SOU 1984:62

Med sikte på nedrustning : omställning från militär till civil produktion i Sverige

Till statsrådet och chefen för utrikesdepartementet

Regeringen bemyndigade den 14 juli 1983 chefen för utrikesdepar- tementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda vissa nationella aspekter av samband mellan nedrustning och utveckling (Dir 1983z50). Med stöd av bemyndigandet förordnades Inga Thorsson den 15 september 1983 till särskild utredare.

Att som sakkunniga biträda den särskilda utredaren förordnades samma dag dåvarande forskningschefen Lars Anell, styrelsen för u-landsforskning (SAREC), förbundssekreteraren Arne Angelöf, Svenska Metallindustriarbetareförbundet, ambassadrådet Sten Ask, utrikesdepartementet, kanslirådet Hans Christian Cars, försvarsde- partementet, informationssekreteraren Lennart Daléus, Skogs- och Jordbrukets Forskningsråd, professor Lars Ingelstam, Linköpings universitet, sakkunnige Bernt Jonsson, utrikesdepartementet, departementsrådet Per Jödahl, utrikesdepartementet, riksdagsleda- moten Anna Lindh, översten av första graden Göran Persson, verkställande direktören Karl—Erik Strand, Swedair AB, och gene- raldirektören Carl Tham, statens energiverk.

Den särskilda utredaren har biträtts av ett sekretariat bestående av ambassadör Gunnar Hultner, civilekonom Hjalmar Brundin, fil kand Svante Iger, Nicole Ball, M A, och assistenten Gunilla Lundberg.

Under utredningens gång har sex sammanträden anordnats med de sakkunniga: 14/9 och 17/11 1983 samt 28/2, 2/4, 2/5 och 22 — 23/5 1984.

Underlag för delar av betänkandet har inhämtats från bl a försvars- departementet, finansdepartementet och statistiska centralbyrån (SCB). Sålunda har exempelvis överingenjör Sven Hellman, för- svarsdepartementets sekretariat för säkerhetspolitik och långsikts- planering (SSLP) tillsammans med översten av första graden Göran Persson medverkat i utformningen av underlag till nedrustningssce- narier.

För att få fram aktuella data om försvarsindustrierna har studiebesök gjorts vid ett antal försvarsindustriföretag. Härutöver har den särskilda utredaren och sekretariatet under arbetets gång haft kontakter med myndigheter, institutioner, forskningsinstitut, enskil- da experter, fredsrörelser och andra opinionsgrupper.

Betänkandet är uppdelat i huvudbetänkande (del 1) och särskilda rapporter (del 2). Huvudbetänkandet omfattar 13 kapitel. En sammanfattning av de 11 sakkapitlen har gjorts i kapitel 12. Kapitel 13 innehåller slutsatser och förslag. Betänkandet har översatts till engelska, då det enligt direktiven skall göras tillgängligt för en internationell publik och tillställas Förenta Nationerna.

I utarbetandet av underlag för de olika kapitlen har arbetsfördel- ningen inom sekretariatet varit sådan att Gunnar Hultner huvudsak- ligen arbetat med frågor om utredningens bakgrund och slutsatser, nedrustningsscenarier och sambandet nedrustning/utveckling, Hjal- mar Brundin med frågor rörande det svenska försvaret, samhällse— konomiska analyser och analys av insamlad statistik om försvarsin- dustrin och Svante Iger med säkerhetspolitisk bakgrund, frågor rörande försvarsindustrin inklusive möjligheterna till omställning samt analys av utredarens enkätundersökning. Nicole Ball har utarbetat en särskild rapport om internationella erfarenheter av omställning (i del 2) samt gjort den engelska översättningen av betänkandet. Gunilla Lundberg har såsom assistent och sekreterare åt utredningen svarat för ordbehandlingen och produktion av slutmanus.

Jag överlämnar härmed betänkandet (SOU 1984:62) Med sikte på nedrustning, Omställning från militär till civil produktion i Sverige (de] 1).

Stockholm den 20 augusti 1984

Inga Thorsson

Gunnar Hultner Hjalmar Brundin Svante Iger

InnehåH I Inledning. . . . . . . . . . . . . . . . . . 17 1 Uppdraget och utredningsarbetet . . . . . . . . . 19 1.1 Direktiv . . . . . . . . . . . . . . . . . 19 1. 2 Saklig indelning . . . . . . . . . . . . 21 1. 3 Utgångspunkter och antaganden . . . . . . . . 22 1. 4 Underlag . . . . . . . . . . . . . . . . . 22 Litteratur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 29 ; 2 Nedrustning, säkerhet, utveckling en bakgrund . . . 31 ' 2.1 Kapprustning och nedrustning . . . . . . . . . 31 Internationella perspektiv . . . . . . . . . . 31 —— Sveriges politik . . . . . . . . . . . . . . 38 2.2 Säkerhet . . . . . . . . . . . . . . . . . 39 2.3 Utveckling . . . . . . . . . . . . . . . . 41 Svält och skuldkris . . . . . . . . . . . . 41 Sveriges politik . . . . . . . . . . . . . . 43 2.4 Omställning . . . . . . . . . . . . . . . 44 2.5 Sambandet nedrustning—utveckling . . . . . . . 46 Bakgrund . . . . . . . . . . . . . . . . 46 — Internationella förslag . . . . . . . . . . . 46 Svensk inställning . . . . . . . . . . . . . 47 Noter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 48 Litteratur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 49 II Försvaret och försvarsindustrin . . . . . . . 51 3 Säkerhetspolitiken och försvaret . . . . . . . . . . 53

3.1 Strategisk och politisk bakgrund . . . . . . . . 53

— Sveriges geopolitiska läge . . . . . . . . . . 53 — Säkerhetspolitiken . . . . . . . . . . . . 55 — Försvarspolitiken . . . . . . . . . . . . . 57 3.2 Det svenska försvaret . . . . . . . . . . . . 61 — Det militära försvaret . . . . . . . . . . . 63 Civilförsvaret . . . . . . . . . . . . . . 73 — Ekonomiskt försvar . . . . . . . . . . . . 75 — Övrigt totalförsvar . . . . . . . . . . . . 77 Noter....................79 Litteratur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 79 4 Den svenska försvarsindustrin . . . . . . . . . . 81 4.1 Vad menas med försvarsindustrin? . . . . . . . 81 4.2 Anskaffningsprocessen . . . . . . . . . . . 83 4.3 Försvarsindustripolitiken . . . . . . . . . . . 85 4.4 De försvarsindustriella resurserna . . . . . . . 88 — Strids- och terrängfordon . . . . . . . . . . 90 — Krigsfartyg . . . . . . . . . . . . . . 91 — Flygplan och flygmotorer . . . . . . . . . . 92 — Robotar . . . . . . . . . . . . . . . . 94 Vapen och ammunition . . . . . . . . . . . 95 Militär elektronik . . . . . . . . . . . . . 96 — Underhåll . . . . . . . . . . . . . . . . 98 4.5 Importen av försvarsmateriel . . . . . . . . . 98 4.6 Exporten av försvarsmateriel . . . . . . . . . 101 4.7 Industrins beroende av försvarsmateriel . . . . . 104 — Bofors . . . . . . . . . 105 — Ericsson Radio Systems (ERA) . . . . . . . . 106 FFV . . . . . . . . . . . . . . . 107 — Hägglund & Söner . . . . . . . . . . . . 108 — Karlskronavarvet . . . . . . . . . . . . . 109 Kockums . . . . . . . . 110 — Philips Elektronikindustrier (PEAB) . . . . . . 110 — Saab- Scania . . . . . . . . . . . . . . . 110 — Volvo Flygmotor . . . . . . . . . . . . . 112 Noter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 112 Litteratur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 113 5 Försvarsindustriella särdrag . . . . . . . . . . . 115 5.1 Satsar försvarsindustrin mer på FoU? . . . . . . 115 5.2 Skiljer sig militär teknik från civil? . . . . 118 5.3 Är maskinparken och anläggningarna specialiserade? 124 5.4 Har försvarsindustrin konstant överkapacitet? . . . 127

5.5 Betalar försvaret utvecklingskostnaderna? 5.6 Ar försvarsindustrin mer lönsam?

Noter Litteratur

6. Forskning och utveckling (FoU)

6.1 Motiv för försvarets FoU . . 6.2 Den försvarsinriktade FoUns omfattning 6.3 Försvarsmyndigheternas forskning

6.4 Försvarsindustrins FoU 6.5 Materielutveckling ett exempel

Litteratur

7 Försvarets roll i samhällsekonomin 7.1 Inledning . . . . 7.2 Allmän bakgrund och utgångspunkter Försvarsutgifternas utveckling Försvarsutgifterna 1 statsbudgeten . . . F orsvarsutgifternas faktiska belastning på statsfinanser- na . . . . . . . . Begreppet samhällsekonomiska kostnader 7.3 Försvarets samhällsekonomiska kostnader Militärt försvar Civilförsvar — Ekonomiskt försvar . . . — Försvarets roll 1 den ekonomiska politiken 7.4 Försvarets inverkan på den ekonomiska tillväxten — Förlusten i produktionsökning Teknikutvecklingen —Inflationen . . . . . . . . . . 7.5 Sammanfattning av försvarets samhällsekonomiska kost- nader . . . . . 7.6 Försvarets sysselsättningseffekt — Den geografiska spridningen En jämförelse med andra ändamål Teknikerintensiteten

Noter Litteratur

129 131

141 142

143 143 144 145 148 152

154

155 155 157 157 159

160 162 163 163 171 172 177 180 180 183 186

188 190 191 194 195

196 198

III Nedrustning och omställning . . . . . . . . 201

8 Nedrustningsscenarier och svenskt försvar . . . . . . 203 8.1 Precisering av scenarier och tidsförhållanden . . . 203 Tidsperspektiv 25 år . . . . . . . . . . . . 204 Försvarspolitiska förutsättningar . . . . . . . 205 Nedrustningsperspektiv . . . . . . . . . . 206 8.2 Sambandet mellan internationell nedrustning och svenskt försvar . . . . . . . . . . . . . . . 213 — Från avskräckning till gemensam säkerhet . . . . 213 — 50- -pr0centig nedrustning 1 omvärlden . . . . . 214 — Icke-militär säkerhet . . . . . . . . . . . . 215 — Svensk nedrustning . . . . . . . . . . . . 216 Betydande inbesparingar . . . . . . . . . 217 8.3 Förändringar 1 den svenska försvarsstrukturen . . . 219 Förändringar 1 hotbilden . . . . . . . . . . 219 — Skalförsvar eller djupförsvar? . . . . . . 222 Konsekvenser av nedrustning för svenskt försvar . 222 — Räkneexempel . . . . . . . . . . . . . . 225

Litteratur...................227

9 Exempel på nedskärningar . . . . . . . . . . . 229 9.1 Precisering av förutsättningarna . . . . . . . 229 9.2 Nedskärningarnas omfattning — en översikt . . . . 230 9.3 Personalminskningar . . . . . . . . . . . . 232 Militär personal . . . . . . . . . . . . . 232 — Civil personal . . . . . . . . . . . . . . 235 Förbandsnedläggningar . . . . . . . . . . . 237 — Aktuella nedskärningar inom försvaret . . . . . 237 — Omfattningen av de antagna nedskärningarna . . 240 Sysselsättningen i försvarsindustrin . . . . . . . 242 — Nedrustning och industribeställningar . . . . . 242 Sysselsättningseffekter . . . . . . . . . . . 245

Noter....................249 Litteratur...................250

10 Möjligheter till omställning . . . . . . . . . . . 251 10.1 Utgångspunkter . . . . . . . . . . . . . 251 10.2 Möjligheter till omställning av försvarets resurser . . 253 — Materiella resurser . . . . . . . . . . . . 253 — Personal . . . . . . . . . . . . . . . . 254 Lokala omställningsproblem . . . . . . . . . 255

10.4

Not

Omställningsmöjligheter i försvarsindustrin

Förutsättningar Omställningsmöjligheter

— Slutsatser . . . . . . . Samhällsekonomiska konsekvenser av nedrustning och omställning

— Sysselsättningen

Övriga samhällsekonomiska konsekvenser Överväganden . . . . .

Varför särbehandla försvarssektorn?

— Varför behövs omställning 1 försvarsindustrin? — Varför börja omställning idag? -— Varför statligt engagemang?

Litteratur

11. Nedrustning och utveckling 11.1 11.2

Direktiven . . .

Nord/Syd-dialogen

— Utvecklingsstrategier — En ny ekonomisk världsordning Icke— militära hot — Ömsesidiga intressen

— Världen vid en skiljeväg . . . Internationell nedrustningsfond för utveckling Överväganden och förslag Kanalisering av resurser

— Institutionell förankring

Noter Litteratur

IV Sammanfattning, slutsatser och förslag

12 Med sikte på nedrustning — en sammanfattning 12.1 12.2 12.3 12.4 12.5 Uppdraget och utredningsarbetet . Nedrustning, säkerhet, utveckling — en bakgrund Säkerhetspolitiken och försvaret Den svenska försvarsindustrin Försvarsindustriella särdrag

12.6. Forskning och utveckling

12.7 Försvarets roll i samhällsekonomin 12.8 Nedrustningsscenarier och svenskt försvar 12.9 Exempel på nedskärningar

12.10. Möjligheter till omställning 12.11 Nedrustning och utveckling

13 Slutsatser och förslag 13.1 Bakgrund . . . . . 13.2 Internationella förutsättningar 13.3 Motiv för svenskt agerande 13.4 Slutsatser . . 13.5 Förslag för att underlätta omställning Motiv Förslag

Politiska överväganden . . . . . . 13.6 Förslag rörande sambandet mellan nedrustning och utveckling 1 u- -länder . . . . . . . . . 13.7 Förslag angående förbättring av statistik om försvarsin- dustrin

Bilaga 1 Utredningens direktiv Bilaga 2 Särskilda yttranden

307 308 310 313 315 319

321 321 322 324 325 327 327 329 333

334

335

337 343

Tabellförteckning

2.1

2.2

3.1

3.2

3.3

4.1

4.2

4.3

4.4

4.5

5.1

5.2

Militärutgifter för ett urval länder och regioner 1979—1983 (miljarder US$ och 1980 års priser) samt ökning 1979—1983 (procent). .

Vapenexport till Tredje världen 1980—1983 (miljarder US$ och 1983 års priser). . Militärutgifternas andel av BNP 1983 för ett urval länder (procent). . . . . . . . . . Sysselsättningen inom det militära försvaret räknat i antalet anställda respektive personår, medeltal för bud- getåret 1982/83 (1 personår = 1 heltidsanställning). Det militära försvarets budgetanslag för budgetåret 1984/85 (miljoner kr). . . . . . . . Betalningar från FMV till den svenska försvarsindustrin för FoU och materiel, 1978/79—1982/83, miljoner kr. Sysselsättningen med försvarsmateriel inom försvarsin- dustrin 1980 och 1983, personår. . . Försvarsindustrins sammanlagda fakturering av försvars- materiel 1981—1983, totalt respektive fördelat på inhem- ska leveranser och export, miljoner kr i löpande priser. Den svenska exporten av krigsmateriel 1974—1983, förde- lad på olika typer av materiel. Miljoner kr i löpande priser. . Den svenska exporten av krigsmateriel 1983, fördelad på de femton främsta mottagarländerna. Miljoner kr samt andelar i procent av total export. . . . . . FoU—intensiteten, mått som FoU-kostnader i procent av förädlingsvärdet, i försvarsindustriföretag med övervä- gande militär produktion (fördelat på deras militärt respektive civilt dominerade arbetsställen), i en grupp företag med enbart civil produktion samt i industrin som helhet, 1969—1981. . . . . . . . FoU- och teknikerintensitet för olika typer av försvars- materiel. (Procentuell andel av årsverken utförda av FoU- och teknikerpersonal).

36

36

61

70

72

88

89

90

102

103

116

117

5.3

5.4

5.5

5.6

5.7

5.8

5.9

6.1

6.2

6.3

6.4

7.1 7.2

7.3

7.4

7.5

7.6

7.7 7.8

7.9

Robotindustrins utvecklingsinsatser fördelade på teknik— områden 1978 (personår). . . . . . . Militär F oU mom ett urval försvarsindustrier med huvud- sakligen militär produktion, totalt samt andel finansierad av industrin. . . . . . Bofors- koncernen: vinstmarginal per rörelsegren 1973—1983. .. . Saab- Scania- -:gruppen räntabilitet och vinstmarginal per verksamhetsgren 1978—1983. . . . . Volvo- koncernen. räntabilitet och vinstmarginal per rörelsegren 1976—1983. . . . . . . Förädlingsvärde per sysselsatt i försvarsindustriföretag med övervägande militär produktion (fördelat på deras militärt respektive civilt dominerade arbetsställen), i en grupp företag med enbart civil produktion samt i industrin som helhet, 1969—1981. (1 OOO-tal kr per år). . . Utestående förskott från FMV till försvarsindustrin per den 30. 6 1979—1983, miljoner kr. . . Försvars- FoU 1975/76—1983/84, löpande priser, miljoner kr. . . . FMV betalningar för FoU 1978/79—1982/83, miljoner FMV betalningar för FoU 1978/79—1982/83 fördelade på anslag, procentuella andelar. . . . . . FMV betalningar till den svenska försvarsindustrin för FoU 1978/79—1982/83, miljoner kr. . . Försvarsutgifterna budgetåret 1984/85, miljoner kr. FoU- kostnader 1 procent av förädlingsvärdet 1969—1981, löpande priser samt index, 1969 = 100. . Förädlingsvärde per sysselsatt 1969—1981, löpande priser 1 1 000- tal kr samt index, 1969 = 100. . . Bruttovinsten i procent av förädlingsvärdet (brutto— .vinstandelen) 1969—1981.. . . . . . . Lönekostnader inklusive arbetsgivaravgifter och sociala avgifter 1969—1981, löpande priser i 1000- tal kr samt index, 1969 = 100. . . . . . . . Försvarets totala sysselsättningseffekt,1000-tal perso- ner...... Försvarssysselsatta fördelade på län. . . Anställda inom försvaret och försvarsindustrin, totalt och i procent av sysselsatt dagbefolkning 1 kommuner med mer än 5 % andel försvarssysselsatta. . . . Offentlig sysselsättningseffekt (antal personer) av en förändring av konsumtionsutgifterna med 100 miljoner kr.

120

130

134

135

136

138

139

144

149

149

151 159

184

184

185

187

191 192

193

194

7.10 7.11

8.1

8.2

8.3 9.1

9.2

9.3

9.4

9.5 9.6 9.7 9.8

10.1

Total sysselsättningseffekt av en förändring av konsum- tionsutgifter med 100 miljoner kr. . . Antal privat sysselsatta tekniker per 100 miljoner kr i utgifter inom olika sektorer och ändamål. . . Fördelning av det militära försvarets kostnader enligt scenario I och II 1 nuvarande prisläge (miljarder (mdr) kr och procent) jämfört med referensnivån och en 50- procentig likformig nedskärning. . Exempel på försvarsresurser vid nedrustningsscenarierna IochII. Sysselsättningen i det militära försvaret (personår). Antaganden om det militära försvarets budgetanslag år 1990 respektive år 2015. . . . . . Antaganden om fredsorganisationens omfattning ar 1990 respektive år 2015. . . . . . . Antaganden om sysselsättningen inom försvaret, värn- pliktens omfattning samt antal sysselsatta' inom försvarsin- dustrin år 1990 respektive år 2015 . Beräkning av genomsnittligt antal förtidsavgångar per år av militär personal 1984—1989. . . Beräkning av genomsnittligt antal förtidsavgångar per år av militär personal vid en nedrustning med 50 % under 1990—2015. . . . . . . Beräknat direkt sysselsättningsbortfall för orter som berörs av pågående och planerade förändringar 1 fredsor- ganisationen. . . . . . . . . . Antal sysselsatta 1 försvarsindustrin med utveckling och produktion av försvarsmateriel för det svenska försvaret 1983, personår . . . . . . . . Antal sysselsatta 1 försvarsindustrin med utveckling och produktion för export 1983, personår. . . . . Antal anställda inom försvaret 1983 i olika kommuner samt i procent av totalt antal sysselsatta. Endast kom- muner med mer än 5 % försvarssysselsatta .

195

196

221

225 226

230

231

231

233

234

239

246

248

258

Figurförteckning

3.1 Befolkningens delaktighet i totaltförsvaret. 3.2 Totalförsvarets olika delar. 3.3 Försvarsmaktens mobilisering. 3.4 Försvarsmaktens resurser efter mobilisering. 3.5 Fördelning i militärområden.

3.6 Försvarets fredsorganisation. . .

3.7 Orter med militära staber, förband och skolor 1 fred. 3.8 Utgifternas fördelning på vissa ändamål.

3. 9 Civilförsvarets uppgifter. . .

3.10 Det ekonomiska försvarets verksamhet 1 fred. 4.1 Ett exempel på import av delsystem: JAS— —projektet.

4.2 Den svenska exporten av krigsmateriel 1974—1983. Fasta priser, index 1974 = 100. . .

6.1 Den offentliga sektorns FoU 1973—1981.Driftskostnader- nas fördelning' 1 procent efter syfte/ändamål.

6.2 FOAs forskningsprogram deras relativa omfattning. 7.1 Utvecklingen av BNP och försvarsutgifter 1950—1983. Index, 1950 = 100. . . .

8.1 Byggstenar 1 den s k ESK- -processen. . . . .

8.2 Minskning av kostnaden för det militära försvaret 1990—2015 (budgetbesparingar)

9.1 Infanteriförbandens lokalisering. . . .

9.2 Större leverantörer till marinen respektive flygvapnet.

59 62 66 67 68 69 70 73 74 76 100

104

146 147

158 209

218 241 247

I Inledning

1. Uppdraget och utredningsarbetet

1.1. Direktiv

Den svenska regeringen beslöt den 14 juli 1983 att tillsätta en utredning om vissa nationella aspekter av sambandet mellan nedrust- ning och utveckling. Regeringen ville härigenom hörsamma rekom- mendationen av FNs generalförsamling 1982, att medlemsländerna nationellt skall följa upp generalsekreterarens rapport om sambandet mellan nedrustning och utveckling. Denna lades fram i oktober 1981 som FN-dokument A/36/356 Study on the relationship between disarmament and development och hade utarbetats av en internatio- nell grupp av regeringsexperter ledd av Inga Thorsson.

Den svenska utredningen skall visa hur ett land som Sverige för egen del kan planera för konsekvenserna av en framtida internationell nedrustning.

I direktiven hänvisar utrikesminister Bodström till slutdokumentet från FNs generalförsamlings första särskilda möte om nedrustning 1978. Där fastslås att kapprustningen är oförenlig med principerna i Förenta Nationernas stadga. Församlingen prioriterade förhandling- ar om nedrustning av kärnvapen. Den anmodade regeringarna att också enas om balanserade nedskärningar av väpnade styrkor och konventionella vapen grundade på principen om parternas bibehåll- na säkerhet.

I handlingsprogrammet för nedrustningsarbetet uppdrog församling- en bl a åt generalsekreteraren, att med hjälp av en grupp regerings- experter studera sambandet mellan nedrustning och utveckling. Den resursförbrukning som kapprustningen för med sig framstod som orimlig i förhållande till de trängande ekonomiska och sociala behoven framför allt i i den fattiga delen av världen. Studien skulle tjäna som underlag för beslut om konkreta åtgärder att överföra militära resurser till produktiv användning inom den civila sektorn samt att kanalisera en del av dessa till utvecklingsländerna.

FNs expertgrupp enades bl a om följande: D slutsatser — världen står inför ett val: antingen fortsätta kapprustningen i oförminskad takt eller söka skapa en mer stabil och balanserad politisk och ekonomisk världsordning; den kan inte göra bådadera eftersom kapprustningen och utvecklingen konkur- rerar om samma resurser — alla länder oberoende av samhällssystem och utvecklingsnivå tjänar ekonomiskt på nedrustning, som således bör ligga i deras upplysta egenintresse omställning av militära resurser till civila ändamål är tekniskt och ekonomiskt möjlig EI rekommendationer till FNs medlemsländer att utvärdera arten och omfattningen av sina militära ansträng- ningars ekonomiska och sociala kostnader, både på kort och lång sikt, i syfte att göra dessa kostnader kända för den egna befolkningen utreda och tillkännage de fördelar som nås när militära resurser på ett balanserat och verifierbart sätt omfördelas från militärt till civilt bruk — ställa data om den militära användningen av mänskliga och materiella resurser samt om vapentransaktioner till förfogande för den egna befolkningen och för FN — förbereda och planera för att underlätta en överföring av militära resurser till civila ändamål samt periodvis rapportera sina erfarenheter till FNs generalförsamling.

Generalförsamlingen antog i december 1982 en resolution i vilken FNs medlemsstater uppmanas att överväga lämpliga åtgärder i enlighet med rekommendationerna från expertgruppen (FN-doku- ment A/RES/37/84 den 18 januari 1983). Det beslöts dels att generalsekreteraren till FNs 38e generalförsamling 1983 skall rap- portera om vilka uppföljningsåtgärder som vidtagits inom FN- systemet, dels att frågan i sin helhet skall behandlas vid FNs 40e generalförsamling 1985.

Utrikesminister Bodström konstaterar i utredningsdirektiven att det nu är mer nödvändigt än någonsin, att alla länder nationellt söker fullfölja intentionerna från generalförsamlingens särskilda möten om nedrustning 1978 och 1982. De bör bidra till att skapa ett medvetande om kapprustningens konsekvenser och medverka till balanserade nedskärningar inom försvarsområdet. Den svenska studien syftar till att belysa dessa aspekter för Sveriges del.

Utredaren skall utgå från några tänkbara alternativa begränsningar av maktblockens rustningar som ter sig rimliga under gynnsamma

förhållanden. I detta perspektiv skall ges exempel på hur Sveriges försvarskostnader kan minskas inom ramen för oförändrade säker- hetspolitiska mål, d v s oberoende och säkerhet.

Direktiven anger följande fyra huvuduppgifter för den svenska

utredningen:

El beskriva arten och omfattningen av de nuvarande svenska försvarsansträngningarna i ekonomiska och sociala termer D ge exempel på försvarsresurser som vid tänkbara nedrustningsal- ternativ i omvärlden kan omfördelas till andra ändamål D utifrån olika fredsperspektiv ange omställningsmöjligheter och -problem D ange hur en omfördelning av resurser från försvaret till civilt bruk också skulle kunna utgöra ett bidrag i det svenska utvecklings- samarbetet med u-länderna.

Den fullständiga texten till utredningsdirektiven återges som bilaga till betänkandet.

1.2. Saklig indelning

De frågor som behandlas i betänkandet belyses ur beskrivande, analytiska och operativa perspektiv.

I de beskrivande delarna kartläggs det svenska totalförsvaret och den svenska försvarsindustrin (kap 3 och 4). Här behandlas också militär forskning och utveckling (kap 6). Likaså redovisas exempel på erfarenheter i Sverige av förbandsnedläggning och av övergång till civil produktion inom företag som tillverkar försvarsmateriel (kap 9 och 10). I detta sammanhang beskrivs även kortfattat de statliga stödåtgärder (arbetsmarknadspolitiska, regionalpolitiska etc) som finns för att underlätta strukturomvandlingen inom svensk industri (kap 10).

I de analytiska avsnitten belyses de samhällsekonomiska konsekven- serna av försvarets resursanvändning (kap 7). Här analyseras också skillnaderna mellan militär och civil produktion (kap 5) samt möjligheterna till nedskärningar i det svenska försvaret och försvars- industrin vid en tänkbar internationell nedrustning (kap 8 och 9).

Den operativa delen av betänkandet innehåller utredningens slutsat- ser och förslag. Här anvisas möjliga vägar dels för omställning av försvarsresurser till civil verksamhet (kap 10 och 13), dels för utnyttjande av frigjorda resurser bla till en ökad satsning på utvecklingssamarbete med Tredje världens länder (kap 11). De centrala förslagen gäller planering för en gradvis minskning av försvaret.

Den andel av de friställda resurserna, som bör avsättas till stöd åt omställning respektive till bistånd eller till andra prioriterade satsningar, blir beroende av statsmakternas avvägning vid det aktuella tillfället. Utredaren beskriver emellertid hur bl a nedrust- ning skapar förutsättningar för en ökad resursöverföring till u- länderna.

1.3. Utgångspunkter och antaganden

Storleken av kärnvapenstyrkorna i Europa har inte någon avgörande inverkan på den svenska försvarsplaneringen på annat sätt än att de påverkar de allmänna krigsriskerna. Utredarens beräkningar av möjliga nedskärningar i det svenska försvaret utgår därför från antaganden om framtida reduktioner av maktblockens konventionel— la styrkor.

Utredaren arbetar med två scenarier fram till år 2015, under vilka en balanserad nedrustning i Europa till en avsevärt lägre nivå än idag kan äga rum. I det ena scenariet antas denna process ske i sådana _ former, att den skulle medföra en kraftigt minskad offensivkapacitet i hos NATOS och Warszawapaktens militära styrkor. Tänkbara överenskommelser om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder ingår i förutsättningarna för en sådan nedrustning.

I enlighet med direktiven har utredaren vid bedömningar rörande möjlig svensk nedrustning utgått från oförändrade säkerhetspolitiska mål för Sverige. I de antagna nedrustningsscenarierna har utredaren också beaktat de framtida kraven på ändrad inriktning av försvars- strukturen med hänsyn till den vapentekniska utvecklingen. En närmare beskrivning av dessa scenarier och därav föranledda edskärningar inom det svenska försvaret lämnas i kapitel 8.

I de tänkta nedrustningsscenarierna förutses att sysselsättningen blir ett allt svårare problem i både den militära och civila sektorn på grund av en fortgående automatisering genom införandet av datorer och robotar på kontor och i verkstäder. En nedrustning antas leda till ett ytterligare minskat antal arbetstillfällen, såvida inga offensiva anpassnings- och omställningsåtgärder vidtas. Det förutses att statliga medel i ökad omfattning skall kunna avsättas för att underlätta övergången från militär till civil produktion.

1.4. Underlag

Utredaren hari sitt arbete som underlag haft en omfattande litteratur i form av tidigare studier och betänkanden. Information har erhållits

vid studiebesök på ett antal svenska försvarsindustrier och interna- tionella organ. Under arbetets gång har också kontakter tagits med myndigheter, institutioner, forskningsinstitut, fredsrörelser och and- ra opinionsgrupper.

För att få fram aktuella data om försvarsindustrin och om dess möjligheter att ställa om sin produktion till alternativ civil tillverk- ning har studiebesök gjorts vid ett antal försvarsindustriföretag: Bofors (Karlskoga), Bofors Aerotronics (Lidingö), Ericsson Radio Systems (Stockholm och Mölndal), FFV (Arboga, Eskilstuna och Karlstad), Hägglund & Söner (Örnsköldsvik), Karlskronavarvet (Karlskrona), Kockums (Malmö), Philips Elektronikindustrier (J är- fälla) och Saab-Scania (Linköping).

Kontaktbesök har dessutom gjorts i Geneve, New York och i Washington för diskussioner med FNs nedrustningskonferens (CD), ' FNs institut för nedrustningsforskning (UNIDIR), FN-sekretariatets nedrustningsavdelning samt andra internationella, offentliga och privata institutioner som arbetar med nedrustningsfrågor.

