Södra Finnskoga församling, som ingår i övre Älvdals kyrkliga samfällighet omfattande fem församlingar och fyra pastorat, anser att ”samfällighet är en bra lösning av de ekonomiskt tunga församlingsproblemen i glesbygd, men att det är viktigt att i samfälligheten bevara och vara rädd om församlingens integritet. Församlingarna är och måste förbli basen för all kyrklig verksamhet i vårt land. Tyvärr har vi förgäves sökt efter samma klarsyn i betänkandet".

Kyrkorådet i Gustav Adolfs församling (Karlstads stift) "vet genom egen erfarenhet hur församlingsarbetet går ner då en liten församling av ekonomiska skäl tvingas ingå i en kyrk— lig samfällighet med en större. Visserligen löses många eko- nomiska problem, kyrkoreparationer, kyrkogårdsomläggning etc. på ett fördelaktigt sätt, men evangelisationsarbetet blir li— dande på att man inte längre är sin egen med egen utdebite- ringsrätt".

Kyrkorådet i Härlunda församling skriver: "Struktur— och in— delningsfrågor som rör församlingar är komplicerade och käns- liga. På detta område gäller inte främst det pragmatiska tän— kandet med krav på effektivitet och rationalisering. Här står i stället faktorer som trygghetskänsla och samhörighetskänsla för den enskilde i centrum. Därför kan det enbart utifrån

det faktum, att senaste stora, genomgripande pastoratsregle- ring genomfördes för bara drygt 20 år sedan, ifrågasättas, om inte nya förändringar, vilken form de än får, utgör en alltför påfrestande störning i församlingslivet och därmed

blir ett hinder för församlingsverksamheten”.

Linsells församling ingår sedan ett tiotal år i en samfällig— het som omfattar Svegs pastorat, ca 5 000 inv. "Vi vet att

den inte är så idealisk. Den som är liten och fattig blir

överkörd, och förvaltningen sväller över alla rimliga bräddar i känd storkommunal stil".

Kyrkorådet i Ås församling anser, "att kyrkokommitténs betän— kande ger tre dåliga förslag. I stället för att lägga lands— kyrkor i malpåse borde betänkandet hamna i en sådan eller ännu hellre i papperskorgen. Den väsentliga frågan i dagens läge är: Vad är det som gagnar det andliga läget i våra för— samlingar? Inte är det kyrkokommitténs betänkande.”

Kyrkoråden i Trolle Ljungby, Ivö och Kiaby menar, att "de väsentliga problem utredningen redogör för kan bemästras,

eller avsevärt förminskas, om pastoraten på landsbygden ut— gör totala ekonomiska samfälligheter. För vår del kunde vi acceptera en strukturförändring så att våra tre församlingar, som utgör ett pastorat, också fick utgöra en total ekonomisk samfällighet".

Hagby församling anför, att "ett samarbete mellan intillig— gande mindre församlingar i olika former av församlingsarbe- te, kan enligt vår mening lösa många knutar till en positiv utveckling. Detta kan ske utan att formerna organiseras fram genom lagstiftning, eller genom samfällighetsbildning”.

Kyrkorådet i Klövsjö anser, att det skulle ”strida mot svensk rättsuppfattning om man fråntar församlingarna bestämmande- rätten över församlingsverksamheten, byggnader, personal och ekonomi”. '

Kyrkorådet i Hyssna församling skriver: "I hela utredningen finns en underlig spänning mellan oförenliga linjer, som gör att alltsammans blir suddigt och oklart. Dels talas om beho- vet att bygga församlingen utifrån en fungerande, urskiljbar

gudstjänstgemenskap, dels vidareförs den kommunala drömmen om stora resurser och storskalighet. Dessa två strömningar befrämjar inte varandra, tvärtom, vilket otaliga sociologis— ka undersökningar på alla samhällsområden bekräftar. Denna spänning i utredningen blir tydlig, när man ser hur samfäl— ligheter och stora enheter omhuldas. Sådana enheter verkar kanske slagkraftigare på PaPPeTEtoch i budgetarbetet, men hur är det i vardagsverkligheten? Vad betyder centraliserin- gen för det personliga och frivilliga engagemanget som ju är en sådan avgörande faktor i Kyrkans arbete, både teologiskt

och i praktiken?"

Kyrkorådet i Sillhövda menar: ”Ökar man storleken av den grupp, som samverkar evangeliserande och administrerande, händer följande, positivt och negativt:

Positivt: ju fler de blir, desto mera resurser har de till sitt förfogande, t.ex. begåvning, idéer, expertis, pengar etc.

Negativt: ju fler de blir utöver en viss gräns, desto svåra— re får de att få överblick över behov och insatser, desto längre kommer beslutsfattarna från dem som utför det prak— tiska arbetet, desto mer växer främlingsskapet mellan män— niska och människa och mellan människan och helheten. Detta är väl känt, men icke desto mindre viktigt. Den lokala kyrk- liga enhetens storlek är alltså en avvägningsfråga. Den 10— kala kyrkliga enheten bör vara så stor att resurserna räcker för det arbete som skall utföras på just den platsen, och den bör vara så liten att de, som skulle kunna vara delakti— ga i det som göres, inte blir främmande för det”.

Lima församling anför: "Genom storkommunindelningen rycktes människorna loss ur ett uråldrigt sammanhang. Kommunsamman- slagningen är någonting smärtsamt och tragiskt för lhmaborna. Det blir allt svårare för människorna att finna sin identi— tet. Man känner sig hemlös i sin egen socken. Denna hemlös- het kommer att kännas ännusvårare om det blir storförsamlingar.

FORSAMLINGAR MELLAN 2 001 OCH 5 000 INV.

Man kommer inte att känna igen sin egen hembygd.

Hela denna omvandling, som det industrialiserade samhället medfört, skapar främlingskap. Man arbetar inte längre i sock— nen utan ofta långt borta på andra orter. Gamla värderingar och uppfattningar bryts sönder. Det blir allt svårare att ve- ta vad man skall hålla sig till, var man hör hemma andligen sett. Var finns tryggheten? frågar man sig. Vid de viktiga tillfällena i livet, dop, konfirmation, vigsel i någon mån, begravning söker man sig tillbaka till hembygdens kyrka. Den står där som den fasta punkten i tillvaron.

I denna grupp har totalt 222 svar inkommit. Av dessa är lää negativa till en obligatorisk strukturförändring, medan 29 är positiva till en sådan. Av de positiva är 11 "allmänt po— sitiva” medan 79 är s.k. ”modell-positiva". I denna senare grupp förordas modell I av 40 samt ytterligare 5 förordar modell I med kyrkobyggnaden som församlingsangelägenhet. En kombination av modellerna I och II förordas av 9. Modell II har 22 förespråkare och modell Ill 2. En församling menar att kontraktet bör ha en starkare roll med ansvar för vissa

pastoratsangelägenheter.

Kyrkorådet i Norra Nöbbelöv skriver: "I verkligheten råder som bekant en stor variationsrikedom hur olika församlingar fungerar i dag. Utredningen har arbetat fram tre olika mo— deller, där modell I innebär att nuvarande ordning i stort bibehålles, modell II att pastorat utgör kyrkokommun och för— samling bildar ett verksamhetsdistrikt och modell III att kyrklig kommun motsvarar borgerlig kommum. Kyrkorådet vill mer principiellt framhålla, att modellvalet lokalt sett är beroende av hur församlingen faktiskt fungerar vad gäller verksamhet, ekonomi, anställd personal etc. och att här rå- der så stora olikheter att det intg principiellt sett kan vara fråga om ett val mellan tre olika teoretiska modeller.

Variationsrikedom och pluralism måste också för framtiden

accepteras så att lokala förutsättningar, historiska tradi- tioner, religiös struktur etc.på lokalplanet kan leda till

andra modeller än de nu skisserade".

Kyrkorådet i Stora Råby anför: ”Därest någon av de presentera- de modellerna måste tillgripas för att nå förändring i den kyrkokommunala strukturen, som enligt kyrkorådets uppfattning i viss utsträckning får anses önskvärd, bör modellen II få företräde framför de andra modellerna. Denna modell medför en enhetlig utdebitering inom hela pastoratet - ett förhål—

lande som bör vara ägnat att stärka gemensamhetskänslan".

Grödinge kyrkoråd preciserar de faktorer som bör vägas in vid bestämmandet av en nedre gräns för pastorat, förutom be- folkningstal: Skattekraft, Geografiskt läge (tätort, gles— bygd), Predikoställen,Invandrarförhållanden, Fritidsbefolk- ning, Sjukhus, Militära anläggningar, Fångvården.

Kyrkorådet i Jörns församling vill understryka följande: ”I det lilla och medelstora pastoratet binds orimligt stor del

av prästens tid för rent administrativa uppgifter. Ofta är det utomordentligt svårt att på deltid anställa en person som helt kan ägna sig åt kamerala funktioner, följa arbets- lagstiftningen, avtalsförändringar, utarbeta statistik av olika slag,De krav som ställs i detta avseende har ökat avse— värt under de senaste decennierna. En sammanhållen administ— ration inom ett inte alltför litet pastorat skulle här ge möjlighet till en heltidsbefattning, som också skulle avlas— ta kyrkoherden åtskilligt, som inte hör till huvuduppgiften".

Kyrkorådet i Rogberga församling menar, att studiet av betän— kandet kan "betyda att man nu blir medveten om nödvändigheten

att ta sig an problemen för att tillförsäkra kyrkan framtida verksamhetsmöjligheter. Men det måste ske genom att man får

beakta de lokala förhållandena utan att vara bunden av allt— för generella regler. Alternativ I kan t.ex. vara mer lämp-

ligt att välja i ett landsbygdspastorat medan alternativ II

kan passa bättre i en storstad. Man vill också hoppas att

församlingarna skall kunna åstadkomma en högre grad av nytän- kande än vad utredningen lyckats med".

Valdemarsviks församling menar också, att "genom landsomfat— tande och grundligt studium av diskussionsbetänkandet torde många församlingar kommit till insikt om nödvändigheten av flexibilitet i fråga om församlingslivets utgestaltning och ev. behov av bredare och mer bärkraftig ekonomisk grund. Nå-

gon fonn av tvång bör dock icke föreligga".

Kyzkorådet i Haga församling frågar sigV'Hur skall fortsätt— ningen bli till detta lovvärda diskussionsbetänkande. Många

menar, att det inte blir något av, därför att det finns för många stridiga viljor. Det vore synd om det inte blev någon fortsättning. Varför inte stimulera församlingarna till att på frivillig väg söka kontakter med varandra för att disku— tera vidare? Kanske mycket skulle kunna uppnås på frivillig— hetens väg, och kanske också att variationerna skall få til— låtas. Huvudsaken att vi får fungerande församlingar!”

Kyzkorådet i Rödöns församling beskriver situationen så här: ”Resonemanget i betänkandet kan jämföras med en situation där man har ett antal stora skepp som är sjunkande. För att rädda dessa skjuter man alla något så när flytande småskepp i sank. Vägen till nytt andligt liv i tätort kan inte gå ge- nom att småförsamlingarna berövas så mycket av sina resurser

och absolut inte genom att socknen - församlingen rubbas”.

Bjursås församling sammanfattar: ”Sammanfattningsvis bör SOU 1983:55 läggas till handlingarna som en kyrkohistorisk kurio— sitet, och en ny utredning göras av aktiva lekmän och präs— ter med kunskap om verkligheten”.

Kyrkorådet i Älghult anser, att det finns en "svaghet i ut— redningen, vilken ligger i att församlingarnas organisation och struktur nästan enbart betraktas som en samhälls—teknisk

fråga. Kyrkans målsättning måste vara att evangelisera. Att

ge kyrkan de bästa förutsättningar för att kunna göra detta, måste vara syftet för alla förändringar vad gäller organisa- tion och struktur. Det är inte bara en rättighet att ha till- gång till kyrklig verksamhet och service. Vi är inte bara passiva mottagare, vi kallas att ta ställning och att bli

medarbetare".

Kyrkorådet i Indals församling presenterar ett alternativ: "I den mån en reform skall genomföras bör den innebära en något modifierad fonn av modell I. Enligt vår mening bör man följa ett förslag som aktualiserats inom Härnösands stift och som vi känner stark sympati för, nämligen att man bör behålla församlingen som grund och bas och ge den en star— kare ställning. Vidare bör man bibehålla det gamla kontrakts— begreppet och ge det ett större materiellt innehåll och ut- vecklade uppgifter. Sålunda skulle det vara lämpligt att kon- traktet svarar för alla personalfrågor och personalkostna— der samt övertar ansvaret för prästgårdar och löneboställen och avkastningen av boställena. Man får då fördelarna av en flexibel personalhantering och samlad erfarenhet i avtals- och lönefrågor. Kontraktet skulle dänned överta pastoratets ekonomiska uppgifter i dessa avseenden och utgöra arbetsom— råde för tjänsteorganisationen. Detta skulle innebära att mer än hälften av kostnaderna avlyfts från församlingarna och pastoraten och läggs på kontrakten. I vissa fall kan det va— ra behov att göra viss justering av kontraktsgränserna".

Kyrkorådet i Örkened vill slå vakt om församlingen som kyr— kokommun. Man menar att det ingalunda är "oandligt att hävda att det råder samband även mellan kyrkligt engagemang och handhavande av församlingens ekonomiska och administrativa angelägenheter". Man hänvisar till "den påtagliga omsorg man på de allra flesta håll har om kyrka och församling" och me- nar att ”många församlingsbor uttrycker helst och bäst sin solidaritet med och tacksamhet till kyrkan genom deltagande i praktiska och näraliggande angelägenheter". ”Församlings- bornas rätt och möjlighet att handha även församlingens eko- nomiska angelägenheter (kyrka, församlingshem, medel samman—

bragta av tidigare generationer för olika församlingens an— gelägenheter) och dänned reell möjlighet utforma och besluta om den lokala verksamheten kan emellertid inte lyftas bort

och läggas till annan utan att den lokala församlingens möj— lighet att fungera undergrävs". "Endast vid frivilligt åstad— kommen samverkan och med bevarad kommunstatus (som är mer än utdebiteringsrätt) är det möjligt ge församling med dess med— lemmar reellt inflytande".

Kyrkorådet menar, att den kyrkokommunala rest som finns kvar i modell I i verkligheten blir ”närmast betydelselös”. I mo— dellerna II och III blir församlingen ”i vedertagen mening upphävd och som personförsamling förr eller senare urgröpt”. Om församlingen upphör att vara kyrkokommun, hur blir det då med folkbokföring, medlemsregistrering, valfrågor, kyrkas, församlings och donationers egendomsfrågor, verkan av beslut, möjlighet till besvär, möjlighet mottaga delegation, gåvor och förvaltning med flera uppkommande frågor? Kyrkorådet i— frågasätter om inte kommittén gjort ett allvarligt misstag då den lagt fram de olika modellerna, då den inte gjort noggranna undersökningar av de lokala förhållandena och utrett konsek— venserna av de olika modellerna. Betänkandet sägs därför ha "brister i fråga om grundlighet, redovisning av fakta och konsekvenser allvarliga och vilseledande". Avsnitten ”Att debattera" är ”försnävande och styrande".

Fellipgsbro kyzkoråd framhåller "att vissa förändringar i vår kyrkas lokala struktur måste företas just för att kyrkans bud— skap ska kunna nå fler människor än i dag”. Men härvid bör man "undvika generella lösningar avsedda för alla församlingar i hela landet. Vi vänder oss mot beslut som innebär tvång för enskilda församlingar att gå samman i större enheter och me— nar att om möjligt är frivilliga förändringar av kyrkans lo- kala struktur att föredraga. Vi föreslår att den pågående s.k. rullande pastoratsregleringen fortfar och aktiveras, där så krävs. I samband med denna fortgående pastoratsreglering bör man sträva efter att tillskapa ekonomiskt bärkraftiga och

verksamhetsmässigt fungerande pastorat. Vi menar också att frivilliga samfällighetsbildningar bör stimuleras och upp—

muntras".

Kyrkorådet i Fleninge församling finner det riktigt att kost— nadsansvaret för de tunga utgifterna läggs på en större en— het än församlingen. Skillnaden mellan modellerna I och II motiveras så: "I modell I har församlingen kvar utdebiterings— rätten för de församlingsvårdande uppgifterna men inte för tjänster och byggnader. För att kunna bedriva församlingsar— bete krävs personal, anställda eller frivilliga medarbetare, och tillgång till lokaler. Om en församlings styrande organ inte har kostnadsansvaret för de grundläggande förutsättnin— garna för församlingsarbetet kan man ifrågasätta det rimli— ga i att ha kvar utdebiteringsrätten för den lilla del som återstår. Allt måste ju vägas samman för att det ska bli en så bra verksamhet som möjligt. Kyrkorådet förordar därför att all utdebiteringsrätt ska finnas hos pastoraten, dvs. det som anges i strukturmodell II".

Om det administrativa arbetq;skriver kyrkorådet: ”Med nuva— rande församlingsstruktur med många små församlingar utförs mycket administrativt arbete av präster. Det kan gälla sek— reterarskap i såväl kyrkoråd som kyrkofullmäktige, avtals— tolkning, kontakt med myndigheter av olika slag etc. Kyrko— kassörsskapet anförtros ofta åt någon förtroendevald mot en ganska ringa ersättning. Kyrkorådet tror att detta i längden är en ohållbar situation. Dels blir arbetsrätten mer och mer komplicerad, avtalstolkningen svårare och svårare, dels blir det så småningom omöjligt att finna en person som på sin fritid är villig att vara kyrkokassör med en förändrad församlings- struktur, med pastoratet som minsta kyrkokommunala enhet, blir det omöjligt att på frivillig väg lösa de administra— tiva uppgifterna. De blir för mångomfattande för att en per- son på fritid ska orka med den. Lösningen blir då att an— ställa en kyrkokamrer, vilket naturligtvis blir en dryg ut— gift för ett pastorat. Men samtidigt vinner man att prästen avlastas en mängd uppgifter för vilka han egentligen inte har någon kompetens, och i stället kan ägna sig åt de upp-

gifter som han eller hon har utbildning för”.

KyIkorådet i Skinnskatteberg föreslår, att det inom varje stift tillsätts en arbetsgrupp med uppgift att följa utveck— lingen och vid behov hjälpa till att skapa fungerande för— samlingar och pastorat.

Kyzkorådet i Ramsberg föreslår att "pastoratsregleringskom— mittéerna av år 1962 återupplivas och varsamt inom stiften tillgodoser de olika behov av förändringar som finns och kan bli aktuella i framtiden".

Kyrkorådet i Morlanda anför med anledning av den nedre grän— sen för ett pastorat vid 5 000 siffror för "sommarboende” in— om pastoratet. Pastoratets folkmängdstal är 3 075 invånare, men cirka 11 — 12 000 personer övernattar i pastoratet under sommarmånaderna — dagturister borträknade. "Kan det tänkas ett system där pastoratets mycket höga antal sommar— och sommarhalvårs- och veckoslutsboende invånare ekonomiskt kom— penserar det underskott på invånare, som vi har under vinter- månaderna?" fråga man.

Kyzkorådet i Reng har ett eget organisationsförslag: ”Enligt kyrkorådets mening bör de organisatoriska förändringarna sikta på läget omkring år 2 000. Förutsättningarna torde då vara att endast cirka 50 % av landets befolkning tillhör svenska kyrkan. Rimligtvis bör folkbokföringen då ha över— förts till kommunal eller statlig myndighet. KOStnaderna för begravningsväsendet bör också rimligen ligga på kommunal basis. Organisationsmässigt bör alla beräkningar utgå från antalet medlemmar i svenska kyrkan.

Rengs kyrkoråd menar att kyrkoförsamlingarna bör vara minsta arbetsenhet, så länge de kan fungera som sådana. Församlings— kyrkoråden väljes på kyrkostämma. Kyrkoherdens närvaroskyl— dighet enligt gällande lag bör ändras till närvarorätt. För— samling under 3 000 medlemmar i svenska kyrkan är skyldig att bilda pastorat med annan eller andra församlingar. Ett

pastorat får icke understiga 3 000 medlemmar i svenska kyrkan. Pastoratet är minsta ekonomiska enhet under förutsättning att pastoratet omfattar minst 10 000 medlemmar i svenska kyrkan. Pastorat som icke omfattar 10 000 medlemmar i svenska kyrkan är skyldigt att bilda total kyrklig samfällighet med annat eller andra pastorat. Pastoraten är alltså minsta kyrko- kommunala enhet i den mån de omfattar minst 10 000 medlemmar i svenska kyrkan. Ledamöterna i pastoratens resp. kyrkliga samfälligheternas kyrkofullmäktige väljes av resp. kyrkoför— samling till antal i förhållande till församlingens del av pastoratets/samfällighetens totala antal medlemmar i svenska kyrkan, dock så att varje församling skall ha minst en or- dinarie ledamot och en suppleant i fullmäktigeförsamlingen. Fullmäktigeförsamlingen väljer pastoratskyrkoråd resp. sam- fällt kyrkoråd. Varje i pastoratet ingående församling lik- som varje i samfälligheten ingående församling bör ha minst en ordinarie ledamot och en suppleant. Kyrkoherdens närvaro— skyldighet när det gäller sammanträden med pastoratets kyr— koråd resp. samfällda kyrkorådet bör vara kvar enligt nu gällande lag.”

Kyrkorådet i Sätila är kritiskt: "Vad som sägs i betänkandet 'Församlingen i framtiden' utgör en radikal och skrämmande förändring av kyrkans struktur i församlingar och pastorat. Det är mycket lätt att riva ned och förstöra. Det är bra mycket svårare att bygga upp. Man får hoppas, att det mesta i detta befängda betänkande får en berättigad kritik och se— dan hamnar på rätt plats, nämligen i glömskans djupa hav".

Kyzkorådet i Stora Skedevi uttrycker det så: "Därest diskus— sionsbetänkandets olika modellförslag genomföres med de i sig inneboende sekulariseringstendenserna, Svenska kyrkan på san— nolika skäl kommer att ändra ansikte, från en Kyrka på be— kännelsens grund till en profillös statlig—kommunal institu- tion för allmänreligiös—musikal second—hand kultur i raden av eskapismens rikhaltiga utbud i vårt samhälle”.

FORSAMLINGAR MELLAN 5 001 OCH 10 000 INV.

Totalt 88 svar från församlingar i denna grupp föreligger. Av dessa förordar åå att nuvarande organisation bibehålles och att förändringar endast görs frivilligt. 54 är positiva till obligatoriska förändringar. Av dessa 54 är 8 "allmänt positiva" medan 46 &5rordar en organisationsförändring på grundval av någon av modellerna.

Modell I förordas av 25, modell I med kyrkobyggnaden som tillägg till församlingsangelägenheterna förordas av 2. Modell II har 13 förespråkare medan en kombination av mo— dellerna I och II förordas av 6. Modell III har inget förord

i denna grupp.

Kyzkorådet i Folkärna församling menar,att ”en ev. förändring endast kan ske med utgångspunkt från modell I. Därvid måste många faktorer vägas in då en nedre gräns för antalet män— niskor i ett pastorat fastställs. En sådan gräns bör inte överstiga 2 - 3 000. Samtidigt finns det anledning att dis— kutera en övre-gräns på 15 000 - 20 000. Redan nu finns möj— ligheter till bildande av partiella och totala samfälligheter. Framför allt partiella samfälligheter kan vara intressant samarbetsfonn för många församlingar. Bildande av sådana bör därför stimuleras. Det är dock viktigt att det sker på

frivillighetens väg".

Kyzkorådet i Ljusnarsbergs församling vill "rikta skarp kri—

tik mot den genomgående olyckliga tendens i betänkandet av särskilda kompetenser för de församlingsvårdande uppgifterna och de ekonomiskt- administrativa uppgifterna. Det präglar också struktur modell I. Vi anser att det ska finnas en hel- hetssyn på församlingens verksamhet, beslutsfattande och ad- ministrativa enhet. Det är viktigt att den lokala kyrkan in— te blir en byråkratisk apparat som isoleras från kyrkans le- vande verksamhetsfonner. Vi anser därför att det är bättre att skapa församlingar som i sig gynnar både församlings- verksamhet och ekonomi”.

Kyrkorådet i Åtvids församling förordar en organisatorisk reform i anslutning till modell II med 3 000 som nedre gräns för ett pastorat. Valet av kyrkoråd föreslås ske genom direk— ta val och valen ska ske på en gemensam valdag för val till, förutom kyrkoråd, pastoratsfullmäktige, stiftsting och kyr— komöte. Dessutom sammanfattar man: ”En refonn bör ske succes— sivt. Det andliga livet och fungerande enheter är viktigast, liksom gruppens närhet och gemenskap. Därför bör en föränd— ring ha mognat fram hos berörd enhet. Ramar bör fastställas,

inom vilka omorganisationer efter hand kan göras".

Kyrkorådet i ngksände församling vill "betona vikten av att inte bryta sönder fungerande strukturer, så länge man inom dessa själv bedömer att ekonomiska och andra möjligheter föf religger för ett bevarande av den nuvarande organisationen. Stor vikt måste läggas vid lösningar, om vilka enighet kan nås vid överläggningar på lokalplanet mellan församlingar och stiftsledning. Därvid bör man inte låsas av centralt be- slutade principer för var maximi— och minimigränser i olika sammanhang skall dragas. Där församlingar är villiga att ta på sig större ekonomiska bördor för att få behålla självsty— relse, egen präst eller vad det nu kan gälla, bör man i störs- ta omfattning söka tillmötesgå dessa önskningar. Kyrkorådet vill förorda pluralism grundad på olika lokala förhållanden, när det gäller såväl strukturer som tjänsteorganisation”.

Habo församlings kyrkoråd menar att man kan överväga, "vilken grad av självstyrelse och självfinansiering som krävs för att en församling skall kunna fungera. Redan nu samarbetar de flesta församlingar på något sätt med andra enligt kommitténs femte princip om solidaritetet olika församlingar emellan. Förutom den generella utjämningen genom kyrkofonden samarbe- tar pastoraten redan nu beträffande präst- och kyrkomusiker- löner, och åtskilliga samarbetar i partiella och totala sam— fälligheter utan att resp. församlings förutsättningar att utgöra en verklig kristen församling ifrågasatts. Ett minimi— krav för att en församling skall kunna existera torde vara, att det finns underlag för ett regelbundet gudstjänstliv och

att där finns ett självständigt kyrkoråd, som har reella möj— ligheter att ta ansvar för detta gudstjänstliv och dess ut— veckling".

Kygkorådet i Ängelholms församling föreslår följande ordning:

" l. Frivilliga åtgärder fram till år 1991.

Under en övergångstid förslagsvis fram till 1991 ges samtliga församlingar och pastorat i vårt land möjligheter att se över sina strukturfrågor och då genom bildandet av partiella eller totala ekonomiska samfälligheter lösa dessa såväl som ekonomin på sikt. På stiftsplanet bör Domkapitel och Pastoratsförbund biträda med ett övergripande utrednings- och planeringsarbete.

Vi menar att utredningen haft det goda med sig att de flesta församlingar i vårt land på allvar och med stort nit och in- tressediskuterat sin lokala organisation — både i nu-läget och i framtiden. Detta har säkerligen skapat större förståel- se för frivilliga framtida lösningar när det gäller den loka-

la kyrkostrukturen.

2. Ev. åtgärder efter den 1 jan. 1991.

Resultatet av frivilliga lösningar inventeras och om detta ej givit avsett resultat bör efter detta datum en omorganisation enligt strukturmodell I påbörjas.

Dock bör som vi tidigare framhållit minimitalet för ett pasto— rat sättas till ca 3 000 invånare.

Vidare bör en församlingssammanslagning ej ske mot försam— lingarnas vilja. Det bör ej vara pastoratskyrkorådet som be- slutar om en sammanslagning. Däremot kan vi tänka oss att pastoratskyrkorådet beslutar om delning av en församling i två eller flera där så är påkallat.

Även här bör Domkapitel och Pastoratsförbund biträda med över—

gripande lösningar och förslag.

Beroende på utvecklingen under 1990-talet såväl när det gäller den kyrkliga verksamheten som strukturfrågorna och ekonomin

kan vi tänka oss en vidareutveckling enligt strukturmodell II. Dock bör när det gäller pastoratets minimistorlek, denna sät—

tas till ca 3 000 invånare.

Det bör vara församlingarna och ej pastoratskyrkorådet som beslutar om sammanläggning av församlingar. Däremot när det gäller delning av församlingar bör denna i princip beslutas av pastoratskyrkorådet.”

Kyrkorådet i Adolf Fredriks församling betonar den framtida utvecklingens betydelse för den kyrkliga organisationen. Man

skriver:

”Utredningen har den uttalade åsikten att inga mer betydande förändringar kommer att ske beträffande svenska kyrkans för— hållande. Det finns alla skäl till stor försiktighet efter— som vi här rör oss med en betydande tidrymd, kanske 5-10 år innan de församlingar/pastorat beslutats, vilka sedan bör kun- na fungera minst två—tre decennier. Medlemskapsfrågan måste under denna tid få en lösning. Relationen till staten kan ha ändrats, den nuvarande kyrkliga utdebiteringen kan helt eller delvis ha tagits bort, befolkningsomflyttningar kan ske, förändringar i samhälls— och människosyn kan komma för att nu nämna något av det som med mer eller mindre goda skäl kan förutses. Överhuvud taget är det anmärkningsvärt hur li— tet utredningen arbetar med den framtid församlingen skall verka i. Det är nödvändigt att i varje framtidsmodell väga in konsekvenserna av olika tänkbara skeenden. På många om— råden händer nu så mycket som påverkar det kyrkliga livet att vi har fog för att säga att framtiden inte kommer att se ut som i dag. En slutsats blir då — förutom det nyss på— talade behovet av framtidsscenarios - att vi bör undvika ett centralstyrt, tungrott system för reformering av församlin— garna och i stället ge möjligheter till flexibilitet och

variation och till att tillgodose lokala önskemål genom att

ge ett fåtal riktlinjer, som sedan skall kunna genomföras i samverkan mellan stift och församling. Det är viktigare att finna lätthanterliga instrument för förändring än enhetliga ] fixerade lösningar. De församlingar, som i dag inte kan genom- föra en målinriktad kristen verksamhet i rimlig omfattning och inte äger närhet till medlemmarna, antingen det beror på att de är för små eller för stora, bör ändras medan övriga förblir orörda.”

Leksands församlings kyrkoråd betonar: "Det är väsentligt att upplevelsen av församlingsgemenskap kring sockenkyrkan får

förutsättningar att leva kvar. Vi menar att utredningen har arbetat för detta, då i alla tre modellerna församlingen med dess nuvarande gränser, och i vissa lägen ännu mindre enheter, får finnas kvar som verksamhets- och ansvarsområde. Därigenom kan det väsentligaste i kyrkans arbete, gudstjänstliv, själa— vård, evangelisation och diakoni utfonnas och genomföras i den nuvarande församlingsstrukturen med den egna sockenkyrkan som centrum. Att ett av församlingsborna valt kyrkoråd här har det yttersta ansvaret tillsammans med medarbetarna är yt- terligare något som poängterar detta. Därför kan jämförelser i negativ riktning med storkommunreformen inte utan vidare göras".

Kyrkorådet i Hedvig Eleonora församlipg gör församlingens

storlek avgörande för dess kompetens. En modifierad fonn av modell I bör tillämpas för ”de allra minsta församlingarna". Men "så snart de enskilda församlingarna har mer än 1 000 -

2 000 innevånare bör icke endast församlingsverksamheten utan även personalfrågorna och de löpande fastighetsfrågorna hand- has av de enskilda församlingarna”.

Kyrkorådet i Perstorp anser det möjligt ”att gå långt i sam— verkan i första hand med Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och Svenska Missionsförbundet. Gemensamt utnyttjande av 10— kaler såväl för gudstjänster som församlingsverksamhet är möjlig och önskvärd. En analys av förhållandena i de fri-

kyrkliga samfunden och konstruktiva modeller för samverkan i

Också i Göteborg finns nöjda församlingar. Annedals försam— liEå skriver: ”Det är väsentligt att den territoriella för— samlingen behåller sin självständighet i de avseenden som inte är av sådan ekonomisk art att de måste administreras av en samfällighet eller ett pastorat. Som lämplig modell för detta självstyre anföres situationen i Göteborg, där försam— lingarnas kyrkoråd har en klar självständighet gentemot sam— fälligheten beträffande de församlingsvårdande funktionerna.”

Oskar Fredriks församling utvecklar ytterligare: ”Samfällig- hetens egna organ framhåller ofta förtjänsterna hos 'Göte— borgsmodellen', dvs. en total ekonomisk samfällighet med be— varad självständighet för församlingarna. Från kyrkorådets sida instämmer vi gärna i denna positiva bedömning - det är enbart en fördel för församlingens anställda och för kyrko— rådet att avlastas ansvaret för begravningsväsendet och att ha tillgång till kvalificerad rådgivning och hjälp i t.ex. personal—, arbetsmiljö— och fastighetsfrågor. Församlingens anställda kan koncentrera sitt arbete till de centralt kyrk— liga uppgifterna och slipper att tyngas av onödigt mycket ad— ministration och ekonomisk förvaltning. Mycken rädsla ute i landet för samfällighetsbildningar torde därför vara onödig.

|

Kyrkorådet vill dock peka på en risk med totala samfällighe— ter: Det finns mycket ofta en viss tendens hos samfällighe— tens organ att vilja öka sitt inflytande inom olika områden. Denna risk måste ständigt uppmärksammas så att samfällighets- organen förblir rena serviceorgan åt församlingarna. Detta har lyckats väl i Göteborg”.

Kyrkorådet i Kulladals församling uppmärksammar också kyrko— rådets självständighet inom en samfällhet eller inom t.ex.

modell II, som förordas av församlingen. Kyrkorådens ställ— ning kan stärkas genom ”ett vidgat ekonomiskt ansvar. Detta kan bl.a. möjliggöras genom införande av ett rambudgetsystem. Kyrkofullmäktige fattar då beslut om beskattning och till- delar sedan de olika församlingarna sin egen ekonomiska ram och övriga nödvändiga resurser. Kyrkorådet har sedan att fat— ta helt självständiga beslut, upprätta församlingsanpassade

FUEQMHJNGAR MELLAN 10 001 OCH 20 000 INV.

glesbygd och i tätorter är angeläget i en fortsatt bearbet— ning av Svenska kyrkans församlingar i framtiden".

Sandhults församlings kyrkoråd sammanfattar sin inställning: ”Det duger inte heller att servilt gömma sig bakom utrednings— direktiv. Dåliga direktiv skall av en bra utredning smulas

sönder."

Inom denna grupp av församlingar finns totalt 66 remissvar. Av dessa är 19 negativa till obligatoriska strukturföränd— ringar, medan 47 är positiva. Av de positiva är 6 "allmänt positiva” och 41 s.k. ”modell-positiva". 12 förordar modell 1, 19 modell II samt 5 en kombination av modellerna I och II. Modell III förordas av S församlingar.

Huskvarna församling uppfattar skillnaderna mellan modellerna så, att modell I är "glesbygdens och den mindre tätortens mo- dell”. Man vill dock beträffande denna modell peka på den be— tydelse kyrka, församlingshem och prästgård har för en för— samling på landsbygden. Modell II är "en tätortsmodell" och redan i dag är församlingarna i tätorten organiserade på lik— nande sätt.Delning av alltför stora samfälligheter förordas. "Kommunalkyrkan" dvs. modell III, är en "orimlighet".

Örebro Mikaels församling betonar församlingens självständig- het inom samfällighetens ram och framhåller att "den som kont—

rollerar pengarna också kan utöva ett avgörande inflytande även på den andliga verksamheten”. Av denna anledning behöver ”gränserna för samfällighetens inflytande över församlingen i grunden diskuteras. Någon fonn av reglering måste göras, där även de små församlingarnas självstyre i så hög grad som möj- ligt tas till vara och garanteras. I Örebro har samfällighe— ten arbetat mycket med den här frågan och medvetet överfört så mycket inflytande som det någonsin är möjligt på de loka— la församlingarna. Resultatet har blivit mycket lyckat".

verksamhetsplaner samt göra nödvändiga prioriteringar och om—

fördelningar inom den av fullmäktige tilldelade budgetramen".

Kyrkorådet i Skara domkyrkoförsamling, som förordar modell II, föreslår som metod att "garantera varje församling inom pastoratet en minimisumma till församlingsarbetet" att en viss procent av samtliga utdebiterade medel ska fastställas för att utgöra basresurs för församlingsarbetet.

Kyrkorådet i Falu Kristine församling förordar att domkapitlen spelar en mera aktiv roll vid organisationsförändringar. Så borde t.ex. domkapitlen stimulera till sammanslagning av de mycket små församlingarna så att vi i princip fick försam— lingar med minst 500 invånare.

Gamla Uppsala församling slår vakt om den lokala ekumeniken och föreslår, att kommittén också presenterar modeller för hur en ekumenisk lokalförsamling med svenska kyrkan som part- ner skulle kunna se ut. Detta behövs både för glesbygd och för nya bostadsområden i tätort. "Det är lika orimligt att gå in och konkurrera i nya områden som att försöka hålla flera församlingar vid liv med vikande befolkningsunderlag”.

Johannebergs församling föreslår att utredningsarbetet över- tas av "biskop och domkapitel i nära samarbete med kontrakts— ledning och församlingar” och att dessa får undersöka icke bärkraftiga församlingar under 500 och pastorat under 2000 som ett första steg. Dessutom bör delning av stora enheter företas med 15 000 som utgångspunkt.

Jämshögs församling föreslår, att församlingskyrkorådet väljs av kyrkostämma för att göra det möjligt för församlingens medlemmar att oavsett medlemskap i politiskt parti vara med— lem av kyrkorådet i en församling som ej är kyrkokommun och därför ej har utdebiteringsrätt. Kontakten med det medelsbe- viljandeorganet, pastoratsfullmäktige, kan uppnås genom att ett visst antal av kyrkorådsledamöterna väljs av fullmäktige i kyrkokommunen.

Kyrkorådet i Gävle Heliga Trefaldighets församling finner det anmärkningsvärt, att "intet sägs om en övre gräns för en för— samlings eller ett pastorats eller en samfällighets invånaran— tal. Svenska kyrkan har den ytterst komprometterande ställ— ningen att inom sig hysa kristenhetens i särklass största 'församlingar' med över 50 000 invånare! I betänkandet hade bort ingå en rekommendation om en delning av församlingarna, så att ingen församling skulle tillåtas ha mer än 10 000 in— vånare, vilken gräns enligt uppgift gäller för den danska folkkyrkan".

Kyrkorådet i S:t Peters Kloster föreslår att det skulle vara möjligt att överföra medlemskapet från den församling där man bor till en annan. "Det skulle exempelvis innebära att om en aktiv församlingsbo flyttar men önskar behålla kontakten med sin gamla församling, kan denne anmäla att han/hon även fort— sättningsvis vill vara medlem där. Hans/hennes kyrkliga röst- rätt överförs dit, han/hon kan inneha förtroendeposter där osv. En sådan refonn skulle betyda nya möjligheter för ut— flyttningsförsamlingar, t.ex. cityförsamlingar, att behålla ett uppbyggt församlingsarbete och den skulle markera för- samlingen som ett sociologiskt begrepp”.

Kyrkorådet i Limhamns församling framhåller, att det är kyrko— rådets "bestämda uppfattning, att en ändring av den nuvarande församlingsstrukturen inom Svenska Kyrkan på många håll är nödvändig.

Lika angeläget är, att de pastoratsregleringar och andra åt— gärder, som behöver företagas, skall så långt detta är möj— ligt genomföras på frivillig väg.

Oavsett vilket eller vilka av de i betänkandet redovisade alternativen, som kommer till genomförande, är det slutliga resultatet ytterst avhängigt av engagemanget, motivationen och beslutsbenägenheten hos de församlingar, som kommer att beröras.

Det är därför av yttersta vikt, att målmedvetna och kraftfulla åtgärder på ett tidigt stadium kan insättas för ett uppnående av detta.

Två väsentliga faktorer i detta sammanhang är enligt vårt för— menande dels en saklig och övertygande information, dels rele— vanta och likartade beslutsunderlag.

De förestående strukturändringarna är en angelägenhet, som in- te endast berör de förtroendevalda och det övriga kyrkfolket utan rimligtvis alla församlingsbor.

Som en följd härav behöver också de beslut, som skall fattas, ha en så djup förankring inom församlingarna som möjligt.

Information

För att kunna uppnå detta behöver alla till buds stående in—

formationsmedia utnyttjas.

Detta är ett för Svenska Kyrkan så unikt PR-tillfälle, som kanske aldrig återkommer och därför under inga omständighe— ter får missas.

Av avgörande betydelse är dock, att det budskap och den in— formation, som över olika kanaler skall förmedlas till svens— ka folket, skall vara ensartat, dvs. skall ge en ”corporate image”, och vara professionellt utformad och genomförd.

För att uppnå detta erfordras ett centralt utarbetat press— material, som kan anpassas för användning i radio och tv på riks— och lokalplanet resp. för publicering i riks- och 10- kalpress liksom i kyrkliga publikationer.

Genomförandet av denna presskampanj, som tidsmässigt behöver inplaneras före utsändandet av det slutliga betänkandet, an— förtros lämpligen någon av de ledande rikstäckande reklam— byråerna.

För samordningen av pressaktiviteterna inom respektive stift behöver någon auktoritet på detta område anlitas.

Beslutsunderlag

För många församlingar torde den process, som genom det före— liggande betänkandet i princip redan påbörjats, förefalla bå- de motbjudande och besvärlig.

Vi finner det därför nödvändigt, att åtgärder vidtages från stiftsledningarnas sida för att på olika sätt stödja och sti- mulera berörda beslutsfattare.

Exempel på sådana åtgärder är följande:

— tillhandahållande av aktuella situationsanalyser liksom förväntad utveckling under fortsättningen av 1980-talet

- alternativa förslag till tänkbara strukturändringar in- klusive utvärdering av de för- resp. nackdelar, som är

förbundna med dessa

- förslag till målsättningar för den enskilda församlingen

respektive för pastoratet som helhet.

För genomförandet av dessa program, som vi också anser att församlingarna måste få hjälp med, erfordras databehandling.

De dataprogram, som bland annat krävs för Stimuleringen av tänkbara ändringsalternativ, kan och bör framtagas centralt.

Det praktiska arbetet ute bland församlingarna anförtros där- emot lämpligen lokala datakonsulter. Dessa senare föreslås

i sin tur ingå i den projektgrupp, som behöver inrättas i respektive stift.

Även för ledningen av dessa bör med fördel externa konsulter kunna anlitas. Detta främst för att få tillgång till största

möjliga kompetens."

Kyrkorådet i Ålidshems församlipg har följande utarbetade mo— dell att föreslå:

I vårt förslag har vi genomgående ersatt ordet pastorat med

socken. Skälet till detta är vår uppfattning att pastoraten

är enheten för den prästerliga verksamheten, vilket även ut— redningen påpekar. Att använda denna beteckning för försam—

lingen eller grupperingar av församlingar står i dålig sam—

klang med det som betänkandet anför om arbetslag som modell

för arbetets organisation och som vi välkomnar.

Vi skulle därför vilja införa beteckningen socken, som inte

är knuten till en tjänst utan snarare till församlingens alla medlemmar.

Den gamla benämningen socken avsåg ursprungligen alla dem som sökte sig till en kyrka och som i de flesta fall även genom egna insatser uppförde denna. Benämningen betonar alla män- niskors arbete och intressen och ger uttryck för allas ge-

mensamma ansvar .

Den historiska utvecklingen med den kommunala demokratins framväxt har sedan länge gjort tennen föråldrad, och den har ersatts med andra begrepp. De gamla sockengränserna har ra— dikalt förändrats och torde även ha försvunnit ur folkmed— vetandet.

Att återinföra detta gamla ord i stället för pastorat torde därför inte innebära några olägenheter. I stället skulle man kunna markera församlingens och församlingsmedlemmarnas an- svar och betydelse i allt det kyrkliga arbetet. I vårt remiss- svar har vi därför konsekvent skrivit socken om den föreslag— na nya indelningen i stället för pastorat, men för att under— lätta läsningen satt detta ord inom parentes. Vi har även valt att kalla kyrkoråd för sockenråd.”

Vi noterar att utredningen heter ”Församlingen i framtiden” och läser in, att vilken formell status församlingen än får i framtiden, så är det den (församlingen=de som samlas till gudstjänst) som är basen för den kristna kyrkans verksamhet. Enligt gällande församlingsstyrelselag äger församlingen att vårda sina angelägenheter. Det behöver inte betyda att för— samlingen måste vara kyrkokommun. Vi anser att socknen (pas- toratet)skall ha befogenhet att besluta om församlingsbild— ning. För tillsättning av tjänster och vissa andra funktio— ner kan socknen vara lämplig som organisation. Större ekono— miska frågor, fastigheter och viss administration handhas av kyrkokommunen.

När flera socknar bildar kyrkokommun bör det ske under sådana villkor att socknen får ramanslag, som den kan använda under eget ansvar och utnyttja till angelägna behov som kanske väx— lar snabbt. Det är viktigt att ekonomi och administration in- te får en styrande funktion, utan att församlingsstyrelsela— gens mening att pastoratet skall besluta, alltjämt gäller. Kyrkokommunen tjänar därmed snarare en utjämnande funktion och är ett administrativt serviceorgan. Beslut måste alltid fattas på lägsta möjliga nivå och av dem som det berör.

För vissa frågor kan det behöva bildas samfälligheter på stiftsnivå. För dessa bör stiftstinget få en legaliserad befogenhet.

En socken (pastorat) bör ha 5 000 till 25 000 invånare och ha en territoriell struktur. Församlingstillhörigheten däre— mot bör inte vara knuten till något territoriellt krav. I vår församling händer det ofta, att man flyttar till annan församling, men vill fortsätta sitt gudstjänstfirande i den församling, där man har sitt andliga hem. Då bör det finnas möjlighet till både formellt och aktivt medlemsskap där. Om församlingen inte har kommunstatus bör den möjligheten lät- tare kunna förverkligas. Även om det kan vara naturligt att låta bostadsorten avgöra församlingstillhörighet, bör varje individ själv få avgöra vilken församling inom socknen den

Från gruppen av församlingar med över 20 000 invånare finns åsååAgåIUgåRlNV det totalt 41 remissvar. Av dessa är 12 negativa till obliga— ' toriska strukturförändringar, medan 29 är positiva till så- dana.

Av de positiva är 3 ”allmänt positiva" medan 26 resonerar om strukturförändringar utifrån modellerna. 9 förordar modell I och 3 en kombination av modellerna I och II. Modell II har 12 förespråkare och modell III 2. SOU 1984:75

vill tillhöra."

Biskopsgårdens församling menar att frågan måste ställas, om det är så självklart med ”en heltäckande organisation i fram—

tidens Sverige? Vissa områden — även i storstadsregionerna — kan betraktas som missionsområden, bedömas och organiseras

därefter”.

Om organisationsmodellerna säger församlingen utifrån sina er— farenheter av Göteborgs kyrkliga samfällighet: "Betänkandet har utan tvekan en trend mot samfällighet. Kyrkorådets erfa- renhet av samfällighet är i många fall positiv: avlastning av fastighetsvård och begravningsväsende, tillgång till egna fackmän av olika slag, fördelning av ekonomiska resurser m.fl. fördelar.

Kyrkorådet ser emellertid även andra omständigheter: den cent— rala administrationen kan lätt förringa ansvaret. Den kan ock- så i stora samfälligheter bli tungrodd med lång omloppstid för ärendena (budgeten måste i Göteborg färdigställas i försam- lingen redan i april året innan den träder i kraft). Beslut för gp församling får lätt prejudicerande effekt för övriga i samfälligheten. Det är viktigt att ha god kommunikation in mot centrum. Avståndet mellan beslutande fullmäktige och en— skild församling gör det svårt att få förståelse för önskemål och beslut. I vår samfällighet har ovannämnda problematik se-

dan lång tid uppmärksammats och en medveten decentralisering ut på församlingarna är den ledande principen. Tendenser till motsatt förhållande måste emellertid uppmärksammas och bemö—

tas."

Kyrkorådet förordar, att "modell I och II bearbetas och sam— arbetas med beaktande av ovan nämnda överväganden så att mo— dell Ilzs mer flexibla organisation förenas med modell I:s mer uttalade ansvarsfördelning på församlingarna".

Askims församling, som förordar frivilliga strukturföränd- ringar, har inte samma positiva syn på samfälligheten i Gö— teborg, och menar att ”om församlingen i dag ställdes inför valet att tillhöra Göteborgs samfällighet eller vara eget pas— torat utanför denna, torde det senare alternativet få stor majoritet bland de förtroendevalda. Även bland församlingens personal och församlingsmedlemmar finnes denna uppfattning rikligt företrädd”. Detta vill man ha sagt till "en utred— ning som i sitt första utkast till strukturförändringar väl mycket verkar tro att bildandet av större pastorat och sam- fälligheter är lösningen på många problem, även de verksam—

hetsmässiga".

Kyrkorådet i Backa församling anför: "Storförsamlingsproble— met har sedan länge varit aktuellt. Småkyrkorörelsen har ins— pirerat till problemlösningar som i princip innebär att de

stora församlingarna delas i distrikt som fungerar mer eller mindre självständigt, beroende på läge, tillgång till lokaler, personal m.m. Under efterkrigstidens urbaniseringsprocess har denna strategi tillfört storförsamlingarna något väsentligt. Kyrkan har kommit "på plats i de nya bostadsområdena. Där har kunnat utföras ett ofta vittförgrenat arbete med syfte att nå ut med evangelium och att tjäna människor diakonalt. Samtidigt har man oftast kunnat konstatera, att de stora församlingarna trots distriktsindelning och tillräckliga lokaler, procen— tuellt sett har haft svårt att nå fram till samma aktivitet ; i fråga om kyrkogång o.d. som de mindre. Detta tycks hu- ; vudsakligen orsakas av att en församling med flera distrikt, i

område med flera mindre församlingar, dels alltmer blir en tungrodd skapelse, där mycken arbetstid och arbetskraft mås- te läggas ner på samordningsfrågor o. dyl., något som blivit alltmer markant genom att allt fler tjänsteinnehavare av olika slaganställts på deltid. Dessutom blir antalet i demok— ratisk ordning valda förtroendemän ytterst minimalt i de sto— ra församlingarna, vilket i längden inverkar menligt på int— resset för församlingsangelägenheter. Det är således viktigt att de stora församlingarna blir delade i mer funktionsdug- liga enheter — med eller utan bevarad pastoratssamhörighet... Det naturligaste är att församlingen motsvarar det område som har gemansam kyrka".

Kyrkorådet i Lundby församling framhåller vikten av att för—

dels får färre tjänster än motsvarande befolkning inom ett samlingen får en funktionsduglig storlek och struktur. Man | måste dock vara försiktig så att det kyrkliga livet inte skadas av organisationsförändringar. ”Där den (dvs. försam— l lingen) redan betyder något för människorna (lo-20% guds- _ tjänstbesökare) vore det kanske en olycka att införliva så- ; dana församlingar i större enheter. Där den fungerar dåligt (1—4%) kanske territoriella förändringar skulle göra lycka. Det krävs klokhet och samarbete med stiftsledningen vid för—

ändringar”.

Lidingö församling berättar, att församling, pastorat och borgerlig kommun av geografiska och historiska skäl kommit att sammanfalla. Erfarenheterna av detta förhållande är po- sitiva och delning vill man inte höra talas om.

Bromma församling kan däremot tänka sig delning. Man förordar modell II och som högsta storlek föreslår man riktmärket

10 — 12 000 medlemmar. För församlingens del skulle detta innebära en delning i tre nya församlingar sammanfallande med den distriktsindelning som förekommer i dag.

Järfälla församling, en av landets största med ca 55 000 invånare, resonerar på samma sätt. Modell II förordas och

församlingen föreslås uppdelad på flera församlingar och ev. pastorat i syfte att uppnå mera ”hanterliga enheter”.

Farsta församling som också förordar modell II, pekar dock på de ekonomiska konsekvenserna av församlingsdelningar. Det bör klarläggas "huruvida varje nybildad församling som inom sitt område inte redan har en kyrka, skall åläggas att uppföra en församlingskyrka eller gudstjänstlokal av annat slag - even- tuellt i samverkan med andra trossamfund - är en fullt till- fredsställande lösning. Uppförande, drift och underhåll av kyrkliga byggnader tar en så stor andel av ekonomiska resur— ser, att det blir allt svårare att få medel över för försam— lingslivet och dess utveckling. Benägenheten att dela stora församlingar påverkas helt naturligt av de krav på kyrkobygg- nader som kommer att ställas".

Täby församling skriver: "Enligt vår mening behövs inga mo— deller. Nuvarande lagstiftning och tillämpning visar att de flesta önskemål kan tillgodoses redan i dag. Att då inte alla församlingar och pastorat inser sitt eget bästa må oroa kom— mittén, men därav-följer inte att ett principtänkande med för— ord för en eller flera modeller är vad som bäst gagnar svenska kyrkan. Vi menar, att kommittén i sitt fortsatta arbete borde koncentrera resurserna på att ta fram alla bra lösningar som uppenbarligen finns på olika håll i landet. Att enkelt och pedagogiskt visa hur samfälligheter bildas och vad man vinner - och vad man förlorar. Kanske vore den bästa resursinsatsen att resa runt i landet som ekonomiadministrativa konsulter och råda församlingar och pastorat. En förändring — särskilt om den skulle bli så genomgripande som kommittén tycks önska — måste dock få ta sin tid. Den bör genomföras stegvis alltefter- som lösningar mognar fram på olika håll i landet. Och hela ti- den måste den övergripande frågan vara vad som bäst gagnar den kyrkliga verksamheten.”

| | | | | i ! 1 . i u .!

Pastorat som är totala kyrkliga samfälligheter redovisas under PASTORAT rubriken kyrkliga samfälligheter. Enförsamlingspastorat är redovisade under församlingar. Totalt 157 pastorat har lämnat remissvar på betänkandet..Av dessa är 100 negativa till obli- gatoriska förändringar av den nuvarande strukturen, medan 57 är positiva till sådana obligatoriska förändringar. Av de positiva är 16 s.k. "allmänt positiva" medan de övriga 41 är ”modell—positiva". Dessa fördelar sig enligt följande: Modell I förordas av 16 samt ytterligare 4 förordar modell I med tillägget att församlingskyrka bör vara församlingsangelägen- het. Modell II förordas av 17 medan 2 förordar en kombination av modellerna I och II. Modell III har 2 förespråkare.

Om man granskar pastoraten ur storlekssynpunkt är det mest i- ögonfallande att det stora flertalet pastorat tillhör gruppen under 5 000 invånare. Av det totala antalet 157 tillhör 128 denna grupp. Återstoden, dvs. 29 pastorat, har över 5 000 in- vånare. Bland pastorat under 5 000 är 81 negativa till obli- gatoriska strukturförändringar och 47 är positiva till sådana. Bland dessa 47 är 12 "allmänt positiva" och 35 Wnodell—posi- tiva”, med 14 förordar modell I och ytterligare 3 förordar modell I med kyrkobyggnad som församlingsangelägenhet. Modell II förordas av 14 och en kombination av modellerna I och II av 2. Modell III har 2 förord. Bland de 29 pastorat som har över 5 000 invånare är 19 negativa till obligatoriska struk- turförändringar och 10 positiva. ”Allmänt positiva" är 4, modell I förordas av 2 och modell I med församlingskyrka av 1. Modell II förordas av 3. Modell III har inga förespråkare bland dessa pastorat.

Källby pastorat anser att en svaghet i betänkandet är att det endast utgår från större församlingar. ”Kyrkokommitténs leda— möter representerar endast stora församlingar. Utredningen utgår från ekonomiskt bärkraftiga enheter och tar inte på nå— got ställe upp församlingens egentliga uppgifter att främja gudstjänstlivet osv. Skulle denna utrednings betänkande komma att fastställas får vi nog vara glada att förutseende före— gångare sänt missionärer till Afrika och andra länder så att vi kan få mission från dem. I storstäderna behövs den missio—

nen redan i dag."

Asby pastorat framhåller, att strukturmodellerna I och II ”i stort sett motsvarar partiell resp.tota1 samfällighet i nu— varande organisation. Det kan förefalla lockande att på det— ta sätt göra samgåendet obligatoriskt, men friheten att välja själv väger tungt och bör bevaras. Vi står själva och tvekar men kommer troligen att 1986 begära samfällighetsbildning för vårt pastorat. Dock känns det riktigare att få frivilligt välja än att bli kommenderad."

Vänge pastorat representerar en "gotlandsanda" då det fram- håller sin beredskap för förändringar som arbetas fram 10— kalt inom stiftet. ”Vi tillmötesgår en strukturförändring om den är realistisk och ej skadar eller försvårar vårt nuvaran— de läge för vidareutveckling och samordning av ekonomisk Och kyrklig uppbyggelse inom pastoratet. Vi hemställer därför till kommittéen att låta Visby stift och dess domkapitel få i uppdrag att, under vår biskops ledning och ansvar, under en period utveckla en lämplig fonn för framtiden med de re— surser som finns tillgängliga. En fonn som anpassas efter gotländska förhållanden och för de hundra kyrkornasÖ-"

Pastoratskyrkorådet i Ekerö kommenterar: 'hbdellerna är natur— ligtvis renodlade av kommittén för att ge tillfälle till reak- tioner och synpunkter. Det slutliga förslaget bör vara en kompromiss. Vi vill dock helt avvisa tanken på att skapa kyrk— liga kommuner som omfattar samma territorium som nuvarande borgerliga kommuner. Dels kommer detta att medföra svårighe—

ter för Kyrkan att markera sin egenart och kommer att för män— niskor ytterligare understryka Kyrkan som samhällets sätt att ordna religionsvården vilket enligt vår mening måste undvikas. Kyrkan måste få framstå som Kyrka och inte som en borgerlig angelägenhet. I vissa fall där kommun och pastorat i dag sam— manfaller finns det säkert i stället anledning att dela på den

kyrkliga kommunen för att få mer hanterliga enheter.”

Kyrkorådet förordar modell 11 och anser rädslan i små försam- lingar att bli åsidosatta ”betydligt överdriven", och fram— håller att ”de vinster man gör om församlingarna fortfar att vara kommuner med ansvar endast för församlingsvården ej mot- svaras av den tungrodda apparat som ändå blir kvar om försam— lingen skall debitera ut det som fordras för att bedriva för- samlingsarbete". För Ekerös del handlar det om en summa på

36 000 kronor.

Pastoratskyrkorådet i Sandhult och Bredared tycker att betän— kandet är ”alltför tidsbundet och bortser från det faktum att

den medeltida församlingsindelningen är_slitstark. Den ger trygg 'vi-känsla' och närkontakt med församlingsarbetarna och den har bevisligen överlevt såväl digerdödens som Gustav Vasas

kyrkoplundringar”.

östra Ryds pastorat upplever planerna på en reform som en ”orättvis och osolidarisk bestraffning från de nu rika för- samlingarna, som i regel har större administration och andra kostnadskrävande kringkostnader än de små församlingarna. Vi är övertygade om och förstående för att den ekonomiska för— valtningen kan effektiviseras, men det behöver inte ske genom de ofrånkomliga nya och dyra tjänster, som blir följden av sammanslagningar..... Med god vilja och aktiva insatser kan olika församlingar inom ett pastorat samverka frivilligt

och även hålla utdebiteringen på en gemensam eller näralig-

gande nivå

Kyrkorådet i Grimetons pastorat anser att kommittén inte för— verkligar sina egna principer. Det blir inte ”samma kyrka som

i dag" på landsbygden, när ”prästtjänsten dragits in, gudst— jänsterna sammanlysts, konfinnanderna måste skjutsas någon helt annan stans, kyrkokören inte längre har-någon kantor som hinner öva med dem och när det ekonomiska handlägges och be- slutas av människor som kanske inte ens varit på platsen". Kyrkorådet kan därför inte frigöra sig från intrycket, att ”utredningen i mångt och mycket går avkristningandan till mötes och spelar dem i händerna, som strävar efter minskat inflytande för kristendom, präster och kyrka, särskilt på landsbygden”. "Församlingarna har nännast urgammal hävd. Lands- bygdens folk ser dem alltjämt som ett verksamt värn mot icke önskvärda centraliseringsingrepp. Församlingen är fortfarande en livskraftig rot med Växtkraft för bygdens berättigade int- ressen även vad gäller boendeutveckling, servicetillgångar och miljöansvar. Att ta bort församlingsansvaret (vilket blir fullt möjligt inom en tilltänkt ny kyrklig storkommun) är nå- got av storebrors vis att sätta sig på sina småsyskon. Skulle beslut gå igenom om avskaffande av landsbygdsförsamlingarnas rätt och skyldighet att själva vårda sina kyrkliga angelägen— heter, har man bortsett från något av det som tillhör det

innersta i en levande landsbygd

Församlingarna i Rogslösa pastorat sammanfattar sina synpunk- ter på följande sätt: "Kommittén måste tänka om. Utgångspunk- ten måste vara de enskilda människorna och de enskilda, loka- la församlingarna. Storskalighet, centralplanering och styr— ning uppifrån måste bannlysas som lösning av kyrkans ekono- miska problem. Det är på 'småföretagsamheten' som kyrkan skall satsa. Där ligger framtiden.

Storstädernas och de stora församlingarnas problem är speciel— la. Det är dessa som behöver lösas i första hand, inte övriga orters i jämförelse därmed tämligen små bekymmer. De har hit- tills kunnat bemästras och kommer att kunna klaras också i framtiden.

Församlingarna i Rogslösapastorat kan inte finna att betänkan- dets olika förslag kan ligga till grund för en eventuell orga— nisationsförändring och motsätter sig bestämt att de nuvarande kyrkokommunerna görs om till något slags verksamhetsdistrikt eller rumphuggna kyrkokommuner 3'

Ett stort antal församlingar och pastorat har relaterat fråge— ställningarna i betänkandet till den egna situationen och gjort ambitiösa presentationer av förhållanden, verksamhet

och ekonomi.

Holmedals pastorat får utgöra ett exempel på detta. Det kan därför vara av värde att citera ganska utförligt ur ett digert aktstycke:

"De flesta har sitt arbete i någon av de fem tätorter som ligger utanför pastoratet. Högstadieskolor och gymnasier, sjukhus och polisstationer, fögderikontor och bibliotek ligger utanför.

Innanför ligger ett område som med sin sköna natur, sina fina fiskevatten, älgrika skogar, rogivande marker och vänliga män- niskor lockar tusentals turister årligen att slå sig ner för

längre eller kortare tid.

E 18 skär rakt igenom området med tidvis enorm trafik. Även på småvägar och byvägar är rörligheten livlig.

Men vi känner inte ett spår av den oro som vilar över utred— ningens beskrivning av en samhällstyp som verkar vara helt

nomadiserad.

Oöh så vitt vi kunnat finna har t.ex. lokala skattemyndighe- ten synnerligen handfasta begrepp om fast mantalsskrivnings— ort för varenda en av dem som hör hemma i eller snuddar vid vårt område. I det stycket — utan några jämförelser i övrigt - delar vi helt skattemyndigheternas uppfattning. Vi tycker inte att sockenmodellen på minsta sätt kommer i konflikt med

ett rörligt modernt samhälle.”

”Vi delar helt utredningens uppfattning att läget inte är bra

som det är.

Vi har låtit oss berättas att det är kyrkan själv som har be— ställt en utredning, som civildepartementet varit vänligt nog att tillsätta för att bearbeta problemet med strukturfrågorna.

Vi har fått en ganska klar bild av vart arbetet syftar.

Krympande småförsamlingar med glesnande befolkningsunderlag, tunga utdebiteringar, stora dyra tomma kyrkor och ensamstretan— de sockenpräster som inte går att tala med, dessa historie— reliker måste inse att om de ska få några bidrag alls från

Stockholm med omnejd, så måste de rationalisera bort sina olön—

samma strukturer och börja leva efter moderna principer.

Så går det till vid näringslivets rationaliseringar. Så går det till när statliga instanser anpassar sig till det finan— siella läget. Vi anar att liknande visioner har den förkros— sande majoritet av kyrkomötesdeltagare som representerar de stora församlingarna och beställer de statliga utredningarna. Vi förstår mycket väl att stora ting också kommer att ske.

Men det kommer inte ens att bli på det viset att församlings- borna i Botkyrka blir likställda med sina församlingssyskon i Djursholm. Och det kommer rakt inte att bli på det viset, att människor i pastorat med minst 5 000 invånare blir bättre och billigare tillgodosedda med kyrklig gemenskap och service än vad de är i dag i sina sockenförsamlingar, även om deras re- surser är så små att de inte ens anses kunna erbjuda ett församlingsarbete värt namnet (sid. 79).

Vi delar inte utredningens uppfattning om församlingslivets tynande tillvaro i de små församlingarna. Vi bifogar en års—

krönika för år 1983 med en kortfattad beskrivning av hur verk—

samheten fortskrider på ett sätt som vi tror är mera typiskt för småförsamlingarnas liv.

Vilka konsekvenser en omstrukturering av lokalverksamheten i svenska kyrkan enligt någon av de skisserade modellerna än får, så inte tror vi att de leder till bättre förutsättningar för

de svaga.”

"Är problemen med nuvarande lokalstruktur av den karaktären att de mycket väl kan lösas med de instrument som redan i dag är tillgängligainom nuvarande ordning?”

”Svaret är ja. Instrumenten används också. Men alla system har sin tröghet, och livet självt tar god tid på sig ibland.

i När en episkopal kyrka vuxit fram under en tidsrymd av 1000

år i ett samhälle som under århundradens gång förändrats i mestadels lugn takt där allt gammalt och beprövat ansetts vär— defullt och odiskutabelt, är det inte underligt om det hickar till i maskineriet när samma kyrka plötsligt står mitt uppe i ett samhälle med explosiv utveckling i alla riktningar.

Vi tror visst att det kan behövas vissa stimulansåtgärder för att öka varvtalet i det byråkratiska maskineriet och lätta på stelheten i den klerikala värdigheten.

