SOU 1985:43

Med sikte på nedrustning : omställning från militär till civil produktion i Sverige

Till statsrådet och chefen för utrikesdepartementet

Regeringen bemyndigade den 14 juli 1983 chefen för utrikesdepar— tementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda vissa nationella aspekter av samband mellan nedrustning och utveckling (Dir 1983150). Med stöd av bemyndigandet förordnades Inga Thorsson den 15 september 1983 till särskild utredare.

I sitt arbete har den särskilda utredaren biträtts av en grupp sakkunniga (se SOU 1984:62) samt av ett sekretariat bestående av ambassadör Gunnar Hultner (t o m 85 05 31), civilekonom Hjalmar Brundin (t o m 85 02 03), fil kand Svante Iger, Nicole Ball, M.A. (t o m 85 03 10), och assistenten Gunilla Lundberg. Den 20 augusti 1984 överlämnades till chefen för utrikesdepartemen- tet utredarens huvudbetänkande (SOU 1984:62) Med sikte på nedrustning. Omställning från militär till civil produktion i Sverige. Del I . I detta betänkande, som också blivit föremål för sedvanlig remissbehandling, redovisades bland annat utredarens förslag till åtgärder som Sverige borde vidta för att planera för omställning från militär till civil produktion.

Huvudbetänkandet publicerades på engelska under hösten 1984 i två volymer. Den ena av dessa (Volume 1A: Background, Facts and Analyses) överlämnades i enlighet med direktiven till Förenta Nationerna i samband med 1984 års generalförsamling. Den andra (Volume 2: Summary and Conclusions) presenterades av utredaren vid ett NGO-seminarium i Förenta Nationerna i november 1984. Bägge volymerna har sedan fått en vid internationell spridning bland forskare, politiker, journalister och andra som är engagerade i frågor rörande nedrustning och utveckling. Huvudbetänkandet har även fått en stor spridning inom landet, inte minst bland studieförbund och folkrörelser. I samarbete med Svenska FN—förbundet har utredningen dessutom producerat ett mötesmaterial med stordiabilder, texthäfte och en särskild folder med fakta- och debattmaterial. Detta material används bla av många

studiecirklar runt om i landet. Det har också reproducerats som kapitel 1 i De] 2 av betänkandet.

I samband med utredningsarbetet har sekretariatet tagit fram ett omfattande bakgrundsmaterial, som endast till viss del redovisats i huvudbetänkandet. Såväl inom Sverige som internationellt har det visats ett stort intresse för dessa mer detaljerade analyser, som legat till grund för utredarens bedömningar och slutsatser i del 1. I kapitel 2 — 5 av del 2 redovisas därför särskilda rapporter som utarbetats av enskilda medlemmar inom utredningens sekretariat.

I kapitel 2 presenterar Nicole Ball sin sammanställning och analys av hittillsvarande erfarenheter från andra länder av omställning från militär till civil produktion.

Två fallstudier av förutsättningarna för en sådan omställning inom svensk försvarsindustri presenteras av Svante Iger i kapitel 3. Dessa tar upp omställningsproblem vid Bofors och FFV, de två företag som enligt utredarens bedömningar i del 1 skulle vidkännas de största svårigheterna vid minskade försvarsbeställningar.

I de två följande kapitlen redovisar Hjalmar Brundin två undersök- ningar som kommit till stånd i samarbete mellan utredningen och andra myndigheter. I kapitel 4 presenteras sålunda en statistisk undersökning av förhållandena i försvarsindustrin, som gjordes i samarbete med statistiska centralbyrån (SCB) och i kapitel 5 en undersökning av de samhällsekonomiska effekterna av en nedrust- ning som gjordes med medverkan från finansdepartementet.

I kapitel 6 redovisas slutligen — med texter och bilder — några resursmåssiga samband mellan militära rustningar och u-ländernas situation. Materialet är hämtat från den amerikanska forskaren Ruth Leger Sivards årligen utkommande ”World Military and Social Expenditures” (Världens militära och sociala utgifter).

Från sekretariatets sida har Gunnar Hultner svarat för manus och urval av material till kapitel 1 och kapitel 6, medan informations- konsulten Madeleine Engfeldt—Julin, Infokontakten, stått för den grafiska och pedagogiska bearbetningen av materialet. Illustrationer- na i kapitel 1 och 6 har gjorts av Barry Crussell. Staffan Frostell, Frostell Studio AB, har svarat för original och montage och har dessutom producerat diagrammen i kapitel 3, 4 och 5. Svante Iger har från sekretariatets sida haft det redaktionella ansvaret för betänkan- det och Gunilla Lundberg har svarat för ordbehandling och produktion av slutmanus.

I enlighet med direktiven har även del 2 översatts till engelska för att kunna göras tillgänglig för en internationell publik och tillställas Förenta Nationerna.

Jag överlämnar härmed betänkandet (SOU 1985:43) Med sikte på nedrustning. Omställning från militär till civil produktion. Del 2: Särskilda rapporter. Utredningen fortsätter — enligt beslut av chefen för utrikesdepartementet — sitt arbete fram till årsskiftet 1985/86 med att ta fram ytterligare underlag för beslutet om formerna för den svenska uppföljningen av frågan om nedrustning, omställning och utveckling.

Stockholm den 30 september 1985

Inga Thorsson

Svante Iger

InnehåH

Förord

1

2.1 2.2

2.3

3.1 3.2

3.3

Med sikte på nedrustning. Illustrationer och texter för presentation av betänkandets del ]

Utländska erfarenheter av omställning

Omställning efter andra världskriget . . Lärdomar från omställningen efter andra världskriget — Varför omställning är svårare idag — Omställning är möjlig

Delat ansvar och behovet av planering

— Nationella myndigheter — Lokala myndigheter . — Enskilda branscher och företag — Försvarssysselsatta — Lokala omställningsprojekt

Noter

Möjligheter till omställning inom svensk försvarsindustri — två fallstudier

Inledning

Bofors . . .

3.2.1 Inledning . . . .

3.2.2 Militär produktion 3.2.3 Civil produktion 3.2.4 Försvarsberoende 3.2.5 Exportberoende

3.2.6 FoU-intensitet . . . 3.2.7 Graden av militär specialisering 3.2.8 Lönsamhet och soliditet

FFV . . . .

3.3.1 Inledning . . . .

3.3.2 Militär produktion 3.3.3 Civil produktion

25

71 71 75 75 80 81 82 87 90 94 98 104

115 115 118 118 122 125 130 145 148 153 157 164 164 171 177

3.4

4.1 4.2

4.3

4.4

5.1 5.2

5.3 5.4

5.5

3.3.4 Försvarsberoende 3.3.5 Exportberoende

3.3.6 FoU-intensitet .

3.3.7 Graden av militär specialisering 3.3.8 Lönsamhet . Sammanfattning och slutsatser

Försvarsindustrin i offentlig statistik Inledning . . . Urvalsmetoder och definitioner — Grupp 1

— Grupp 2 — Grupp 3 — Grupp 4

Resultaten .

— Omvandlingstakten — Sysselsättningen — Löneutvecklingen — Saluvärde

— FoU-intensiteten

— Produktivitet och vinst Slutsatser

Noter

Samhällsekonomiska konsekvenser av nedrustning — en

presentation av några beräkningar av finansdepartemen- tet . . .

Inledning . . .

Beräkningarnas förutsättningar

— Långtidsutredningen — Den använda modellen

— Försvarssektorn i modellen

Den antagna nedrustningen

Resultaten . .

— Nr 00— N011- alternativet . . . . — Nr 02— Oförändrad total offentlig konsumtion — Nr05 = 2gngr02 — Nr 06 — Ökad export . .

— Nr 07 — Ökad privat konsumtion . — Nr 08 — Ökad export och privat konsumtion Sammanfattning och slutord Noter .

Appendix. Tåbell 5. 3—5. 25

180 187 192 195 197 200

209 209 210 210 212 212 213 213 213 214 217 219 220 222 225 226

227 227 229 229 23 1 235 238 239 240 242 243 243 244 246 246 247 248

6. Världens militära och sociala utgifter. Illustrationer base- rade på Ruth Leger Sivards årliga publikation . . . . 265

Tabellförteckning

2.1 2.2

3.1

3.2

3.3

3.4

3.5

3.6

3.7

3.8

3.9

3.10

3.11

3.12

3.13

3.14

3.15

Försvarsberoende regioner i olika länder ....... Industrisektorers beroende av försvarsbeställningar, USA och Frankrike 1979 .............. Bofors: fakturering per resultatenhet/division 1972—1984, miljoner kr ............... Försäljning och sysselsättning inom Nobelkoncernen 1984, uppdelad på Bofors respektive KemaNobel . . . Antal sysselsatta med försvarsmateriel vid olika enheter inom Bofors-koncernen, 1980 och 1983 ........ Bofors: antal anställda inom koncernen respektive för- svarsmaterieldivisionen, 1972—1984 ......... Bofors: fakturerad försäljning för koncernen respektive försvarsmaterieldivisonen 1970—1984 ........ Bofors-koncernens beroende av försvarsmateriel 1983

samt 1984, (a) före respektive (b) efter sammanslagning- en med KemaNobel ................. Nobel—koncernen: arbetsställen med produktion av för- svarsmateriel ................... Andel sysselsatta med försvarsmateriel vid olika arbets- ställen inom Bofors-koncernen, 1980 och 1983 Bofors-Försvarsmateriel: antal anställda på olika orter 1976—1984 .................... Bofors: antal sysselsatta med försvarsmateriel vid olika arbetsställen, totalt respektive för export, 1980 och 1983 Bofors: rörelseresultat efter planmässiga avskrivningar per resultatenhet/division, 1973—1984, miljoner kr. . . Bofors: vinstmarginal per resultatenhet/division, 1973 —1984 .................... FFV-koncernen: fakturerad försäljning 1973/74—1984, fördelad på olika sektorer och dotterbolag, miljoner kr FFV-koncernen: antal anställda 1975/76—1984, fördelat på olika sektorer och dotterbolag .......... FFV-koncernen: antal sysselsatta med försvarsmateriel vid olika arbetsställen 1980 och 1983, personår . . . .

88

91

120

121

131

132

135

138

3.16

3.17

3.18

3.19

3.20

3.21

3.22

3.23

4.1

4.2

4.3

4.4

4.5

4.6

4.7

FFV-koncernen: antal anställda, totalt respektive med försvarsmateriel, inom koncernen som helhet samt i Sve- rige, 1980 och 1983, personår/heltidsanställda ..... FFV-koncernen: fakturerad försäljning, totalt respekti- ve försvarsmateriel, 1980—1984, miljoner kr samt andel i procent ..................... FFV—koncernen: arbetsställen i Sverige med utveckling, produktion och underhåll av försvarsmateriel 1983. . . FFV—koncernen: andel sysselsatta med försvarsmateriel vid arbetsställen med över 50 anställda, 1980 och 1983 FFV-koncernen: sysselsatta med försvarsmateriel för ex- port vid olika inhemska arbetsställen 1980 och 1983, an- tal personår respektive andel i procent av totalt antal sys- selsatta med försvarsmateriel ............ FFV-koncernen: export av försvarsmateriel, totalt res- pektive fördelad på affärsverket och bolagsgruppen, 1982—1984, miljoner kr samt andel av försäljning av försvarsmateriel .................. FFV Försvarsmateriel: kostnader för FoU, totalt respek— tive fördelade på egenfinansierade och kundfinansierade kostnader, 1977/78—1984, miljoner kr ........ FFV-koncernen respektive FFV Affärsverk: rörelsere- sultat efter avskrivningar enligt plan, 1970/71—1984, mil- joner kr ...................... Antalet arbetsställen under perioden 1969—1981 inom försvarsindustri och jämförbar civil industri ...... Antal identiska arbetsställen inom respektive grupp 1969—1981 .................... Den totala sysselsättningen 1969—1981 inom försvarsindustrin, jämförbar civil industri respektive hela gruv— och tillverkningsindustrin, antal och index (1969=100) .................... Sysselsättningsutvecklingen 1969— 1981 inom försvarsin— dustrin respektive jämförbar civil industri. Identiska ar— betsställen. Arbetare, antal respektive index (1969=100) .................... Sysselsättningsutvecklingen 1969—1981 inom försvarsin- dustrin respektive jämförbar civil industri. Identiska ar- betsställen.Tjänstemän, antal respektive index (1969=100) .................... Antal arbetare per tjänsteman 1969—1981 inom för- svarsindustrin respektive jämförbar civil industri samt hela gruv- och tillverkningsindustrin ......... Lönekostnader inklusive arbetsgivareavgifter och sociala avgifter inom försvarsindustrin, jämförbar civil industri

182

182

185

185

189

192

199

213

215

216

216

217

4.8 4.9 4.10 4.11

4.12 4.13 5.1

5.2 5.3 5.4 5.5 5.6

5.7 5.8

5.9 5.10 5.11 5.12 5.13

5.14

5.15 5.16 5.17 5.18 5.19 5.20

samt hela gruv- och tillverkningsindustrin 1969—1981, löpande priser i 1 000-tal kr (tkr) och index (1969=100) Utvecklingen av saluvärde för försvarsindustrin och järn- förbar civil industri 1969— 1981, löpande priser för samt- liga arbetsställen, miljoner kr och index (1969=100) . . FoU-intensiteten mått som FoU-kostnader i procent av förädlingsvärdet, 1969—1981, procent och index (1969=100), samtliga grupper ............ FoU-kostnadernas utveckling inom den försvarsdomi- nerade industrin (grupp 1) samt andelen försvars-FOU och dess finansiering, miljoner kr (mkr), löpande priser Förädlingsvärde per sysselsatt 1969—1981, samtliga grupper, 1 000—tal kr (tkr) och årlig genomsnittlig pro- centuell ökning .................. Bruttovinst per sysselsatt 1969—1981, löpande priser, 1 000-tal kr och index (1969=100), samtliga grupper . . Bruttovinsten i procent av förädlingsvärdet 1969—1981, samtliga grupper .................. Sektorindelning och sektordefinitioner i EMMA-model- len ........................ Matris för offentlig förbrukning 1980 ......... Försörjningsbalans, miljoner kr, 1980 års priser . . . . Försörjningsbalans, årlig procentuell förändring . . . . Sysselsättning, miljoner timmar ........... Sysselsättning, miljoner timmar, årlig procentuell för- ändring ...................... Förädlingsvärde till faktorkostnad, miljoner kr, 1980 års priser ....................... Förädlingsvärde till faktorkostnad, årlig procentuell för- ändring ...................... Import, miljoner kr, 1980 års priser ......... Import, årlig procentuell förändring ......... Export, miljoner kr, 1980 års priser ......... Export, årlig procentuell förändring ......... Offentlig konsumtion, ändamål försvar, referensalterna- tivet samt vid 25%-ig nedrustning (NR), miljoner kr, 1980 års priser ................... Offentlig konsumtion, ändamål försvar, årlig procentuell förändring ..................... Statlig konsumtion, miljoner kr, 1980 års priser . . . . Statlig konsumtion, årlig procentuell förändring . . . . Kommunal konsumtion, miljoner kr, 1980 års priser . . Kommunal konsumtion, årlig procentuell förändring. . Total offentlig konsumtion, miljoner kr, 1980 års priser Total offentlig konsumtion, årlig procentuell förändring

217

220

221

222

223

225

225

232 236 248 249 250

251

252

253 254 255 256 257

258

258 258 259 259 259 260 260

LUs indelning av offentliga ändamål ......... 260 Offentlig sysselsättning, fördelad på ändamål, miljoner timmar ...................... 261 Offentlig sysselsättning, fördelad på ändamål, årlig pro- centuell förändring ................. 261 Privat konsumtion, miljoner kr, 1980 års priser . . . . 262 Privat konsumtion, årlig procentuell förändring . . . . 263

Figurförteckning

Effekter på Bofors/Nobel-koncernens sammansättning av sammanslagningen mellan Bofors och KemaNobel . 119 3.2 Den nya Nobel-koncernens organisation ....... 122 3.3 Bofors: försvarsberoendet mått som försvarsmaterieldi- visionens andel av koncernens fakturerade försäljning

] respektive sysselsättning 1970—resp 1972—1984 . . . . 136 3.4 Bofors: försvarsmaterieldivisionens andel av Bofors” to-

: tala sysselsättning i Karlskoga ............ 143 , 3.5 Bofors-Försvarsmateriel: andelen inhemska leveranser

( resp export av total extern fakturering 1970—1984 . . . 147 * 3.6 Bofors-Försvarsmateriel: inhemska leveranser respekti— l ve export 1970—1984, miljoner kr, 1984 års priser . . . 147 3.7 Bofors-Försvarsmateriel: FoU-kostnadernas andel av

faktureringen 1970—1984, procent .......... 149

3.8 Bofors-Försvarsmateriel: totala respektive egenfinansi- erade FoU-kostnader 1970—1984, miljoner kr, 1984 års

priser ....................... 150 3.9 Bofors-Försvarsmateriel: andel egenfinansierad FoU,

1970—1984, procent ................ 151 3.10 Bofors-koncernen: räntabilitet 1970—1984 ...... 158 3.11 Olika metoder för att beräkna soliditet ........ 161 3.12 Bofors: soliditet, inkl respektive exkl förskottsskuld,

1971—1984 .................... 162 3.13 Bofors: det sysselsatta kapitalets uppdelning i justerat

eget kapital och låneskulder, procentuella andelar . . . 163 3.14 FFVs organisation ................. 166 3.15 FFV Försvarsmateriel och FFV Underhåll: sysselsätt- ning och försäljning som andel av FFV-koncernens tota- la sysselsättning och försäljning 1973/74 — respektive 1975/76—1984, procent ............... 183 3.16 FFV Försvarsmateriel och FFV Underhåll: exportens

andel av försäljningen av försvarsmateriel 1976/77 —1984, procent ............... 190

3.17

3.18

3.19

3.20

3.21

4.1

5.1

FFV Försvarsmateriel och FFV Underhåll: inhemska le- veranser respektive export 1976/77—1984, miljoner kr, 1984 års priser ................... FFV Försvarsmateriel: kostnader för FoU, totalt respek- tive fördelade på egenfinansierade och kundfinansierade kostnader, 1977/78—1984, miljoner kr, 1984 års priser FFV Försvarsmateriel: andelen egenfinansierade FoU- kostnader 1977/78—1983, procent .......... FFV-koncernen respektive FFV Affärsverk, avkast- ningsgrad 1978/79—1984, procent .......... FFV-koncernen respektive FFV Affärsverk: vinstmargi- nal 1970/71— resp 1976/77—1984 ........... Lönekostnad per arbetare 1969—1981 inom jämförbar civil industri respektive hela gruv- och tillverkningsin— dustrin i procent av lönekostnaden per arbetare inom försvarsdominerad industri. Löpande priser inklusive ar— betsgivaravgifter och sociala kostnader ........ Sammansättningen av konsumtionsutgifterna för försvar respektive civila offentliga ändamål, procent .....

191

193

194

198

200

218

235

Förord

I regeringens direktiv för utredningen om försvarets ekonomiska och sociala konsekvenser och möjligheterna till en omfördelning av resurser i Sverige i samband med en av stormakterna inledd nedrustning (Dir 1983:50, 1983-07-14) sägs det bl a följande:

Möjligheterna att minska de svenska försvarskostnaderna bestäms främst av den internationella utvecklingen. Utredaren bör ge exempel på resurser som Sverige inom ramen för oförändrade säkerhetspolitiska mål — dvs bevarat oberoende och säkerhet — kan frigöra utifrån antaganden om olika internationella nedrustningsalternativ.

Utredningen bör inledningsvis ge exempel på några alternativa begränsning— ar av maktblockens rustningar, som ter sig rimliga under gynnsamma förhållanden.

Dessa formuleringar bygger på förutsättningen att i en framtid de internationella förhållandena kan vara gynnsamma, underförstått mer gynnsamma än för närvarande, för en internationell nedrust- ning. Är detta enbart en spekulativ förmodan eller har den en verklighetsgrund?

Självfallet hade jag anledning att som särskild utredare sedan september 1983 ägna många tankar åt en sådan fråga, mot bakgrund av dels mina nio år som officiell svensk nedrustningsförhandlare, dels de möjligheter jag haft sedan hösten 1982 att läsa, studera och bearbeta löpande aktuellt material kring detta, det mest avgörande, internationella problem.

Här skall jag försöka närmare precisera de förutsättningar för en framtida internationell nedrustning som jag prövade under arbetet med huvudbetänkandet Med sikte på nedrustning. Del 1 (SOU 1984:62), men också de tankar som framkom under debatten kring betänkandet hösten 1984 liksom de reflektioner man kan göra för utvecklingen under de närmaste åren, med utgångspunkt i läget under det tidiga 1985, ett från nedrustningssynpunkt mycket viktigt ar.

Vilka är förutsättningarna för en gynnsammare utveckling för det internationella nedrustningsarbetet under 1980—talets senare och 1990-talets tidiga hälft än tidigare? Står vägarna fram mot interna- tionell nedrustning, med allt vad detta skulle innebära av möjligheter till frihet från fruktan för förintelse, möjligheter till en resursanvänd- ning som skulle kunna skapa frihet från nöd, öppnare och mer framkomliga än tidigare?

Jag ser, redan i det relativt fastlåsta nuet, vissa sådana förutsättning- ar, oavsett hur de i januari 1985 återupptagna kontakterna mellan supermakterna kan utvecklas i fortsättningen och oavsett hur de kärnvapenförhandlingar kan komma att förlöpa, om vilka överens— kommelse träffades mellan dem vid Genevemötet och vilka påbör- jades den 12 mars 1985.

För det första verkar en väl samlad internationell ekonomisk expertis vara klar över att en kapprustning av nuvarande dimensioner inte kan fortsätta utan allvarliga ekonomiska skadeverkningar, även i de rikaste och militärt dominerande länderna i världen och spridande sig över världen.

För det andra pågår internationellt en debatt om tidigare och nu etablerade filosofier, doktriner och strategier på vapenområdet, där hittills godtagna slutsatser och handlingslinjer allvarligt ifrågasätts. Det viktiga med denna debatt är att den förs av personer, vars kompetens, sakkunskap och erfarenhet inte kan ifrågasättas. Här yttrar sig politiker i första ledet, som tidigare deltagit i utformandet av vapendoktriner och -strategier, vetenskapsmän som tidigare forskat kring och utvecklat nya vapen och vapensystem, pensione— rade höga militärer som utarbetat planer för användning av dessa vapen och vapensystem. Alla dessa säger nu: vi kan inte fortsätta denna meningslösa utveckling, vi måste stoppa och ändra kursrikt— ning. Deras argument kan inte viftas bort, de har påverkat och kommer att påverka debatten.

För det tredje kan man räkna med att den fria fredsrörelsen på nytt samlar sig efter det man upplevde som ett nederlag 1983-84, ett nederlag i ett slag men inte i kampen. Och drivs dess arbete på det sätt som nu måste ske, dvs med en kunskapsrik och balanserad kritik av vad som sker, i öst och i väst, kommer dess inflytande ånyo att växa, dess möjligheter att vinna folkens stöd att öka dramatiskt.

Jag vill gärna här återge sista stycket av det remarkabla tal som FN:s generalsekreterare höll i generalförsamlingen inför dess ställningsta- gande till 64 nedrustningsresolutioner den 12 december 1984:

Mycket har sagts för nedrustningens sak. Vi känner alla till dess mål som de formulerades i slutdokumentet från församlingens första specialmöte 1978. Endast politiska beslut av regeringar kan föra oss fram emot deras

förverkligande. Och endast folken i världen kan driva på sina regeringar att sätta sig i rörelse i den riktningen. Förenta Nationernas stadga talar om ”Vi folken” eftersom det var för att levandegöra deras förhoppningar som denna organisation skapades. Varje människa på denna jord har något att vinna på nedrustning. I kärnvapenåldern kan beslut som har en inverkan på krig och fred inte överlåtas åt militärstrategier eller ens regeringar. Varje man och kvinna har ett ansvar för dem. Därför ankommer det på alla oss i denna sal, att bryta misstrons och säkerhetens kretslopp och motsvara mänsklighetens längtan efter fred.

! Jag talade om det relativt fastlåsta nuet. Och, medan dessa krafter som jag här har talat om kan komma att påverka skeendet, vad händer det viktiga året 1985? Vi som i åratal deltagit i internationella nedrustningsförhandlingar och är förtrogna med alla deras vedermö- dor, vilken tilltro kan vi hysa till att enbart dessa i tid kan åstadkomma det nödvändiga genombrottet och leda till de nödvändiga resulta- ten?

Tyvärr finns åtskilliga skäl till skepsis. Ett sådant är att, med nödvändighet, de utdragna internationella och, för den delen kanske främst, de utdragna bilaterala förhandlingarna mellan supermakter- na, blivit så höggradigt tekniska att, som tidskriften New Yorker påpekade sommaren 1984, debatten har kommit att röra sig om olika robotars lastförmåga (throw-weight) snarare än om de existerande kärnvapenarsenalernas förstörelsekraft, dvs visheten har fått ge upp inför praktiska kunskaper. Kunskap om tekniska detaljer, som naturligtvis i sig är helt nödvändig, har ersatt samlad politisk överblick, bedömningar och prioriteringar.

Ett andra skäl är den sedan årtionden etablerade traditionen att i de bilaterala förhandlingarna föra in nya eller under utveckling varande vapensystem som s k bargaining chips (närmast: förhandlingsobjekt). Insiktsfulla bedömare har nästan lika länge kritiserat denna förhand- lingstaktik. Och den har gång på gång misslyckats framför allt därför att forsknings- och utvecklingsarbetet har fortsatt. Eftersom detta har en tendens att trots allt löpa fortare än förhandlingsarbetet, befinner man sig plötsligt med nya vapensystem men utan avtal att reglera dem. Slående exempel är MIRV-systemet och kryssnings- missilerna under 70-talets SALT-förhandlingar — varpå alltmer farliga steg uppåt på kapprustningens väg har tagits, alltmer försvårande nya nedrustningsöverenskommelser. I en uppsats i Arms Control av september 1984 uttalas det sammanfattande omdömet att nya vapenprogram som behandlas som ”bargaining chip” har alltid visat sig vara kontraproduktiva i nedrustningsarbetet. Jag instäm- . mer.

Ett tredje skäl är att, medan mycket få människor har ägnat ingående studier av vad en tillfredsställande verifikation av ingångna nedrust-

ningsavtal rimligen kräver, bugar vi alla högaktningsfullt för kravet på 100-procentig sådan efterlevnadskontroll. I den tidiga Carter- administrationens USA sökte några kloka personer få fram en definition av en sådan tillfredsställande verifikation. Den finns inskriven i amerikanska kongressens protokoll och gåri korthet ut på att 100-procentigt tillförlitlig kontroll av ett avtals efterlevnad varken är möjlig eller nödvändig. Två omständigheter borde vara tillräckli- ga. Dels måste man väga risken av ett möjligt avtalsbrott mot vinsten för USA:s säkerhetspolitik av den återhållsamhet som avtalet ålägger motparten. Dels måste man bedöma den risk för upptäckt av ett eventuellt avtalsbrott som motparten löper, i tron att detta skulle kunna döljas. För att fullfölja dessa kontrollsyften finns redan tillräckligt effektiva tekniska medel.

Ett fjärde skäl är de två dominerande kärnvapenmakternas likgiltig— het inför, i vissa fall motstånd mot verkligt internationella, dvs multilaterala, kärnvapenförhandlingar. Detta trots att de deltagit i consensusbeslut både i Förenta Nationernas Generalförsamling och i Nedrustningskonferensen (CD) i Geneve om att föra upp dem på dagordningen och trots att — genom kärnvapnens karaktär och verkningar — de förhandlingarna angår alla jordens länder och folk.

Ett femte skäl slutligen — som hänger samman med både det första och det andra av de skäl som jag just anfört — är de i tiden långt utdragna förhandlingarna. Medan förhandlarna i åratal arbetar med tekniskt komplicerade och säkerhetspolitiskt ömtåliga problem, går den tekniska utvecklingen på vapenområdet obönhörligen vidare. Förhandlarna kämpar också med tiden: ju längre ett avtal dröjer, desto svårare blir det att nå fram till det. De nya vapensystemens tekniska egenskaper gör det allt svårare att få fram ett acceptabelt kontrollerbart avtal om att begränsa eller avskaffa dem. Återigen är kryssningsmissilerna ett slående exempel.

Naturligtvis är nedrustningsförhandlingar också fortsatt oundgäng- ligt nödvändiga. Men medan vi väntar på att i kärnvapenåldern sunda förnuftet skall segra, att begreppet gemensam säkerhet skall få sitt genombrott, vad kan vi göra? Jag tillhör dem som tror att, som komplement till ömsesidiga förhandlingar, nya vägar måste sökas.

För det första delar jag den uppfattning som många hyser, att denna generation människor måste lära sig att för långa tider leva med existensen av kärnvapen — utan att de någon gång kan få användas. Detta betyder att utveckla kunskaperna om och tekniken för vad som kallas ”crisis management” — sättet att lösa en mellanstatlig konflikt utan att tillgripa våld. Om detta pågår en nu alltmer intensifierad internationell debatt, i vilken också en rad ansvarsmedvetna och

framskjutna politiker kommit att deltaga. Bland de många ting som diskuteras, återfinns naturligtvis s k förtroendeskapande åtgärder, aktuella sedan Helsingforsöverenskommelsen 1975 och nu uppgifter för Stockholmskonferensen.

För det andra har — på ett enligt min mening glädjande sätt — tänkbara unilaterala nedrustningsinitiativ på nytt aktualiserats i debatten, bl a genom en rapport av en regeringsexpertgrupp till FN:s Generalför- samling hösten 1984. Det är angeläget att betona att termen unilaterala nedrustningsåtgärder inte är liktydig med ensidiga åtgärder av en nation utan krav på eller förväntan om positiva gensvar. Tvärtom är det just sådana positiva gensvar som är syftet, : och detta utan ett tidsödande och — tyvärr hittills — resultatlöst förhandlingsmaskineri. Det arbetet kräver fantasi och innovativt | tänkande. l l

Här följer några exempel på möjliga unilaterala nedrustningssteg, syftande till ett positivt gensvar från en tänkt motpart, utan att jag därmed vill bortse från grundläggande politiska -- mer än tekniska — svårigheter att genomföra dem. Ända sedan det tidiga 1960—talet har i man åsatt en sådan process termen ”Gradual and Reciprocated l Initiatives in Tension-reduction” (GRIT), dvs ungefär: stegvisa och ] växelverkande initiativ för minskning av spänningar. Jag har tillåtit l mig att — som en parallell till svenska initiativ under 60- och 70—talen * kallade ”Verification by Challenge” — lansera termen Disarmament by Challenge, nedrustning grundad på utmaning. Jag vill återge i korthet några grundläggande tankegångar, som de kommer till uttryck i FN—rapporten hösten 1984 men också i ett antal 3 uppsatser och tidskriftsartiklar. Inte minst framgår det av FN- rapporten att det främst är kärnvapnen och kärnvapenmakterna det

är fråga om.

Man brukar som det första exemplet på en framgångsrik unilateral åtgärd åberopa president Kennedys initiativ den 10 juni 1963, i hans berömda tal vid American University i Washington, att förklara ett stopp för alla atmosfäriska kärnvapenprov så länge andra stater

* avhöll sig från det slags prov. Detta ledde till motsvarande åtagande av Sovjetunionen och resulterade, knappa två månader senare, i det begränsade provstoppsavtalet av 6 augusti 1963.

De följande åren såg flera sådana unilaterala initiativ från endera av * de två supermakterna med åtföljande gensvar från den andra parten. Jag vågar mig på en förmodan att dessa steg skapade det klimat som 1969 gjorde det möjligt att påbörja de första SALT-samtalen. Tyvärr kan senare år inte uppvisa några egentliga exempel på detta slag av innovativt tänkande; den ömsesidiga misstron har varit för

stor. Och här ser vi hur kapprustningens onda cirkel fungerar: just växelverkande och framgångsrika unilaterala initiativ skulle förmod- ligen vara ett av de bästa medlen att minska spänningen och öka förtroendet mellan supermakterna. Den internationella debatten kring kärnvapennedrustningen ger flera exempel på åtgärder som väl borde lämpa sig för sådana åtgärder.

Låt mig ge några exempel, samtliga — som praktiskt taget alltid — från den öppna amerikanska debatten:

Redan 1967 redovisade Jerome D. Frank, i boken Sanity and Survival in the Nuclear Age, tankar om hur internationella nedrustningsför— handlingar skulle psykologiskt underlättas. Varje land har, säger han, trots allt något mått av valfrihet; ju mäktigare landet är, desto större dess valfrihet. Därför borde länder kunna vidtaga unilaterala steg för att vända spännings-/kapprustningsspiralen. Ett problem att övervinna för det land som tar ett sådant initiativ är att dess handling måste beräknas minska det hot som det kan utgöra för andra länder utan att skapa egen osäkerhet. Om, exempelvis, ett betydande land offentliggjorde detaljerade planer för en omställning av sin vapenindustri till civil produktion vid en framtida nedrustningsöver- enskommelse, skulle detta öka andra länders förtroende för trovär- digheten i dess vilja att nedrusta.

Nu aktuella inlägg i debatten om unilaterala nedrustningsåtgärder har rört mer direkta och konkreta steg. I en uppsats i boken Tio debattinlägg om svensk säkerhetspolitik (Folk och Försvar, 1985) har jag gett några exempel:

EJ ensidiga tillbakadraganden av framskjutna utplaceringar av slag- fältsvapen i Europa, CI ensidiga tidsbestämda moratorier beträffande forskning, utveck- ling och prov med nya vapensystem, E! ensidiga neddragningar av kärnvapenarsenalerna, åtföljda av en moratorieanknuten uppfordran till den tänkta motparten att vidtaga motsvarande åtgärd.

I den amerikanska tidskriften Foreign Affairs skrev vintern 1985 direktören för USA:s nedrustningsorgan (ACDA) Kenneth L. Adelman om ”vapenkontroll utan avtal”, d v s parallella handlings- linjer utan formaliserade och undertecknade avtal. Hans argument för en sådan handlingslinje ligger ganska nära vad jag ovan har kallat nedrustning grundad på utmaning. Hans resonemang har flitigt kommenterats i den amerikanska debatten, framför allt eftersom, enligt en kommentar, sex sjundedelar av denna artikel av denne välkände ”hök” andas djup misstro mot möjligheten att överhuvud

uppnå trovärdiga nedrustningsöverenskommelser med Sovjetunio- nen. Men kanske skall just därför hans synpunkter tas på allvar.

Under våren 1985 skrev den välkände amerikanske debattören Jerome B. Wiesner, bl a vetenskaplig rådgivare till president Kennedy, ett bakgrundspapper till ett symposium i FN-huset i New York om överlevnad i kärnvapenåldern, där han bl a säger följande:

Jag är övertygad om att det finns möjligheter att på ett tillförlitligt sätt dämpa kapprustningen, minska kärnvapenarsenalerna och samtidigt öka den nationella säkerheten för alla. Särskilt vill jag betona att processen kan sättas i gång unilateralt, antingen av USA eller av USSR.

Och han ger exempel på vad som kan göras med följande lista:

l D ett moratorium i fråga om kärnvapenprov, * D ett moratorium i fråga om prov med vapensystem, D ett moratorium i fråga om utplacering av kärnvapensystem, gamla eller nya, D ett moratorium i fråga om prov av anti-satellitvapen och utplace- ring av alla slags vapen i rymden, 3 ett åtagande att fortsätta att följa SALT I- och ABM-avtalen och att följa SALT II-avtalet, 21 ett åtagande att inte använda några vapen, inklusive kärnvapen, vid gränsen mellan NATO- och WP-länderna i Europa.

Dessa tankegångar ligger ganska nära dem som jag redovisade i boken Tio debattinlägg om svensk säkerhetspolitik. Jag är övertygad om att sådana nedrustningsinitiativ kommer att få ökat utrymme i den fortsatta debatten.

För det tredje kan jag inte underlåta att peka på den officiella studie av möjligheterna för omställning från militär till civil produktion i Sverige, Med sikte på nedrustning, av vilken detta utgör andra delen. Den svenska studien är den första i sitt slag i världen. Det är allmänt omvittnat att om flera länder, och i första hand de ledande militärmakterna, företog liknande studier, detta skulle ge ökad trovärdighet åt de internationella nedrustningsförhandlarna; för- handlingsparterna skulle visa sin beredvillighet att i praktisk politik omsätta sin nedrustningsvilja. Som framgår av vad jag citerat ur amerikanska källor, förde redan 1967 Jerome D. Frank detta resonemang.

Som ett exempel på vad som skulle krävas av handlingsinriktade inrepolitiska åtgärder för att utan störningar genomföra ett nedrust— ningsprogram kan jag åberopa den kände amerikanske ekonomen

Seymour Melman, som i många år arbetat med omställningsproble- met. I en artikel nyligen i International Herald Tribune påpekade han att om Förenta Staterna nu skulle stoppa all produktion av kärnvapensystem och —stridsspetsar, skulle detta medföra en förlust av 300 000 arbetstillfällen och ekonomiskt skada hundratals företag. Hans slutsats blev: om man vill stoppa kapprustningen, måste man först effektivt planera för omställning av resurser från militär till civil användning. '

Min enkla slutsats blir att det alltid, även när det ser ut som mörkast på nedrustningsområdet, finns möjligheter att pröva nya vägar för att i nå resultat. Inga snabba vägar och inga genvägar, men dock på sikt ' möjliga. Under tiden måste konfliktlösande och förtroendeskapande ! åtgärder framstå som vår tids mest angelägna. Till dem hör, tror jag, det som jag här har sökt diskutera.

Med detta har jag velat redovisa mina skäl för att utgångspunkten för den svenska studien inte är orealistiskt optimistisk.

Inga Thorsson

1. Med sikte på nedrustning

Illustrationer och texter för presentation av betänkandets del 1

— en svenska uppföljningen av FN-studien om nedrustning och utveckling

1. Svensk uppföljning av FN-studien om nedrustning och utveckling Tillsammans med de övriga nordiska länderna tog Sverige initiativet till att Förenta Nationerna skulle utreda frågan om sambandet mel- lan nedrustning och utveckling. Mellan 1978 och 1981 genomförde en grupp om 27 regeringsexperter, ledd av Inga Thorsson, en FN- studie. Den grundade sig på omfattande arbeten från mer än ett hundratal forskare. Gruppen konstaterade bl a

o att kapprustningen minskar istället för ökar säkerheten . att den undergräver ekonomin för både industri- och utvecklings- länder . att en internationell nedrustning skulle få gynnsamma ekono- miska och sociala konsekvenser för alla länder oberoende av samhällssystem och utvecklingsnivå. 1982 rekommenderade FN:s generalförsamling medlemsländerna att följa upp FN-studien genom studier i sina egna länder. Samtidigt uppmanades de att för såväl den egna befolkningen som för FN offentliggöra uppgifter om förbrukningen av resurser för militära än- damål. Varje land uppmanades också att till FN rapportera hur man förbereder och planerar för överföring av resurser från militär till civil användning.

Sverige först Sverige är det första landet som följt FN:s uppmaning. Den svenska utredningen verkställdes av Inga Thorsson på rege- ringens uppdrag mellan september 1983 och juli 1984. Den innebär att ett första steg nu tagits mot en uppföljning. Studien ”Med sikte på nedrustning"

. redovisar fakta om Sveriges försvar och försvarsindustri . beskriver de samhällsekonomiska kostnaderna för försvaret, d v s även vad försvaret kostar samhället utöver det som avsatts i statsbudgeten . presenterar en undersökning av möjligheterna att stegvis fördela om resurserna från militära till civila ändamål.

Rapporten har överlämnats till utrikesministern i augusti 1984 och till Förenta Nationerna i november 1984.

i december beslöt FN:s generalförsamling att en världsvid special- konferens ska anordnas 1986 på temat nedrustning och utveckling.

.STORMAKTERNA SÖKER l »VERTRUMFA VARANDRA

2. Kapprustningen

Den svenska utredningen är ett led i Sveriges stöd åt FN:s ansträng- ningar att vända rustningsspiralen och skapa en fredligare och rättvi- sare värld.

Både Sovjetunionen och USA söker övertrumfa varandra i militär slagkraft utan hänsyn till de jättelika kostnaderna och riskerna för att förinta varandra. Kortsynthet och ett föråldrat sätt att se på säkerhe- ten enbart i ett snävt nationellt perspektiv styr supermakternas sätt att handla. En orsak till spänningen mellan dem är att båda strävar efter militär och ekonomisk dominans. En annan orsak är att de har helt olika politiska och ekonomiska samhällssystem.

Mest vapen i Europa

Europa är den världsdel som jämförelsevis har den största mäng- den vapen och där hotet om total ödeläggelse är mest överhängan- de. I Europa finns (utplacerade eller lagrade) taktiska kärnvapen så- som minor både till lands och till sjöss, artillerigranater och luft- värnsprojektiler. Där finns också missiler med en räckvidd från några 10-tal kilometer upp till 5 000 km. Ingenstans i världen finns så stora trupper samlade som i Europa.

Nukleär vinter

Vilka följder ett stort kärnvapenkrig skulle få visades bl a i FN:s kärn- vapenstudie 1980. Den leddes fö av dåvarande svenska FN-am- bassadören, Anders Thunborg. Vetenskapsmän i såväl väst som öst har senare fortsatt att studera effekterna av kärnvapenkrig. Även om bara en liten del av de kärnvapen som redan finns används i ett kärnvapenkrig, skulle det enligt dessa forskare leda till en världsom- fattande katastrof. Bland mycket annat skulle klimatet påverkas. Dammet och sotet från bränderna skulle förmörka himlen och kyla ned kontinenterna så att samspelet mellan djur och växter bröt sam- man. Vi skulle få en s k nukleär vinter. Kvardröjande giftig smog, in- tensiv ultraviolett strålning och härjande epidemier skulle göra jor- den till en obeboelig plats.

Rustningskostnadema — en tung ekonomisk börda Terrorbalansen och avskräckningsfilosofin ifrågasätts Folkopinionen kräver nedrustning

3. Hopplngivande tecken Trots dessa dystra perspektiv finns det några hoppingivande tecken.

0 Rustningskostnaderna har blivit en orimligt tung ekonomisk bör- da för supermakterna, för u-länderna och för hela världsekono- min. Andra vitala behov har måst eftersättas. Militärutgifterna ut- gör en viktig orsak till de stora och växande budgetunderskotten, vilka generellt sett kan sägas medföra en oansvarig pantsättning av i framtiden disponibla resurser. Underskotten har dessutom bidragit till ett högt ränteläge, som speciellt drabbar de skuldsatta länderna i Tredje världen. Härigenom kan ekonomin bli en ned- rustningsfaktor. . Uppfattningen att ökad säkerhet kan vinnas genom fler och mer avancerade vapen har börjat ifrågasättas i allt vidare kretsar i Väst och Öst. Terrorbalansen och den ömsesidiga avskräckning- en ärinte längre en självklar grundval för det strategiska tänkan- det. Viktigt är att de politiska ledarna börjat inse att en sådan poli- tik innebär ett bräckligt skydd mot kärnvapenkriget och att folkens säkerhet och välfärd bättre garanteras av minskade snarare än av ökade rustningar. . En stark och växande folkopinion i alltfler länder kräver nu ned- rustning så att mänskligheten ska slippa hållas som gisslan under kärnvapenhotet.

Under 80-talet har fredsrörelser världen över utvecklats till ett vik- tigt påtryckningsmedel i kampen för nedrustning. De har vuxit till inflytelserika folkopinioner i bl a Västeuropa, Nordamerika och Japan och har genom sina aktioner blivit en allt viktigare faktor att räkna med i det politiska livet. Fredsrörelserna ställer de säker- hetspolitiska problemen på sin spets och har tvingat fram en om- fattande nedrustningsdebatt. Också i de officiella internationella organen har de fått ökat inflytande. Politiker runt om i världen har blivit tvungna att i större utsträckning än tidigare ta hänsyn till fredsopinionernas fördömanden av kapprustningen.

U-LANDERNA V //

KRÄVER RÄ1TVISARE ftw) EKONOMISK , l _ VARLDSORDNING ,

. Bättre handelsvillkor . Större tekniska resurser

. Större inflytande över jordens resurser

4. En rättvisare världsordning Människorna hotas idag inte bara av förintelse genom kärnvapen och genom militärt våld och förtryck utan drabbas dagligen itusen— tals av död på grund av svält och undernäring. Massfattlgdomen är således ett verkligt hot mot miljoner människor i de fattiga länderna. För dem blir hungerkatastrofer lika förödande och grymma som krig. De ekonomiska och sociala klyftorna djupnar Allt djupare ekonomiska och sociala klyftor skiljer människorna som lever i den industrialiserade världens välstånd från den majoritet av jordens befolkning som tvingas leva i misär. Läget kan utvecklas till ett direkt hot mot freden, förutom att det moraliskt innebär en kränk- ning av mänsklig värdighet. Flera orsaker bidrar gemensamt till den rådande svältkatastrofen. Den förödande torkan och den fortsatta snabba folkökningen liksom u-ländernas alltjämt stora ekonomiska beroende av i-länderna är några av de viktigaste orsakerna till den krisartade situation som råder i stora delar av Tredje världen. U-Iänderna kräver ett ökat inflytande U-länderna kräver i FN och i andra internationella sammanhang att de rika länderna med pengar och teknik ska hjälpa till att skapa bätt- re levnadsförhållanden i de fattiga länderna. De kräver också ett ökat inflytande över användningen avjordens resurser. En sådan ny ekonomisk världsordning verkar dock mycket avlägsen då flertalet i- länder inte är villiga att dela med sig.

tl'l

*i ll

Varje minut används 1,3 miljoner US $ eller ca 12 miljoner kronor för militära ändamål. Samtidigt dör 30 barn i u-ländema av svält, undernäring och sjukdomar. Även små minskningar av rustningama skulle innebära att situationen för miljontals människor i tredje världen förbättrades, om dessa resurser kunde överföras till olika hjälpprojekt i u-ländema.

BW

5. Absurda prioriteringar

Samtidigt som en stor del av mänskligheten inte får sina grund- läggande behov av mat, kläder, bostäder och hälsovård tillgodosed- da, stiger världens rustningskostnader i en alltmer ökande takt. Var- je minut används 1,3 miljoner US dollar (ca 12 miljoner kr) för militä- ra ändamål, medan 30 barn i u-länderna dör av svält, undernäring och sjukdomar. Även små minskningar i rustningama skulle innebä- ra att situationen för miljontals människor i Tredje världen kunde för- bättras om resurserna istället används i biståndsprojekt. En säkrare och rättvisare värld

Den ökade insikten om kapprustningens negativa effekter för utvecklingsansträngningarna liksom överhuvudtaget för världseko- nomin och freden redovisades i FN-rapporten 1981 om sambandet mellan nedrustning och utveckling. Alternativet till fortsatt konfronta- tion och ekonomiskt kaos måste vara att söka bygga en säkrare och rättvisare värld där ökat förtroende och samarbete ersätter dagens rivalitet och maktspråk.

Huvudbudskapet i FN-rapporten är att världen står inför ett val: antingen att fortsätta upprustningen i nuvarande takt eller att enas om en ny ekonomisk och politisk världsordning som leder till en mer fredlig, rättvis och stabil värld. Man kan inte göra bådadera eftersom kapprustningen och utvecklingen konkurrerar om resurserna. Rap- porten visar hur rustningskostnaderna snedvrider ekonomin och un- dergräver grundvalarna för en stabil ekonomisk och social utveck- ling.

Slutsatsen i FN-rapporten om sambandet mellan nedrust- ning och utveckling är att alla länder oberoende av sam- hällssystem och utvecklingsnivå skulle tjäna ekonomiskt på nedrustning.

DET ÄR ANGELÄGEI' ATT KOPPLA SAM MAN NEDRUSTNING

MED UTVECKLING!

6. Koppla samman nedrustning med utveckling

Om en nedrustningsprocess inleds skulle en del av de härigenom frigjorda resurserna kunna slussas till utvecklingsprojekt i den fattiga delen av världen. Detta skulle underlättas om supermakterna i fram- tida överenskommelser om nedrustning enas om sådana åtagan- den. Därför är det angeläget att koppla samman frågorna om ned- rustning och utveckling.

Flera initiativ har tidigare tagits internationellt för att skapa någon form av koppling mellan nedrustning och utveckling. Alltsedan 1950 har FN:s generalförsamling behandlat och antagit en rad resolutio- ner som uppmanar till en minskning av militärutgifterna, samtidigt som de därigenom frigjorda resurserna används för ekonomiska och sociala ändamål. Detta samband mellan nedrustning och ut- veckling framgår också klart av slutdokumentet från FN:s första spe- cialsession för nedrustning 1978 och i besluten 1970 och 1980 om internationella utvecklingsstrategier för den Tredje världen. I FN- rapporten om nedrustning och utveckling redovisas de olika förslag som lagts fram. Internationell nedrustningsfond för utveckling Generalförsamlingen hänsköt frågan 1982 för vidare studier till FN:s institut för nedrustningsforskning, UNIDlR. Institutet har granskat de tre tänkbara metoder för resursöverföringar till en internationell ned- rustningsfond för utveckling, som redovisades i FN-rapporten 1981: . frivilliga bidrag 0 uttaxeringsprincipen som innebär skatt på rustningskostnader eller vapenförsäljning . återbäringsprincipen enligt vilken viss del av de genom ned- rustning frigjorda resurserna anslås till utveckling Förslaget om en internationell nedrustningsfond för utveckling be- dömer UNIDIR i likhet med FN-gruppen som värdefullt. Framför allt genom att det institutionellt och politiskt understryker sambandet mellan nedrustning och utveckling. Det riktar också regeringars och allmänhetens uppmärksamhet på frågan. Förslaget anses dock vara förenat med avsevärda politiska och tekniska svårigheter. Att förverkliga idén kräver en vilja hos de mili- tärt dominerande staterna, att enas om hur man ska beräkna värdet av vapenreduktionerna. Man måste givetvis också vara beredd att börja nedrusta och att avsätta en del av inbesparade medel till fon- den.

" SVERIGE KAN MINOSKA SITT ORsyAR ocu BIBEHALLA SAM MA SAKERHETSPOLITISKA MAL

MEN BARA OM

NATO OCH WARSZAWAPAKT EN NEDRUSTAR.

7. Om militärblocken nedrustar kan också Sverige ned- rusta

Sverige kan minska sitt försvar utan att ge avkall på sina säkerhets- politiska mål — men bara om militärblocken nedrustar.

Med nedrustning i det här fallet menar utredningen att NATO och Warszawapakten halverar sina styrkor och dessutom skär ner sina offensiva styrkor till betydligt mer än hälften.

Förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder nödvändiga

En internationell nedrustningsprocess som också omfattar förtroen- de- och säkerhetsskapande åtgärder skulle i sig avsevärt minska ris- kerna för krig eller andra konflikter. Ett sådant förbättrat internation- ellt klimat, präglat av avspänning och ett aktivt fredligt samarbete mellan maktblocken, skulle innebära att hoten mot vårt land minska- de. I ett läge då stormakternas relationer i mindre utsträckning än för närvarande styrs av militära styrkeförhållanden borde riskerna för överraskande anfall mot Sverige och en invasion väsentligt minska. I detta läge skulle Sveriges säkerhet i mindre grad än nu vila på det militära försvaret.

. ' OLITIKEN

H " _ m 5

8. Vår säkerhet

Sveriges alliansfria politik som syftar till neutralitet i händelse av krig stöds av ett förhållandevis starkt försvar. Säkerhetspolitiken bygger emellertid inte enbart på militärt försvar. Den innefattar också sådant internationellt samarbete och stöd åt FN som främjar freden och som därmed minskar riskerna för konflikter och krig. Nedrustnlngs- arbetet, handelspolitiken och biståndet utgör därför också viktiga beståndsdelar i den svenska säkerhetspolitiken.

Varför säkerhetspolitik?

Säkerhetspolitiken idag är alla de åtgärder som statsmakterna vidtar för att landets frihet och oberoende ska kunna bevaras inför yttre hot. Säkerhetspolitiken syftar också till att minska riskerna för såda- na motsättningar och konflikter i världen som kan hota landets sä- kerhet.

Sverige alliansfritt med stöd av ett starkt försvar

Sveriges möjligheter att med bibehållen frihet och självständighet stå utanför krig och allvarligare konflikter anses bäst främjas genom en alliansfri politik stödd av ett efter förhållandena starkt försvar. Sveriges avsikt och vilja att kraftfullt hävda den territoriella integrite- ten, såväl i fred som under neutralitet i krig, har på senare tid de- monstrerats genom de skärpta bestämmelser som gäller till skydd mot ubåtskränkningar.

För att vara effektiv måste denna politik vinna trovärdighet i omvärl- den. Det är den samlade styrkan hos de säkerhetspolitiska åtgärder- na som ska skapa tillit i omvärlden till Sveriges förmåga att kunna försvara sig mot angrepp, liksom för vårt lands vilja att stå utanför alla allianser och att i händelse av krig förhålla sig neutralt.

|=ö RSVAREr

(25 miljarder kr)

varav 20 till militära försvaret och 5 till ekonomiska försvaret

true

Allmän värnplikt Ö & 45.000 anställda OQ lig, ifredstid

850.000 i krigs- (Ball &

organisationen

9. Några fakta om försvaret

Anslagen i statsbudgeten till försvaret uppgår till ca 25 miljarder kr, varav 20 miljarder till det militära försvaret och resten huvudsakligen till ekonomiskt försvar.

Organisatoriskt består totalförsvaret av det militära försvaret, civil- försvaret, ekonomiskt försvar samt övrigt totalförsvar. Dess inrikt- ning läggs fast för fem år i taget av regering och riksdag. Riksdagens beslut föregås av flera års arbete i parlamentariska försvarsutred- ningar, där man utifrån övergripande säkerhetspolitiska bedömning- ar tar ställning till enskilda planeringsfrågor inom försvaret. Under 1984 tillsattes en ny försvarskommitté, som ska lämna underlag för 1987 års försvarsbeslut.

Det militära försvaret, som grundar sig på allmän värnplikt för män mellan 18 och 47 år, omfattar 45 000 fast anställda i fredstid. Krigs- organisationen består totalt av ca 850 000 man. Det militära för- svarets främsta uppgift, i fredstid såväl som i krigstid, är att verka krigsavhållande och hos omvärlden inge en sådan respekt att an- grepp mot, och kränkningar av, Sveriges territorium undviks.

Civilförsvaret har till huvuduppgift att skydda befolkningen mot ska- dor vid krigsfara och i krig. Detta sker bl a genom att alarmera be- folkningen för ett anfall, och genom att ordna skydd och utrymning vid ett anfall. Civilförsvaret ska även undsätta dem som efter ett an- fall är sårade eller av andra skäl är i behov av vård och hjälp.

Ekonomiskt försvar är ett samlingsbegrepp för åtgärder som vid- tas för att trygga försörjningen av livsmedel, bränsle, kläder och andra varor, som det kan uppstå brist på vid krig, avspärrning eller 5 k fredskris. Denna s k försörjningsberedskap omfattar även plane- ring av vägunderhåll, transport- och kommunikationssystem, post-, bank-, och försäkringsväsendena så att dessa verksamheter kan upprätthållas vid kriser och i krig. Övrigt totalförsvar omfattar de delar som inte ingår i det militära försvaret, civilförsvaret eller det ekonomiska försvaret. Det utgör ett samlande namn för den försvarsverksamhet som bedrivs av ett an- tal olika myndigheter: det psykologiska försvaret, clvilbefälhavarna, hälso- och sjukvården samt socialtjänsten i krig, polisens roll i total- försvaret, televerkets beredskapsverksamhet och lantmäteriverkets beredskapsverksamhet.

FÖRSVARSINDUSTRIN

Ca 70% av försvarets materiel är svensk.

,/ %$ , ,, ,/ , .. $,, 9 ./ få, ,

__ .

Varför?

. Alliansfriheten

. Svensk försvarsprofil . Skräddarsydda vapen- system

10. Försvarsindustrin

Sverige har en försvarsindustri med bredd och teknologisk nivåjäm- förbar med stora västeuropeiska länder. Ca 70 procent av försvarets material köps direkt från svensk industri. Försvarsindustrin i Sverige har utvecklat och tillverkat samtliga idag använda lätta stridsfordon, pansarvärnsgevär, luftvärnskanoner, ubåtar, torpeder, kustartilleri- pjäser, stridsflygplan och transportfordon. Man har också levererat övervattensfartyg, olika typer av robotar och telekommunikationsut- rustning till det svenska försvaret.

Varför så stor tillverkning i Sverige?

Den industriella kapaciteten att inom landet utveckla, tillverka och underhålla försvarsmateriel har betydelse både för Sveriges säker- hetspolitiska trovärdighet och för försvarsmaktens utformning och utnyttjande. Genom tillverkning inom landet kan man

. välja en svensk försvarsprofil som minskar effekten av militär- pakternas vapen och motmedel . skräddarsy vapensystem efter specifikt svenska behov . ta hänsyn till särskilda geografiska och klimatiska förhållan- den . trygga leveranser i händelse av blockad och krig.

" VAD GÖR FORSVARSINDUSTRIN?

11 . Vad gör försvarsindustrin?

Merparten av vapentillverkningen i Sverige är koncentrerad till ett tiotal industrier, som 1983 sysselsatte drygt 23 600 personer med vapentillverkning.

BOFORS: artilleripjäser, robotar, ammunition, militär elek- tronik. ERICSSON RADIO SYSTEMS: radar, kommunikations- system och annan militär elektronik. FFV: handeldvapen, pansarvärnsgevär, minor och torpe- der. HÄGGLUND & SÖNER: strids- och terrängfordon. KARLSKRONAVARVET: robotfartyg, patrullbåtar, minfar- tyg och ubåtar. KOCKUMS: ubåtar. PHILIPS ELEKTRONIKINDUSTRIER: militär elektronik, bl a eldledningssystem och radar. SAAB-SCANIA: flygplan, robotar och eldledningssystem. SATT ELECTRONICS: signalspanings- och kommunika- tionssystem. VOLVO FLYGMOTOR: motorer till flygplan och robotar.

Inom försvarsindustrin finns dessutom tre 3 k paraplyföretag, som saknar egna utvecklings- och produktionsresurser, men är avtals- slutande parter med försvarets materielverk (FMV), som sköter upp- handlingen av försvarsmateriel:

lndustrigruppen JAS (IG JAS), som organiserats för det nya flyg- plansprojektet JAS 39 Gripen av Saab-Scania, Volvo Flygmotor, Ericsson och FFV;

Saab Bofors Missile Corporation (SBMC), ett samarbetsbolag för ut- veckling och tillverkning av robotar mellan Saab-Scania och Bofors, samt

HB Utveckling, där Hägglund & Söner och Bofors samarbetar kring utvecklingen av framtida stridsfordon.

AD SKILJER EöRSVARS- INDUSTRIN FRAN OVRIG INDUSTRI?

0. Mer forskning och utveckling

0 Större andel högt kvalificerad arbetskraft

. Betydande överkapacitet

|

. Staten betalar utvecklings- | kostnaderna och ger räntefria , förskott

. Hög och jämn lönsamhet

12. Vad skiljer försvarsindustrin från övrig industri?

Utredningen visar bla på följande särdrag som skiljer försvarsin- dustrin från övrig industri:

Forsknings- och utvecklingslntensitefen är högre än bland andra jämförbara företag med civil industriproduktion. Det finns inom för- svarsindustrin nära kopplingar mellan militär och civil teknik. Men det finns också flera teknikområden som inte har någon betydande civil tillämpning. Forskare, ingenjörer och andra som arbetar med sådan teknik kan inte utan vidare dra nytta av sina kunskaper på det civila området.

På de områden där den militära tekniken har starkt samband med civil teknik så är den militära tekniska utvecklingen ledande. De mili- tära beställarna frågar i större utsträckning efter ny teknik och har ofta bättre ekonomiska resurser att betala för denna.

Försvarsindustrin arbetar ofta med en betydande överkapacitet. Man är beroende av försvarets planering och får ofta ”svackor” i sin produktion.

Ofta är försvarsproduktionen finansierad i förväg av staten. Kontrakt tecknas med försvarets materielverk. I svackorna mellan olika pro- jekt träder ofta FMV in med stöd av olika slag.

Lönsamheten är i genomsnitt inte högre än i industrin i övrigt men jämnare bl a beroende på de betydande räntefria förskott till försvarsindustrin som FMV lämnar.

De räntefria förskotten gör det möjligt för företagen att producera med en lägre andel eget kapital, vilket bl a försvårar deras möjlighe- ter att övergå till civil produktion.

VA_D KOSTAR FÖRSVARET EGENTLIGEN?

25 miljarder i anslag

Förlust i produktionstillväxt Utebliven produktion på

grund av Värnplikten 15.25

Kostnader för beredskaps- miljarder ; försörjning inom jordbruket och andra näringar

13. Vad kostar försvaret?

Utöver anslagen till försvaret på 25 miljarder kr i statsbudgeten be- lastar försvaret samhällsekonomin på många olika sätt. Flera av dessa extra utgifter är svåra att beräkna. De som kan uppskattas i belopp omfattar

0 en förlust i produktionstillväxt som satsningarna på försvaret medför . utebliven produktion som värnpliktssystemet förorsakar . kostnader för beredskapsförsörjningen inom jordbruket och and- ra näringsgrenar.

Sammanlagt uppskattas försvaret kosta samhället mellan 15 och 25 miljarder kr per år utöver de årliga försvarsanslagen.

Till försvarets samhällsekonomiska roll hör även dess följder för sysselsättningen. Uppemot 90 000 människor kan anses vara direkt beroende av försvaret för sin sysselsättning i Sverige. Av dessa är drygt hälften anställda inom försvaret och de övriga inom industri och handel som producerar för försvarets räkning. Följder för sys- selsättningen får också den militära grundutbildning som varje år ges åt ca 50 000 Värnpliktiga, vilka sålunda inte konkurrerar om plat- ser på arbetsmarknaden.

NEDDRAGNING PÅGÅR REDAN...

Hårdare prioriteringar för att få ett effektivare försvar.

. Förband läggs ner . Beställningama minskar

0 Militär elektronik _ ' Robotar 0 Ammunition

1. , - .. lx.

_ ' . Försvarsministem __ i . ".:/11;

14. Neddragning pågår redan

Sverige är berett att betala en merkostnad för svensk produktion av försvarsmateriel om det är viktigt för den svenska säkerhetspoliti- ken. Kostnadsökningarna och de allt färre och till volymen mindre beställningarna kommer dock att tvinga fram en hårdare prioritering i framtiden.

Försvarsministem har nämnt att det är viktigt att i fortsättningen be- hålla en kompetens inom landet för att kunna utveckla och tillverka

0 militär elektronik . robotar ' ammunition

Licenstillverkning och direktimport från utlandet blir av ekonomiska skäl nödvändiga i ökad utsträckning när det gäller standardmateriel. Önskvärt: att minska försvarsberoendet

De svenska försvarsindustriföretagen har under senare år genom- gått strukturförändringar av större eller mindre omfattning. Orsaker- na är många, men främst beror dessa förändringar på införande av ny teknologi eller på minskade beställningar från försvaret. Flertalet försvarsindustrier har den uttalade målsättningen att försöka mins- ka försvarsberoendet och få igång kompletterande civil tillverkning i större omfattning än vad som nu är fallet. Detta gäller oftast hela företaget som sådant, men inte alltid de olika tillverkningsenheterna. Civil produktion har ibland förlagts till andra orter än där företagets tillverkning av försvarsmateriel sker. Detta har lett till att vissa orter blivit mer beroende av försvarsbeställningar än tidigare.

VILL EXPORTERA * a

l

/-l i ” ),

li,./ WMA

Sverige exporterade 1983 försvarsmateriel för 2,5 miljarder, varav 1,6 miljarder krigsmateriel

45% till tredje Världen 36% till NATO 15% till Europas övriga alliansfria stater

15. Vapenexport är i princip förbjuden

Alternativet för flera försvarsindustrier, som drabbats av minskade svenska materielbeställningar, har närmast varit en ökad satsning på export.

Sveriges export av försvarsmateriel uppgick 1983 till 2,5 miljarder kr. Totalt sysselsätter exporten ca 6 000 anställda inom försvarsin- dustrin. Den totala exporten av s k krigsmateriel var 1,6 miljarder kr. Det är regeringen som avgör vad som ska anses som krigsmateriel. Export av krigsmateriel äri princip förbjuden, men regeringen med- ger dispenser i enlighet med vissa riktlinjer. Under 1983 gick 45 pro- cent av krigsmaterielexporten till länder i Tredje världen.

Med termen krigsmateriel avses vapen och ammunition, vapenbär- are, materiel för stridsledning m m, men också materiel som även har civil användning. För att anses som krigsmateriel måste den emellertid ha konstruerats, utrustats eller ändrats på sådant sätt, att den påtagligt avviker från motsvarande civila materiel.

Försvarsmateriel, som inte klassificeras som krigsmateriel, exem- pelvis bandvagnar, obestyckade patrullbåtar och utrustning för radiokommunikation, kräver inte exportlicens.

Konflikt mellan olika mål

Exporten av krigsmateriel kommer i konflikt med de andra säker- hetspolitiska målen som avspänning, nedrustning och utveckling. Av säkerhetspolitiska skäl anses det dock motiverat att tillåta viss export så att produktion och teknisk kompetens kan upprätthållas inom strategiskt viktiga industrier.

Av såväl utrikespolitiska som samhällsekonomiska skäl bör stats- makterna i en framtida nedrustningssituation satsa på en omställ- ning av försvarsindustrin till civil produktion och inte tillåta fortsatt export av krigsmateriel i nuvarande eller större omfattning.

TÄNK OM...

. Avspänning och ett närmare samarbete uppstår mellan blocken . Rustningarna minskar, främst de offensiva styrkorna hos de båda blocken . Sverige får en minskad strategisk betydelse

...ocH SVERIGE KAN HALVERA SI1T FORSVAR?

16. Från avskräckning till gemensam säkerhet

Enligt regeringens direktiv skulle utredningen beskriva tänkbara framtida scenarier för en nedrustning som verkar rimlig under gynn- samma förhållanden. Detta förutsätter en väsentlig förbättring av supermakternas relationer som måste präglas av ett större ömsesi- digt hänsynstagande och förtroende än vad som nu är fallet.

l kärnvapenåldern kan staternas gemensamma intresse att överleva i allt mindre grad tillvaratas genom rent militära styrkedemonstratio- ner och genom hot om ömsesidig förintelse, d V 5 avskräckning. In- ternationell fred och säkerhet måste tvärtom i Växande utsträckning bygga på FN-stadgans idé om kollektiva säkerhetsåtgärder för att förebygga och undanröja hot mot freden. Ett fungerande system för internationell säkerhet kräver också att supermakterna vill söka fredliga lösningar av konflikter genom förhandlingar eller genom ut- slag av den Internationella domstolen i Haag. Staternas säkerhet garanteras på detta sätt i växande grad av ömsesidig tillit och re- spekt, d V 5 gemensam säkerhet.

En stegvis process

Den här skisserade nedrustningen skulle kunna förverkligas genom en stegvis process, där förtroende- och säkerhetsskapande åtgär- der går hand i hand med överenskommelser om mer konkreta minskningar av militärpakternas styrkor. Förhandlingar om nedrust- ning skulle samtidigt bedrivas inom olika internationella organ. Framsteg på ett område kunde påverka förutsättningarna att göra framsteg inom andra. I en atmosfär av minskad spänning och ökat samarbete skulle relationerna mellan Förenta Staterna och Sovjet- unionen stegvis kunna förbättras.

Tar tid

Om en sådan positiv avspänningsprocess inleds inom ett par år, skulle troligen före utgången av detta årtionde flera avtal om be- gynnande begränsningar av rustningama kunna ha ingåtts. Mer ge- nomgripande nedskärningar av antalet vapen kommer dock att ta betydligt längre tid, kanske ytterligare något tiotal år, att förhandla fram. En sådan utveckling förutsätter att militärpakterna enas om alltmer omfattande avtal, som undan för undan sänker rustningsni- van.

Om militärpakterna utöver avtal om minskning av kärnva- pen enas om att kraftigt reducera sina konventionella styr- kor i Europa, speciellt de med utpräglat offensiv inriktning, kan Sverige också minska sitt försvar.

VAD INNEBÅR EN , HALVERING AVHFORSVAREI' * FOR SVSSELSATrNINGEN?

År 1990 År 2015

Minst 34.000 förlorar Sina arbeten om ingenting görs.

17. Vad innebär en halvering av försvaret?

En halvering av det svenska försvaret skulle kunna tänkas ske un- der 25 år från 1990 till år 2015 genom att anslagen till det militära försvaret stegvis skärs ner från 20 till 10 miljarder kr (i nuvarande prisläge).

Detta skulle få stor betydelse för såväl krigs- som fredsorganisation- en. Ett stort antal förband måste läggas ned. De nödvändiga förtids- avgångarna inom försvaret beräknas genomsnittligt bli ca 870 per år. Det är totalt något mindre än nu pågående och planerade minsk- ningar. Men det skulle drabba den militära personalen i större ut- sträckning, eftersom möjligheter till att få annat arbete inom försva- ret Vid en nedrustning skulle minska kraftigt.

Anställda som sysslar med militär produktion inom försvarsindustrin kommer sannolikt att påverkas betydligt mer. Under den förutsedda nedrustningsperioden beräknas att ca två tredjedelar av de anställ- da inom försvarsindustrin måste gå över från militär till civil produk- tion.