I utformningen av nedrustningsscenarier och tänkbara nedskärningar av det svenska försvaret har försvarsdepartementet (sekretariatet för säkerhetspolitik och långsiktsplanering inom totalförsvaret — SSLP) samt försvarsstaben medverkat. Analysen av försvarsindustrin och av de samhällsekonomiska effekterna av det svenska försvaret har gjorts inom utredarens sekretariat. Underlag har härvid inhämtats från berörda företag, olika myndigheter inom försvaret, försvarsdeparte- mentet, finansdepartementet och statistiska centralbyrån (SCB).

Av den litteratur som utredaren haft som grund för sina analyser och överväganden (se litteraturförteckning efter varje kapitel) bör några viktigare rapporter och betänkanden refereras i detta inledande kapitel. De redovisas i det följande.

a) United Nations: Study on the relationship between disarmament and development. Report of the Secretary General (A/36/356), 1981.

* Denna rapport är såsom framgår av direktiven (se avsnitt 1.1) utgångspunkt

för den svenska utredningen. Den representerar den hittills mest omfattande forskningsinsats som genomförts av FN om nedrustningsfrågorna. De 27 regeringsexperterna baserar sin rapport på 40 specialstudier utförda av ett hundratal forskare från hela världen.

Rapporten innehåller bl a uppskattningar av vilka materiella och mänskliga resurser som f n används för militära ändamål i världens länder. Siffrorna, som hänför sig till 1978 eller däromkring, är satta lågt då betydande svårigheter i många fall förelåg att få fram uppgifter. Gruppen gjorde bl a följande uppskattningar:

ElCIClEl

DEJ

El

El

[Ill]

El

El

Expertgruppen redovisar också en rad uppgifter om försvarsindustriernas speciella karaktär, bl a:

50 miljoner människor sysselsatta i verksamheter för militära syften varav: 25 miljoner i reguljära militära förband 10 miljoner människor i halvmilitära förband 4 miljoner civilanställda i försvarsministerier 20 procent av alla kvalificerade forskare och ingenjörer är verksamma med militär forskning och utveckling, dvs 500 000 mellan 4 och 6 miljoner arbetare i vapenindustrin 6% av världens totala BNP (=500 miljarder US$ 1980) går åt till militära utgifter 127 miljarder US$ satsas årligen på produktion av vapen värdet av vapenhandeln uppgår till mellan 35 och 45 miljarder US$ per år.

den militära produktionen är koncentrerad geografiskt och regionalt — även inom berörda länder (USA, Sovjetunionen, Storbritannien och Frankrike svarar för 80%) den är produktionsmässigt samlad till några få industrisektorer såsom flyg- och elektronikindustrin samt varven militära produkter är genomsnittligt 20 gånger mer forskningsintensiva än civila produkter och militärteknologin avlägsnar sig alltmer från tänkbar civil tillämpning försvarsindustrierna bliri allt högre grad beroende av export som utgör ca 20% av deras samlade produktion staten bär normalt hela den finansiella risken vid militära beställningar försvarsindustrin kan på den inhemska marknaden ofta arbeta utan konkurrens och saknar erfarenhet av marknadsföring i civil mening.

Utöver de allmänna slutsatser som redovisas ovan i avsnittet rörande direktiven, är det för den svenska utredningen av intresse att beakta följande konkreta bedömningar som expertgruppen kommit fram till:

tvärtemot vad som tidigare ofta hävdats har militärutgifter en genomgå- ende negativ effekt på samhällsekonomin militärutgifter är inflationsdrivande, förhindrar investeringar i samhälls- nyttiga projekt, minskar utrymmet för utvecklingsbiståndet, är sysselsätt- ningsskapande i mycket lägre grad än civil produktion och snedvrider forskning och utveckling militärutgifter och upprustning bidrar till att öka spänningen mellan de två militära blocken och ytterligare vidga klyftan mellan industri- och utvecklingsländer en politik som länkar nedrustning samman med utveckling skapar förutsättning för en verklig avspänning mellan Öst och Väst och för en konstruktiv Nord/Syd-dialog planering för omställning inom försvarsindustrin utgör ett av de första viktigaste stegen på väg mot nedrustning och ansvaret för att omställ- ningen påbörjas ligger huvudsakligen hos regeringarna.

Expertgruppen har vidare sammanställt en förteckning över ca 100 tänkbara produkter, som vid omställning till civil produktion kan tillverkas med hjälp av frigjord militär industriell kapacitet.

b) Clyde Sanger: Nedrustning, utveckling, säkerhet (Sammandrag

av Thorsson-rapporten om sambandet mellan nedrustning och utveckling), 1982.

Denna skrift är en populärversion av expertgruppens rapport liksom av en del tillhörande forskarrapporter. Den har sammanställts av den kanadensis- ke journalisten och författaren Clyde Sanger och utgivits på ett antal språk. Häri redovisas på ett lättillgängligt sätt det material som FN —studien haft som underlag och behandlas triangelsambandet mellan nedrustning, utveckling och säkerhet. Exempel ges på kapprustningens effekter i säkerhetspolitiskt och ekonomiskt avseende. Författaren pekar på tänkbara vägar för att få till stånd omställning samt metoder för att resursmässigt sammanbinda nedrust- . ning och utveckling.

c) United Nations: Reduction of military budgets. Refinement of international reporting and comparison of military expenditures. Report of the Secretary—General (A/S-12/7), 1982 samt

United Nations: Reduction of military budgets. Progress report on the construction of price indices and purchasing power parities for military expenditures. Report of the Secretary—General (A/ 38/354), 1983.

Dessa båda rapporter är de senaste i en rad av expertgruppsarbeten som sedan 1974 utförts på uppdrag av FNs generalförsamling. Deras syfte är att främja och underlätta framtida förhandlingar om internationella överens- kommelser för att begränsa eller minska parternas militära utgifter. Detta i arbete har bl a resulterat i att FN år 1980 införde ett system för standardiserad redovisning av militära utgifter till vilket hittills ett 30—tal medlemsländer, däribland Sverige, anslutit sig.

Arbetet drivs nu vidare med att utreda och utveckla sådana metoder som framtida förhandlare torde komma att behöva för att kunna definiera, värdera och jämföra sina respektive länders militärutgifter samt för att kunna verifiera efterlevnaden av eventuellt ingångna avtal.

En allmänt accepterad utgångspunkt för den verksamhet som bedrivs inom detta område är att en del besparingar som kan erhållas genom internatio- nella överenskommelser om att minska de militära utgifterna bör användas till ekonomisk och social utveckling, bl a genom ökat bistånd till u—länderna. Här finns sålunda en klar koppling mellan nedrustning och utveckling.

d) Gemensam säkerhet (Rapporten från den oberoende kommissio-

nen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor under ordförandeskap av Olof Palme), 1982.

Boken innehåller ett handlingsprogram med förslag till lösningar av en rad centrala problem rörande strategiska och taktiska kärnvapen, kemiska vapen, konventionella vapen och konflikterna i och kring tredje världen. Rapporten visar att avskräckningsdoktrinen inte utgör någon säker grundval för fred, stabilitet och rättvisa i den internationella gemenskapen. Avskräck- ningen måste enligt kommissionen ersättas av en politik grundad på gemensam säkerhet. Sådan säkerhet, som antas bygga på ett växande förtroende mellan supermakterna, kan enligt rapporten uppnås genom att maktblocken trots politiska och ideologiska motsättningar tillsammans inriktar sig på att söka undgå kärnvapenkrig. Inget land kan vinna ett sådant krig och möjligheten att göra en begränsad kärnvapeninsats ifrågasätts av allt fler. Kommissionen anser därför att världsfreden bäst tjänas genom omsorg om gemensam överlevnad istället för såsom hittills genom hot om ömsesidig förintelse.

Kommissionen föreslår bl a att det skall upprättas en 300 km bred korridor i Europa som är fri från slagfälts-kärnvapen. Den förordar att en konferens om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder och nedrustning i Europa skall inkallas. Kommissionen vill också stärka FN genom ett system för kollektiv säkerhet.

e) Nord-Syd, ett program för överlevnad (Brandt-kommissionens första rapport), 1980 och Gemensam kris (Brandt-kommissionens andra rapport), 1983.

Dessa rapporter innehåller en rad förslag som syftar till att undvika en internationell ekonomisk kollaps med åtföljande politiskt kaos och än värre mänskligt lidande. Enligt kommissionen är långsiktiga reformer av den internationella finansierings- och handelsstrukturen i världen nödvändiga för att ekonomisk återhämtning och tillväxt skall bli möjliga. Nord/Syd-frågorna måste därför inte bara bli föremål för ökad uppmärksamhet inom ramen för en global förhandlingsrunda i FN utan även diskuteras vid en ny toppkon- ferens efter det resultatlösa Cancun-mötet på hösten 1981.

I den första rapporten, vilken publicerades redan 1980 innan FN-rapporten överlämnades, behandlas i kapitel 7 temat nedrustning och utveckling. Kommissionen anser det vara en viktig uppgift att göra allmänheten mer medveten om den fara som kapprustningen utgör för världsfreden, om den belastning som rustningarna innebär för ekonomin och om de resurser som skulle kunna användas för fredlig utveckling ifall rustningskostnaderna minskade. Likaså anser kommissionen att större ansträngningar bör göras för att finna lämpliga former för en omställning och överföring av kvalificerade forskningsresurser från militär till civil produktion. I rapporten föreslås att militärutgifter och vapenexport skall bli föremål för beskattning inom ramen för ett allmänt system för internationell beskattning som syftar till att skapa ökade resurser för utveckling.

Brandt-kommissionen drari sin andra rapport slutsatsen att endast ett stopp för kapprustningen, som även i u-länderna nått en skrämmande nivå, kan skapa förutsättningar för världen att ta sig ur den aktuella krisen. Willy Brandt säger varnande i förordet till rapporten att vi, utan att ett krig sätts

igång, riskerar att beväpna oss till döds genom att kväva våra ekonomier och genom att vägra investera i framtiden.

f) United Nations: Economic and Social Consequences of the Armaments Race and its harmful effects on World Peace and Security, Report of the Secretary General (A/37/386), 1982

Detta är den tredje i en serie av FN -rapporter som behandlar de ekonomiska och sociala följderna av kapprustningen och dess skadliga effekter för freden och säkerheten i världen. Rapporten visar att kapprustningen motverkar sitt syfte att skapa ökad säkerhet. Istället _ skärper den motsättningar och försämrar förutsättningarna för ekonomisk och social utveckling.

g) Civil produktion i försvarsindustrin. Betänkande från försvarsin- dustrikommittén (Ds I 1982:1).

Utredningen tillkom för att studera frågan om försvarsindustrins övergång till en ökad civil produktion när statsmakterna inte kan fortsätta att genom beställningar upprätthålla nuvarande produktionsvolym. Slutsatserna var att goda förutsättningar fanns för en omläggning till civila produkter som efterfrågas inom olika delar av den offentliga sektorn. Som exempel nämndes varor inom delområdena energiförsörjning, miljövård, kommun- ikationer och sjukvård.

Kommittén ansåg det nödvändigt att alla företag som producerar försvars- materiel så långt som möjligt själva verkar för att deras utvecklingskompe- tens, teknik, produkter, metoder och erfarenheter i den militära produktio- nen används för att utveckla en konkurrenskraftig, lönsam civil verksam- het.

Sådan civil produktion borde enligt kommittén emellertid stimuleras, samordnas och ledas genom en lokal arbetsgrupp i varje försvarsindustrifö- retag. Dessutom föreslog utredningen att en interdepartemental arbetsgrupp upprättades för att samordna insatser mellan olika departement. Förutsätt- ningarna för ett erforderligt samspel mellan myndigheter och andra offentliga organ som användare/beställare av nya produkter å ena sidan och försvarsindustrin som producenter/leverantörer å den andra borde förbätt- ras, ansåg utredningen.

Kommittén fann att en effektiv stimulans av företagens strävanden att skapa civil verksamhet erfordras genom tillskott av statliga medel. Medel för bidragen skulle erhållas genom ett procentuellt påslag, s k civilpålägg, på alla utbetalningar från försvarets materielverk (FMV) för upphandling av försvarsmateriel. Civilpålägget beräknades efter 0,5 procent och skulle för budgetåret 1980/81 ha uppgått till 30,2 miljoner kr. Dessa medel skulle avsättas för satsningar på civil verksamhet.

h) Civil produktion i försvarsindustrin genom teknikupphandling. Betänkande från försvarsindustrikommittén (Ds I 1983:1).

Detta betänkande, som utgjorde en fortsättning på försvarsindustrikommit- téns arbete, inriktades på att undersöka de allmänna förutsättningarna för en vidgad civil offentlig teknikupphandling. Syftet var att samlat redovisa pågående strävanden att öka sådan upphandling och att söka klarlägga utrymmet för denna. För att civil teknikupphandling skall kunna bidra till att ändra försvarsindustrins produktionsinriktning krävdes enligt kommittén betydande insatser för samordning av upphandlingsbehov inom skilda samhällssektorer samt initiering och finansiering av stora utvecklingsprojekt. Som exempel angavs att inrättandet av statens energiverk avsevärt borde förbättra förutsättningarna för en samordning av olika insatser på energi- området. På samma sätt som kostnaderna för utveckling inom försvarsom- rådet' 1 stor utsträckning bärs av statsmakterna borde motsvarande bidrag lämnas till finansieringen av utvecklingsarbete för civila ändamål, menade utredningen.

i) Flygindustridelegationens betänkande (Ds I 1980:2).

Flygindustridelegationen undersökte i sitt betänkande möjligheterna att nyttiggöra de flygindustriella resurserna för civil verksamhet, eftersom statsmakterna förutsåg ett minskat behov av utvecklingskapacitet för militära ändamål. Delegationen konstaterade att det generellt är förenat med svårigheter att föra över flygindustriella resurser från militär till civil verksamhet. Svårigheter uppstår främst p g a skillnaderna i marknadsstruk- tur. Enligt delegationens uppfattning var emellertid utveckling för den civila flyg- och rymdmarknaden ett möjligt alternativ för att under 80-talet kunna utnyttja flygindustrins utvecklingsresurser. Denna typ av utvecklingsarbete ligger i fråga om teknisk inriktning relativt nära den militära. Dessutom förutsågs en stor och expanderande marknad för produkter inom den civila flyg- och rymdsektorn. Delegationen föreslog därför statligt stöd i form av lån och bidrag för att underlätta flygindustrins omställning till civil produktion.

j) Framtida militär flygindustri i Sverige. Principbetänkande av 1979 års militära flygindustrikommitté (Ds Fö 1981z2).

Flygindustrikommittén redovisade i sitt betänkande principiella övervägan- den rörande tänkbara industristrukturer för den framtida svenska flygindu— strin och konsekvenser för berörda företag och myndigheter. Tre industri- strukturer diskuterades mot bakgrund av anskaffningsalternativen inhemsk JAS, utländskt direktköp och slutmontering av utländskt flygplan i Sverige. I det första alternativet, anskaffning av svensk JAS, bedömdes goda förut- sättningar föreligga att lägga en grund för en successivt ökande civil verksamhet. Under övergångstiden kunde teknisk kompetens bibehållas på hög nivå och beläggning på maskiner och anläggningar hållas uppe. Enligt kommittén måste dock åtgärder vidtas som minskade flygindustrins behov av militära beställningar. Företagen borde därför i samband med eventuell upphandling åläggas visa hur detta lämpligen kan ske.

Litteratur

Civil produktion i försvarsindustrin. Betänkande från försvarsindu- strikommittén. Ds I 1982:1. Civil produktion i försvarsindustrin genom teknikupphandling. Betänkande från försvarsindustrikommittén. Ds I 1983:1. Common Crisis, North-South: Cooperation for World Recovery. The Brandt Commission 1983. London 1983. Flygindustridelegationens betänkande. Ds I 198012. Framtida militär flygindustri i Sverige. Principbetänkande avgivet av 1979 års militära flygindustrikommitté. Ds Fö 198112. Gemensam Säkerhet — Rapporten från den oberoende kommissio- nen för nedrustning och säkerhetsfrågor under ordförandeskap av Olof Palme. Stockholm 1982. Bo Hovstadius/Manne Wängborg: Nedrustning och utveckling en FN-studie. Världspolitikens dagsfrågor 1982z5. North-South, A Programme for Survival. The report of the Independent Commission on International Development Issues under the Chairmanship of Willy Brandt. London 1980. The Relationship between Disarmament and Development, UN Publication Sales No. E. 82.IX.1 (Study Series 5), New York 1982.

Clyde Sanger: Nedrustning, utveckling, säkerhet. Sammandrag av Thorsson-rapporten om sambandet mellan nedrustning och utveckling, Stockholm 1982.

2. Nedrustning, säkerhet, utveckling — en bakgrund

Som bakgrund berörs några centrala problem rörande nedrustning och säkerhet liksom utvecklingsländernas allt svårare situation. Sveriges politiska ställningstaganden och agerande i nedrustnings- och u-landsfrågor tas även upp. I dessa perspektiv redovisas exempel på såväl internationella som svenska initiativ och förslag till omställning av militära resurser till civila ändamål. Dessutom berörs några tidigare försök att koppla samman nedrustning med utveckling genom att använda delar av vid en nedrustning frigjorda resurser i utvecklingssamarbetet med länderna i Tredje världen.

2.1. Kapprustning och nedrustning

Internationella perspektiv

Förhandlingsklimatet mellan supermakterna har försämrats. Ökat misstroende låser fast positionerna. Värdera sidan uppfattar sig själv som fredligt sinnad och motparten som den aggressiva och farliga. Rädslan gror i bristande kännedom om motpartens militära disposi- tioner och intoleransen växer i frånvaron av kontakter. För att skydda sig och stärka sin supermaktsposition söker båda att till gigantiska kostnader och utan hänsyn till riskerna för ömsesidig ' tillintetgörelse övertrumfa varandra i militär slagkraft. Ingen vill l kompromissa, trots att detta är nödvändigt för att överleva. l

Kapprustningen rullar vidare och intensifieras genom sin egen dynamik och teknikens makt. Den blir därigenom i sig en fara för freden.

Kortsynthet och ett föråldrat snävt nationellt synsätt, som lever kvar från tiden före kärnvapenåldern, styr supermakternas strategier. Spänningen och konfrontationen mellan Förenta Staterna och Sovjetunionen beror på rivalitet om militär och ekonomisk dominans liksom på ideologiska motsättningar.

Det är svårt att göra sig en föreställning om vilken orimlig ”overkill”- kapacitet som supermakterna anser sig behöva för att garantera sin säkerhet. Följande jämförelse kan ge en uppfattning om den absurda förstörelseförmågan. Den mängd sprängmedel som kommit till användning i alla krig hittills skulle uppskattningsvis fylla ett godståg som är ca 80 km långt. Jämfört med nuvarande vapenarsenaler är detta en obetydlighet. De existerande kärnvapnen utvecklar nämli- gen enligt vissa uppskattningar en sprängkraft som motsvarar ett godståg med sprängmedel som sträcker sig runt jorden 97 gånger eller avståndet till månen fram och tillbaka fem gånger.1 Detta tros skapa den trygghet rörande ”ömsesidig garanterad förstörelse” (mutually assured destruction — MAD) som enligt supermakterna måste ingå i strategierna.

Europa är den världsdel som har den relativt största mängden av vapen och där hotet om total ödeläggelse är mest överhängande. I Europa finns (utplacerade eller lagrade) taktiska kärnvapen såsom minor både till lands och till sjöss, artillerigranater och luftvärnspro- jektiler samt missiler med en räckvidd från några 10-tal kilometer upp till 5000 km. Ingenstans i världen finns sådana truppkoncentrationer som i Europa. Enligt The Military Balance 1983-1984 (utgiven av International Institute for Strategic Studies) står i Europa 2,0 miljoner NATO-soldater mot 1,7 miljoner Warszawapakts-solda- ter.2 Där finns också 20 700 NATO-stridsvagnar mot 25 500 från Warszawa-pakten och dessutom en mängd andra slags vapen inklusive 5 000 attackflygplan ca 2 500 på vardera sidan.

Den tidigare ofta åberopade militära övervikten i Europa för Warszawapakten har enligt en nyligen (den 21 juni 1984) publicerad NATO-rapport reducerats. Genom att nu räkna bort bl a avlägset stationerade sovjetiska styrkor har man kommit fram till att Warszawapaktens markstridskrafter omfattar 115 divisioner mot 88 för NATO. Dessa siffror skall jämföras med tidigare angivna 173 respektive 84. Därtill kommer att man i NATO-rapporten konstate- rar att blockens styrkor inte enbart kan bedömas efter deras numerär. Viktiga skillnader, som bör beaktas vid jämförelser, är enligt rapporten bl a vapnens effektivitet och truppernas stridsförmåga.3

De globala följderna av ett stort kärnvapenkrig påvisades i FNs kärnvapenstudie 1980, som leddes av dåvarande svenske FN- ambassadören, försvarsminister Anders Thunborg. Vetenskapsmän i såväl väst som öst har senare fortsatt att studera effekterna av kärnvapenkrig och funnit att dessa skulle bli katastrofala. Ett kärnvapenkrig skulle, även om bara en bråkdel av existerande arsenaler användes, leda till en global klimatkatastrof, en s k nukleär

Denna bild visar världens samlade eldkraft i dag jämfört med andra världskrigets. Pricken i mitten motsvarar den samlade eldkraften under andra världskriget totalt 3 megaton. Resten av prick- arna anger eldkraften hos världens nuvarande kärnvapenarsenal och motsvarar 18 000 megaton eller 6000 gånger andra världskrigets samlade eldkraft. Förenta Staterna och Sovjetunionen svarar för vardera ungefär hälften av denna förstörelseförmåga.

Cirkeln i rutan i det övre vänstra hörnet innesluter 9 megaton och visar eldkraften hos en Poseidon-ubåt. Den motsvarar tre gånger andra världskrigets totala eldkraft. En sådan u-bät kan ensam förstöra över 200 av Sovjetunionens största städer. Det finns i dag 31 sådana u-båtar och 10

Pricken i mitten är världens eldkraft under andra världskriget, alla prickar är dagens eldkraft.

liknande Polaris-ubåtar.

Cirkeln i rutan i det nedre vänstra hörnet innesluter 24 megaton. Den representerar en ny Trident-ubåt och har en eldkraft motsvarande åtta gånger andra världskrigets totala eldkraft. En sådan ubåt kan ensam förstöra samtliga större städer på norra halvklotet.

Sovjetunionen förfogar över en jämförbar des- truktiv kapacitet.

Två rutor på bilden — 300 megaton motsvarar en eldkraft som kan förstöra alla stora och medelstora städer i hela världen.

Källa: Stockholms-Tidningen 24 december 1983.

vinter. Dammet och sotet från bränderna skulle förmörka himlen och kyla ned kontinenterna så att de ekologiska systemen bröt samman. Kvardröjande giftig smog, intensiv ultraviolett strålning och förhär- jande epidemier skulle göra jorden till en obebolig plats.4

Dessa effekter har presenterats utförligt bl a i ett specialnummer i juni 1982 av den svenska Vetenskapsakademiens miljövårdstidskrift Ambio — Nuclear War. The Aftermath — som senare översatts till svenska med titeln Kärnvapenkrig. Ettscenario för vår tid. Ämnet har också behandlats fylligt i två andra internationella publikationer: Science (23 december 1983) och Foreign Affairs (Winter 1983/84). Dessa vetenskapliga belägg för kärnvapenkrigets långsiktiga effekter har väckt betydande internationell uppmärksamhet.

Trots dessa skrämmande visioner har förhandlingarna i Geneve mellan Förenta Staterna och Sovjetunionen om strategiska och medeldistanskärnvapen avbrutits på grund av djupgående menings- skiljaktigheter rörande de nya vapensystemens karaktär och effek- ter. Därefter har istället utplacering av nya kärnvapen fortsatt. Inte heller förhandlingsmaskineriet inom FN och andra fora gör några nämnvärda framsteg. Inte ens enhälligt antagna resolutioner om olika nedrustningsfrågor respekteras av de dominerande militärmak- terna.

Förslag om att inleda förhandlingar under hösten 1984 angående begränsning av kapprustningen i den yttre rymden kan emellertid komma att leda till att kontakten återupptas mellan supermakter- na.

Rustningskostnaderna i världen fortsätter alltjämt att öka och uppgår 1984 till ca 800 miljarder US dollar, dvs ca 6 500 miljarder kronor. Under de senaste fem åren har kurvan pekat brantare uppåt än under den närmast föregående perioden. Den årliga ökningstakten för

militärutgifterna mätta i fasta priser — har stigit från 2,4 procent 1975-79 till 3,3 procent 1979-83.5

Den snabba stegringen beror främst på USAs enorma satsning på vapenutveckling. Under femårsperioden 1979-83 har ökningen av militärutgifterna i USA varit genomsnittligt 7,5 procent per år.6 Enligt The Military Balance 1983-1984 beräknas världens samlade militärutgifter ha stigit med 10 % mellan 1981 och 1982 trots en kraftig nedgång generellt i de flesta länders ekonomier. I Förenta Staterna tog försvaret 1980 24 procent av den totala federala budgeten. 1985 föreslås den vara uppe i 30 och 1989 i 37 procent.

Även länderna i Mellersta Östern och Sydamerika uppvisar kraftig tillväxt i militärutgifterna. Enligt en officiell amerikansk källa har de sovjetiska militärutgifterna under de senaste åren legat på en

to do wit .”

Teckning av Ross;©1984 The New Yorker Magazine, Inc.

Översättning: ”Jag för min del, finner det irriterande att vi har fler raketer än vi vet vad vi skall göra med. "

oförändrat hög nivå med en ökningstakt på ca 2 procent per år. Däremot har många u-länder minskat sina militärutgifter under senare år. Detta belyses i tabell 2.1 som visar att Afrikas länder inte alls har ökat sina militärutgifter under perioden 1979-83. Det framgår även av tabell 2.2 där nedgången i vapenförsäljningen till Tredje världens länder visas.

Medan militärutgifterna ökat kraftigt under senare är, totalt sett, visar den internationella vapenhandeln en motsatt tendens. Vapen- handeln har under de senaste åren stagnerat, huvudsakligen på grund av u-ländernas höga utlandsskulder. Omkring en fjärdedel av dessa skulder beräknas bero på vapenimport. OPEC-länderna, som under 70—talets senare hälft svarade för den största ökningen, köper inte heller lika mycket vapen som tidigare.

Enligt en färsk rapport från den amerikanska kongressens utred- ningssekretariat (maj 1984) minskade industriländernas vapenleve- ranser till Tredje världens länder från 32,8 miljarder US$ 1982 till ”1, on the other hand, find it frustrating that we have more missiles than we know what

Tabell 2.1 Militärutgifter för ett urval länder och regioner 1979 — 1983 (miljarder US$ och 1980 års priser) samt ökning 1979 - 83 (procent).

Ökning 1979 1980 1981 1982 1983 1979—83 procent USA 139 144 154 168 187 34 Övriga NATO 109 112 113 116 121 11 Sovjetunionen 130 132 134 136 138 6 Övriga Warszawa- pakten 12 12 13 13 14 1 Mellersta östern 39 41 46 52 50 29 Sydamerika 10 10 11 16 15 48 Afrika1 14 14 14 14 14 0 Hela världen 559 564 578 614 637 14

Källa: SIPRI Yearbook 1984 1 Utom Egypten

26,5 miljarder 1983. Följande tabell visar att Förenta Staterna återigen är den främsta vapenleverantören till Tredje världen.

Även om den allmänna rustningssituationen är djupt oroande bör emellertid några till synes hoppingivande faktorer noteras. Det gäller såväl den offentliga debatten om de dominerande strategierna som det folkliga engagemanget.

Den avskräckningsdoktrin, som under många år varit den grundläg- gande inom NATO och som förutser möjligheten att insätta kärnvapen redan på ett tidigt stadium av ett konventionellt krig, har under senare tid alltmer kommit att ifrågasättas i den internationella debatten. Allt oftare framförs där övertygelsen, att en inledningsvis begränsad insats av kärnvapen skulle leda till en okontrollerbar

Tabell 2.2 Vapenexport till Tredje världen 1980 1983 (miljarder US$ och 1983 års priser).

1979 1980 1981 1982 1983

USA 9,2 6,4 6,8 7,9 9,7 Frankrike 2,1 3 ,4 4,3 3 ,0 3,0 Storbritannien 1,3 2,0 2,6 1,6 0,7 Västtyskland 1,1 1,3 1,2 0,4 0,9 Italien 0,9 0,8 1,2 1,0 0,8 Sovjetunionen 15,6 12,2 9,9 10,4 7,8 Ovriga 4,0 3,9 6,1 8,6 3,6

Totalt 34,1 29,9 32,1 32,8 26,5

Källa: Richard F Grimmet: Trends in conventional arms transfers to the Third World by major supplier (Congressional Research Service, Report No 84—82 F, May 7, 1984)

vidare upptrappning till ett interkontinentalt kärnvapenkrig. Ett sådant krig skulle uppenbarligen inte ha någon vinnare utan hela mänskligheten som förlorare.

President Reagans tal i FNs generalförsamling hösten 1983 gav en antydan om, att man även på officiellt amerikanskt håll påverkats av den offentliga debatten. Han gav uttryck för tvivel om möjligheten ! att kunna vinna ett kärnvapenkrig och överhuvudtaget på möjlighe- ten att kunna använda dessa vapen för något militärt syfte. Även om den logiska följden av att kärnvapnen förlorat i trovärdighet borde vara en ömsesidig skrotning av dessa vapenarsenaler, är steget dock mycket stort från retoriken till en nukleär avveckling och till någon överenskommelse baserad på gemensam säkerhet.

Under 80-talet har fredsrörelser världen över utvecklats till ett viktigt påtryckningsmedel i kampen för nedrustning. De har vuxit till inflytelserika folkopinioner i bl a Västeuropa, Nordamerika och Japan och har genom sina aktioner blivit en allt viktigare faktor att

21wa ”And what can the Joint Chiefs of Staff do for you today, little girl?”

Teckning av Ziegler; ©1983 The New Yorker Magazine, Inc.

Översättning: ”Och vad kan överbefälhavaren göra för Dig idag, min lilla flicka?”

räkna med i det politiska livet. Fredsrörelserna ställer det säkerhets— politiska problemet på sin spets och har tvingat fram en omfattande nedrustningsdebatt. Också i de officiella internationella organen har de fått ökat inflytande. Politiker runt om i världen har visat sig tvungna att i större utsträckning än tidigare ta hänsyn till fredsopi- nionerna som fördömer kapprustningen.

Allt starkare kritik mot kärnvapnen och kapprustningen kommer också till uttryck bland politiker från olika delar av världen. Exempelvis riktades i maj 1984 en appell till kärnvapenmakterna från sex politiska ledare i Afrika, Asien, Europa och Latinamerika (president Raul Alfonsin, Argentina, premiärminister Indira Gand- hi, Indien, president Miguel de la Madrid, Mexico, president Julius Nyerere, Tanzania, statsminister Olof Palme, Sverige, och premiär- minister Andreas Papandreou, Grekland). Dessa kräver ett stopp för alla prov, samt all vidare tillverkning och utplacering av kärnvapen och kräver dessutom en minskning av kärnvapenarsenalerna.