Men vi tror inte att några nya modeller med yrvakna visioner om snabba lösningar av svåra problem är rätta metoden att gå fram.

Vi har redan en rullande pastoratsreglering, som bevakar var— je möjlighet att dra in tjänster i områden med vikande be— folkningsunderlag och föra över personal till snabbväxande

församlingar. Denna reglering verkar precis så snabbt som tjänsternas ledig-

blivande medger. Nya modeller med drastiska målsättningar om halvering av antalet präster i glesbygden kan inte heller de

SAMFÄLLIGHETER

få någon snabbare verkan, såvida man inte tänker sig genom— föra rena tvångsförflyttningar. Grundfelet är inte att struk- turerna är omöjliga. Grundfelet är att antalet präster är för litet. Fast det torde möjligen tillhöra dolda direktiv att an—

talet präster inte får diskuteras."

Synpunkter på betänkandet föreligger från totalt 103 kyrkliga samfälligheter. Samtliga utgör totala ekonomiska samfällighe- ter. Av dessa är 23 negativa till en obligatorisk strukturre- form medan 80 är positiva till en sådan strukturreform. Av des— sa positiva är 15 "allmänt positiva" medan 65 presenterar sin inställning i anslutning till modellerna. Modell I förordas av 12 samfälligheter medan ytterligare 1 vill se modell I kompletterad med kyrkobyggnaden som församlingsangelägenhet. Modell II förordas av 37 medan en kombination av modellerna

I och II förordas av 4. Modell III har 11 förespråkare bland

samfälligheterna.

Lunds kyrkliga samfällighet påpekar, att man redan vid avgi-

vandet av remissvaret på kyrkofondsutredningens betänkande 1981 föreslagit, att pastoratet skulle vara minsta ekonomiska enhet i svenska kyrkan. Samfällda kyrkorådet förordar därför i första skedet modell II och på sikt modell III. Motiveringen för den senare är, att en nedre gräns för ett pastorat vid ca 5 000 ger otillräcklig skattekraft samt för dålig flexibilitet av bl.a. prästtjänsternas användning. Med modell 111 skulle behovet av allmänt utjämningsbidrag minska. Dessutom kommer behovet av olika partiella samfälligheter att avta. Rationella enheter för administrationen ger kyrkoherdar, övriga präster och annan församlingsvårdande personal större möjlighet att arbeta i den egna församlingsvården. Både pastorsexpedition och begravningsverksamhet kan bedrivas på ett sätt som ger

allmänheten bättre service.

Samfällda kyrkorådet påpekar också, att den kritik som riktats mot den borgerliga kommunsammanslagningen inte kan överföras

på en kyrklig strukturreform enl. modell III, eftersom församl-

ingen finns kvar med kyrkoråd och egna ekonomiska resurser.

örebro kyrkliga samfällighet ser också en samfällighetsbild— ning som en fördel för ingående församlingar. Dessa får däri- genom tillfälle att i större utsträckning ägna tiden åt de församlingsvårdande uppgifterna. Man förordar en kombination av modellerna I och II med pastoratet som total ekonomisk sam— fällighet.

Sävsjö—Hjärtlanda kyrkliga samfällighet anser att nuvarande pastorat bör vara kyrkokommunen i framtiden. Någon obligato- risk pastoratsreglering är ej behövlig utom i de fall en bli— vande ny kyrkokommun omfattar församlingar från mer än en borgerlig kommun. Då bör en reglering ske så att hela pasto— ratet/kyrkokommunen tillhör en och samma borgerliga kommun.

En liten kyrklig samfällighet inom S:t Anna pastorat beskriver sin situation så:

"Vårt pastorat Sankt Anna i Östergötland är uppbyggt av fyra församlingar, som 1952 uppgick i och bildade storkommunen Ste— geborg. 1974 var det dags för nästa kommunrefonn och då blev Stegeborg en del av Söderköpings kommun. Framsynta män och kvinnor i Sankt Anna pastorat bildade 1972 en kyrklig samfäl- lighet, som har ett beredande organ kallat kyrkonämnden och ett beslutande kallat kyrkofullmäktige. De fyra församlingar- na har alltså ett gemensamt övergripande organ, och kallas alltjämt socknar. Varje församling det vill säga Sankt Anna, Skällvik, Börrum och Mogata har sitt kyrkoråd för gudstjänst- liv och församlingsvårdande uppgifter, en sammanhållande upp- gift alltså för ett stärkt församlingsmedvetande med allt vad det innebär av gåva och förpliktelse att tillhöra en svensk kyrkoförsamling.

Den gamla storkommunen Stegeborg höll samman i 22 år 1952—1974. Innevånarna hjälptes åt och höll ihop såsom de sedan gjort i samfälligheten Sankt Anna pastorat, som tyvärr har bara 2144

kyrkoskrivna innevånare. Inom pastoratets gränser finns den riksbekanta Sankt Anna—skärgården, vilket gör att på sommaren ökar befolkningen till cirka 8 000. Det finns 1950 fritidshus i skärgårdsområdet.

Den organisation jag beskrivit har fungerat i 12 år nu. Kyr— korna och kyrkbyarna är samlingspunkter i en glesbygd på 673 kvadratkilometer. En fint igångsatt barn— och ungdomsverksam- het med flera sångkörer bådar gott för framtiden. Enligt de modeller som skissats torde nr. 2 passa in på vårt pastorat och vår samfällighet med dispens för innevånareantalet.”

Gällivare m.fl. församlingars kyrkliga samfällighet menar, att i glesbygd är samfälligheter som omfattar samma område som den borgerliga kommunen att föredra. Man förordar sålunda modell III.

Samfällda kyrkorådet i Augerums, Lösens och Flymens församlin— gars kyrkliga samfällighet, som i huvudsak förordar modell II, vill dock peka på möjligheterna att även utan totala samfäl— ligheter samverka mellan olika kyrkokommuner. Som exempel nämns att samtliga kyrkokommuner i Blekinge län på frivillig väg kommit överens om ett betalningssystem vid kyrkliga för— rättningar som innebär att den förrättningssökandes hemför- samling betalar kostnaderna för förrättningar i annan försam— ling. En sådan överenskommelse har en viss kostnadsutjämnande effekt.

Hällefors—Hjulsjö samfällda kyrkoråd berättar, att Hjulsjö församling före 1983 ingått i ett litet pastorat med ca 1000 invånare, vilket varit problematiskt vad gällde ekonomiska och personella resurser. Den 1 jan 1983 bildade församlingen nytt pastorat tillsammans med det större Hällefors, och sam— tidigt blev pastoratet total ekonomisk samfällighet. För Hjul—' fors del innebar samfälligheten en sänkning av kyrkoskatten med 0.50 kr samtidigt som Hällefors inte behövde höja sin skatt. Den lilla församlingen har kvar sitt kyrkoråd och även sin fullmäktigeförsamling och kan själva bestämma över den

budgeten. Den förbättrade ekonomin har bl.a. betytt, att de flesta anslag på verksamhetssidan kunnat utökas. Man samman— fattar: ”Eftersom vi nu sett det faktiska resultatet av en samfällighetsbildning i det lilla formatet (7 900 + 500 inv.) kan vi tveklöst rekommendera denna lösning för andra försam- lingar i samma situation."

Stigtomta m.fl. församlingars kyrkliga samfällighet redogör SOU 1984z75x egna församlingsverksamheten inom ramen för den gemensamma för en möjlighet att organisera verksamheten i ett sexförsam— 1ingarspastorat: ”Vi är sex församlingar med total ekonomisk samfällighet. Pastoratet är delat i två arbetsområden med tre församlingar/kyrkor i varje och där varje församling har sitt församlingskyrkoråd och sin kyrkostämma. Just nu diskuteras att på frivillighetens grund finna vägar till att för varje arbetsområde välja ett gemensamt kyrkoråd. Ledamöter till det— ! ta kyrkoråd skall väljas av kyrkostämma i varje församling. Vår avsikt är att behålla såväl kyrkostämma som nuvarande för- samlingsgräns. Valkretsarna till det gemensamma kyrkofullmäk— tige består liksom sockennamnet. De två gemensamma kyrkoråden beslutar i frågor rörande sin församlingsverksamhet för sina tre församlingar/kyrkor och har också att äska medel för det— ta hos det samfällda kyrkorådet som handlägger alla ekonomiska

frågor. Vi tror att detta kommer att fungera bra.”

Vallentuna pastorat är en kyrklig samfällighet med en stor församling och tre små. Vallentuna omfattar 90 % av folkmäng- den och 92 % av skatteunderlaget inom samfälligheten. Detta leder till följande kommentar:

% "Samfällighetens kyrkoråd och kyrkofullmäktige samt de i kyrko— i fullmäktige representerade politiska partierna har alltsedan samfälligheten bildades varit mycket medvetna om risken att dra på sig kritik för att de 'små' församlingarna skulle bli missgynnade i olika avseenden i förhållande till den 'stora' församlingen Vallentuna.

Man har därför vid nominering av personer till förtroendeupp—

drag varit lyhörd för önskemål från de små församlingarna och i många fall valt personer från dessa församlingar på mandat som matematiskt skulle ha tillkommit Vallentuna församling. På investeringssidan har vi rustat upp kyrkorna, kyrkogårdar— na och församlingshus i minst samma utsträckning som i Vallen— tuna. För driften gäller likaså att behoven har tillgodosetts utan inskränkning av det olika skatteunderlaget. Ekonomiskt anser vi att samfällighetsbildningen har varit lyckosam och

nödvändig.

Från de 'små' församlingarna — Markim, Orkesta och Frösunda — finns kritiska röster för att dessa genom samfällighetsbild- ningen fråntagits allt ekonomiskt och administrativt ansvar. Man har en känsla av att alltför mycket sker ovanför huvudet

hos församlingsborna.

Kyrkorådet är medvetet om dessa åsikter och arbetar nu med att finna fonner för att öka dessa församlingsbors känsla av

meddelaktighet även i samfällighetens praktiska förvaltningf'

Kyrkorådet i Ekeby kyrkliga samfällighet anser att föränd— ringar måste genomföras successivtoch så långt det är möjligt på frivillig väg. Man är kritisk mot de moment inom modeller— na II och III som innebär att församlingarna skulle "reduceras till verksamhetsdistrikt. Att en församling skulle kunna bort— rationaliseras genom ett beslut i pastoratsfullmäktige fram— står som helt oacceptabelt. Församlingssammanslagningar torde i vissa fall vara ofrånkomliga liksom församlingsdelningar, och ingen församling borde ha mer än 15 000 invånare, men att förändra församlingarnas status är att kringgå problemen-"

Gävle kyrkliga samfällighet framhåller, att de fyra gävleför-

samlingarna upplever fördelarna med en total ekonomisk sam— fällighet "mycket positivt". Beträffande de många små försam- lingarna menar man, ”att det måste till någon form av instru— ment för att påverka dessa att bilda större enheter och där— med skapa garantier för en god ekonomi. Genom bättre ekono— miska möjligheter skapas också förutsättningar för att för-

verkliga uppdraget och målsättningen att bedriva församlings— verksamhet i församlingslagens anda. Rådet vill därför fram- hålla att utdebiteringsrätten inte får ligga på för små enhe- ter. Större enheter medverkar också till en jämnare utdebite- ring mellan församlingarna.

Som motvikt till större enheter måste dock tillskapas garan— tier för att de närdemokratiska fördelarna bibehålls. Försam- lingarna måste även i fortsättningen få utöva sin bestämmande— rätt när det gäller församlingsverksamhet och begravningsvä- sende. Därjämte måste föreskrifter skapas för val av försam- lingarnas kyrkoråd-”

Kyrkorådet i Sundsvalls Gustav Adolfs och Skönsmons församlin— gars kyrkliga samfällighet skriver: "I de små församlingarna bärs den kyrkliga verksamheten upp av ideella krafter, ett förhållande som kyrkan har all anledning att vara stolt och tacksam över. Även i framtiden har kyrkan att slå vakt om lek- männens ansvarstagande, inte minst då de kyrkligt förtroende— valdas. Men det är inte att begära, att de frivilliga krafter- na skall besitta samma sakkunskap som utbildad personal inom olika specialområden. Ett frivilligsystem - det må vara grun— dat på hur stor kärlek till kyrkan som helst — har ändock si— na svaga punkter. En period kan frivilligskaran vara till fyl- lest, en annan kan den vara otillräcklig. Detta i sin tur kom— mer att skapa 'svackor', som blir till men för den kyrkliga verksamheten och som skapar problem för dem, som har det yt— tersta ansvaret på detta område. Detta principiella resone— mang leder över till vår uppfattning, att församlingarna mås- te göras så ekonomiskt bärkraftiga, att de var för sig eller gemensamt där så är möjligt, har tillgång till erforderlig sakkunnig personal, som kan biträda pastor loci i dennes/ dennas ansvarsfulla arbete. Tanken utesluter givetvis inte engagemang av frivilligkrafter i den gemensamma verksamheten-"

Falu kyrkliga samfällighet, som förordar modell III, pekar på fem "grundvärden" som varit styrande vid valet av modell.

1 att flytta församlingsarbetet närmare församlingsmedlemmar- na

2 att avlasta församlingarna administrativa och ekonomiska uppgifter 3 att skapa förutsättningar för en ökad församlingsverksamhet genom lämplig församlingsstruktur samt garantier om till— räckliga personella och ekonomiska resurser 4 att bilda från administrativa och kyrkokommunala synpunk— ter hanteringsmässigt rationella enheter 5 att inom den övergripande kyrkokommunala enheten organisera särskilda fackorgan (nämnder) för vissa ansvarsområden såsom fastighetsförvaltning, begravningsväsen och personaladminist— ration.

Samfällda kyrkorådet i Helsingborgs kyrkliga samfällighet

framhåller att i en "realistisk bedömning av nulägen” ingår

”att kyrkopolitikerna i tätorterna inte är beredda att ställa upp med ökade resurser till glesbygden utan att både få på— verka flödet av dessa och att få garantier för att de användes så effektivt som möjligt. Detta är på intet vis någon inkompe— tensförklaring av förtroendemannakollegerna i glesbygden utan har mer att göra med de reella villkor under vilka respektive grupper arbetar. Detta bör klargöras särskilt för kyrkopoliti— ker i glesbygden." Ett förslag från kyrkorådets sida är, att "bidragssystemet villkoras på så sätt att bidrag främst utgår till den del som inte skulle kunna täckas genom samverkan med

övriga församlingar inom den egna kommunen”.

Kyrkonämnden i Eskilstuna kyrkliga samfällighet, som förordar modell III, betonar: "Anställda och förtroendevalda i en liten församling slipper problem med hjälpfunktionerna och kan helt ägna sig åt församlingsverksamheten som kräver fullt engage- mang. Att som motståndare till större ekonomiska enheter hän— visa till de borgerliga kommunerna, centraliserad service av sjukvård, polis etc. är ej adekvat. Församlingarna finns kvar och bildar egna distrikt för sin verksamhet med beslutsrätt och ansvarstagande."

Borås kyrkliga samfällighet betonar, liksom flera av de stora samfälligheterna, att eftersom de representerar en betydande del av svenska kyrkans medlemmar och resurser för den inom" kyrkliga utjämningen, så bör yttrandena vägas i förhållande till sådana faktorer vid utvärderingen av remissvaren. Samfäll- da kyrkorådet föreslår, "att kyrkofonden tillsammans med dom- kapitlen får i uppdrag att utarbeta nonner för rikstäckande kyrklig verksamhet med basresursfördelning byggd på ett rhn— ligt antal kyrkor och tjänster inom ett pastorat. Motivet till detta är att kostnaderna för fastighetsförvaltningen måste be— gränsas. Kyrkans primära uppgifter är evangelisation och dia— koni och till dessa uppgifter skall de tillgängliga ekonomis— ka resurserna i första hand styras-"Kyrkorådet förordar mo- dell I.

Norrköpings kyrkliga samfällighet menar att en prioritering av församlingsverksamheten leder till ett förord för en modifie- rad modell III. Man pekar på att allt knappare resurser står till buds för kyrkans egentliga uppgift - evangelisation och diakoni. För att säkra dessa resurser behövs stora bärkrafti- ga enheter.

Uppsala kyrkliga samfällighet förordar frivilliga samfällig—

hetsbildningar och anser att något behov av ytterligare för- samlingsbildningar inom stora församlingar inte föreligger. ”I många större församlingar finns en distriksindelning med frivilligt engagerade, oftast ej arvoderade distriktsråd. För- samlingsbildningar inom 'moderförsamlingens' ram finns inget behov av. Sedan början av 1900—talet finns en sådan indelning av Uppsala domkyrkoförsamling, som varit stilbildande på många håll i vår kyrka."

Beträffande de valdistriktsfrågor som aktualiseras av de olika modellerna framhålls, att församlingarna inte automatiskt bör bli valkretsar med garanterad representation i en gemensam fullmäktigeförsamling. "Antingen pastoraten eller kommunen blir den yttre ramen för de föreslagna nya strukturerna,

måste dessa indelas i valkretsar — vars gränser dock inte bör

skära församlingsgränserna —vilka får en representation i kyr— ' kofullmäktige i proportion till antalet röstberättigade med- lemmar i svenska kyrkan. Valkretsarna bör också bli så stora, att valet kan bli ett verkligt val. Detta bör också gälla i alla former av samfälligheter, både frivilliga och obligato— riska.”

Västerås kyrkliga samfällighet framhåller att en strukturre— fonn är nödvändig och vill påminna om att kyrkofondsreformen bara var första ledet i en tänkt dubbelreform, där struktur—

frågorna skulle ses över i samband med en slutlig prövning.

Södertälje kyrkliga samfällighet förordar modell III men delar inte det i modellerna framlagda förslaget att församlingskyr- koråden skulle utses av kyrkostämma. Man anför: "Den nödvändi— ga kopplingen till den politiska representativa demokratins hävdvunna arbetsformer erhålls i stället genom att kyrkoråden utses av kyrkokommunernas fullmäktige efter allmänna val. Argu- menten mot ett generellt återinförande av kyrkstämmeinstitutet är välkända. Förutom de ofrånkomliga och nästan oöverstigliga praktiska svårigheter som uppstår i en större kyrkokommun om man skall tillämpa det tillämpade förslaget fullt ut, förelig— ger väsentliga principiella invändningar. Representation i politiskt valda organ bör återspegla valresultatet i allmänna val, inte göras avhängigt tillfälliga förhållanden vid en i allmänhet föga representativ 'kyrkostämma'. Församlingarnas kyrkoråd kommer att vara partipolitiskt sammansatta organ av offentligrättslig karaktär vilka tilldelas befogenheter inom ett angivet (avgränsat) kompetensområde, och måste kunna av- krävas politiskt ansvar..Krav på politisk representativitet erfordrar en koppling mellan församlingskyrkorådens samman- sättning och kyrkokommunens fullmäktige såsom det politiska gestaltar sig efter allmänt val.”

Malmö kyrkliga samfällighet förordar att det fortsatta reform— arbetet utgår från modell II och tar fasta på element från modell III. En nedre gräns för ett pastorats storlek vid 5 000

kan vara i minsta laget menar man. Samfälligheter, t.ex. för

begravningsverksamhet och folkbokföring inom den borgerliga kommunens område bör dock komplettera grundstrukturen.

Samfälligheten säger sig ha förståelse för de små församlingar— nas vilja att leva kvar. Men eftersom de stora samfälligheterna får stå för kostnaderna är det rimligt av dessa att kräva, att de små församlingarna blir "rationella och effektiva”. Vill man hellre behålla en gammal men orationell struktur bör man kunna göra detta mot att man avstår från utjämningsbidrag. Vid den stora kommunrefonnen under 1970—talet överflyttades "hem— bygdskänslan” i många fall på församlingarna. Men den kyrkliga samfälligheten i Malmö vill ifrågasätta, om detta kan vara en primär uppgift för en kyrklig församlingsorganisation.

Göteborgs kyrkliga samfällighet hänvisar till att kyrkofonds-

reformen genomfördes "under stor brådska" utan att en nödvän- dig strukturreform utreddes. Det är nu nödvändigt att bärkraf— tiga enheter tillskapas på landsbygden. Pastoratet bör vara minsta ekonomiska enhet, och i flera fall kan det bli nödvän— digt med totala ekonomiska samfälligheter mellan flera pasto- rat. Utjämningssystemet föreslås bygga på en basresursfördel- ning med en rimlig organisation inom varje kyrkokommun. Det pastorat som önskar en mera utbyggd organisation bör själva svara för kostnaderna för denna utan bidrag från kyrkofonden.

Kyrkonämnden vill framhålla att små församlingar kan vara en fördel ur verksamhetssynpunkt. Därför är det angeläget att de stora församlingarnas problem analyseras ytterligare och många kan behöva delas. Sådan delning bör ske med bevarad pastorats— samhörighet. "Fördelen med en församlingsdelning är att det tidigare distriktet inom den odelade församlingen efter del- ningen får ett legalt valt kyrkoråd. Församlingsdelningen av pastoratet skall inte påverka den ekonomiska enheten."

Församlingens självständighet inom samfälligheten påtalas. "Kyrkofullmäktige har hävdat församlingens viktiga roll och i konsekvens hänned har så många funktioner som möjligt delege- rats till kyrkoråden i församlingarna. Varje kyrkoråd ansvarar

för de av kyrkofullmäktige tilldelade anslagen. Kyrkoråden anställer själva sin personal, vilket är betydelsefullt för målinriktningen av församlingens verksamhet. Samfälligheten verkar som resursfördelande kraft och har möjliggjort för för—

samlingarna att erhålla personal och lokaler efter behov.”

Kyrkonämnden förordar sålunda modell II men finner 5 000 som nedre gräns för en ekonomisk enhet för litet. Rimligare vore 10 000,framhåller man.

Stgckholms församlingsdelegeradg betonar, liksom flera av de större samfälligheterna att kyrkokommittén för sitt fortsatta

arbete inte kan få någon rättvisande bild, om remissvaren re- dovisas genom en enkel sammanställning av totala antalet ytt— randen och deras innehåll. De större samfälligheternas syn— punkter bör tillmätas ”särskild vikt”, eftersom de represen- terar en stor del av både kyrkans medlemmar och ekonomiska

resurser .

Man saknar en analys av den framtida verklighet svenska kyr— kan kommer att arbeta i. Frågor som svenska kyrkans relation till staten, utdebiteringsrätten, villkoren i arbetslivet, medlemskapsfrågor och kyrkans allmänna policy är av avgörande betydelse för den framtida utformningen av svenska kyrkans organisation. En del i framtidsanalysen är den ekumeniska frå- gan, där man i högre grad än i dag bör kunna räkna med samarbe- te mellan flera kristna samfund i t.ex. stadsdelar i syfte att skapa kristna eller kyrkliga centra.

Församlingsdelegerade menar att pastoratet bör vara den minsta kyrkokommunala enheten och förordar sålunda modell II med in— slag av modell III. Man konstaterar ”med tillfredsställelse att utredningen i alla modeller behållit församlingen som bas

för verksamheten".

En minimidimensionering på 5 000 kyrkomedlemmar kan i tätorten vara en fungerande tumregel. Men samtidigt kan det behövas en övre gräns för pastoratets storlek. "Med all respekt för den

stora, på många sätt rationella enheten skönjes dock en övre gräns, kring vilken det torde uppkomma påtagliga problem inte minst beträffande förverkligandet av en konkret församlings— gemenskap. FD vädjar här till kommittén att noga penetrera var maximigränserna kan tolereras att ligga och anvisa till— vägagångssätt för hur delning av alltför stora pastorat kan tänkas ske.”

Synpunkter på betänkandet har även lämnats av 15 hembygdsföre- FÖRENINGAR, . . . ENSKILDA M.FL. ningar. De slar samtliga vakt om sockenbegreppet och socken-

namnet. Dessutom är det kyrkobyggnaden man vill försvara.

östra Ryds Hembygdsförening uttrycker det så:

”Sockengemenskapen i en församling med sockenkyrkan i centrwn är ett omistligt värde, ett kulturarv, som ger trygghet i en rotlös tid. Hembygdskänslan och det historiska intresset för våra förfäders levnadsvillkor är intimt förknippat med socken- kyrkan."

Kroppefjälls Hembygdsförening menar:

"Vi i glesbygden har blivit berövade allt, statlig styrning har utraderat många små jordbruk till fönnån för djurfabriker och stordrift, med folkminskning som följd, skolor och kommu- nikationer har indragits, affärer har nedlagts.

Nu är snart bara sockenkyrkan kvar att samla sig omkring."

8 LRF (Lantbrukarnas Riksförbundj—avdelningar, l kvinnoklubb och l Röda Korskrets vill samtliga slå vakt om de små försam— lingarna på landsbygden.

Länsmuseernas samarbetsråd, Z länsmuseer och Föreningen Sveri- ges 1andsantikvarier slår också vakt om nuvarande församlings— struktur utifrån kultunninnesvårdande synpunkter. Bevarandet av kyrkobyggnaderna garanteras bäst genom att församlingarna behåller ansvaret för dem.

Föreningen Sveriges landsantikvarier varnar för risken ”att man raserar den 1 OOO—åriga sociala gemenskap som församlingar-

na utgör. Denna sockengemenskap borde i stället ses som en för framtiden omistlig tillgång för det svenska samhället och den

svenska kyrkan”.

Riksförbundet för Hembygdsvård framför liknande tankegångar:

”Församlingen, den urgamla socknen, bevarar ett större kultur- historiskt arv än utredningen beskrivit. Arbetsgemenskap, dräktskick, dialekter, seder och bruk är exempel på sociala trygghetsskapande traditioner, påbörjade då kristendomen kom . till Sverige och alltjämt gällande.”

Husmodersförbundet Hem och Samhälle, "Sveriges största parti— politiskt obundna kvinnoorganisation” slår vakt om "landets byggstenar, varav kyrkan och församlingen är fundamentet".

Man förordar "en mer skonsam utvecklingsprocess" inom nuvaran-

de möjligheters ram.

Från gruppen "enskilda m.fl.” kan redovisas totalt 144 remiss- svar. Av dessa representerar 96 en negativ inställning till en obligatorisk strukturreform, medan 37 innehåller en positiv inställning till en refonn med obligatoriska inslag. Därut- över har 11 "remissvar” inkommit som handlar om kyrkliga frå— gor i allmänhet, typ kyrka-stat, religionsundervisningen i skolan, behovet av utbildning, evangelisation etc. Av de 28 som kan betecknas som "modell—positiva" förordas modell I

av 14, modell II av 7 och en kombination av dessa modeller av 1. Modell I med tillägg av kyrkobyggnaden som församlings- angelägenhet förordas av 2, medan ytterligare 2 vill se en kombination av församling och kontrakt i en ny struktur. Mo— dell III får 2 förord. 9 kan betecknas som allmänt positiva"..

Nu säger dessa siffror ovanligt lite, eftersom de uttrycker antalet skrivelser. Det är i denna grupp de folkliga, spontana och organiserade, aktionerna mot betänkandet redovisas. I vis-

sa fall finns det många människor bakom en enda skrivelse.

De argument som används är flera av dem som redan redovisats från församlingarna. Några nya argument finns inte. Däremot ligger det i sakens natur att aktionerna mot betänkandet byg- ger på korta, slagordsmässiga formuleringar av typen

nej till kyrklig storkommunl. rör ej våra församlingar! dråpslag mot landsbygden

vi har med förundran erfarit att landsbygdens kyrkor ska för— svinna

vi vill slå vakt om vår församling och vår präst fram för människan!

skaka om huvudet och använd ert sunda förnuft!

Mera av intresse än de argument som används är vilka som är representerade i den stora grupp av människor som finns bakom | dessa remisskrivelser.

Uppropet "nej till kyrklig storkommun" från Nordmarks kontrakt i Karlstads stift har samlat 1 736 namnunderskrifter: Samma upprop har samlat 101 underskrifter i ett pastorat i Västerås stift.

58 gudstjänstbesökare i Karlstads stift har skrivit under ett upprop mot pastoratsgränsen vid 5 000 och den befarade minsk- ningen av antalet prästtjänster på landsbygden. En annan kyr- * komenighet på 43 personer, också i Karlstads stift, vill slå vakt om kyrkan i dess nuvarande fonn.

Från en församling i Karlstads stift finns ett upprop med 157 namnunderskrifter, där man vill slå vakt om nuvarande kyrkliga struktur. 43 personer i en arbetskrets vill protestera mot "centralisering och socialisering av kyrkan". 80 förtroende— valda i Linköpings stift har samlats och uttalat sitt stöd för de små kyrkliga enheterna. 38 församlingsbor i en församling

i Skara stift vill slå vakt om "modell NU”.

I denna grupp finns många enskilda församlingsbor och små grupper av församlingsbor, förtroendevalda, ledamöter i kyrko—

råd och fullmäktige. Grupper av anställda har hört av sig.

Ett stort antal kyrkoherdar har skrivit. Församlingsgrupper av olika slag finns representerade: syföreningar, kyrkobröder, arbetsgrupper, pensionärsföreningar, en kyrkokör, en missions— förening etc. Ett prostmöte, kontraktsråd och kontraktskonvent, kontraktssamlingar och kontraktsting har hört av sig med sina synpunkter på betänkandet.

I några fall har enskilda personer reserverat sig mot ett be— slut i ett kyrkoråd eller ett fullmäktige och man har sänt in

sin reservation som en enskild skrivelse.

Några citat:

Församlingsbor i Stora Kopparbergs församling skriver: ”Kyrk— ligt arbete kan aldrig följa samma lagar san världsligt—kom— munalt arbete, även om man lägger samma organisationsteore— tiska aspekter på det. Vi vill behålla den församlingsindel— ning som finns i dag och ev. dela i fler församlingar. Vi vill ha ekonomiskt ansvar på lokal nivå. Vi vill ha balans mellan avlönade tjänster och frivillig—insatser. Vi vill ha en varie- rande gräns för befolkningsstorlek i pastoraten. Vi vill att kyrklig mypdighet ska avgöra församlings— och pastoratsregle— ringar. Vi tror på det lilla fonnatet, på surdegen och saltet. Vår uppgift är att dra människor till Kristus, det kan man bara göra genom närvaro.”

En kontraktsprost som anser att ”det nuvarande systemet är det absolut bästa” avslutar med följande kommentarer: ”Vi måste alla arbeta för en öppen (för alla) folkkyrka på evangelisk—luthersk grund. Då måste vi också besinna vad detta innebär och underlätta för teologer, biskopar, präster, dom- kapitel, stift etc. att allt klarare bearbeta sin egen roll och prägla kyrkan som väsen. Omorganisationen på riksplanet är bra, men har sina risker. På lokalplanet är riskerna än större. Ökat lekmannainflytande på alla nivåer är bra och bör eftersträvas, men prästens speciella roll och oerhörda bety- delse måste besinnas och inses. Ett klarläggande av ämbetets speciella betydelse måste göras.

Allt detta måste vi alla göra i samarbete och under värdesät— tande av varandras insatser. Detta är ett mycket viktigt och brådskande arbete, eftersom ett misslyckende här riskerar att utanna vår kyrka på goda arbetare i Herrens vingård. De med mer högkyrkliga sympatier kan dras till katolska kyrkan medan de lågkyrkliga dras mot frikyrkligheten. Detta vore en oerhörd olycka för vår kyrka, som är unik och har ett stolt och härligt arv att förvalta.”

Ett antal'nräster har följande liknelse: ”Betänkandet liknar en skräddare som syr en kostym utan att ta exakta mått på den

som skall bära den. I värsta fall blir kostymen en tvångströja."

I ett upprop från Rölanda församling skriver man: ”Skulle för— slaget om större ekonomiska enheter genomföras, kommer en ut- jämning av tillgångarna att ske mellan olika församlingar. Detta kommer då att upplevas som konfiskation av medel från dem som redan 'sett om sitt hus'. Erfarenheter från kommun— sammanslagningarna se vi ofta som varnande exempel. Utdebi— teringsrätten för våra små församlingar motiverar medlemmarna att sluta upp kring något som känns som deras eget, vilket också i sin tur motiverar många som annars är på väg ut att stanna kvar som medlemmar i Svenska Kyrkan. Den starka kost— nadsmedvetenheten i den lilla församlingen innebär också att

man håller igen på många 'onödiga kostnader'.” En präst presenterar följande ”motförslag”:

Utnyttja den kyrkliga uppbyggnaden - då känner vi oss alla tryggare i tron att vi förändrar för kyrkans bästa (och inte för skattens)

a) Församlingarna förblir kyrkokommunala basenheter. Här ligger det primära ansvaret för församlingsvård, kyrka, egendom, församlingsanställda.

b) Kontrakten blir ekonomisk basenhet. Tar upp kyrkoskatt. Förvaltar ekonomin centralt. Åtar sig personalansvar för

d)

f)

g)

h)

församlingsanställda. Fördelar medel till församlingarnas löpande verksamhet i enlighet med av kyrkomöte fastställ- da normer. Fördelar medel till församlingarnas kapitalin- vesteringar efter enskild församlings ansökan och i en- lighet med av församlingarna överenskommen ekonomisk

långtidsplan. Stiften tar helt över arbetsgivaransvaret för präster, diakoner och musiker och betalar deras löner. Tar till

detta ändamål upp avgift av kontrakten.

Stadsförsamlingarna slås sönder. Distrikten blir för-

samlingar.

Församlingsgränser ändras (när folkbokföringen fått an— nan huvudman) så att församlingarna blir de områden dit människor naturligt söker sig. Vi åker inte kyrkbåt läng- re!!! Bilen har visst blivit vanligare...

(Men det är svårt att ändra - det krånglar till i böcker—

na.)

Flytta ut stiftskonsulenterna i praktiskt arbete. I stäl- let för att tala om för 100 präster hur man bedriver som- markyrkoverksamhet, kan de flytta ut som kontraktsadjunk- ter och ta hand om sommarkyrka, Lutherhjälpsarbete, skola och annat specialiserat i kontrakten samt avbyta lands-

ortspräster som har rätt till ledig söndag.

Avskaffa komministertjänsterna.Pastoraten försvinner utom där en präst får ansvar för fler församlingar. (Jfr punkt d)

En präst — ett arbetslag — ett arbetsområde.

Präster är som dynga — luktar illa när de klumpas ihop. Skall spridas jämnt över landet.

Präst med liten församling får skyldighet att hjälpa till en eller två vardagar i större församling. Kyrkoadjunkt i större församling blir avbytare under söndagen i fler

församlingar.

Kontraktsprosten fördelar sådant arbete.

i) Församlingar med särskilda omsorger (sjukhus m.m.) får

extra bidrag ur gemensamma kontraktskassan (punkt b) och

extra personal av domkapitlet (punkt c)-

k) Kontraktet inrättar erforderliga Specialtjänster

GX.

Klartext

adjunkt för skola och sommarkyrkoverksamhet förs.ass för insamlingsarbete (SKM LVF SKUT osv.) diakon för alkoholistvård.

Församlingsborna måste känna att deras engagemang och beslut är viktiga - församlingen kyrkokommun. Kontrakten - lämpligt stora för ekonomisk plane— ring, men församlingarna skall ha stort inflytande. Stiftet tar hand om personalvården. Den sköts illa av en del församlingar och samfälligheter.

Präst, diakon, musiker sänds ut av Svenska Kyrkan (stiftet) som ock tar ansvar för dem. Församlingskyrkorådet tar ansvar för sina insamlade medel — för sin kyrka — för sin kyrkogård.

De har kvar allt ansvar och all beslutanderätt, men får hjälp av kontraktet att planera ekonomin."

En kyrkoherde i ett glesbygdspastorat sammanfattar:

"Detta är ett diskussionsbetänkande och som sådant kan man god—

ta det, men när det gäller mera ingående reformer i Svenska kyrkans liv, så måste dessa grunda sig på erfarenhet och inte på experiment. Svenska kyrkan kommer alltid att finnas. Hur

gör man den mera funktionsduglig i stället? Handlar det inte

mera om att nå ut och intressera människor för kyrkans sak? Låt oss som arbetar på gräsrotsnivå få föra fram våra viktiga

åsikter som grundar sig på praktik och inte på teori."

En kyrkvärd på landsbygden har följande meditation:

”Vart bär det hän? Vart är vi på väg? Det är frågor som många ställer sig i dag, då församlingen i framtiden debatteras. Än kan vi mötas i våra små församlingar. Kyrkorna står där som klenoder från en svunnen tid, men också som en underbar till— flykt för alla dem, som vill känna trygghet, vänne, gemenskap, frid och ro i en jäktad tillvaro. Än i dag finns det folk som längtar till gudstjänsterna. Ett andningshål under livets

många skiftande öden. Ja, människor som behöver Kristus! Ni som sitter för att avgöra framtiden: Tänk er för!

Det sägs att vi på landet är så få som går till kyrkan, att det inte är ekonomiskt försvarbart att elda upp våra kyrkor

i den omfattning, som det görs i dag. (Procentuellt fler del— tagare än i våra flesta stadskyrkor.) Våra fäder har under svåra umbäranden byggt upp dessa till oss. De fick många gån— ger (tråkigt nog) avstå från livets nödtorft för att göra dags- verken. Vad avstår vi? En droppe av vårt överflöd i kyrkoskatt. Vi i vårt materialistiska samhälle, där vi har snart sagt allt. Nej, låt oss ej räkna krasst ekonomiskt utan låt oss se på de andliga värdena. Somliga av oss älskar teater, opera, baletter, idrott m.m. Till alla dessa aktiviteter behövs lokaler osv.

för att det ska fungera. Allt detta drar oerhörda skat— tepengar att bygga, att underhålla och att elda upp, vilket vi ju alla betalar till. Sett mot denna bakgrund: Vad kostar de landsortskyrkor som ska rationaliseras bort? En droppe i havet skulle jag förmoda. Det är bara det, att de sumnor, som går till andra aktiviteter inte är specifiserade på våra skatt- sedlar. Låt oss i demokratins namn få ha kvar våra kyrkor och församlingar i görligaste mån, även om vi just nu är en liten skara som utnyttjat dem. Låt oss behålla närheten till dessa. Annars kan vi för att vara konsekventa stänga eller riva även dessa teatrar... eftersom få är de som går dit eller har möj— lighet därtill. — Tro nu inte att jag förordar det. NEJ, LÅT OSS SLÅ VAKT OM ALLT SOM KAN LYFTA OSS FRÅN VARDAGEN. ALLA DE ANDLIGA VÄRDENA! Vi har råd! Verkligen! Men låt oss ha val—

och själ!

Vid en centralisering kommer inte våra kyrkor på avlägsen ort att vinna något. Tvärtom! Vår landsortsbefolkning kommer att få svårare att deltaga och _ uteblir.”

Totalt 318 remissvar föreligger från olika politiska organisa—POLITISKA tioner. De fördelar sig enligt följande: ORGANISATIONER Centerpartiet 228 Socialdemokraterna 59 Moderaterna 14

Kristen Dem.Saml.

Folkpartiet 4

Samverkan (borgerl.)

Centerpartiet

Av de 228 remissvaren från olika organisationer inom Center— partiet var 195 negativa till obligatoriska strukturföränd— ringar och för frivillighet vid förändringar. 33 var sålunda positiva till förändringar med obligatoriska strukturinslag. Av dessa 33 var 6 ”allmänt positiva” och 27 "modell-positiva". Modell I förordades av 17 och modell II av 10 centerorgan/ grupper.

Centerns Kvinnoförbund slår inledningsvis fast, "att den kyr- SOU 1984:75

. möjligheter! För min del söndagen som Vilodag både till kropp

kokommunala självstyrelsen — församlingsstyrelsen - är en del av den kommunala självstyrelsen. Den utgör alltså en av grun— derna i det fria folkstyret och demokratin i vårt land. För—

samlingsbornas urgamla rätt att på det lokala planet fatta ' , beslut om församlingens angelägenheter och egendom måste till— varatas. En viktig del av den kyrkokommunala självstyrelsen är rätten att ta ut skatt för att kunna fullfölja församlingsupp— gifterna. Denna självstyrelse för församlingarna och den rep- resentativa demokratins principer har en mycket stark ställ- ning i vårt land. Vi vill också betona att svenska kyrkan ge— nom sina församlingar upprätthåller en riksomfattande verk—

samhet, uppbyggd på demokratins grund och med målet att sprida evangelium, erbjuda kyrklig verksamhet och service och upp— fylla ålagda uppgifter. Kyrkan gör också betydelsefulla socia— la insatser. Alla människor måste, oavsett ekonomi och bostads— ort, ha tillgång till kyrkans tjänster och närhet till dess verksamhet. De bästa förutsättningarna för att svenska kyrkan även i framtiden skall kunna fungera som en folkkyrka i hela landet och verka nära människorna är ett fortsatt bevarat sanr band mellan svenska kyrkan och staten. Kyrkan och församlingar— na bör även i framtiden ha ansvar för folkbokföring och beg—

ravningsväsendet."

Kvinnoförbundet finner det fullt möjligt "att utifrån nu gäl- lande församlingsorganisation finna former för samverkan och därigenom föra ett mera rationellt och ekonomiskt utnyttjande

av begränsade resurser".

Centerns Ungdomsförbund menar, att svenska kyrkan står inför framför allt två problem i framtiden "hur engagera människor i församlingsarbete och gemenskap” samt ”hur få de ekonomiska ramarna att räcka till för drift och underhåll av byggnader”. Kyrkokommitténs modeller anses inte ha företräde framför det nuvarande systemet. "För att kunna bibehålla en öppen och jäm- lik folkkyrka måste samarbete mellan församlingar och pastorat ske på frivillig basis, som det redan i dag finns möjlighet till genom den nuvarande kyrkolagen."

Hässjö CKF utbrister: "Tack och lov är det ett diskussionsbe— tänkande och församlingarna behöver inte välja någon av de tre modellerna. De är bara ett bidrag till debatten. Från centerns sida hävdar vi att den förändring som eventuellt be- höver ske på lokalplanet skall ske på frivillig grund. Ansvar, beslut och ekonomi måste hänga ihop."

Centerns kommunorganisation i Sunne framför: "Den oro över be— tänkandets centraliseringstankar som kommit till uttryck i vå- ra bygder bör tas på allvar av utredningen. Vad tjänar Kristi kyrka på att tre väl fungerande enheter slås samman till en?

Ur demokratisk synpunkt måste detta vara förkastligt. Färre antal människor kommer att fatta allt fler beslut och detta allt längre från de människor som berörs."

Frostvikens centeravdelning anser: ”I sak blir följden av samtliga tre modeller ingenting mindre än en avveckling av kyrkans församlingar på den svenska landsbygden. De gamla för- samlingarna reduceras till i bästa fall valdistrikt eller verksamhetsområden inom nya enheter med lägst 5 000 invånare, dit beskattningsrätten, prästtjänsterna och det ekonomiska an— svaret överförs."

Mo Center och CKF—avdelningar skriver: "Det förslag till cent— ralisering och därmed byråkratisering som utredningen föresp— råkar kan icke på något sätt accepteras. Bevarandet av de självständigt arbetande församlingarna är av största vikt för att vi ska kunna ha en levande svensk folkkyrka. Därför ska alla församlingar bibehållas med prästtjänst och självständig beslutanderätt. Den centralisering som utredningen föreslår leder till främlingskap och därmed minskad demokrati. Kyrkans uppbyggnad måste vila på e n stark demokratisk grund, baserad på ett samarbete mellan präster och lekmän. Vi kräver kyrklig service för alla, även för de små församlingarna."

Centerns kommunorganisation i Grästorp ser i betänkandet ”en ___—_ l ny vinkling av socialdemokraternas målsättning att, i enlig- het med sitt partiprogram, centralisera våra många små lands- bygdsförsamlingar till stora enheter, sammanfallande med kom— mungränserna”.

Frändefors Södra Centeravdelning prioriterar på följande sätt: 1 ingen förändring 2 frivillig förändring 3 förändring, men ingen fast nedre gräns för innevånarantal i pastora1 och församlingar

östra Ny och Å Centerpartiavdelningar menar med en folkkyrka en kyrka som är öppen och tillgänglig för alla oavsett graden

av deras personliga engagemang. En kyrka, som med utgångspunkt från det kristna budskapet, vill fördjupa perspektivet på till— varon, verka för gemenskap, närhet och omtanke mellan männi— skor. Den skall vara öppen för och aktivera människor till personligt engagemang i kyrklig och allmänt mellanmänsklig verksamhet. Den skall vidare vara påverkbar av de enskilda församlingsmedlemmarna dvs. utrymme för demokratiskt arbete

skall finnas.

Kyrkans organisation skall därför ha en sådan utformning att dessa syften på bästa sätt förverkligas.

Basen i denna organisation har alltid varit församlingen - socknen. Detta har på landsbygden mycket djupa rötter i folk— medvetandet. Den egna kyrkan är något av en hjärteangelägen— het för många församlingsbor. Donationer och gåvor vittnar starkt om detta. Ett sådant engagemang måste — från vilken synpunkt man än ser det - vara en tillgång både för kyrkan och samhället. Att församlingen är en levande organism kan exemplifieras med att inom östra Ny församling, trots att den inte har mer än strax över 300 invånare, har söndagsskola, juniorverksamhet, två kyrkliga syföreningar och kyrkokör.

Enligt utredningens samtliga tre struktunnodeller skall för— samlingarnas kompetens och beslutsrätt starkt begränsas. Bl.a. kommer ansvaret för byggnader att fråntas församlingarna. Det— ta kallas att avlasta församlingarna ekonomiskt ansvar. Att en sådan organisation kommer till stånd vill vi på det kraf— tigaste protestera mot. Det skulle nämligen innebära att det personliga ansvaret för kyrkan skulle försvinna.

Den stordrift, som genomförts på den kommunala administratio— nens område har visat sig vara förödande för den enskildes möjligheter att påverka sin situation. En liknande stordrift även på det kyrkliga området skulle med all sannolikhet bli katastrofal. Ändå sägs det att den lokala demokratin bör stär—

kas!"

Stugpn-Borgvattnets Centerorganisationer låter följande histo- riska tillbakablick utgöra bakgrunden till sitt ställningsta-

gande:

"Ingen kan blunda för den oerhörda folkomflyttning, som skett i vårt land. Under 1960—talet gick flyttlassen från våra byg— der söderut med folk i sina bästa år. Kvar blev äldre, orts— bundna människor. Jordbruken lades ner, skolan försvann i brist på skolbarn, affären upphörde osv.

Storkommunreformen tvångsgenomfördes under förespegling att den kommunala verksamheten skulle bli effektivare, billigare och ge bättre service till alla kommuninnevånare.

Vi känner till hur resultatet blev. De små kommunkontoren för— svann, centralorten utvecklades, politiker anställdes på hel- tid, småbyarna utarmades. Under lång tid fick inga människor ens tillåtelse att bygga bostäder på landet. Uppräkningen av synbara försämringar för enskilda människor i våra bygder komp- letteras med den goda erfarenheten av de gamla socknarnas be- tydelse, dvs. församlingarnas betydelse, som lokala enheter ef— ter de stora kommunsammanslagningarna. 'Kyrkan är det enda vi har kvar som något vi själva rår om och har direktansvar för', är ett ofta återkommande konstaterande från människor, som upp— levt utarmningen av tidigare levande små socknar och kommuner.

Självstyrelsen i församlingen är den yttersta och enda kvar- varande demokratiskt valda sammanslutningen med rätt att 'sig själv beskatta' - och detta dessutom i den lilla skalan! Det känns angeläget att lyfta fram självstyrelsen som en viktig punkt i studiet av den statliga utredningen 'Församlingen i framtiden'.

Med facit i hand från storkommnrefonnen finns det all anled— ning att befara att de små självstyrande grupper, som våra folkvalda kyrkofullmäktige utgör i dag, kan komma att ersättas av ett stort pastoratsfullmäktige, där intresse och engagemang avtar med avstånd, långa resor, främlingsskap och ökad byråkrati.

Mot bakgrund av det vi nu anfört inger mycket i den aktuella utredningen stor oro.”

Stockholms Centerkvinnor vill ”stoppa en kyrklig storkommuns— refonn, precis som vårt parti på allt sätt en gång försökte stoppa kommunsammanslagningen i vårt land".

Sundborns Center— och CKF-avdelningar har följande grundsyn: "I samtliga frågeställningar som betänkandet tar upp önskar vi rekommendera ordet 'närdemokrati'. I alla de frågor som framledes kan bli aktuella rekommenderar vi en varsamhet och

en lyhördhet för de lokala värderingarna och önskemålen.”

Vissa centerorgan är positiva till strukturförändringar. Bland dem är Norrala CUF—avdelning som anser, att "vissa delar av modellerna I och II kan accepteras men omformas något” och att

5 OOO—gränsen för ett pastorat bör vara "ca 5 000".

Centerns kyrkopolitiska grupp i Genayp-Lypgby—Gödelöv finner modell II vara "det mest realistiska alternativet”. ”Visser— ligen bortplockas församlingarnas beskattningsrätt men denna kommer, enligt vår uppfattning, inte att framstå som alltför kontroversiell med tanke på att flera församlingar i dag re— dan har någon form av samfällighet." Med avseende på gränsen för minsta pastoratsstorlek framhålls vikten av att inte se "alltför stelbent på statistiska tal utan mer på funktionen nu och i framtiden".

Nyeds centegpartiavdelning anför: "Här i Nyed fungerar modell II sedan ett antal år mycket bra. Vi föreslår därför att den—

na modell kan rekommenderas. Förutsättningen är att samman— slagningen sker på frivillig grund så långt det är möjligt och med rimlig geografisk hänsyn."

Socialdemokraterna

Från socialdemokratiska organisationer och grupper föreligger totalt 59 remissvar. Av dessa är 17 negativa till en obliga—

torisk strukturreform, medan 42 är positiva. 11 är ”allmänt positiva”, medan modell I förordas av 10, modell II av 9 och en kombination av modellerna I och II av ytterligare 1. Modell III har 11 förespråkare.

Linköpings arbetarekommun framhåller: "Den vulgära debatten har framställt refonnsträvandena som ett försök att slå de små församlingarnas andliga liv i spillror. Man resonerar därvid som om andligt liv vore ekvivalent med prästens medverkan vid söndaglig högmässa i varje kyrkolokal, alltså inte ens med tillgång till prästerliga tjänster eller än mindre med aktiva lekmäns ansvarstagande för husförsamlingar eller andra fonner av andlig samhörighet, som för övrigt befordras av gemensamma praktiska omsorger och materiella ting. Frikyrkorna har här mycket att lära oss i Svenska kyrkan. Om nu statistiken visar rätt, och det andliga livet är bättre på landet än i staden, bör man där kunna bygga mer på frivillig lekmannaaktivitet än i staden även på det andliga området. Vi menar, att just stå? dernas dåliga statistik bör tolkas och hanteras så, att den beror på just den orättvisa fördelningen av kyrkans resurser till glesbygdens fönnån och att det därför är hög tid att rät- ta till detta förhållande. Därvid syns det som en brist, att betänkandet inte innehåller någon undersökning eller analys av hur kyrklig verksamhet optimalt bedrivs. För att man ska kun- na skapa enheter som är lagom stora, måste man empiriskt veta hur olika faktorer som karaktären av glesbygd, tätort, turist— ort, stueieort osv. inverkar.”

Socialdemokratiska kyzkofullmäktigegruppen i Vänersborgs för- samling framför bl.a. följande synpunkter: "Vi är medvetna om svårigheterna att finna en riktig avvägning mellan de värden, som ligger i den traditionella församlingsindelningen och rea— liteterna i nutiden. Det går inte att motsätta sig varje för- slag till pastoratsregleringar, gränsregleringar och rationa- liseringar, som är angelägna på grund av befolkningsrörelser, strukturförändringar i samhället och den prästerliga arbets-

. situationen. Det bör emellertid vara möjligt att förena vär—

dena hos den traditionella församlingsindelningen och nutidens

krav. Under alla förhållanden är en samverkan nödvändig inom enheten, och man måste finna enkla och effektiva arbetsformer för denna samverkan. Det är svårt att tänka sig, att en lokal samverkan — åtminstone på de flesta håll i landet — kan bygga på annat geografiskt område än de nuvarande primärkommunerna. Större områden kan inte vara lämpliga, och mindre enheter får inte de ekonomiska resurser som erfordras för en mångsidig och kvalitativt tillfredsställande verksamhet.”

Kypkofullmäktigegruppen i Ekshärads socialdemokratiska före— ning finner att de i betänkandet skisserade framtidsmodeller—

na bara väcker oro och olust i församlingarna genom sin ten— dens till centralisering och begränsning av församlingarnas självbestämmande. Denna begränsning innebär, att "församlingar— na skall befatta sig endast med 'religiösa' uppgifter”. Grup— pen motsätter sig betänkandets försök att "sudda ut skillna— derna mellan frikyrklig och folkkyrklig syn på församlingsbe— grepp och församlingsorganisation”.

Blekinge socialdemokratiska kvinnodistrikt tror inte att opi— nionen är mogen för en alltför stor omorganisation och finner betänkandets huvudlinje att satsa på den lilla församlingen med samarbete i vissa uppgifter tveksam, eftersom den inne— bär ett skiljande på församlingsarbete och ekonomiskt ansvar.

Eksjö arbetarkommun vill slå vakt om församlingarnas nuvarande beskattningsrätt och menar, att alla reformer bör göras uti— från lokala initiativ.

Socialdemokratiska kofullmäkti e ru en i Visb församli förordar "modell Gotland", dvs. att stiftet får i uppdrag att utreda kyrkans framtid på ön.

Socialdemokratiska kyykofullmäktigegppppen i Järfälla förordar

att de nuvarande fyra distrikten omvandlas till församlingar

inom pastoratet.

Socialdemokratiska kyykofullmäktigegruppen i Huddinge kyrkli-

liga samfällighet förordar likaså att Huddinge församling de— las i tre församlingar med bibehållande av nuvarande samfäl— lighetsbildning.

Vaxholms arbetarekommun skriver: "Vi förordar en struktur som principiellt ansluter till modell II. Vi kan också tänka oss en blandning av struktur II och III som innebär att pastoratet (över 5 000 inv.) utgör kyrkokommun i nonnalfallet, men att flera pastorat (som tillsammans omfattar samma yta som den borgerliga kommunen) kan bilda kyrkokommun då fördelarna anses överväga nackdelarna. Bland sådana fördelar finns ekonomisk bärkraft, rationell organisation av folkbokföring och begrav— ningsväsende, enklare samarbete med den borgerliga kommunen, större flexibilitet i tjänsteorganisationen etc. Bland nack— delarna med stora kyrkokommuner märks risker för överdriven centralisering och byråkratisering samt risk för uttunnad för— samlingsgemenskap. Vissa av fördelarna med modell III kan upp— nås i modell II genom att pastoraten i en och samma borgerliga kommun bildar obligatoriska samfälligheter för t.ex. folkbok- föring och begravningsväsende. På motsvarande sätt kan en ob— ligatorisk stiftssamfällighet lösa problemen med dålig flexi- bilitet i tjänsteorganisationen med hänsyn till speciella be— hov. I Vaxholms fall gäller detta särskilt fritidskyrkan och själavård vid militära förband."

Moderaterna

Från moderata organisationer föreligger 14 yttranden. Samtliga förordar frivillighet vid strukturförändring.

Moderata Kvinnoförbundet finner egentligen modell I vara den mest lämpade men betonar att lösningen ska bygga på frivillig grund.

Samma synpunkt framför Moderata Samlingspartiet i Hallands län.

Moderatgruppen i Vällingby församling frågar sig om det verk—

ligen föreligger önskemål om en omorganisation av kyrkan,

eller det bara är fråga om att få kyrkan att ”passa ett hårt kritiserat profant samhälle".

Moderata samlingspartiet i Falun menar, att eventuella refor— mer bör genomföras frivilligt och "tvångsvisa åtgärder bör ic— ke förekomma". Kommande refonner bör grundas på ”en kombina— tion av nuvarande läge och strukturmodell I”.

Härlunda Moderatpartiförening, som finner samtliga modeller oacceptabla, liknar kyrkokommitténs arbete vid ”dansen kring guldkalven” eftersom det dels är influerat av storstadsregio-

nerna, dels styrt av ekonomiskt tänkande.

Kristen Demokratisk Samling

Av de 7 remissvar som inkommit från olika KDS—organ har 6 för— ordat nuvarande organisation med möjlighet till frivilliga strukturförändringar samt 1 modell I.

Kristen Demokratisk Samlipg framför bl.a. följande synpunkter:

”Det svenska utredningsväsendet, känt som en av grundvalarna för vår demokrati, utmärkes av stor grundlighet såväl i insam— landet av sakmaterial till beslutsunderlag som också i klar- läggandet av de konsekvenser ett förslag har i skilda hänseen- den, i synnerhet för den som får ändrade förhållanden genom förslagen. Så möjliggörs det andra grundläggande inslaget i vår demokrati, dvs. granskning och utvärdering av remissins— tanserna. I motsats till det sedvanliga arbetssättet har kom— mittén i stort sett underlåtit att framlägga sådant sakmate- rial, på vilket remissinstanserna kan grunda en utvärdering för egen del. I synnerhet små församlingar, utan resurser att själva ta fram erforderligt sakmaterial, saknar möjlighet att överblicka konsekvenserna av de, för övrigt ganska oprecise— rade modeller som kan sägas utgöra kommitténs alternativa för— slag. Den reella innebörden för såväl församlingen som svens— ka kyrkan i dess helhet, när det gäller effekten av modeller— na på uppgiften att föra ut evangeliet till människor, förblir

därmed obelyst.

Avsnitten 'Att debattera' kan även enligt kommittén själv (sid. 11) styra läsande och tänkande i studiearbete och remiss—

svar. Det är uppenbart att så kommer att ske bl.a. på det sät- tet att tänkandet fixeras till de framlagda modellerna och in— te aktiverar försöken att effektivisera de möjligheter som ryms inom nuvarande system att skapa mer bärkraftiga enheter och förbättra tjänsteorganisationen, främst i fråga om präs— ternas möjligheter och uppgifter. SKS har därför också för sin del valt att inte ens utarbeta en egen studiehandledning. En sådan skulle annars ha gett möjlighet att utifrån granska kom— mitténs frågeställningar i stället för att som nu även vid studiearbete i regi av Sveriges Kyrkliga Studieförbund vara hänvisad till kommitténs eget val av frågor.

Modellerna ägnas i betänkandet huvudsakligen ett tekniskt or— ganisatoriskt intresse. Resultaten av de föreslagna ändringar— na på församlingarnas egna existensmöjligheter och för fort— levandet av åtminstone nuvarande verksamhet kommer i skymundan. Till och med det tekniska resultatet - den eftersträvade bär- kraften — förblir obelyst; det konstateras dock redan av kom- mittén att resultatet av en sammanslagning av flera små, fat- tiga församlingar inte i sig blir ökad bärkraft i den större enheten. Redan däri ligger att förslaget egentligen innebär att huvudfrågan för dessa församlingar — de stora kostnaderna för underhåll och drift av kyrkorna — lätt kommer ur blick- , fältet och i vart fall inte ges någon lösning.

Bundenheten till principen utan konkretisering av följderna gör att inte blott betänkandet utan även remissvaren blir mind- re väl ägnade för fortsatt arbete. För ett sådant erfordras

i väsentliga delar ett helt annat underlag."

"Vid bedömningen av livskraften i de nuvarande små församlin— garna kan det inte få vara utslagsgivande, om antalet guds— tjänstbesökare - i en omvälvningstid som nu med såväl nya ge- menskapsformer som nya gudstjänstmöjligheter, såsom i radio

Det andliga livet i församlingen tar i vår tid lätt också på andra uttryck än i gudstjänstbesök. De som i olika situatio— ner — vardagligt eller i kris — får styrka av en mer eller mindre medveten tro är långt fler än de som besöker guds— tjänsterna. Naturligtvis bör man söka aktivera också dessa andra i gudstjänstlivet. Detta sker bäst i de små församlingar, som ligger på landsbygden utan eller med få och små tätorter, i en känd miljö såsom den gamla socknen och i små enheter med större möjligheter till kontakt och gemenskap. Vad man kan böra överväga är om de ekonomiska möjligheterna räcker till väckelsetidernas stora kyrkor, nu dyra i underhåll och upp— värmning, eller om tro och gemenskap bör odlas på annat sätt. Till och med 'samarbetskyrkor' med hus som tiden har råd till — bönehus, folkets hus, idrottshus — kan vara att förorda framför att minska antalet präster och andra med möjlighet

till avlönad heltidsinsats.

Strukturfrågan för de små församlingarna bör i fortsättningen bearbetas med utgångspunkt att församlingarna bör bestå om det finns en möjlighet till fortsatt eget arbete. Detta kan lika litet utrönas och bedömas uppifrån som en förändring i församlingens struktur och status kan påtvingas från en cent— ral byråkrati, statlig eller kyrklig. Vägledning och råd till församlingar i en sådan situation bör ges av personer och or— gan med en nära kännedom om och förmåga till inlevelse i de lokala förhållandena. Biskop och domkapitel kan ha bättre så- dana möjligheter än en statligt eller kyrkligt sammansatt central kommitté. Än bättre borde nuvarande möjlighet till utveckling kunna tillvaratas om samarbetet sker inom en mind— re krets än stiftets. Kontraktet bör i fortsättningen, åtmins- tone försöksvis, vara den enhet som vidare bearbetar möjlig- heten till rationalisering och effektivisering av evangelisa— tionsarbetet genom församlingarna. Kontraktsprosten bör få ägna mycken tid häråt och därvid ha en kommitté eller en rad representanter för pastoraten vid sin sida. Dessutom måste anställas arbetskraft, präster Och/eller rationaliserings— experter och ekonomer, att ställas till förfogande efter behov stifts— eller kontraktsvis.”

Kristen Demokratisk Samling i Upplands—Bro framhåller:

"En rimlig arbetsmetod i det fortsatta arbetet synes vara att stiftsvis genom biskop och domkapitel i nära samarbete med kontraktsledning och församlingar göra noggranna undersökningar av föreliggande möjligheter att på grundval av existerande ge— menskapsförhållanden undersöka, till en början, 'icke bärkraf— tiga' församlingar under 500 invånare och pastorat under 2 000 invånare. Den nya lagen om församlingar och samfälligheter ger vissa nya möjligheter till ingripanden genom samfällighets— bildningar, som ännu inte prövats tillräckligt länge. Skulle den erfarenhet som vinns vid en intensifierad sådan verksam— het som nämnts ge vid handen att lagen behöver ändras bör öka— de befogenheter kunna läggas i händerna på lokalt eller regio-

nalt förankrade förtroendevalda, såsom i kontraktet."

Kristen Demokratisk Ungdom finner det felaktigt att politiska organ lämnar synpunkter på betänkandet:

”Av principiella skäl menar vi att det är fel när partipoli— tiker i centrala funktioner inom riksdag och regering ger an— visningar om hur församlingarna inom Svenska Kyrkan ska arbe— ta i framtiden. Politiska partier och politiska ungdomsförbund ska inte diktera inriktnin , målsättning och utveckling för något trossamfund. Detta gäller även Svenska Kyrkan. Med denna utgångspunkt har vi som politiskt ungdomsförbund framhållit att det är från de aktiva i församlingarna som synpunkter och idéer ska komma.”

Fol artiet

Totalt 4 remissvar föreligger från organ inom Folkpartiet. 2 förordar nuvarande organisation, 1 är "allmänt positiv" och l förordar modell I.

Folkpartiets kristet sociala råd och Folkpartiets kyyko- pglitiska råd som i huvudsak förordar modell I, anför i ett gemensamt yttrande bl.a. följande.

"Utredningen har i en inträngande och realistisk studie visat att förändringar av Svenska kyrkans lokala struktur är nödvän— diga och att det sämsta som kan hända är om allt skulle för— bliva vid vad det i dag är. Krävs från något håll status quo

innebär detta i realiteten att den från och med 1984 genomför— da skatteutjämningsreformen skulle slopas vilket naturligtvis inte är realistiskt. Utredningen måste alltså leda till orga—

nisatorisk förändring av lokalförsamlingarnas struktur.

Det är samtidigt mycket viktigt att hålla fast vid utred- ningens grundläggande målsättning att den lokala försam— lingen som gudstjänstfirande gemenskap inte får slås sönder. Utredningen har på ett förtjänstfullt sätt markerat detta. Inte i någon modell föreslås att den i dag fungerande guds- tjänstgemenskapen skall slopas av organisatoriska eller andra skäl. Vi är medvetna om utdebiteringsrättens betydelse, men menar att denna icke är avgörande för den lokala för- samlingens möjlighet att fortsatt existera som en gemen- skapsform. Det är mera fråga om människors engagemang och ansvarstagande för den egna situationen som avgör den lokala församlingens framtid. Varje förändring i organisa- tionen måste ta sin utgångspunkt i kyrkans funktion som trossamfund.

Vi ser det också som en viktig princip att när det måste bli fråga om en ny församlingsindelning så skall besluten om det— ta tas på det lokala planet. Det betyder till och med att en liten församling skall kunna motsätta sig sammanläggning med annan församling. En förutsättning för detta är dock att för- samlingen är skyldig att tillsammans med andra församlingar ingå i samfälligheter för att lyfta av ansvaret för tunga eko— nomiska sektorer från församlingen som gudstjänstfirande ge— menskap. Sådana områden är huvuddelen av personalkostnaderna samt kostnader för fastigheter, begravningsverksamhet och

folkbokföring.

Som vi ser det bör skatteutjämningen i fortsättningen ske mel— lan pastorat och andra samfälligheter. Församlingarna bör så- ledes tas ur utjämningssystemet. Församlingens egen utdebi— teringsrätt anser vi bör bibehållas även om det kan ifråga— sättas om den behövs när de tunga ekonomiska ansvarsuppgif—

terna lyfts bort. Beskattningsrätten kan dock anses stimulera ett ökat lokalt engagemang även om den endast skall kunna an— vändas för lokala kostnader."

”En pastoratsreglering bör normalt syfta till en minsta stor- lek om 5 000 medlemmar i Svenska kyrkan. Med hänsyn till be- hovet av lokala variationer kan mindre storlek accepteras om särskilda skäl föreligger som högsta storlek bör ca 15 000

medlemmar vara riktmärke.

Målsättningen för pastoratsregleringen bör vara att åstadkom— ma en personalsituation som möjliggör fungerande arbetslag.