Mindre än en procent berörs

Den skisserade nedrustningen skulle sammanlagt leda till en minsk- ning med minst 34 000 anställda i försvaret och försvarsindustrin under en 25-årsperiod. Om hänsyn tas till behovet av nyrekrytering och till pensioneringar skulle i genomsnitt minst 1 430 personer om året behöva få annat arbete. Det betyder faktiskt att mindre än en procent av den totala arbetskraften skulle beröras.

IKTIGT!

. Nedrustning får inte leda till arbetslöshet. Framsteg" | nedrustningsförhandlingarna ska inte vara ett hot mot anställda" | försvars- sektorn. , . . Samhället har ett särskilt ansvar.

18. Omställning tryggar sysselsättningen

Det är politiskt viktigt att nedrustning inte leder till arbetslöshet. De anställda inom försvarssektorn ska inte behöva uppleva framsteg i nedrustningsförhandlingar som ett hot mot sin framtid. Arbetet för avspänning, fred och minskade försvarskostnaderfår varken i Sveri- ge eller i andra länder bromsas av befarade sysselsättningsprob- lem.

De anställda bör känna att samhället är angeläget att ta tillvara deras kompetens och yrkesskicklighet i annan mer produktiv verk- samhet. Utredningen bekräftar för Sveriges del att ett minskat bero- ende av beställningar från försvaret och en omställning till civil pro- duktion leder till ett effektivare tillvaratagande av mänskliga och ma- teriella resurser. Detta främjar landets ekonomi och stöder samtidigt internationella nedrustningsansträngningar. Facket driver på

De erfarenheter som Sverige har av omställning visar bl a att fackli- ga organisationer varit starkt pådrivande. Inom försvarsindustrifö- retagen finns det många idéer och förslag om civila projekt som bör tas tillvara. Flygindustrins alltmer mångsidiga produktion av civila produkter har blivit av främst tack vare energiska påtryckningar från fackligt håll. Det finns därför anledning att främja sådana initiativ för att skapa ny sysselsättning i teknologiskt avancerad civil produktion. Det borde också finnas anledning att räkna med de fackliga organi- sationernas aktiva medverkan i sådana åtgärder.

UTREDNINGEN FÖRESLÅR

1. En beredning för nedrustning och omställning.

2. En central omställningsfond där försvarsindustrin ? kan söka anslag för civila projekt.

3. Lokala omställningsfonder på varje försvars- industri.

19. Utredningens förslag Utredaren föreslår därför följande konkreta åtgärder:

0 att inrätta en särskild beredning för nedrustning och omställning, som genom planering och samordning ska främja civila satsning- ar inom försvarsindustrin och verka som kunskapsbank i omställ- ningsfrågor . att skapa en central omställningsfond (1 00 miljoner kr per år) som ska underlätta finansieringen av civila projekt i försvarsindustrin . att främja bildandet av lokala omställningsfonder på försvarsin- dustrierna

En samhällsangelägenhet En angelägen uppgift för samhället är att snarast möjligt sätta igång ett kraftfullare och mer organiserat engagemang i omställningspro- cessen än vad som hittills förekommit. Försvarsindustriernas ak- tuella problem, orsakade av vikande beställningar, visar att behov av statligt stöd redan finns idag. En omställning till civil produktion går erfarenhetsmässigt inte att genomföra hastigt utan är en kost- sam och tidsödande process, som i vissa fall kan ta upp till tio år för att bli lönsam.

Det finns därför all anledning att intensifiera samverkan mellan stat- liga myndigheter och försvarsindustrin. En sådan samverkan skulle inte behöva leda till någon onödig, extra byråkratisering. Den skulle i stället möjliggöra ett offensivt, samordnat och välplanerat agerande, som främjar nyttjande av försvarsresurser för civil produktion. Utrikespolitiska motiv

Inte minst viktigt är att Sverige genom konkreta åtgärder följer upp FN-rekommendationerna på nedrustningsområdet, där vårt land dri- ver en aktiv politik. Detta skulle ge ökad styrka och trovärdighet åt Sveriges internationella agerande på detta område. Den föreslagna svenska modellen för att underlätta omställning vid en nedrustning är troligen inte direkt tillåmpbar för supermakterna eller andra stater med en stor försvarsindustri. Den kan emellertid visa internationellt hur man med förhållandevis små medel i ett land som Sverige kan förebygga den oro för framtiden som anställda i försvarsindustrin känner, när materielbeställningarna börjar minska. Genom att visa att nedrustning inte utgör ett hot mot sysselsättning- en utan istället främjar landets ekonomi genom ett effektivt tillvara- tagande av mänskliga och materiella resurser kan Sverige bidra till ett ökat, bredare, internationellt stöd åt nedrustningssträvandena.

PLANERlyc FÖR" OMSTÄLLNING / ? MASTE BORJA &

. Erfarenhetema visar att det tar lång tid att utveckla och få fram konkurrens-

kraftiga civila produkter.

20. Omställning måste börja planeras nu

Om sysselsättningen ska kunna bevaras i samband med en interna- tionell och svensk nedrustning, krävs att försvarsindustrin alltefter- som bygger upp en kompletterande civil produktion. Denna omställ- ning måste påbörjas redan idag. Produktionen av försvarsmateriel har utvecklats för det svenska försvarets räkning. Försvarsindustrin har därför hamnat i ett beroen- deförhållande till skillnad från annan industri. Samhället har därför ett särskilt ansvar för vad som händer med de anställda i försvarsin- dustrin.

Det understryks i utredningen att omställningen inom försvarsin- dustrin måste börja förberedas redan nu, eftersom det tar tid att få fram konkurrenskraftiga civila produkter. Bristen på riskvilligt kapital är ett av problemen vid omställningen. Den försvårar framtidsinrikta- de satsningar på civila produkter. Statligt stöd behövs därför för att stimulera utveckling av nya produkter för den civila marknaden. Sådana åtgärder utgör ett första steg i strävandena att minska den svenska försvarsindustrins militära beroende. Det ligger också i linje med Sveriges politik på nedrustningsområdet.

Ett svenskt beslut att börja förbereda en omställning är inte enbart en naturlig följd av Sveriges agerande i Förenta Nationerna. Vi vill också visa att det är både politiskt angeläget och samhällsekonom- iskt fördelaktigt att medverka till att försvarsindustrin blir mindre be- roende av militära beställningar.

NEDRUSTA— UTVECKLA

. Vid en nedrustning bör Sverige ytterligare öka biståndet till u-Iändema.

. En undersökning bör göras om försvars- industrierna kan tillverka utrustning som behövs i u-Iänderna.

INTERNATIONELL FN-KONFERENS om

NEDRUSTNING UTVECKLING

%

i

21. FN-konferens 1986

FNs generalförsamling beslutade hösten 1984 att sammankalla en internationell konferens om sambandet mellan nedrustning och ut- veckling. Konferensen, som kommer att äga rum i Paris i juni/juli 1986, ska behandla frågan om nedrustning och utveckling i hela dess bredd.

Den ska undersöka vilka effekter världens militärutgifter — särskilt stormakternas — har på världsekonomin och den ekonomiska och sociala situationen framför allt i u-Iänderna. Mot denna bakgrund ska konferensen föreslå lämpliga åtgärder och se vilka möjligheter som finns för att genom nedrustningsåtgärder frigöra ytterligare re- surser för utvecklingsändamål, särskilt till u-ländernas förmån.

2 Utländska erfarenheter av omställning

Nicole Ball

2.1. Omställning efter andra världskriget

Efter andra världskrigets slut gjordes den hittills mest vittgående och framgångsrika omställningen av materiella och mänskliga resurser från den militära till den civila sektorn. Under loppet av några få år återgick miljontals soldater till civil verksamhet, samtidigt som försvarsbudgetarna kraftigt skars ner och många försvarsindustrier började tillverka varor för den civila marknaden. Redan första året efter kriget minskade försvarsutgifterna i USA med 80 procent och 9 miljoner män och kvinnor lämnade försvaret, vilket motsvarade 14 procent av den totala arbetskraften. Som en följd härav ökade arbetslösheten, men inte till mer än 4 procent. De stora nedskär- ningarna i försvarssektorn ledde också till en minskning av brutto- nationalprodukten. Men effekten blev endast obetydlig, eftersom den civila ekonomin expanderade och ersatte mycket av den stimulans som tidigare kommit från försvarsutgifterna.l

I Storbritannien hade vid slutet av 1946 — dvs under loppet av ett och ett halvt år — 4,3 miljoner människor lämnat försvaret och 3,5 miljoner försvarsindustrin. 1945 var arbetslösheten mindre än 1 procent. 1946 hade den stigit till 5 procent, men två år senare var den nere i 1,8 procent. Statistik från Sovjetunionen är svårare att erhålla, men den som föreligger antyder i stort samma mönster där som i USA och Storbritannien. Inom ett år efter krigsslutet hade miljoner människor lämnat försvaret och försvarsutgifterna uppgavs ha minskat med över 40 procent. Att denna process inte genomfördes helt problemfritt framgår av att industriproduktionen sjönk med 16 procent mellan 1945 och 1946, då fabrikerna ställde om till produktion för den civila marknaden. Emellertid växte tillverkning- en inom vissa sektorer markant under det första efterkrigsåret: det producerades 30 gånger fler lokomotiv, mer än 20 gånger fler lastbilar och 5 gånger fler skördemaskiner och vattenturbiner under 1946 jämfört med 1945.2

I Sovjetunionen ägde omställningen till en fredsekonomi rum inom ramen för den fjärde femårsplanen. Sovjetisk statistik visar att budgetanslagen för den civila ekonomin 1950, vid slutet av planpe- rioden, hade mer än fördubblats, medan anslagen till försvaret gått ned med en tredjedel.3 Vanligtvis antas omställningen inom de västliga marknadsekonomierna ha skett mer eller mindre automa- tiskt, främst pådriven av den ökade efterfrågan på den civila marknaden. Även om efterfrågan spelade en viktig roll för omställ- ningen, var emellertid situationen något mera komplicerad än så.

Efter kriget fanns stora konsumtionsbehov. För att omställningen skulle komma igång var det emellertid inte tillräckligt att folk ville köpa varor. De måste också ha de nödvändiga ekonomiska resurser- na. Under kriget hade konsumenternas sparande varit högt, eftersom den civila marknaden haft relativt litet att erbjuda när tyngdpunkten lades på försvarsansträngningarna. När väl den civila sektorn ökade sin produktion 1946, fanns inte bara ett uppdämt konsumtionsbehov, utan konsumenterna hade också de ekonomiska resurserna. En brittisk studie fann att

de disponibla inkomsterna steg under 1946 med endast 4,1 procent, medan den privata konsumtionen var 21,4 procent högre än 1945. Sparandet, som under 1944 hade stigit kraftigt till 22 procent av den disponibla inkomsten, föll snabbt både i absoluta tal och i förhållande till inkomsten.4

En annan faktor, som underlättade den i stort sett smidiga övergången från krigs- till fredsekonomi, var att många människor som var sysselsatta under kriget — särskilt kvinnor men också män som uppnått pensionsåldern — frivilligt lämnade arbetsmarknaden när kriget var över. I USA sjönk till exempel antalet anställda kvinnor utanför jordbrukssektorn med två miljöner mellan augusti 1945 och februari 1946. Den kvinnliga arbetslösheten ökade emel- lertid bara med 110 000. I Storbritannien lämnade något mer än en miljon kvinnor arbetsmarknaden mellan 1945 och 1948, medan antalet arbetslösa ökade med endast 13 000. Om kvinnorna efter krigsslutet hade fortsatt att arbeta utanför hemmet i lika stort antal som under kriget, skulle arbetslöshetssiffrorna för senare delen av 1940-talet varit högre. I till exempel Storbritannien skulle, om en miljon kvinnor adderas till antalet arbetslösa 1948, andelen arbets— lösa ha mer än tredubblats (6,5 procent i stället för 1,8 procent).5

Medan omställningen efter det andra världskriget i stor utsträckning lämnades åt marknadskrafterna, vidtogs likväl en rad åtgärder från statsmakternas sida för att underlätta processen. Trycket på arbets- marknaden minskades genom att avmobiliseringen genomfördes stegvis och vuxenutbildningsprogram sattes igång. Räntorna sänktes

för att minska sparandet och gynna investeringarna. Investeringarna stimulerades vidare genom återbetalning av vissa övervinstskatter och konsumtionen drevs på av en sänkt inkomstskatt. Åtgärder vidtogs även för att främja massproduktion av vissa varaktiga konsumtionsvaror. Emellertid har det hävdats att den viktigaste statliga åtgärden — åtminstone i Storbritanniens fall — var att styra efterfrågan till specifika produktområden. Åtgärder för att upprätt- hålla efterfrågenivån behövdes inte.6

Trots den framgångsrika omställningsprocessen efter andra världs- kriget uppstod vissa problem. I USA hade mer traditionella branscher som stål, gummi och fordon, vilka ursprungligen ställt om från civil till militär produktion i samband med kriget, förhållandevis lätt att återanpassa sig och dra nytta av den uppdämda efterfrågan på civila produkter som kännetecknade åren omedelbart efter kriget. De militärt mer specialiserade branscherna — särskilt flygindustrin — lyckades knappast någonsin att ställa om till civil produktion. Olika företag försökte på olika sätt att anpassa sig till den civila marknaden. En del försökte dra nytta av sin kompetens inom lättmetallområdet genom att utveckla och tillverka varor av så vitt skilda slag som t ex bussar, spårvagnar, båtmotorer, etiketteringsmaskiner för flaskor, utrustning för kemtvätt och proteser. Andra företag blev underle— verantörer till företag som redan var etablerade på den civila marknaden. I stort sett kan man dock konstatera att

...intäkterna från dessa nya produkter inte ens var en bråkdel av vad försäljningen under andra världskriget inbringade. Projekten var ofta olönsamma. Detta framgick bl a av de erfarenheter som de stora flygplanstillverkarna hade under de första åren efter kriget, 1946 — 1948, då försäljningssiffrorna sjönk till en tiondel jämfört med krigsårens toppnote- ringar och förlusterna uppgick till över 50 miljoner US dollar.

De flesta diversifieringsprojekt som påbörjades av de större specialiserade försvarsindustrierna vid slutet av andra världskriget, övergavs på grund av bristande lönsamhet eller såldes till företag som redan var verksamma på marknaderna för industri- och konsumtionsvaror.7

Det blev Koreakriget som räddade många företag i försvarsindustrin. Även om de militära satsningarna då var mindre än under andra världskriget (10 — 15 procent av BNP gick till försvarssektorn under första åren av 1950—talet jämfört med 45 procent under andra världskriget), utvecklades i USA en militär-industriell struktur som blev bestående under de följande 35 åren:

Vid slutet av kriget verkade det en kort tid som om det traditionella mönstret med neddragningar i försvarsutgifterna till en lägre fredstida nivå skulle upprepas. Men av två skäl ändrades det historiska mönstret. Freden ersattes av det kalla kriget och motsättningarna mellan USA och Sovjetunionen

ökade i Europa och på andra ställen. Det sovjetiska hotet mot amerikanska intressen tycktes bekräftat av Berlin-blockaden 1948 och de första sovjetiska atomvapenproven året därpå. Korea-krigets utbrott 1950 ledde till en ökning av militärutgifterna i USA som endast delvis berodde på själva kriget. Försvarsbudgeten steg till över 40 miljarder US dollar, en nivå som blivit mer eller mindre konstant sedan dess, räknat i fasta priser (dvs under hänsynstagande till inflationen). Med undantag för den tillfälliga ökningen under Vietnamkriget höll sig USAs försvarsbudget på denna nivå ända fram till 1976, då den nuvarande uppåtgående trenden började. Denna höga och relativt stabila kostnadsnivå har lagt grunden för uppbyggandet av en ”permanent” försvarsindustri.8

Spänningarna mellan Öst och Väst ledde också till beslutet att tillåta en västtysk återupprustning. De vapentillverkare som inte lyckats ställa om till civil tillverkning efter andra världskriget kunde därför ge sig in på marknaden för försvarsmateriel när vapenproduktion 1951 återigen blev tillåten.9 Detta gällde emellertid bara ett fåtal företag.

Efter Koreakriget var omställningsproblemen i den amerikanska ekonomin mindre än efter andra världskriget, eftersom en mindre andel av produktionsresurserna i ekonomin togs i anspråk. Dessutom hade ett uppdämt konsumtionsbehov byggts upp under krigsåren. Konsumtionen stimulerades dessutom ytterligare genom skatteav- drag. Arbetslösheten steg ti115,6 procent 1954 men inom ett år hade den sjunkit till 4,4 procent.10 Men de mer specialiserade företagen inom försvarsindustrin hade fortfarande svårt att finna nya markna- Ider inom den civila sektorn. Genom att satsa på högteknologiska produkter undvek de visserligen att upprepa de misstag som gjordes direkt efter andra världskriget, men svårigheterna var ändå stora, t ex inom flygindustrin:

De viktigaste diversifieringsprojekten tillkom i branscher vars teknologi låg nära den militära, t ex flygindustrin som satsade på flygplan för civil passagerartrafik och för affärstlyg. I övrigt inriktades omställningsprojekten inom flygindustrin främst på produkter för industrin, som t ex industrielek— tronik, gasturbiner, kärnreaktorer och tunga lastfordon. Trots de många civila projekten bestod de största flygplanstillverkarnas försäljning till andra kunder än staten vid mitten av 50-talet nästan helt av flygplan till de kommersiella flygbolagen. Flertalet andra civila omställningsprojekt över— gavs så småningom. De diversifieringsproj ekt som överlevde bedrivs numera vanligtvis i mycket liten skala — antingen med förlust, eller som bäst med vinster som ligger under den normala nivån för försvarsindustrin.11

Nedskärningarna i USAs försvarskostnader under början av 1960- talet tillsammans med de framväxande rymdprogrammen fick många företag inom flygindustrin att satsa på rymdsektorn. Naturligtvis innebar detta bara till en mindre del någon omställning från militär

produktion, eftersom så mycket av USAs rymdsatsningar (liksom även Sovjetunionens) har varit militärt inriktade.

2.2. Lärdomar från omställningen efter andra världskriget

När man jämför försvarsindustrins möjligheter till omställning på 1980-talet med erfarenheterna från tiden efter andra världskriget och Koreakriget, måste först två förhållanden påpekas. För det första är omställning idag svårare att genomföra än efter andra världskriget. För det andra är omställning, trots dessa skillnader långt ifrån en omöjlig uppgift.

Varför omställning är svårare idag

Erfarenheterna efter andra världskriget och Koreakriget skiljer sig i två väsentliga avseenden från det nuvarande läget. Den första olikheten har att göra med det allmänna ekonomiska läget, den andra med skillnaderna mellan den militära och civila industrin.

Ekonomin

En viktig skillnad är att arbetslösheten numera är mycket större än den var vid slutet av andra världskriget eller efter Koreakriget. Åtgärder som leder till en ökning av arbetslösheten — även om den bara vore tillfällig — är från politiska utgångspunkter oacceptabla. Även om nedskärningar i försvarsutgifterna inte behöver leda till ökad arbetslöshet, är detta en uppfattning som ofta anförs som argument mot sådana nedskärningar.

Ett skäl till varför arbetslösheten förblev så låg i slutet av 1940-talet efter den omfattande avmobiliseringen och minskningen av den militära produktionen var den mycket kraftiga efterfrågan på konsumtionsvaror. Många produkter som inte hade funnits tillgång-— liga under kriget tillverkades åter igen och konsumenterna använde sina besparingar från krigsåren till att köpa dessa varor. Dessutom behövde stora delar av de områden som legat i den direkta krigszonen i Europa återuppbyggas. Företag som tillhandahöll konsumtionsva- ror var garanterade en marknad och knappast utsatta för någon nämnvärd konkurrens, åtminstone inte i USA.

Idag är läget i OECD-länderna annorlunda. Marknaden för förbruk- ningsvaror är relativt sett mer mättad än efter andra världskriget. Därtill kommer att den industriella återuppbyggnaden efter kriget i Västeuropa och i Japan har lett till att inkomstökningar inte nyttjas i

första hand till köp av inhemska varor utan till anskaffning av importvaror. Mer pengar i de brittiska eller amerikanska konsument- ernas plånböcker betyder inte nödvändigtvis mer sysselsättning i Storbritannien och USA.

Detta visar att det finns behov av statliga ingripanden, om omställningen skall lyckas. I USA skulle myndigheterna till exempel kunna stimulera efterfrågan genom att sätta igång projekt för att avhjälpa storstadsslummen, bristen på allmänna kommunikations— medel och miljöförstöringen. Liknande behov föreligger i de andra OECD-länderna. Ett problem härvidlag är att USA, som är en av de två ledande vapenproducenterna i världen, traditionellt förlitar sig på marknadskrafterna och saknar såväl instrumenten för nationell planering som en verklig industripolitik.12 Detta är emellertid snarare ett politiskt än ett ekonomiskt problem.

Situationen i Sovjetunionen och andra Warszawapaktsstater är möjligen en annan. Det är under alla omständigheter lättare att öka produktionen av konsumentvaror i dessa länder. I Sovjetunionen föreligger till exempel stora behov av konsumtionsvaror och bostäder. Dessutom är ekonomisk planering ett naturligt inslag i dessa länder och det finns inte — som i flera av de större vapentillverkande länderna i Väst — några ideologiska hinder mot planering. Sovjetunionens och de andra öststaternas problem är framför allt det stelbenta planeringssystemet och den ofta låga kvaliteten på de konsumtionsvaror som tillverkas.

Den militära marknadens och teknologins karaktär

Den aktuella situationen skiljer sig från läget vid 1940-talets slut också genom att militär och civil industri utvecklats i olika riktning under de senaste 30 åren. Den militära marknadens speciella karaktär har för USAs del analyserats ingående. Även om inte varje lands vapentillverkande industri uppvisar exakt samma särdrag, är likheterna stora vad gäller övriga OECD-länder.

Som påpekats ovan, gick de flesta av det andra världskrigets vapentillverkare efter kriget över till civil produktion och fann det relativt lätt att anpassa sig till efterkrigstidens civila marknad. Det var de mer specialiserade tillverkarna av militär utrustning, som t ex företagen i flygindustrin, som upplevde svårigheter när de försökte ställa om till efterkrigstidens civila ekonomi. Idag har många försvarsindustrier samma problem som dessa specialiserade tillverka- re från andra världskriget, genom att de ihuvudsak har byggts upp för att betjäna försvarssektorn och därför har ringa eller ingen erfarenhet av att tillverka och marknadsföra produkter för den civila sek- torn.

Besluten om produktion av försvarsmateriel styrs i stor utsträckning av myndigheterna i de olika länderna. Genom sina anskaffningsbe- slut kontrollerar regeringarna etableringen på marknaden för för- svarsmateriel. Deras inflytande över de allmänna regler som försvarsindustrin verkar under är också betydande. En av de viktigaste förutsättningarna för framgång för vapentillverkarna i t ex USA är att vara väl förtrogna med och skickliga i att anpassa sig till de statliga bestämmelserna.” Även om de bestämmelser som USAs regering tillämpar är särskilt komplicerade, finner försvarsindustrin i olika länder det sannolikt som en fördel att ha att göra med en statlig upphandlingsmyndighet, vare sig den är civil eller militär, framför att arbeta på en öppen konkurrensutsatt marknad.

Det finns också en rad andra faktorer i OECD-länderna som gör det svårt för tillverkare av försvarsmateriel att anpassa sig till den civila marknaden. Priset är ofta inte någon utslagsgivande faktor vid försäljning av försvarsmateriel. Kontrakt undertecknas ofta innan den slutliga produkten ens konstruerats, vilket gör beräkningarna av kostnader och priser mycket svåra. Teknisk kompetens är ofta avgörande. Kunden köper FoU—kapacitet och företagets tidigare visade tekniska förmåga är oerhört viktig när nya kontrakt ingås. FoU-uppdrag lämnas ibland dessutom till företag för att de ska kunna hålla samman grupper av konstruktörer, vilket är ett tecken på den betydelse myndigheterna tillmäter bibehållandet av den inhemska militär-tekniska kompetensen. Allt detta skiljer sig från den civila marknaden, där pris och produktionsmetoder som regel är avgöran- de för en produkts framgång.

Frånvaron av konkurrens i försvarssektorn gör att försvarsindustrins förmåga att agera på en civil marknad ytterligare försämras. I t ex USA görs närmare två tredjedelar av alla större militära materiel- beställningar utan någon som helst konkurrens.

Försvarsindustrin i de olika europeiska länderna är avsevärt mycket mindre än i USA. Det finns färre företag inom varje bransch (elektronik, varv, flygplan, motorfordon etc), vilket innebär att förutsättningarna för konkurrens med nödvändighet blir begränsad. I Italien svarartill exempel de fem största företagen i flygindustrin för mer än 70 procent av all försäljning av militära flygplan och de sex största elektronikföretagen för över 80 procent av de militära leveranserna inom sitt område. Konkurrensen mellan försvarsmate- rieltillverkarna i Italien är därför i stor utsträckning begränsad till underleverantörsnivån och inte heller där är den särskilt utbredd. I Västtyskland görs 88 procent av alla beställningar från den statliga upphandlingsmyndigheten BWB (Bundesamt fiir Wehrtechnik und Beschaffung) utan att någon konkurrens alls förekommer. Ytterliga-

re 8 — 10 procent gäller order där kontrakt tecknas efter att vissa företag inbjudits att lämna offerter. Endast vid 2 — 4 procent av alla BWB-kontrakt föreligger en konkurrens som kan jämställas med situationen på den civila marknaden.

En annan viktig aspekt gäller i vilken utsträckning staten tar den finansiella risken vid utveckling och tillverkning av vapen. I USA ställer exempelvis regeringen industrianläggningar och utrustning till den privata försvarsindustrins förfogande. Av de anläggningar och den produktionsutrustning som försvarsdepartementet ägde 1979 — till ett sammanlagt värde av 3,6 miljarder US dollar — utnyttjades 45 procent av privata företag. I västtysk försvarsindustri

...är förhållandet mellan eget kapital och omsättning lägre än vad som är regel i jämförbara branscher. Medan denna kvot normalt är 30 procent, ligger den på runt 20 procent för de största företagen med militär produktion. Denna situation har möjliggjorts genom den federala statliga finansieringen av produktionen, som i betydande utsträckning minskar behovet av eget kapital. Den låga nivån på det egna kapitalet har möjliggjorts genom förskott och underhandsbetalningar medan produktionen alltjämt pågår (till exempel genom kvartalslikvider). De federala myndigheterna håller också flera företag med mark och maskiner. Kvalitetskontrollen i fabrikerna utförs dessutom vanligen av statligt anställd personal.15

En nyligen genomförd brittisk studie av den militära elektronikindu- strin identifierade ett antal orsaker till varför dessa företag hade svårt att lyckas på den civila marknaden:

D De saknar i stor utsträckning erforderlig företagarkompetens. El De civila tidsramarna är mycket kortare än vad man är van vid i sin militära produktion. D Det är svårt att få kunderna på den civila marknaden att klart definiera sina behov. Om de bara kunde göra det och även betala de erforderliga utvecklingskostnaderna i förskott, skulle företa- gen vara intresserade att ge sig in i civil produktion. D Det finns ingen garanti för att den specialiserade produktionen skulle upprätthållas över en längre period. El De skulle sannolikt möta hård konkurrens från företag — särskilt japanska — med en betydligt starkare teknologisk bas—på det civila området. El Civil och militär produktion kan inte blandas eftersom de allmänna förutsättningarna, de tekniska kraven och förhållandet till kunden är så annorlunda.16

Utveckling och tillverkning av högteknologiska militära produkter motiveras ofta med argumentet att de stärker den allmänna teknologiska basen i ett land genom att de allra mest avancerade

teknologier och produktionsprocesser införs. Ett motargument som ofta framförs är att civil och militär teknologi sedan slutet av andra världskriget har avlägsnat sig från varandra så mycket att den överföring (spinoff) som kan antas ske mellan de två sektorerna är mycket liten. Enligt detta sätt att resonera gynnas teknologiska framsteg på det civila området bäst av investeringar direkt i den civila industrisektorn.17 Som så ofta är fallet finns det element av sanning i bägge dessa uppfattningar.

Det civila utnyttjandet av militär teknologi är större i vissa industribranscher än i andraf- I USA är datorer, kärnreaktorer, jetmotorer och integrerade kretsar de teknologiska områden som har dragit störst nytta av militär FoU. Industrin för tillverkning av halvledare och integrerade kretsar är kanske det mest kända exemplet. Halvledarindustrin, som ursprungligen utvecklades genom militära behov, sålde inte mer än 10 procent av sin produktion till den militära sektorn vid slutet av 1970-talet. De större halvledar- företagen är nu förhållandevis ointresserade av den militära mark- naden. De menar att anpassning till de specifikt militära kraven allvarligt försämrar deras konkurrensförmåga på den lönsamma civila marknaden. En undersökning av västeuropeiska tillverkare av högteknologisk försvarsmateriel visar att det främst är företagen inom flygindustrin och elektronikindustrin som har de bästa förut- sättningarna för framgång på den civila marknaden. Motsvarande gäller för ett land som Polen, där uppbyggnaden av en militär flygindustri och fordonsindustri efter andra världskriget lade grunden även för en civil flygplans- och fordonstillverkning.18

I de flesta fall är emellertid den möjliga civila tillämpningen av militär teknologi inte lika uppenbar. Det militära systemet för forskning och utveckling är inte ägnat att stimulera företagens sökande efter tänkbara civila användningsområden för den teknologi som används i de militära projekten.

Det första steget i militär forskning gäller myndigheternas beskrivning av sina behov. Därför har kunnandet inom den militära forskningen utvecklats med sikte på särskilda militära tillämpningar. Kvaliteter som t ex höga hastigheter, litet format och tillförlitlighet under svåra miljöförhållanden är mycket viktiga. Om en civil produkt också fordrar sådana specifika egenskaper, föreligger sannolikt en möjlighet till spinoff.lg

På civila produkter ställs emellertid ofta andra krav. I den utsträck- ning som det existerar civila tillämpningar av en given teknologi är man ense om att ”spinoff, om den skall vara framgångsrik, måste

'Följande diskussion avser bara i-låndernas ekonomier.

planeras omsorgsfullt och till och med vara hårt styrd.”20 I USA har försvarsdepartementet, NASA och atomenergikommissionen enga- gerat sig i omfattande program för teknologiutnyttjande för att söka finna civila tillämpningar för den tekniska information som produ- ceras i samband med deras FoU-aktiviteter. Dessa program har givit vissa värdefulla resultat. Men i stort har den civila nyttan från deras FoU på det direkta militära området och inom rymdteknologin varit förhållandevis ringa jämfört med den satsning som gjorts i projek- ten.21

För i—länderna är det därför inte så mycket teknologin som sådan, som skiljer mellan den militära och civila industrin. Istället är det sättet på vilket man använder teknologin, som avgör hur nyttig den teknologi som utvecklats inom den militära sektorn kan vara för den civila industrin. Så mycket är emellertid klart, att satsningar på militär teknikutveckling generellt inte kan motiveras av de spinoff— effekter, som teknologin kan tänkas få för ekonomin i sin helhet. Visserligen kan vissa industribranscher visa att de har dragit nytta av investeringar i militär teknologi, men möjligheterna är ändå relativt små när det gäller att överföra tekniker och processer direkt från en bransch till en annan, så som vissa amerikanska flygplanstillverkare har försökt göra genom sina satsningar på system för marktranspor- ter.22

Omställning är möjlig

Trots de skillnader som föreligger jämfört med tiden efter andra världskriget, är omställning under 1980-talet en långt ifrån omöjlig uppgift. Många undersökningar från de senaste 25 åren visar att militär produktion utgör en relativt liten del av den totala produk- tionen i länder med inhemsk vapenindustri och att en minskning av denna produktion knappast skulle få några svåra följder för dessa länders ekonomier. Enskilda orter och företag dit försvarsmateriel— tillverkning är koncentrerad kan råka ut för övergående svårigheter men dessa kan mildras genom effektiv planering och särskilda stödåtgärder (till exempel skattelindring för företag som genomför omställningsprojekt). Det finns goda skäl att tro att dessa länders ekonomier på sikt skulle dra nytta av minskningen av den militära sektorn, eftersom i många fall en investering av en viss storlek skapar fler arbetstillfällen i den civila sektorn än vad den gör inom den militära.

Härtill kommer att det utan tvekan måste vara gynnsamt att använda den militärt inriktade forsknings— och utvecklingspersonalen i mer samhällsnyttig civil verksamhet. Med avseende på USA har man till exempel pekat på att

...den effekt som militära FoU-program har på ekonomin i stort bestäms sannolikt mer av den påverkan som de militära kraven har på forskningen i allmänhet i samhället, snarare än på en direkt och identifierbar överföring från militär till civil teknologi. När militären prioriterar vissa teknikområden satsas definitionsmässigt mindre på områden med klarare civila tillämpnings- möjligheter. Inte minst är flygindustrins ledande roll inom FoU till stor del ett resultat av militära investeringar i nya flygplan och robotar. Medan landet har skördat frukterna av den nya teknologin inom flygområdet har järnvägarna blivit helt föråldrade. Detta visar vad samhället i stort får betala som en följd av den snedvridning av forskning och utveckling som beror på de militära programmen.23

Även om omställning är såväl möjlig som ekonomiskt fördelaktig för alla länder, kan man inte förvänta sig att en nedgång i de militära beställningarna automatiskt skulle leda till att försvarsindustrin framgångsrikt byggde ut sin civila produktion. Samarbete mellan myndigheterna (på nationell och lokal nivå) och försvarsindustrin (både företagsledning och anställda) är en förutsättning för att omställning skall kunna ske så problemfritt som möjligt för alla berörda. Eftersom den militära teknologin har blivit allt mer specialiserad under de senaste 30 åren och det nuvarande ekono- miska läget är mer bekymmersamt än det som rådde vid slutet av andra världskriget, kommer omställningsprojekten att bli mer framgångsrika ju mer långsiktig planering som ligger bakom. Trots behovet av planering skall de svårigheter som är förenade med omställning inte överdrivas. Dagens produktionssystem i västvärlden förändras kontinuerligt och är därför till stor del rustat att hantera de förändringar som är nödvändiga vid en minskning av produktionen av försvarsmateriel.

Omställning är en företeelse som inte bara förekommer vid nedrustning. Varje form av ekonomisk och social utveckling innebär en kontinuerlig omställningsprocess. Produktionsresurserna måste löpande anpassas till utvecklingen av nya produkter och bortfallet av äldre varor, liksom till införandet av ny produktionsteknik. I själva verket har de teknologiska förändringarnas hastighet och kapitalets höga rörlighet under de senaste årtiondena gjort att de flesta länder underlättat förändringar i industristruk- turen och att de infört ett visst lagstadgat skydd för anställda som drabbas av sådana förändringar. Dagens industriländer, framför allt dem som också har en stor militär sektor, har således en betydande inbyggd förmåga att ställa om resurser från en verksamhet till en annan.24

2.3. Delat ansvar och behovet av planering

Det mesta av den forskning som gjorts under de senaste tre decennierna om länders beroende av försvarssektorn, konsekvenser-

na av omställning från militär till civil produktion och hur omställ- ningsprogram i praktiken ska utformas, har ägt rum i USA. En del av detta arbete har utförts inom eller på uppdrag av den amerikanska regeringen, särskilt dess organ för nedrustningsfrågor (Arms Control - and Disarmament Agency, ACDA). Mellan åren 1963 och 1972 finansierade ACDA totalt 29 projekt, som rörde konsekvenserna av omställning på nationell och regional nivå, för enskilda branscher, företag samt för de sysselsatta inom försvaret.25 Allmänt sett visade dessa studier att det inte finns några ekonomiska skäl som talar mot en omställning. Samtidigt påpekas att en problemfri övergång kräver stöd från såväl federala som lokala myndigheter och att planering är av stor betydelse för att underlätta omställningen.

I betydligt mindre utsträckning har förhållandena i andra större vapenproducerande länder utretts. Den forskning som gjorts gäller till övervägande del andra industriländer med marknadsekonomi. Praktiskt taget ingen forskning har ägnats konsekvenserna av omställning för Sovjetunionens eller de andra Warszawapakts- ländernas ekonomier. De forskningsresultat som trots allt föreligger beträffande andra industriländer i öst och väst stöder emellertid samma allmänna slutsatser som man dragit i de amerikanska studierna.

I det följande behandlas några av de viktigaste omställningsproble- men som berör nationella och lokala myndigheter, enskilda företag samt sysselsatta inom försvaret och försvarsindustrin. Även några av de konkreta förslag som lagts fram och de projekt som genomförts, kommer att tas upp. De flesta exemplen gäller förstås de amerikan- ska erfarenheterna. Även om förhållandena i andra viktiga länder med försvarsindustri är ungefär desamma, skulle ytterligare forsk- ning om enskilda länder behövas. Det skulle möjliggöra den djupare förståelse om förhållandet mellan försvarsindustri och samhällseko- nomi som är nödvändig för en effektiv planering för omställning.

Nationella myndigheter

Större delen av forskningen om de ekonomiska konsekvenserna av minskade försvarsutgifter i USA visar att landets ekonomi inte skulle påverkas i någon större utsträckning av sådana neddragningar. Det huvudsakliga problemet skulle bli att i vanlig ordning ”hålla uppe den samlade efterfrågan vid en hög sysselsättningsnivå utan att utöva alltför högt tryck på priserna.”26 Minskningar i militärutgifterna skulle ha ganska små effekter på samhällsekonomin i stort om de uppvägdes av ökade offentliga utgifter på civila områden, av minskade skatter och av en expansiv penningpolitik. Ekonomiska undersökningar som gjorts i Norge och Förbundsrepubliken Tysk-

land visar dessutom att även neddragningar i militäruppgifterna, som inte uppvägs på något sätt, har relativt liten effekt på samhällsekon- - 27 omm.

De flesta forskare har uppfattningen att de centrala myndigheterna måste visa sin bestämda avsikt att minska de militära utgifterna genom att omfördela utgifterna till andra civila områden. Erfaren- heterna visar att om försvarsindustrin förväntar sig att minskningar i militärutgifterna bara är tillfälliga, motsätter de sig omställning till civil produktion. Företag som har vant sig vid att statsmakterna finansierar deras FoU—kostnader, ger rullande förskottsbetalningar för deras inköp av insatsvaror och upphandlar en stor del av deras produktion, har svårt att anpassa sig till mindre fördelaktiga marknadsvillkor.

Den amerikanske senatorn Alan Cranston har föreslagit att den amerikanska regeringen — för att slippa betala ut ett direkt omställningsstöd till industrin — skulle göra civila beställningar på områden till vilka försvarsindustrin kunde ställa om sin produktion (t ex transporter, miljövård, hälsovård). Företag skulle då helt enkelt flytta över till dessa marknader.28

Andra har föreslagit direkta stödåtgärder av ett eller annat slag.29 Den amerikanska ekonomin drar redan fördel av hundratals olika federala stödåtgärder, som i slutet av 1970—talet kostade över 100 miljoner US$ per år. Dessa kan översiktligt delas in i: direkta utbetalningar, skattelättnader, räntesubventioner samt naturaförmå- ner.30 Dessa medel kunde utnyttjas direkt i de fall problem uppstod på grund av minskade militärutgifter. Ingen ny lagstiftning krävdes för att handskas med konsekvenserna av militär omställning. Alla problem som kan uppstå, kan lösas med hjälp av någon av följande fyra lagar, av vilka ingen tillkommit speciellt för att handskas med omställning från militär till civil produktion:

El anställningslagen (Employment Act) från 1946 D lagen om utveckling och utbildning av arbetskraft (Manpower Development and Training Act) från 1962 D återställningslagen (Area Redevelopment Act) från 1964 D lagen om beredskapsarbete och ekonomisk utveckling (Public Works and Economic Development Act) från 1965.31

I en rapport 1974 om konsekvenserna av minskade militärutgifter för Västeuropas högteknologiska industri påpekades att det redan finns instrument för att underlätta omställning från militär till civil produktion i Belgien, Storbritannien, Frankrike, Västtyskland, Nederländerna, Italien samt Sverige. Med undantag för en särskild fransk institution, hade ingen av dessa tillkommit enkom för att

handskas med ekonomiska problem i samband med omställning inom försvarsindustrin. Liksom sina amerikanska motsvarigheter kan de användas för att underlätta alla former av ekonomisk anpassning i respektive land.32

Trots att många av de nödvändiga instrumenten för att underlätta omställning således redan existerar i flera länder, skulle det ändå vara nödvändigt att tillsätta nationella organ för att samordna och övervaka omställningsprocessen. Sedan 1963 har lagförslag regel— bundet lagts fram i den amerikanska kongressen som syftar till att etablera en nationell kommission för ekonomisk omställning (Natio- nal Economic Conversion Commission) för att planera och stödja omställningsprojekt. Lika regelbundet har dessa lagförslag lidit nederlag.33

Det har i huvudsak funnits två skäl till varför att dessa lagstiftnings- försök har misslyckats. För det första vill kongressledamöterna inte rösta eller officiellt uttala sig emot försvarsutgifter som skapar sysselsättning i deras egna valkretsar. Ledamöterna av den ameri— kanska kongressen vill som regel inte framstå som alltför kritiska till försvaret. 1982/83 vägde många ledamöter en röst för kärnvapenfrys- ning mot en röst för budgetmedel till MX-missilen.34 Lika viktigt är att ingen amerikansk regering någonsin har stött förslaget om att tillsätta en nationell kommission för att främja och övervaka omställning inom försvarsindustrin. I själva verket använde president Johnson och hans regering år 1964 förekomsten av Ackley- kommittén (som utredde effekterna på ekonomin av förändringar i försvarsutgifterna) för att övertyga kongressen om att rösta emot det första lagförslaget om omställning, som stöddes av senator George McGovern, med hänvisning till att Ackley-rapporten skulle lösa omställningsproblemet. McGoverns lagförslag röstades ned, men genom händelseutvecklingen, främst USAs intensifierade engage- mang i kriget i Indokina, kom Ackley-rapporten att bli inaktuell.

I början av 1970-talet, då USAs inblandning i Vietnam började trappas ner, menade Nixon—administrationen att omställning helt och hållet måste skötas av de berörda företagen och att den federala regeringens roll borde vara ytterst begränsad:

...regeringens uppfattning om omställningsproblemet har naturligen utfor- mats inom ramen för dess allmänna ekonomiska syn. Sålunda sade Dr Marvin Kosters vid presidentens ekonomiska råd (Council of Economic Advisors) i ett uttalande vid en paneldiskussion om nationell ekonomisk omställning den 19 november 1970, att det primära ansvaret för att åstadkomma omställning åvilade industrin, men att delstatliga och lokala myndigheter hade ansvaret för att ta fram de nödvändiga finansiella resurserna och för att åstadkomma ett visst mått av offentlig efterfrågan som

kunde sysselsätta de frigjorda resurserna. Enligt hans uttalande var det regeringens åsikt, att federala myndigheter inte borde göra särskilt mycket för att uppmuntra ekonomisk omställning på nationell nivå, förutom att fortsätta med det informationsprogram, som för närvarande genomförs av arbetsmarknadsdepartementet. (Arbetsmarknadsdepartementet söker få fram en databaserad arbetsförmedling för arbetslösa tekniker där deras kvalifikationer mäts mot lediga arbeten. Problemet med detta program är att det för närvarande inte finns så många lediga arbeten, varför förmedlingen inte har någon avgörande betydelse när det gäller att lösa de problem som år för handen).35

Ingen regering i något annat land med stor vapenproduktion har ens övervägt sådan lagstiftning. (Förslagen om en omställningskommitté bestående av representanter för regering, företag och fackliga organisationer i Storbritannien har lagts fram av fackliga organisa— tioner och labour-partiet i opposition). Även om labour-regeringen i Storbritannien gav ett visst kortsiktigt stöd åt Lucas-arbetarna i deras försök att få Lucasledningen att anta de fackliga organisationernas plan för företaget, intog företagsledningen, så fort det konservativa partiet kommit till makten i maj 1979, en hårdare attityd till fackets omställningsplan och avskedade med tiden omkring 2 000 arbetare från Lucas—fabriken i Burnley.36

I den västtyska förbundsdagen utfrågades Helmut Schmidts regering 1982 om sin omställningspolitik. Regeringen svarade då att den inte hade någon som helst avsikt att stödja omställning från militär till civil produktion, och att det inte var regeringens uppgift att erbjuda sådant stöd. Den nuvarande CDU/CSU-regeringen har aldrig tillfrågats om sin omställningspolitik, men det är högst osannolikt att dess svar skulle bli mer positivt.

Den officiella sovjetiska inställningen har under många år varit att, i motsats till vad som kan förväntas gälla i avancerade kapitalistiska länder, omställning i länder med ett socialistiskt ekonomiskt system skulle kunna genomföras utan att några allvarliga problem uppstod. Enligt nedrustningskommissionen vid den sovjetiska fredskommit- tén

...är tekniska problem i samband med omställning inte mer komplicerade än det rutinmässiga arbetet med att organisera om de teknologiska resurserna och ändra de ekonomiska prioriteringarna, vilket framgångsrikt löses med hjälp av modern vetenskap och moderna produktionsmetoder.37

Problemen sågs istället härröra från ”motståndet inom det militär- . industriella komplexet" i de avancerade kapitalistiska länderna och genom ”frånvaron av nödvändig politisk vilja hos de regeringar som är ansvariga för den fortsatta kapprustningen”.38 Icke desto mindre

är uppenbarligen en de] sovjetiska talesmän medvetna om att problem kunde uppstå för den sovjetiska ekonomin, i fall omställning från militär till civil produktion skulle bli aktuell.39

Ett exempel i USA på omställning från militär produktion där regeringen av naturliga skäl var inblandad, gällde anläggningarna för tillverkning av biologiska stridsmedel åren 1971 — 1973. I november 1969 tillkännagav president Nixon att USAs myndigheter skulle upphöra med tillverkning av ”dödliga biologiska ämnen och andra medel för biologisk krigföring” och avlägsna befintliga lager av biologiska vapen.40 Detta ledde till att två anläggningar stängdes, dels arméns forskningscentrum för biologiskt försvar vid Fort Detrick, dels fabriken för biologiska vapen vid Pine Bluff Arsenal. Det var något lättare att ställa om den senare, som i maj 1972 överlämnades till amerikanska livsmedels- och läkemedelsverket (US Food and Drug Administration) för att användas som ett nationellt centrum för toxikologisk forskning. Fort Detrick var en större anläggning och trots att flera federala myndigheter visade intresse för att utnyttja den när den biologiska vapenforskningen upphörde, var ingen villig att finansiera omställningen med medel ur de löpande budgetansla- gen.

Så småningom kom några andra statliga forskningsprogram att dela på laboratorierna vid Fort Detrick. Bland dessa återfanns flera projekt med försvarsanknytning. Det amerikanska jordbruksdepar- tementet fortsatte sitt arbete med försvarsteknologi relaterad till växtsjukdomar och arméns medicinska forskningsinstitut för infek- tionssjukdomar (US Army Medical Research Institute of Infectious Diseases) fortsatte sitt arbete om medicinskt försvar mot biologiska medel. Den främsta icke-militära forskningsinsatsen vid Detrick utfördes av en avdelning av det nationella cancerinstitutet (National Cancer Institute) som startade en storskalig anläggning för odling av sådana virus som används inom cancerforskning.

Trots att inte samtliga anställda vid Detrick (som uppgick till ca 1 800i november 1969) kunde erbjudas annat arbete inom armén, hade i början av 1972 alla de som inte kunde omplaceras lyckats finna andra anställningar. Omställningen vid Fort Detrick och Pine Bluff var framgångsrik, men projekten var tydligen även isolerade händelser. De federala myndigheterna engagerade sig bara därför att armén ägde och hade hand om anläggningarna. Som nämnts ovan var regeringens attityd till omställning inom den privata försvarsindu- strin, att regeringen och de centrala myndigheterna bara skulle spela en minimal roll.

Det enda pågående program för omställning, som har haft någon framgång, är det som leds av byrån för ekonomisk anpassning (Office

of Economic Adjustment, OEA) inom försvarsdepartementet, som sedan inrättandet 1961 huvudsakligen har ägnat sig åt problem som uppstått vid nedläggning av militära baser. Intill år 1973 hade OEA inget eget budgetanslag. I stället verkade det genom befintliga myndigheter och projekt som tillkommit för att underlätta struktur- omvandling i regioner och på enskilda orter. Trots kritik mot dess sätt att arbeta (t ex otillräcklig planering eller brist på intresse för lokalbefolkningens åsikter), har OEA hjälpt många kommuner att finna nya användningsområden för nedlagda militärbaser. Sedan starten 1974 har byrån för ekonomisk utveckling (Economic Deve- lopment Administration, EDA) arbetat nära samman med OEA. EDA kan ge direkta bidrag till kommuner som har ekonomiska problem och lån till företag och även enskilda arbetslösa. OEA kan inte på egen hand göra något av detta. År 1979 hade OEA ca 30 anställda och en planeringsbudget på 2 miljoner US$. Visserligen är OEA avsett att verka genom andra etablerade myndigheter, men den låga budgeten och den fåtaliga personalen visar hur lågt regeringen prioriterar OEA. Som en av många budgetbesparingar, föreslog Reagan- regeringen vid årsskiftet 1983/84, att EDA skulle läggas ned. Detta har hittills ej skett, men om det sker, skulle det förmodligen avsevärt försvåra OEAs arbete.41

Lokala myndigheter

Samhällsekonomin i stort kan förväntas anpassa sig till minskade militärutgifter och nedskärningar i anskaffningen av försvarsmateriel utan några allvarliga problem. Men på lokal nivå uppstår däremot oundvikligen svårigheter. Försvarsindustrin och de militära anlägg- ningarna är i stort sett koncentrerade till några delar av varje land, ofta — som framgår av tabell 2.1 -— till områden runt ett fåtal städer.42 Det betyder, för att bara nämna ett exempel, att en minskning av militärutgifterna i Italien, som innebär reducerad upphandling av krigsfartyg, inte skulle störa hela den italienska samhällsekonomin. Däremot skulle det påverka ekonomin i Liguria-provinsen och städerna Genua och La Spezia skulle på kort sikt drabbas av allvarliga störningar. På samma sätt har i USA staten New York länge ansetts vara en av de regioner som är mest beroende av militär upphandling. Inom staten New York är New York City starkt beroende av militär upphandling. En studie, som gjordes vid mitten av 1960-talet, visade emellertid att försvarssysselsättningen i och runt New York City var koncentrerad till endast två kommuner. I dessa kommuner beräk- nades 50 procent av industrisysselsättningen ha samband med försvaret.43 Även inom kommunerna är det vissa områden som är mer försvarsberoende än andra. Likväl visar studier som har genomförts av federala myndigheter att samhällen, till och med på

Tabell 2.1 Försvarsberoende regioner i olika länder

Land Region/Stad USA Kalifornien Texas New York Massachusetts Connecticut

Storbritannien Sydöstra England Birmingham-regionen Southampton-regionen LiverpooI/Manchester—regionen

Förbundsrepubliken Tyskland Munchen-regionen Hamburg-regionen Bremen-regionen Kiel-regionen

Frankrike Paris-regionen Brest/Rennes- och Cherbourg-regionen Toulon-regionen Toulouse-regionen Bordeaux

Italien Ligurien (Genua-La Spezia) Campania (Neapel) Latium (Rom) Friuli-Venedig Giulia (Trieste) Marche (Ancona)

Tjeckoslovakien Slovakien

Israel Tel Aviv—regionen Haifa-regionen

Källor: USA: Försvarsdepartementet, Prime Contract Awards by Region and State, FY 1981, Washington, DC: Januari 1982, sid 13—14. Frankrike: EA. Kolodziej, French Arms Transfers and the Military-Industrial Complex, Chicago, Ill: Chicago Council on Foreign Relations, 1982, sid 28. Övriga data: Nicole Ball och Milton Leitenberg, red., The Structure of the Defence Industry, London: Croom Helm, 1983, sid 107, 123—124, 190, 240, 291 och 354.

Kommentar: Det finns olika sätt att mäta beroende och det har inte varit möjligt att använda samma metod för varje land på grund av bristande information. Denna tabell visar därför endast en grov uppskattning av vilka områden som är mest beroende av vapentillverkning.

denna nivå, tenderar att anpassa sig relativt väl till nedskärningar i försvaret och att det är enskilda anställda som drabbas mest.44

Det är tydligt att det föreligger ett starkt behov av stöd från lokala, regionala (eller, som i USA, delstatliga) myndigheter för att underlätta anpassningen till lägre militärutgifter och minskad för- svarsupphandling. Ett första steg vore att dokumentera det lokala beroendet av försvarsanknuten sysselsättning och försvarsutgifter. Som tabell 2.1 visar kan man enkelt beskriva Vilka regioner som är

mest beroende av försvaret i allmänna termer, men mer detaljerad information behövs. I alla länder är kunskaperna om det lokala försvarsberoendet och graden av försvarsberoende hos olika lever- antörer till försvaret ytterst begränsade. Om lokala myndigheter kunde kartlägga beroendet av militär upphandling hos varje företag inom sitt ansvarsområde, skulle detta vara ett stort steg mot målet att skapa den databas som är nödvändig för att möjliggöra planering för omställning inom försvarsindustrin.45

Lokala och regionala myndigheter måste också dras in i planerings- processen. I det brittiska labourpartiets förslag om inrättandet av en nationell industriell omställningskommission (National Industrial Conversion Commission) föreslås regionala omställningsråd (Regio- nal Conversion Councils), som skulle fungera som länkar mellan den nationella kommissionen och enskilda företag och anställda. (Det bör påpekas att vissa brittiska fackföreningsrepresentanter anser att denna organisationsform är ett tecken på ”en förkärlek för koordi- nerade, toppstyrda och instängda vertikala organisationsstrukturer, i vilka den fackliga medverkan vanligen utgörs av högre heltidsanställ- da tjänstemän som inte är ansvariga nedåt, och som dessutom tilldelas mindre viktiga funktioner”.”? Dessa förslag från det brittiska labourpartiet har baserats på de lagstiftningsförslag som regelbundet har lagts fram i den amerikanska kongressen, enligt vilka delstats- och lokala myndigheter förutses medverka i planeringspro- cessen. År 1983 inrättade kommunfullmäktige i Stor-London ett särskilt omställningsorgan (the Greater London Conversion Coun- cil). Där ingår fackliga företrädare, fredsaktivister, representanter för tekniker och ingenjörer, representanter från kommunfullmäktige samt en representant från det brittiska försvarsdepartementet.

Regionala och lokala myndigheter har också en roll att spela när det gäller att direkt stödja omställningsprocessen. I vissa fall kanaliseras bidrag för att underlätta omställningsprocessen från centrala myn- digheter via myndigheter på regional och lokal nivå. Dessa myndig- heter kan även använda sin egen beskattningsrätt för att påverka omställningsprocessen eller på annat sätt verka för en diversifiering av den regionala och den lokala ekonomin. I en rapport finansierad av den amerikanska regeringen om de ekonomiska konsekvenserna av minskade militära utgifter för delstaten New Mexico föreslogs

...en femårig period av befrielse från federal, delstatlig och lokal inkomst- skatt för nyetablerade företag i regionen under förutsättning att de var exportinriktade och inte producerade för militära behov.47

Är 1964/65 tecknade delstaten Kalifornien fyra kontrakt med flygindustrin avseende utformning av projekt inom transport- och kommunikationsområdet, system för avfallshantering samt brottsbe-

kämpning. Detta gjordes omedelbart efter det att beställningarna på några större robot- och flygplanssystem (som gällde bemannade rymdfärder) hade dragits ner och just före USAs stora militära uppbyggnad i Indokina, som ledde till att USAs militärutgifter ökade kraftigt. Trots att dessa förberedande pilotstudier var mindre framgångsrika, anslog den federala regeringen ca 1 miljon US$ till Kalifornien för ytterligare fem systemstudier. Huvudparten av dessa ytterligare medel gick till olika företag inom försvarsindustrin.48 De projekt som valdes ut för studierna var kanske inte de allra mest lämpade, men ”'Kalifornien—experimentet”' visar på vilken roll regionala och lokala myndigheter kan spela när det gäller underlätta omställning i försvarsindustrin.

Enskilda branscher och företag

Produktion av försvarsmateriel är inte bara koncentrerad till vissa regioner inom varje tillverkande land; den är också koncentrerad till vissa industrisektorer och företag. I USA är följande branscher mest försvarsberoende: vapen och ammunition, flyg, elektronik, motor- fordon, oljeraffinering, kemi, gummi, byggnadsverksamhet, elek- trisk utrustning samt transporter. Förändringar i försvarspolitiken och vapenteknologin har orsakat växlingar i dessa olika industribran- schers försvarsberoende. Exempelvis var flygindustrin viktig för försvaret under Koreakriget, men under 1960-talet ersattes flygplan i viss utsträckning av missiler. Kriget i Indokina ledde till att utgifterna för strategiska vapen sjönk i förhållande till utgifterna för konven- tionella vapen och ammunition. Medan försvarsdepartementet en gång i tiden var en av bilindustrins viktigaste kunder, svarar det nu för mindre än 2 procent av dess omsättning (se tabell 2.2). På liknande sätt förhåller det sig med dataindustrin. Datorerna utvecklades ursprungligen på grund av militär efterfrågan, men idag säljs endast en mindre del av dataindustrins produktion till försvaret.

Produktionen av försvarsmateriel uppvisar samma grad av koncen- tration i alla tillverkande länder och de olika industrisektorernas relativa försvarsberoende är likartade i olika länder. Tabell 2.2 visar bl a att den franska flyg- och elektronikindustrin är starkt beroende av militära beställningar. I Italien är försvarssektorn en viktig kund för flyg—, elektronik- och verkstadsindustrin. Ett liknande mönster återfinns i Storbritannien.

I Sovjetunionen anses försvarsmaterielproduktionen vara koncentre- rad till följande maskin- och metallbearbetande industrisektorer: flyg, varv, elektronik, radio, vapen och ammunition, allmän verk- stadsindustri, kommunikationsutrustning samt maskintillverkning. I slutet av 1970-talet uppskattades att ungefär två tredjedelar av

Tabell 2.2 Industrisektorers beroende av försvarsbeställningar, USA och Frankrike 1979

Land/industrisektor Militär produktion Andel av pro- 1 000 US$ duktionen %

USA Vapen och ammunition 3 747,6 65,0 Robotar 4 277,0 58,2 Radio- och kommunikationsutrustning 10 795,9 51,8 Fartyg och reparationer 3 424,5 50,4 Flygplan 11 754,2 39,6 Industrikemikalier 1 269,5 16,2

Optisk och fotografisk utrustning 802,7 5,0 Datorer och kringutrustning 1 046,7 4,6 Motorfordon 1 477,5 1,5

Frankrike Flygindustri ? 73,0 Elektronik* ? 64,0 Annan verkstadsindustri (inkl. motor- och ? 17,0

pansarfordon)

* Inkluderar avionik, robotar och ammunition

Källor: USA : Robert W De Grasse Jr., Military Expansion, Economic Decline, New York: Council on Economic Priorities, 1983, sid 45—46. Frankrike, Edward Kolodzi- ej, "France", sid 100 i The Structure of the Defense Industry, London: Croom Helm, 1983.

produktionen inom den sovjetiska varvs- och flygindustrin gick till försvaret, medan en tredjedel av den maskintillverkande och metallbearbetande industrins tillverkning upphandlades av militära myndigheter. För metallurgi-, kemi- och energisektorerna var siffrorna lägre — mellan 16 och 20 procent.49

Inom såväl de starkt försvarsberoende som mindre försvarsberoende sektorerna är den militära tillverkningen som regel koncentrerad till ett fåtal företag. Aggregerade sammanställningar överskattar alter- nativt underskattar därför ofta enskilda företags försvarsberoende. Det tycks, åtminstone i USA, vara de medelstora företagen (med en omsättning på mellan 300 och 900 miljoner US$) och inte de allra största företagen som har det högsta försvarsberoendet (räknat i procent av total försäljning). Sedan 1960-talets mitt har många företag diversifierat sin produktion och många sammanslagningar har ägt rum. Även om en eller flera divisioner eller dotterföretag kanske fortsätter att vara starkt försvarsberoende, har hela företa- gens eller koncernernas beroende minskat betydligt. Under 1950- talet och i början av 1960—ta1et var flertalet företag inom den amerikanska flygindustrin beroende av försvarssektorn till mellan 70 och 90 procent, räknat på företagens totala försäljning. År 1971 var emellertid andelen militär försäljning för Boeing 13 procent, för

North-American Rockwell 29 procent, för Martin Marietta 27 procent och för Northrop 29 procent. Av de allra största amerikanska företagen var det endast Lockheed och General Dynamics, som 1970 sålde mer än hälften av sin produktion till den militära sektorn.50

I Västeuropa uppvisar försvarsberoendet på företagsnivå ett annat mönster. Den västtyska militära anskaffningsmyndigheten BWB

...följer officiellt policyn att begränsa enskilda företags beroende av försvarsmaterielproduktion. Trots att BWB inte har varit så framgångsrikt som det skulle kunna ha varit, tycks denna policy (tillsammans med den allmänna koncentrationstendensen inom västtysk industri) ha resulterat i ett försvarsberoende inom den västtyska försvarsindustrin som skiljer sig från mönstret i andra länder i Västeuropa. Bland de tio största försvarsindustri- företagen i Västtyskland, var endast ett företag till mer än 75 procent beroende av försvarsmateriel. I Frankrike är motsvarande antal fem samt i Italien och Storbritannien fyra. Fyra av de tio största försvarsindustrierna i Västtyskland var till mindre än 50 procent beroende av försvarsmaterielpro- duktion. Bland de 30 största var sju till mer än 75 procent beroende av försvarsmateriel och 16 beroende till mindre än 50 procent. Om mindre försvarsindustriföretag inkluderas, är det ett stort antal företag som helt eller nästan helt är beroende av tillverkning av försvarsmateriel, särskilt inom elektronikindustrin och bland dem som tillverkar infanterivapen samt dem som är underleverantörer till de företag som tillverkar stridsvagnar. Dessa mindre företag har mellan 100 och 1 000 anställda. Några av dem är lokaliserade till ekonomiskt svaga regioner.51

I Italien svarade 1980 tio företag för 42,5 procent av all försäljning till försvaret och för 62 procent av den försvarsanknutna sysselsättning- en. Tjugofem företag svarade för 70 procent av den totala försälj- ningen till försvaret och för 81 procent av den försvarsanknutna sysselsättningen. I Storbritannien svarade 1977 sex företag för nära en tredjedel av den totala produktionen av vapen. I Västtyskland stod tio företag för 37 procent av försvarsindustrins totala omsätt- ning.52

Den amerikanska nedrustningsmyndigheten ACDA beställde under 1960-talet flera undersökningar av hur enskilda branscher kunde förväntas anpassa sig till minskade försvarsbeställningar. Elektronik- industrin, varven och den metallbearbetande maskinindustrin valdes ut för dessa specialstudier. I undersökningen om den metallbearbe- tande maskinindustrin upptäckte man, på grundval av försäljnings- statistik för åren 1964 — 1966, att inte mer än 4 procent av den totala försäljningen skulle försvinna vid en generell minskning av den militära materielanskaffningen med 25 procent. Prognosen var något försiktigare beträffande elektronikindustrin och en del försök till diversifiering som redan gjorts där. Hela 80 procent av de elektro— nikföretag som undersöktes 1965 hade då försökt att vidga sin

verksamhet till marknader utanför försvarssektorn. De företag som sökte sig till rymdområdet tycktes vara något framgångsrikare än de som sökte sig till marknader som inte dominerades av offentlig upphandling. Vidare var de företag som diversifierade sin verksam- het genom att köpa upp eller gå samman med företag inom den civila sektorn mer framgångsrika än de som försökte tillverka nya produkter med existerande anläggningar och personal. Mindre företag var mer framgångsrika än stora företag, tydligen därför att de var bättre på att tillverka komponenter och instrument som redan var efterfrågade i den civila sektorn.53

När det gäller omställning finns det åtminstone två skäl till varför det är viktigt att veta vilka industrisektorer och vilka företag inom dessa sektorer, som är mest beroende av militära beställningar. Det första skälet hänger samman med planeringsprocessen vid omställning.

En omställning från militär till civil produktion vid en relativt stor anläggning kan ta mellan ett och tre år, efter det att planeringen är avslutad. För att underlätta omställningen är en god framförhållning önskvärd. I händelse av minskande militära beställningar, kan företagen i så fall nästan omedelbart påbörja själva omställningen. Alla lagstiftningsförslag i den amerikanska kongressen om omställ- ning innehåller bestämmelser om sådan förberedande planering. Exempelvis förutskickade ett förslag, som lades fram i senaten 1979,

...att särskilda kommittéer för alternativ produktion (Alternative Use Committees) skulle upprättas med deltagande av både företagsledning och anställda vid varje försvarsindustri som hade fler än 100 anställda. Dessa kommittéer skulle ha en skyldighet att utveckla och kontinuerligt uppdatera planer för en total omställning till civil verksamhet inom en period av två år. De skulle också urskilja vilken civil personal som skulle behöva friställas under processen och allt efter behov vidta åtgärder för deras yrkesmässiga omskolning.54

Om myndigheter skall kunna tillämpa sådana planeringsföreskrifter, är det uppenbart att de måste veta vilka företag som är beroende av militära beställningar och graden av deras beroende. I USA finns tämligen gott om information om de större försvarsindustriföretagen, inklusive vilka dotterföretag inom de stora koncernerna, som arbetar inom försvarssektorn. I andra länder är det svårare att avgöra precis vad myndigheterna vet eller inte vet. I t ex Västtyskland registrerar upphandlingsmyndigheten BWB de olika dotterföretagens produk- tion av försvarsmateriel som om det gällde produktion hos moder- bolaget. Detta innebär att de offentligt tillgängliga registren hos BWB inte ger en korrekt geografisk eller företagsmässig fördelning av leveranserna.55

Korrekt information om försvarsberoendet hos olika företag och branscher är också viktig när omställningen väl har kommit igång. Myndigheter på alla nivåer måste veta vart de skall rikta sitt stöd. Dotterbolag inom stora koncerner, vilka som helheter inte är särskilt beroende av försvarsbeställningar, borde teoretiskt ha mindre behov av stöd än medelstora och mindre företag, som inte har tillgång till en stor koncerns finansiella resurser för att klara av övergångsperioden. Om en myndighet vill uppmuntra ett företag att flytta över till vissa speciella marknader, är det av samma skäl viktigt att veta vilka branscher inom industrin som påverkas mest av minskade försvars- beställningar, så att planeringen för att stimulera dessa sektorer blir effektiv. Somliga sektorer behöver förmodligen relativt litet offent— ligt stöd (t ex den metallbearbetande maskinindustrin), medan andra (t ex flygindustrin) behöver relativt mer stöd.

Försvarssysselsatta

Försvarsutgifter och militär upphandling antas ofta spela en stor roll när det gäller att skapa sysselsättning i vissa geografiska områden och inom vissa branscher. Det är riktigt att utgifter inom försvarssektorn skapar sysselsättning. Men forskare har alltmer kommit att ifråga- sätta antagandet att försvarsutgifter skapar lika många, eller fler, arbeten som motsvarande utgifter inom den civila sektorn. Informa- tionen på denna punkt är blandad och beror i stor utsträckning på vilken mätmetod man använder.