Sveriges politik

Sveriges arbete för avspänning och nedrustning präglas av vår uppfattning att internationell säkerhet måste byggas i växande omfattning på ömsesidig respekt mellan länder och fördjupat samarbete mellan maktblocken. Arbetet för freden måste enligt svensk uppfattning ledas av en strävan att Överbrygga motsättning- arna snarare än vila på militär avskräckning. Sveriges insatser på nedrustningsområdet bedrivs i första hand inom ramen för FNs generalförsamling och Sveriges medlemskap i nedrustningskonferen- sen i Geneve.

Dåvarande statsminister Fälldin gav vid FNs andra specialsession om nedrustning (SSD II) i juni 1982 uttryck för Sveriges fredssträvanden på bl a följande sätt:

”En av detta mötes viktigaste uppgifter är att utarbeta och anta ett fullständigt nedrustningsprogram, som avses bli grunden för nedrustnings- ansträngningarna fram till slutet av detta århundrade. Jag vädjar till alla stater att konstruktivt medverka i förhandlingarna om detta program så att det blir realistiskt och meningsfullt och därigenom ägnat att fylla sitt viktiga syfte. Då går vi tillmötes den starka längtan efter fred och nedrustning som finns hos alla folk.”

Kritik riktas från svensk sida mot strategier som leder till utveckling av nya typer av vapensystem för rymdkrigföring liksom av nya medeldistans- och taktiska kärnvapen, bla neutronvapnet, vilka driver på kapprustningen och sänker kärnvapentröskeln. Sverige söker verka för att en internationell överenskommelse om fullstän-

digt förbud mot kärnvapenprov snarast ingås genom förhandlingar vid nedrustningskonferensen Geneve.

Vårt land ställer sig bakom kraven att kärnvapenstaterna som ett första steg enas om en allmän och kontrollerbar frysning av kärnvapenarsenalerna. Tanken är att en sådan frysning skall kunna utgöra inledningen till förhandlingar som syftar till balanserade och kontrollerbara reduktioner av olika typer av kärnvapen.

Utnyttjandet av vetenskap och teknik för militära ändamål måste enligt svensk uppfattning också ägnas ökad uppmärksamhet. Det är angeläget att den FN-studie om militär forskning och utveckling, som inom kort läggs fram, följs upp av medlemsländerna genom nationella studier.

Som ett led i Sveriges strävan att minska konfrontationsriskerna i Europa och i vårt lands närmaste grannskap har sonderingar inletts för att undersöka möjligheten att upprätta en centraleuropeisk korridor som är fri från slagfältskärnvapen.

2.2. Säkerhet

Säkerhetsbegreppet har fått en vidgad och delvis annan innebörd än tidigare. Traditionellt har man förbundit säkerhet med militär säkerhet garanterad av vapen som förutses skydda mot yttre militära hot. En ökad medvetenhet om de icke-militära hoten har vuxit fram under senare år. Exempelvis har den utbredda ekonomiska krisen, samt den oansvariga resursförbrukningen och miljöförstöringen som drabbar stora delar av jorden och dess fortsatt ökande befolkning, givit Säkerhetsbegreppet ytterligare dimensioner.

Stabilare ekonomier och en mer rättvis fördelning av världens resurser är viktiga förutsättningar för skapandet av fred och säkerhet i världen. Därför går kravet på en ny ekonomisk världsordning hand i hand med arbetet för fred.

Kapprustningen visar att ökad säkerhet inte står att finna genom fler och mer sofistikerade vapen. Medan man tidigare trott sig skapa säkerhet genom ömsesidig avskräckning inom ett system av terror- balans, upplevs detta nu av allt fler som ett bräckligt skydd mot kärnvapenkriget. Istället för ökad säkerhet åstadkommer vapnen en försämrad säkerhet. Detta utgör bakgrunden till de förslag om gemensam säkerhet som Palme-kommissionen presenterade i sin rapport 1982.

I sitt hälsningsanförande vid öppnandet den 17 januari 1984 av Stockholms-konferensen om förtroende- och säkerhetsskapande

åtgärder och nedrustning i Europa kom statsminister Olof Palme in på begreppet gemensam säkerhet och konstaterade bl a följande:

”Insikten att det inte kan finnas någon verklig säkerhet för bara ena sidan vinner insteg. Under detta årtionde har det ömsesidiga beroendet hela tiden ökat. Detta gäller vare sig vi talar om ekonomiska, kulturella eller sociala förbindelser. Och detta ömsesidiga beroende är sannerligen inte begränsat till Europa. Det är globalt. Ett livskraftigt säkerhetssystem måste därför också grundas på världsvid solidaritet i insikt om att rättvisa och sociala och ekonomiska framsteg också utgör vitala beståndsdelar i en stabil världsord- nmg.

Försök att öka förtroendet är ett uttryck för strävan att uppnå gemensam säkerhet. Ett klimat av större förtroende kommer också att erbjuda en bättre grogrund för politisk dialog och ett betydelsefullt utbyte av idéer. En sådan dialog och ett sådant utbyte skulle klarlägga gemensamma intressen och identifiera de åtgärder som är nödvändiga för att förhindra att verbal konfrontation övergår till bruk av våld.”

Genom Helsingfors-konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (ESK) 1975 och slutdokumentet därifrån lades grunden för en process som syftar till ökad säkerhet i Europa baserad på samarbete istället för avskräckning och konfrontation. Stockholms- konferensen skall, enligt mandatet från Madrid-mötet, besluta om stegvis vidtagna ”nya, effektiva och konkreta åtgärder ägnade att skapa framsteg i stärkandet av förtroende och säkerhet samt uppnående av nedrustning”. Sådana framsteg skulle underlättas om avskräckningspolitiken ersattes av en politik baserad på ökad ömsesidig förståelse för varandras intressen och på en insikt om behovet av gemensam säkerhet.

Säkerheten kräver i dagens läge framför allt att ett globalt accepterat system för fredens bevarande skapas. Vad som behövs är en effektiv mekanism både för att hindra kärnvapenkrig (”nuclear crisis management”)7 och för att överhuvudtaget förebygga att konflikter mynnar ut i krigshandlingar. Sverige och övriga nordiska länder stöder FNs generalsekreterare i hans ansträngningar att stärka världsorganisationens och i synnerhet säkerhetsrådets roll i detta sammanhang.

2.3. Utveckling

Svält och skuldkris

Det är två överskuggande problem som idag karaktäriserar den ekonomiska och sociala situationen för den Tredje världen: de fattigaste u-ländernas försämrade situation och bristen på finansiella resurser för utveckling.

De senaste årens ekonomiska kris har ökat skillnaderna mellan olika grupper av u-länder. Exempelvis har Indien och Kina med relativt liten integration i världsekonomin liksom ett antal u-länder i Sydostasien klarat sig relativt bättre under lågkonjunkturen. Andra ländergrupper, som de hårt skuldsatta länderna i Latinamerika och de fattigaste råvaruexportberoende länderna i Afrika, har visat sig mer sårbara.

Sedan 1980 har det internationella biståndet till utvecklingsländernai stort sett stagnerat. Det ligger på en nivå långt från de mål som uppsatts och långt från den Tredje världens behov av utvecklingsre- surser. Genom stagnerande eller minskande bidrag från de största och rikaste industriländerna har denna biståndskris framför allt kommit att bli de multilaterala organens kris. Världsbankens utlåning på särskilt fördelaktiga villkor genom den internationella utvecklingsfonden (International Development Association, IDA) har minskat. Samtidigt har FNs utvecklingsprogram (United Nations Development Programme, UNDP) och flera andra biståndsgivande FN-organ hamnat i en resurskris.

Massfattigdomen fortsätter således att vara ett akut internationellt problem. En stor del av mänskligheten kan inte få sina grundläggan- de behov av mat, kläder, bostäder, utbildning, hälsovård och ett meningsfullt arbete tillgodosedda. Närmare en miljard människor är undernärda eller hotas av svält. Varje dag är det 40 000 barn som dör eller drabbas av obotliga skador därför att de inte får tillräckligt att äta. Värst drabbat är Afrika, som återigen utsätts för en svår svältkatastrof, särskilt i länderna söder om Sahara. Bland de direkta orsakerna till krisen är snabb folkökning, överutnyttjande av jorden, skövling av skogar och en förödande torka.

Den orimligt höga skuldsättning som många u-länder ådragit sig har flera samverkande orsaker. Bl a medförde den ökade tillgången på krediter under åren kring 1980 en skärpt kreditkonkurrens från de långivande ländernas sida. Många u-länder använde resurserna till överambitiösa industripro jekt eller i många fall till ren konsumtion. De akuta betalningssvårigheterna, som i stor utsträckning beror på det höga ränteläget i Förenta Staterna och på den amerikanska

dollarns starka ställning, utsätter det internationella finanssystemet för påfrestningar. Enligt en uppgift nyligen från Världsbanken innebär en uppgång i dollarräntan med 1/2 procent en ökning av de skuldtyngda u-ländernas räntebetalningar med ca två miljarder US $ per år.8 Långtgående åtgärder måste vidtas i de skuldtyngda länderna, för att få fart på exporten så att återbetalningsförmågan och därmed kreditvärdigheten kan återställas.

Hela anpassningsbördan kan inte läggas på länderna i Tredje världen. Detta skulle innebära risk för ökad social oro och politiska spänningar, som ökar det mänskliga lidandet och som kan leda till att allt fler demokratiska regimer i u-länderna faller och ersätts med diktaturer. Internationella kapitalresurser måste på ett samordnat sätt kanaliseras till de skuldtyngda länderna. Villkoren måste anpassas till varje lands speciella situation. Ofrånkomliga åtstram- ningsåtgärder bör i minsta möjliga utsträckning drabba de redan mycket fattiga.

U-ländernas huvudkrav är att få till stånd en ny ekonomisk världsordning. De begär därför globala förhandlingar om handel, råvaror, energiresurser, utveckling och finansiella frågor. Den alliansfria rörelsen (Non-Aligned Movement) och den sk 77- gruppen, som är u-ländernas samarbetsgrupp i FN-systemet, har vid upprepade tillfällen ställt krav på i-länderna att acceptera förändring- ar i det internationella ekonomiska systemet och att öka det offentliga biståndet till det överenskomna 0,7%-målet.

Vid den latinamerikanska ekonomiska konferensen i Ecuadors huvudstad Quito i januari 1984 begärde de skuldtyngda länderna på denna kontinent omförhandlingar av u-landslånen och åtgärder för att förbättra sina exportmöjligheter. Dessa krav har nyligen bekräf- tats vid ett latinamerikanskt möte i juni 1984 i Cartagena, Colombia. U-länderna hänvisar också i olika sammanhang till möjligheten att nyttja de resurser som idag slösas på kapprustning till fredlig utveckling i Tredje världen.

Den mest omfattande förhandlingen inom Nord/Syd-dialogen under 1983 var den sjätte konferensen om handel och utveckling (UNC- TAD VI), som ägde rum i Belgrad i juni. Endast några mindre framsteg gjordes vid denna konferens. Ett arbetsprogram lades fast för fortsatta diskussioner mellan i- och u-länder. Ett år efter konferensen måste man konstatera att den hittills inte bidragit till några avgörande förbättringar i u-ländernas situation. Den fjärde konferensen i augusti 1984 med FNs organisation för industriell utveckling, UNIDO, är nästa prov som det internationella utveck- lingssamarbetet ställs inför.

Sveriges politik

För Sverige och det svenska folket, som haft fördelen att kunna utveckla sitt samhälle utan något förhärjande krig under de senaste 170 åren, är solidariteten med de fattiga länderna ett centralt inslag i den svenska utrikespolitiken. Biståndet utgör en av hörnstenarna i våra ansträngningar att verka för internationell utjämning och avspänning. Solidaritetspolitiken syftar till att värna om de mindres och svagares roll i världssamfundet samt att stärka FNs roll och arbetsmöjligheter i u-länderna. Sverige bedriver därför både bilate- ralt och multilateralt en aktiv politik för att förbättra villkoren för människorna i u-länderna.

Riksdagen har fastslagit följande fyra huvudmål för det svenska biståndet:

D resurstillväxt

ekonomisk och social utjämning ekonomiskt och politiskt oberoende demokratisk samhällsutveckling

CICCI

Stödet åt FN är ett viktigt inslag i den svenska utrikespolitiken. Trots att FN lider brist på resurser och ofta handlingsförlamas på grund av svåra politiska motsättningar och procedurproblem, representerar världsorganisationen något oersättligt, nämligen människornas strä- vanden och förhoppningar om en bättre värld. Framför allt har organisationen möjlighet att skydda mindre och svagare länders rätt i en värld där annars makt och styrka brukar fälla utslaget. Sverige verkar för att FN skall få möjlighet att stärka sin position inte bara såsom fredsbevarande organ utan även i dess arbete på att främja ekonomisk och social rättvisa.

I de aktuella Nord/Syd-frågorna, som diskuteras i olika internatio- nella fora, stöder Sverige u-ländernas strävanden till ökat inflytande beträffande fördelningen av världens resurser. Statsminister Palme summerade i sitt anförande i oktober 1983 vid ett möte inom FNs livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) den svenska inställ- ningen. Han pekade bl a på följande nödvändiga åtgärder för att få till stånd en global ekonomisk återhämtning: D Tredje världens skuldbörda måste lindras genom nya långsiktiga lösningar och ökad kreditgivning från i-länderna D målsättningen om överföring till u-länderna av 0,7% av i- ländernas BNP måste uppfyllas vilket skulle innebära en fördubb- ling av de nuvarande resursöverföringarna [J Tredje världens export måste främjas så att dessa länders

upplånings- och återbetalningsförmåga stärks

El Internationella valutafonden och Världsbanken måste ges ökade resurser El de protektionistiska tendenserna i världen måste hejdas då de i första hand drabbar de ekonomiskt svagare länderna

2.4. Omställning

Världen är för närvarande vittne till den ojämförligt största militära satsningen i människans historia. Detta medför att många ställer frågan, om man inte måste använda jordens resurser på ett rationellare sätt än för tillverkning av allt mer kostsamma och destruktiva vapensystem.

Den långvariga ekonomiska kris som drabbat världsekonomin och inte minst de fattiga länderna har gett ökad näring åt debatten. Nedrustningsansträngningarna får inte bromsas av tveksamhet beträffande de ekonomiska och sociala konsekvenserna av en övergång till civil produktion. Det är därför nu mer angeläget än någonsin, att på nationell nivå utarbeta planer och skapa instrument för en stegvis omställning. Detta bör ske parallellt med och som ett komplement till förhandlingarna om nedrustning.

FN-studien 1981 om sambandet mellan nedrustning och utveckling har riktat uppmärksamheten på behovet av en dylik växelverkan och på nödvändigheten att man i varje land tar fram långsiktiga planer för övergång till ökad civil tillverkning. Frågan hade redan tidigare aktualiserats inom FN genom flera rapporter, den första 1962. Tio år senare presenterade en expertgrupp ledd av Alva Myrdal en ny FN-rapport, Disarmament and Development, som behandlar möjlig— heterna till omställning.

Även om frågeställningen varit aktuell under ett antal är, framför allt i Förenta Staterna där många initiativ tagits att finna lämplig alternativ produktion, har de faktiska resultaten hittills varit mycket begränsade.

Mellan 1963 och 1972 tog det amerikanska nedrustningsorganet Arms Control and Disarmament Agency (ACDA) initiativ till ett antal forskningsprojekt om effekterna av omställning. Kongressen har, sedan dåvarande senatorn George McGovern 1963 presenterade sitt första lagförslag angående omställning, så gott som årligen blivit förelagd förslag om långsiktig planering av övergång från militär till civil produktion. Stödet åt dessa initiativ har hittills varit otillräckligt för att beslut skulle kunna fattas om några konkreta åtgärder.

Enskilda forskare, forskningsinstitut, fackförbund framför allt International Association of Machinists and Aerospace Workers

) l

(IAM) samt lokala intressegrupper har gjort flera undersökningar, som visar att civil produktion skulle vara fördelaktig ur bl a sysselsättningsmässig synpunkt jämfört med vapentillverkning.

För frågor rörande nedläggning av militärbaser finns inom Förenta Staternas försvarsdepartement ett organ, Office of Economic Adjustment (OEA), som medverkar i planeringen av alternativ resursanvändning. En annan institution, Economic Development Administration (EDA) inom handelsdepartementet, stöder finan- siellt kommuner och företag att skapa alternativ civil sysselsätt- ning.

Intresset i Europa för omställningsfrågor är i dagens läge -— med en hög arbetslöshet och betydande försvarsbeställningar mycket svagt. Några ansatser på det fackliga planet har gjorts i Storbritannien och Västtyskland. Det mest kända exemplet är den detaljerade plan för civil produktion som de anställda vid Lucas Aerospace utarbetade när företaget 1976 hotades av en drastisk nedskärning i de militära beställningarna. I planen ingick en lista över ett hundratal tänkbara civila produkter som man föreslog bolaget att pröva. På grund av främst motstånd från företagsledningen genomfördes inte några av Lucas-arbetarnas förslag i praktiken.

Initiativet var dock inte helt förgäves. Det har kommit att spela en viktig roll såsom förebild och stimulans för fackliga organisationer och anställda vid andra europeiska försvarsindustrier. Det har pekat på möjligheten hur man kan gå till väga för att söka åstadkomma omställning, genom att de anställda själva engageras i arbetet på att föreslå alternativa civila projekt.

Under senare år har det svenska försvarets minskade beställningar gjort det till en ekonomisk nödvändighet även för flera svenska försvarsindustrier, att på ett eller annat sätt diversifiera sin produk- tion genom ökade civila satsningar. Dessa har dock inte skett utan betydande svårigheter. Flera civila projekt inom försvarsindustrin har misslyckats. Långsiktighet förenad med ett betydande ekono- miskt risktagande har emellertid gjort att en del civila satsningar även i helt militärt dominerade företag efter hand kunnat bli framgångs- rika.

Flera offentliga utredningar under senare år har tagit upp frågor rörande försvarsindustrins möjligheter att ställa om från militär till civil produktion. Statligt stöd till bl a flyg- och flygmotorindustrin har lämnats för att underlätta civila satsningar. Svensk fackförenings- rörelse — framför allt Metallindustriarbetareförbundet — driver bland sina medlemmar en aktiv upplysningskampanj i freds- och nedrust- ningsfrågor. Man behandlar i detta sammanhang även omställnings- problemen i försvarsindustrin.

2.5. Sambandet nedrustning — utveckling

Bakgrund

Under de senaste åren har världens militärutgifter ökat i en accelererande takt och är idag i det närmaste 25 gånger större än det totala biståndet till u—länderna. Varje minut används drygt 1,3 miljoner US$ (ca 11 miljoner kr) för militära ändamål och samtidigt dör 30 barn i u-länderna av svält, undernäring och sjukdomar. Även små minskningar av rustningarna skulle innebära, att situationen för miljontals människor i Tredje världen förbättrades, om dessa resurser kunde kanaliseras till olika hjälpprojekt.

Underutveckling i många länder har sin grund både i världsekono- mins struktur och i existensen av ett traditionellt klassamhälle. Den bestående ordningen har hindrat reformer och genomgripande ekonomiska och sociala strukturförändringar att komma till stånd. Icke desto mindre skulle ett mer omfattande och väl planerat bistånd till u-länderna vara utvecklingsfrämjande.

En ökad resurstillgång skulle i första hand nyttjas för trängande basbehov. Den skulle också bidra till att främja u-ländernas exportansträngningar och öka teknologiöverföringen från i-länder- na. Detta kunde i sin tur leda till att den världsekonomiska strukturen började ändras i linje med u-ländernas krav på en ny ekonomisk världsordning.

Att på detta sätt ställa de ständigt stigande rustningarna mot de otillfredsställda behoven hos två tredjedelar av världsbefolkningen, har under senare år fått en allt starkare moralisk genomslagskraft. Skriften World Military and Social Expenditures, som årligen utges av den amerikanska ekonomen Ruth Leger Sivard, och vars utgåvor 1980 och 1983 översatts till svenska (se litteraturförteckningen), belyser de absurda prioriteringarna i världens resursanvändning idag. (I betänkandets del 2 återges bl a några av de prioriteringar såsom de formulerats i de senaste årens utgåvor av denna skrift).

Internationella förslag

Den nuvarande tolkningen av de nationella säkerhetsintressena står alltjämt i vägen för konkreta beslut och mer genomgripande åtgärder för att på ett konstruktivt sätt utnyttja resurserna. Den ökade insikten om kapprustningens negativa effekter både för freden och för världsekonomin har emellertid lett till att flera förslag kommit fram om att koppla ihop nedrustning och utveckling.

Alltsedan 1950 har FNs generalförsamling behandlat och antagit en rad resolutioner som uppmanar till minskning av militärutgifterna och användning av frigjorda resurser för ekonomiska och sociala ändamål. FN-rapporten Disarmament and Development, som utar- betades av en expertgrupp ledd av Alva Myrdal och presenterades 1972, tog upp detta samband mellan nedrustning och utveckling. Expertgruppen underströk att bidragen till utvecklingssamarbetet , borde öka kraftigt även om resurser inte kunnat frigöras genom 1 nedrustning.

Sambandet mellan nedrustning och utveckling framgår också klart av slutdokumentet från FNs första särskilda möte om nedrustning 1978 och i besluten 1970 och 1980 om internationella utvecklingsstrategier för den Tredje världen. I slutdokumentet från 1978 års särskilda möte uppdrog generalförsamlingen åt generalsekreteraren att med hjälp av en grupp regeringsexperter studera sambandet mellan nedrustning och utveckling. Gruppen, som kom att bestå av representanter för såväl öst- och väststater som u-länder, överlämnade sin rapport till generalsekreteraren i september 1981. Generalförsamlingen godkän- de 1982 rekommendationerna i rapporten och anmodade medlems- länderna att vidta lämpliga uppföljningsgåtgärder.

Flera enskilda initiativ har också tagits. Redan 1955 framförde den dåvarande franske konseljpresidenten Edgar Faure ett förslag om att regeringarna skulle minska sina militärutgifter med en årligen stigande procentsats. En del av dessa besparingar skulle Överföras till en utvecklingsfond.

1978 presenterade den dåvarande franske presidenten Giscard dlEstaing i FN ett detaljerat förslag om upprättande av en interna- tionell nedrustningsfond för utveckling. Finansieringen skulle ske både genom frivilliga initialbidrag och genom inbesparade medel från nedrustning. President Mitterand återkom till detta franska förslag i sitt inlägg vid FNs generalförsamling 1983. (Frågan om en interna- tionell nedrustningsfond behandlas utförligare i kap 11).

Det är angeläget att det material som FN-gruppen sammanställde och de rekommendationer som den framlade beaktas av medlemsländer- na. Gruppens arbete bör också läggas till grund för nationella åtgärder som kopplar ihop nedrustning med ökade resursöverföring- ar till u-länderna.

Svensk inställning

Syftet med den nu utförda svenska studien är att för Sveriges del belysa vissa nationella aspekter av sambandet mellan nedrustning och utveckling. Den ger exempel på svenska försvarsresurser som vid

en internationell nedrustning kan omfördelas till andra ändamål, bl a resursöverföringar till u-länderna. Den belyser också de samhälls- ekonomiska konsekvenserna av en minskning av försvaret. En central uppgift för utredaren har varit att anvisa metoder och former för en långsiktig planering för omställning av resurser, som vid en nedrustning skulle frigöras inom försvaret och försvarsindustrin.

En sådan planering för omställning bör verkställas i så många länder som möjligt. Den lägger en stabil ekonomisk grund för övergång från militär till civil produktion och bidrar på så vis till att underlätta förhandlingar om en nedrustning. Planeringen är ett komplement till och bör genomföras parallellt med sådana förhandlingar och ansträngningarna att söka skapa en rättvisare fördelning av jordens resurser.

Både säkerhetspolitiska och ekonomiska skäl talar för att man på detta sätt skulle kunna skapa bättre förutsättningar för ett fredligare och rättvisare samhälle. Om ansvariga politiker vore beredda att planera och organisera för en sådan utveckling skulle detta gagna nedrustningsförhandlingarna och den s k Nord/Syd-dialogen om en ny ekonomisk världsordning. Genom en målmedveten politik bör Sverige kunna visa att detta både är möjligt och fördelaktigt.

Noter

1 Tim Garrison and Pyare Shirpari: The Russian threat, Its myths and realities, London 1983, sid 6. 2 I angivna antal NATO-soldater har inräknats ca 500 000 franska. Antalet soldater från Warszawapakten i Europa inkluderar inte sovjetiska styrkor i Sovjetunionen med undantag av soldater baserade på Kola-halvön och Trans-Kaukasien. 3 Se NATO and the Warsaw Pact Force Comparison, (NATO Information Service). Brussels 1984. 4 Carl Sagan: Nuclear war and climatic catastrophe: Some policy implica- tions, (Foreign Affairs, Winter 1983/84). 5 Se bl a World Armaments and Disarmament. SIPRI Yearbook 1984, sid 63 6 Se bl a World Armaments and Disarmament. SIPRI Yearbook 1984, sid 13. 7 Se bl a Bulletin of the Atomic Scientists (J une/J uly 1984) , sid 24, ”Nuclear crisis management”. 8 Se Dagens Nyheter, 27/6 1984: Ny räntehöjning i USA (Jan Magnus Fahlström).

Litteratur

The Aftermath. The human and ecological Consequences of Nuclear War. Edited by Jennie Peterson for AMBIO, New York 1983. Bistånd i kris. En bok om svensk u-landspolitik (Redigerad av

l Christian Andersson, Lars Heikensten, Stefan de Vylder).

l Stockholm 1984.

l Disarmament and Development. Report of the Group of Experts on [ the Economic and Social Consequences of Disarmament. United l Nations, New York 1972.

Disarmament and World Development (Edited by Richard Jolly) Oxford 1978.

! Economic and social consequences of the arms race and of military expenditures. United Nations, New York 1978 (Sales No. E.78.IX.1). Economic and social consequences of the arms race and its extremly harmful effects on World Peace and Security, United Nations, (A/37/386, 27 sept 1982). Fred och Säkerhet, debatt och analys 1982 83. Redigerad av Bo Huldt och Erik Holm, Utrikespolitiska institutet, Stockholm 1983. Från militär till civil produktion. Arbetsgruppen för svensk folkriks- dag för nedrustning, Stockholm 1981. P.C. Jersild: Efter floden. Stockholm 1982. Kärnvapenkrig, ett scenario för vår tid (Prisma, Kungl Vetenskaps- akademien, Ambio). Stockholm 1983. The Military Balance 1983 1984. The International Institute for Strategic Studies, London 1983. (Finns översatt till norska: Militaerbalansen 1983/84. Den norske Atlanterhavskommitté, Oslo 1983). Alva Myrdal: The Game of Disarmament, (revised and updated edition), New York 1982. Nedrustningskonferensen som blev en folkväckelse. Rapport om FNs andra specialsession om nedrustning (SSDII) New York juni/ j uli 1982. Arbetsgruppen för Svensk Folkriksdag för Nedrust- ning, Malmö 1983.

Nord-Syddialogen. Utrikesdepartementet (Skriftserien UD informe- rar), Stockholm 1982.

Jonathan Schell: The Fate of the Earth. New York 1982. (Svensk översättning: Jordens öde). Ruth Leger Sivard: Världens militära och sociala utgifter. (Utgåvor-

na 1980 och 1983). Stockholm 1981 respektive 1984.

Sweden and International Development Co-operation, SIDA, Stockholm 1983.

World Armaments and Disarmament. SIPRI Yearbook 1984, London and Philadelphia, 1984. Världen och kärnvapnen. FNs kärnvapenstudie under ordförande- skap av Anders Thunborg. Folk och Försvar, Stockholm 1981.

II Försvaret och försvarsindustrin

3. Säkerhetspolitiken och försvaret

3.1. Strategisk och politisk bakgrund

De försvarsinsatser som görs i Sverige styrs av beslut av regering och riksdag. De är baserade på en omfattande analytisk verksamhet som bl & tar sig i uttryck i regelbundet återkommande försvarsutredning- ar. Dessa utredningar innehåller överväganden om landets säker- hetspolitiska mål och medel. Totalförsvaret är ett av flera sådana medel. Det är i detta sammanhang av intresse hur totalförsvaret länkas till den övergripande Säkerhetspolitiken.

Kapitlet inleds med en översikt av Sveriges geopolitiska läge. Vidare beskrivs kortfattat den svenska säkerhets- och försvarspolitiken. Slutligen redovisas totalförsvarets olika komponenter.

Sveriges geopolitiska läge

Läget i norra Europa har under lång tid karakteriserats av lugn och stabilitet. I över ett tredjedels sekel har det säkerhetspolitiska mönstret i Norden fortbestått trots yttre påfrestningar och ett tidvis kyligt internationellt klimat. Detta mönster har bestämts och utformats genom självständiga beslut i de nordiska länderna alltefter deras historiska erfarenheter och säkerhetspolitiska intressen.

Sverige vill med fasthet slå vakt om och fullfölja sin traditionella neutralitetspolitik. Genom alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig söker vårt land värna sin frihet och sitt oberoende. Neutrali- tetspolitikens framgångsrika fullföljande under två världskrig har på ett avgörande sätt påverkat de svenska bedömningarna. En fortsatt neutralitetspolitik framstod efter det andra världskriget som det närmast till hands liggande alternativet. En bärande tanke var övertygelsen att Sveriges säkerhet bäst gagnades av en uttunning av militärpakternas närvaro och inflytande i det nordiska området.

Finland för också en neutralitetspolitik. Landet har intima och aktiva kontakter med övriga nordiska länder inom ramen för det traditio-

nella samarbetet på det nordiska planet. Finland upprätthåller vidare ett stabilt och förtroendefullt förhållande till Sovjetunionen på grundval av vänskaps-, samarbets- och biståndspakten.

Genom att Danmark, Norge och Island anslöt sig till NATO kom de nordiska länderna att säkerhetspolitiskt gå olika vägar. Detta har emellertid inte lett till någon spänning som vid blockgränserna i Centraleuropa. Finlands och Sveriges neutralitetspolitik har förhind- rat uppkomsten av bredare direkta konfrontationsytor mellan stormaktsblocken i det nordiska området. Endast på ett ca 200 km långt avsnitt vid ishavskusten i norr löper NATOs och Warszawa- paktens gränser direkt samman.

Danmark och Norge har försett sitt NATO-engagemang med den reservationen att de inte tillåter stationering på sina territorier av främmande trupp och av kärnvapen i fredstid. Även i övrigt har de ensidigt ålagt sig militära begränsningar i sina östligaste delar (Bornholm respektive Finnmark).

Vad som förenar de nordiska länderna är en gemensam demokratisk idé- och kulturtradition, ett relativt ekonomiskt välstånd och ett stort mått av social sammanhållning. Även om meningsskiljaktigheter uppstår dem emellan, bevarar man viljan att komma överens och visar respekt för varandras ställningstaganden. Att på detta sätt kunna finna fredliga lösningar på eventuella konflikter är en styrka från säkerhetspolitisk synpunkt som också bidragit till att bibehålla stabiliteten i Nordeuropa.

Nordeuropa betraktas av maktblocken inte längre som ett flankom- råde av perifert intresse. Supermakternas intresse för Nordeuropa har blivit större och mera närgånget, när det strategiska läget förändrats och spänningen ökat i övriga Europa eller andra delar av världen.