De lokala variationerna i pastoratens storlek bör fastställas med hänsyn till möjligheterna att åstadkomma sådana arbetslag."

”Till pastoratens ansvarsområde bör utom arbetsgivaransvaret för personal också höra ansvar för fastigheter inom pastoratet. Undantag från denna regel bör gälla där större församlingar delas eller där fastighetsansvaret redan ingår i en samfällig— het som är större än pastoratets.

Ett sätt att undvika en pastoratsreglering som kräver alltför stora förändringar vore att bibehålla pastoraten på nuvarande nivå när det gäller mindre pastorat men samtidigt genomföra en obligatorisk, partiell samfällighet för fastigheter, begrav— ningsverksamhet och folkbokföring på kommunnivå. Detta system skulle bli mycket generöst mot glesbygdsförsamlingarnas per— sonalsituation. Varken små församlingar eller pastorat skulle då behöva tvingas in i större enheter. Med stimulans kunde möjligen ändå en frivillig utveckling åstadkommas. Förmodligen kräver dock ett sådant system fler prästtjänster än vad både dagens system och det ovan skisserade alternativet med pas-

toratsreglering gör.”

Samverkan mellan olika partier

Olika samverkande partier/grupper har också lämnat sina syn— punkter. Av totalt 6 svar har 2 förordat nuvarande organisation,

STUDIECIRKLAR

"Kyrkan i Centrum”-gruppen i fullmäktige inom Vänersborgs och Väne—kyrs kypkliga samfällighet anför:

”Av de redovisade strukturmodellerna anser vi i första hand att strukturmodell II är den, som kan erbjuda fördelaktiga alternativ jämfört med nuvarande förhållanden. Strukturmodell I innebär enligt vår uppfattning en risk för ett främlings— skap mellan de församlingsvårdande uppgifterna och pastorat— ets uppgifter för 'teknisk och ekonomisk försörjning'. Struk— turmodell III upplever vi innebära en tydlig risk för cen— tralisering av beslutsprocessen och den medverkan från de förtroendevaldas sida som, med den karaktär församlingsar- betet har, kan motverka det önskemål om ökad närhet och aktiv

delaktighet som i övrigt präglar utredningsarbetet.”

Sammanlagt har 374 studiecirklar avgett synpunkter till kommittén efter att ha studerat betänkandet. Studiegrupperna har utgjorts av församlingsmedlemmar, ledamöter i kyrkoråd och kyrkofullmäktige, grupper med politisk anknytning i t.ex. ett fullmäktige, församlingsanställd personal, politiska föreningar etc.

Av det totala antalet cirklar är 263 ne ativa till en obliga— torisk strukturförändring och förordar åen nuvarande organisa- tionen med möjlighet till frivilliga förändringar. 111 är po- sitiva till en strukturreform med obligatoriska inslag. Av dessa är 36 s.k. ”allmänt positiva" medan 75 uttrycker sina synpunkter i anslutning till modellerna. Modell I förordas av 33 och modell II av 25. En kombination av dessa två mo— deller förordas av 2. Modell III förordas av 10 studiecirklar, medan kontraktet som ekonomisk enhet i en lokal struktur för- ordas av 5.

En studiecirkel i Åkers församling skriver:

"För att ta ett konkret exempel vill vi ta vårt eget pastorat som består av Tofteryds församling med 3 902 medlemmar i Sv. kyrkan, Åker 868 och Hagshult 326 = 5 096 medl. Här bör mo- dell I kunna passa och vår personaluppsättning är också till— räcklig med 1 kyrkoherde, 1 komminister och 1 församlingsass. samt kontorist. Genom att förlägga administrationen till en gemensam exp. kan man göra vissa rationaliseringsvinster sam— tidigt som exp. öppethållande kan utökas. Här bör pastoratets kyrkoråd och fullmäktige få ökade befogenheter. Nya pastorat och samfälligheter måste bildas frivilligt och med lämpliga

enheter lokalt sett. Någon tvångslag angående omfattning och storlek liksom personalbemanning vill vi inte vara med om. Här måste stiftet fungera som lämplig rådgivare och samordnare.”

Två olika studiecirklar har hört av sig från Föllinge i Jämt— land. En studiecirkel i Ottsjön, Föllinge församling, anser att nuvarande ordning är bäst och motiverar detta sålunda:

"Församlingsarbetet fungerar tillfredställande med högmässa, barnarbete, välbesökta församlingsaftnar i byarna och syföre- ningar. Dop och konfirmandprocent är hög. Församlingen är tu— rist- och fritidsområde med stugby i Åkersjön och sportstuge— bebyggelse över allt i byarna. Periodvis nästan fördubblas befolkningen, särskilt under vårvintern och sommartid. När dessutom alla avstånd är så långa och den kommunala samfärd— seln inskränker sig till skolbussar fem dagar i veckan plus busslinje till Östersund vard. blir resekostnaderna dryga. Bästa sättet att skapa garanti för sockenkyrkans vård och un— derhåll är också att behålla nuvarande församlingsindelning. Här finns grunden för gemenskapen, vilken kommer att försvin— na, om det skulle bli kyrkliga storkommuner.

Såframt detta ej kan anses tillräckligt som argument utan ut- redningen fortfarande går på sammanläggningslinjen, kan vi möjligen tänka oss pastoratet som enhet. Föllinge pastorat består av tre församlingar, Föllinge, Laxsjö och Hotagen till en sammanlagd yta av 3 470,82 kvadratkm (320,4 kvadratkm stör- re än Visby stift). Befolkningen i pastoratet består av 2 400 bofasta personer. Hotagen har 1 komministertjänst f.n. besatt, Laxsjö likaledes l komministertjänst f.n. vakant. Vid en ev. sammanläggning måste Hotagen få behålla sin prästtjänst enär den församlingen ligger så långt på sidan (vid norska gränsen). I Laxsjö finns 2 st. veniater, som kan biträda vid gudstjäns— ter, så kyrkoherden i Föllinge behöver endast resa dit för för- rättningar. Kyrkomusikerna i Laxsjö och Hotagen är båda ordi- narie lärare på mellanstadiet och har endast timtjänst inom församlingarna."

En ABF-cirkel i Föllinge församling anser, "att uppdelningen församling-pastorat är otidsenlig och att minsta 'kyrkoenhet' bör vara nuvarande pastoraten; under alla förhållanden beträf— fande stora delar av den extrema glesbygden i det norrländska

inlandet.

De nya pastoratens minsta befolkningsunderlag 5 000 invånare, anser vi realistiskt, men många undantag från denna regel mås— te tillåtas i vidsträckta, glest befolkade områden i Norrland.

Vårt eget pastorat bestående av församlingarna Föllinge (ca 1 500) Laxsjö (ca 475) samt Hotagen (ca 475) är åtminstone geografiskt och avståndsmässigt stort nog att bilda egen 'minsta kyrkoenhet'. Arealmässigt ca 330 kvadratkilometer. Vi menar att gp fast prästtjänst är till fyllest för en sådan enhet. Inom det här stora pastoratet finnes i dag 3 kyrkor,

2 kyrkokapell samt 4 begravningsplatser. Det har tidigare funnits 3 prästtjänster. I dag är en tjänst stadigvarande,

en är vakant och en tillfälligt besatt.”

En SV-cirkel i Stora Kils församling presenterar en ”modell IV":

Pastoratet Landsbygdspastorat minimeras till 3 000 invånare.

övriga 5 000 — 10 000 invånare.

Pastoratet styrs av fullmäktige utsett i val. Pastoratet är kyrkokommun. Pastoratet finansierar byggnader och tjänster. Pastoratet svarar för egen och församlingarnas

administration.

Ekonomiska pastoratssamfälligheter bör bildas. Både partiella och totala, som också omfattar andra församlingsangelägenheter. Pastoratet fastställer församlingarnas ekonomiska

resurser. Pastoratet skall kunna ingå i stiftssamfällighet

för kristen verksamhet.

Församlingen Nuvarande församlingsindelning. Församlingen utser kyrkoråd. Församlingen blir kyrkokommun enbart för för- samlingsvårdande uppgifter. Församlingens maximigräns bör vara 15 000 in— vånare. Större församlingar bör brytas ned * genom delning eller genom att de delas i dist- ! rikt som vart och ett fungerar som församling. i Tills vidare skall ingen utjämning göras genom kyrkofonden. När större kostnader avlyftas för- i samlingarna, finns mindre skäl att utjämna skattekraften mellan församlingarna.

En ABF—cirkel i Skellefteå anger uppgifterna för svenska kyr— kans olika nivåer, församling, pastorat, kontrakt och stift:

A. Församlingen är den grundläggande enheten där kyrkans liv levs. En församling får inte bli så liten att den inte är underlag för en gudstjänstfirande menighet och ansvarstagande lekmän. Å andra sidan bör inom stora pastorat göras distrikts- indelningar där distrikten benämns församling. Ordet "försam- ling" är alltså i första hand ett religiöst begrepp.

B. Pastoratet är en kyrkokommunal förvaltningsenhet samtidigt som det är en kyrkoherdes ämbetsområde. Kyrkoherden är arbets— ledare inom församlingsvården. För att kunna utgöra underlag för såväl rationell kyrkoförvaltning som arbetslag för försam— lingsvård kan 5 000 personer tjäna som riktmärke för en nedre gräns vad beträffar storleken på ett pastorat.

C. Kontraktet utgör obligatorisk samfällighet för viss typ av verksamhet av regional karaktär såsom skolverksamhet, sjukhus—> kyrka, diakonicentraler, familjerådgivning, konsultverksamhet i förvaltningsfrågor t.ex. avtalstillämpning och budgetarbete etc. Kommun— och kontraktsgränser bör inte korsa varandra.

D. Stiftet utgör obligatorisk samfällighet för vissa stifts— angelägenheter. Gentemot pastoraten anger stiftet ramar för

tjänsteorganisationen prövar behörighet för centralt reglera— de anställningar inom församlingsvård samt har uppsikt över läran.”

En studiecirkel i Nora församling lägger också ett eget för— slag:

FÖRSAMLING Självständig kyrkokommun Motivering:

Full utdebiteringsrätt Ansvar för det”eg— Utjämning genom kyrko— na" främjar ideellt fonden Kyrkoråd. Kyrko- ansvarstagande så— fullmäktige. väl personellt som ekonomiskt. - ansvars- Församlingsverksamhet område Kyrka

Kyrkogård Församlingshem

PASTORAT Viss reglering. I gles—

bygd ej omfattande mer än tre församlingar.

— funktion Arbetsområde för tjänste— organisationen. Avkastning från lönebostäl— len bör tillfalla respektive

församling/pastorat. KONTRAKTS — Alla personalkostnader SAMFÄLLIGHET All personaladministration partiell Tjänstebostäder

Kansli: all administration

för församling/pastorat Inköp. Beträffande begravningsverk- samheten bör samfällighet va—

ra möjlig. Samfällighetens kostnader finan-

sieras genom avgifter från berörda församlingar/pasto— rat.

STIFTS - Fritidskyrka

SAMFÄLLIGHET Sjukhuskyrka partiell Övergripande ungdomsverk— samhet

ÖVRIGT Ingen församling i riket läg—

re medelsutdebitering än l:—.

Belopp överstigande eget be— hov erläggs i avgift till kyr— kofonden för utjämning.

Statsbidrag bör kunna erhållas för kostnadskrävande underhåll av kyrkor byggda 1800 och tidi-

gare.

Studiecirklar med ledamöter i kyykoråden i Hammenhögs,V311by, Östra Herrestads och Hannas församlingar lämnar följande syn- punkter:

"Vi instämmer i att det är de små församlingarna som har de stora problemen och att det är problem som hänger nära samman med de tunga utgifterna för byggnader och tjänster. Men vi kan inte se att de problemen löses lättare i ett pastorat med 5 000 invånare än i ett pastorat med 2 000 invånare. Vi ser problemen ur landsbygdsperspektiv, där den pastoratsgräns dis- kussionsbetänkandet föreslår kan leda till att mindre pastorat med redan många församlingar får se dem fördubblade. Det skul- le innebära en dubblering också av de tunga utgifterna för byggnader och tjänster. En total samfällighet i ett pastorat med 2 000 invånare ger visserligen inte mer pengar än nu, men en omplacering av pengarna kan ju med långsiktig planering leda till att den mycket lilla församlingen kan få hjälp med utgifterna för exempelvis en större reparation av kyrkan som

den annars inte skulle ha orkat med."

En SV—cirkel i Pelarne församling är kritisk:

"Vi vet att många stora namn inom kyrkan arbetar för vad kommit— tén har lagt fram i sitt betänkande, men detta borgar inte för någon vällovlighet, snarare ger det en skräckvission av vart kyrkan är på Väg. Vi anser att bildandet av stora svårhanter— liga kyrkliga enheter tillsammans med sekularisering och de samhällstillvända attityder som kyrkan mer och mer visar utgör ett allvarligt hot mot kyrkans fortsatta existens som funk- tionsdugligt kristet samfund. Det är alltid beklämmande att stöta på krafter som arbetar emot såväl det kulturella arvet (som kyrkobyggnader m.m. avser] som det allra viktigaste, det kristna arvet, tron på en levande Gud, en trygghet i livets skiften och inför döden. När dessa destruktiva krafter arbe—

tar från kyrkans egen insida, då är det rent ut upprörande.

Med stöd av dessa synpunkter vädjar vi — för våra förfäders skull, som byggt upp vår kyrka och överlämnat det kristna bud— skapet till eftervärlden, för vår skull och för våra efter- kommandes skull, - för GUDS skull: KASTA HELA BETÄNKANDET I

PAPPERSKORGEN!”

En studiecirkel inom Getin e—Rävin e rkli a samfälli het har erfarenhet av andra resurser än ekonomiska:

"Det finns en olycklig tendens i Svenska kyrkan att anställa bort det personliga ansvaret. Kyrkofullmäktige och kyrkoråd kan därvid komma att känna en oberättigad tillfredsställelse genom att inrätta relativt välbetalda tjänster utan ordentlig kontroll vid personalrekryteringen och utan en uppföljande 'produktkontroll'.

Man bortser därvid från de stora uppackumulerade krafter, som finns i församlingsmedlemmarnas personliga engagemang, där detta får bryta fram. Detta gäller både förtroendevalda och andra inom församlingarna.

Vi har upplevt ett positivt exempel i våra församlingar, när

vi för 2 år sedan byggde vårt församlingshem. Under den 10 månader långa byggtiden gjorde församlingsbor i åldrarna från 82 till 10 år över 2 000 frivilliga arbetstimmar. Detta fri- villiga engagemang har fortsatt efter färdigställandet.

Tillgång och efterfrågan

En kristen församling bör alltid leva i spänningsfältet mel— lan tillgång och efterfrågan och inte slå sig till ro i ett statiskt organisationsmönster, där budget, bokslut och pen- ningfördelning — i och för sig mycket viktiga instrument -

blir det huvudsakliga intresset.

Församlingarna kvar — gå in för ekonomiska samfälligheter!

Som antytts ovan bör en grundtanke vara, att utifrån nödvän— diga ekonomiska överväganden begränsa de kyrkliga enheternas storlek så mycket som möjligt. Det är inte bara inom stålin-

dustrin, som de små välskötta enheterna ger goda resultat.

Församlingarna bör därför vara kvar, som kyrkokommunala en— heter med de fördelar av lokalt ansvar och engagemang som det medför.

De nuvarande pastoraten kan med fördel bilda totala ekonomiska samfälligheter."

”Att uppifrån komma med diktat om generella normer för de kyrk— liga enheternas utseende är olämpligt. Det rekommenderade mi— nimitalet S 000 bör därför utgå. Låt i stället den lokala eko- nomiska nöden driva fram lokala lösningar efterhand som de är

nödvändiga!

Då bygger förändringarna på enskilda människors övertygelse om deras oundviklighet. Då får man själv engagera sig i om men vill bära en höjd kyrkoskatt eller gå utöver de egna för- samlingsgränserna för att samverka. Den kalla verkligheten blir då ett verksamt instrument för strukturförvandling."

En studiecirkel med deltagare från Härnösands domkyykoförsam— ling och Säbrå kyIkliga samfällighet lägger ett förslag till modell för församlingarna inom Härnösands kommun: 'FÖRSAMLINGEN Bevarad självständighet

Uppgifter: Församlingsverksamhet Kyrka Församlingshem Kyrkogård

Avlastas: Alla personalkostnader, som läggs på kontraktet, vilket bildar samfällighet

Församlingar över 30 000 delas.

Församlingar under 1 000 inv. bereds möjlighet att ingå i för— samlingssamfällighet inom sitt pastorat.

PASTORATET

Uppgifter: Arbetsområde för tjänsteorganisationen Reglerna för tilldelning av präster måste bestå Pastoratets ekonomiska uppgifter övertas av kon— traktet, som bildar samfällighet.

KONTRAKTET Församlingarna bildar samfällighet

Uppgifter: Alla personalkostnader Personaladministration Pastoratsangelägenheter (prästgårdar, expeditio— ner, boställsförvaltning)

Avkastningen av boställen tillförs resp. pasto— ratsförsamling

Fördelar: Flexibel personaldisposition. T.ex. där det finns en stor fritidsbefolkning, sjukhus, fängelse el-

ler andra gemensamma institutioner.

Mer än hälften av kostnaderna avlyfts förs/pasto— rat och det är ändå kostnader, som förs.i dag in— te kan påverka (löner o.dyl). Personaladministra- tion är krånglig och svår att sköta för små en— heter.

Kontraktets gränser kan behöva justeras och bör inte korsa

kommungräns.

Biskop och domkapitel bör tillförsäkras inflytande vid föränd— ringar i personalorganisationen." En SV—cirkel i Bollnäs anför:

"Kyrkan står i de flestas ögon för tradition och kontinuitet. De stora och ständiga förändringar som sker på de flesta om— råden i samhällsorganisation och samhällsliv ger kyrkan som bärare av kultur och tradition en väsentlig uppgift. Kyrkan uppfattas av många — också långt utanför kyrkans aktiva kret- sar - mer eller mindre medvetet som en balanserande och sta— biliserande samhällsfaktor. Måhända är detta mera betonat på landsbygd och i glesbygd där samhällsförändringar i övrigt ofta har en mera påtaglig och näraliggande inverkan på betin- gelserna för den kvarboende befolkningen.

Dessa förhållanden måste vara en utgångspunkt när det gäller att välja fonnerna för den framtida kyrkliga lokala organisa- tionen och verksamheten. Enligt vår mening finns mot bakgrun— den härav mycket starka skäl för att bibehålla den nuvarande församlingsstrukturen. Den är nödvändig bas för en fortlöpan— de och utvecklad kyrkoverksamhet. Det är lätt att genom om- danande struktuella förändringar förlora kyrkans hittillsva— rande status som den främsta bäraren av tradition och konti- nuitet.Dänned försvagas också möjligheten till en målinriktad

kyrklig verksamhet i framtiden.”

"En bestående församlingsstruktur kräver naturligtvis i många avseenden utvecklade samverkansformer mellan de kyrkliga en— heterna. I stora delar måste samverkan bygga på frivilliga grunder för att inte låsas fast i stelbenta, centraldirigera— de och allmängiltiga modeller med i långa loppet ineffektivi— tet och kostnadsfördyring som följd. Frivilliga uppläggningar kan i regel i stor utsträckning anpassas till de speciella förutsättningar som lokalt föreligger och fonnerna kan snabbt korrigeras så snart förändrade förutsättningar inträder.

En ökad frivillig samverkan över kyrkans hela arbetsfält kom— mer naturligtvis bättre till sin rätt och har större effekt om den stimuleras och byggs under genom lämpliga samhällsåt— gärder. Ett konstruktivt idéskapande på området bör upprättas och ställas till församlingarnas förfogande.

Frivilliglinjen utesluter inte att de strukturmodeller som diskuteras i betänkandet här och var kan komma att väljas. Det finns sannolikt områden i landet där den ena eller andra mo— dellen — liksom andra former eller mellanformer av modellerna - visar sig lämplig på grund av förutsättningarna och därför väljs. Det viktiga är att det ges utrymmen för valfrihet i samverkansformerna och därmed anpassningsmöjligheter till de lokala förutsättningarna."

En studiecirkel i Skedevi församling har synpunkter på förhål— landet mellan landsbygd och tätort:

"Vi har den uppfattningen att utredningen i sitt sökande efter en minsta gemensam nämnare har bortsett från den grundläggande skillnaden mellan storförsamlingarna i tätbygden och småför— , samlingarna i glesbygden. Motsättningen stadsbygd/landsbygd har funnits alltsedan antiken, även om förbättrade kommunika— tioner — framför allt då radio och TV — bidragit till att mins— ka skillnaderna i levnadsbetingelser. Vissa människor föredrar att bo i storsamhällen och finner där trygghet, men många före—

drar och kommer att föredra glesbygden. Det är inget själv- ändamål och ingen naturlag att allt skall vara likartat. I det demokratiska begreppet ligger tvärtom individernas rätt att själva gestalta sitt liv. Den som väljer glesbygden har säkert inga stora krav på intensiv församlingsverksamhet."

; En center-cirkel i Växjö sammanfattar sitt yttrande:

' ”Kristen gemenskap och närdemokrati hör i högsta grad samman. i Den folkkyrka vi vill utveckla och slå vakt om måste därtill . bäras upp av idealitet och därmed vilja till uppoffringar.

Så sker redan nu i hundratals och åter hundratals församlingar runt om i vårt land, något som vi hoppas på att kyrkokommit—

1 tén i högsta grad beaktar i sitt viktiga värv.”

En studiecirkel i Torshälla församling skriver:

"I vår tid ifrågasättes nästan allting — förändringar och så kallad utveckling diskuteras mer än någonsin. Vi måste vara progressiva. Vad blir egentligen resultatet av alla projekt och utredningar? Att gräsrötterna får ett ord med i laget är beaktansvärt.

Men till slut blir det politikerna som beslutar, skriver nya lagar och ser till att order fullföljs.

Kommunsammanslagningarna är ett typiskt exempel på hur oprak— tiskt och omänskligt förhållandet har blivit på många håll varför politikerna åter håller på att ändra och decentrali— sera. Men även detta är en halvmesyr och har endast fått en massproduktion av protokoll och pappersförsändelser till följd. De enskilda människorna har inte fått det bättre av detta i vår borgerliga kommun." Hammaröcenterns studiecirkel bestod av deltagare med gles— bygdsbakgrund. Därför kunde de jämföra församlingslivet i brukssamhället med ca 12 000 invånare med glesbygdsförsam—

lingar:

'De yttre förutsättningarna är goda, men tyvärr måste vi kons- tatera att församlingslivet i vår församling är svagt. Besöks— frekvensen vid gudstjänsterna är en av de lägsta i landet, of— ferviljan är låg, mycket få insatser från lekmän. Vi har ingen söndagsskola, ungdomsarbetet för ungdom över konfirmandåldern i ganska liten omfattning. På den positiva sidan vill vi no— tera flera barn—, ungdoms— och kyrkokörer samt en ganska om— fattande barntimmeverksamhet.

Av deltagarna i cirkeln är ingen född i församlingen, flera av oss kommer från glesbygdsförsamlingar. Deras framtid inger oss bekymmer, om förslagen om sammanslagningar enligt de tre 3 modellerna kommer att genomföras. I många små församlingar som 1 vi känner till fungerar församlingslivet mycket fint. Det 1 skulle det med säkerhet inte göra om prästtjänster och andra tjänster drogs in. Om sammanslagningar av ekonomiska skäl skall göras måste detta ske på frivillig väg.”

En SV—cirkel i Ekshärad anför:

& | I 1 "Varje församling är unik. Det bör inte vara nödvändigt, att s.a.s. ha en och samma mall på alla pastorat. Problematiken vill vi betrakta nerifrån med utgångspunkt från kyrkans huvud- uppgift, evangelisationen, och hur varje enskild församling ska klara den uppgiften och inte, som vi tycker man gör i Fif, där man ser det mesta uppifrån. Det riktiga tillvägagångs- sättet i förändringsarbetet måste därför vara, att starta med att varje stiftsledning tar initiativ till att gå igenom stiften kontraktsvis, se efter vad som fungerar och vad de 1 enskilda församlingarna behöver hjälp med. En möjlig, och I som vi på det här stadiet ser det, framkomlig väg är att ut— ?

vidga möjligheterna av olika former av samverkan i samfällig- heter.”

En SV—cirkel i Högsby menar, att "om vi begränsar självbestäm— manderätten för de egna församlingarna, små som stora, rycker

vi undan det som genom sekler varit den bärande kraften för folkkyrkans fortbestånd nämligen församlingsbornas gemensam- ma vakthållning kring sin kyrka, präst och församling”.

En SV—cirkel i Tranås menar, att en framkomlig väg vore att ge samtliga pastorat en begränsad tid, t.ex. 10 år, att inom sig eller tillsammans med andra pastorat, genomföra bildandet

av totala ekonomiska samfälligheter.

En ABF—cirkel i Håsjö församling inom Bräcke kommun har loka- la erfarenheter att delge:

”Bräcke kommun i Jämtlands län betraktas av många i vårt land som föredöme. Representanter för stat, landsting och kommuner besöker kommunen för att ta del av det refonnarbete som på— börjats för att föra besluten närmare människor.

Det som väckt störst uppmärksamhet är att Bräcke kommun är en av de första kommunerna i vårt land som fick en kommundels— nämnd.

Från 1984 är storkommunen också uppdelad i tre småkommuner med en kommundelsnämnd i varje del av kommunen.

Politikerna i kommunen eftersträvar större engagemang från innevånarna — en större samhörighetskänsla mellan människor i kommunen.

Man tror också att de ekonomiska resurserna genom kommundels— nämnderna bättre skall kunna tillvaratas.

Misslyckande ...... Många kommuner har upptäckt det vi i församlingarna länge haft på känn — att storkommunsreformen på många sätt var ett

misslyckande.

Storkommunsreformen genomfördes för att verksamheten skulle

kunna effektiveras — bli billigare och ge bättre service åt

innevånarna.

Tyvärr blev nu resultatet inte så. De små kommunkontoren för- svann, centralorten utvecklades på de mindre orternas bekost- nad, politiker anställdes på heltid och de små byarna avfolka—

des. Svenska kyrkan når ut ......

Det är på grund av dessa erfarenheter som Bräcke kommun och många andra kommuner återgår till det "gamla" och delar sig till mindre enheter, för att besluten skall komma närmare

människor och därigenom ge större engagemang. Det är därför vi med stor oro tar del av utredningen "Församlingen i fram—

tiden".

Svenska kyrkan är unik i vårt samhälle, och når långt ner och ut i de breda folklagren med sin nuvarande modell.

Kyrkans modell = närdemokrati .....

I kyrkan kan vi verkligen tala om närdemokrati — långt ut i de djupa folkleden.

Vi är övertygade om att det skulle vara förödande för vår kyr— ka om vi gör samma misstag som kommunerna gjorde när man ge- nomförde storkommunreformen.

Sockenkyrkomodellen där ekonomi, beslut och ansvar smälter samman till en enhet måste få fortleva enligt nuvarande for—

mer .

Styrkan i vår nuvarande modell - det lokala självstyret - riskerar att gå under då våra nuvarande kyrkofullmäktige, enligt de skisserade modellerna, riskerar att ersättas av stora pastoratsfullmäktige - där intresset och engagemanget '

minskar med avstånd och långa resor.

Vi är övertygande om att större pastorat ger ökat främlings— skap och byråkrati."

4. VISSA DELFRÅGOR MED ANKNYTNING TILL STRUKTURFRÅGAN

I nära anknytning till frågan om utfonnningen av de kyrkli— ga kommunernas framtida struktur har även vissa delfrågor tagits upp i åtskilliga remissvar. Dessa delfrågor behand- lar huvudsakligen områdena begravningsverksamheten, utjäm— ningssystemet, kyrkobyggnaderna och samverkan på stifts-

planet.

4.l Begravningsverksamheten

Endast en mindre del av remissvaren behandlar uttryckligt frågor om begravningsverksamheten. Detta gäller i synner— het det stora flertalet av alla de som är negativa till utredningens modeller. De som närmare utvecklar några tan- kar om den framtida begravningsverksamheten är sådana som i regel också mer eller mindre är positiva till utred—

ningens tankar.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbunds stykelse tar inte slutlig ställning till alla diskussionsbetänkandets förslag utan menar att församlingarna och pastoraten själva först bör ge sin mening hörd. Styrelsen står fast att kom- mitté bör utgå från ett fortsatt kyrkligt huvudmannaskap för begravningsverksamheten. Vidare menar styrelsen "att problemet med hög utdebitering i de mindre församlingarna torde i övervägande antalet fall bero på att kostnaderna för kyrka och kyrkogård får slås ut på ett mindre antal skattebetalare än i en större församling. Ett effektivt sätt att bota ett sådant problem är att små församlingar bildar samfällighet med större församlingar där detta är möjligt och där den åsyftade effekten uppnås. Utredningens

ORGAN PÅ RIKS— OCH STIFTSNIVÅ

strukturmodell III torde i vissa fall uppnå detta.” Styrel— sen menar dock att denna strukturmodell får genomföras en— dast "efter samtycke av det alldeles övervägande antalet församlingar i en sådan tilltänkt samfällighet". Styrelsen pekar bl.a. på beträffande modell I och II ”att fastighets— förvaltningen av t.ex. en kyrka, kyrkogård och församlings— hem kan utgöra ett tillräckligt förvaltningsunderlag. Sam— tidigt som en administrativ fördyring kan uppkomma om denna förvaltning flyttas till en högre strukturnivå".

Vissa regionala kyrkliga instanser har särskilt berört be— gravningsfrågorna. Domkapitlet i Västerås är kritiskt till modellerna och tveksamt till samfällighetsbildningar. "De på kyrkans område genomförda samfällighetsbildningarna av— seende administration och skötsel av kyrkobyggnader och begravningsplatser har i många fall inneburit, att de små församlingarna känner sig åsidosatta. Trots att de i all- mänhet är representerade i samfälligheternas politiskt sam- mansatta styrelser, har de ofta svårigheter att få gehör för sina önskemål, främst av ekonomiska skäl. Som exempel från Västerås stift kan nämnas den skarpa kritik, som ge— nom skrivelser, tidningsartiklar, uppvaktningar och över— klaganden från ett flertal församlingar riktats mot cent— ralt fattade beslut i kyrkliga samfälligheter.

De rationella skötselmetoder till exempel, som tillämpas på de centrala begravningsplatserna, med breda, asfaltera— de gångar och vägar går i de flesta fall inte att anpassa till de små landsortskyrkogårdarna med trånga stigluckor och smala grusgångar. Även här uppstår problem, när ansva— ret ligger på en central förvaltning - ju större desto svå—

rare."

Domkapitlet i Strängnäs menar att "samfällighetsbildningar torde bli erforderliga om man bildar pastorat på 3 000 — 3 500 personer då i sådant fall skattekraften ej påverkas i någon högre grad. Särskilt tunga poster som förvaltningen av kyrkor och begravningsplatser torde i framtiden tvinga

fram samfälligheter. Initiativet till bildande av sådana samfälligheter bör i första hand ligga på vederbörande för— samlingar och pastorat. Utvecklingen torde gå i riktning mot att de ekonomiska realiteterna tvingar fram samfällig— hetsbildningar i ökad utsträckning. Domkapitlet är ej främ- mande för att man genom stimulansbidrag - t.ex. ett utjäm— ningsbidrag under viss tid - kunde underlätta samfällighets- bildningen. Härvidlag torde det vara viktigt att nya sam- fälligheter kommer till stånd inom ramen för den borgerliga kommunen. Dock bör uppmärksammas att en samhällighet ej be— höver utgöra ett geografiskt sammanhängande område. Domka— pitlet är medvetet om att möjligheten att på frivillig basis bilda samfälligheter hittills har utnyttjats i ganska liten omfattning. Skulle under en försöksperiod — med fakultativ lagstiftning och Stimulansbidrag - denna trend hålla i sig torde en obligatorisk lagstiftning bli nödvändig för att tillskapa tillräckligt starka ekonomiska enheter."

Karlstads domkapitel säger "att det är helt klart att de små , församlingarna i längden inte orkar med utgifterna för bl.a. 1 kyrkogårdsutvidgningar men att det i de små församlingarna * finns en offervillighet när de får besluta i egna ärenden och att domkapitlet vill fästa kommitténs uppmärksamhet på denna dolda fönmåga."

Domkapitlet i Visby och Stiftsnämnden i Visby pekar på den nyligen inrättade Gotlandssamfälligheten, vilken kan utgöra

1 underlagför den vidare diskussionen om gemensamma arbetsfor- mer för stiftet. Dock måste samfälligheten först stabiliseras och finna sina arbetsformer innan en utvidgning av dess kom- petensområde kan komma till stånd. Man hänvisar till en bi— laga där exempel ges på tunga kostnader, som skulle kunna

_ överföras. Om begravningsverksamheten sägs i bilagan bl.a.

! följande.

" — I första hand uppgifter knutna till församlingarnas kyr— 1 kogårdsförvaltning, t.ex. vård och underhåll av hägnader,

murar och byggnader, omläggningar av gravkvarter, utvidg—

1 1 1 i & f_—

ningar och nyanläggningar av begravningsplatser.

Kvar på församlingarna skulle ligga det löpande underhållet och värden av kyrkogården, gravöppningar och igenläggningar, gravunderhåll (mot särskild ersättning eller helt fritt), snöröjning och sandning av gångar etc.

På detta sätt skulle tunga kostnader avlyftas församlingar— na men ansvaret för begravningsväsendet och den löpande vår— den av kyrkogårdarna ligger kvar på församlingarna (samma

princip som betr. kyrkorna)."

Stiftsnämnden i Göteborg ansluter sig till modell I om grän— sen 5 000 invånare slopas. Stiftsnämnden anför:

"Det mest positiva i den modellen är att församlingarna får leva kvar med en viss utdebiteringsrätt och med ansvar för gudstjänst— och församlingsliv. Att pastoratet för övrigt bildar en partiell samfällighet, som tar hand om det ekono— miska ansvaret för de anställda, kyrkogårdar och fastigheter

borde vara en god och för alla acceptabel lösning.”

Svenska rkans fria s od i Linkö in 5 stift och K rkli

förnyelse i Linköpings stift tar avstånd från kommitténs mo— deller men menar att det finns tunga ekonomiska angelägenhe- ter som med fördel kan läggas utanför församlingen. Dit hör

begravningsväsendet och folkbokföringen.

Vissa centrala organisationer och föreningar har även berört begravningsfrågorna. Av naturliga skäl har sålunda Sveriges kyrkogårds— och krematorieförbund mest utförligt utvecklat dessa frågor.'Gammanfattningsvis konstaterar förbundet att nuvarande strukturorganisation inom begravningsverksamheten inte är tidsenlig med utgångspunkt från de olika krav som kan ställas upp bl.a. beträffande övergripande planering, ratio— nell drift och en god service. De förekommande totala ekono— miska samfälligheter, som nu driver begravningsverksamheten

för hela kommuner, bör utgöra kärnorna vid en omstrukturering.

I förekommande fall kan partiella samfälligheter vara ett bra alternativ för vissa förvaltningsorganisationer.

Ur planerings- och driftssynpunkt bör ansvaret för verksam— heten anförtros en särskild kyrkokommunal nämnd — kyrkogårds- nämnden — som skall vara politiskt ansvarig för den övergri- pande planeringen av mark, byggnader, service, taxepolitik och utbyggnader samt driva verksamheten i övrigt. De lag— ändringar som är nödvändiga bör komma till stånd snarast möjligt i syfte att underlätta bl.a. bildandet av partiella samfälligheter tillsammans med nu existerande totala sam- fälligheter. Krematorier och särskilda anläggningar för vis- sa invandrare bör utan hinder kunna organiseras för hela

regioner.

Med utgångspunkt från det anförda ber förbundet härmed få föreslå följande förändringar:

l. EEE begravningsverksamheten får en heltäckande organisa- tion för varje kommun,

2. 335 verksamheten ledes av en kyrkokommunal nämnd benämnd kyrkogårdsnämnden,

3. 335 kyrkogårdsnämnden får det samlade ansvaret för hela verksamheten,

4. EEE organisationsstrukturen skall vara grundad på en to- tal, partiell eller blandad ekonomisk samfällighet,

5. 222 sådana förändringar skall vidtas i gällande författ- ningar att det blir möjligt att inrätta partiella sam- fälligheter parallellt vari även kan ingå mindre totala ekonomiska samfälligheter,

6. 353 en organiserad remissordning skall tillämpas med be— rörd församling från den centrala kyrkogårdsnämnden i alla viktiga frågor t.ex. ombyggnader, utvidgningar, anlägg- ningar, bestämmelser om gravvårdar och liknande,

7. 355 sådana förändringar vidtas i gällande författningar att möjligheterna för ett överförande av kyrkogårdsför— valtningen till den borgerliga kommunen ytterligare för- bättras i kommuner, där en sådan lösning anses ändamåls- enlig,

FURSAMLINGAR M.FL. KYRKLIGA KGÅÅEER

8. g££_vissa anläggningar, t.ex. särskilda begravningsplatser för invandrare, krematorieanläggningar m.m., skall kunna drivas som regionala organisationer

9. samt att en utredning tillsättes i syfte att ordna kyrko- gårdsfrågorna för främmande religioner och trossamfund."

Även Sveriges Kyrkokamerala förening, menar "att begravnings- väsendet i ökad utsträckning kräver samfällighetsbildningar för att klara framtida investeringar. Det är inte ekonomiskt försvarbart att bygga ut småkyrkogårdar i för stor utsträck— ning. För att tillgodose olika minoriteters intressen krävs i framtiden särskilda investeringar. Dessa kan endast till— godoses genom regionala lösningar. Partiella samfälligheter

eller kommunalförbund är här en utväg ."

Sveriges Kommumaltjänstemannaförbund "anser att de nya kyrk— liga kommunerna bör omfatta samma område som nuvarande bor— gerliga kommuner. Härigenom uppnås bärkraftiga ekonomiska en- heter. Skattesatsen blir lika i kommuner och förutsättningar för en likvärdig service i kyrkligt avseende skapas liksom i avseende på begravningsverksamheten och folkbokföringen .”

Även i remissvaren från vissa av de kyrkliga kommunerna har framförts synpunkter på den framtida begravningsverksamheten.

Fagerhults kyrkoråd vill inte ha någon annan ändring av beg— ravningsverksamheten än att ett clearingssystem bör införas.

Ölands församlingar anför: ”Församlingarna bibehålles vid sin nuvarande ställning som kyrkans lokala arbetsområden. Församlingen ges fortsatt lagligt ansvar för sin pastoralvård och behåller härför sin utdebiteringsrätt. För vissa gemen— samma församlings— och pastoratsuppgifter som exempelvis för—' valtningen av kyrkobyggnader och begravningsväsende kan bil— i das samfälligheter i syfte att utjämna den kyrkliga utdebi- , teringen. Härför fordras dock ytterligare grundliga lokala ' utredningar."

Åtskilliga kyrkliga kommuner, som inte anser sig kunna ställa sig bakom modellerna som obligatorium utan endast om dessa , sker i frivillighetens fonn, delar dock kommitténs tankar att

samfällighetsbildningar kan innebära ekonomiska fördelar. Så— lunda menar Bjurums, Norra Kedums, Gåsinge-Dillnäs, Helsing-

borgs-Kvistoftas församlingar och Norra Kyrketogps pastorat att frivilliga partiella samfälligheter bör bildas inom pas-

toratet för att bl.a. svara för begravningsverksamheten.

Haurida, Algptstopps, Lommakyds och Grödinge församlingar samt Gamleby och Helsingborgs kyykliga samfälligheter vill gå ett steg längre och menar att möjlighet bör ges för pasto— rat och totala samfälligheter att bilda frivilliga partiella ] samfälligheter för bl.a. begravningsverksamheten. Kristdala församling är inne på liknande tankar och förordar att per— sonalkostnader och personaladministration liksom nuvarande ekonomiska pastoratsangelägenheter överförs till kontrakts— samfälligheter.

Enköpings kyrkliga samfällighets kyrkonämnd menar att om mo— dell I genomförs bör församlingarna genom sina kyrkoråd ha ett avgörande inflytande över kyrka och kyrkogård.

Kyrkorådet i Kumla församling, som inte avvisar modell 1, an- för bl.:

— ”Det måste vara praktiskt och realistiskt att samma försam- lingskyrkoråd förvaltningsmässigt skall ansvara för Kyrka/kyr- kogård och den verksamhet som skall bedrivas inom församlingen. Att skilja på dessa två ansvarsområden kan skapa konfliktris—

ker mellan olika intressesfärer inom den totala kyrkliga verk- samheten."

Rödöns församling ansluter sig inte helt till modellerna men

anför bl.a.: i "335 samfällighet av partiell natur skall vara obligatorisk.

Sådan samfällighet skall inom pastoratet svara för nuvarande pastoratsuppgifter samt för all personal jämte kyrkogårdar,

församlingshem och ev. andra fastigheter som församlingen äger, dock inte sockenkyrkan."

Bankekyds församling anför bl.a.

”Föreslagna modeller är en fonn av entypsorganisation med få möjligheter till lokal anpassning. Kyrkorådet förordar därför en organisation, där förutsättningarna för bildande av kyrk- liga samfälligheter underlättas. Dessa bör med fördel även kunna utformas som partiella samfälligheter för t.ex. begrav—

ningsväsende, administrativ service m.m."

Båstads församling, anför:

"En ytterligare möjlighet är att samverkan eller någon form av samfällighet skulle kunna bildas eller åläggas pggpgpagep lagm_ea_kgamga beträffande felkbgkféziagea (om inte denna rent av överförs till den borgerliga kommunens försäkringskassor

(gravgrävningsmaskiner o.motsvarande), drift av kygmgggpiep, fritiéåkrtkererkäaabez.-äigkbEåkrrke_e£s-"

Saxtokps och Annlövs församlipgar anför:

"Av de i betänkandet framtagna strukturmodellerna är modell I att förorda. Som motivering härför kan framföras att de kost-

nader som enligt vår erfarenhet har störst tendens att öka är:

1. kyrkofastigheternas (kyrkor och församlingshem) driftskost- nader för uppvärmning och vaktmästaretillsyn.

2. kyrkogårdsunderhållet och dess personalkostnader.

Att få dessa tyngre utgiftsgrupper överförda till pastorats- ; kostnaderna innebär en väsentlig utjämning mellan de olika församlingarna i ett flerförsamlingspastorat."

Alfta och Piteå församlingar är inne på att bl.a. partiella samfälligheter för begravningsväsendet bör göras obligatoriska. Karlstads dgmkyykoförsamlings, Norrstads församlings och Östra

Fågelviks församlingars kyrkliga samfällighet utesluter inte heller ett sådant obligatorium. Även Voxtokps församling fram—

, för liknande tankar men menar att en sådan partiell samfällig- het bör omfatta hela den borgerliga kommunen.

Hedvig Eleonora församling tillstyrker en modifierad modell I och anför betr. begravningsverksamheten följande:

"Kyrkorådet tillstyrker i princip att detta i regel helt över— föres till pastorat/samfällighet resp. borgerlig kommun.

Undantagsvis skall givetvis mindre kyrkogårdar som omger för— samlingskyrkorna, fortsättningsvis kunna vårdas av vederböran— de församling. Det bör ankomma på församlingen att besluta om samarbete med pastorat/samfällighet resp. kommun i denna fråga.

Begravningsväsendet är i de större orterna i många/flertalet

fall överlåtet till de borgerliga kommunerna.

En ytterligare utveckling i denna riktning tillstyrkes. Ange— läget är dock att ett system för ett väl fungerande samarbete skapas, som på allt sätt underlättar församlingarnas och präs- terskapets tillgång till begravningsplatserna.

Mindre kyrkogårdar, invid församlingskyrkorna, skall givetvis fortsättningsvis underhållas och vårdas av vederbörande för- samling.

Större kostnader för vården av dessa kyrkogårdar bör i de mindre församlingarna bestridas genom särskilda anslag från pastorat/samfällighet. Härmed avses exempelvis engångskost- nader för vård av kulturhistoriska gravar, kostsamma inhäg-

nader och dylikt.

Det skall ankomma på resp. församling att besluta om ev. sam— arbete med pastorat/samfällighet eller borgerlig kommun i des-

sa frågor."

Sillhövda församling anför bl.a.:

”Vi anser det viktigt, att begravningsväsendet på landet inte tas om hand av stora samfälligheter. Risken är då stor, att kyrkogårdarna i de små församlingarna i samfällighetens ut— kant inte blir utvidgade vid behov, utan att verksamheten i stället centraliseras efter hand, med långa och besvärliga av- stånd för de avlidnas efterlevande som följd. Däremot kan par— tiella samfälligheter bildas för Sjukhuskyrka, andlig vård vid fredsförband, krematorier och administrativ och ev. tek- nisk service till församlingarna.”

Askersunds och Malmö kyrkliga samfälligheter, uttalar sig för att samfälligheten för begravningsväsendet ev. skall vara ob- ligatoriska och omfatta hela den borgerliga kommunen.

Ystads församling önskar en partiell samfällighet för bl.a. drift av krematoriet. Denna bör omfatta hela den borgerliga kommunen.

Norrköpings kyrkliga samfällighet framhåller "att relativt

stora ekonomiska, personella, maskinella och rationella för- delar totalt sett kan vinnas om begravningsverksamheten sam- ordnas för samtliga församlingar inom kommunen. Detta förut- sätts bl.a. den kyrkliga beredskapslagstiftningen”.

Stockholms församlingsdelegerade går inte in på begravnings-

verksamheten eftersom denna "sorterar under ett väl fungeran— de primärkommunalt huvudmannaskap”. Man pekar på att kostna- den härför motsvarar en utdebitering på 11 öre per skattekro- na.

Spånga församling förordar ”ett kommunaliserat begravnings— väsende”.

Tyyesö församling förordar i likhet med flertalet andra kyrk— liga kommuner ett fortsatt kyrkokommunalt begravningsväsende. Församlingen pekar dock på att bättre samarbete med de borger—

liga kommunerna behövs för att mera långsiktigt tillgodose be— hovet av mark för begravningsändamål.

Falu kyrkliga samfällighet pekar bl.a. på vikten av bestämmel-

ser om nedläggning av kyrkogårdar inte kommer att luckras upp

i framtiden.

Augerums, Lösens och Flymens församlingars kyrkliga samfällig— kp£_anför bl.a.:

”Genom civilrättsliga avtal kan församlingar träffa överens- kommelser om t.ex. mark för gravsättningar eller samverkan

för utnyttjande av större investeringar.

Sådana avtal har träffats för utnyttjande av större begrav—

ningsplats inom annan förvaltning samt för grävning av gravar

med maskin.”

Bollerup, Tosterup, Övraby och Östra Ingelstads församlingar och Stora Köpinge, Stora Herrestad, Öja och Borrie försam- lingars pastorat menar att begravningsväsendet inte längre

är en församlingsangelägenhet. De förstnämnda församlingarna anför därvid bl.a. följande.

"Begravningsväsendet är inte längre bara en församlingsange- lägenhet. I många fall utnyttjar anförvanter till äldre för- samlingsbor möjligheten att bli begravda i sin forna hemför- samling. De små församlingarna är tvungna att hålla mark, skötsel, utrustning till begravningar, personal till för— fogande till en större begravningsplats än som egentligen skulle vara nödvändigt, eftersom Stadsförsamlingarna avlastas dessa arbetsuppgifter. Från att ha varit en ren församlings- angelägenhet har begravningsväsendet blivit en statlig, kom— munal eller annan samfundsangelägenhet. Därför bör kostnaden för denna verksamhet även bekostas av stat eller kommun och då lämpligen genom utjämningsfonderna. Om församlingarna och pastoraten får ökade medel för de utgifter som kultunninnes— vård, turistnäring och begravningsväsende erfordrar, då har

POLITISKA ORGANISATIONER

även de små församlingarna möjlighet att verka, till allas

glädje, utan att den enskilde församlingsbon skall tyngas av alltför stor skattebörda. Även den utjämning som sker i dag mellan församlingarna skall fortsätta, men naturligtvis jus- teras efter nya beräkningsgrunder.”

Av de politiska partiernas svar framgår bl.a. följande. kDS är kritisk till utredningens modeller och kan inte an— sluta sig till någon av dessa. Beträffande modell I anför

KDS bl.a.: "Modell I banar likväl som någon annan av de före— slagna modellerna väg för att kyrkorna, tvångsvis, efter beslut av den övre hierarkien, läggs ner och att kyrkogårdarna upp— hör och ersätts av en centraliserad begravningsplats i tät- orten, och detta även om församlingarna redan har ekonomisk bärkraft för egen kyrka och kyrkogård eller är beredda att påtaga sig ytterligare utgifter härför.”

Även Åkerlänna centerkvinnor är kritiska. De förordar dock modell I men anför betr. begravningsväsendet följande. "Det är viktigt att det behålles på det lokalplanet. Det är all- deles för väsentligt för människor, att när de drabbas av

ett dödsfall, att de praktiska detaljerna sköts av människor som känner de lokala förhållandena. Det får inte bli någon kyrklig variant typ "gatukontoret åker ut och gräver en grop".

Lunds centeravdelning och centerkvinnor vill att totala sam- fälligheter bör ges möjlighet att ingå i större partiella sam— fälligheter. "Möjligheten bör finnas—stimuleras— som ett komp— lement till det frivilliga samgående, som ovan förordas, i de fall det är önskvärt med större underlag för vissa ange- lägenheter, t.ex. begravningsväsendet och kyrkobyggnaderna. Den socialdemokratiska kyrkogruppen i Sundbyberg förordar modell III men säger bl.a. följande. ”När det gäller folkbok— föring och begravningsväsendet anser vi att nuvarande ordning med församlingen som huvudman bör bestå även framdeles. De ut— redningar som verkställts har inte övertygande lyckats få fram skäl till annan ordning. Detta vare sig av rationella eller andra grunder."

Socialdemokratiska kyrkofullmäktigegruppen i Huddinge kyrk- liga samfällighet kan tänka sig att dela Huddinge församling

(52 000 inv.) i tre församlingar men behåller samfälligheten för bl.a. kyrkogårdsväsendet, byggnader och personal.

Centerns rko olitiska ru i Gena -L un b -Gärdelöv anför bl.a.: "Vi ser det som naturligt att man inom vissa områden kan göra partiella obligatoriska samfällighetsbildningar. Som exempel på en sådan partiell samfällighet är begravningsverk- samheten och folkbokföringen. Denna samfällighet skulle kunna omfatta nuvarande borgerliga kommunen -"

Folkpartiets kristet sociala råd tar modellerna som utgångs— punkt för en diskussion om framtida flexibel organisation och säger bl.a. "I fråga om begravningsväsendet förordar vi således samfälligheter med normalt primärkommunen som geogra— fisk bas. Därvid bör givetvis eftersträvas att den lokala kyrkans kyrkogård vårdas, och bevaras som begravningsplatser. Nya begravningsplatser kan anläggas där kommunikationsmöjlig— heter för besökande anhöriga och andra rationella skäl avgör lokaliseringen. I glesbygd bör en flexibel tjänsteorganisa- tion medverka till att kyrkogårdsuppgifter kan förenas med

andra arbeten.

När det gäller samverkan om kremationsanläggningar måste stör— re enheter än kommunbaserade rekommenderas. Även här avgör naturligtvis lokala frågor som avstånd och begravningstradi— tioner.”

Vissa studiecirklar och samtalsgrupper har särskilt berört

begravningsfrågorna.

En studiecirkel i Hjulsjö menar att Hjulsjö församlings eko— nomi stabiliserats sedan denna (600 inv.) bildat samfällig- het med Hällefors församling (9 000 inv.) Den största utgifts— posten var tidigare begravningsverksamheten. En samtalsgrupp i Sölvesborgs församling vill inte ha någon annan förändring än att de tre pastoraten i kommunen kan bilda en partiell

STUDIECIRKLAR OCH ENSKILDA

samfällighet för fastighetsförvaltning, kyrkogårdsrörelse och folkbokföring. Ett gemensamt ekonomikontor för budgetarbete

och löner kan vidare inrättas.

VUxenskolans studiegrupp i Ekshärad och en studiecirkel i Boda församling vill att förändringar skall ske genom samfällig- hetsbildningar och att kostnaderna för begravningsverksamheten skall utjämnas genom dessa.

En studiegrupp inom Södra Åsums, Ilstogp och Bjästa pastorats kyrkoråd önskar en mera utbyggd utjämning och en rationali- sering av förvaltningen, kyrkobokföringen och begravningsvä- sendet. Möjligheten att utnyttja datateknik bör utredas.

En studiecirkel i Lebro, Gnesta menar att församlingen bör behålla sina nuvarande uppgifter såsom församlingsverksamhet, kyrka och församlingshem samt kyrkogård medan pastoratet sva- rar för alla personalkostnader inklusive personaladministra— tionen.

En studiecirkel i Härnösand framför liknande tankar men vill

lägga alla personalkostnader och all personaladministration samt pastoratets nuvarande ekonomiska uppgifter på nybildade kontraktssamfälligheter.

4.2 Utjämningssystemet ORGAN PÅ RIKS- OCH STIFTSNIVÅ

% I åtskilliga av remissvaren har särskilt behandlats frågor om

utjämningssystemet. Av de statliga centrala verken kan nämnas

kammarkollegiet, som bl.a. anför: "Enligt kollegiets mening behövs en djupare analys av de kyrk- liga kommunernas kostnader för att Strukturfrågan skall kunna

bedömas. En sådan utredning bör ta sin utgångspunkt i de upp— gifter som kyrkliga kommuner är ålagda i olika författningar.

Även sådana merkostnader bör beaktas som kan föranledas av exempelvis påbjudna eller beräknade hänsynstaganden till na- turvård och kulturminnesvård av typ 14 5 lagen (l970:939) om förvaltning av kyrklig jord. Med en sådan kostnadsutredning som grund skulle det kanske vara möjligt att konstruera ett utjämningssystem som anknyter till en schabloniserad lönekost- nad i relation till den egna skattekraften jämförd med medel— skattekraften i riket. Det nuvarande särskilda utjämningsbid-

raget till alla pastorat i förhållande till antalet präst- tjänster skulle då kunna avvecklas.

Under den korta tid som utjämningssystemet har tillämpats kan det inte anses ha haft någon inverkan på strukturfrågan. Kollegiet har tagit del av ett diskussionsunderlag som kyrko- fondens styrelse överlämnat till kyrkokommittén för dess fort— satta arbete. Därav framgår bl.a. att systemet innuburit möj- ligheter för ett stort antal kyrkliga kommuner att sänka sin utdebitering men att detta ändå uraktlåtits i flertalet fall. Skatten sänktes i ett fåtal fall men höjdes i många. En sådan utveckling är emellertid knappast ägnad att förvåna. Ett skat- teutjämningssystem torde av psykologiska och politiska skäl alltid vara ägnat att höja den totala och därmed den genom—

snittliga utdebiteringen.

De stora befolkningsmässiga och ekonomiska skillnaderna mel— lan landets olika regioner torde innebära att strukturföränd— ringar på lokalplanet är av närmast marginell betydelse för utjämningssystemet som en helhet. Lokala utdebiteringsskillna-

der kan sålunda elimineras, men behovet av utjämning i stort

kommer att i huvudsak stå kvar. Tabell 6 på s. 128 — 129 i betänkandet visar att det av rikets tretton stift är sex som 'står på minus' i förhållande till kyrkofonden. Det största

överskottet levereras från kyrkokommunerna i Stockholms stift."

Vissa regionala kyrkliga instanser har särskilt berört frågor rörande utjämningen. Ärkestiftets stiftsråd tar inte direkt ställning men anför: "I den för hela strukturproblemet viktiga frågan om de små församlingarnas ställning har inom Stiftsrådet å ena sidan hävdats att dessas fortsatta status som egna kyrkliga kommu- ner är betydelsefull, å andra sidan framhållits att de förslag till omfördelning av de växande kostnaderna som diskuterats, ökad samfällighetsbildning och höjd skattekraftsgaranti, inte berör den grundläggande frågan om en reell begränsning av kostnaderna. En sådan avses ju av Kyrkofondsutredningen när den skriver att vid ökade krav på solidaritet från de stora och bärkraftiga enheterna 'rationaliseringar inom organisa— tionen kan ses som en motsvarande åtgärd av solidaritet från de mindre enheternas sida', SOU l98l:88 s. 61. I dessa frågor har Stiftsrådet inte kommit till något bestämt ställningsta- gande."

Domkapitlet i Skara pekar på utjämningssystemets betydelse och anför bl.a.:

"Skillnaden mellan 'rika och fattiga' församlingar torde inte i och för sig uppfattas som orimlig, eftersom ett procentuellt sett större antal församlingsmedlemmar nås av kyrkan i den lil— la och därmed ofta fattiga församlingen. På gnund av närheten till kyrkans verksamhet i en sådan församling är dess motstånd mot skattehöjningar mindre än i större församlingar. Men utan det nuvarande utjämningssystemet skulle många sådana försam- lingar få en omöjligt hög skattesats. Frågan om smärtgränsen för utdebitering är nådd måste enligt domkapitlet i stort sett därför besvaras jakande, men man får inte bortse från relatio—

nen till den borgerliga kommunens skattesats."

Stockholms domkapitel och Stiftsrådet i Stockholms stift "hyser förståelse för att Stockholms stift, som för närvarande bidrar med ca 90 miljoner kr. genom kyrkofonden, även i fort— sättningen visar solidaritet med ekonomiskt mindre bärkraftiga pastorat i riket. Detta särskilt som den genomsnittliga utde- biteringen för Stockholms del är relativt låg i förhållande till riksgenomsnittet. Det får då hållas i minne att denna relativt låga genomsnittliga utdebitering även sammanhänger med att sitftet har stora ekonomiska enheter. Elva av 19 kom— muner sammanfaller med församlingar eller kyrkliga samfällig- heter"- Utifrån det sagda kan det inte rimligen försvaras att åtskilliga kyrkokommuner i landet inte söker samma väg utan på andras bekostnad behåller föråldrade och oekonomiska struk- turer. Domkapitlet och stiftsrådet påyrkar alltså reformer som eliminerar sådana förhållanden som får anses oacceptabla.

Domkapitlet i Strängpäs vill stimulera samfällighetsbildningar och förklarar sig inte vara främmande för att man genom t.ex. ett utjämningsbidrag under viss tid kunde underlätta samfäl- lighetsbildningar. Domkapitlet och Stiftsnämnden i Visby pekar på att en samhällighet bildad av fattiga församlingar blir en fattig samfällighet. Varje möjlighet att genom utjämningssys- temet eller på annat sätt ekonomiskt gynna samfällighetsbild- ningar i glesbygd bör därför utnyttjas-

Strängnäs stiftsnämnd anför å sin sida bl.a.:

"Stiftsnämnden får först konstatera att de nya avkastnings- kraven redan börjat ge utslag i en ökad benägenhet hos pasto— raten att vilja sälja kyrkliga fastigheter. Uppsatta lönsam— hetskriterier går ej att följa och ett ökat utbud av fastig— heter blir en konsekvens härav. Detta leder till ett prisfall på ecklesiastika fastigheter och en uttunning av kyrkans real- kapital. Mot denna bakgrund är det nödvändigt att sturkturre— formen får en reell förankring bland pastoraten. Stiftsnämn- den menar att detta är möjligt om man underlättar för de små pastoraten - 3 500 invånare - att bilda samfälligheter inom det geografiska område, som utgör en borgerlig kommun men utan

YTTRANDEN FRÅN RHÖHWEINGAR M.FL. KYRKLIGA MUMÅMER

krav på att pastoraten ovillkorligen skall gränsa intill va-

randra. Om man därvid kunde ge en sådan samfällighet ett sti—

mulansbidrag - ett extra utjämningsbidrag under de fem första åren e.d. — kanske ökade samfällighetsbildningar skulle komma till stånd i den utsträckning som är erforderlig.Stiftsnämn- den vill dessutom påpeka att en centraliserad förvaltning tor- de medföra ökade möjligheter att höja lönsamheten på boställs—

jorden."

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund anför bl.a.

följande:

"Eftersom strukturmodell III inte kan anses genomförbar i he— la landet måste den inomkyrkliga utjämningen även i fortsätt- ningen ske över kyrkofonden. Såsom tidigare anförts har för— bundsstyrelsen förutsatt att den särskilda kostnadsfaktorn 'inrättad prästtjänst' bortfaller vid en pastoratsreglering. Annan eller andra kostnadsfaktorer måste därför konstrueras. Förbundsstyrelsen förordar att kostnadsfaktorn 'kyrka eller annan gudstjänstlokal' särskilt utreds (SOU l98l:88 s. 66). Samtidigt vill emellertid förbundsstyrelsen framhålla att en förändring av kostnadsfaktorerna inte får medföra att utdebi- teringen till kyrkofonden av denna anledning behöver höjas. Alternativet bör i sådant fall i stället vara att den garan- terade skattekraften sänkes."

Frågor rörande utjämningssystemet har även berörts i åtskilli- ga av de kyrkliga kommunernas remissvar. Därvid kan i stort två huvudlinjer urskiljas. Mindre kyrkokommuner - som i all- mänhet inte önskar någon mera långtgående förändring av dagens struktur - sätter sitt hopp till att nuvarande utjämningssys- tem skall utvecklas ytterligare så att ytterligare bidrag kom- mer de mindre kyrkokommunerna till del. Större enheter — som redan i dag betalar en hög allmän kyrkoavgift — menar att smärtgränsen är nådd och att då de mindre kyrkokommunerna in- te kan räkna med högre bidrag via kyrkofonden bör dessa i stället söka skapa större enheter med mindre ekonomisk sårbar-

het.

Sålunda anser t.ex.Regnaförsamlings kyrkoråd, Frustuna-Katt- näs församlings kyrkoråd, Jonsbergs församlings kyrkoråd, Ten- gene församlings kyrkoråd och Fagerhults församlings kyrkoråd att nuvarande utjämningssystem via kyrkofonden bör bestå.

Även Hedvig Eleonora församling i Stockholm talar för ett ut- jämningssystem såsom det nuvarande.

Burträsks—Kalvträsks församlingars kyrkliga samfällighet fram- för liknande tankar och säger:

”För att alla i Sverige ska få tillgång till Svenska kyrkans förkunnelse och tjänster krävs ett utjämningssystem via kyr— kofönden grundat på solidaritet."

Bunge pastorat anför bl.a.:

"Det kan emellertid tas för givet, att utjämningssystemet kom— mer att förbli av stor betydelse för ekonomin i de gotländska pastoraten. Den gräns på 5 000 invånare, som anges som ett mi— nimum för en bärkraftig enhet, kan som tidigare anförts svår— ligen tillämpas på Gotland. Därför behövs ett generöst och effektivt utjämningssystem, för att skapa praktiskt hanterba— ra pastorat samt möjliggöra förekomsten av ett arbetslag med tre tjänster.”

Djurö och Nämndö församlingar och Djurö och Nämndö pastorat anför:

"Det nya utjämningssystemet bör behållas. Utjämningssystemets kostnader måste anses vara något ganska marginellt för ekono— min i en stor och bärkraftig enhet. Man bör här titta på ri- ket som helhet. Hur stora enheter man än skapar, t.ex. i Väs— tergötland och på Gotland kan den sammantagna ekonomin ändå ha stora sVårigheter. Solidariteten mellan församlingar och regioner med hög respektive låg skattekraft borde vara något väsentligt för en kristen kyrka. Varför de rika församlingarna med de låga skattesatserna gärna knorrar över höga skattesat—

ser och 'smärtgränser' är obegripligt. Det är ju inte de som i närheten av de s.k. smärtgränserna ".

Fole och Bäls församlingar anför bl.a. följande:

"För de små församlingarna på Gotland är det nuvarande utjäm— ningssystemet av stor betydelse. Vi tror att detta system är bättre än att slå samman små församlingar till alltför stora pastorat. Vi tror också att storstadsbor gärna betalar över skattsedeln för att det skall finnas en fungerande kyrka på landet. På Gotland finns bara en tätort (Visby) som skulle kunna påverka det ekonomiska förhållande i nämnvärd grad. Ge— nom den för Visby stift nyligen bildade ekonomiska samfällig- het för kyrkobyggnaderna, har ett viktigt ekonomiskt bekymmer lastats av de små församlingarna. De övriga går att lösa inom

ramen för pastoraten som frivilliga samfälligheter."

Träne och Djurröds församlingar menar att man i dag har ett på

solidaritet byggt system för utjämning mellan svagare och eko- nomiskt starkare församlingar. Systemet är bra när det funge- rar som nu utan att inkräkta på de svagare församlingarnas självbestämmanderätt. Ett motsatt förhållande där stödet — hjälpen - vore förenad med direktiv skulle inte fungera.

Enköpings kykkliga samfällighet anför:

"Vi motsätter oss bestämt att skatteutjämningen mellan för— samlingar bortfaller, särskilt som vi förutsätter att försam- lingen i fortsättningen skall ansvara för församlingskyrkans

underhåll samt för vissa tjänster."

Sillhövda församling anför bl.a.:

"Vi vill också påpeka, att det ur rättvisesynpunkt knappast är tillfredsställande att föra över ekonomiska bördor från storstädernas rika församlingar, som ligger granne med andra rika församlingar, till de mindre tätorternas församlingar (t.ex. Karlskrona, Kristianstad, Kalmar), som skulle få ta

hand om fattiga grannar. Kyrkofondens utjämnande funktion får

inte urholkas. Rätans församling vill ha en ökad utjämning och anför:

”Beskattningsrätten skall enligt vår mening behållas i nuva- rande form både på församlingsplanet— och pastoratsplanet. De ekonomiska problemen bör lösas via bidrag från kyrkofonden, där de rika församlingarna och pastoraten i ännu högre grad än nu delar ansvaret med de mindre och svagare enheterna ge-

nom en successiv skatteutjämning.”

Timmele församling, Teda församling, Nye och Skirö församlingar, Saxtoyps och Annelövs församlingar, Dala församling och Önnakps församling pläderar också för en ökad utjämning via kyrkfonden.