I två rapporter, The Empty Pork Barrel och The Impact of Military Spending on the Machinists Union, har den amerikanska forskaren Marion Anderson beräknat att om människor fick möjlighet att fritt välja vad de ville konsumera för de belopp de för närvarande måste betala i skatter till den amerikanska staten för att finansiera det militära systemet, skulle många fler arbetstillfällen skapas än dem som skapas genom användningen av dessa skattemedel inom den militära sektorn. År 1979 hävdade Anderson att den årliga nettoför- lusten i arbetstillfällen för amerikanska metallarbetare var i storleks- ordningen 30 000. I Jobs to People menade Philip Webre att en investering i USA på 14,3 miljarder US$ på järnvägar, allmänna kommunikationsmedel, system för återanvändning av resurser och solenergi, skulle skapa 777 000 arbetstillfällen per år (eller ungefär 50 000 arbetstillfällen per miljard US$ i investering). Den amerikan- ska kongressens budgetkontor (Congressional Budget Office, CBO), har å andra sidan nyligen beräknat sysselsättningseffekterna av militära respektive civila utgifter i USA och dragit slutsatsen att ”ökade utgifter för inköp av varor och tjänster inom försvaret respektive inom civila områden tycks på kort sikt ha ungefär samma

expansiva effekt på sysselsättningen”. Inom bägge sektorerna beräknades att 1 miljard US$ ger omkring 25 000 arbetstillfäl- len.56

Ett annat sätt att angripa problemen användes i en studie av det fristående forskningsinstitutet Rådet för ekonomiska prioriteringar (Council of Economic Priorities). Där påpekades att militären köper utrustning huvudsakligen från de industrisektorer som är mest kapitalintensiva. Där skapar en investering av en viss storlek lägst antal arbeten, oberoende av om investeringen avser militär eller civil produktion. Exempelvis uppskattas det att ett medelstort företag inom den amerikanska verkstadsindustrin skapar 26 291 arbetstillfäl- len (direkt och indirekt) per miljard US$ i slutlig efterfrågan. Inom flygindustrin uppskattas en miljard US$ i slutlig efterfrågan skapa 25 840 arbetstillfällen, inom industrin för radio- och TV-industrin 24 789 inom den militära robotindustrin 18 254 samt inom industrin för kommunikationsutrustning (exkl radio och TV) 13 405 arbetstill- fällen. Investeringar inom tjänstesektorn leder naturligtvis till många fler arbetstillfällen. Delar av den militära sektorn är också mycket arbetskraftsintensiv. Det är därför inte förvånande att man erhåller ett resultat som CBOs, när man grundar beräkningen på antagandet om en lika stor investering inom alla delar av den militära respektive den civila sektorn. Om man begränsar jämförelsen till enskilda industribranscher, är det åter troligt att en investering av en viss storlek leder till ungefär samma sysselsättning oberoende av vilken bransch det gäller. Om man emellertid jämför antalet arbeten som skapas av investeringar inom försvarsindustrin med det genomsnitt- liga antalet arbeten som skapas av investeringar med samma belopp

inom civil industri, kan mycket väl den civila industrin visas skapa fler arbeten.57

Det är uppenbart att försvarsutgifter inte är något universalmedel mot arbetslöshet. Omställning inom försvarsindustrin skulle av samma skäl inte förorsaka någon massiv arbetslöshet i något av de länder som har en betydande försvarsindustri, särskilt inte om motåtgärder vidtogs i samband med att försvarsbeställningar mins- kade. Det har för Storbritanniens del uppskattats att en minskning av försvarsutgifterna under en femårsperiod i slutet av 1970-talet med 1,3 miljarder pund skulle ha lett till att ca 50 000 människor förlorade sina arbeten under samma period. Även om detta antal inte är helt obetydligt, kan det jämföras med de 2,5 miljoner människor som varje år byter arbete i Storbritannien. Ca 180 000 av dessa arbetar inom försvarssektorn. Ytterligare en positiv faktor i det brittiska fallet är, att den region som erhöll de relativt största antalet försvarsbeställningar, också har den lägsta arbetslösheten (sydöstra England), medan den region som har den högsta arbetslösheten

också har det lägsta antalet försvarssysselsatta (Wales). På liknande sätt förhåller det sig i Italien, där endast 1,8 procent av sysselsätt- ningen inom tillverkningsindustrin som helhet avser försvarsmateri- el. Två av de fem provinser som har de högsta sysselsättningen inom försvaret och försvarsindustrin har en väl utvecklad industristruktur, och är inte alls beroende av försvarsbeställningar.58

Oavsett de generella effekterna på sysselsättningen av nedskärningar i den militära anskaffningen, är det klart att enskilda anställda kan ha svårt att finna nytt arbete. En studie som genomfördes 1978 inom det kaliforniska omställningsprojektet Mid—Peninsula Conversion Pro- ject (MPCP) identifierade fyra kategorier av militär-industriellt arbete med utgångspunkt från svårigheterna att ställa om till civil produktion. Kategori 1 består av yrkesutbildade arbetare. MPCP- rapporten konstaterar: ”Vanligtvis kan yrkesarbetarnas kunskaper lätt komma till användning i civila yrken, men en persons lön, rörlighet och ibland specialisering eller grad av yrkesutbildning utgör i vissa fall hinder för omställning.” En studie som utfördes i mitten av 1960-talet för ACDAs räkning av två anläggningar för tillverkning av militära robotar, fann att de flesta tekniker och verkstadsarbetare hade små problem när det gällde att gå över till civil sysselsättning. För mer än 60 procent behövdes ingen särskild utbildning för anpassningen till den civila sektorn och för endast 5 procent behövdes mer än 3 månaders utbildning. Andra ACDA-beställda studier har visat att de som är villiga att flytta (oavsett kategori) i större omfattning hittar nya arbeten som de är nöjda med än de som inte vill flytta.59

Den andra kategorin som undersöktes i MPCP-rapporten var kontors- och servicepersonal. De flesta anställda inom denna kategori skulle inte ha några svårigheter när det gällde att flytta över till den civila sektorn. Ett mindre antal ”högt specialiserade kontorister och några anställda med militärt specifika underhållsar— beten” kan emellertid inte erbjudas en helt motsvarande sysselsätt- ning.60

Den tredje och fjärde kategorin kan väntas få de största problemen när det gäller att övergå till den civila sektorn. Här ingår å ena sidan ingenjörer, forskare och högt yrkesutbildade tekniker samt å andra sidan lednings- och administrativ personal. Enligt MPCP-rapporten finns det två skäl till varför personer med administrativa och företagsledande uppgifter har svårt att ställa om till civil verksamhet: brist på kunskap och erfarenhet av att producera och sälja varor och tjänster på den civila marknaden, samt de högre löner som råder inom försvarssektorn.61 För ingenjörer, forskare och högt yrkesut-

bildade tekniker, har i ACDA-beställda studier identifierats tre ”huvudsakliga hinder för övergång till civilt kommersiellt arbete”:

1 Bristen på kostnadsmedvetande. 2 Uppfattningen hos företagsledningar i den civila sektorn att de som arbetar med militär produktion inte är lämpade för civilt kommersiellt inriktat arbete. 3 Föreställningen hos de ingenjörer, forskare och kvalificerade tekniker som arbetar inom det militära området, att detta kräver fler specialister och att den civila kommersiellt inriktade sektorn kräver fler generalister.62

I en nyligen gjord studie av den militära brittiska elektronikindustrin uttrycktes den sistnämnda reservationen på ett något annorlunda sätt:

Det renodlade civila arbetet var av relativt ”enkelt" slag och därför ovärdigt de mycket högt kvalificerade forskare och ingenjörer som arbetar med försvarselektronik.63

I samma brittiska rapport dras slutsatsen att denna föreställning om arbetet i försvarsindustrin är ”en mycket fast rotad illusion och helt felaktig".64 Medan forskare, ingenjörer och högt kvalificerade tekniker som grupp skulle få de största problemen när det gäller att övergå till civil sysselsättning, skulle flera av dem utan större svårigheter finna jämförbara arbeten. En elektronikingenjör som arbetar med att utforma militära lednings- och kommunikationssys- tem skulle, för att ta ett exempel, inte behöva särskilt mycket vidareutbildning för att kunna utforma system för flygtrafikled- ning.65

Samtliga anställda inom denna senare kategori skulle behöva någon form av vidareutbildning. I en del fall skulle ett till två års studier på universitetsnivå krävas. I andra fall skulle omskolning på arbetsplat-

sen vara tillräckligt. I en studie finansierad av ACDA drogs följande slutsats:

Beträffande omskolning var både ingenjörer och företagsledningar överens om att i de fall teknisk vidareutbildning behövdes, borde den äga rum inom företaget och som regel vara knuten till konkreta arbetsuppgifter. När ingenjörer i försvarsindustrin flyttar över till en kommersiell miljö, uppnås de bästa resultaten uppenbarligen genom att man snabbt integreras i denna miljö och skaffar sig nya kunskaper genom kontakter med andra, som redan arbetar på det kommersiella området. De personer i företagsledande ställning som intervjuades i undersökningen rekommenderade att bara ett fåtal ingenjöreri taget övergick till civil verksamhet. De flesta menade, att de attityder som hänger samman med kostnadsmedvetande och produktkvalitet

inte utan vidare kan ändras genom formell utbildning, utan bara kan ändras successivt genom att ingenjören ifråga anpassar sig till sin nya arbetsmil- jö.66

Erfarenheterna från flygindustrin, där flera företag har försökt att komplettera sin produktion med marktransportsystem, visar vilka problem som företagsledare, administratörer och FoU-personal har mött när de försökt lämna den militära verksamheten för den civila. Boeing-Vertol i Philadelphia började tidigt på 1970-talet att ställa om sin anläggning för helikoptertillverkning till produktion av spår- och järnvägsvagnar. Man ägnade större uppmärksamhet åt att byta produktionsutrustning i fabriken än åt att planera omskolningen av de ingenjörer, som skulle konstruera de nya produkterna. Bara en av de ingenjörer, som ingick i den grupp som skulle göra konstruktions- arbetet, hade erfarenhet från den kommersiella civila sektorn. I början var ingenjörerna överdrivet optimistiska om hur enkelt deras kunskaper kunde tillämpas för de nya produkterna. Det dröjde en tid innan de lärde sig att t ex dörrar till spårvagnar öppnas tusentals gånger per vecka och måste vara både enkla och pålitliga. Brist på erfarenhet ledde till att Boeing-Vertol gick med på att leverera de första spårvagnarna till myndigheterna i Boston vid en tidpunkt, som inte medgav tillräcklig tid för test av prototyper. Underlåtenheten att ordentligt testa spårvagnarna ”på fältet” innebar att många av problemen med den ursprungliga konstruktionen inte uppmärksam- mades förrän spårvagnarna hade levererats till Boston. Liknande problem stötte Rohr Corporation i Kalifornien på, när man tillverkade ett snabbtågsystem (Bay Area Rapid Transport, BART- systemet) samt tunnelbanan för Washington DC. Bägge projekten utmärktes av bl a kostnadsöverskridanden och tekniska överrask- ningar.

I vissa fall har emellertid erfarenheterna från försvarsbeställningarna hjälpt företagen i deras nya satsningar. Det sätt på vilket produktio- nen av spårvagnar har organiserats vid Boeing-Vertols fabrik och de produktionstekniker man använder sig av har bidragit till en effektivare produktion.67 Allt detta visar tydligt på behovet av planering. Ju mer planering som läggs ned på ett omställningspro- jekt, desto mer sannolikt är det, att försvarsproduktionens fördelar kan föras över eller anpassas till civil produktion och desto mer uppenbart blir det vilka nya kunskaper och färdigheter som olika grupper av anställda måste skaffa sig.

Lokala omställningsprojekt

Tidigare har de flesta omställningsprojekt som finansierats av myndigheter eller universitet varit begränsade till studier av möjlig-

heterna till omställning. Relativt litet har gjorts på myndighetsnivä för att direkt främja omställning inom försvarsindustrin. Inom företagen själva har både ledning och anställda föredragit att om möjligt hålla sig kvar i den militära verksamheten. Under det senaste decenniet har emellertid försök gjorts att engagera lokala myndig- heter och försvarsanställda i planering inför nedskärningar i försva— ret.

Ursprunget till det växande lokala intresset var publiceringen av Lucas-arbetarnas plan för omställning i mitten av 1970-talet. Inför den omorganisation och de rationaliseringar som planerades vid Lucas Aerospace (som vid tillfället var till 50 procent beroende av militära beställningar), slöt sig de olika fackliga representanterna samman för att föreslå alternativa produkter, som man menade skulle göra det möjligt för företaget att behålla de anställda som hotades av avsked. De ursprungliga försöken att engagera forskare i sökandet efter nya produkter var inte framgångsrika och de 150 produkter som togs upp i kommitténs plan för företaget (publicerad 1976) hade alla föreslagits av Lucas-arbetarna själva.

Företagsledningen vid Lucas tog avstånd från kommitténs plan för företaget. Det har antytts att mycket av företagsledningens motstånd berodde på att planen var en utmaning mot företagsledningens rätt att besluta vad som skall produceras och hur företaget skall organiseras. Så länge labourpartiet var i regeringsställning, var det möjligt att hindra Lucas från att minska antalet anställda inom flygdivisionen med 2 000, såsom företagsledningen hade planerat. En samarbetsgrupp mellan företagsledningen och de fackliga organisa- tionerna inrättades med uppgift att söka efter nya produkter och visst stöd gavs av regeringen (förmodligen för att de 2 000 anställda inte skulle avskedas). Efter regeringsskiftet i maj 1979 intog emellertid företagsledningen en hårdare attityd. Sekreteraren i Lucas-arbetar- nas kommitté och en av dess mest aktiva medlemmar avskedades och i februari 1982 avskedades sedan ytterligare 2 000 arbetare vid Lucas- fabrikerna i Burnley.68

Det fanns några smärre framgångar. Exempelvis började Lucas Industries att tillverka en av de produkter som ursprungligen hade föreslagits i kommitténs företagsplan. Olyckligtvis kom produkten inte att tillverkas vid flygdivisionen, utan istället inom en del av företaget som redan producerade för den civila marknaden. Någon egentlig omställning ägde således inte rum. Den viktigaste konse- kvensen av Lucas-experimentet var istället den stimulans det gav till andra grupper av anställda och lokala grupper i andra länder i Europa och i Nordamerika som arbetar för omställning från militär till civil produktion.

Mycket av denna Lucas-inspirerade aktivitet har ägt rum i Storbrit- annien. Här följer endast ett litet urval av de aktiviteter kring omställning som har satts igång under senare år. Arbetarna vid Vickers föreslog t ex 54 alternativa produkter för varven i Barrow. I Newcastle föreslog man produkter som kunde ersätta stridsvagnen Chieftain. Arbetarna vid Royal Dockyards har börjat söka efter alternativa produkter för de varv som hotas av nedläggning och arbetare vid statliga Royal Ordnance Factories i norra London har erhållit bidrag för att söka efter alternativ till den produktion av tändrör, som har skurits ned. Den fackliga organisation som representerar de anställda vid det brittiska försvarsdepartementet har inlett en informationskampanj för att upplysa sina medlemmar om omställning och frågor om nedrustning. Lucas—kommittén grundade ett centrum för alternativa industriella och teknologiska system (Center for Alternative Industrial and Technological Sys- tems, CAITS), som är en forsknings- och konsultbyrå knuten till den tekniska högskolan North London Polytechnic. Den stöder fackliga organisationer i frågor om omställning.69

I England har det fackliga intresset för omställning huvudsakligen kommit från fackliga ledare på lokal nivå (”shop stewards”). Det fackliga intresset i de flesta andra västeuropeiska länder och i USA kommer däremot som regel från den centrala fackliga ledningen. I tex USA har det förbund som organiserar arbetarna inom större delen av försvarsindustrin, bl a flygindustrin — International Asso— ciation of Machinists and Aerospace Workers, IAM — stött förslag om lagstiftning rörande omställning, forskning om försvarsutgifternas sysselsättningseffekter samt omskolningsprogram för försvarssyssel- satta. I Italien har förslag väckts inom det nationella metallarbeta- reförbundet (FLM) om att försvarsindustrin skulle komplettera sin verksamhet med civil produktion. Detta har lett till att FLM börjat studera omställningsfrågan och satt igång upplysningskampanjer för att informera medlemmarna om omställningens ekonomiska aspek- ter. FLM har vidare uppmanat företagen Aermacchi, Oto-Melara, Agusta och Selenia att påbörja en diversifiering mot ökad civil produktion. Trots att principiella överenskommelser under senare år har träffats, har mycket litet skett på det praktiska planet. Agusta började tillverka en ambulanshelikopter, men den dominerande trenden inom italiensk försvarsindustri har varit expansion inom det militära området, snarare än omställning. I Frankrike är intresset för omställning, liksom för nedrustningsfrågor i allmänhet, minimalt hos alla berörda parter. En av de centrala fackliga organisationerna, CFDT (Confedération Francaise du Travail), har bildat en arbets- grupp för nedrustning och försvar, som skall undersöka vilka civila produkter som skulle kunna tillverkas av företag som för närvarande

producerar vapen.70 I varken USA, Italien eller Frankrike finner man emellertid en sådan facklig aktivitet i fråga om omställning som i England.

I Västtyskland har medlemmar i IG Metall, det tyska metallarbeta- reförbundet som organiserar de flesta arbetarna i försvarsindustrin, börjat bilda arbetsgrupper på de olika försvarsmaterieltillverkande företagen. Dessa kommittéer, som än så länge är koncentrerade till norra Västtyskland, har börjat diskutera vilka typer av produkter som skulle kunna tillverkas om beställningarna från det inhemska försvaret och från exportmarknaden minskade. Syftet har i samtliga fall varit att värna om sysselsättningen för dem som lever under hotet om avsked. Exempelvis har 9 000 arbetare vid Blohm & Voss-varvet utanför Hamburg hotats med avsked därför att efterfrågan på krigsfartyg har minskat. Arbetarna har föreslagit att företaget skall börja tillverka avsaltningsanläggningar för torra områden i tredje världens länder. År 1981 startades arbetsgrupper vid Krupp Mak Maschinenbau i Kiel och vid VFWs (Vereinigte Flugtechnische Werkes) fabrik i Bremen. Krupps företagsledning i Kiel har börjat studera en del av arbetsgruppens förslag, men har ännu inte accepterat något av dem.71

I USA växer de lokala aktionerna för omställning, men främst genom olika aktivistgrupper och inte genom de fackliga organisationernas verksamhet. Den kanske mest kända av dessa grupper är Center for Economic Conversion, (CEC, tidigare Mid-Peninsula Conversion Project i Kalifornien, MPCP), som startades 1975 för att informera allmänheten om försvars- och omställningsfrågor och för att bearbeta arbetare, tekniker, forskare, företag samt kommunala och andra lokala myndigheter och organisationer i syfte att utveckla alternativ sysselsättning för försvarsindustrin. I en publikation skriver två CEC-medarbetare om effekterna av en kärnvapenfrysning för den amerikanska ekonomin. De uppskattar hur stora resurser, som skulle kunna sparas till följd av en kärnvapenfrysning, och hur besparing- arna skulle kunna omfördelas för att skapa fler arbetstillfällen som ur samhällelig synpunkt vore mer värdefulla än vapentillverkning.72

På grund av det ökade intresset i USA för omställning både bland fackföreningsmedlemmar och lokala grupper, skapades ett informa- tionscentrum för omställning — Economic Conversion Clearinghouse — för att underlätta samarbetet mellan grupper på lokal, nationell och internationell nivå och för att stimulera en samordnad planering för omställning. Detta informationscentrum kommer att vara knutet till CEC . En annan intressant utveckling är att många grupper som CEC har börjat se omställning i ett större sammanhang. Omställning inom försvarsindustrin ses alltmer som en modell som går att tillämpa även

på anläggningar med helt civil produktion och som tillverkar produkter som förlorar sin efterfrågan nationellt eller internationellt. Erfarenheterna från försvarsindustriell omställning ses således som ett medel för att gjuta nytt liv i stagnerande ekonomier runt om i världen.

På internationell nivå har ett flertal konferenser organiserats under de senaste åren, som har fört samman fackföreningsmedlemmar, lokala aktivister, medlemmar av fredsrörelser och forskare. Syftet har varit att utbyta information och att stödja omställning. Den första konferensen, som ägde rum 1983 och stöddes av FNs samordnings- kontor för NGOs (icke-statliga organisationer), hade i första hand nordamerikanska deltagare. Den andra konferensen, som hölls i Boston i juni 1984, hade deltagare från 14 länder, i huvudsak från Västeuropa och Nordamerika. Som ett resultat av den andra konferensen upprättades ett organ för internationellt informations— utbyte om omställningsfrågor — International Economic Conversion Information Exchange. Det ska organisera kommande konferenser och två gånger om året producera en rapport om omställningsprojekt i olika länder.

Trots att intresset för omställning inom försvarsindustrin har ökat starkt på lokal nivå sedan mitten av 1970-talet, är det fortfarande tämligen få som är aktiva i arbetet för omställning. De flesta anställda, och de flesta invånare i samhällen med försvarsindustrier eller militära anläggningar, betraktar alltjämt försvarsutgifter som en garanti för ekonomiskt välstånd och arbete. De flesta fackliga funktionärer är inte heller motiverade att verka för omställning. De flesta anställda värnar i första hand om sina arbeten — särskilt i 1980—talets osäkra ekonomiska klimat. Så länge tillverkning av militära produkter tryggar deras arbeten, motsätter sig få anställda fortsatt vapentillverkning eller ens ökad sådan genom export. Exempelvis instämmer förmodligen de flesta franska arbetare med CGT-FOs bedömning att ”frågan om omställning huvudsakligen är akademisk” i det nuvarande ekonomiska klimatet. Inte ens misslyck- andet vid Lucas-fabriken kan helt skyllas på företagsledningen eller den konservativa regeringen. Konflikter mellan den lokala fackliga kommittén och de olika nationella fackförbunden samt kommitténs svårigheter att få de anställda i verkstäderna att alltid förstå dess agerande, bidrog också till bristen på framgång.73

Erfarenheterna från slutet av 1970-talet vid VFW-Fokkers fabrik i den västtyska staden Speyer är också lärorika i detta avseende. I februari 1976 tillkännagavs att 800 — 900 av totalt 950 anställda skulle avskedas. Det skulle ha inneburit en ökning av arbetslösheten i Speyer från 5,6 till ca 10 procent. De anställda och kommunen

lyckades i december 1978 utverka ett löfte från företaget att upprätthålla sysselsättningen vid fabriken ”tills vidare”. En del arbetare menade att de inte stödde vapentillverkningen enbart av sysselsättningsskäl och föreslog i stället en ökning av den civila produktionen vid fabriken. Men de flesta var i första hand bara angelägna om att behålla sina arbeten och därför försvann förslagen om en ökning av den civila produktionen på ett tidigt stadium från kampanjen vid Speyer-fabriken.74

Det återstår således mycket att göra ifråga om lokal organisation för att främja omställning inom försvarsindustrin. Europeiska metallar- betarefederationen (EMF) antog vid sin kongress i juni 1983 en resolution om ”Fred, nedrustning och begränsning av vapenexport”. Enligt EMF har de fackliga organisationerna två viktiga uppgifter. För det första skall man bedriva allmän upplysning om värdet av avspänning och nedrustning. För det andra skall man verka för att trygga sysselsättningen för dem som idag arbetar med tillverkning av försvarsmateriel. Förbättrad anställningstrygghet innebär planering för civil produktion inom försvarsindustrin, men också att verka för att upprätthålla och öka redan existerande civil produktion i de företag som arbetar med försvarsbeställningar. Härigenom motver- kas fluktuationer i försvarsbeställningarna samt främjas enligt EMF en gradvis omställning från militär till civil produktion med använd- ning av befintlig avancerad teknologi.

Det är emellertid viktigt att inse att både myndigheter och näringsliv måste engageras i omställningsprocessen för att den skall bli framgångsrik. Det är särskilt viktigt att inse att så länge staterna fortsätter att köpa vapen, kommer vapen att tillverkas. Och så länge staterna köper vapen i sådana kvantiteter som man har gjort under senare år, blir det mycket svårt att med framgång arbeta för en omställning. FNs expertgrupp om sambanden mellan nedrustning och utveckling sammanfattade förhållandet mellan stat, industri och anställda i sin rapport till FNs generalsekreterare 1981 på följande sätt:

Det primära ansvaret för omställning kommer generellt sett att åvila regeringen. Detta beror på den speciella karaktär som förhållandet mellan regeringen och den militära sektorn har, särskilt ifråga om att sätta igång förberedelserna för omställning. Regeringen bör ta initiativet, medan det är en gemensam angelägenhet för industrin, de fackliga organisationerna och myndigheterna i de mest försvarsberoende regionerna och kommunerna att skaffa fram detaljerad kunskap om anpassningsproblemens typ och omfatt- ning samt att utforma åtgärder för att lösa dessa problem.”

Trots den ökande lokala verksamheten, och trots det stora antal studier som har genomförts för att påvisa att en omställning inom

försvarsindustrin är möjlig, återstår ett omfattande politiskt arbete, om några avgörande stegi riktning mot omställning inorn försvarsin- dustrin skall kunna tas.

Noter

1

b.)

Den amerikanska regeringens syn på omställningsprocessen efter andra världskriget förklaras i ett dokument från FN, Department of Economic and Social Affairs, Economic and Social Consequences of Disarmament. Volume II: Replies of Governments and Communications from Interna- tional Organizations, E/3593/Rev. 1, New York: 1962. De amerikanska erfarenheterna är sammanfattade i The Economic Effects of Disarma- ment, London: The Economist Intelligence Unit, och Toronto: Univer- sity of Toronto Press, 1963, sid 121 och 123. Se också Thomas P. Ruane, Federal Response to Economic Crises: The Case of Defense Economic Adjustment, Doctoral Thesis, George Washington University, Washing- ton, DC, 1977, sid 64 och US Congress, Senate, Committee on Commerce, Hearings: National Economic Conversion Commission, 88th Cong., 2nd Sess., 25 May och 22 June 1964, Washington, DC: US Govt. Printing Office, 1964, yttranden av Senator George McGovern, sid 44. I Economic Report of the President, Washington, DC, January 1961, karaktäriserades övergången efter andra världskriget på följande sätt: ”Stora inskränkningar i produktionen av konsumtionsvaror och tjänster, en fyrdubbling av utgifterna för bostadsbyggande och en kraftig uppgång i näringlivets investeringar i ny produktionskapacitet samt nya lager uppvägde i de närmaste den stora minskningen i produktionen för försvaret." (sid. 47-48). Informationen om Storbritannien är hämtad från Economist Intelligence Unit, The Economic Effects of Disarmament, op.cit. , sid. 117, 119-120. Informationen om Sovjetunionen kommer från Alexander Kursky och Mikhail Khlusov, ”Post—War Economic Reconstruction in the USSR (Reconversion in Socialist Economics)”, sid. 3 och 8 i Socio-Economic Problems of Disarmament, Soviet Peace Committee, Disarmament Commission, Wien: International Institute for Peace, 1979. Ibid, sid. 3. Economist Intelligence Unit, The Economic Effects of Disarmament, op.cit., sid. 121. I Förenta Staterna, ”...hade både konsumenter och näringsliv ackumulerade likvida tillgångar som de snabbt utnyttjade till köp ...” (sid. 123).

Ibid. , sid. 120 och Ruane, Federal Response to Economic Crises, op. cit. , sid. 64.

Economist Intelligence Unit, The Economic Effects of Disarmament, op. cit., sid. 119 och 121, och Ulrich Albrecht, ”Researching Conversion: A Review of the State of the Art”, i Experiences in Disarmament, ed. Peter Wallensteen, Uppsala: Department of Peace and Conflict Research, juni 1978, sid. 11-46. En del av 1940-talets litteratur som beskriver omställ- ningen i USA efter andra världskriget är sammanfattad i J.S. Ballard, The Shock of Peace: Military and Economic Demobilization after World War II, Los Angeles: UCLA, PhD Thesis, 1974.

7 Murray L. Weidenbaum, ”Industrial Adjustments to Military Expendi- ture”, sid. 461 iAdjustments of the US Economy to Reductions in Military Spending, ACDA/E-156, ed. Bernard Udis, Washington, DC: ACDA, December 1970. 8 Judith Reppy, ”The United States”, sid. 22-23 i The Structure of the Defence Industry: An International Survey, ed. Nicole Ball och Milton Leitenberg, London: Croom Helm, 1983. Före andra världskriget var det bara ett fåtal företag i USA som i fredstid tillverkade vapen. ”Under 1800-talet tillverkades kanoner och krigsfartyg dels vid fabriker och varv som tillhörde staten, dels vid privata företag. Men det var bara under krig som vapenproduktionen låg på en någorlunda hög nivå. I själva verket var det dominerande draget i vapenproduktionen fram till andra världskriget dess sporadiska karaktär. En följd härav var att USA var militärt oförberett när krig bröt ut eftersom den amerikanska industrins produktion var helt civilt inriktad. Men efter att krig brutit ut ökades vapenproduktionen hastigt. När kriget var slut och försvarsutgifterna minskade igen drogs produktionen ner. När andra världskriget slutade hade de flesta företag som gått över från civil till militär produktion lagts ner eller återvänt till den civila marknaden.” (Ibid., sid. 21). 9 Michael Brzoska, ”The Federal Republic of Germany”, sid. 111 i Ball och Leitenberg, The Structure of the Defence Industry, op.cit.. Ett liknande mönster kunde observeras i Sverige: ”Delvis som ett resultat av utvecklingen av de internationella förbindelserna, förändrades den svenska försvarsindustrins struktur påfallande litet efter andra världskri- get. Många av de civilt orienterade företagen som hade varit engagerade i vapenproduktion återgick till civil produktion och började sälja på en världsmarknad som hungrade efter varor. De mera specialiserade företagen, å andra sidan, var efter en kort period av minskande försvarsbeställningar återigen starkt involverade i militär produktion. Ett exempel är Saab, som försökte frigöra sig själv på olika sätt från totalt beroende av beställningar från försvaret när kriget tog slut. Man började tillverka personbilar och konstruerade ett civilt passagerarflygplan. Upprustningen i början av 1950-talet utnyttjade emellertid hela flygin- dustrins kapacitet och produktionen av civila flygplan upphörde.” (Per Holmström och Ulf Olsson, ”Sweden", sid. 141 i Ball och Leitenberg, The Structure of the Defence Industry, op.cit.). 10 Ellis R. Mottur, Conversion of Scientific and Technical Resources: Economic Challenge — Social Opportunity , Monograph no. 8/GWPS-Mon 8, Washington, DC: Program of Policy Studies in Science and Techno— logy, George Washington University, March 1971, sid. 38-39. 11 Weidenbaum, ”Industrial Adjustments to Military Expenditure”, op.cit. , sid. 462. 12 Till exempel karaktäriserades Nixonadministrationens politik — när utgifterna till Vietnamkriget reducerades i början på 70-talet— på följande sätt: ”. . .administrationens övergripande omställningspolitik verkar inne- bära att man förlitar sig på marknadskrafterna och använder en ökad penningmängd för att uppmuntra nyinvesteringar och därigenom skapa sysselsättning för anställda som tvingats lämna försvarsindustrin. Man utgår ifrån att enskilda skall finna arbete på vanligt sätt på arbetsmark-

naden, även om detta skapar påfrestningar för miljontals människor. Där arbetslösheten visar sig vara alltför besvärande kommer regeringen — istället för att främja omställning — satsa ökade resurser på försvarsindu- strin.” (Leonard Rodberg, ”Report on the Conference on Economic Conversion”, sid. 288 i US Congress, Senate, Committee on Labor and Public Welfare, Special Subcommittee on National Science Foundation, Hearings: National Science Foundation Conversion Programs, 1971 , 9lst Cong., lst Sess., 26-27 October 1971, Washington, DC: US Govt. Printing Office, 1971.) 13 För en vidare diskussion om viktiga försvarsindustriella särdrag som beror på statlig efterfrågan i USA, se Reppy, ”The United States", op.cit., sid. 26. 14 Angående USA, se ibid., sid 28. Angående Västtyskland, se Brzoska, ”The Federal Republic of Germany”, op. cit. , sid. 117. Angående Italien se Sergio A. Rossi, sid. 253-254, i Ball och Leitenberg, The Structure of the Defence Industry, op. cit.. 15 Angående USA, se Reppy, ”The United States”, op. cit. , sid. 39. Angående Västtyskland, se Brzoska, ”The Federal Republic of Germa- ny”, op. cit., sid. 133. 16 Sir Ieuan Maddock, Civil Exploitation of Defence Technology. Report to the Electronics ECD, London: National Economic Development Office, 1983, sid. 4-5. För en diskussion om hur de största europeiska vapentillverkarna ser på dessa och angränsande problem, se Bernard Udis, Adjustment of High Technology Organizations to Reduced Military Spending: The Western European Experience, NSF-RA—X—75-016, Was- hington, DC: National Science Foundation, October 1974, sid. 311-363. En analys av de viktigaste skillnaderna mellan de militära och civila rymdsektorerna i USA inriktades på följande fem områden: statliga betalningar, marknadsföring, finansieringsmetoder, operativa funktioner och personaladministration. Se Mottur, Conversion of Scientific and Technical Resources, op. cit., sid. 83-92. 17 Det är viktigt att notera att det är inte bara är de som argumenterar för nedrustning som ifrågasätter den militära teknologins värde för den civila industrin. Även representanter för försvarsforskningen har uttryckt sådana synpunkter. ”Det måste bli erkänt att det viktigaste syftet med militär FoU ligger på det militära området, och en hög tjänsteman inom fransk militär forskning och utveckling uttryckte mångas uppfattning när han framförde meningen att civila resurser i det långa loppet borde användas på problem vilka man söker civila lösningar för”. Udis, Adjustment of High Technology Organizations to Reduced Military Spending, op. cit., sid 413. 18 Angående USA, se Reppy, ”The United States”, op. cit. , sid. 33-35. Om Västeuropa, se Udis, Adjustment of High Technology Organizations to Reduced Military Spending, op. cit. , sid. 413-443. När det gäller Polen, se Stephen Tiedtke, ”Czechoslovakia”, i Ball och Leitenberg, The Structure of the Defence Industry, op. cit., sid. 205. 19 Udis, Adjustment of High Technology Organizations to Reduced Military Spending, op. cit., sid. 413.

20 Ibid, sid. 415. Se också Maddock, Civil Exploitation of Defence Technology, op. cit.. 21 Mottur, Conversion of Scientific and Technical Resources, op. cit. , sid. 81. Det skall emellertid påpekas att Mottur antar att vissa civila tillämpningar har blivit förbisedda på grund av att programmen för teknologiutnyttjan- de ”dominerades av tekniker vars bakgrund i första hand är från militärsektorn, rymdindustrin och atomenergiområdet, snarare än från de civila områden där informationen förhoppningsvis kunde användas.” Enligt Mottur ”innebär tillvaratagandet av en teknologisk nyhet inte bara en fråga om att förstå teknologin, utan man måste dessutom binda samman de möjliga tillämpningarna av teknologin ifråga med de behov och möjligheter som finns inom den civila sektorn. Personer som kan överbrygga hindren mellan den militärt inriktade tekniska informationen och civila behov kan sannolikt föreslå alternativa användningsområden för denna information” (sid. 82). 22 Udis, Adjustment of High Technology Organizations to Reduced Military Spending, op. cit., sid. 420. 23 Reppy, ”United States”, op. cit., sid. 35. 24 United Nations, General Assembly, Study on the Relationship Between Disarmament and Development: Report of the Secretary-General, A/ 36/356, New York, 1981, sid. 109. 25 Slutsatserna av detta forskningsprogram är sammanställda i The Econ- omic Impact of Reductions in Defense Spending, Washington, DC: Economics Division, Bureau of Economic Affairs, ACDA, 1972, sid. 31. 26 Ibid, sid. 4. 27 Som exempel på en studie av USAs ekonomi, se Lawrence R. Klein och Kei Mori, ”The Impact of Disarmament on Aggregate Economic Activity: An Econometric Analysis”, sid. 93—120, i Adjustments of the US Economy to Reductions in Military Spending, ed. Bernard Udis, ACDA/E-156, Boulder: University of Colorado, december 1970. Flera ekonometriska studier av den norska ekonomin har utförts sedan mitten av 1960-talet. De två senaste är Ådne Cappelen, Olav Bjerkholt och Nils Petter Gleditsch, Global Conversion from Arms to Development Aid: Macroeconomic Effects in Norway, Prio Publication S-9/82, Oslo: Prio, 1982, och Olav Bjerkholt, Ådne Cappelen, Nils Petter Gleditsch och Knut Moum, Disarmament and Development: A Study of Conversion in Norway, Prio Publication S-7/80, Oslo: Prio, 1980. När det gäller Västtyskland, se rapporten från Deutsches Institut för Wirtschaftsfor- schung, Macro-Economic Effects of Disarmament Policies on Sectoral Production and Employment in the Federal Republic of Germany, with Special Emphasis on Development Policy Issues (utarbetad av R. Filip-Köhn, R. Krengel och D. Schumacher), Berlin: May 1980. Leontieff—Duchins modellstudie delade upp världen i 15 regioner och uppskattade de ekonomiska effekterna av minskade militära utgifter i dessa regioner. Se Wassily Leontief och Faye Duchin, Worldwide Economic Implications of a Limitation on Military Spending, rapport till UN Centre for Disarmament, New York: Institute for Economic Analysis, NYU, juni 1980.

28 Senator Alan Cranston, Transcript of Proceedings, US Senate, Commit- tee on Banking, Housing and Urban Affairs, Hearings on Diversification of Defense and Aerospace Corporations, 10 augusti 1971, sid. 4-6. 29 Angående statligt stöd åt större leverantörer, se till exempel Weiden- baum, ”Industrial Adjustments to Military Expenditures”, op. cit., sid. 487-491; US House, Subcommittee of Committee on Government Operations, Hearings: Application of Aerospace and Defense Industry Technology to Environmental Problems, Washington, DC.: 23-24 novem- ber 1970, sid. 40-42, 86—87, 105-107, 113-134, 169, 171, 174-177, 190, 201-202, 210, 212-213, 222, 236, 243-244. Möjlighet till vinstdelning diskuteras i Darwin W. Daicoff, ”Intergovernmental Resource Trans- fers”, i Udis, ed., op. cit., sid. 434-450. 30 Subsidy and Subsidy-Like Programs of the US Government, US Congress, Joint Economic Committee, 86th Cong., 2nd Sess., Washington, DC: 1960; US Congress Joint Economic Committee, The Economics of Federal Subsidy Programs, A Compendium of Papers, del I, och en Staff Study, 92nd Cong., 2nd Sess., Washington DC: 8 May 1972; US Congress, Joint Economic Committee, Staff Study: Federal Subsidy Programs, 93rd Cong., 2nd Sess., Washington, DC: 18 October 1974. Se också, S. Dorell, Subsidy and Subsidy-Like Programs of the US Federal Government, Fiscal Years 1971-1976, Washington, DC: Economics Division, Congressional Research Service, Library of Congress, 75-137E, HD 3600, 3 juni 1975. 31 Den mest genomarbetade officiella studien i USA av åtgärder som kan vidtas för att dämpa de negativa effekterna av försvarsindustrins omställning är Report of the Committee on the Economic Impact of Defense and Disarmament, Washington, DC: 1965. Denna studie, känd som ”Ackley-rapporten” efter dess ordförande, drog slutsatsen att de instrument som redan existerar för att klara av andra slags ekonomiska störningar, skulle räcka för att ta hand om problem i samband med eventuella minskningar i försvarsbeställningarna. Ackley-rapporten för- anleddes av minskningarna i militär materielanskaffning 1963-64, men när den publicerades hade USAs militära utgifter redan börjat öka igen på grund av den militära uppbyggnaden i Vietnam. Frågan om försvarsin- dustrins omställning förlorade således sitt intresse hos myndigheter och leverantörer till försvaret eftersom militärutgifterna började öka kraf- tigt. 32 Udis, Adjustment of High Technology Organizations to Reduced Military Spending, op. cit., sid. 117-216. 33 De senaste förslagen till sådan lagstiftning är the Defense Economic Adjustment Act (HR 425), som ledamoten av representanthuset Ted Weiss lade fram 1982, och the Economic Conversion Act (HR 4805) framlagd av Nicholas Mavroules 1984. En kort och bra sammanställning av två förslag till omställningslagstiftning (5.4430, framlagd av senator McGovern den 2 oktober 1970 och S. 32, framlagd av Senator Kennedy den 14 augusti 1970) finnsi Mottur, Conversion of Scientific and Technical Resources, op. cit., sid. 112-127. Enbart 1971 fanns 30 lagförslag hos kongressen. En beskrivning av 18 av dessa förslag finns i J. Bergsman, Economic Adjustments to New National Priorities, Washington, DC:

Urban Institute, July 1971, sid. 37-39. Kongressrapporter och hearings behandlar ofta ämnen med anknytning till omställning. Se till exempel US Senate, Committee on Labor and Public Welfare, Readings: Convertibi- lity of Space and Defense Resources to Civilian Needs: A Search for New Employment Potentials, Washington, DC: US Govt. Printing Office, 1965, 2 delar, och US Senate, Committee on Labor and Public Welfare, Hearings: Postwar Economic Conversion, 9lst Cong., 2nd Sess., 2 delar, Washington, DC: US Govt. Printing Office, 1970. En annan kategori av lagstiftning som det gått lika illa för som för omställningsförslagen är de 5 k ”transfer amendments” som föreslagits regelbundet sedan 1976. I alla dessa tillägg har föreslagits särskilda minskningar i delar av försvarsbud- geten och särskilda civila program där dessa inbesparingar kunde utnyttjas. Det första förslaget, framlagt av kongressledamoten Elizabeth Holzman, innebar att 2,5 miljoner dollar skulle skäras bort från försvarsutgifterna och istället användas i 8 program inom den civila sektorn. Det uppskattades att dessa 8 program skulle ha skapat 235 000 jobb. Förslaget förkastades med 317 röster mot 85. Alla senare förslag har också avvisats av kongressen. 34 Elizabeth Drew, ”A Political Journal”, The New Yorker, 1983. 35 Mottur, Conversion of Scientific and Technical Resources, op. cit., sid.

104-105.

36 European Trade Union Institute, Disarmament and the Conversion of Arms Industries to Civil Production: A Review of Possibilities and Experiences in Western Europe, Bryssel, oktober 1983, sid. 72-73. 37 Soviet Peace Committee, Disarmament Commission, Soda-Economic Problems of Disarmament, Wien: International Institute for Peace, 1979, sid. iii. 38 Ibid. Avsaknaden av sådana hinder i Sovjetunionen förklarades på följande sätt: ”Det är naturligt att problem som rör omställning av militär produktion ses på olika sätt i socialistiska och kapitalistiska länder. Det socialistiska samhället är uppbyggt på klasser av arbetande människor och på sociala grupper. I ett sådant samhälle finns inte plats för klasser eller sociala grupper som agerar uteslutande utifrån sina egna snäva egennyt- tiga intressen, som försöker skaffa sig sociala privilegier på bekostnad av andra, som söker annektera eller utöva aggression mot andra folk, och ser krig som en källa till välstånd. Tanken utvecklades väl av generalsekre- teraren i Sovjetunionens kommunistiska partis centralkommitté, ordfö- randen i högsta Sovjet, kamrat Leonid Brezhnev i en TV-utsändning vid hans besöki Västtyskland i maj 1978: ”Vi i Sovjetunionen — påpekade han — har varken klasser eller sociala och yrkesmässiga grupper som är intresserade av krig eller förberedelser för krig och som hoppas att vinna på det. Naturligtvis har vi militära anläggningar och en armé — men varken dessa anläggningars ledning eller försvarsmaktens befälhavare, arbetare eller soldater ser krig och militära beställningar som en förutsättning för sitt välstånd. Vi skulle vilja — till stor nytta för samhället — ställa om militära anläggningar till en fredlig tillverkning, till fredliga, kreativa syften.” (Pravda, 7 maj, 1978)” (ibid, sid. iii). 39 Milton Leitenberg, ”The Counterpart of Defense Industry Conversion in

the United States: The USSR Economy, Defense Industry and Military

Expenditure. An Introduction and Guide to Sources”, Journal of Peace Research 16 (1979):3, sid. 266. 40 Detta avsnitt är baserat på Milton Leitenberg, ”Research and Develop-

41

ment in (C)BW" i Studies on Military R&D and Weapons Development, rapport till utrikesdepartementet, Stockholm, 1984. Det är viktigt att påpeka att USAs beslut att upphöra med produktionen av biologiska stridsmedel var ensidigt. Det var inte förrän 1972 som USA, Sovjetunio- nen och Storbritannien undertecknade avtalet om förbud mot utveckling, tillverkning och lagring av bakteriologiska (biologiska) och giftvapen och deras förstörelse. Även om detta avtal undertecknades den 10 april 1972 kompletterades det inte förrän den 26 mars 1975 med de ytterligare 20 länder som var nödvändiga för att det skulle träda i kraft. Historien om OEA återfinns i Ruane, Federal Response to Economic Crises, op. cit.. Seymour Melman hävdar att OEA är ”ett av regeringens instrument för att hindra ekonomisk omställningsplanering både i den militära industrin och på militära baser. Så snart en grupp kongressleda- möter har gjort förfrågningar angående planering för ekonomisk omställning, har försvarsdepartementet hänvisat till OEA som bevis på att dessa är föremål för åtgärd, vilket gjort ytterligare steg onödiga. Nu har OEA emellertid i realiteten fått begränsa sig till omställning av militära baser.” Se Seymour Melman, ”Converting from Military to Civilian Industry: Conclusions from American Experiences”, i Wallen- steen, ed., Experiences in Disarmament, op.cit., sid. 71-73. 42 En studie från 1970 rörande nedläggning av baser i USA drog slutsatsen

43

att även om vissa baser var ytterst viktiga för det lokala näringslivet, så var de flesta inte det. Den låga lokala beroendet berodde på att många baser strävar efter att bli så oberoende som möjligt och bara göra begränsade inköp av varor och tjänster i lokala företag. I några fall betydde stängningen av en bas att flera lokala arbetstillfällen skapades för lokalbefolkningen, eftersom försvarsdepartementet hjälpte civilt anställ- da att finna andra statliga arbeten på andra orter och att de anhöriga till den militära personalen lämnade den lokala arbetsmarknaden. Se Darwin W. Daicoff, ed., Economic Impact of Military Base Closings, ACDA/ E-90, University of Kansas, april 1970. New York Times, 4 oktober 1964. 44 US Arms Control and Disarmament Agency, The Economic Impact of

Reductions in Defense Spending, op. cit., sid. 16. 45 Till exempel hade det lagförslag som senatorerna McGovern och Mathias

lade fram 1977 följande lydelse: ”& 102. (a) Rådet skall (1) främja förberedelsen av konkreta planer för civilt inriktade offentliga projekt som gäller viktiga nationella intressen (såsom transporter, bostäder, utbildning, hälsovård, miljövård, förnyel- sebara energiresurser etc.) genom de olika civila federala myndigheterna liksom genom delstats- och lokala myndigheter...” Congressional Record, vol. 123, no. 179 (2 november 1977). På samma sätt föreslog en undersökning verkställd av National Planning Association i USA att ”. . .statliga och lokala myndigheter gav i uppdrag åt en särskild enhet eller tjänsteman att svara för datainsamling och andra informationsåtgärder när det gäller effekterna på respektive ort av

möjliga militära nedskärningar.” Se US Arms Control and Disarmament Agency, The Economic Impact of Reductions in Defense Spending, op. cit. , p. 18. NPA-studien ifråga är National Planning Association, Community Readjustment to Reduced Defense Spending, ACDA/E-57, January 1966. 46 Tony Topham, ”A Labour Movement Strategy for Arms Conversion”, London: Trade Unions for END, februari 1983, mimeo. Se också, Rob Edwards, ”Only Doing our Jobs”, The New Statesman, 6 april 1984, sid. 8-9. 47 Se US Arms Control and Disarmament Agency, The Economic Impact of Reductions in Defense Spending, op.cit., sid. 19. Se också Kirschner Associates, Adjustments to Reduced National Defense Expenditures in New Mexico, ACDA/E-58, Washington, DC: januari 1966. 48 ,”Kalifornien-experimentet" beskrivs kortfattat i Murray L. Weiden- baum, ”Industrial Adjustments to Military Expenditure Shifts and Cutbacks”, sid. 476-478, i Udis, Adjustments of the US Economy to Reductions in Military Spending, op. cit. . Liknande försök som gjorts från försvarsindustrins sida när det gäller att expandera till den icke-militära offentliga sektorn beskrivs i ibid., sid. 478-487. 49 Data rörande Italien återfinns i Rossi, ”Italy”, op. cit., sid. 224. Angående Storbritannien, se Ron Smith, ”The Resource Cost of Military Expenditure”, i Democratic Socialism and the Cost of Defence, ed. Mary Kaldor, Dan Smith och Steve Vines, London: Croom Helm, 1979. Angående Sovjetunionen, se United Nations, General Assembly, Study on the Relationship Between Disarmament and Development, op. cit. , sid. 115, och David Holloway, ”The Soviet Union”, sid. 58, i Ball och Leitenberg, The Structure of the Defense Industry, op. cit.. 50 Murray L. Weidenbaum, The Economics of Peacetime Defense, New

York: Praeger, 1974, sid. 43-44. Försvarsdepartementet publicerar årligen en hel del information om vilka företag som får FoU- och leveranskontrakt: Military Prime ContractAwards by Regions and States; 500 Contractors Listed According to Net Value of Military Prime Contract Awards for Research and Development, Test and Evaluation Work; och 100 Companies and their Subsidiary Corporations Listed According to Net Value of Military Prime Contract Awards. Ett problem — som inte är begränsat till USA — uppkommer när det gäller information om underleverantörer. De två mest citerade studierna om underleveranser i USA är: CEIR, Economic Impact Analysis of Subcontracting Patterns, Bethesda, Md: september 1966, och Jack Faucett Associates, The Regional and Industrial Distribution of Defense Subcontracting and Indirect Procurement, ACDA/E/RA-69, Washing- ton, DC: US Department of Labor, augusti 1970. 51 Brzoska, ”The Federal Republic of Germany”. op. cit., sid. 129. 52 Rossi, ”Italy”, op. cit. , sid. 221, och Michael Brzoska, ”Economic Problems of Arms Production in Western Europe — Diagnoses and Alternatives”, i Militarization and Arms Production, ed. Helena Tuomi och Raimo Väyrynen, London: Croom Helm, 1983. Se också kapitel IB ”Dependence on the Military Market”, sid. 19-30, i Udis, Adjustment of

High Technology Organizations to Reduced Military Spending, op. cit.. 53 Resource Management Corporation, Defense Dependency of the Metal- working Machinery and Equipment Industry and Disarmament Implica- tions, ACDA/E-130, Washington, DC: juni 1969, och Battelle Memorial Institute, The Implications of Reduced Defense Demand for the Electro- nics Industry, Washington, DC: ACDA/E-48, september 1965. 54 United Nations, General Assembly, Study on the Relationship Between Disarmament and Development, op. cit., sid. 129-130. 55 Brzoska, ”The Federal Republic of Germany”, op. cit., sid. 123-124. 56 Marion Anderson, The Empty Pork Barrel: Unemployment and the Pentagon Budget, Lansing, Mich: Public Interest Group in Michigan, 1978, och The Impact of Military Spending on the Machinists Union, Washington, DC: International Association of Machinists, januari 1979. Philip Webre, Jobs to People: Planning for Conversion to New Industries, Washington, DC: Exploratory Project on Economic Alternatives, 1980. Med tanke på det amerikanska arbetsmarknadsdepartementets statistik verkar Webres uppskattning om att 50 000 arbeten skapas direkt och indirekt per 1000 miljoner dollars investering, hög. Se US Congressional Budget Office, Defense Spending and the Economy, Washington DC: US Govt. Printing Office, februari 1983, sid. 42-45, 65-69. Rörande Andersons arbete, uppger Congressional Budget Office att ”denna studie antar att, på grund av att en större del av BNP spenderas på försvaret samtidigt som en lägre summa spenderas på andra ändamål så måste en högre faktisk försvarskostnad med nödvändighet leda till lägre faktiska utgifter på annat håll. En sådan slutsats följer bara om ekonomin befinner sig i full sysselsättning, vilket knappast är en rimlig beskrivning av ekonomin av idag i USA. Vidare, använder studien omoderna och inkonsekventa beräkningar av direkta sysselsättningseffekter av försvars- respektive civila anslag och negligerar multiplikator-effekterna som har en tendens att göra totaleffekterna lika.” (sid. 43). 57 DeGrasse, Military Expansion, Economic Decline, op. cit., sid. 29-30, 48-49. DeGrasse har kritiserats för att ignorera den utjämning som antas ske på grund av multiplikatoreffekten och hans resultat har jämförts med dem som producerats av US Congressional Budget Office. Den här kritiken kan emellertid vara missriktad därför att CBO-studien ser på sysselsättningseffekterna av alla former av militära utgifter, medan åtminstone en del av DeGrasses argument baseras på en jämförelse av sysselsättningseffekterna av militär upphandling med köp från industrin generellt. Se ”On DeGrasse and Military Spending”, Challenge, Septem- ber-October 1983. 58 Om Storbritannien se Labour Party Defense Study Group, Sense About Defence, London: Quartet, 1977, sid. 79-80. Den höga arbetslösheten hittills under 1980-talet har utan tvekan påverkat statistiken, men det är troligt att den relativa inbördes ordningen är oförändrad. Om Italien, se Rossi, ”Italy”, op. cit., sid. 239, 253. 59 ”Military Job Skills: Will They Transfer?”, SLECP Briefing, no. 8, St. Louis Economic Conversion Project, augusti 1981, sid. 5. Den MPCP- rapport som refereras till är Creating Solar Jobs som undersökte

möjligheten till omställning inom militärindustrin i Santa Clara Valley- området i Kalifornien. De ACDA—stödda studierna är The Potential Transfer of Industrial Skills from Defense to NonDefense Industries ACDA/E—102, Department of Labor, State of California, juni 1968, och (I ) Post Layoff Experiences — Republic Aviation Workers and (11 ) The Transferability of Defense Job Skills to Non-Defense Occupations, ACDA/E-69, Department of Labor, State of New York, augusti 1966. 60 SLECP Briefing, sid. 5. 61 Ibid, sid. 5. Se också Mottur, Conversion of Scientific and Technical Resources, op. cit., sid. 76-78. 62 ACDA, The Economic Impact of Reductions in Defense Spending, op. cit., sid. 24. 63 Maddock, Civil Exploitation of Defence Technology, op. cit., sid 4. 64 Ibid. 65 Mottur, Conversion of Scientific and Technical Resources, op. cit., sid. 72-76. 66 ACDA, The Economic Impact of Reductions in Defense Spending, op. cit., sid. 27. Rapporten varifrån denna slutsats är hämtad är The Transferability and Retraining of Defense Engineers, ACDA/E-110, Stanford, Calif.: Stanford Research Institute, november 1967, sid. 53. 67 Melman, ”Converting from Military to Civilian Industry”, op. cit., sid. 74—82. 68 Lucasexperimentet är beskrivet i flera skrifter. Se till exempel European Trade Union Institute, Disarmament and the Conversion of Arms Industries to Civil Production, op. cit., sid. 71-75; Reijo Lindroos, Disarmament and Employment: A Study on the Employment Aspects of Military Spending and on the Possibilities to Convert Arms Production to Civilian Production, Helsinki: Central Organization of Finnish Trade Unions (SAK)/Tampere Peace Research Institute, sid. 135-138; Mary Kaldor, ”Workers” Initiatives for Conversion: Reflections on British Experiences”, i Wallensteen, ed., Experiences in Disarmament, op. cit. , sid. 89-91. 69 Se European Trade Union Institute, Disarmament and the Conversion of Arms Industries to Civil Production, op. cit., sid. 75-77; och Society of Civil & Public Servants, Defence Expenditure and Employment: The Case for a Planned Programme for the Alternative Use of Resources, London: September 1983 och The Employment Effects of Nuclear Disarmament, London: 1983. 70 Angående både Italien och Frankrike, se European Trade Union Institute, Disarmament and the Conversion of Arms Industries to Civil Production, op. cit., sid. 80-85. 71 Ibid, sid. 77-80. En hel del har skrivits i Västtyskland rörande omställning under de senaste åren. Några av de allra senaste artiklarna är: Rainer Duhm, Eckardt Hildebrandt, Ulrich Miickenberger and Eberhard Schmidt, ed., ”Wachstum Alternativ — Initiativen fiir eine Andere Produktion”, Kritisches Bewerkschaftsjahrbuch 1983/84, Västberlin: 1983; Claus Sobott, ”Die Gewerkschaften Zwischen Rationalisierungs- schutz und Alternativer Produktion”, in Technik und Gesellschaft Jahrbuch 2, ed. Werner Rammer et al., Frankfurt och New York: 1983;

och Michael Brzoska, ”Ansätze zur Erfolgreichen Umstellung von

Riistungs- auf Zivile Produktion”, Österreichische Zeitschrift fiir Politi- kwissenschaft, 12:2 (1983): 167-184.

72 Dave McFadden och Jim Wake, The Freeze Economy, Mountain View, Calif: Mid-Peninsula Conversion Project, 1983. 73 Angående Frankrike, se European Trade Union Institute, Disarmament and the Conversion of Arms Industries to Civil Production, op. cit. , sid. 82-83. Lucas, se sid. 73-74. Beträffande andra brittiska vapentillverkares attityder, se Edwards, ”Only Doing Our Jobs”, op. cit., sid. 8-9. 74 Christian Wellman, ”Problems with the Creation of Factory Oriented Concepts of Conversion. A Selection — Using as an Example of Conflict on the Attempts to Close Down the VFW-Fokker Plant at the Town of Speyer”, Current Research on Peace and Violence, nr. 2 (1980): 99-117. 75 United Nations, General Assembly, Study on the Relationship between Disarmament and Development, op. cit., sid. 125, para. 286.

3. Möjligheter till omställning inom svensk försvarsindustri — två fallstudier

Svante Iger

3.1. Inledning

Det går inte utan vidare att generalisera, när det gäller den svenska försvarsindustrins förutsättningar att ställa om från militär till civil produktion. Visserligen har den militär-industriella verksamheten vissa särdrag som är gemensamma för de olika företagen, men samtidigt är spännvidden stor inom försvarsindustrin i alla de avseenden som har betydelse för möjligheterna till omställning.

Försvarsindustrin verkar inom en rad olika branscher, men kund- kretsen är gemensam: det svenska försvaret, militära myndigheter i andra länder och andra försvarsindustrier. De sinsemellan mycket olika produkterna används under likartade omständigheter, som materiel i en militär organisation. Därmed skiljer sig försvarsindu- strins produkter markant från vad som är normalt för andra produkter som tillverkas i industrin: merparten av dem kommer sannolikt — och förhoppningsvis — aldrig att användas i de funktioner de ytterst är tillverkade för.

Särdragen inom den försvarsindustriella produktionen sätter sina spår i producenternas struktur och organisation. De verkar i nära samarbete med militära myndigheter, växer ofta in i och känner sig som en del av den militära organisationen. Försäljningen av ett vapensystem sker genom en förhandlingsprocess mellan två parter, som ofta känner varandra mycket väl. Den organisation för marknadsföring med t ex återförsäljar- och servicenät, som den civila industrin ofta måste hålla sig med, har man ingen användning för inom försvarsindustrin.

Konkurrensen lyser ofta med sin frånvaro, risktagandet från indu- strin är lågt och produktionen finansieras till stor del med räntefria förskottsbetalningar. Därmed verkar försvarsindustrin i en miljö som i mycket skiljer sig från den miljö, där den industri arbetar, som i hård konkurrens utvecklar och tillverkar produkter för civila marknader. Om försvarsindustrins styrka är att förhandla med myndigheter, som

arbetar långsiktigt och preciserar sina önskemål i detaljerade specifikationer samt att hålla samman tekniskt komplicerade pro- jekt, så är dess svagheter i ett omställningsperspektiv att de inte är vana vid att ta normala affärsrisker, att de har svårt att hålla kostnaderna nere och anpassa sig till marknadernas mer diffusa krav. Dessutom saknar de ofta kapital för att på egen hand kunna göra rejäla civila satsningar.

Den militära tekniken är mer kompromisslös än den civila. Kapprust- ningen smittar av sig även på ett litet land som Sverige. Det räcker inte att nästan skjuta ner ett flygplan eller nästan försätta en stridsvagn ur stridbart skick. Nödvändigheten att övertrumfa den tänkta motståndarens teknik driver fram nya, tekniskt allt mer avancerade lösningar. Konstruktörerna arbetar vid teknikens front- lin je. De kan välja de bästa komponenterna och arbeta med den mest avancerade utrustningen. Så är möjligt endast i undantagsfall, när det gäller utveckling av civil teknik.

Men de militära systemen ärinte bara mer tekniskt avancerade. Det krävs av dem egenskaper, som ofta är helt irrelevanta i det civila samhället. Kraven på prestanda, miljötålighet, tillförlitlighet, håll- barhet och säkerhet är främmande för normal civil verksamhet. Det lämnar spår inte bara i utvecklingsarbetet. I produktionen arbetar man med extrema precisioner och ett kvalitetsmedvetande som sällan förekommer i civila sammanhang. Produkterna testas och kontrolle- ras mer noggrant och man accepterar färre felaktigheter och svagheter än vad som är brukligt ens i avancerad civil produktion.

Dessa militärindustriella särdrag påverkar utrustningen och persona- lens sammansättning. I försvarsindustrin finner vi de mest avance- rade verkstadsmaskinerna, de snabbaste datorerna, de nyaste materialen och ofta för processerna skräddarsydd utrustning. Där finns de mest välutbildade och mest erfarna ingenjörerna, teknikerna och verkstadsarbetarna.

Detta är en allmän karakteristik. I praktiken är det stor skillnad mellan företagen — och mellan de olika arbetsplatserna i försvarsin- dustrin — i alla de avseenden som har betydelse för möjligheterna till omställning. Branschtillhörigheten spelar också roll; det är stor skillnad inom försvarsindustrin mellan en flygplansindustri och ett varv, mellan en ammunitionsfabrik och en fordonsindustri, mellan en elektronikindustri och en vapenfabrik. Det kan t ex gälla produkter- nas tekniska sofistikering eller närheten till civila användningsområ- den.

I den svenska försvarsindustrin är det vapen- och ammunitionsindu- strin — dvs Bofors och FFV — som har de sämsta erfarenheterna av och

skulle få de största problemen vid en omställning från militär till civil produktion. Det är fråga om traditionstyngda företag som i århundranden producerat militär materiel. Visserligen har de kon— cerner de tillhör en rad civila verksamhetsområden, men på de arbetsplatser där den militära produktionen sker är man som regel ensidigt inriktade mot de militära kunderna. Inom vapen- och ammunitionsindustrin saknar produkterna dessutom ofta direkta civila motsvarigheter. Vidare är tillverkarna starkt beroende av exportmarknaden och därmed utsatta för andra länders politiska beslut.

I denna fallstudie behandlas Bofors — eller Nobel Industrier som koncernen numera heter — och FFV ur ett omställningsperspektiv, mer ingående än vad som var möjligt i betänkandets del 1. Målsättningen är att ge besked om förutsättningarna inom olika delar av företagen för en övergång från militär till civil produktion samt hur dessa förutsättningar påverkas av förändringar i företagens struktur och organisation, den tekniska utvecklingen osv. Men fallstudierna av Bofors och FFV ska också kunna tjäna som modell för dem som vill gå vidare och utsträcka analysen till andra företag eller till försvarsindustrier i andra länder.

Analyserna bygger till stor del på relativt lätt tillgängligt offentligt material, bl a publicerat i företagens egna årsredovisningar. De studiebesök som utredningen gjorde vid sammanlagt tretton arbets- platser inom den svenska försvarsindustrin var emellertid nödvändi- ga för en mer genomträngande analys. Inom dåvarande Bofors- koncernen besökte vi Bofors-Försvarsmateriel och Bofors-Nobel i Karlskoga samt Bofors Aerotronics i Lidingö. Våra studiebesök vid F FV-koncernen gick till huvudkontoret och Gevärsfaktoriet i Eskils- tuna, Zakrisdalsverken i Karlstad samt FFV Underhåll och FFV Elektronik i Arboga.

Vi besökte verkstäder, laboratorier och kontor. Vi diskuterade med anställda av alla de slag och skaffade oss på platsen kunskap om produktionsprocesser och teknisk utrustning. Mycket tid ägnades åt samtal med företagsledningarna — koncernchefer, chefer för dotter- bolag och divisioner med militär produktion, marknadschefer, tekniska direktörer m fl — och med de lokala företrädarna för de fackliga organisationerna i försvarsindustrin: Svenska Metallindu- striarbetareförbundet, Svenska Fabriksarbetareförbundet, Statsan- ställdas förbund, Försvarets Civila Tjänstemannaförbund, Svenska Industritjänstemannaförbundet, Sveriges Arbetsledarförbund och Sveriges civilingenjörsförbund. Utan dessa värdefulla kontakter hade slutsatserna i denna fallstudie vilat på betydligt lösare grund.

De bägge fallstudierna har disponerats påföljande sätt. Inledningsvis beskrivs företagets struktur samt dess militära och civila produktion. Därefter behandlas de olika områden som är relevanta ur ett omställningsperspektiv: försvarsberoendet, exportberoendet, FoU- intensiteten, graden av militär specialisering och slutligen frågor som har att göra med lönsamhet och soliditet. I ett gemensamt avslutande avsnitt görs för de bägge företagen en övergripande bedömning av förutsättningarna för omställning. Där berörs också hur utredningens förslag till åtgärder för att stimulera framväxten av en kompletteran- de civil produktion i försvarsindustrin kan underlätta en framtida omställning från militär till civil produktion.

3.2. Bofors

3.2.1. Inledning

Bofors är vapensmedjan framför andra i svenskt näringsliv. Det gamla bruket i Karlskoga har under de senaste hundra åren — som ingen annan industri i Sverige — försett den svenska krigsmakten och andra arméer runt om i världen med vapen och ammunition. Bofors är fortfarande Sveriges största försvarsindustri med över 6 000 anställda som arbetar med militär materiel.

Den militära produktionen består av kanoner, ammunition och robotar. Som vapentillverkare har Bofors en ovanlig spännvidd; inom samma koncern tillverkas både vapen och ammunition, samt dessutom explosivämnena till ammunitionen.

Så gott som alla kanoner i den svenska armén och marinen kommer från Bofors. Mer än de flesta andra svenska försvarsindustrier är emellertid produktionen inriktad på export. Av den militära försälj- ningen, som 1984 uppgick till 2,4 miljarder kr, gick två tredjedelar till utlandet.

Den militära produktionen har under senare år dominerat koncer- nens verksamhet i Karlskoga och svarade under 80-talets första år för hälften av Bofors-koncernens hela produktion. Efter företagets förvärv av KemaNobel hösten 1984 svarar emellertid försvarsmate- riel bara för en tredjedel av sysselsättningen inom den nya koncernen — Nobel Industrier Sverige — och en knapp femtedel av dess försäljning.

Verksamheten i Bofors inleddes som järnbruk för över tre hundra år sedan. Men det var först under 1880-talet som företaget började tillverka kanoner. Stålet var in till för tio år sedan en betydande rörelsegren. Idag är den helt avvecklad, liksom företagets tidigare så

Sysselsättning, "gamla" Bofors, 1984. Sysselsättning, Nobel—koncernen, 1984. Totalt 9.458 anställda Totalt 16.097 anställda

Övrigt

Försvar

Kemi

Försvar Kemi

Figur 3.1 Effekter på koncernens sammansättning av sammanslagningen mellan Bofors och KemaNobel

omfattande civila mekaniska verkstadsproduktion. Den domineran- de delen inom ”gamla” Bofors — dvs den del av den nya Nobel- koncernen som tidigare utgjorde Bofors — har länge, vid sidan av försvarsmateriel, varit kemisektorn. Den har sina rötter i det krutbruk som Alfred Nobel anlade under 1890-talet, då han under sina allra sista år ägde Bofors. Genom förvärvet av KemaNobel — Sveriges största kemiska industri — domineras emellertid koncernen av tillverkning av kemiska produkter.

Inom ”gamla” Bofors bedrevs verksamheten i fem divisioner. Den militära produktionen var koncentrerad till Bofors-Försvarsmateriel med huvudsaklig verksamhet i Karlskoga. Där hade också Bofors- Nobel , den kemiska divisionen, sina inhemska anläggningar, där bla explosivämnen tillverkas. Nobeldivisionens försäljning utgjordes emellertid till 70% av civil produktion. Bofors-Plast producerade plastkomponenter för bl a bilindustrin. Bofors Electronics tillverkade civila elektronikprodukter, framför allt vid några bolag i utlandet. Övriga verksamheter inom ”gamla” Bofors bedrevs inom ramen för Bofors Industrier. Här var tidigare stålprodukter dominerande, men större delen av den verksamheten bröts ur koncernen fr o m 1984. Vid sammanslagningen med KemaNobel rymde den s k industrigruppen bl a en grupp företag inom det biotekniska området.

Under en tioårsperiod har Bofors genomgått en betydande struktur- förändring. Så sent som 1975 — 76 var ståldivisionen den största inom koncernen. Försvarsmateriel svarade då för en tredjedel av försälj-

Tabell 3.1 Bofors: fakturering per resultatenhet/division 1972 — 1984, miljoner kr M— 1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984

Nobel 110 110 138 193 245 393 424 532 463 526 760 1 000 1 374 Plast 54 64 76 79 91 100 159 214 239 230 453 584 670 Stål 258 289 484 561 634 580 598 675 703 682 769 817 290 Elektronik 24 7 14 16 61 118 140 159 154 200 214 247 302 Nohab 140 198 211 295 392 340 319 197 247 152 77 56 UVA 42 43 50 62 57 44 61 57 45 51 Utländska dotterbolag 100 130 131 150 Ovrigt 18 14 25 21 23 12 14 18 17 16 14 24 1 979

& Summa fakturering 1 125 1 267 1 565 1 936 2 091 2 495 3 001 3 523 4 230 4 058 4 525 4 696 Avgår: internleveranser —75 —88 —70 —277 —166 —170 —213 —256 —411 —348 —368 —321

Summa, extern fakturering 1 050 1 179 1 495 1 709 1 925 2 325 2 788 3 267 3 819 3 710 4 157 4 375 7 039

Källa: Bofors, Årsredovisningar 1973—1984.

Kommentarer: Bofors-Plast ingick under åren 1974—80 i Nobel-divisionen, men sär- redovisas här under hela perioden 1972—84.

Under rubriken Stål redovisas här fr o m 1980 de verksamheter som dessförinnan ingick i den 1979 avvecklade ståldivisionen, dvs Bofors—Kilsta samt stålbolagen inom Bofors Industrier (Bofors Wear Parts, Bofors Industrial Distribution, Bofors-Åkers samt Suomen Bofors). Bofors-Kilsta, Bofors Wear Parts och Bofors Industrial Distri- bution bröts ut ur koncernen 1984 och bildade Componenta Kilsta.

Fram till 1975 särredovisar företaget de utländska dotterbolagens fakturering. Från 1976 ingick de flesta av dem i ståldivisionen. Merparten av faktureringen under 1972—75 avsåg stålprodukter, varav en del tillverkade utomlands, medan en mindre del avsåg produkter från andra divisioner, främst Nobel- och elektronikdivisionerna. Under dessa fyra år har utlandsbolagen därför inräknats i ståldivisionen.

För 1984 ingår KemaNobel för perioden september—decemberi ”Övrigt”. Någon separat uppgift om internleveranser inom koncernen anges inte för 1984, varför denna avräkning görs redan under rubriken "Övrigt”.

ningen och Bofors hade dessutom en stor civil verkstadsproduktion inom bl a dotterbolagen Nohab och UVA.