Den tilltagande marina aktiviteten i Nordatlanten och Norska havet liksom uppträdandet av kärnvapenbestyckade ubåtar i Östersjön berör de nordiska länderna. Även den framtida möjligheten av nya luft- eller havsbaserade kärnvapenbärare i närheten av det nordiska området, exempelvis kryssningsmissiler, kommer att påverka den strategiska situationen för de nordiska länderna.

De båda stormaktsblockens ökade intresse för Nordeuropa beror praktiskt taget helt på den globala maktkampen mellan supermak- terna. Förändringar i den strategiska balansen och förstärkandet av de sjömilitära stridskrafterna i vårt närområde utgör en påtaglig realitet i dagens läge. Blockens militära dispositioner berör därför i växande grad de nordiska ländernas situation. Sverige och övriga nordiska länder har alltså ett säkerhetspolitiskt intresse av att främja

avspänningen och aktivt verka för nedrustning och förtroendeska- pande åtgärder.

Sverige är till ytan lika stort som Västtyskland, Schweiz, Österrike, Nederländerna och Belgien tillsammans, men har endast 8,5 miljoner invånare jämfört med över 100 miljoner i dessa länder. För att försvara ett så vidsträckt och glesbefolkat land måste hela folket i mobiliseras, i synnerhet som man får räkna med att ett eventuellt framtida krig blir totalt, dvs att det drabbar hela befolkningen och alla samhällsfunktioner.

Av dessa skäl har Sverige ett totalförsvar, som utnyttjar hela det fredstida samhällets resurser. Alla civila och militära resurser är samordnade för att kunna möta hot och försvara landet. Det militära försvaret bygger på en allmän värnplikt och en snabb mobilisering av alla vapenföra män. Det kompletteras av ett civilförsvar och ett ekonomiskt försvar där deltagande för både män och kvinnor regleras av pliktlagar.

Säkerhetspolitiken

litik lades senast fast genom 1982 års försvarsbeslut, som grundade sig på förslag från 1978 års försvarskommitté. Det svenska försvarets utformning bestäms ytterst av de målsättningar om frihet och

l Den långsiktiga inriktningen av Sveriges säkerhets- och försvarspo- l

oberoende, som uttrycks genom Säkerhetspolitiken. Detta mål formuleras på följande sätt:

”Sveriges säkerhetspolitik, liksom andra länders, syftar till att bevara landets oberoende. Vårt säkerhetspolitiska mål bör därför vara att i alla lägen och, i former som vi själva väljer, trygga en nationell handlingsfrihet för att inom våra gränser bevara och utveckla vårt samhälle i politiskt, ekonomiskt, socialt, kulturellt och varje annat hänseende efter våra egna värderingar samt i samband därmed utåt verka för internationell avspänning och en fredlig

”[ utveckling .

Fram till mitten av 1960-talet var Säkerhetspolitiken främst inriktad på att möta militära och försörjningsmässiga hot. Naturligt nog blev neutraliteten samt försvars- och handelspolitiken de dominerande instrumenten för att uppfylla det säkerhetspolitiska målet. Det var bl a erfarenheterna från andra världskriget och den avspärrning som Sverige genom kriget utsattes för, som satte sin prägel på den säkerhetspolitiska planeringen.

Under årens lopp har det internationella samarbetet mellan länderna ökat. Förenta Nationerna har fått allt fler och större uppgifter att fylla. På det ekonomiska området har de internationella kontakterna vidgats och utrikeshandeln växt snabbt. För Sveriges del har det

ekonomiska samarbetet med omvärlden tagit sig uttryck i bl a medlemsskapet i EFTA och frihandelsavtalet med EG.

Parallellt med att det internationella samarbetet intensifierats, har emellertid de militära rustningarna runt om i världen ökat och de ekonomiska och sociala klyftorna mellan världens rika och fattiga länder vidgats. För att begränsa rustningarna och minska riskerna för krig inleddes nedrustningsförhandlingar. För att minska klyftorna och åstadkomma ökad rättvisa började industriländerna i ökad omfattning ge bistånd till länder i tredje världen. För svensk del tog sig detta uttryck i ett växande svenskt utvecklingssamarbete med u-länderna.

Mot denna bakgrund breddades successivt säkerhetspolitikens inne- börd. Den kom också att innefatta det fredsbefrämjande internatio- nella samarbete som på sikt minskar riskerna för krig och andra konflikter. Nedrustningsarbetet och biståndet blev vid sidan om neutralitets-, försvars- och handelspolitiken viktiga element i säker- hetspolitiken.

Samhällsutvecklingen i Sverige och den ökade internationella arbetsfördelningen har inte bara lett till förbättrad ekonomisk standard. De har även inneburit intensivare kontakter med omvärl- den och medfört att Sverige blivit mer beroende av andra länder för sin försörjning med varor och förnödenheter. Framför allt vid oljekrisen 1973 74 stod det klart hur känsligt Sveriges fredstida ekonomiska utveckling var för avbrott i importen av viktiga varor. Begreppet fredskris införlivades i den säkerhetspolitiska planeringen och det ekonomiska försvaret fick nya uppgifter vid sidan om den traditionella försörjningsberedskapen.

Idag används begreppet säkerhetspolitik som en sammanfattning på alla de åtgärder som statsmakterna vidtar för att landets frihet och oberoende ska kunna bevaras inför yttre hot, samt för att minska riskerna för sådana motsättningar och konflikter i världen som kan hota landets säkerhet. Säkerhetspolitiken formas således idag genom en samverkan av åtgärder på flera områden framför allt utrikespoli- tiken (bla nedrustnings-, handels- och biståndspolitik) och försvars- politiken.

Sverige för i fred en alliansfri politik som syftar till neutralitet i krig. Denna neutralitetspolitik är inte internationellt garanterad såsom den schweiziska eller lagfäst som den österrikiska. Det är Sverige självt som tolkar och bestämmer innehållet i sin neutralitetspoli- tik.

Sveriges möjligheter att med bibehållen frihet och självständighet stå utanför krig och allvarligare konflikter anses sålunda bäst främjas

genom en alliansfri politik stödd av ett efter våra förhållanden starkt försvar. Sveriges avsikt och vilja att kraftfullt hävda den territoriella integriteten, såväl i fred som under neutralitet i krig, har på senare tid demonstrerats genom de skärpta bestämmelser som gäller till skydd l mot ubåtskränkningar.

För att vara effektiv måste denna politik vinna trovärdighet i omvärlden. Det är den samlade styrkan hos de säkerhetspolitiska åtgärderna som skall skapa tillit i omvärlden till Sveriges förmåga att kunna försvara sig mot angrepp, liksom även för vårt lands vilja att stå utanför alla allianser och att i händelse av krig förhålla sig neutralt.

Försvarspolitiken

Genom försvarspolitiken får det svenska totalförsvaret i dess olika delar — militärt, civilt, ekonomiskt m m — sin organisation och sina uppgifter. Det innebär att totalförsvarets utformning och inriktning bestäms av de yttre hot som statsmakterna anser att Sverige kan

, komma att bli utsatt för om världsläget försämras. Ett eventuellt krig i Europa mellan NATO och Warszawapakten utgör det allvarligaste hotet.

Ett krig i Europa kan få förödande konsekvenser inte bara för de , direkt inblandade. Anhopningen av förstörelsemedel — framför allt l kärnvapen inom de bägge maktblocken gör att militära angrepp i idag är ett orimligare medel än någonsin för att förverkliga politiska ' mål. Trots detta kan väpnade konflikter mellan blocken inte uteslutas.

Genom sitt politiska och militära stöd till länder utanför Europa blir supermakterna direkt eller indirekt engagerade i lokala krig och konflikter på andra håll i världen. Häri ligger en risk för direkt militär konfrontation mellan USA och Sovjetunionen. Framför allt gäller detta när supermakterna anser att deras vitala intressen står på spel. Det är också fallet när deras möjligheter att kontrollera de krigförande parterna är små eller då en snabb händelseutveckling skapar risker för felbedömningar och överreaktioner. En super- maktskonfrontation i t ex Mellanöstern, Centralamerika eller Södra Afrika skulle kunna sprida sig till den europeiska kontinenten. Det kan exempelvis ske om en part hamnar i svårt underläge och som motdrag sätter sina strategiska styrkor i larmberedskap eller slår till mot den andra partens transportvägar.

Men även lokala konflikter i Europa, särskilt kring gränsen mellan NATO och Warszawapakten, kan leda till militära ingripanden som ställer supermakterna i direkt militär konfrontation. Den senaste

försvarskommittén, som lade fram sitt slutbetänkande 1981, gjorde emellertid den bedömningen, att ett medvetet igångsatt krig mellan blocken i Europa är föga sannolikt. Man kan emellertid inte helt bortse från riskerna. Ett krig i Europa skulle, menade man, få så stora konsekvenser för Sverige att dylika risker måste påverka svensk säkerhetspolitik.2

Ett sådant krig skulle knappast bli av ”andra världskrigs-modell”. Riskerna för en upptrappning till kärnvapennivå skulle göra parterna återhållsamma när det gäller målen för deras militära operationer. I ett inledningsskede är risken istället större för begränsade geogra- fiska framstötar på den europeiska kontinentens flanker för att pressa det andra blocket till politiska eftergifter. Ett kärnvapenkrig kan givetvis inte uteslutas och skyddsåtgärder förbereds av Sverige för denna eventualitet. Det scenario som mer än andra präglar svensk försvarspolitisk planering grundas emellertid på risken för ett med konventionella stridskrafter inlett krig i Europa.

Oberoende av hur ett eventuellt framtida krig mellan supermakterna skulle kunna uppstå, är det en av de viktigaste militära uppgifterna för Sovjetunionen att säkra sina strategiska ubåtars rörelsefrihet och överlevnad. Dessa är stationerade i Murmansk-basen vid Ishavet. Den sovjetiska s k Norra Marinen har som huvuduppgift att skydda ubåtarnas operationsområden. Genom att en stor del av Warszawa- paktens marina reparations- och underhållsresurser finns vid ham- narna i Östersjön har utloppen ur Östersjön stor strategisk betydelse för båda maktblocken.

I samband med utbrottet av ett krig anser NATO att det är en central militär uppgift att försvara Norge och att skydda sina förbindelselin- jer över Atlanten. För att stärka försvaret av Norge har avtal träffats

om förhandslagring i Norge av tung utrustning för NATO-styrkor- na.

Slutsatsen är att en kapplöpning mellan NATO och Warszawapakten om de strategiska positionerna vid haven i norr skulle sätta igång redan i inledningen av ett krig i Europa. Svenskt territorium kunde då bli av intresse som ett möjligt genomgångsområde till lands eller i luften. Försvarskommittén räknade med att svenskt territorium kan komma att hotas redan på ett tidigt stadium av en konflikt.

På diplomatisk väg kan olika krav på eftergifter från svensk sida komma att ställas i samband med en storkonflikt. Man kan kräva att Sverige uppger sin neutralitet eller går med på basering av främmande trupp. Kraven kan också avse transitering av trupp genom Sverige. Man får räkna med att hot om ett militärt angrepp kommer att finnas i bakgrunden vid sådana framställningar. Vid ett

krig i Europa riskerar således Sverige att tidigt bli indraget i krigshandlingarna. Men Sverige skulle inte vara ett primärt mål för något av maktblocken i ett sådant krig.

Om Sverige skall kunna undvika att dras in i ett framtida krig i Europa, är en av grundförutsättningarna att de båda krigförande parterna kan lita på att Sverige håller fast vid målet att förbli neutralt. Sverige skall också kunna förhindra att kränkningar av svenskt område leder till att landet blir en krigsskådeplats. Viktigt är även att försvaret är tillräckligt starkt, så att en tänkbar angripare måste räkna med så stora förluster att han avstår från angrepp.

"Totalförsvaret är en hela svenska folkets angelägenhet

och skall bygga på medborgarnas personliga insatser, som för vapenföra manliga medborgare grundas på allmän värnplikt. Det skall ge uttryck för vår vilja att bevara landets frihet."

VÄRNPLIKT

ALLMÄN 18—47 AR l

ClVILFÖRSVARS— PLIKT , 16-65 AR

ALLMÄN TJANSIEPLIKT 16—70 AR

Figur 3.1 Befolkningens delaktighet i totalförsvaret.

FAKTARUTA: TOTALFÖRSVARETS MÅLSÄTTNING

1972 fastställde riksdagen i huvudsak den målsättning för totalförsvaret som idag gäller. Den bekräftades i 1977 års försvarsbeslut och med undantag för en mindre, formell ändring vid försvarsbeslutet 1982. Målsättningen, som har karaktären av en allmän politisk manifestation, har följande lydelse:

1 Totalförsvaret är en hela svenska folkets angelägenhet och skall bygga på medborgarnas personliga insatser, som för vapenföra manliga medborgare grundas på allmän värnplikt. Det skall ge uttryck för vår vilja att bevara landets frihet.

2 Totalförsvaret skall vara så förberett för kriget att det verkar fredsbevarande. Det skall därför ha sådan styrka, sammansättning och beredskap att ett angrepp mot Sverige fordrar så stora resurser och uppoffringar samt tar så lång tid att de fördelar som står att vinna med angreppet rimligen inte kan bedömas värda insatserna.

Totalförsvaret skall snabbt kunna höja beredskapen och utveckla full styrka.

Totalförsvaret skall vara så utformat att det kan motstå skilda angrepps- former och verka i olika militärpolitiska lägen.

Totalförsvaret skall vara så utformat att resurser kan avdelas för svenskt deltagande i Förenta Nationernas verksamhet i syfte att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet.

3 Under fredstid och under krig mellan främmande makter varunder Sverige är neutralt skall försvarsmakten avvisa kränkningar av vårt territorium. Civilförsvaret jämte andra berörda grenar av totalförsvaret skall vidta åtgärder för att skydda befolkningen mot skadeverkningar på grund av krig i vår omvärld. Det ekonomiska försvaret skall bidra till att trygga vår försörjning om vårt land blir hänvisat till egna försörjningsre- surser på grund av i vår omvärld inträffade konflikter.

4 Om Sverige utsätts för angrepp skall försvarsmakten möta detta och i det längsta förhindra att angriparen får fast fot på svensk mark. I varje del av landet skall bjudas segt motstånd, om så erfordras även i form av det fria kriget. Civilförsvaret skall skydda befolkning och egendom mot skador av fientliga anfall samt rädda överlevande vid sådana anfall. Folkförsörjningen i vidaste bemärkelse skall tryggas genom det ekono- miska försvaret. En fast försvarsvilja skall vidmakthållas och varje försök att undergräva vår motståndsanda och tilltron till vår förmåga att motstå angreppet skall motverkas genom psykologiskt försvar. Sjukvård, socialvård, polisväsende, kommunikationer samt annan samhällelig verksamhet skall anpassas med hänsyn till inriktningen av de samlade försvarsansträngningarna.

5 Totalförsvarets olika delar skall samverka och understödja varandra i syfte att nå största möjliga försvarseffekt.

3.2. Det svenska försvaret

Begreppet totalförsvar används som samlingsnamn på alla de verksamheter som bidrar till landets försvar. Inom totalförsvarets ram bedrivs så skilda verksamheter som utbildning och övning för krig, jordbruksstöd, administrativ rationalisering och museiverksam- het. Genom den allmänna värnplikten, civilförsvarsplikten och den allmänna tj änsteplikten berör totalförsvaret så gott som hela Sveriges befolkning.

Utgifterna för totalförsvaret beräknas för budgetåret 1984/85 uppgå till 25 250 miljoner kr, vilket motsvarar 8,1 procent av statsbudgetens totala utgifter och ca 3,4 procent av bruttonationalprodukten (BNP).3 Vid jämförelse med ett urval andra länder hamnar Sverige i en mellangrupp av länder med olika politiska system och på olika utvecklingsnivå (se tabell 3.1). Visserligen avser jämförelsen endast utgifterna för det militära försvaret, varför andelarna då blir något lägre, men det påverkar knappast helhetsbilden på något avgörande sätt.

Tabell 3.1 Militärutgifternas andel av BNP 1983 för ett urval länder (procent).

Land

Israel 19 ,2*1 Syrien 14,82 Sovjetunionen 8 ,7"2 Grekland 7 ,1 USA 6,9 Pakistan 6,41 Storbritannien 5 ,6 Turkiet 4 ,9 DDR 4 ,5*1 Frankrike 4 ,2 Västtyskland 3 ,4 Nederländerna 3 ,3 Sverige 3,31 Tjeckoslovakien 3 ,2*1 Indien 3,11 Danmark 2,51 Kanada 2,1 Finland 1 ,6 Österrike 1 ,2 Japan 1 ,01 Brasilien 0,61 Mexico 0,51

Källa: SIPRIS Yearbook 1983 och 1984 * Osäker uppgift, SIPRIS uppskattning 1 Uppgiften avser 1982 2 Uppgiften avser 1981

Enligt beräkningar som gjordes för FNs expertgrupp om sambandet mellan nedrustning och utveckling utgjorde 1980 världens samlade militärutgifter ca 6 procent av världens BNP. Det är nästan dubbelt så mycket som satsas på hälso- och sjukvård. Sveriges militärutgifter, som utgör ca 0,6 procent av världens totala militärutgifter, uppgår till ungefär hälften av vad som i Sverige satsas på hälso- och sjukvård.

Figur 3.2 Totalförsvarets olika delar.

Militärt försvar

! " 'Ä/Å/ff/

Civilförsvar

Antalet fast anställda inom totalförsvaret uppgår till ca 52 000 personer. Av dessa är 45 600 anställda inom det militära försvaret. Den samlade sysselsättning som direkt beror på försvaret är emellertid avsevärt större, eftersom ett stort antal människor är sysselsatta inom näringslivet med produktion av varor och tjänster för försvaret.

Organisatoriskt består totalförsvaret av det militära försvaret, civilförsvaret, ekonomiskt försvar samt övrigt totalförsvar. Dessa olika delar skall nu behandlas något närmare.

Det militära försvaret

Det militära försvarets uppgifter

Det militära försvarets inriktning läggs fast för fem år i taget av regering och riksdag. Riksdagens beslut föregås av flera års arbete i parlamentariska försvarsutredningar, där man utifrån övergripande säkerhetspolitiska bedömningar tar ställning till enskilda planerings- frågor inom försvaret. Under 1984 tillsattes en ny försvarskommitté, som skall lämna underlag för 1987 års försvarsbeslut. Försvarets nuvarande inriktning lades fast i 1982 års försvarsbeslut och refereras bl a i budgetpropositionen för 1983/84.4 Försvarsministern anför där bl a följande om det militära försvarets inriktning:

”Försvar mot invasion är liksom tidigare det militära försvarets främsta uppgift. I planeringen förutsätts att den styrka som en angripare kan avdela för ett angrepp mot vårt land är begränsad genom att huvuddelen av resurserna måste avdelas mot en huvudmotståndare.”

Försvarsministern anför vidare att:

”För att vår neutralitet skall bli respekterad vid krigi vårt närområde måste vårt militära försvar ha en sådan styrka och sammansättning att ingen finner det förenligt med sina intressen att utnyttja svenskt territorium. Vi måste också kunna upptäcka och avvisa kränkningar av svenskt territorium och skydda den trafik som vi enligt neutralitetsrätten är skyldiga att medge.

Respekten för det svenska territoriets integritet måste grundläggas och upprätthållas redan i fredstid genom att vårt militära försvar har förmåga att upptäcka och möta kränkningar”.

Det militära försvarets främsta uppgift, i fredstid såväl som i krigstid, är således att verka krigsavhållande och hos omvärlden inge en sådan respekt att angrepp mot, och kränkningar av, Sveriges territorium undviks.

Om ett angrepp trots allt skulle ske är målet för invasionsförsvaret enligt den militära terminologin, att ”möta, hejda och slå” angripa- ren innan denne har fått fotfäste på svenskt territorium. Vid en kustinvasion skall angriparen åsamkas kännbara förluster redan under transporten över sjön och genom luften. Om en angripare skulle lyckas att få fotfäste, skall försvaret ”föra en uthållig fördröjningsstrid”, dvs inriktas på att göra angriparens operationer så tidsödande och förlustbringande som möjligt.

Utvecklingen i allmänhet av maktblockens flygstridskrafter samt tillkomsten av främst kryssningsmissiler har föranlett att betydelsen av luftförsvaret betonas än mer än tidigare. Vidare innebär den vapentekniska utvecklingen att anfall kan komma med kortare varsel än tidigare. Försvaret måste därför kunna mobiliseras snabbt. För att man ska få varsel om ett stundande anfall så tidigt som möjligt har underrättelsetjänsten ökat i betydelse under senare år.

Styrkan i det militära försvaret skall enligt målen inte tillåtas variera i takt med tillfälliga förändringar i den säkerhetspolitiska miljön, eftersom det tar lång tid att utbilda personal och anskaffa viktigare materiel. Mot den bakgrunden är det en viktig uppgift för försvaret att upprätthålla en flexibel planering och en smidig organisation, som kan disponeras om vid förändringar i det militärpolitiska läget. Prioriteringar av olika delar av det militära försvaret, även med avseende på försvarets inriktning på olika områden av landet, sker på basis av de allmänna säkerhets- och försvarspolitiska överväganden som försvarsutredningarna gör. Exempelvis betonade den senaste utredningen försvaret av landets norra och södra delar mer än försvaret av landets mellersta delar. Men, som utredningen lade till:

”Detta får dock inte leda till att det blir gynnsammare för en angripare att utnyttja de mellersta delarna av landet. Det är dessutom viktigt att det militära försvaret kan omdisponeras vid förändringar i situationen.” 5

Att rationalisera och effektivisera organisationen är en viktig uppgift för det militära försvaret redan av säkerhetspolitiska skäl. Mot bakgrund av att de senaste årens kärva allmänekonomiska klimat i viss mån även har drabbat försvaret, har den uppgiften dessutom fått ökad betydelse.

Inom det militära försvarets uppgifter faller också att ställa resurser till förfogande för FNs fredsbevarande operationer. Uppgiften omfattar rekrytering och utbildning av en beredskapsstyrka för FN-tjänst samt av observatörer och av personal för katastrofhjälp. Sverige har fn en bataljon (ca 800 man) i FN-tjänst stationerad på Cypern samt ett antal observatörer i tjänst inom FNs observatörs-

styrkor i Mellersta Östern, Indien, Pakistan och Korea. Under år 1984 utbildas även ett sjukhuskompani för tjänstgöring i södra Libanon.

Det militära försvarets organisation

Det militära försvaret består av två organisationer, en krigsorgani- sation och en fredsorganisation. Krigsorganisationen skall mobilise— ras i händelse av krig medan fredsorganisationen genom utbildning, materielanskaffning osv i fredstid skall upprätthålla krigsorganisatio- nens förmåga och effekt.

Fredsorganisationen är uppdelad i de tre försvarsgrenarna armén, marinen och flygvapnet samt i staber för operativ ledning och gemensamma myndigheter för administration, befälsutbildning, materielanskaffning, forskning och utveckling rn m. Armén är vidare uppdelad i nio truppslag såsom infanteriet, artilleriet, luftvärnet etc och marinen är uppdelad i flottan och kustartilleriet. I krigsorgani- sationen gäller inte uppdelningen i försvarsgrenar, utan där talar man om olika typer av förband såsom arméförband, marinförband osv.

Den starka uppdelningen i försvarsgrenar inom försvarets fredsorga- nisation innebär bl a att varje försvarsgren i princip ombesörjer sin egen utbildning, sin egen planering m m. Samverkan sker främst inom de högsta staberna och inom ramen för de gemensamma myndigheternas verksamhetsområden (se vidare nedan).

Bägge organisationerna bygger, som framgår av den ovan citerade målsättningen för totalförsvaret, på principen om allmän värnplikt. Värnplikten gäller alla vapenföra män upp till 47 års ålder. Den består av grundutbildning och repetitionsutbildning. Den förra varierar mellan 7,5 och 15 månader och den senare omfattar upp till fem omgångar om vardera 2 — 3 veckor. Budgetåret 1983/84 genomgår ca 50 000 personer grundutbildning och ca 116 000 personer repetitionsutbildning.

Grundutbildningen sker inom fredsorganisationen. Repetitionsut- bildningen sker däremot främst genom 5 k krigsförbandsövningar inom krigsorganisationen.

Genom den allmänna värnplikten varierar grundutbildningens omfattning med variationer i befolkningsutvecklingen, vilken där- med avgör behovet av fredsorganisation. På grund av att all värnpliktig personal skall inlemmas i krigsorganisationen, har befolkningsutvecklingen även ett visst inflytande på krigsorganisa- tionen delvis oberoende av den säkerhets- och militärpolitiska situationen.

Krigsorganisationen består totalt av ca 850 000 personer varav ca 800 000 är värnpliktiga. Fördelningen på olika typer av förband framgår av följande sammanställning och illustrationer. Den opera-

Figur 3.3 Försvarsmak- tens mobilisering.

FREDSTJG. FÖRSVARSM K" Frön fredsförbqnden PERSONAL TENS FORDON

ffs-M'—:—'-—.=1.=iif*.f

.. . , gta—.,..- .;-_ .- ' " '

VÄRNPLIKTIGA _,

RESERVOFF. FORDON MM OVRIGT LOTTOR M FL Frön samhället i övrigt

Föltförband Lokolförsvarsförbond Fördelningsstaber med stobs- Ca 100 bataljoner och sambandsförband Ca 400—500 självständiga Ca 70 självständiga infanteri-, kompanier pansar-, adilleri- och Totalt co 300000

luftvärns(robot)-bata|joner

24 infanteri- och norrlandsbrigader (motsv) 5 ponsar- och mekaniserade brigader

Totalt ca 300000

Hemvärnet 1 10000 Armén totalt ca 700000

Flottan Kustartilleriet 12 ubatar Kustartilleribrigader 2 |agare Spörrbataljoner och spörr- l2 robotbötar

6 torpedbåtar lé patrullbåtar

l5 vedettbätar 3 minfartyg och hjölpminfartyg Minsvepare och hjölpminsvepare Helikoptrar Lednings- och basförband

kompanier (fasta och rörliga) , Kustartilleribalaljoner Minutlöggningsdivisioner Kustjägarkompanier Artilleri- och robolbatterier Lednings- och underhålls— förband

Flygvapnet C0 12 jaktfly divisioner Ca 1 transportflygdivision (Cca 220 fly p an) '='-.? 20 ? tranzporcliflylggäupper a 5 d | tl kfl - __ a som on 5 yg 1v1510ner divisiörhichuhnggglåfa yg %* & Ca 5 spaningsflyggrupper ottackfl divisione var **a-x— ———= Ca 10 helikoptergrupper (ca 150yfygp|an) r ”N., " TJ) ' Basbataljoner '? Stridslednings- och luft—

* ä i». bevakningsbataljoner

år! No

(ca 55 flygplan) *?

l

Ca 6 spaningsflygdivisioner Wie '

Försvarsmakten totalt ca 850000 (inkl hemvärn)

Kollo Forsvarshondboken

Figur 3.4 Försvarsmak-

. _ o _ tens resurser efter mobi- t1va ledningen sker fran ett centralt högkvarter och fran sex lisering.

militärområdesstaber. Indelning i militärområden framgår av kartan på sid 68. En pågående utredning väntas föreslå en minskning av antalet militärområden.

Totalt är antalet regementen och andra myndigheter på central, regional och lokal nivå över 100, vartill kommer de militära utbildningsanstalterna. Dessa är emellertid oftast förlagda i anslut- ning till regementen. Myndigheter och utbildningsanstalter är lokaliserade till ca 60 orter. På grund av att många militära enheter av olika skäl i sin tur är lokaliserade med delar på flera orter, är det totala antalet orter med militär verksamhet betydligt större.

Figur 3.5 Fördelning i militärområden.

= Övre )

Norrlands l

Nedre , u

Norrlands wi” !; x ._ ' ' I XY Bergs- ;

l 1 Södra ___

, . ; ._-. i , ! J,, . . r . f,. , . * ' x /

Antalet anställda inom det militära försvaret och fördelningen på försvarsgrenarna etc samt på militärer och civilanställda framgår av tabell 3.2.

Sedan 1972 har sysselsättningen successivt minskats och skall enligt gällande planer fortsätta att minska. Den totala minskningen under tjugoårsperioden 1972 — 1992 planeras uppgå till ca 12 000 personår eller 1,3 procent per år. Räknat i antal anställda är minskningarna inte lika stora på grund av ökat deltidsarbete.

Det militära försvaret leds av överbefälhavaren (ÖB) som är både en militär befattning och en myndighet. ÖB har till sitt förfogande försvarsstaben i Stockholm. Även de tre försvarsgrenarnas staber är lokaliserade dit.

Vid försvarsstaben följs den militär- och säkerhetspolitiska utveck- lingen i omvärlden vilket utgör en viktig grund för ÖBs övergripande planering. Denna består av femårig programplanering och mer

Armén Chefen för armén Rikshemvörnschefen En försvarsområdesstab 45 förband, varav l6 lnfanteriet 3 Kavalleriet 6 Pansartrupperna 6 Artilleriet l Arméflyget 4 Luftvärnet 3 lngenjörstrupperna 2 Signaltrupperna

4 tröngtrupperna 2l skolor

___—_______

Flygvapnet Chefen för flygvapnet Chefen för första flygeskadern

l2 förband 2 skolor

Marinen

Chefen för marinen 9 förband 4 skolor

Figur 3.6 Försvarets

fredsorganisation.

Övre Norrlands militärområde 46. Boden 47. Luleo 48. Umeo 49. KOIIX 50. Kiruna ' 51. Arvidsjaur

Nedre Norrlands militärområde 41. Östersund 42. Harnosond " 0 43. Sollelleo 44. Gavle 45. Söderhamn ,v-Y

Bergslagens militärområde .; 36. Karlstad

37. Kristinehamn . . 38. Örebro .i 39. Falun , _ r' o 40. Älvdalen

Västra militärområdet 14. Skovde . 't . . ' ' ”_ utg 15. Karlsborg . . ' 1 . f. 'o . ':' 16. Solanas & ( .. - - . ' I ' ' o _o . (I " 'o e l . . — av. . h . tj, 17. Boras 18. Halmstad

Figur 3.7 Orter med militära staber, förband

19. Goteborg 20. Uddevalla och skolor i fred.

Östra militärområdet 21

22 23 24. 25. 26. 27. 28. 30. 31. 32 33 34. 35

Slorslockholmsomiodet Stockholm Solna Barkarby Kungsangen Vaxholm Nasbypurk Tullinge Norsborg Slrangnns Sodenöhe Musko och Horsfjärden Enköping Uppsala Norrloije Voddo' Nyköping Norrköping Linköping Borensberg Visby Fårösund

Södra militärområdet

) 2 3. 4.

Kristianstad Hassleholm Ystad

Revmgehed

Malmo Ljungbyhed Angelholm Kallinge

9. Karlskrona ll Vax|o 12. Ek5|o 13. Jonkopmg

99.810?

Tabell 3.2 Sysselsättningen inom det militära försvaret räknat i antalet anställda resp personår, medeltal för budgetåret 1982/83 (] personår = 1 heltidsanställning).