Sängö församling säger:

”Dessutom bör kyrkofonden kunna fungera som utjämning mellan rika och fattiga församlingar och pastorat, icke blott vad beträffar löner till präster och kyrkomusiker utan också vid andra utjämningsproblem. Vanlig mänsklig kristen solidaritet och grundprinciperna i vårt demokratiska statsskick talar för detta."

Säfsnäs församling anför följande.

”Ett av de större problemen som vi ser det är i dag ekonomin. Där borde en mera ekonomisk utjämning till, möjligheterna till samfälligheter av ekonomisk utjämning måste undersökas ordent— ligt och genomföras. Kyrkofonden måste i än högre utsträckning verka för en utjämning mellan mindre och större församlingar. Därför måste den ges ordentliga resurser för detta."

Stora Köpinge, Stora Herrestad, Öja och Borrie pastorat menar att det är angeläget att de mindre församlingarna får lägre skattetryck än de har nu. Därför bör utjämningseffekt uppnås genom ett utökat utjämningsbidragssystem. Ett av de mest kostnadskrävande objekten i en liten församling är kyrkan

och begravningsväsendet.

Bolleppp, Tosterup, Övraby och Ö. Ingelstads församlingar

anser att "det är angeläget att de mindre församlingarna får lägre skattetryck än de har i dag. Med pastoratsbildningar med enbart små församlingar uppnår man inte denna effekt. Vi anser dock att samgående med tätortsförsamlingar inte kan i- frågakomma. Därför är det synnerligen viktigt att utjämnings- effekt uppnås genom ett utökat utjämningsbidragssystem. Ett av de mest kostnadskrävande objekten i en liten församling är kyrkan och begravningsväsendet. Delar av kyrkans ekonomiska problem kunde undanröjas om t.ex. kyrkans skogs- och jordegen- domar utarrenderades till marknadsmässiga priser och denna vinst gick till kyrkofonden."

Bergs pastorat berör "den solidaritet som utjämningsbidragen innebär”. Dock anser pastoratet ”att - vårt fall - ett bort- fall av detta bidrag inte är ett skäl starkt nog för en stör— re pastoratsbildning".

Även Saleby kyykoråd och Ölands pastoratskommitterade kommer in med frågor om solidaritet, Saleby kypkoråd anför bl.a.:

"Det synes kyrkorådet, som om de ekonomiska synpunkterna vore viktigast för utredningen. Och som om man utgick ifrån, att de mera ekonomiskt bärkraftiga enheterna måste vara ovilliga att visa solidaritet med de mindre bärkraftiga — det görs stor sak av det förhållandet, att Stockholms stift med sitt starka skatteunderlag får leverera in cirka 100 miljoner kr. till kyrkofonden och för egen del få tillbaka endast cirka 10 mil- joner kr. i skatteutjämningsbidrag. Men borde det inte vara självklart med solidaritet enligt apostelns ord i 2 Kor.8:l3— 14 'en utjämning skall ske, så att edert överflöd denna gång kommer deras brist till hjälp'. Man skall här inte heller glömma, att även de små pastoraten levererar in medel till kyrkofonden. Det borde också stå klart, att det ligger i små— församlingarnas intresse att hålla utdebiteringen nere och att där ingalunda sker något slöseri med medel."

Ölands pastoratskommitterade anför:

"I kyrkokommitténs direktiv sägs: 'Det är inte rimligt att en del kyrkliga kommuner behåller föråldrade kyrkliga strukturer | på andra kyrkliga kommuners bekostnad.' Uttalandet motiveras med resursknappheten. I den mån 'föråldrade strukturer' syftar på småförsamlingar och kyrkorna på landsbygden är uttalandet ' oförståeligt. De stora församlingarna sitter inne med en rad resurser som småförsamlingarna inte ens kan drömma om, resur— ser till ett mångförgrenat församlingsarbete med ekonomiska möjligheter att hålla medarbetare, utveckla ett rikt kyrko— musikaliskt liv, utge församlingsblad etc. etc... allt med en kyrklig utdebitering som oftast ligger långt under småförsam- lingarnas genomsnittsnivå. Det enda som är ojämnlikt i dessa församlingar i jämförelse med landsförsamlingarna är de senares större prästtäthet. Skall den ojämnlikheten verkligen utjämnas genom inskränkningar i småförsamlingarnas tjänsteorganisation?"

_ Södertälje församlipg anför bl.a.:

"Utjämningssystemet via kyrkofonden bör ändras så att bildan- det av totala eller partiella samfällighetsbildningar gynnas i högre grad än med nuvarande regler. Ändringar kan ske på så sätt att krav ställs på totala skattekraftens nivå innan fullt utjämningsbidrag kommer att utgå. Detta sätt att påverka bil— dandet av bärkraftiga enheter kan vara ett alternativ till de befolkningstal som anges i strukturmodell 1. Båda alternativen måste dock ta hänsyn till praktiska omständigheter och några värden som gäller generellt är svåra att fastställa. Några 'påtryckningsmedel', t.ex. via utjämningssystemet, måste var— samt byggas in i den framtida kyrkliga strukturen för att er- hålla en del nödvändiga sammanslagningar. Det är dock i de små församlingarna kyrkan varit framgångsrikast så därför mås- te styrningen ske med varsamhet.

Trässbergs församlipg menar att om utjämningssystemet försäm- ras kan församlingen tänka sig att bilda en total ekonomisk samfällighet med pastoratets övriga församlingar.

Ovanåkers församling menar att det är nödvändigt att pastora- ten utökas till bärkraftiga förvaltningsenheter och blir den minsta kyrkokommunala enheten. Medlemsantalet 5 000 bör vara målsättningen. ”Det ekonomiska utjämningssystemet bör klart ge uttryck för denna vilja — således ett indirekt tvång.”

Österhaninge, Dalarö, Ornö och Utö kyykliga samfällighet vill inte ha en högre allmän kyrkoavgift än i dag och anför bl.a. följande.

”Det synes oss vara angeläget att samtliga församlingar i lan— det gives ekonomiska resurser, via kyrkofonden, för att kunna genomföra ett meningsfullt församlingsarbete. Kyrkofondsavgif— ten blir dock en betungande utgift för stora och medelstora församlingar. Av den anledningen anser vi att fondavgiften ej får bli större än den är i dag då detta kan medföra en stan- dardförsämring i församlingsarbetet för dessa, framför allt i församlingar i stora förorter som vår, där vi har många stora samhällen spridda på ett stort geografiskt område.

I den fortsatta utredningen måste man taga hänsyn till detta och finna andra, eller flera vägar för att hjälpa de små och ekonomiskt svaga församlingarna.”

Brämhults kyykoråd och Borås kyykliga samfällighet anför å sin sida:

”Nuvarande kyrkokommunala struktur är inte anpassad till da- gens förhållanden. En strukturreform är därför ofrånkomlig. Kyrkofondsrefonnen genomfördes under stor brådska utan att en nödvändig strukturrefonn först utreddes och genomfördes. De ekonomiskt bärkraftiga enheterna fick därför en onödigt stor ekonomisk belastning. Vad gäller Borås kyrkliga samfällighet ökade kostnaderna för den inomkyrkliga skatteutjämningen via kyrkofonden från 2,4 miljoner kronor 1982 till 3,8 miljoner kronor 1983.

En solidaritet mellan ekonomiskt starka och svaga enheter inom

svenska kyrkan är naturligt. Detta utesluter dock inte att det finns gränser för hur långt denna solidaritet kan sträcka sig. Som framgår av ovan måste en av de viktigaste förutsättningar— na i dagsläget vara att få bärkraftiga ekonomiska enheter inom

svenska kyrkans organisation på lokalplanet."

Holmedals pastorat anför bl.a. följande:

”I stora församlingar med låg utdebitering men med höga bidrag till kyrkofonden torde smärtgränsen ligga mycket lågt, och vi håller inte alls för otroligt att varje höjning av den kyrk- liga utdebiteringen omedelbart bleve en komponent i hotet mot folkkyrkan. I de små församlingarna, dit vi hör, där man trots stora bidrag från kyrkofonden har en mycket hög utdebitering, där ligger smärtgränsen mycket högt. Vi har bara hört en av de nio församlingarna i vårt kontrakt överhuvudtaget nämna kyrko— skatten, och då har det varit i reaktion mot stiftsnämndens övertagande av församlingens stora skogar. I andra församlingar, med utdebiteringar som nännar sig 3 kronor talar man inte alls om utdebiteringen. Kommenteras den någon gång, då är det med den anmärkningen att det betalar man mer än gärna för att få

vara sin egen."

Kyrkorådet i Kristianstads Heliga Trefaldighets och Norra Åsums församlingars kyrkliga samhällighet anför bl.a.:

”Mot bakgrund av de alltmer stigande avgifterna till kyrkofon- den finner man det fullt naturligt att de givande enheterna måste ha rätt att ställa krav på att kyrkans lokala organisa— tion ses över för att undvika kostnader, som ej behöver upp-

komma om samverkan sker i större utsträckning än vad som är fallet."

Västerås kyrkliga samfällighet menar att ”en avsevärd del av såväl kyrkans medlemmar som resurserna för den inomkyrkliga skatteutjämningen via kyrkofonden representeras av de större samfälligheterna i Sverige. Innebörden har blivit att de eko- nomiskt bärkraftiga enheterna har fått en alltför stor ekono-

misk belastning; förutom utjämning inom den egna samfällighe— ten innebär nuvarande system bland annat en skattemässig ut- jämning via kyrkofonden. En alltför stor ekonomisk belastning kan innebära att den ekonomiska utjämningen till de mindre församlingarna i den egna samfälligheten sätts på hårda prov och kanske rent av äventyras. Dessutom har förutsättningarna ändrats genom statsmakternas beslut om borttagande av stats- bidrag till kyrkofonden och aviseringen om en förändring av juridiska personers skattskyldighet till kyrkan."

Lidingö kykkofullmäktige anför:

"Församlingar med hög skattekraft lämnar betydande bidrag till kyrkofonden. Bidragen slussas vidare till små församlingar med låg skattekraft och hög utdebitering. Vi anser det vara rim— ligt att förändringar sker för att skapa effektiva lokala en— heter administrativt och ekonomiskt. Det är viktigt att ett sammanförande av små församlingar sker med hänsyn till befolk— ningsstruktur, kyrkobelägenhet samt lokala geografiska och kommunikationstekniska faktorer. Sammanförandet bör helst ske på frivillighetens grund. Efter ytterligare ett par års er- farenhet av nuvarande kyrkofondsregler bör dessa f.ö. bli fö- remål för översyn."

Farsta församling och Solna—Råsunda samfällda kyykoråd anför bl.a. följande:

"Kyrkokommitténs utredning är en naturlig följd av det omlagda skatteutjämningssystem som infördes från år 1983. I samband med denna refonn, som ökade utdebiteringen till kyrkofonden från församlingar, pastorat och samfälligheter från 10 till 16 öre, uttalades med stor skärpa från de kyrkliga enheter som är givande i utjämningssystemet, att en förutsättning för denna kraftiga höjning måste vara att kyrkans lokala organisa- tion ses över, för att i möjligaste mån undvika kostnader, som inte behöver uppkomma, om samverkan skeri högre utsträckning än som fallet är i dag. Såväl 1982 års allmänna kyrkomöte som Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund instämde

i detta krav.

När det i budgetarbetet för kyrkofonden nu konstateras att 16 öre inte kommer att räcka, utan att utdebiteringen troligen behöver höjas till 20 öre, är det synnerligen önskvärt att kommittén lägger fram förslag, som får till följd att kost- naderna för utdebiteringssystemet kan hållas nere.

En omstrukturering på det lokala planet framstår därför som ofrånkomlig.”

Hässleholms församling förordar strukturmodell III eller i vis- sa fall en kombination av modell II och III. Genomförs detta tror församlingen att utjämningsbehovet minskar ”dvs. inbe- . sparing av administrationskostnader för kyrkofondsavgifted'.

Trollhättans församling anför bl.a. följande:

"De nuvarande bestämmelserna om kyrkofonden och ekonomisk ut- jämning inom svenska kyrkan har medfört stora utgifter för de större församlingarna och ett icke oväsentligt tillskott för de små församlingarna. Stora församlingar står därför inför uppgiften att antingen höja skatten eller minska verksamheten. Tillskotten för de små församlingarna medför ändå inte att de får de miljoner som behövs för byggnader och begravningsverk— samhet." Norrköpings kyykliga samfällighet menar att de ekonomiska problemen berör samfälligheten på ett påtagligt sätt "genom den totala samfällighet som bildats och berör huvuddelen av befolkningen inom denna kommun är problemen förmodligen mind— re än vad som annars skulle varit fallet. Indirekt berör dock den orationella strukturen på andra håll även vår samfällig— het bl.a. genom hög avgift till'kyrkofonden. Lokalt finns gi- vetvis problemen med ökade kostnader för byggnader av olika slag. Nämnden menar att byggnader aldrig får bli ett själv— ändamål på så sätt att desamma till varje pris skall bevaras. Verksamheten måste prioriteras i första hand. Detta innebär att såväl kyrkor som andra byggnader principiellt icke bör

belasta samfällighetens eller församlingens ekonomi om de icke längre erfordras för verksamheten. I sådant läge bör ifråga- varande byggnader omdisponeras till annat ändamål. I detta sammanhang må även framföras det orimliga i att riksantikvarie— ämbetet genom olika beslut ofta åsamkar kyrkokommunen omfat— tande kostnader för byggnader som saknar praktisk nytta för den direkta verksamheten. En förutsättningslös utredning bor- de ske om ämbetets ansvar och befogenheter gentemot den beta— lande kyrkokommunen.

Ett annat ekonomiskt problem för kommunmedlemmarna är den o- likhet som förekommer i skattesatsen beroende på att vissa församlingar står utanför samfälligheten. Inom denna kommun ligger skillnaden mellan 1:15 - 2:25/skattekrona. På en årsin— komst om 90 000 kronor innebär skillnaden cirka 1 000 kr/år och person. Detta kan inte anses solidariskt och rättvist sär- skilt med tanke på att de ekonomiska resurserna till försam— lingsverksamhet oftast är lägst där skatten är högst."

Malmö kyrkliga samfällighet anför beträffande skattekrafts— politiken följande:

”Systemet finns ju redan, men det är de stora företagen som får stå för kostnaderna. Det är i och för sig riktigt med solidaritet inom rimliga gränser, men då skall också visas solidaritet från de små församlingarnas sida. Samfälligheten är införstådd med småförsamlingarnas vilja att leva vidare. Dessa måste emellertid se till att bli rationella och effek— tiva. Ett sådant krav måste helt enkelt ställas. Vill de små församlingarna bibehålla sina orationella strukturer, så får de också finna sig i att avstå från utjämningsbidrag.

Det bör påpekas, att man inte löser problematiken genom att slå samman ett antal ekonomiskt svaga församlingar till en. De blir därigenom icke ekonomiskt mera bärkraftiga; enda vins- ten kan måhända vara att man ej behöver värma upp alla kyrkor— na, att inte ha dubbla vaktmästare osv. En påtaglig vinst vore dock att prästen fick färre kyrkoråd och därmed mindre skriv— bordsarbete i fonn av protokoll o.d. Det är naturligtvis icke

lätt att svara på frågan, hur de små församlingarna skall ra- tionaliseras. De har ju sina baskostnader - man måste ha präst och vaktmästare m.m. Måhända kan man lägga fem av tio kyrkor i 'malpåse' och därefter ha sammanlysning. Man måste också kunna finna vinster på begravningsväsendets område med bättre maskiner, bättre utnyttjande av arbetskraft osv. Även samarbe— te med den borgerliga kommunen bör kunna leda till ekonomisk vinst. Att lägga kyrkan i malpåse kan måhända vara orealistiskt med hänsyn till orglar och andra inventarier, som tarvar vård. I sådana fall är det måhända mer realistiskt att helt enkelt riva kyrkobyggnaden. Man måste också föra fram människorna i församlingen som mera angelägna än själva kyrkobyggnaden. Många tänker måhända så, att 'jag är inte sämre kristen om jag utträder' ur statskyrkan. Många som är engagerade i frikyrkan torde hysa sådana tankar. Även den 'nya' generationen måste antagas tänka i sådana banor; man bör i det sammanhanget ock- så beakta den sjunkande dopfrekvensen, i vilken i sin tur tor— de komma att leda till att den 'ny-nya' generationen kommer att underlåta att föra fram sina barn till dop."

Helsingborgs kyykliga samfällighet anför å sin sida bl.a. föl- jande:

"Beträffande omfördelningen av resurser via kyrkofonden har av senare års verksamhet framgått att detta inte är tillräckligt. Helsingborgs Kyrkliga Samfällighet måste dock som represente— rande en samfällighetsbildning där ekonomiskt försvarbara åt- gärder hela tiden eftersträvas, betona att avgiften till kyr- kofonden inte kan höjas ytterligare utan att de ekonomiskt svaga församlingsenheterna garanteras ett mer effektivt re—

sursutnyttjande."

Uppsala domkyykoförsamling vill ha en närmare utredning om bl.a. kyrkofondens framtida ekonomiska ställning och anför:

"Sedan 1910 finns Kyrkofonden — ett statligt organ tillkommet för att reglera prästerskapets löner m.m. Penningströmmarna ! genom kyrkofonden finns redovisade (på s. 27 i utredningen)

varvid är att märka att det "statliga bidraget (ca 40 mkr) avskaffats och att fonden i dag belastas med rikskyrkliga än- damål (ca 80 mkr).

För många mindre — fattiga - församlingar är bidrag från kyr- kofonden av stor betydelse. Å andra sidan anses bidrag till kyrkofonden som en tung börda för de större — rika — försam— lingarna. Redan i dag kan fastslås, att ovannämnda statliga bidrag upphört och att bolagsskatten, som är en viktig inkomst— källa för många församlingar, försvinner 1985. Enbart av dessa två orsaker kommer sv. kyrkan — sedd som en helhet — att ha

fått sina ekonomiska resurser reducerade.

Enligt vårt fönnenande är det angeläget precisera de ekonomis— ka konsekvenserna för kyrkofonden, de enskilda församlingarna och sv. kyrkan som helhet av bortfallet av det statliga bidra— get och bolagsskatten och möjligheterna kompensera detta.

Avsaknaden av sifferunderlag omöjliggör detaljpenetrering av

ekonomiska konsekvenserna för olika typer av församlingar.”

Laxarby och Vårviks församlingar menar att staten bör ta över kostnaderna för kyrkogårdar och kyrkovaktmästare och kOStna—

derna skall ersättas genom avräkning över kyrkofonden. Kumla församling vill inskränka rätten till bidrag från kyrkofonden och anför:

”Betr. utjämningen genom kyrkofonden, som vi anser skall fin— nas kvar, anför vi följande : I vårt samhälle i stort är soli— daritet mot de små och särskilt behövande ett honnörsord OCh en verklighet. Det vore anmärkningsvärt att en liknande solidari- tet mot de skattesvaga mindre församlingarna då inte skulle råda inom vår Svenska Kyrka. Nuvarande bidragsregler för ut— jämningsbidrag från kyrkofonden bör ses över. Endast de verk- ligt skattesvaga församlingarna bör få bidrag och de större skattestarka församlingarna och samfälligheterna därigenom få mindre utskylder till kyrkofonden."

Stockholms församlingsdelegerade vill utöver utjämningen över kyrkofonden även ha en lokal utjämning genom att en partiell samfällighet kan ge anslag till enskilda församlingars verk— samhet inom samfälligheten.

Bl.a. Frösve församling framför även liknande åsikter.

Hagby församling och Kjula församling vill ha det allmänna ut— jämningsbidraget mera differentierat så det beaktar antalet kyrkobyggnader i förhållande till invånarantalet. Även Björk- linge församling och Skepplanda församling framför tankar i denna riktning.

Mulsekyds församling vill bl.a. ha "— ett rättvisare och fin- känsligare fördelningssystem."

Högalids församling vill ändra kyrkofonden till "en aktiv skatteutjämningsfond".

Leksands församling ifrågasätter om inte kyrkofonden i större utsträckning än nu kan bli ett utjämningsorgan.

Norra Vings församling menar att ”alla ansträngningar bör gö— ras - att med statlig hjälp — skapa en stark kyrkofond och ett vettigt, enkelt och Väl fungerande utjämningssystem. Omsorgen om såväl kyrkobyggnader som församlingsliv torde bäst stimu— leras på detta sätt. Svenska Kyrkans centrala organ tycks oss onödigt stora - personalkrävande och kostsamma. En nedskärning — främst av SKC och SKM bör kunna ske utan något som helst men för församlingslivet."

Även Vaxhohns församling anser att den rikskyrkliga organisa— tionen måste hindras ”från att bli övertung för att inte be—

lasta de lokala kyrkokommunernas ekonomi." Örebro Nikolai församling förespråkar att en "så rättvis ut— debitering som möjligt införes i Svenska kyrkan. I dag är skat- teuttaget alltför ojämnt. Om stiften eller rikskyrkan på något

sätt kunde fastställa en gemensam skattesats med en ny bidrags- utjämningsverksamhet som följd skulle de ekonomiskt svaga en— heterna bäras av de starkas 'överskottsbidrag'. Detta är en ut- jämningstanke som har en klar biblisk, apostolisk förankring. (2 Kor.8:l3-15)

Detta skulle innebära en ny möjlighet att via rikskyrkliga medel ge glesbygdspastorat osv. större ekonomiska resurser.”

Hammarlunda församling vill bl.a. att ”utjämningsbidrag till församlingar endast utgår efter församlingens skattekraft och inte efter skattekraft + utdebitering '-

Lekekyds pastorat är kritisk till den särskilda kyrkoavgiften. Pastoratet anför;

"Vi gör alltså det konstaterandet att pastoratet eller rättare sagt församlingarnas medlemmar får bidra till det ekonomiska utjämningssystemet med utgångspunkt från helt felaktiga före— ställningar hos statsmakterna om löneboställenas lönsamhet.

Vi drar härav inte slutsatsen att lönsamheten skulle vara bätt— re inom det privatägda eller bolagsägda jordbruks- och skogs- bruket. Den särskilda kyrkoavgiften utgår med 2 % av fastig— hetens taxeringsvärde 1980 (för fastighet med skogsbruksvärde

6 %).

Såvitt gäller bidraget enligt Z—procentsregeln kan hävdas att det redan i nuläget måste uttaxeras via församlingsskatten eftersom förräntningen av fastighetskapitalet är negativ. Re— dan i nuläget borde alltså pastoratet avlastas en avgift som för 1984 beräknats till ca 24 000 kronor. Om den avtagande lönsamheten inom skogsbruket kommer att fortsätta måste ock- så avgiften med 6 % på skogsfastigheter bestridas med uttaxe— rade medel.

Vidare är det nödvändigt att den allmänna kyrkoavgiften för framtiden relateras till församlingarnas andel av medelskatte- kraften, dvs. att pastorat vars skattekraft överstiger medel— skattekraften får bidra till utjämningssystemet på sådant sätt

att en verklig utjämning uppnås. En sådan utformning av kyrko— avgiften skulle tillföra utjämningssystemet ytterligare ca 150 miljoner kronor. Vid proportionell fördelning skulle pastora— tet tillföras 50 000 - 75 000 kronor årligen. I sammanhanget vill vi uttala den meningen utjämningssystemet som sådant inte motiverar några som helst motprestationer av församlingar och pastorat med låg skattekraft. Vi ser den ekonomiska utjämningen . som en rättighet eftersom rikets samlade skatteunderlag är pro- dukten av alla medborgares produktionsinsats. Att skatteunder— laget hopats till vissa regioner och områden av landet, främst Stockholms stift, är en följd av olika samverkande administra— tiva och ekonomiska beslut. Så länge som de enskilda försam- lingarna och pastoraten kan klara sin ekonomi med utgångspunkt i en jämlik fördelning av skatteunderlaget utgör deras existens ingen ekonomisk belastning för någon annan församling eller något annat pastorat.

En total utjämning av skatteunderlaget uttryckt i skattekronor per invånare är en nödvändig förutsättning för en meningsfull diskussion om de kyrkoekonomiska frågorna. Denna debatt kan och skall föras utan att de 'fattiga' församlingarna och pas- toraten skall behöva känna sig stå i tacksamhetsskuld till de 'rika'. Frågan gäller enbart och specifikt en jämlik fördelning av en gemensam resurs. Utjämning av skatteunderlaget är alltså en målsättning. Däremot får inte frågan om en utjämning av skatteuttaget/utdebiteringen upphöjas till målsättning. Vid lika skattekraft och inte allt för olika arbetsförutsättningar i övrigt får variationerna i fråga om skatteuttaget ses som ett uttryck för den kyrkokommunala själetyrelsen. Medan man

i vissa församlingar är beredd att påta sig extra kostnader för en viss församlingsverksamhet finns kanske inte denna am— bition i andra församlingar."

Drevs och Hornakyds församlipgar menar - liksom ett mindre an- tal andra församlingar - att församlingarna bör återfå ägande—

rätten och rätten till avkastningen av realtillgångar främst skogsfastigheter.

POLITISKA ORGANISATIONER

Frustuna-Kattnäs och Lästrin e församlin ars samfällda ko— råd menar att församlingarna bör befrias från kostnader som uppstår för olönsamma löneboställen och övriga fastigheter.

Fler av de politiska organisationerna menar att de rika kyrko— kommunerna även fortsättningsvis bör stödja de fattiga. Sålun— da säger de socialdemokratiska ledamöterna i Särna kyrkofull- mäktige följande: "Solidaritet och intresse för församlingarnas fortsatta vara och verksamhet med stöd från de stora(rika) församlingarna tror vi finns inom flertalet kristna församlingar." Även

de socialdemokratiska ledamöterna i Adolf Fredriks församling

i Stockholm menar att "skatteutjämning av kyrkoskatten bör ske

så att de rika församlingarna stödjer de fattiga.”

Centerns kommunorganisation i Strömstad anför bl.a. följande "Församlingarna som i dag finns bör finnas kvar med beskatt- ningsrätt, men det bör inte hindra att man gör nödvändiga för— ändringar vad det gäller fördelningen av pastoratets ekonomi. De stora kostnader som de små församlingarna kan ha bör kunna nedbringas genom bidrag från kyrkofonden.”

Centerpartiet i Svarttorp, som lämnar en detaljerad ekonomisk redovisning för pastoratets tre församlingar, har följande kom—

mentar om utjämningssystemet:

I sammanhanget vill vi uttala den meningen utjämningSSystemet som sådant inte motiverar några som helst motprestationer av församlingar och pastorat med låg skattekraft. Vi ser den ekonomiska utjämningen som en rättighet eftersom rikets sam— lade skatteunderlag är produkten av alla medborgares produk— tionsinsats. Att skatteunderlaget hopats till vissa regioner och områden av landet, främst Stockholms stift, är en följd av olika samverkande administrativa och ekonomiska beslut. Så länge som de enskilda församlingarna och pastoraten kan klara sin ekonomi med utgångspunkt i en jämlik fördelning av skatte— underlaget utgör deras existens ingen ekonomisk belastning för någon annan församling eller något annat pastorat.

Moderata samlingspartiet i Hallands län anför å sin sida: "Partiella samfälligheter av ekonomisk art för att klara de tunga kostnaderna för underhåll av byggnader och tjänster bör eftersträvas. Denna utveckling bör sthnuleras bl.a. genom ett via kyrkofonden väl avvägt skatteutjämningssystem.”

Folkpartiets kristet sociala råd och kyrkopolitiska råd anför:

"Som vi ser det bör skatteutjämningen i fortsättningen ske mellan pastorat och andra samfälligheter. Församlingarna bör således tas ur utjämningssystemet. Församlingens egen utdebi— teringsrätt anser vi bör bibehållas även det kan ifrågasättas om den behövs när de tunga ekonomiska ansvarsuppgifterna lyfts bort. Beskattningsrätten kan dock anses stimulera ett ökat lokalt engagemang även om den endast skall kunna användas för lokala kostnader."

Socialdemokratiska kyrkofullmäktigegruppen i Sundbyberg är kritisk till nuvarande ordning och anför bl.a. följande:

"Vi delar därför den grundläggande uppfattningen om en utjäm- ning via kyrkofonden, som bygger på att mer bärkraftiga för— samlingar är solidariska gentemot mindre, sämre lottade en— heter. Det är dock viktigt, att mottagarna av stöd följer med i utvecklingen och inte behåller föråldrad oekonomisk struktur utan i stället genom samfälligheter i pastorat själva kan ska- pa bättre ekonomiska förutsättningar. Detta behöver inte gå ut över verksamheten i de mindre församlingarna men i många fall måste ett nytänkande till.

Den nuvarande Ordningen, där en alltför stor del av församlin- garnas skatteintäkter via kyrkofonden slussas ut i solidari- tetens anda men då samtidigt minskaregna möjligheter till ut— veckling av verksamheter, kan inte fortsätta.”

Även Vissa studiecirklar och enskilda personer behandlar frå—

gor rörande utjämningssystemet i sina remissvar.

STUDIECIRKLAR OCH ENSKILDA

En studiecirkel i Lebro, Gnesta, en i Tengene pastorat och ep i Levene pastorat anser att kyrkofondens stödjande och regle— rande verksamhet bör bibehållas i nuvarande omfattning.

Även deltagare i en studiecirkel i Särestads pastorat yrkar på ”en fortsatt utjämning inom kyrkofonden. Solidariteten in—

om kyrkan borde vara en självklarhet".

En studiegrupp i östra Ed anser "det möjligt redan i nuläget att de mer befolkningstäta församlingarna genom skatteutjäm—

ning eller någon form av samfällighet delar ansvar med de

mindre".

Även Hammaröcenterns studiecirkel menar att ”den ekonomiska utjämning som måste till bör ske via kyrkofonden samt genom en översyn av avkastningen från de tillgångar som församlingar

och pastorat nu förfogar över.

En studiegrupp inom Södra Åsums, Ilstorp och Björkö pastorats kyrkoråd vill ha " en mera utbyggd utjämning av de ekonomiska resurserna”.

VUxenskolans studiegrupp i Ekshärad vill ha en ökad utjämning

och anför:

"Här menar vi, bör det undersökas, om inte kyrkofonden borde kunna användas på ett fördelningsmässigt annat sätt än nu. Genom att ta ut en betydligt högre allmän kyrkoavgift skulle det bli möjligt, att med kyrkofondens stöd, hjälpa till att finansiera tjänster, verksamheter och projekt som i dag lig— ger på församlingar och pastorat. (Jfr statsbidragssystemet till borgerliga kommuner för de ska klara skolväsende, barn— omsorg m.m.) Små ekonomiskt svaga pastorat och församlingar får större bidrag, stora församlingar, pastorat mindre. Ett sådant system, det är vi medvetna om, kommer att ställa stora krav på solidaritet på de större ekonomiskt bärkraftigare för— samlingarna. De kraven tycker vi det finns skäl att ställa i en kristen kyrka."

I remissvar från vissa enskilda personer berörs också frågor om utjämningssystemet. En präst, S:t Görans församling i Stock— holm, menar att nuvarande system av skatteutjämning via kyrko- fonden bör bibehållas.

En annan ppägt menar å sin sida att "en bibehållen och helst utökad solidarisk utjämning via kyrkofonden är en förutsätt— ning för bevarandet av en folkkyrka för hela vårt land. Med- lemmar av svenska kyrkan, som är bosatta i Norrköping, lägger fram följande modell för genomförande av en översyn av den

lokala organisationens kostnadsfrågor.

”l) Man arbetar fram vissa nonnalvärden för vad kyrkans verk- samhet kan få kosta i olika områden, såsom landsbygd (glesbygd), tätort, stad, storstad i dels Götaland, dels Svealand och Norr- land. .

2) Om en församling/pastorat inte förmår bära dessa kostnader, skall man genom förhandling mellan församlingen och en sär- skild expertgrupp söka nå fram till hur mycket stöd som skall kunna påräknas från kyrkofonden. I en sådan förhandlingssitua- tion skall även församlingssidan kunna påräkna råd av expertis, som hjälper till att bevaka församlingens intressen.

3) Den förhandling som nämnes ovan är frivillig, men om en församling/pastorat inte vill förhandla eller inte anser sig kunna acceptera det framkomna resultatet, begränsas bidraget från kyrkofonden till en nivå som motsvarar normalvärdet för denna typ av församling. Ytterligare kyrkofondsbidrag kan en— dast erhållas som resultat av en förhandling. överprövning skall kunna ske av en för ändamålet tillsatt opartisk nämnd.

4) Variationer i den kyrkliga utdebiteringen bör hållas inom rimliga gränser, exempelvis + 50 % från ett medelvärde för hela riket.

S) Frivilliga insatser av församlingsborna skall i möjligaste mån uppmuntras. Härigenom kan verksamheten i många småförsam- lingar uppehållas. Det egna ansvaret för den lilla församlingen är en tillgång att ta vara på. 6) Man kan tänka sig att verksamheten i många fall i glesbyg— der kan upprätthållas genom präster som arbetar på deltid."

4.3 Kyrkobyggnaderna

Av de statliga verken har riksantikvarieämbetet av naturliga ORGAN PÅ RIKS" . . . . (XIiSTIFTSNIVÅ skäl närmare utvecklat Sln syn pa den framtlda behandlingen av kyrkobyggnader. Ämbetet anför bl.a. följande.

_ "I avsnitt 4:2 berörs de betungande kostnaderna för kyrkornas drift och underhåll i församlingar med liten folkmängd och skattekraft. Kommittén anser det väsentligt understryka att problemen med de många kyrkorna i glest befolkade bygder finns redan i dag och att de inte skapas av en strukturreform. Det kan dock enligt vår mening finnas risk för att problemen för— värras om en organisationsförändring påtvingas församlingarna.

Vi vill peka på att många små församlingar har ett starkt en- gagemang i den egna kyrkan och tar ett mycket stort ekonomiskt ansvar för dess vård. De ansvariga organens närkontakt med kyrkan möjliggör dessutom en löpande tillsyn som kan begränsa skador och nedbringa kostnaderna. Centralisering av kompetens Ooh ansvar kan medföra att det lokala intresset och viljan till uppoffringar minskar och att beslutande organ ger ratioe nalitetskravet sådan tyngd att vissa kyrkor i den stora kyrko- kommunala enheten utpekas som överflödiga, kanske tas ur bruk och hotas av förfall och rivning.

Att vi gör dessa påpekanden innebär inte att vi är negativa till samverkan eller samfälligheter med syfte att bemästra det ekonomiska problemet med de små församlingarnas kyrkoun- derhåll. Riksantikvarieämbetet har goda erfarenheter av sam- fällighetsbildningar och har gett sitt stöd åt nya initiativ härtill, t.ex. den partiella samfälligheten för gotlandskyr- kornas vård. Av betydelse är givetvis om den större enheten i realiteten får en högre skattekraft. Kommittén uttrycker detta så att kyrkokommuner av glesbygds- och tätortstyp bör räknas samman om en lösning eller utjämning av skattekraft skall åstadkommas genom strukturförändringar. Vi anser att sam— fälligheter som bildats i större tätortskommuner har varit till gagn för vården av kyrkorna också inom de inkorporerade landsbygdssocknarna men har svårare att se fördelarna med

sammanläggning av befintliga kyrkokommuner inom utpräglade, oftast vidsträckta landsbygdsregioner. Bärkraften ökar endast marginellt, det lokala inflytandet och engagemanget tenderar att minska i takt med det ökade avståndet till beslutsnivån och riskerna för 'kyrkdöd' blir större.

I en diskussion av problemet 'övertaliga' kyrkor skulle man enligt betänkandet utgå från att kyrkobyggnaderna kan klassi— ficeras dels i sådana som används eller inte används, dels

i sådana som har kulturhistoriskt värde eller som saknar så— dant värde. Att bevara kyrkor som används är en församlings— angelägenhet, att bevara kulturhistoriskt värdefulla kyrkor är en samhällsangelägenhet. Problemen gäller de kyrkor som varken används eller har kulturhistoriskt värde.

Vi finner denna beskrivning alltför schematisk. Kurturhisto— riskt värde är inget entydigt begrepp som möjliggör klara av— gränsningar. Varje kyrka kan berätta något väsentligt om sin tillkomsttid och senare utveckling, om ekonomiska och sociala förutsättningar, befolkningssituationen, kyrkans lära och li— turgi, människors ansträngningar och vilja att underhålla och pryda gudstjänstrummet, kontakterna med omvärlden, om teknis— ka innovationer och estetiska ideal. Värderingarna kan vara olika beroende på kunskapsbakgrund och attityd, eller sett i riksperspektiv, i regionalt eller lokalt perspektiv. Av bety— delse är givetvis kyrkobyggnadens roll i sin landskaps— eller bebyggelsemiljö och dess plats i ett större, historiskt-geog— rafiskt mönster. De objektiva kulturhistoriska värdena kan knappast heller säras från sådana värden som hör samman med människors upplevelse, hemortskänsla och förankring — eller med det förhållandet att kyrkan får kontinuerlig vård, används och står öppen för alla och envar.

Vi menar att det måste vara ett gemensamt församlings— och sam- hällsintresse att våra kyrkor används, får tillsyn och under— håll. Knappa resurser kan dock göra det nödvändigt att begrän— sa underhållet till de angelägnaste åtgärderna och att minska

på komfortkraven eller förlägga gudstjänsterna till annan lo— kal under den kallaste tiden på året. Att lägga kyrkan i 'mal— påse' är inte ett egentligt alternativ utan enbart en temporär åtgärd i väntan på andra lösningar. Både från kyrkans och kul— tunninnesvårdens sida bör man vara öppen för att kyrkobyggna— der i speciella fall skall kunna användas för andra ändamål. Rivning bör inte få ske enbart som en följd av strukturratio- nalisering eller av sådant skäl att kyrkan 'ligger fel' i för— hållande till befolkningscentra; alternativet bör övervägas endast i sådant fall då byggnaden icke av kulturvårdande myn— dighet förklarats värd att bevara eller då den fått skador som är ohjälpliga eller medför orimligt höga iståndsättnings- kostnader."

Domkapitlet i Göteborg anser ”det vara betydelsefullt att för— samlingen har kvar inte bara de församlingsvårdande uppgifter— na utan också vården av och ansvaret för församlingens byggna— der och då främst kyrkobyggnaden.” Domkapitlet anför dock även följande. ”För att skapa ekonomiska möjligheter för mindre för— samlingar och ekonomiska svaga pastorat att fortleva bör förut— sättningarna för samfällighetsbildningar över pastoratgränserna närmare utredas. För vissa församlingar skulle en samfällighets— bildning beträffande exempelvis underhåll av kyrkobyggnaderna vara värdefull om samfällighetsbildningen gjordes så stor, att den omfattade en hel kommun eller kanske ett helt län."

Lunds domkapitel anför å sin sida:

”Att bevara kulturhistoriskt värdefulla kyrkor kan aldrig va— ra blott ett samhällsintresse; det är också ett kyrkligt int— resse och vittnesbörden om de lokala uppslutningarna är många. Vård om kulturhistoriskt värdefulla kyrkor kan aldrig ske på ett riktigt och framgångsrikt sätt om där inte förekommer verksamhet i enlighet med varje kyrkas egentliga ändamål och det sker under medverkan av den lokala befolkningen — försam— lingen. Det bör här även beaktas att med kyrka sammanhänger kyrkogård, som är kyrkans tomt och hör till den miljö som in— te får splittras; kyrkogården ägs av kyrkan och kan aldrig ut-

FURSAMLINGAR M.FL. KYRKLIGA MldimER

formas eller användas på sätt som inte är helt förenligt med kyrkans ändamål."

Domkapitlet i Visby och Stiftsnämnden i Visby menar att en väg för att klara de tunga kostnaderna för kyrkobyggnader är att bilda samfälligheter något som redan skett på Gotland.

Strängpäs stiftsråd anför:

"Vad gör man med de kyrkobyggnader som egentligen inte behövs? Betänkandet lyfter fram en väsentlig fråga; lokalbristen inom tätorten är ofta besvärande medan lokaltillgången på lands- bygden kan vara alltför stor. Kyrkobyggnader, som inte fyller någon väsentlig funktion ur gudstjänstsynpunkt, vårdas av för- samlingarna till ofta mycket stora kostnader. Vissa kyrkor, vilka icke har vare sig något berättigande som gudstjänstrum eller som kulturellt värdefulla byggnader, torde kunna brukas till andra ändamål eller rivas. Kostnaderna för de kyrkor som icke lämpligen används som gudstjänstrum, men är värde- fulla ur kulturhistoriska synpunkter, torde icke böra belasta den enskilda kyrkokommunen."

Vissa kyrkliga kommuner menar att det är viktigt att ansvaret för bl.a. kyrkobyggnaderna ligger kvar hos församlingen. Sunne, Näs, Hackås och Norderö församlingars pastorat anför bl.a.:

"— den gemenskap, samhörighet och stora ansvarskännande som medlemmar i en liten församling känner för församlingsverk— samheten, kyrkan, församlingshem och kyrkogård och som bl.a. visar sig i ett omfattande ideellt arbete, kommer säkerligen att starkt avta, om ansvaret flyttas över till ett stort pas— torat,

- i en landsbygdsförsamling är församlingskyrkan, församlings— hemmet och kyrkogården så starkt förknippat med gudstjänst- livet och församlingsverksamheten i övrigt, att det skulle vara ett dråpslag för församlingen att bli fråntagen ansvaret för detta."

Kyrkoråden i Algptstorps, Kullings-Skövde, Tumbergs och Landa församlingar anför:

”Det syns olyckligt att lägga kyrka på den större enheten, då den är grunden för församlingens liv. Byggnaden måste påver— kas av gudstjänstlivet. Ett skäl att vi förordat modell II är just att man genom att utdebiteringen förs till pastorat, får utjämning, men initiativ och ansvar kan ligga kvar på försam— lingen. Den psykologiska bindningen mot att föra kyrka bort från den primära enheten skall man inte underskatta." Även Tranemo församling menar att ansvaret för kyrkan bör ligga kvar hos församlingen.

Ovikens församling menar att ”ansvaret för och omvårdnaden av kyrkor och församlingshem har under mycket lång tid varit en församlingsangelägenhet. Så bör det även i fortsättningen vara. Ansvaret för ekonomi, administration och församlings- verksamhet skall inte delas upp. Ingenting talar för att stör- re förvaltningsenheter kommer att kosta mindre och fungera bättre än nuvarande ordning. Risk finns för slitningar mellan olika delar av allt för stora pastorat."

De kyrkliga kommunerna synes dela kommitténs uppfattning att bl.a. kyrkobyggnaderna medför tunga utgifter. Flera, t.ex. Ölands pastoratskommitterandez Norra Kedums och Bjurums för— , samlingars kypkoråd anser att partiella samfälligheter kan * bildas för bl.a. kyrkornas underhåll.

Ystads församling menar att i vissa fall kan man diskutera en annan huvudman för en kyrka. Församlingen anför:

"Modell II förutsätter som sagt en pastoratsreglering. Om man vid en sådan reglering kommer i det läget, att ett pastorat får alltför många kyrkor och dessa blir alltför kostnadskrä-

; vande, måste en prioritering ske. I längden blir det ohållbart, att församlingens verksamhet bestäms av kyrkobyggnadernas an— tal och placering. I första hand måste man då söka få någon annan huvudman för kyrkobyggnaden, för att den skall komma

till användning på ett sådant sätt, som inte strider mot rum— mets helgd.

Ett exempel på detta är S:t Petri klosterkyrka i Ystad. På 1950-talet beslöt Ystads stadsfullmäktige att renovera klost— ret och dess kyrka, som då var i stort behov av reparation. Församlingen hade inte medel till detta. Stad övertog därmed klostret och klosterkyrkan. Man beslöt då, att kyrkan fritt skulle få användas av församlingen eller av annat samfund el— ler förening, om bara användningen skedde pietetsfullt och i överensstämmelse med rummets helgd. Kulturnämnden fick — och har fortfarande — uppdraget att se till att dessa bestämmel- ser följdes. Kyrkan används i dag till gudstjänster och till konserter och annan kulturell verksamhet.

Om en kyrkobyggnad alltså inte längre kommer till användning som gudstjänstlokal och pastoratet inte har ekonomiska möj— ligheter att hålla den i skick, måste man som sagt i första hand söka efter annan huvudman för byggnaden. Om kyrkan har ett kulturhistoriskt värde, bör staten ta över underhållet. En fond för underhåll av kulturhistoriskt värdefulla kyrkor bör inrättas med medel ur statskassan.

Om staten inte kan fönnås att ta över en kyrkobyggnad, som ett pastorat inte längre kan underhålla och det inte heller går att finna någon annan huvudman för den, måste den överges. Tidigare generationer övergav kyrkor. Det vittnar de s.k. ödekyrkorna om på många håll i vårt land.”

Bjärshögs församling menar "att en kyrka vars rum har helgats åt särskilt ändamål inte kan användas för någonting annat.

Det är alltför snävt att avgöra en kyrkas öde genom att s.k. experter avgör om den har ett kulturhistoriskt värde eller ej. Det finns så många andra värden i en kyrka som inte kan mätas på detta sätt.

Det är för oss också helt otänkbart att riva en kyrka som

fortfarande fungerar och som med normala underhållsarbeten kan hållas i stånd.

Om en kyrka skulle kunna placeras i malpåse för att om möj— ligt bara tidvis användas är en så pass komplicerad teknisk fråga att vi för närvarande ej kan uttala oss om detta."

Grödinge kypkoråd anför bl.a. följande.

”Ett viktigt, men i utredningen översiktligt behandlat prob- lem rör kyrkobyggnader, som ofta är för stora i förhållande till församlingarnas folkmängd. Kyrkobyggnadernas drift och underhåll är en tung post för många församlingar. Grödinge församling anser det angeläget att bevara kyrkobyggnader av kulturhistoriskt intresse. Detta är emellertid ingen exklusiv uppgift för svenska kyrkan. Grödinge församling delar utred— ningens uppfattning att det är ett samhälleligt intresse. En finansiering med statsbidrag bör övervägas men även partiella samfälligheter på t.ex. stiftsnivå och med statsbidrag kan vara ett sätt att lösa en del av problematiken. Det är dock ofrånkomligt att ett antal kyrkor utan kulturhistoriskt vär— de kommer att bli överflödiga. Alternativ användning av så- dana bör därför utredas.” Även Perstopps kyrkoråd kommer med liknande tankar. ”Självklart kommer kyrkobyggnader att bli onödiga, för stora eller för små eller på annat sätt olämpli— ga som gudstjänstrum. Erfarenheter från tidigare generatio— ners arbete med kyrkobyggnader säger oss dels att det krävs stor känslighet dels att förändringar alltid har måst göras. Ju mer en kyrkobyggnad används desto mindre svårigheter är

det att hålla den i stånd och omvänt.

I de fall det inte längre är motiverat att hålla en kyrka öppen anser Perstorps kyrkoråd att den bör underhållas och få tillsyn i sådan omfattning att den inte förfaller."

Hammarlövs kyrkoråd ställer sig inte främmande till tanken att vissa kyrkor skulle kunna rivas. Kyrkorådet anför:

"Kyrkor, som ej används, kyrkor utan kulturhistoriskt värde bör kunna rivas. Något annat användningsändamål för en kyrka omgiven av en kyrkogård är svårt att tänka sig. Inom vårt pastorat har vi en sådan kyrka som stått oanvänd i 10 år p.g.a. att församlingens ”gamla” kyrka, av kulturhistoriskt värde, efter restaurering åter tagits i bruk. Den bästa lös— ningen vore att den s.k. ”nya” kyrkan rivs, men ekonomin tillåter det inte. Tiden är kanske heller, ur församlings—

bornas synpunkt, inte mogen än."

Många av de kyrkliga kommunerna menar att det inte är de kyrk— liga kommunerna som ensamma skall ha kostnadsansvaret för lan— dets kyrkor.

Lommapyds församling anför:

”Ansvaret för underhåll och vård av kyrkor, samt vård av kyrk— liga textilier och andra inventarier måste särskilt utredas. Det är med hänsyn till kostnadsutvecklingen icke möjligt för små glesbygdsförsamlingar att ensamma bära kostnaderna för be— varandet av klenoder.

Ett ställningstagande i denna fråga brådskar. Eftersatt un— derhåll kan åstadkomma obotlig skada eller medföra mycket kostsamma renoveringsarbeten. Detta ansvar torde kunna vara lämpligt — efter erfarenheter i Visby stift - att föras sam- man till ett gemensamt ekonomiskt ansvar i varje stift." Liknande tankar framför Haurida församling.

Bollerup, Tosterup, Övraby och ö. ngelstads församlingar anför följande.

"Kyrkobyggnaden är för det mesta kulturhistoriskt värdefull samt intressanta ur turistnäringssynpunkt. Det är inte för— svarbart att församlingen ensam skall bekosta det stora under— håll som en kyrka kräver, därför att statliga myndigheter,

som riksantikvarieämbetet, kräver att byggnaden skall bevaras. Turistnäringen har också krav på församlingen att kyrkan skall

vara öppen för allmänheten under turistsäsongen. Staten måste ta sitt ansvar för sin del av verksamheten som grundar sig på turistnäring och kulturminnesvård. Detta kan ske genom bi— drag till kyrkofonden som sedan ställer medel till förfogande för kyrkornas bevarande.”

Kvistdala och Tuna församlingar anser att församlingar som har under 1 000 invånare bör tillförsäkras statsbidrag för underhåll av kulturhistoriskt värdefulla kyrkor.

Katrineholms församling och Katrineholms kyykliga samfällighet anför:

"Problemet med de övertaliga kyrkobyggnader, som uppkommer i samtliga struktunnodeller och som huvudsakligast drabbar för— samlingstäta gamla kulturområden, bör behandlas ytterst grann- laga. För en nödvändig minskning av driftkostnaderna bör en ökad sammanlysning äga rum och vissa kyrkor användas endast sommartid. I vissa fall, när det gäller nyare kyrkobyggnader utan sammanhängande kyrkogård torde ett upplåtande med åtföl— jande underhållsansvar till andra kyrkosamfund vara ett alter— nativ. Det är dock ofrånkomligt, att ett ökat samhällsstöd behövs för att bevara den kulturbyggnadsskatt som de flesta gamla kyrkobyggnader utgör.

Församlingen och samfälligheten är helt emot rivning av kyr—

kobyggnader."

Södertälje kyykliga samfällighet anför bl.a. följande:

”Ett viktigt problemområde, som översiktligt diskuteras i ut- redningen rör kyrkobyggnader. Påpekas i utredningen att de små församlingarnas kyrkobyggnader ofta är för stora i förhållande till församlingarnas folkmängd.

Kyrkobyggnadernas drift och underhåll är en tung post för många församlingar. Södertälje Kyrkliga Samfällighet anser att det är angeläget att bevara kyrkobyggnader av kulturhis-

toriskt intresse. Detta är emellertid ingen exklusiv uppgift för Svenska Kyrkan, utan — som utredningen anför - ett sam— hälleligt intresse. En finansiering med statsbidrag (med de villkor som kan vara förknippade härmed) bör övervägas."

Filborna församling anför:

"Kyrkobyggnadernas underhåll måste i detta sammanhang också penetreras. Detta underhåll måste i framtiden mer belasta centrala kulturvårdande myndigheter än vad nu är fallet. I dagsläget är detta en mycket betungande kostnad för enskilda församlingar och samfälligheter. En medelstilldelning får na— turligtvis byggas på rent kulturhistoriska värden. Vi har nog klart för oss vilka byggnader som i dag har ett kulturhisto- riskt värde. Problematiken infinner sig när framtiden förs på tal. I dag bestämmer Riksantikvarieämbetet vilka byggnader som skall restaureras, repareras och underhållas för att in— te kulturhistoriska värden skall gå till spillo. Man beaktar då inte de konsekvenser detta kan få för församlingens verk— samhet. I de fall då församlingens intressen och kulturminnes— vården går hand i hand är det rimligt med ett delat ansvar för kostnaderna."

Åtskilliga av de kyrkliga kommunerna menar att kostnader för underhåll och renovering av kyrkor bör ersättas av kyrkofon— den men även andra lösningar diskuteras.

Domkyrkoförsamlingen i Göteborg anför:

"När det gäller de ekonomiska problemen är naturligtvis un— derhållet av kyrkobyggnaderna en viktig fråga, men viktig en— dast i det avseendet, hur kostnaderna för detta underhåll skall fördelas. Att Svenska kyrkan har råd att underhålla alla sina kyrkor, måste vara ställt utom allt tvivel. Men någon generell lösning på detta ekonomiska problem kan knap— past anvisas. I vissa fall kan en ekonomisk samfällighet va— ra en utväg, men den enda hållbara lösningen torde vara att Svenska kyrkan genom t.ex. kyrkofonden tar på sig det över—

gripande ansvaret för att inga kyrkor får förfalla på grund av bristande underhåll."

Bankepyds kyykoråd anför:

”En av de bärande motiveringarna till sammanförande i större enheter är svårigheterna för ekonomiskt svaga församlingar att bära tunga kostnader för byggnader. Problemställningarna är inte nya för kyrkan, vilket åtskilliga kyrkoruiner bär vittnesbörd om. En möjlighet är att kyrkofonden tillförs me— del för underhåll av bl.a. kulturellt värdefulla byggnader. Visst ansvar för sådana underhålls- och driftskostnader bör även kunna åläggas stift, kontrakt och pastorat."

Sandhults församlipg anför:

"Vad underhåll av stora kyrkobyggnader beträffar kunde med fördel Kyrkofonden (om inte rena statsbidrag skulle utgå) till— föras t.ex. 2 öre/skattekrona till en underhållsfond varifrån hjälp kunde utgå till församlingar som nödgas utdebitera 1:50 eller mer och trots det har svårt att klara reparations- och underhållskostnader. Alla kyrkor har inte kulturhistoriskt värde, men många har det, varför utredningen borde ha kommit med ett sådant här förslag."

prpa pastorat anför: &.

"En mycket stor kostnad för flerförsamlingspastorat i gles- bygd med många kyrkor är underhåll och renovering av kyrkor— na. Denna kostnad kan uppgå till 25 % eller mer av den årliga budgeten.

För att avlasta flerförsamlingspastorat i glesbygd denna tunga börda föreslår Gryta pastorat att alla kostnader för underhåll och renovering av (de blivande) samfälligheternas kyrkor be- kostas av en särskild fond (Fond för underhåll av kyrkor) un- der kyrkofonden. Inkomsterna till fonden för underhåll av kyr- kor föreslås bli dels en höjning av den allmänna kyrkoavgiften

dels ett väsentligt tillskott från statsbudgeten. Motivet för detta är dels att kyrkorna utgör en kulturell tillgång av all— mänt intresse dels att staten genom olika bestämmelser styr omfattningen av kyrkorenoveringar.”

Saltsjöbadens församling anför:

"Det problem, som kan finnas hos många små församlingar med en kyrkobyggnad av i många fall kulturhistoriskt intresse och vars underhåll är en tung börda för församlingarna, löses knappast genom ett uppgående i en större enhet. Eftersom det måste vara en riksangelägenhet att bevara dessa byggnader,kan det t.ex. istället bildas en speciell fond för att restaurera och underhålla dessa dyrbara kyrkobyggnader."

Alingsås församling anför bl.a. följande:

"Beträffande kyrkobyggnader föreslås en gemensam fond för he— la Sv.Kyrkan, varför en noggrann inventering av befintliga kyrkobyggnader rekommenderas. Vad beträffar pålagor i olika former förorsakade av Riksantikvarieämb. eller annan statlig myndighet bör staten ta sitt ansvar och total ersättning utgå.

Värnhems församling utvecklar närmare ett förslag till en res— taureringsfond:

"Den del av kyrkoskatten som avser Öyggnader bör man dela upp i två delar. Den lokala församlingen bör kunna få disponera den ena delen. Den andra delen — t.ex. 25 statteöre — bör sam— las för hela landet i en för riket central fond, Restaurerings— fonden. Även staten bör bidraga med medel till denna fond.

Alla kyrkobyggnader skulle kunna få stöd ur fonden för om— byggnader och renoveringar. Undantag skulle dock vara om åt— gärderna endast avsåg löpande underhåll. Fonden fördelar stö- det efter den dag ansökan kommer in till densamma.

Stödets storlek:

I nonnalfall: 50 % av godkänd kostnad som bidrag för alla kyr— kor. I undantagsfall för kulturhistoriskt värdefulla kyrkor, där församlingen inte klarar av finansieringen av renoveringen skulle fonden kunna lämna t.ex. 75-80% av godkänd kostnad. I inget fall skulle fonden ge bidrag med 100 %. Det är nämligen viktigt, att det lokala engagemanget och ansvaret härvidlag inte faller bort. Församlingarna har dessutom sin del av skat— temedlen för att täcka sin del.

I fonden skulle ingå representanter för staten, riksantikva— rieämbetet samt för stiften. Organisation och kansli kan ut— formas efter modell från t.ex. Sv. Frikyrkorådet eller sam—

lingslokaldelegationen.

Även de politiska organisationerna har berört frågor rörande POLITISKA ORGANISATIONER

kyrkorna.

Kristen Demokratisk samling anför:

"Vad man kan böra överväga är om de ekonomiska möjligheterna räcker till väckelsetidernas stora kyrkor, nu dyra i under— håll och uppvärmning, eller om tro och gemenskap bör odlas på annat sätt. Till och med 'samarbetskyrkor: med hus som tiden har råd till - bönehus, folkets hus, idrottshus - kan vara att förorda fram för att minska antalet präster och and- ra med möjlighet till avlönad heltidsinsats.

Centerns Kvinnoförbund anför:

"För många församlingar — små som stora — är underhåll av kyrkobyggnader en tung ekonomisk uppgift. I utredningen ställs — lite tillspetsat - frågorna om vi kan riva kyrkorna, lägga dem i 'malpåse' eller hitta andra användningsområden för dem. Detta problem får dock inte tas till intäkt för sammanslag- ningar. CFK vill i detta sammanhang plädera för en solidarisk

samverkan i t.ex. en gemensam fond för renovering av kyrko- byggnader."

ckli e Center och CKF avdelnin ar anser "att pastoraten bör övertaga de tyngre kostnaderna för kyrkan och kyrkogår— den. Skulle någon av de andra modellerna bli verklighet så försvinner beskattningsrätten helt för de nuvarande försam— lingarna och detta är vi helt emot."

Sollentuna centern anför:

"Ansvaret för vården av kyrkliga byggnader bör bibehållas inon församlingarna. Detta bidrar till känslan av gemenskap kring ortens kyrka och i hög grad till att hålla församlingsarbetet levande. Våra kyrkor är av mycket stort kulturhistoriskt vär— de och skall givetvis bevaras. En speciell kyrkorestaurerings— fond borde bildas med en generös tilldelning av statliga me—

del."

Dorotea socialdemokratiska kvinnoklubb anför:

"Använd kyrkorna så långt som möjligt till lokaler för olika aktiviteter. Om man som liten vänjer sig vid kyrkan blir det naturligt att som vuxen gå till kyrkan. Därför kan kyrkorna mer än vad som är fallet användas till samlingar och aktivi— teter med barn och ungdomar. Naturligtvis kan man inte använda kyrkan som samlingssal om det är orealistiskt beträffande avstånd.

Kyrkor med kulturhistoriskt värde är det samhällets sak att se till att de bevaras.

Vi tror inte att man skall lägga kyrkor i malpåse eller riva dem. Använd till samlingslokaler eller dylikt så långt det är

möjligt."

Några socialdemokrater i Västerås anför bl.a. följande:

"Hur skall kyrkorna användas som ej har några eller ringa anj tal gudstjänstbesökare? Ett stort problem. Mässfall har även förekommit inom samfälligheten. Om inte kyrkobyggnaden har ett kulturhistoriskt värde — annars får staten ta sitt ansvar —

får man väl 'lägga den i malpåse' eller hyra ut för något an— nat ändamål. I yttersta nödfall får man kanske riva den; det har hänt förr i historien. Alternativet är att höja utdebite— ringen kraftigt, men hur realistiskt är detta? För småförsam— lingarna i landet med många kyrkor får man nog i första hand genomföra ekonomiska samfälligheter för att se vad som sedan kan göras.”

Frågor rörande kyrkobyggnaderna har även tagits upp av vissa organisationer m.fl.

Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund anför: ORGANISATIONER M.FL. STUDIECIRK-

LAR OCH ENSKILDA "Kyrkobyggnaderna är ett problemområde som översiktligt berörs i utredningen. Dess drift och underhåll är en tung post i många församlingar. I takt med minskade ekonomiska ramar tor— de för många kyrkoråd den väsentliga uppgiften vara att pröva takten i kyrkobyggnadernas förfall.

De kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnaderna bör självklart bevaras. Detta ansvar kan dock inte exklusivt vara en kyrkans angelägenhet utan får - som utredningen anför - anses vara ett samhälleligt ansvar.

I det fortsatta utredningsarbetet bör frågan om statsbidrags- finansiering i detta avseende prövas. Härvid bör även frågan om förvaltningen av löneboställen och övriga byggnader prövas."

Föreningen Sveriges Landsantikvarier anför:

"Särskilda problem uppstår beträffande kyrkobyggnaderna. Kost- naderna för vård och underhåll blir inte mindre om ansvaret läggs på större enheter. De blir minst oförändrade. Besparingar antyder att det kan bli fråga om rivning eller placering i 'malpåse'. Dänned skulle vi vara tillbaka till 1800—talets hantering av det kulturarv som våra kyrkor och deras inven- tarier utgör.

I vissa fall skulle en större enhet medföra att en befolk— ningsmässigt stark församling skulle kunna dela ansvaret för en ekonomisk svagare grannförsamlings kyrka. Detta kanske skulle underlätta underhållet. Men i flertalet fall skulle resultatet endast bli att den nya kyrkokommunen fick flera kyrkor i stället för en att svara för, med ett oförändrat befolkningsunderlag per kyrka. Man har då försvårat under- hållet — i en sådan storförsamling skulle snart resas krav på ekonomisk rationalisering och minskning av antalet bygg—

nader.

Kanske förutsätter man att kulturminnesvården träder in och i en sådan situation tillskjuter medel för kyrkornas under— håll. Landsantikvarieföreningen vill varna för en sådan upp— fattning.Uppgiften är så omfattande att den både nu och i framtiden ligger långt utanför kulturminnesvårdens möjlig— heter. Bevarandet av kyrkorna måste till väsentlig del ske genom insatser inom kyrkan själv.

Det är därför viktigt att de nuvarande enheterna bevaras och att församlingarna behåller beskattningsrätten och ansvaret för byggnadsunderhållet. Genom att bevara och stärka försam— lingsgemenskapen inom de gamla socknarna får man den bästa garantin för att kyrkan bevaras: genom att den nyttjas och ingår i bygdens liv blir underhållet självklart. Omvänt bi— drar bygdekyrkan till att bevara sambandet mellan invånarna och församlingen - det skulle inte alls vara lika självklart att delta i den kyrkliga verksamheten om denna bedrevs från grannsocknen eller i lokaler utan den tradition och högtids- stämning som den gamla kyrkan ger.

Också med tanke på villigheten att göra ekonomiska uppoff— ringar för bevarande av kyrkorna är det viktigt att enhe- ten kyrka—församling inte bryts. Det är psykologiskt lättare att motivera kyrkoskatt eller andra avgifter till hembygdens kyrka än för bevarande av andra socknars kyrkor.”

Sveriges kypkokamerala förenipg anför:

”Vården av våra kyrkobyggnader är en betungande post i den samlade budgeten för Svenska kyrkans församlingar och pasto— rat. Inom vissa stift finns ett oproportionerligt stort antal kyrkor. Om en kyrka inte längre fyller ett behov ur verksam— hetssynpunkt bör inte riksantikvarieämbetet kunna ålägga kyr- kokommunen att underhålla kyrkan med mindre än att statsbid— rag härför utgår. En allmän prövning av behovet av kyrkolo— kaler bör göras inom kyrkan. Eftersom fastighetsunderhålls- kostnader är en stor post är det inte rimligt att kyrkokom— muner med onormalt stort antal kyrkor erhåller utjämningsbid— rag utan en ordentlig behovsprövning. Om behov inte kan på- visas är det inte längre en solidaritetsfråga för de bärkraf— tiga enheterna inom kyrkan att bidra till dessa kostnader via kyrkofonden.

Bidrag föreslås utgå till samtliga domkyrkor och inte som nu bara till vissa av dem. Ett alternativ härtill kan vara att finansiera domkyrkornas stiftsangelägenheter via partiella stiftssamfälligheter."

Husmodersförbundet Hem och Samhälle anför bl.a. följande:

"Svenska kyrkan har i dag ett utjämningssystem över kyrkofon- den. Det innebär att de ekonomiskt svaga församlingarna får hjälp av starkare ekonomiska enheter, främst de stora i de större kommunerna. Denna solidaritetstanke bör man bygga vi- dare på. De små enheternas villighet att söka sig fram till en effektiv egen organisation kommer att underlätta arbetet. Men det är frivilligheten som måste uppmuntras. Våra gamla kyrkobyggnader har ett kulturhistoriskt värde. Utan tillskott av medel från staten eller befolkningsstarka tätortsförsam- lingar kan inte en tänkt samfällighetsbildning inom en stor- kommun klara finansieringen av kyrkans underhåll. Problemen kommer att öka om en nybildad storkyrkokommun får flera kyr— kor på sin lott, kyrkor som man inte känner någon samhörighet med sedan länge. På sikt skulle resultatet inte undgå att bli

det som utredningen antyder nämligen rivning — min eller din kyrka? Därför behövs kyrkobyggnadsfonden. En gemensam fond för renovering av dyrbara kyrkobyggnader borde bildas.”

Även studiecirklar och enskilda personer tar upp frågor om kyrkorna. En studiecirkel i Boda församling anför:

"Församlingarna bör kunna erhålla ett ekonomiskt stöd då det gäller att vårda kyrkor, som är kulturbyggnader. Riksantik— variska synpunkter, som i många fall hindrat församlingarna till åtgärder, måste borga för ekonomiskt stöd i stället. Slutligen anser vi att allt tal om rivning av kyrkor är helt orealistiskt. En ekumenisk samverkan och nyttjande av kyrkor— na är mer realistiskt."