I mitten av 70-talet stod Bofors inför ett strategival. Det svenska försvarets beställningar minskade, men Bofors valde att hålla kvar vid och stärka sin försvarssektor, framför allt genom en ökad satsning på export av försvarsmateriel. På den civila sidan satsade man framför allt på kemisektorn, där de starkaste kopplingarna fanns mellan den militära och civila produktionen. Resultatet blev att exporten av vapen och ammunition växte kraftigt mot slutet av decenniet.

Efter hand avyttrades de civilt inriktade dotterbolagen Nohab och UVA. Stålproduktionen krymptes när 70-talets stålkris också drab- bade Bofors. Men på detta område gjorde företaget med statligt stöd offensiva satsningar inom det nybildade dotterbolaget Bofors-Kilsta.

Tillsvidare lever en reducerad stålindustri kvar i Karlskoga inom ramen för det 1984 nybildade bolaget Componenta Kilsta, ett fristående företag, där Nobel—koncernen bara har en 40%-ig ägar- post.

Samtidigt som vissa civila verksamheter lagts ner eller avyttrats, har andra tillförts koncernen genom företagsförvärv. På detta sätt expanderade bl a plast- och elektronikdivisionerna. En betydande del av denna tillväxt har skett utomlands, framför allt i USA.

Den största förändringen i den långa omstruktureringsprocessen är naturligtvis köpet av KemaNobel i september 1984. Under 1982 och 1983 förvärvade Bofors stora aktieposter i KemaNobel, ett företag som man bara några år tidigare haft en juridisk strid med beträffande rätten till namnet Nobel. Vid slutet av 1983 förfogade man över 36,5 procent av aktierna i KemaNobel. I början av september 1984 träffades en överenskommelse med investmentbolagen Investor och Providentia inom den s k Wallenberg-sfären om förvärv av dessa bolags samtliga aktier i KemaNobel. Härmed ökade Bofors sin ägarandel till ca 70 procent. Samtidigt erbjöds övriga aktieägare i KemaNobel att sälja sina aktier till Bofors, vilket resulterade i att 95% av KemaNobel—aktierna vid utgången av 1984 var i Bofors* ägo.

KemaNobel har under senare år varit Sveriges största kemikoncern med nära 7 000 anställda, varav 2 200 utomlands. Försäljningen uppgick 1984 till över 6 miljarder kr. Verksamheten var uppdelad på

Tabell 3.2 Försäljning och sysselsättning inom Nobel-koncernen 1984, uppdelad på Bofors respektive KemaNobel

Affärsområde Bofors KemaNobel

Faktu- SYSSCI' Faktu- Syssel- rering sättning rering sättning Elektronik 302 512 Kemikalier och sprängämnen 1 374 1 444 495 1 038 Industrikemikalier 1 035 1 091 Konsumentvaror 1 111 1 427 Lim och färg 2 006 2 123 Plast 670 1 472 Specialkemikalier 1 124 850 Ovriga företag 309 547 261 110 Summa 5 079 9 458 6 032 6 639

Källa: Nobel Industrier/Bofors. Årsredovisning 1984.

Kommentar: Utöver den fakturering och sysselsättning som går att fördela på de olika delarna av koncernen, tillkommer en mindre del koncerngemensamt, samt en del som avser under året avyttrade enheter.

ett antal företag med eget resultatansvar, som i organisationen sammanfördes till fem skilda affärsområden: elektrokemi (Kema- Nord), civila sprängmedel (Nitro Nobel), lim och färg (Casco), specialkemikalier och system (Probel) samt konsumentvaror (Kema- Nord Consumer Goods).

Den nya koncernen — Nobel Industrier Sverige — som till 80 procent kommer att vara civilt inriktad, har inledningsvis fått en organisation där verksamheten i stort bedrivs inom de tidigare existerande rörelsegrenarna, vilket ger koncernen följande struktur:

Elektronik

Kemikalier och Explosivömnen

Försvar

Industrikemikalier

Nobel Industrier Konsumentvaror

Lim och Färg Plast Specialkemikalier

Övrigt

Figur 3.2 Den nya Nobel-koncernens organisation

3.2.2. Militär produktion

I den nya koncernen sker naturligtvis den allt överskuggande delen av den militära tillverkningen inom ”gamla” Bofors, försvarsmateriel- division — numera affärsområdet Försvar. Till detta kommer emel- lertid betydande underleveranser från andra delar av koncernen till företagen inom affärsområdet Försvar och till annan svensk och utländsk försvarsindustri. Även från ”gamla” KemaNobel sker vissa — om än inte så betydande - underleveranser till försvarsindustrin.

Bofors-Försvarsmateriel, det största affärsområdet inom Nobel- koncernen, sysselsätter 5 500 anställda i Karlskoga, Tidaholm, Lindesberg och Lidingö. I Karlskoga, där också affärsområdets ledning finns, arbetar 4 500 anställda med utveckling och produktion

av pjäser, ammunition och robotar. I Karlskoga finns även dotter- bolaget Artur Johanssons Mekaniska Verkstad (AJ 0) med ett 40-tal anställda, som bl a tillverkar hydraulik till siktessystem för Bofors- pjäser. Vid Bofors” anläggning i Tidaholm — som till större delen ingår i plastdivisionen — arbetar dessutom ett 90-tal anställda vid den mekaniska verkstaden med tillverkning av detaljer och komponenter till olika vapensystem.

STRUKTURFÖRÄNDRINGAR INOM BOFORS-FÖRSVARS- MATERIEL 1970 — 1984

1972 De mekaniska verkstäderna i Bofors och ammunitionsverkstäder- na inom Nobelverken överförs till dåvarande Sektor Försvarsmate- riel.

1973 Verksamheten med militär övningsammunition vid Norabel i Nora förvärvas från Nitro Nobel och överförs till LIAB.

1974 De mekaniska verkstäderna vid Bofors-Tidaholmsverken överförs till försvarsmaterieldivisionen.

1975 Bofors bildar tillsammans med Hägglund & Söner utvecklingsbo- laget HB Utveckling.

1976 Artur Johanssons Mekaniska Verkstad i Karlskoga, som bl a tillverkar hydraulventiler för Bofors kanonriktsystem, övertas.

1977 AGA Aerotronics och optikdivisionen vid Jungner Instrument förvärvas och bildar dotterbolaget Bofors Aerotronics.

1978 Tillsammans med Saab-Scania bildas Saab Bofors Missile Corpo- ration (SBMC) för samverkan på robotområdet.

Bofors-Försvarsmateriel är inriktat på armé- och marinmateriel. Inom pjäsområdet tillverkar man artillerisystem med kalibrar från 40 mm och uppåt. Ett fortfarande aktuellt system är 40 mm luftvärns- pjäs, som i olika versioner producerats sedan slutet av 1930-talet. Den aktuella versionen L/70 ingår bl a i Bofors eget luftvärnssystem BOFI, i den amerikanska arméns Gunfighter-system (också kallat DIVAD) — där Bofors är underleverantör till amerikanska Ford Aerospace — samt i det under 1984 presenterade luftvärnssystemet TRINITY. Andra aktuella system är 57 mm allmålspjäs för fartyg, som bl a tillverkas för den svenska marinens nya kustkorvetter, samt fälthaubits 77 (FH 77) som tidigare levererats till den svenska armén och nu marknadsförs i en exportversion.

Merparten av den ammunition som Bofors tillverkar avser de egna vapensystemen. Satsningarna under senare år har framför allt gällt mer avancerad ammunition, t ex zonrörsammunition — för 40 mm och

57 mm—systemen — som detonerar inom en zon i närheten av målet istället för endast vid direkt anslag. Ett annat aktuellt projekt gäller slutfasstyrd ammunition för fältartilleri. Bofors har också specialise- rat sig på lysammunition för användning vid terräng i mörker. På undervattensområdet tillverkar man antiubåtsraketsystem och sjö- minor.

När det gäller robotar är luftvärnssystemet RBS 70 sedan flera år det dominerande projektet. För närvarande utvecklas en mörkerversion av systemet, där det tidigare lasersiktet är kompletterat med ett sikte som utnyttjar infraröd strålning. Bofors befinner sig dessutom i slutfasen av utvecklingsarbetet på pansarvärnsroboten RBS 56 BILL och deltar i två studier av framtida robotsystem för det svenska försvaret, dels luftvärnsrobotar och dels kustrobotar.

I affärsområdet Försvar ingår dessutom två dotterbolag: Lindesbergs Industri AB ( LIAB) i Lindesberg med 270 anställda, som tillverkar övningsammunition, och Bofors Aerotronics AB (BAAB) i Lidingö med 400 anställda, som verkar inom områdena eldledning, militär optik och radiokommunikation.

På eldledningsområdet producerar Bofors Aerotronics bl a siktet för den svenska arméns nyrenoverade stridsvagnar av typ Centurion samt för olika Bofors-tillverkade vapensystem, som t ex FH 77. Det största projektet inom den militära optiken har varit siktet till luftvärnsroboten RBS 70, där man utnyttjade en ledstråle av laser. På siktesområdet arbetar företaget dessutom med många andra system, bl a nattkikare. När det gäller radiokommunikation är inriktningen på flygmateriel. Man har medverkat i samtliga svenska militära flygplansprojekt sedan 1940-talet. För närvarande tillverkas utrust- ning för Viggen-systemet, medan utveckling sker av flygradio för JAS 39 Gripen. Under senare år har satsningar dessutom gjorts på utrustning för radiokommunikation för marint bruk.

På det militära området samarbetar Bofors nära med två andra svenska försvarsindustrier när det gäller utveckling och marknadsfö- ring. Inom ramen för HB Utveckling, där Bofors äger hälften av aktierna, utvecklas tillsammans med Hägglund & Söner nya strids- fordon för det svenska försvaret. Ett aktuellt projekt är stridsfordon 90, ett nytt trupptransportfordon för den svenska armén. Saab- Bofors Missile Corporation (SBMC ), där Bofors och Saab-Scania är hälftenägare, svarar för försäljningen av de bägge företagens robotsystem till det svenska försvaret. Varken HB Utveckling eller SBMC har några egna utvecklings- och produktionsresurser. Robot- projekten är t ex inte integrerade mellan Bofors och Saab-Scania, ' utan de är endast i mindre utsträckning underleverantörer till

varandra. Bofors tillverkar t ex utskjutningsanordningen till Saab- Scanias sjömålsrobot RBS 15.

Från flera andra divisioner inom ”gamla” Bofors sker underleveran- ser till de egna men också till andra företags militära system. Vid dotterbolaget Nobelkrut i Karlskoga — som tidigare ingick i Bofors Nobel och nu i affärsområdet Kemikalier och Explosivämnen — tillverkas explosivämnen (krut, sprängämnen och nitrocellulosa) för Bofors” ammunitionstillverkning, men också för andra ammunitions- industrier inom och utom landet. Denna militärt orienterade produktion inom Bofors Nobel sysselsätter ungefär 450 anställda. Vid Bofors Plast i Ljungby — som ingår i den nya koncernens affärsområde Plast — har man koncentrerat sig på armerade plastprodukter. Där arbetar 150 anställda med tillverkning av karosser till Hägglunds bandvagn 206, noskoner — s k radomer — till Saab-Scanias flygplan 37 Viggen och andra plastdetaljer till Bofors” egna och andra företags militära system.

Även inom ”gamla” KemaNobel finns några enheter med anknyt- ning till försvarsindustrin. Vid KemaNords anläggning i Ljungaverk, som numera ingår i affärsområdet Industrikemikalier, produceras tex salpetersyra för bl a Bofors” ammunitionstillverkning. Nitro Nobels dotterföretag Norabel i Nora tillverkar pyroteknisk materiel för militärt bruk. Även Hanssons Pyrotekniska — som också ingår i NitroNobel-gruppen och affärsområdet Kemikalier och Sprängäm- nen — har under senare år vid sin fabrik i Gatersered utanför Göteborg börjat tillverka lysraketer för militärt bruk. Svensk Färg i Gamleby, som är en del av Casco-gruppen och ingår i affärsområdet Lim och färg, producerar bl a kamouflagefärger för militära fordon och anläggningar.

3.2.3. Civil produktion

Inom ”gamla” Bofors tillverkades civila produkter vid fyra divisio- ner: Bofors-Nobel, Bofors-Plast, Bofors Electronics samt vid de olika företag som ingick i Bofors Industrier. Inom ”gamla” Kema- Nobel var så gott som hela verksamheten civilt inriktad. Produktio- nen var uppdelad på ett stort antal företag, som organisatoriskt sammanförts till fem affärsområden: elektrokemi (KemaNord), civila sprängmedel (NitroNobel), lim och färg (Casco), specialkemi- kalier och system (Probel) samt konsumentvaror (KemaNord Consumer Goods).

Efter sammanslagningen mellan Bofors och KemaNobel är den civila verksamheten inom den nya Nobel-koncernen i huvudsak uppdelad på följande affärsområden: Elektronik, som motsvarar tidigare

Bofors Electronics, Kemikalier och sprängämnen, där såväl Bofors- Nobel som Nitro Nobel ingår, Industrikemikalier, som består av KemaNord och dess dotterbolag, Konsumentvaror, som motsvarar verksamheten inom KemaNord Consumer Goods, Lim och Färg, där företagen i Casco-gruppen ingår, Plast, som utgörs av Bofors-Plast samt Specialkemikalier, som består av företagen i Probel-gruppen.

Elektronik

Här har koncernens tillverkning av civil elektronik samlats. Produk- tionen är inriktad på system för industriell automation. Verksamhe- ten är starkt internationaliserad. Bara ett femtiotal av affärsområdets totalt 500 anställda arbetar vid Bofors Elektronik i Karlskoga. Den svenska enheten är tillsammans med sitt brittiska dotterbolag Bofors Electronics specialiserad på system för vägning och mätning för processindustrin samt på elhydrauliska reglersystem för bl a såg- verksmaskiner.

Huvudkontoret ligger i USA, där också större delen av produktionen sker vid de bägge dotterbolagen BLH Electronics och Dynisco, som förvärvades 1976. BLH tillverkar utrustning för tö jningsmätning och för mätning av last, medan Dynisco — tillsammans med sitt västtyska dotterbolag Dynisco Geräte — är marknadsledande när det gäller tryckmätning i plastmaskiner.

Kemikalier och sprängämnen

Nobel-divisionen inom ”gamla” Bofors har sina rötter i det krutbruk som Alfred Nobel anlade vid Bofors under 1890-talet. Den civila verksamheten, som idag främst består av tillverkning av finkemika- lier samt av fabriksprojekteringar, har på olika sätt växt fram ur den militära produktionen vid Nobelverken i Karlskoga.

Vid Nobel Kemi i Karlskoga tillverkas finkemikalier för läkemedels- och färgindustrin. Det gäller substanser som på olika sätt har anknytning till de kemiska processerna vid tillverkning av explosiv- ämnen. På läkemedelsområdet, där företaget har ett samarbetsavtal med Astra, gäller det bl a medel mot hjärt- och kärlsjukdomar samt substanser som ingår i röntgenkontrastmedel. Finkemikalier tillver- kas också vid det amerikanska dotterbolagets — Bofors Nobel Inc — anläggning i Lakeway, Michigan. Det amerikanska företaget deltar även i några projekt som gäller hantering av miljöfarligt avfall.

Nobel Chematur är ett engineering-företag och arbetar med fabriks- projekteringar. I första hand rör det sig om processanläggningar av samma typ som vid Nobelverken, dvs miljömässigt förhållandevis

besvärliga processer. I början gällde uppdragen främst anläggningar för tillverkning av explosivämnen, framför allt i u-länder. Under senare år har en breddning skett till rent civila kemiska processer samt till fabriker utanför det kemiska området.

I Karlskoga tillverkar Nobel Kemi också 5 k polymerer. Det gäller kemiska produkter som används för att öka den vattenavstötande förmågan hos bl a lättbetong. Under 1984 har Bofors-Nobel dessutom börjat marknadsföra sprängmedel för civilt bruk. Man utnyttjar därvid den militära teknologin för s k riktad sprängverkan för sprängning vid t ex oljeprospektering och seismiska undersök- nmgar.

Nitro Nobel, som var Alfred Nobels första företag, är i grunden inriktat på produktion av sprängämnen och tändmedel för civilt bruk, framför allt för gruv- och anläggningsindustrin. Företaget blev ett helägt dotterbolag först 1977, varvid dåvarande KemaNord-koncer- nen bytte namn till KemaNobel. Större delen av den svenska produktionen, bl a av företagets nyutvecklade typ av s k emulsions- sprängämnen, sker vid fabriken i Gyttorp utanför Nora.

Nitro Nobels verksamhet är starkt internationaliserad. Expansionen utomlands, framför allt i u-länder, sker som regel genom etablering av intressebolag tillsammans med lokala intressenter. Nitro Nobel äger därvid en minoritetsandel och svarar som regel för företagsled- ningen. Under senare år har betydande satsningar gjorts på sprängämnesfabriker i bl a Filippinerna, Malaysia, Saudi-Arabien och Mexico.

Nitro Nobel säljer också anläggningar och utrustning för sprängme- delstillverkning, grundade framför allt på den egna emulsionstekno- login och kunnandet på tändmedelssidan. Man producerar också system för mekaniserad laddning inom gruvindustrin. Genom dotterbolaget Nitro Consult bedriver man dessutom konsultverksam- het inom vibrations- och sprängteknik.

Genom dotterbolagen Norabel och Nitro Metall — bägge i Nora — samt Hanssons Pyrotekniska i Göteborg verkar Nitro Nobel också inom området pyroteknik. Norabel har, vid sidan om sina militära leveranser, också en produktion av pyrotekniska produkter för civilt bruk. Dessutom tillverkar man plastprodukter för sprängämnesindu- strin. Nitro Metalls specialitet är sprängfogning av metaller, bl a för skeppsvarv och aluminiumsmältverk samt av förfogar för olje- och gasledningar. Hanssons Pyrotekniska dominerar marknaden för nöjesfyrverkerier i Sverige och tillverkar dessutom nödsignaler.

Industrikemikalier

Företagen i KemaNord-gruppen tillverkar kemikalier som i huvud- sak används i produktionsprocesser inom andra industribranscher. Vid fabriker i Sundsvall och Trollhättan samt i USA och Kanada tillverkar KemaNord Blekkemi natriumklorat som används för att bleka pappersmassa. Genom dotterföretaget Cellchem säljer man dessutom tekniskt kunnande och anläggningar för framställning av kemikalier för framför allt pappersmassetillverkning.

I Ljungaverk tillverkar KemaNord Industrikemi kisel för bl a lättmetallindustrin och elektronikindustrin. Där produceras också kemikalier, bl a salpetersyra som används vid sprängämnestillverk- ning. Vid anläggningen i Sundsvall har KemaNord Industrikemi dessutom tillverkning av kalciumkarbid, som används för gasfram- ställning och inom stålindustrin.

Tillsammans med ASEA utvecklas s k keramer, ett nytt material för t ex maskin- och motordetaljer där man har höga krav på hållfasthet vid höga temperaturer. Till KemaNord-gruppen hör dessutom dotterbolaget Sondex, som tillverkar profilsystem i PVC-plast, framför allt för byggnadsindustrin.

Konsumentvaror

Basen i konsumentvarugruppen utgörs av tillverkningen av kemisk- tekniska produkter, bl a genom dotterbolaget Barnängen. Gruppen, som även producerar fröer och lökar samt livsmedel, består även av en hel del utländska dotterbolag och marknaden ligger främst i Västeuropa.

Lim och färg

Lim och färg var det största affärsområdet inom ”gamla” KemaNo- bel. Tyngdpunkten ligger på färg, lim och tätningsmedel. En stor del av produkterna är för industriellt bruk, framför allt träindustrin, förpackningsindustrin och byggbranschen. Förutom Casco ingår i gruppen även Svensk Färg i Gamleby, som bl a tillverkar färg för bandlackering av plåt, samt Nordsjö i Malmö, en färgtillverkare med inriktning på yrkesmåleri. En särskild division inom Casco-gruppen — där Svensk Färg ingår tillsammans med Sydplast i Helsingborg — arbetar med s k polymerkemi och utvecklar nya plastprodukter med förbättrade egenskaper. Genom förvärvet av västtyska Th Gold- schmidt är Casco nu även en ledande tillverkare av impregnerat papper, som används för ytbehandling av plywood och spånskivor. Casco-gruppen har en mycket stark ställning på de nordiska marknaderna och är i övrigt inriktad främst på Västeuropa. En stor

del av tillverkningen sker utomlands i de länder, där man har sina viktigaste marknader.

Plast

Den civila produktionen vid Bofors Plast avser främst komponenter till bilindustrin. Tidaholmsverken, som länge ingick i Nobel- divisionen i ”gamla” Bofors, utgjorde tidigare basen i verksamheten. Där tillverkas instrumentpaneler för bilar, men också t ex husvagns- fönster och armaturkåpor. 1978 förvärvades dåvarande Trelleborgs- plast i Ljungby, vars produktion främst är inriktad på armerade plastprodukter för försvarsindustrin. Den tredje enheten, anlägg— ningen i Färgelanda, är också underleverantör till bilindustrin. Enheten tillhörde tidigare Volvo Personvagnar, som 1982 sålde enheten i Färgelanda till Bofors och numera äger en fjärdedel av aktierna i Bofors-Plast AB.

Specialkemikalier

Inom det ytkemiska och biotekniska området tillverkar KenoGard Specialty Chemicals en rad specialkemikalier. Produkter för växt- och träskydd tillverkas vid anläggningen i Sundsvall samt vid ett amerikanskt dotterföretag. En stor del av verksamheten avser kemikalier för industriellt bruk, bl a för tillverkning av PVC-plast, tvättmedel, konstgödsel samt vägbyggnadsmaterial. KenoGard VT, med bl a det amerikanska dotterbolaget Drexel, tillverkar bekämp- nings- och träskyddsmedel. Extraco producerar gelatin, framför allt för konfektyr- och livsmedelsindustrin. Probel-gruppen arbetar också med system för automation inom livsmedelsindustrin, bl a genom två brittiska dotterbolag.

Övriga företag

Kemi-Intressen i Sundbyberg är framför allt ett försäljningsbolag för kemiska produkter tillverkade av utländska producenter. Det gäller industrikemikalier, läkemedel och andra farmaceutiska produkter, lantbrukskemikalier och fodertillsatser mm.

Bofors Health Care Systems består av en grupp företag som arbetar med vävnadsintegrerade proteser. Bofors Nobelpharma marknads- för ett system för rehabilitering av tandlöshet genom förankring av proteser i käken med s k titan-fixturer, medan Bofors Biotech utvecklar nya användningsområden för sådana vävnadsintegrerade proteser. Verksamheten bedrivs i samarbete med tillverkningsbola- get Bofors Biomekanik i Karlskoga, som tillverkar de titankompo- nenter som används i proteserna.

3.2.4. Försvarsberoende

Försvarsberoendet på koncernnivå

Enligt den enkät som utredningen genomförde för 1983 uppgick sysselsättningen med försvarsmateriel inom Bofors till totalt 5 944 anställda. Det innebar att 54% av de totalt 11 036 som 1983 var anställda i koncernen arbetade med försvarsmateriel, samt att 60% av sysselsättningen vid koncernens anläggningar i Sverige, som samma år uppgick till 9 925 anställda, avsåg försvarsmateriel.

Motsvarande enkät gjordes av den dåvarande försvarsindustrikom- mittén för 1980. Då uppgick sysselsättningen med försvarsmateriel till totalt 6 793 anställda. Av de 13 450 som 1980 arbetade inom koncernen, var således 51% verksamma med försvarsmateriel. Av dem som då arbetade vid koncernens inhemska enheter, totalt 12 056 anställda, var 56% sysselsatta med försvarsmateriel.

Även om sysselsättningen med försvarsmateriel sjönk mellan 1980 och 1983 med ca 850 anställda, ökade således andelen sysselsatta med försvarsmateriel. Detta förklaras av att sysselsättningen med civila produkter inom Bofors sjönk'ännu mer — med över 1 500 anställda — mellan 1980 och 1983. Större delen av denna minskning härrörde från nedläggningarna av de bägge verkstadsföretagen Nohab och UVA, men neddragningarna vid Bofors-Kilsta — koncernens dåvarande enhet inom stålindustrin — spelade också en viss roll.

Bofors-Försvarsmateriel, den division inom ” gamla” Bofors som var helt militärt inriktad, svarade naturligtvis för merparten av den försvarsberoende sysselsättningen. Som framgår av tabell 3.3 arbe- tade 1983 totalt 5 339 anställda med försvarsmateriel vid divisionens fyra enheter i Karlskoga, Tidaholm, Lidingö och Lindesberg. Under samma år arbetade ytterligare 605 anställda med försvarsmateriel vid andra, mer civilt dominerade divisioner inom Bofors. Det gällde 455 anställda vid Bofors-Nobel i Karlskoga samt 150 anställda vid Bofors-Plast i Ljungby.

Under första hälften av 1984 avyttrades enheter inom Bofors- koncernen, som tillsammans hade ca 1 300 anställda. Det gäller framför allt Bofors-Kilsta och de andra företag som nu bildar det självständiga företaget Componenta Kilsta. De under 1984 - vid sammanslagningen med KemaNobel - kvarvarande delarna av koncernen sysselsatte totalt 9713 anställda. Några uppgifter om sysselsättningen med försvarsmateriel under 1984 finns inte tillgång- liga. Om vi antar att den är oförändrad jämfört med 1983, då den totala sysselsättningen med försvarsmateriel uppgick till 5 944 anställda, kan därmed andelen sysselsatta med försvarsmateriel vid

Tabell 3.3 Antal sysselsatta med försvarsmateriel vid olika enheter inom Bofors- koncernen, 1980 och 1983

1980 1983 Bofors-Försvarsmateriel Karlskoga 5 823 4 494 Tidaholm 185 174 Lidingö 430 371 Lindesberg 260 300 Bofors-Nobel Karlskoga .. 455 Bofors-Plast Ljungby 95 150 Totalt sysselsatta med försvarsmateriel 6 793 5 944 Totalt sysselsatta inom koncernen 13 450 11 036 Andel sysselsatta med försvarsmateriel, % 51 54

Källa: utredningens enkätundersökning; Bofors, årsredovisningar, 1980 och 1983.

Kommentar: antalet sysselsatta med försvarsmateriel vid Bofors-Nobel, Karlskoga under 1980 ingår i siffran för Bofors-Försvarsmateriel, Karlskoga.

sammanslagningen med KemaNobel uppskattas till 61%. Några uppgifter om Bofors-enheternas sysselsättning inom landet respekti- ve utomlands går inte att få fram ur Nobel-koncernens årsredovis- ning. Om vi antar att de inte förändrats jämfört med 1983, kan sysselsättningen inom landet — exklusive de enheter som avyttrades under 1984 — beräknas till totalt 8 972 anställda, varav 66% arbetade med försvarsmateriel.

Den nya Nobel-koncernen hade 1984 totalt 16 607 anställda, varav 13 772 i Sverige. Det är inte känt hur stor sysselsättningen med försvarsmateriel är inom ”gamla” KemaNobel. Försvarsmateriel — eller insatsvaror för tillverkning av försvarsmateriel — produceras vid fyra enheter: KemaNord Industrikemi, Hanssons Pyrotekniska, Svensk Färg samt Norabel. Klart är att sysselsättningen med försvarsmateriel inte är särskilt omfattande, varför den här totalt antas uppgå till 100 anställda. Det ger en total sysselsättning med försvarsmateriel inom Nobel-koncernen på ca 6 040 anställda, beräknat på 1983 års siffror. Det innebär att 36% av den nya koncernens anställda beräknas arbeta med försvarsmateriel. 44% av dem som arbetar vid Nobel-koncernens anläggningar i Sverige uppskattas vara sysselsatta med försvarsmateriel.

Genom sammanslagningen med KemaNobel reducerades således enligt dessa beräkningar försvarsberoendet — mått som andelen sysselsatta med försvarsmateriel — från 61% till 36%, om man räknar på den totala sysselsättningen inom koncernen, samt från 66% till 44%, räknat på antalet sysselsatta i Sverige.

Mer exakta uppgifter om antalet sysselsatta med försvarsmateriel inom Bofors finns bara tillgängliga för 1980 och 1983. För att visa

utvecklingen över en längre period hänvisas man till de uppgifter som 1972 — 1983 redovisats avseende sysselsättningen inom divisionen Bofors-Försvarsmateriel och 1984 för affärsområdet Försvar inom Nobel-koncernen. Som framgick av tabell 3.3 är dessa siffror en underskattning av det totala antalet sysselsatta med försvarsmateriel, eftersom flera hundra anställda vid andra divisioner arbetar med försvarsmateriel. Visserligen förekommer en viss civil produktion inom Bofors-Försvarsmateriel — på legobasis för att belägga ledig kapacitet — men denna verksamhet är så begränsad, att man här kan helt bortse från den.

1972 är det första år för vilket antalet anställda inom försvarsmate- rieldivisionen redovisas. Som framgår av tabell 3.4 låg försvarsmate- rieldivisionens andel av Bofors-koncernens totala sysselsättning och pendlade kring 32% under periodens fem första år. Fr o m 1977 började andelen stiga för att under 1980-talets första år överstiga 50%. Vid sammanslagningen med KemaNobel på hösten 1984 svarade försvarsmaterieldivisionen för 57% av sysselsättningen inom Bofors, för att efter sammanslagningen reduceras till 33%. I den nya Nobel-koncernen är alltså försvarsberoendet — mått som försvars- materieldivisionens andel av sysselsättningen — tillbaka på samma nivå som i mitten av 1970-talet.

Bofors-Försvarsmateriel hade 1983 en fakturerad försäljning på 1 951 miljoner kr. Det motsvarade 45% av dåvarande Bofors—koncernens

Tabell 3.4 Bofors: antal anställda inom koncernen respektive försvarsmaterieldivisio- nen, 1972-1984

År Koncernen Försvarsmateriel- Andel i % divisionen 1972 12 177 3 900 32,0 1973 12 104 3 900 32,2 1974 13 013 4100 31,5 1975 13 060 4 200 32,2 1976 13 520 4 300 31,8 1977 13 730 5 100 37,1 1978 14 001 5 100 36,4 1979 13 750 5 600 40,7 1980 13 450 6 190 46,0 1981 12 709 6 400 50,4 1982 12 013 6 162 51,3 1983 11 036 5 573 50,5 1984 16 607 5 483 33,0

Källa: Bofors, årsredovisningar 1972—1984.

Kommentar: För perioden 1972—1978 avser siffrorna antalet sysselsatta vid årets slut; för perioden efter 1978 medelantalet sysselsatta under året. För 1984 avses sysselsätt- ningen efter sammanslagningen med KemaNobel.

totala externa fakturering. För att få fram värdet på den totala försäljningen av försvarsmateriel, måste emellertid försvarsmateriel- divisionens försäljning av civila produkter dras bort och övriga divisioners försäljning av försvarsmateriel läggas till.

En mindre del av faktureringen från Bofors-Försvarsmateriel — för 1983 ca S% eller 100 miljoner kr— avsåg civila produkter, framför allt legoarbeten för att belägga ledig kapacitet i verkstäderna. Divisio- nens försäljning av försvarsmateriel uppgick för 1983 därför till ca 1 850 miljoner kr.

Militär produktion sker även inom Bofors-Nobel och Bofors-Plast. En viss del av denna tillverkning avser insatsvaror för de vapensystem som Bofors-Försvarsmateriel producerar. Värdet av dessa internle- veranser ingår i försvarsmaterieldivisionens fakturering. Det är således bara den del av de övriga divisionernas militära försäljning som avser externa kunder, som ska läggas till vid beräkningen av koncernens totala försäljning av försvarsmateriel.

Några direkta uppgifter om värdet av denna försäljning föreligger inte, utan det måste uppskattas. Inom Nobeldivisionen sker den militära produktionen av explosivämnen vid dotterföretaget Nobel- krut, som 1983 hade en total fakturering på 297 miljoner kr. Det finns skäl att anta, att en större del av Nobel-divisionens internleveranser — som 1983 uppgick till 129 miljoner kr — avsåg leveranser av explosivämnen för ammunitionstillverkningen vid Bofors-Försvars- materiel. Värdet av denna internförsäljning uppskattas därför till ca 100 miljoner kr, varför den externa försäljningen av explosivämnen från Nobelkrut kan beräknas till ca 200 miljoner kr.

Inom Bofors-Plast tillverkas försvarsmateriel endast vid enheten i Ljungby. En stor del av denna fakturering avser karosser i armerad plast för bandvagnar tillverkade av Hägglund & Söner. Men man tillverkar också radomer, ett plastmaterial som släpper igenom radarstrålar, för bl a noskoner till flygplan och robotar. I Bofors' redovisning 1983 anges faktureringen av ”armerade plastprodukter” och ”övrigt” till 24% av plastdivisionens totala fakturering på 584 miljoner kr. Dessa två produktområden torde i huvudsak motsvara verksamheten i Ljungby, vars fakturering för 1983 därför kan uppskattas till ca 150 miljoner kr. Enligt utredningens enkät avsåg 1983 en tredjedel av sysselsättningen vid Ljungbyenheten försvars- materiel. Om samma andel gäller faktureringen såldes 1983 försvars- materiel för totalt ca 50 miljoner kr. En mindre del härav torde avse internleveranser av plastkomponenter till Bofors, vapensystem, vilket här bortses från.

Den totala externa försäljningen av försvarsmateriel från ”gamla” Bofors för 1983 var enligt dessa beräkningar således ca 2 100 miljoner kr, motsvarande 48% av Bofors-koncernens totala externa fakture- ring, fördelade på följande sätt (miljoner kr):

Bofors-Försvarsmateriel 1 850 Bofors-Nobel 200 Bofors-Plast" 50 Summa försvarsmateriel 2 100

Vid sammanslagningen med KemaNobel på hösten 1984 hade ”gamla” Bofors avyttrat flera helt civilt inriktade enheter, som ingick i koncernen under 1983. Det gäller Bofors-Kilsta, Bofors Wear Parts och Bofors Industrial Distribution, som tillsammans bildade Com- ponenta Kilsta. Dessutom upphörde i och med 1983 helt företagets engagemang i Nohab. De kvarvarande delarna av ”gamla” Bofors — de som slogs ihop med KemaNobel på hösten 1984 — hade under 1984 en total fakturering på 5 079 miljoner kr. Under 1984 steg den militära försäljningen. Bofors-Försvarsmateriel hade en fakturerad försäljning på 2 424 miljoner kr. Om försäljningen av militära produkter från Bofors-Nobel och Bofors-Plast låg kvar på samma nivå 1984 som under 1983, kan ”gamla” Bofors-koncernens militära försäljning 1984 beräknas till ca 2 600 miljoner kr, vilket motsvarar 51% av ”gamla” Bofors hela försäljning under 1984.

Den nya Nobel-koncernen hade 1984 en total extern försäljning på 10 930 miljoner kr. Vid sammanslagningen tillfördes emellertid produktion av försvarsmateriel inte endast från Bofors utan också — fast i relativt liten utsträckning — från KemaNobel. Om denna militära försäljning antas uppgå till 100 miljoner kr, kan den nya Nobel-koncernens samlade försäljning av försvarsmateriel 1984 uppskattas till ca 2 700 miljoner kr. Detta motsvarar knappt 25% av den totala faktureringen. Genom sammanslagningen med KemaNo- bel reducerades alltså koncernens försvarsberoende under 1984 — mått som andel försvarsmateriel av fakturerad försäljning - från 51 % till 25%.

En jämförelse över tiden, som i det här fallet från 1970-talets början, kan bara göras med hjälp av uppgifterna över försvarsmaterieldivi- sionens fakturering. Kontinuerliga årsvisa uppgifter om övriga divisioners militära fakturering finns inte tillgängliga. I tabell 3.5 redovisas Bofors-koncernens respektive försvarsmaterieldivisionens totala externa fakturering för åren 1970-1984, samt försvarsberoen- det, här mätt som försvarsmaterieldivisionens andel av koncernens externa fakturering.

Tabell 3.5 Bofors: fakturerad försäljning för koncernen respektive försvarsmaterieldi- visionen 1970 — 1984

År Koncernen Försvarsmateriel- Andel i % divisionen 1970 1 071 426 39,8 1971 1 117 441 39,5 1972 1 050 379 36,1 1973 1 179 412 34,9 1974 1 495 436 29.2 1975 1 709 559 32,7 1976 1 925 588 30,5 1977 2 325 908 39,1 '_ 1978 2 788 1 286 46,1 1 1979 3 267 1671 51,1 ; 1980 3 819 2 293 60,0 1 1981 3 710 2 143 57,8 : 1982 4 157 2 224 53,5 l 1983 4 375 1 951 44,6 1984 10 930 2 424 22,2

Källa: Bofors, årsredovisningar, 1970—1984.

Kommentar: Den fakturerade försäljningen för 1984 avser helärsvärden, dvs med Ke- maNobel inkluderat under hela 1984. Den officiella siffran — där KemaNobel endast inkluderas under perioden sept—dec 1984 — uppgår till 7 639 miljoner kr.

Den fakturerade försäljningen för koncernen redovisas exklusive internleveranser, medan uppgifterna för försvarsmaterieldivisionen redovisas inklusive internleveran- ser.

Tabellen visar samma trend som tabell 3.4 över försvarsmaterieldi- visionens andel av koncernens sysselsättning, dvs en kraftig ökning från mitten av 1970-talet fram till början av 1980-talet. Men det är här större variationer mellan åren. Tabell 3.5 visar att försvarsberoendet — mätt på detta sätt — låg nära 40% under 1970-talets första år för att sedan sjunka under åren fram till 1974, då det var som lägst under perioden med 29%. Därefter började divisionens andel av koncer- nens försäljning åter stiga, särskilt snabbt under 1970-talets sista år, för att nå sitt högsta läge under perioden 1980, då Bofors- Försvarsmateriel stod för hela 60% av koncernens fakturering. Under de följande åren sjönk andelen åter ner till 45 % under 1983. Vid sammanslagningen med KemaNobel uppgick försvarsmateriel- divisionens andel av försäljningen till 48%, mätt på helårssiffror för 1984, för att sedan sjunka i och med sammanslagningen till 22%.

De två metoder som redovisats för att mäta koncernens försvarsbe- roende visar entydigt på två resultat:

El från mitten av 1970-talet fram till början av 1980-talet steg koncernens försvarsberoende mycket kraftigt; El sammanslagningen med KemaNobel 1984 innebar en kraftig

minskning av koncernens försvarsberoende.

% 60

50

40

30

20

10

0 1970 1975 1980 1984 År _ Andel av sysselsättningen ooo Andel av faktureringen

Figur 3.3 Bofors: försvarsberoendet mätt som försvarsmaterieldivisionens andel av koncernens fakturerade försäljning respektive sysselsättning, 1970 — resp 1972 — 1984

Anm.: Siffrorna för 1984 är beräknade på helärsvärden, dvs KemaNobel inkluderat för hela året.

Som framgår av figur 3.3 uppvisar försvarsmaterieldivisionens andel av den fakturerade försäljningen en mer ojämn utveckling än dess andel av sysselsättningen. Det är naturligt i en verksamhet, där produktionstiden ofta spänner över flera år innan fakturering kan ske. Försäljningsresultatet för enstaka år påverkas givetvis också av tillfälligheter, som t ex på vilken sida om ett årsskifte som leverans och fakturering sker.

Uppgifterna om den fakturerade försäljningen är för övrigt en underskattning av de verkliga intäkterna från försäljningen av försvarsmateriel. De stora räntefria förskotten från försvarets materielverk (FMV) ger företaget en räntevinst som till viss del — obekant hur stor — motsvaras av en sänkning av priset. En del av de verkliga intäkterna från försvarsmaterielförsäljningen visar sig såle- des inte i faktureringen utan på det s k finansnettot.

Vid utgången av 1983 hade Bofors en förskottsskuld som uppgick till 1,8 miljarder kr. Det är sannolikt att större delen härav, låt oss anta 1,5 miljarder kr, avsåg räntefria förskott på försvarsmateriel. Räntevinsten under ett år på detta belopp kan vid en räntesats om 14% uppskattas till ca 210 miljoner kr. Om vi antar att priserna på försvarsmateriel under 1983 ”skrivits ner” med 210 miljoner kr, ser de korrigerade försäljningssiffrorna ut på följande sätt: Försvars-

l.

materieldivisionens försäljning blir ca 2 160 miljoner kr och koncernens totala försäljning ca 4 580 miljoner kr. Genom denna ”korrigering” ökar divisionens andel av koncernens externa faktu- rering från 44,6% till 47,2%, dvs med drygt två och en halv procentenheter.

Som tidigare påpekats mäter sysselsättningen och faktureringen vid Bofors-Försvarsmateriel inte hela omfattningen av den militära produktionen. För 1980 och 1983 har de totala siffrorna tagits fram, men för övriga är under den studerade perioden är vi hänvisade till uppgifterna för försvarsmaterieldivisionen. Dessa ger därför en permanent underskattning, men det finns också skäl att anta att trenden mot ett reellt ökat försvarsberoende är något mindre kraftig i verkligheten än vad dessa siffror visar. Det beror på att flera enheter, som producerar försvarsmateriel inom koncernen, under perioden ifråga överförts från andra civilt dominerade divisioner inom koncernen till försvarsmaterieldivisionen. 1974 överfördes t ex verkstäderna vid dåvarande Bofors-Tidaholmsverken till Bofors- Försvarsmateriel, vilket ökade sysselsättningen vid divisionen med ett par hundra anställda. Under slutet av 1970-talet gjordes flera omorganisationer inom koncernen, då bl a enheter som tidigare tillhörde ståldivisionen övergick till försvarsmaterieldivisionen. Des- sa omorganisationer torde också ha berört ett par hundra anställda. Men även om man kompenserar för den felräkning, som kommer av att totalt 400 personer i början av perioden arbetade i enheter som i slutet av perioden hade överförts till försvarsmaterieldivisionen, förändras försvarsberoendet i början av perioden med bara några få procentenheter. För 1972 kommer försvarsberoendet, mått som andel av sysselsättningen, om man gör dessa korrigeringar att ligga på 35% istället för 32%.

De tre avgörande faktorerna bakom ökningen av försvarsberoendet från mitten av 1970-talet fram till början av 1980-talet var följan- de:

D Produktionen av försvarsmateriel ökade kraftigt, framför allt i Karlskoga, vilket ledde till en nyrekrytering av personal. Under åren 1976 — 1981 ökade sysselsättningen med försvarsmateriel inom divisionen med 1 500 anställda, varav merparten nyrekryte- rades. D Genom företagsförvärv, bl a av de enheter som nu utgör Bofors Aerotronics, tillfördes divisionen ca 400 anställda. El Under slutet av 1970-talet skedde betydande neddragningar i koncernens civila enheter. Flera företag avyttrades. I andra enheter gjordes betydande volymminskningar, framför allt inom ståldivisionen, vars anställda under 1980-talets första år till stor del överfördes till försvarsmaterieldivisionen.

Sysselsättningen inom försvarsmaterieldivisionen ökade fram till och med 1981, då man sysselsatte totalt 6 400 anställda. Sedan minskade den med över 800 anställda de följande två åren, för att 1983 uppgå till knappt 5 600 anställda. Eftersom de andra divisionerna också drog ner på sin personal, förblev divisionens andel av den totala sysselsättningen på samma höga nivå — något över 50% — under åren 1981 — 1983. Produktionsvolymen vid försvarsmaterieldivisionen minskade efter 1980, då hela 60% av faktureringen avsåg divisionens produktion. Faktureringens andel av koncernens totala fakturering minskade ner till strax under 45% under 1983.

Försvarsberoendet ökade sedan återigen under 1984 års första hälft, som en direkt följd av att Bofors avyttrade några renodlat civila delar. Före sammanslagningen med KemaNobel beräknas 57% av syssel- sättningen och 48% av försäljningen ha avsett försvarsmaterieldivi- sronen.

Effekterna på försvarsberoendet av sammanslagningen med Kema- Nobel framgår av tabell 3.6. Där har de olika måtten på försvarsbe- roende använts för att beräkna försvarsberoendet för 1983 samt före respektive efter sammanslagningen med KemaNobel 1984.

Tabell 3.6 Bofors-koncernens beroende av försvarsmateriel 1983 samt 1984, (a) före respektive (b) efter sammanslagningen med KemaNobel

1983 1984:a 1984:b

Total andel försvarsmateriel av -— total sysselsättning 54 61 36 — sysselsättning i Sverige 60 66 44 — fakturerad försäljning 48 51 25 Försvarsmaterieldivisionens andel av

— total sysselsättning 51 57 33 — sysselsättning i Sverige 56 61 40 — fakturerad försäljning 45 48 22

De metoder som använts för att beräkna försvarsberoendet visar på samma sak: en ökning av beroendet under 1984 års första hälft och en kraftig minskning av beroendet vid sammanslagningen med Kema- Nobel. Men siffrorna ligger olika högt, beroende på vilket mått som används.

Under 1983 varierar således försvarsberoendet — mätt på de sätt som redovisas — från 45% upp till 60%. Före sammanslagningen med KemaNobel 1984 ökade försvarsberoendet för att ligga i spännvidden 51% till 66%. Efter sammanslagningen med KemaNobel sjönk det ner till en lägre nivå, mellan 22% och 44%. Att spännvidden växte kraftigt vid sammanslagningen med KemaNobel beror på att

KemaNobel totalt hade färre anställda i relation till faktureringen, dels på att en större andel av dess verksamhet var förlagd utomlands.

Försvarsberoendet på lokal nivå

Nobel-koncernen tillverkar försvarsmateriel på sammanlagt nio orter i Sverige. I tabell 3.7 anges för respektive ort vilket dotterföretag som svarar för verksamheten, antalet sysselsatta med försvarsmateriel samt produktionens inriktning.

Tabell 3.7 Nobel-koncernen: arbetsställen med produktion av försvarsmateriel

Kommun (Ort) Företag Ca antal sysselsatta Produktionens inriktning med försvarsmateriel 1983

Karlskoga AB Bofors pjäser, robotar, ammunition

AB Bofors Nobelkrut ] 4 494 explosivämnen till ammunition Artur Johanssons Mekaniska hydraulsystem till pjäser Verkstad AB (AJO)

Lidingö Bofors Aerotronics AB 371 eldledningssystem, sikten, radio (BAAB) Lindesberg Lindesbergs Industri AB 300 ammunition (LIAB) - Tidaholm AB Bofors 174 mekaniska detaljer till pjäser m m Ljungby AB Bofors Plast 150 karosser till bandvagnar, plastde-

taljer till pjäser m m, radomer till radarsystem

Göteborg Hanssons Pyrotekniska AB ( 100 lysraketer Nora Norabel AB ( 100 pyroteknisk övningsmateriel Västervik (Gamleby) AB Svensk Färgindustri ( 100 kamouflagefärger Ånge (Ljungaverk) KemaNord Industrikemi AB ( 100 salpetersyra till explosivämnen

För 1980 och 1983 finns direkta uppgifter om sysselsättningen med försvarsmateriel bara för de arbetsställen, som tidigare ingick i Bofors. Genom att ställa dessa siffror mot uppgifterna om koncer- nens totala sysselsättning på respektive ort, kan dess lokala beroende av försvarsmateriel beräknas. Dessa uppgifter presenteras för 1980 respektive 1983 i tabell 3.8.

I Karlskoga, som klart dominerar den militära produktionen inom koncernen, uppgick försvarsberoendet 1983 — enligt dessa beräkning- ar — till 68%, en minskning med tre procentenheter sedan 1980. Detta är emellertid en underskattning av det reella försvarsberoendet. I totalsiffran ingår nämligen de anställda inom dåvarande moderbola- get AB Bofors i Karlskoga, som arbetade med koncerngemensamma uppgifter. De räknas inte alls in i enkätens siffror över antalet sysselsatta med försvarsmateriel.

Tabell 3.8 Andel sysselsatta med försvarsmateriel vid olika arbetsställen inom Bofors-koncernen, 1980 och 1983

Kommun 1980 1983 Totalt Försvars- % Totalt Försvars- % materiel materiel

Karlskoga 8 248 5 823 71 7 287 4 949 68 Lidingö 451 430 95 397 371 94 Lindesberg 282 260 92 268 268 100 Ljungby 437 95 22 431 150 35 Tidaholm 674 185 27 728 174 24

Källa: utredningens enkätundersökning.

I årsredovisningen för 1980 anges sysselsättningen för Bofors i Karlskoga till 8 248 anställda. I enkäten för 1980 — som avsåg de arbetsställen där försvarsmateriel producerades (och där detta år även ingick Bofors Elektronik och Bofors-Kilsta) — angavs sysselsätt- ningen till 7 784 anställda. Skillnaden på 464 anställda antas avse de koncerngemensamma enheterna. Eftersom försvarsberoendet på koncernnivå ligger kring 50%, kan hälften av dessa — 232 anställda — räknas till dem som är sysselsatta med försvarsmateriel. Företagets lokala sysselsättning med försvarsmateriel 1980 skulle enligt denna uppskattning därmed ha varit 6 055 anställda, vilket var 73% av den totala sysselsättningen detta år.

Enligt årsredovisningen för 1983 uppgick sysselsättningen vid moder- bolaget AB Bofors till 6 208 anställda. I moderbolaget ingick 1983 — förutom de koncerngemensamma enheterna — för Karlskogas del endast enheter som tillhörde Bofors-Försvarsmateriel respektive Bofors-Nobel. I enkäten 1983 angavs den gemensamma sysselsätt- ningen vid dessa två divisioner i Karlskoga till 5 709 anställda. De återstående — 599 anställda — antas tillhöra de koncerngemensamma enheterna. Om hälften av dessa, dvs 300 anställda, läggs till de 4 949 anställda som arbetar med försvarsmateriel enligt enkäten, får vi en total sysselsättning med försvarsmateriel vid Bofors i Karlskoga på 5 249 anställda. Det ger ett lokalt försvarsberoende — mätt på detta sätt — som uppgick till 72%.

Enligt dessa justerade siffror minskade försvarsberoendet vid Boforsi anläggningar i Karlskoga mellan 1980 och 1983 från drygt 73% till 72%.

Under 1984 avyttrades flera enheter som var lokaliserade till Karlskoga. 1983 hade dessa en gemensam sysselsättningi kommunen som uppgick till 966 anställda. Koncernens lokala försvarsberoende efter dessa förändringar kan uppskattas på följande sätt. I grunden

ligger de 4 949 anställda, som 1983 enligt enkäten arbetade med försvarsmateriel vid Bofors-Försvarsmateriel och Bofors-Nobel. Efter avyttringen av Bofors-Kilsta och övriga enheter som numera ingår i Componenta Kilsta, uppgick den totala sysselsättningen vid Bofors i Karlskoga till 6 328 anställda, beräknat på 1984 års siffror. Om sammanlagt 5 249 antas arbeta med försvarsmateriel i Karlskoga — som under 1983 — kan det lokala försvarsberoendet under 1984 uppskattas till 83%.

Bofors Aerotronics i Lidingö är nästan helt beroende av den militära produktionen. Under 1983 arbetade 94% av de anställda med försvarsmateriel. Det var någon procentenhets minskning jämfört med 1980. Det höga försvarsberoendet hänger givetvis samman med att det just var AGAs och Jungners militära produktion som Bofors övertog 1977.

I Lindesberg har Bofors-koncernen idag kvar bara ett arbetsställe, LIAB, som helt sysslar med militär produktion. Tidigare tillhörde även Larsbo Kalk i Lindesberg koncernen. Företaget hade ett tjugotal anställda, men avyttrades under 1983. Detta är förklaringen till ökningen i Bofors” försvarsberoende i Lindesberg mellan 1980 och 1983.

Enkäterna gav också uppgifter om Bofors-Plast i Ljungby. 1980 var 22% av de anställda sysselsatta med den militära produktionen, främst av karosser till bandvagn 206. Tre år senare hade försvarsbe- roendet ökat till 35%. Ökningen beror helt och hållet på militära beställningar, vilka ledde till en ökning av sysselsättningen med försvarsmateriel med ett drygt femtiotal anställda mellan 1980 och 1983.

I Tidaholm svarar försvarsmateriel bara för en mindre del av produktionen. Här är det främst Bofors-Plast som står för sysselsätt- ningen, med sin tillverkning av plastdetaljer för bl a bilindustrin. Under 1983 uppgick försvarsberoendet till 24%, vilket var en minskning från 1980, framför allt beroende på att den civila verksamheten expanderat med ett femtiotal anställda.

En undersökning av det lokala försvarsberoendet över en längre tidsperiod kan bara ske med hjälp av de uppgifter, som Bofors redovisar — för varje år sedan 1976 — avseende sysselsättningens geografiska fördelning i koncernen. Med utgångspunkt från dessa siffror har fördelningen i tabell 3.9 räknats fram. Där anges försvarsmaterieldivisionens anställda för åren 1976 —1984, fördelade på de fyra kommunerna Karlskoga, Tidaholm, Lidingö och Lindes- berg.

Tabell 3.9 Bofors-Försvarsmateriel: antal anställda på olika orter 1976 — 1984 __ä—

Totalt Karlskoga Lidingö Lindesberg Tidaholm 1976 4 300 3 882 — 219 199 1977 5 100 4 322 351 228 199 1978 5 100 4 278 390 235 197 1979 5 600 4 785 417 242 196 1980 6 190 5 286 451 262 191 1981 6 400 5 491 446 281 182 1982 6 162 5 298 404 273 187 1983 5 573 4 730 397 268 178 1984 5 483 4 685 387 274 177

Källa: Bofors, årsredovisningar, 1977—1984. Anm: I uppgiften för Lidingö inkluderas under 1978 och 1979 ett 40-tal anställda vid enheten i Solna, som fr. o. m. 1980 flyttades över till Lidingö.

Uppgifterna om antalet anställda i Lidingö (Bofors Aerotronics), Lindesberg (LIAB) och Tidaholm anges direkt i respektive årsredovisning. För Karlskoga redo- visas endast en siffra, som också omfattar andra enheter inom företaget, framför allt Bofors-Nobel. Antalet anställda inom Bofors-Försvarsmateriel i Karlskoga har beräk- nats genom att uppgifterna för de tre andra enheterna i divisionen har dragits från den i årsredovisningen angivna siffran för divisionen som helhet.

Siffrorna för 1976—1978 för Lidingö, Lindesberg och Tidaholm anger medelantalet anställda, medan totalsiffran avser antalet anställda vid årets slut. Detta gör siffran för Karlskoga ännu något osäkrare under dessa är.

De siffror som anges i tabellen för Karlskoga har sedan använts för att beräkna förändringarna i Bofors” försvarsberoende i Karlskoga under perioden 1976 — 1984. Dessa, som återges i figur 3.4, är — som framgår av resonemangen ovan — en underskattning av det verkliga militära beroendet vid Bofors i Karlskoga. Figuren kan bara ge en bild av försvarsberoendets förändring över tiden, inte av dess absoluta storlek.

Det framgår av figur 3.4 att försvarsberoendet ökade kraftigt under perioden 1976 — 1984. Under första delen av perioden berodde ökningen framför allt på att sysselsättningen vid verkstäderna i Karlskoga ökade, mellan 1976 och 1981 från knappt 3 900 till nära 5 500 anställda. En stor del av denna expansion krävde nyrekrytering till företaget, men flera hundra anställda kunde också föras över från den mot slutet av 1970-talet alltmer krisdrabbade ståldivisionen. Efter 1981 låg försvarsberoendet relativt still under några år. Under dessa år gjordes betydande neddragningar av antalet anställda både vid företagets militära och civila delar i Karlskoga. 1984 steg företagets försvarsberoende i Karlskoga återigen kraftigt, vilket berodde på att en stor del av den civila produktionen i Karlskoga — framför allt Bofors-Kilsta — avyttrades.

Vid Bofors Aerotronics i Lidingö — som ingår i koncernen sedan 1977 — och vid anläggningarna i Lindesberg har försvarsberoendet under perioden legat på en oförändrat hög nivå. I Stor-Stockholmsområdet hade ”gamla” Bofors — förutom anläggningen i Lidingö — totalt ett

1976 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 År

Försvarsmoterieldivisionen

E Övriga

Antal sysselsatta

9000 8000 7000 6000 5000 4000 3000 2000

1000 0

1979 1980 1981 1982 1983 1984 År

1976 1977 178

Försvorsmoterieldivisonen

E:! "Ovriga

Figur 3.4 Bofors: försvarsmaterieldivisionens andel av Bofors, totala sysselsättning i Karlskoga

tiotal anställda, framför allt vid Nobel-divisionens forskningsenhet i Sollentuna. Fram till 1981 ingick UVA, som tillverkade verktygs- maskiner, i koncernen. UVA hade 1977 nära 400 anställda för att vid nedläggningen 1981 vara nere i ca 230 anställda. Genom UVAs nedläggning ökade Bofors-koncernens militära beroende i Stor- Stockholmsområdet betydligt.

I Lindesberg har försvarsmaterieldivisionen — genom dotterföretaget LIAB — dominerat koncernens verksamhet under hela den period som här studeras. Från 1983, då Larsbo Kalk med ett tjugotal anställda avyttrades, är LIAB den enda verksamheten på orten inom Bofors.

Vid anläggningarna i Tidaholm har under samma period försvarsbe- roendet — mått som försvarsmaterieldivisionens andel av sysselsätt- ningen — minskat från 32% 1976 till 25% 1983. Antalet anställda inom Bofors-Försvarsmateriel iTidaholm har varit relativt konstant under åren — en minskning med totalt ett tjugotal anställda — medan den totala sysselsättningen vid anläggningarna i Tidaholm har ökat med ca 100 anställda. Minskningen av försvarsberoendet beror således främst på en expansion inom Bofors-Plast i Tidaholm.

KemaNobel hade inte någon verksamheti Karlskoga, Tidaholm eller Lindesberg. Sammanslagningen mellan Bofors och KemaNobel ledde således inte till någon förändring av koncernens militära beroende på dessa orter. Däremot låg en stor del av KemaNobels administration och produktion — liksom Bofors Aerotronics — i Stor-Stockholmsområdet. 1984 arbetade 1 318 anställda vid Nobel- koncernens arbetsställen i Stockholmsområdet. Genom samman- slagningen reducerades således koncernens militära beroende i Stor-Stockholmsområdet från över 90% ner till ca 30%.

Inom KemaNobel fanns viss militärt inriktad produktion på fyra orter: Ånge (Ljungaverk), Göteborg, Västervik (Gamleby) och Nora. Av dessa orter är det endast i Göteborg som ”gamla” Bofors hade någon verksamhet. Vid alla dessa anläggningar är emellertid försvarsberoendet förhållandevis lågt.

Det lokala försvarsberoendet inom Nobel-koncernen varierar såle- des kraftigt mellan de nio orter inom koncernen som har militär produktion. I Karlskoga, som volymmässigt dominerar koncernens militära produktion, ligger företagets försvarsberoende idag på över 80%. I Lindesberg är koncernens verksamhet helt inriktad på försvarsmateriel.

På andra orter, som t ex Tidaholm, Ljungby och Stor-Stockholm, ligger det lokala försvarsberoendet inom koncernen på mellan 25 och 50%. På övriga fyra orter — där militär produktion tillfördes genom sammanslagningen med KemaNobel — ligger Nobel-koncernens lokala försvarsberoende sannolikt lägre än 25%.

3.2.5. Exportberoende

I enkätsvaren från försvarsindustrin redovisas den direkta sysselsätt- ningen med försvarsmateriel för export. Därmed avses det antal anställda, som arbetar med materiel som exporteras direkt från företaget. Under 1980 uppgick denna direkta exportsysselsättning för Bofors-koncernen till 3808 anställda och för 1983 till 3 122 anställda.

En viss del av produktionen vid Bofors-Nobel, Bofors-Försvarsmate- riel i Tidaholm och de olika dotterföretagen avser insatsvaror till vapensystem som tillverkas av moderbolaget vid försvarsmaterieldi- visionen i Karlskoga. För att få en komplett bild av exportsysselsätt- ningen måste man också räkna in dem som på detta sätt är indirekt sysselsatta med export.

Vid denna uppskattning har antagits, att samma proportion råder mellan inhemska leveranser och export vad gäller sysselsättningen med insatsvaror som den som gäller sysselsättningen med försvars- materiel vid Bofors-Försvarsmateriel i Karlskoga. I så fall var 1980 totalt 626 anställda och 1983 totalt 402 anställda indirekt sysselsatta med försvarsmateriel för export.

Det innebär, att den totala sysselsättningen med försvarsmateriel för export — som framgår av tabell 3.10 — 1980 uppgick till 4 434 anställda och 1983 till 3 524 anställda. Det gav ett exportberoende — räknat som exportens andel av det totala antalet sysselsatta med försvarsmateriel — som för 1980 uppgick till 65% och för 1983 till 59% för koncernen som helhet.

Denna metod att uppskatta den indirekta exportsysselsättningen är naturligtvis behäftad med brister. För det första levereras en del av de

Tabell 3.10 Bofors: antal sysselsatta med försvarsmateriel vid olika arbetsställen, totalt respektive för export, 1980 och 1983

1980 1983

Totalt Export % Totalt Karlskoga: Bofors-Försvarsmateriel % 4 494 Bofors-Nobel 5 823 3 938 68 455 Lidingö: Bofors Aerotronics 430 238 55 371 Lindesberg: LIAB 260 79 30 300 Ljungby: Bofors-Plast 95 61 64 150 Tidaholm: Bofors-Försvarsmateriel 185 118 64 174 Summa, hela koncernen 6 793 4 434 65 5 944

Källa: utredningens enkätundersökning.

Export

2 669 384 178 100

90 103

3 524

%

$$$äi$

tillverkade insatsvarorna till andra svenska försvarsindustrier. Exportandelen för de system, där dessa insatsvaror ingår, kan avvika från den som gäller för Bofors-Försvarsmateriel i Karlskoga. T ex tillverkar Bofors-Plast i Ljungby plastkarosser till Hägglunds band- vagn 206 samt detaljer till Saab-Scanias sjömålsrobot RBS 15 och jaktversionen av flygplan 37 Viggen. I samtliga dessa fall rör det sig om system med betydligt lägre exportandelar än dem som gäller för flertalet av Bofors, egna vapensystem. I andra fall kan det emellertid röra sig om insatsvaror till system som har en högre exportandel. Något definitivt kan därför inte sägas om metoden ger en över- eller underskattning av koncernens militära exportandel.

För det andra tillverkar de olika arbetsställena inom Bofors- koncernen olika typer av försvarsmateriel. Exportandelen är inte densamma för alla typer av materiel och därför inte heller för de olika arbetsställenas respektive insatsvaror. Eftersom exportandelen inte är känd för de olika vapensystemen, kan inget definitivt heller av detta skäl sägas om skevheter i beräkningssättet.

I årsredovisningarna angav Bofors för flertalet år sedan 1970 hur stor andel av den fakturerade försäljningen från Bofors-Försvarsmateriel som gick på export. Dessa uppgifter används här för att ge en bild av hur exportberoendet utvecklats över tiden. Siffran för 1984 har emellertid fått uppskattas, eftersom Nobel-koncernen i sin första årsredovisning inte anger denna andel.

Det framgår av figur 3.5, att exportberoendet — mätt på detta sätt — varierat kraftigt mellan enstaka år. Det framgår också att exportan- delen steg kraftigt under slutet av 1970-talet för att nå sitt högsta läge 1980. Därefter sjönk den, men låg under 80-talets första år fortfarande betydligt högre än under 1970-talets början. Under 1984 steg exportandelen återigen kraftigt.

Den trendmässiga ökningen av exporten är resultatet av en medveten satsning på utlandsmarknaderna. Under 1970-talet gjordes den bedömningen, att beställningarna från det svenska försvaret på de vapensystem som Bofors tillverkar skulle bli lägre under 1980—talet. Förutom en intensifierad marknadsföring har dessa satsningar tagit sig uttryck i att större egna utvecklingsresurser satsats i olika projekt. Vissa militära produkter är dessutom helt utvecklade för export- marknaden.

I figur 3.6 redovisas försäljningen till det svenska försvaret respektive exporten, omräknade till fasta priser, för perioden 1970 — 1984. Där framgår, att den inhemska försäljningen är jämnare mellan åren än exporten. Detta visar, att det till stor del är exporten som styr förändringarna i arbetskraftsbehov mellan åren. Det antyder i sin tur,

1975 1980 1984 År

Figur 3.5 Bofors-Försvarsmateriel: andelen inhemska leveranser resp export av total extern fakturering 1970 — 1984

Anm.: Uppgiften för 1984 är en uppskattning.

Miljoner kr, 1984 års priser

”000 Inhemska leveranser

Figur 3.6 Boforsförsvarsmateriel: inhemska leveranser respektive export I 970 — 1984, *! miljoner kr, 1984 års priser

att sysselsättningen i praktiken är mer beroende av exporten än vad själva exportandelen anger.

Den övervägande delen av den försvarsmateriel som tillverkas inom Bofors-koncernen tillhör kategorin krigsmateriel. Det gäller t ex de vapensystem som produceras vid verkstäderna i Karlskoga samt de olika typer av ammunition som tillverkas i Karlskoga och Lindes— berg.

Detta innebär, att sysselsättningen vid Bofors genom det stora exportberoendet är känslig för förändringar i den svenska lagstift- ningen om export av krigsmateriel samt i tolkningen av de riktlinjer som styr tillståndsgivningen. Genom exportinriktningen är sysselsätt- ningen också starkt beroende av företagets förmåga att konkurrera med andra tillverkare på de internationella marknaderna samt av den politiska händelseutvecklingen i det stora antal länder — främst i tredje världen — till vilka exportlicenser inte beviljas utan noggrann prövning.

Sammanslagningen med KemaNobel har lett till en av allt att döma obetydlig minskning av koncernens exportberoende när det gäller försvarsmateriel. Hur stor andel av de olika KemaNobel-enheternas försäljning av försvarsmateriel som exporteras är inte känt, men mycket tyder på att det endast rör sig om en mindre del. Om t ex 25% av de fyra KemaNobel-enheternas militära produktion exporteras, reduceras Bofors-koncernens exportberoende när det gäller försvars- materiel med endast en halv procentenhet. Räknat på 1983 års siffror skulle det uppgå till 58,8% , räknat som andel av sysselsättningen med försvarsmateriel.

3.2.6. FoU-intensitet

Kostnaderna för forskning och utveckling (FoU) vid Bofors- Försvarsmateriel uppgick 1984 till 310 miljoner kr. Verksamheten engagerade ca 600 anställda, varav större delen var knuten till de tre produktsektorerna pjäser, ammunition och robotar vid anläggning— arna i Karlskoga. Vid Bofors Aerotronics beräknades 100 — 150 anställda arbeta med utveckling av nya system. Bofors-Försvars- materiel i Tidaholm och dotterföretaget LIAB i Lindesberg är helt inriktade på produktion. Vid Bofors-Nobel arbetade ett femtiotal anställda med militärt inriktad FoU och vid Bofors-Plast ytterligare högst ett tiotal anställda. Någon betydande FoU med militär inriktning kan inte antas ske inom KemaNobel-delen av den nya koncernen. Militär FoU vid Bofors-koncernen sysselsatte således ca 650 anställda, eller 4% av det totala antalet anställda inom

Nobel-koncernen och 11% av dem som arbetar med försvarsmateri- el.

% 18

16 14 12 10

8 6 4 2 0

1970 1975 1980 1984

Figur 3.7 Bofors-Försvarsmateriel: FoU-kostnadernas andel av faktureringen 1970 — 1984, procent

FoU-kostnaden inom Bofors-Försvarsmateriel motsvarade 1984 knappt 13% av divisionens fakturering. Hur denna andel förändrats sedan 1970 framgår av figur 3.7. Att FoU—andelen varierar kraftigt mellan åren — från under 7% till över 17% under den redovisade perioden — beror bl a på att FoU-insatserna för vissa större system är koncentrerade i tiden och att försäljningen ”släpar efter” med flera år. Luftvärnsrobotsystemet RBS 70 kan tjäna som exempel på detta. Det började utvecklas under slutet av 60-talet, men gav inte några försäljningsintäkter förrän 1976. Man kan anta, att andelen anställda som arbetar med FoU, är jämnare över tiden. Några årliga uppgifter om hur många inom Bofors-Försvarsmateriel som sysslar med FoU finns emellertid inte tillgängliga.

Två av de materielområden som Bofors verkar inom — pjäser och ammunition — har förhållandevis låg FoU-intensitet, dvs en liten del av sysselsättningen eller det producerade värdet avser forskning och utveckling. Vid en undersökning 1978 gjord av försvarets materiel- verk (FMV) uppgick ”forskar- och teknikerintensiteten” (dvs andelen årsverken utförda av personal med forsknings— och utveck- lingsarbete eller konstruktions-, formgivnings- och tekniskt arbete) för dessa båda materielslag till 9% respektive 10%. Men Bofors producerar också två typer av materiel - robotar och elektronik — som i F MVs undersökning hade en hög ”forskar- och teknikerintensitet”, nämligen 28% respektive 39%.

Av FMVs undersökning framgick att drygt 20% av de anställda inom den svenska försvarsindustrin tillhörde kategorin ”forskare och tekniker” så som den definierats ovan. Bofors ligger således — med

undantag för Bofors Aerotronics — under genomsnittet för svensk försvarsindustri vad gäller ”forskar- och teknikerintensitet”.