Militär Civil Totalt personal personal Summa Armén anställda 9 689 10 009 19 698 personår 9 331 8 447 17 778 Marinen anställda 3 356 3 740 7 096 personår 3 256 3 296 6 552 Flygvapnet anställda 4 208 4 933 9 141 ; personår 4 088 4 211 8 299 ' Operativ ledning anställda 667 1 483 2 150 personår 652 1 304 1 956 Gemensamma myndigheter anställda 534 7 025 7 559 personår 518 6 254 6 772 Militära försvaret totalt antalet anställda 18 454 27 190 45 644 personår 17 845 23 512 41 347

Källa: ÖB Programplan för det militära försvaret 84—89, sid 140-148

långsiktig perspektivplanering. Utgångspunkten för den femåriga programplaneringen är de ekonomiska ramar som riksdagen tilldelar försvaret. Innan riksdagen fattar sitt beslut analyseras under ledning av försvarsstaben konsekvenserna för försvaret av flera alternativa ekonomiska ramar (handlingsvägar) enligt regeringens anvisningar till överbefälhavaren. Genom riksdagens beslut — det 5 k försvarsbe- slutet — läggs den ekonomiska ramen fast för fem budgetår i taget. Inom den fastlagda ramen har ÖB jämfört med civil statsförvaltning — relativt stor frihet att fördela medlen.

Fördelningen av budgetmedlen sker dels över försvarsgrenar, operativ ledning samt de gemensamma myndigheterna, dels över fyra s k huvudproduktionsområden. De fyra huvudproduktionsområ- dena är: 1 ledning och förbandsverksamhet, dvs alla utgifter i samband med planering för mobilisering etc, rekrytering och utbildning av egen personal, grund- och repetitionsutbildning av värnpliktig personal samt utgifterna för hemvärnets verksamhet; 2 materielanskaffning, dvs utgifter för ny materiel inklusive förskott till leverantörer samt utgifter för centralt vidtaget underhåll; 3 anskaffning av anläggningar, dvs befästningar, förråd, kaserner och andra lokaler samt mark; 4 forskning och utveckling, vilket inkluderar både försvarets egen forskning och utveckling och den som bedrivs av försvarsindustrin på uppdrag av försvaret.

I budgeten för det militära försvaret ingår också medel som reserveras för kompensation av pris— och lönestegringarna under året. Den ekonomiska ramen uttrycks i det prisläge som råder vid tillfället för respektive försvarsbeslut. Försvaret kompenseras nume- ra på grundval av ett särskilt försvarsprisindex varje budgetår under femårsperioden. Kompensationssystemet har ändrats flera gånger under senare år. Under 1970-talet användes nettoprisindex, vilket medförde att försvaret inte kompenserades för de snabba löneök- ningar som då inträffade. Inför 1987 års försvarsbeslut skall enligt direktiven till den nya försvarsutredningen indexet åter revideras, bl a för att starka växelkursförändringar skall speglas däri.

Budgetanslaget för 1984/85 utgör 21 188 miljoner kr och fördelas enligt tabell 3. 3 och figur 3. 8.

Tabell 3.3 Det militära försvarets budgetanslag för budgetåret 1984/85 (miljoner kr).

Arméförband

varav:

1. Ledning och förbandsverksamhet

2. Materielanskaffning

3. Anskaffning av anläggningar

4. Forskning och utveckling Marinförband

varav:

1. Ledning och förbandsverksamhet

2. Materielanskaffning

3. Anskaffning och anläggningar

4. Forskning och utveckling

Flygvapenförband

varav:

1. Ledning och förbandsverksamhet

2. Materielanskaffning

3. Anskaffning av anläggningar

4. Forskning och utveckling Operativ ledning m m

varav:

1. Ledning och förbandsverksamhet

2. Materielanskaffning

3. Anskaffning av anläggningar

Gemensamma myndigheter m m

varav:

1. Försvarets civilförvaltning

2. Försvarets sjukvårdsstyrelse

3. Fortifikationsförvaltningen

4. Försvarets materielverk

5. Gemensam försvarsforskning

6. Anskaffning av anläggningar för försvarets forskningsanstalt

7. Försvarets radioanstalt

8. Värnpliktsverket

9. Försvarets rationaliseringsinstitut 10. Försvarshögskolan 11. Militärhögskolan 12. Försvarets förvaltningsskola 13. Försvarets läromedelscentral 14. Krigsarkivet

15. Statens försvarshistoriska muséer 16. Frivilliga försvarsorg. m m" 17. Försvarets datacentral 18. Vissa nämnder rn ut inom det militära försvaret 19. Reglering av prisstegringar för det militära försvaret

Summa för det militära försvaret

& Källor: Prop 1983/84:100, bil 6. Prop 1983/84:112

7 225

5 200 1 310 415 300

3 031

1 645 1 140 136 110

6 826

2 776 2 522

220 1 308

819

589 122 108

3 287

103

26 160 568 302

17 182 95 22 3 34 10 1 6 10 73 12

13 1 650

21 188

Anm. Försvarsdepartementet räknades fram till år 1982/83 in i det militära försvarets budget. Dess anslag för året 1984/85 uppgår till ca 43 miljoner kr. " Ca 20 organisationer med omkring en halv miljon medlemmar, som antingen ingår i den ordinarie krigsorganisationen eller har skrivit avtal om att full för krigsmaktens räkning.

göra olika uppgifter

Prognos för budgetåret 83/84 Summa: 20160 milj kr (medelprislöge 83/84)

Löner och sociala utgifter Central anskaffning (utom personal för av materiel samt forskningsöndamöl) centralt vidtaget 5787 milj kr N 29% moterielunderhöll 5505 milj kr N 27%

Anskaffning och ombyggnad av anläggningar 854 milj kr M 4%

Utvecklin av materiel Vörnpliktsförmöner 1483 milj r a— 7% 1601 milj kr » 8% Forskning 310 milj kr & 2%

Övri lednings— och örbandsverksamhet 4620 milj kr N 23%

Kölla: Försvarsstaben

Figur 3.8 Utgifternas fördelning på vissa ända-

Civilförsvaret mål.

Civilförsvaret har till huvuduppgift att skydda befolkningen mot skador vid krigsfara och i krig. Detta sker bl a genom att alarmera befolkningen före ett anfall, samt genom att ordna skydd och utrymning vid ett anfall. Civilförsvaret skall även undsätta dem som efter ett anfall är sårade eller av andra skäl är i behov av vård och hjälp.

I enlighet med den övergripande planeringen för det svenska försvaret, är Civilförsvarets planering främst inriktad på skydd mot ett krig med konventionella vapen. I planerna ingår dock visst skydd mot kärnvapen, biologiska och kemiska stridsmedel. Bland de konkreta åtgärder som planeras ingår att öka antalet skyddsrum, anskaffa skyddsmasker åt hela befolkningen och förbättra varningssyste- men.

Den senaste försvarsutredningen skrev i sitt slutbetänkande att

”God förmåga till indikering, alarmering och ledning samt kunskaper om stridsmedlens verkningar och skyddet däremot måste eftersträvas. Däri- genom kan skyddsrum, skyddsmasker och enklare typer av skydd, såsom

Figur 3. 9 Civilförsvarets uppgifter.

Förvarning Alarmering Undsöttning

skyddade utrymmen, enkla radiakskydd och tätade utrymmen, utnyttjas så att skadeverkningarnav av stridsmedlen begränsas. De kan dock aldrig elimineras.” 6

Det finns skäl att observera den sist citerade meningen, eftersom flera internationella forskningsrapporter har påvisat det orimliga i tesen, att det skulle gå att upprätta ett effektivt skydd mot kärnvapen, oavsett var de skulle användas (jfr kap 2.1).

Civilförsvaret bygger på en pliktlagstiftning som omfattar både män och kvinnor. Krigsorganisationen omfattade 1982 .ca 210 000 perso- ner för ledning, alarmering, undsättning m m, vartill kommer ca 45 000 personer i verkskydd vid olika företag. Enligt riksdagsbeslut skall krigsorganisationen fram till 1987 reduceras till att omfatta ca 150 000 personer.

Utbildningen inom civilförsvaret omfattar såväl grundutbildning som repetitionsutbildning, s k enhetsövningar. Omfattningen är fn ca 230 000 utbildningsdagar per år.

Civilförsvarets fredsorganisation omfattar civilförsvarsstyrelsen i Karlstad samt fem skol- och förrådsanläggningar lokaliserade till lika många olika orter i landet. Totala antalet anställda är ca 700 personer. Därtill kommer omkring 650 personer vid landets länssty- relser som bl a har arbetsuppgifter för civilförsvarets räkning.

Kostnaderna för civilförsvaret beräknas 1984/85 uppgå till 1 083 miljoner kr. Härav gäller ca 220 miljoner kr kostnader för investe- ringar i materiel och anläggningar för krigsorganisationen och ca 580 miljoner kr avser en utgiftsram för skyddsrum.

Ekonomiskt försvar

Ekonomiskt försvar är ett samlingsbegrepp för åtgärder som vidtas för att trygga försörjningen av livsmedel, bränsle, kläder och andra varor, som det kan uppstå brist på vid krig, avspärrning eller 5 k fredskris. Denna s k försörjningsberedskap omfattar även planering av vägunderhåll, transport- och kommunikationssystem, post-, bank-, och försäkringsväsendena så att dessa verksamheter kan upprätthållas vid kriser och i krig.

Det är emellertid försörjningsberedskapen på varuområdet, som utgör huvuddelen av det ekonomiska försvaret. Konkret tar denna sig uttryck i att staten dels direkt stödjer vissa näringsgrenar, dels själv eller genom åläggande låter bygga upp och underhålla lager av vissa varor som anses speciellt känsliga. Varorna det gäller är mat och kläder, kemiska produkter, järn, stål och mineraler som är viktiga råvaror för bl a försvarsindustrin samt inte minst olja och andra energiprodukter.

Det övergripande ansvaret för verksamheten åvilar överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF). En stor del av lagringen av varorna och planeringen av funktionerna sker dock vid enskilda företag, affärs- verk och myndigheter, som åläggs detta via lagstiftningen.

Beträffande mycket av stödet till olika näringsgrenar, framför allt jordbruket och textilindustrin, finns inte något enhetligt mål för graden av självförsörjning vid krig eller kris. Detta varierar mellan olika varutyper och branscher. Vid regeringens och riksdagens utformning av näringspolitiken vävs målet för försörjningsberedska- pen samman med andra mål, som t ex inkomst- och sysselsättnings- politiska.

Mot bakgrund av att det ekonomiska försvaret på det beskrivna sättet griper in i hela samhället och utgör en integrerad del på så många områden, är det inte helt klart vad det ekonomiska försvarets kostnader eller antal sysselsatta skall anses vara. Förvaltningskost- naden för ÖEF uppgår för budgetåret 1984/85 till 35 miljoner kr och avser främst löner till de ca 250 anställda. Totalt budgeterades samma är över flera olika huvudtitlar 2 483 miljoner kr för ekonomiskt försvar.

Åtgärder i fred

BEREDSKAPSLAGRING

PLANLÄGGNING

av _ produktion

handel arbetskraft transporter råvaror

undanförsel av Viktiga varor

Figur 3.10 Det ekono- miska försvarets verk- samhet i fred.

Övrigt totalförsvar

Övrigt totalförsvar omfattar de delar som inte ingår i det militära försvaret, civilförsvaret eller det ekonomiska försvaret. Det utgör ett samlande namn för den försvarsverksamhet som bedrivs av ett antal olika myndigheter. Man kan urskilja följande huvudområden: det psykologiska försvaret, civilbefälhavarna, hälso- och sjukvården samt socialtjänsten i krig, polisens roll i totalförsvaret, televerkets beredskapsverksamhet och lantmäteriverkets beredskapsverksam- het.7

Det övergripande målet för det psykologiska försvaret är att verka för att försvarsviljan och motståndskraften upprätthålls i krig eller vid krigsfara. För närvarande finns tre myndigheter inom det psykolo- giska försvaret: beredskapsnämnden för psykologiskt försvar (BN), totalförsvarets upplysningsnämnd (TUN) och upplysningscentralen. Fr o m den 1 juli 1985 kommer dessa att slås samman till en ny myndighet — styrelsen för psykologiskt försvar. Någon förändring av verksamhetens innehåll kommer dock inte att ske.

Någon verksamhet som syftar till att främja försvarsviljan under fredstid skall inte bedrivas av det psykologiska försvaret. Det behovet förutsätts vara tillgodosett genom politiska partier, mass- medier, skolan etc.

Inom det psykologiska försvaret planeras och förbereds nyhetsför- medlingens och samhällsinformationens bedrivande i krig och vid krigsfara. De människor som har arbetsuppgifter inom dessa områden utbildas och övas under ledning av det psykologiska försvarets myndighet.

Myndigheten har också anledning att analysera följderna för det psykologiska försvaret av den snabba utvecklingen inom massmedias område. T ex gör datoriseringen av den grafiska branschen tidning- arna mer sårbara för störningar. En följd av detta är att viss tryckeriutrustning beredskapslagras. En annan följd är samråd med berörda massmedier för att planlägga verksamheten under bered— skap och krig.

Den fredstida verksamheten består i övrigt av att regelbundet mäta attityderna till försvaret hos befolkningen, vilket sker genom riksomfattande opinionsundersökningar.

Det psykologiska försvaret sysselsätter ca 15 personer och beräknas 1984/85 kosta ca 3,2 miljoner kr.

Civilbefälhavarna, av vilka det finns sex stycken i landet, har till huvuduppgift att samordna planeringen av totalförsvaret inom sina

respektive geografiska områden. Förutom detta leder civilbefälha- varna övningar och utbildning av personal för uppgifter i krig och vid krigsfara.

Till civilbefälhavare utses en landshövding inom respektive civilom- råde. De biträds av kanslier som är förlagda i anslutning till länsstyrelserna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Falun, Östersund och Luleå. Vid kanslierna arbetar totalt ca 40 anställda. Budgetan- slaget för 1984/85 lyder på 13,3 miljoner kr.

Planeringen av hälso- och sjukvården samt socialtjänsten i krig bedrivs av socialstyrelsen. Verksamheten omfattar att planera behovet av läkemedel och sjukvårdsmateriel i krig samt leda beredskapslagring- en av sådana, planera och förbereda sjukvårdsplatser med opera- tionsannex samt utbildning av personal för hälso- och sjukvård i krig. Verksamheten skall vara en förlängning av den fredstida sjukvården och ansvaret på lokal nivå åvilar de s k sjukvårdshuvudmännen. Målet för lagring av sådan sjukvårdsmateriel, som inte tillverkas inom landet, är att trygga försörjningen under ca ett års förbrukning. Viss planering sker även av den kommunala socialtjänsten under krig. Det gäller exempelvis barnomsorgen, som i krig måste utvidgas kraftigt jämfört med fredstidens kapacitet.

Polisens roll i totalförsvaret omfattar dels säkerhetspolisens (SÄPO) verksamhet i krig och fred, dels den ordinarie polisens deltagande i försvaret. En särskild krigsorganisation för polisen upprättas och ses över regelbundet i samband med försvarsutredningarna. Polisen tilldelas i krigsorganisationen uppgifter inom det militära försvaret — kuppförsvaret såväl som inom civilförsvaret såsom exempelvis upprättande av avspärrningar och ordningshållning vid skadeplatser, ordningshållning och transportledning vid utrymningar samt ingri- pande i samband med pågående civilförsvarsverksamhet.

I televerkets försvarsförberedelser ingår att planera verksamheten i krig och under beredskap, så att skilda totalförsvarsgrenars behov av telekommunikationer inom landet och med andra länder kan tillgodoses. Det innebär att såväl under fred som krig sätta i drift och underhålla teleanordningar för totalförsvaret. Under krig skall televerket dessutom i erforderlig omfattning upprätthålla driften vid sina anläggningar. I beredskapssyfte uppförs också reservtelefonsta- tioner, transportabel teleutrustning m m.

Lantmäteriverkets försvarsverksamhet är inriktad på det kartmaterial som försvaret behöver i fred och i krig. Det är dels fråga om att sekretessgranska befintligt kartmaterial, dels planlägga och leda organisationen för tryckning av kartor i krig och vidta andra åtgärder för att tillgodose försvarets behov av landskapsinformation.

De totala utgifterna för övrigt totalförsvar anges i 1984/85 års budget till ca 500 miljoner kr. En mindre del därav, eller 137 miljoner kr, avser de verksamheter som faller under försvarsdepartementets ansvarsområde. Huvuddelen av utgifterna fördelas över andra departements anslag. Dessa belopp anges emellertid inte. Men uppskattningsvis faller ca 30 miljoner kr på socialdepartementet (hälso- och sjukvården), ca 140 miljoner kr på justitiedepartementet (säkerhetspolisen mm), ca 100 miljoner kr på civildepartementet (för länsstyrelsernas försvarsverksamhet) och resterande på kommunika- tionsdepartementet (försvarsinvesteringar vid televerket). Lant- mäteriverksamheten, som faller under bostadsdepartementet, kostar mindre än fem miljoner kr.8

Noter

Vår säkerhetspolitik, SOU 1979:42, sid 19. Totalförsvaret 1982/1987, Ds Fö 1981:14, Den angivna andelen på 3,4 procent är beräknad utifrån de antaganden om BNPs utveckling under 1984 som gjordes i 1984 års långtidsutredning inom finansdepartementet. Se prop. 1982/83:100, bil 6, försvarsdepartemenetet, sid 35-37. Vår säkerhetspolitik, SOU 1979:42, sid 121. Totalförsvaret 1982/1987, Ds Fö 1981:14, Slutbetänkande från 1978 års försvarskommitté, sid 59. Det psykologiska försvaret bryts ibland ut och behandlas som en självständig del av totalförsvaret. Här följs dock den indelning som görs i försvarsbudgeten. Svårigheten att exakt fördela kostnaderna hänger naturligtvis samman med att flera av verksamheterna är omgärdade av sekretess.

Litteratur

Budgetproposition 1983. Försvarsdepartementet, prop 1982/83:100 bil 6. Försvarshandboken. Försvarstabens informationsavdelning, 1978- 05-01. Det svenska totalförsvaret. Totalförsvarets upplysningsnämnd, Upp- sala 1983. Försvarsutskottets betänkande, FöU 1983/84:20.

Militära fakta med totalförsvarsfakta 1983 — 1985 . Försvarsstabens informationsavdelning, Stockholm 1983.

Proposition om det militära försvarets fortsatta utveckling, m m, prop 1983/84:112.

Proposition om totalförsvarets ledning och samordning i regerings- kansliet samt informationsberedskapen m m, prop 1983/84:166.

Säkerheten och totalförsvaret. Betänkande av 1978 års försvarskom- mitté, Ds Fö 1981:1. Totalförsvaret 1982/83. Slutbetänkande från 1978 års försvarskom- mitté, Ds Fö 1981:14. Utvecklingen av försvarets fredsorganisation under 1980-talet. Slut- rapport från 1978 års försvarskommittés arbetsutskott för freds- organisationsfrågor, Ds Fö 1981:13. Vår säkerhetspolitik, SOU 1979:42.

4. Den svenska försvarsindustrin

4.1. Vad menas med försvarsindustrin?

Försvarsindustrin ärinte något entydigt begrepp och framträder inte som någon särskild kategori i officiella sammanställningar av statistiskt eller annat slag. I exempelvis statistiska centralbyråns (SCB) industristatistik förs arbetsställen som producerar likartade varor samman till branscher. Leveranser till försvaret sker från en rad sådana branscher, bl a kemisk industri, maskinindustri, elektroindu- stri, skeppsvarv, bilindustri och flygplansindustri.

Begreppet försvarsindustri skär ekonomin på en annan ledd genom att det definieras från ”användarsidan” i stället för ”produktionssi- dan”. Med försvarsindustrin i vid mening avses i betänkandet sålunda en samling verksamheter, som förenas av att köparen av de producerade varorna och tjänsterna är densamma.

Eftersom försvarsindustrin inte utgör något enhetligt begrepp i teknisk mening, kan man inte med någon större träffsäkerhet göra generella utsagor om tex teknisk utvecklingsnivå, kapital- och arbetsintensitet eller exportberoende av det slag man ofta med visst fog kan göra om branscher som exempelvis textil-, elektro- eller byggnadsindustri.

En stor del av leveranserna till försvaret avser standardvaror, där försvaret är en av många köpare på marknaden. Men man köper också många specifika produkter som huvudsakligen har en civil användning, men som modifierats för att tillfredsställa försvarets behov. Med försvarsmateriel menas emellertid i detta betänkande sådana produkter som utvecklas och tillverkas efter specifikationer som försvaret utformat och som normalt saknar användning utanför försvaret.

Försvarsindustrin definieras därför som de resurser inom industrin som används för att utveckla, tillverka och underhålla materiel, vars utformning bestäms utifrån specifikt militära behov och som har ingen eller ringa civil användning.

Mer precist har i denna utredning försvarsindustrin avgränsats till de försvarsmaterielproducerande enheterna inom följande företag, som tillsammans svarar för ca 80 procent av all materiel som produceras inom landet för det svenska försvaret: El Bofors AB (med dotterbolagen Bofors Aerotronics AB (BAAB) och Lindesbergs Industri (LIAB)) Ericsson Radio Systems AB (ERA) FFV AB Hägglund & Söner Karlskronavarvet AB Kockums AB Philips Elektronikindustrier AB (PEAB) Saab-Scania AB (flygdivisionen och dotterbolaget Saab-Scania Combitech AB) SATT Electronics AB El Volvo Flygmotor AB

DDDDCIDD

Cl

Denna avgränsning motsvarar i stort den som tidigare utredningar gjort, bla försvarsindustrikommittén och försvarets forskningsan- stalt (FOA), vilket underlättar jämförelser av resultaten.1

Inom försvarsindustrin finns dessutom tre 5 k paraplybolag, som saknar egna utvecklings- och produktionsresurser, men är avtalsslu- tande parter med försvarets materielverk (FMV), som sköter upphandlingen av försvarsmateriel: D Industrigruppen JAS AB (IG JAS), som organiserats för det nya flygplansprojektet JAS 39 Gripen av Saab-Scania, Volvo Flygmo- tor, Ericsson och FFV; El Saab Bofors Missile Corporation AB (SBMC), ett samarbetsbolag på robotsidan mellan Saab-Scania och Bofors, samt D HB Utveckling AB, där Hägglund & Söner och Bofors samarbetar kring utvecklingen av framtida stridsfordon.

Utöver nämnda företag finns ytterligare svenska företag som varje år har betydande leveranser till det militära försvaret, men som här inte räknas till försvarsindustrin. De svarar för relativt standardiserade varor och tjänster eller är inriktade på utvecklings- och konsultarbe- te. Det gäller tex AB Volvo — med dotterbolagen Volvo BM och Volvobil Teleplan AB och Swedair AB, som alla levererade till det svenska försvaret för över 30 miljoner kr under budgetåret 1982/ 83.

Till försvarsindustrin räknas inte heller de företag som uteslutande är underleverantörer till de uppräknade försvarsindustrierna. Här kan finnas flera företag som producerar försvarsspecifik materiel. Utre- daren saknar emellertid underlag för att sålla fram dessa företag ur den stora gruppen av underleverantörer till försvarsindustrin.

FAKTARUTA: VAD GÖR FÖRSVARSINDUSTRIN?

Bofors: Artilleripjäser, ammunition, pansarväms- och luftvärnsrobotar, krut, spräng- och tändmedel, eldlednings- och kommunikationsutrust- ningar samt sikten.

Ericsson Radio Systems: Presentationsutrustning och motmedelssystem för flygplan, radio- och radiolänkutrustning, stridsledningsystem, målin- mätningssystem, radar, infraröd- och igenkänningsutrustning, laserin- strument, datorer samt kommunikationsystem.

FFV: Finkaliber- och pansarvärnsvapen, ammunition, minor, torpeder, krut samt underhåll av flygplan, helikoptrar, motorer och markbaserad elektronisk materiel.

Hägglund & Söner: Strids- och terrängfordon. Karlskronavarvet: Robotfartyg, patrullbåtar, min- och minröjningsfar- tyg, ubåtar och marint underhåll.

Kockums: Ubåtar.

Philips Elektronikindustrier: Lednings- och sambandssystem, eldled- ningssystem, radar, målsökare, motmedel, presentationsutrustningar och elektronikenheter för zonrör.

Saab-Scania: Flygplan, flygplansburna robotar och sjömålsrobotar, eldledningssystem, sikten, målmateriel, simulatorer.

SATT Electronics: Telemotmedel, signalspaningssystem, kommunika- tionssystem, eldledningssystem.

Volvo Flygmotor: Motorer till flygplan och robotar.

4.2. Anskaffningsprocessen

När försvaret köper in ett nytt vapensystem från svensk försvarsin- dustri sker detta som regel i fyra faser: D studier och utredningar D projektering El upphandling D tillverkning och uppföljning

Försvarets materielverk (FMV) ansvarar för upphandlingen av försvarsmateriel. Utgångspunkten är den planering för det militära försvaret som överbefälhavaren (ÖB) regelbundet gör med en tidshorisont på tio till femton år. Ur denna planering växer de militära krav fram som ställs på de nya vapensystemen. Inom armén, , marinen och flygvapnet ställs sedan mer detaljerade krav på prestanda, livslängd, ekonomi, underhåll och utbildning. I utred- ningsskedet börjar de nya vapensystemen ta form och grunden läggs för industrins medverkan i senare skeden. När regeringen gett sitt

tillstånd till projektering, har man fått ett första godkännande av att ny materiel får anskaffas.

Under projekteringsfasen kartläggs och värderas projektet tekniskt och ekonomiskt. Önskemålen preciseras så långt att infordran av anbud blir möjlig. Nu görs huvuddelen av konstruktionsarbetet, prototyper tillverkas, utprovning sker och försök genomförs. Indu- strin engageras i stor omfattning. När regeringen godkänt att serieproduktion får inledas, kan upphandlingen av ny materiel påbörjas.

Industrin tillverkar emellertid inte bara själva vapensystemen. Provutrustningar och apparater för underhåll ska framställas, beskrivningar och hanteringsföreskrifter ska författas och personal ska utbildas. Industrin deltar ofta när de nya vapensystemen införs vid förbanden och i underhållet av dem. För att förlänga livslängden hos materielen får industrin dessutom med tiden ofta i uppdrag att utföra renovering och modifiering. Tiden från det att studier och utredningar påbörjas tills dess leverans sker av ett nytt vapensystem kan uppgå till mer än tio år, om det gäller tekniskt komplicerad materiel.2

Statlig upphandling av varor och tjänster sker enligt de allmänna riktlinjer, som regeringen utfärdat i den s k upphandlingsförordning- en. Där stadgas att principen om affärsmässighet ska vara vägledan- de:

"Vid upphandling ska myndigheten utnyttja de konkurrensmöjligheter som finns och även i övrigt iaktta affärsmässighet samt behandla anbud och anbudsgivare objektivt.” 3

Principen om affärsmässighet innebär bl a, att myndigheten ifråga inte får lägga en order hos ett inhemskt företag, om man kan få bättre villkor från något företag utomlands. Denna princip om icke diskriminering slås också fast i den internationella överenskommelse om statlig upphandling, som träffats inom ramen för det allmänna tull- och handelsavtalet (GA'IT).

I GA'IT-överenskommelsen om statlig upphandling redovisas emel- lertid ett antal allmänna undantag som medger avsteg från principen om icke—diskriminering. Bland annat undantas upphandlingar som är ”oundgängliga för den nationella säkerheten eller för nationella försvarssyften”.4 Det innebär att man får göra en beställning hos en svensk tillverkare, även ifall utländska konkurrenter kan erbjuda bättre villkor, om det gäller militär materiel eller varor för det ekonomiska försvaret. Motsvarande undantag finns i EFTAs upp- handlingsbestämmelser. FMV får emellertid inte på egen hand göra

konkurrensbegränsande undantag. I de fall inhemska leverantörer föredras på andra grunder än rent affärsmässiga, t ex säkerhetspoli- tiska, är det regeringens sak att fatta beslut.

Vid anskaffning av försvarsmateriel förekommer olika anskaffnings- former. De skiljer sig åt vad gäller den inhemska industrins roll i utveckling och produktion. Valet står mellan följande huvudalterna- tiv:

inhemsk utveckling och tillverkning

licenstillverkning samutveckling och samproduktion direktimport

I det första fallet konstruerar, utvecklar och tillverkar svensk industri de nya vapensystemen. Det är den vanligaste anskaffningsformen för de större vapensystem, som det svenska försvaret anskaffar.

Vid licenstillverkning har konstruktion och utveckling skett utom- lands, varefter svensk industri köper tillverkningsrätten. Ofta händer att viss vidareutveckling måste ske i Sverige. Licenstillverkning förekommer tex av handeldvapen och viss elektronik. Viktiga förklaringar till att man väljer licenstillverkning är, dels att kostna- derna vid egenutveckling skulle bli för höga med tanke på det låga antal exemplar man köper, dels de tekniska svårigheter som kan föreligga vid utveckling av ny materiel. Inom bla elektronik- och robotindustrin används för övrigt licenstillverkning som ett medel för att bygga upp en inhemsk utvecklingskapacitet.

Vid samutveckling och samproduktion arbetar svensk industri tillsammans med ett eller flera utländska företag. Avsikten är att hålla kostnaderna nere och att utbyta teknik. Samutveckling har bl a förekommit på robotområdet. I Viggen- och JAS-projekten har samutveckling och samproduktion främst gällt olika typer av delsystem.

Direktimport innebär att försvaret köper ett färdigt system från en utländsk tillverkare. Det är ofta huvudalternativet till inhemsk anskaffning. Vid direktimport måste emellertid materielen som regel modifieras och anpassas till svenska militära, geografiska och tekniska krav.

4.3. Försvarsindustripolitiken

Den allmänna utgångspunkten för valet av anskaffningsform, vid sidan om upphandlingsreglerna, formuleras på följande sätt i 1982 års försvarsbeslut:

”Den industriella kapaciteten att inom landet utveckla, tillverka och underhålla försvarsmateriel har betydelse både för vår säkerhetspolitiska trovärdighet och för försvarsmaktens utformning och utnyttjande.”5

Från rent militära utgångspunkter kan antas, att den svenska säkerhetspolitikens trovärdighet i omvärlden mer grundas på vilka vapensystem försvaret är utrustat med, än på var de har utvecklats och tillverkats. Det är emellertid en utbredd politisk uppfattning, att omvärldens tilltro till svensk neutralitetspolitik skulle minska om Sverige blev alltför beroende av anskaffning i utlandet av försvars- materiel. Det främsta politiska argumentet är, att de länder från vilka Sverige köper försvarsmateriel i krislägen kan komma att uppställa politiska villkor för leveranserna. Om sådana risker finns, kan omvärldens tilltro till Sveriges möjligheter att i krig vara neutralt komma att minska. Detta krav på trovärdighet gör att inhemsk anskaffning anses ha ett stort värde när det gäller särskilt viktiga system, tex sådan materiel som behövs i fler exemplar vid ett krisläge. För den materiel som planeras för kompletteringsanskaff— ning vid kris och i krig (s k K-produktion), framför allt ammunition, måste man under alla omständigheter redan i fred göra sådana produktionsförberedelser, att produktion snabbt kan komma

igång.

För ett alliansfritt land som Sverige anses det också nödvändigt, att utveckla och tillverka egna system av det slag som andra länder omger med särskild sekretess. Det gäller t ex utrustning för störning och störskydd, kryptering och signalspaning. Hit kan också räknas radarutrustning, viss ammunition samt målsökare för robotar. Export av sådana system från flertalet potentiella säljarländer medges bara i begränsad utsträckning till ett alliansfritt land som Sverige. Men det finns också andra skäl till att utveckla och tillverka sådan försvarsmateriel inom landet. Härigenom anses Sverige kunna välja en speciell försvarsprofil som minskar effekten av de vapen och motmedel som de bägge maktblocken utvecklar mot varandra.