En studiecirkel i Larvs pastorat anser att det bör utgå stat— ligt stöd till vården av kyrkobyggnader.

En ABF—cirkel i Storuman anför:

"Kyrkans verksamhet skall ej bestämmas av kyrkornas placering. Verksamheten skall bedrivas där människorna finns. Kyrkor som ej används för församlingsändamål, eller har kulturhistoriskt värde, kan i vissa fall användas till andra ändamål, ex. mu— seibyggnader. övriga ej utnyttjade kyrkor får ej vara en ekonomisk belastning för övrig kyrklig församlingsverksamhet.”

En studiegrupp i Härnösand menar att en särskild fond för byggnader borde inrättas. "Eftersom kyrkoskatten för juridis- ka personer indrages till staten kan en tänkbar utväg vara, att riksdag och regering använder dessa medel till särskilda kulturminnesanslag för kyrkliga byggnader. Om sådana statliga kulturminnesanslag inte tillskapas, anser vi, att riksantik— varieämbetets direktivrätt kraftigt bör inskränkas."

Församlipgsmedlemmar i Stora Kopparbergs församling vill ogär—

na att kyrkor skall rivas och anför:

”Det ekonomiska ansvaret för befintliga kyrkobyggnader kan bli för tungt för en liten församling eller ett litet pasto— rat och bör kunna läggas högre upp, så att inte församlings— verksamheten blir lidande. I möjligaste mån bör man också be- hålla det som generationer byggt och som är helgat till Gud.

Riv inte av rationaliserings—raseri!”

4.4 Samverkan på stiftsplanet

I flertalet av remissvaren har inte direkt berörts behovet av en ev. ökad samverkan på stiftsplanet. Indirekt torde dock många, som pekat på vikten av lagändring så att nuvarande to- tala samfälligheten kan ingå i partiella samfälligheten, vil- ja bana väg för tillkomsten av sådana. Vidare torde alla de som pläderat för att all samfällighetsbildning skall vara fri- villig också vara motståndare till att stiftssamfälligheter

införs som obligatorium.

I åtskilliga svar har dock även frågor kring ev. stiftssam— fälligheter behandlats.

Av de kyrkliga riksorganen har t.ex. Svenska kyykans diakoni— nämnd anfört följande.

”Nämnden vill till sist aktualisera de särskilda behov som ORGAN PÅ RIKS; föreligger beträffande de olika specialisttjänster som f.n. OCH STIFTSNIVÅ finns inrättade på lokalplanet för bl.a. Sjukhuskyrkan, den kyrkliga familjerådgivningen och den andliga vården på kri- minalvårdsanstalterna.

Samverkan i partiella sitftssamfälligheter behövs för dessa särskilda verksamheter.”

Utbildningsnämnden anför bl.a.:

”Ur utbildningssynpunkt och då det gäller att få en funge— rande tjänstestruktur, är modell två att föredra. I beskriv— ningen av modellen nämns också att pastoratet skulle kunna ingå i en obligatorisk stiftssamfällighet för frågor som rör stiftsarbete, vissa frågor rörande andlig vård på sjukhus etc. Bildandet av sådana stiftssamfälligheter aktualiserar behovet av en översyn av stiftsorganisation och stiftsindel-

ning."

Rikskommittén för stiftstingen anför bl.a. följande:

"Enligt rikskommitténs mening har stiftstingsorganisationen sedan länge fått en sådan ställning inom svenska kyrkan att den bör inordnas bland kyrkans 'legala' organ i den meningen att den församlingskommunala lagstiftningen görs tillämplig på denna del av stiftens verksamhet. Härvid bör dock t.ex. när det gäller stiftstingets storlek och valkretsindelning stor hänsyn tas till de enskilda stiftens olika struktur. Av avgörande vikt i detta sammanhang är att lagstiftningen mås— te vara tvingande i den meningen att de nya 'stiftssamfällig— heterna' skall omfatta samtliga församlingar och kyrkliga samfälligheter i stiften. Kompetensområdet för stiftstingen bör enligt stiftstingskommitténs mening kunna omfatta såväl sådana för stiftet gemensamma angelägenheter som ansluter till LFKS 2 5 3 ("främjande av gudstjänstliv och kyrklig förkunnelse i övrigt samt kristen verksamhet bland barn och ungdom, äldre, sjuka och andra”) som speciella uppgifter av— seende andlig vård vid sjukhus, inom försvaret, kriminalvår— den, högskolan eller liknande.”

Svenska kyrkans församlings— och pastoratsförbund anför:

”Vissa kyrkliga angelägenheter är av sådan natur att de be- höver handhas på en högre strukturnivå än församling/pasto— rat/samfällighet inom kommunen. Exempel härpå är begravnings— platser för invandrare och stiftstingens verksamhetsområde."

Även regionala kyrkliga organ har behandlat dessa frågor.

Karlstads domkapitel pekar på vikten av att ha ett starkt stiftsplan.

Strängpäs stiftsråd vill att frågor om stiftens organisation, uppgifter och ekonomi skyndsamt utredes.

Domkapitlet i Linköping menar att det bör finnas möjlighet att både partiella stifts— och kontraktssamfälligheten får uppgifter som avser stift respektive kontrakt.

Stiftsrådet i Stockholms stift anser förslaget om en partiell stiftssamfällighet värd beaktande och uppmanar kommittén till att i slutbetänkandet lägga förslag om stiftssamfälligheter.

Stockholms domkapitel anför bl.a.:

"Med tanke på den speciella situationen som Stockholms stift befinner sig i, bl.a. av att människor bor, arbetar och till— bringar sin fritid i olika församlingar, så kommer stiftet i framtiden att behöva ytterligare tjänster på regional— och stiftsplan. Tjänster kommer att behövas t.ex. för jourarbetet, finsktalande, cityarbetet, fritidskyrkan, studentarbetet, ut- bildningsfrågor, personalfrågor, sjukhusarbetet osv.

I det sammanhanget är förslaget om en partiell stiftssamfäl- lighet värt beaktande. Som exempel kan nämnas att en sådan samfällighet på ett verksamt sätt skulle vara till hjälp för en församling som Botkyrka där en tredjedel av de boende är invandrare som inte tillhör svenska kyrkan."

Skara domkapitel anför:

”I den utsträckning för stiftsövergripande verksamhet, oav- sett om prästerligt ansvarsområde eller annan kyrkans verk- samhet med stiftet som lämplig minsta enhet avses, bedöms ske genom samfällighetsbildning för hela stiftet, anser dom- kapitlet det nödvändigt att frågan härom kopplas till frågan om stiftstingens_legalisering för att undvika Uppbyggnad ad— ministrativt av parallellorganisationer. verksamheter som kan vara motiverade med stiftet som basenhet — om inte sam— fällighetsbildning mellan två eller flera pastorat i vissa fall visar sig vara en bättre lösning — är exempelvis skol- eller studentprästverksamhet och dänned sammanhängande funk— tioner, fritidskyrkoverksamhet. För verksamhet i kyrkor som stiftet får sägas ha ett speciellt ansvar för, därför att de från såväl kyrklig som kulturhistorisk synpunkt har ett sär- skilt värde, som gör att de attraherar besökande långt utan— för pastoratens gränser och där speciella kyrkliga insatser

av den anledningen är motiverade, bör också övervägas att

finna en form för stiftsansvaret.”

Linköpings stiftsråd anför bl.a. följande:

"Det pågående refonnarbetet inom Svenska kyrkan har hittills endast till en mycket liten del berört stiftet och dess organ. Den legala verksamheten genom domkapitel och stiftsnämnd mås— te i hög grad kompletteras med det fria och frivilliga arbe— tet genom Stiftsting och Stiftsråd, Kyrkans Ungdom, Ansgars— förbundet, Församlings- och Pastoratsförbundets stiftsavdel- ningar och andra regionala organ. En ökad samverkan behövs mellan främst domkapitel och stiftsråd och de organisatoris— ka fonnerna härför behöver snarast åstadkommas. Den frivilli— ga stiftstingsorganisationen behöver få en fastare förank— ring inom Svenska kyrkan. Organisationen har nu fått en sådan ställning att den på lämpligt sätt bör inordnas i kyrkans le- gala organ och få en säkrare ekonomisk grundval. Finansie- ringen av stiftsarbetet bygger alltjämt på främst solidari- teten mellan församlingarna och i ekonomiska kristider beskä- res eller bortfaller den frivilliga stiftstingsavgiften. Detta medför en svår - stundom prekär - situation för stifts- ting och stiftsråd, som har ansvar för såväl personal, kansli, stiftsgårdar och andra anläggningar som verksamheten i stort. De i betänkandet föreslagna stiftssamfälligheterna — eller annan ekonomisk förening — måste omfatta alla församlingar och kyrkliga samfälligheter och kompetensområdet vara så brett, att där inrymmes alla frågor rörande evangelisation, informa— tion och utbildning liksom speciella uppgifter enligt stifts— tingets och stiftsrådets bedömning. På grund av stiftsarbetets rörlighet och behov av flexibilitet bör icke alltför snäva ramar fastlåsas vid tillskapandet av det gemensamma finansiel— la organet.” Härnösands stiftsråd anför:

"Stiftstingen kan numera anses vara fast etablerade organ och

ingår som en naturlig del i kyrkans regionala organisation.

Principiellt är dock stiftstingen frivilliga organisationer med frivillig anslutning.

Stiftsrådet beklagar att betänkandet inte har behandlat stifts— tingsorganisationens ställning i Svenska kyrkan. Stiftsrådets uppfattning är att en legalisering är det rätta. Är legali— sering inte möjlig föreslår Stiftsrådet p££_församlingar/pas- torat bildar en obligatorisk partiell samfällighet för de stiftsangelägenheter, som nu åvilar stiftstingen.”

Vissa av de regionala kyrkliga organen uttalar sig klart för

ett inrättande av obligatoriska partiella stiftssamfälligheter.

Luleå domkapitel anför:

”Kyrkokommittén berör även behovet av bärkraftiga strukturer på stiftsnivå för vissa gemensamma angelägenheter, exempel— vis sjukhuskyrkan, den andliga vården vid militärförband och regionala kriminalvårdsanstalter m.m.

Denna för kyrkans verksamhet viktiga problematik måste enligt domkapitlet bli föremål för uppmärksamhet på ett mycket tyd- ligare och mer utvecklat sätt än vad som framgår av kyrkokom- mitténs betänkande. Stiftet som arbetsenhet för gemensamma angelägenheter har en självklar och viktig ställning i dag, samtidigt som den organisatoriska och ekonomiska basen för detta arbetet är utomordentligt svag och osäker. Nu pågående arbete med rikskyrkans organisation aktualiserar även en rad frågeställningar vad beträffar stiftsorganisationen.

Kyrkokommittén antyder att stiftssamfälligheter kan vara nöd- vändiga men behandlar endast i förbigående dessa samfällig- heters ansvarsområden och organisatoriska bas.

Domkapitlet konstaterar att bland de exempel som ges beträf— fande verksamheter som kan handläggas genom stiftssamfällig- heter, saknas många viktiga verksamhetsområden som sedan län- ge av församlingarna genom stiftsorganisationen ansetts vara

gemensamma angelägenheter: utbildnings- och fortbildningsfrå— gor, barn— och familjearbete, ungdomsarbete, evangelisations— frågor, rekryteringsfrågor, infonnationsverksamhet och diako— nala ärenden.

Det är oklart hur kyrkokommittén tänker sig förhållandet mel— lan nu existerande stiftsting och de tänkta stiftssamfällig— heterna. Menar man att en stiftssamfällighet ersätter behovet av stiftsting eller tänker man sig samfällighetsbildningar som från stiftsting övertar en del men inte all verksamhet

och ansvar?

Ett väsentligt problem i stiftsverksamheten i dag utgöres av den osäkerhet som stiftstingsorganisationens princip om fri— villig anslutning innebär. Detta medför att väsentlig verksam- het ofta inte kan komma till stånd på grund av att den ekono- miska grunden för denna inte kan tryggas.

Det är därför enligt domkapitlets mening ytterst angeläget att pastoratens obligatoriska tillhörighet till stiftsorga- nisationen blir en viktig målsättning vid förtsatta övervä— ganden beträffande svenska kyrkans struktur. '

Domkapitlet vill alltså förorda att kyrkokommittén i sitt fortsatta arbete överväger legalisering av dagens stifts- tingsorganisation som den lämpligaste vägen att gå när det gäller bildandet av den nödvändiga bärkraftiga strukturen

på stiftsnivå. Det är då angeläget att det legaliserade stiftstinget — i fonn av en obligatorisk partiell stifts— samfällighet — får ansvar för såväl de verksamheter som i dag ingår i stiftstingsorganisationen som den typ av ansvars— områden som kyrkokommittén lämnat exempel på vid sitt reso- nemang om stiftssamfälligheter.

Med tanke på dels stiftstingets uppbyggnad på den representa— tiva demokratins grund, dels ock stiftstingets uppgift att svara för de verksamheter som är av gemensam natur för stif— tets församlingar, samt den möjlighet som torde föreligga

till nära samverkan mellan den legala sektorn genom domkapit— let och den fria och frivilliga sektorn genom stiftsrådet, är en sådan lösning enligt domkapitlets uppfattning väl motive- rad och för stiftsarbetet utomordentligt angelägen." Samma tankar framförs även av Luleå stiftsråd.

Luleå stiftsnämnd anför:

”För kyrklig samverkan på stiftsplanet bör enligt stiftsnämn— dens mening stiftstingsorganisationen eller motsvarande fram— tida samarbetsorgan ges en fastare form med obligatorisk an— slutning för pastoraten inom stiftet. Nuvarande ordning med frivillig anslutning måste innebära stora problem med plane— ringen av verksamheten både på kort och lång sikt. En ange— lägen ändring av verksamheten som kräver större ekonomiska resurser kan med den frivilliga anslutningen resultera i att pastorat begär sitt utträde ur organisationen med ytterliga— re försämrad ekonomi som följd."

Domkapitlet i Visby och Stiftsnämnden i Visby anför:

”Som ovan anförts omfattar stiftstinget i Visby stifts samt— liga församlingar i stiftet. Stiftstingsorganisationens snab— ba införande i samtliga rikets stift visar utan tvivel på att den på ett enkelt och ändamålsenligt sätt kommit att fylla en lucka i den kyrkliga organisationen. Enligt stiftsmyndighe— tens mening bör stiftstingen göras obligatoriska för försam— lingarna och ges en i lagen om församlingar och kyrkliga sam— fälligheter klart fixerad status motsvarande pastoratens. Därvid bör man inte på något sätt ställa sig negativ till att dessa samfälligheter kommer att omfatta t.ex Sjukhuskyrkan, den andliga vården vid kriminalvårdsanstalterna eller kyrkans högskolearbete, men grundläggande bör vara de gemensamma upp— gifter för stiftets församlingar som motsvarar 3 5 andra styc— ket 3 i lagen, dvs gudstjänstliv, förkunnelse, diakoni och evangelisation."

Av de kyrkliga kommunerna, som behandlat frågor om stifts—

FÖRSAMLINGAR samfälligheter är främst vissa större samfälligheter tveksam— M.FL. KYRKLIGA . .. . .. . . . " _ MJQIRUHZ ma till framfor allt inrättande av obligatorlska st1ftssamfal

ligheter. Sålunda anför Borås kyykliga samfällighet följande:

"Samfällda kyrkorådet vill på det bestämdaste framföra att inte några obligatoriska stiftssamfälligheter inrättas. Stiftsarbetet bör ske på frivillig väg. Den nuvarande orga— nisationsmodellen bygger på frivillighet och det stämmer väl överens med decentraliseringsidéerna. Det bör vara en fråga för varje stift att själva avgöra i vilken form en samverkan skall ske på stiftsplanet." Samma tankar framför Brämhults mköläd . Götebor s kli a samfälli het anför:

Göteborgs stift är det enda stift där stiftstinget inte är gemensamt för alla församlingar. Göteborgs kyrkliga samfäl— lighet samverkar med stiftstinget. Stiftstinget och kyrko— fullmäktige i Göteborg tillsätter hälften var av platserna i stiftsrådet varjämte biskopen är självskriven ordförande. Diskussioner pågår om förändringar i samverkansavtalet.

Kyrkonämnden kan i nuläget inte inse fördelarna med obliga— toriska stiftssamfälligheter. Den nuvarande organisations— modellen bygger på frivillighet och det stämmer väl överens med decentraliseringsidéerna. Det bör vara en fråga för var— je stift att själva avgöra i vilken form en samverkan skall ske på stiftsplanet.

Kyrkonämnden kan inte överblicka i vilken mån planer finns att försöka överföra den rikskyrkliga nämndorganisationen till stiftsnivå. Eftersom Svenska kyrkan inte skall vara en rikskyrka utan en församlingskyrka förutsätter kyrkonämnden att kyrkomötet endast ger rekommendationer men inte framtvin-

gar en viss organisation för stiften.

Kommittén bör fortsätta sitt utredningsarbete om eventuella stiftssamfälligheter men inrikta arbetet på modellskapande

och inte på lagstiftning.”

Ängelholms församling menar att”huvudansvaret för fritids- kyrkan bör ligga hos församlingarna ävensom kyrklig verksam- het på sjukhus, vårdhem m.m." Liknande synsätt framförs av Norrköpings kyykliga samfällighet som anför:

"Till strukturfrågorna hör även stiftsorganisationen. Utred—

ningen antyder att en möjlig väg är bildande av partiella samfälligheter för handhavande av vissa gemensamma och över- gripande uppgifter inom stiftet. Med den läsning som ovan skisserats menar nämnden att många av de uppgifter som i dag åvilar stiftet istället kan övertas av kyrkokommunen. Vissa reducerade uppgifter bör dock samordnas stiftsvis, ex. stifts— gårdarnas drift, viss konsulentverksamhet m.m. Denna samord— ning kan ske antingen genom frivillig sammanslutning som nu eller genom bildande av partiell samfällighet. Nämnden för+ ordar för sin del i första hand ett bibehållande av nuvaran- de system och i andra hand partiell samfällighet. Däremot av— visas helt finansiering av stiftsverksamheten via kyrkofon- den."

Hedvig Eleonoras församling anför:

”Pastorat eller samfällighet bör bildas för förut nämnda stör— re åtaganden (begravningsväsendet, byggnadsverksamhet). I öv— rigt bör man undvika att därutöver bilda samfälligheter.

Utöver dessa organisationer finns stiftsorganisationer (stifts— ting, stiftsråd och nämnder och deras verksamhet). En del ud- da verksamhet kan kanske inordnas under stifts— eller kont— raktsorganisationen.

Fritidskyrka, Sjukhuskyrka, den andliga vården inom Försvaret och Kriminalvården m.m. bör inordnas i den ordinarie försam— lingsverksamheten där resp. institution är belägen, varvid församlingen bör få härför erforderliga extra resurser genom t.ex. kyrkofonden."

Sala församlings kyrkoråd är inte främmande för ”samfällig— hetsbildning på stiftsplanet eller ökade åtaganden på ett lagstadgat stiftsting "-

Angerums, Lösens och Flymens församlingars kyrkliga samfällig—

het menar att det bör finnas möjlighet att bilda stiftssamfäl— ligheter för exempelvis utbildning, personalpool, Sjukhuskyr— ka, sommarkyrkoverksamhet m.m.

Typesö församlipg vill ge stiftstingen ökade arbetsuppgifter och anför:

”Inom storstadsområdena, vi tänker nu nännast på Stor—Stock— holm, finns en rad behov, när det gäller verksamheter, som svårligen kan läggas på enskilda församlingar utan att allt— för hårt ekonomiskt belasta dem.

Det gäller exempelvis sådana verksamheter som cityverksamhet, sjukhus- och fängelseprästernas verksamhet, invandrarpräster, skärgårdskommunernas ökade verksamhet sommartid etc. Ansva— ret för dessa verksamheter- även ekonomiskt- bör enligt vår mening läggas på stiftstingen.

Det finns vidare ett behov av personalpool för präster inom stiftet. Denna pool bör ligga på stiftsnivå på stiftstinget. När någon präst insjuknar och församlingen ej har ersättare, bör stiftspoolen träda in. Vi föreslår, att denna fråga blir föremål för en utredning."

Helsipgborgs kyzkliga samfällighet anför:

'danken på stiftsvisa samfälligheter verkar i vissa typer av

ärenden konstruktiv. Det spontana samarbetet via de nuvaran-

de stiftstingen är positivt men bör kanske ersättas av stifts— visa partiella samfälligheter inte minst mot bakgrund av det ökade kravet på regionalt samarbete."

Stockholms församlingsdelegerade anför bl.a.:

”För att ytterligare utvinna fördelar genom ekonomisk sam— verkan anser FD vidare att ännu en lagändring snarast bör komma till stånd som möjliggör för samfälligheten att ingå i annan samfällighet.

Stockholmssystemet med partiell samfällighet torde med fördel kunna utbyggas till stiftssamfällighet med större territo- riellt omfång än själva prnnärkommunen. Redan 1974 beslöt FD att hemställa till regeringen att en utredning måtte till— sättas för att undersöka möjligheten att bilda en partiell kyrklig samfällighet för gemensamma gpgelägenheter i hela Stockholms stift. I konsekvens hänned hävdar FD fortfarande att denna utredning snarast bör genomföras. FD välkomnar så- ledes ett fortsatt kommittéarbete på denna punkt och förvän— tar förslag om stiftssamfälligheter i slutbetänkandet."

Kungsholms församling, som vill inrätta en obligatorisk stifts— samfällighet, anför:

"Dessutom bör för speciella gemensamma uppgifter inrättas en obligatorisk stiftssamfällighet avseende sådana frågor som stiftsarbete, cityverksamhet, fritidskyrkoverksamhet, andlig vård på sjukhus, telefonjour och studentarbete. Detta förut- sätter att stiftstingen blir obligatoriska och erhåller ut- debiteringsrätt." Samma tankar framför Laxarby och Vårviks församlingar, som anför:

”Om stiftstingsorganisationen gjordes obligatorisk och därmed fick utökad ekonomi, kunde en hel lång rad av uppgifter av gemensamt intresse för församlingarna ombesörjas av nämnder- na och stiftsrådet. Ex.att möta skolans behov av kyrkan, and— liga vården vid sjukhus, vårdhem och servicehus för äldre och militären.

Här kan diakonin kopplas in med alla sina rika möjligheter till pedagogisk evangelisatorisk och social kompletterande tjänst. En utvidgning av stiftsrådets verksamhet borde på lokalplanet mötas av samordning av gemensamma angelägenheter

POLITISKA ORGA— NISATIONER OCH STUDIEGRUPPER

som handläggs av kontrakten."

Farsta församlipg vill ha "en refonn som möjliggör ett natur— ligt samarbete mellan svenska kyrkans fria verksamhet på stiftsnivå i form av stiftsting, stiftsråd och stiftsbyråer och den statligt reglerade verksamheten i domkapitel och

stiftsnämnder".

De politiska organisationer och studiegrupper som även be- handlat frågor om ev. stiftssamfälligheter är som regel för

att sådana inrättas.

Folkpartiets kristet sociala råd och kypkopolitiska råd anför:

Församling, pastorat och större samfälligheter skall vara skyldiga att ingå i partiella stiftssamfälligheter för ge- mensamma ändamål. Dessa kan variera från stift till stift, men en grundläggande regel om ett minimiarbete på stiftsni— vå måste finnas exempelvis för utbildning, stöd till ungdoms- och skolarbetet, fritidskyrkan och för sjukhuskyrkverksam- heten. Församlingarna bör dock kunna samverka på stiftsnivå i många andra frågor.

I detta sammanhang vill vi påpeka att en refonn som möjlig— gör ett naturligt samarbete mellan Svenska kyrkans fria verk- samhet på stiftsnivå i fonn av stiftsting, stiftsråd och stiftsbyråer med den statligt reglerade verksamheten i dom— kapitel och stiftsnämnder är mycket angelägen.

Moderata samlingspartiets kypkopolitiska råd i Hallands län anför:

"Vi är också överens med utredningen att vissa uppgifter inom den kyrkokommunala verksamheten lämpligen bör ske inom ramen för samfällighetsbildningar. För frågor som rör stiftsarbete såsom andlig vård på sjukhus, vid militära förband, vid kri- minalvårdsanstalter, fritidskyrkoverksamhet, studentarbete med flera uppgifter inom stiftet torde partiella samfällig—

heter vara ändamålsenliga."

Ljungby CKF avdelning anför:

”När det gäller frågor som rör stiftsarbete, vissa frågor rörande andlig vård på sjukhus, själavård vid vissa förband och kriminalvårdsanstalter skulle pastoraten kunna ingå i en obligatorisk partiell stiftssamfällighet."

Centerns ko olitiska ru i Gena —L' b —Gödelöv anser att det bör bildas stiftssamfälligheter för i första hand Sjukhuskyrkan.

Vuxenskolans studiegrupp i Tanums församlipg är tveksam till obligatoriska stiftssamfälligheter. Gruppen anför:

"Beträffande utredningens förslag om obligatoriska samfällig— heter för vissa regionala angelägenheter och stiftsangelägen- heter måste sägas, att dessa epgagemgpg har visat sig fppgera redan enligt nuvarande ordning. Fortlöpande tas nya initiativ, där de visar sig behövas. Man måste befara, att tvång medför

ökad byråkrati och mindre idealitet. Där en verksamhet i dag visat sig behövas, har medel för verksamheten inte saknats."

4.5 Specialfråga: Cityförsamlingarna i Stockholm

I direktiven (Din l982:95) nämns särskilt de problem som orsa— kas av den större rörligheten i samhället och som kan vara svåra att möta inom ramen för den territoriella församlings- organisationen. Så har Cityförsamlingarna i storstäderna, fr;a. i Stockholm, en omfattande dagbefolkning, medan allt färre människor bor inom dessa församlingars geografiska gränser. I Stockholms två mest utpräglade cityförsamlingar bodde 1983-01— 01 i Klara 631 personer och i Jakob 295. Storkyrkoförsamlingen hade vid samma tidpunkt 2 567 inv. och Adolf Fredriks försam— ling 5 659 inv. De ekonomiska problem som accentueras av de låga invånarsiffrorna, förstärks ytterligare genom beslutet att avskaffa den kommunala och kyrkliga beskattningen av ju— ridiska personer.

Följande synpunkter på cityproblematiken i Stockholm förelig—

ger:

Stockholms församlingsdelegerade menar att en framkomlig väg vore att bilda ett citypastorat (domkyrkopastorat) av tre el- x ler fyra pastorat. Stockholms ekonomiska samfällighet består i dag av enbart enförsamlingspastorat.I city skulle sålunda ett flerförsamlingspastorat bildas, medan de övriga enförsam- lingspastoraten skulle bestå.

Församlingsdelegerade pekar också på en annan faktor av be- tydelse för cityförsamlingarnas ekonomi. I dag kan församlings— delegerade enbart bevilja anslag till för de ingående försam- lingarna gemensamma angelägenheter. Ett nytt regelsystem bör göra det möjligt, att ge anslag till enskilda församlingars särskilda verksamhet inom samfälligheten, t.ex. cityförsam— lingarnas speciella cityverksamhet.

Stiftsrådet i Stockholms stift ansluter sig i denna fråga till vad Församlingsdelegerade anfört.

Klara församlipgs kypkoråd framhåller, att de ekonomiska in—

täkterna till 85 % består av skatt från juridiska personer. Folkmängden inom Klara uppgick 1938 till 7 403 personer, år 1962 till 2 482 och år 1983 till 641 personer. Trots vikande befolkningsunderlag har verksamheten i kyrkan vidmakthållits och även utökats. Svårigheter finns dock att finna kyrkligt intresserade personer beredda att medverka i kyrkoråd och kyrkofullmäktige.

Kyrkorådets uppfattning är att Klara och Jakobs församlingar * borde sammanläggas till en församling. Därtill borde personer ' som tidigare varit kyrkobokförda i Klara församling men varit tvungna att flytta på grund av kontoriseringen eller personer som var yrkesverksamma i församlingen, få möjlighet att efter särskild ansökan kyrkobokföras i församlingen (folkbokförings- förordningens 11 5 och 62 5). I skrivelse till regeringen 1984—03—09 har kyrkorådet hemställt om åtgärd i detta syfte.

Om Klara och Jakobs församlingar bildade en församling skulle

1 denna dessutom kunna betjäna en grannförsamling, t.ex. Stor— 3 kyrkoförsamlingen med dess kyrkobokföring.

Ekonomiskt är församlingen beroende av att församlingsdelege- rade svarar för 4/5 av kostnaderna för kyrka och andra för— samlingslokaler, men därtill kommer att församlingsdelegerade bör få möjlighet att direkt stödja cityförsamlingarnas verk— samhet. Då skulle samtliga församlingars i Stockholm skatte— kraft tagas i anspråk för ändamål, som genom cityförsamlingar- nas speciella situation är gemensamma för hela Stockholm.

Kyrkorådet ser ett inspirerande missionsfält inom Statens Järnvägar, Åhléns, S—E banken, PUB m.fl. inom Klara försam- ling belägna arbetsplatser.

Jakobs församlings kyzkoråd ansluter sig till de synpunkter

i diskussionsbetänkandet som handlar om "att söka strukturer som kan komplettera den territoriella strukturen" och relate-

rar dessa till cityförsamlingarnas speciella problematik.

Man prioriterar enligt följande:

1 Jakobs församling består och verkar som särpräglad cityför— samling. 2 Jakobs församling behåller sin organisation med kyrkoråd och fullmäktige, under förutsättning att personer som tidiga- re varit kyrkobokförda i Jakobs församling i fortsättningen skulle kunna begära kyrkobokföring där trots boende inom an- nan territoriell församling. Jakob skulle alltså bli ett slags ”valgmenighet”. 3 Jakobs församling bedriver sin verksamhet som en stiftelse, dels ekonomiserad med egna medel, dels med stöd av stift, för— samlingsdelegerade eller kyrkofond. Denna ordning är ett alter- nativ till p.l och 2. 4 Ett sammanförande av Jakobs församling med andra försam-

lingar bör ske först efter noggraniprövning.

Kypkorådet i Adolf Fredriks församling beskriver sin försam— ling som en typisk cityförsamling. 58 % av församlingsskatten kommer från juridiska personer, hög medelålder, instabilitet i befolkningen. Ca. 20 000 arbetar inom församlingens gränser. Av gudstjänstbesökarna beräknas ca hälften komma från försam- lingen medan hälften är personer som känner samhörighet med Adolf Fredrik samtidigt som de bor inom en annan territoriell församling. Församlingen som "arbetsgemenskap" bedöms som ”lagom" och det finns inget intresse av att ändra församlings- gränserna i dag inför en osäker framtidsutveckling. Ett för- slag 1981 om sammanslagning av Adolf Fredrik, Klara och Jakob hade inom församlingen avvisats med motiveringen att det inne— har fler nackdelar än fördelar. Samverkan mellan församlingar—

na, utan lagändringar, är nödvändig.

Kyrkorådet påpekar, att man måste erkänna "diskrepansen mellan den gamla sockentanken och dagens verklighet sådan den i varje fall avtecknar sig i Stockholms innerstad i dag”. Ett sätt att komma åt denna ”diskrepans" är att arbeta med icke-territoriel- la församlingar eller "valgmenigheter" parallellt med de terri— toriella församlingarna. Så kunde t.ex. Klara och Jakob vara

endera av de nämnda alternativa formerna medan Adolf Fredrik som territoriell församling samverkade med dessa. Det behövs erfarenheter av liknande arrangemang, varför ett "prov" kunde genomföras i Stockholms city.

SOU 1984:75 253 5. TJÄNSTEORGANISATIONEN Tjänsternas plats i kyrkans organisation KYRKLIGA ORGAN

M.FL. PÅ RIKS— OCH STIFTSNIVÅ

Ärkebiskopen önskar en ytterligare analys av prästens särskilda uppgifter och särskilda plats i församlingens verksamhet och be— slutande organ liksom också av prästens, diakonens och kyrkomu— sikerns anknytning till biskop och stiftsledning.

-Svenska kyrkans centralråd menar att domkapitlens nuvarande funk— tioner och kompetenser inte får åsidosättas eller genomgripande förändras.

Linköpings domkapitel finner det obestridligt att domkapitlet skall ha huvudmannaskapet och arbetsgivaransvaret för präster— skapet. Skara domkapitel förkastar tjänstemodell C inte minst på grund av att domkapitlets ställning där starkt försvagas. vad gäller domkapitlets funktioner i förhållande till andra vig— ningstjänster än präster kan en mellanform med komponenter från modellerna A och B tänkas: "hos domkapitlet skulle beträffande diakonitjänster ligga läroansvaret, dispensgivning från fast— ställda behörighetskrav och rekommendationer avseende tjänste- organisationen." En förstärkning krävs av domkapitlets resurser.

Domkapitlet i Strängpäs anser att tillsättning av tjänster som hittills bör åvila domkapitlet vad gäller präster och försam— ling/samfällighet beträffande övriga tjänster.

Växjö domkapitel skymtar bakom de olika modellerna en kongrega— tionalistisk kyrka. Detta gäller särskilt modell C och i viss mån modell E. I förlängningen av modell C ligger enligt domkapit- let biskopsämbetets avskaffande.

Lunds domkapitel understryker att domkapitlets ställning inte får försvagas. Detta kan inte ske utan att samtidigt den episko- pala strukturen försvagas. Det är viktigt att prästerskapet utan att behöva riskera något vågar predika Guds ord oförfalskat. Att

, domkapitlet i de flesta avseenden är arbetsgivare för prästerna är därvid en fördel. ”Domkapitlet anser det också självklart att domkapitlet i framtiden får ett övergripande ansvar för tjänste- organisationen i stiftet. Någon myndighet centralt eller regio— nalt måste tillse att kyrkan har en organisation som gör att he— la riket täcks med kyrklig verksamhet."

Domkapitlet menar vidare att tjänsteorganisationens anknytning : enbart till pastoraten gör det svårt att råda bot på de problem * utredningen konstaterat finns. En framkomlig väg är att i stället knyta ett antal präster till kontraktet. "Kontraktsprosten ges därvid en möjlighet att disponera dessa tjänster så att lokala och regionala behov blir tillgodosedda. Det kan gälla ett sjuk— hus eller en militärförläggning, men också behov av präst för ungdomsarbete eller gudstjänster.” Domkapitlet menar att detta skulle innebära en väsentlig ökad flexibilitet. De präster som anställs direkt i pastoratet kan med detta förslag bli något färre.

Karlstads domkapitel motiverar ett bestämt avvisande av modell C med att denna leder till en kongregationalistisk kyrkosyn där de uppgifter domkapitlen får knappast motiverar deras existens. Domkapitlet menar, att tanken att tjänsteorganisationens stor- lek och inriktning föresläs av pastoraten och fastställs av dom-

kapitlet kan vara en god ordning.

Härnösands domkapitel anser, att en modell där domkapitlet inte medverkar vid prästtillsättning inte kan accepteras. "Samverkan mellan den överordnade myndigheten och den lokala församlingen när det gäller tillsättning av präster är utmärkande och histo- riskt sett också unik för Svenska kyrkan. Denna samverkan har för prästerna inneburit garantier för en rättvis meritbedömning samtidigt som den gett utrymme för församlingen att själva väl- ja.'Inget hindrar att man finner andra former för samverkan vid tjänstetillsättningar. Luleå domkapitel menar, att nuvarande koppling präst — domkapitel bör bibehållas beträffande alla

prästtjänster. Då det gäller diakonitjänsterna prövar domkapit— let behörigheten medan pastoraten anställer och utövar alla ar-

betsgivarfunktioner.

Stockholms domkapitel vill slå vakt om prästens fria och oberoen— de ställning i förhållande till församlingen, vilken tillförsäk- rat svenska kyrkan en nyttig balans mellan predikoämbetet och församlingsstyrelsen. "Utan inflytande vid prästtillsättningarna skulle domkapitlens tillsyn i lärofrågor bli av närmast illuso— risk betydelse. Erfarenheten visar att avvikelser av läromässig art endast i mycket flagranta fall kan bli föremål för sanktio— ner från domkapitlets sida. Om tillsynen skall kunna fungera mås— te den ha andra styrmedel.l4ed nuvarande ordning kan domkapitlet verksamt bidraga till att såväl den läromässiga som den kunskaps- teoretiska kvaliteten kan upprätthållas och förstärkas”.

Svenska rådet för telefonsjälavård vill fästa uppmärksamheten på att präster i församlingstjänst sköter en rad uppgifter på kon- trakts—, stifts—, och understundom även riksplan. Jourtjänsten brottas med svårigheter sammanhängande med att denna verksamhet hittills inte vunnit arbetsrättsligt erkännande inom kyrkan. Om- fattningen - bortåt 90 000 anrop årligen — gör det motiverat att ägna denna verksamhet viss utmnärksamhet.

Svenska kyrkans arbetsgrupp för högskolearbetet hoppas att de särskilda funktioner som delegerats till Specialtjänster får en fastare knytning till tjänsteorganisationen i framtiden. Arbets— gruppen menar att högskolearbetet kräver särskild noggrannhet vid tjänstetillsättning och kvalificerad utbildning för tjänste— innehavarna. Organisationen för studentprästtjänster är i dag otillfredsställande. "Vi ser två framkomliga vägar, dels att man knytertjänsterna till församlingar och gör dem till komministra— turer, dels att tjänsterna betraktas som en kontraktsangelägenhet och görs till kontraktsadjunkter."

Diakonistiftelsen Samariterhemmet anser tjänstemodell C ointres— sant därför att den helt bortser från den i betänkandet fast- slagna episkopala strukturen. Stiftelsen Stora Sköndal anser att

många skäl talar för att samtliga församlingsvårdande tjänster i arbetslaget anställes av pastoratet med enhetliga anställnings— villkor.

Pastoralinstitutet i Lund ser som en viktig markering i betänkan— ! det förslaget att domkapitlet har uppsikt över de anställdas lä- roansvar. Inför tanken att pastoratet skulle bli arbetsgivare för samtlig personal ställs frågan hur långt man kan gå utan att förändra kyrkans episkopala struktur och övergå till en rent kongregationalistisk ordning. Pastoralinstitutet förordar dom— kapitlet som gemensam arbetsgiVare för de församlingsvårdande tjänsterna.

Med hänvisning till diskussionsbetänkandets princip att Svenska kyrkan efter en reform skall vara samma kyrka som i dag måste enligt Svenska Kyrkans Personalförbund det statliga inflytandet över tillsättning av prästtjänster och över prästernas löne— och anställningsvillkor behållas. Förbundet framför förslaget att kontraktsprosthnktionen knyts till en bestämd kyrkoherde- tjänst i kontraktet på samma sätt som domprosttjänsten.

Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund anser att prästtjänsterna i fortsättningen bör vara kommunalt reglerade och inrättas och tillsättas av de nya kyrkokommunerna.

Sveriges kypkokamerala förening avstyrker utredningens tankar

att överföra uppgifter från kyrkokommunerna till domkapitlen— Dessa har bristande resurser och det strider mot den allmänna samhällsutvecklingen att minska de lokala organens inflytande. Föreningen berör också frågan om vem som är chef i församling— en och anser att t.ex. en kanslichef skall vara direkt under— ställd kyrkorådet och ej kyrkoherden.

1968 års kypkohandbokskommitté delar uppfattningen att alla ty;

per av tjänster som behandlas i diskussionsbetänkandets kap. 5.4 skall ha domkapitlet som tillsynsmyndighet. "Som skäl för uppfattningen hänvisar vi till tanken på församlingen såsom den lokala manifestationen av Kristi kyrka. Till den grundsynen hör att församlingen tillhör en större enhet, närmast stiftet."

Teologiska fakultetsnärmden i Lund efterlyser en rejäl diskussion av frågan hur principen, att församlingen inte är autonom utan

även organisatoriskt är insatt i ett vidare sammanhang, kan tillämpas vad gäller tjänster.

Linköpings stiftsråd finner det principiellt oriktigt att över- föra prästerskapet till den kyrkokonummala sektorn-.

Strängpäs stiftsråd vill bibehålla den uppdelning som finns i ansvar för tjänsteorganisationen mellan kyrkokonmmala organ och stiftsorgan.

Stockholms stiftsråd förordar en modifierad form av tjänstemo- dell B med pastoratet som arbetsgivare för samtliga tjänster. Domkapitlet fastställer behörighet för sökande till prästtjäns— ter och har tillsyn i lärofrågor.

Karlstads stifts Församlings— och pastoratsförbund anser att dom- kapitlet bör ha kvar vissa arbetsgivarfunktioner och uppgifter i samband med prästtillsättningar etc. "Den ställning prästen har genom sitt ämbetsansvar och vigning bör finnas kvar i Svenska kyrkan och prästerna även i fortsättningen vara Kyrkans ryggrad."

Förbundet för Kristen Enhet menar att om Svenska kyrkans episko— pala struktur skall bevaras" måste det innebära att de ordinerade änbetsbärarna i anställningshänseende underställs bisk0p och domkapitel. Att Svenska kyrkan bevarar sin episkopala struktur har enligt förbundet en avgörande ekumenisk innebörd.

Kyrklig förnyelse i Linköpings stift och Svenska 'kyrkans fria synod i Linköpings stift anser det vara en god tanke att föra in diakonitjänsterna i stiftsorganisationen och att det vore direkt bakvänt att istället föra över prästerna till församlingsorganen.

Beräkning och fördelning av tjänster

Svenska kEkans centralstypelse anger som en grundläggande fråge- ställning hur många församlingstillhöriga en präst kan ha menings-

full kontakt med. Centralstyrelsen konstaterar att det för närvarande går i genomsnitt ca 2 800 församlingsbor per för- samlingsverksam präst. Mot bakgrund av befolkningsutvecklingen och de utökade ledigheterna ställs frågan om inte antalet präs— ter är för lågt. Särskilt i tätortsförsamlingarna är behovet av fler präster påtagligt. Svenska kans centralråd anser att ut— redningen skall vara beredd att föreslå ett ökat antal präst— tjänster. Med hänsyn till de villkor som kommer att diktera kyrkans arbete under konnmnde år pekar centralrådet på möj— ligheterna med ”assistentpräster”, varmed avses personer som prästvigs och biträder i församlingsvården utan att lämna sina borgerliga yrken. Svenska kypkans utbildningsnämnd framför lik—

nande tankar om s.k. tältmakarpräster.

Till Svenska kyrkans diakoninämnds remissvar finns fogat ett särskilt yttrande från dess Delegation för institutionssjäla— vård i vilket särskilda frågor kring Sjukhuskyrkan behandlas.

"Vid arbetet med utredningen har inom stiftsgrupperna för and— lig vård på sjukhus en ny princip diskuterats och lanserats

för att bestämma dimensioneringen av personal inom sjukhuskyr- kan. Man ser här sjukhuset som ett socialt system inom ett begränsat territorium där Svenska kyrkan har att göra tjänst med sina basfunktioner: gudstjänst, själavård, diakonalt arbete. De som vårdas och arbetar på sjukhuset är i ett område med hög befolkningstäthet men annars i princip av samma karaktär som varje annat distrikt inom den församling där det är beläget. Samma regler bör därför gälla vid tilldelning av arbetskraft som för andra arbetslagsområden i församlingen." Sjukhuset med patienter och personal är ett socialt system och Svenska kyrkan skall betjäna hela systemet. Därför bör patienter, personal och elever räknas in i underlaget för beräkning av tjänster. Dele—

gationen menar att erfarenheterna visar, att där Sjukhuskyrkan ges möjligheter att fungera efterfrågas också dess tjänster

av patienter och personal. Man finner det ekumeniska samarbetet hymn Sjukhuskyrkan glädjande, men menar att när det gäller tjänstetilldelningen har det ej blivit såsom förutsatts. De frikyrkliga samfunden har ej kunnat inrätta tillräckligt antal tjänster. Enligt delegationen bör beträffande Sjukhuskyrkan

gälla samma regler som i övrigt. ”Lika litet Som man i distrikts- arbetet gör avdrag för frikyrkligt arbete där sådant förekommer vid beräkningen av arbetslagets storlek inom Svenska kyrkan lika litet bör man göra det inom Sjukhuskyrkan." Delegationen vill slå vakt om den anknytning till lokalförsamlingen som de anställ- da inom Sjukhuskyrkan nu har. Man pekar också på behovet av tjänster för den sektoriserade psykiatriska vården och hemsjuk- vården. Kommittén kyrkan i fritidssamhället föreslår att möjlig— heter skapas inom varje stift för präster och övriga anställda att arbeta även utanför den egna samfälligheten eller församling— en. Detta behövs för att fritidskyrkans olika arbetsformer skall kunna utvecklas. Vissa rörliga tjänster behöver tillskapas vilka — med lön ur kyrkofonden - kan sättas in på ställen där domkap- pitel/evangelisationsnämnder i stiftet finner det bäst att de

placeras.

Uppsala domkapitel framhåller att utredningens basförslag till bemanningsorganisation skulle ha betydande verkningar i stiftet, ca en fjärdedel färre församlingspräster. Landsbygdspastoraten skulle drabbas hårdast medan tätorterna i allmänhet ej, eller i mindre grad berörs. "Inte heller den skisserade arbetslagsmo- dellen borgar för en gudstjänsthållning i glesbygderna som sva— rar mot elementära krav, då diakonerna icke förutsätts ha några gudstjänstledande uppgifter." Även dOmkapitlet i Linköping är kritiskt till bemanningsplanerna och förordar en "rullande" översyn av bl.a. organisationen beträffande präst- och kyrko- musikertjänster. Det bör tillkomma domkapitlen att i fortsätt— ningen besluta i tjänsteorganisationsärenden. Det behövs ett mer flexibelt system även om man kan tänka sig att fasta försam- lingsprästtjänster inrättas enligt viss mall och att domkapit- let får inrätta pastoratsadjunkttjänster där det behövs. Dom— kapitlet föreslår följande mall: 3 000 invånare - 2 präster:

7 OOO—8 000 invånare — 3 präster: 12 000—13 000 invånare 4 präs— ter; 18 000—20 000 invånare — 5 präster. Antalet präster måste ökas, främst i de mindre pastoraten.

Skara domkapitel accepterar, med påpekandet att kyrkomusiker— tjänsterna behöver delas upp på flera innehavare, schablontum-

regeln om procentuell fördelning av olika tjänster inom arbets- lag. Väd gäller den prästerliga tjänsteorganisationen menar dom— kapitlet att gällande normer visat sig hållbarare än vad som framkommit i den allmänna debatten. En indelning i två tätorts- klasser är motiverad. Domkapitlet anser, att mer hänsyn måste tas till invånarantal än till kyrkor - predikoställen, som ofta ligger nära varandra. 'Tbt betydelsefulla är de predikoställen där det är angeläget från kyrklig synpunkt att gudstjänst håll— es." Domkyrkan som centnnn för stiftet borde utnyttjas som in— strument för att ge impulser till ett rikare kyrkligt liv i stiftet, bl.a. via fortbildningsarbete. Därför behövs särskilda regler när det gäller domkyrkoförsamlingarnas bemanning. Dom- kapitlet anser att domkyrkoförsamlingarna behöver få extra till— delning av särskilt kvalificerade präster.

Strängpäs domkapitel påpekar att med hänsyn till arbetsrättsrefor- mer och ändrad sociallagstiftning torde en anpassning av det to—

tala antalet präster till 1957 års normer innebära en icke ovä— sentlig ökning av nuvarande antal.

Västerås och Växjö domkapitel efterlyser en kartläggning av ut— vecklingen beträffande antalet prästtjänster. Bland annat befolk— ningsökningen och tillkomsten av nya sociala förmåner motiverar en utökning av antalet prästtjänster enligt domkapitlen i Växjö, LundI Karlstad och Härnösand.

Göteborgs domkapitel menar, att den prästerliga organisationen sannolikt skulle anpassa sig bättre efter förändringar i rådande behov av präster om ökade möjligheter gavs åt domkapitlen att dra in tjänster samt inrätta nya tjänster.

Luleå domkapitel anser att antalet prästtjänster i en obligato— risk minimiorgansisation skall fastställas av domkapitlet uti-, från centralt antagna normer. Dessa skall ta hänsyn till invånar- antal och särskilda geografiska eller andra speciella behov. Dessa tjänster ingår i det ekonomiska utjämningssystemet och

det skall stå pastoraten fritt att därutöver inrätta präst- tjänster på egen bekostnad. Beträffande övriga församlings-

vårdande tjänster anser domkapitlet, som i fråga om dessa anslu— ter sig till tanken på det utvidgade diakonatet, att även de inom ramen för centrala normer skall ingå i det ekonomiska ut- jämningssystemet. Domkapitlet fastställer, på förslag av pasto- ratet, en minimiorganisation för dessa diakonitjänster. Därut— över kan pastoraten fritt inrätta diakonitjänster eller andra församlingsvårdande tjänster.

Visby domkapitel och stiftsnämnd tar i ett avsnitt upp speciella gotlandsfrågor och framför där att varje minskning av antalet tjänster på Gotland skulle innebära påtagligt ökade problem. På Gotland bör ej beräknas mer än fyra församlingar för varje prästtjänst. "I stället för en territoriell delning av vissa prästtjänster mellan olika pastorat vill domkapitlet förorda en funktionell uppdelning. Detta skulle innebära att det vore möj- ligt att inom en tjänst förena dels församlingsvårdande uppgif— ter, dels specialuppgifter inom kontraktet eller stiftet. Steg i denna riktning har redan tagits genom att en tjänst som halv- tids kontraktsadjunkt förenats med en kyrkoadjunktstjänst. Därut- över har en komminister beviljats partiell tjänstledighet för tjänstgöring som pastorsadjunkt med inriktning på familjeråds— givningsfrågor." Stiftsmyndigheterna anser, att åtminstone i ut- präglat turistintensiva områden fritidskyrkan bör räknas in i underlaget vid bestämmande av antalet församlingspräster.

Ersta diakonisällskap anser att betänkandets basberäkning för församlingsvårdande tjänster behöver bearbetas. "Genom våra vid- sträckta kontakter med församlingar runt om i landet, vet vi att antalet diakonitjänster i en församling i den mer vidgade bemär- kelse vi och alternativ B pläderar för, ofta är fler än antalet prästtjänster i samma församling och i varje fall i större för- samlingar ytterligt sällan förhåller sig till varandra som 1 till 4. En större andel diakonitjänstemän än kyrkomusiker torde i de flesta större församlingar vara en nödvändighet." Värsta diakoni- gåpd föreslår fördelningen 40 % präster, 40 % diakonitjänster och 20 % kyrkomusikertjänster i arbetslaget.

Svenska Kyykans Personalförbund ser en reform av tjänsteorga- nisationen och dess anpassning till verksamhetsvolym och arbets- fonmer som minst lika angelägen som förändringar av lokala orga— nisationsstrukturer. Förbundet anser att den prästerliga tjäns— teorganisationen bör vila på centrala normer och fastställas ) genom beslut på domkapitelsnivå. För de kyrkokommunala tjäns— terna bör på samma sätt fastställas en minimiorganisation, vil-

ken fritt kan överskridas.

Sveriges kypkokamerala förening menar att det måste ske en om— fördelning av prästtjänster från landsbygdspastorat till tätor— ter eftersom det finns en begränsad tillgång på präster. Det bör åvila domkapitlen att göra omfördelningen.

Strängpäs stiftsråd framhåller att det finns stora risker att kyrkans verksamhet minskar om det blir en radikal personalom- flyttning från landsbygd till tätort. Karlstads stiftsråd på- pekar att stor hänsyn måste tas till lokala förhållanden vid fördelningen av prästtjänster. Det som i betänkandet kallas ”tilläggsberäkning" måste få stor betydelse. Om man ser enbart till basberäkningen skulle prästtjänsterna i Karlstads stift minska med ca 1/3. Stiftsrådet vill också "peka på möjligheten att bygga upp ett slags "Stifts-pool". Den skulle bestå av väl— meriterade stiftsarbetare,vilka för begränsad tid kunde ställas till en församlings/pastorats förngande för särskilda ändamål, exempelvis vid igångsättandet av ny verksamhet i nybyggda bo- stadsområden, vid uppbyggnad av barn— och ungdomsverksamhet, vid 1 omstrukturering av ett redan pågående församlingsarbete, vid 1 etablering av kyrklig verksamhet bland sommargäster etc.". i

Luleå stiftsråd anser att en minimiorganisation för prästtjäns— terna, vilken kan överskridas, skall fastställas av domkapitlet.

Stockholms stiftsråd pekar på att människor i stiftet ofta bor, arbetar och tillbringar sin fritid i olika församlingar och me— nar att detta innebär ett ökat behov av Specialtjänster på re-

gional— och stiftsplan.

Karlstads stifts Församlinos— och pastoratsförbund ser det som ett livsvillkor för kyrkan att uttunningen av präster inte blir för stor. Kyrkan skulle då inte längre kunna förbli densamma som tidigare. "En tillgång, som funnits alltsedan 1500—talet, nämli— gen en rikstäckande Kyrka,skulle finnas i territoriell bemärkelse, men inte i sociologisk mening och som en levande Kyrka."

Luleå stifts församlings— och pastoratsförbund anser att tjänste-

organisationens omfattning, dvs. de församlingsvårdande tjänster som skall ingå i ett pastorat, bör regleras enligt centralt fatta- de beslut. Stor hänsyn måste tas till andra faktorer än folkmängd.

Jönköpings läns dekanat av Svenska kypkans fria sypod menar att antalet präster kraftigt bör ökas, förslagsvis med 1 000. "Att som betänkandet föreslå färre präster och då ersätta dessa med andra typer av tjänster visar utredningens omedvetenhet om männi- skors önskemål."

Ovriga församlingsvårdande tjänster

Svenska kypkans centralstypelse vill ge en klarare identitet åt såväl prästerna som åt övriga tjänster. "Den tjänstemodell (B) som förespråkar ett utvidgat diakonat synes erbjuda en god möj- lighet att, vid sidan av prästkåren, skapa en annan bas- och volymtjänst. Tjänsten som diakon skulle kunna bli en bastjänst i den meningen att den finns i varje pastorat och en volymtjänst i den meningen att den rymmer tillräckligt många tjänsteinnehava- re för att kunna hävda sin egenart. Härigenom skulle också ska- pas en bättre balans mellan de båda sidorna i kyrkans väsen: förkunnelsen och den kristna kärleksgärningen. Centralstyrelsen vill för sin del inte utesluta att det också vore värdefullt att i anslutning härtill överväga möjligheten att rekrytera arbetsle- dare bland både präster och diakoner.”

Svenska kypkans centralråd anser det vara ett stort framsteg att diakonatet i modellerna A och B får en fast plats. Centralrädet ifrågasätter dock om gränsen för ett obligatoriskt diakonat bör sättas så högt som 1 modell A och menar att modell B bjuder fler

oklarheter. Frågan. om det utvidgade diakonatet behöver bear- betas vidare med sikte på att den diakonala profilen bevaras och ett allmänt biträdestänkande i detta sammanhang undvikes. Vidare önskas en fortsatt bearbetning av frågan om vigningen och att därvid en klar distinktion görs mellan ämbete och tjänst liksom mellan vigning och installation.

Svenska kyl—kans diakoninämnd hänvisar till sin utredning "Vigd till tjänst". Denna remissbehandlas under våren 1984 och resultatet kommer att stå till förfogande för att beaktas i det fortsatta utredningsarbetet. Diakoninämnden vill ha en tjänsteorganisation i huvudsak i enlighet med modell B. Som skäl för att hålla samman tjänsterna i samma tjänsteorganisa- tion anförs:

"* därigenom skapar man bättre möjligheter i arbetslag

* de olika personalkategorierna behöver gemensam fort- bildning

* det blir möjligt med bättre personalsociala insatser * enhetliga behörighetskrav för de olika tjänsterna be- höver fastställas och tillämpas vid tjänstetillsättning

* en sammanhållen tjänsteorganisation gör det möjligt att vid rekrytering till lediga tjänster pröva vilken typ av tjänst som bäst behövs."

Även Svenska kgkans utbildningsnämnd pläderar för en samman— hållen tjänsteorganisation. Nämnden anser det viktigt att de olika församlingsvårdande tjänsterna ges ett självständigt an— svar relaterat i första hand till församlingen och dess upp- drag. Det finns en tradition att se dessa tjänster som "präs— tens förlängda arm". Utbildningsnämnden ansluter sig i allt väsentligt till modell B, men redovisar att inom nämnden finns skilda meningar beträffande vigningsfrågan. Man ser ock— så en risk för att det vid sidan av ett utvidgat diakonat ef— terhand utbildas en ny kategori mindre erkända tjänster av assistentkaraktär .

Svenska mms personalrekrgeringsnämnd önskar att man ytter— ligare tänker igenom vilka effekterna skulle bli för rekryte— ringen om alla församlingsvårdande tjänster blir vigningstjänster.

Svenska kyrkans församlings— och pastoratsförbund finner inga bärande skäl föreligga för en utvidgning av området för vignings— tjänster.

Linkönings domkapitel ställer sig synnerligen tveksamt till vigning av andra kategorier än präster och diakoner. "Vigning till tjänst synes då blott kunna bli ett högtidligt bekräftande av tjänsteinnehavarens behörighet. En sådan vidgning av be- greppet vigning innebär givetvis, att vigningen i själva verket förlorar sin bibliska förankring och traditionella betydelse. Som konsekvens härav skulle det kyrkliga ämbetet förlora mycket av sin egentliga karaktär och validitet. Det allvarliga i en sådan förändring gäller då inte bara den nivellering det skulle innebära för det kyrkliga ämbetet som sådant. Det skulle också återverka på uppfattningen av Kyrkan i dess innersta dimension, dvs. i Ordets förkunnelse och sakramentens förvaltning. Det är Kyrkans integritet i detta avseende som skulle äventyras." Domkapitlet anser vidare att diakontjänster endast bör inrättas i större pastorat och ej i landsbygdspastorat där de diakonala uppgifterna handhas av lekmännen. Strängnäs domkapitel avvisar tanken på ett utvidgat diakonat, vilken man finner bygger på en oklar ämbetssyn. "Vigningen avser livsvaraktig tjänst och kan endast ske för dem som går in i ett ämbete."

Västerås domkapitel ser det som positivt att utredningen lyft fram diakonatets betydelse. Däremot vill domkapitlet inte med- verka till ett permanentande av församlingssekreterartjänster— na, "vilka i en tidigare epok tillkommit som något av en nöd- lösning."

Växjö domkapitel noterar som positivt tankarna om diakonatets inordnande i kyrkan. Domkapitlet anser det också värdefullt, att utredningen tagit upp frågan om läroförpliktelse för församlings— sekretaareoch församlingsassistenter. Då det ej är klart vad diakon— och diakonissvigningen innebär blir det enligt domkapit- let vanskligt att föreskriva vigning för alla ordinarie försam-

lingsvårdande tjänster.

Lunds domkapitel anser det vara ett akut problem att de många kyrkokommunalt anställda inom församlingsvården inte står under något läroansvar, men menar att det snarast är att skapa fler nya problem att låta nya delar av arbetslaget få behörighet till sina tjänster genom vigning. ”Bättre vore att försöka få ord- ningar för installationsakter för olika befattningar i försam— lingen. En sådan akt markerar att församlingen delegerar för— samlingsuppdrag till enskilda. Här kommer läroförpliktelsen naturligt in."

Göteborgs domkapitel anser att någon central reglering av tjänster som diakoner, församlingsassistenter osv. ej bör kom- ma till stånd.

Härnösands domkapitel önskar att frågan om vigning ytterligare utreds. Domkapitlet delar uppfattningen att pastorat med visst befolkningstal skall vara skyldigt att inom ramen för sin tjäns- teorganisation inrätta även någon form av diakonitjänst.

Luleå domkapitel menar att det utvidgade diakonatet, såsom det beskrivs i tjänstemodell B, bör vara grundstommen vad gäller de församlingsvårdande tjänster som ej är prästtjänster.

Visby domkapitel och stiftsnämnd ser det som ett stort framsteg att diakonatet i modellerna A och B får en fast plats inom kyr— kan. Tanken på ett 'htvidgat diakonat" synes Stiftsmyndigheter- na innehålla oklarheter som bör ytterligare utredas.

Ersta diakonisällskap förordar tjänstemodell B och menar att det enbart karitativt inriktade diakonatet tillhör en förfluten epok i Svenska kyrkan. Diakonatets relation till biskop och dom- kapitel i det stift, där man tjänstgör, behöver stärkas. Med skärpa betonas att diakonatet inte får förvandlas till ett läg- re prästerskap, en veniaresurs ute i stiften.

Diakonistiftelsen Samariterhemmet konstaterar att det utvidgade diakonatet inte är någon nyhet utan redan existerar hos enskilda personer. Utredningen tolkas så att syftet med vigningen av för-

samlingsassistenter och församlingssekreterare är att organisa— toriskt lösa dessas förhållanden till domkapitlet. Eftersom vig— ningsfrågorna är under utredning i Svenska kyrkan finner man det välbetänkt, att inte renodla vigningens organisatoriska aspekt, innan övriga aspekter fått sin belysning. Diakonistiftelsen Sama— riterhemmet föredrar tjänstemodell A av de modeller som presen— teras. "Det förefaller självklart att präster och diakoner inne- har vigningstjänster och att församlingen/pastoratet i övrigt tillsätter det antal tjänster det finns behov av. Domkapitlets roll ifråga om vigningstjänsterna måste anses odiskutabel."

Stiftelsen Stora Sköndal tillstyrker att en tjänsteorganisation uppbyggs med modellerna B och C som grund. Stiftelsen förordar det utvidgade diakonatet och tillstyrker ett pricipiellt/krav på vigning för samtliga inom detta. Ett vidgat diakonat med fas— tare knytning till Svenska kyrkans stifts- och församlingsorga- nisation tillstyrks även av Vårsta diakonigård.

Det utvidgade diakonatet ifrågasätts av pastoralinstitutet i Lund. "Nuvarande församlingsvårdande icke-prästerliga tjänsteinnehavare med pedagogisk inriktning skulle kanske naturligare kunna knytas till ett 'utvidgat prästämbete' medan de karitativa knöts till ett 'utvidgat diakonat'. Denna fråga borde i varje fall bearbetas ytterligare. För församlingssekreterare/församlingsassistenter kunde knytning till präst/diakon innebära en möjlighet till ökad och.fastare yrkesidentitet. "Utifrån principen om lekmäns ansvars- tagande ifrågasätter pastoralinstitutet om inte en utökad grupp vigda tjänsteinnehavare skulle ställa anspråk på utökad liturgisk tjänst och därmed indirekt hindra den liturgiska lekmannarörelsen med gudstjänstvärdar m.m. som Svenska kyrkan nu kan notera.

Svenska Kypkans Personalförbund ansluter sig inte till tanken på ett vidgat diakonat. Förbundet menar att det inte kan uteslutas, att en ekonomisk/administrativ eller personaladministrativ vida- reutbildning för församlingssekreterare skulle kunna leda till att man får tillgång till kvalificerad "kyrkoadministrativ" per-

sonal på chefsnivå.

Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund önskar ytterligare utred-

ning om "vigningsfrågan" i nära samarbete med berörda fackliga organisationer.

Svenska Kyzkans Diakon— och Diakonissförbund förordar tjänste—

modell B med ett utvidgat diakoniämbete. Detta ses som ett stad— fästande av en sedan lång tid praktiserad ordning med olika yrkes— utbildningar för diakon/diakonisskompetens. Diakonatet måste enligt förbundet kyrkorättsligt regleras så att det knyts mer

till domkapitlen än till diakonistiftelsernas styrelser.

Församlingsassistenternas riksförbund vill inte ha någon diakoni— % vigning för församlingsassistenter. Däremot bör man enligt för— bundet överväga någon installation i församlingen vid vilken löften om läroförpliktelse ges. "Hur denna installation skall vägas mot den nuvarande präst— och diakonivigningen är en all- deles för svår nöt för oss att lösa. Dock skulle det innebära många fördelar att ha installation som 'huvudvigning' - större jämlikhet, mindre vigningsmystik, större flexibilitet och möj- lighet att 'låna' människor under några år för arbete i försam— lingen utan att för den skull ge avkall på kompetenskraven.”

Ärkestiftets stiftsråd pekar på svårigheter vad gäller en kyrko— rättslig reglering av diakonatet och förordar att hela avsnittet om olika tjänstemodeller tas upp på nytt utifrån klarare prin- cipiella förutsättningar.

Linköpings stiftsråd anser att frågan om vigning av andra be— fattningshavare än präster och diakoner/diakonissor måste bely— sas ytterligare och konsekvenserna noga beaktas. "Vigning av diakoner och församlingsassistenter kan inte ges innebörd av läroansvar utan lojalitetsansvar i konsekvens med respektive tjänsts inriktning och särskilda karaktär."

Strängpäs stiftsråd anser att betänkandets synpunkter angående diakonivigning av stora grupper anställda skall lämnas utan be- aktande.

Karlstads stiftsråd uttrycker sin uppskattning över att utred— ningen vill stärka diakonins plats i Svenska Kyrkan och ser po— sitivt på förslaget att diakonitjänster görs obligatoriska vid vissa befolkningstal. Stiftsrådet ser också positivt på att de som står i församlingsvårdande tjänster också står i "läroan- svar" inför kyrkan som helhet. Däremot finner stiftsrådet det tveksamt om detta skall innebära någon form av vigning. Det kan finnas skäl att ha kvar lekmannatjänst i församlingsvårdande uppgifter.

Luleå stiftsråd ansluter sig till idén om ett utvidgat diakonat.

Stockholms stiftsråd är tveksamt till denna idé men tar inte direkt ställning. Stiftsrådet menar att en läroförpliktelse bör kunna markeras genom ett löfte i en gudstjänst.

Karlstads stifts Församlings— och pastoratsförbund ser vigning

av präster som självklar och anser att den bör ske även av dia— koner med fullständig utbildning. För övriga bör vigningen vara frivillig eftersom det inte på samma sätt är livslånga tjänster, men däremot bör vissa löften angående läroförpliktelse avläggas. Arbetslag

Svenska kyrkans centralstyrelse delar de synpunkter som i dis- kussionsbetänkandet förs fram beträffande värdet av att vi inom kyrkan kommer bort från "enspännarmodellen" och hittar vägen till fungerande arbetslag.