Produktionen består till stor del av vapensystem som tillverkats i olika versioner under flera decennier, bl a 40 mm luftvärnsartilleri. Här tar utvecklingsarbetet sig uttryck främst i modifieringar snarare än helt nya konstruktioner. Bofors” vapensystem produceras även i förhållandevis stora volymer, vilket driver ner FoU-andelen. Det gäller framför allt ammunition. Men även de robottyper som Bofors arbetar med — lätta luftvärns- och pansarvärnsrobotar — tillverkas i

betydligt större volymer än andra robottyper som tillverkas i Sverige, t ex Saab-Scanias sjömålsrobot RBS 15.

Det finns dock skäl att anta, att FoU-andelen ökar. Det blir allt mer avancerad elektronik i vapensystemen. Det gäller även pjäser och ammunition. Dessutom ger trenden mot ökad renovering och modifiering (REMO) en större roll åt utveckling på bekostnad av produktion. Vidare minskar det mekaniska arbetet i omfattning, bl a genom att nya material tas i bruk och att allt mer 5 k hårdvara köps från andra tillverkare. Allt detta pekar mot att FoU-intensiteten även för ett förhållandevis produktionsinriktat företag som Bofors sanno- likt är i stigande.

Av försvarsmaterieldivisionens FoU-kostnader 1984 på totalt 310 miljoner kr var 213 miljoner kr — ca två tredjedelar — egenfinansie-

Milioner kr, 1984 års priser 350

300

250 200 150

100

50

0

1970 1975 1980 1984 År

_ Egenfinansierod FoU _ Kundfinonsierod FoU

Figur 3.8 Bofors-Färsvarsmateriel: totala respektive egenfinansierade FoU-kostnader 1970 — 1984, miljoner kr, 1984 års priser

rade av Bofors, medan divisionens kunder svarade för den återstå- ende tredjedelen, 97 miljoner kr. I figur 3.8 redovisas FoU- kostnaderna — de totala respektive de egenfinansierade — från 1970 fram till 1984 i fasta priser. Där framgår att divisionens FoU under 70-talets första år låg på en relativt hög nivå. Det berodde framför allt på att RBS 70-systemet utvecklades under denna period. Under åren 1972 — 74 motsvarade FoU-kostnaderna — vilket framgår av figur 3.7 — över 15% av faktureringen. I mitten av 70—talet gick FoU-verksam- heten ner i en svacka. När den efter 1977 återigen började växa, skedde inte expansionen i samma takt som faktureringen växte, varför FoU-kostnaderna under 70-talets tre sista är bara motsvarade omkring 7% av divisionens fakturering. Under 80-talets första år nådde emellertid FoU-kostnaderna återigen en hög nivå. Under 1981 — 82 låg kostnaderna för divisionens FoU, mätt i fasta priser, på det dubbla jämfört med 1976, då man var som djupast ner i svackan.

Under perioden har Bofors” egenfinansierade andel ökat kraftigt. Som framgår av figur 3.9 skedde en förändring fr 0 in 1977. Ökningen av FoU-kostnaderna under slutet av 70-talet berodde till en början helt på egna satsningar. 1979 stod Bofors själv för 70% av FoU-kostnaderna. Under 80-talets första år växte den kundfinansie- rade utvecklingen, men den egenfinansierade andelen låg fram till 1983 på en betydligt högre nivå än under 70-talets början. Bofors finansierade under de första åren på 80-talet två tredjedelar av FoU-kostnaderna, jämfört med mindre än hälften ett decennium tidigare.

% 100

80 60 40

20

0 1970 1975 1980 1984 År

_ Egenfinonsierod FoU _ Kundfinonsierod FoU Figur 3.9 Bofors-Försvarsmateriel: andel egenfinansierad FoU, 1970 — 1984, procent

Tiden från det att utveckling påbörjas i ett projekt tills dess serieproduktion kan inledas ligger för Bofors” del på i genomsnitt 7 år. Men ett vapensystem är ofta i bruk i flera decennier innan det blir aktuellt att påbörja utveckling av nästa generation av systemet. Genom att Bofors verkar inom flera materielområden har man lättare att få kontinuerlig beläggning av utvecklingsresurserna än ett företag som bara producerar en typ av militär materiel. En viss del av FoU-personalen är emellertid ”materielspecifik”, dvs man är exper- ter på ett teknikområde som är relevant för bara en typ av materiel. För att denna personal ska få kontinuerlig sysselsättning med nya projekt krävs att det finns flera på varandra följande projekt inom samma materielområde. Inom robotområdet tycks man — genom att låta RBS 70, RBS 56 BILL och RBS 70 M avlösa varandra — genom satsningar från det svenska försvaret relativt väl ha lyckats med att kontinuerligt belägga de mer robotspecifika utvecklingsresurserna. Inom pjäsområdet är läget annorlunda. Efter 70—talets stora satsning— ar på bl a fält- och kustartilleri finns inte så många aktuella projekt. Det enda FMV-finansierade utvecklingsprojektet på pjäsområdet för Bofors är f n knutet till studiearbetet på ett nytt stridsfordon för 90-talet, ett projekt som Bofors driver tillsammans med Hägglunds inom ramen för HB Utveckling.

I svackorna mellan olika projekt försöker företaget upprätthålla bredden och sysselsätta även den mer specialiserade personalen. Där detta inte kan ske med hjälp av annan kundfinansiering — dvs på uppdrag av utländska beställare — krävs egna satsningar. Till viss del har således de egna FoU—satsningarna använts för att hålla kapaci— teten uppe i perioder av svackor. När de externa FoU-betalningarna sjönk under slutet av 70-talet ökade t ex Bofors sina egna satsningar.

Men de ökade satsningarna på FoU från Bofors” sida hänger emellertid främst samman med företagets ansträngningar att öka exporten. De egna utvecklingsinsatserna kan i det perspektivet sägas gälla tre olika typer av projekt:

D Materiel som utvecklas direkt för export, t ex pjäserna till det amerikanska DIVAD-systemet eller luftvärnssystemet TRINI- TY; D Materiel som tidigare tagits fram för det svenska försvaret, men som vidareutvecklas för exportmarknaden, t ex fältartillerisyste- met FH77B; D Materiel som utvecklas för det svenska försvaret, men som från början konstrueras med exportmarknaden i åtanke, t ex flygradio för bl a JA 37 Viggen och JAS 39 Gripen.

Konkurrensförhållandena spelar också roll för hur stora egna satsningar på FoU som företagen är beredda att göra. Det gäller för Bofors” del framför allt på robotområdet, där man inom landet konkurrerar med Saab—Scania. I såväl RBS 70-projektet som RBS 56-projektet har Bofors gjort stora egna utvecklingssatsningar, ur företagets synvinkel motiverade framför allt av möjligheterna till export.

Större delen av den kundfinansierade utvecklingen sker med medel från det svenska försvaret. FMV betalade mellan 1978/79 och 1982/83 totalt 245 miljoner kr för FoU till Bofors. Här ingår inte betalning- arna på totalt 70 miljoner kr till HB Utveckling, som till större delen avser arbete vid Hägglunds. Under samma period beräknas de totala kundfinansierade FoU-kostnaderna ha uppgått till ca 300 miljoner kr. Enligt dessa beräkningar skulle således ca 20% av de kundfinan- sierade FoU-kostnaderna ha betalats av andra kunder än det svenska försvaret. Två exportprojekt som varit aktuella under denna period har varit luftvärnssystemet DIVAD för den amerikanska armén, där Bofors svarar för pjäser och ammunition, och 90 mm pansarvärns- ammunition för den schweiziska armén. Det finns anledning att tro att de ökade exportsatsningarna mot slutet av 70-talet ledde till en ökad externfinansiering av FoU, även om konkurrensen på den internationella marknaden normalt sett kräver en betydligt större egenfinansiering från industrins sida än vad som är brukligt vid inhemska projekt.

3.2.7. Graden av militär specialisering

Den militära produktionen inom Nobel-koncernen saknar till stor del direkta civila motsvarigheter. I den meningen är verksamheten inom Bofors i Karlskoga, Tidaholm och Lindesberg — där pjäser, robotar och ammunition tillverkas — entydigt militär. När det gäller produk- tionen vid Bofors Aerotronics i Lidingö är förhållandena delvis annorlunda. Sikten och radiokommunikationsutrustningar finns i såväl militära som civila sammanhang. Inte heller den försvarsinrik- tade verksamheten vid Bofors-Plast är särskilt militärt specifik. Produkter av armerad plast finns även inom den civila sektorn och radomer har också civila användningsområden. De militära produk- ter som tillfördes koncernen genom sammanslagningen med Kema- Nobel har såväl militär som civil användning. Sammanfattningsvis gäller emellertid, att merparten av Bofors” militära produkter — pjäser, robotar och ammunition som tillsammans svarar för 80-90% av sysselsättningen med försvarsmateriel — saknar direkta civila motsvarigheter.

Genom sin bredd verkar Bofors inom många olika teknikområden: elektronik, mekanik, hydraulik, aerodynamik, krut- och sprängäm— nesteknik, materialteknik, miljöteknik, optik, mätteknik m fl. Inget av dessa teknikområden är i sig militärt specifikt. Inom varje teknikområde finns civila tillämpningar, även om den militära dominansen naturligtvis är större inom t ex krut— och sprängämnes- teknik än elektronik. Den militära specialiseringen ligger inte — ens för ett företag som Bofors — i teknikområdena som sådana utan i den militära tillämpningen av teknikerna. Det kan ta sig uttryck i att man inom ett visst teknikområde arbetar inom en gren som är mer militärt specifik, dvs förhållandevis irrelevant ur civil synpunkt. På det miljötekniska området är man t ex inriktad på att hantera sådana miljöpåfrestningar som få civila produker utsätts för. Det gäller bl a skakning, vibration och höga respektive låga temperaturer. Men den militära specialiseringen kan också ta sig uttryck i tillämpningen av tekniken genom att de militära kraven på ett område är så mycket högre än de civila, att man på det militära området arbetar med mer avancerade tillämpningar. Det gäller t ex nya material som kolfiber- kompositer.

De produktionstekniker och maskiner som man använder sig av i den militära produktionen är inte heller särskilt militärt specifika. Flera av produktionsteknikerna är allmänt använda inom verkstadsindu- strin, som t ex smide, plåtslageri, svetsning, maskinbearbetning, värme- och ytbehandling, montering och lödning av kretskort. Tillverkningen av explosivämnen, tändmedel och pyrotekniska satser är emellertid mer militärt specifik. Montering och aptering av ammunitionen är däremot ett mer standardiserat arbete.

Men även när det gäller produktionsteknikerna arbetar man ofta med tillämpningar som är mer militärt specifika. Inom smidet utnyttjar man t ex tekniker som inte har någon större efterfrågan utanför vapenområdet. I många fall är det som skiljer det militära arbetet från det civila främst de högre precisions- och kvalitetskraven. Att svetsa tunnväggiga aluminiumkonstruktioner — som Bofors gör till bl a utskjutningsanordningar för robotar —- är således inte militärt specifikt, under förutsättning att det finns civila tillämpningar som har samma höga krav när det gäller precision och kvalitet.

I den maskinbearbetande delen av produktionen vid verkstäderna i Karlskoga är 20% av maskinerna specialkonstruerade. Det gällert ex maskiner för produktion av kanonrör, s k långhålsborrningsmaskiner och räfflingsmaskiner. Det hindrar inte att de i vissa fall kan komma till användning i civil produktion. I andra fall, när det gäller t ex produktionen av granathylsor, är en hel produktionslinje uppbyggd kring en speciell militär produktion. Trenden går emellertid generellt

inom Bofors mot fler datorstyrda maskiner, vilket medger en mer flexibel produktion. Ungefär en fjärdedel av maskinerna är idag 5 k NC-maskiner. När det gäller anläggningarna för produktion av krut- och sprängämnen är de i helhet byggda för den militära produktio- nen. Maskinerna är specialkonstruerade och byggnaderna särskilt utformade med hänsyn till kraven på säkerhet.

Förutsättningarna för omställning ökar genom införandet av nya material och nya produktionstekniker. På materialsidan går man från metaller till plast och kolfibermaterial. Detta påverkar produktions- tekniken och därmed också graden av specialisering. Det blir allt mindre av mekanisk bearbetning. I robotrören till RBS 56 används t ex kolfibermaterial. Höljena till den nya versionen av 57 mm fartygskanon — Mk II — tillverkas i armerad plast. Detta innebär att arbete flyttas från verkstäderna i Bofors — i detta fall plåtslageri och svetsning — till plasttillverkningen i Ljungby.

Automatiseringen av produktionsprocesserna, bl a genom datorkon- trollerade processer och maskiner, leder till ett minskat behov av arbetskraft samt till andra krav på erfarenhet och skicklighet. Den utvecklingen är nu på gång i de mekaniska verkstäderna i Karlskoga. Vid Nobelverken är produktionen nästan helt automatiserad. Blandning, smältning, fyllning och svalning av explosivämnen sker maskinellt, bara med mänsklig övervakning. Monteringen av t ex granater är emellertid arbetsintensiv, men det är här fråga om tämligen generellt monteringsarbete.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att Bofors till stor del tillverkar försvarsmateriel som saknar direkta civila motsvarigheter. Men man arbetar som all annan försvarsindustri till övervägande del inom teknikområden som inte är militärt specifika. Det gäller på utveck- lingssidan, men också ifråga om produktionsprocesserna. Teknikens tillämpning kan vara mer eller mindre militärt specifik; man arbetar till viss del med krav som är irrelevanta ur civil synpunkt eller med krav som ligger långt framför den civila teknikutvecklingen. Det gäller både den personal som sysslar med utveckling och den som sysslar med produktion. Man har också en betydligt större kontroll- apparat än civil industri. Men flera tendenser verkar mot mindre militär specialisering, åtminstone på verkstadssidan. Automatise- ring, nya material och införandet av allt mer elektronik tenderar att minska behovet av arbetskraft och ändra kraven på arbetskraften, samt att slutligen skapa närmare kopplingar till civil produktion.

Frånvaron av en civil marknadsorganisation brukar ofta framhållas som ett större hinder för omställning än den militära specialiseringen i teknisk mening. Inom Bofors-Försvarsmateriel är verksamheten helt inriktad mot det svenska försvaret och försvarsmyndigheter i

andra länder. Försäljningen till det svenska försvaret handhas av de olika produktsektorerna — pjäser, ammunition och robotar — medan exporten sköts av en gemensam organisation. Bofors Aerotronics har direkta kontakter med FMV och utländska kunder. I stor utsträck- ning arbetar Bofors utan konkurrens gentemot FMV. Det finns ingen annan tillverkare i Sverige av kanoner och ammunition i de kalibrar som Bofors sysslar med. Utländsk konkurrens finns i bakgrunden — t ex nämns utländska alternativ i de framtida stridsfordonsprojekten — men hittills har den inte på allvar aktualiserats.

På robotområdet konkurrerade Bofors tidigare med Saab-Scania, men genom samarbetsbolaget SBMC finns numera en uppdelning. Bofors svarar för de lättare, korträckviddiga, mer ammunitionslik- nande robotarna, medan Saab-Scania inriktar sig på de tyngre, långräckviddiga, mer flygplansliknande robotarna. Genom stats- makternas uttalade prioritering av robotindustrin i Sverige finns också vissa garantier för att utländsk konkurrens stängs ute. Emellertid kan det bli möjligt, att man bedömer att en svensk robotindustri endast kan existera till rimliga kostnader, om så mycket som möjligt av robotarnas komponenter och mer standardiserade delsystem anskaffas i utlandet. I så fall skulle t ex det mekaniska arbetet — som gäller bl a robotkroppen, styr- och reglersystem, bränslesystem — minska, medan tonvikten läggs på bl & målsöka- re.

I stor utsträckning arbetar alltså Bofors gentemot FMV utan konkurrens. Man deltar tidigt i nya projekt, redan i studiearbetet. Man tar dessutom själva betydande initiativ till nya vapentekniska lösningar. Det är alltså inte fråga om ”marknadsföring” i vanlig mening, utan snarare om samarbete med en upphandlande organi- sation. Men denna relation mellan kund och tillverkare skiljer sig inte alltid från den normala vid civil offentlig upphandling av större, tekniskt komplicerade system.

På exportmarknaden — som ju är mycket betydelsefull för Bofors — gäller inte samma förhållanden. Man marknadsför här materiel som i de allra flesta fall är färdigutvecklad. Det kan antingen röra sig om system som man utvecklat för det svenska försvaret, eller som man själva finansierat utvecklingen av. Det är mindre vanligt, att man arbetar för utländska försvarsmyndigheter redan på utvecklingssta- diet. På exportmarknaden verkar man regelmässigt i konkurrens. Här är organisation och metoder i marknadsföringen mer lika normala civila förhållanden och skiljer sig inte i någon betydande utsträckning från den som andra svenska företag som säljer större tekniska system på exportmarknaden måste använda sig av. Det specifika är framför allt att besluten om upphandling kommer från

statliga myndigheter i andra länder — med de särskilda spelregler det för med sig — men många civilt inriktade företag arbetar under liknande förhållanden.

Nobel—koncernen som helhet är emellertid inte inriktad — som försvarsmaterieldivisionen — mot offentlig upphandling. Inte ens ”gamla” Bofors hade denna inriktning. De enheter som tidigare ingick i Bofors-koncernen har betydande marknadskontakter och erfarenheter från ett flertal områden. Inom kemiområdet säljer man produkter till bl a läkemedelsindustrin och färgindustrin. Man uppför och sätter igång industrianläggningar, bl a sprängämnesfabriker och andra kemiska industrianläggningar. Plastdivisionen levererar mate- rial och produkter till bl a bilindustrin. Inom elektronikområdet levereras produkter till framför allt processindustrin. Genom Nobelpharma arbetar man inom det medicinska området.

Genom sammanslagningen med KemaNobel fick man ytterligare marknadskontakter på det kemiska området, bl a tillgång till en mycket större egen försäljningsorganisation i utlandet samt en marknadsorganisation även för konsumentområdet. Koncernen har — vid sidan om försvarsmaterielområdet — alltså en betydande produktion och försäljning av civila produkter, framför allt för industriella kunder av insatsvaror och processutrustningar.

Det är en felaktig uppfattning, att ”gamla” Bofors skulle ha saknat kompetens och erfarenhet på marknadssidan för civil produktion. Många framgångsrika civila produkter, bl a från Nobeldivisionen, är resultatet av en medveten strävan att bredda den en gång militära dominansen och utnyttja de tekniker man lärt sig på det militära området på den civila marknaden. Genom förvärvet av KemaNobel har möjligheterna till omställning från militär till civil produktion med hänsyn till marknadsorganisationen blivit ännu bättre.

3.2.8. Lönsamhet och soliditet

Lönsamheten är relevant som omställningskriterium av två skäl. Investeringar krävs för varje form av omställning. Det gäller t ex för utbildning och omskolning av personal, anskaffning av nya maskiner, och uppförande av nya byggnader. Lönsamheten är ett mått på företagets förmåga att göra de nyinvesteringar som en omställning från militär till civil produktion kräver. Men detär också viktigt för en sådan bedömning vilken del av företaget — den civila eller den militära — som genererar överskotten. Ett lågt beroende av den militära verksamheten för lönsamheten torde underlätta omställningen till civil produktion, och vice versa.

% 14

12

10

0

1971 1975 1980 1984

Figur 3.10 Bofors-koncernen: räntabilitet 1971 — 1984

Definition: Räntabilitet efter skatt på justerat eget kapital = (a) resultat efter finansiella intäkter och kostnader minus schablonskatt 50 %, dividerat med (b) redovisat eget kapital, minoritetskapital samt 50 % av Obeskattade reserver (dvs justerat eget kapital) omräknat till genomsnitt för året.

I figur 3.10 illustreras hur koncernens räntabilitet, dvs företagets resultat i förhållande till det egna kapitalet, utvecklats under perioden 1971 — 1984. Där framgår att räntabiliteten varierat kraftigt mellan åren. Efter relativt svaga år i början av 70-talet steg räntabiliteten kraftigt under åren 1974 — 75. Under de kommande åren sjönk den till en något lägre nivå, för att sedan åter stiga under 1979 — 80. Under de två följande åren låg den kvar på en relativt hög nivå, för att 1983 åter hamna på samma nivå som under början av 70-talet. Under 1984 — när KemaNobel inräknats fr o m september månad — steg räntabiliteten åter något och nådde 6,7%.

Resultatuppgången 1974 — 75 förklaras främst av en tillfällig uppgång i lönsamheten inom ståldivisionen, medan uppgången 1979 — 80 främst berodde på den höga försäljningen av försvarsmateriel.

Räntabiliteten kan med tillgängliga data endast mätas för koncernen som helhet. En uppdelning i rörelsegrenar förutsätter att kapitalet delas upp mellan de olika grenarna, vilket inte skett i Bofors- koncernens årsredovisningar. En undersökning av hur lönsamheten mellan olika delar av koncernen varierar kan därför endast göras med utgångspunkt från de olika rörelsegrenarnas vinstmarginaler. Vid beräkning av vinstmarginalen sätts rörelseresultatet — dvs det resultat som härrör från försäljningen — i relation till den fakturerade försäljningen för respektive rörelsegren.

Tabell 3.11 Bofors: rörelseresultat efter planmässiga avskrivningar per resultatenhet/ division, 1973 — 1984, miljoner kr

1973 1974 1975 1976 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984

Nobel 7 20 6 13 39 43 46 29 32 56 62 55 Plast —18 4 0 —10 Kilsta — 7 —28 -25 —30 Stål —5 43 54 —12 —54 -—38 —14 7 1 12 3 17 Elektronik —3 0 — 1 — 3 3 16 9 0 27 15 0 18 Nohab 5 7 10 7 —18 —35 —39 —25 —10 —11 0

UVA 1 5 2 — 4 —19 1 — 3 — 9 — 2 Övrigt 5 — 3 1 3 2 — 6 — 4 —26 —18 — 4 —42 110 Koncernen 42 110 110 66 37 92 167 227 174 179 91 314

Anm. : I "övrigt” ingår andra, mindre resultatenheter samt intäkter och kostnader som är gemensamma för koncernen och inte går att fördela på de olika rörelsegrenama. För 1984 ingår KemaNobels resultat fr. o. m. september. KemaNobels helårsresultat för 1984 uppgick till 564 miljoner kr.

Som framgår av tabell 3.11, som visar resultatet i löpande priser för respektive rörelsegren inom Bofors-koncernen 1973 — 1984, drogs koncernen under flera år — framför allt från 1977 och framåt — med betydande förluster inom ståldivisionen, Nohab och UVA. Dessa förluster drog ner det sammanlagda rörelseresultatet. Det positiva resultatet från Bofors-Försvarsmateriel och Bofors-Nobel möjlig- gjorde — alternativt underlättade — det senaste decenniets omstruk- turering av koncernen, varvid de förlustbringande delarna av koncernen avyttrades respektive lades ner. De andra självständiga verksamhetsgrenarna inom ”gamla” Bofors — plast och elektronik — ger ännu inte någon stabil lönsamhet. Företagets rörelseresultat var således — vid sammanslagningen med KemaNobel — fortfarande beroende av försvarsmateriel.

I tabell 3.12 är resultatsiffrorna omräknade till vinstmarginaler. Där framgår, att Bofors-Försvarsmateriel under hela den undersökta perioden haft en lönsamhet, som legat betydligt över koncernens totala. Tillsammans med Bofors-Nobel har den militära försäljningen burit upp företaget under en period av omstrukturering, när mindre lönsamma delar avvecklats och nya ännu inte lönsamma delar byggts upp.

Sammanslagningen med KemaNobel leder sannolikt till en högre lönsamhet på koncernnivå. KemaNobel har under perioden 1974 — 1983 haft en genomsnittligt betydligt högre räntabilitet än Bofors. Under 1984 uppgick räntabiliteten efter skatt på justerat eget kapital för KemaNobel till 14,4%, medan den för Nobel-koncernen som helhet låg på 6,7%.

Tabell 3.12 Bofors: vinstmarginal per resultatenhet/division, 1973 — 1984

1973 1974 1975 1976 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984

N .::. OO q.. ON :> as x]

Nobel 4 9

6 Plast — 8 1 0 -1 Kilsta — 3 —12 —11 —11 Stål — 1 7 8 —2 —10 — 7 — 2 2 0 2 1 6 Elektronik —43 O —6 —5 3 11 6 0 14 7 0 6 Nohab 3 3 3 2 — 5 —11 —20 -—10 — 7 —14 0 UVA 2 10 3 -7 —43 2 — 5 —20 — 4 Totalt 4 7 6 3 2 3 5 6 5 4 2 4

Källa: Bofors, årsredovisning, 1973—1984.

Anm.: I totalsiffran för 1984 ingår KemaNobel för perioden september-december. Vinstmarginalen har beräknats som rörelseresultat efter planmässiga avskrivningar i procent av fakturerad extern försäljning.

Det framgår således, att Bofors—koncernen under det senaste decenniet för sin lönsamhet varit mycket beroende av den militära verksamheten. De civila delarna — såväl de ”äldre” som lagts ner som de ”yngre” som håller på att byggas upp — har uppvisat ett dåligt resultat. Med nuvarande lönsamhetsstruktur hade företaget fått svårt dels att upprätthålla lönsamheten vid en minskad efterfrågan på försvarsmateriel, dels att i ett sådant läge generera kapital i verksamheten för investeringar i omställningsprojekt.

Genom förvärvet av KemaNobel förändras bilden. Försvarsmateriel- divisionens tidigare centrala roll för att hålla koncernens lönsamhet uppe kommer att reduceras. De civila delar som genom samman- slagningen tillförs koncernen torde istället — med den lönsamhet som de haft under senare år — kunna bidra till finansieringen av en eventuell omställning från militär till civil produktion.

Soliditeten mäter hur stor andel av företagets kapital som är eget kapital. En stor andel upplånat kapital ger således en låg soliditet. Inom Bofors-koncernen har man beräknat soliditeten på två sätt. Enligt den första metoden beräknas det egna kapitalets andel av summa skulder och eget kapital, dvs inkl förskottsskulden till kunderna. Enligt den andra metoden görs beräkningen exkl för- skottsskulden. Skillnaden framgår av figur 3.12, där de bägge beräkningsmetoderna illustreras med utgångspunkt från 1983 års balansräkning.

I figur 3.12 visas hur soliditeten inom koncernen utvecklats sedan 1971, mätt enligt de bägge metoderna. Där framgår att soliditeten inkl förskottsskulden uppgick till närmare 30% vid periodens början. Fram till och med 1974 låg den kvar på en hög nivå, för att sedan

Koncernens balansräkning

Tillgångar. Mkr Omsättningstillgångar Likvida medel Kortfristiga fordringar Förskott till leverantörer Varulagcr

Spårrkonton hos Sveriges Riksbank "faim # mk ( fp:/_mf/(x %

Anläggningstillgångar 6 . Aktier och andelar S 2 + 5 , 1 1) Långfristiga fordringar 56 507'* 14 (0 54— Goodwill 31 Anläggningar 1.590 2.239 6 2 7 9

Summa tillgångar

: 97%

Skulder och eget kapital, Mkr 561!ka CV” färs/(01905 % ulaf

Kortfristiga skulder Förskon från kunder _ Ovriga kortfristiga törelseskulder 885 507 + 74 + [& 5- ' 7347) & Kortfristiga låneskulder 265 2.950 ___—'_'— :aeé, ? /o Långfristiga skulder 6.279 ' 7?ÖZ Långfristiga låneskulder 854 Avsan till pensioner 5 59 1.413

Obeskattade reserver Minoritetsintresse

Eget kapital Bundet eget kapital Fritt eget kapital

Su mma skulder och eget kapital

Figur 3.1] Olika metoder för att beräkna soliditet

sjunka kraftigt under åren 1975 — 1976. Med undantag för en mindre ökning under 80-talets första är låg soliditeten från 1976 och fram till och med 1983 på en relativt konstant nivå, ca 19-20%. 1984 — efter sammanslagningen med KemaNobel — sjönk soliditeten kraftigt ner till 11%.

Soliditeten exkl förskottsskuld låg under hela perioden några procentenheter högre. Vid periodens inledning uppgick den-till knappt 37%. Sedan har den så gott som varje år sjunkit, för att 1983 uppgå till 27% och efter sammanslagningen med KemaNobel till 13%.

Den sjunkande soliditeten fram till och med 1983 förklaras till stor del av en förskjutning av kapitalets sammansättning från eget kapital mot en allt större andel externt upplånat kapital. Som framgår av figur 3.13 minskade under 1971 — 1983 det egna kapitalets andel av det

% 40

35 30 » 25 20

15 3

10

1971 1975 1980 1984 00000 Soliditet exkl. förskottsskuld

_ Soliditet inkl. förskottsskuld

Figur 3.12 Bofors: soliditet, inkl respektive exkl förskottsskuld, 1971 — 1984

Anm.: Värdena för 1971—1979 är korrigerade med hänsyn till de skatteregler som gäller fr o m 1980 vid beräkning av den s k latenta skatteskulden.

sysselsatta kapitalet, dvs den del av kapitalet som kräver avkastning, från 45% till 34%, medan låneskuldens andel ökade från 55% till 66%. I och med övertagandet av KemaNobel sjönk det egna kapitalets andel drastiskt till 16%. Bofors finansierade affären med upplåning, vilket ökade låneskuldens andel till hela 84% av det totalt arbetande kapitalet.

Minskningen av soliditeten inkl förskottsskuld inom ”gamla” Bofors förklaras dessutom av den successiva ökningen av förskottsskulden. Framför allt den kraftiga minskningen av soliditeten under 70-talets andra hälft förklaras av de höga förskotten under dessa år.

Förskotten är likvida medel ”som ännu ej tagits i anspråk för upparbetning av order med lång genomloppstid”. När man väljer att mäta soliditeten på det s k arbetande kapitalet och utesluter förskotten, betraktar man inte förskotten som ”nödvändigt” kapital i rörelsen. Som framgick ovan vid diskussionen om lönsamheten används heller inte alltid dessa förskott direkt till att finansiera råmaterial och insatsvaror, så som det är tänkt enligt gällande regler. Det finns anledning att tro, att särskilt de höga räntefria förskotten under slutet av 70-talet inte till fullo motsvarades av ett kapitalbehov för att finansiera produktionen, utan till stor del användes av FMV för att pressa priserna i förhandlingarna med Bofors, dvs de har en rent avtalsteknisk förklaring. Detta framgår av att förskotten

% 100

90

80

70

60

50

40

30

20

1971 1975 1980 1984 År

Figur 3.13 Bofors: det sysselsatta kapitalets uppdelning i justerat eget kapital och låneskulder, procentuella andelar

regelmässigt har möjliggjort en mycket god likviditet i koncernen, som bl a medverkat till betydande kortsiktiga placeringar av kapital. Under 1975 — 76 ökade förskottsskulden med ca 1 miljard kr. Under dessa år steg koncernens kortfristiga finansiella placeringar med totalt nära 500 miljoner kr. Detta tyder på att uppemot hälften av förskotten under dessa år var rent ”tekniskt” betingade.

Man kan emellertid anta, att en del av förskottsskulden fungerar som nödvändigt kapital i verksamheten. Det innebär att om man inte hade haft tillgång till dessa förskott, hade man behövt låna upp motsva- rande kapital på den öppna marknaden eller på annat sätt behövt öka det sysselsatta kapitalet. Med andra ord torde det sysselsatta kapitalet inte vara ett över tiden korrekt mått på det ”nödvändiga” kapitalet.

Slutsatsen blir att soliditetsberäkningarna som görs på det totala kapitalet leder till en underskattning av soliditeten i den utsträckning som förskottsbetalningarna inte utgör en del av det nödvändiga

kapitalet, samt att beräkningen av soliditeten baserad på det sysselsatta kapitalet leder till en överskattning av soliditeten i den utsträckning som förskottsbetalningarna utgör en del av det nödvän- diga kapitalet.

Sammanfattningsvis gäller, att företagets kapitalförsörjning till betydande del — framför allt sedan mitten av 70-talet — skett med hjälp av förskott. Möjligen har förskottens roll i kapitalförsörjningen minskat under senare år. Vinstnivån i företaget har inte varit sådan, att man kunnat upprätthålla soliditeten samtidigt som man genom- fört en omfattande strukturförändring av verksamheten. För att trygga kapitalförsörjningen har förutom förskotten även andra skulder spelat en betydande roll, bl a har företaget under senare är kraftigt ökat den långfristiga upplåningen.

Bofors” övertagande av KemaNobel drog ner soliditeten kraftigt. Den låga soliditeten gör att utrymmet för nyinvesteringar är litet. Samtidigt finns inom koncernen — framför allt inom Kema-delen — betydande planer på expansionsinvesteringar. Det innebär att utrymmet för satsningar inom bl a Bofors-Försvarsmateriel är mycket begränsat och att de finansiella förutsättningarna för en diversifiering av verksamheten i Karlskoga med hänsyn till soliditeten — åtminstone för de närmaste åren — framstår som mindre än före sammanslag- ningen.

3.3 FFV

3.3.1 Inledning

Förenade fabriksverken — eller FFV som koncernen kallas i dagligt tal — är ett av de få statsägda företagen i den svenska försvarsindustrin. Med ca 5 400 anställda som arbetar med militär produktion är FFV dessutom landets näst största tillverkare av försvarsmateriel. Verk- samheten är spridd på tretton olika orter i landet, med stark koncentration till Mellan-Sverige.

FFV är inriktat på handeldvapen, ammunition och flygunderhåll. De flesta vapen för det svenska försvaret tillverkas numera vid FFVs verkstäder. Inom ammunitionsområdet producerar man dessutom bl a torpeder och minor. En annan viktig del av FFVs verksamhet är underhållet på det svenska försvarets flygplan och helikoptrar.

FFV är en av de tre största leverantörerna till det svenska försvaret. Dessutom är företaget Sveriges näst största exportör av krigsmate- riel. Man svarar för omkring en tredjedel av den svenska vapenex- porten.

Koncernen har sina rötter i de militära verkstäder som tidigare tillverkade merparten av de vapen och den ammunition som det svenska försvaret behövde. I samband med upprustningen av det svenska försvaret strax före och under det andra världskriget uppstod ett behov av en samordning av den utveckling och tillverkning av vapen och ammunition som skedde vid de statliga verkstäderna. 1943 beslöt riksdagen att sammanföra dessa verkstäder till ett företag. Där ingick bland andra en av de mest anrika vapensmedjorna, Åkers krutbruk grundat av Gustav Vasa 1552, samt Carl Gustafs stads gevärsfaktori med rötter i ett manufakturverk, som anlades i Eskilstuna redan 1654. Den nya koncernen fick namnet Försvarets Fabriksverk (FFV), men bytte 1970 namn till Förenade Fabriksver- ken i samband med att en ny organisation infördes, varvid verket överfördes från försvarsdepartementets till industridepartementets ansvarsområde.

FFV består i dag av två delar: affärsverket och bolagsgruppen. Affärsverket, där större delen av koncernens militära produktion sker, är organiserat i två sektorer: Försvarsmateriel (FFV-F) och Underhåll (FFV -U). Affärsverket kan dessutom ses som ett moder- bolag i FFV-koncernen och förvaltar statens aktier i FFV Företagen, som är ett förvaltningsbolag för den s k bolagsgruppen.

I bolagsgruppen ingår FFV Allmateriel som före 1979 var en del av affärsverket och framför allt sysslar med överskottsförsäljning från olika statliga och kommunala uppdragsgivare, samt FFV Transmis- sion, tidigare en del av sektor Industriprodukter. Här ingår även FFV Elektronik, som till större delen motsvaras av FFVs tidigare dotterbolag Telub, som arbetar med teknisk konsultverksamhet främst inom elektronikområdet. Där ingår också Cipro — tidigare sektor Industriprodukter —— som numera är specialiserat på fordons- elektronik. Samefa — före 1981 ett dotterbolag till Telub — producerar framför allt riktbänkar för krockskadade fordon. 1979 förvärvades dåvarande Norma Projektilfabrik till FFV-koncernen och bytte namn till FFV Norma. Företaget tillverkar finkalibrig ammunition, främst för jakt och skytte.

Sedan 1979 har flera företag förvärvats, som numera ingår i bolagsgruppen med FFV Företagen som moderbolag. Flera av dessa företag har en mer eller mindre accentuerad militär inriktning. Det gäller FFV Mipro, som tillverkar tändanordningar för ammunition, det amerikanska Aero Systems Engineering (ASE) , som specialiserat sig på testutrustningar för flygmotorer, Ostermans Aero, som sysslar med helikopterservice samt Air Target Sweden, som omfattar Swedairs tidigare verksamhet när det gäller utrustning för målflyg.

Figur 3.14 FFVs organisation

Två av de nyförvärvade företagen har emellertid en helt civil inriktning. Det gäller två företag inom det mättekniska området, C E Johansson, som tidigare ingick i Incentive-koncernen, och Alfredéen Production, numera ett dotterbolag till C E Johansson under namnet Alfredéen-CEJ .

FFV är dessutom delägare i två andra bolag med betydelse för den militär-tekniska utvecklingen. I Industrigruppen JAS har FFV 20% av aktierna. Inom ramen för JAS-projektet arbetar FFV Underhåll med att utveckla utrustning för underhåll för det det svenska försvarets nya stridsflygplan, JAS 39 Gripen. FFV har vidare 50% av aktierna i United Stirling, som utvecklar stirlingmotorer för använd- ning bl a i solkraftsstationer och ubåtar. På det senare området samarbetar United Stirling med Kockums i dotterbolaget Sub Power.

Under senare år har FFV gjort betydande ansträngningar för att ”tvätta bort” sin myndighetsstämpel och framstå som en vanlig industrikoncern. Faktum kvarstår emellertid att FFV fortfarande är ett affärsverk, till skillnad från de andra statsägda företagen inom försvarsindustrin — Karlskronavarvet och Kockums — som är aktie- bolag. Det innebär bland annat att FFV inte kan låna fritt på kapitalmarknaden och inte heller förvärva bolag eller genomföra större beslut, t ex nedläggningar, utan att riksdagen måste ge sitt godkännande. Det är mot denna bakgrund en allt större del av

FFV—koncernens verksamhet samlas i den s k bolagsgruppen. Formellt förvaltar affärsverket statens aktier i investmentbolaget FFV Företagen, som i detta avseende agerar som vilket statsägt aktiebolag som helst och naturligtvis också är skyddat från den insyn och det direkta inflytande som regering och riksdag har i affärsverket.

Som framgår av tabell 3.13 och 3.14 har FFV genomgått en snabb förändring under senare år. Under en tioårsperiod har företaget förvandlats från ett militärt inriktat affärsverk till en modern industrikoncern. Detta har skett framför allt genom att vissa verksamheter avyttrats och andra förvärvats. I juni 1976 fattade riksdagen beslut om att FFV skulle avveckla sin då omfattande verksamhet inom tvätteri- och konfektionsområdena. Företaget hade då tvätterier på ett femtontal olika platser i landet som arbetade på självkostnadsbasis åt offentliga myndigheter. Under åren 1976 — 78 överläts dessa tvätterier på landsting, kommuner och i några fall på privata intressenter. Under senare delen av 70-talet lades konfek- tionsföretaget CBV i Karlskrona ner och under 1978 såldes Trivab i Ängelholm till Eiserkoncernen. Bägge konfektionsföretagen tillver- kade framför allt arbets- och skyddskläder. Såväl tvätterierna som konfektionsföretagen hade militära rötter. Tvättning av militära persedlar samt tillverkning av uniformer var tidigare dominerande. Sedan utvidgades verksamheten och fick med tiden en kundkrets inom hela den offentliga sektorn. Så sent som 1976/77 svarade tvätterierna och konfektionsföretagen för närmare 20% av FFVs fakturerade försäljning och hade 32% av koncernens anställda.

Efter att den nya organisationen trädde i kraft den 1 juli 1979 har FFV förvärvat en rad företag och på så sätt skaffat sig en betydande civil sektor. Några företag, framför allt inom mätnings- och vägningsom- rådet, har en helt civil inriktning. Andra har en blandad militär och civil tillverkning med anknytning till FFVs militära teknikområden. Men den militära verksamheten är fortfarande dominerande. I slutet av 70-talet låg det militära beroendet kring 80% och hade 1983 reducerats till 70%. FFVs målsättning är att under 80-talet nå en fördelning med 60% militär och 40% civil produktion.

Det är således en målsättning från FFVs sida att öka den civila andelen. Detta sker framför allt genom företagsförvärv. Strategin har formulerats på följande sätt:

FFV har länge haft insikten att minskande försvarsbeställningar kräver satsning på nya och civila produkter. Men svårigheterna att hitta dessa produkter och problemen att dessutom ställa om produktion och marknads- föring har varit många. Och erfarenheterna dyrköpta. Nu har vi funnit den rätta metodiken: Att renodla det militära och det civila och att erkänna hur radikalt annorlunda krav som ställs i dessa båda miljöer. Genom en rad

Tabell 3.13 FFV-koncernen: fakturerad försäljning 1973/74 — 1984, fördelad på olika sektorer och dotterbolag, miljoner kr

73f74 74/75 75/76 76/77 77/78 78/79 1980” 1981 1982 1983 1984

Allmaterielb 60 Tvåtterier 137 161 199 253 287 Konfektion 20 11 11 23 1 Industriprodukter/Transmissionc 3 6 6 9 45 43 42 45 19 _

Samefa' 59 73 99 112 Materialteknik 20

Ostermans Aero 54 65 CE Johansson” 59 127 Ovrigt 7 11 14 Avgår, internleveranseri —58 —41 —24 —51

Totaltj 734 809 969 1 415 1 674 1 582 1 716 2 060 2 328 3 013 3 001

211981 övergick hela FFV-koncernen till en redovisning baserad på kalenderår istället för budgetår. Verksamhetsåret 1979/80 var en övergångsperiod, som omfattade 18 månader. För jämförbarhetens skull har den fakturerade försäljningen för de berörda koncerndelarna — Försvarsmateriel, Underhåll, Allmateriel, Industriprodukter — i denna tabell dividerats med två tredjedelar. Dotterbolaget Telub och FFV Norma hade redan kalenderår som verksamhetsår.

|”Före 1975/76 gick Allmateriel under beteckningen Överskottsförsäljningen.

CDotterbolaget FFV Industriprodukter — tidigare sektorn Industriprodukter — bytte 1983 namn till FFV Cipro och delades 1984 i två delar: FFV Transmission och Cipro, som blev dotterbolag till FFV Elektronik.

dTelub blev fr o m 1977 ett helägt dotterbolag till FFV och ingår sedan dess i koncernredovisningen. Fr o m 1983 bildades FFV Elektronik genom att elektronik- avdelningen vid FFV Underhåll och division Teknikkonsult i Telub slogs samman. Övriga delar av Telub utgör sedan dess ett dotterbolag till FFV Elektronik. Telub har under hela perioden haft en redovisning baserad på kalenderår. I kolumnen för 1976/77 återfinns här Telubs fakturerade försäljning för 1977, i kolumnen för 1977/78 dess försäljning för 1978 och i kolumnen för 1978/79 dess försäljning för 1979. Denna redovisningsprincip avviker från den som FFV-koncernen tillämpade för respektive är. Där redovisades Telubs fakturerade försäljning för 1977 ihop med 1977/78 års redovisning etc. Anledningen till denna avvikelse är att med den av FFV tillämpade metoden ”försvann” siffran för 1979 för Telub i samband med övergången till kalenderår som redovisningsår, eftersom den fakturerade försäljningen för Telub under detta är normalt skulle ha redovisats under 1979/80, vilket i den korrigerade 12-månaderstabellen för Telubs räkning upptar 1980. Valet av metod kan tyckas godtycklig, men konsekvensen blir att den totala fakturerade försäljningen för FFV-koncernen för de tre aktuella åren avviker från den som angetts i årsredovis- ningarna för respektive år.

(*Från 1.7.1976 fram t o m 1980 var Samefa ett helägt dotterbolag till Telub. Den fakturerade försäljningen för företaget under denna period ingår således i siffran för Telub. Fr o m 1981 är Samefa ett dotterbolag inom FFVs bolagsgrupp.

fLiksom Telub hade FFV Norma — som övertogs fr o m 1979 — kalenderår som redovisningsår även före 1981. Siffran i kolumnen för 1978/79 avser således 1979. I

FFVs årsredovisning för 1978/79 upptas endast den del som avser första halvåret 1979, ca 26 milj kr.

gAero Systems Engineering (ASE) övertogs fr o m den 191981, varför den fakturerade försäljningen för 1981 endast avser fyra månader.

hCE Johansson övertogs fr o m maj 1984. Den fakturerade försäljningen för 1984 avser således bara tiden maj-december.

iDet är först fr o in det förlängda räkenskapsåret 1979/80 som värdena för de olika koncernenheternas fakturerade försäljning inkluderar det fakturerade värdet av internleveranser.

]"Uppgifterna om den totala fakturerade försäljningen för 1976/77, 1977/78 och 1978/79 avviker från den som angetts i årsredovisningen för respektive år av skäl som angetts i punkt d och beträffande 1978/79 dessutom i punkt f. De av FFV angivna värdena för respektive år är följande: 1976/77: 1 360 milj kr; 1977/78: 1 619 milj kr; 1978/79: 1 541 milj kr.

Tabell 3.14 FF V-koncemen: antal anställda 1975/76 — 1984, fördelat på olika sektorer och dotterbolag

75/76 76/77 77/78 78/79 1980 1981 1982 1983 1984

Allmateriel 131 183 165 181 205 190 143 152 165 Tvåtterier 2 383 2 857 147 Konfektion 123 113

Industriprodukter/

Transmission 70 86 110 135 145 110 114 103 20

Samefa 186 175 173 175

Ostermans Aero 111 97 CE Johansson 285 310 Övrigt 186 189 252 261 234 232 248 229 310

Totalt 8 509 9 298 7 787 8 243 7 967 8 100 8 379 8 352 7 834

Anm.: Någon enhetlig redovisning av antalet anställda vid olika sektorer föreligger endast fr o m verksamhetsåret 1975/76. Under perioden t o m 1981 anger siffrorna antalet anställda vid verksamhetsårets slut. Fr o m 1982 anges medelantalet anställda under respektive verksamhetsår.

företagsförvärv under årens lopp har vi kompletterat det specialistkunnande som vi själva haft med en förmåga att lyckas på en civil marknad.

(FFV. Årsredovisning 1983, sid 3.)

Minskade försvarsbeställningar har således påskyndat koncernens omvandling. Men det minskade militära beroendet gäller främst koncernnivån. De delar av koncernen som tillverkar försvarsmateriel har bara i enstaka fall minskat sitt militärt beroende. För flera enheter har under senare år till och med — genom renodlingen av verksamheterna — det militära beroendet ökat.

FFV-KONCERNEN: STRUKTURFÖRÄNDRINGAR 1976 — 1984.

1976

1977

1978

1979

FFV får en ny organisation där verksamheten delas upp på fyra sektorer: de två militärt inriktade sektorerna Försvarsmateriel och Underhåll, sektorn Industriprodukter där de civila verkstadspro- dukterna samlas samt sektor Allmateriel , som omfattar den tidigare Överskottsförsäljningen.

Dotterbolaget Telub förvärvar Samefa i Kungsör med ca 180 anställda för att bl a komplettera sitt produktprogram inom vägningsområdet.

Telub blir ett helägt dotterbolag till FFV genom att återstående 49% av aktierna förvärvas från ett antal privata aktieägare.

Telub förvärvar det schweiziska företaget Norden Automation Systems med ett tiotal anställda för att ytterligare förstärka produktområdet vägning. CB V (Centrala Beklädnadsverkstaden) i Karlskrona med ca 130 anställda, som tillverkar skyddskläder för industri och sjukvård, avvecklas.

Telub förvärvar det vågtillverkande företaget Stathmos i Jön- köping från Kooperativa Förbundet.

FFVs dotterbolag Trivab Konfektion i Ängelholm med ca 100 anställda säljs till Eiser-koncernen, varvid FFVs engagemang i konfektionsindustrin upphör.

Flertalet av FFVs tvätterier överförs till respektive landsting och primärkommuner.

FFV Företagen bildas som holdingbolag för de två nybildade dotterbolagen FFV Industriprodukter och FFV Allmateriel.

FFV förvärvar ammunitionstillverkaren Norma Projektilfabrik med ca 330 anställda, varvid företaget byter namn till FFV Norma.

De två sista av F FVs tvätterier avyttras, varvid all verksamhet inom tvätterisektorn upphör.

1981

1982

1983

1984

Det helägda amerikanska dotterbolaget Stirling Power Systems överläts till United Stirling, där FFV har 50% av aktierna.

Samefa, ett dotterbolag till Telub, blir ett självständigt dotterbolag inom FFVs bolagsgrupp.

FFV förvärvar 70% av aktierna i Aero Systems Engineering, ett amerikanskt företag som tillverkar testutrustningar för flygmoto- rer.

FFV förvärvar Saab-Scanias tändrörsverksamhet i Sundbyberg med ett fyrtiotal anställda, som därvid byter namn till FFV Mipro.

Alfredéen Production i Stockholm som sysslar med mätteknik förvärvas och tillförs FFV Industriprodukter.

Ostermans Aero som bl a svarar för civil helikopterservice förvärvas från Nitro Nobel.

Elektronikavdelningen vid FFV Underhåll och division Teknik- konsult inom Telub samlas i ett bolag, FFV Elektronik. Telub blir därvid ett dotterbolag till FV Elektronik.

FFV Industriprodukter byter namn till FFV Cipro.

C E Johansson i Eskilstuna, som tillverkar mätutrustningar, förvärvas från Incentive.

FFV Allmateriel förvärvar Bastmans Auktioner.

FFV Företagen förvärvar samtliga aktier i Swedair Target som bl a tillverkar utrustning för målflygning, och bildar Air Target Sweden.

FFV Transmission bildas som dotterbolag inom FFV Företagen. Företaget övertar transmissionsverksamheten inom FFV Cipro medan övriga delar av Cipro blir ett dotterbolag till FFV Elektronik.

FFV Elektronik förvärvar Ergotest i Sundsvall för att komplettera verksamheten på vägningsområdet inom dotterbolaget Telub.

FFV Sjövärme bildas för att utveckla det inom FFV Underhåll utvecklade systemet för att ta upp Sjövärme. ASE Europe bildas på basis av verksamheten med motortestsystem vid FFV Underhåll.

FFV Materialteknik bildas genom att materiallaboratoriet vid FFV Underhåll bryts ut.

3.3.2 Militär produktion

Mer än fyra femtedelar av den militära produktionen vid FFV sker inom affärsverket. Tillverkningen av vapen och ammunition är koncentrerad till försvarsmaterielsektorn, men viss tillverkning sker

även vid underhållssektorn, vars inriktning främst är på underhåll av flygplan och helikoptrar.

Verksamheten vid FFV Försvarsmateriel (FFV—F) är uppdelad på fyra produktsektorer: finkaliber, med inriktning på handeldvapen som t ex automatkarbiner, grovkaliber, som framför allt omfattar pansarvärnsvapen och minor, torpeder samt krut. FFV-Fs totala fakturering uppgick 1984 till 928 miljoner kr, vilket motsvarade 31 % av FFV-koncernens totala fakturering. Vid de olika enheterna inom FFV-F arbetade drygt 2 000 anställda under 1984, eller knappt en fjärdedel av samtliga anställda inom koncernen. Försäljningen av militär materiel uppgick till ca 800 miljoner kr.

Inom försvarsmaterielsektorn finns även en mindre del civil produk- tion. Den är samlad till Gevärsfaktoriet i Eskilstuna och gav 1984 en försäljning på ca 125 miljoner kronor. I Eskilstuna ligger även sektorns huvudkontor, med bl a en utvecklingsavdelning som sysselsätter ett drygt hundratal anställda, framför allt med utveckling av grovkalibrig ammunition.

Militära vapen är fortfarande det största affärsområdet vid Gevärs- faktoriet. Den civila produktionen tar emellertid allt större del. Av de 370 anställda som arbetade vid Gevärsfaktoriet 1983 var 60% — eller ca 225 anställda — verksamma med militär produktion. Tillverkning- en omfattar två typer av vapen: granatgeväret Carl Gustaf som är avsett mot i första hand stridsfordon, samt den svenska arméns nya handeldvapen, automatkarbinen AK 5.

Pansarvärnsvapnet Carl Gustaf — som fått sitt namn efter Gevärsfak— toriets äldre namn, Carl Gustafs stads gevärsfaktori — har tillverkats sedan 1940—talet och marknadsförs nu i sin tredje version med beteckningen M3. Den första versionen av granatgeväret, vars kaliber är 84 mm, konstruerades ursprungligen av dåvarande armétygförvaltningen och anskaffades av den svenska armén i början av 1950-talet. Vapnet blev en stor exportframgång för FFV och man räknar med att över 60 000 exemplar finns i bruk i ett trettiotal länder. Under senare år har Carl Gustaf" helt tillverkats för exportmarkna- den. Där marknadsförs det som FFV System 550 med flera olika typer av ammunition.

Under 1985 levererar Gevärsfaktoriet de första exemplaren av den nya automatkarbinen AK 5 till det svenska försvaret. AK 5, som har en kaliber på 5,56 mm, är en vidareutveckling av ett belgiskt vapen och tillverkas av FFV på licens från belgiska Fabrique Nationele.

Finkaliberenheten inom FFV omfattar förutom Gevärsfaktoriet också Vanäsverken i Karlsborg. Där arbetar ca 260 anställda med tillverkning av finkalibrig ammunition. Dels tillverkas 7,62 mm

ammunition till det svenska försvarets äldre handeldvapen, bl a automatkarbinen AK 4 och kpist m/58, dels har produktion påbörjats av 5,56 mm ammunition för den nya automatkarbinen AK 5.

Grovkaliberenheten inom FFV-F omfattar Zakrisdalsverken i Karl- stad, Vingåkersverken i Vingåker, Gällöverken i Bräcke samt en utvecklingsavdelning i Eskilstuna. Zakrisdalsverken är den största anläggningen inom FFV-F med ca 680 anställda. Produktionen har under senare år dominerats av pansarbrytande spränggranatammu- nition med 84 mm kaliber till Carl Gustaf-systemet. I flera länder licenstillverkas ammunition till Carl Gustaf, men i samtliga fall levereras komponenter från FFV.

I Zakrisdal tillverkas också ammunitionen till FFVs nya lätta pansarvärnsvapen AT 4, även detta med en kaliber på 84 mm. Färdigmontering av AT 4 och tillverkning av ammunitionen sker vid Zakrisdalsverken. FFV har satsat 60 miljoner kr i utvecklingen av AT 4, som inte beställts av det svenska försvaret. Sedan ett par år tillbaka är det emellertid under utprovning för den amerikanska krigsmakten, det 5 k Viper Replacement Program, där FFV samarbetar med Honeywell. Ett 1 OOO-tal vapen har exporterats till USA för tester, men något anskaffningsbeslut har ännu inte fattats.

Inom grovkaliberenheten tillverkas dessutom minor, bl a landminor avsedda mot stridsvagnar och andra fordon. Aktuell är en mina med beteckningen FFV 028, som beställts av den västtyska armén.

Produktionen av minor är uppdelad mellan Zakrisdalsverken och Vingåkersverken. I Vingåker sker bl a gjutning av sprängämnen för minorna. Man svarar också för olika moment vid tillverkningen av den pansarbrytande ammunitionen till Carl Gustaf- och AT 4- systemen.

Vid Vingåkersverken tillverkas också rökammunition, bl a för Carl Gustaf—systemet, men också för andra vapensystem. En uppdelning har skett mellan FFV och Bofors när det gäller lys- och rökammu- nition, som innebär att FFV svarar för utveckling och tillverkning av rökammunition. Det innebär att FFV också producerar rökammu— nition för vapensystem tillverkade av Bofors, bl a för fältartillerisys- temet FH 77. Utveckling sker av rökammunition med en blandning som förhindrar infraröd strålning (IR) att tränga igenom, avsedda mot t ex robotar utrustade med IR-målsökare.

Vid Vingåkersverken — där knappt 100 anställda arbetar med militär produktion — sker även störtning, dvs förstöring av ammunition, och återvinning av såväl sprängämnen som mekaniska detaljer i ammu- nitionen. Återvinning av patronhylsor sker även vid grovkaliberen-

hetens anläggning i Gällö utanför Bräcke med ett knappt tjugotal anställda.

Vid utvecklingsavdelningen i Eskilstuna — där grovkaliberenheten sysselsätter ca 100 anställda — sker bl a utveckling på uppdrag från den svenska armén — av ny 5 k slutfasstyrd ammunition för granatkastare. Projektilen, med en kaliber på 120 mm, är avsedd mot stridsvagnar och har bl a en IR-målsökare. Projektet, som går under beteckningen Strix, bedrivs i samarbete med Saab Missiles och beräknas resultera i produktion först i början av 90-talet.

Torpedverkstaden i Motala är den enda anläggningen i Sverige för tillverkning av torpeder. Där arbetar drygt 300 anställda med två typer av torpeder. Det ena är en målsökande torped med beteck- ningen Tp 613 för torpedbåtar och ubåtar, avsedd att användas mot ytfartyg. Man tillverkar dessutom en trådstyrd och målsökande ubåtsjaktstorped med beteckningen Tp 42. En version av denna torped, Tp 427, kan fällas från helikopter. Det är bara ett mindre antal länder som utvecklar och tillverkar torpeder. FFV samarbetar med Norge och Danmark i utvecklingsarbetet och det är framför allt till dessa länder export sker från Torpedverkstaden. För att förstärka sina utvecklingsresurser på torpedområdet förvärvade FFV under 1982 ett mindre utvecklingsbolag, Amlab, som sedan flera år sysslat med målsökare för marinens torpeder.

FFV är självförsörjande på krut. Tillverkningen sker vid Åkers krutbruk utanför Strängnäs. Där är ett 90-tal anställda verksamma med produktion av krut. För närvarande sker utveckling av nya typer av krut för granatkastare och finkalibrig ammunition.

FFV Underhåll (FFV-U) hade 1984 en total fakturering på 981 miljoner kr, varav ca 875 miljoner kr — dvs 89% — avsåg militära leveranser. Sysselsättningen uppgick totalt till nära 3 000 anställda. Inriktningen är på flygunderhåll och den militära verksamheten är uppdelad på fyra divisioner: flygteknik, som omfattar själva flyg- planskroppen med alla mekaniska och hydrauliska system, avionik, som omfattar flygplanens elektroniska system, motor och basmateri- el.

Tyngdpunkten ligger på underhåll av det svenska flygvapnets flygplan och flygbaser. Detta svarar för ca 40% av omsättningen inom FFV-U. I takt med att antalet flygplan reduceras och nya flygplans- typer med lägre underhållsbehov introduceras — framför allt JAS- systemet — kommer denna del av verksamheten att minska. Omkring 20% av försäljningen avser tekniska konsulttjänster åt försvarets materielverk (FMV) i samband med utveckling av nya flygplan eller modifieringsarbete på äldre flygplanstyper. Ytterligare tio procent av

omsättningen avser tillverkning av detaljer i samband med modifie- ring av äldre flygplanstyper. Sammanfattningsvis svarar tillverkning och tjänster för det svenska flygvapnets räkning för ca 70% av omsättningen.

I Arboga, där FFV-U sysselsätter drygt 1 700 anställda, dominerar underhållet av flygmotorer. Arboga är den största enheten inom FFV—U och svarar för två tredjedelar av sektorns militära fakture- ring. Motordivisionen, som helt är koncentrerad till Arboga, har en omsättning på ca 300 miljoner kr, varav underhållet på Viggen— motorn — som är extremt underhållsintensiv — svarar för två tredjedelar. Resterande tredjedel avser ett tiotal andra motorer till framför allt flygplan och helikoptrar.

Även divisionerna för flygteknik och avionik har betydande verk- samhet i Arboga. Där utvecklas och tillverkas bl a testutrustningar för Viggen-systemet. Ett drygt 100-tal anställda arbetar med utveck- ling och tillverkning av flygburna kapslar. Dessa, som sedan mitten av 70-talet är den stora exportprodukten från FFV-U, monteras under flygplansvingarna på lättare flygplan. Dels tillverkas kapslar med utrustning för taktisk spaning, som t ex Red Baron som med hjälp av infrarött ljus gör den taktiska flygspaningen oberoende av dagsljus, dels kapslar av s k UNI POD-typ, som kan användas för bl a montage av vapenutrustning eller rökskyddsutrustning. En annan produkt från Arboga—enheten är träffindikeringsutrustning för mål- flygning.

I Malmslätt utanför Linköping, där FFV-U sysselsätter nära 1 000 anställda med militär verksamhet, är tonvikten på underhåll av själva flygplanskroppen med tillhörande system. En betydande del av verksamheten utgörs också av ändringar och modifieringar av flygplan och helikoptrar. Inom ramen för avionik-divisionen utveck- las och tillverkas simulatorer för flygarutbildning.

Den tredje större enheten inom FFV-U ligger i Östersund. Där arbetade 1983 ca 230 anställda med underhåll av framför allt flygvapnets basmateriel. Vid sidan om underhåll tillverkas även flygfältsbelysningar, bl a för exportmarknaden. På grund av mins- kade försvarsbeställningar har verkstaden i Östersund under senare tid fått en ny inriktning. Den är nu framför allt prototypverkstad för underhållssektorn.

Företagen inom den s k bolagsgruppen — med FFV Företagen som moderbolag — hade 1984 en militär fakturering som uppgick till ca 330 miljoner kr. Det är sju bolag inom gruppen som i större eller mindre utsträckning sysslar med försvarsmateriel: FFV Elektronik, FFV Mipro, Air Target Sweden, Ostermans Aero, FFV Norma, ameri—

kanska Aero Systems Engineering och det nybildade FFV Material— teknik.

Den militära verksamheten inom FFV Elektronik är koncentrerad till divisionen Anläggning och Radar. Denna organiserades under 1983, bl a genom att FFV Elektronik övertog underhållet på markburen elektronik från FFV-U. Divisionen har sin ledning och merparten av sin verksamhet i Arboga.

FFV Elektronik hade 1984 en omsättning på 427 miljoner kr, varav drygt hälften avsåg militära leveranser. Företaget projekterar, installerar och sätter radarstationer i drift. Vissa specialanläggningar tillverkas i egna verkstäder, där man också underhåller radarutrust- ningar.

Den tekniska konsultverksamheten, som tidigare ingick i Telub, svarar division Teknikkonsult i Växjö för. Man medverkar i flertalet av de studier och projekt som är på gång inom det svenska försvaret avseende framtida kommunikations- och ledningssystem.

FFV Mipro med ett 30-tal anställda i Sundbyberg utanför Stockholm är helt inriktat på utveckling och tillverkning av säkringssystem och tändanordningar för ammunition samt verkansdelar för olika vapen- system. Under senare år har man arbetat med tillverkning av bl a sprängkapselsäkringar för artilleriammunition och tändsystemet till antiubåtsgranaten Elma. Under 1984 uppgick den fakturerade försäljningen till 11 miljoner kr.

Air Target Sweden omsätter 12 miljoner kr och har ett knappt 30-tal anställda. Företaget är specialiserat på utrustning för målflygning mot såväl flygburna som markbundna mål. Produkterna omfattar såväl mekanisk som elektronisk utrustning, t ex vinchar, mottagar- stationer samt olika slag av indikatorutrustning.

Ostermans Aero säljer utrustning för flygplan och helikoptrar och har en verkstad för helikopterunderhåll. Verksamheten är i huvudsak civilt inriktad men fr o rn 1985 kommer en del av försvarets helikopterunderhåll att ske vid Ostermans.

FFV Norma i Ämotsfors tillverkar främst pistolammunition för civilt bruk, men har också en mindre militär tillverkning. Man producerar kanonhylsor och patronhylsor för bl a FFV och Bofors.

Det amerikanska företaget Aero Systems Engineering (ASE) hade 1984 en fakturerad försäljning på 102 miljoner kr och ca 150 anställda. Företaget levererar provutrustningar för jetmotorer, bl a till militära förband och verkstäder. Under senare år har man levererat s k hush houses — små hangarliknande byggnader, där stridsflygplan kan rullas in och motortester kan utföras — till det amerikanska flygvapnet.

FFV äger vidare 20% av aktierna i Industrigruppen JAS, och deltar genom FFV Underhåll i utvecklingen av underhållsutrustning för JAS 39 Gripen.

United Stirling, där FFV äger hälften av aktierna, arbetar med utveckling av stirling-motorn, bl a för användning i ubåtar. Projektet, som bedrivs inom ramen för företaget Sub Power tillsammans med Kockums, gäller ett luftoberoende tillsatsmaskineri för framtida ubåtar.

3.3.3 Civil produktion

FFV sålde 1984 civila produkter för 1 080 miljoner kr, dvs 36% av koncernens hela omsättning. En mindre del härav, ca 260 miljoner kr, avsåg leveranser från affärsverket. Den större delen, 820 miljoner kr, härrörde från de olika företagen i koncernens bolagsgrupp.

Den civila produktionen inom FFV Försvarsmateriel är koncentrerad till Gevärsfaktoriet i Eskilstuna. Under 1983 uppgick de civila leveranserna till 120 miljoner kr. Den civila verksamheten sysselsatte ca 140 anställda, eller ungefär 30% av Gevärsfaktoriets anställda. Vid sidan om den militära vapentillverkningen produceras vapen och tillbehör för jakt och skytte. Under senare år är det emellertid tre andra civila verksamheter som fått ett allt större utrymme. Som enda underleverantör tillverkar man styrspindelhus till Saab personbilar. Vidare produceras rattstänger till Volvo. Slutligen tillverkas delar till Tetra Pak-maskiner, dvs maskiner för förpackning av drycker, där Gevärsfaktoriet svarar för motsvarande en tredjedel av arbetet på maskinerna.

Vid FFV Underhåll svarar den civila verksamheten för mellan 10 och 15% av omsättningen. Under 1984 fakturerade man civila tjänster och produkter för ca 110 miljoner kr. Totalt är nära 400 anställda verksamma med civil produktion vid anläggningarna i Arboga, Linköping och Östersund.

Tonvikten på den civila sidan ligger också på flygunderhåll. Bland annat har man kontrakt på underhållet av Linjeflygs Fokker F 28 samt Swedairs och andra europeiska användares Saab-Fairchild SF 340. På det senare planet har man också underhållet av General Electrics motor CT 7, det första civila projektet på motorunderhålls- området för FFV. På det civila området satsar man också på flygplatsteknik, bl a flygfältsbelysningar.

FFV Materialteknik, tidigare underhållssektorns materiellaboratori- um, omsatte 1984 totalt 20 miljoner kr. En mindre del av faktureringen avsåg civila kunder. Två teknikområden där man gör betydande satsningar gäller pulvermetallurgi och lindning av fiberar- merade kompositer.

Inom bolagsgruppen är så gott som samtliga företag verksamma med civil produktion. FFV Elektronik — med dotterbolagen Telub och Cipro — hade 1984 en civil fakturering, som uppgick till ca 200 miljoner kr, vilket motsvarade 47% av den totala faktureringen. Telub levererar bl a utrustning med nära militär anknytning till civila kunder, t ex kustradiostationer. Verksamheten inom företaget är emellertid allt mer civilt orienterad. En viktig del avser underhåll och reparationer på datorer och kringutrustning. Inom divisionen för teknikinformation har man också en växande del teknisk dokumen- tation för andra kunder än försvaret. Man producerar också utbildning, bl 3 inom dataområdet. Men Telub har också en sektor som sysslar med industriell produktion, inriktad främst på produkter för industriell vägning. Man tillverkar vidare trafiksignaler och monterar kretskort. Cipro är specialiserat på fordonselektronik och arbetar framför allt med mikrodatorbaserad elektronik och olika elektroniksystem för fordon.

FFV Allmateriel säljer överskottsprodukter från statliga och kommu— nala uppdragsgivare, men även restpartier och dylikt från den privata marknaden. Man sysslar också med viss återvinningsverksamhet. Faktureringen uppgick 1984 till 204 miljoner kr och man sysselsatte totalt 165 anställda på sex orter.

Samefa i Kungsör är specialiserat på rikt- och mätutrustningar för personbilar och motorcyklar. Huvudprodukten Caroliner är en riktbänk för krockskadade bilar, som framför allt säljs på export- marknaden. Försäljningen uppgick 1984 till 112 miljoner kr — varav 88% export — och man sysselsatte 175 anställda.

C E Johansson tillverkar produkter för precisionsmätning. Det gäller allt från handmätdon till datorstyrda mätmaskiner. Företaget syssel- sätter 310 anställda, framför allt i Eskilstuna, och hade 1984 en omsättning på 127 miljoner kr, varav två tredjedelar gick på export.

FFV Norma producerar främst ammunition för jakt och skytte, avsedd för gevär och pistol. Sammanlagt tillverkas ett femtiotal olika kalibrar vid fabriken i Åmotfors, där 270 anställda arbetar. Omsätt- ningen uppgick 1984 till 83 miljoner kr, varav över 90% avsåg civila produkter.

Ostermans Aero är generalagent för två amerikanska helikoptertill- verkare — Bell och Robinson — samt för den västtyska flygplanstill- verkaren Dornier och en rad andra komponenttillverkare inom flygområdet. Man sysslar främst med underhåll av helikoptrar och har även en viss helikopterservice och utbildningsverksamhet. Omsättningen, som till ca 90% är civil, uppgick 1984 till 65 miljoner kr och företaget sysselsatte ett knappt hundratal anställda i Barkarby utanför Stockholm.

FFV Transmission utvecklar och tillverkar den s k ETP-bussningen, ett friktionsförband för att förbinda axlar och nav framför allt för industriellt bruk. Under 1984 uppgick den fakturerade försäljningen till 19 miljoner kr och man sysselsatte ett 20-tal anställda i Linköping. En stor del av produktionen sker emellertid vid Gevärsfaktoriet i Eskilstuna.