Tillgången till en inhemsk försvarsindustri gör det också möjligt att skräddarsy vapensystem för det svenska försvaret. Man kan ta hänsyn till speciella geografiska, klimatiska och ljusförhållanden. Till exempel måste arméns fordon kunna ta sig fram i djup snö och över vattendrag och myrar, vapnen måste gå att skjuta med när det är fyrtio grader kallt och robotarnas målsökare bl a anpassas till det speciella nordiska grynings- och skymningsljuset.

Svensk profil kan också innebära, att man undviker onödiga prestanda hos den utrustning man köper till det svenska försvaret. Svenska pansarvärnsvapen behöver tex inte ha lika långa skjutav- stånd som de vapen som utvecklas för strid i öppen terräng, tack vare det skydd som det svenska skogslandskapet ger.

Vid anskaffningen av nya vapensystem är man således ofta beredd att betala en merkostnad för att främja de säkerhets- och försvarspoli- tiska målen. Under senare år har man dopk haft snabba kostnads- ökningar för nya vapensystem samtidigt som det svenska försvarets beställningsvolymer blivit mindre. Därför tvingas man till en hårdare prioritering än tidigare.

De inför framtiden prioriterade systemområdena preciserades senast i regeringens anvisningar till ÖB inför perspektivplaneringens andra fas. Där skriver försvarsministern, att egen kompetens för forskning, utveckling och tillverkning i första hand eftersträvas inom följande områden: Underrättelse-, lednings- och sambandssystem med stor mot- ståndskraft mot störning; Kvalificerade vapensystem vad avser målinmätning, styrning, målsökare och verkan; Styrd ammunition samt land- och Sjöminor med olika sensorer, tändsystem och utspridningsanordningar; Elektronisk krigföring; Undervattensteknologi, i första hand när det gäller medel för upptäckt, lokalisering och bekämpning av olika slag av undervat- tensverksamhet.6

Den militära elektronikindustrin är således en del av försvarsindustrin som prioriteras för framtiden. Inhemsk anskaffning anses särskilt viktig när det gäller t ex utrustning för spaning och kommunikation, målsökare för robotar och andra vapen, motmedel och störskydd.

Den vapentekniska utvecklingen leder till ökad användning av s k styrda vapen, som med hjälp av avancerad elektronisk utrustning söker sig fram till målet. När det gäller sådana vapen är det ofta omöjligt att i utlandet köpa system med den mest kvalificerade tekniken. Av dessa skäl prioriteras robotindustrin i Sverige. Genom satsningen på elektronik kan dessutom en svensk profil erhållas hos t ex målsökare till de robotsystem, där beställningsvolymerna är för små för att man skall ha råd att inom landet utveckla och tillverka t ex skrov och framdrivningssystem.

Kravet på K-produktion, dvs kompletteringsanskaffning vid kris och i krig, gör ammunitionsindustrin till ett prioriterat område. Den vapentekniska utvecklingen går dessutom mot alltmer avancerad ammunition, exempelvis s k slutfasstyrd ammunition, vilket är ytterligare ett skäl till satsningen på detta område.

Även inom områden som inte direkt utpekas som prioriterade kan trovärdighetsargumentet, behovet av svensk profil och beredskaps- aspekten leda till att inhemsk utveckling och tillverkning sker trots att det medför merkostnader. Enligt den gällande politiken skall all upphandling av försvarsmateriel bedömas utifrån dessa perspektiv.

4.4. De försvarsindustriella resurserna

Omkring 30 procent av anslaget till det militära försvaret avser utveckling och produktion av försvarsmateriel. Under budgetåret 1982/83 utbetalade FMV — för det militära försvarets räkning — totalt 6,7 miljarder kr till drygt 1 500 leverantörer av FoU och materiel. De svenska försvarsindustrier, som omfattas av undersökningen i detta betänkande, erhöll 4,6 miljarder kr eller 68 procent av dessa betalningar. Av tabell 4.1 framgår bl a att de fem största leverantö- rerna Saab-Scania, Bofors, FFV, Volvo Flygmotor och Ericsson Radio Systems samt deras samarbetsbolag IG JAS och SBMC — under budgetåret 1982/83 tillsammans svarade för 86 procent av försvarsindustrins leveranser till det svenska försvaret.

Tabell 4.1 Betalningar från FMV till den svenska försvarsindustrin för FoU och materiel, 1978/79 1982/83, miljoner kr.

78/79 79/80 80/81 81/82 82/83

Saab-Scania 1 213 1000 985 1 158 904 Bofors 379 703 726 795 752 FFV 642 592 693 780 678 IG JAS 505 Volvo Flygmotor 401 514 602 430 434 ERA 341 384 616 532 415 Hägglunds 45 355 84 58 341 SBMC 4 24 264 Kockums 89 41 53 105 135 PEAB 116 50 89 102 57 Karlskronavarvet 32 114 93 127 51 SA'IT 29 26 29 52 34 HB Utveckling 8 8 18 15 21

Summa 3 295 3 787 3 992 4 178 4 591

Källa: Försvarets materielverk. Anm.: Med Saab-Scania avses tlygdivisionen och den s k Jönköpings-divisionen, som numera ingår i dotterbolaget Saab-Scania Combitech. Siffrorna för Bofors är de sammanlagda betalningarna till moderbolaget, Bofors Aerotronics och Lindesbergs Industri. Till FFV har under hela perioden räknats Telub, som numera ingår i dotterbolaget FFV Elektronik. Siffrorna för ERA - som bildades den 1 januari 1983 avser under hela perioden de sammanlagda betalningarna till de enheter som nu ingår i företaget, dvs SRA Communications, LM Ericssons MI-division och Datasaab.

Som framgår av tabell 4.2 sysselsatte svensk försvarsindustri 1983 totalt 23 653 anställda med utveckling och produktion av försvars- materiel. Verksamheten är starkt koncentrerad till ett fåtal företag. Nästan varannan anställd inom försvarsindustrin arbetar vid Bofors eller FFV. De fem största tillverkarna svarar för 85 procent av sysselsättningen.

Antalet anställda inom försvarsindustrin är så gott som oförändrat jämfört med 1980. Bl a Bofors och Saab-Scania har dragit ner på sin personal, med ca 900 respektive 600 anställda. Inom några företag har sysselsättningen med försvarsmateriel dock ökat kraftigt sedan 1980, t ex Hägglunds, Karlskronavarvet och ERA.

Försvarsindustrins totala fakturering för försvarsmateriel uppgick 1983 som framgår av tabell 4.3 — till 8,7 miljarder kr. Av den totala faktureringen avsåg 6,1 miljarder kr inhemska leveranser. Däri ingår inte bara leveranser direkt till det svenska försvaret, utan också leveranser av insatsvaror mellan olika försvarsindustrier. Storleken på underleveranserna har ej gått att beräkna, men uppskattas till mellan en halv och en miljard kronor. Direktleveranserna till det svenska försvaret skulle därmed ha uppgått till mellan 5,1 och 5,6 miljarder kr under 1983. Den övervägande delen härav avser varor och tjänster som levererats direkt till armén, marinen och flygvapnet. Mellan 1981 och 1983 ökade försvarsindustrins sammanlagda faktu- rering av försvarsmateriel med drygt 1,7 miljarder kr, mätt i löpande priser. Därav avsåg 1,3 miljarder kr inhemska leveranser och 0,4 miljarder kr export. Så gott som hela ökningen skedde från 1981 till 1982, medan faktureringen 1983 ligger på ungefär samma nivå som

Tabell 4.2 Sysselsättning med försvarsmateriel inom försvarsindustrin 1980 och 1983, personår. ___—__”!!—

1980 1983

,,,—f_—

Bofors 6 513 5 620 ERA 2 309 2 760 FFV 5 765 5 717 Hägglunds 445 1 100 Karlskronavarvet 504 1 030 Kockums 174 159 PEAB 994 1 140 Saab-Scania 5 144 4 492 SATT 149 135 Volvo Flygmotor 1 790 1 500

23 787 23 653

___—___!

Källa: 1980: Civil produktion i försvarsindustrin, Ds I 1982:1; 1983: enkät till försvarsindustrin.

Tabell 4.3 Försvarsindustrins sammanlagda fakturering av försvarsmateriel 1981 1983, totalt respektive fördelat på inhemska leveranser och export, miljoner kr i löpande priser.

&

Totalt Inhemska leveranser Export

milj kr milj kr % milj kr

1981 6 959 4 840 70 2 118 1982 8 656 6 173 71 2 483 1983 8 711 6161 71 2 549

Källa: Enkät till försvarsindustrin.

1982, vilket mätt i fasta priser innebär en minskning mellan de två åren.

Exporten uppgick 1983 till 2,5 miljarder kr, eller 29 procent av försvarsindustrins totala fakturering av försvarsmateriel. Härav utgjorde 1,6 miljarder kr sådan försvarsmateriel som klassas som krigsmateriel och omfattas av exportrestriktioner. Försvarsindustrin hade således 1983 en export av sådan försvarsmateriel, som inte klassificeras som krigsmateriel, som uppgick till 0,9 miljarder kr. (Om exporten, se närmare sid 101-104).

Svensk försvarsindustri har en bredd som motsvarar den i de stora, västeuropeiska länderna. Omkring 90 procent av FMVs betalningar för försvarsmateriel går till svenska företag och bara ca 10 procent till utländska företag. Till denna direkta import på ca 10 procent ska läggas försvarsindustrins import av delsystem och komponenter till den materiel man levererar till det svenska försvaret. Denna indirekta import har uppskattats till mellan 20 och 30 procent av FMVs totala betalningar till industrin.(0m importen, se vidare sid 98-101).

Den svenska försvarsindustrin har utvecklat och tillverkat det svenska försvarets samtliga idag använda lätta stridsfordon, pansar- värnsgevär, luftvärnskanoner, ubåtar, torpeder, kustartilleripjäser, stridsflygplan och transportfordon. Dessutom har den svenska försvarsindustrin levererat bla övervattensfartyg, olika typer av robotar samt telekommunikations-, stör- och motmedelsutrustning till det svenska försvaret.7

Strids- och terrängfordon

Sedan 1960-talet har alla strids- och terrängfordon till försvaret utvecklats och tillverkats i Sverige. Resurserna är numera koncent- rerade till Hägglund & Söner i Örnsköldsvik, som är ett helägt dotterbolag till ASEA. Terrängbilar och andra militära lastfordon

levereras till försvaret från Volvo och Saab-Scania. Den serie av terrängbilar som de bägge företagen under 1970-talet tillverkade för försvaret byggde emellertid i så hög grad på företagens civila lastbilar, att de här inte betecknas som försvarsmateriel.

Under 1960- och 70-talen utvecklade och tillverkade Hägglunds pansarbandvagnar (pbv 302) och infanterikanonvagnar (ikv 91). För närvarande produceras arméns nya bandvagn (bv 206), som kommer att levereras till det svenska försvaret i mellan 3 000 och 4 000 exemplar fram till slutet av 80-talet. Den totala beställningen uppgår till över 1 miljard kr och år en av arméns största order genom tiderna. Produktionen sker i en nybyggd fabrik utanför Örnsköldsvik. Vidare är företaget sysselsatt med modernisering av äldre stridsvagnar. För närvarande bygger man om stridsvagn 102 Centurion, som köptes från Storbritannien på 1950-talet.

I samarbete med Bofors har Hägglunds sedan ett par år tillbaka gjort förberedande studier av ett nytt lätt stridsfordon. Detta har skett inom ramen för det samägda utvecklingsbolaget HB Utveckling. Hägglunds kommer om beslut fattas om inhemsk utveckling — att svara för vagnens konstruktion medan Bofors kan komma att tillverka kanonen.

Under 1983 arbetade i genomsnitt 1 100 anställda vid Hägglunds med försvarsmateriel.8 Det har skett en betydande ökning jämfört med 1980, då 420 man arbetade med försvarsmateriel. Ökningen beror framför allt på att bandvagnstillverkningen kommit igång i stor skala.

Tidigare har Hägglunds haft svårt att vinna exportorder för sina militära fordon. När det gäller bandvagnen har emellertid export skett till flera länder. 1983 arbetade 16 procent av de som var sysselsatta med försvarsmateriel med export, jämfört med 12 procent 1980.

Krigsfartyg

Produktionen av militära fartyg i Sverige sker idag vid två varv. Vid Kockums i Malmö konstruerar och bygger man ubåtar för det svenska försvaret. Karlskronavarvet svarar för leveranserna av försvarets övervattensfartyg. Där sker också en stor del av underhål— let av försvarets fartyg. Bägge varven ingår i den statliga Svenska Varvskoncernen.

Kockums är ett av de få varv i världen som både projekterar och bygger ubåtar. När den tredje ubåten i Näcken-serien sjösattes 1979 hade företaget sedan 1910-talet byggt drygt fyrtio ubåtar. I december

1981 beställde marinen fyra ubåtar av typ A 17 för leverans 1987 89. Orderns värde uppgick till omkring 600 miljoner kr. Konstruktions- arbete hade då pågått i fyra år vid Kockums och sysselsatt omkring 90 personer. Kockums kommer att bygga mittsektionen och handha sammansättningen medan Karlskronavarvet bygger akter- och för- sektionerna. Kockums andel motsvarar ungefär hälften av arbetet och kommer att engagera ca 200 man i produktionen.

Förutom A 17 kommer Kockums under de närmaste åren att reparera och bygga om marinens äldre ubåtar. En efterföljare till A 17 — ubåt 90 — projekteras för sjösättning i mitten av 1990-talet. Orderstocken från det svenska försvaret uppgår till ca 900 miljoner kr, varav drygt 600 miljoner kr avser A 17.

1983 arbetade 159 anställda med försvarsmateriel vid Kockums jämfört med 175 tre år tidigare. De resurser som tas i anspråk för ubåtsprojekten varierar emellertid kraftigt mellan olika är beroende på i vilken fas av arbetet man befinner sig. Inga ubåtar har hittills exporterats från Kockums. Under senare år har man emellertid intensifierat marknadsföringen utomlands. Det gäller olika vidare- utvecklingar av Näcken—ubåtarna, men också av A 17.

Karlskronavarvet har som huvudsaklig uppgift att tillverka och underhålla den svenska marinens övervattensfartyg. Över 1 000 man arbetade 1983 med militära beställningar, vilket är en fördubbling jämfört med 1980. Vid halvårsskiftet 1983 hade varvet order från det svenska försvaret på 138 miljoner kr. Under produktion är en serie minröjningsfartyg byggda i glasfiberarmerad plast och en serie kustkorvetter av Spica III-typ. Dessutom ska varvet som nämnts ovan — bygga akter- och försektioner till A 17-ubåtarna.

Under senare år har Karlskronavarvet satsat alltmer på exportmark- naden. Efter många år utan export såldes under perioden 1979 — 82 totalt elva fartyg till utlandet, varav sex robot/patrullbåtar av modifierad Spica-typ samt fem patrullbåtar av en typ man tidigare levererat till svenska kustbevakningen. För närvarande finns emel— lertid inga exportbeställningar i varvets orderbok.

Flygplan och flygmotorer

Sverige är ett av de få länder i världen, där utveckling och tillverkning sker av avancerade stridsflygplan. Svensk flygplansindustri utvecklar i samarbete med utländsk industri JAS 39 Gripen, det nya stridsflyg- plan som ska tas i bruk under 1990-talet. Tillverkning av JA 37, den s k J akt-Viggen, sker fram till 1988.

Den militära flygindustrikommittén uppskattade, att ungefär 9 000 personer inom industrin 1980 var direkt sysselsatta med utveckling, tillverkning eller underhåll av det svenska försvarets flygplan.9 Sedan flygindustrikommittén publicerade sin rapport 1981 har riksdagen fattat beslut om en första fas av J AS-programmet, som innefattar 140 flygplan fram till år 2000 till en total summa av 24,9 miljarder kr i prisläge februari 1981 (= 31,2 miljarder kr i prisläge februari 1983). Av detta svarar svensk flygindustri för ca 16 miljarder, varav Saab-Scanias andel är 65 procent. I och med beslutet den 4 juni 1982 inleddes utvecklingsarbetet på flygplanet.

Kärnan i svensk flygindustri är flygdivisionen vid Saab-Scania. Där har flera generationer av stridsflygplan för det svenska flygvapnet konstruerats, utprovats och tillverkats. Vid Saab-Scania sker sk systemsammanhållning och systemintegration. Delsystem till grund- flygplanen utvecklas och tillverkas till stor del av inhemska och utländska underleverantörer. Vid flygdivisionen i Linköping uppgick enligt flygindustrikommittén — sysselsättningen med militära flygplan 1980 till 3 750 personår, varav 1 330 avsåg FoU, 1 970 produktion och 450 underhåll. 1983 var sysselsättningen med militära flygplan 3 700 personår, dvs ungefär densamma som tre år tidigare.

Till detta kommer verksamheten vid Saab-Scania Combitech, där en stor del av tillverkningen inom enheten Saab Instruments i Jönköping avser apparater för flygplan 37 Viggen. Den militära flygindustri- kommittén uppskattade att 500 anställda 1980 var sysselsatta med denna produktion. 1983 arbetade totalt 560 man med försvarsmate- riel vid Saab Instruments. Till JAS 39 Gripen kommer man att tillverka på licens från amerikanska Lear Siegler — ca hälften av delarna till styrsystemet. I och med att en större andel apparater i JAS 39 än i Viggen köps utifrån, kommer emellertid Saab Instruments leveranser till flygdivisionen av delar till militära flygplan att krympa betydligt inom de närmaste åren.

Volvo Flygmotors specialitet har under flera decennier varit att anpassa utländska flygmotorer till svenska militära behov. Detta har inneburit en del egen utveckling, bl a av s k efterbrännkammare som kopplas in för att snabbt öka motorns prestanda. RM8-motorn till Viggen-flygplanet var en civil motor, som företaget byggde om på licens från amerikanska Pratt & Whitney. Till JAS 39 Gripen ska företaget licenstillverka General Electrics motor F404, med svensk beteckning RM12. Företagets roll är således en annan än i Viggenprojektet. Utvecklingsarbetet på F404-motorn är vid anpass- ningen till Gripen—planet betydligt mindre än för Viggen-motorn.

1983 arbetade ca 1 500 anställda med militära flygmotorer vid Volvo Flygmotor, en minskning med 250 jämfört med tre år tidigare. På sikt kommer generationsskiftet mot slutet av 1980-talet mellan RM8 och RM12 innebära en minskning av sysselsättningen med över hälften. Volvo F lygmotor tillverkar delar till ett värde av 40 procent av RM12 samt svarar för montering och utprovning. I detta avtal ingår tillverkning av komponenter till F404-motorer, vilket ger en större volym på produktionen.

Robotar

Inom Bofors utvecklas och tillverkas lätta robotar med kort räckvidd huvudsakligen för armén. Sedan ett antal år produceras luftvärnsro- boten RBS 70 som också exporterats till flera länder. RBS 70 kan ännu endast användas i dagsljus och vid god sikt. En mörkerversion av systemet, RBS 70 M, kommer dock att börja levereras mot slutet av 1980-talet. Man är också i slutfasen av utvecklingsarbetet på en ny lätt pansarvärnsrobot, RBS 56 Bill. Inom Bofors robotsektor arbetade 1983 omkring 600 anställda.

Saab-Scania svarar för tyngre robotar som tekniskt ligger nära flygtekniken. Den 1 januari 1983 bildades Saab-Scania Combitech AB som ett helägt dotterbolag. Ett av Combitechs dotterbolag är Saab Missiles. Under 1983 uppgick sysselsättningen med försvars- materiel vid Saab Missiles till ca 250 personer, varav större delen i Linköping och ett tjugotal i Göteborg. Under 1982 gjordes de första installationerna på marinens ytattackfartyg Spica II av Saab Missiles sjömålsrobot RBS 15 M.

Flygindustrikommittén föreslog i sitt betänkande om robotindustrin bl a en samordning av försvarets robotanskaffning. Kommittén menade att de olika försvarsgrenarna borde dra fördel av de tekniska samband som fanns med andra i tiden närliggande projekt.10 En sådan teknisk och tidsmässig samordning har skett när det gäller RBS 15, som nu också utvecklas i en flygburen version, RBS 15 F, som är ett av beväpningsalternativen för JAS 39 Gripen. Planer finns också på en version för kustartilleriet.

Det finns emellertid fortfarande en klar uppdelning inom robotindu— strin mellan Bofors och Saab Missiles. Samarbetsbolaget Saab Bofors Missile Corporation (SBMC) fungerar endast som kontraktskrivande part gentemot FMV. SBMC är således ett paraplybolag som saknar egna utvecklings- och produktionsresurser.

Flygindustrikommittén menade också att export av robotar var nödvändig för att få en god produktionsekonomi inom robotindu- strin. Bofors har exporterat RBS 70 till flera länder och Saab Missiles

har också fått exportorder på RBS 15. Robotexporten har dock hittills varit av betydligt mindre omfattning än det svenska försvarets beställningar.

Vapen och ammunition

Utveckling och produktion av vapen och ammunition för militärt bruk sker i Sverige vid Bofors och FFV. Bofors är inriktat på tyngre vapen som luftvärnskanoner och fältartilleri, medan FFV svarar för lättare vapen, som t ex granatgeväret Carl Gustaf, automatkarbiner och kulsprutor. Förutom ammunition till sina respektive vapen tillverkar de bägge företagen andra typer av ammunition. För Bofors del gäller det bl a lysammunition och raketsystem för ubåtsjakt, medan FFV bl a producerar stridsvagnsminor, rökammunition och torpeder. Inom bägge företagen tillverkas dessutom krut och tändrör för ammunitionstillverkningen.

Vid pjässektorn inom Bofors försvarsmaterieldivision arbetade 1983 ca 2 000 anställda och vid ammunitionssektorn ca 800. Merparten av dessa arbetar vid anläggningarna i Karlskoga, där utveckling och tillverkning av pjäser och den större delen av ammunitionen äger rum. Vid dotterbolaget LIAB i Lindesberg tillverkas övningsammu- nition. Antalet anställda vid LIAB uppgick 1983 till 300 personer. Ammunitionstillverkningen sysselsätter dessutom ca 400 personer vid Bofors kemiska division Nobelverken i Karlskoga. Där sker tillverkning av krut- och sprängämnen samt montering av tändrör, zonrör och granater. Det föreligger ett ömsesidigt beroende mellan Nobeldivisionen och försvarsmaterieldivisionen genom att anlägg- ningarna för tillverkning av krut och sprängämnen är helt integrerade med Nobelverkens övriga kemiska processanläggningar.

När det gäller pjäser tillverkar Bofors bl a 40 mm luftvärnskanoner, 57 mm allmålskanoner för fartyg och 155 mm fälthaubits FH 77. Produktionen av dessa system, som tidigare levererats till det svenska försvaret, sker numera nästan helt för export. Den största exportor- dern under senare år gäller 40 mm luftvärnskanoner till det amerikanska s k DIVAD-systemet (Divisional Air Defence System), där Bofors samarbetar med bl a Ford Aerospace. Större delen av den ammunition som tillverkas går också på export. Under 1983 svarade exporten för 60 procent av sysselsättningen i Karlskoga.

Inom FFV Försvarsmateriel (FFV-F) sker produktionen av vapen vid Gevärsfaktoriet i Eskilstuna. Mellan 1980 och 1983 har antalet anställda som arbetar med försvarsmateriel minskat från 500 till 340. Vid Gevärsfaktoriet tillverkas bl a granatgeväret Carl Gustaf, pansarvärnsvapnet AT 4 och arméns nya automatgevär Ak 5 på licens från belgiska Fabrique Nationale.

I övrigt har FFV produktion av grovkalibrig ammunition minor och ammunition till granatgevär — vid Zakrisdalsverken i Karlstad med närmare 900 anställda och vid anläggningarna i Vingåker med närmare 100 anställda. Krutproduktionen är förlagd till Åkers Styckebruk och sysselsätter 100 personer. Tillverkning av finkalibrig ammunition — till bl a kulsprutor och automatkarbiner sker vid Vanäsverken i Karlsborg med 260 anställda. Jämfört med 1980 är sysselsättningen vid dessa fyra anläggningar ungefär densamma. En viss ökning av försvarssysselsätfningen har emellertid skett vid Zakrisdalsverken. Tillverkningen av torpeder sker vid Torpedverk- staden i Motala och sysselsatte 1983 drygt 300 anställda, något fler än 1980. Den totala sysselsättningen 1983 med vapen och ammunition inom FFV-F skulle därmed uppgå till 1 790 personår.

En stor del av produktionen exporteras. Under 1983 svarade exporten för 54 procent av FFV-FS fakturering. Totalt var närmare 860 anställda, eller 48 procent, sysselsatta med exportproduktion. Huvuddelen av exporten avsåg ammunition.

Militär elektronik

I varje modernt vapensystem ingår numera elektronisk utrustning, bl a för att upptäcka och identifiera mål samt för att styra vapnen. Andelen elektronik i vapensystemen blir också allt större. Det innebär att nästan alla försvarsindustrier också sysslar med utveck- ling och produktion av elektronisk materiel. De mer renodlade elektronikföretagen inom försvarsindustrin är Ericsson Radio Sys- tems, Philips Elektronikindustrier, Bofors Aerotronics och SATT Electronics.

Ericsson Radio Systems (ERA) utvecklar och tillverkar bl a elektro- nik för flygplan. Vid enheten i Mölndal (tidigare LM Ericssons MI-division) tillverkas radar för JA 37 Viggen. Vidare utvecklas, i samarbete med brittiska Ferranti, målinmätningssystemet med radar och infraröd utrustning till JAS 39 Gripen. Vid Kista utanför Stockholm (tidigare SRA) utvecklas, i samarbete med amerikanska Hughes, utrustning för elektronisk presentation och videoregistre- ring av data för JAS-planet. ERA utvecklar också en spaningsradar för flygplan, s k nertittande radar.

Inom robotområdet utvecklar ERA i Mölndal infraröd utrustning och radar för mörkerversionen av Bofors luftvärnsrobot RBS 70 M. Vidare tillverkas spaningsradarn Giraffe för bl a RBS 70-systemet. Vid anläggningen i Borås tillverkas utrustning för Giraffe-systemet samt laserinstrument. Vid enheten i Kista verkar ERA också inom området taktisk kommunikation, vilket bl a omfattar radiolänkut-

rustning för trådlös telefonkommunikation mellan staber, baser m m och utrustning för radiokommunikation.

Vid ERA var 1983 totalt 2 760 anställda sysselsatta med försvars- materiel, varav 1 250 i Kista och andra delar av Stockholm samt 1 330 i Mölndal och 180 i Borås. Det innebär en ökning med ungefär 500 personer jämfört med 1980. Jämförelsen är dock osäker på grund av koncernens omorganisation fr o m 1983. Närmare 40 procent av de anställda arbetar med produktion för export. Det gäller bl a radarsystem, som tillverkas i Mölndal och Borås, och kommunika- tionsutrustning från anläggningarna i Kista.

Philips Elektronikindustrier (PEAB) i Järfälla utanför Stockholm svarar för en stor del av det svenska försvarets marina elektronik, bl a sjöbevakningscentraler samt radar- och databehandlingssystem. PEAB har dessutom betydande leveranser, framför allt på export, av eldledningsutrustning för mindre fartyg. PEAB tillverkar också radarmålsökaren till Saab Missiles sjömålsrobot RBS 15 och sk passiva motmedel. 1983 arbetade 1 140 anställda vid PEAB med försvarsmateriel, varav ca 550 för export.

Inom Bofors Aerotronics ( BAAB) , som ingår i Bofors försvarsmate- rieldivision, uppgick sysselsättningen 1983 med försvarsmateriel till 371 personår. Vid anläggningen i Lidingö tillverkas eldledningssys- tem för stridsfordon, sikten för robotar, artilleri och luftvärn samt nattkikare och radioutrustning för bl a flygplan. Vidare svarar BAAB bl a för eldledningsutrustningen till Bofors fälthaubits FH 77 och ett nytt lasersikte för de stridsvagnar av typ Centurion som är under ombyggnad. Ett stort projekt för BAAB är sedan flera år tillbaka lasersiktet för Bofors luftvärnsrobot RBS 70. Företaget har vidare utvecklat en ny radio för det svenska flygvapnets skol- och lätta attackplan SK 60 (Saab 105), en utrustning som också kommer att ingå som reservradio i JA 37 Viggen. Dessutom har BAAB i uppdrag att utveckla radioutrustning för JAS 39 Gripen.

En stor del av företagets produktion går på export. Den sysselsatte 1983 ett 60-tal man, dvs 16 procent av de anställda. Till detta kommer en betydande indirekt export, framför allt av delar som produceras för Bofors vapensystem, tex RBS 70.

SA TT Electronics arbetar med bl a telemotmedel, telekommunika- tion och eldledning. Inom motmedelsområdet utvecklas utrustning för såväl Viggen- som JAS-systemet. SATT svarar också för moderniseringen av eldledningssystemet till det svenska försvarets luftvärnsartilleri. 1983 arbetade ca 135 personer vid fabriken i Stockholm med försvarsmateriel. Endast 15 procent av de anställda arbetade med produktion för export.

Underhåll

Det löpande underhållet av försvarets materiel, framför allt arméns, sker till stor del vid försvarets egna underhållsverkstäder på förbanden. Inom industrin har Karlskronavarvet en stor del av underhållet av marinens fartyg. FFV Underhåll — med anläggningar i Arboga, Linköping och Östersund svarar framför allt för under- hållet av flygvapnets materiel. FFV-U ingår också i Industrigruppen JAS och svarar för framtagning av utrustning för underhållet på JAS 39 Gripen.

I Arboga utför FFV-U underhåll på flygvapnets motorer, de elektroniska systemen i flygplanen och en stor del av försvarets robotar. Totalt arbetar ca 1 800 personer vid underhållsverkstäderna i Arboga. Underhållet av flygplanens mekaniska system sker i Malmslått utanför Linköping. Där arbetar närmare 1 000 anställda med försvarsmateriel. Vid FFV-Us anläggning i Östersund arbetar knappt 200 personer med underhåll av flygvapnets basmateriel, bl & fordon av olika slag. Underhållet av markteleutrustning, bl a radarstationer, sker numera inom det nybildade FFV Elektronik. Dess militära verksamhet är koncentrerad till Arboga, där omkring 300 anställda arbetar med installationer och underhåll på marktele- området.

4.5. Importen av försvarsmateriel

Under budgetåret 1982/83 gjorde FMV utbetalningar till utländska leverantörer på ca 600 miljoner kr. Till detta kommer betalningar till ett antal leverantörer som är agenter för utländska tillverkare. I praktiken är det således frågan om import fast betalningarna går till svenska företag. Den exakta storleken av denna import är obekant. Utifrån FMVs leverantörsstatistik har den uppskattats till ca 100 miljoner för 1982/83. Därmed skulle den direkta importen under detta år uppgå till ca 700 miljoner kr, eller ca 11 procent av de totala betalningarna.