Svenska kypkans mission ser som ett positivt inslag i betänkan- det diskussionen om fungerande arbetslag i pastoraten. Svenska kypkans centralråd finner arbetslagstanken positiv och konstruk— tiv, men menarsamtidigt att andra lösningar än de som finns i diskussionsbetänkandet borde ha diskuterats. Centralrådet pekar på Finlands kyrka där grundprincipen är enprästpastorat som bas- enhet i förening med en diakonal tjänst. Vidare förordas'att i de fortsatta övervägandena om arbetslagets funktion även kyrk— vaktarna, som torde utgöra den största gruppen av församlings-

anställda, medräknas liksom de frivilliga medarbetarna, så att arbetslagstanken inte tillåts utveckla ett elittänkande kring de anställda".

Svenska kypkans utbildningsnämnd delar bedömningen att utveck— lingen går i riktning mot ett arbetslagsinriktat verksamhets— sätt. Nämnden anser att i kommande betänkande begreppet arbets— lag behöver diskuteras utförligare, bl.a. i syfte att klargöra att därmed inte avses införandet av ytterligare något offi- ciellt eller halv—officiellt organ vid sidan av legalt inrätta— de eller fackliga organ.

Sveriges kyrkliga studieförbund markerar sitt instämmande i re— sonemangen om arbetslagets möjligheter när det gäller samarbete, dialog och konfliktlösning samt ser med tillfredsställelse att kommittén föreslår en minimiorganisation med fyra personer i arbetslaget. Samtidigt framhålls att organisationen inte får bli så "heltäckande" att frivilliginsatser i princip blir onödiga.

Arbetslagstanken har enligt Uppsala domkapitel i alltför hög grad kommit att dominera framställningen. Andra alternativ bor- de belysts. Skara domkapitel finner i och för sig arbetslags- tanken viktig och i tiden, men framhåller också att arbetslaget inte alltid är identiskt med anställda människor. ”Det är just genom kyrkans ställning som samfund som den — i likhet med ideella rörelser men till skillnad från borgerliga kommuner, myndigheter och företag - kan göra insatser genom den typ av arbetslag, som inte behöver bestå av anställda eller dem som eljest kompenseras ekonomiskt." Liknande synpunkter framför

även domkapitlet i Strängpäs, som menar att prästen med sina speciella arbetsuppgifter alltid blir kärnan i arbetslaget.

Västerås domkapitel ser det som positivt att i varje arbets— team skulle ingå diakon och församlingsassistent/församlings- sekreterare utöver visst antal präster.

Växjö domkapitel anser det finnas en risk att man i dagens svenska kyrka anställer bort lekmannaengagemanget.

Härnösands domkapitel finner å ena sidan att förslaget om lagar— arbete rymmer mycket som är positivt. Å andra sidan konstaterar domkapitlet, att förslaget är svårgenomförbart på grund av de stora avstånden, åtminstone i vissa bygder.

Luleå domkapitel bejakar grundtesen att den framtida normala tjänsteorganisationen bör utgöras av arbetslag - i sin minsta omfattning med fyra tjänster: två präst-, en diakoni— och en kyrkomusikertjänst. Samtidigt menar domkapitlet, att arbetslags- tanken inte utan vidare går att förverkliga i alla sammanhang och pekar på stiftets geografiska förhållanden. Nackdelarna med enprästpastorat kan mildras genom att dessa pastorat tillförs ytterligare arbetskraft i form av en kontraktsadjunkt (präst) och en kontraktsdiakonitjänst.

Visby domkapitel och stiftsnämnd finner arbetslagstanken god men alltför stereotypt genomförd. Stiftsmyndigheterna menar att are betslagets sammansättning torde vara en angelägenhet som med för- troende kan överlämnas till lokala beslut.

Diakonistiftelsen Samariterhemmet anser att arbetslagsmodellen är det absolut riktiga arbetssättet och en förutsättning för att en evangeliserande och offensiv kyrka skall kunna fullgöra sitt uppdrag. Värdet av arbetslag understryks också av Vårsta

diakonigård och Svenska Kypkans Diakon- och Diakonissförbund. Pastoralinstitutet i Lund vill inte minst utifrån den praktiska prästutbildningens

horisont understryka vikten av fungerande arbetslag i de försam— lingsvårdande uppgifterna.

Strängpäs stiftsråd framhåller att möjligheterna att arbeta i arbetslag inte är begränsade till situationer där alla i arbets— laget är anställda av församlingen. Principen om arbetslag bör ej utgöra indelningsgrund för den lokala strukturen.

Karlstads stifts Församlings- och pastoratsförbund vill något ned— tona betydelsen av arbetslagen och framhålla, att även i mindre församlingar finns en rikt utvecklad församlingsvård, även om an—

talet engagerade personer är tämligen ringa. Luleå stifts för- samlings— och pastoratsförbund anser att utvecklingen från en- samarbete till lagarbete i dag och för framtiden blir alltmer nödvändig.

KFUK-KFUMs riksförbund pekar på kyrkans problem att engagera fri- villiga ledare och menar att församlingarna liknar de borgerliga kommunerna i det att personalen starkt ökat utan motsvarande ut— i vidgning av verksamheten. "Frågan är om inte KFUK—KFUM och kyrkan borde ha en mer likartad syn på hur personal skall arbeta. Vår uppfattning är att den personal vi anställer i första hand skall engagera, aktivera och stimulera frivilliga att själva göra jobbet Det vill säga en ökad specialisering av personal till olika verk-

samhetsgrenar kan verka i en oönskad riktning.”

Dekanatet i Kronobergs län kritiserar med utgångspunkt från främst de små församlingarnas situation förslag om arbetslag om fyra personer.

Konvertering av tjänster

Uppsala domkapitel avråder bestämt från att konvertera tjänster. Domkapitlet menar att detta skulle vara synnerligen olyckligt i ett läge då personalorganisationerna arbetar för att profilera de olika tjänsterna. "Det vore förödande för yrkesidentiteten och dänned också för möjligheterna till ett gott samarbete tjäns- teinnehavarna emellan." ] i Linköpings domkapitel menar att möjligheterna till byte av olika tjänster i modellerna B och C ger intryck av brist på ämbetsupp— fattning.

Karlstads domkapitel menar att möjligheten att förändra tjänster- nas karaktär kan vara en god ordning. Luleå domkapitel anser att konvertering mellan präst- och diakonitjänster kan medges av dom— kapitlet om synnerliga skäl föreligger. Visby domkapitel och stiftsnämnd anser, att det för stiftet med nästan enbart små församlingar och pastorat vore olyckligt att byta ut präst— tjänster mot diakontjänster.

Pastoralinstitutet i Uppsala skriver: "Framtida förändringar av organisatorisk, administrativ och ekonomisk art får inte genom- föras så att de olika församlingsvårdande tjänsternas identitet görs otydlig. Lika litet kan ett system accepteras, som skulle

— av just ekonomiska skäl - komma att förorda något slag av per- sonalpool, där präst-. diakoni-. och församlingsassistentjänster— na skulle kunna vara utbytbara genetemot varandra." Pastoralin— stitutet i Lund finner möjligheten till konvertering mellan olika tjänstetyper utomordentligt positiv.

Karlstads stiftsråd finner det positivt med ökad möjlighet till flexibilitet i tjänsteorganisationen, men ser det som angeläget att inga förändringar görs utan domkapitlets (eller motsvarande) medgivande.

Kyyklig förnyelse i Linköpings stift och Svenska kypkans fria sypod i Linköpings stift skriver att "som betänkandet antyder, ha tjänsterna ordnade så att prästen är utbytbar mot någon annan

kyrkoarbetare är en orimlig tanke."

En relativt stor andel, nästan en femtedel, av församlingarna FURSAMLINGAR med ett invånarantal under 500 har inte direkt givit några syn— MINDRE ÄN 500 INV'

punkter på tjänsteorganisationen.

Den dominerande synpunkten från dem som kommenterat tjänsteorga— nisationen är att antalet prästtjänster inte får minska på lands- bygden. Ett fungerande gudstjänstliv är grundläggande för försam- lingarna och för att detta skall kunna uppehållas måste präst— tjänsterna få vara kvar. Det förhållandet att det kan finnas för få präster i tätorterna får inte drabba landsbygden. Många menar att lösningen på detta problem istället är att utöka det totala antalet prästtjänster. Synpunkten att antalet prästtjänster ej får minskas kombineras ofta med en kritik av de basbemannings— planer som finns i diskussionsbetänkandet. Kritiken tar fasta på att de tabeller som presenteras endast har befolkningstalen som utgångspunkt. Relativt få uppmärksammar vad som i betänkandet —

sägs om tilläggsberäkningar. Man understryker starkt att det mämfmmsmbaWwäfmnMHwt%ausmmbaåmMy normer ej skall gälla på landsbygden som i tätorter. De geogra— fiska förhållandena och antalet kyrkor är det som främst fram— hålls. Prästen måste kunna bo i församlingen och leva nära sina församlingsbor. Det är slöseri att låta allt för mycket tid gå åt till resor i tjänsten. I församlingarna befintliga sjukhus och ålderdomshem måste man också ta hänsyn till. I några fall menar man att församlingens aktivitetsnivå också måste vägas

in.

Församlingarna på Gotland ansluter sig i stor utsträckning till

vad domkapitlet i Visby sagt. På Gotland bör man ej räkna med fler än fyra församlingar per präst. Gudstjänst kan då hållas varannan söndag i kyrkorna. Det behövs ett utökat antal rörliga tjänster på stifts- och kontraktsnivå. Detta är att föredra fram— för tjänster delade mellan två pastorat. Det är viktigt att ta hänsyn till fritidsbefolkningen vid beräkningen av antalet tjäns—

ter .

Många remissvar tar upp arbetslagstanken. Man konstaterar att det redan finns fungerande arbetslag även om dessa inte består en— dast eller främst av anställda. Arbetslagen består av präst, kan- tor, vaktmästare, kyrkvärdar, kyrkoråd och frivilliga medarbeta— re. Hur ett arbetslag skall formas måste beslutas lokalt. Dis- kussionsbetänkandets skrivningar om arbetslaget kritiseras för att inte passa in på landsbygden. Från relativt många försam— lingar framhålls att enprästpastorat behövs även för framtiden och att dessa är en god organisationsform. I en del fall riktas kritik mot arbetslaget som arbetsform Man ser risker med en växande byråkrati i stora enheter och med anställda som befin— ner sig långt bort från människorna. Frågetecken sätts för om

den traditionella individualismen kan övervinnas.

Ovriga församlingsvårdande tjänster uppmärksammas inte i så stor utsträckning av de minsta församlingarna. Att diakonatet skall få en fastare plats i den kyrkliga organisationen bejakar de flesta som tar upp denna fråga. Det är fler som tar avstånd

från än de som ansluter sig till tanken på ett "utvidgat diako- nat". Några församlingar framhåller att inga nya regler bör ska— pas vad gäller de nu kyrkokommunalt reglerade tjänsterna.

De som tar upp frågan om vem som skall vara arbetsgivare för prästerna och om hur prästtjänster skall tillsättas förordar i regel att nuvarande förhållanden skall råda även i framtiden. Dessa frågor berörs dock i ett mindre antal yttranden. Från några håll framförs också önskemål om ett stärkt lokalt inflytande.

Ett mindre antal församlingar tar direkt ställning till de oli— ka tjänstemodellerna. Åtta församlingar säger nej till alla mo- dellerna, 15 församlingar tillstyrker modell A varav en försam- ling vill knyta det ”utvidgade diakonatet" till denna modell. Modell B tillstyrks av 12 och avstyrks utöver av de tidigare nämnda av ytterligare sju församlingar. Av dem som tillstyrker modell B ifrågasätter tre utvidgningen av antalet vigningstjäns— ter och tre vill ha arbetsgivarfunktionerna i enlighet med mo- dell A. Modell C tillstyrks av fyra församlingar och avstyrks av tio församlingar utöver de åtta som säger nej till samtliga tjänstemodeller.

Med instämmande via namnunderskrifter från 82 församling skriver kyrkorådet i Finnekumla församling: "Beträffande präst- tjänster, kyrkomusikaliska och andra tjänster i ett pastorat bör ingen decimering få ske. Det vore att utarma det andliga livet på landsbygden, om man genom överförande av tjänster från land till stad förorsakade sammanlysningar och färre gudstjäns— ter i våra landsbygdsförsamlingar. Är Stadsförsamlingarna i be— hov av fler tjänster får nya inrättas. Gudstjänstlivet, förkun— nelsen och sakramentsförvaltningen är och förblir det primära i kyrkans verksamhet. När det gäller innehållet i de många oli— ka tjänsterna i kyrkan idag vore det önskvärt med en klarare avgränsning av tjänsteuppgifterna, dock skall som nu vigningen endast förbehållas de nytestamentliga präst— och diakoniämbete— na. En brist i betänkandet är att antalet prästtjänster endast basberäknats på grundval av befolkningsunderlaget. Den särskil— da tilläggsberäkning, som avses komma till, har inte redovisats."

Kykkorådet i Tutakyds församling "kan inte acceptera den dras— tiska nedskärning av prästtjänster på landsbygden som skulle bli följden om modellerna förverkligades. Att, som utredningen gör, lägga ett grundmönster (ett arbetslag om 2 präster, l kyr- komusiker, l församlingsassistent/diakonissa per 5 000 invånare) över hela landet, över stad och land, vittnar om dålig insikt i hur pass olika förhållandena är i olika typer av församlingar.

I utredningen talas mycket om den stora fördelen med arbetslag. Enprästpastorat betraktas nästan som något fult, ett förlegat sätt att arbeta. Vi är inte övertygade om att fördelarna med arbetslag alltid och överallt är större än nackdelarna. Skall ett arbetslag fungera mer än på papperet fordras att man träffas regelbundet, en gång i veckan. Bara resorna för att träffa ar— betslaget kommer att ta mycken tid om man har tjänst i ett vid— sträckt pastorat. Men kanske allvarligare är att samarbetet i arbetslaget kommer att minska de förtroendevaldas och de fri— villiga medhjälparnas möjligheter att påverka församlingslivet. I de små församlingarna fungerar idag kyrkorådet och de fri— villiga ledarna tillsammans med präst och musiker som ett ar— betslag. För Svenska kyrkans framtid är det viktigt att dessa, oftast ganska informella arbetslag, stimuleras till ökat an- svarstagande i församlingarna. Tillskapandet av utredningens arbetslag kommer att leda till att många beslut om verksamhetens utformning som idag fattas på församlingsnivå, lyfts upp på pastoratsnivå. Också här är centraliseringstendensen tydlig."

Vårviks och Laxarby församlingar menar att det behövs ett ökat

antal tjänster.'En vettig prästerlig tjänsteorganisation torde se ut som följer:

På landet I staden

0—2 499 pers 1 präst 5 000 pers 2 präster l ungdomsledare 1 diakon

2 500—5 000 Z präster 5 000-10 000 3 präster l diakon 2 diakoner l ungdomsledare

5 OOO—8 000 3 präster 10 000—15 000 4 präster l diakon 3 diakoner l ungdomsledare

8 000-15 000 4-5 präster 2 diakoner l ungdomsledare

Kykkorådet i Storsjö församling skriver: "En stor enhet t.ex. enligt något av kommitténs alternativ kommer att spoliera det som idag är en fungerande församling. En tjänsteorganisation med få präster som skall arbeta över enorma områden, leder omedel— bart till svårigheter att bygga upp förtroende och skapa kon— takt. Präst och församlingsbor blir främlingar för varandra, den lilla människan blir som alltid den hårdast drabbade.

Ett fåtal präster kan inte hinna med de områden och avstånd som det blir fråga om i Norrland. De fåtaliga tjänsterna blir genom sin ornnlighet knappast attraktiva för någon sökande."

I ett gemensamt yttrande från Östergarns, Gammelgarns, Anga och klä församlingars kyrkoråd, Visby stift, sägs det: "En framkom-

lig väg synes det för vårt stift vara att behålla församlingar och pastorat vid i stort sett nuvarande struktur. En ny pasto- ratsreglering tjänar enligt kyrkorådets mening icke kyrkans sak i vårt stift. Kyrkorådet föreslår däremot en förändring av tjänsteorganisationen i stiftet, innebärande omändring av en del av de nu fast stationerade prästtjänsterna till rörliga tjänster, vars innehavare hade att stå till kontraktets/stiftets förfogan— de. Dessa rörliga tjänster borde tillika utförnns som special— tjänster för särskilda verksamhetsområden/verksamhetsgrenar, evangelisation, barn- och ungdomsarbete, skola—hemkontakter etc. I lönehänseende borde dessa tjänster likställas med ordinarie tjänster med tanke på dels rekrytering, dels kvalificerade krav

på tjänstens utformning. Bostad kunde beredas i ev. överbliven prästgård, som ofta disponerar inredd lokal för församlingsar- bete.

Den rörliga prästtjänsten bör kopplas samman med en likaledes rörlig kyrkomusikertjänst, vars innehavare bör ha specialutbild—

ning för den tjänst som avses.

Kyrkorådet ser det som ett möjligt led i en förändrad tjänsteor—

ganisation, att en präst svarar för gpdstjänsthållningen i fyka församlingar. Detta innebär för vardera församlingen högmässa/ huvudgudstjänst varannan sön- och helgdag under församlingspräs— tens ledning. Enligt kyrkorådets mening skulle detta uppkalla församlingens lekmän till anordnande av gudstjänster på mellan— liggande söndagar av typen söndagsbön eller friare gudstjänstform.

Till de fyra församlingarnas tjänst skulle placeras kyrkomusiker.

En arbetsmodell av detta slag bör, för att uppfattas som angelä- gen och riktningsgivande, införas samtidigt i hela stiftet och givetvis efter synnerligen ingående samråd mellan församlingar och stiftsledning. Öppenhet för samverkan över samfundsgränser bör ingå i tillskapandet av den föreslagna arbetsmodellen. Med detta förslag menar sig kyrkorådet tillgodose de önskemål utred— ningen framlägger med begreppet 'arbetslag'."

Ås församling och ypterligare 13 församlingar på Öland har läm- nat ett yttrande med samma innehåll som Olands pastoratskommitté— rade. "I kyrkokommitténs förslag till tjänsteorganisation ingår för alla pastorat minst en diakonitjänst. Detta är ett välkommet framlyftande av diakonatet i vår kykka. Kyrkokommittén är öppen för att diakonatet vidgas från karitativa tjänster till att även omfatta församlingspedagogiska och fostrande tjänster/ främst då nuvarande församlings— och ungdomsassistenttjänster. Häri vill vi instämma. Det finns i våra församlingar behov av både karitativa och församlingspedagogiska tjänster."

Trönnin e koråd vill "peka på att om Svenska kyrkan även i framtiden skall komma att behålla sin karaktär av stiftskyrka

så är det rimligt att, i varje fall för prästen, domkapitlen fortfarande är huvudman. Det är inte lämpligt att låta den som är satt att vara en herde för hjorden vara utlämnad åt hjorden att anställas och avskedas allt efter tycke och smak. Det kan va— ra en lång och mödosam väg till grönt gräs och friskt vatten och herden måste stå fri från en hungrig men trött hjords tyckanden."

Vads kykkoråd anser det "viktigt att församlingarna har ett avgö- rande inflytande vid tillsättning av präst. Detta kan dock genom- föras på annat sätt än genom nuvarande provpredikningar och val. Ett förslag från ett enigt kyrkoråd kan exempelvis vara bindande för tillsättningsmyndigheten."

A 'd "dt" ftdl f"aml' FURSMINGAR ven 1 enna grupp ar e narmare en em e e av ors .1ngarna hEmLAN 500 OCH som inte direkt kommenterat frågor rörande tjänsteorganlsationen.2 000 INV. Det är också i övrigt stora likheter mellan synpunkterna från församlingarna i storleksgruppen 500 — 2 000 invånare och vad

som sågs av de mindre församlingarna.

Främst framhålls att man måste få behålla de prästtjänster som nu finns i församlingarna. Någon indragning av prästtjänster el- ler omfördelning till tätortsförsamlingar får inte ske. Man

vill fira gudstjänst i sin kyrka varje söndag eller i varje fall i den utsträckning som hittills varit möjlig. Mycket starkt un- derstryks också närheten, geografiskt och socialt, mellan präst och församling. Understrykandet av närheten är ofta kopplad till kritik av en pastoratsreglering som skulle leda till stora enhe— ter. Prästen bör bo i församlingen. Möjligheter måste finnas för präst och församlingsbor att lära känna varandra också i vardagslag. Församlingen skall ha sin "egen präst". Fördelningen av prästtjänster får inte endast göras beroende av befolkningstal. Det måste skapas ett mer flexibelt system där stora hänsyn tas till lokala förhållanden. Det är också viktigt att prästen finns för att ge hjälp och stöd för dem som på olika sätt är engagera- de som frivilligarbetare inom församlingen.

I en stor del av yttrandena behandlas också arbetslagstanken. Även i detta fall är överensstämmelsen stor med vad som sägs i de mindre församlingarnas remissvar. Det finns redan fungerande

arbetslag som inte består enbart av anställda. Det är dessa som är de viktiga. De lokala förhållandena måste bestämma arbetsla— gens sammansättning och arbetsformer. En kritik av arbetslag med enbart anställda kombineras med kritik av strukturförändringar som skulle ge stora enheter. Arbetslagen skulle då bli kringre— sande specialister boende i en centralort. Lekmännens ansvars— tagande skulle snarast försvåras i en sådan organisation.

När det gäller övriga församlingsvårdande tjänster bejakas också bland dessa församlingar, i den mån frågan berörs, förslag om att ge diakonatet en starkare förankring i den kyrkliga organisa— tionen. Frågan om det "utvidgade diakonatet" behandlas i drygt

40 remissvar. Det är något flera som avvisar vigningen av fler kategorier än de som bejakar tanken.

Även om några församlingar menar att hela arbetsgivaransvaret, utom vad gäller läroförpliktelsen, skall ligga lokalt så är det betydligt fler som önskar behålla nuvarande ordning. Av dessa , understryker en mindre del att prästtjänster även fortsättnings- ! vis bör vara statligt reglerade.

Det är 17 församlingar som säger nej till alla tjänstemodeller. Utöver detta görs följande direkta ställningstagande till mo— dellerna: Modell A förordas av 26 församlingar varav 1 önskar

en koppling av det "utvidgade diakonatet" till denna tjänstemo- ! dell. Modell B bejakas av 18 församlingar och avstyrks av 7. » Av dem som säger ja till modellen önskar 2 samma tillsättnings- förfarande som 1 modell A och 2 ifrågasätter vigning av fler *kategorier. Tjänstemodell C förordas av 5 församlingar och av— styrks av 15.

Kypkorådet i Stavsnäs församlino skriver: "En församling utan egen präst kan inte upprätthålla ett aktivt kyrkoliv. I en församling utan regelbundna gudstjänster dör tron ut. En präst skall ha tid och möjlighet att lära känna sina församlingsbor, vinna deras förtroende och vara deras själasörjare och inte stressa mellan olika församlingshem och kyrkobyggnader som en 'handelsresande i religion'."

Idre kyIkoråd befarar "en koncentration av församlingarna endast till tätorterna. (Jmfr hur landets frikyrkoförsamlingar funge- rar). Ännu ett led i denna utveckling är förslaget om halvering av antalet prästtjänster. Vi motsätter oss vidare kraftigt de s.k. konvertibla tjänsterna. Det handlar inte längre om reformer,

utan om totala omstruktureringar av Svenska kyrkan."

Säters kyrkoråd i Skara stift skriver:”ldag kan det vara frestan-

de att mera se till behovet av tjänster i mer urbaniserade tätor— ter. Om den frestelsen blir så stor att man är beredd att överge de mera kyrkfromma småförsamlingarna tror vi att kyrkan får erfa- ra mycket negativa följder av detta. Kyrkan måste få tillfälle att vårda sina medlemmar och odla församlingsgemenskapen oavsett

var de bor. Vad vi behöver är en växande tjänsteorganisation och inte en krympande.”

Akseby församling anser att "domkapitlet, som bättre än t.ex. kammarkollegiet känner församlingarnas behov, bör inom givna ra- mar fastställa antalet präst- och kyrkomusikertjänster. Tätorts— församlingarnas nödvändiga förstärkning av sådana tjänster får ej ske på bekostnad av en motsvarande utarmning på landsbygden."

Kyrkorådet i Lönneberga församling skriver: " 4.3 berör tjänste— organisationen, som efter 1957 års normer kritiseras för bristan—

de flexibilitet. Den rörlighet i organisationen som efterlyses bör inte gå ut över mindre församlingars prästpersonal. När ut— redningen påstår att 'tiänsteorganisationen måste ta hänsyn till de faktiska arbetsuppgifterna i ett pastorat', så undrar vi om hänsyn kommer att tas till, att kontakten mellan präst och för- samlingsbor har helt olika utseende i församlingar på landsbygd mot storstadsförsamlingar. Människor i större samhällen och stä— der där man lever i inbördes anonymitet besväras förmodligen om en av församlingens präster står utanför deras dörr, medan lands— bygdens folk kan se prästens besök i hemmet på gården som ett naturligt och riktigt inslag i livets helg och söcken. Sådana be- sök och kontakter synes vara 'faktiska' arbetsuppgifter i lands- ortsprästens kallelsegärning.

I stycket 'hinder för samverkan' sägs på sid. 87 att den ensam— stående prästen inte blir lika rustad att möta människor genom erfarenheter i dialog med enskilda församlingsbor, som den präst som förs in i ett arbetslag. Med all respekt för att kunna se mänskliga problem och andliga frågor ur mer än en synpunkt, så frågar vi oss om storstadsförsamlingsprästen i storstaden får tillfälle att leva in i storstadsbons vardag med dess mångskif- tande upplevelser och villkor. Blir t.ex. en stadspräst bättre rustad i sin erfarenhet av flyktiga kontakter med människor än landsortsprästen? Vem delar djupast församlingsbornas lott?

Risken är i stället stor, att såväl präst som övriga anställda i församlingsvården i en storstadsförsamling blir ett kotteri med felaktigt fixerade värderingar, därför att de inte tillräck- ligt närgånget får möta de problem som de många bär på. Kyrkan brukar anklaga sig själv för att svara på frågor som ingen stäl— ler. Sådana frågor och svar kan förmodligen förekomma i större skala i arbetslagets intensiva men slutna krets, än hos den ensam— me landsortsprästen ute bland sina församlingsbor.

Vem lever mest öppet mot sina församlingsbor, landsortsprästen eller hans/hennes storstadskollega?”

Bankelinds församling ”anser det lyckligast och riktigast, att varje församling har sin präst. Vi vill därför föra fram tanken på deltidspräster, som vid sidan av annan tjänst också kan funge— ra som präst i församlingen."

Östra Vingåkers församlings kykkoråd skriver: ”Vi använder ter— men arbetslag på ett annat sätt än_utredningen gör. Vi har redan ett arbetslag. Det har fungerat väl i tiotals år. Kyrkvärdar, barntimmesledare, kantor och kyrkväktare har regelbundna med— arbetarsamlingar med prästen. Ofta tar vi upp frågor kring guds— tjänstens glädje. Vi samarbetar verkligen. Förutsättningen är ' ju också principen ett altare — en präst. Det kan inte nog un— derstrykas hur viktig denna princip är. Präster har ofta svårt att samarbeta med varandra. En mängd problem undvikes om präs— ten har ett avgränsat arbetsområde."

Säfsnäs församlings kykkofullmäktige skriver: "Arbetslag av präs—

ter som ersätter det tidigare ensamarbetet är önskvärt. I arbets— laget bör ingå både präster, diakoner och församlingsassistenter. Detta vore en tillgång för församlingsarbetet. Tjänsteorganisa— tionen inom prästväsendet måste utredas och undersökas ordent- ligt inför framtiden. Den nuvarande organisationen är inte bra."

Osseby—Garns kykkoråd skriver: "En annan fråga som tages upp i betänkandet är vigning till tjänst. Vi anser att vigning skall ske med präst och diakon även i framtiden och att ingen annan tjänst i kyrkan skall ha denna innebörd. Varför som en följd därav — det eftersatta diakonatet i Svenska kyrkan bör få utökad tjänst och omfattas - såsom prästerna - av den statligt regle- rade tjänsteorganisationen. Vigning till tjänst bör ej heller i framtiden ske utan att en plats är 'ledig', varför det inte finns något motiv att slopa begreppet 'ordinarie tjänst'."

Marstrands församling skriver: "Tjänstemän av typen församlings- sekreterare och församlingsassistenter bör inte vigas till sina uppgifter, då deras tjänster ofta blir av ganska begränsad var— aktighet och det för övrigt inte är önskvärt att de får karaktä— ren av andra klassens präster."

Funbo församling tycker att av modellerna för tjänsteorganisa— tionen är modell A den bästa. 'Whn det är angeläget att försam- lingen kan påverka inrättandet och tillsättandet av tjänster. Modell C tar vi besämt avstånd ifrån. Med tanke på, att man på många håll har ledamöter i fullmäktige, som är mer politiskt än kyrkligt engagerade anser vi det vore olyckligt om pastoraten själva avgjorde hela frågan om tjänsterna."

Hjälmsepydsförsamling avvisar helt tjänstemodell C "som skulle göra prästen till en i arbetslaget och till kyrklig kommunal-

tjänsteman."

I gruppen av församlingar med 2 000 - 5 000 invånare har mellan FURSAMLINGARHEilAN

en femtedel och en sjättedel ej direkt berört tjänsteorganisa- stpT _ 5 000 tionen i sina yttranden. Det församlingarna i denna grupp säger

överensstämmer till stora delar med vad de ovan redovisade församlingarna fört fram.

Det som främst tas upp i yttrandena är att antalet prästtjäns— ter ej får minskas, att tjänster inte skall föras över från landsbygden till tätorter utan att det totala antalet tjänster snarare bör öka.Man understryker att andra faktorer än befolk— ningstal måste få spela en mycket stor roll när det gäller för- delningen av prästtjänster.

Också i fråga om arbetslagstanken framförs i stort sett samma synpunkter som i yttrandena från de mindre församlingarna. Ons— kemål om arbetslag av anställda får ej bli ett generellt verkan- de stynnedel för utformningen av de lokala strukturerna. I något större utsträckning understryks dock att det är positivt att arbetslagstanken förs fram i diskussionsbetänkandet.

En klar majoritet avvisar eller ställer sig tveksam till tanken att utöka antalet vigningstjänster. Som alternativ pekas på nå- gon form av installation/välkomnande i församlingen. De försam— lingar som tar upp frågan ställer sig positiva till att diako— natet får en klarare ställning. Från några håll understryks att den kyrkokommunala kompetensen på intet sätt får förändras.

Möjligheten att via en samfällighetsbildning dela på en diakoni— eller församlingsassistenttjänst framhålls från flera församling- ar.

Beträffande prästtjänsterna önskar de flesta som tar upp frågan behålla nuvarande inflytande och kompetens för domkapitlen. I gruppen församlingar med 2 000 — 5 000 invånare förs dock fram önskemål om ett vidgat lokalt inflytande i större utsträckning än från de mindre församlingarna. Det gäller främst i fråga om tillsättning av tjänster. Önskemål finns om att domkapitlen inom vissa ramar skall få större möjligheter att fördela präst— tjänsterna inom stiften och även om större lokal frihet inne— bärande att domkapitlen enbart fastställer en minimiorganisa— tion.

Det är 6 församlingar som direkt avvisar alla tjänstemodeller. I övrigt görs följande direkta ställningstagande till modeller—

na: Modell A tillstyrks av 21 församlingar. Modell B tillstyrks

av 15 församlingar och avstyrks av 7. Av dem som förespråkar mo— dellen önskar 2 ej vigning av fler kategorier än för närvarande. Modell C tillstyrks av 3 och avstyrks av 8 församlingar.

Söderåkra församlings kyzkoråd skriver: "En nödvändig förutsätt- ning för att de större ledigheter skall kunna tas ut som har med- givits enligt nyare bestämmelser, är att något slag av personal— pool upprättas. Om det fortfarande råder prästbrist, förefaller

talet om större flexibilitet i tjänsteorganisationen avlägset."

Almunge erkoråd ser som "en viktig sak att organisationen görs 'självbärande' på den personella sidan, dvs. den måste kunna fungera också i semestertider. I ett 2—prästpastorat gäller detta hela 3 månader av året. Församlingarna i ett sådant pasto— rat får därför inte vara flera än att det ena arbetslaget präst— kantor kan klara gudstjänster, förrättningar, expedition i/för pastoratets samtliga församlingar, medan det andra arbetslaget har semester — sedan byter man automatiskt. Ingen annanstans än i kyrkliga sammanhang är det så, att semestrar måste klaras med anlitande av pensionerad arbetskraft! Knappast någon annanstans tvingas arbetstagaren själv ordna vikarie för att få ut lagstad- gad semester."

Torsby församling skriver: '%xt prästtjänsten får mycket olik karaktär i tätort och landsbygd är i och för sig ingen nackdel, och någon likriktning skall inte eftersträvas. Det torde istället vara en fördel att det finns prästtjänster av olika typ, efter- som också präster har olika läggning. Att en präst i ett mindre landsbygdspastorat får syssla med administrativa uppgifter och kyrkobokföringsarbete behöver inte heller vara negativt. En präst bör inte bli alltför 'andligt' specialiserad."

Nxeds församlings kygkoråd skriver: "Istället för att ta bort präster från de små församlingarna ge dem uppgifter t.ex. på stiftsplanet vid sidan om församlingstjänsten. Låt dem stanna där församlingsborna bor."

Ljungby kyykoråd menar att "om tjänstemodell C inte omedelbart kan genomföras i sin helhet måste vissa förändringar göras be- träffande bl.a. prästtillsättningarna. Kyrkorådet anser att när en prästtjänst skall besättas är det församlingen som skall ha en präst och inte prästen som skall ha en församling, dvs. för— samlingarna/pastoraten skall ha ett avgörande inflytande på till— sättningen. 'Tredjegångstillsättningarna' måste avskaffas. Som valkorporation kan förslagsvis de sammanlagda kyrkoråden funge—

ra Il

Husby—Rekarne församlings kyrkoråd "finner modell A vara den enda, som kan sägas vara acceptabel med tanke på den struktur Svenska kyrkan har som episkopalkyrka. I övrigt har kyrkorådet inga syns punkter förutom en stark kritik mot resonemanget om villkorlig vigning i B-alternativet. Införes vigning för alla kategorier

skall också alla vigas."

Svegs församlings kyykoråd "anser att en reglerad tjänsteorganisa- tion bör begränsas till prästtjänsterna, ty prästen intar en sär- ställning och har ett särskilt ansvar för läran och undervisning— en i församlingen. Att inrätta vissa församlingstjänster därför att det obligatoriskt skall finnas sådana, det anser vi inskränka den kyrkokommunala kompetensen."

Si tuna koråd konstaterar "att rimligen samtliga anställda i en församling bör hälsas och tas emot och på detta sätt få sitt 'kallelsebrev' i den gudstjänstfirande församlingens mitt — och att sålunda den särskilda kyrkoherdeinstallationen kan utgå ur kyrkohandboken."

Brämhults kyykoråd skriver: "En kyrkoherdetjänst för finsksprå— kiga bör inrättas i de samfälligheter som har ett stort antal finskspråkiga medlemmar av Svenska kyrkan. Dagens situation med en tillresande stiftsadjunkt eller kontraktsadjunkt är inte till; fyllest för det oftast rika finska församlingsarbetet.

Inom Finlands Evangelisk-Lutherska kyrka vigd präst som behärskar finska och svenska språket är behörig att inneha tjänst i Svenska

kyrkan. På samma sätt bör behörighet för diakon fastställas, även om det börjar bli lättare att rekrytera finsktalande diakon och präst uppvuxna och utbildade i Sverige.”

Det är 9 församlingar som ej direkt tagit upp frågor sammanhörande FÖRSAMLINGAR

MELLAN 5 001

N. . . . . _ I .. . med tjansteorganisationen 1 Sina yttranden gruppen forsamlingar OCH 10 000 INV.

med 5 000 till 10 000 invånare finns i mindre utsträckning än i

de ovan redovisade några klart dominerande åsikter.

De som berör frågan menar att det behövs fler prästtjänster. Kri— tik riktas i relativt stor utsträckning mot bemanningsplanerna och man understryker att inte endast befolkningstal får ligga till grund för fördelningen av prästtjänster.

I något enstaka yttrande ifrågasätts om det skall finnas enpräst— pastorat men i regel framhålls att dessa behövs och kan fungera väl. En något positivare attityd finns till tanken på arbetslag. Dessa måste dock utformas utifrån lokala förutsättningar och inne— fatta såväl frivilliga som anställda.

En större andel avvisar eller ställer sig tveksamma till ett 'ut- vidgat diakonat' än de som är positiva till förslaget. Några för— samlingar ser det som positivt att alla församlingsvårdande tjäns- ter, präster och övriga ryms i en tjänsteorganisation. I regel önskar de församlingaf'som tar upp frågan att domkapitlet skall vara arbetsgivare för prästerna. En relativt stor andel ser det som positivt att domkapitlet på förslag av pastoratet fastställer en minimiorganisation vilken sedan kan överskridas. Behovet av flexibla och lokalt anpassade lösningar för tjänsteorganisatio—

nen understryks av fler församlingar i denna storleksgrupp.

Samtliga tjänstemodeller avstyrks direkt av 1 församling. Därut- över gäller att modell A tillstyrks av 15 församlingar och av- styrks av 1. Av församlingarna som tillstyrker modellen önskar två att den eventuellt skall kunna kombineras med ett "utvidgat diakonat”. Modell B tillstyrks av 10 församlingar varav 2 ifråga- sätter att flera tjänster skall bli vigningstjänster och l önskar ytterligare utredning på denna punkt. Modell C tillstyrks av 2 och avstyrks av 7 församlingar.

Kungsbacka församlings kyykoråd anser att "den framtida tjänste— organisationen bör ha pastorat som utgångspunkt. Dock är, när det gäller folkmängden, en flexibel nedre gräns mellan 3 500 - 5 000 att föredra framför den angivna 5 000 invånare. Fördel— ningen av tjänsterna skall utgå från de andliga behoven och prästerna koncentrera sig på själavårdsuppdraget och de guds- tjänstliga uppgifterna. Hur ett arbetslag skall utformas måste varieras efter den struktur, som finns inom församlingen och pastoratet."

Ytterlännäs församling "kan definitivt inte godta den överström— ning av antalet präster som kommer att ske från de mindre till de större församlingarna, där stor del av befolkningen utgörs

av invandrare tillhörande andra religioner."

Kyykorådet i domkyzkoförsamlingen i Göteborg skriver: "Tjänste-

modellen C överbetonar pastoratens frihet, vilket kan vara till nackdel för den enskilda församlingen. Frånvaron av normer för organisationen kan visserligen kännas befriande, men modellen lämnar samtidigt alltför stort utrymme för godtycke och möjlig— het att inskränka den kyrkliga verksamheten. Tjänstemodellen B med det 'utvidgade diakonatet' torde knappast kunna tillämpas i praktiken. Det förefaller inte finnas något intresse bland för— samlingssekreterare och -assistenter för ett vigningsämbete. Ett 'utvidgat diakonat' synes dessutom &nnebära ett 'uttunnat' diakonat. Tjänstemodellen A arbetar fortfarande med befolknings- talet som bas, trots att kommitténs direktiv utsäger, att en beräkningsmetod bör 'eftersträvas', som bättre än den nuvarande tar hänsyn till de olika arbetsuppgifter som följer av befolk— ningens åldersstruktur och andra speciella förhållanden i pas— torat av olika karaktär. Ett bra exempel på nödvändigheten av ändrade beräkningsgrunder är Domkyrkoförsamlingen i Göteborg, där det s.k. cityarbetet fordrar åtminstone en prästtjänst mer, än befolkningstalet anger. På samma sätt kan inte heller beho- vet av karitativa diakonitjänster fastställas enbart med hänsyn till befolkningsunderlaget utan att församlingens särskilda struktur beaktas.”

Kyrkorådet i Vimmerby församling skriver: '%mt tjänsteorganisa— tionens storlek och inriktning, dvs. antalet tjänster och tjäns- ternas karaktär, föreslås av pastoratet och fastställs av dom- kapitlet anser vi riktigt, och att denna minimiorganisation

som av domkapitlet fastställs får överskridas vid behov, anser vi vara ett absolut krav. Annars får vi samma stelbenta organi— sation som vi har idag. Likaså anser vi pastoratets möjligheter att konvertera tjänster vara intressant. Man får ju därigenom en flexibilitet som gör att tjänsteorganisationen på ett mycket bättre sätt kan svara mot församlingarnas behov."

Ekerö församlings kyykoråd anser att det behövs en större flexi- bilitet beträffande tjänsteorganisationen. "Det är inte rimligt att endast ett befolkningstal skall vara normen för t.ex. anta- let prästtjänster. Det måste skapas möjligheter för att utnytt- ja arbetskraften mera rationellt över församlingsgränserna. Särskilt märkbart är detta problem när det gäller präster och kyrkomusiker. I Stockholms stift märks det kanske mest när det gäller präster där innerstaden har en stor uppsättning präster men endast få kyrkor per församling medan landsortsdelen av stiftet har många kyrkor men få präster."

Kyykorådet i Ljusnarsbergs församling skriver: "En förutsättning

för de olika modeller till tjänsteorganisationer som skisseras är att innehållet i de olika tjänsterna inte framgår. Så är inte fallet idag. En diakon/diakonissa har mycket varierande uppgif- ter beroende på vilken församling det gäller. Detta är ett prob— lem som gäller så gott som alla församlingsvårdande tjänster i kyrkan inklusive prästens. Därför blir beräkning av tjänster tämligen meningslös innan varje tjänst definierats på ett ade- kvat sätt. Att samtliga tjänster inom organisationen är vignings- tjänster, skapar fler problem än fördelar. Det ökar avståndet till lekmännen och till icke vigningstjänster i församlingen. Även kyrkvaktmästaren har kyrkans kallelse till tjänst osv."

Gislaveds församlings kyzkoråd ansluter sig till modell B "som den som bäst återspeglar det nuvarande läget i kyrkan med de förväntningar som finns: En klarare anknytning till gudstjäns—

FÖRSAMLINGAR MELLAN 10 001 OCH 20 000 INV.

ten, en klart uttalad anslutning till svenska kyrkans lära samt en likformig utbildning som är centralt organiserad i kyrkan och som utlokaliseras till olika delar av landet.

Diakonatet har varit mycket diskuterat, men får i denna modell en utformning som är både teologiskt och praktiskt inriktad att fylla dagens behov. Det utvidgade diakonatet är en riktig väg att beträda då församlingarna inte längre har råd med att an— ställa församlingsarbetare utan adekvat utbildning och utan den läroanknytning som erfordras inte minst i pedagogiska tjänster. Även kyrkomusiker bör räkna med diakonvigning så att deras tjäns: ter i första hand klart framträder såsom församlingsvårdande. Naturligtvis går det inte att på en gång genomföra denna modell, men den måste få stå utställd som mål för kyrkans reformer så som vi nu ser det ute i församlingarna. Men under denna över— gångstid (som anmärkes på sid. 108) måste finnas möjlighet att utan vigning inneha sådana tjänster, men då med en klart offente ligt uttalad läroförpliktelse. Kanske det även efter reformens genomförande kommer att finnas de som kommer att uppehålla så- dana tjänster och den offentliga läroförpliktelsen måste även då vara obligatorisk. Att diakonatet inte är helt klart vad gäller innebörd kan inte vara hinder för att modell B ligger till grund för utvecklingen i framtiden. Ej heller bör oklarhe- ter i vad vigningen innebär få hindra att en sådan kan vara riktmärke för utvecklingen."

I 6 yttranden tas tjänsteorganisationen inte upp.

Vad gäller beräkning av antalet prästtjänster finns bland för— samlingarna i denna grupp en positivare inställning till att befolkningstalet skall utgöra grunden för tilldelning av präst- tjänster. Som faktorer att räkna med i tilläggsberäkningen förs främst fram förekomsten av olika institutioner typ sjukhus, sko—' lor och regementen. Endast i mindre utsträckning talas om att antalet prästtjänster totalt behöver ökas. Från ett par håll fö— respråkas fler resurstjänster på kontrakts— eller stiftsplan för att öka flexibiliteten i tjänsteorganisationen.

Flera församlingar framhåller att arbete i arbetslag bör efter- strävas. Arbetslag av anställda ställs i regel inte mot olika

former av frivilligt arbete.

Tanken på ett ”utvidgat diakonat" vinner gehör endast i mindre utsträckning. Däremot understryks från flera att det behövs en välsignelseakt/installation för alla tjänsteinnehavare. Till detta kan även kopplas någon form av läroförpliktelse.

De flesta som tar upp frågan anser att domkapitlets och biskopens ställning i förhållande till prästerna ej får försvagas. Samtidigt ser fler församlingar det som ett problem att inte alla försam- lingsvårdande tjänster tillhör samma tjänsteorganisation.l&n1 önskar ett vidgat lokalt inflytande, vilket bl.a. skulle kunna innebära att endast en minimiorganisation vore centralt reglerad.

Tjänstemodell A tillstyrks av 7 och avstyrks av 3 församlingar. Av dem som tillstyrker modellen önskar 1 församling att möjlighe- ten till konvertering av tjänster skall finnas och i att modell A skall kombineras med ett "utvidgat diakonat". Modell B till— styrks av 5 och avstyrks av 3 församlingar. Av de församlingar som är positiva till modell B är det 2 som avstyrker att det blir fler vigningstjänster. Modell C tillstyrks av 4 och avstyrks av 7 församlingar. Av de 4 som tillstyrker modellen önskar 2 att domkapitlet skall fastställa en minimiorganisation.

Kyzkorådet i Härnösands domkyykoförsamling anser att "pastoraten bör fungera som arbetsområde för tjänsteorganisationen. Dock bör möjligheter skapas för en större flexibilitet i utnyttjandet av de personella resurserna, så att de vid behov kan disponeras även över pastoratsgränserna. Detta kan speciellt bli fallet, om man arbetar med ett dubbelt organisationsmönster, nämligen att tjäns- teorganisationen dels grundas på territorialprincipen — huvudde— len anställda har ett bestämt tjänstgöringsområde - dels På funk- tionsprincipen - en anställd har en funktionsinriktad tjänst, som kan utnyttjas inom ett större område, exempelvis kontraktet."

Hässleholms församling anser "att vid beräkning av antalet tjänster måste vägas in a) den faktiska församlingsverksamhe- ten, samt slumrande behov, b) om församlingen inom sitt ansvars— onuådehar många skolor, sjuk— vårdhem, militärförläggningar, fri- tidskyrka e.d. Vår egen församling kan i det avseendet utgöra ett exempel med gymnasieskola med stort upptagningsområde, sjuk— hus och två regementen."

nykorådet i Säffle församling menar att "antalet invånare skall räknas, inte antalet medlemmar i Svenska kyrkan vid tilldelning

av tjänster (präst, diakon, kyrkomusiker, församlingsassistent, vaktmästare), areal, antal kyrkor, vårdinrättningar m.m."

Eslövs församlings kyykoråd skriver ”I pastoratet skall enligt betänkandet två präster och två andra kyrkoarbetare, typ försam- lingsassistent och diakoniarbetare, vara stationerade förutom kantor. Vad gäller pastoratens storlek och kyrkoarbetarnas an- tal tycks man i betänkandet huvudsakligen ha tagit hänsyn till situationen på landsbygden, där det finns många kyrkor med korta avstånd. Man tar inte så mycket ställning till huruvida tätorts— församlingarna skall delas i mindre församlingar och till hur präst- och kyrkoarbetarsituationen där skall se ut i framtiden. Med tanke på att det i framtiden inte är realistiskt att tänka sig, att det i en tätort skall vara två präster och två andra kyrkoarbetare på 5 000 invånare, borde kanske riktpunkten för invånarantalet i ett landsbygdspastorat vara något mer än 5 000. I en kyrka i en församling, där det nuvarande invånaran- talet är mindre än 1 000 torde det inte behöva firas gudstjänst mer än en gång i månaden, om avståndet till närmast liggande kyrka i pastoratet understiger en mil. Man kan också tänka sig ett utbyte mellan tätort och landsbygdsförsamlingar på sådant sätt, att prästerna i tätorten hjälper till med att hålla guds- tjänster i kyrkor på landet medan prästerna i glesbygden åker in till tätorten och hjälper till med exempelvis förrättningar, konfirmandarbete, själavård. Regler för ett sådant utbyte fast— ställs av domkapitlet efter samråd mellan församlingarnas kyrko— råd och prosten i kontraktet."

Kyzkorådet i Ronneby församling skriver: "Ensamprästen, med lång tradition i svenskt kyrkoliv, skulle således komma att försvinna.

Detta torde vara en riktig utveckling av två skäl:

a) Ensamprästen sysslar under nuvarande förhållanden med en rad arbetsuppgifter som han eller hon inte är utbildad för och som tar tid från de centralt teologiska och själavårdande uppgifterna.

b) Ett väl fungerande arbetslag torde ha större möjligheter än den enskilde prästen att bygga upp eller utvidga församlings- kärnor vilka i sin tur kan bli evangeliserande."

Kyrkorådet i Oskarshamns församling konstaterar att "stor vikt lägger utredningen på att man för framtiden bör räkna med sam- verkan inom arbetslag. Utvecklingen har i flera större och medel— stora församlingar redan gått i den riktningen, i det att för— samlingsassistenttjänster har inrättats på många håll. Tabellen på sid. 39 belyser nu endast antalet inrättade tjänster. Tyvärr lämnas ingen upplysning om hur många assistenter det är, som un— der samma tid tjänstgjort i dessa tjänster. Kyrkorådet anser sig på goda grunder kunna hävda att många i församlingsassistent- tjänst fungerat påfallande kort tid. Detta förhållande pekar i den riktningen att tjänsternas innehåll och konstruktion allvar- ligt bör granskas. Så länge församlingarna i första hand frågar efter medhjälpare i barn-ungdomsarbetet, torde svårigheterna för tjänstgöring i decennier vara uppenbara. Frågan om vilka fortsättningstjänster som kommer att stå till buds måste allvar— ligt penetreras. Att för framtiden bygga en församlingsorganisa- tion med tjänster där innehavarna är eller känner sig vara förbru- kade på kort tid är olämpligt för församlingsarbetet och oansva— rigt mot de anställda."

Kyykorådet i Boo församling instämmer ”i utredningens synpunkter att förtroendemannainflytandet måste stärkas. Församlingsarbetet präglas idag av stora problem med olika huvudmannaskap för präs— ter och övrig personal. Dessutom är i normalfallet personalchefen underställd domkapitlet i stället för församlingen. Detta begrän— sar i många fall förtroendemännens inflytande, på ett för för— samlingen olyckligt sätt. Vi förordar således tjänstemodell C,

_ FÖRSAMLINGAR ÖVER 20 000 INV.

som är den modell som kan uppfylla kraven på flexibilitet, för- troendemannainflytande och ett samlat huvudmannaskap. Regler för personaldimensionering torde bearbetas ytterligare så att denna fråga kan behandlas mer ingående i nästa remissomgång.”

Kyykorådet i Skellefteå S:t Olovs församling skriver: "En vä— sentlig faktor om man vill leva upp till den första grundläggan-

de principen för refonmarbetet — kyrkans bevarade identitet — är att nuvarande samband domkapitel — prästerskap bibehålls och icke försvagas. Domkapitlet bör även fortsättningsvis utöva de arbetsgivarfunktioner som nu åvilar det, och skall också i fram— tiden utöva uppsikt över prästernas läroansvar och ämbetsutövning. Vi ansluter oss alltså till tjänstemodell A i detta avseende, även vad gäller domkapitlets funktioner i tjänstetillsättningar.”

I samtliga remissvar från församlingarna med mer än 20 000 in— vånare berörs frågor kring tjänsteorganisationen. Yttrandena är relativt splittrade och i stort saknas mer entydiga åsikter ge— mensamma för en klar majoritet av församlingarna inom gruppen.

En bemanningsplan byggd på befolkningstal och med tilläggsberäk— ning bedöms av flera som rimlig. Behovet av lösningar som är anpassade till den lokala församlingens struktur betonas. Från några församlingar framhålls att tätorterna är relativt sett underbemannade vad gäller präster.

De flesta som tar upp arbetslagstanken gör en positiv värdering av denna. Arbetslagen måste formas utifrån lokala förhållanden och det är viktigt att utrymme ges för lekmännens insatser.

Förslag om vigning av fler kategorier kyrkoarbetare avvisas klart.

En relativt stor del av församlingarna önskar att alla tjänster, även prästtjänsterna, i grunden skall vara kyrkokommunalt regle— rade. En större andel av församlingarna framför dock att domka— pitlet skall ha ungefär den ställning gentemot prästerna som skisseras i tjänstemodell A.

Det är två församlingar som inte vill ha några förändringar och avvisar samtliga modeller. Därutöver görs följande direkta ställningstaganden till tjänstemodellerna: Modell A tillstyrks av 7 och avstyrks av 2 församlingar. Modell B tillstyrks av 2 församlingar av vilka ingen önskar visning av fler kategorier. Modell C tillstyrks av 6 och avvisas av 3 församlingar. Av de 6 församlingar som tillstyrker modellen menar 2 att domkapitlet skall fastställa en minimiorganisation.

Västerleds församlings kyykoråd skriver: "I betänkandet sägs att ett problem med den nuvarande tjänsteorganisationen är bristande flexibilitet. Det råder olikheter mellan olika tjänster och tjänsteinnehavare, som försvårar eller förhindrar samverkan,

som med hänsyn till nya arbetsformer vore önskvärd.

I ifrågavarande avsnitt av sitt betänkande uttrycker sig kommittén i mycket allmänna termer.0ku1har framhållit vilket slöseri det kan vara med prästerlig arbetskraft...' 'Samtidigt finns det ett starkt önskemål från prästerligt håll om mera koncentrerade ar- betsuppgifter.' 'Man menar att den prästerliga yrkesidentiteten försvagas av ett alltför brett fält av arbetsuppgifter.' Vi var- ken vill eller kan påstå att dessa mycket allmänna konstateran— den, som bara utgör exempel på typen av påståenden, inte skulle ha grund. Men vi skulle önska att den grunden hade redovisats. Och det empiriska underlag som man därvid borde utnyttja borde hämtas från församlingar med olika struktur och skilda traditio— ner. En noggrann undersökning skulle måhända visa att införandet av kompletterande personal för församlingsvårdsuppgifter vid sidan av prästen inneburit att prästen kunnat renodla sina ar— betsuppgifter på ett sätt som i vissa hänseenden varit mycket gynnsamt men i andra inneburit svagheter. Mätningar och bedöm- ningar av sådana effekter kanske skulle leda till skilda resul- tat i olika typer av församlingar. Förmodligen skulle man behö— va lägga ner ett stort arbete på sådana undersökningar, som åt— minstone till en del får antas behöva ske i enkätform. Men om man vill presentera ett fullgott underlag för överväganden och ställningstaganden torde man inte kunna komma undan sådana un- dersökningar."

"I fråga om tjänster finner Hägerstens kyykoråd liksom veterli— gen flera andra stockholmsförsamlingar det mycket angeläget fran— hålla för kyrkokommittén att nuvarande sneda fördelning mellan landsbygd och storstäder i fråga om antalet präster ändras. Även med beaktande av vissa historiskt och faktiskt givna landsbygds— faktorer måste det vara möjligt att reglera om den totala för— samlingsprästerliga organisationen i landet så att man när ett

lägre antal invånare per präst i storstadsområdet."

K korådet i Jönkö in 5 Sofia församlina_”noterar med tillfreds— ställelse, att kommittén aktualiserar grundintentionen i det förslag till lag om diakonat i Svenska kyrkan, som antogs av 1975 års kyrkomöte. Kyrkorådet menar också, att 'utvidgat' dia— koniämbete, som omfattar dels karitativa tjänster, dels pedago— giska tjänster och dessutom kan ha 'allround'—karaktär, innebär många fördelar. Bland annat kan det underlätta övergången från en tjänst till en annan, exempelvis då en ungdomsledare vill söka sig nya uppgifter. Dock måste församlingen genom klara be— stämmelser i arbetsbeskrivning och tjänsteinstruktion ange de arbetsuppgifter som gäller för varje sådan diakonitjänst.

Kyrkorådet vill för sin del helt avvisa tjänstemodell C som i praktiken kunde innebära, att Svenska kyrkan kunde förlora sin nuvarande identitet, inte minst vad beträffar relationerna mellan församling och stiftsledning.

”De båda andra tjänstemodellerna har både för- och nackdelar.

Modell A synes mest motsvara nuvarande förhållanden, vilka för Sofia församlings del är tämligen tillfredsställande.

Enligt modell B skulle samtliga tjänster vara vigningstjänster, vilket skulle betona, att alla tjänsterna innebär tjänst för Gud i Kristi Kyrka. Dock bör ytterligare utredas, vad vigningen till sådana tjänster teologiskt innebär. Dessutom kan det tänkas,' att många drar sig för att söka sådana tjänster, som skulle krä— va vigning i någon fonnJ'

Kygkorådet i Västerås Lundby församling skriver: "Utredningen erinrar om att vi f.n. har två tjänster inom kyrkan som är vig—

ningstjänster. Någon debatt om prästvigning förekommer inte men det kan vara skäl att diskutera om diakonitjänsten skall vara vigningstjänst. Det är tänkbart att Apg 6 ligger bakom bruket att viga diakoner/diakonissor men man lägger ju märke till att de två som omnämns senare i Apg, Stefanus och Filippus övergick till förkunnelse av evangelium från karitativ tjänst, vilket talar mer för den traditionella diakonvigningen som förbereder till präst- ämbetet. Vigning av veniater och predikobiträden är kanske mera motiverad än vigning av diakonitjänstemän, i synnerhet som dia- konitjänstens avgränsning mot församlingstjänster i övrigt nume- ra är oklar. Och hur blir det med kyrkomusiker, kyrkvärdar och förtroendemän? Även församlingens styrelse tillhör nådegåvorna. Endast synes vara att behålla vigning endast för präster. 'Pre- dikoämbetet' är omnänntsom särskilt uppdrag i Bekännelseskrifter- na, övriga sysslor inte. Prästvigningen ger behörighet till sak— ramentsförvaltning, samt till nycklarnas ämbete (bikten). Däremot bör man kunna tänka sig en enkel välsignelsehandling med försam- lingens förbön, för den som tillträder en församlingstjänst, va— re sig det gäller församlingsassistent eller husmor.”

Kyykorådet i Bräppkyrka församling anser att tjänstemodell C är bäst. "Det är nödvändigt att all personal inom enheten har samma anställningsvillkor. Nuvarande uppdelning på dels statliga dels kommunala reglementen är besvärande och skapar stundom problem."

Det är 135 pastorat som har inkommit med synpunkter på tjänste— PASTORAT organisationen. Här behandlas endast flerförsamlingspastorat. Den alldeles övervägande delen av dessa är landsbygdspastorat. Pasto—

ratens synpunkter överensstämmer i allt väsentligt med vad som

sägs i yttrandena från församlingarna med upp till 2 000 invånare.

Därför hänvisas här till översikterna som inleder redovisningarna

av svar från dessa församlingar.

Det är 5 pastorat som direkt avvisar alla diskussionsbetänkandets tjänstemodeller. Därutöver görs följande direkta ställningstagan- de till modellerna: Modell A förordas av 10 pastorat varav 1 öns— kar att domkapitlet skall fastställa en minimiorganisation som

kan överskridas. Modell B förordas av 7 och avvisas av 2 pasto— rat. Av pastoraten som tillstyrker modellen önskar 1 att diakoni— tjänsterna skall knytas till församlingen och l avvisar vigning av fler kategorier.l40dell C förordas av 3 och avvisas av 7 pas— torat.

Snekeröd-Ucklums pastorats kyrkoråd skriver om tjänstemodellerna

. A-C följande: ”De synpunkter som BET här framför skulle förmod—

ligen innebära en kraftig nedskärning av antalet prästtjänster på landsbygden. Vi menar, att antalet prästtjänster på flera håll i stället borde öka. För beräkning av antalet prästtjänster anser vi att följande faktorer bör beaktas (flera av dem nämnda i BET sid 110): Befolkningsantal, tätortsgrad, antal församlingar, an- tal gudstjänstplatser, antal institutioner, avstånd. Antal kyrko- musikertjänster borde kunna beräknas enligt ungefär samma grunder som hittills. Vilka övriga tjänster som bör finnas bör församling och pastorat själva få bestämma om. Dock kanske med undantag för att diakonitjänst bör vara obligatorisk vid visst befolkningsun— derlag."

Starrkärrs pastorats skyrkoråd menar att 'han bör överväga att öka tjänsterna i de stora församlingarna, under bibehållande av nuvarande tjänster i de mindre enheterna. I tider av arbetslös— het, är dessa arbetstillfällen särskilt värdefulla.”

Tuna pastorat skriver: ”Först vill vi klart deklarera: 'Lös en mängd problem genom att utbilda 25-30 % flera präster.' Vi är helt klara på att antalet prästtjänster måste utökas exempelvis i städerna och större tätorter, men vi är också helt klara på att det inte får ske på bekostnad av prästtjänsterna på lands— bygden. Vi anser inte heller att prästtjänster kan ersättas med andra tjänster.

När det gäller landsbygdsprästen använder utredningen uttrycket 'mångsyssleri'. Vi vill byta ut ordet mot ett med mer positivt förtecken nämligen mångsidighet. Just små församlingar och små pastorat kan många gånger vara mycket betjänta av en mångsidig präst - inte minst ur ekonomisk synpunkt.

Ingen präst kan säga att han mot sin vilja tvingas in i adminis- tration och praktiska uppgifter. Fortfarande står det ju varje präst fritt att söka den tjänst han vill ha. Naturligtvis skall en specialiserad präst eller en präst som anser administration och arbetsledning som 'icke prästerliga' uppgifter låta bli att söka tjänster med sådana uppgifter. Ibland talar man om hur vik- tigt det är med präster som har erfarenhet från arbetslivet. Vi tycker det på många ställen kan vara lika viktigt att prästen i sin tjänst finns med i församlingens praktiska arbetsuppgifter om

han kan göra en insats."

Munktopp-Odensvi pastorat menar att ”det torde vara i de Små församlingarna med egen präst, som arbetet fungerar bäst,ofta med ett stort inslag av frivilliga krafter. I regel är prästen personligt bekant med sina församlingsbor, vilket får till följd att även de som sällan besöker gudstjänsten känner en viss sam— hörighet med sin kyrka och sin präst. I relation till folkmäng- den synes de kyrkliga förutsättningarna vara flera i den lilla landsbygdsförsamlingen än i den stora tätortsförsamlingen. Det är nämligen ganska vanligt att utflyttade ungdomar gifter sig och/eller döper sina barn i sin hembygds kyrka. Inte heller är det ovanligt att utflyttade personer vigs till sista vilan i vad man betraktar som hembygdens kyrka."

Ryssby pastorat anser att "förslaget om arbetslag om fyra persoe ner varav en kyrkomusiker kan omöjligt fungera. Ett flertal kyr- kor måste betjänas i glesbygd och kyrkomusikern kan omöjligt hinna vara med överallt. I stället måste vi acceptera att se kyrkomusikertjänsten som delsyssla i landsbygdsförsamlingen, och arbetslaget måste få ett annat utseende. Därmed bortfaller också motivet av 5 000 personer som minsta församlingsbildning.

Behovet för präst eller annan kyrkoarbetare att samråda med sina förtroendevalda och andra frivilliga kommer att minska, om ar- betslag av skisserad typ bildas. Samråd inom arbetslaget kommer att bli det viktiga, och församlingen lämnas utanför. (jfr orik— tig bedömning sid. 79).

SAMFÄLLIGHETER

skarp sektorisering inom församlingarna och söker i stället former för samverkan mellan grupper för att uppnå en dialogiskt inriktad verksamhet (sid. 61) som aktiverar församlingsmedlem- marna. Detta stämmer med vår uppfattning, men vi menar, att det rimmar illa med införande av arbetslag av anställda specialis— ter, vilka skall verka i större geografiska områden, på så sätt som skisseras som en lösning. Detta är en klar brist på logik."

Gökhems pastorat skriver: "Om präster och kyrkomusiker skall bli kommunalarbetare är en fråga som främst de fackliga organi— sationerna får bevaka, men vi kan inte finna någon fördel med det, i stället vissa risker: ett pastorat kanske anställer fyra diakonissor — folk är ju så ensamma, sägs det — men ingen präst eller kyrkomusiker."

Dalstorps pastorat avvisar tjänstemodellerna B och C och vill istället förorda modell A.

"Vi anser att modellerna B och C ger uttryck för en syn på äm- bete och tjänst som ej är förenlig med vår kyrkas. Vigning är ej insättning på en speciell tjänst, utan vigning till ett per— sonligt, livslångt ämbete. Man bör kunna anställas inom vår kyrka även om man inte blivit kallad till ett ämbete. Detta innebär förstås att även t.ex. församlingssekreterare skall kunna vigas till diakon/diakonissa om han/hon har fått den kallelsen samt erhållit fastställd utbildning för vårdande verksamhet. Till detta vill vi dock lägga att även diakonatet bör få en fast tjänsteorganisation, såsom prästerskapets och kyrkomusikernas, men att det inte får inkräkta på pastoratens möjligheter att därutöver anställa den personal man behöver samt har råd med.”

Det är 86 kyrkliga totala samfälligheter som i sina yttranden behandlar frågor rörande tjänsteorganisationen. De samfällighe— ter som omfattar mindre församlingar framför synpunkter likar- tade dem från motsvarande församlingar och pastorat.

Samfälligheterna är den grupp kyrkokommuner som starkast hävdar den kyrkokommunala sjålvbestämmanderätten. Bland samfälligheter-

na finns relativt sett fler som vill att alla tjänster, även prästtjänsterna, när det gäller anställningsförhållandena skall vara lokalt kyrkokommunalt reglerade. Det är dock ingen majoritet som driver denna syn. Av samfälligheterna som inkommit med syn- punkter rörande tjänsteorganisationen är det 16 som har mer än 50 000 invånare. Av dessa samfälligheter är det 7 som förordar att prästtjänsterna regleras i stort sett i enlighet med tjänste- modell C medan 9 i olika utsträckning vill ge domkapitlet en starkare ställning än modellen innebär. En klar majoritet av de samfälligheter som tar upp frågan avvisar tanken på ett ”utvid— gat diakonat".