Inom området civilt flygunderhåll arbetar också det amerikanska dotterbolaget Aero Systems Engineering (ASE). Man producerar bl a anläggningar för motorprovningar för trafikflygbolag. Drygt hälften av omsättningen 1984 på 102 miljoner kr avsåg civila produkter. Dess nybildade svenska dotterbolag ASE Europe, vars verksamhet bl a bygger på tekniken för motortester vid FFV Underhåll i Arboga, är framför allt inriktat på den europeiska marknaden för motortes- ter.

FFV Sjövärme är ytterligare ett nybildat bolag med ett förflutet i underhållssektorn. Företaget levererar värmepumpanläggningar som bygger på tillvaratagande av energi från sjöar.

United Stirling — med FFV som hälftendelägare — utvecklar stirling- motorer också för civilt bruk. Bland annat har man ett samarbetsavtal med amerikanska McDonnell Douglas om soldrivna kraftstationer. United Stirling ansvarar för utveckling och produktion av själva kraftstationen. Det andra civila projektet gäller anpassning av en stirlingmotor som drivkälla för naturgasdrivna värmepumpar, ett projekt i samarbete med amerikanska Gas Research Institute.

Utvecklingsarbetet på en stirlingmotor för undervattensbruk kan även få tillämpningar utanför det militära området, bl a för offshoreindustrin.

3.3.4 Försvarsberoende

Försvarsberoendet på koncernnivå

Uppgifter om hur många som arbetar med försvarsmateriel inom FFV publiceras normalt sett inte i koncernens årsredovisning. Direkta uppgifter härom finns bara tillgängliga för 1980 och 1983 genom de enkätundersökningar som genomförts. Enligt dessa arbetade 5 765 anställda med militär produktion vid FFV 1980 och tre år senare 5 717 anställda.

I enkäterna lämnades uppgifter om sysselsättningen vid de inhemska arbetsställen, där försvarsmateriel producerades i någon betydande utsträckning. För att få fram den totala sysselsättningen med försvarsmateriel inom koncernen har uppgifterna från enkätunder- sökningarna måst kompletterats. Det gäller FFV Norma, som vid sidan av sin tillverkning av ammunition för jakt och sport också har en viss militär produktion. Det gäller också det amerikanska dotterfö- retaget Aero Systems Engineering (ASE), som tillverkar utrustning för flygmotortester och förvärvades av FFV 1982. FFV Norma omfattades inte av 1980 års undersökning. Varken FFV Norma eller ASE ingick i 1983 års enkät.

Efter att dessa kompletteringar gjorts har den totala sysselsättningen med försvarsmateriel inom FFV-koncernen — som framgår av tabell 3.15 — för 1980 beräknats till 5 860 anställda samt för 1983 till 5 912 anställda. Hela den militära sysselsättningen 1980 avsåg koncernens anläggningar i Sverige. 1983 beräknas 5 752 anställda vid FFVs inhemska anläggningar ha arbetat med försvarsmateriel och 160 utomlands.

I tabell 3.16 redovisas försvarsberoendet 1980 och 1983, mått som antalet anställda sysselsatta med försvarsmateriel i procent av det totala antalet anställda, räknat dels på hela koncernen, dels på enheterna inom landet. Där framgår att 77% av koncernens anställda 1980 sysslade med militär produktion och att denna andel 1983 hade sjunkit till 71%. Genom att FFV 1980 bara hade ett 50-tal anställda utomlands blir även andelen anställda detta år med försvarsmateriel vid koncernens enheter inom landet 77%. 1983 — efter tillkomsten av ASE, som är det enda producerande dotterföretaget utomlands — uppgick andelen som arbetade med militär materiel vid koncernens

Tabell 3.15 FFV-koncernen: antal sysselsatta med försvarsmateriel vid olika arbets- ställen 1980 och 1983, personår

1980 1983

FFV Försvarsmateriel

Gevärsfaktoriet 315 225 Gällöverken 17 21 Torpedverkstaden 295 316 Vanäsverken 250 260 Vingåkersverken 100 92 Zakrisdalsverken 720 682 Åkers krutbruk 90 100 FFV Underhåll

Arboga 1 899 1 792 Linköping 1 105 1003 Ostersund 205 184 FFV Elektronik/Telub

Arboga 284 Växjö 424 349 Air Target Sweden 30 FFV Mipro 33 FFV Norma 95* 35' Ovrigt 345 346 Totalt, Sverige 5 860 5 752 Aero Systems Engineering 160' Totalt, hela koncernen 5 860 5 912

Källor: Civil produktion i försvarsindustrin, Ds I 1982:1; Med sikte på nedrustning, SOU 1984:62; FFV Årsredovisning 1979/80 respektive 1983.

* uppskattning

Anm.: FFV Norma omfattades inte av vare sig 1980 års eller 1983 års enkät. Företaget tillverkar emellertid ammunition även för militärt bruk, bl a kanonhylsor. Under 1980 uppgick den militära försäljningen till 21 miljoner kr, vilket var 29% av faktureringen. Omräknat till antal anställda blir detta ca 95 anställda som 1980 sysslade med försvarsmateriel. Under 1983 sjönk efterfrågan på kanonhylsor, vilket bl a ledde till att sysselsättningen vid FFV Norma reducerades med ett 50-tal personer. Den militära försäljningen detta år uppgick till ca 10 miljoner kr, eller 13% av faktureringen, vilket omräknat i antal anställda blir ca 35 anställda, som sysslade med försvarsmateriel. Uppgifterna för 1983 om den militära sysselsättningen vid det amerikanska dotterbo- laget Aero Systems Engineering är uppskattade. Produktionen av försvarsmateriel gällde framför allt 5 k ”hush houses” för det amerikanska flygvapnet och var koncentrerad till dotterbolaget ASE Texas Inc, som sysselsatte ca 160 anställda.

inhemska enheter till 72%, dvs bara en mindre skillnad jämfört med andelen för koncernen som helhet.

Någon mer exakt fördelning av FFV—koncernens försäljning mellan militära och civila produkter har bara redovisats fr o m verksamhets- året 1979/80. Detta år svarade den militära försäljningen för 77% av koncernens hela fakturerade försäljning. Som framgår av tabell 3.17 har den militära andelen sedan dess sjunkit successivt för att 1984 uppgå till 64%.

Tabell 3.16 FF V-koncernen: antal anställda, totalt respektive med försvarsmateriel, inom koncernen som helhet samt i Sverige, 1980 och 1983, personår/heltidsanställda

1980 1983 Hela koncernen Antal anställda 7 632 8 352 varav med försvarsmateriel 5 860 5 912 andel i % 77 71 Sverige Antal anställda 7 582 8 000 varav med försvarsmateriel 5 860 5 752 andel i % 77 72

Kommentar: Vid beräkning av antalet anställda i Sverige 1980 — en uppgift som ej redovisats av FFV — har antalet anställda vid FFV i utlandet uppskattats till 50 anställ- da.

Källa: se tabell 3.15.

För att belysa försvarsberoendets utveckling över en längre period — exempelvis från början av 1970-talet — måste mer approximativa metoder användas. En möjlighet är att — som i figur 3.15 — se hur stor andel av koncernens sysselsättning respektive försäljning som FFV Försvarsmateriel och FFV Underhåll tillsammans har under respek- tive år. Dessa två enheter svarar för den övervägande delen av koncernens militära produktion. 1980 arbetade 86% av dem som var verksamma med försvarsmateriel inom FFV vid de två sektorerna. 1983 hade andelen sjunkit till 80%. Över 90% av produktionen inom FFV Försvarsmateriel respektive FFV Underhåll avser dessutom försvarsmateriel. Även om över tiden en allt större andel av den militära produktionen inom FFV-koncernen återfinns utanför bolagsgruppen och en allt större andel av produktionen inom affärsverket är civilt orienterad, ger ändå figur 3 . 15 en viss vägledning när det gäller den mer långsiktiga utvecklingen av försvarsberoendet

Tabell 3.17 FFV-koncernen: fakturerad försäljning, totalt respektive försvarsmateriel, 1980 — 1984, miljoner kr samt andel i procent

Totalt Försvars- Andel materiel i % 1980 1 716 1 319 77 1981 2 060 1 564 76 1982 2 328 1 723 74 1983 3 018 2 095 69 1984 3 001 1 921 64

Källa: FFV, årsredovisningar, 1979/80—1984.

Kommentar: Siffrorna för 1980 avser två tredjedelar av det till 18 månader förlängda verksamhetsåret 1979/80.

% Försäljning 100 90 80 70

60 50

40 30

20 10

1973/ 74 75/ 76 77/ 78 1980 1982 1984

% Sysselsättning 100

90 80 70 60 50 40 30 20

10 0 1 1973/ 74 75/ 76 77/ 78 1980 1982 1984

Figur3. 15 FFV Försvarsmateriel och FFV Underhåll: sysselsättning och försäljning som andel av FFV -koncernens totala sysselsättning och försäljning, ] 973/ 74 — resp 1 975/ 76 — 1984, procent

inom FFV-koncernen. Däremot visar figuren inte på försvarsbero- endets nivå, utan ger en konstant — och av allt att döma växande — underskattning av koncernens militära beroende.

Det framgår av figur 3.15, att de två militärt dominerade enheterna inom koncernen i mitten av 70-talet svarade för omkring två tredjedelar av dess sysselsättning. 1977/78 steg den militära andelen kraftigt och uppgick till nära 77%. Därefter sjönk den och stabiliserade sig under de kommande åren kring 71 — 72% för att sedan åter sjunka 1983.

Kurvan över de bägge enheternas andel av koncernens försäljning följer i stort samma mönster, om än något förskjutet i tiden och med ännu större variationer. Den kraftiga minskningen av försvarsbero- endet i mitten av 70-talet är emellertid till viss del missvisande. Den beror på att Telub vid denna tid tillfördes koncernen och minst hälften av Telubs produktion är militär.

Ökningen av det militära beroendet mot slutet av 70-talet — som tar sig uttryck i sysselsättningen 1977/78 och i försäljningen 1978/79 — förklaras till större delen av att FFV avvecklade sin tillverkning av konfektion och sin tvätteriverksamhet. Sedan har det militära beroendet trendmässigt minskat, vilket förklaras av framför allt de förvärv som FFV gjort av civilt orienterade företag.

Frånvaron av en över tiden enhetlig redovisning, såväl när det gäller antalet anställda som fakturerad försäljning, gör det svårt att bedöma försvarsberoendets utveckling sedan 1970-talets början och framåt. Av allt att döma nådde försvarsberoendet en under perioden maximal nivå i slutet av 70-talet, när tvätteriverksamheten och konfektionsindustrin avvecklats och Telub införlivats i koncernen. Sedan dess har det militära beroendet på koncernnivå minskat, framför allt genom att nya civilt dominerade företag förvärvats.

Försvarsberoendet på lokal nivå

Inom FFV—koncernen sker utveckling, produktion och underhåll av försvarsmateriel i fjorton olika kommuner runt om i landet, vilket framgår av tabell 3.18.

I tabell 3.19 har uppgifterna för 1980 och 1983 om den lokala militära sysselsättningen inom FFV ställts mot den totala sysselsättningen inom koncernen på respektive ort. På så sätt erhålls ett mått på företagets lokala försvarsberoende.

På fyra av de tio orter, där FFV sysselsätter mer än femtio anställda, är verksamheten helt inriktad på militär produktion. I Karlsborg, Vingåker och Karlstad finns vid sidan om de anläggningar som tillverkar ammunition ingen civil verksamhet. Den mycket begrän— sade civila produktion som fanns inom ramen för de militära anläggningarna 1980 har nu helt eller i det närmaste helt avvecklats. Detsamma gäller Torpedverkstaden i Motala. Den enda av dessa anläggningar som under senare år haft någon självständig civil produktion är Zakrisdalsverken i Karlstad. I början av 1980—talet kompletterade man den militära produktionen med tillverkning av tryckluftsmunstycken, en verksamhet som avyttrades under 1983. I övriga anläggningar — Vanäsverken, Vingåkersverken och Torped- verkstaden — har den mycket begränsade civila produktionen under

Tabell 3.18 FFV-koncernen: arbetsställen i Sverige med utveckling, produktion och underhåll av försvarsmateriel 1983

Kommun Företag/enhet Antal syssel- Verksamhetens huvudsakliga inriktning satta med försvars- materiel Arboga FFV Underhåll underhåll av flygmotorer; testutrustningar, flygburna ] 2076 kapslar FFV Elektronik underhåll av markburen elektronik; radarstationer Linköping FFV Underhåll 1 003 underhåll av flygplan; simulatorer, materiallaborato- num Karlstad FFV-F Zakrisdalsverken 720 grovkalibrig ammunition Eskilstuna FFV Huvudkontor m m gemensam administration; utveckling av vapen och I 432 ammunition FFV-F Gevärsfaktoriet vapen Växjö FFV Elektronik 349 studier och projektering av kommunikationssystem Motala FFV-F Torpedverkstaden 316 torpeder Karlsborg FFV-F Vanäsverken 260 änkalibrig ammunition Östersund FFV Underhåll 184 underhåll av basmateriel; flygfältsbelysningar Strängnäs FFV-F Åkers krutbruk 100 krut Vingåker FFV-F Vingåkersverken 92 grovkalibrig ammunition; störtning Ämotsfors FFV Norma 35 hylsor till ammunition Sundbyberg FFV Mipro 33 tändanordningar och säkringssystem för ammunition Stockholm Air Target Sweden 30 utrustning för målflygning Bräcke FFV-F Gällöverken 21 återvinning av ammunition

Källa: utredningens enkätundersökning.

Tabell 3.19 F FV-koncernen: andel sysselsatta med försvarsmateriel vid arbetsställen med över 50 anställda, 1980 och 1983

Kommun 1980 1983 Totalt Försvars- % Totalt Försvars- % materiel materiel

Karlsborg 275 250 91 260 260 100 Vingåker 102 100 98 92 92 100 Motala 310 295 95 318 316 99 Karlstad 757 720 95 688 682 99 Arboga ] 992 1 899 95 2 233 2 076 93 Strängnäs 118 90 76 113 100 88 Linköping 1350 1 105 82 1 163 1 003 86 Östersund 215 205 95 230 184 80 Växjö 700 424 61 650 349 54 Eskilstuna 800 650 81 1 000 432 43

Källa: se tabell 3.15.

Kommentar: Totalsiffroma för Linköping, Eskilstuna och Växjö avseende 1980 samt för Eskilstuna och Växjö 1983 är uppskattade. De i enkätsvaren lämnade uppgifterna inkluderar inte de helt civila enheter som är lokaliserade till de tre orterna.

vissa är antingen gällt ammunition för civila ändamål (som inom koncernen nu är koncentrerad till FFV Norma) eller legoarbeten av mindre omfattning för att fylla ut kapaciteten i svackorna mellan olika militära projekt. Detsamma gäller verksamheten vid Åkers krutbruk i Strängnäs.

På ytterligare fyra orter är den militära verksamheten visserligen dominerande, men en självständig, civil produktion finns som ett komplement. Det gäller Arboga, där FFV Underhåll och det nybildade ASE Europe försöker bredda verksamheten med bl a civilt flygmotorunderhåll. Det finns all anledning att anta, att försvarsbe- roendet vid anläggningarna i Arboga håller på att minska ytterligare — från den höga nivån på 93% — som en följd av det på sikt minskande underhållet av flygvapnets motorer och av de civila satsningarna. Även vid de två andra enheterna inom FFV Underhåll — Linköping och Östersund — finns ansträngningar att öka den civila produktionen. I Linköping har emellertid sysselsättningen inom andra helt civila enheter minskat kraftigt mellan 1980 och 1983, vilket dragit upp det lokala försvarsberoendet i Linköping. I Östersund minskade för- svarsberoendet kraftigt mellan 1980 och 1983, bl a som en följd av de satsningar som gjorts på civila projekt.

På de tio orter där FFV har betydande militär produktion är det således endast i Växjö och Eskilstuna, där den militära verksamheten inte dominerar. I Växjö har FFV Elektronik genom dotterbolaget Telub en betydande civil konsult- och informationsverksamhet som växer relativt sett. Utvecklingen från militär till civil produktion är emellertid mest iögonenfallande när det gäller Eskilstuna. Där ligger bl a huvudkontoret och vapenfabriken Gevärsfaktoriet.

Det finns i huvudsak två förklaringar till att försvarsberoendet för FFV i Eskilstuna minskat från 81% till 43% mellan 1980 och 1983. För det första har man från FFVs sida koncentrerat sina civila satsningar inom FFV Försvarsmateriel till just Gevärsfaktoriet. Samtidigt som tillverkningen av vapen sjunkit har de civila projekten — styrspindlar till Saab-Scania, styrstänger till Volvo, delar till Tetra Pak-maskiner och s k ETF-bussningar — vuxit. Vid Gevärsfaktoriet arbetade 1980 totalt 315 av de 388 anställda med militär produktion, dvs 81%. Tre år senare hade sysselsättningen vid Gevärsfaktoriet ökat till 367 anställda, men då arbetade bara 225 — eller 61% — med produktion av försvarsmateriel.

För det andra förvärvade FFV under 1983 ett renodlat civilt företag i Eskilstuna — C E Johansson — med ca 300 anställda. Denna breddning av den civila basen i Eskilstuna gjorde för FFVs del att den tidigare lokala militära dominansen förbyttes i en civil dominans.

Avslutningsvis kan noteras, att försvarsberoendet är mycket högt — totalt eller närmar sig 100% —i samtliga anläggningar som ingåri FFV Försvarsmateriel, utom Gevärsfaktoriet i Eskilstuna. På ingen av dessa orter — Karlsborg, Vingåker, Karlstad, Motala och Strängnäs— finns heller andra anläggningar inom koncernen som kompletterar företagets militära produktion och skulle kunna kompensera ett bortfall i militära beställningar. På andra orter, där försvarsberoen- detär högt— Arboga, Linköping och Östersund med över 80% militär produktion — finns en strävan att öka den civila andelen av produktionen, som redan gett vissa resultat.

3.3.5 Exportberoende

FFV är en av de största exportörerna av försvarsmateriel från Sverige. Med en militär export 1984 på 582 miljoner kr— varav ca 530 miljoner från inhemska producenter — svarar FFV för ungefär en fjärdedel av den svenska krigsmaterielexporten. Sett från ett koncernperspektiv är FFV emellertid i sin militära produktion bara i begränsad utsträckning beroende av export. 1984 gick 30% av försäljningen på export. Av de drygt 5 700 anställda, som 1983 arbetade med försvarsmateriel vid koncernens anläggningar i Sverige, arbetade bara 978 — eller 17% — med export. Det var en minskning från 1980, då 1 154 anställda — eller 20% av dem som arbetade med försvarsmateriel — var sysselsatta med export.

Tabell 3.20 FFV-koncernen: Sysselsatta med försvarsmateriel för export vid olika inhemska arbetsställen 1980 och 1983. Antal personår respektive andel i procent av totalt antal sysselsatta med försvarsmateriel

Arbetsställe 1980 1983 Antal % Antal % FFV Försvarsmateriel . Gevärsfaktoriet 100 32 63 28 Torpedverkstaden 85 29 32 10 Vanäsverken 50 20 36 14 Vingåkersverken 75 75 70 76 Zakrisdalsverken 500 69 518 76 Åkers Krutbruk 40 44 24 24 FFV Underhåll Arboga 110 6 54 3 Linköping 85 8 50 5 Östersund 0 0 2 1 FFV Elektronik/Telub Arboga 0 0 Växjö 0 0 3 1 Totalt, koncernen 1 154 20 978 17

Källa: se tabell 3.15.

Som framgår av tabell 3.20 varierar exportberoendet kraftigt mellan olika arbetsställen. Det är framför allt de två anläggningar där grovkalibrig ammunition tillverkas, Vingåkersverken och Zakris- dalsverken, som har ett högt exportberoende. 1983 arbetade tre fjärdedelar av de anställda vid dessa ammunitionsfabriker med exportleveranser. Det gällde framför allt 84 mm granater till pansarvärnssystemet FFV 550 Carl Gustaf. Produktionen för export- marknaden är för övrigt så koncentrerad inom FFV, att Zakrisdals- verken i Karlstad svarade för mer än hälften av koncernens sysselsättning med försvarsmateriel för export.

Vid övriga anläggningar inom FFV Försvarsmateriel är beroendet av militär export lägre. Vid t ex Gevärsfaktoriet i Eskilstuna och vid Åkers krutbruk är bara drygt en fjärdedel av dem som arbetar med försvarsmateriel sysselsatta med export. Ännu lägre är exportbero- endet vid Torpedverkstaden i Motala och Vanäsverken i Karlsborg, där bara 10% respektive 14% av de anställda producerade för export. Vid flera av anläggningarna, framför allt Torpedverkstaden och Åkers krutbruk, minskade dessutom exportberoendet kraftigt mel- lan 1980 och 1983.

Den militära exporten från FFV Underhåll och FFV Elektronik är mindre betydelsefull ur beroendesynpunkt. Det rör sig bara om några enstaka procent av dem som arbetar med försvarsmateriel vid de olika anläggningarna. Vid t ex FFV Underhåll i Arboga, som är det största enskilda arbetsstället inom FFV-koncernen, arbetade 1983 ett drygt 50-tal anställda — endast 3% — med export. Det är framför allt inriktningen hos FFV Underhåll mot det svenska försvaret, som drar ner FFV-koncernens beroende av militär export. FFV Försvarsmate- riel, som 1983 svarade för tre fjärdedelar av koncernens sysselsätt- ning med försvarsmateriel för export, hade samma år ett exportbe- roende — mätt på sysselsättningen — på 38%.

Det är först fr o m 1982 som FFV anger hur stor koncernens totala export av försvarsmateriel är. Året därpå började man dessutom redovisa hur den militära exporten fördelar sig på affärsverket och på företagen i bolagsgruppen. Som framgår av tabell 3.21 uppgick koncernens totala export av försvarsmateriel till 582 miljoner kr under 1984, vilket var 30% av hela den militära försäljningen. Affärsverket svarade för nästan hela denna militära export, eller 523 miljoner kr, medan företagen i bolagsgruppen endast stod för 59 miljoner kr.

Hur den militära exporten fördelar sig inom affärsverket mellan FFV Försvarsmateriel och FFV Underhåll samt inom bolagsgruppen

Tabell 3.21 FFV-koncernen: export av försvarsmateriel, totalt respektive fördelad på affärsverket och bolagsgruppen, 1982 — 1984. Miljoner kr samt andel av försäljning av försvarsmateriel

Koncernen Affärsverket Bolagsgruppen mkr % mkr % mkr % 1982 348 20 346 24 2 1 1983 701 33 515 31 186 45 1984 582 30 523 32 59 22

mellan de olika företagen finns inte redovisat. När det gäller affärsverket redovisar emellertid FFV sedan verksamhetsåret 1976/ 77 hur stor den totala försäljningen varit på exportmarknaden för FFV Försvarsmateriel respektive FFV Underhåll.

Inom bolagsgruppen är den militära exporten mycket begränsad. Vid sidan om amerikanska ASE, som under de två senaste åren svarat för merparten av bolagsgruppens militära försäljning utanför Sveriges gränser, är det bara Air Target Sweden som i någon betydande grad är exportinriktat. Av dess totala försäljning 1984 på 12 miljoner kr gick 80% på export.

I figur 3.16 beskrivs hur de bägge sektorernas exportandel, var och en för sig och tillsammans, varierat över åren. Det framgår där att en avgörande förändring i exportberoendet inträffade under verksam- hetsåret 1979/80. För FFV Försvarsmateriel ökade exportandelen detta år från 37% till 61%. Sedan dess har exportandelen visserligen sjunkit, men har under de tre senaste åren ändå legat kring 50%, jämfört med åren före 1976/77, då bara omkring en tredjedel av produktionen exporterades. Under 1984 gick 53% av försäljningen på export.

För FFV Underhåll har exportandelen under hela perioden legat under 10%, utom 1983, då exportens andel av försäljningen tillfälligt steg till 14%. Under 1984 exporterade underhållssektorn bara 7% av sin produktion.

För affärsverket som helhet har exportandelen varierat enligt ungefär samma mönster som för FFV Försvarsmateriel. Under 1984 gick således 30% av affärsverkets produktion på export.

I figur 3.17 har värdena på de inhemska leveranserna och exporten räknats om till fasta priser. Där framgår, att försäljningen till det

100 90 80 70 60 50 40 30

1976/77 77/78 78/79 79/80 1981 1982 1983 1984

% Underhåll 100

90 80 70 60

1976/77 77/78 78/79 79/80 1981 1982 1983 1984

% Sammanlagt

100 90 80 70 60 50 40

1976/77 77/78 78/79 79/80 1981 1982 1983 1984

Miljoner kr, 1984 års priser 1600

1500 1400 1300

1200 1100

1000 900 800 700

600 500 400

300

200 100 0 . 1976/77 77/78 78/79 1980*) 1981 1982 1983 1984 o . .. Inhemska leveranser

_ Export

*) Omräknat till 2/3 av det till 18 månader förlängda verksamhetsåret 1979/80.

Figur 3.17 FFV Försvarsmateriel och FFV Underhåll: inhemska leveranser respektive export 1976/77 — 1984. Miljoner kr, 1984 års priser

svenska försvaret varit relativt konstant under åren sedan 1976/77, medan exporten i reala värden närapå fördubblats. Variationerna i exportandelen under perioden — inklusive dess trendmässiga ökning — förklaras således nästan helt av förändringar i exporten.

Pansarvärnssystemet FFV 550 Carl Gustaf svarar för den övervägan- de delen av den militära exporten. Vapnet finns i ett stort antal länder och dess främsta marknad under senare år återfinns i tredje världen. Andra betydande produkter för exportmarknaden är torpeder och minor, men här är exporten mer begränsad och koncentrerad till de andra nordiska länderna och ett fåtal länder i Västeuropa. Den främsta exportprodukten från FFV Underhåll är s k flygburna kapslar, dvs system för montering av olika typer av utrustning under vingarna på lättare flygplan.

Produktionens inriktning hos FFV är sådan, att exporten i betydande grad är känslig för förändringar i den svenska exportlagstiftningen och för förändringar i de riktlinjer som styr tillämpningen av lagstiftningen.

3.3.6 FoU-intensitet

Under 1983 satsade FFV totalt 100 miljoner kr på forskning och utveckling (FoU). Av detta användes 90 miljoner kr inom affärsver- ket, varav 83 miljoner kr gick till militär FoU och 7 miljoner kr till civila projekt.

FFV Försvarsmateriel tar i anspråk den större delen av FoU- resurserna. Under 1984 satsades 66 miljoner kr på sektorns utveckling av nya produkter. Till denna egenfinansierade FoU- verksamhet kommer den kundfinansierade utvecklingen, betald av framför allt det svenska försvaret. För 1984 saknas uppgift om storleken på denna del av utvecklingskostnaderna.

Det är svårt att få en bild över de militära FoU-kostnadernas utveckling inom FFV—koncernen över en längre period. Det är bara för enstaka år som företaget redovisar någon totaluppgift över vad som satsas — av företaget självt och av dess kunder — på militär forskning och utveckling. Sedan verksamhetsåret 1977/78 har emel- lertid omfattningen av FoU-verksamheten vid FFV Försvarsmateriel någorlunda väl redovisats. Genom att denna enhet svarar för mer än 90% av koncernens militära FoU, ger uppgifterna en ganska god bild av hur den samlade militära FoU-verksamheten utvecklats.

Tabell 3.22 FFV Försvarsmateriel: kostnader för FoU, totalt respektive fördelade på egenfinansierade och kundfinansierade kostnader, 1977/78 — 1984, miljoner kr

Totalt Egen- Kund-

tinansierade finansierade 1977/78 35 20 15 1978/79 39 22 17 1979/80 45 32 13 1981 66 41 25 1982 79 53 26 1983 110 68 40 1984 . . 66

Källa: FFV, årsredovisning, 1977/78 t. o. m. 1984.

Kommentar: FoU-kostnadema för det förlängda verksamhetsåret 1979/80 har divide- rats med två tredjedelar för jämförbarhetens skull. De kundfinansierade — och därmed de totala FoU-kostnadema — är uppskattade för 1983. Någon uppgift om de kundti- nansierade FoU-kostnadema finns överhuvudtaget inte redovisad för 1984.

Under de sex år som redovisas i tabell 3.22 tredubblades kostnaderna för FoU, mätt i löpande priser. Inflationen förklarar en tredjedel av denna ökning. Som framgår av figur 3.18, där värdena i tabell 3.22 är omräknade till fasta priser har FoU—kostnaderna mellan 1977/78 och 1983 i reala termer fördubblats. Ökningen har inträffat under början av 80-talet. Den egenfinansierade utvecklingen har vuxit successivt medan den kundfinansierade delen av FoU-kostnaderna har uppvisat en mer splittrad utveckling.

Även om FoU-verksamheten vuxit kraftigt under senare år och 1983 — det senaste är för vilket det föreligger någon uppgift om total FoU — uppgick till 13% av den fakturerade försäljningen, är de typer av militär produktion som FFV i huvudsak sysslar med förhållandevis litet FoU-intensiva. Vapen och ammunition tillhörde i FMVs undersökning 1978 de produktgrupper som hade bland de lägsta andelarna forskare och tekniker. Rent generellt har FoU-verksam— heten inom försvarsindustrin vuxit sedan dess. Det är emellertid svårt att bedöma om ökningen av FoU-insatserna inom FFV Försvars- materiel är tillfällig eller inte, beroende på att siffermaterialet spänner över så få år.

Miljoner kr, 1984 års priser 120

1 00 80 60

40

20

0 1977/ 78 78/ 79 1980*) 1981 1982 1983 1984 År _ Kundfinonsierode FoU-kostnader _ Egenfinansierade FoU-kostnader *) Omräknat till 2/ 3 av det till 18 månader förlängda verksamhetsåret 1979/80.

Figur 3.18 FFV Försvarsmateriel: kostnader för FoU, totalt respektive fördelade på egenfinansierade och kundfinansierade kostnader, 1 977/ 78 — 1984. Miljoner kr, 1984 års priser

% 100

90 80

70 60

50

40 30 20

10 ., a 1977/ 78 78/ 79 79/ 80 1981 1982 1983 År I

_ Egenfinansierad FoU _ Kundfinansierad FoU

Figur 3.19 FFV Försvarsmateriel: andelen egenfinansierade Fo U-kostnader 1977/78 — 1983, procent ;!

Ökningen av FoU-verksamheten beror både på ökade satsningar från företaget självt och från kunderna, framför allt FMV. Den egenfi- nansierade andelen av FoU-kostnaderna uppgick 1983 till 62%. Den har varierat mellan 56% och 71% under perioden och det går inte att se något entydigt samband med ökningen av FoU—kostnaderna. 1979/80, då FoU—kostnaderna bara motsvarade knappt 8% av försäljningen, nådde den egenfinansierade andelen hela 71%. Det är alltså inte bara genom egna satsningar som FoU-kostnaderna inom FFV Försvarsmateriel ökat.

—_a__.4 * ——_.._—.—.- (__—......- _-_,_.__-,_—._(_k...-..__-_n- _.-

Flera av de utvecklingsprojekt, där FFV på egen hand satsar betydande resurser, är inriktade på exportmarknaden. Det gäller t ex det lätta pansarvärnsvapnet AT 4, där ingen beställning finns från det svenska försvaret. Detsamma gäller området flygburna kapslar inom FFV Underhåll, som helt är inriktat på exportmarknaden. Andra system, som också kräver betydande FoU-resurser, har en mer blandad finansiering med en övervägande del av FoU-kostnaderna betalda av det svenska försvaret. För närvarande gäller det t ex Strix-projektet, där FFV i samarbete med Saab-Missiles utvecklar s k slutfasstyrd ammunition till granatkastare. Det gäller naturligtvis också JAS-projektet, där FFV Underhåll under 80-talet kommer att använda stora resurser för att utveckla underhållssystemet till det nya stridsflygplanet JAS 39 Gripen.

3.3.7 Graden av militär specialisering

Som tillverkare av vapen och ammunition skiljer sig FFV från Bofors — den andra svenska vapentillverkaren — i och med att företaget också tillverkar vapen och ammunition för civilt bruk. Vid Gevärsfaktoriet i Eskilstuna produceras inte bara kpistar, automatkarbiner och granatgevär, utan också jaktgevär och vapen för sportskytte. Utöver tillverkningen av militär finkalibrig ammunition i Vanäsverken i Karlsborg produceras civil finkalibrig ammunition vid FFV Norma i Ämotsfors. Vid Åkers krutbruk sker tillverkning av krut såväl för militära som civila ändamål.

Det är just inriktningen mot finkalibriga vapen och finkalibrig ammunition som möjliggör denna koppling mellan civil och militär produktion. När det gäller grovkalibrig ammunition finns inga direkta civila motsvarigheter. Den produktion som sker vid Zakris- dalsverken i Karlstad och vid Vingåkersverken är således mer militärt specifik. Detsamma gäller torpedtillverkningen i Motala.

För de tre anläggningarna inom FFV Underhåll är förhållandena annorlunda. Underhållet av motorer, elektronik samt mekaniska och hydrauliska system på militära flygplan och helikoptrar har direkta civila motsvarigheter. Detta framgår ju också av FFVs satsningar sedan några år tillbaka på just civilt flygunderhåll. Även för andra typer av produkter — som t ex simulatorer och flygfältsbelysningar — finns det starka kopplingar mellan militär och civil produktion.

Detsamma gäller för verksamheten inom FFV Elektronik och dess dotterbolag Telub. Området markbunden elektronik — främst radarstationer — har nära civila motsvarigheter. Kopplingarna mellan militärt och civilt är också starka när det gäller konsultverksamheten inom Telub.

Bland dotterbolagen i FFVs bolagsgrupp är det bara FFV Mipro med sin tillverkning av tändrör och säkringssystem, och Air Target Sweden med sin utrustning för målflyg, vars produktion saknar direkta civila motsvarigheter. De andra företagen med viss militär produktion — FFV Norma, Ostermans Aero, ASE — är i detta avseende mindre militärt specifika.

Sammanfattningsvis gäller att ca 80% av den militära produktionen inom FFV har direkta civila motsvarigheter. Av resterande 20% dominerar grovkaliberenheten inom FFV Försvarsmateriel, framför allt med sin anläggning i Karlstad men också den i Vingåker.

Produktionen inom grovkaliberenheten består till 40% av mekanisk produktion och till 45% av sprängteknisk produktion. Resten utgörs

framför allt av störtning, dvs förstöring av ammunition, och revidering, dvs återvinning av ammunition.

Den mekaniska tillverkningen, som är lokaliserad till Zakrisdalsver— ken, består till stor del av masstillverkning av patronhylsor. Mekanisk bearbetning av material sker genom t ex pressning, svarvning och smide. Utrustning finns för smide av såväl stål som aluminium. Utrustningen för tillverkning av granathylsor är till stor del skräddarsydd för denna process, men i sina delar däremot inte militärt specifik. För sin mekaniska produktion har företaget också en mer standardiserad maskinpark till stor del uppbyggd av moderna datorkontrollerade maskiner. Här sker en stor del av den mer komplicerade mekaniska tillverkningen, t ex av zonrör. Det finns också utrustning av betydande omfattning för olika typer av ytbehandling.

Den sprängtekniska tillverkningen är mer militärt specifik. Den är till större delen förlagd till Zakrisdalsverken, men en mindre del finns i Vingåker. Tillverkning sker av tändhattar, sprängkapslar och tänd- satser. Anläggningarna är specialkonstruerade med höga säkerhets- krav och en högt automatiserad produktion. Förråd av sprängämnen och ammunition ligger utspridda över ett stort område och i många olika byggnader. I Vingåker sker fyllning och gjutning av sprängäm- nen. Dit är också anläggningarna för störtning lokaliserade. Den sprängtekniska tillverkningen och gjutningen av sprängämnen är militärt specifika processer. Anläggningarna kan inte direkt använ— das för annan produktion.

Inom Gevärsfaktoriet har de tekniker och de kunskaper som man förvärvat genom den militära produktionen direkt tagits till vara i den nya, växande civila tillverkningen. De höga kvalitetskraven på det militära området har därvid inte varit något hinder. Kraven på kvalitet är lika höga för styrspindelhusen till Saab personbilar som för de militära produkter man tillverkar. Tekniken att tillverka gevärs- pipor med s k kallhamring, vilket ger en mycket hård yta, har tagits till vara i produktionen av rattstänger för Volvo. Systemkunnandet från de militära projekten har kommit till användning t ex när det gäller Tetra Pak-projektet.

Övergången från militär till civil produktion inom Gevärsfaktoriet har alltså inte gått från militära till civila vapen — vars marknad stagnerar — utan från militära vapen till annan civil produktion, där man utnyttjar de teknikområden och det systemkunnande man tillägnat sig på den militära sidan på civila projekt med jämförbar kvalitetsnivå. För Grovkaliberenhetens del kan man därav dra slutsatsen, att avsaknaden av direkta civila motsvarigheter till de militära produkterna inte behöver utgöra ett hinder för en övergång

till civil produktion. Med utgångspunkt från den militära produktion som sker vid de mekaniska verkstäderna kunde — på samma sätt som vid Gevärsfaktoriet — de teknikområden man specialiserat sig på och det kunnande som man förfogar över kunna användas i civil produktion.

Frånvaron av en civilt anpassad marknadsorganisation kan emeller- tid vara ett hinder för övergång från militär till civil produktion. FFV Försvarsmateriel och FFV Underhåll är till sin struktur helt anpassat efter det svenska försvarets behov. I Gevärsfaktoriets fall har man löst problemet framför allt genom att etablera sig som underleveran- tör till framgångsrika svenska exportföretag med betydande eget marknadskunnande. På så sätt har företaget inte behövt bygga upp en egen marknadsorganisation, utan arbetar mot sina olika uppdragsgi- vare på ett sätt som liknar förhållandet till FMV.

Genom expansionen inom den civila sektorn under senare år har FFV som koncern dessutom etablerat sig på flera civila marknader. Sett från ett koncernperspektiv är därför avsaknaden av en civilt anpassad marknadsorganisation inom FFV Försvarsmateriel inte något hinder för en omställning till civil produktion inom Grovkaliberenheten.

3.3.8 Lönsamhet

Inom FFV-koncernen redovisas lönsamheten i termer av avkast- ningsgrad. Resultatet sätts i relation till det totala kapital som koncernen disponerar över. Sedan 1978/79, då detta mått introduce- rades i koncernredovisningen, har beräkningssätten i sina detaljer växlat. Avkastningsgraden, som den redovisas i figur 3.20, definieras som resultatet efter avskrivningar och finansiella intäkter i procent av genomsnittligt sysselsatt kapital brutto under året.

Det framgår av figur 3.20, att koncernens lönsamhet växlat kraftigt mellan åren. Dessa växlingar tycks ha sitt ursprung i koncernens civila produktion, eftersom variationerna inte följer samma mönster för affärsverkets del. Det framgår vidare, att affärsverkets lönsamhet sjunkit under de två senaste åren jämfört med åren innan. Resultatnedgången anges av FFV mer hänga samman med omstruk- tureringen inom koncernen — bl a överföringen av markteleverksam- heten till bolagsgruppen — än av nedgångar i beställningarna. I och med denna nedgång i affärsverkets lönsamhet blev de andra delarna av koncernen relativt sett mer lönsamma. Perioden är emellertid för kort för att några mer långtgående slutsatser ska kunna dras om hur koncernens militära och civila produktion förhåller sig till varandra i fråga om lönsamhet.

% 12

10

0 1978/ 79 1979/ 80 1981 1982 1983 1984 År

_ Koncernen ooo. Affärsverket

Figur 3. 20 FFV -koncernen respektive F FV A ffärs verk : avkastningsgrad 1978/ 79 — I 984, procent

I tabell 3.23 redovisas hur rörelseresultatet utvecklats i löpande priser för koncernen som helhet respektive affärsverket. Där framgår att en resultatnedgång ägt rum inom affärsverket under 1983 och 1984. Bolagsgruppen — som sedan 1981 svarat för merparten av rörelsere- sultatet — har visserligen också fått vidkännas en resultatnedgång under 1984, men denna nedgång motsvaras till stor del av en nedgång i resultatet hos ASE, en av de militärt inriktade företagen i bolagsgruppen.

I figur 3.21 redovisas lönsamheten som vinstmarginal. Rörelseresul— tatet, som det redovisas i tabell 3.23, har satts i relation till den fakturerade försäljningen. Här framgår att lönsamheten inom FFV för åren före 1976/77 var betydligt blygsammare än den varit under åren sedan dess. Omstruktureringen av företaget under mitten av 70-talet — då flera olönsamma verksamheter avvecklades — ledde till en högre vinstmarginal. Särskilt 1981 och 1982 var höjdpunkter för såväl koncernen som helhet som affärsverket. För affärsverkets del gäller vidare att vinstmarginalen 1984 var den sämsta på tio år.

Orderingången från det svenska försvaret är vikande för FFVs del. Det gäller framför allt på underhållssidan, där flygunderhållet kommer att sjunka beroende dels på färre flygplan, dels på att JAS 39 Gripen kommer att ha lägre underhållsvolym än sina föregångare. Resultatet inom affärsverket kommer således bli alltmer beroende av

Tabell 3.23 FFV-koncernen respektive FFV Affärsverk: rörelseresultat efter avskriv- ningar enligt plan, 1970/71 - 1984, miljoner kr

Konoemen Affärsverket 1970/71 7 1971/72 16 1972/73 12 1973/74 21 1974/75 44 1975/76 29 1976/77 78 63 1977/78 82 80 1978/79 87 96 1979/80 71 79 1981 130 111 1982 180 121 1983 173 66 1984 132 56

Källa: FFV, årsredovisning, respektive år.

Anm.: För affärsverk gäller inte samma redovisningsregler som för aktiebolag. För FFVs del har detta t ex tagit sig uttryck i en annan resultatredovisning än den, som andra företag inom försvarsindustrin presenterar. Fr o m 1979/80 har FFV emellertid till stor del anpassat sin redovisning till vad som gäller för andra företag av samma omfattning och liknande struktur. Avvikelserna påverkar rörelseresultatet på två sätt:

För åren t o m 1978/79 redovisade FFV rörelseresultatet efter kalkylmässiga avskrivningar i stället för efter avskrivningar enligt plan. Skillnaden ligger däri, att avskrivningar enligt plan baseras på tillgångarnas anskaffningsvärden, dvs vad de faktiskt kostade i inköp, medan kalkylmässiga avskrivningar baseras på deras nyanskaffningsvärden, dvs vad det skulle kosta att förnya dem. När priserna på maskiner och anläggningar stiger, kommer därför de kalkylmässiga avskrivningarna att bli högre än de planmässiga avskrivningarna, om samma avskrivningstid tillämpas. Det innebär, att de resultatvärden som redovisas i tabellen för åren t o m 1978/79 sannolikt är lägre än vad de varit, om man tillämpat samma avskrivningsregler som gäller för aktiebolag. För 1978/79 redovisar FFV bägge rörelseresultaten. De kalkylmässiga avskrivningarna utöver plan var detta år 7 miljoner kr för FFV Affärsverk. Rörelseresultatet efter avskrivningar enligt plan skulle då ha varit 103 miljoner kr, istället för det här redovisade rörelseresultatet på 96 miljoner kr.

Som andra företag i försvarsindustrin åtnjuter FFV betydande räntefria förskott från FMV, den myndighet som har hand om materielanskaffningen för det svenska försvaret. Under den tid som förflyter innan förskotten kommer till användning ger de ränteintäkter. Dessa ränteintäkter påverkar normalt sett inte företagens resultaträk- ning, utan endast det finansiella resultatet. Eftersom räntefriheten ”beaktas vid prissättningen” betraktar FFV dessa ränteintäkter som en del av försäljningspriset och låter dem direkt påverka rörelseresultatet. Det innebär, att rörelseresultatet för FFV inte utan vidare kan jämföras med det för andra försvarsindustrier, vars rörelseresultat inte inkluderar ränteintäkterna från ännu inte förbrukade förskott.

Före 1976/77 fanns ingen koncernredovisning för FFV. Visserligen hade affärsverket dotterbolag redan då, men någon samlande redovisning för hela koncernen förekom inte förrän 1976/77.

Det i tabellen redovisade resultatet för 1979/80 är två tredjedelar av det faktiska rörelseresultatet för detta till 18 månader förlängda verksamhetsår.

%

G)

MWJÄU'IOSNI

1

0 1970/ 71 74/ 75 79/ 80 1984

_ Koncernen . o o . Affärsverket

Figur 3.21 FFV-koncernen respektive FFV Affärsverk: vinstmarginal 1970/71 — resp 1976/ 77 — 1984

exportmarknaden och av möjligheterna för de bägge sektorerna att lyckas i sina civila satsningar.

Företagen inom bolagsgruppen är i flera fall starkt exportinriktade och därmed känsliga för samma konjunkturförändringar som svensk exportindustri i stort. Omstruktureringen av FFV-koncernen — som skett inte minst genom ett antal företagsförvärv — har skapat ”flera ben att stå på” för koncernen och tycks också ha förutsättningar att bidra till koncernens lönsamhet på ett sätt, som kan underlätta den omställningsprocess som ju för övrigt redan är på gång inom flera enheter.

3.4 Sammanfattning och slutsatser

F örsvarsindustrins möjligheter att på ett framgångsrikt sätt ställa om från militär till civil produktion — vid en begynnande nedrustning eller vid neddragningar i försvarsbeställningarna av andra skäl — beror i stor utsträckning på företagens struktur och den militära produktio- nens karaktär. Mot bakgrund av den analys av omställningsmöjlig- heterna som gjordes i betänkandets del 1 (SOU 1984:62) har i dessa fallstudier av Bofors och FFV framför allt fem områden blivit föremål för fördjupad analys: försvarsberoendet, exportberoendet, FoU- intensiteten, graden av militär specialisering och lönsamheten.

Omställning från militär till civil produktion kan antas underlättas om företaget har

D ett lågt beroende av försvarsmateriel, såväl på koncernnivå som vid de arbetsställen där militär produktion förekommer, ett lågt beroende av export av försvarsmateriel, en hög FoU-intensitet, en låg grad av specialisering i den militära produktionen, samt en hög lönsamhet, främst genererad inom företagets civilt inriktade delar.

DUBB

Bofors och FFV har en lång tradition som leverantörer av vapen och ammunition till den svenska krigsmakten och till köpare i andra länder. Med detta har också följt ett högt militärt beroende. 1983 arbetade 54% av Bofors-koncernens och 71% av FFVs anställda med försvarsmateriel.

Under 1970-talet minskade det militära beroendet inom större delen av försvarsindustrin. Men för Bofors” del steg beroendet av den militära tillverkningen, bl a genom att flera mindre lönsamma civila enheter inom koncernen avyttrades. Genom förvärvet av kemiföre- taget KemaNobel 1984 reducerades emellertid företagets försvarsbe- roende. Bara var tredje anställd i den nya Nobel—gruppen arbetar med försvarsmateriel. Därmed är företagets försvarsberoende tillba- ka på samma nivå som vid 1970-talets början.

FFV var från början ett renodlat militärt företag. Det är egentligen först genom några företagsförvärv under senare år som FFV skaffat sig en betydande civil verksamhet, som är helt skild från den militära produktionen. Målsättningen är nu att minska den militära andelen till 60% under 1980-talet.

Nobel-gruppen är naturligtvis inte lika känslig för förändringar i de militära beställningarna, som Bofors var under 1980-talets första år före sammanslagningen med KemaNobel. I den meningen har förutsättningarna för en framgångsrik omställning från militär till civil produktion förbättrats. FFVs försvarsberoende har visserligen minskat under senare år, men är fortfarande så högt, att varje neddragning i de militära beställningarna kraftigt påverkar koncer- nen som helhet.

Flera av de mest framgångsrika omställningsprojekten inom svensk försvarsindustri under senare år har kommit till stånd inom koncer- ner, där försvarsberoendet legat under 10%. Det gällert ex Ericsson, Saab-Scania och Volvo där de militärt inriktade dotterföretagen eller divisionerna haft starka och försäljningsmässigt framgångsrika moderbolag bakom ryggen när det gällt att ta de risker som är

förknippade med omställning från militär till civil produktion. Situationen för FFV — med 70% militär produktion — är självklart en helt annan, men även för Nobel-koncernen där fortfarande var tredje anställd arbetar med försvarsmateriel.

En framgångsrik omställning från militär till civil produktion förutsätter inte bara ett lågt beroende på koncernnivå, utan dessutom ett lågt beroende lokalt vid de anläggningar där försvarsmaterielen produceras. Det måste vid sidan om den militära produktionen finnas en kompletterande civil produktion, som kan bära upp verksamheten vid kraftiga neddragningar i de militära beställningarna.

Inom Bofors och FFV finns det flera arbetsställen, där verksamheten är helt eller nästan helt militärt inriktad. Vid flera av dessa anläggningar är det dessutom så, att det militära beroendet ökat, medan det minskat på koncernnivå.

I Karlskoga, dit större delen av Bofors” militära produktion är förlagd, har företaget avvecklat en stor del av sin civila produktion under senare år. Resultatet har blivit att över 80% av de Bofors- anställda i Karlskoga arbetar med militär produktion. Den civila kemiska produktionen vid Nobelverken — som för övrigt är integre- rad med tillverkningen av kemikalier för den militära ammunitions- tillverkningen — är nu den enda betydande civila produktionen vid Bofors i Karlskoga. Flyttningen av koncernens huvudkontor från Karlskoga till Stockholm vid sammanslagningen med KemaNobel har ytterligare accentuerat det militära beroendet vid Bofors i Karlskoga.

Av de mindre militärt inriktade anläggningarna inom Nobel— koncernen är det framför allt LIAB i Lindesberg som är starkt försvarsberoende. Företaget, som tillverkar ammunition, saknar helt civil produktion.

Den militära produktionen inom FFV är utspridd på drygt ett tiotal anläggningar. Flertalet av dessa är renodlat militärt inriktade. Inom FFV Försvarsmateriel har alla ansträngningar att åstadkomma en ökad civil produktion — med betydande framgång — koncentrerats till Gevärsfaktoriet i Eskilstuna. Övriga anläggningar som producerar vapen och ammunition inom FFV — Zakrisdalsverken i Karlstad, Vanäsverken i Karlsborg, Vingåkersverken, Torpedverkstaden i Motala och krutbruket i Strängnäs — är idag helt beroende av den militära produktionen. Även inom FFV Underhåll — med anlägg- ningar i Arboga, Linköping och Östersund — är det militära beroendet mycket högt. Här finns emellertid, om än begränsade, försök att bredda produktionen med civila projekt.

Sammanfattningsvis gäller, att omkring 10 000 av de anställda inom Bofors och FFV som arbetar med försvarsmateriel — eller nio av tio — arbetar i anläggningar, där det militära beroendet överstiger 80%. De flesta arbetar dessutom i anläggningar där det militära beroendet ökat — eller legat stabilt på samma nivå — samtidigt som såväl Nobel/Bofors som FFV minskat sitt militära beroende på koncern- niva.

På de flesta av dessa anläggningar saknas civila projekt, som under en överblickbar framtid skulle kunna bryta det militära beroendet. I denna grupp återfinns därför en rad industrier som vid en kraftig neddragning av de militära beställningarna — orsakad av en begyn— nande nedrustning eller av andra skäl — skulle få betydande svårigheter när det gäller att gå över från militär till civil produk- tion.

Den exportberoende försvarsindustrin är mer utsatt än den som är inriktad mot det svenska försvaret. Neddragningar i utlandets beställningar kommer — precis som nya order — med kortare varsel än neddragningar i de inhemska beställningarna, vilket ger de export- beroende företagen en kortare planeringsperiod.

En nedrustning i omvärlden skulle dessutom leda till en överkapaci- tet inom världens försvarsindustri, med hårdare konkurrens och ökad protektionism som följd. Den exportinriktade industrin kommeri ett sådant läge inte bara påverkas av den allmänna nedgången i de militära beställningarna, utan sannolikt också förlora marknadsan- delar.

Bofors och FFV svarar tillsammans för två tredjedelar av den svenska exporten av krigsmateriel. Vid Bofors går 60% av den militära produktionen på export. Denna höga exportandel är bl a en följd av företagets under senare år intensiva marknadsföring på exportmark- naderna för att kompensera sig för stagnerande eller minskande inhemska beställningsvolymer.

FFV är mer inriktat mot att möta det svenska försvarets behov. Knappt en femtedel av sysselsättningen med försvarsmateriel avser export. Men vid de anläggningar som producerar grovkalibrig ammunition — Zakrisdalsverken i Karlstad och Vingåkersverken — svarar exporten för så mycket som tre fjärdedelar av sysselsättningen. Vid andra anläggningar, främst underhållsverkstäderna, är export- beroendet mycket ringa.

Som en följd av exportberoendet skulle Bofors få betydande problem vid en nedrustning utöver dem som hänger samman med företagets och de olika anläggningarnas direkta militära beroende. Jämfört med den inhemskt orienterade industrin skulle företaget få kortare tid för

att planera och genomföra en omställning till civil produktion. För FFVs del gäller samma för de anläggningar som är exportberoende, medan större delen av den militära verksamheten genom sin inhemska inriktning sannolikt skulle få längre tid till förfogande för att åstadkomma alternativa civila lösningar, när de militära beställ- ningarna dras ner.

En framgångsrik omställning kommer till stånd i ett samspel mellan teknisk utveckling och marknadskännedom, där initiativen till nya produkter till stor del måste komma från den personal i företagen som sysslar med forskning och utveckling och som i sitt arbete har till uppgift att finna nya tekniska lösningar på problem och utforma nya produkter. I FoU-intensiva företag finns också en dynamisk, föränderlig miljö — där omställning från en typ av produktion till en annan är ett naturligt inslag — som saknas i företag med mer ?' traditionell inriktning. Förekomsten av en högt utbildad och kvalifi- cerad personal kan därför ses som en resurs när det gäller omställning från militär till civil produktion.

Bofors och FFV är inte särskilt FoU—intensiva jämfört med annan försvarsindustri. FoU-kostnaderna inom Bofors” och FFVs försvars- materielsektorer motsvarar 5 — 10% av den fakturerade försäljning- en. Vapen och ammunition är två produktområden inom försvarsin- dustrin som kräver förhållandevis lite forskning och utveckling. .; Mycket pekar dock på att FoU—verksamheten stiger även inom dessa områden. Pjäser och ammunition blir alltmer tekniskt kvalificerade och innehåller t ex allt mer elektronik.

Ur ett FoU-perspektiv måste emellertid omställningsmöjligheterna vid Bofors och FFV betraktas som förhållandevis små jämfört med annan försvarsindustri, tex de renodlade elektronikföretagen eller företagen inom flygindustrin.

En övervägande del av den militära produktionen vid Bofors och FFV saknar direkta civila motsvarigheter. Det finns emellertid kopplingar till civil teknik på flertalet av de teknikområden där företagen är verksamma i sin militära produktion. Det är framför allt inom den sprängtekniska tillverkningen vid företagens ammunitions- verkstäder, där processerna är så militärt specifika att utrustning och anläggningar saknar eller nästan helt saknar alternativa civila användningar. Detta berör ett par hundra anställda i Karlskoga, Karlstad och Vingåker. Tekniska förutsättningar för omställning finns inom merparten av produktionen — även om direkta civila motsvarigheter saknas — men det gäller för företagen att upptäcka hur och på vilka områden de tekniska resurser och kunskaper man förfogar över kan komma till civil användning.

Trots sin militära inriktning saknar varken Bofors eller FFV marknadskännedom på civila områden. Inom Bofors fanns redan tidigare flera företag — ofta med ursprungi den militära produktionen — som tillverkade produkter för civila marknader. Sammanslagning- en med KemaNobel har ytterligare förbättrat tillgången till civila marknadskunskaper som kan utnyttjas i omställningsprocessen. Inom FFV har tidigare kontakterna med civila marknader varit mer begränsade, men förvärvet av ett flertal helt civilt orienterade företag har även förbättrat FFVs möjligheter att i samband med en omställningsprocess bryta sig in på civila områden.

Med några få undantag finns således inom såväl Bofors som FFV de tekniska och marknadsmässiga förutsättningarna för en omställning från militär till civil produktion. Tvärtemot vad som ofta framhävs är den militära specialiseringen — inte annat än undantagsvis — av sådant slag, att den förhindrar att de tekniska resurserna kommer till användning på civila områden. Inom bägge koncernerna finns dessutom betydande kunskaper om civila marknader, varför de respektive försvarsmaterielsektorernas snäva militära inriktning inte heller behöver vara ett hinder i omställningsprocessen.

Erfarenheterna visar att det tar uppemot tio år att få nya civila projekt lönsamma inom de högteknologiska områden, där försvars- industrin verkar. Det krävs vidare minst 1 — 1,5 miljoner kronor i investeringar per arbetstillfälle. I detta perspektiv ser möjligheterna mindre goda ut för att Bofors och FFV på egen hand ska kunna bygga upp en kompletterande civil produktion för att minska det militära beroendet vid de olika anläggningarna och därigenom underlätta en omställningsprocess.

Sammanfattningsvis visar analysen på att många anläggningar inom Bofors och FFV — genom sitt höga militära beroende och i många fall dessutom sitt exportberoende — kommer att drabbas hårt av neddragningar i de militära beställningarna. Tekniska och marknads— mässiga resurser finns emellertid inom företagen för att genomföra en omställning till civil produktion.

Hindren för en omställning tycks främst vara den relativt låga FoU-intensiteten och frånvaron inom företagen på riskvilligt kapital samt — vilket hänger samman därmed — frånvaron av egentliga företagsekonomiska incitament att inleda och genomföra denna process. Inom de bägge företagen tvekar man säkert inför de långsiktiga och riskfyllda satsningar som är nödvändiga för att på sikt minska det militära beroendet i de anläggningar som idag helt — eller nästan helt — saknar kompletterande civil produktion.

I betänkandets del 1 konstaterades, att det i ett nedrustningsperspek- tiv är viktigt att bryta det militära beroendet i försvarsindustrin (SOU 1984:62, s. 276— 280). Ett viktigt element i en planering för omställning är därför att skapa kompletterande civil produktion på de orter dit anläggningar med högt militärt beroende är lokaliserade. För att åstadkomma en sådan omställningsprocess vid Bofors och FFV krävs — vilket denna analys pekar på — ett engagemang från statsmakterna. Detta kan ske genom att statsmakterna påverkar företagens ekonomiska incitament att medverka i omställningspro- cessen.

De omställningsfonder som utredningen föreslagit — centrala som lokala — skulle vara ett kraftfullt verktyg för att skapa de incitament som idag saknas inom industrin för att åstadkomma kompletterade civil produktion. De skulle stimulera företagen att till dessa orter förlägga ny civil produktion som passar in i företagens tekniska struktur. Men det skulle också lokalt stimulera arbetet på att finna nya civila produkter.

De exportberoende anläggningarna är mer utsatta än andra. Genom att finansiera de centrala omställningsfonderna med en avgift på krigsmaterielexporten skulle visserligen företagen ”själva få betala sin omställning” — om de inte kan vältra över avgiften på sina kunder — men incitament samtidigt skapas för att vid minskande inhemska beställningar av försvarsmateriel satsa på kompletterande civil produktion istället för på export av krigsmateriel. En generös behandling från den centrala omställningsfondens sida gentemot de exportinriktade företagen när det gäller finansieringen av nya civila projekt skulle ge en positiv helhetseffekt ur sysselsättningssynpunkt och resurser kunna slussas över från produktion för militär export till civil produktion.

Om utredningens förslag genomförs — eller statsmakterna vidtar andra åtgärder som verkar i samma riktning — torde flera tusen anställda inom Bofors, FFV och andra försvarsindustrier som vid en nedrustning annars blivit arbetslösa, kunna beredas sysselsättning i framtidsinriktade civila projekt inom det som idag är svensk försvarsindustri.

UTREDNINGENS SLUTSATSER (FRÅN SOU 1984:62) Statsmakterna bör fatta beslut om att inrätta

D en särskild beredning för nedrustning och omställning, D en central omställningsfond, knuten till beredningen, D en frivillig lokal omställningsfond på varje försvarsindustri.

Till den föreslagna beredningen för nedrustning och omställning bör knytas representanter för statsrådsberedningen, utrikes-, försvars-, arbetsmarknads- och industridepartementet. Även berörda myndigheter (bl a försvarets materielverk, statens industriverk, arbetsmarknadsstyrel- sen och styrelsen för teknisk utveckling) liksom företrädare för Kom- munförbundet, näringslivsorganisationer och centrala fackliga organisa- tioner bör ingå i beredningen. Ett mindre sekretariat bör upprättas såsom administrativ bas åt beredningen. Beredningen bör normalt sammanträda fyra gånger per år.

Beredningens uppgift skall vara att B bevaka utvecklingen inom försvaret och försvarsindustrin, framför allt i regioner och på orter med stort försvarsberoende, D hålla sig orienterad om och systematiskt bygga upp en kunskap rörande olika delfrågor avseende sambandet mellan nedrustning och utveckling (militärutgifter, vapenproduktion, vapenhandel, omställningsprojekt, ekonomiska och sociala effekter av försvar respektive nedrustning etc), EI inventera möjligheterna att skapa ökad civil sysselsättning, bl a genom intensivare satsning på offentlig civil teknikupphandling, D i samarbete med berörda försvarsindustriföretag och fackliga organi- sationer utarbeta handlingsalternativ för att söka lösa omställnings- problem genom olika industri-, regional- och sysselsättningspolitis- ka medel, D administrera en central omställningsfond och besluta om bidrag ur fonden till projekt som främjar ökad civil produktion inom försvarsindustrin, samt dessutom ur fonden anvisa medel för särskilda forskningsprojekt rörande nedrustning, omställningsfrå- gor m m.

Den föreslagna centrala omställningsfonden bör göras tillräckligt stor, så att den kan bli ett effektivt instrument i omställningsprocessen. För att få tillräcklig tyngd och betydelse bör den därför årligen tillföras förslagsvis 100 miljoner kr. Detta belopp kan jämföras med de ca 2000 miljoner kr som staten under budgetåret 1983/84 totalt utbetalde för militär forskning och utveckling.

Utredaren föreslår att beredningen för nedrustning och omställning tillsätts för att börja sitt arbete den 1 juli 1985. Vidare föreslås, att beslut om att inrätta en central omställningsfond träder i kraft den 1 januari 1986. Detta ger den föreslagna beredningen en tid av ett halvår att förbereda och igångsätta sitt arbete.

Finansieringen av fonden liksom av kostnaderna för beredningens arbete bör, när nedrustning väl kommit igång, lämpligen ske genom att inbesparingar på försvarsbudgeten avsätts för fondens räkning. Under en övergångsperiod, som kan bli längre eller kortare, måste medel anvisas på annat sätt.

Utredaren anser att en avgift på krigsmaterielexport har betydande fördelar. Såväl budgetmässi ga som politiska och ekonomiska skäl talar för att välja denna finansieringsform. Genom att finansieringen sker med en avgift på krigsmaterielexport anvisas en särskild intäktskälla för att täcka huvudparten av kostnaderna för fonden och den föreslagna beredning- en.

Utredaren anser också att försvarsindustrins ansträngningar att skapa ökad civil verksamhet bör främjas genom bidrag från en frivillig lokal omställningsfond vid varje försvarsindustri. Den föreslås bli finansierad genom ett statligt s k omställningstillägg på en procent av kontraktsum- man vid FMVs upphandling från svenska försvarsindustrier. En förut- sättning för att tillägget skall utgå är emellertid, att det berörda företaget självt tillskjuter motsvarande belopp. Vid en årlig upphandlingsvolym på 5 miljarder kr, kommer statens utgift härför att maximalt bli 50 miljoner kr per år, dvs 0,2% av det totala försvarsanslaget.

Upprättandet av lokala omställningsfonder vid försvarsindustrierna blir givetvis beroende av om behov föreligger. Finns intresse hos företagsled- ning och fackliga organisationer för att det skall skapas en sådan fond, bör denna lämpligen handhas av en s k partsgemensam ledningsgrupp och regleras genom en avtalsmässig uppgörelse. Gruppen bör löpande diskutera och bevaka aktuella omställningsfrågor. Den skall också besluta om disposition av medel ur fonden som stöd åt nya civila projekt inom företaget.

4. Försvarsindustrin i offentlig statistik

Hjalmar Brundin

4.1. Inledning

Statistiska centralbyrån (SCB) har på utredningens uppdrag tagit fram viss statistik om försvars— och annan industri. En del av statistiken har redovisats i huvudbetänkandet — Med sikte på nedrustning. Del 1 — kapitel 5 respektive 7 (sid 116 respektive 184 — 188).

Ett syfte med statistiken är att belysa vissa skillnader mellan militär och civil produktion, exempelvis försvarsindustrins större satsningar på forsknings- och utvecklingsarbete (FoU) och den därmed sam- manhängande höga andelen tjänstemän bland de anställda. Det är skillnader som har dokumenterats tidigare i både svenska och internationella studier. Till denna del kan denna undersökning närmast ses som en uppdatering och bekräftelse av tidigare insamlad statistik.

Ett annat syfte har varit att undersöka om det med officiell statistik går att pröva frågan om verksamheten inom försvarsindustrin påverkar samhällets ekonomiska utveckling via skillnader gentemot civil industri i produktivitetens och lönekostnadernas utveckling. Eftersom det inte går att helt avgränsa försvarsindustrin i offentlig statistik, har det stått klart att denna fråga endast skulle kunna belysas översiktligt. Till denna andra del är därför den insamlade statistiken närmast en utgångspunkt för framtida studier och forskning.

Statistiken omfattar åren 1969 — 1981. Det hade i och för sig varit önskvärt att täcka en längre period. Att detta inte gick hänger samman med FoU-statistiken. Denna statistik började SCB samla in 1963, men då endast försöksvis. Först fr o m 1969 anser SCB att kvaliteten och jämförbarheten med senare år är tillfredsställande. Slutåret för denna undersökning är 1981 på grund av att FoU- statistiken endast publiceras för vartannat år, och då denna statistik togs fram under våren 1984 var uppgifterna för 1983 ännu inte tillgängliga.

4.2. Urvalsmetoder och definitioner

SCB har tidigare på uppdrag av försvarets forskningsanstalt (FOA) samlat in liknande statistik. Resultaten av dessa undersökningar har varit svåra att tolka, beroende dels på att kategorin försvarsindustri har inkluderat enheter där produktionen till mindre del är försvars— orienterad, dels på att jämförelsen med civil industri har gjorts endast på basis av branschtillhörighet.

I denna undersökning har större jämförbarhet uppnåtts på två sätt. För det första har till kategorin försvarsindustri endast förts sådana produktionsenheter (arbetsställen) som domineras av försvarsmate- rieltillverkning, närmare bestämt de arbetsställen där minst halva sysselsättningen under senare år avsett försvarsmateriel. För det andra har försvarsindustrin jämförts med en grupp civila företag som dels representerar samma industribranscher som försvarsindustrin (enligt svensk näringsgrensindelning — SNI), dels är av motsvarande storlek (mätt i antalet anställda) och dels för denna grupp civila företag har relativt sett höga FoU-kostnader.

Begreppet arbetsställe är direkt övertaget från SCBs statistik som rör industriproduktionen. Arbetsställe är de enheter för vilka SCB samlar in industristatistiken. Det hänför sig till fysiska anläggningar men sammanfaller ofta med organisatoriska enheter, såväl hela företag som divisioner eller dotterbolag.

Grupp 1

Urvalet av arbetsställen som förts till kategorin försvarsdominerade arbetsställen, eller grupp 1, har gjorts inom utredningen och omfattar med numera gällande företagsnamn följande enheter.

B AB Bofors, Försvarsmaterieldivisionen, Karlskoga El Lindesbergs Industrier AB (LIAB), Lindesberg D FFV, samtliga arbetsställen inom sektorerna Försvarsmateriel och Underhåll El Saab-Scania AB, Flygdivisionen och Saab-Scania Combitech AB,

Linköping och Jönköping Philips Elektronikindustrier AB (PEAB), Järfälla Ericsson Radio Systems AB (ERA), Stockholm, Borås samt

Mölndal El Volvo Flygmotor AB, Trollhättan D Karlskronavarvet AB, Karlskrona

DEJ

Därmed omfattar urvalet inte hela försvarsindustrin, som den definieras i huvudbetänkandets kapitel 4 (sid 82). Följande företag,

aus:

som 1980 svarade för ca 5 % av försvarsindustrins totala sysselsättning med försvarsmateriel, saknas:

D AB Hägglund & Söner 21 Kockums AB

3 SATT Electronics AB El Bofors Aerotronics AB (BAAB)

Beträffande Hägglunds och Kockums beror uteslutningen på att deras militära produktion inte dominerar vid något av företagens arbetsställen. Hägglunds militära produktion har stigit under senare år, men uppgick 1983 ändå inte vid något arbetsställe till mer än ca 40 procent av totala produktionen. Vid Kockums i Malmö har ubåtstillverkningen traditionellt svarat för en mycket blygsam andel av företagets omsättning. Genom nedskärningarna på den civila sidan har den procentuella andelen visserligen stigit under 1970-talet, men uppgick 1980 bara till ca 8 procent.

SATT Electronics har ett arbetsställe som domineras av försvars- materiel, men detta har hållits utanför undersökningen därför att företaget är mycket mindre i jämförelse med övriga företag i urvalet. Antalet anställda vid SATT var 1980 240 personer, vilket kan jämföras med 885 personer för genomsnittet i urvalet.

När det gäller Bofors Aerotronics beror uteslutningen på att företaget bildades först 1977 genom sammanslagning av AGA Aerotronics och optikdivisionen vid Jungner Instrument i Solna och att det inte gick att få fram de relevanta uppgifterna för dessa enheter för perioden före 1977.