För att få en bild av importens totala storlek måste emellertid den indirekta import av insatsvaror som sker via försvarsindustrin läggas till. Här finns flera uppskattningar. FOA gjorde för budgetåret 1979/80 en uppskattning som visade att den uppgick till ca 20 procent av FMVs totala betalningar. Uppskattningen byggde på antagandet att försvarsindustriernas importandelar var lika stora som genomsnit- tet inom de branscher de tillhör.11

Försvarsindustrikommittén, som samlade in uppgifter om import direkt från försvarsindustrin genom enkäter, uppskattade den

indirekta importen till ca 800 miljoner kr för 1980/81, vilket motsvarade ca 13 procent av FMVs totala betalningar till leverantö- rer.12 Genom att importandelen växer för varje ny generation av vapensystem, torde den indirekta importandelen successivt öka. Den totala importandelen kan därför antas uppgå till 30 a 35 procent av försvarets totala utgifter för materielanskaffning.

I själva verket varierar den direkta importen kraftigt mellan åren, vilket hänger samman med att endast ett mindre antal av de system som försvaret anskaffar köps utifrån. Sedan 1979/80 har bl a följande system köpts från utlandet: D För arméns räkning har till en kostnad av drygt 100 miljoner kr anskaffats den tunga pansarvärnsroboten Tow i Sverige kallad RB 55 — från amerikanska Hughes. Armén har under senare är dessutom köpt bl a helikoptrar från Hughes Aircraft och har under 1984 fattat beslut om anskaffning av pansarvärnshelikoptrar från västtyska MBB. Marinen har bl a köpt utrustning för ubåtar och ubåtsjakt från utlandet. De senaste fartygen som anskaffades utomlands var ett antal norska patrullbåtar av typ Hugin från Bergens Mekaniska Verksteder under slutet av 1970-talet. Inom flygvapnet gäller direktimporten främst robotar och annan utrustning för flygplan 37 Viggen. Under senare år hart ex robotar av typ Sky Flash — RB 71 - anskaffats från British Aerospace för J akt-Viggen. Vidare har köpts bl a amerikanska transportplan av typ 0130 Hercules och spaningsradarstationer från likaledes amerikanska ITT Gilfillan.

I vissa fall gäller importen materiel som är relativt standardiserad och där den anskaffade mängden är så liten, att ingen produktion i Sverige vore realistisk. Det gäller t ex helikoptrar och transportflyg- plan. I andra fall är materielen visserligen mindre standardiserad, men inhemsk utveckling och produktion ändå orealistisk beroende på serielängden. Det gäller exempelvis de tunga luftvärns- och pansarvärnsrobotarna. När det gäller jaktrobotar till flygplan har man gjort försök att gå över från import till inhemsk anskaffning. Under 1970-talet fick Saab-Scania i uppdrag att utveckla en inhemsk jaktrobot — RB 72 — men projektet stoppades av kostnadsskäl. På grund av svårigheter att importera avancerade jaktrobotar, har emellertid projektet återigen aktualiserats. I flera fall har slutligen en anpassning skett av utländska robotsystem till svenska förhållanden och i några fall har utländska system byggts om och modernise- rats.

Från svensk sida har man således avstått från ambitioner om svensk tillverkning när det gäller tex helikoptrar och transportflygplan,

Volvo Flygmotor

Ericsson Radio Systems

Industri- gruppen JAS

Figur 4.1 Ett exempel på import av delsys- tem."!AS-projektet. (Källa: Industrigruppen JAS).

Teledyne Mc Cormick Selph (USA) l_/__1 ' Huvseröngw

Underleverantör

General Electric (USA)

. Motor

Ferranti (GB) . Radar

HugheTAircratt Corp. (USA) . Siktlinjesindikator

Abex GmbH (FRG)

. Hydraulpumpar

AP Precision Hydraulics (GB) . Landstöll

British Aerospace PLC (GET—[fl . Vinge . Lutt— och kylsystem _. Dowty Rotol Ltd. (GB) . Växellåda . Hydraulsystem Goodyear International Corp, (USA) . Hjul, döck, bromsar, bromsreglering

lntertechnique (F) . Bränslesystem Lear Siegler, Inc. (USA) Astronics div. . Styrsystem r——————_'___—__l Lucas Aerospace Ltd. (GB) . Nödkraftaggregat

(q. __ (Martin—Baker Aircraft Co. Ltd. (GB) . Stol

___/___1

Mauser-Werke Oberndort GmbH (FRG) . Kanon

f_n—1 Microturbo (F) _______J . Hjölpkratt Sun—dstrand Corp. (USA) %

medan man på andra områden försöker bygga upp en inhemsk kompetens, t ex när det gäller robotar.

Det utländska innehållet i JAS-flygplanet har beräknats till ca en tredjedel. Mycket av utvecklingsarbetet sker i samarbete mellan svensk och utländsk försvarsindustri. I flera fall svarar utländska leverantörer för utveckling, medan inhemsk industri sedan tar hand om serietillverkning. I många fall är det fråga om direktleveranser till Saab-Scania av system tillverkade i utlandet.

En stor del av den utländska anskaffningen gäller sådan avancerad elektronik, där svensk industri saknar tillräcklig teknisk kunskap, och man för att få tillgång till den mest moderna tekniken måste importera utifrån. Detta är, som illustreras i figur 4.1, speciellt märkbart inom flygvapnet.

4.6. Exporten av försvarsmateriel

Enligt svensk lag är export av krigsmateriel förbjuden utan regering- ens tillstånd. Skälen till denna kontroll är framför allt utrikespolitis- ka. En fri export av krigsmateriel står i konflikt med den svenska politiken att verka för fredliga lösningar av internationella konflikter och för internationella överenskommelser om nedrustning. Det ligger inte i Sveriges intresse, att exportera vapen till länder som är i krig och inte heller till instabila länder eller länder, vars regeringar kränker mänskliga rättigheter. Lagstiftningen skall förstås som ett verktyg som gör det möjligt för regeringen, atti varje särskilt fall själv välja till vilka länder svensk försvarsindustri skall få exportera vapen och annan krigsmateriel.

Med termen krigsmateriel avses vapen och ammunition, vapenbära- re, materiel för stridsledning rn ur, men också materiel som även har civil användning. För att anses som krigsmateriel måste den emellertid ha konstruerats, utrustats eller ändrats på sådant sätt, att den påtagligt avviker från motsvarande civila materiel. För delar och tillbehör till vapensystem gäller dessutom, att de för att räknas som krigsmateriel inte ska ha någon civil användning, utan vara särskilt utformade för att infogas i en slutprodukt som är krigsmateriel.”

Försvarsindustrin tillverkar således en rad produkter, som faller utanför krigsmaterielbegreppet och där exporten är fri. Det gäller t ex Hägglunds bandvagn 206 och patrullbåtar från Karlskronavar- vet, så länge de inte är utrustade med vapen, en stor del av ERAs radar- och kommunikationsutrustningar samt viss övningsmateriel, bl a från Saab-Scania Combitech.

Regeringen medger dispens från förbudet mot export av krigsmate- riel i enlighet med vissa riktlinjer. Enligt riksdagens beslut medges inte dispens om leveranser avser D stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat;

EI stat som är invecklad i internationell konflikt, som kan befaras leda till väpnad konflikt; D stat som har inre väpnade oroligheter; EI stat, som på grund av deklarerade avsikter eller rådande politiska förhållanden kan antas använda materielen för att undertrycka mänskliga rättigheter.

Det innebär att export av krigsmateriel normalt tillåts till de andra neutrala och alliansfria länderna i Europa. Därutöver sker en prövning från fall till fall.

Under 1983 uppgick krigsmaterielexporten till 1,6 miljarder kronor eller 0,7 procent av Sveriges totala varuexport. Vapen och ammuni- tion svarade för två tredjedelar av krigsmaterielexporten och kategorin ”övrig materiel”, som omfattar bl a övningsmateriel, radar och viss elektronik, för ca 20 procent. Export av större systern — flygplan, fartyg och stridsfordon sker mer sporadiskt, som framgår av tabell 4.4.

Under 1983 gick 15 procent av krigsmaterielexporten till de andra alliansfria länderna i Europa, 36 procent till NATO-länderna, 45 procent till länder i tredje världen och övriga 4 procent i huvudsak till Japan och Australien. Totalt exporterades krigsmateriel under 1983 till 41 länder. Av tabell 4.5 framgår emellertid, att exporten till de

Tabell 4.4 Den svenska exporten av krigsmateriel 1974 — 1983, fördelad på olika typer av materiel. Miljoner kr i löpande priser.

1974 1975 1976 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983

Vapen och ammution

(inkl. för jakt och sport) 218,6 261,7 225,4 340,8 638,8 1 114,3 1 588,0 1 364,1 1 156,1 1 056,1 Krut- och sprängämnen

samt vissa tändmedel

(inkl. för civilt bruk) 22,1 32,0 35,6 32,4 45,1 39,7 44,9 53,0 103,1 117,8 Pansrade fordon jämte

utrustning 1,2 20,7 23,8 21,8 3,6 0,7 9,6 6,7 7,4 6,5 Krigsfartyg

jämte utrustning — — 326,1 101,2 —

Militära luftfartyg och de- "lar därtill samt fallskärmar 125,3 46,6 110,3 82,9 27,8 50,2 35,8 30,2 62,9 51,8 Ovn'g materiel 109,8 175,3 107,3 217,5 189,8 140,4 298,4 243,0 258,2 330,9

Summa 477,0 536,3 502,4 695,4 905,1 1671,4 2077,9 1697,0 1587,7 1563,1

Källa: Utrikesdepartementet, krigsmaterielinspektionen.

Tabell 4.5 Den svenska exporten av krigsmateriel 1983, fördelad på de femton främsta mottagarländerna. Miljoner kr samt andelar i procent av total export.

milj kr %

Nigeria 197 12,6 Indien 132 8,4 Singapore 122 7,8 Västtyskland 101 6,5 Malaysia 100 6,4 Schweiz 84 5,4 Danmark 79 5 ,I Storbritannien 65 4,1 Italien 64 4,1 USA 62 4,0 Norge 61 3 ,9 Finland 53 3 ,4 Frankrike 52 3 ,4 Pakistan 49 3,1 Canada 45 2,9 Summa 1 268 Övriga länder 295 Totalt 1 563

COOXIOMAwNv—d

Källa: Utrikesdepartementet, krigsmaterielinspektionen.

femton främsta köparländerna 1983 svarade för tillsammans 81 procent av krigsmaterielexporten. Där framgår också bl a att exporten till de andra nordiska länderna — i praktiken Danmark, Finland och Norge — uppgick till 193 miljoner kr och utgjorde 12 procent av den totala krigsmaterielexporten.

I figur 4.2 visas krigsmaterielexportens reala utveckling 1974 — 1983. Där framgår, att den steg kraftigt under 1979 och 1980, för att sedan successivt sjunka tillbaka, så att den 1983 låg på en nivå som motsvarade den 1978.

Riktlinjerna för krigsmaterielexporten leder ofta till gränsfall, där olika tolkningar av verkligheten resulterar i olika slutsatser. Uttryck- en ”kan befaras leda till väpnad konflikt” respektive ”kan antas använda materielen för att undertrycka mänskliga rättigheter” förutsätter vid beslut om exportlicens, att regeringen gör en politisk analys av förhållandena i mottagarlandet som många gånger måste bygga på osäkra antaganden.14

Tänjbarheten i riktlinjerna gör att det finns en gränszon, där olika bedömningar kan ge olika resultat och där endast verkligheten själv i efterhand kan bekräfta vad som var rätt. Detta illustreras av att det under de senaste åren tillkommit eller efter flera års frånvaro återkommit — ett antal köparländer i tredje världen: Brasilien,

Figur 4.2 Den svenska exporten av krigsmateriel 1974—1983. Fasta priser, index 1974 = 100.

300

200

100

Burma, Indonesien, Kamerun, Malaysia, Nigeria, Pakistan, Peru, Singapore, Tunisien m fl. Man kan också utgå från att industrin i tider av minskade beställningar från det svenska försvaret intensifierar sin internationella marknadsföring. Sannolikt ställer man därvid rege- ringen inför fler gränsfall än vad som annars är fallet.

4.7. Industrins beroende av försvarsmateriel

Skillnaderna i försvarsberoende är stora mellan olika industrier. FFV och Bofors, som tillverkar vapen och ammunition, är mest beroende av den militära tillverkningen. Inom FFV-koncernen svarar försvars- materiel för tre fjärdedelar av produktionen, inom Bofors-koncernen för drygt hälften. En stor del av den svenska försvarsmaterieltillverk- ningen sker emellertid inom delar av verkstadsindustrin, som domineras av civil produktion. Inom tex Ericsson-koncernen eller Saab-Scania-gruppen svarar försvarsmateriel bara för några enstaka procent av försäljningen.

Beroendet kan dock mätas på olika sätt. Man kan som ovan studera det för koncernen som helhet. Men flera dotterföretag inom större koncerner lever ett relativt självständigt liv, t ex Hägglunds gentemot ASEA och Volvo Flygmotor gentemot moderbolaget Volvo. Man kan få en felaktig bild av försvarsberoendet, om man inte komplet- terar med det enskilda företagets beroende. Till exempel svarar försvarsmateriel bara för 0,6 procent av Volvo-koncernens samlade försäljning 1983. Ungefär 2 procent av de anställda sysslade med produktion av försvarsmateriel. Volvo Flygmotors försvarsberoende av är dock mycket högre. De militära flygmotorerna svarade för ca 55

procent av faktureringen och sysselsatte ungefär hälften av de anställda.

Flera försvarsindustrier är verksamma på flera orter. På koncern- eller företagsnivå kan försvarsberoendet vara litet, men samtidigt kan det lokalt — på den orten där försvarsmateriel tillverkas vara stort. Bofors har under de allra senaste åren diversifierat sin verksamhet totalt sett för att minska sitt försvarsberoende på koncernnivå, som uppgår till 54 procent. Samtidigt har försvarsbe- roendet vid företagets anläggningar i Karlskoga ökat kraftigt. För att ge en någorlunda fullständig bild av industrins beroende av försvars- materiel måste koncernens, företagets och de lokala anläggningens beroende undersökas.

Bofors

Koncernen är organiserad i fem divisioner, varav Försvarsmateriel är den största. Den totala externa försäljningen uppgick 1983 till 4,2 miljarder kr, varav Försvarsmateriel svarade för 2,2 miljarder kr, dvs 51 procent. Men försvarsberoendet är något större än så. Bofors- Nobel har betydande leveranser av bl a explosivämnen för ammuni- tionsindustrin och levererar även till andra tillverkare än Bofors. Av koncernens drygt 11 000 anställda varav knappt 10 800 i Sverige arbetade 1983 nära 6 000 personer med försvarsmateriel. Det innebär att 54 procent av de anställda inom Bofors arbetar med försvars- materiel.

Den militära produktionen är uppdelad på tre orter, varav Karlskoga är helt dominerande. I Karlskoga arbetar 87 procent av de anställda vid Bofors med försvarsmateriel. Vid dotterbolaget LIAB i Lindes- berg arbetar alla 300 anställda med försvarsmateriel och vid Bofors Aerotronics i Lidingö 93 procent av de närmare 400 anställda.

Under det senaste decenniet har Bofors-koncernens beroende av försvarsmateriel ökat kraftigt. Den militära andelen av försäljningen har ökat från en tredjedel i början av 1970-talet till över 50 procent 1983. Samtidigt har försvarsmaterielberoendet vid företagets anlägg- ningar i Karlskoga ökat kraftigt. Detta beror på att tillverkningen av stål så gott som helt försvunnit från företaget och Karlskoga. Samtidigt har andra civilt dominerade divisioner expanderat kemi, plast och elektronik — men detta har till mycket liten del kommit Karlskoga till del. Hälften av Nobeldivisionens produktion sker i USA och plastdivisionen har sina anläggningar på andra ställen i Sverige. Inom elektronikdivisionen arbetar bara 70 av totalt 660 anställda i Karlskoga.

Konsekvensen av dessa utvecklingstendenser är ett ökat försvars- materielberoende vid anläggningarna i Karlskoga. Detta beroende kan dessutom komma att förstärkas av att huvudkontoret flyttar till Stockholm och av att företaget satsar mer på produktion utomlands.

Ericsson Radio Systems (ERA)

ERA är ett helägt dotterföretag till Telefon AB L M Ericsson och svarade 1983 för 9 procent av Ericsson-koncernens totala försäljning. Knappt var tionde anställd i koncernen eller var sjätte av de anställda i Sverige — arbetar vid ERA.

ERA är verksamt inom två affärsområden: radiokommunikation och försvarssystem. Företaget fick sitt namn och sin nuvarande struktur den 1 januari 1983 vid en sammanslagning av tre olika delar av Ericsson-koncernen: El dotterföretaget SRA Communication AB; El divisionen för försvars— och rymdelektronik (MI-divisionen) inom moderbolaget, samt D avdelningen för militär telekommunikation inom moderbola- get.

Något år tidigare övertog Ericsson-koncernen Datasaab från staten och Saab-Scania. Produktionen av försvarsmateriel inom Datasaab överfördes då till koncernens militära enheter och ingår numera i ERA. All produktion av försvarsmateriel inom Ericsson-koncernen är koncentrerad till affärsområdet Försvarssystem, som 1983 svarade för ca 6 procent av koncernens omsättning och till fyra femtedelar är samlat i ERA.

Av ERAs totala fakturering 1983 på 2,2 miljarder kr svarade Försvarssystem för 1,1 miljard. Däri ingår emellertid en mindre del civil produktion, bl a av radarsystem. Företaget hade 1983 totalt ca 6 800 anställda, varav 5 800 i Sverige. Av de senare arbetade 2 760 med försvarsmateriel. Det innebär att 48 procent av ERAs personal i Sverige arbetade med militär produktion.

Beroendet av försvarsmateriel är stort såväl vid ERAs enheter i Mölndal och Borås som vid de olika enheterna i Stockholmsområdet. Av ca 1 820 anställda i Mölndal arbetade 1 330 — eller 73 procent — med försvarsmateriel. I Borås var 130 av totalt 180 anställda, dvs 70 procent, sysselsatta med försvarsmateriel. Vid anläggningarna i Kista och på andra ställen i Stor-Stockholm arbetade totalt 1 450 anställda, varav 1 260 med försvarsmateriel, dvs 87 procent.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att Ericsson-koncernens militära beroende är förhållandevis litet. Dotterföretaget ERA har en jämn fördelning mellan civil och militär produktion, men den civila sidan är mest expansiv. Målsättningen är att komma ner i 30 procent militär produktion. Vid de anläggningar, där försvarsmate- riel tillverkas, är företaget emellertid i hög grad beroende av militära beställningar.

FFV

FFV — eller Förenade Fabriksverken är ett statligt affärsverk, som hör till industridepartementets ansvarsområde. FFV-koncernen består av två delar: FFV Affärsverk och FFV Företagen AB, som är ett förvaltningsbolag för koncernens s k bolagsgrupp. Den militära produktionen sker huvudsakligen inom affärsverksdelen, som är organiserad i två delar: Försvarsmateriel (FFV-F) och Underhåll (FFV-U). Inom bolagsgruppen förekommer utveckling, tillverkning och/eller underhåll av försvarsmateriel inom FFV Elektronik AB, FFV Norma AB, FFV Mipro AB, AB Ostermans Aero, Air Target Sweden AB och det amerikanska dotterbolaget Aero Systems Engineering Inc.

Koncernens totala fakturering 1983 uppgick till 3 013 miljoner kr, varav 2 095 miljoner kr — eller 70 procent — avsåg försvarsmateriel. Den övervägande delen av de militära leveranserna 1 681 miljoner kr — gjordes från affärsverksdelen, fördelat på ca 720 miljoner kr för FFV-F och ca 960 miljoner kr för FFV-U. Det innebär att 87 procent av FFV-FS försäljning och 94 procent av försäljningen från FFV-U avser försvarsmateriel.

Inom bolagsdelen sålde företaget 1983 försvarsmateriel för ca 415 miljoner kr - varav de svenska företagen svarade för ca 250 miljoner kr — vilket motsvarade 37 procent av den totala faktureringen på 1 207 miljoner kr.

FFV hade 1983 totalt ca 8 350 anställda. Antalet anställda som arbetade med försvarsmateriel inom koncernen uppgick 1983 till 5 717, vilket motsvarar 68 procent.

Inom FFV-F sker produktion av vapen och ammunition vid sju fabriker spridda över landet: D Gevärsfaktoriet, Eskilstuna El Vanäsverken, Karlsborg

D Krutbruket, Åkers Styckebruk

El Zakrisdalsverken, Karlstad D Vingåkersverken, Vingåker

El Gällöverken, Bräcke El Torpedverkstaden, Motala

Den civila produktionen inom FFV-F har under senare år koncent- rerats till Gevärsfaktoriet i Eskilstuna. Under 1983 levererade man delar till Tetra Pak-maskiner och komponenter till bilindustrin för 107 miljoner kr. Tre fjärdedelar av de anställda arbetade emellertid med försvarsmateriel. Vid de andra anläggningarna är produktionen helt militär.

FFV— U har sin verksamhet på tre orter: Arboga, Linköping och Östersund. Vid anläggningen 1 Arboga arbetade 92 procent av de drygt 2 000 anställda med den militära produktionen. I Malmslätt utanför Linköping var 89 procent av de totalt ca 1 160 anställda sysselsatta med försvarsmateriel. I Östersund är det militära bero- endet mindre. Drygt hälften av de 230 anställda arbetade med militära produkter. Inom F F V-U görs civila satsningar på underhålls— sidan för att minska det militära beroendet. Bl a har man slutit avtal om underhåll på passagerarplanet Saab-Fairchild 340 och dess motor CT 7.

Inom bolagsdelens försvarsmaterieltillverkande enheter varierar det militära beroendet: D FFV Elektronik, med anläggningar i bl a Växjö, Arboga och Stockholm, hade 1983 en omsättning på ca 400 miljoner kr och ca 1 300 anställda. Den militära produktionen är koncentrerad till Arboga, där 93 procent av de drygt 300 anställda arbetar med militär elektronik. Vid enheten i Växjö var 350 av de drygt 600 anställda sysselsatta med försvarsmateriel. Vid anläggningen i Stockholm, som är helt inriktad på försvarsmateriel, arbetade drygt 90 anställda. FFV Mipro i Sundbyberg utanför Stockholm, som sysslar med tändanordningar för ammunition, hade 1983 ca 40 anställda. Verksamheten var helt militärt inriktad. Ammunitionsföretaget FFV Norma med 270 anställda i Åmots- fors hade drygt 10 procent militär tillverkning. Air Target Sweden som FFV köpte från Swedair i slutet av 1983 — sysselsätter 30-talet anställda helt med militärt målflyg.

Inom FFV-koncernen sker en expansion genom att allt fler civilt inriktade företag införlivas med koncernen. Detta har medfört att koncernens totala militära beroende under senare år har sjunkit från 90 till 70 procent.

Hägglund & Söner

Hägglunds är sedan 1972 ett helägt dotterföretag till ASEA. Med en total fakturering 1983 på 1 340 miljoner kr och 2 550 anställda svarar man för ca 4 procent av ASEA—koncernens samlade fakturering och sysselsättning. Den militära produktionen sker inom Fordonsdivisio- nen, som 1983 svarade för drygt hälften av Hägglunds försäljning. En mindre del av tillverkningen inom Fordonsdivisionen utgörs emel- lertid av civila fordon.

Den militära andelen av Hägglunds verksamhet har varierat mellan 10 och 40 procent under de senaste tio åren. Genom bandvagnspro- jektet har den militära andelen under de allra senaste åren ökat kraftigt. 1983 arbetade 40 procent av de nära 2 800 anställda vid anläggningarna i Örnsköldsvik med försvarsmateriel. Det är en kraftig ökning från 1980, då bara 29 procent arbetade med militära produkter.

Hägglunds militära beroende har således ökat under senare år. Detta beror inte bara på en ökande militär produktion, utan också på att man på den civila sidan framför allt är verksam på marknader med svag efterfrågan som varvs- och gruvindustri. Ur ASEA-koncernens perspektiv ger emellertid Hägglunds militära produktion ett mycket litet försvarsberoende, bara kring 2 procent.

Karlskronavarvet

Varvet är sedan 1977 ett helägt dotterbolag till statliga Svenska Varv AB. Faktureringen varierar kraftigt mellan åren beroende på ojämnheter i fartygsleveranserna och uppgick 1983 till 218 miljoner kr, varav 132 miljoner kr avsåg militära fartyg. Under 1983 arbetade ca 1 100 anställda vid varvet, varav drygt 1 000 var sysselsatta med försvarsmateriel. Man svarade för omkring 5 procent av Svenska Varvskoncernens samlade fakturering och sysselsättning.

Efter att tidigare under alla år varit ett renodlat militärt varv satsade man under 1970-talet på en diversifiering med större inslag av civil produktion. Under 1980 var nära två tredjedelar av verksamheten civil. Flera av de civila projekten drog emellertid med sig stora förluster, vilket lett till en betydande bantning av varvet. Samtidigt beslutade ledningen för Svenska Varv, att man i första hand återigen skulle satsa på militära fartyg. En tredjedel av varvets resurser används till underhåll på marinens fartyg. Nybyggnationen omfattar idag endast militära fartyg.

Kockums

Även Kockums är ett helägt dotterföretag till statliga Svenska Varv AB. Man svarar för ungefär en sjättedel av koncernens produktion samt ungefär hälften av dess nybyggnation av fartyg. Under 1983 hade man en fakturering på 1 475 miljoner kr. Av detta avsåg 1 365 miljoner kr själva varvet och 110 miljoner kr dotterföretaget Kockums Verkstäder.

Den militära verksamheten vid varvet är mycket begränsad. Faktu- reringen till den svenska marinen för de tre ubåtarna i Näckenserien som levererades 1979 — 80 uppgick till ca 200 miljoner kr. Det motsvarade ca 8 procent av Kockums totala fakturering för nybyggda fartyg under samma år.

Knappt 200 personer arbetar med ubåtsproduktionen vid Kockums, dvs bara 6 procent av varvets ca 3 400 anställda. Genom kraftiga nerdragningar på den civila sidan under senare år har dock den militära andelen ökat från en ännu lägre nivå. Under A 17-projektets gång kommer den emellertid knappast att nå över 15 procent av produktionen.

Philips Elektronikindustrier (PEAB)

Företaget är ett helägt dotterbolag till Svenska Philipsföretagen AB , som i sin tur ingår i den internationella Philipskoncernen. I Sverige har Philips ca 4 200 anställda och en försäljning på 2,9 miljarder kr. All militär produktion inom Svenska Philips sker inom PEABs D-division. D-divisionen ingår i den internationella Philipskoncer- nens produktområde Defence and Controls System (Försvarssys- tem).

D-divisionen svarade 1983 för knappt hälften av PEABs totala fakturering på 1 283 miljoner kr. 1 140 av företagets anställda, eller 60 procent, arbetade med försvarsmateriel. Företagets militära bero- ende har under en följd av år legat relativt stabilt mellan 40 och 60 procent. PEABs försäljning av försvarsmateriel utgör emellertid bara ca 20 procent av Svenska Philips totala försäljning.

Saab-Scania

Saab-Scania är försvarets största leverantör av militär materiel. Under budgetåret 1982/83 svarade man för nästan en fjärdedel av de samlade leveranserna till försvaret av materiel och FoU.

Den militära produktionen sker i två delar av koncernen: Flygdivi- sionen och dotterföretaget Saab-Scania Combitech. Flygdivisionen

hade 1983 en fakturering på 1 451 miljoner kr. Av detta svarade militära flygplan för 1 316 miljoner kr, dvs 91 procent. Genom att den civila produktionen av passagerarplanet SF 340 tar allt större resurser i anspråk och fr o m 1984 börjar generera intäkter, kommer den civila andelen av faktureringen att öka betydligt.

Under 1983 uppgick sysselsättningen i Linköping till ca 4 600 anställda, varav 3 700 — eller 81 procent — arbetade med militära

flygplan.

Saab-Scania Combitech hade 1983 en extern försäljning på 620 miljoner kr (samt ytterligare 96 miljoner kr till andra delar av koncernen, framför allt flygdivisionen). Inom divisionen Saab Instruments sålde man militära apparater m m för 160 miljoner kr och inom dotterföretaget Saab Missiles robotar och annan försvars- materiel för 160 miljoner kr. Om man räknar in internleveranserna till bl a flygdivisionen, uppgår den militära försäljningen till samman- lagt ca 375 miljoner kr, dvs 52 procent av den totala faktureringen. Den totala sysselsättningen inom Combitech-gruppen uppgick 1983 till drygt 1 700 personer, varav åtminstone 800 arbetade med försvarsmateriel, dvs 47 procent. Inom Saab Instruments iJönköping arbetar 560 av totalt ca 700 anställda, dvs 80 procent, med militär materiel. Vid Saab Missiles — med 240 anställda i Linköping och ett 25-tal i Göteborg — svarar försvarsmateriel för 95 procent av sysselsättningen.

Saab Training Systems i Huskvarna — som också är en del av Combitech-gruppen — tillverkar målmateriel och simulatorer för utbildningsändamål. Företaget hade 1983 en total fakturering på 126 miljoner kr och sysselsatte totalt 235 anställda. En stor del av verksamheten avser materiel för militärt bruk, men leveranser förekommer även av utrustning för civila skjutbanor. Företaget klassificerar inte produktionen som försvarsmateriel, varför uppgift saknas om hur stor andel av försäljningen respektive sysselsättningen som avser militära leveranser. Om det antas att hälften av verksam- heten avser militära produkter, ökar Combitech-gruppens försvars- beroende till 61 procent räknat på faktureringen, respektive 54 procent räknat på sysselsättningen.

Saab-Scania-koncernens totala försäljning av försvarsmateriel upp- gick således under 1983 till minst 1,7 miljarder kr av en total fakturering på 20,8 miljarder kr. Det militära beroendet på koncernnivå är alltså mycket litet. Bara 8 procent av faktureringen avser försvarsmateriel. Av koncernens drygt 39 000 anställda — varav drygt 32000 i Sverige — var åtminstone 4500, eller 12 procent, sysselsatta med försvarsmateriel.

Volvo F lygmotor

Företaget är ett helägt dotterföretag till AB Volvo. Militära flygprodukter svarade 1983 för 55 procent av faktureringen. Av de totalt 2 850 anställda inom Volvo Flygmotor arbetade 1983 ca 1 500 eller 53 procent med försvarsmateriel. All verksamhet är koncentre- rad till Trollhättan.

Sett i ett koncernperspektiv utgör den militära produktionen bara 0,6 procent av Volvo-gruppens hela försäljning på närmare 100 miljarder kr. De som var sysselsatta med försvarsmateriel inom Volvo Flygmotor utgjorde bara 2 procent av Volvo-koncernens totalt 76 000 anställda.

Det militära beroendet inom Volvo Flygmotor har minskat under senare år. Under 1980 var två tredjedelar av de anställda sysselsatta med försvarsmateriel. Det finns mycket som tyder på att det fortsätter att minska, inte minst att de satsningar man gjort under senare år på civila flygmotorer nu börjar ge utslag i sysselsättning, orderingång och försäljning.