Det är 2 samfälligheter som tar avstånd från alla tjänstemodeller. I övrigt görs följande direkta ställningstaganden till modeller— na: Tjänstemodell A förordas av 14 och avvisas av 1 samfällighet. Av dem som är positiva till modellen önskar 3 samfälligheter att den skall kombineras med det "utvidgade diakonatet,” 1 att dia- kontjänst skall inrättas vid ett invånarantal på 7 000 och 1 att frihet skall finnas att inrätta fler tjänster lokalt. Modell B förordas av 10 och avvisas av I samfällighet. Av dem som säger ja till modellen avvisar 2 vigning av fler kategorier och 1 an— ser att domkapitlet skall vara arbetsgivare för prästerna. Modell C förordas av 9 och avvisas av 4 samfälligheter. Av dem som tillstyrker modellen vill 1 att domkapitlet skall fastställa en minimiorganisation och 1 att domkapitlet skall fastställa en

mini- och maxiorganisation.

Asarums och Ringamåla kyrkliga samfällighet anser att "biskopens och domkapitlens uppsikt bör vara självklar och gälla all perso— nal, som har till uppgift att föra ut kyrkans lära. Av detta torde följa att domkapitlen formellt blir arbetsgivare över des— sa grupper — alltså inte bara över prästerna, som förhållandet är idag. Någon vigning av t.ex. församlingsassistenter torde ej vara nödvändig Eventuell status ligger ej i det. All läroperso— nal tillsätts - efter ledigförklarande och yttrande av kyrkorå- det — av domkapitlet."

Luleå kyrkliga samfällighet menar att ”fördelningen av bl.a. präster är ojämn. Här bör utjämning ske. Befolkning - geografiska avstånd samt vissa särskilda strukturer bör avgöra hur många tjänster som skall tilldelas. Här kan det bli aktuellt att minska antalet präster där befolkningstalet är lågt och geografiskt av- stånd inte sätter hinder för detta.

Personalen bör anställas i så stora enheter att ställföreträdare alltid finns tillgänglig. Hänsyn bör tas till att präster, även i stora befolkningsområden, har tid till annat än högmässor, dop och begravningar. En viss åtstramning av tjänster skulle leda till att vakanta blir besatta."

Samfällda kyrkorådet i [mpsala kyrkliga samfällighet gör följande sammanfattning: "Kyrkorådet finner sålunda

att samfälligheten bestämmer antalet tjänster utöver prästtjäns— terna, som fastställes av domkapitlet, samt att krav på vigning av församl./samf. underställda befattnings- havare ej skall föreskrivas.”

Gävle kyrkliga samfällighet vill "förorda det utvidgade diakoni—

ämbete som skulle omfatta dels som nu diakonitjänster och dels även församlingssekreterar- och församlingsassistenttjänster. Därjämte finner kyrkorådet att tjänstemodell B är den mest till— talande, eftersom den garanterar en viss minimiorganisation och

ger möjlighet till lokala variationer.”

Linköpings kyrkliga samfällighet anser att vigning även i fort— sättningen bör ske av präst och diakon/diakonissa medan övriga tjänster "ej bör bli föremål för vigningsakt eller vigningstvång." "Tillsättning av befattningshavare skall ske i församling/sam— fällighet, som har den lokala kännedomen om behoven, verksamhets? inriktningen, m.fl. påverkningsbara grundtankar. Här kommer få; tjänsten särskilda behov att vara avgörande. Samarbetsproblem kan förekomma i'én utsträckning, som endast församlingen känner av. Tillsättningen av prästtjänster kan ske under medverkan av Domkapitel.

Tjänstemodell A förordas innebärande att präster och diakoner omfattas av den statligt reglerade tjänsteorganisationen, medan övriga församlingsvårdande tjänster inrättas som för närvarande genom beslut i den lokala kyrkliga kommunen."

Norrköpings kyrkliga samfällighet anser att nuvarande tjänste— organisation saknar ”flexibilitet vad gäller totala antalet tjänster, dess struktur samt befattningshavarnas tjänstgörings- skyldighet inom och utom det egna området." Samfällighetens kyrkonämnd förordar tjänstemodell C. "Modellen måste dock kom— pletteras med övergripande föreskrifter och ramar, exempelvis vad gäller behörighet och läroansvar samt högsta och lägsta antal tjänster inom viss pastorat beroende på storlek och struk— tur." Vigning av präster synes kyrkonämnden vara en självklar och naturlig ordning. "Avskiljning av övrig personal inom försam— lingsverksamheten bör ske efter frivilligt beslut av varje be— fattningshavare."

Borås kyrkliga samfällighet ”är tveksam till förslag som ökar domkapitlets inflytande på bekostnad av kyrkokommunerna." Sam— fällda kyrkoråd anser ”att även de stora församlingarnas/pasto= ratens problem, bl.a. ur tjänstetilldelningssynpunkt, måste be— lysas i det fortsatta arbetet” samt ”att tjänsteorganisationen skall omfatta såväl präst som diakon med karitativ inriktning". Kyrkorådet menar att kyrkokommittén bör utreda om en sådan tjäns— teorganisation oundgängligen måste innebära att båda dessa tjäns— ter är statligt reglerade eller med fördel kan vara kommunalt

reglerade.

Sanfällighetens kyrkoråd uppmärksammar särskilt sjukhuskyrkans behov. ”Sjukhuskyrkans arbetsområde utökas fortlöpande utan att antalet vårdplatser ökar. Den nya satsningen på hemsjukvård, där patienterna följs från sjukhuset under terminalvård, den sektoriserade psykiatriska vården, vårdskolornas ökade behov av undervisning i helhetsorienterande ämnen, en aktivare fortbild— rnng av personal i livsåskådning och näraliggande ämnen är en- bart några av de arbetsuppgifter som läggs på Sjukhuskyrkan. Ezt bastal för en tjänsteenhet med fyra konverterbara tjänster kan vara 800 vårdplatser (1 präst, 2 1/2 diakon, 1/2 kyrkomusi-

ker). Det är angeläget att de som arbetar inom Sjukhuskyrkan är vigda tjänsteinnehavare och inlemmade i ämbetets förpliktel- ser och möjligheter."

Södertälje kyrkliga samfällighet ”finner inte skäl frångå nuva— rande ordning och ansvarsfördelning mellan Domkapitel - Pastorat när det gäller prästtjänster." Till detta görs några påpekanden. Samfälligheten anser att de bemanningsplaner som presenteras i betänkandet kan lämnas utan erinringar under förutsättning att pastorat med minst 5 000 invånare är basorganisation för tjänste- organisationen. Beräkningen av antalet tjänster skall göras med utgångspunkt från antalet kyrkomedlemmar eftersom snedfördelning- ar annars kan uppkomma i invandrartäta konmuner. Vidare menar samfälligheten att "tredjegångstillsättningar” bör avskaffas och samtliga komminister- och kyrkoherdetjänster tillsättas genom val.

Örebro kyrkliga samfällighet "förordar tjänstemodell B, men anser att inga tjänster utöver tjänster som präster och diakonitjäns— temän skall vara vigningstjänster. Domkapitlet bör endast fast- ställa tjänsteorganisationens storlek och konvertering av tjäns- ter, behörigheten hos sökande till prästtjänster samt utöva till— syn i lärofrågor.

Samfällda kyrkorådet tillstyrker tjänstemodellens förslag be— träffande tillsättning av präster.”

Västerås kyrkliga samfällighepå kyrkonämnd ställer sig "frågan— de till redovisad utvidgning av vigningen till tjänster. Av re- dovisade tjänstemodeller förefaller modell C enligt kyrkonämndens uppfattning vara mest intressant.”

Kyrkorådet i Lunds kyrkliga samfällighet anser att det skulle

vara en fördel om alla tjänster i Svenska kyrkan hade samma hu— vudavtal och var kyrkokommunala tjänster."Kyrkorådet anser det väsentligt att alla tjänster i en kyrklig kommun står till för— fogande för den kyrkliga kommunen med placering inom ett av pas— toraten. En sådan ordning ger möjlighet att mera flexibelt arbeta

med de personella resurser som finns, att skapa arbetsuppgifter som passar var och en också med tanke på den förändring som en anställd genomgår efter många års tjänstgöring kanske inom ett och samma arbetsfält, som kan vara barnarbete, ungdomsarbete eller motsvarande." Modell C förordas.

Malmö kyrkliga samfällighet önskar en flexiblare tjänsteorganisa— tion med utbyte mellan stad och landsbygd. Exempelvis kunde en

präst på Söderslätt ha en konfirmandgrupp i Malmö och en Malmö— präst i gengäld bistå i predikoverksamheten på Söderslätt. Sam- fälligheten anser att ett arbetslag bör bestå av minst fyra per— soner — t.ex. två präster, en diakonitjänsteman och en försam— lingsassistent och att enprästpastorat skall finnas kvar endast övergångsvis.

Samfälligheten finner "ett samband mellan vigning och yrkesiden— titet på det sättet, att det är skillnad mellan en präst, som har ämbete på livstid, och en församlingsassistent, som enligt vad erfarenheten visar ofta efter kanske endast några år väljer annan yrkesverksamhet, dvs. församlingsassistenttjänsten är i ett stort antal fall en genomgångstjänst." Samfälligheten finner ej tjänstemodell C acceptabel. För att det ej skall bli snedför- delning mellan olika pastorat måste det för prästtjänsterna i botten finnas en av domkapitlet fastställd tjänsteorganisation. Vad gäller tjänstemodell B avvisas förslaget om vigning, medan möjligheten att byta tjänstetyper ses som fördelaktigt inte minst för de större städerna.

Helsingborgs kyrkliga samfällighet ifrågasätter om det behövs så genomgripande åtgärder inom tjänsteorganisationen om man bara kan komma tillrätta med de ekonomiska problemen i övrigt. Om prästerna avlastas administrativa, ekonomiska och fastighets- förvaltande uppgifter borde detta i sig ge ett betydande till— skott av prästerliga personalresurser, inte minst på landsbygden. Samfällighetens kyrkoråd anser att en utvidgning av antalet vig- ningstjänster negativt skulle påverka vigningens innebörd. ”Å andra sidan skulle vigningen kunna ge en mer stabil profil i lärofrågor åt de nytillkomna tjänsterna vilket vore högst önsk— värt på många håll."

Tjänstemodell C avfärdas som oacceptabel. "En viss förståelse måste dock visas för tankegångarna om pastoratets arbetsgivar— funktion. Idag har prästen en arbetsledande roll över personal som kyrkorådet anställer och är arbetsgivare för. Eftersom kyrko- rådet inte har någon som helst möjlighet att utöva kontroll av prästens arbetsledarfunktion kan detta leda till svårigheter inte minst med tanke på den komplicerade arbetsrätten. Kyrkorå— det får ta ansvar inför de avtalsslutande personalorganisatio— nerna utan att kunna påverka prästens arbetsledarroll. Detta är djupt otillfredsställande speciellt mot bakgrund av det för— hållandet att domkapitlet som prästens överordnade myndighet ej har slutit några som helst kollektivavtal med den kyrkokommuna— la personalens organisationer. I takt med att arbetsrätten ut— vidgas och blir mer komplicerad kommer denna brist i organisa— tionen att bli alltmer påtaglig. Denna frågeställning kan inte lämnas utan åtgärd, även om de i utredningen redovisade tjänste— modellerna inte förverkligas i någon fonn."

Götebor s rkli a samfälli hets rkonämnd ställer sig mot bak— grund av den allmänna utvecklingen i samhället tveksam till för- slag som ökar domkapitlens inflytande på bekostnad av kyrkokom- munerna. Kyrkonämnden saknar tillräckliga motiv för att föreslå en kommunalisering av prästtjänsterna och avvisar samtidigt tan- ken att några nyakommunalt reglerade tjänster skulle bli stat— ligt reglerade.

"Liksom nu tillstyrks att domkapitlet fastställer tjänsteorga— nisationen för prästerna. Härvid måste andra beräkningsgrunder än enbart befolkningstalet bilda underlag. Som exempel kan näm— nas förekomst av sjukhus, kriminalvårdsanstalt och särskild cityverksamhet. Församlingens struktur, ålderssammansättning och invandrarbefolkning bör också påverka tjänsteorganisationens omfattning. En ovillkorlig effekt av en strukturreform måste

bli att tjänster omfördelas från de mindre pastoraten till tätorterna. Samtliga tjänster föreslås placerade på pastorats— nivå.”

Kyrkonämnden avstyrker att vigning skall krävas för innehav av tjänst för andra än präster och diakoner. Vidare anses inte att domkapitlets ansvar för lärofrågor skall gälla andra än präster-

na.

Stockholms församlingsdelegerade tillstyrker kommitténs metodik för beräkning av tjänster i pastoratet. Tumregeln om en präst— tjänst per 2 500 invånare anses relativt välavstämd även om det krävs en mycket flexibel tilläggsberäkning. Församlingsdelegera— de förordar tjänstemodell C. Beträffande vikariatsfrågorna pekas på möjligheten att få en vikariatsbank genom att kontraktsorga— nisationen utnyttjas som rörlig basresurs och rekryteringsområde för såväl statligt som kommunalt reglerade tjänster.

Botkyrka—Tumba kyrkliga samfällighets samfällda kyrkoråd skriver: "Kyrkorådet finner angeläget betona beträffande tjänsteorganisa— tion, bemanningsplaner och inrättande av befattningar att kyrko- kommuner måste få största möjliga frihet att själva bedöma vilka tjänster som skall finnas och vilka man finner lämpliga att an-

ställa.

Med den storlek kyrkokommunerna får enligt modell III och därmed tillgång till sakkunskap på det personaladministrativa området bör kyrkokommunen vara så väl skickad som något annat organ att

handlägga dessa frågor.

Likaså måste anses som ett ingrepp i kyrkokommunens frihet om det via lagstiftning eller liknande skulle bestämmas att endast personer med viss utbildning fick anställas. Skulle detta gälla idag skulle ett stort antal befattningar vara vakanta.

Det ligger också utan tvekan i arbetsgivarens — kyrkokommunens - intresse att få medarbetare med föreskriven kompetens om sådan finns att tillgå. Här kan domkapitlens befogenheter enligt kom- mitténs förslag troligen bli till mer skada än gagn. Ansvaret måste ligga hos den enskilda kyrkokommunen. Undantaget i detta fall synes vara de prästerliga tjänsterna där också domkapitlen

POLITISKA ORGANISATIONER

bör få viss funktion. Beträffande huvudmannaskapet för befatt— ningshavarna bör detta genomgående på lokalplanet ligga hos kyr— kokommunerna och regleras via kyrkokommunala och kollektiva avtal.

Denna princip om ett kyrkokommunalt huvudmannaskap på lokalpla— net bör också omfatta de prästerliga tjänsterna. Nuvarande system med antagande och tillsättning kan icke anses tillfredsställande. En prästvigning skall t.ex. icke vara liktydigt med en garanti att ha en anställning tryggad för framtiden. Anställningsförfa- randet kan med fördel utformas som för varje annan tillsättning av vakant befattning innebärande laga annonsering, urval efter meritvärdering, intervju och referenstagning.”

I 136 yttranden från organisationer inom Centekpartiet tas upp frågor kring tjänsteorganisationen. Det är främst prästtjänster— na som behandlas i dessa yttranden medan övriga församlingsvår- dande tjänster berörs i mycket liten utsträckning. Huvudsynpunk- ten är att antalet prästtjänster inte får minska och att tjänster ej skall överföras från landsbygden till större tätorter. Beho— vet av närhet mellan präst och församling understryks mycket starkt. Prästen skall därför bo i församlingen och inte i en mer eller mindre avlägsen centralort. Skall de stora tätorterna ha fler tjänster bör det totala antalet tjänster öka. Tjänsteorga- nisation och arbetslag skall inte styra de lokala strukturerna i övrigt. Hur arbetslag sätts samman måste utformas lokalt och utrymme ges för frivilliga krafter. Direkta ställningstaganden till tjänstemodellerna görs i några remissvar. I 5 yttranden förordas modell A medan modellerna B och C förordas i vardera

4 yttranden.

CKF i Angerdhestra "tror att prästernas möjligheter att nå kon— takt med människor med olika frågor och problem försvåras om riktlinjerna i betänkandet genomförs.Den personliga kontakten mellan präst och församlingsbor kommer att försämras."

Grinstads CKF—avdelning ”vill med skärpa påtala vikten av att prästen är tillgänglig och bofast i församlingen. De befolknings- tal som angetts som underlag för prästtjänsterna kan vi omöjligt acceptera. Detta innebär en alltför stor minskning av präst- och

kyrkomusikertjänsterna."

Kronobergs distrikt av CUF menar att en följd av kyrkokommitténs modeller blir att flera mindre församlingar mister sin präst. ”Det är uppenbart att kommittén inte inser vad prästen betyder i landsbygdsförsamlingar. Prästen är centrum i och ofta en fö- rutsättning för en stor del av den kyrkliga verksamheten. Det är inte heller obetydligt att prästgård, präst och kyrka sedan gammalt är en medelpunkt och samlingspunkt i många bygder. En präst i en mindre församlig har även helt andra förutsättningar att känna sina församlingsmedlemmar. Sådana förutsättningar som här nämnts bör vara avgörande i stället för kopplingar mellan antalet invånare och antalet tjänster i pastoraten.

Alnö Center- och CKF-avdelningar skriver: "Vad gäller beräkning av tjänst vid sjukhus bör man som beräkningsunderlag ha antalet

patienter och inte antalet bäddar. Det tar avsevärt längre tid att 'serva' 2 patienter under 2 veckor än 1 patient under 4 veckor."

hnvikens CKF— och Centeravdelning medger "att den prästerliga tjänsteorganisationen idag är behäftad med vissa svagheter, många gånger påfallande i en—präst församling-pastoratet, exem- pelvis när präst hastigt insjuknar och tjänsteförrättningen ligger nära inpå. Att i den situationen hastigt få ersättare är många gånger svårt. Vi är helt införstådda med att den delen måste lösas. I kyrkokommitténs riktlinjer anges även här lämp- ligheten av samfällighet. Av olika skäl är vi även här emot en påtvingad samfällighetsbildning. Vi anser att även detta skall kunna lösas genom vanliga överenskommelser församlingar emellan. En annan fonn av lösning är att adjunkter anställes på kontrakts- nivå och får stå till församlingarnas disposition vid sjukdom, ledighet, semestrar etc.

Vi är idag mycket bekymrade över det förslag som läggs fram i diskussionsbetänkandet där församling—pastorat blir påtvingade en viss organisation (samfällighet) som de flesta församlings— medlemmar är negativa till. Det arbetslag 2 präster, diakon— församlingsassistent, kyrkomusiker som föreslås är i och för sig bra men kan här som i tidigare fall lösas genom köpta alternativt ! sålda församlingstjänster och måste lösas från fall till fall.”

Ytterlännäs CKF—avdelning skriver: "Angående tillsättandet av präster efter befolkningsunderlaget, anser vi att det även i glest befolkade församlingar bör finnas minst en präst i varje prediksstol, och vi anser att i storstadsförsamlingarna blir befolkningsunderlaget rent missvisande, eftersom att där bor ett stort antal invandrare, som tillhör andra religioner och ej är intresserade av Svenska Kyrkan. Dessa församlingar bör därför kunna avstå en del av sina examinerade präster till de små för— samlingarna, och i stället använda sig av diakoner och diako— nissor i församlingsarbete och besöksverksamhet."

Nb Center och CKF—avdelningar skriver:”Utredningens förslag om prästerliga arbetslag synes mindre välbetänkt. Ambetssituatio— nen för de som arbetar inom församlingarna, får icke bli så att

förbättringarna skall ske på 'ackord'. Tid måste finnas för prästerna att samtala med församlingsborna. Därför skall präst—

tjänsterna vara kvar i samtliga församlingar.”

Tjörns Centeravdelning skriver: ”Behovet och inrättandet av or- ganisationen så att den får ett visst arbetslag får inte beslu— tas generellt. Denna skall istället bedömas från fall till fall och baseras på lokala förhållanden. Det är ju församlingarna,som bäst kan bedöma sitt behov.”

TUnbygdens centerkvinnor påpekar att de olika modellerna är ut- redningens bidrag till en diskussion och inte något församlingar; na skall välja emellan. Följande bedömning görs av tjänstemodel-

lerna:

"A. Innebär en minskad tilldelning av tjänster i landsbygdsde—

larna. Utredningen måste klart ta ställning till vilka prediko- ställen och kyrkor som skall stängas.

B och C. Modellerna är ett led mot en 'kongregationalistisk?' kyr- ka."

Centeppartiet, CKF och CUF i Stockholms län skriver: ”Utredning— en konstaterar att utvecklingen gått från enprästarbete till ar- betslag. Denna utveckling vill utredningen stimulera, men gör sedan ett fel när man tar som intäkt för att sammanföra försam- lingarna i lagom stora enheter för att bära arbetslaget ekonomiskt. Församlingarna är inte till för tjänsternas skull utan tjänsterna för församlingarna.

Biskopens och Domkapitlets läroansvar bör medföra att kompeten- sen för vigningstjänsterna i församlingen, präst och diakon/dia- konissa, fastställs av domkapitlet. Tillsättningen av tjänsterna bör ligga på församlingarna. Dessa bör i ökad utsträckning kunna besluta om vilken typ av tjänster man behöver med hänsyn till för- samlingarnas behov. Den statliga regleringen av kyrkomusiker - och prästtjänsterna bör även gälla tjänsterna som diakon/diako— nissa. De senare bör få den föreslagna legaliseringen med anknyt- ning till domkapitlet inte minst för att betona kyrkans sociala arbete som en del av evangeliet."

Centerns ungdomsförbund förordar tjänstemodell C "eftersom det är kyrkokommunen som bäst kan avgöra vad man behöver för personal för att sköta församlingsarbetet.”

Tjänsteorganisationen behandlas i 49 yttranden från socialdemo— kratiska organisationer och gpppper. Främst finns önskemål om en ändrad kompetensfördelning mellan domkapitel och de lokala kyrko- kommunala organen. Arbetsgivaransvaret bör ligga lokalt i så stor utsträckning som möjligt. De som behandlar tankarna om arbetslag gör i regel detta i positiva ordalag. Tjänstemodell A förordas i 2 yttranden, modell B i 8 yttranden och modell C i 12 yttranden.

(s)—gppppen inom Brähhkypka kypkofullmäktige förordar tjänste— modell C "Domkapitlet skall bara 'ha uppsikt över de anställdas läroansvar'. Pastoratet tillsätter själv alla tjänster.

Arbetslag bör ledas av en lekman, som är administrativ chef

för pastoratet och dess anställda. Denne skall vara kunnig i eko— nomi och administration samt i övrigt vara kyrkligt intresserad. Arbetslag kan självt bestämma om även andra än de föreslagna skall ingå i laget. Präster bör även fortsättningsvis vigas. Vi

anser inte att diakoner behöver genomgå vigning."

' Nässjö Arbetarekommun skriver:'Wbdell C innebär en ökad demokra—

tisering av tjänsteorganisationen. Vissa riktlinjer med rekommen— dationer beträffande tjänstetyper etc. bör finnas men i övrigt får pastoratet fritt inrätta det antal tjänster, som det anser sig behöva för att fullgöra de uppgifter, som finns i lagen om församling och kyrkliga samfälligheter."

Sala Arbetarekommun "förordar en samverkan mellan domkapitlet och kyrkorådet och en fördelning där främst domkapitlet har det läro— mässiga arbetsgivaransvaret för alla här berörda personalkatego— rier och där kyrkorådet på motsvarande sätt svarar för personal— administration och organisation av församlingens verksamhet.

Utredningens tjänstemodell B synes härvidlag ganska väl överens— stämma med våra intentioner.

Förslaget om arbetslag tillstyrkes men besluten om arbetets upp- läggning bör ändå göras lokalt.

Beträffande tjänstetillsättningarna tror vi dock att det kan va— ra välbetänkt att domkapitlet med sin specialkompetens alltfort medverkar vid tillsättningen av vissa tjänster, främst de präs- terliga.

Ett 'utvidgat' diakoniämbete tillstyrkes men vi förordar att tjänsten har både karitativ och pedagogisk inriktning, inte antingen — eller. Skälen är flera: Man får en ökad användbarhet

i de mindre pastoraten, där man bara har en diakon. I andra fall kan det för den enskilde tjänsteinnehavaren (och därmed också för arbetsgivaren) vara en stor fördel att under något skede i livet få växla från en arbetsuppgift till en annan. Det kan t.ex. vara svårt att hela sin yrkesverksamma tid i församlingen syssla med enbart barn- och ungdomsarbete. I dagens läge innebär arbete bland barn och ungdom ofta karitativa eller i varje fall kura—

tiva insatser.”

rkli a samfälli hets fullmäkti e

skriver: "Vad gäller tjänster inom kyrkan måste det gå att skapa

(s)— ru en inom Enkö in 5

en mer enhetlig organisation oavsett de anställdas olika uppgif-

ter.

Församling/samfällighet bör vara arbetsgivare. Domkapitlet bör ha tillsyn över prästerna men för övrigt fungera som rådgivare åt församlingarna. En viss 'minimiuppsättning' av tjänster måste finnas men församlingarna bör få anställa fler då man anser sig behöva det.

Den föråldrade kyrkomusikerförordningen är under utredande och vi hoppas också kyrkomusikerna skall kunna inrymmas i en mer en— hetlig tjänsteorganisation på det kyrkliga området. Vi anser att förslaget med arbetslag är mycket bra och likaså att man stärker diakonins ställning. Präst och diakon/diakonissa bör fortfaran— de vara vigningstjänster, övriga som på olika sätt arbetar i kyrkan — församlingsassistenter, ungdomsledare, barntimmeledare, kyrkomusiker, kyrkvaktare, kyrkvärdar etc bör insättas genom en välkomstceremoni när man börjar tjänstgöra i respektive försam- ling.”

Åtvidabergs socialdemokratiska kvinnoklubb skriver: "Att för- kunna Guds ord och kristen lära tycker vi skall ligga på präs- ternas plan, det skall vi inte rubba på. Men en översyn kanske vore av nöden, för behöver vi så många överheter inom kyrkan. Behövs både ärkebiskop, biskop, domprost, kontraktsprost, pros— tar, stiftsadjunkt, präster och komministrar. Finns det inte någon bättre lösning på detta? Guds ord förkunnas inte bättre

eller mer övertygande för att det finns så många titlar på dem som är anställda inom kyrkan som predikar."

I 9 yttranden från organisationer inom Moderata samlingspartiet ges synpunkter på frågor rörande tjänsteorganisationen. I 3 ytt— randen framhålls att arbetslag måste utformas efter lokala förut— sättningar. Tjänstemodell A tillstyrks i 2 yttranden och mo— dellerna B och C i vardera l.

Moderata Kvinnoförbundet och Moderata Samlingspartiet i Hallands

ÄÄE framhåller båda: ”Hur många prästtjänster, kantorstjänster

och andra tjänster som bör finnas i ett pastorat kan inte bestäm- mas enbart genom att se på befolkningsunderlaget. Antal kyrkor och gudstjänstlokaler, sjukhus och ålderdomshem där olika för— ! rättningar skall hållas måste vara avgörande faktorer vid bedöm— ningen av tjänsternas antal. En förändring som skulle leda till färre tjänster i församlingarna än vad nu är fallet måste behand- las med mycket stor varsamhet." ; i I 4 yttranden från organisationer inom Kristen demokratisk sank *

ling (KDS) finns synpunkter rörande tjänsterna i kyrkan. För— |

ändringar vad gäller vigningstjänster avvisas i 3 yttranden och likaså i 3 yttranden framhålls att antalet prästtjänster ej får minskas utan snarare behöver ökas. *

från direktiven till betänkandet som "markeras också av att direktiven särskilt pekar på vissa angivna strukturproblem och behov, nämligen genom ökad fritidsbefolkning, omfattande dag— befolkning i cityförsamlingar och stora tillskott av tillfälligt inflyttad ungdom i studieorterna, medan dessa problem av kom- mittén lämnas väsentligen utan beaktande i modellförslagen. Ha—

? Kristen demokratisk samling menar, att det skett en glidning

de man istället sökt lösa dessa nu angivna problem, hade försam- lingarnas invånarantal i övrigt fått minskad betydelse och in- ' % tresset fokuserats mera på tjänsteorganisationen och på en del lösningar på prästproblemen som kunnat vara en utgångspunkt även för tjänsteorganisationsproblem i övrigt. Direktiven anger i själva verket en framkomlig väg i dessa delar som kan lösa väsent- liga prästproblem även i övrigt. Direktiven pekar på möjligheten

att inrätta tjänster utan en hård låsning till församlingen och på en bredare samverkan på lokalplanet. Dessa lösningar hade bort medföra en grundlig utredning av möjligheten att anknyta en betydande del av prästerna till stift eller kontrakt, bl.a. för specialuppgifter. Men samtidigt hade också vägar öppnats till lösningar av det väsentliga prästproblem som kommittén fie— ra gånger återkommer till, nämligen ojämnheten mellan glesbygdens och storstadens präster i möjligheterna till predikotjänst. Ett predikostolsbyte skulle för övrigt kunna upplevas som en hjälp till förnyelse för såväl präst som församling. Även andra upp- gifter skulle ibland med fördel kunna bytas mellan präster i olika församlingar, så att särskilda pedagogiska eller andra gå- vor kunde tillvaratagas bättre. I sammanhanget kan också böra övervägas om förebilder kan hämtas från samhället i övrigt, såsom av industrins användande av en person under vissa år i de mest aktiva och utåtriktade åldrarna som verkställande direktör och sedan som arbetande styrelseordförande. På likartat sätt kunde äldre kyrkoherdar med rik livserfarenhet avkopplas från en rad administrativa uppgifter till förmån för själavård och förkun— nelse. På skilda sätt kunde så egentliga prästuppgifter ges mer tid och prästbristen motverkas. Det är för övrigt ägnat att frappera att kommittén i en del tjänstemodeller ger pastoraten — trots strävan efter ekonomisk bärkraft och lika tillgång för alla till kyrklig verksamhet — egen möjlighet att fritt anstäl- la andra präster, fastän kostnaderna med nuvarande lönesätt- ning är likartade. Liknande rätt att anställa fler präster - möjliggjort genom ekonomiska inbesparingar t.ex. med avseende på kyrkobyggnader eller administration - kunde ibland vara ägnad att ge församlingarna en bättre framtid.”

Tjänsteorganisationen berörs i två yttranden från organisationer inom folkpartiet.

Folkpartiets kristet sociala råd ansluter sig i huvudsak till tjänstemodell C kompletterad med en av domkapitlet fastställd

minimiorganisation.

STUDIECIRKLAR FÖRENINGAR OCH ENSKILDA

”När det gäller tjänsterna i det tänkta arbetslaget utgår vi ifrån att i detta ingår präst, kyrkomusiker och diakoniarbetare. I det utvidgade diakonatet, som utredningen skisserar, skulle även andra församlingsmedarbetare som exempelvis församlings- assistenter infogas. I detta sammanhang finner vi det motiverat att nedtona de yttre formerna för mottagnadet av just präster i en församling. Enligt vår mening är det angeläget att alla för- samlingsmedarbetare hälsas välkomna i församlingsarbetet, gärna vid en gudstjänst eller annan lämplig gemenskapssammankomst där den nyanställde uppmärksammas på arbetsgivarens, kyrkans målsätt— ningar. Församlingens attityd till de anställda är också en vik- tig fråga. Församlingen och de förtroendevalda måste bry sig om de anställda medarbetarna och deras arbetsuppgifter. Dessa måste

i sin tur vara lojala mot kyrkans målsättning.”

I 6 yttranden från lokala fleppartigrupper eller andra lokala

kyrkopplitiska grupper behandlas frågor rörande tjänsteorganisa— tionen. De tre tjänstemodellerna tillstyrks i vardera l yttran-

de. Beträffande B—modellen uttrycks osäkerhet inför ”vad den be— skrivna utvidgningen av vigningsförfarandet skulle komma att in— nebära.” I vardera l remissvar tillstyrks respektive avstyrks det ”utvidgade diakonatet”. I 2 yttranden framhålls att domka— pitlet skall tillsätta präster och i l remissvar att präster skall anställas och avlönas av församlingen.

Synpunkter på kyrkans tjänster föreligger från 264 studiecirk- lar. Innehållet i den större delen av studiecirklarnas yttran- den överensstämmer med vad som sägs i remissvaren från de mind- re församlingarna. Direkta anställningstaganden för de olika tjänstemodellerna ger följande utfall: Modell A förordas av

20 studiecirklar, modell B av 10 — varav 2 önskar att de som är berörda själva skall få ta ställning angående vigning - och modell C av 15 studiecirklar.

En studiecirkel inom Gustafs församling "avstyrker helt den förändring, som skulle uttunna de prästerliga tjänsterna i lands- bygds— och glesbygdsområdena. Särskilt skulle detta drabba män— niskorna i deras kontakt med präst och kyrka och gudstjänstverk- samhet i dessa församlingar. Gudstjänsten bör vara grunden i

kyrkans verksamhet, och därför kan vi inte acceptera, att många kyrkor skulle bli utan söndagliga gudstjänster. De s.k. arbets- lagen bör inte bli obligatoriska. Ensampräster i samverkan med frivilliga medarbetare inom kyrkan bör alltfort betraktas som na— turliga inslag i den prästerliga organisationen. Ett bättre till— varatagandeav förtroendevalda och andra, som frivilligt ställer upp i olika delar av vår kyrkas verksamhet, bör vara en målsätt- ning för framtiden. Utbildning av dessa grupper är mycket viktig."

En SV—cirkel i Tåsjö församling skriver: ”I en tid som känneteck- nas av ett ökande främlingskap mellan människorna är kontakten med präst och kyrka den enda som står över alla grupperingar och kan ge bygden enhet och den gemenskap, som lite kan kompensera för det främlingskap som storkommunerna har medfört för bygderna. Därför bör inte heller antalet prästtjänster minska, därför att

församlingsborna måste ha kvar den känslan att församlingspräs— ten 'vet vem jag är'. Prästen skall ha möjlighet att delvis med hjälp av folkbokföringen och hanteringen av t.ex. åldersbetyg o.d. ha möjlighet att lära känna sina församlingsbor' — även dem som inte går i kyrkan. En tjänsteman på serviceinrättning för dessa ändamål kan inte förväntas ha detta personliga in— tresse för människan bakom intyget. Prästens intresse behövs i dessa sammanhang, i direkt själavårdande samtal, i uppsökande verksamhet, för att motverka det ökade främlingskapet."

En studiecirkel i Mellby ger sina erfarenheter av arbetslag: ”Trots att det bara finns en präst, är denne ingalunda ensam utan står mitt i ett fungerande 'arbetslag', där inte bara kan- tor och församlingsassistent ingår utan också kyrkvaktmästare och ett dussintal andra medarbetare samt dessutom ett trettio— tal medlemmar i församlingskyrkoråden. Hela detta 'arbetslag' inbjuds till regelbundna planeringsdagar två gånger om året för att planera gudstjänster och församlingsaktiviteter. Ett mindre 'arbetslag' bestående av de anställda samt ett dussintal frivilliga medarbetare samlas till medarbetarträffar åtta gånger om året.

Vi kan således inte instämma i kommitténs uppfattning att ett pastorat måste vara på minst 5 000 invånare för att bilda grund för ett 'arbetslag'. Det är inte säkert att ett 'arbetslag' blir bättre, om det innefattar två präster och två kantorer enligt kommitténs modell. Vår syn på 'arbetslaget' är mer flexibel än den som presenteras i betänkandet. Ett fungerande 'arbetslag' bör inte fixeras vid ett bestämt antal anställda personer.”

En studiecirkel inom Boda församling anser att ”arbetslagsidén är bra men svår att genomföra. Först när den nya generationen församlingsarbetare - utbildade i arbetslagsmetodik — finns går idén helt att genomföra."

En studiecirkel bland socialdemokrater i Bothrka förordar tjänstemodell C "men med den skillnaden att det blir kyrkokom- munen och inte pastoraten som fritt inrättar det antal tjänster som behövs för att fullgöra de uppgifter som finns i lagen om församlingar och kyrkliga samfälligheter. I detta sammanhang vill vi framhålla att lekmannainflytandet också bör utökas på så sätt att i kyrkokommunen inrättas 'kyrkoråd' motsvarande kom? munalråd i den borgerliga kommunen. Det är idag svårt att för en fritidspolitiker ha möjlighet att sätta sig in i de frågor som tjänstemannen sköter på heltid.”

En studiecirkel inom Larvs pastorat skriver: "I ett pastorat som vårt är deltidsarbetande församlingsmedarbetare att föredra. Dels bereds arbetstillfällen åt flera, dels blir församlingsarbetet berikat när flera får dela med sig av sina erfarenheter. Det ideella arbetet är också en stor tillgång för ett pastorat som

vårt.

I ett enprästpastorat måste visst samarbete med närliggande pas— torat ske, vad gäller prästtjänster. Lämpligt är att 2 varandra. likartade och närliggande pastorat har var sin kyrkoherdetjänst, samt delar på en 'hjälppräst'-tjänst. Så har skett här tidigare och detta har fungerat utmärkt.

Vad gäller arbetslagen tror vi att en utökad vigning kan orsaka splittring i arbetsgemenskapen och därför ej är motiverad."

En studiecirkel i Älvros församling stöder tjänstemodell A. "Man bör ej gå under minimiarbetslaget, dvs. 2 präster, 1 diakon och Z kyrkomusiker. Det är viktigt även i en glesbygd att det finns både präster och diakoner. När det gäller kyrkomusiker så måste man beakta att det kan vara både gudstjänster och förrätt- ningar på flera ställen i pastoratet samtidigt.”

En studiecirkel Stavsnäs, Högerud och Värmskogs församlingar ser bl.a. nya ekumeniska lösningar. ”Assistent till ungdomsarbete behövs ej på landet i Karlstads stift. Här är missionshusen så många och SMU så starkt, att de sedan decennier har ett väl funge- rande arbete. Kyrkans öppenhet till deras arbete brukar resultera i att SMU på landet ej har konfirmation , utan kyrkan får den de- len av ungdomsarbetet. Respekt och samverkan och de unga får kon— takt med både frikyrka och svenska kyrkan. Om kyrkan vill samla till ungdomsarbete, typ Ansgar, finns det i denna närmiljö villi— ga ledare som ställer upp lekmannamä551gt. Det har fungerat bra så. Inom dessa tre församlingar finns tre orgelspelare, en i var— je församling. Unga har utbildat sig. Inte kan vi tänka oss att

slå ut dessa med gp heltid.

Att ta präster från glesbygd till tätort är ingen lösning. Det är den största nedrustning av kyrkan som bara dessa fiender kan tänka sig. De små församlingarna är kyrkans bas, sociologiskt och offermässigt. Av solidaritet kan vi tänka oss, och har också praktiserat, att vid vakans i näraliggande tätort gå in som en extra resurs, typ konfirmationsundervisning och förrättningar. På längre sikt föreslår vi, att tätortens ökade krav bör prövas genom ekumeniska stadsdelskyrkor. Svenska Missionsförbundet borde tillfrågas. De satsar friskt med nybyggnationer i större tätorter. Många av dess pastorer och församlingsstyrelser satsar mer terri— toriellt än konfessionellt. Det är inget problem, att rekrytera SMF—pastorer till sådana öppna och utåtriktade tjänster, som t.ex. sjukhuspräst, fängelsepräst, studentpräst osv. Av erfaren— het kan jag intyga, att i församlingssyn är många av dessa pas— torer mer folkkyrkliga och öppna, än kyrkans egna präster."

Ire studiecirklar i Mjölby—Högby kyrkliga samfällighet har utarbetat ett gemensamt yttrande. Med utgångspunkt från fråge— ställningar på sid 88 i betänkandet sägs: ”En ny pastoratsindel— ning bör göras och då försvinner enprästpastoraten. Därigenom skapas också nya förutsättningar för att det upprättas ett ar— betslag, bestående av olika tjänsteutövare inom varje pastorat och att det bildas en total samfällighet inom pastoraten.

I samtliga församlingar, de små såväl som de större, bör finnas minst en person som leder det lokala församlingsarbetet, i sam— arbete med pastoratsledaren. Denna person bör vara vigd, präst eller diakon/diakonissa, och skall vara boende inom församling— ens territoriella gränser.

Inom församling med mindre antal medlemmar i Svenska kyrkan än 200, kan denna person rimligtvis inte få arbetsuppgifter för en heltidstjänst utan kan vara en deltidsanställd eller också bere- das lämpliga uppgifter i en större församling i pastoratet.

Prästens och diakonens/diakonissans tjänster bör vara vignings- tjänster, i överensstämmelse med Bibelns anvisningar. Dessa vig— ningstjänster skall dock inte i något avseende lägga hinder i vägen för samarbetet i ett arbetslag.”

5 hembygdsföreningar har i sina yttranden berört tjänsteorganisa— tionen. Huvudsynpunkten är att prästerna måste få finnas kvar nära människorna på landsbygden och ej tillhöra en personal-pool i en tätort.

De 4 LRF—avdelningar som behandlar frågor om kyrkans tjänster framhåller att antalet tjänster på landsbygden inte får minska. Gällapyds LRF-avdelning skriver: "En ytterligare indragning av tjänster i landsbygdsförsamlingarna skulle få förödande verkan på allt arbete som kyrkan bedriver, t.ex. barn— och ungdomsverk— samhet, hembesök hos gamla och sjuka liksom underhåll av kultur- historiskt intressanta kyrkor." Liknande synpunkter framförs av l_Röda Korskrets. Husmodersförbundet Hem och samhälle önskar bevara nuvarande tjänsteorganisation.

I 97 yttranden från enskilda och grupper ges synpunkter på tjäns— teorganisationen.

En komminister tar upp prästens situation vid dubblering av guds— tjänsterna.

Det är höjt över alla tvivel att det är hälsosamt med gp högmässa på söndagsförmiddagen. Vi har större möjligheter att satsa helt med övningar och annat före och lugn avspänning efteråt. Det är nedbrytande med prästen som rusar mellan gudstjänsterna. Det bry— ter också ner prästen att som en robot upprepa sig fem kilometer bort därför att kyrkfolket inte vill acceptera några förändringar. På den vägen kommer vi att slita ut oss till döds utan att ändå kunna omvända de tröga. En högmässa på förmiddagen ger prästen lika villkor med alla andra församlingsbor. Han kan leva med de andra till egen uppbyggelse. Det blir naturligt t.o.m att göra sällskap med familjen. Duplikationerna har om inte annat sabote- rat prästfamiljernas chanser till ett naturligt andaktsliv. I gengäld har jag måst acceptera en spridning av gudstjänsterna till andra dagar eller söndag kväll. Vid större högtider kunde domka— pitlet inte tänka sig annat än att alla kyrkor fick sina guds— tjänster. Därför har vi en anhopning just vid de tillfällen då vi inte skulle ha det. Påsk, Tacksägelse, Jul m.m. skulle kyrkan jubla mer än någonsin med alla körer och hela kyrkfolket och alla tillfälliga besökare. Vi motarbetar oss själva på den punkten.

En kyrkofullmäktigeledamot ger sin syn på prästens uppgift:

Prästens uppgift är att förkunna, förvalta sakramenten, undervisa, idka själavård. Prästen är i och med sina specifika uppgifter in— te utbytbar mot någon annan befattningshavare rent tjänstemässigt. Däremot kan prästen ta hjälp av andra för exempelvis konfirmand— undervisning och en del hembesök. Det är Viktigt, att prästen bor i församlingen, lever med i församlingen. Ett system där flera präster finns i en centralort och skickas ut till ytterområden, kan inte accepteras. Detta hänger nära ihop med tanken på för— samlingen som en organism, där delaktighet och gemenskap är omist- liga.

Prästen bör avlastas administrativa uppgifter för att i stället kunna ägna sig åt församlingsvården. Folkbokföringen borde kunna skötas helt av kanslipersonal, eventuellt föras över till den

borgerliga kommunen.

Prästerna i en församling bör i tjänstemannahänseende vara lik— ställda med varandra förutom kyrkoherden, som fungerar som för— man. Hela floran av olika prästtjänster bör ses över, så att man i princip har kvar en prästtjänst utöver kyrkoherdens, som kan kallas församlingspräst. Att präster skall klättra i en karriär— stege efter världsliga mått, är enligt mitt förmenande inte för- enligt med synen på prästen som församlingens tjänare.

Medarbetargruppen i Caroli församling tar upp frågan om tjäns— ter och vigning:

Vi anser att präst och diakon skall vara vigningstjänster och att domkapitlet har vissa arbetsgivarfunktioner samt utövar upp—

sikt över det läroansvar som ligger i vigningstjänsterna.

Assistenttjänsterna har en särskild problematik med en viss osä- kerhet och oklarhet när det gäller identitet och lärofrågor bland de anställda. Dessa är många gånger outbildade för kyrkligt ar— bete och ovana vid kyrkligt liv. Dessa viktiga frågor bör lösas genom ett utvidgat arbetsgivaransvar, exempelvis genom fast— ställande av behörighetsvillkor och läroansvar. Problemen lö- ses enligt vår mening inte på något magiskt sätt genom vigning. Vigning till tjänst som församlingssekreterare respektive assi— stent bör inte ske. Ett utvidgat diakonat riskerar att leda till utarmning av diakonatet, då personer som ej önskar gå in under vigningen, kan känna sig tvingade till detta för att erhålla önskad tjänst som församlingssekreterare respektive assistent. Vigningen har livsvarig karaktär. De flesta församlingsassisten—l ter ser inte på sin tjänst på det sättet. Ett utvidgat diakonat kan därför komma att hämma rekryteringen till dessa tjänster. Kyrkan bör sträva efter ett utvidgat ansvar för sina diakoni- vigda jfr biskops och domkapitels ansvar för präster. Man får

se upp för ett utvidgat diakonat som skulle kunna utarma i stället för att profilera diakonatet.

När ett pastorat anställer en medarbetare, exempelvis försam- lingsassistent bör man ha någon fonn av 'invigning' för denna speciella tjänst i den lokala församlingen. En sådan akt bör innehålla välkomnande, förbön, lojalitetsförklaring till kyr—

kans lära och liv.

Frödinge kzrkobrödrakår tar upp tjänsteorganisationen i lands- bygdsförsamlingarna.

Om de nu gällande normerna för pastoratsregleringar och prästerlig organisation, som Riksdagen fastställde i december 1957, och som KungIMaj:t i de flesta fall tillämpade på ett förstående och ge— neröst sätt i juni 1961 för hela svenska kyrkan, återigen så rättvist och generöst som möjligt tillämpades, då skulle utan tvekan något mycket positivt hända i fråga om denna organisation.

Ni nämner på sid. 33 i rubricerade betänkande om de nu gällande normerna, som Ni påstår vara tre, men de bör kompletteras enligt

riksdagsbeslutet 1957 med ytterligare två kriterierz nämligen antalet församlingskyrkor och bebyggelsens geografiska fördel— ning ("då bebyggelsen är jämnt spridd"). Dessa båda sistnämnda

kriterier innebär ju att det prästerliga arbetet blir avsevärt mer omfattande i flerförsamlingspastorat i glesbygd med jämnt spridd bebyggelse än i till ytan små enförsamlingspastorat med kanske 2—4 gånger större folkmängd. Tyvärr verkar det som om des— sa båda sistnämnda kriterier blivit nästan borglömda. Alltså måste de åter bli tillämpade, vilket ju skulle vara efter rådan— de normer och till stort gagn för glesbygdsförsamlingarna. Ännu ett e entli en s'älvklart kriterium måste nu och i framtiden vara

den erkliga verksamhetens omfattning, vilket ju också Kyrko- kommittén framhåller.

Detta med anställda och övriga medarbetare i arbetslag är på det ena eller andra sättet en bra metod, som väl redan brukas sedan

länge av de flesta. Här vill vi betona att det som varje försam— ling i första hand behöver i fråga om anställda är en präst (och givetvis en kyrkomusiker, i de flesta fall deltidsanställd). Epåf ga är om det inte är dags att inrätta ett stort antal prästtjäns— ter på deltid, i sypperhet i de minsta landsbygdsförsamlingarna.

Diakonitjänster och församlingsassistenttjänster är något all— deles nödvändigt i tätortsförsamlingarna, som ju har råd där— till, men är i allmänhet inte nödvändigt i de flesta landsför— samlingar, som heller inte har råd därtill, utan där goda gran— nar, vänner och anhöriga fårvara "diakoner" för ensamma och sjuka och där man kanske som något arvoderad barn-och ungdoms- ledare gör sin insats.

En lärare vid församlingsassistentutbildning kommenterar fördel— ningen på olika yrkesgrupper:

(Inom parentes vill jag påpeka att debattbetänkandet anför en tumregel som inte talar om fyra yrken, men om två + en yrkes- grupp. I detta exempel visas dessutom att 75 % av yrkestilldel— ningen gäller två yrken och 25 % gäller tre yrken. Det är möjligt att detta motsvarar dagens fördelning över hela landet. Men då inställer sej två frågor:

x

"skall detta vara en motiverad fördelning inför kommande årtionden?

"skall detta vara tumregler som gäller den enskilda lokala enheten oberoende - alternativt lätt modifierat — av utseendet på den lokala enheten?

De frågorna bör ett fortsatt utredande besvara!

Jag kan föreställa mej att det finns församlingar/kyrkokommunala enheter som under överskådlig tid finner det motiverat att lägga mer än 75 % av tjänsteresurserna för förrättnings— och gudstjänst— verksamhet m.m. inom fry pastorala och kyrkomusikaliska verksam- hetsområdet och överlämna till "frivilliga" organisationer och gemenskaper att utveckla verksamheter för karitativ, pedagogisk och all—round verksamheterna.

Samtidigt kan jag föreställa mej församlingar/kyrkokommunala en-l heter som redan idag ser behovet att lägga mer än 25 % av tjäns- teresurserna på karitativ, pedagogisk och allround verksamheter

— i samverkan med "frivilliga" organisationer och gemenskaper. En tumregel för tjänsternas fördelning måste ta hänsyn till sådant!)

6. KYRKOMUSIKERORGANISATIONEN

Yttranden över kyrkomusikerutredningens preliminära ställnings— taganden har avgetts av samtliga domkapitel, stiftsnämnderna i Härnösand, Luleå och Visby, 1968 års kyrkohandbokskommitté, Nhsi- kaliska akademiens kyrkomusikkommitté, Stiftelsen svenska kyrkans utbildningsnämnd, Svenska kyrkans personalrekryteringsnämnd, Svens— ka kyrkans kulturinstitut, stiftsråden i Linköping, Strängnäs och Lund, Svenska kyrkans församlings— och pastoratsförbund, Karl— stads och Luleå stifts församlings— och pastoratsförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Kyrkomusikernas riksför— bund/Sveriges lärarförbund, Göteborgs stifts kyrkomusikerför- ening, medlemmar ur Växjö stifts kyrkomusikerförening, Sveriges kyrkokamerala förening, Riksförbundet svensk kyrkomusik, Dom- kyrkoorganisternas förening, Svenska kyrkans fria synod i L1n— köpings stift, Evangeliska fosterlandsstiftelsen och Geijerskolan.

Antalet yttranden från pastorat uppgår till 56. Vidare har 46 andra kyrkliga samfälligheter och 413 församlingar avgett yttran- den. Yttranden har dessutom avgetts av 63 politiska organisatio- ner och 92 studiecirklar. Sex yttranden har kommit från personal— grupper i kyrkliga kommuner. Privatpersoner har avgett yttranden i sex fall.

Framtidens "kyrkomusikerdistrikt"

Sju domkapitel har uttalat sig om framtidens "erkomusikerdi- YTTRANDEN FRÅN strikt". Av dessa godtar sex domkapitel tanken att pastoraten

KYRKLIGA ORGAN M.FL. PÅ RIKS-

skall vara den minsta enheten i framtiden. Organisatoriska skäl OCH STIFTSNIVÅ bl.a. med möjligheter till samordning mellan präster och kyrka— musiker anses tala för detta.

Domkapitlet i Linköping framhåller att mycket stora pastorat kan vara olämpliga som kyrkomusikerdistrikt. Beträffande dessa pastorat får organisationsfrågan prövas i varje särskilt fall för sig.

Domkapitlet i Västerås anser att församlingarna även fortsätt— ningsvis skall bilda kyrkomusikerdistrikt. Mindre församlingar bör dock bilda distrikt i större utsträckning än nu. Om grunden för indelningen skall ändras bör dock pastoratet inte utan vida— re utgöra kyrkomusikerdistrikt. Hänsyn måste enligt domkapitlet därvid tas till befolkningsunderlag, verksamhet, tjänstgörings- ställen m.m. Tjänstgöring på mer än tre ställen för en kyrko— musiker är inte lämpligt. Kyrkorådet i församlingen bör fungera som arbetsgivare. En eventuell samfällighet skall inte fastställa arbetsuppgifterna eftersom man inte har lika god kännedom om verksamheten som församlingskyrkoråden. Det är önskvärt att kyrko— råden även i framtiden lämnar förslag till arbetsuppgifter — med yttrande från samfälligheten - och att domkapitlet beslutar i frågan.

Domkapitlet och Stiftsnämnden i Härnösand anser att det kan vara praktiskt att kyrkomusikern får samma arbetsområde som prästen och andra anställda i pastoratet men den av kyrkokommittén nämnda minimigränsen på 5 000 invånare i ett pastorat måste i så fall kunna underskridas. Man kan inte hålla på den, där avstånden är stora eller där församlingarnas invånarantal är så små att det fordras många församlingar för att man skall kunna bilda ett pastorat. Det kan resultera i en försämring av den kyrkomusika— liska verksamheten. Kyrkomusikerutredningen kunde eventuellt ock- så överväga om kyrkomusikerna exempelvis i semestertider skulle kunna tjänstedubblera i annat pastorat på samma sätt som präster— na.

Domkapitlet och Stiftsnämnden i Luleå godtar utredningens tanke på pastoratet som enhet för den kyrkomusikaliska verksamheten. Det överensstämmer enligt domkapitlet med organisationsbilden för alla övriga tjänster inom församlingsvården. Refonmen skulle vara administrativt rationell, men skulle därtill betona att

kyrkomusikern är en viktig medlem i församlingsvårdens arbetslag. Det måste dock beaktas att en pastoratsreglering enligt kyrko— kommitténs förslag automatiskt innebär att i många pastorat i Luleå stift det kommer att behövas mer än en kyrkomusikertjänst.

Domkapitlet och Stiftsnämnden i Visby framhåller att möjligheter- na till kombination av olika tjänster i kyrka och samhälle torde förbättras med pastoraten som indelningsgrund. Domkapitlet och Stiftsnämnden framhåller vidare att antalet kyrkomusiker är be- tingat av antalet präster. Det kan synas självklart men bör ändå påpekas att antalet kyrkomusikertjänster i ett pastorat väl får vara större än antalet präster men — åtminstone i glesbygd - där varje präst har två högmässor per predikodag ej kan vara mindre. Idealet synes vara lika antal präster och kyrkomusiker med samord- nade tjänstgöringsområden.

Svenska kypkans församlings— och pastoratsförbund är positivt till det som utredningen redovisar kring sitt arbete och tillstyr- ker särskilt att pastoratet fortsättningsvis kommer att utgöra "kyrkomusikerdistrikt".

Karlstads stifts församlings- och pastoratsförbund godtar utred- ningens tanke att pastoratet skall utgöra enhet för den kyr—

komusikaliska verksamheten.

Luleå stifts församlings- och pastoratsförbund godtar utredning-

ens tanke på pastoratet som "kyrkomusikerdistrikt".

Stiftsrådet i Lund godtar tanken på pastoratet som minsta enhet för den kyrkomusikaliska verksamheten.

Kyrkomusikernas riksförbund/Sveriges lärarförbund gKMR/SL):

'Utredningen föreslår att pastoraten skall vara 'kyrkomusikerdi— strikt'. KMR/SL instämmer i principen att pastoraten skall vara arbetsgivare för kyrkomusikerna. Därigenom vinns positiva effek- ter som större bärkraftighet, större lätthet att tillskapa hel— tidstjänster, förbättrad arbetsgivarfunktion m.m. KMR/SL anser

'dock att flexibilitet måste finnas. Stora pastorat eller sam- fälligheter kan få negativa konsekvenser genom att de enskilda för— samlingarna inom samfälligheten får ringa inflytande över öns— kad verksamhet i 'sin' församling och kyrka.

Erfarenhetsmässigt av kommunsammanslagningen vet man, att stora enheter leder till likformighet i servicenivå och anslagsgivning. Detta kan vara till nackdel för den enskilda församlingens musik- verksamhet och kan hämma lokala initiativ och möjligheter. Försam— lingsmedlemmars vilja och intresse av att deltaga i kyrkokörer är mycket olika i olika församlingar, likaså människors behov

av och intresseförnmsikandakter och konserter av olika slag.

Det är därför viktigt, att den enskilda församlingen får stort inflytande över omfattningen av sin musikverksamhet. Detta låter sig icke göra i för stora kyrkomusikerdistrikt.

Vid fastläggande av tjänstgöringsområden för kyrkomusiker måste även hänsyn tas till den territoriella omfattningen av distrik— tet. Ett alltför stort område är direkt olämpligt. Musiklivet i en församling är direkt beroende av främst kyrkomusikerns initia— tiv och kunnighet i tjänsten. I ett stort distrikt, där flera musiker delar på flera uppgifter, kan planeringsarbetet och tung- roddheten hämma den egna initiativkraften, även om samarbete kan ge inspiration och större möjlighet till gemensamma satsningar.”

Domkyrkoorganisternas förening:

"I samband med den löpande omorganisationen av kyrkomusikertjäns-

terna har bl.a. på grund av 'avvecklingen' av skolkantorstjäns— terna och inrättandet av kyrkokantorstjänsterna pastoratet kom— mit att bli en lämplig storlek för kyrkomusikerdistrikten. Detta bör dock inte vara ett absolut krav. Ett genomförande av utred— ningens förslag på denna punkt kan innebära en minskning av an- talet tjänster och total arbetstid för kyrkomusikerkåren. Guds— tjänsternas antal minskas genom sammanlysning. I pastorat med många församlingar och inrättande av två slag av tjänstef (orga—

nist- och kyrkokantorstjänster) innebär detta för att vara rea—

listiskt genomförbart en drastisk sänkning av antalet guds- tjänster i pastoratet."

Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS) framhåller att samarbets- kyrkor nu finns på ett 30-tal platser. Personal anställs efter samråd mellan respektive EFS- förening och församling. De flesta samarbetskyrkor hari.dag anställda musiker. Anställningsformerna varierar ganska mycket eftersom man lokalt har ansett att kyrko- musikern skall ges tid och möjlighet att delta i det lagarbete av anställda, förtroendevalda, ledare och medlemmar som finns i en EFS—förening för evangelisation och mission. Mot denna bak— grund föreslår EFS att utformningen av den framtida musikeror— ganisationen i svenska kyrkan görs så flexibel att EFS önskemål och bidrag beträffande musikarbetet i samarbetskyrka kan beaktas lokalt.

Tjänsteorganisation och huvudmannaskap

Nio domkapitel ställer sig mer eller mindre klart uttalat nega- tiva till slopandet av den statliga regleringen av kyrkomusiker— tjänsterna. Ett domkapitel godtar utredningens ställningstagande med vissa preciseringar.

Domkapitlet i Skara framhåller att den kyrkomusikaliska delen av kyrkans verksamhet har byggts upp efter år 1950 då KMF trädde i kraft. Då först kunde en organist bli heltidsanställd för kyrkan och helt ge den sin arbetsinsats. KMF skapade en ekonomisk och social trygghet. Det är enligt domkapitlet väsentligt att det som har byggts upp under tre decennier och blivit till stor glädje i och ett behov för församlingarna inte riskerar att bli raserat eller försämrat. Den statliga regleringen är en styrka i detta sammanhang och har utgjort en garanti för kyrkomusikens kvalitativa utveckling.

Domkapitlet i Göteborg:

'kyrkomusikertjänsterna kommer att kommunaliseras, dels så att de läggs under pastoratet som huvudman, dels så att de får karak-

Kyrkomusikern blir en deltidsarbetare i församlingen — också i de stora Stadsförsamlingarna, så som fallet i allmänhet var före 1950, då kyrkomusikerstadgan tillkom. I en stad som Göteborg var t.ex. organisttjänsterna i de stora församlingarna (t.ex. Vasa, Oscar Fredrik m.fl.) deltidstjänster och innehavarna av dem hade sin huvudsakliga tjänstgöring i skolorna (Latinläroverket, Västra Real).

Möjligen avser utredningen att just detta skall ske, att 'sam— hället' skall få nytta av kyrkomusikern (s. 113) mer än nu. Den kyrkomusikaliska kvaliteten kommer att sjunka, det nu blomstrande kyrkomusikerlivet att förflyktigas, specialiteten i utbildningen på kyzkgmusik att minska och kyrkokörerna att återgå till den standard som fanns före 1950. Organisten blir en musiker för alla utan kyrkomusikalisk profil. Dessutom blir han mycket beroende av sin huvudman pastoratet. Församlingsdelegerade i Stockholm har varit inne på dessa tankar när man övervägde nyligen att samordna musikverksamheten i stadens församlingar så att t.ex. en enda 'oratoriekör' skulle turnera runt i stadens kyrkor. Ett sådant arrangemang bortser alltså helt från församlingens, den lokala församlingens egna aktivitet genom sina körer. En enda kör får sjunga kvalitetsmässig sång och turnera med den."

Domkapitlet och stiftsnämnden i Härnösand anser att domkapitlet skall ha kvar den övergripande beslutanderätten över kyrkomusiker— verksamheten och att det därför är befogat att ha kvar den stat- liga regleringen av tjänsterna.

Domka itlet och Stiftsnämnden i Luleå godtar att kyrkomusiker- tjänsterna får i huvudsak kyrkokommunal karaktär. Domkapitlets inflytande över organisationen bör dock även i framtiden vara be- tydande (se det följande).

Domkapitlet och Stiftsnämnden i Visby:

'Enligt direktiven till utredningen bör utöver församlingslivets behov också samhällets intresse av ett rikt förgrenat och diffe- rentierat musikliv beaktas. Vidare bör ansträngningarna inriktas på att höja musiklivet inom församlingarna liksom musiklivet i

allmänhet genom att bättre än nu utnyttja kyrkomusikernas musikaliska kompetens.

Detta mycket tunga ansvar och betydande arbete vill utredningen lägga på pastoraten och därmed kyrkokommunalisera kyrkomusiker— tjänsterna. Pastoraten skall således i framtiden överta den roll bl.a. som serviceorgan somdomkapitlen nu har. Samtidigt skall kostnaderna för den nya organisationens kvalificerade personal minimeras. Man frågar sig på vilket sätt en sådan organisation bättre skall gynna den kyrkomusikaliska verksamheten än den nuva— rande expertis som domkapitlen f.n. har och som erfordras för

ett övergripande ansvar.

Med den föreslagna kommunaliseringen uppstår stora osäkerhets- moment, t.ex. de enskilda kyrkorådens ambitionsnivå, osäkerhet vid tjänstetillsättningar m,m. Det är heller inte självklart att kyrkorådens fria val av sökande till tjänst medför ett upprätt— hållande av god kyrkomusikalisk standard.

Domkapitlet avstyrker förslaget till kommunalisering av kyrko- musikertjänsterna, då det saknar alternativ till KMFzs bestäm— melser vad gäller för kyrkomusiken och kyrkomusikerna väsentliga

frågor."

Musikaliska akademiens kypkomusikkommitté framhåller att betänk— ligheterna mot en avveckling av det statliga huvudansavaret är stora. Detta gäller även om ett visst statligt inflytande skall förekomma i framtiden. Förutsättningarna för hur pastoraten skall kunna få resurser för att skaffa fram ett fullgott besluts— underlag vid tillsättningsärenden måste klargöras.

Stiftsrådet i Linköping anser att kyrkomusikertjänsterna även fortsättningsvis bör vara statligt reglerade.

Karlstads stifts församlings- och pastoratsförbund samt Luleå stifts församlings— och pastoratsförbund anser att kyrkomusiker— tjänsterna bör vara kyrkokommunala.

Sveriges kommunaltjänstemannaförbund anser att kyrkomusiker- tjänsterna i fortsättningen bör bli kyrkokommunalt reglerade.

Kyrkomusikernas riksförbund/Sveriges lärarförbund (KMR/SLQ:

"Det tog närmare ett halvt sekel för kyrkomusikerorganisationen i vårt land att få nuvarande kyrkomusikerförordning. Medan den— na statliga förordning varit gällande, har Sverige kyrkomusika— liskt blivit ett av de mest framstående länderna i världen. Även mycket små orter i landet har haft en utbildad musiker för sitt musikliv. Detta har bl.a. lett till en unikt stor körverksamhet, förnämligt orgelbestånd och ett rikt kyrkomusikaliskt gudstjänst- liv.

Kyrkomusikerförordningen har icke anpassats efter de reformer i arbetslivet som införts under de senaste årtiondena. Kyrkomu- sikertjänsterna och framför allt skolkantorstjänsterna har upp- levts som arbetstyngda. Detta har lett till en omfattande brist på kyrkomusiker, vilket i sig är ett starkt argument för att re— videra kyrkomusikerförordningen.