Urvalet till grupp 1 har baserats på publicerad statistik i FOAs rapport Svensk försvarsindustri — struktur, kompetens, utvecklingsbe- tingelser och i försvarsindustrikommitténs betänkande Civil produk- tion i försvarsindustrin1 samt på den enkätundersökning som utredningen genomfört avseende år 1983.

Den försvarsinriktade produktionens andel av den totala produktio- nen vid de arbetsställen som ingår i urvalet var uppskattningsvis ca 85% vid periodens slut och knappast lägre vid dess början. 1970—talet innebar bl a att flera företag inom försvarsindustrin påbörjade civila projekt, exempelvis Volvo Flygmotor och Saab-Scanias flygdivision samtidigt som de tyngst vägande enheterna i urvalet, FFV och försvarsmaterieldivisionen inom Bofors, legat på en mer eller mindre oförändrat hög försvarsandel i sin produktion. Karlskronavarvet torde vara ensamt om att uppvisa en andel försvarsproduktion som först sjönk i samband med att flera civila projekt inleddes under 1970-talet och sedan steg i takt med att dessa övergavs på grund av

uteblivna framgångar. Vid 1970—talets slut var andelen försvarspro- duktion vid Karlskronavarvet mindre än 40%. Sedan 1982 är den dock tillbaks till närmare 100%.

I övrigt varierar försvarsandelen i urvalet mellan drygt 50% vid PEAB och 100% vid flera av FFVs arbetsställen och LIAB. Försvarsandelen i försvarsindustrikommitténs urval var drygt 60% och i FOAs studie ”approximativt hälften”. Urvalet försvarsindustri i denna undersökning är således betydligt mer renodlat och det vore svårt att på basis av SCB—statistik uppnå både högre försvarsandel och ett urval av tillräcklig storlek för att jämförelser ska kunna göras med en grupp civila företag.

Grupp 2

Till grupp 2, civilt dominerade arbetsställen inom försvarsindustrin, har förts sådana arbetsställen inom samma företag som ingår i grupp 1, men som inte domineras av försvarsmaterielproduktion. Det är endast tre av företagen som har sådana arbetsställen: Saab-Scania AB, AB Bofors och Telefonaktiebolaget LM Ericsson. De största enheterna i grupp 2 är följande: D Bofors Nobeldivision i Karlskoga El Saab-Scanias last- och personbilsdivisioner i Södertälje och Trollhättan

El Telefon AB LM Ericsson i Stockholm

Hade undersökningen avsett perioden efter 1981, hade Ericsson- koncernens moderbolag inte kommit med i undersökningen eftersom de försvarsmaterieldominerade enheterna inom koncernen bröts ur och fr o m 1982 bildade ERA. Det kan också noteras att organisationsformen inom Saab-Scania jämfört med Volvo-koncer- nen (divisioner inom samma bolag respektive fristående dotterföre- tag), innebär att Saab—Scanias fordonstillverkning inkluderas i grupp 2 medan Volvos inte är med.

Anledningen till att företagens organisationsform i så hög grad har styrt urvalet är att SCB samlar in produktionsstatistiken per arbetsställe medan FoU-statistiken samlas in per företag. Vid uppdelningen av FoU-statistiken på de försvarsdominerade respek— tive övriga arbetsställena är det därför lämpligt att ha samma urval företag i de bägge grupperna.

Grupp 3

Urvalet av företag till grupp 3, jämförbara civila företag, har gjorts av SCB enligt följande kriterier:

- ::.-':':C-m .....m — -.

D företag ur samma branscher som grupp 1, D av motsvarande storlek, mätt i sysselsättning, som försvarsindu- striföretagen i grupp 1, samt B med en för civila företag omfattande FoU- verksamhet.

Av sekretesskäl, som hade kunnat undanröjas endast med avsevärd tidsfördröjning som följd, har SCB varit förhindrat att offentliggöra vilka företag som ingår i grupp 3. Det har emellertid framgått att antalet företag är ca 10 och att branschstrukturen är identisk med den i grupp 1. Således ingår något varv, något eller några civilt inriktade elektronikföretag, något företag inom industrin för instrument, foto— och optikvaror, något eller några företag inom den kemiska industrin och plastvaruindustrin samt några större företag inom transportme- delsindustrin och annan mer konventionell verkstadsindustri.

Grupp 4

För vissa av uppgifterna jämförs även med hela gruv- och tillverk- ningsindustrin, som då utgör grupp 4.

4.3. Resultaten

Omvandlingstakten

Tabell 4.1 visar antalet arbetsställen inom försvarsindustrin respek- tive jämförbar civil industri för perioden i fråga. Förändringen under perioden ger en uppfattning om takten i strukturomvandlingen för de olika företagsgrupperna. Som helhet har antalet arbetsställen i försvarsindustrin (grupp 1 + 2) ökat med 30%, vilket var något mer än den jämförbara civila industrin (grupp 3), där antalet arbetsställen ökade med 24%.

Tabell 4.1 Antalet arbetsställen under perioden 1969 — 1981 inom försvarsindustri och jämförbar civil industri

År Grupp 1 Grupp 2 Grupp 1+2 Grupp 3 antal index antal index antal index antal index

1969 19 100 41 100 60 100 59 100 1971 23 121 44 107 67 112 65 110 1973 24 126 41 100 65 108 65 110 1975 24 126 56 137 80 133 71 120 1977 27 142 56 137 83 138 76 129 1979 26 137 51 124 77 128 77 131 1981 27 142 51 124 78 130 73 124

Källa: SCB

Inom försvarsindustrin har de försvarsdominerade arbetsställena (grupp 1) ökat med 42%. De civila delarna (grupp 2), har hållit jämna steg med de civila företagen, dvs ökat antalet arbetsställen med 24%.

Inom hela gruv- och tillverkningsindustrin minskade antalet arbets- ställen under perioden 1970 — 1980 med ca 6%. Detta antyder dels att försvarsindustrin inte är särskilt jämförbar med industrin i sin helhet, dels att urvalet jämförbar civil industri i denna undersökning är det önskade, dvs ligger närmare försvarsindustrin än hela industrin.

Av tabell 4.2 framgår antalet arbetsställen som har tillhört respektive grupp under hela perioden. Detta antal i förhållande till det totala antalet arbetsställen det första året i undersökningen, 1969, kan sägas ge ett mått på stabiliteten inom respektive grupp. Som helhet uppvisar försvarsindustrin en något lägre sådan stabilitet än den jämförbara civila industrin. Stabilast har dock den försvarsdomine- rade industrin varit. Av antalet arbetsställen 1969 föll under perioden endast två bort i grupp 1 mot 12 i grupp 2. Eftersom det totala antalet arbetsställen inom grupp 1 samtidigt har ökat snabbare än i grupp 2, tycks försvarsinriktad produktion under perioden ha varit både stabilare och mer expansiv än civil produktion. I hela industrin föll under 1970-talet mer än hälften av arbetsställena bort, samtidigt som färre kom till, dvs den var både mindre stabil och mindre expansiv än alla grupperna i undersökningen.

Tabell 4.2 Antal identiska arbetsställen inom respektive grupp 1969 — 1981

Grupp 1 Grupp 2 Grupp 1+2 Grupp 3 17 29 46 49 Källa: SCB

Sysselsättningen

Tabellerna 4.3 — 4.6 speglar sysselsättningsutvecklingen inom för- svarsindustrin och den jämförbara civila industrin. I tabell 4.3 visas den totala sysselsättningens utveckling, i tabell 4.4 och 4.5 utveck- lingen för de två kategorierna arbetare respektive tjänstemän och i tabell 4.6 visas proportionen mellan de två kategorierna anställda.

Tabell 4.3 visar att såväl försvarsindustrin som den jämförbara civila industrin hade en positiv sysselsättningsutveckling under perioden. Den kraftigaste ökningen inträffade i grupp 2, dvs de civilt dominerade delarna av försvarsindustrin, som ökade sin sysselsätt- ning med 46%. De försvarsdominerade arbetsställena ökade sin sysselsättning med 18% under perioden och den jämförbara civila industrin med 26%. Industrin i sin helhet hade under samma period

_E_,»—urv nr.—_ . ..

— .—. _14

en negativ sysselsättningsutveckling, med en minskning på drygt 7%.

Att den försvarsdominerade sysselsättningen ökat mindre än syssel- sättningen inom grupperna 2 och 3 torde ha sin förklaring i att det lades relativt få större beställningar från försvaret under 1970-talet. Samtidigt hade både Saab-Scania och LM Ericsson framgångar inom sina civila områden, framför allt under senare delen av perioden.2 Detta slår igenom i sysselsättningen i grupp 2. Tabell 4.3 antyder även att försvarsinriktad produktion är mindre konjunkturkänslig än civil produktion. Grupp 1 följde inte med de båda andra grupperna varken i uppgången 1975 eller i den därpå följande nedgången utan uppvisar en betydligt jämnare utveckling.

Tabell 4.3 Den totala sysselsättningen 1969 — 1981 inom försvarsindustrin, jämförbar civil industri respektive hela gruv- och tillverkningsindustrin, antal och index (1969=100)

År Grupp 1 Grupp 2 Grupp 1+2 Grupp 3 Grupp 4 antal index antal index antal index antal index antal index

1969 24 106 100 27 633 100 51 739 100 59 626 100 1 004 200 100 1971 28 907 120 34 625 125 63 532 123 69 307 116 989 900 99 1973 27 633 115 35 461 128 63 094 122 73 368 123 989 800 99 1975 29 735 123 42 209 153 71 944 139 81 516 137 1 023 000 102 1977 30 059 125 40 243 146 70 302 136 78 118 131 985 000 98 1979 29 788 124 40 255 146 70 043 135 74 449 125 960 200 96 1981 28 412 118 40 244 146 68 656 133 75 067 126 928 900 93 Källa: SCB

Tabell 4.4 och 4.5 visar hur antalet arbetare respektive tjänstemän har utvecklats under perioden. Denna jämförelse är gjord för de arbetsställen som tillhört respektive grupp under hela perioden, eller de identiska arbetsställena enligt tabell 4.2. Därigenom påverkar förändringen i antalet arbetsställen inte bilden. Den utveckling som visas speglar då effekten på sysselsättningen för respektive kategori anställda av dels rationaliseringar på arbetsplatsen, dels sådana sysselsättningsförändringar på arbetsplatserna som hänger samman med svängningar i konjunkturen.

För kategorin arbetare, dvs kollektivanställda, har grupp 2 haft den kraftigaste sysselsättningsökningen — 31%. För grupp 3 har nettoför- ändringen varit noll och för grupp 1 minskade under perioden sysselsättningen med 7%. För kategorin tjänstemän har utvecklingen varit annorlunda; inom grupp 1 ökade den med 10%, medan den minskade inom de två andra grupperna. Kraftigast minskade antalet tjänstemän inom grupp 2, där sysselsättningen 1981 var 22% lägre än 1969. En sannolik förklaring till detta är att grupp 2 hade en försäljningsmässigt expansiv period under en stor del av 1970-talet (se tabell 4.8), vilket ledde till en ökad sysselsättning bland arbetare

samtidigt som stora rationaliseringar genomfördes inom administra- tionen. Dessa rationaliseringar har främst gått ut över sysselsättning- en för tjänstemän. Även om motsvarande rationaliseringar genom- förts inom grupp 1 och 3, framgick detta inte lika tydligt av tabell 4.5 på grund av att företagen inom dessa grupper under perioden ökat sin FoU-aktivitet betydligt mer än företagen i grupp 2. Denna ökning, som framgår av tabell 4.9 nedan, innebär en ökad sysselsättning främst för kategorin tjänstemän.

Tabell 4.4 Sysselsättningsutvecklingen 1969 — 1981 inom försvarsindustrin respektive jämförbar civil industri. Identiska arbetsställen. Arbetare, antal respektive index (1969=100)

År Grupp 1 Grupp 2 Grupp 1+2 Grupp 3 antal index antal index antal index antal index

1969 11 986 100 16 744 100 28 730 100 38 820 100 1971 13 081 109 20 838 124 33 919 118 41 712 107 1973 12 105 101 21 647 129 33 752 117 43 982 113 1975 12 883 107 24 025 143 36 908 128 47 898 123 1977 12 991 108 21 819 130 34 810 121 45 662 118 1979 12 409 104 21 867 131 34 285 119 42 164 109 1981 11 134 93 21 854 131 32 988 115 38 822 100

Källa: SCB

Tabell 4.5 Sysselsättningsutvecklingen 1969 — 1981 inom försvarsindustrin respektive jämförbar civil industri. Identiska arbetsställen. Tjänstemän, antal respektive index (1969=100)

&_

Är Grupp 1 Grupp 2 Grupp 1+2 Grupp 3

antal index antal index antal index antal index x_— 1969 11 598 100 8 738 100 20 336 100 19 932 100 1971 12 544 108 10 036 115 22 580 111 22 020 110 1973 11 982 103 10 470 120 22 452 110 22 747 114 1975 12 762 110 6 446 74 19 208 94 25 307 127 1977 12 659 109 6 701 77 19 360 95 24 746 124 1979 13 206 114 6 647 76 19 853 98 23 935 120 1981 12 748 110 6 775 78 19 523 96 18 177 91

&_ Källa: SCB

I tabell 4.6 framgår det välkända faktum att förhållandet mellan antalet arbetare och antalet tjänstemän skiljer sig markant mellan försvarsindustri och civil industri. 1981 var förhållandet 0,87 arbetare per tjänsteman i grupp 1, medan grupp 2 hade 3,23 och grupp 3 hade 2,14 arbetare per tjänsteman. Grupp 4, dvs hela gruv- och tillverkningsindustrin, hade samma år 2,36 arbetare per tjänsteman. Under perioden minskade relationen i grupp 1 och 4, medan den ökade i grupp 2 och 3. Mest ökade den i grupp 2, eftersom antalet arbetare ökade mest i den gruppen samtidigt som antalet tjänstemän minskade mest.

Tabell 4.6 Antal arbetare per tjänsteman 1969 — 1981 inom försvarsindustrin respektive jämförbar civil industri samt hela gruv- och tillverkningsindustrin

År Grupp 1 1969 103 1971 1,04 1973 1,01 1975 1,01 1977 1,03 1979 0,94 1981 0,87

Källa: SCB Löneutvecklingen

Grupp 2

1 ,92 2,08 2,07 3 ,73 3 ,26 3 ,29 3 ,23

Grupp 1+2

1,41 1,50 1,50 1,92 1,75 1,73 1,69

Grupp 3

1,95 1,89 1,93 1,89 1,85 1,76 2,14

Grupp 4

2,76 2,66 2,70 2,63 2,48 2,43 2,36

Tabell 4.7 visar hur lönekostnader, inklusive arbetsgivaravgifter och sociala kostnader, har utvecklats inom respektive grupp, dels per kategori anställd, dels per anställd totalt sett.

Tabell 4.7 Lönekostnader inklusive arbetsgivareavgifter och sociala avgifter inom försvarsindustrin, jämförbar civil industri samt hela gruv- och tillverkningsindustrin 1969 — 1981, löpande priser i 1000-tal kr (tkr) och index (1969=100)

År Grupp 1 tkr Arbetare 1969 25 1971 32 1974 38 1975 52 1977 67 1979 78 1981 94 Tjänstemän 1969 39 1971 49 1973 59 1975 83 1977 105 1979 119 1981 143 Anställda, totalt 1969 32 1971 40 1973 48 1975 67 1977 86 1979 99 1981 119 Källa: SCB

index

100 124 149 203 264 305 368

100 124 151 211 268 304 364

100 123 150 206 265 305 370

Grupp 2 tkr

23 28 34 46 57 72 80

42 49 58 80 103 118 139

30 34 42 56 71 87 99

index

100 119 146 197 243 306 339

100 117 138 192 246 283 333

100 117 140 190 242 294 334

Grupp 1 +2 tkr index 24 100 29 121 36 147 48 198 61 250 74 304 84 348 40 100 49 121 59 145 82 202 104 258 119 294 141 350 31 100 37 120 44 144 60 196 78 251 92 298 107 348

Grupp 3 tkr

26 32 38 51 65 74 86

41 48 58 81 107 122 143

31 38 45 61 79 91 106

index

100 125 149 199 251 288 332

100 1 18 143 197 261 298 350

100 122 146 198 256 294 343

Grupp 4 tkr

24 30 36 50 63 73 87

40 48 56 78 102 117 139

29 35 41 58 75 86 103

index

100 122 147 204 260 298 358

100 120 140 195 255 293 348

100 121 144 202 260 300 360

Det framgår av tabellen att lönekostnaden per anställd, oavsett kategori, var densamma eller närapå densamma i de olika grupperna vid periodens början. Under perioden 1969 — 1981 utvecklades dock lönekostnaderna något snabbare för arbetare inom grupp 1, dvs de försvarsdominerade arbetsställena. Någon sådan markerad skillnad föreligger inte beträffande tjänstemannalönerna. Lönekostnaden per anställd har också ökat något mer i grupp 1 än i övriga grupper. Det torde förklaras av att andelen tjänstemän stigit i grupp 1 jämfört med övriga grupper. De genomsnittligt högre tjänstemannalönerna medför därför att lönekostnaden per anställd har ökat mer i grupp 1.

Det är svårare att identifiera orsaken till skillnaden i utvecklingen av lönekostnaden per arbetare. I figur 4.1 åskådliggörs hur arbetarlö- nerna i grupp 3 och 4 successivt har sjunkit i förhållande till lönerna i den försvarsdominerade industrin. En orsak till detta hade kunnat vara att arbete med försvarsmateriel kräver större yrkesskicklighet och därmed högre betald arbetskraft än civil produktion. Att detta skulle vara förklaringen motsägs dock av att lönekostnaden per arbetare ingångsåret 1969 var något lägre i grupp 1 än i grupp 3. Visserligen är den procentuella skillnaden 1981 inte större än att den ryms inom avrundningsfel för åren 1969 — 1975. Avrundningsfel kan dock inte förklara skillnaden 1977 — 1979.

% 100 98 96 94

92

1969 —7l —73 —75 —77 —79 —81 _ Jömförbor civil industri (grupp 3) 000 Hela gruv- och tillverkningsindustrin (grupp 4)

Källa: SCB

Figur 4.1 Lönekostnad per arbetare 1969— 1981 inom jämförbar civil industri respektive hela gruv- och tillverkningsindustrin i procent av lönekostnaden per arbetare inom försvarsdominerad industri. Löpande priser inklusive arbetsgivaravgifter och sociala kostnader

. 3.1.me,- ...n; ”=.-.

En annan orsak skulle då kunnat vara att andelen försvarsmateriel- produktion i grupp 1 har ökat under perioden och på så sätt krävt ett allt större inslag av yrkesutbildad och högre avlönad arbetskraft. Med hänsyn till utvecklingen inom de företag som ingår i grupp 1 är detta dock inte sannolikt. Som nämnts är det mer sannolikt att försvars- andelen var högre vid periodens början.

En mer tankeväckande förklaring till skillnaden i lönekostnadernas utveckling är den, att försvarsindustrins löner följer med i allmänna uppgångar, men är trögrörligare i nedgångar. Som framgår av tabellen är det främst fr o rn 1977 som skillnaden gentemot de övriga grupperna uppstår, dvs under de år då 1970-talets inledningsvis snabba löneökningar för de flesta löntagare i Sverige förbyttes i reallönesänkningar. Dessa lönesänkningar var de största som inträf- fat under hela efterkrigstiden, vilket i sin tur kan förklara varför försvarsindustrins löner år 1969 låg i paritet med övriga gruppers.

Tesen, som grundad på internationella studier bl a framförts i FN-studien om sambandet mellan nedrustning och utveckling, att försvarsindustrin är löneledande och därmed mer inflationsdrivande än civil industri, får således visst stöd av denna svenska undersök- ning. Stödet är dock omgärdat med frågetecken, men tesen kan inte avfärdas som felaktig. Innan tesen kan bekräftas krävs emellertid längre tidsserier och statistik, som klarare avgränsar försvarsindu- strin än vad som har varit möjligt att göra i denna undersökning. Om sådan statistik blev tillgänglig -— och visade samma mönster som här — skulle dessutom behöva förklaras varför tjänstemannalönerna inte visar en motsvarande skillnad.

Saluvärde

Saluvärdets nominella utveckling visas i tabell 4.8 för försvarsindu- strin och den jämförbara civila industrin. Genom att den uttrycks i löpande priser speglar utvecklingen inte den egentliga volymföränd- ringen. Tabellen duger emellertid gott för jämförelser mellan grupperna. Det enda som stör jämförelserna är att prisutvecklingen kan ha varit olika inom de olika marknaderna. Omräkning till fasta priser försvåras dock av bristen på sammanhängande indexserier, framför allt beträffande försvarsindustrin.

Saluvärdet är värdet av egen produktion inklusive reparationer och arbete åt andra. Mervärdesskatt eller andra skatter och avgifter ingår inte i saluvärdet och inte heller eventuella förskott, offentliga subventioner eller bidrag.

Mot bakgrund av sysselsättningens utveckling enligt tabell 4.3 är det föga förvånande att grupp 2 har haft den snabbaste och kraftigaste

Tabell 4.8 Utvecklingen av saluvärde för försvarsindustrin och jämförbar ciw'l industri 1969— 1981, löpande priser för samtliga arbetsställen, miljoner kr och index (1969=100)

Är Grupp 1 Grupp 2 Grupp 1+2 Grupp 3

mkr index mkr index mkr index mkr index 1969 1 870 100 2 993 100 4 864 100 6 644 100 1971 2 635 141 4 368 146 7 003 144 9 077 137 1973 2 901 155 5 762 193 8 663 178 11 857 178 1975 4 045 216 11 776 393 15 821 325 18 096 272 1977 5 330 285 12 517 418 17 847 367 19 078 287 1979 6 682 357 16 594 554 23 276 479 24 711 372 1981 8 384 448 20 662 690 29 046 597 27 641 416

Källa: SCB

ökningen av saluvärdet. Som konstaterats ovan domineras ju grupp 2 av Ericsson-koncernens moderbolag och Saab-Scanias person- och lastbilsdivisioner, dvs sådana verksamheter som hade relativt goda år under en stor del av 1970-talet.

Saluvärdet utvecklades 1969 — 1979 något snabbare i grupp 3 än i grupp 1. Indextalet 1979 var 372 för grupp 3 och 357 för grupp 1. Mellan 1979 och 1981 ökade emellertid saluvärdet för grupp 3 endast till indextal 416, vilket är en ökning på 12%. Realt är det en tillbakagång, eftersom inflationen under de två åren sammantaget var betydligt högre än så. För grupp 1 fortsatte dock ökningen perioden ut. Den procentuella ökningen mellan åren 1979 och 1981 var 25%, vilket även realt torde ha inneburit en smärre ökning.

F oU-intensiteten

Den relativa omfattningen av forsknings- och utvecklingsarbete inom industrin kan mätas på flera olika sätt. Mot bakgrund av att ambitionen i denna undersökning har varit att dela upp FoU- kostnader på olika typer av arbetsställen samt att relatera FoU- verksamheten till produktivitetens utveckling, används här måttet FoU-kostnader i procent av förädlingsvärdet. Detta mått på FoU- intensitet visas för samtliga grupper i tabell 4.9. I tabell 4.10 visas försvarsforskningens andel och finansiering inom grupp 1.

FoU omfattar förutom forskning även utveckling av specifika produkter. Gränsen mellan FoU och produktion i SCBs statistik dras vid arbete med prototyp, vilket räknas till FoU-verksamheten. När det gäller att skilja mellan försvarsinriktad FoU och civilt inriktad grundar sig SCBs statistik på uppgifter om syftet med FoU- verksamheten. Från och med 1973 använder SCB en blankett där syftet ”främjande av försvar” antingen kan vara primärt eller sekundärt. Uppgifterna i tabellen är summan av dessa två.

..-_-...e. .. ..—

Uppgifterna om totala FoU-kostnader fördelas i SCBs blanketter på driftskostnader, dvs huvudsakligen lönekostnader, samt investering- ar. Kapitalkostnader knutna till FoU-verksamheten liksom kostna- der för licenser och patentet är kostnader som ligger utanför SCBs redovisning och därmed tabellen. För jämförelsen i denna undersök- ning är detta dock av mindre betydelse, eftersom den i första hand görs mellan de olika grupperna arbetsställen.

Tabell 4.9 F oU-intensiteten mätt som FoU-kostnader i procent av förädlingsvärdet, 1969 — 1981, procent och index (1969=100), samtliga grupper

År Grupp 1 Grupp 2 Grupp 1+2 Grupp 3 Grupp 4 % index % index % index % index % index

1969 15,7 100 8,1 100 11,7 100 4,8 100 3,2 100 1971 20,5 131 10,9 134 15,5 132 5,5 116 3,8 119 1973 25,4 162 9,7 119 16,2 138 6,7 140 4,1 128 1975 26,3 168 8,5 104 14,8 126 8,4 175 4,4 138 1977 24,4 155 9,0 110 15,2 129 9,2 192 5,5 172 1979 21,7 138 10,7 131 14,9 127 11,4 239 5,7 178 1981 20,3 187 11,8 145 18,4 157 15.7 329 7,1 222

Källor: SCB, Saab-Scania, Bofors och LM Ericsson

SCBs statistik över FoU avser hela företagen som juridiska personer. Uppdelningen av FoU-kostnaderna mellan grupp 1 och 2 har gjorts inom utredningen och grundar sig på kompletterande uppgifter från de företag som berörs, dvs Saab-Scania, LM Ericsson och Bofors. Det har varit svårt för företagen att göra denna uppdelning, eftersom det inte är något som normalt görs och ju längre tillbaka i tiden man går, desto svårare blir det naturligtvis. Det förhållandet, att företagen internt och i sina årsredovisningar ofta har en definition av FoU som är vidare än SCBs, är ytterligare en komplicerande faktor i sammanhanget.

Med hänsyn till inriktningen av verksamheten hos företagen som ingår i grupp 2 kan man förvänta sig att de har en högre FoU-intensitet än industrin i genomsnitt och en jämförbar FoU- intensitet med urvalet FoU-intensiv civil industri. Från och med 1975 är detta också fallet. Att grupp 3 dessförinnan visar en lägre FoU-intensitet kan bero på att urvalet av företag till denna grupp har grundats på förhållanden under senare år, då de kraftigt ökat sin FoU-intensitet.

De försvarsdominerade arbetsställena ligger som väntat avsevärt högre i FoU—intensitet än övriga grupper i jämförelsen. Dock har industrin som helhet under perioden ökat FoU-intensiteten mer än den försvarsdominerade industrin. Indextalet år 1981 är 222 för hela industrin och 187 för grupp 1. Den snabbaste ökningen har emellertid skett inom grupp 3, vars indextal 1981 är 329.

Som framgår av tabell 4.10 är huvuddelen, i genomsnitt ca 70%, av FoU-verksamheten inom grupp 1 sådan som av SCBs uppgiftsläm- _ nare angetts syfta till främjande av försvar. Vad gäller den del där detta syfte angetts som sekundärt räknar SCB erfarenhetsmässigt ' med en viss underskattning. Den fallande andelen försvars-FoU över perioden inom grupp 1 innebär att försvarsforskningen ökat mindre än civil FoU vid arbetsställena i grupp 1, eftersom den totala FoU-verksamheten ökat. Detta betyder inte att andelen försvarspro- duktion har förändrats i samma utsträckning under denna period, eftersom FoU föregår produktion. I den mån civil FoU har resulterat i produktion, har dock andelen civil produktion ökat efter 1981, vilket också bekräftats bl a av utredningens enkätundersökning av försvarsindustrin.

Tabell 4.10 visar även försvarsforskningens finansiering. Huvudde- 1. len betalas av militära myndigheter. Posten ”övrig försvars-FOU” ' inkluderar sådan försvarsforskning som finansieras av andra bestäl- lare än svenska försvarsmyndigheter. Denna finansieringsform är emellertid marginell. Väsentligen är det därför fråga om försvars- forskning som finansieras av företagen själva. Denna andel sjönk tillfälligt kring mitten av 70-talet men var 1981 tillbaka på samma nivå som tio år tidigare. Efter 1981 har den egenfinansierade andelen, enligt vad företagen har uppgivit, ökat ytterligare.

Tabell 4.10 FoU-kostnadernas utveckling inom den försvarsdominerade industrin (grupp 1) samt andelen försvars-FoU och dess finansiering, miljoner kr (mkr), löpande : priser

År Total FoU Försvars-FoU Medel från militära Övrig Försvars-FoU myndigheter

mkr mkr % mkr % av för— mkr % av för- ;

svars-FOU svars-FoU ?

1969 190 151 80 117 78 34 22 ' 1971 340 262 77 177 68 85 32 1973 458 319 70 272 85 47 15 1975 626 413 66 354 86 59 14 1977 804 604 75 496 82 108 18 1979 857 579 68 439 76 140 24 1981 1 330 796 60 542 68 254 32

Källor: SCB, Saab-Scania, Bofors och LM Ericsson

Produktivitet och vinst

Ett mått på produktivitetens utveckling är förädlingsvärdet per sysselsatt, som visas i tabell 4.11. Förädlingsvärdet utgörs av saluvärdet minskat med produktionskostnaderna utom löner. Dras lönekostnaderna inklusive arbetsgivaravgifter och andra sociala

kostnader från förädlingsvärdet, erhålls bruttovinsten. Denna visas per sysselsatt i tabell 4.12. Bruttovinstens procentuella andel av förädlingsvärdet utgör bruttovinstandelen, som visas i tabell 4.13.

Det framgår av tabell 4.11 att produktivitetsutvecklingen intill 1979 var något sämre inom de försvarsdominerade arbetsställena jämfört med samtliga övriga grupper. Mellan åren 1979 och 1981 fortsatte grupp 1 öka liksom grupperna 2 och 4, medan grupp 3 upplevde ett sjunkande förädlingsvärde per sysselsatt t o m nominellt, från 146 000 till 144 000 kr. Med hänsyn till utvecklingen inom hela industrin tycks det således som någonting skedde mellan 1979 och 1981 i grupp 3, urvalet jämförbar civil industri, som inte skett inom andra industrier och som inte framgår av uppgifterna i denna undersökning.

Mot bakgrund av de jämförelsevis små ökningarna av försvarets budgetanslag under 1970-talet, verkar det rimligt att försvarsindu- strin skulle haft en sämre produktions- och produktivitetsutveckling under 1970-talet än under andra perioder. Hänsyn måste i detta sammanhang också tas till de förskottsbetalningar, som försvarsin- dustrin erhåller från försvarets materielverk. Som nämnts räknas inte förskottsbetalningar in i saluvärdet och påverkar därför inte heller förädlingsvärdet. Ett syfte med förskotten, som är räntefria för företagen, är emellertid att ge beställaren lägre priser. Om detta uppnås, och om företagens beräkning av förädlingsvärdet grundas på sådana lägre priser, så uppträder i statistik som denna ett undervär- derat förädlingsvärde. Därmed blir även produktivitetsutvecklingen enligt tabell 4.11 lägre än den vore om förskottsbetalningar inte förekom.3

Förändringar i produktionens serielängder påverkar också produk- tiviteten som den mäts här. Om serielängderna och därmed produktionsvolymen genomsnittligt sjunker, stiger FoU-kostnader- na i förhållandet till förädlingsvärdet. Samtidigt sjunker förädlings-

Tabell 4.11 Förädlingsvärde per sysselsatt 1969 — 1981, samtliga grupper, 1000-tal kr (tkr) och årlig genomsnittlig procentuell ökning

År Grupp 1 Grupp 2 Grupp 1+2 Grupp 3 Grupp 4 tkr % tkr % tkr % tkr % tkr % 1969 50 49 49 50 48 1971 57 7 52 3 54 5 55 5 57 9 1973 65 7 72 19 69 14 71 15 73 14 1975 80 12 103 21 93 17 95 17 96 16 1977 110 19 122 9 117 13 117 12 111 8 1979 133 10 160 15 148 13 146 12 142 14 1981 160 10 186 8 175 9 144 —1 168 9

___—___—

Källa: SCB

värdet per sysselsatt med all sannolikhet, eftersom sysselsättningem på kort sikt inte helt kan anpassas till förändringar i produktionsvo-- lymen. Försvarsindustrins produktivitet och produktivitetsutveck—- ling beror således till viss del på hur väl planerad den militära upphandlingen är.

Vi kan emellertid konstatera, att i denna statistik den stora skillnadem i FoU—intensitet mellan försvarsdominerad och annan industri inte: tycks ge upphov till motsvarande skillnad i produktivitet, varkem beträffande dess nivå eller utveckling. En närmare analys aw sambandet mellan FoU-verksamhet och produktivitet kräver dock såväl längre som mer precisa tidsserier för att kunna genomföras. Härr får vi nöja oss med slutsatsen, att hypotesen att försvarsanknutem FoU är mindre produktivitetsfrämjande än civil FoU inte kam förkastas.

Av tabell 4.12 framgår att bruttovinsten per sysselsatt år 1969 varr mellan ett och två tusen kr lägre i den försvarsdominerade industrim jämfört med övriga grupper. När bruttovinsten sätts i proportion tilll förädlingsvärdet förstoras denna till synes obetydliga skillnad. Detta framgår av tabell 4.13, vilken visar att grupp 1 redan 1969 hade enl bruttovinstandel som var lägre än övriga grupper. Eftersom brutto-- vinsten är skillnaden mellan förädlingsvärde och lönekostnader,, speglar detta att lönerna tog en större andel av förädlingsvärdet i dem försvarsdominerade industrin.

Mot bakgrund av att lönekostnaderna steg något mer och produkti-— viteten något mindre i grupp 1 än i övriga grupper är det inte: förvånande att finna att bruttovinsten, sett över hela perioden medl undantag för grupp 3 och år 1981, har utvecklats sämre för dem försvarsdominerade industrin. Framgångsrikast i jämförelsen är grupp 2, som uppvisar en stigande vinstandel under perioden.. Industrin som helhet har upprätthållit sin vinstandel. Som framgåttt tidigare har detta dock varit knutet till stora organisationsförändring-- ar och en sjunkande sysselsättning.

Det kan tyckas som resultatet av denna undersökning står i konfliktt med slutsatserna i huvudbetänkandets kapitel 5. Där drogs slutsatsem att försvarsindustrin har en lönsamhet som visserligen inte är högre: än annan industris, men däremot jämnare över tiden. I tabellernat 4.12 och 4.13 framstår försvarsindustrins lönsamhet som genomgå—- ende lägre och dessutom ökar skillnaden under perioden. I tabellernat visas emellertid endast den produktionsbundna lönsamheten medani diskussionen i huvudbetänkandet avsåg den totala lönsamheten.. Detta understryker den stora skillnad mellan försvarsindustri OChl civil industri, som råder beträffande finansiella förhållanden inklusi-- ve försvarsindustrins förskottsbetalningar. En tolkning av resultateni åt?—:; suis »_-;. ;

Tabell 4.12 Bruttovinst per sysselsatt 1969 — 1981, löpande priser, 1000-tal kr och index (l969= 100), samtliga grupper

År Grupp 1 Grupp 2 Grupp 1+2 Grupp 3 Grupp 4 tkr index tkr index tkr index tkr index tkr index

1969 18 100 19 100 18 100 19 100 20 100 1971 17 94 18 95 17 94 17 89 23 115 1973 17 94 31 163 25 139 24 126 31 155 1975 14 78 47 247 33 183 32 168 38 190 1977 24 133 51 268 40 222 38 200 36 180 1979 35 194 73 384 56 311 55 289 57 285 1981 41 228 87 458 68 378 38 200 65 325 Källa: SCB

Tabell 4.13 Bruttovinsten i procent av förädlingsvärdet 1969 — 1981, samtliga grupper

År Grupp 1 Grupp 2 Grupp 1+2 Grupp 3 Grupp 4 1969 35 40 37 38 41 1971 30 34 32 32 40 1973 26 42 36 35 43 1975 17 45 35 34 40 1977 22 41 34 32 33 1979 26 46 38 38 40 1981 26 47 39 26 39 Källa: SCB

här är därför att förskottens betydelse för försvarsindustrins totala lönsamhet har ökat under perioden. Den växande skillnaden i bruttovinst enligt tabell 4.12 och 4.13, skulle då bero på att förskotten har ökat i omfattning under 1970-talet.

4.4. Slutsatser

Undersökningen bekräftar i stort tidigare kända skillnader mellan försvarsindustrin och civil industri. Till dessa hör följande:

El Försvarsindustrin uppvisar en långsammare omvandlingstakt,

dess sysselsättning varierar inte lika starkt med förändringar i de allmänna konjunkturerna, den sysselsätter en högre andel tjänstemän, har högre genomsnittliga lönekostnader, är FoU-intensivare samt uppvisar inte en högre produktivitet.

El

DUBB

Resultaten visar därutöver att försvarsindustrin under perioden 1969 — 1981 hade en sämre produktivitets- och vinstutveckling än annan

industri. Med hänsyn till förhållandena startåret 1969 kan det inte uteslutas, att detta är mer än en tillfällig skillnad som skulle bero på 70-talets jämförelsevis låga försvarsanslag.

Försvarsindustrins relativt mycket omfattande FoU-verksamhet har med all sannolikhet pågått under lång tid. Undersökningen tyder på att denna inte ger upphov till motsvarande produktivitetsvinster. Samtidigt har de civila delarna av dessa företag — grupp 2 — haft den gynnsammaste utvecklingen under perioden. Det är dock osäkert i vilken mån detta hänger samman med den militärt inriktade FoU-verksamheten, eftersom grupp 2 domineras av verksamheter som har haft goda marknadsförutsättningar under stora delar av perioden. Även om en del av framgångarna i grupp 2 kan tillskrivas den militärt inriktade FoU-verksamheten, kvarstår det faktum att försvarsindustriföretagen som helhet ligger betydligt över andra företag i FoU-intensitet, men inte i produktivitet.

Undersökningen stöder därför inte tesen att militär FoU genererar produktivitetsvinster för den civila ekonomin, som uppväger kostna- derna i form av en mindre mängd FoU-resurser tillgängliga för civilt bruk. Reservationer måste dock göras för förändringar i försvarsin- dustrins serielängder och förskottsbetalningar från försvarets mate- rielverk samt för både urvalet och periodens längd. Som helhet reser undersökningen fler frågor i detta avseende än den besvarar, vilket ger anledning för framtida undersökningar att gå vidare i ämnet.

Noter

1 Svensk försvarsindustri, struktur, kompetens, utvecklingsbetingelser (FOA rapport C10200-M5, februari 1982) respektive försvarsindustri- kommitténs betänkande Civil produktion i försvarsindustrin (Ds I 1982:1). Den senare innehåller statistik huvudsakligen inhämtad via kommitténs egen enkätundersökning.

2 För Saab-Scania framgår detta av tabell 5.6 i huvudbetänkandet Med sikte på nedrustning. Del I , sid 135. 3 Se även huvudbetänkandet Med sikte på nedrustning. Del 1 , sid 138 — 139, för en diskussion av förskottsbetalningarna.

___—_..avw .-.... m...-..

5 Samhällsekonomiska konsekvenser av nedrustning — en presentation av några beräkningar av finansdepartementet

Hjalmar Brundin

5.1. Inledning

Finansdepartementet har för utredningens räkning utfört vissa modellberäkningar angående de samhällsekonomiska konsekvenser- na av en nedrustning.

En nedrustning skulle påverka samhällsekonomin på en mängd olika sätt. En del konsekvenser vore omedelbart märkbara medan andra skulle uppträda först på lång sikt. Vilka effekter som skulle bli märkbara och hur starka de skulle vara vid en viss tidpunkt skulle också bero på vilka ekonomiska omständigheter som rådde då nedrustningen genomfördes. Den förda ekonomiska politiken, rådande konjunktur, pågående strukturella förändringar och finan- siella förhållanden som budgetunderskott, inflationstakt och stats- skuld är alla exempel på omständigheter, som skulle ha betydelse. Vid en analys av nedrustning är det uppenbart nödvändigt att precisera såväl tidsperspektiv som vilka ”omständigheter” som antas råda vid den tänkta nedrustningen. En sådan precisering underlättas betydligt om analysen utgår från en preciserad frågeställning. Finansdepartementets beräkningar bygger på samma underlag och förutsättningar som använts av 1984 års långtidsutredning (LU 84). De utgår med andra ord från den ekonomiska situation som har rätt i Sverige under 1980-talets första år samt den som förutses råda de närmaste åren. Det har mot denna bakgrund varit naturligt att låta den precisa frågeställningen i första hand gälla hur en planerad och gradvis genomförd nedrustning på kort och medellång sikt påverkar möjligheterna att föra en viss ekonomisk politik. Inom ramen för finansdepartementets långsiktsenhets ekonometriska modell för medelfristig analys (EMMA) illustreras således för perioden 1983 — 1990 hur försvarsutgifter förhåller sig till alternativa medel att nå av regering och riksdag uppställda ekonomisk-politiska mål.

Valet av preciserad frågeställning har med andra ord i stor utsträckning styrts av tillgången på analysmedel. Finansdepartemen-

tets beräkningar behandlar därmed exempelvis inte de långsiktiga effekterna av en nedrustning. Långtidsutredningens analysapparat lämpar sig trots namnet inte härför. Den är i stället anpassad för att belysa utvecklingen på kort och medellång sikt.

Långtidsutredningens analysmedel kan däremot med fördel använ- das för att jämföra försvarsutgifter med andra offentliga utgifter i perspektivet av en viss ekonomisk politik. Det finns i det samman- hanget skäl att uppmärksamma en av slutsatserna i en amerikansk studie om effekterna av den pågående upprustningen i USA: Försvarsutgifter är ett effektivare stimulansmedel än andra former av offentliga utgifter.1

Påståendet är från principiella utgångspunkter inte orimligt. Den grundläggande uppfattningen, att offentliga utgifter — civila eller militära — under vissa betingelser är ett verksamt sätt att stimulera ekonomin, är allmänt vedertagen alltsedan J.M. Keynes på 1930- talet lade fram sina teser. Jämförelsen i detta avseende mellan å ena sidan försvarsutgifter och å andra sidan civila offentliga utgifter, som i USA och i ännu högre grad i Sverige domineras av utgifter förknippade med det sociala välfärdssystemet, påverkas inte av att de senare kan uppfattas som mer önskvärda eller mer välfärdsskapande än försvarsutgifter. Jämförelsen avser effekten på ekonomiska storheter som sysselsättning, inflation, tillväxt osv. Försvarsutgifter skiljer sig från civila offentliga utgifter i ett sådant perspektiv. En av de främsta skillnaderna är, att andelen som används för upphandling från industrin är mycket högre än för civila offentliga utgifter av samma storleksordning. Denna skillnad kan i princip tänkas ge upphov till skilda effekter på hela samhällsekonomin.

Långtidsutredningens material och analysapparat erbjuder en möj- lighet att pröva om någon sådan skillnad kan finnas för Sveriges del. Dels sammanföll slutarbetet på LU 84 i tiden med denna utredning, vilket gjorde att uppdaterat sifferunderlag om den svenska ekonomin fanns samlat där, dels är LUs EMMA—modell en av de få tillgängliga modellerna över Sveriges ekonomi, där försvarssektorn — om än ofullständigt — är specificerad och dels har LU 84 regeringens ekonomisk-politiska mål klart angivna och preciserade. Det senare gör det möjligt att avläsa hur förutsättningarna att uppfylla dessa mål påverkas av förändringar av försvarsutgifternas storlek.

5 .2 Beräkningarnas förutsättningar

Långtidsutredningen

LU 84 innehåller kalkyler över den svenska ekonomins utveckling för olika perioder fram till år 2000, där tyngdpunkten ligger på perioden 1983 — 1990. Kalkylerna för olika perioder baseras på olika modeller. Modellerna skiljer sig åt med avseende på detaljeringsgrad och huruvida de avser reala eller finansiella förhållanden i ekonomin. Den av LUs modeller som är bäst lämpad för de aktuella beräkning— arna är som redan nämnts EMMA-modellen. Den presenteras något närmare i följande avsnitt.

Kalkylerna i LU 84 utgör inte i första hand prognoser för den framtida utvecklingen. Syftet med långtidsutredningen är att med utgångspunkt från vissa ekonomisk-politiska mål beskriva vilka krav som ställs på den ekonomiska politiken de närmaste åren, dvs på kort till medellång sikt, för att de uppställda målen ska kunna uppfyllas. Beräkningarna av samhällsekonomiska effekter av en nedrustning ska därför inte uppfattas som prognoser över vilka effekter en nedrustning i verkligheten skulle få. Därtill är modellen alltför översiktlig och ofullständig.

Förutom den ställda frågan belyser däremot beräkningarna dels huruvida, dels i vilken relativ omfattning en nedrustning skulle påverka vissa makroekonomiska variabler såsom BNP, offentlig respektive privat konsumtion, import samt sysselsättning. Via modellens sektorindelning av den svenska ekonomin erhålls även en viss uppfattning om hur produktionens sammansättning skulle förändras vid minskningar i försvarsbudgeten.

Det ovan sagda innebär att det inte är den absoluta storleken på de tal och siffror som presenteras i tabellerna som i första hand är av intresse, utan snarare skillnaderna mellan LU 84s alternativ och de olika nedrustningsalternativen.

LUs ekonomisk-politiska mål

De viktigaste målen för den svenska ekonomiska politiken har av regeringen i en rad finansplaner angetts vara full sysselsättning, stabilt penningvärde, hög ekonomisk tillväxt, jämn fördelning av levnadsstandarden, regional balans och balans i utrikesbetalningar- na. Av dessa mål har den fulla sysselsättningen framhållits som det viktigaste. I politiska sammanhang är målen som regel inte precise- rade siffermässigt. För LUs syften måste emellertid detta göras för åtminstone vissa av målen. Full sysselsättning anges därvid av LU 84

som högst 2 procents arbetslöshet, stabilt penningvärde som en inflationstakt ”runt 4-procentsnivån” och balans i utrikesbetalning- arna som att bytesbalansen skall ha ett överskott i storleksordningen 1 procent av BNP år 1990.2

Målen hög ekonomisk tillväxt, jämn fördelning av levnadsstandarden och regional balans preciseras däremot inte av långtidsutredningen. Den ekonomiska tillväxten fram till 1990 antas komma att bestämmas av utbudet av arbetskraft och av produktivitetsutvecklingen, vilka har prognosticerats i särskilda studier för LU 84s räkning. Fördel- ningsfrågorna och regionala balansproblem analyseras i särskilda bilagor till LU 84s betänkande.

Utöver de mål som hämtats ur regeringens finansplaner har i LU 84 införts mål om balans i statsbudgeten och god lönsamhet i närings- livet. Det förra preciseras i LU 84 som att statsbudgeten bör förstärkas med 8 procent av BNP så att budgetunderskottet 1990 minskats till 40-50 miljarder kr och det senare som att avkastningen på materiellt kapital före skatt i industrin bör överstiga avkastningen på finansiella placeringar (statsobligationer) med 2 procent.

I de aktuella beräkningarna är det främst målen om full sysselsättning och extern balans, som är relevanta. I resultattabellerna kan dock även effekterna på tillväxten i BNP direkt avläsas. En viss uppfatt- ning om effekten på inflationen fås också. Dels varieras den offentliga konsumtionsnivån i olika modellkörningar, vilket via budgetunderskottet påverkar inflationen, dels varierar löneökning- arna, vilket påverkar priser och inflation. Fördelningsfrågor och regionala effekter ligger däremot helt utanför modellkörningarna. Via modellens sektorindelning avspeglas dock förändringar i produk- tionens sammansättning, som ger en viss vägledning för att bedöma även fördelningsmässiga och regionala effekter.

Referensalternativet

I LU 84s beräkningar förutsätts att full sysselsättning, balans i utrikesbetalningarna etc. uppnås vid periodens slut är 1990. Detta ställer vissa krav på den ekonomiska politiken och ekonomins funktionssätt. Visst ekonomiskt-politiskt handlingsutrymme kvarstår dock och det har därför varit möjligt att i LU 84 mer detaljerat specificera två alternativ.

Av dessa har LUs alternativ 1 utgjort referensalternativ för beräkningarna av effekterna av en nedrustning. Detta alternativ är mer inriktat mot privat konsumtion än LUs alternativ 2 och är långtidsutredningens huvudalternativ. Den privata konsumtionen ökar i detta alternativ med 1,5 procent per år under perioden fram till

1990, vilket är ungefär samma takt som under 1970-talet. Den offentliga konsumtionen ökar betydligt långsammare: 0,5 procent per år mot 3,2 procent under 1970-talet.

För att nå upp till den kapitalbildning, som LU räknar med behövs för helhetsbalans i ekonomin 1990, är exportöverskottet relativt kraftigt. Importen beräknas öka med 1,9 procent per år medan exporten ökar med 3,7 procent per år. BNP-ökningen är i referensalternativet drygt 2,4 procent per år.3

Den använda modellen

Som framgår av namnet används EMMA (ekonometrisk modell för medelfristig analys) för att beskriva tillväxten på medellång sikt, dvs under en period på 5 — 10 år.4 Modellens utformning har i hög grad påverkats av långtidsutredningens centrala problemställning, dvs att — med beaktande av de övergripande ekonomisk-politiska målen — analysera hur de olika anspråken på ekonomiska resurser kan tillgodoses inom den ram, som sätts av den förväntade utvecklingen av landets produktiva resurser. I modellen har som restriktioner lagts in de angivna ekonomisk-politiska målen som t ex full sysselsättning och extern balans. De prognoser man erhåller över målvariablernas utveckling kan således liknas vid självuppfyllande profetior.

Full sysselsättning och extern balans åstadkommes i modellberäk- ningarna genom att låta den privata konsumtionen bli så stor och relativpriserna bli sådana, att efterfrågan på arbetskraft blir lika med utbudet av arbetskraft och den målsatta balansen uppnås. Man har också möjlighet att istället för privat konsumtion låta offentlig konsumtion eller export anpassa sig så att målen uppfylls.

Den totala produktionskapaciteten i landet bestäms i huvudsak genom förutsättningar om det förväntade utbudet av arbetskraft (mätt i timmar) samt produktivitetsutvecklingen inom de olika sektorerna. Den totala efterfrågan består dels av efterfrågan för slutlig användning (dvs privat konsumtion, offentlig förbrukning, investeringar, lagerförändring och export), dels av efterfrågan för användning som insats i produktionssystemet. Vissa av efterfråge- komponenterna beräknas oberoende av modellen och förs in i denna direkt, dvs är exogent givna, andra framkommer som ett resultat av modellberäkningarna, dvs är endogena.

Modellen har byggts upp kring en uppsättning input-output—matriser, vilka beskriver leveranserna av varor och tjänster inom produktions— systemet. Näringslivet är därvid indelat i 24 sektorer där den sista enbart avser export, import och privat konsumtion av turisttjänster. Sektorindelningen framgår av tabell 5.1. Genom input-output-

Tabell 5.1 Sektorindelning och sektordefinitioner i EMMA-modellen

Sek- Benämning SNI" SNR” tor ] Jordbruk och fiske 11, 13 1100,1300 2 Skogsbruk . 12 1200 3 Extraktiv industri 2 2000 4 Skyddad livsmedelsindustri 3111/2,3116/8 3111 5 Konkurrensutsatt livsmedels- industri 3113/15.3119,3121/2 3112 6 Dryckesvaru- och tobaksindustn' 313/4 3120 7 Textil- och beklädnadsindustri 32 3200 8 Trä-, massa- och pappersindustri 33,341 3410,3420 9 Grafisk industri 342 3430 10 Gummivaruindustri 355 3510 11 Kemisk industri 351/2,356 3520 12 Petroleum- och kolindustri 353/4 3530 13 Jord- och stenindustri 36 3600 14 Järn-, stål- och metallverk 37 3700 15 Verkstadsindustri exkl varv 38./.384l 3800./.3843 16 Varv 3841 3843 17 Övrig tillverkningsindustri 39 3900 18 El-. gas-, värme- och vattenverk 4 4000 19 Byggnadsverksamhet 5 5000 20 Varuhandel 61/2 6100 21 Samfärdsel 7 7000 22 Bostadsförvaltning 83101 8300 23 Privata tjänster 63,81,82 6300,8100 83102,83103 8200,8400, 832/3,9 8500,9000 24 Turisttjänster

" Standard för svensk näringsgrensindelning. " Kod för svenska nationalräkenskapemas ADB-system.

ansatsen möjliggörs analyser av sambandet mellan å ena sidan efterfrågan och å andra sidan produktionen i olika produktionssek- torer. Genom att variera någon eller några förutsättningar på produktions— eller efterfrågesidan kan alternativa beräkningar utfö- ras.

EMMA är en statisk modell i den meningen att den löses för varje särskilt år utan att lösningen blir beroende av resultaten för tidigare år. I praktiken brukar modellen lösas för ett eller flera utgångsår och ett slutår. I LU 84 löstes modellen för 1970, 1980, 1983 och 1990. Vid beräkningarna av de olika nedrustningsalternativen har modellen lösts för slutåret 1990. Några resultat av nedrustningsalternativen för mellanliggande år erhålls således inte.

En översiktlig beskrivning av EMMA-modellens olika delar kan göras i anslutning till en förenklad försörjningsbalansekvation. En försörjningsbalans beskriver hur tillgången på varor från en viss sektor fördelar sig på olika användningskategorier. Den kan uttryck-

as som en ekvation som säger att tillgången på varan ifråga är lika stor som användningen. För en förfluten tid gäller detta definitionsmäs- sigt. I modellens ekvationer av nedanstående typ förutsätts att denna likhet gäller även i framtiden. Det uppstår således inte något gap mellan tillgång och användning i modellen. För en sektor i näringslivet kan ekvationen något förenklad skrivas påföljande sätt:

Y, + M, = 5 IOKOEF,, . Y, + PC, + oc, +

1'1 va, + srocxs, + x, i= 1, . . ., 23

Beteckningar:

Y, = bruttoproduktion till mottagarpris M, = import inkl tullar och handelsmarginaler m m IOKOEF,, = insatskoefficient som avser insatsleveranser från sektor i till sektor j PC, = privat konsumtion OC, = offentlig förbrukning av sektorns produktion INV, = offentliga och privata investeringar STOCKS, = lagerförändring

X. = export

Den totala bruttoproduktionen (Y) ett år — t ex 1990 — bestäms huvudsakligen av den arbetskraft som finns tillgänglig 1990 och av produktiviteten, dvs hur mycket som produceras per arbetad timme. Dessa uppgifter ges exogent i modellen. Fördelningen av produktio— nen på olika sektorer bestäms däremot av efterfrågan på olika typer av varor och tjänster.

Importen (M) av olika varor och tjänster bestäms i modellen av ett antal importfunktioner. Importen förklaras av variabler som mäter efterfrågan, relativpriser, vinster och kapacitetsutnyttjande. Import- en av verkstadsvaror förklaras sålunda av en efterfrågevariabel, föregående års relativpris, två variabler som mäter vinstläget innevarande och föregående år och årets kapacitetsutnyttjande. Efterfrågevariabeln består av en sammanvägning av samtliga efter- frågekomponenter multiplicerade med importandelarna enligt 1980 års input-outputberäkning.

Insatskoefficienterna (IOKOEF) bildar tillsammans en s k input- output-matris. Denna är central i modellen. Årliga input-output- matriser för den historiska perioden fr o rn 1970 ligger till grund för trendframskrivningar av insatskoefficienterna i matrisen. Dessutom görs särskilda bedömningar av hur de mest väsentliga insatskoeffi- cienterna kommer att förändras de närmaste åren. Det senare gäller även alla koefficienter som avser användningen av olika typer av energi.

Privat konsumtion (PC) av olika varor och tjänster bestäms i modellen i en uppsättning konsumtionsfunktioner. De bestämmer konsumtionens fördelning på ändamål med hänsyn till dels total privat konsumtion, dels prisutvecklingen för olika typer av varor. En matris fördelar om konsumtionen från ändamål till sektorer. Den totala privata konsumtionen bestäms, som redan nämnts, så att bl a full sysselsättning uppnås. Prisprognoserna görs i en särskild prismo- dell.

Den offentliga förbrukningen (OC) av varor och tjänster bestäms utanför modellen, dvs exogent. Modellen kan emellertid också —i det fall modellen används så att privat konsumtion anges exogent och offentlig konsumtion används som medel för att nå full sysselsättning — beräkna vilket ytterligare utrymme för offentlig konsumtion som tillgängliga resurser räcker till. Finns ett sådant konsumtionsutrym- me kräver även detta en viss förbrukning av varor och tjänster från näringslivssektorerna. Denna förbrukning framkommer då som ett modellresultat, dvs endogent.

Investeringarna (INV) bestäms liksom lagerinvesteringarna (STOCKS) exogent.

Exporten (X) av olika varor och tjänster bestäms i modellen av ett antal exportfunktioner. Exporten i en sektor beror därvid i modellen på världsmarknad, relativpris och vinst. Därutöver finns i vissa fall andra förklaringsvariabler som tas hänsyn till genom en särskild term eller faktor. Modellen kan också användas så att exporten används som medel för att nå en målsatt bytesbalans. Då bestäms ett exportutrymme som fördelas på sektorer. Den ”bytesbalans” som anges i modellen avser skillnaden mellan export och import av varor och tjänster i löpande priser. Transfereringsbalansen ligger utanför modellen.

Den offentliga konsumtionen ingår i försörjningsbalansens ekvatio- ner bara till den del som utgörs av offentlig förbrukning. För att beskriva hela ekonomins produktion måste hänsyn tas även till den offentliga sektorns förädlingsvärde. Med detta förstås summan av lönekostnader, indirekta skatter och den beräknade kapitalförslit- ningen. Summerar man försörjningsbalanserna för näringslivssekto- rerna och den offentliga sektorns förädlingsvärde erhåller man värdet av hela ekonomins tillgång och användning. Användningen är då uppdelad på de användningskategorier som redovisas ovan. Drar man bort insatsleveranserna från summa tillgång (vänstra ledet i likheten) eller från summa användning (högra ledet) så erhålls bruttonationalprodukten (BNP).

Försvarssektorn i modellen

Offentliga utgifter fördelas i modellen på sammanlagt 13 ändamål varav försvar är ett. De övriga utgörs av statliga respektive kommunala utgifter för rättsväsen, utbildning, hälso- och sjukvård, socialvård, väg- och gatuväsen samt övriga ändamål. Försvarsutgif- terna ligger helt och hållet inom den statliga sektorn.

Sammansättningen av försvarets konsumtionsutgifter jämfört med andra offentliga ändamåls konsumtionsutgifter visas i figur 5.1. Det framgår där att medan förbrukningen av varor och tjänster från näringslivet dominerar försvarets konsumtion, dominerar löner annan offentlig konsumtion. Förbrukningen av varor och tjänster från näringslivet svarar för 63 procent av försvarets utgifter. Motsvarande andel för andra offentliga ändamål är 23 procent. Vidare går tio gånger så hög andel av försvarets konsumtionsutgifter till verkstadsindustrin jämfört med andra ändamåls konsumtion; 30 procent jämfört med 3 procent. Uppgifterna är baserade på 1980 års input-output-matriser över den svenska ekonomin.

I tabell 5.2 visas hur den offentliga förbrukningen av varor och tjänster fördelas på LUs näringssektorer. Där framgår att närmare 47 procent av försvarets förbrukning faller på sektor 15, dvs verkstads- industrin exkl varv, medan motsvarande andel för andra statliga ändamål är knappt 27 procent och för kommunala ändamål knappt 6 procent. Det vägda genomsnittet för annan offentlig förbrukning är knappt 11 procent, dvs mindre än en fjärdedel av försvarets förbrukning. Denna matris har med smärre justeringar använts även för 1990 i LUs modellkörningar.

Kopitolförslitning Förbrukning från Kopitolförslitning övrigt näringsliv

Förbrukning från övrigt näringsliv

Löner m.m

Varor 0. tjänster från övrig tillverknings- industri

/

Varor 0. tjänster

Varor 0. tjänster Loner m m

från övrig

tillverkningsindustri ilägzsfigksmds' Varor 0. tjänster från verkstadsindustrin FÖRSVARET ÖVRlGA OFFENTLIGA

ÄNDAMÅL

iFigur 5.1 Sammansättningen av konsumtionsutgifterna för försvar respektive civila (offentliga ändamål, procent

Tabell 5.2 Matris för offentlig förbrukning 1980

Sek- Ändamål tor Statlig förbrukning

Försvar Rätts- Utbild- Hälso- o. Social- Väg- 0. Övrigt Summa väsen ning sjukvård vård gatuväsen Sl 52 S3 S4 SS S6 S7 SZ—S7 ] 0,0002 0,0067 0,0112 0,0039 0,0003 0.0013 2 3 0,0029 0.0320 0,0046 4 00006 0,0392 0,0276 0,0256 00017 00013 0,0051 5 0,0002 0,0144 0.0104 0,0118 0,0005 0,0006 0,0020 6 0,0010 0,0009 00001 7 0,0189 0,0019 0,0017 0,0335 0,0027 00011 00029 0,0119 8 0,0201 0,0172 0,0328 00059 00109 00105 0,0313 00205 9 0.0233 0,0335 0,0761 00413 00773 00094 00717 0,0379

10 0,0047 00057 00061 00099 0,0027 00011 00078 0,0050 ll 0,0762 0.0144 0,0276 (),1122 0,0116 0,0176 0.0205 0,0517 12 0,0442 0,0871 0,0449 0,0295 0,0205 0,1009 0 0466 0,0501 13 00015 0,0039 0.0007 0,0020 0,0012 14 0,0134 0.007] 15 0,4690 00708 00294 00236 0,0157 0,0226 0,0411 0,2654 16 00487 0.0067 0,0023 0,0266 17 00045 0,0057 0,007 8 00075 00005 00127 00058 18 0.0129 0,0335 0,0372 0,0335 0,0363 0.0132 0,0342 0,0212 19 0,0512 0,0268 0.0026 0,0610 00110 04923 00577 00866

21 0,0544 0.2469 0,1841 02008 03058 01279 0,2281 0,1299

23 0,1531 0,3885 0,4996 04036 04973 0,1687 0,4389 02660

2 1,0000 1,0000 1,0000 10000 10000 10000 10000 1.0000

3— 17 07282 0,4950

Jämfört med den sammansättning av försvarsutgifterna som redovi- sas i huvudbetänkandet (sid 73) kan noteras att förbrukning av varor och tjänster i modellen inkluderar FoU-betalningar och ”övrig förbandsverksamhet”, som till stor del består av sådana varor och tjänster som regementen och andra förband handlar upp lokalt. Att dessa betalningar i modellen räknas som förbrukning av varor och tjänster från näringslivet är i och för sig inte missvisande, men modellens grova kategorisering har konsekvenser som gör att slutresultatet kan bli missvisande.

Modellkörningarnas resultat avseende vilka effekter som uppstår på försörjningsbalansens olika komponenter vid en omfördelning av försvarsutgifterna till andra ändamål bestäms av skillnaderna i sammansättningen av utgifterna för försvar jämfört med andra utgifter. I den mån modellen visar en felaktig sammansättning av försvarsutgifterna, som inte uppvägs av kompenserande felaktighe- ter i andra utgifter, ger den således ett missvisande resultat. När det gäller andelen försvarsutgifter som faller under rubriken förbrukning

Kommunal förbrukning

Rätts— Utbild- Hälso- o. Social- Väg- 0. Övrigt Summa väsen ning sjukvård vård gatuväsen K2 K3 K4 KS K6 K7 K2—K7

0.0236 0.0163 0,0267 0.0012 0.0075 00159

00004 00012 0,0475 00050 00048 01177 0.0797 0.140] 0.0048 0.0712 0.0332 0,0212 0.039] 0.0012 0.0196 0.0013 0.0009 0.0022 0.0002 00009

00769 00139 0.0645 00273 00018 00064 0.0295 0.0]54 00410 00278 0.0279 00060 00248 0.0283 0.0154 0.1186 0,0217 0.012] 0.0012 0,0685 0.0520 00040 00013 0.0718 0.0158 0.1949 0.0329 0.0312 0.0233 0.078] 0.123] 0.0736 0.0544 00524 00649 0.0576 0.0605 00103 00063 0.0147 0.0068 0.0414 0.0068 00117 00019 00023 0.0030 0.0008 0,0016 0.1333 0.0437 00859 00217 0.0715 0.0477 0.0577

0.027] 0.0029 00242 00006 0.0089 0.0124 0.0615 0.0689 0.0430 0.0499 02426 01060 00795 0.0513 0.075] 00360 00502 02108 0.1110 0,0777 0.1128 0.1877 0.0292 0.1318 0.126] 0.0827 0.0988

0.3282 0.1499 0.3006 0.3535 0.1502 0.4368 0.2985

1.0000 1.0000 1.0000 1.0000 1.0000 1,0000 1.0000

0,4296

av varor och tjänster från näringslivet finns det inte anledning att ifrågasätta modellen.

Beträffande effekterna på importen finns det däremot anledning att göra det. Effekter på importen bestäms i modellen av importfunk- tioner, som är knutna till sektorindelningen av näringslivet. Det innebär att försvarets import i modellen likställs med den totala importandelen inom respektive sektor varifrån försvaret köper varor och tjänster. Enligt LU 84s underlagsmaterial är den totala import- andelen i inhemsk förbrukning ca 36 procent. Inom sektorn verkstadsindustri är importandelen ca 50 procent. Denna andel, som grundas på statistiska undersökningar för åren 1978 — 1982, har i modellkörningarna antagits vara oförändrad till 1990.5

Sektorn verkstadsindustri täcker in största delen av försvarsindu- strin. Enligt uppskattningar av importandelen i försvarets inköp av materiel och FoU direkt och från försvarsindustrin, som redovisas i huvudbetänkandet (sid 99), är denna 30 år 35 procent. Eftersom modellberäkningarna utgår från att importandelen i industrins

produktion är 50 procent, är det sannolikt att modellen överskattar importinnehållet i försvarsutgifterna.

Den allmänna tendensen är visserligen att importinnehållet i försvarsmaterielen ökar. Det beror till stor del på den ökande andelen elektronik i all slags materiel. När produktionen av det nya stridsflygplanet JAS 39 Gripen kommer igång mot slutet av 1980-talet, väntas ökningen bli ännu kraftigare. Denna ökning till trots är det inte sannolikt att importandelen i försvarsutgifterna när 50 procent till år 1990.

Någon exakt korrigering av modellens importandel kan inte göras, eftersom utgifterna är uppdelade enligt helt olika kriterier i modellen jämfört med den uppdelning som görs i huvudbetänkandet och som väsentligen följer försvarets budgetprogram. I den följande redovis- ningen av resultaten illustreras emellertid vilka effekter denna överskattning av importandelen har för modellkörningarnas resul- tat.

Exporten är i modellkörningarna bestämd exogent, vilket innebär att en förändring av försvars- eller andra offentliga utgifter i modellen inte leder till några effekter på exporten. Detta är en mindre brist än den förra, eftersom det inte finns någon automatisk koppling mellan förändringar av försvarsutgifterna och exportvolymen av försvars— materiel. Den senare är ju väsentligen en politisk fråga. I och för sig skulle minskade försvarsbeställningar kunna leda till att företagen försökte öka sin export av försvarsmateriel. Men det är svårt att se hur politiskt och marknadsmässigt utrymme för en exportökning skulle finnas i en nedrustningssituation.

Det kan slutligen påpekas att modellens medellånga tidshorisont innebär att avsaknaden av en koppling mellan FoU-aktiviteter och tillväxt inte är någon allvarlig brist. Det är visserligen en av de intressantare och angelägnare aspekterna på försvarsutgifter, efter- som försvaret absorberar en stor andel av FoU-resurserna i samhället. På 7 års sikt, som det är fråga om i dessa beräkningar, hinner dock förändringar i FoU-nivå knappast göra sig gällande i talen för BNP-tillväxt.—

5.3. Den antagna nedrustningen

Den nedrustning som antas i dessa beräkningar är helt skild från de nedrustningsscenarier som beskrivs i huvudbetänkandet (kap 8).

I beräkningarnas referensalternativ minskar försvarsutgifterna under perioden 1983 — 1990 med i genomsnitt 0,55 procent per år från 15 025 miljoner kr 1983 till 14 451 miljoner kr 1990. Dessa och alla andra

belopp är räknade i 1980 års priser. I de beräknade nedrustningsal— ternativen har försvarsutgifterna 1990 minskats med 25% till 10 838 miljoner kr, utom i ett fall (NR05) där minskningen sattes till 50% i syfte att illustrera att den använda modellen är statisk och ger proportionellt samma resultat oavsett vilken nivå som väljs på nedrustningens omfattning.

Investeringar, som är exogena i modellen, minskas med 25% av försvarets investeringar eller med 212 miljoner kr.

Försvarets sysselsättning har också minskats med 25% i förhållande till referensalternativet för 1990.

Det har vidare antagits att värnplikten reduceras med 25%. Eftersom de värnpliktiga inte räknas in i arbetskraften betyder det att det totala utbudet av arbetskraft höjs jämfört med LUs alternativ 1. Det innebär dels att produktionskapaciteten ökar, eftersom denna i huvudsak bestäms av arbetskraftsutbudet, dels att ytterligare åtgär- der behövs för att LUs sysselsättningsmål skall uppfyllas. Mot bakgrund av att principen om allmän värnplikt (för män) är så fast rotad i den svenska försvarspolitiken är det knappast motiverat att anta, att antalet inkallade värnpliktiga skulle minska med 25 procent i samband med en 25-procentig nedrustning. Det bör emellertid observeras att antalet värnpliktiga liksomi utbudet av arbetskraft kan räknas om till exempelvis timmar. Minskningen kan därför åstad- kommas med principen om allmän värnplikt bibehållen genom att anta att den genomsnittliga värnpliktstiden kortas och/eller att utbildningen förläggs tidsmässigt så att dess inverkan på den enskildes yrkesverksamhet och därmed på arbetskraftsutbudet minskas jämfört med gällande ordning.6

5 .4 Resultaten

Resultaten i tabellform presenteras i ett appendix till kapitlet. Förklaringar till tabellerna och kommentarer till resultaten följer här.