Utredningsdirektiven säger att ansträngningarna bör inriktas på att höja musiklivet inom församlingarna liksom musiklivet i allmänhet. Detta kan endast låta sig göras genom att försam- lingarna får tillgång till välutbildade, kunniga kyrkomusiker. För att nå det målet måste anställningsvillkoren vara sådana, att de lockar människor att utbilda sig till kyrkomusiker och sedan vilja söka och inneha tjänst som sådan. Vi är fullt över— tygade om att just ett slopande av den statliga regleringen skulle utgöra en vändpunkt av oanat slag för det rika kyrkomusi— kaliska livet i vårt land. Ett slopande av den statliga regle— ringen medför starkt försämrade anställningsvillkor. Många ne- gativa konsekvenser för kyrkomusikern kan bli avskaffat ordina— . rieskap, sämre semesterförmåner, sämre sjukförmåner, avskaffat arbetsgivarinträde, sämre pensionsavtal, friare meritvärdering m.m. För arbetstagarorganisationen liksom för arbetsgivaren kom- mer merarbete att uppstå i form av ett allt intensivare förhand— lingsarbete på det lokala planet.

Förändringen verkar således i rakt motsatt riktning mot utred- ningens direktiv och på sikt konnwr Svenska kyrkans musikverk- samhet att totalt förändras till men för de enskilda församling— arna som helhet. Störst blir kanske förändringen dock för de

mindre och medelstora församlingarna.

Med hänsyn till ovanstående motsätter sig KMR/SL med bestämdhet ett slopande av den statliga regleringen av kyrkomusikertjänster- na. KMR/SL avvisar bestämt avskaffandet av den nuvarande kyrko- musikerförordningen och önskar i stället en reviderad förordningl'

Göteborgs stifts kyrkomusikerförening samt medlemmar i Växjö stifts kypkomusikerförening motsätter sig att den statliga regle- ringen av tjänsterna slopas.

Sveriges kyrkokamerala förening anser att kyrkomusikertjänster-

na bör vara kyrkokommunala, eftersom de beräkningsgrunder som bildar underlag för tjänsteorganisationen med fördel kan ersättas av den prövning som sker innan kyrkokommunala tjänster inrättas.

Domkypkoorganisternas förening:

"Med den föreslagna kommunaliseringen av verksamheten uppstår sto— ra osäkerhetsmoment, t.ex. de enskilda kyrkorådens ambitions- nivå, osäkerheten vid tillsättningar, försämrade semester— och sjukförmåner etc. Det är inte självklart att kyrkorådens helt fria val av sökande till tjänst omedelbart medför 'ett upprätt- hållande av god kyrkomusikalisk standard'.

Alla förändringar av kyrkomusikernas framtida ställning skall ske först sedan Svenska kyrkan genom sitt Kyrkomöte klarlagt sin framtida organisation vad gäller bl.a. pastorat - församling. Eventuella förändringar skall ske i nära samarbete med såväl

Domkapitlets som fackets representanter."

Riksförbundet svensk kypkomusik anser att kyrkomusikertjänster- na skall vara statligt reglerade.

De tio domkapitel som uttalar sig vill ha ett mer eller mindre

långtgående inflytande för domkapitlet över organisationen som i stora drag stämmer överens med dagens förhållanden.

Domkapitlet i Linköping betonar vikten av att domkapitlen har den övergripande funktionen inte minst för att få en samstämd hand— läggning av ärendena. Domkapitlet vill vidare - med hänsyn till att kyrkomusikern är medansvarig i gudstjänsten — som argument mot en ändring av nuvarande ordning åberopa domkapitlets åliggan— den enligt 13 5 1 mom Doka att ”verksamt beflita sig om det kyrk- liga livets vård och förkovran” och att "genom erforderliga åt— gärder tillgodose församlingarnas behov'k

Domkapitlet i Västerås ställer sig positivt till att man inför en friare beräkningsgrund när man räknar fram hur stor en tjänst skall vara och vad den skall omfatta. Hänsyn måste då tas till bl.a. stor körverksamhet, stor musik— och konsertverksamhet samt orgelbestånd.

Domkapitlet i Lund anser att det inte enbart är av lokalt intresse att uppehålla standarden och bredden av musiklivet i Sverige. Härvid spelar kyrkomusikern en oskattbar roll. En försvagning av de kyrkomusikaliska resurserna skulle på längre sikt få ödesdig— ra konsekvenser för svenskt musikliv. Domkapitlet bör därför också framöver ha inflytande över kyrkomusikerorganisationen. Det gäller att inrätta tjänster, tillse att tjänster ledigförklaras och att behöriga musiker utses. Domkapitlet bör även ha ett inflytande

på tjänsternas innehåll.

Domkapitlet och Stiftsnämnden i Härnösand pekar på att vissa funk- tioner med fördel kan övertas av pastoraten. Det gäller beslut om

löneplacering, instruktion, anställande m.m.

Domkapitlet och stiftsnämnden i Luleå, som godtar att tjänsterna får i huvudsak kyrkokommunal karaktär,anger vissa förbehåll för sitt ställningstagande. Domkapitlen bör sålunda fastställa ett minimum för pastoratens kyrkomusikerorganisation inklusive tjäns— ternas omfattning Och kompetens samt verksamhetens huvudsakliga innehåll. Till grund för bedömningen bör ligga centralt antagna normer. Följande kvalitetskrav är enligt domkapitlet och stifts- nämnden angelägna och möjliga att foga in i normerna, nämligen krav på organisttjänst i större församlingar enligt samma grun- der som nu, bibehållna kompetenskrav med nuvarande kyrkokantors- kompetens som lägsta godtagbara, minimiomfattning för tjänsten med hänsyn till befolkningsunderlag m.m. De på detta sätt in— rättade kyrkomusikertjänsterna bör ingå i det ekonomiska utjäm— ningssystemet så att en viss del av lönekostnaden bärs solida— riskt av kyrkan i dess helhet. Pastoraten får överskrida minimi— organisationen.Kostnaderna härför bör dock inte ingå i utjämnings— systemet. Det måste finnas klara och bindande meritvärderings- regler vilka liksom nu garanterar en helt öppen riksrekrytering. Det finns annars risk att man får ett stelt och begränsat merit— värderingssystem, där enbart tjänstetid inom den egna kommunen tillgodoräknas med fullt meritvärde. Domkapitlet och stiftsnämn- den förutsätter också att man i samråd med de fackliga organisa- tionerna skapar garantier för att kyrkomusikernas allmänna an— ställningsvillkor inte försämras i samband med att den påtänkta omorganisationen genomförs.

Domkapitlet i Stockholm anser att den kyrkomusikaliska verksam- heten bör vara tillförsäkrad det oberoende som deni.dag är ga- ranterad genom domkapitlen. Det är av yttersta vikt att vårt kyrkomusikaliska kulturarv förvaltas på ett vidsynt och insikts- fullt sätt och att ett djärvt nyskapande kan främjas. Ansvaret för detta kulturarv liksom det kyrkomusikaliska nyskapandet åvilar samfundet svenska kyrkan. Om beslutsfunktionerna skulle bli alltför lokalt avgränsade torde detta övergripande ansvar lätt gå förlorat.

Stiftsrådet i Linköping menar att domkapitlet bör vara tillsyns— myndighet för kyrkomusikertjänsterna. Ramar för antalet präst— och kyrkomusikertjänster kan fastställas av riksdag och regering utifrån en generös grundsyn, men domkapitlet som statlig myndig- het bör ha bemyndigande att ta ställning i de enskilda fallen.

Stiftsrådet i Strängpäs stift:

”Stiftsrådet menar att det är väsentligt att den uppdelning som funnits mellan stiftsinflytande och kyrkokommunalt inflytande över tjänsteorganisationen bevaras.

Detta löses bäst genom att den nu gällande ordningen i fördelning i uppgifter mellan domkapitel och de kyrkokommunala organen be— hålles så att prästtjänster och kyrkomusikertjänster står under domkapitlet och övriga tjänster för församlingsvården under de kyrkokommunala organen."

Karlstads stifts församlings— och pastoratsförbund anser att det även i fortsättningen bör förekomma ett visst statligt inflytande i fonn av domkapitlens tillsyn beträffande omfattningen av den kyrkmusikaliska verksamheten och kompetensförklaringen av kyrko- musikerna.

Luleå stifts församlings- och pastoratsförbund framhåller att dom— kapitlet bör vara tillsynsmyndighet för kyrkomusikertjänsterna.

Kyrkomusikernas riksförbund/Sveriges lärarförbundngMRZSLi:

"Vid fastställande av en eventuell miniminivå måste flera faktorer ge underlag till sådant beslut, nämligen befolkningsunderlag, gudstjänstlokaler, kyrklig aktivitet, antalet gudstjänster i och utanför kyrka, körverksamhet, musikverksamhet i övrigt, befolk— ningsprognos m.m. Likaså måste vid fastställande av kompetensni—, vå för kyrkomusikern ett flertal faktorer likt ovan påverka be— slutet och icke enbart befolkningsunderlaget.

För att trygga en miniminivå och för att ha det övergripande an- svaret över kyrkomusikverksamheten i ett distrikt, anser KMR/SL domkapitlet vara den enda rätta myndigheten.

KMR/SL anser att meritvärderingsfrågor skall ligga kvar på dom- kapitlet."

Riksförbundet svensk kyzkomusik anser att domkapitlet bör ansva- ra för omfattningen av verksamheten och kompetenskrav för tjäns—

terna.

Svenska kypkans fria sypod i Linköpings stift anser att domkapit- let på grund av kyrkomusikens centrala liturgiska roll i kyrko— livet bör ha kvar sitt nuvarande ansvar beträffande kyrkomusiker— tjänsternas antal och fastställande av kompetenskraven.

Beträffande underlaget för tjänsterna ifrågasätter domkapitlet och stiftsnämnden i Luleå utredningens bedömning att man i det

stora flertalet fall skulle kunna få underlag för större tjäns— ter än nu. Den faktiska verksamheten ute i församlingarna förut- sätter enligt domkapitlet och stiftsnämnden lokalt tillgänglig kyrkomusiker. Varken högmässoreller körverksamhet kan centrali- seras till en plats i ett flerförsamlings- eller flerdistrikts— pastorat. Deltidstjänsterna kommer att behövas också i framtiden.

Domkapitlet i Västerås godtar i princip tanken på två slags kompetensnivåer,nämligen kyrkokantors- och organistutbildning.

Domkapitlet och Stiftsnämnden i Härnösand anser att tjänstetyper— na bör vara organisttjänst och kantorstjänst. Även domkapitlet och stiftSnämnden i Visby vill ha dessa två tjänstetyper. Dom- kapitlet och stiftsnämnden framhåller att orgelspelarna har stor betydelse i Visby stift med dess många små kyrkomusiker— distrikt. Orgelspelarna utgör stommen inom den gotländska.kyrko- musikaliska verksamheten och uträttar ett mycket gott arbete. Orgelspelarbefattningen bör därför även finnas kvar i fortsätt— ningen.

Stiftelsen svenska kypkans utbildningsnämnd framhåller att det endast i undantagsfall bör godtas lägre kompetens än kyrkokan- torsutbildning.

Kyrkomusikernas riksförbund/Sveriges lärarförbund instämmer i utredningens tanke på i huvudsak två typer av kyrkomusikertjäns—

ter. Den lägsta formella kompetensen bör motsvara den nuvarande kyrkokantorsutbildningen.

Riksförbundet svensk kyrkomusik_anser att ett minimum, som kan nås på lång sikt, bör utgöras av kyrkokantorsutbildning. Det kan dock vara motiverat med tre utbildningsnivåer,nämligen hög— skoleutbildning, kyrkokantorsutbildning samt organist- och kan- torsexamen,som medför lägre kompetens än den nuvarande examen.

Geijerskolan:

"Vi delar helt kyrkomusikerutredningens förmodan att 'en stor del av kyrkomusikertjänsterna måste således även i framtiden utgöras av deltidstjänster”. Gärna vill vi uttrycka vår uppskattning för det kanske inte helt realistiska målet då man säger att man vill att 'det för dessa tjänster skall krävas en kompetens som lägst motsvarar kyrkokantorskompetensen'. Vi menar att man borde över— väga det tyska systemet med tre olika nivåer vad gäller kyrko— nuuakerutbildningoch tjänster, de s.k. A—, B— och C-examina.

A skulle här nännast motsvara den högre kyrkomusikerutbildningen, B nuvarande kyrkokantorsutbildningen med något skärpta krav och C nuvarande organist— och kantorsexamen men något mindre om— fattande."

Kombinationer av tjänster

Sex domkapitel godtar kombinationer av tjänster i första hand inom skolväsendet. Skälet härför är främst att den som har en

deltidstjänst som kyrkomusiker behöver fylla ut med annan tjänst- göring.

Domkapitlet i Skara anser att arbete som kyrkomusiker endast bör kombineras med tjänstgöring i musikskola. Det är enligt domkapitlet viktigt att understryka att också kyrkomusiker har

en och bör ha en klar yrkesidentitet. Endast i undantagsfall synes andra tänkta kombinationer bli aktuella.

Domkapitlet i Lund anser att det bör övervägas om inte AnstF bör reformeras så att möjlighet ges att kombinera tjänster på ett

friare sätt än nu.

1968 års kyrkohandbokskommitté:

'När det gäller kyrkomusikertjänster för små och ekonomiskt svaga enheter finner vi det angeläget att utreda möjligheter till al- ternativa former för fyllnadstjänstgöring inom den borgerligt

kommunala sektorn till grund för avtal.

Utgångspunkten för en inventering av alternativ borde vara att tjänsten som helhet bör bygga på och ta till vara den speciella kompetens kyrkomusikern har genom sin utbildning.”

Stiftelsen svenska kyrkans utbildningsnämnd tillstyrker en ut- veckling av kyrkomusikertjänsterna som främjar samverkan mellan kyrkomusikalisk verksamhet och annan församlingsvård. Nämnden anser att man i första hand bör pröva kombinationstjänster med kyrkomusikaliska uppgifter och exempelvis pedagogiska eller karitativa uppgifter i församlingen. Eventuellt kan tjänsterna inordnas i det utvidgade diakonatet. Nämnden är också positiv till kombinationstjänster i kyrka och skola där tjänstgöringen

kan bestå av musik eller annat ämne t.ex. religionskunskap.

Svenska kyrkans kulturinstitut finner det tillfredsställande att kyrkomusikerna tillerkänns en kulturpolitisk roll. Det är enligt institutet bra att kyrkomusiken används för att förverk- liga de kulturpolitiska målen. Kombinationstjänster med kyrko- muSikkäamaverksamhet litteratur, bildkonst, utställningsverk— sanhet, film m.m. bör kunna komma ifråga. Fyllnadstjänstgöringen kan också bestå i kulturpedagogisk eller kulturadministrativ verksamhet, där kyrkomusikern har administrativt men inte konst— närligt ansvar. För detta krävs kompletterande utbildning. Det bör vara ett kyrkligt och samhälleligt intresse av en sådan för— stärkning av kultursektorn. Tjänsterna skulle kunna få en klar profil och storleksmässigt vara lätta att variera. Kyrkomusikern

skulle få stor valfrihet. Samverkan skulle även kunna ske med musiklivet på orten och i skolan. Särskilt skulle detta vara till gagn för glesbygden.

Stiftsrådet i Lund framhåller att det för de mindre pastoraten torde vara bra om kyrkomusikertjänsten kombineras med tjänstgö— ring i den kommunala musikskolan. Även kombination med barn- och ungdomsarbete i församlingarna kan vara lämpligt i vissa fall.

Karlstads stifts församlings— och pastoratsförbund framhåller att deltidstjänst i skolan, kombinerad med tjänst i kyrkan måste

vara ett riktigt sätt att lösa problemet med kyrkomusikertjäns- terna på landsbygden, där heltidstjänster i kyrkan endast i un— Adantagsfall kan ifrågakomma. En kombination av tjänst som kyrko- musiker och annan församlingsvård, i vissa fall administrativt arbete, blir sannolikt nödvändig i framtiden för att fylla kra- ven på arbetstrygghet för de anställda.

Sveriges kommunaltjänstemannaförbund anser att den flora av del- tidstjänster med låg sysselsättningsgrad som nu förekommer med fördel skulle kunna kombineras med annan församlingsvårdande be— fattning. Förbundet förutsätter härvid att adekvat kompletteran— de utbildning skapas.

Kyrkomusikernas riksförbund/Sveriges lärarförbund (KMR/SL):

'Det är ytterst angeläget, att utredningen arbetar vidare med in- riktning mot kombinationstjänster för kyrkomusiker främst inom det allmänna skolväsendet och i kommunal musikskola men även inom församlingsverksamheten. Det är betydelsefullt, att kyrko— musikern får användning av sin musikutbildning vid fullgörande av fyllnadstjänstgöringen.

KMR/SL vill liksom Utredningsdirektiven framhålla värdet av den ' samverkan mellan det allmänna skolväsendet och Svenska kyrkan som ligger i skolkantorstjänsterna och instänner i utredningens uppfattning, att skolkantorstjänsterna i framtiden inte bör ha större omfattning än heltid. Vidare bör det vara möjligt att

kombinera flera slags lärartjänster med kyrkomusikalisk tjänst—

göring.

Utredningens arbete med kombinationstjänster för att nå heltids— tjänster är ytterst angeläget och helt nödvändigt för att i framtiden trygga kyrkans tillgång till musiker. Den som utbil— dar sig till kyrkomusiker skall kunna göra det med vetskap om att man kan få heltidsarbete, utan att som enskild tvingas söka efter diverse biinkomster och bisysslor för sin försörjning. Ambitionen vid tillskapande av kombinationstjänster måste vara, att arbetstagaren icke skall behöva två tunga yrkesutbildningar för att vara kompetent för en kyrkomusikertjänst."

Utbildningsfrågor

Domkapitlet i Skara befarar att utredningens direktiv rörande utbildningen av kyrkomusiker kan medföra att denna försvagas i sin kyrkomusikaliska del till förmån för en mnsikpedagogisk som företrädesvis kommer att gynna samhällets behov av musik- lärare.

Domkapitlet i Lund pekar på att större kyrkomusikerdistrikt med— för tjänster av större omfattning än idag. Detta ställer krav på förbättrad grundläggande utbildning för kyrkokantorerna. En sådan förbättring skulle också öka förutsättningen för att till— godose ett rikt förgrenat och differentierat musikliv. Detta kommer också samhället i övrigt till godo.

Domkapitlet och stiftsnämnden i Härnösand pekar på att utbild- ningens kyrkomusikaliska karaktär inte får försvagas.

Domkapitlet och stiftsnämnden i Visby anser att kyrkokantorsut- bildningen bör inordnas som en del i den högre kyrkomusikerut— bildningen. Betydligt fler studerande än idag skulle kunna få sådan utbildning. Fler och bättre utbildade kyrkokantorer kom— mer att utexamineras i så fall och bristen på kyrkomusiker kom- mer att kunna hävas på längre sikt.

Musikaliska akademiens kyrkomusikkommitté:

"Beträffande utbildningsfrågorna har akademien i flera sammanhang lagt fram synpunkter på den del därav som akademien har författ— ningsenligt uppdrag att handlägga, nämligen den som avser den s.k. lägre kyrkomusikerutbildningen. I de förslag till enhetlig uppläggning av kyrkomusikerutbildningen som framskymtat och som skisseras i utredningen har man kunnat utläsa tveksamhet till att låta de s.k. sommarkurserna i statlig regi fortsätta. On de skulle utgå, måste noga övervägas hur vissa elevkategorier, som får svårigheter att följa en systematisk undervisning helårsvis skall kunna inlemmas i någon utbildningsgång där försörjningen av 'lägre' kategorier av kyrkomusiker kan uppnås. Akademien har också ansvaret för de kurser som ger kompetens och viss fort— bildning för s.k. orgelspelare. Även denna måste i någon form

bevaras.

Emellertid ingår i detta sammanhang så många genomgripande frå— gor att de behöver utredas i det störresammanhang som hela kyrko- musikerutredningen kommer att behandla. Därvid måste också aka— demiens egen roll i detta utbildningsområde prövas. Akademien skulle sannolikt vara beredd att överlämna sitt myndighetsupp- drag så snart den får garantier för att motsvarande ansvar kan betryggande övertagas av annan instans.

Även här är den avgörande frågan kvalitetskriterierna på kyrko- musiken. Härmed avses självfallet inte enbart mera renodlat konstnärliga aspekter utan lika mycket de liturgisk-musikaliskaJ'

Stiftelsen svenska kyzkans utbildningsnämnd pekar som lämpliga utbildningsvägar på dels tvåämneskombination vid lärarhögskola med en inbyggd kyrklig profil,dels kyrkokantorsutbildning/kari- tativ eller pedagogisk utbildning vid folkhögskola eller diakoni— anstalt. Nämnden framhåller att det är angeläget att samplane- '

ring sker av sådan utbildning.

Karlstads stifts församlings- och pastoratsförbund:

”När det gäller utbildningen torde i allmänhet den kyrkomusika- liska utbildningen böra ligga i botten och de församlingsvårdan- de och administrativa utbildningarna ses som påbyggnad. Ett un— dantag utgör lärartjänsterna för vilka utbildningen även kan inrymma en viss grad av kyrkomusikalisk grundutbildning.

Självfallet är det önskvärt med kyrkomusiker som har kvalifice— rad utbildning och ett mål att sträva efter. Men på grund av av- stånd, oregelbundna tjänstgöringstider, svårighet att utfylla de ordinarie tjänsterna med meningsfullt arbete m.m. kommer san- nolikt orgelspelarna även i fortsättningen att ha stor betydelse."

Stiftsrådet i Linköping pekar på att kyrkomusikern bör ses som en medlem i arbetslaget som ställer sin konst och förnåga i evangeliets tjänst. Den kyrkomusikaliska utbildningen behöver breddas för att kunna fylla sin evangelisatoriska uppgift bland skilda målgrupper. Särskilt bör ungdomars intresse uppmärksammas så att deras behov kan fyllas att få vittna om sin tro på sitt

eget musikaliska sätt.

Geijerskolan:

'vad gäller utbildningsfrågor vill vi framhålla det märkliga i att en sex veckors sommarkurs, visserligen föregången av en korre- spondenskurs anses ge samma kunskaper och därmed behörighet som två års heltidsstudier på folkhögskolor (Geijerskolan, Mellansel och Oskarshamn) eller Sköndalsinstitutet. Vad gäller kyrkokan- torsutbildningen så borde den kunna koncentreras till Sköndals- institutet och ett par folkhögskolor. Vid dessa folkhögskolor och kanske någon ytterligare skulle även den lägsta examen (C- examen) kunna avläggas efter studier vid respektive skolor. För att få tillräcklig utbildningskapacitet. för även denna sist- nämnda 'lägsta' examen bör den även kunna avläggas som hitintills på några olika orter sommartid. Genom att kraven för denna exa- men något minskades borde den s.k. orgelspelarbehörigheten kunna utgå.”

FORSAMLINGAR MED HÖGST 500 INV.

96 församlingar med högst 500 invånare har yttrat sig över ut— redningens preliminära ställningstaganden. Av dessa godtar 52

församlingar pastoratet som "kyrkomusikerdistrikt" medan en för— samling understryker att man kan tänka sig denna lösning endast

om de nuvarande reglerna beträffande pastoratsstorlek inte änd— ras. Fem församlingar vill ha församlingen kvar som "kyrkomusi— kerdistrik ?.

Två församlingar vill ha kyykokommunala tjänster medan 39 för— samlingar uttalar sig för en fortsattstadig reglering-Skälenlrhför är främst att den statliga regleringen innebär trygghet för kyr— komusikernas anställningsförmåner, ett stöd för församlingarna/ pastoraten som arbetsgivare och en garanti för en god kyrkomusi— kalisk standard.

Endast två församlingar accepterar utredningens åsikt om utfornr ningen av domkapitlets inflytande över organisationen. 19 för— samlingar vill ha oförändrade förhållanden och nio församlingar har varierande förslag på utformningen innebärande inskränkning- ar jämfört med nu gällande regler.

Åtta församlingar instämmer med mindre avvikelser i utredningens ståndpunkt om underlaget för kygkomusikertjänsterna.

Tjugo församlingar kan tänka sig olika former av kombinations- tjänster företrädesvis enligt de alternativ som utredningen har undersökt.

Beträffande utbildningen av kyrkomusiker finns spridda önskemål om större enhetlighet i utbildningen och om utbildning i försanh lingsvård för kombinationstjänster. Vidare framförs tanken på speciell utbildning för kyrkomusiker med ”rörliga" tjänster inom' ett pastorat.

Stamnareds församling (Göteborgs stift) framhåller riskerna med

att binda kyrkomusikerna till andra kommunala tjänster i alltför

stor utsträckning. Först och främst bör de i egenskap av kyrko— musiker ägna sig åt församlingarna.

I denna grupp har 145 församlingar avgett svar på utredningens FÖRSAMLINGAR preliminära ställningstaganden. 24 av församlingarna godtar pas— gEäågNIågT OCH toratet som "kyrkomusikerdistrikt" enligt utredningens stånd- punkt, medan en församling understryker att man kan tänka sig pastoratet som enhet med nuvarande regler om storlek. 22 försam— lingar vill ha kvar den nuvarande indelningen.

Fem församlingar accepterar kyxkokommunala tjänster medan 80 för— samlingar motsätter sig en ändring av den nuvarande ordningen. I de fall den senare ståndpunkten motiveras, anges som skäl främst oro för sjunkande kyrkomusikalisk kvalitet samt för god— tycke och ovidkommande hänsyn vid hanteringen av tjänsterna. Vidare framhålls vikten av att kyrkomusikerfrågorna behandlas li—

ka över hela landet.

Åtta församlingar godtar utformningen av domkapitlets inflytande enligt utredningens mening medan 16 församlingar vill att detta bestämmande skall vara större. 30 församlingar anser att dom— kapitlets inflytande skall vara oförändrat.

Åtta församlingar accepterar utredningens inriktning beträffande underlaget för tjänsterna. Fyra församlingar anser att det är önskvärt med en kyrkomusiker för varje präst.

Åtta församlingar godtar tanken på två slags kompetensnivåer för kyrkomusikertjänsterna, sex av dem med det tillägget att det på sina håll kan bli nödvändigt att fylla ut med lägre kva— lificerad personal.

31 församlingar vill ha kombinationstjänstermed olika innehåll, företrädesvis enligt de alternativ som utredningen har under- sökt intresset för. Beträffande utbildningsfrågorna påpekas i två fall att någon försvagning av den kyrkliga delen i utbild- ningen inte får ske.

FÖRSAMLINGAR MELLAN 2 0001 OCH 5 000 INV.

Sillhövda församling (Lunds stift) anser att man vid beräkning av antalet tjänster måste fästa stor vikt vid antal gudstjänst— ställen, antal körer, befolkningens fördelning mellan äldre och yngre med olika behov av kyrkliga verksamheter och stora avstånd t.ex. inom fjällvärlden.

I denna grupp har 84 församlingar yttrat sig över utredningens preliminära ställningstaganden. 21 församlingar godtar pastora— ten som "kyrkomusikerdistrikt" medan elva församlingar inte vill ha någon ändring av de nuvarande reglerna.

Fyra församlingar accepterar tanken på kyrkokommunala tjänster medan 48 församlingar motsätter sig att den statliga reglering—

en slopas. Skälen för den senare ståndpunkten är främst oro för sänkt kyrkomusikalisk kvalitet och för lokalt godtycke vid han— teringen av kyrkomusikernas angelägenheter. Vidare anges att ett omfattande lokalt förhandlingsarbete kommer att behövas. Andra argument är farhågor för att församlingarna själva kommer att få stå för utbildningen av kyrkomusiker. Sambandet mellan kyrka och stat anses också motivera statligt reglerade tjänster.

Tre församlingar godtar att domkapitlets inflytande över orga— nisationen utformas enligt utredningens mening. Sju församlingar vill att detta inflytande skall vara större. Ytterligare 23 för— samlingar anser att domkapitlet skall ha samma bestämmande som i dag.

Utredningens inriktning beträffande underlaget för tjänsterna respektive kompetensnivåer accepteras av åtta respektive sex församlingar.

I fråga om kombinationstjänster anser 24 församlingar att de alternativ som utredningen har undersökt kan vara lämpliga, me— , dan tio församlingar anser att valmöjligheterna bör begränsas i varierande grad. Dessa begränsningar motiveras i allmänhet utifrån lokala erfarenheter och önskemål.

Ett fåtal försandingar framhåller vikten av utbildning för kombi— nationstjänster och påpekar samtidigt att den kyrkomusikaliska

delen härav inte får försvagas.

Söderåkra församling (Växjö stift):

"Vi vill ifrågasätta om det alltid är bättre med kyrkomusiker- tjänster med högt veckotimtal. Dels tror vi att det ur försam- lingarnas synvinkel ligger ett värde i kombination med skola/kom- munal musikskola för rekryteringen till barn— och ungdomskörer. Dels ligger det för församlingarna också en fördel i att kunna bestämma om lämpligaste gudstjänsttider i olika kyrkor inom för— samlingen/pastoratet utan att behöva ta hänsyn till att samme mu- siker skall tjänstgöra i flera kykor.

Sannolikt är det också så att ett antal musiker är mer intresse—

rade av deltidstjänster än av sådana med många veckotimmar."

Av de 40 församlingar inom denna grupp som har yttrat sig över utredningens preliminära ställningstaganden förordar tio pasto- ratet som ”kyykomusikerdistrikt”. medan nio församlingar anser att någon ändring inte är befogad.

Två församlingar anser att tjänsterna bör vara kyrkokommunala medan 16 församlingar vill ha kvar den statliga regleringen. Som skäl för den senare ståndpunkten anges trygghet för kyrko- musikerna och enhetlighet i organisationen. Vidare anges oro för ovidkommande hänsyn vid behandlingen av kyrkomusikerärenden och för sjunkande kvalitet på den kyrkomusikaliska verksamheten.

Fem församlingar godtar utredningens mening beträffande domkapit- lets inflytande över organisationen. Sju församlingar anser att inflytandet skall vara större och ytterligare tio församlingar anser att förhållandena skall vara oförändrade jämfört mediadag.

Tre församlingar uttalar sitt stöd för en organisation med ett

betydande inslag av deltidstjänster.

FÖRSAMLINGAR MELLAN 5 001 OCH 10 000 INV.

FÖRSAMLINGAR MELLAN 10 001 OCH 20 000 INV.

I fråga om kombinationer av tjänster anser sex församlingar att kompletterande tjänstgöring kan ske inom de områden som utred- ningen har undersökt. I ytterligare tio yttranden förordas kom— "binationsttänstgöring, varav man i åtta fall anser att tjänstgö-

ring inom kyrkan är bäst. Två församlingar föredrar tjänstgöring i skolan, varvid den ena anser att samarbetet bör ske i friare former än nu.

Fyra församlingar påpekar att utbildningen av kyrkomusiker bör anpassas efter de framtida kombinationstjänsterna.

I denna storleksgrupp har 27 församlingar yttrat sig över utred- ningens preliminära ställningstaganden. Sju församlingar anser att pastoratet är lämpligt som "kyrkomusikerdistrikt". Detta an— ses leda till en mera flexibel organisation och ett effektivare utnyttjande av kyrkomusikerna. Den nuvarande indelningen föror- das av fem församlingar.

I frågan om regleringen av tjänsterna har tolv församlingar ytt— rat sig; sex av dessa vill ha kyrkokommunala tjänster medan de andra sex anser att den statliga regleringen bör finnas kvar. Den statliga regleringen anses garantera organisationens bestånd samt dess enhetlighet och kyrkomusikens kvalitet. Om den statliga regleringen slopas finns det enligt en församling risk att stora delar av de nuvarande anställningsförmånerna försämras eller försvinner.

Tre församlingar godtar utredningens mening om domkapitlets in— flypande över organisationen. Ett större bestämmande för domkapit— let vill två församlingar ha, medan ytterligare nio församlingar anser att domkapitlets inflytande inte bör ändras.

Fyra församlingar uttalar sig för kombinationer av tjänster en-l ligt de alternativ som utredningen har undersökt.

Två församlingar anser att kyrkomusikerutbildningen åtminstone delvis bör vara en kyrklig utbildning. Den skulle kunna infogas i pastoralinstitutens eller diakoniinstitutens utbildning med

avseende på ämnen som troskunskap, församlingsarbetets metodik

etc .

21 församlingar i denna storleksgrupp har yttrat sig över be— FÖRSAMLINGAR ÖVER 20 000 INV. tänkandet. Fem församlingar godtar pastoratet som "kyrkomusiker- distrikt" och ytterligare en församling vill ha kyrkokommunen (modell III enligt 1982 års kyrkokommitté) som enhet. Tre för- samlingar vill ha kvar församlingen son1 indelningsgrund för den

kyrkomusikaliska verksamheten.

' Tanken på kyrkokommunala tjänster godtas av åtta församlingar, medan nio församlingar motsätter sig att den statliga reglering— en slopas. Motiveringarna för detta ställningstagande är främst att den statliga regleringen garanterar kvaliteten på den kyrko- musikaliska verksamheten och att ett slopande skulle innebära en sänkt kyrkomusikalisk standard. Vidare anges som skäl att den nu— varande ordningen inte innebär någon olägenhet så länge samban-

» det mellan stat och kyrka består.

I fråga om utformningen av domkapitlets inflytande accepterar fyra församlingar utredningens preliminära ställningstagande, medan fem församlingar anser att domkapitlets bestämmande bör , sträcka sig längre än så. En församling anser att den nuvarande ordningen inte bör ändras.

Fyra församlingar uttalar sitt stöd för tanken på två kompetens- nivåer. Åtta församlingar anser att kombinationer av tjänster bör sökas bland de alternativ som utredningen har undersökt in- tresset för. Vidare anser en församling att kombination i sko-

lan med alla slags lärartjänsterbör vara möjligt.

Matteus församling (Stockholms stift):

"Kyrkomusikerutredningens förslag om pastoratet i stället för för— samlingen som minsta enhet för kyrkomusikerdistrikt har både för— och nackdelar.Givetvis är det lättare att konstruera en menings- full och attraktiv kyrkomusikertjänst, kanske med heltid, på

pastoratsnivå.

PASTORAT OCH ANDRA KYRKLIGA SAMFÄLLIGHETER

Man kan dock ej bortse från det faktum, att många skolkantorer och orgelspelare på landsbygden, kanske med några få veckotimmars kyrkomusikalisk tjänst, just genom sin förankring i bygdens kyr— ko— och kulturliv, kanske genom skolan eller hembygdsrörelsen be— tyder mer för sina församlingar än vad någonsin fallet kan bli med en ambulerande kyrkomusiker på pastorats—eller samfällighets- nivå.

Det bör kanske finnas en gräns för hur många kyrkor, församling— ar, körer etc. en kyrkomusiker kan betjäna, hur många orglar han/hon kan ansvara för vad beträffar stämning, skötsel,fort— löpande justeringsarbeten etc."

Pastorat

Enförsamlingspastoratens yttranden redovisas i avsnittet om

församlingar.

Antalet yttranden från pastorat uppgår till 56, varav 43 från pastorat med högst 5 000 invånare och 13 från pastorat med mer

än 5 000 invånare.

I gruppen där invånarantalet är högst 5 000 uttalar sig 13 pas—

torat för pastoratet som "kypkomusikerdistrikt" medan fyra pas— torat inte vill ha någon ändring av de nuvarande förhållandena. Två pastorat godtar tanken på kyrkokommunala tjänster medan 18 pastorat vill ha kvar den statliga regleringen. De skäl som an— ges för den senare ståndpunkten är i huvudsak att den nuvarande ordningen är "bäst" och att ett slopande av den statliga regle— ringen skulle kunna innebära "försämringar” för kyrkomusikerna och församlingarna. Vidare anges som skäl att det skulle vara olyckligt om präster och kyrkomusiker får tjänster av olika ka— raktär och att svenska kyrkans nuvarande karaktär därigenom skul— le komma att ändras. Ett ytterligare skäl för att behålla den statliga regleringen av tjänsterna är att man därigenom undviker en osund tävlan om vissa sökande där småförsamlingarna alltid

drar det kortaste strået.

Ett pastorat uttalar sig för att domkapitlets inflytande ordnas enligt utredningens preliminära ställningstagande medan fem pas— torat inte vill ha någon ändring av de regler som gäller. Ytter- ligare sex pastorat har olika förslag om hur domkapitlets infly— tande skall utformas. Förslagen går bl.a. ut på att domkapitlet skall handha tillsättningen av präster och kyrkomusiker, att domkapitlet vid tjänstetillsättningar skall fastställa behörig— heten, att domkapitlet som nu bör rangordna sökande till olika tjänster eller att domkapitlet skall utföra timberäkningen be—

träffande tjänsterna.

Två pastorat godtar utredningens tanke med två slags kompetens— nivåer. Ytterligare två pastorat uttalar sig för kyrkokantors— utbildning som lägsta kompetens, vilken dock på grund av lokala förhållanden bör kunna kompletteras med orgelspelare.

Beträffande kombinationer av tjänster anser tio pastorat att kompletterande tjänstgöring bör ske enligt något eller några av de alternativ som utredningen har undersökt. Yttrandena grundar sig på de erfarenheter av liknande tjänstgöringsom man redan har.

I övrigt finns uttalanden om farhågor för att utredningens ar— bete kan leda till indragningar av tjänster. Vidare pekas på svårigheterna att åstadkomma en fungerande framtida organisation. Två pastorat uttalar sig för att den fria musikundervisningen slopas.

Norra Kyrketorps pastorat (Skara stift):

"Pastoratskyrkorådet vill poängtera att kyrkomusikerns insats i högsta grad hör samman med en församlings ansvar för gudstjäns— ter och församlingsliv. Om kyrkomusikerdistriktet blir lika med pastoratet och detta anställer gp_kyrkomusiker på heltid får detta förödande konsekvenser för de mindre försandingarna inom pastoratet. Den heltidsanställde - som må vara hur kvalifice— rad som helst — kan inte hinna ha körverksamhet i de olika för— samlingarna och inte heller gudstjänsterna. Det blir den största församlingen, kanske en tätort, som drar nytta av en sådan orga—

I dagens läge med nyheter på det kyrkomusikaliska området be— höver praktiskt taget varje kyrka en kör, som hjälper till med nya psalmer, ny liturgi osv. Församlingarna bör alltså i hög grad få vara med att ta ansvar för kyrkomusikern, vars verksam- het har så stor betydelse för hur församlingslivet skall fungera!'

Kalvs pastorat (Göteborgs stift):

"Hur många prästtjänster, kantorstjänster och andra tjänster, som bör finnas i ett pastorat, kan inte bestämmas bara genom att se på en befolkningssiffra. Antalet kyrkor och gudstjänstlokaler, sjukhus och ålderdomshem, där gudstjänster skall hållas bör vara avgörande faktorer vid bedömningen av tjänsternas antal. De tjänster som idag finns måste kvarstå oförändrade. Helst bör på många håll en utökning ske. Ett riktmärke bör därför vara, att gudstjänst söndagligen skall hållas i varje församling."

Östergarns pastorat (Visby stift):

"Kyrkorådet föreslår en förändring av tjänsteorganisationen i stiftet, innebärande omändring av en del av de nu fast statio- nerade prästtjänsterna till rörliga tjänster, vars innehavare hade att stå till kontraktets/stiftets förfogande. Dessa rörliga tjänster borde tillika utfonmas som Specialtjänster för särskil— da verksamhetsområden/verksamhetsgrenar, evangelisation, barn- och ungdomsarbete, skola—hemkontakter etc. I lönehänseende bor— de dessa tjänster likställas med ordinarie tjänster med tanke på dels rekrytering, dels kvalificerade krav på tjänstens ut— formning. Bostad kunde beredas i ev överbliven prästgård som ofta disponerar inredd lokal för församlingsarbete.

Den rörliga prästtjänsten bör kopplas sennen med en likaledes rörlig kyrkomusikertjänst, vars innehavare bör ha specialutbild—

ning för den tjänst som avses.

Kyrkorådet ser det som ett möjligt led i en förändrad tjänsteor- ganisation, att en präst svarar för gudstjänsthållningen i fyra församlingar. Detta innebär för vardera församlingen högmässa/

huvudgudstjänst varannan sön- och helgdag, under församlings— prästens ledning. Enligt kyrkorådets mening skulle detta upp— kalla församlingens lekmän till anordnande av gudstjänster på mellanliggande söndagar av typen söndagsbön eller friare guds- tjänstform. Till de fyra församlingarnas tjänst skulle placeras kyrkomusiker."

Av de 13 pastorat som har mer än 5 000 invånare godtar tre tanken på pastoratet som " komusikerdistrikt". Fem pastorat vill emel- lertid även i framtiden ha församlingen som "kyrkomusikerdistrikt". Fyra pastorat motsätter sig att den statliga regleringen av kypko— musikertjänsterna slopas. Skälen härför är främst att den nuvaran— de organisationen bättre gynnar kyrkomusikerverksamheten och att den statliga regleringen bör finnas kvar så länge domkapitlet skall ha inflytande över organisationen. Tre pastorat vill inte ha någon ändring beträffande domkapitlets inflytande över orga— nisationen medan ett pastorat anser att domkapitlets inflytande bör utformas på ett annat sätt än nu. Ett pastorat förordar kom—

bination av kyrkomusikalisk och annan församlingsverksamhet. Ett

pastorat vill ha mer kyrkokunskap i den kypkomusikaliska utbild- ningen.

Stora Lundby pastorat (Göteborgs stift):

'Det finns en fara med att till varje pris försöka skapa tjänster som är heltidsinriktade på det kyrkomusikaliska området. En hel- tidstjänst med många gudstjänster och många körer i ett flertal kyrkor (inom ett tänkt större framtida pastorat) är inte särskilt attraktiv och slår samtidigt ut alla dem som idag inte kan (t.ex. av familjeskäl) eller inte vill gå in i en heltidsuppgift."

Ekerö pastorat (Stockholms stift):

"Enligt vår mening måste de nuvarande kyrkomusikerdistrikten bry— tas upp och en annan organisation skapas. Pastoraten bör vara den minsta enheten. Det bör kunna medföra ett bättre utnyttjande av kyrkomusikerna som resurs inom pastoratet även med hänsyn till olika kyrkomusikers olika inriktning och begåvning. Till exempel bör en kyrkomusiker som är särskilt lämpad för verksam-

het bland ungdom kunna arbeta med detta över ett större område. Framförallt vill vi betona att kyrkomusikerutbildningen omarbe— tas till att vara en utbildning till KYRKO—tusiker, dvs. en för— samlingsarbetare med inriktning på att med musik och körsång främ— ja gudstjänstlivet. För att detta skall förverkligas fordras kan- ske att kyrkan tar över en del av kyrkomusikerutbildningen t.ex. i form av en praktisk utbildning motsvarande prästernas för varje kyrkomusiker som vill ha behörighet till tjänst i kyrkan."

Andra kyrkliga samfälligheter

Av de 46 samfälligheter som har yttrat sig över utredningens pre— liminära ställningstaganden godtar 20 pastoraten som ”kyrkomu— sikerdistrikt”. Därvid anser en samfällighet att endast pastorat av nuvarande storlek kan komma i fråga. En samfällighet vill ha kyrkokommunen (modell III enligt 1982 års kyrkokommitté) som en— het, och en samfällighet vill ha församlingen som enhet. Tolv samfälligheter vill ha kypkokommunala tjänster medan elva sam- fälligheter motsätter sig att den statliga regleringen slopas. Motiveringarna för det senare ställningstagandet är främst att den statliga regleringen är nödvändig för att främja den kyrko— musikaliska verksamheten i församlingarna och den framtida re— kryteringen till kyrkomusikertjänsterna. Vidare anges att om den kyrkomusikaliska verksamheten blir beroende av lokala beslut finns det risk att man i tider av ekonomiska svårigheter minskar eller drar in t.ex. körverksamheten. Detsamma skulle kunna in— träffa under tider med svårigheter att rekrytera körmedlemmar. Ett ytterligare skäl är att det kommunala huvudmannaskapet ger pastorat med god ekonomi möjlighet att skapa kyrkomusikertjänster med sådan omfattning och sådana anställningsvillkor att man kan locka till sig de dugligaste kyrkomusikerna. Pastorat med svaga— re ekonomi skulle därför mycket snart komma att utgöra ett kyr— kans B—lag i kyrkomusikalisktavseende.

Tre samfälligheter godtar utredningens ståndpunkt beträffande domkapitlets inflytande medan fyra samfälligheter inte vill ha någon ändring härvidlag. Sju samfälligheter uttalar sig för ett

domkapitelsinflytande av varierande art. Det gäller frågor om antalet tjänster och deras omfattning, tjänstetillsättningar samt organisationen i stort.

Två samfälligheter godtar utredningens åsikt om två kompetensni- våer medan en samfällighet vill att komplettering med orgelspela— re skall kunna ske i vissa fall.

l7 samfälligheter är positiva till olika forner av kombinations- tjänster enligt de alternativ som utredningen har undersökt. Två samfälligheter uttalar sig för en förbättrad lägre kypkomusiker- utbildning för att höja den musikaliska kvaliteten.

Ekeby kyrkliga samfällighet (Linköpings stift(:

”Kyrkorådet ansluter sig till tanken, att pastoraten i framtiden skall utgöra kyrkomusikerdistrikt, men finner det oacceptabelt, att en samfällighet omfattande två eller flera pastorat skall fastställa arbetsuppgifter och tjänstgöringsområde för kyrkomu— sikerna. I en samfällighet av detta slag måste huvudmannaskapet utövas av ett särskilt kyrkoråd för kyrkomusikerdistriktet— pasto— ratet. Ansvaret för den kyrkomusikaliska verksamheten i pastora— tet kan omöjligen separeras från det ansvar för gudstjänstlivet, som främst åvilar pastoratets kyrkoherdeJ'

Stockholms kyrkliga samfällighet (Stockholms stift):

"Församlingsdelegerade företräder åsikten att kyrkomusikerdistrik- tet bör sammanfalla med pastoratet (i förekommande fall med sam— mansatta city— eller domkyrkopastorat). En väsentlig fråga är därvid att få till stånd en gemensam planering av den kyrkomusi— kaliska verksamhetens finansiering. Kostnader för kyrkomusiken i Stockholm kan med fördel lyftas bort från pastoratets budget till samfällighetens, eftersom de stora kyrkomusikaliska verken engagerar människor från hela regionen. Här torde nuvarande för- samlingsstyrelselagens passus om 'gemensam angelägenhet' ej ut—

göra ett hinder."

Göteborgs kypkliga samfällighet (Göteborgs stift):

"Från samfällighetens sida har många gånger framhållits önskvärd— heten av att kyrkomusikerförordningen avskaffas. De beräknings— grunder som bildar underlag för tjänsteorganisationen kan med fördel ersättas av en prövning, som är likartad med övriga tjäns— ter i pastoratet.

Kyrkonämnden tillstyrker att kyrkomusikertjänsterna överföres till kyrkokommunal reglering. Domkapitlet fastställer minimi— organisation och behörighetskrav. Det senare är för kyrkomusiker- na viktigt, så att kvalitetskraven på kyrkomusiken inte efter- sätts. Om funktionen som musiksakkunnig vid domkapitlet utökas ges möjligheter att tillgodose de krav som kan ställas i detta

avseende.

Kyrkonämnden kan inte se någon fara i att kommunalisera dessa

tjänster. Anställningstrygghet garanteras alla arbetstagare. Tillsammans med en stark facklig organisation finns inga risker

att kyrkomusiker skulle komma i en sämre position än i dagsläget.

Även i Göteborg är många kyrkomusikertjänster deltidstjänster.

Främst gäller detta församlingsmusikertjänsterna, som inrättas redan idag av kyrkofullmäktige. Kyrkonämnden tillstyrker utred— ningens förslag om kombination av kyrkomusikertjänster och för- samlingsvårdande tjänster.

Domkapitlet skall inte ha något läroansvar för kyrkomusikernaP

Gällivare kyrkliga samfällighet (Luleå stift) förordar kombina— tionstjänster exempelvis med kyrkomusikalisk och annan föramlings- vårdande verksamhet eller i den kommunala musikskolan hellre än stora "rena” kyrkomusikertjänster med spelning i flera kyrkor och gudstjänstlokaler. Det är enligt samfälligheten tillräckligt med en kyrkomusiker med högre utbildning i arbetslaget. Om det finns flera så kan kraven på kompetens ställas lägre. 'Thnnii— kyrkomusikern" kan ha en viss handledning och fortbildning av dem med lägre utbildning.

Totalt 63 politiska organisationer har yttrat sig över utred— POLITISKA

ningens preliminära ställningstaganden. Yttrandena fördelar sigORGANISATIONER på följande sätt:

Centerpartiet 44 Socialdemokraterna 15 Moderata samlingspartiet 2 Folkpartiet 2

14 centeppartiorganisationer anser att pastoratet i framtiden skall utgöra "kypkomusikerdistrikt" medan sju vill ha kvar för— samlingen som basenhet. 17 centerpartiorganisationer godtar tanken på kyrkokommunala tjänster medan tio motsätter sig att den statliga regleringen slopas.

Beträffande domkapitlets inflypande accepterar en organisation utredningens mening medan man i fyra fall anser att detta infly— tande skall vara större. I ytterligare sex fall motsätter man sig en ändring av de nuvarande förhållandena.

Åtta organisationer pekar på nödvändigheten av ett stort antal deltidstjänster för att sörja för kyrkomusiken. Beträffande kombinationer av tjänster godtar sju organisationer utredning— ens mening. Ytterligare fem organisationer pekar på möjligheter att komplettera med arbete i skolan och övrig församlingsvård.

I två fall framhålls att tjänster med kontraktet som bas kan vara lämpliga under vissa omständigheter. Ytterligare synpunkter är att det bör finnas en kyrkomusiker i varje församling och att kyrkomusikerorganisationen inte får hindra gudstjänstfirandet.

Elva socialdemokratiska organisationer godtar tanken på pastora- tet som framtidens "kyzkomusikerdistrikt" och ytterligare ett svar anger "kyrkokmnmnunf' som bästa alternativ. Nio organisa- tioner anser att tjänsterna bör vara kypkokonnunala. Vidare an- ser tre organisationer att domkapitlets inflytande bör utformas enligt utredningens mening.

Fyra organisationer framför önskemål om kombinationstjänster av olika slag, där den kyrkomusikaliska tjänstgöringen komplet— teras främst inom skolan men även i församlingen.

I yttranden från organisationer tillhörande moderata samlings— partiet finns allmänna uttalanden om vikten av att hålla kyrko- musiken på en hög kvalitetsnivå och att en eventuell minskning av antalet tjänster skall ske med stor varsamhet.

Båda folkpartiorganisationerna godtar tanken på kyrkokommunala

tjänster; en av dem anser dessutom att domkapitlets inflytande kan utformas enligt den modell som utredningen har skisserat.

Linköpings arbetarekommun:

"Det är en allmän erfarenhet inte bara i våra församlingar att

kyrkomusiken inte fungerar som den borde i evangelisationssamman— hanget. Stora pekunjära resurser satsas visserligen på musiken, men dessa slukas av mer eller mindre konsertliknande verksamhet,

i god tro och med välvilja från kyrkomusikern.

Som lekmannaansvariga ser vi på kyrkomusiken som ett av de allra viktigaste instrumenten i evangelisationsarbetet. Kyrko— musikern är en viktig medlem i arbetslaget.

För att musiken skall kunna fungera evangelisatoriskt måste givetvis dess utövare vara medvetna om att deras tjänst i kyr-

kan är en tjänst under evangeliet.

En organisation som befordrar musikens funktion som evangelisa— tionsinstrument överensstämmer enligt vad vi kan se med vad som skisseras i utredningen sid. 115: anställning på pastoratsnivå som möjliggör fler musikertjänster och därmed också differen— tiering inom musiklivet efter olika målgrupper/adressater och olika funktioner. Ur evangelisatorisk synpunkt är dessutom en kombination av tjänsterna med verksamhet-utanför kyrkan, t.ex. i skolan och den kommunala musikskolan, mycket värdefull. Detta skapar kontakt och rekrytering utifrån till körer osv., vilket

i sig är evangelisation och skulle med fog kunna infogas i in-

struktionen för en kyrkomusiker."

Denna grupp omfattar 104 yttranden över utredningens preliminä— STUDIECIRKLAR ra ställningstaganden. Av yttrandena har elva kommit från stu— OCH ENSKILDA diecirklar i ABF, 20 från studiecirklar i Studieförbundet Vuxen-

( skolan, fem från studiecirklar i Sveriges kyrkliga studieför—

bund, fem från studiecirklar i centerpartiet, två från social—

demokratiska studiecirklar, ett från en studiecirkel i moderata samlingspartiet, ett från en KDS-studiecirkel och ett från en studiecirkel gemensam för centerpartiet, folkpartiet och social— demokraterna. 58 yttranden har kommit från studiecirklar i för— samlingar och pastorat, från personalgrupper i olika kyrkliga kommuner samt från enstaka privatpersoner.

Yttrandena i gruppen visar i stora drag en likartad inställning till utredningens olika tankegångar. Sålunda godtas pastoratet som "kyrkomusikerdistrikt" i 27 fall, medan församlingen som enhet har 20 förespråkare. Elva yttranden är positiva till kyzkpf kommunala tjänster medan 39 yttranden motsätter sig att den stat- liga regeringen slopas. I fråga om domkapitlets inflytande över ' organisationen godtas utredningens mening i fem fall, medan det

i tio fall framförs förslag om ett starkare domkapitelsinflytan- de. I ytterligare 20 fall föreslås att någon ändring av nuvaran- de förhållanden inte skall ske.

I övrigt förekonmer enstaka, spridda uttalanden där det pekas på betydelsen av att det — särskilt på landsbygden - även i fram- tiden finns deltidstjänster, vikten av kombinationstjänster i olika former samt intresset av att den kyrkomusikaliska verk- samheten hålls på en hög nivå.

Studieförbundet Vuxenskolans cirkel i Kopparberg (Västerås stift)

anser att en organisationsförändring kommer att medföra nackdelar för det kyrkomusikaliska arbetet. Följden blir många resor med åtföljande kostnader och stress. Körarbetet kommer att bli lidan— de eftersom musikern inte hinner med allt arbete. Vidare kommer

det att uppstå vikarieproblem med stora avstånd och många kyr— kor. En kombination mellan kyrkomusik och kommunal musikskola kan vara bra bl.a. för rekrytering till kyrkans körer.

En studiecirkel i Valbo församling ((Epsala stift! anser att en kyrkomusikers geografiska verksamhetsområde bör sammanfalla med området för den eller de präster som han samarbetar med. I vissa lägen kan det innebära att arbetsområdet kan sträcka sig

utanför pastoratsgränsen.

Kypkomusikern Mårten Grosshög, Getinge pastorat (Göteborgs stift) framhåller beträffande slopandet av den statliga regle—

ringen av tjänsterna att det väsentliga är att möjligheterna blir tillräckliga att variera tjänsternas utfonnning efter för— samlingarnas behov och efter tillgången på personer som kan tän— kas fungera i den särpräglade miljö, som varje församling är. Anställningsförmånerna får inte försämras i en ändrad organisa— tion. Grosshög anser vidare att vissa grundläggande ramar för tjänsterna bör fastställas av domkapitlet för att en godtagbar enhetlighet skall uppnås. Handlingsfriheten för pastoraten skall dock vara stor inom dessa ramar. En lämplig ordning skulle i huvudsak kunna omfatta vissa centralt fastställda grundnormer och minimikrav. Vid varje tillsättningsärende skall pastoratet dessutom ha möjlighet att själv - eventuellt med hjälp av en särskilt utsedd projektgrupp — utforma tjänsten närmare. För större orter med regional betydelse kan normerna utgå från folk- mängd. På mindre orter bör det framför allt vara verksamhetens omfattning som styr tjänsternas innehåll. För kompetenskravet kan man — i vart fall på större orter — inte bortse från med— lemsantalet. Men även här bör flexibiliteten vara stor. Den lägsta kompetensnivån bör vara kyrkokantorsutbildning om sär- skilda skäl inte föreligger. Besluten om tjänsternas utformning och innehåll bör fastställas av domkapitlet, som endast bör ände

ra uppenbart olämpliga och osakliga pastoratsbeslut. Tjänstetillsättningen bör kunna skötas av projektgruppen. När det gäller högre tjänster i stora församlingar med regional be—

tydelse bör domkapitlet medverka vid tillsättningen eftersom den i sådana fall inte enbart är en lokal angelägenhet.

Förkortningar

AnstF Anställningsförordningen (1965:601)

Déka Lagen (1936:567) om domkapitel

KMF = Kyrkomusikerförordningen (l950:375)

Kronologisk förteckning

1. Sociale aspekter på regional planering. I. 52. Svensk sydefrikepolitik. Ud.

2. Värdepappersmarknaden. Fi. 53. Föreningarnas radio. U.

3. Domstolar och eko-brott. Ju. 54. Tvångsmedel — Anonymitet — Integritet. Ju.

4. Långtidsutredningen. LU 84. Huvudrappon. Fi. 55. I rätt riktning. A.

5. Sektorstudier. LU 84. Bilegedel 1. Fi. 56. Folkrätten i krig. Fö.

6. Särskilda studier. LU 84. Bilagedel 2. Fi. 57. Kommunerna i totalförsvaret. Fö.

7. Långtidsutredningen. LU 84. Bilagedel 3. Fi. 58. lnvandrar- och minoritetspolitiken. A.

8. Näringstillstånd. Ju. 59. Näringsförbud. Ju.

9. Förslag till lag om Kooperativa föreningar. |. 60. Generell permutation av donetionsbestämmelser. Fi. 10. Kompletterande motståndsformer. Fö. ' 61. I stället för kärnkraft. I. 11. Rösträtt och medborgarskap. Ju. 62. Med sikte på nedrustning. Ud. 12. Rösträtt och medborgarskap. Bilaga. Ju. 63. Homosexuella och samhället. S. 13. Samordnad nerkotikapolitik. S. 64. Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten. S. 14. RF 10:5. Ju. 65. Vie satellit och kabel. U. 15. Ekonomisk brottslighet i Sverige. Bakgrund, övervägande, 65— Den allmänna rättshjälpen. JU— åtgärder, Ju. 67. Cancer-orsaker—förebyggande m.m. S. 16. Förvärv i god tro. Ju. 68. Samordnad semhällsinformetion. C. 17. Sveriges internationella transporter. K. 69. Säker elförsörjning. I. 18. Arbetsmarknadsstriden |. A. 70. Staketmetoden. Fi. 19. Arbetsmarknadsstriden II. A. 71. Värnplikten i framtiden. Fö. 20. Datorer och arbetslivets förändring. A. 72. Festighetsbildning 3. Plangenomförande genom inlösenför- 21. Förenklad självdeklaration. Fi. rättning. Ju- 22. Panträtt. Ju. 73. Petientjournalen. S. 23. Folkbibliotek i Sverige. U. 74. Regional utveckling och mellenregionel utjämning. I. 24. En bättre information om kemiska produkter. Jo. 75. Församlingarna om framtiden. C. 25. Ny konsumentköplag. Ju. 26. Ny Banklagstiftning. Del 1. Bankrörelselag. Fi. 27. Ny Banklagstiftning. Del 2. Bankaktiebolegslag. Fi. 28. Ny Banklagstiftning. Del 3. Sparbankslag. Fi. 29. Ny Banklegstiftning. Del 4. Föreningsbankslag. Fi. 30. LÄS MERAI u. 31. Arbetsmarknadspolitik under omprövning. A. 32. Nya alternativ till frihetsstraff. Ju. 33. Handla med tjänster. UD. 34. Bostadskommitténs delbetänkande. Sammanfattning. 80. 35. Bostadskommitténs delbetänkande. Del 1. Bo. 36. Bostadskommitténs delbetänkande. Del 2. Bo. 37. Rullande fastighetstaxering m m Del 1. Fi. 38. Rullande fastighetstaxering mm Del 2. Fi. 39. Hälso- och sjukvård inför SO-Kalet. (HS 90) Huvudrepport. S. 40. Hälsopolitiska mål och behovsbaserad planering. Underlage— studie. S. 41. Hälsopolifiska mål och behovsbasered planering. Huvudbilega 1—3 Huvudbilaga 1: Fakta om ohälsans sociala och yrkegnäs- siga fördelning i Sverige, Huvudbilage 2: Arbetsmiljö, yrke, utnyttjande av sluten vård. Huvudbilaga 3: Den jämlika sjuk- vården? S. 42. Att förebygga skador — ett hälsopolitiskt handlingsprogram. Underlagsstudie. S. 43. Att förebygga hjärt— och kärlsjukdom — en hälsopolitiskt hend— lingsprogrem. Underlagsstudie. S. 44. Hälsopolitik i samhällsplaneringen - Boendemiljö — Arbets- miljö — Arbetslöshet —— Kost. Underlagsstudie. S. 45. Invandrarna i hälso- och sjukvården. Underlagsstudie. S. 46. Primärvårdens uppgifter i det förebyggande arbetet. Under- ' lagsstudie. S. 47. Primärvårdens uppgifter i det förebyggande arbetet. Huvud- bilaga. Hälsoupplysning. S. 48. Länssjukvården — möjligheter till förändring. Underlegs- studie. S.

49. Hälsa — vård — Samhällsekonomi — Sysselsättning. Expert- repport. S.

50. Personal för framtidens hälso; och sjukvård. Underlags- studie. S. 51. Datateknik och industriell förnyelse. I.

Statens offentliga utredningar 1984

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Kommissionen mot ekonomisk brottslighet. 1. Domstolar och eko— brott. [3] 2. Näringstillstånd. [8] 3. Ekonomisk brottslighet i Sverige. Bakgrund, övervägande, åtgärder. [15] 1983 års rösträttskommitté. 1. Rösträtt och medborgarskap. [11] 2. Rösträtt och medborgarskap. Bilaga. [12] RF 1015. [14] Förvärv i god tro. [16] Panträtt. [22] Ny konsumentköplag. [25] Nya alternativ till frihetsstraff. [32] Tvångsmedel — Anonymitet — Integritet. [54] Näringsförbud. [59] Den allmänna rättshjälpen. [66] Fastighetsbildning 3. Plangenomförande genom iniösenförrätt- ning. [72]

Utrikesdepartementet Handla med tjänster. [33] Svensk sydafrikapolitik. [52] Med sikte på nedrustning. [62]

Försvarsdepartementet Kompletterande motståndsformer. [10] Folkrätten i krig. [56]

Kommunerna i totalförsvaret. [57] Värnplikten i framtiden. [71]

Socialdepartementet

Samordnad narkotikapolitik. [13] Hälso— och sjukvård inför SO—talet. (HS 90)

1. Hälso- och sjukvård inför 90-talet. (HS 90) Huvudrapport. [39] 2. Hälsopolitiska mål och behovsbaserad planering. Underlags- studie. [40] 3. Hälsopolitiska mål och behovsbaserad planering. Huvudbilaga 1—3 Huvudbilaga 1: Fakta om ohälsans sociala och yrkesmässiga fördelning i Sverige, Huvudbilaga 2: Arbetsmiljö, yrke, utnyttjande av sluten vård. Huvudbilaga 3: Den jämlika sjuk- vården? [41] 4. Att förbygga skador — ett hälsopolitiskt handlings- program. Underlagsstudie. [42] 5. Att förebygga hjärt- och kärlsjuk- dom — ett hälsopolitiskt handlingsprogram. Underlagsstudie [43] 6. Hälsopolitiki samhällsplaneringen - Boendemiljö — Arbetsmiljö — Arbetslöshet — Kost. Underlagsstudie [44] 7. Invandrarna i hälso— och sjukvården. Underlagsstudie. [45] 8. Primärvårdens uppgifteri det förebyggande arbetet. Underlagsstudie. [46] 9. Primärvårdens uppgifter i det förebyggande arbetet. Huvudbilaga: Hälsoupplys- ning. [47] 10. Länssjukvården — möjligheter till förändring. Under- lagsstudie. [48] 11. Hälsa — vård - Samhällsekonomi — Sysselsätt— ning — Expertrapport. [49] 12. Personal för framtidens hälso- och sjukvård. Underlagsstudie. [50] Homosexuella och samhället. [63] Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten. [64] Cancer-orsaker—förebyggande mm. [67] Patientjournalen. [73]

Kommunikationsdepartementet Sveriges internationella transporter. [17]

Finansdepartementet

Värdepappersmarknaden. [2] Långtidsutredningen. 1. Långtidsutredningen LU 84. Huvudrap— port. [4] 2. Sektorstudier. LU 84. Bilagedel 1. [5] 3. Särskilda studier. LU 84. Bilagedel 2. [6] 4. Långtidsutredningen. LU 84. Bilagedel 3. [7] * Förenklad självdeklaration. [21] Banklagsutredningan. 1. Ny Banklagstiftning. Del 1. Bankrörelse- lag. [26] 2. Ny banklagstiftning. Del 2. Bankaktiebolagslegen. [27] 3. Ny banklagstiftning. Del 3. Sparbankslag. [28] 4. Ny banklagstift- ning. Del 4. Föreningsbankslag. [29] Fastighetstaxeringskommitten. 1. Rullande fastighetstaxering m m Del 1. [37] 2. Rullande fastighetstaxering mm Del 2. [38] Generell permutation av donationsbestämmelser. [60] Staketmetoden. [70]

Utbildningsdepartementet Folkbibliotek i Sverige. [23]

LÄS MERAI [301 Föreningarnas radio. [53] Via satellit och kabel. [65]

Jordbruksdepartementet En bättre information om kemiska produkter. [24]

Arbetsmarknadsdepartementet

Konfliktutredningen. 1. Arbetsmarknadsstriden I. [18] 2. Arbets— merknadsstriden II. [19] Datorer och arbetslivets förändring. [20] Arbetsmarknadspolitik under omprövning. [31] I rätt riktning. [55] Invandrar- och minoritetspolitiken. [58]

Bostadsdepartementet

Bostadskommittén. 1. Bostadskommitténs delbetänkande. Sam— manfattning. [34] 2. Bostadskommitténs delbetänkande. Del 1. [35] 3. Bostadskommitténs delbetänkande. Del 2. [36]

Industridepartementet

Sociala aspekter på regional planering. [1] Förslag till lag om Kooperativa föreningar. [9] Datateknik och industriell förnyelse. [51]

I stället för kärnkraft. [61] , Säker elförsörjning. [68]

Regional utveckling och mellanregional utjämning. [74]

Civildepartementet Samordnad samhällsinformation. [68] Församlingarna om framtiden. [75]

___—_

hKUNGL. BIBL.

l98l. *iU— B &