Tabellerna 5.3 och 5.4 visar försörjningsbalansen.

Tabellerna 5.5 och 5.6 visar sysselsättningens fördelning på LUs sektorer.

Tabellerna 5.7 och 5.8 visar förädlingsvärdets fördelning på LUs näringslivssektorer.

Tabellerna 5.9 och 5.10 visar importens och tabellerna 5 .11 och 5.12 exportens fördelning på LU-sektorerna.

Tabellerna 5.13 — 5.21 visar försvarets konsumtion, den totala statliga, den kommunala respektive den totala offentliga konsumtionen.

Tabellerna 5.22 och 5.23 visar den offentliga sysselsättningens fördelning inom LUs olika offentliga ändamål enligt referensalter- nativet och i några av nedrustningsalternativen.

Slutligen visas i tabellerna 5.24 och 5.25 hur den privata konsumtio- nen fördelas på LU-sektorerna enligt LU och enligt några nedrust- ningsalternativ.

Resultaten ges dels räknade i miljoner kr i 1980 års prisläge respektive timmar, dels som den genomsnittliga årliga procentuella

förändringen 1983 — 1990.

I några av tabellerna visas förutom referens- och nedrustningsalter- nativen 1990 även den faktiska situationen 1980 och 1983.

NR00 — Noll-alternativet

Kolumnen NR00 i tabellerna visar vad som händer när försvarsut- gifterna skärs ned utan att de inbesparade medlen fördelas om till andra ändamål; vare sig privata eller offentliga.

I NR00 har modellen inte heller styrts mot de uppställda målen i LU 84. Det innebär att detta alternativ tydligt illusterar hur modellen speglar försvarssektorn. Därvid kan noteras att modellen kopplar varken privat konsumtion eller export till försvarsutgifterna. Efter- som den totala sysselsättningen sjunker, fördelas den privata konsumtionen om inom den i LU 84 satta ramen.

I detta alternativ är minskningen av försvarsutgifterna liktydigt med en minskad resursanvändning, produktion och sysselsättning. Såle- des sjunker BNP, men inte lika mycket som den offentliga resursanvändningen, eftersom importen minskar och exporten för- blir oförändrad.

Även en mer detaljerad modell skulle ge ett liknande resultat för noll-alternativet. Detta resultat har inget att göra med tesen att militärutgifter utgör en börda på ekonomin. Inom ramen för den här modellkörningen kunde den minskade resursanvändningen lika väl ha bestått i en minskning av vilken annan verksamhet som helst. Det skulle då bara bli andra siffror för effekterna på importen, investeringsvolymen etc beroende på verksamhetens andel i dessa storheter.

Beträffande importen framgår av kolumnerna LU01 och NR00 i tabellerna 5.3 och 5.9, att importen minskar med 795 miljoner kr när försvarsutgifterna minskas med 3 624 miljoner kr, dvs 22 procent av

minskningen i försvarsbudgeten utgörs av minskad import. Som påtalades i föregående avsnitt är det troligt att importinnehållet i försvarets förbrukning i verkligheten (även 1990) understiger model- lens.

Om det sålunda antas dels att importandelen i försvarets förbrukning av varor från verkstadsindustrin är 40 procent år 1990 i stället för modellens 50 procent, dels att importandelen i övriga sektorer stämmer överens med modellens, så blir importandelen i försvarets förbrukning av varor och tjänster från näringslivet 29,7 procent i stället för 33,8 procent enligt modellen. Importandelen i försvarets totala konsumtionsutgifter blir då knappt 19 procent i stället för modellens 22 procent.

Detta skulle innebära att importen skulle minska med 689 miljoner kr i stället för med 795 miljoner kr. Skillnaden 106 miljoner kr skulle i sin tur fortplanta sig till bytesbalans och BNP.

Detta har även konsekvenser för sysselsättningen. Om försvarets importandel är överskattad är ju nämligen dess inhemska sysselsätt- ningseffekt i motsvarande mån underskattad i modellen.

Som framgår av tabell 5.5 minskar sysselsättningen år 1990 från 6022,84 miljoner timmar i LU01 till 5990,72 miljoner timmar i NROO, dvs en minskning med 32,12 miljoner timmar. Varje miljon kr i försvarets förbrukning motsvarar i modellen ungefär 7 000 timmars sysselsättning (ungefär 4 årsverken). Det innebär att 106 miljoner kr motsvarar ca 740 000 timmars sysselsättning (ungefär 420 årsverken). Med det antagna felet i modellkörningen skulle således minskningen i sysselsättning vara 32,86 miljoner timmar i stället för 32,12. Skillnaden faller i första hand på industrin.

Vidtas inga kompenserande åtgärder leder således en nedrustning till en försämring av försörjningsbalansen. Visserligen förbättras den externa balansen när försvarets import minskar, men inte tillräckligt för att uppväga den minskade resursanvändningen. I verkligheten skulle detta naturligtvis inte vara slutet på händelsekedjan. I verkligheten skulle de frigjorda resurserna absorberas av andra sektorer. På längre sikt skulle därför en förbättrad samhällsekonom- isk utveckling med all sannolikhet bli följden. Det skulle emellertid vara ett resultat av dynamiken i samhällsekonomiska förlopp och som nämnts ligger dynamiska effekter utanför modellen.

Utanför modellen ligger också de finansiella effekter en nedskärning av försvarsutgifterna skulle ha. En minskning av budgetunderskottet med 3 624 miljoner kr motsvarar ca 8 procent av LUs antagna budgetunderskott för år 1990. Det är en inte oväsentlig förbättring

som i sin tur har positiva konsekvenser i form av mer utrymme för investeringar, skattesänkningar, lägre inflationstryck osv.

NR02 — Oförändrad total offentlig konsumtion

I de övriga nedrustningsalternativen har modellkörningarna styrts så att LUs sysselsättningsmål uppfylls. I alternativ NR02 görs detta genom att låta den civila offentliga konsumtionen stiga. Den privata konsumtionen hålls oförändrad i förhållande till LU01. Nerdragning- en av försvarsutgifterna medger i detta alternativ att den civila offentliga konsumtionen stiger med ca 0,4 procentenheter snabbare per år än enligt LU01. Som framgår av tabellerna 5.3 och 5.4 förblir dock den offentliga konsumtionen totalt sett oförändrad jämfört med LU01.

Denna omfördelning inom den offentliga sektorn ger på det hela taget marginella effekter. De förändringar som inträffar är dock totalt sett till det bättre. Som framgår av tabell 5.4 ökar BNP med 2,43% per år i NR02 mot 2,42% i LU01. Förbättringen beror helt och hållet på förbättringen i bytesbalansen men gäller även om hänsyn tas till att modellen överskattar försvarets import och sysselsättningseff- ekt.

Ser vi till hur produktionens sammansättning förändras i NR02, noteras i tabellerna 5.5 och 5.7 att både sysselsättning och förädlings- värdets utveckling förbättras jämfört med LU01. Förbättringen åstadkoms genom att ökningen i de offentliga sektorerna är större än minskningen i de privata sektorerna. Detta bestäms av det faktum att försvarsutgifter i högre utsträckning än andra offentliga utgifter riktar sig mot näringslivet.

Denna omfördelning kan ha konsekvenser för den regionala balan- sen i ekonomin. Å andra sidan säger modellen ingenting om hur ökningen i den civila offentliga konsumtionen fördelas regionalt. I verkligheten skulle därför finnas möjligheter att göra fördelningen så att regionala balansproblem undveks.

Man har anledning att anta, att skillnaden mellan de effekter som framkommer i modellen och dem som skulle uppträda i verkligheten är mindre i alternativ NR02 jämfört med de andra alternativen i beräkningarna. Framför allt genom att omfördelningen av försvars- utgifter till andra ändamål i NR02 görs inom den offentliga sektorn. Trycket av budgetunderskottet på ekonomin förändras därför inte. Det blir överhuvudtaget små finansiella effekter i NR02. De som uppstår hänger främst samman med bytesbalansens förbättring. Möjligheterna att uppfylla även inflationsmålet försämras därför inte utan torde tvärtom av nämnda skäl förbättras något.

Slutsatsen beträffande NR02 är att en omfördelning från försvar till civila offentliga ändamål inte tycks äventyra möjligheterna att uppfylla något av de existerande målen för den ekonomiska politiken. Tvärtom sker på flera punkter förbättringar. Det tyder i sin tur på att försvarsutgifter inte är ett överlägset sätt att via den offentliga sektorn stimulera ekonomin. Att beräkningarna avser nedskärning i stället för en ökning av försvarsutgifterna påverkar inte resultatet, eftersom modellens konstruktion gör att tecknet på förändringen i utgifternas storlek saknar betydelse.

Modellens konstruktion ger dock anledning till försiktighet, när det gäller att dra långtgående slutsatser. Samtidigt som resultaten visar på mycket små avvikelser står det nämligen klart att modellen utgör en starkt förenklad bild av ekonomin och av kopplingarna mellan olika storheter i försörjningsbalansen.

NR05 = 2 ggr NR02

Alternativet NR05 är identiskt med NR02 utom beträffande minsk- ningen av försvarsutgifterna. I NR05 är minskningen 50 procent i stället för 25 procent. Effekterna i NR05 är dubbelt så stora som de i NR02. Det är en följd av att modellen är statisk i den meningen, att resultatet ett år inte påverkar lösningen av modellen följande år — förändringar fortplantas inte i modellen.

För NR05 visas endast effekterna på försörjningsbalansen (tabell 5.3 och 5.4). Av tabell 5.4 framgår exempelvis att BNP i NR05 med 2,44% per år jämfört med 2,43% i NR02 och 2,42% i LU01.

NR06 _ Ökad export

I resterande modellkörningar har minskningen av försvarsutgifterna kopplats till en totalt sett minskad offentlig konsumtion. Det ger kraftigare utslag i modellen än NR02. Samtidigt är resultaten mer svårtolkade, eftersom effekterna till viss del beror på att resurser fördelas om från offentlig till privat styrd resursanvändning. Det är med andra ord osäkert vilken betydelse det har, att det just är försvarsutgifter som skärs ned.

Den civila offentliga konsumtionen äri alternativen NR06 och NR07 oförändrad. I tabellerna 5.3 och 5.4 framgår detta av att den offentliga konsumtionen i dessa alternativ är lika med den i NR00 — 161 238 miljoner kr år 1990 (i 1980 års priser) och har en årlig procentuell ökning med 0,17 procent.

I NR06 har modellen styrts mot sysselsättningsmålet genom att exporten antagits öka med 4,15 procent per år mot 3,73 procent per år

1 LU01 (tabell 5. 4). Exportökningen åstadkoms genom att de relativa priserna för svenska varor på världsmarknaden förbättras. Det innebär i sin tur att löneökningarnai NR06 är långsammare än i andra alternativ (utom NR08 - se nedan).

Exportökningen för med sig en viss ökning även av importen, som enligt tabell 5.3 ökar från 186 475 miljoner kr i LU01 till 187 535 miljoner kr i NR06. Bytesbalansen förbättras dock påtagligt eller med 5 647 miljoner kr och BNP med 1 730 miljoner kr. Tillväxten i BNP stiger enligt tabell 5.4 från 2,42 procent per år i LU01 till 2,46 procent per år. Av tabellerna 5.3 och 5.24 framgår också att den privata konsumtionen sjunker marginellt i NR06; från 294 759 miljoner kr enligt LU01 till 294 678 miljoner kr.

Detta alternativ ger således ett något kraftigare utslag än NR02 på de ekonomisk-politiska målvariabler som finns med i modellen. Effek- ten på inkomstfördelningen respektive målet om regional balans är mer svåröverskådlig. Jämfört med NR02 är produktion och syssel- sättning i NR06 totalt sett något lägre — 290 000 timmar i sysselsättning (tabell 5.5). Med utgångspunkt från LU01 är å ena sidan minskningen av den offentliga sysselsättningen mindre än ökningen i NR02 av densamma är. Å andra sidan är ökningen av industrisysselsättningen kraftigare i NR06 än minskningen är i NR02.

Finansiellt innebär NR06 positiva effekter dels genom lägre offentlig konsumtion via försvaret, dels genom den förbättrade bytesbalansen. Det skapas därmed större utrymme för investeringar och kapitalbild- ning i ekonomin i detta alternativ jämfört med LU01 och NR02. Eftersom löneökningen förutsätts vara långsammare än i LU01 dämpas inflationstrycket på flera sätt. Huruvida detta är ett realistiskt antagande kan dock diskuteras. Det bör i detta samman- hang också påpekas att modellen inte tar hänsyn till problem med att ställa om produktionen inom industrin och näringslivet i övrigt från försvarsmateriel till civila varor och tjänster. Problem av den arten skulle sannolikt uppstå även vid en så begränsad nedrustning som beräkningarna utgår från.

NR07 — Ökad privat konsumtion

I alternativet NR07 har LUs sysselsättningsmål uppnåtts genom att låta den privata konsumtionen öka med 1,8 procent per år mot 1,5 procent per år enligt LU01 (tabell 5.4). I likhet med NR06 hålls den civila offentliga konsumtionen oförändrad i förhållande till referens- alternativet. Till skillnad från NR06 är dock exporten också oförändrad i förhållande till LU01.

Resultatet är att importen stiger med 719 miljoner kr, vilket försämrar bytesbalansen med lika mycket. Försämringen är dock mindre än konsumtionsökningen, vilket leder till att BNP blir 1 915 miljoner kr högre än i LU01 år 1990 samt att den årliga tillväxten i BNP stiger från 2,42 till 2,46 procent.

Sysselsättning och produktion får i NR07 inte samma struktur som i NR06. Sysselsättningen inom jordbrukssektorn (LU-sektor 1) ökar som framgår av tabell 5.5 med 4,23 miljoner timmar, dvs ungefär 2 500 årsverken i NR07. Detta avspeglar att en viss ökning av den totala privata konsumtionen leder till en relativt större ökning av konsumtionen av livsmedel, eller, i ekonomisk jargong, att inkomst— elasticiteten i efterfrågan på livsmedel är större än 1 (enligt LU 84 är den 1,39).

I förhållande till LU01 är ökningen av sysselsättningen inom tillverkningsindustrin (LU-sektorerna 3-17) i NR07 ca 5,6 miljoner timmar, vilket är 10 miljoner timmar mindre jämfört med ökningen i NR06. Det innebär att modellens överseende med omställningspro- blem inom försvarsindustrin är en något mindre allvarlig brist i alternativ NR07. Med utgångspunkt från produktionens och syssel- sättningens struktur kan man bedöma att NR07 ligger något närmare LU01 än NR06, vilket kan tolkas som att Störningarna på fördelnings- och regionalpolitiken blir något mindre i NR07.

Jämfört med NR02 ligger dock NR07 längre från referensalternativet och skapar mer störningar både i fördelnings- och regionalpoliti- ken.

Finansiellt leder NR07 till större positiva effekter än NR02 i och med att minskningen av budgetunderskottet (= nedskärningen i försvars- budgeten) på 3 613 miljoner kr är större än försämringen i bytesbalansen på 719 miljoner kr (tabell 5.3). Detta gäller även om felmarginalen i modellens skattning av försvarets import och sysselsättning är avsevärt högre än ovan diskuterats.

Beträffande effekten på inflationen uppvägs det förbättrade stats- finansiella läget av att priserna kan förväntas stiga snabbare som en följd av den ökade privata efterfrågan. Inflationsmålet kan därvid komma att äventyras i detta alternativ.

Jämförelserna av de olika nedrustningsalternativen ger vid handen att ett alternativ, som skulle ha förutsättningar att förena fördelar från olika alternativ och samtidigt undvika några av deras olika nackdelar, vore att kombinera NR02 och NR07, dvs att använda en del av besparingarna i försvarsbudgeten till andra offentliga ändamål (inklusive omställningsstöd) och en del till att låta den privata konsumtionen öka. Genom en sådan kombination skulle importök-

ningen och inflationstrycket i NR07 kunna begränsas, samtidigt som den totala industrisysselsättningen inte behövde minska lika mycket som i NR02.

Finansdepartementets beräkningar illustrerar emellertid en annan kombination av alternativ.

NR08 — Ökad export och privat konsumtion

I alternativet NR08 har modellkörningen styrts mot två av LUs mål — full sysselsättning och ett visst överskott i bytesbalansen. Uppfyllan- det av två mål kräver två medel. I detta fall åstadkoms det genom ökad privat konsumtion och ökad export, dvs en kombination av NR06 och NR07. Eftersom det är en smula motstridigt att öka den privata konsumtionen samtidigt med exporten — en exportökning åstadkoms ju genom långsammare löneökningar som borde leda till lägre privat konsumtion — måste något annat vika. Detta annat är i NR08 den offentliga konsumtionen. I NR08 minskar offentlig konsumtion med 0,67 procent per år i stället för att som i LU01 öka med 0,49 procent per år (tabell 5.4). Det innebär att den civila offentliga konsumtionen år 1990 blir 8 937 miljoner kr, eller ca 6 procent, lägre än i LU01. Nedrustningen innefattar i detta alternativ således även sociala sektorer.

Trots att den privata konsumtionen enligt tabell 5.4 i NR08 ökar med 2,03 procent per år mot 1,49 procent per år i LU01, blir den totala konsumtionen och resursförbrukningen i ekonomin lägre 1990. I försörjningsbalansen uppvägs dock detta av att bytesbalansen ökar med drygt 7 miljarder kr. Som framgår av tabell 5 .3 blir därför BNP 5,47 miljarder kr högre än i LU01 och får enligt tabell 5.4 en årlig tillväxt på 2,55 procent mot 2,42 procent enligt LU01.

Detta alternativ ger således de största effekterna på bytesbalans och BNP. I och med att nedrustningen omfattar även civil offentlig verksamhet är dock NR08 svårförenligt med målen inom såväl fördelnings- som regionalpolitiken. Dessutom torde dethär, liksom i NR06, vara svårt att iverkligheten hålla tillbaka löneökningarna som antas åstadkomma den exportökning som förutsätts.

5.5. Sammanfattning och slutord

Finansdepartementets långsiktsenhet har för utredningens räkning utfört vissa modellberäkningar, som i första hand behandlar frågan om försvarsutgifter är överlägsna andra offentliga utgifter som instrument att uppfylla ekonomisk-politiska mål.

I beräkningarna har olika antaganden gjorts om hur minskade försvarsutgifter skulle kunna fördelas om till andra ändamål, samtidigt som målen full sysselsättning, hög tillväxt och överskott i utrikesbetalningarna uppfylls.

Beräkningarna ger vid handen, att det kan vara ett allvarligt felslut, att låta det faktum att försvarsutgifter är en betydande del av de offentliga utgifterna, leda till slutsatsen att försvarsutgifter skulle vara ett särskilt effektivt sätt att uppfylla ekonomiskt-politiska mål. Enligt beräkningarna uppnås såväl sysselsättning, extern balans som ekonomisk tillväxt minst lika bra och oftast bättre med andra medel. Detta resultat beror framför allt på att försvarsutgifterna medför en högre import än andra offentliga utgifter. Beräkningarna visar också mycket tydligt att — åtminstone på kort sikt — är försvarsutgifternas största och viktigaste effekt att de förhindrar civil användning av tillgängliga resurser.

Den modell som har använts av finansdepartementet vid dessa beräkningar, långsiktsenhetens ekonometriska modell för medelfris- tig analys (EMMA), är en i sammanhanget neutral modell. Den är inte utformad särskilt med sikte på nedrustning. Detta har fördelen att resultaten inte kan avfärdas med hänvisning till modellens utformning. Nackdelen är å andra sidan att det mångsidiga och i flera avseenden komplicerade sambandet mellan försvarsutgifter och samhällsekonomi blir ofullständigt belyst. Det återstår med andra ord många arbetsuppgifter för framtida forskning.

Noter

1 K. Swaminatha m fl., Economic Impacts of Increased Defense Spending. Report prepared for the US Air Force, ANSER Analytic Services Inc, August 1982, sid 32. 2 Beskrivningen är ett sammandrag av avsnitt 2.4 "Politiska utgångspunk- ter” i LU 84s huvudrapport, SOU I984:4, sid 33-36. 3 En närmare beskrivning återfinns i LUs huvudrapport, kap. 6, sid 125-162. 4 Se Bilaga 17, LUs bilagedel 3, SOU I984:7. Enligt tabell 3, sid 64, bilaga 14, LUs bilagedel 3, SOU I984:7. 6 Mellan åren 1972 och 1982 minskades den genomsnittliga tiden för grundutbildning med ca 10%. Sedan 1950-talet har antalet tjänstgörings— dagar för merparten värnpliktiga i grundutbildning minskats från 394 till 230 dagar, dvs med över 40%. Alla dessa nedskärningar har genomförts utan att principen om allmän värnplikt har frångåtts. Ul

248 Samhällsekonomiska konsekvenser av nedrustning SOU 1985:43 Appendix: Tabell 5.3 — 5.25 Tabell 5.3 Försörjningsbalans. Miljoner kr, 1980 års priser 1980 1983 1990 1990 1990 1990 1990 1990 1990 1990 1001 NROO nuoz NR05 LUOl NR06 NR07 NR08 ._____________________________________________________________________________________________________ 1 Privat konsumtion 270045 265790 294759 294759 294759 294759 294759 294678 301229 305985 2 Offentlig konsumtion 153155 159331 164862 161238 164910 164937 164862 161238 161238 152312 Statlig 47622 45239 42086 38462 39156 36241 42086 38462 38462 36776 Kanmunal 105534 114092 122775 122775 125754 128697 122775 122775 122775 115536 3 Total konsumtion (1+2) 423200 425121 459621 455997 459669 459697 459621 455916 462467 458296 4 Bruttoinvestering 105998 95479 114829 114617 114617 114404 114829 114617 114617 114617 Bostäder 24490 21322 20314 20314 20314 20314 20314 20314 20314 20314 Offentlig 17638 16668 16550 16338 16338 16125 16550 16338 16338 16338 Privat 63870 57489 77965 77965 77965 77965 77965 77965 77965 77965 — Industri 18583 13086 25910 25910 25910 25910 25910 25910 25910 25910 5 Lagerförändring 5904 —6398 6975 6975 6975 6975 6975 6975 6975 6975 6 Inhemsk förbrukning 535102 514202 581425 577589 581261 581076 581425 577508 584059 579888 7 Kapitalbildning (4+5+10) 101887 109384 172243 172826 172641 173041 172243 177678 171312 179038 8 Export 156517 183311 236914 236914 236914 236914 236914 243621 236914 244438 Varor 131795 154342 199195 199195 199195 199195 199195 204843 199195 206252 9 Import 166531 163008 186475 185680 185865 185252 186475 187535 187194 186992 varor 144259 140413 157393 156670 156814 156232 157393 158029 157972 157822 10 Bytesbalans -10015 20303 50439 51234 51049 51662 50439 56086 49720 57446 11 anp (6+10) 525088 534505 631864 628823 632310 632737 631864 633594 633779 637335

___—__

Tabell 5.4 Försörjningsbalans. Årlig procentuell förändring _________._____.________________________._______________________________________________________ 80—83 83—90 83-90 83-90 83—90 83—90 83—90 83—90 1001 NROO NR02 NR05 NR06 NR07 NR08

1 Privat konsumtion -0,53 1,49 1,49 1,49 1,49 1,48 1,80 2,03 2 Offentlig konsumtion 1,33 0,49 0,17 0,49 0,50 0,17 0,17 -0,64 statlig -1,70 —1,03 -2,29 —2,04 -3,12 -2,29 —2,29 -2,92 Kommunal 2,63 1,05 1,05 1,40 1,74 1,05 1,05 0,18 3 Total konsumtion (1+2) 0,15 1,12 1,01 1,12 1,12 1,00 1,21 1,08 4 Bruttoinvestering -3,42 2,67 2,64 2,64 2,62 2,64 2,64 ' 2,64 Bostäder -4,51 —0,69 -0,69 -0,69 -0,69 -0,69 -0,69 —0,69 Offentlig —1,87 -0,10 —0,29 -0,29 -0,47 -0,29 -0,29 -0,29 Privat -3,45 4,45 4,45 4,45 4,45 4,45 4,45 4,45

- Industri -11,03 10,25 10,25 10,25 10,25 10,25 10,25 10,25

5 Lagerförändring .. .. .. .. .. .. .. .. 6 Inhemsk förbrukning -1,32 1,77 1,67 1,77 1,76 1,67 1,84 1,73 7 Kapitalbildning (4+5+10) 2,39 6,70 6,75 6,74 6,77 7,18 6,62 7,29 8 Export 5,41 3,73 3,73 3,73 3,73 4,15 3,73 4,20 Varor 5,41 3,71 3,71 3,71 3,71 4,13 3,71 4,23

9 Import -0,71 1,94 1,88 1,89 1,84 2,02 2,00 1,98 Varor -0,90 1,64 1,58 1,59 1,54 1,70 1,70 1,68 10 Bytesbalans .. 13,88 14,14 14,08 14,27 15,62 13,65 16,02 11 BNP (6+10) 0,59 2,42 2,35 2,43 2,44 2,46 2,46 2,55

Tabell 5.5 Sysselsättning. Miljoner timmar

Lil-sektor1 1980 1983 1990 1990 1990 1990 1990 1990 1990 LUOl NROO NR02 LU01 NR06 NRO7 NR08

1 240,29 214,70 175,29 175,27 175,46 175,29 175,87 179,52 183,28

2 74,70 80,25 79,13 79,01 79,06 79,13 80,53 79,44 79,83

3 23,75 20,14 19,14 19,10 19,11 19,14 19,67 19,13 19,27

4 82,18 75,50 67,89 67,87 67,97 67,89 67,99 69,71 71,12

5 33,17 30,91 27,95 27,95 27,97 27,95 28,04 28,62 29,41

6 10,70 9,83 9,11 9,10 9,11 9,11 9,11 9,15 9,21

7 71,53 58,68 50,29 50,09 50,19 50,29 50,84 52,91 55,46 8 218,68 192,14 182,52 182,23 182,34 182,52 185,95 183,05 183,82

9 96,80 93,36 81,07 80,68 80,91 81,07 81,21 81,78 83,60

10 15,84 13,94 12,93 12,88 12,89 12,93 13,14 12,96 13,33 11 89,84 84,87 94,61 94,21 94,33 94,61 95,66 94,59 98,25 12 5,28 5,01 5,01 5,00 5,00 5,01 5,07 5,03 5,07 13 45,88 40,02 25,46 25,39 25,43 25,46 25,69 25,52 25,61 14 96,09 83,78 78,72 78,52 78,53 78,72 80,63 78,66 80,45 15 600,68 572,32 622,72 619,26 619,49 622,72 629,49 621,72 656,38 16 39,44 30,81 22,02 21,48 21,48 22,02 22,09 21,68 21,90 17 42,76 40,03 39,78 39,68 39,74 39,78 40,21 40,31 41,57 3—17 l472,62 1351,34 1339,22 1333,44 1334,48 1339,22 1354,77 1344,80 1394,45 18 58,00 60,89 64,97 64,80 64,95 64,97 65,23 65,46 65,97 19 471,56 456,26 452,44 450,75 451,26 452,44 451,36 452,10 452,98 1-19 2317,16 2163,43 2111,05 2103,27 2105,22 2111,05 2127,76 2121,33 2176,51 20 809,92 777,06 751,43 749,17 749,78 751,43 758,18 757,60 773,77 21 467,74 493,30 493,69 491,79 492,86 493,69 497,38 496,87 502,43 22 44,52 47,37 46,74 46,74 46,74 46,74 46,74 47,17 47,66 23 751,14 810,52 894,40 890,64 891,74 894,40 896,63 903,94 925,30 24 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 1-24 4390,48 4291,67 4297,31 4281,62 4286,35 4297,31 4326,69 4326,90 4425,66 Offentlig sektor 1583,80 1665,90 1725,53 1709,10 1749,73 1725,53 1709,10 1709,10 1610,34 Tjänstesektor 3657,11 3794,14 3911,79 3887,44 3930,86 3911,79 3908,03 3914,67 3859,49 Totalt 5974,28 5957,57 6022,84 5990,72 6036,08 6022,84 6035,79 6036,00 6036,00

1) Se tabell 1 för sektorernas benämning

Tabell 5.6 Sysselsättning. Miljoner tinmar. Årlig procentuell förändring

1

LU-sektor 80-83 83—90 83—90 83—90 83-90 83-90 83—90 LUOl NROO NR02 umos NRO7 NR08

1 —3,68 -2,86 -2,86 —2,84 —2,81 -2,52 —2,24

2 2,42 —0,20 -0,22 —0,21 0,05 -0,15 -0,08

3 —5,34 -0,73 -0,76 —0,75 —0,34 —0,74 —0,63

4 -2,78 -1,51 -1,51 -1,49 -1,49 -1,13 -0,85

5 —2,32 —1,43 -1,43 -1,42 -1,39 -1,10 -0,71

6 -2,81 -1,08 -1,08 -1,08 -1,07 -1,01 -0,91

7 —6,39 -2,18 -2,23 -2,21 -2,03 -1,47 -0,80

8 -4,22 —0,73 -0,75 —0,74 -0,47 -0,69 -0,63

9 —1,20 —2,00 -2,06 -2,03 -1,97 -l,88 -1,57

10 —4,16 -1,06 -1,13 -1,12 -0,84 -1,04 —0,64 11 —1,88 1,56 1,50 1,52 1,72 1,56 2,11 12 -1,78 0,00 -0,03 —0,02 0,18 0,06 0,17 13 —4,46 -6,25 —6,29 —6,27 -6,14 —6,22 -6,18 14 -4,47 —0,89 -0,92 -0,92 -0,55 —0,90 -0,58 15 —1,60 1,21 1,13 1,14 1,37 1,19 1,98 16 -7,90 -4,69 -5,02 -5,02 -4,64 -4,90 —4,76 17 —2,17 —0,09 -0,12 —0,11 0,06 0,10 0,54 3-17 —2,82 -0,13 -0,19 -0,18 0,04 -0,07 0,45 18 1,64 0,93 0,89 0,93 0,99 1,04 1,15 19 -1,09 -0,12 -0,17 —0,16 —0,15 -0,13 -0,10 1—19 -2,26 -0,35 -0,40 -0,39 —0,24 -0,28 0,09 20 _1,37 -0,48 -0,52 -0,51 -0,35 —0,36 —0,06 21 1,79 0,01 —0,04 —0,01 0,12 0,10 0,26 22 2,09 —0,19 -0,19 -0,19 -0,19 —0,06 0,09 23 2,57 1,42 1,36 1,37 1,45 1,57 1,91 24 .. .. .. .. .. .. .. 1—24 —0,76 0,02 -0,03 -0,02 0,12 0,12 0,44 Offentlig sektor 1,70 0,50 0,37 0,70 0,37 0,37 —0,48 Tjänstesektor 1,23 0,44 0,35 0,51 0,42 0,45 0,24 Totalt -0,09 0,16 0,08 0,19 0,19 0,19 0,19

1) Se tabell 1 för sektorernas benämning

Tabell 5.7 Förädlingsvärde till faktorkostnad, miljoner kr, 1980 års priser

LU-sektor1 1980 1983 1990 1990 1990 1990 1990 1990 [1101 NROO NR02 NR06 NR07 NR08

1 9380 10624 10818 10816 10829 10854 11079 11311

2 6757 7503 8389 8377 8382 8538 8422 8464

3 2308 1698 2159 2154 2156 2218 2157 2173

4 6416 6566 7476 7475 7486 7488 7677 7832

5 2828 2881 3203 3203 3205 3213 3279 3370

6 1366 1310 1562 1562 1562 1563 1570 1581 7 3577 3173 3065 3053 3059 3098 3225 3380

8 16620 15835 19567 19536 19548 19935 19624 19707

9 7134 6865 8030 7991 8013 8043 8099 8280

10 1132 1008 1242 1237 1237 1262 1244 1280 11 8632 9237 13456 13399 13417 13605 13453 13974 12 166 199 244 244 244 247 245 247 13 3644 3246 2853 2845 2849 2878 2859 2869 14 5817 5638 6721 6704 6706 6884 6717 6870 15 43812 43599 67232 66859 66884 67963 67125 70867 16 1596 1770 1451 1416 1416 1456 1429 1444 17 2890 2748 3793 3784 3789 3834 3843 3964 3—17 107937 105773 142056 141461 141570 143688 142547 147837 18 12785 15602 20400 20347 20394 20480 20554 20712 19 36354 35693 40637 40486 40532 40540 40607 40686 1-19 173213 175196 222301 221487 221706 224100 223209 229010 20 50590 49062 60909 60727 60776 61456 61409 62721 21 32596 33213 41522 41362 41452 41833 41790 42257 22 41090 42600 44619 44619 44619 44617 45028 45489 23 60353 62896 79689 79354 79452 79888 80539 82442 24 0 0 0 0 0 0 0 0 1-24 357841 362967 449040 447549 448006 451894 451975 461919 Offentlig sektor 113997 120282 124962 123607 126531 123607 123607 116501 Tjänstesektor 298625 308053 351701 349669 352830 351401 352373 349410 Totalt 471838 483249 574002 571156 574537 575501 575582 575420

______.___—__—-—_——-————-——

1) Se tabell 1 för sektorernas benämning

Tabell 5.8 Förädlingsvärde till faktorkostnad, årlig procentuell förändring

___—___—

LU—sektor1 80—83 83-90 83-90 83-90 83—90 83—90 83-90 LU01 NROO NR02 NR06 NR07 NR08

1 4,24 0,26 0,26 0,27 0,31 0,60 0,90 2 3,56 1,61 1,59 1,59 1,86 1,66 1,74 3 -9,72 3,49 3,45 3,47 3,89 3,48 3,59 4 0,77 1,87 1,87 1,89 1,90 2,26 2,55

5 0,62 1,52 1,52 1,53 1,57 1,86 2,26 6 -1,38 2,55 2,54 2,54 2,55 2,61 2,72 7 -3,91 -0,49 -0,55 —0,52 -0,34 0,23 0,91 8 —1,60 3,07 3,05 3,06 3,34 3,11 3,17

9 —1,27 2,26 2,19 2,23 2,29 2,39 2,71 10 -3,79 3,03 2,97 2,97 3,26 3,06 3,47 11 2,28 5,52 5,46 5,48 5,69 5,52 6,09 12 6,24 2,97 2,94 2,95 3,16 3,03 3,14 13 -3,79 —1,83 —1,86 -1,85 -1,70 -1,80 -1,75 14 —1,04 2,54 2,51 2,51 2,90 2,53 2,86 15 —0,16 6,38 6,30 6,30 6,55 6,36 7,19 16 3,52 -2,80 -3,14 —3,14 —2,76 -3,02 —2,87 17 —1,67 4,71 4,67 4,69 4,87 4,91 5,37 3—17 —0,67 4,30 4,24 4,25 4,47 4,35 4,90 18 6,86 3,91 3,87 3,90 3,96 4,02 4,13 19 —0,61 1,87 1,82 1,83 1,84 1,86 1,89 1—19 0,38 3,46 3,41 3,42 3,58 3,52 3,90 20 -l,02 3,14 3,09 3,11 3,27 3,26 3,57 21 0,63 3,24 3,18 3,22 3,35 3,34 3,50 22 1,21 0,66 0,66 0,66 0,66 0,79 0,94 23 1,39 3,44 3,38 3,39 3,48 3,60 3,94 24 .. .. .. .. .. .. .. 1—24 0,48 3,09 3,04 3,05 3,18 3,18 3,50 Offentlig sektor 1,81 0,55 0,39 0,73 0,39 0,39 —0,46 Tjänstesektor 1,04 1,91 1,83 1,96 1,90 1,94 1,82 Tbtalt 0,80 2,49 2,42 2,50 2,53 2,53 2,60

___—___— 1) Se tabell 1 för sektorernas benänming

254 Samhällsekonomiska konsekvenser av nedrustning SOU 1985:43 Tabell 5.9 Inport, miljoner kr, 1980 års priser __.____________________.______________________________________________________ 111-sektor1 1980 1983 1990 1990 1990 1990 1990 1990

1001 uaoo nmoz NR06 NR07 NR08 ._______________________________________________________________________________. 1 4810 4441 4916 4914 4918 4928 5049 5127

2 781 514 503 503 503 503 503 503

3 20175 16821 16944 16906 16922 17149 17008 17160

4 1530 1279 1568 1568 1570 1569 1611 1646 5 4497 4306 4973 4972 4978 4980 5136 5207

6 914 1029 849 848 848 849 855 836

7 11331 10464 12411 12411 12411 12411 12411 12411

8 4109 3587 4828 4799 4808 4860 4900 5000 9 891 913 730 721 726 733 745 715

10 1677 1855 1817 1808 1810 1823 1837 1882 11 14683 17852 16385 16273 16307 16485 16401 16371 12 17363 14590 14285 14222 14252 14336 14364 14512 13 2090 1886 2680 2671 2675 2684 2684 2712 14 8480 7332 8614 8558 8563 8738 8592 8792 15 47850 48722 62384 62002 62026 62477 62329 61399 16 1006 1624 860 851 851 853 858 847 17 1710 1549 1778 1772 1776 1780 1806 1815 3-17 138306 133809 151104 150383 150523 151728 151538 151305 18 361 1648 870 869 870 870 882 887 19 0 0 0 o 0 0 0 0 1-19 144259 140413 157393 156670 156814 158029 157972 157822 20 1914 2412 2257 2257 2257 2257 2257 2257 21 5597 6421 6895 6895 6895 7146 6895 6895 22 0 0 0 0 o 0 0 0 23 4570 5831 7434 7363 7404 7426 7440 7288 24 10191 7932 12495 12495 12495 12676 12629 12729 1—24 166531 163008 186475 185680 185865 187535 187194 186992 Offentlig sektor 0 0 0 0 0 0 0 0 Tjänstesektor 22273 22595 29081 29010 29051 29506 29222 29170 Totalt 166531 163008 186475 185680 185865 187535 187194 186992

1) Se tabell 1 för sektorernas benämning.

Tabell 5.10 Ingort, årlig procentuell förändring

______________________________________________________________________________ LU—sektorl 80-83 83—90 83—90 83—90 83-90 83—90 83—90

[001 NROO NR02 NR06 NR07 NR08

______—__________________________________________________________________

1 —2,62 1,46 1,46 1,47 1,50 1,85 2,07 2 -13,02 —0,32 -0,32 —0,32 -0,32 —0,32 —0,32 3 -5,88 0,10 0,07 0,09 0,28 0,16 0,29 4 -5,81 2,96 2,95 2,97 2,97 3,35 3,67 5 —1,44 2,08 2,08 2,09 2,10 2,55 2,75 6 4,06 -2,72 —2,73 —2,73 —2,71 -2,62 —2,93 7 -2,62 2,47 2,47 2,47 2,47 2,47 2,47 8 —4,43 4,34 4,25 4,27 4,44 4,56 4,86 9 0,82 —3,15 —3,31 —3,22 —3,09 —2,87 -3,43 10 3,41 —0,30 -0,37 —0,35 —0,25 -0,14 0,21 11 6,73 —l,22 —1,31 -1,28 —1,13 —l,20 —l,23 12 -5,64 —0,30 -0,36 -0,33 -0,25 -0,22 —0,08 13 -3,36 5,14 5,10 5,12 5,17 5,17 5,33 14 -4,73 2,33 2,23 2,24 2,54 2,29 2,63 15 0,60 3,59 3,50 3,51 3,62 3,58 3,36 16 17,29 -8,68 -8,82 —8,82 —8,79 -B,70 —8,88 17 -3,25 1,98 1,94 1,97 2,01 2,22 2,29 3-17 -l,10 1,75 1,68 1,70 1,81 1,79 1,77 18 65,89 -8,72 —8,73 -8,72 —8,72 —8,54 -8,46 19 .. .. .. .. .. .. .. 1—19 -0,90 1,64 1,58 1,59 1,70 1,70 1,68 20 8,00 -0,94 -0,94 —0,94 —0,94 —0,94 —0,94 21 4,68 1,02 1,02 1,02 1,54 1,02 1,02 22 .. .. .. .. .. .. .. 23 8,46 3,53 3,39 3,47 3,52 3,54 3,24 24 —8,01 6,71 6,71 6,71 6,93 6,87 6,99 1—24 -0,71 1,94 1,88 1,89 2,02 2,00 1,98 Offentlig sektor .. .. .. .. .. .. .. Tjänstesektor 0,48 3,67 3,63 3,66 3,89 3,74 3,72 Tbtalt —0,71 1,94 1,88 1,89 2,02 2,00 1,98

——_________

1) Se tabell 1 för sektorernas benämning.

256 Samhällsekonomiska konsekvenser av nedrustning SOU 1985:43 Tabell 5.11 Export, miljoner kr, 1980 års priser

LU—sektorl 1980 1983 1990 1990 1990 1990 1990 1990

1001 NROO NR02 NR06 NR07 NR08

1 1451 1930 1928 1928 1928 1990 1928 1928

2 195 179 200 200 200 208 200 200

3 2518 2146 2518 2518 2518 2626 2518 2518

4 1106 1652 1465 1465 1465 1513 1465 1465

5 1032 1456 1306 1306 1306 1350 1306 1352

6 125 168 181 181 181 186 181 188

7 3773 3758 5229 5229 5229 5390 5229 5499

8 27401 30878 34166 34166 34166 35340 34166 34166

9 609 799 1049 1049 1049 1075 1049 1118

10 950 1074 1061 1061 1061 1102 1061 1074

11 9425 11692 15248 15248 15248 15652 15248 15838

12 5883 8955 8077 8077 8077 8329 8077 8077

13 1496 1914 2147 2147 2147 2212 2147 2147

14 11974 12993 13896 13896 13896 14409 13896 13896

15 59734 67287 104946 104946 104946 107506 104946 110942

16 2679 5668 2657 2657 2657 2772 2657 2657

17 1073 1236 1732 1732 1732 1778 1732 1797

3—17 129779 151676 195678 195678 195678 201239 195678 202735

18 370 557 1389 1389 1389 1405 1389 1389

19 0 0 0 0 0 0 0 0

1-19 131795 154342 199195 199195 199195 204843 199195 206252

20 2272 1942 3623 2623 2623 3720 3623 3623

21 13444 13740 16444 16444 16444 17020 16444 16444

22 o 0 0 0 0 0 0 0

23 4587 6781 8548 8548 8548 8745 8548 9015

24 4419 6506 9104 9104 9104 9293 9104 9104

1-24 156517 183311 236914 236914 236914 243621 236914 244438

Offentlig sektor 0 0 0 0 0 0 0 ()

Tjänstesektor 24722 28969 37719 37719 37719 38778 37719 38186

Totalt 156517 183311 236914 236914 236914 243621 236914 244438

1”) Se tabell 1 för sektorernas benämning.

%.. _em_—__m—um—L—t :o—LH

Tabell 5.12 Export, årlig procentuell förändring

111-sektorl 80-83 83-90 83-90 83-90 83-90 83—90 83-90 1001 NROO NR02 NR06 NR07 NR08

1 9,98 -0,01 -0,01 -0,01 0,44 —0,01 —0,01

2 -2,81 1,60 1,60 1,60 2,17 1,60 1,60

3 -5,19 2,31 2,31 2,31 2,93 2,31 2,31 4 14,31 -l,70 -1,70 -1,70 —1,25 -1,70 -1,70

5 12,16 —1,55 —1,55 -1,55 —1,08 —1,55 —1,06 6 10,36 1,08 1,08 1,08 1,50 1,08 1,60

7 0,13 4,83 4,83 4,83 5,29 4,83 5,59 8 4,06 1,46 1,46 1,46 1,95 1,46 1,46

9 9,45 3,97 3,97 3,97 4,33 3,97 4,92

10 4,19 -0,18 —0,18 -O,18 0,36 -0,18 0,01 11 7,45 3,87 3,87 3,87 4,26 3,87 4,43 12 15,03 —l,46 -l,46 -1,46 -1,03 —1,46 —l,46 13 8,56 1,66 1,66 1,66 2,09 1,66 1,66 14 2,76 0,96 0,96 0,96 1,49 0,96 0,96 15 4,05 6,56 6,56 6,56 6,92 6,56 7,40 16 28,38 -10,26 -10,26 -10,26 -9,71 —10,26 -10,26 17 4,83 4,93 4,93 4,93 5,33 4,93 5,49 3-17 5,33 3,71 3,71 3,71 4,12 3,71 4,23 18 14,61 13,94 13,94 13,94 14,13 13,94 13,94 19 .. .. .. .. .. .. .. 1-19 5,41 3,71 3,71 3,71 4,13 3,71 4,23 20 -5,10 9,32 9,32 9,32 9,73 9,32 9,32 21 0,73 2,60 2,60 2,60 3,11 2,60 2,60 22 .. .. .. .. .. .. .. 23 13,92 3,36 3,36 3,36 3,70 3,36 4,15 24 ' 13,76 4,92 4,92 4,92 5,23 4,92 4,92 1-24 5,41 3,73 3,73 3,73 4,15 3,73 4,20 Offentlig sektor .. .. .. .. .. .. .. Tjänstesektor 5,43 3,84 3,84 3,84 4,25 3,84 4,03 Totalt 5,41 3,73 3,73 3,73 4,15 3,73 4,20

1) Se tabell 1 för sektorernas benämning.

Tabell 5.13 Offentlig konsumtion, ändanål försvar, referensalternativet samt vid 25%-ig nedrustning (NR). Miljoner kr, 1980 års priser

1980

1 Förbrukning 10287 2 Lön, nn1 5563 Indirekta skatter 91

3 Kapitalförslitning 332 4 Förädlingsvärde 5986 5 Produktion 16273 6 Försäljning 23 7 Offentlig konsumtion 16250

1983

9467 5152 83 343 5579 15046 21 15025

1990 LUOl

9020 4942 79 430 5451

14471 20 14451

1990 NR02

6765 3696 59 322 4077 10842 15 10826

Tabell 5.14 Offentlig konsumtion, ändamål försvar, årlig procentuell förändring

80-83

1 Förbrukning —2,73 2 Lön, nm -2,53 Indirekta skatter -2,82

3 Kapitalförslitning 1,10 4 Förädlingsvärde —2,32 5 Produktion -2,58 6 Försäljning -2,58 7 Offentlig konsumtion -2,58

Tabell 5.15 Statlig konsumtion, miljoner kr, 1980 års priser

83-90 1U01

—0,69 -0,59 -0,75

3,27 -0,33 -0,55 -0,55 —0,55

83—90 NR02

-4,69 -4,64 -4,79 -0,90 —4,38 -4,57 —4,57 -4,57

___—___

1980 1983 1990 1990 1990 1990

LU01 NROO NR02 NR08

1 Förbrukning 19339 18082 16824 14569 14764 14094 2 Lön, nm 28190 26943 24472 23225 23716 22032 Indirekta skatter 545 519 464 444 454 420

3 Kapitalfötslitning 1362 1524 1980 1872 1911 1777 4 Förädlingsvärde 30097 28986 26915 25541 26081 24230 5 Produktion 49436 47068 43739 40110 40845 38324 6 Försäljning 1814 1830 1653 1648 1689 1548 7 Offentlig konsumtion 47622 45239 42086 38462 39156 36776

Tabell 5.16 Statlig konsumtion, årlig procentuell förändring

80-83 83-90 83-90 83-90 83-90

11101 NROO NROZ NR08

l Förbrukning -2,22 -l,02 -3,04 -2, 85 -3, 50 2 Lön, nm -1,50 -l,36 -2,10 -1,81 -2,83 Indirekta skatter -1,57 -1,60 -2,22 -l,9l -2,97

3 Kapitalförslitning 3, 83 3, 80 2,98 3,28 2,22 4 Förädlingsvärde -l,25 -1,05 -l,79 -l,50 -2,53 5 Produktion -1,62 -l,04 -2,26 -2, 01 —2,89 6 Försäljning 0,28 -l,44 -1,48 -l,14 -2,36 7 Offentlig konsumtion —1,70 —l,03 -2,29 -2,04 —2,92

Tabell 5.17 Komunal konsumtion, miljoner kr, 1980 års priser

————___.____—

1980 1983 1990 1990 1990 1990

11101 NROO NRO2 RROS

l Förbrukning 23832 25061 26967 26967 27616 25391 2 län, nm 80438 87287 92611 92611 94862 87140 Indirekt: skatter 1495 1631 1730 1730 1772 1627

3 Kapitalförslitning 4006 4528 5899 5899 6041 5552 4 Förädlingsvärde 85939 93447 100240 100240 102675 94319 5 Produktion 109771 118508 127207 127207 130291 119710 6 Försäljning 4237 4415 4431 4431 4537 4174 7 Offentlig konsumtion 105534 114092 122775 122775 125754 115536

Tabell 5.18 Kommun konsumtion, årlig procentuell förändring _a—

80-83 83-90 83—90 83-90 83-90 1001 8800 NRO2 8808

1 Förbrukning 1,69 1,05 1,05 1,40 0,19 2 um, nm 2,76 0,85 0,85 1,20 -0,02 indirekta skatter 2,96 0,84 0,84 1,18 -o,04 3 Kapitalförslitning 4,17 3,85 3,65 4,21 2,95 4 Förädlingsvärde 2,83 1,01 1,01 1,35 0,13 5 Produktion 2,59 1,02 1,02 1,36 0,14 6 Försäljning 1,38 0,05 0,05 0,39 -0,80 7 Offentlig konsulttion 2,63 1,05 1,05 1,40 0,18

Tabell 5.19 Total offentlig konsumtion, miljoner kr, 1980 års priser

1980 1983 1990 1990 1990 1990

11101 NROO NR02 NR08

l Förbrukning 43171 43143 43791 41536 42380 39485 2 Lön, nm 108628 114230 117083 115837 118579 109172 Indirekta skatter 2039 2151 2193 2174 2225 2048

3 Kapitalförslitning 5368 6052 7878 7771 7952 7329 4 Förädlingsvärde 116036 122433 127155 125781 128756 118549 5 Produktion 159207 165576 170946 167317 171136 158034 6 Försäljning 6051 6245 6084 6079 6226 5722 7 Offentlig konsumtion 153155 159331 164862 161238 164910 152312

Tabell 5.20 Total offentlig konsumtion, årlig procentuell förändring

80-83

1 Förbrukning -0,02 2 lön, nm 1.69 Indirekta skatter 1,79 3 Kapitalfötslitning 4,08 4 Förädlingsvärde 1,80 5 Produktion 1,32 6 Försäljning 1,05 7 Offentlig konsumtion 1,33

83—90 83-90 83-90 LU01 NROO NR02

0,21 -0,54 -0,25 0,35 0,20 0,54 0,28 0,15 0,49 3,84 3,63 3,98 0,54 0,39 0,72 0,46 0,15 0,47 —0,37 -0,38 -0,04 0,49 0,17 0,49

Tabell 5.21 LUs indelning av offentliga ändamål

%

4001thme

Ändamål

Statligt

Konnunmalt

Försvar

Rättsväsen Utbildning Hälso- och sjukvård Socialvård

Väg- och gatuväsen övrigt

83-90 NR08

-1,26 —0,64 —0,70

2,77 -0,46 -0,66 -1,24 -0,64

"

Tabell 5.22 Offentlig sysselsättning, fördelad på ändamål, miljoner timmar

___—___—

1980 1983 1990 1990 1990 1990

LUOl NROO NR02 NR08

Sl 73,60 68,10 65,14 48,71 48,71 48,71 52 67,50 71,30 65,70 65,70 67,35 61,69 53 51,80 58,40 53,21 53,21 54,55 49,96 54 24,50 12,20 10,33 10,33 10,59 9,70 SS 51,60 41,40 35,25 35,25 36,14 33,09 36 9,20 8,30 8,28 8,28 8,49 7,78 57 119,30 119,00 105,20 105,20 107,85 98,77 K2 10,70 11,00 10,69 10,69 10,95 10,07 K3 249,60 255,90 245,97 245,97 252,06 231,17 K4 —476,10 522,30 577,42 577,42 591,30 543,67 KS 321,00 354,60 403,83 403,83 413,87 379,42 KG 17,00 21,20 21,07 21,07 21,55 19,91 K7 111,90 122,20 123,44 123,44 126,33 116,40 Totalt 1583,80 1665,90 1725,53 1709,10 1749,73 1610,34 Stat 397,50 378,70 343,11 326,68 333,67 309,70 Konmun 1186,30 1287,20 1382,42 1382,42 1416,06 1300,64

Tabell 5.23 Offentlig sisselsättning, fördelad på ändamål, årlig procentuell förändring 80-83 83-90 83-90 83-90 83-90 11101 NROO NR02 NR08 Sl -2,56 -0,63 -4,67 —4,67 -4,67 52 1,84 —1,16 —l,16 -0,81 -2,05 53 4,08 —l,32 -l,32 -0,97 —2,21 54 —20,74 —2,35 -2,35 -2,00 —3,22 55 —7,08 -2,27 —2,27 -1,92 -3,15 SG -3,37 -0,03 -0,03 0,32 0,92 57 -0,08 -1,75 -1,75 —l,40 -2,63 K2 0,93 -0,41 -0,41 —0,07 —1,26 K3 0,83 —0,56 —0,56 -0,22 -l,44 K4 3,14 1,44 1,44 1,79 0,57 KS 3,37 1,87 1,87 2,23 0,97 KG 7,64 —0,09 -0,09 0,23 —0,89 K7 2,98 0,14 0,14 0,48 -0,69 Totalt 1,70 0,50 0,37 0,70 -0,48 Stat -l,60 -1,40 —2,09 -1,79 -2, 83 Kcnnmn 2,76 1,02 1,02 1,37 0,15

Tabell 5.24 Privat konsumtion, miljoner kr, 1980 års priser

LU-sektorl 1980 1983 1990 1990 1990 1990

1001 NR02 NR06 NR07

1 9275 8974 10536 10536 10535 10868

2 453 486 624 624 624 638

3 103 106 122 122 122 126

4 27024 25650 30157 30157 30153 31099

5 15601 14876 17401 17401 17399 17945

6 17686 16859 18066 18066 18066 18144

7 24571 24897 28014 28014 28011 28651

8 6359 6058 9031 9031 9030 9271

9 5695 5191 4820 4820 4819 4959

10 1251 1277 1421 1421 1420 1459

11 6462 6518 6417 6417 6417 6482

12 16678 15076 10757 10757 10756 10920

13 972 925 843 843 843 867

14 58 60 63 63 63 65

15 19917 21786 21305 21305 21302 21986

16 1117 1011 1329 1329 1329 1372

17 3156 3460 3028 3028 3026 3127

3-17 146650 143750 152776 152776 152757 156472

18 9004 9645 14671 14671 14670 14887

19 0 o 0 0 0 0

1-19 165382 162855 178608 178608 178586 182864

20 0 0 . 0 0 0 o

21 11340 11597 13175 13175 13165 13473

22 51394 53911 60971 60971 60968 61530

23 36157 36001 38614 38614 38575 39836

24 5772 1426 3391 3391 3383 3525

1-24 270045 265790 294759 294759 294678 301229

Offentlig sektor 0 0 O 0 0 0

Tjäntesektor 104663 102935 116151 116151 116092 118365

Totalt 270045 265790 294759 294759 294678 301229

1) Se tabell 1 för sektorernas benämning.

Tabell 5.25 Privat konsumtion, årlig procentuell förändring

LU-sektorl 80-83 83-90 83—90 83-90 83-90 1801 8802 8806 8807

1 -1,09 2,32 2,32 2,32 2,77

2 2,37 3,64 3,64 3,64 3,96

3 0,96 2,03 2,03 2,03 2,49

4 -1,72 2,34 2,34 2,34 2,79

5 -1,57 2,27 2,27 2,26 2,72 6 -1,58 0,99 0,99 0,99 1,06

7 0,44 1,70 1,70 1,70 2,03 8 -1,60 5,87 5,87 5,87 6,27

9 -3,04 -1,05 -1,05 —1,06 -o,65

10 0,69 1,53 1,53 1,53 1,92

11 0,29 -0,22 -0,22 -0,22 —0,08

12 -3,31 -4,71 -4,71 -4,71 -4,50 13 -1,64 -1,31 -1,31 -1,31 -0,93 14 1,14 0,64 0,64 0,64 1,08

15 3,03 -0,32 -0,32 -0,32 0,13

16 —3,27 3,99 3,99 3,99 4,46 17 3,11 —l,89 -l,89 -1,90 -1,44 3—17 -0,66 0,87 0,87 0,87 1,22 18 2,32 6,18 6,18 6,17 6,40 19 .. .. .. .. .. 1-19 -0,51 1,33 1,33 1,33 1,67 20 .. .. .. .. .. 21 0,75 1,84 1,84 1,83 2,17 22 1,61 1,77 1,77 1,77 1,91 23 -0,14 1,01 1,01 0,99 1,46 24 -37,25 13,17 13,17 13,14 13,80 1-24 -0,53 1,49 1,49 1,48 1,80 Offentlig sektor . . . . . . . . . . 'Ijänstesektor -0, 55 1, 74 1, 74 1,73 2, 02 Tbtalt —0,53 1,49 1,49 1,48 1,80

1) Se tabell 1 för sektorernas benämning.

6 Världens militära och sociala utgifter

Illustrationer baserade på Ruth Leger Sivards årliga publikation

VÄRLDENS MILITÄRA OCH SOCIALA UTGIFTER

”Spänningen och våldet ökar i en värld som är farligt överrustad och undernärd. Två supermakter är fastlåsta [ en fientlighet som påminner om ett kallt krig och driver fram en upprustning utan motstycke [historien. Det har skapat ett kärnvapenhot som kan utläsas på några sekunder och hotar allt liv på jorden. Lokala krig internationaliseras alltmer och blir allt- mer förödande. Regeringarna ihälften av u-länderna står under militär kontroll. En rustningskapplöpning. som inget land har råd med tränger ut de sociala behoven.”

Så inleder Ruth Leger Sivard sin senaste sammanställning av ”vår]- dens militära och sociala utgifter”. Ruth Leger Sivard, chef för det amerikanska forskningsinstitutetWorld Priorities, har de senaste åren gett ut denna årliga översikt över hur världens resurser fördelas på sociala ändamål och militär upprustning. Avsikten är att ge en bas för en bedömning av de prioriteringar som görs. Ruth Leger Sivards sam- manställningar används flitigt runtom i världen och är en oskattbar källa för alla som arbetar med att förändra världens prioriteringar.

I detta kapitel illustreras ett antal av världens prioriteringar ur ”Värl— dens militära och sociala utgifter” 1980—83.

ABSURDA PRIORITETER

En kärnvapenladdad missil kan nå Moskva från Västeuropa på sex minuter, medan den genomsnittliga afrikanska bykvinnan behöver gå flera timmar för att hämta vatten till sin familj.

Vapenteknologin utvecklas snabbt. En u—båt under andra världskriget kunde endast sänka passerande skepp. En enda u-båt kan idag förstö-

ra 160 städer inom en radie på 6 000 km.

MILITÄRA UTGIFTER I F ORHÅLLAN DE TILL PRODUKTIV ITETSOKN IN GEN

6 4 2 0 2 4 6 8

Militära utgifter i procent av BNP Årlig ökningav produktiviteten

. . B | io rb l'l ia n n le n |n||u|| |n|||m ""|-||| |n||u|| |n|||||| ||||||| "."/”13% .Ä7. k

flffflliiw.

& Mi

Danmark 577 En, ' i; u., 1lll_l11_l_I11 " "AC "AE "AC

ééé Ei'iii

10

Militära utgifter och

I Kanada |n||u|| |||n|||| |n|||||| ? N . 77 d' pFOdUkllVlfelSÖknan 1I_l | 1l_l | in 10 "19 '.16 7960— 7980.

44715. iii. Ei Ei

”alien |n|||lll Innu" || || (S' v _ "I. ax . '”'11_11_ 1 ll© AC” i© H.Å.©

Sveri e /å11é11é L. LBI/| 'N ' inllllll |n|||||| |. .a .- / I: 9 na ”xc, "35

& M +.— ." Västtyskland A E', E— ga”, '

Inllllll intill" ||| |||

| i |||||| ? "l. l.. Ahl::- ll11|l11_ 11"1©" .l©. ".Å©w ".Å©' | E' u|_| _a

Allézé r

"11nllll11__11

lnlull lull"" lnllllll in"" "lll IIIIII .! .g |__!!!11 11_1_|!11h11n_1il© ©11©

MILITÄR FORSKNING KONTRA CIVIL FORSKNING

Statliga utgifterför forskning och ut- veckling 7970— 7980. Miljarder dollar.

USA satsar dubbelt så mycket på militär forskning och rymdforsk— ning som på civil forskning. I EG-länderna gör man tvärtom. Där går två tredjedelar av resurserna till den civila forskningen och en tredje- del till den militära.

MILITÄRA UTGIFTER KONTRA BISTÅN D TILL U-LAN DER

De rika länderna satsar mångdubbelt mer på sin egen säkerhet än på bistånd till de fattiga länderna.

500

U-hiälp och militä- ra utgifter i indus- triländerna. Mil- jarder dollar.

400

300

200

lOO

1960 l 965 1970 l 975 l 982

Mellan 1960 och 1982 steg militärutgifterna i industriländerna med över 400 miljarder US dollar och deras u-landsbistånd med 25 miljar- der. 1982 var industriländernas militärutgifter 17 gånger högre än stödet till de fattiga länderna.

FATTIGDOM OCH LÄSKUNNIGHET

;. . 4 »

&) Inkomst

4

'

lnkomstandel och iöskunnighet per femtedel av värl- dens befolkning. Procent.

Den rikaste femtedelen

Den fattigaste femtedelen

Analfabetism

5 i _. %

FATTIGDOM OCH MEDELLIVSLÄN GD

Den rikaste femtedelen avjordens befolkning lever genomsnittligt 22 år längre än den fattigaste femtedelen. Detta beror framförallt på den stora barnadödligheten i u-länderna.

.eu. . 1" :'iia**l'x'. 1.1;j/LZ'l'håi' ,

SOCIALA F ÖRSUMMELSER

Att i siffror uttrycka det ofattbara armodet och den sociala vanvår- dens hela dimension är en totalt omöjlig uppgift, skriver Ruth Leger Sivard. Ändå måste detta mätas på något sätt.

Bakom varje siffra finns människor med begränsad tid på jorden. Hur de lever sina liv är lika viktigt som hur snart de lämnar dem. Alltför många lever i yttersta misär och förtvivlan.

Utbildning. 120 miljoner barn i skolålder har ingen skola att gå till.

Livsmedel. 450 miljoner lider av hunger och undernäring.

Sanitära förhållanden. 2 ()()0 miljoner människor har ingen pålitlig tillgång till rent dricksvatten.

Arbete. 600 miljoner har inget arbete eller är mindre än fullt sysselsatta.

...- ,). " f... _ , __

Fattigdom. 2 000 miljoner människor lever på inkomster under 500 US dollar om året.

IN KOMSTKLYFTAN OKAR MELLAN DE RIKA OCH DE FATTIGA LANDERNA

Fördelning av vår/— dens inkomster per femtedel av vår/- dens befolkning.

Inkomst rikaste

femtedelen

Inkomst rikaste femtedelen

Inkomst Inkomst fattigaste fattigaste femtedelen femtedelen

Ökningen av bruttonationalprodukten mellan 1960 och 1980 kom främst de rika länderna till del. Årsinkomsten per person ökade med 54 US dollar (1979 års priser) för den fattigaste femtedelen av jor- dens befolkning medan den ökade med 4 224 US dollar för den ri- kaste femtedelen. Gapet mellan de högsta och lägsta inkomsterna mer än fördubblades under perioden.

KARNVAPNENS FÖRSTÖRELSE— FORMÅGA

I Sprängämnen använda i andra världskriget. En enda ruta ovan repre- senterar den totala sprängkraften hos de vapen som kom till använd— ning i andra världskriget. Det beräknas att 3 miljoner ton användes och ca 40—50 miljoner människor dog.

Hela rektangeln representerar sprängkraften hos det totala antalet kärnvapen i världen i dag. Dessa vapen beräknas motsvara 16 000 miljoner ton och har således mer än 5 000 gånger så stor förstörelse— förmåga som andra världskrigets vapen sammantagna.

" USA 1945 USA 1948

USA 1952 Sovjet 1957

Sovjet 1957 USA 1960

USA 1966 Sovjet 1968

USA 1970

USA 1982

USA 1983 USA 198?

i kärnvapenkapplöpningen

atombomben interkontinentalt bombplan vätebomb interkontinental ballistisk missil (ICBM) artificiell satellit ballistisk missil avskjuten från ubåt (SLBM) multipel stridsspets (MRV) vapensystem för skydd mot anfallsmissiler (ABM) flera stridsspetsar med individuella mål burna av samma missil (MIRV) interkontinental kryssningsmissil neutronbomb antisatellitvapen

MEN RUSTNINGSSPIRALEN DEN BARA F ORTSATTER

1949 Sovjet 1955 Sovjet

1953 Sovjet 1958 USA

1958 USA 1968 Sovjet

1968 Sovjet 1972 USA

1975 Sovjet

198? Sovjet

198? Sovjet 198? Sovjet

Statens offentliga utredningar 1985

Kronologisk förteckning

Församlingar i samverkan. C. Livsmedeleforeknlng ||. Jo. Leve som äldre. 5. Rättshjälp. J. Barn genom befruktning utanför kroppen m. m. J. Förköp av bostadsrätter. B. Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde. A. Beredskapsarbete i AMS—regi. A. Kulturerbetsförmedling. A.

10. Pantsättning av patent. J. 11. Ny räntelag. J. 12. Skolbarnsomsorgen. S. 13. Fornlämningar om exploatering. V. 14. Den barn- och ungdomspsykiatriska verksamheten. S. 15. Handel med alkoholdrycker. S. 16. Den svenska psalmboken. Texter och melodier. Volym 1.

PPNP'P'PPNT'

C.

17. Den svenska psalmboken. Historik, principer, motiveringar. Volym 2. C. 18. Den svenska psalmboken. Text- och musikkommenterer. Volym 3. C. 19. Den svenska psalmboken. Ackompanjemang. Volym 4. C. 20. Sammanhållen skatteförvaltnlng. Fi. 21. Ökat förtroendemennelnflytande i försåkringskassorne. S. 22. Förskola— skola. U. 23. Svensk säkerhetspolitik inför EDO-talet. Fo 24. Ordningslag m. m. J 25. Kunskap för kamikeliekontroll. Jo. 26. JO-ämbetet. R. 27. Gripen, anhållen, häktad. Ju. 28. Aktivt folkstyre i kommuner och landsting. C. 29. Principer för ny kommunallag. C. 30. Skola för delaktighet. C. 31. Dagens äldre. S. 32. Hushållning för vålfård. Fi. 33. Några barn- och ungdomsfrågor 1982-1985. SB. 34. Gruppföreäkring. Fl. 35. Ersättningar och förmåner Inom frlvilllgförevaret. Fö. 36. Värnplikten i samhället. Fo. 37. Om smittskydd. S. 38. Reavinstuppskov - fastigheter. Del 1 Förslag. Fl. 39. Reavinstuppskov - fastigheter. Del 2 Ellagor. Fl. 40. Regerlngen, myndigheterna och myndlgheternau ledning. C. 41. Attårsverken och deras företag. C. 42. Förenklad texerlng. FI. 43. Med sikte på nedruetnlng. Del 2. Ud.

Statens offentliga utredningar 1985

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Rättshjälp. [4]

Barn genom befruktning utanför kroppen m. m. [5] » Pantsättning av patent. [10] Ny räntelag. [11] Ordningslag. [24]

Utrikesdepartementet Med sikte på nedrustning. Del 2. [43]

Försvarsdepartementet

Svensk säkerhetspolitik inför SO—talet [23] Ersättningar och förmåner inom totalförsvaret. [35] Värnplikten [ samhället. [36]

Socialdepartementet

Leva som äldre. [3]

Skolbarnsomsorgen. [12] Den barn— och ungdomspsykiatriska verksamheten. [14] Handel med alkoholdrycker. [15] Ökat förtroendemannainflytande i försäkringskassorna. [21] Om smittskydd. [37]

Finansdepartementet

Sammanhållen skatteförvaltning [20] Hushållning för välfärd. [32] Gruppförsäkring. [34]

Reavinstuppskov — fastigheter. Del 1 Förslag. [38] Reavinstuppskov — fastigheter. Del 2 Bilagor. [39] Förenklad taxering. [42]

Utbildningsdepartementet

Fornlämningar och exploatering. [13] Förskola - skola [22]

Jordbruksdepartementet Livsmedelsforskning ||. [2]

Civildepartementet

Församlingar i samverkan. [1] Den svenska psalmboken. Texter och melodier. Volym 1. [16] Den svenska psalmboken. Historik, principer, motiveringar. Volym 2. [17] Den svenska psalmboken. Text- och musikkommentarer. Volym 3. [18] Den svenska psalmboken. Ackompanjemang. Volym 4. [19]

Arbetsmarknadsdepartementet Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde. [7] K" N G |" B | B '"

Beredskapsarbete i AMS- e i. [8] _ _ Kulturarbetsförmedling. [år)]9 1985 "[a I I.

STOCKHOLM

Bostadsdepartementet Förköp av bostadsrätter. [6]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

'. Liber