Noter

1 Se försvarsindustrikommitténs betänkande, Civil produktion i försvarsin- dustrin, s. 37-38 och 46-49 samt F OA-rapporten Svensk försvarsindustri, s. 33. Vid jämförelser mellan de i utredningarna ingående företagen bör man lägga märke till, att SRA Communications AB och de försvarsmate- rielproducerande delarna av Telefon AB LM Ericsson och Datasaab AB numera utgör Ericsson Radio Systems AB. 2 För en mer utförlig beskrivning av anskaffningsprocessen, se t ex betänkandet från 1979 års materielanskaffningskommitté Materiel till försvaret, s. 25-38. Det bör noteras att inköpsavdelningarna inom FMV sedan dess organiserats om i enlighet med det förslag som skisseras i kapitel 9 i kommitténs betänkande, s. 171-186. Bestämmelser för statlig upphandling, s. 4. Gatt-Tokyoronden del 1, s. 11. Regeringens proposition I 981/82:102, s. 123. Se Anvisningar för fas B av perspektivplaneringen avseende det militära

försvarets utveckling efter budgetåret 1986/87, (Försvarsdepartementet,

1984-06-28). Se också Regeringens proposition 1983/84:112, s. 37-39, som betonar betydelsen av bl a inhemskt utvecklade robotar och televapen, samt försvarsministems anförande vid Folk och Försvars konferens i Storlien den 5 februari 1984, där han talade om en ”målmedveten teknisk satsning på tex militär elektronik i vid mening” och att huvudvikten borde läggas på ”vapensystem och verkansteknologi, snarare än på själva plattformarna, dvs flygplanen, båtarna, stridsvagnarna osv”. 7 En mer detaljerad beskrivning av den svenska försvarsindustrin lämnas i betänkandets del 2. Där redovisas bl a det material som tagits fram i samband med studiebesöken vid industrin.

aula—o.)

8 Alla uppgifter om sysselsättning i detta och följande avsnitt av kapitel 4 är beräknade i personår, vilket motsvarar ca 1 600 arbetstimmar per år. 9 Framtida militär flygindustri i Sverige, s. 27-49 och s. 49. Vid Saab-Scania, Volvo Flygmotor, Ericsson (dåvarande MI-divisionen och SRA Commu- nications) samt FFV var enligt kommittén sysselsättningen totalt 8 950 personår. Till detta kom ytterligare 3 715 personår inom flygvapnet och militära myndigheter, dvs totalt 12 665 personår. 10 Se Flygindustrikommitténs betänkande, del 2, s. 80. 11 Se FOA-rapporten Svensk försvarsindustri, s. 163. Från totalsiffran för indirekt export har räknats bort den del som avser tillverkning för export. Se även en tidigare FOA-rapport, Utlandsberoende isvensk anskaffning och produktion av försvarsmateriel. 12 Civil produktion i försvarsindustrin, s. 66. 13 Se krigsmaterielexportkommitténs betänkande Svensk krigsmaterielex- port, 5. 93-96, för en förteckning över den materiel som omfattas av förbudet mot export av krigsmateriel. 14 För en kritisk analys av krigsmaterielexporten, se bl a Hagelin, ”Svensk militär export — eller hur man rymmer ett isberg i ett äggskal', Internationella Studier, 1981:5 och Westander, Svensk vapenexport till stater i tredje världen 1950 — 1983.

Litteratur

Bestämmelser för statlig upphandling. Stockholm; Liber Förlag, 1983. Civil produktion i försvarsindustrin. Betänkande från försvarsindust- rikommittén. Ds I 1982:1. Flygindustrikommitténs betänkande, del 2. Ds Fö 1979:1. Framtida militär flygindustri i Sverige. Principbetänkande avgivet av 1979 års militära flygindustrikommitté. Ds Fö 1981:2. GATT-Tokyoronden del 1. Statlig upphandling. Stockholm: Sveri- ges Exportråds Förlag, 1980.

Hagelin, Björn: ”Svensk militär export — eller hur man rymmer ett isberg i ett äggskaF, Internationella Studier, 1981:5 .

Nordström, Tomas och Hagelin, Björn: Utlandsberoende i svensk anskaffning och produktion av försvarsmateriel. FOA He I/RES, 1975-06-06. Regeringens proposition 1981/82:102 om Säkerhetspolitiken och försvarspolitiken samt totalförsvarets fortsatta utveckling. Regeringens proposition 1983/84:112 om det militära försvarets fortsatta utveckling, mm.

Materiel till försvaret. Betänkande avgivet av 1979 års materielan- skaffningskommitté. Ds Fö 1980z3. Svensk försvarsindustri. FOA rapport C 10200-M5, Februari 1982.

Svensk krigsmaterielexport. Betänkande av 1979 års krigsmateriel- exportkommitté. SOU 1981:39. Säkerhetspolitiken och totalförsvaret. Betänkande avgivet av 1978 års försvarskommitté. Ds Fö 1981:1. Westander, Henrik: Svensk vapenexport till stater i tredje världen 1950 — 1983. Stockholm: Svenska Freds- och Skiljedomsförening- en, 1984. Vår säkerhetspolitik. Betänkande om svensk säkerhets- och försvars- politik av 1978 års försvarskommitté. SOU 1979:42.

5. Försvarsindustriella särdrag

5 .1 Satsar försvarsindustrin mer på FoU?

I olika sammanhang noteras att försvarsindustrin satsar betydligt mer på forskning och utveckling (FoU) än annan industri och därigenom får en betydligt större andel av bl a forskare, ingenjörer och tekniker.1

Den avgränsning av försvarsindustrin som gjorts i detta betänkande påverkar emellertid resultatet av en sådan jämförelse. Varje år levererar tusentals företag inom svenskt näringsliv produkter till försvaret. Ur denna grupp har ett tiotal företag särskiljts — försvarsindustrin som utvecklar och tillverkar militärt specifika produkter som inte har någon betydande civil användning. Vid detta urval har bla alla de företag som levererar mer eller mindre standardiserade och tekniskt mindre kvalificerade produkter till försvaret definierats bort. I själva urvalet och avgränsningen av försvarsindustrin har således de leverantörer som definitionsmässigt har en betydande FoU lyfts fram.

Statistiska centralbyrån (SCB) har av utredningen getts i uppdrag att samla in och sammanställa forskningsstatistik som medger jämförel- ser — vad gäller omfattningen av FoU — mellan försvarsindustrins militärt dominerade arbetsställen, deras civilt dominerade arbetsstäl- len och en grupp av företag med uteslutande civil produktion, som är verksamma inom samma branscher som försvarsindustrierna och är av ungefär samma storlek som dessa.

SCB har tidigare gjort liknande bearbetningar på uppdrag av FOA respektive försvarsindustrikommittén. Då har man jämfört omfatt- ningen av FoU inom försvarsindustriföretagen — utan att göra någon uppdelning mellan deras militära och civila FoU — med den FoU som förekommer inom övriga industriföretag i samma branscher samt inom tillverkningsindustrin som helhet. Resultaten från dessa undersökningar visade, att försvarsindustriföretagen hade en större andel FoU än andra företag samt att de branscher där dessa företag

ingick hade större andel FoU än industrin som helhet. Resultaten är dock svåra att tolka. Svagheterna beror dels på frånvaron av en uppdelning mellan militär och civil FoU inom försvarsindustriföre- tagen, dels på att dessa är storföretag som generellt kan antas ha en större andel FoU än mindre företag.2

I den nya undersökningen har dessa felkällor undvikits. Civil och militär FoU inom försvarsindustriföretagen har delats upp. Dess- utom görs jämförelser inte med alla övriga företag i de aktuella branscherna, utan bara med företag av motsvarande storlek.

Undersökningen visar, att FoU-intensiteten mått som de totala FoU-kostnaderna i procent av förädlingsvärdet — är högre bland de företag som producerar försvarsmateriel än bland andra jämförbara företag med helt civil produktion, den s k kontrollgruppen. 1981 var den totala FoU-intensiteten i försvarsindustriföretagen 18,4 procent mot 15,7 procent inom kontrollgruppen.

Skillnaderna i FoU-intensitet mellan de bägge grupperna reduce- rades emellertid kraftigt under 1970-talet. Medan FoU—intensiteten inom försvarsindustriföretagen steg från 11,7 procent 1969 till 18,4 procent 1981, tredubblades under samma tid FoU-intensiteten i kontrollgruppen, från 4,8 procent till 15,7 procent. Den skillnad i FoU-intensitet, som förelåg vid undersökningsperiodens början 1969 mellan försvarsindustriföretagen och kontrollgruppen, har således minskat kraftigt. Enligt dessa siffror har den helt civila industrin närmat sig försvarsindustrin vad gäller FoU-intensitet.

När man delar upp försvarsindustriföretagens FoU mellan den som avser företagens militärt dominerade arbetsställen och den som gäller

Tabell 5.1 FoU-intensiteten, mått som FoU-kostnader i procent av förädlingsvärdet, i försvarsindustriföretag med övervägande militär produktion (fördelat på deras militärt respektive civilt dominerade arbetsställen), 1 en grupp företag med enbart . civil produktion samt i industrin som helhet, 1969 1981.

Försvarsindustriföretagen Företagen med Hela helt civil industrin

År Militär Civil Totalt produktion

1969 15,7 8,1 11,7 4,8 3,2 1971 20,5 10,9 15,5 5,5 3,8 1973 25,4 9,7 16,2 6,7 4,1 1975 26,3 8,5 14,8 8,4 4,4 1977 24,4 9,0 15,2 9,2 5,5 1979 21,7 10,7 14,9 11,4 5,7 1981 29,3 11,8 18,4 15,7 7,1

Källa: Statistiska centralbyrån. Anm. För en närmare redogörelse för undersökningens uppläggning och definitioner av de olika grupperna, se betänkandets del 2.

deras civilt dominerade arbetsställen, framgår skillnaderna mellan militär och civil FoU—intensitet än tydligare. De utvalda försvarsin- dustriernas militärt dominerade arbetsställen hade 1981 en FoU- intensitet som uppgick till 29,3 procent, medan den vid deras civilt dominerade arbetsställen var 11,8 procent. Skillnaderna i FoU- intensitet har dessutom ökat under perioden 1969 — 1981.

Som tidigare påpekats är försvarsindustrin inget enhetligt begrepp. FoU-intensiteten kan antas variera kraftigt mellan olika delar av försvarsindustrin. Utredaren förfogar inte över uppgifter om enskil- da försvarsindustriers eller enskilda militära projekts FoU-kostna- der. En studie som FMV gjort om bl a de personella resurserna inom försvarsindustrin kan emellertid belysa spännvidden. I studien har FMV genom enkäter till försvarsindustrin undersökt hur många årsverken de lade ner 1978 på olika typer av försvarsmateriel. Dessa årsverken har vidare fördelats på olika yrkeskategorier. I tabell 5.2 redovisas hur stor procentuell andel av de totala årsverkena inom respektive systemområde, som de två yrkeskategorierna ”personal med forsknings- och utvecklingsarbete” och ”personal med kan- struktions-, formgivnings- och tekniskt arbete” tillsammans svarar för. Det ger en grov uppskattning om FoU- och teknikerintensiteten för olika typer av försvarsmateriel och därmed inom de olika företag som utvecklar och tillverkar denna materiel.

Det framgår att elektronikindustrin, robotindustrin och flygplansin- dustrin har en betydligt högre FoU- och teknikerintensitet i sin militära produktion än tex pjäs- och ammunitionsindustrin eller varven. Spännvidden är mycket stor mellan ”militär elektronik” dvs stridslednings-, eldlednings- och sambandsmateriel — med 39 procent av årsverkena utförda av tekniskt kvalificerad personal, och ”pjäser” — dvs vapentillverkningen vid Bofors och FFV med 9 procent av årsverkena utförda av sådan kvalificerad personal.

Tabell 5.2 FoU- och teknikerintensitet för olika typer av försvarsmateriel. (Procentuell andel av årsverken utförda av F oU- och teknikerpersonal.)

Militär elektronik 39 Robotar 28 Flygplan 25 Stridsfordon 18 Torpeder 15 Fartyg 13 Ammunition 10 Pjäser 9

Källa: Försvarets materielverk, Personella och materiella resurser för militär produktion vid svensk industri.

Dessa skillnader mellan olika typer av materiel och företag inom försvarsindustrin är i många fall sannolikt större än den som råder mellan militär och civil produktion inom respektive industri. Men även inom försvarsindustriföretagen finns betydande skillnader i FoU-intensitet, bl a beroende på att nya teknikområden vare sig de är civila eller militära kräver större satsningar på forskning och utveckling.

Inom tex Saab-Scanias flygdivision svarar tjänstemännen — i stor utsträckning ingenjörer som sysslar med FoU-arbete för ungefär hälften av sysselsättningen inom den militära produktionen; inom den civila flygplansproduktionen är fördelningen enligt uppgift en tjänsteman på tre eller fyra verkstadsarbetare.

Motsvarande förhållande gäller inom t ex ERA. Lika många arbetar med utveckling av flygradar som med produktion. De som arbetar med produktion av radiolänk är emellertid 3 4 gånger fler än dem som arbetar med utveckling. Men om man jämför med rymdteknik blir resultatet det omvända. De som arbetar med utveckling är där 3 4 gånger fler än dem som arbetar med produktion.

Förhållandet mellan hur mycket resurser som satsas på FoU och hur mycket som satsas på produktion har emellertid inte bara med produktens tekniska komplexitet att göra utan också med serieläng- den. De relativt korta serielängderna inom militär produktion leder naturligtvis till att den andel av resurserna som satsas på FoU blir relativt hög.

Sammanfattningsvis kan det alltså konstateras, att försvarsindustrin satsar genomsnittligt mer på FoU än civil industri. Inom den civila industrin ökar emellertid FoU-satsningarna kraftigt, varför försvars- industrins ”försprång” tenderar att minska. Spännvidden är emeller- tid stor inom försvarsindustrin vad gäller FoU mellan tex den militära elektronikindustrin och pjäsindustrin. Man kan anta, att den mer FoU-intensiva delen av den civila industrin satsar relativt mer på forskning och utveckling än den mindre FoU-intensiva delen av försvarsindustrin.

5 .2 Skiljer sig militär teknik från civil?

Inom det militära området finns det flera teknikområden som inte har någon betydande civil tillämpning. Forskare, ingenjörer, tekniker och yrkesutbildade arbetare som arbetar med sådan specifik militär teknik kan inte utan vidare dra nytta av sina kunskaper på det civila området.

Kopplingarna mellan militär och civil teknik är tydliga beträffande flygplan, flygplansmotorer, fartyg och fordon. Här finns direkta civila motsvarigheter till det som produceras för militärt bruk. Även om olikheterna mellan tex militära och civila flygplan är stora, så utnyttjas i stort samma teknikområden — om än på olika sätt — vid konstruktion och tillverkning av civila flygplan som för militära

flygplan.

Men ofta saknas civila motsvarigheter. Det finns tex inga civila pansarvärnsrobotar, luftvärnskanoner, eller artillerigranater. Men varje sådant vapensystem består av flera delsystem, som vart och ett representerar ett eller flera teknikområden. En närmare analys av vilka kunskaper som krävs för att konstruera och bygga robotar, kanoner eller granater, visar att flertalet av de teknikområden industrin arbetar inom har civila tillämpningar, men ofta ifråga om produkter som ligger långt ifrån det militära.

För att utveckla exempelvis ett robotsystem krävs en rad olika typer av teknik. Roboten ska ha ett skrov, vars utformning bestäms av kraven på fart, påfrestningarna vid start och manövrer, manövre- ringsförmågan etc men också av de delsystem som skall rymmas i skrovet. Roboten ska ha ett drivsystem, där kraven på fart och räckvidd påverkar valet av system. För framdrivningen av roboten krävs t ex en turbojetmotor och för robotar som avfyras från marken eller från fartyg dessutom speciella startmotorer av rakettyp. Det behövs vidare en eller flera typer av målsökare och en styrautomat. För att styra roboten mot träff används inbyggda målsökare som bygger på radar-, infraröd- eller TV-teknik, eller så sker målsökning- en med hjälp av utrustning med radar eller laser placerad på marken. Styrautomaten skall hålla roboten i önskad bana och stabilisera den. Vidare krävs ett el- och kraftförsörjningssystem som omfattar bl a batterier, generatorer och tryckluftsbehållare, som skall ge energi till elektroniken och till driften av robotens rörliga delar. Slutligen har roboten ett s k verkanssystem som innehåller robotens stridsdel.

Ett robotsystem består således i princip av sex delsystem, som dels måste utvecklas som en helhet, dels inom givna ramar vart och ett för sig. Ett robotprojekt kräver därför det som inom försvarsindustrin kallas systemsammanhållande förmåga. Däri inbegrips projektled- ning samt - framför allt i ett inledande skede av projektet — systemanalys och simuleringsteknik. I konstruktionsarbetet krävs insatser från ingenjörer som representerar ett stort antal teknikom- råden: aerodynamik, materialteknik, förbränningsteknik, elmeka- nik, miljöteknik, målsökarteknik (radar, infraröd, TV, laser), höjdhållningsteknik, länkteknik, styr- och reglerteknik, verkanstek- nik m fl. Slutligen krävs stora insatser för utprovning, tester och underhåll.3

Dessa teknikområden skiljer sig från varandra när det gäller förutsättningarna för civilt utnyttjande. Flera teknikområden har civila tillämpningar inom många andra industrier, som tex kunska- perna om material, elmekanik och förbränning. Andra teknikområ— den, som aerodynamik och höjdhållningsteknik, är knutna till industrier som ligger nära robotindustrin, t ex flygindustrin. Men det finns teknikområden som har liten tillämpning utanför det militära området, tex verkansteknik. Av de totalt ca 850 personår som 1978 satsades inom svensk försvarsindustri på utveckling av robotar avsåg emellertid vilket framgår av tabell 5.3 — bara 17 personår verkansteknik.

Inom flygindustrin är Saab-Scanias flygdivision och Volvo F lygmotor för sin militära utvecklingsverksamhet sysselsatta inom vardera femton till tjugo olika teknikområden. Samtliga dessa teknikområ- den har civila tillämpningar inom flygplans- respektive flygmotorom- rådet, men alla är inte helt knutna till flygindustrin.

Att det finns kopplingar mellan militär och civil teknik innebär dock inte, att varje ingenjör eller tekniker som arbetar med militär FoU inom dessa områden har ett brett spektrum av sysselsättningsmöjlig- heter inom civil industri. Ofta är de specialiserade på just militära tillämpningar inom sitt teknikområde.

Inom de delar av försvarsindustrin som arbetar med elektronik är kopplingarna mellan militär och civil teknik större än på många andra områden. Den ökade användningen av elektronik i vapensystemen torde alltså leda till en allmän minskning av den militära specialise- ringen inom försvarsindustrin.

Inom flera företag tar sig de tekniska sambanden mellan militär och civil produktion direkta uttryck i företagens organisation. Combi-

Tabell 5.3 Robotindustrins utvecklingsinsatser fördelade på teknikområden 1978

(personår). R_— Projektledning 29 Systemanalys och simuleringsteknik 170 Utprovning, test och underhåll 139 Aerodynamik 21 Elmekanik 106 Miljöteknik 21 Målsökar-, höjdhållnings- och länkteknik 60 Styr- och reglerteknik 33 Verkansteknik 17 Motorteknik 15

& Källa: Flygindustrikommitténs betänkande, del 2, s. 52.

Anm. Totalt uppgick utvecklingsinsatsema till 856 personår, varav 245 ej gick att fördela på specifika teknikområden.

tech-gruppen inom Saab-Scania har skapats just med syftet att kombinera de tekniker man lärt sig på det militära området på nytt sätt, och därmed utveckla civila produkter som till det yttre ofta uppvisar liten släktskap med de militära. Inom Ericsson-koncernen försöker man med konstruktionen av ERA överbrygga de organisa- toriska hinder, som tidigare legat i vägen för att utnyttja koppling- arna mellan militära och civila tekniska tillämpningar. Inom Hägg- lunds har företagets olika delar växt fram ”genetiskt”, dvs arbetet med vissa tekniker har lett företaget in på nya produktområden där dessa tekniker är tillämpliga.

Inom försvarsindustrin finns alltså bara ett mindre antal teknikom- råden, som är helt militärt specifika. Större skillnader råder mellan det sätt på vilket försvarsindustrin jämfört med annan industri utnyttjar tekniken. Försvaret ställer ofta extremt höga krav på sina vapensystem. Kapprustningen i omvärlden driver upp prestandakra- ven. Man kan aldrig med säkerhet på förhand veta i vilka situationer materielen skall användas, om så någonsin blir fallet. Skillnader i modernitet och prestanda är i flera taktiska situationer avgörande; det räcker inte med vapensystem som är nästan lika bra som de potentiella angriparnas, de måste vara bättre.

I kapprustningen ligger alltså en drivkraft att ständigt söka efter de tekniskt mest avancerade lösningarna och att driva tekniken allt längre. Denna osäkerhet om på vilken teknisk nivå systemen är tillräckligt bra avspeglar sig generellt sett i en genuin osäkerhet om vad materielen får kosta. Det är helt enkelt omöjligt att göra en intäkts— och kostnadsanalys som på förhand kan visa var den optimala tekniska och ekonomiska nivån ligger.

I det studiearbete, som i Sverige genomförs inför varje nytt projekt, finns en ambition att i görligaste mån reducera osäkerheterna. Men eftersom ett vapensystem ska vara i bruk i decennier, ligger det nära till hands att så långt det är möjligt välja den idag mest avancerade tekniken. Ofta går emellertid den tekniska utvecklingen så fort, att systemen ändå är tekniskt ”omoderna” när de sätts in i organisatio— nen.

Dessa drivkrafter bakom den militär-tekniska utvecklingen gör att — på de områden där sambanden mellan militär och civil teknik är starka den militärtekniska utvecklingen ofta är ledande. De militära bestållarna efterfrågar i större utsträckning ny teknik och har ofta bättre ekonomiska resurser att betala för densamma än vad civila beställare har.

Ny teknik blir känd och utnyttjas ofta snabbare på det militära området. Aktuella exempel är nya material som t ex kolfiberkom-

positer. Det är ofta militären som betalar för den initiala teknikut- vecklingen och den civila industrin kan inte börja utnyttja tekniken i större skala förrän den blivit så vanlig, att kostnaderna kraftigt reducerats. Om ekonomiska resurser i motsvarande utsträckning tillförs för civil teknikutveckling skulle emellertid dessa civila tillämpningar kunna komma fram, utan att behöva ”ta omvägen över” militär teknikutveckling.

FAKTARUTA: KOLFIBERKOMPOSITER

”Kompositer sammansatta material har funnits länge, tex armerad betong. Kolfiberkompositen överträffar i väsentliga avseenden metaller- na som konstruktionsmaterial. Den är lättare än aluminium, i vissa fall starkare än stål, utmattningshållfastheten är hög och den korroderar inte.

För att kunna användas som ett konstruktionsmaterial måste kolfibern bakas in i ett annat material. Vanligen används en hårdplast, t ex epoxi, men även metall kan förekomma. Genom att lägga fibrerna i skikt som orienteras i olika riktningar kan materialet ”skräddarsys” och få just de egenskaper som krävsi den aktuella tillämpningen. Det revolutionerande med koliberkompositen är att den erbjuder en för många konstruktioner lämplig kombination av hög hållfasthet och hög styvhet.”

(Ur Saab-Scanias årsredovisning 1982).

Genom sin militära FoU har försvarsindustriföretagen i vissa fall en konkurrensfördel gentemot övrig industri ifråga om civil produktion. De kan inom sig snabbare och till lägre kostnad än andra företag dra nytta av den militära teknikutveckling som kan ha betydelse på civila områden. De lär sig av de militära beställningarna och får därmed ett försprång i konkurrensen med civila företag som arbetar inom samma teknikområden, men som i regel får betala teknikutvecklingen själva.

Det är dock inte bara inom försvarsindustrin som det sker en omfattande forskning och utveckling. I flera branscher görs stora satsningar på att utveckla ny teknik. T ex läkemedelsindustrin har en betydligt högre FoU-intensitet än försvarsindustrin. Medicinen har kanske framför allt genom statlig finansiering direkt eller indirekt via sjukvården och läkemedelsfinansieringen drivit fram avancerad ny teknik vad gäller läkemedel och apparater för diagnos och behand- ling. Av detta följer, att det är efterfrågan på ny teknik och de ekonomiska resurser som satsas på att ta fram denna nya teknik som är avgörande för teknikutvecklingen, inte om det är militära eller civila satsningar.

Den militära tekniken är idag inte heller ledande på alla de områden där det finns starka samband mellan militär och civil teknik. Inom bl a datatekniken finns flera exempel på militära tillämpningar av civil teknik. Ett sådant är standarddatorsystemet i JAS 39 Gripen, som bygger på ett system som Ericsson utvecklat för kontroll av telestationer.

Ett annat exempel är de civila rymdprogrammen, som idag driver på utvecklingen åtminstone inom svensk försvarsindustri på områden som radarteknik, förbränningsteknik och materialteknik. Det är ingen naturlag som reglerar om den militära tekniken är ledande framför den civila eller tvärtom. Det handlar om vilka krav som beställama har och vilka ekonomiska resurser, som ställs till förfogande för teknisk utveckling.

Det finns emellertid en annan skillnad mellan militär och civil teknik, som mindre handlar om försprång än om annorlunda krav. Ericssons digitala telefonväxelsystem AXE har en militär motsvarighet som kallas AXT. De bägge växlarna bygger på samma teknik, men det finns ändå stora skillnader när det gäller säkerhet. Det är visserligen olyckligt om en civil växel går sönder, men det är som regel ingen katastrof om samtalet försenas eller inte alls blir av. Händer samma sak med en militär telefonväxel under krig kan det innebära katastrof. Därför finns det i den militära växeln betydande redun- dans, dvs växeln söker själv nya vägar för kommunikationen om en väg blockeras. Sådan redundans kan naturligtvis byggas in även i civila växlar, men kostnaden för denna extra säkerhet står inte i rimlig proportion till de fördelar som den ger de civila användarna.

Vissa av militärens krav på prestanda och kvalitet är dessutom helt irrelevanta för det civila samhället. Ett militärt jaktflygplan skall kunna utföra manövrar som ett civilt passagerarplan aldrig behöver göra. Det ställer speciella krav på bl a material, sammanfogning och aerodynamik. Elektroniken i en robot skall tåla accelerationer och höga farter som civil elektronik knappast någonsin utsätts för. När en robot eller en granat avfyras måste man dessutom vara nästintill säker på att den träffar och når avsedd verkan. Vapnet får inte heller explodera när det transporteras eller hanteras. Det skall vidare kunna användas efter att ha legat i förråd under lång tid, efter att ha utsatts för omild behandling och extrema klimatförhållanden.

Dessa som regel annorlunda, militärt specifika krav, förutsätter särskilda resurser inom industrin, såsom fler kontroller och noggran— nare tester. Den stora omfattningen hos denna kontroll- och testorganisation är ett utmärkande drag hos den militära produktio- nen. Inom det civila samhället finns som regel varken en önskan eller en förmåga att betala extrakostnaden för att få denna ökade

funktionssäkerhet. Man tar hellre risken av fel och störningar och hoppas på att serviceorganisationen snabbt tar hand om reparatio- ner.

5.3. Är maskinparken och anläggningarna specialiserade?

Försvarsindustrin framställer en rad produkter som inte har någon civil användning och i många fall också helt saknar civila motsvarig— heter. Men denna tillverkning sker till övervägande del med produktionstekniker och -processer som används allmänt inom modern, högteknologisk verkstadsindustri. Företagen utnyttjar i stor utsträckning maskiner och anläggningar som är standardiserade. Endast vissa arbetsställen inom försvarsindustrin arbetar med så specialiserade processer, att särskilt konstruerade maskiner och utformade anläggningar är nödvändiga.

Inom de delar av försvarsindustrin, där man kan finna nära civila motsvarigheter till de militära produkterna, finns bara en mindre andel maskiner och anläggningar som är så militärt specialiserade att de saknar alternativ användning. Det gäller t ex elektronikindustrin och fordonsindustrin. Militärt specialiserade maskiner och anlägg- ningar finns framför allt inom tillverkningen av grovkalibrig ammu— nition.

Inom exempelvis vapentillverkningen vid Bofors och FFV är en stor del av arbetet konventionell mekanisk verkstadsproduktion. Det finns utrustning för smide, plåtslagning, svetsning, svarvning, fräs- ning, borrning etc. Inom Bofors försvarsmaterieldivision utgörs ungefär hälften av produktionen av sådan mekanisk bearbetning. Denna kräver bara i undantagsfall särskilt konstruerade eller modifierade verkstadsmaskiner. Den specialisering av produktions- apparaten som ändå finns, ligger oftare i hur maskinerna är uppställda och knutna till varandra i produktionslinjer än i maskin- erna som sådana. Det gäller särskilt produktion i långa serier —t ex av granathylsor där man kan dra fördel av en automatiserad produktionslinje.

Elektroniken är ett område, där kopplingarna till det civila området generellt sett är starka. Genom att en växande del av vapensystemen utgörs av elektronik, närmar sig på detta sätt vapentillverkningen det civila området. Ungefär hälften av det arbete som utförs på Bofors luftvärnsrobot RBS 70 består av elektroniskt och elmekaniskt arbete. Motsvarande gäller också för ubåtar eller flygplan.

Användningen av nya material plaster, kolfiberkompositer etc — leder till en minskning av det mekaniska arbetet. Allt fler delar i robotar, pjäser och ammunition görs i andra material än stål och aluminium. Det gäller också flygplan och fartyg. Vid t ex Karlskrona- varvet har satsningen på glasfiberarmerad plast lett till minskad militär specialisering. Kunskapen att bygga i s k tunn grovplåt var mer militärt specifik än den — ursprungligen civila s k sandwichtek- nik som nu används för minjaktsfartyg och patrullbåtar i glasfiber- armerad plast.

Inom ammunitionsindustrin är produktionsapparaten mer specifik än inom andra delar av försvarsindustrin. Den militära specialise- ringen är mest markant inom den sprängtekniska delen, som vid t ex FFV Grovkaliber i Karlstad och Vingåker omfattar ungefär hälften av produktionen. Vid FFVs grovkaliberenheter och Bofors ammu- nitionstillverkning i Karlskoga och Lindesberg tillverkas tändhattar, tändsatser och sprängkapslar samt gj uts sprängämnen. Av säkerhets- skäl är tillverkningen automatiserad med särskilt konstruerade maskiner och processanläggningar, som är isolerade från varandra och omgivningen. Förråd av sprängämnen ligger utspridda över stora områden och i många olika byggnader.

Militär produktion sker ofta i korta serier och med krav på små toleranser i den mekaniska bearbetningen. Bägge dessa faktorer gör att införandet av ny produktionsteknik lämpar sig väl för stora delar av försvarsindustrin. Det gäller framför allt datorstyrda fleropera- tionsmaskiner, som kan sköta flera bearbetningssteg (svarvning, fräsning, borrning etc) och även växla mellan olika arbetsstycken. Kännetecknande för systemen är att de är flexibla med mycket korta omställningstider mellan olika sorters produktion. Genom maskiner- nas flexibilitet är idag en standardisering möjlig, där det tidigare behövdes mer specialiserad utrustning.

Även nya anläggningar byggs för att passa dessa mer flexibla krav. Hägglunds byggde exempelvis en ny fabrik för tillverkningen av bandvagn 206. Produktionen är mycket automatiserad och fabriken är dimensionerad vad gäller spannens storlek, takhöjd, traverser- nas lyftkraft etc — för att i framtiden rymma annan militär eller civil produktion.

Slutsatsen är att bara ett en mindre andel av försvarsindustrins maskiner och anläggningar torde vara specifika för den militära produktionen och sakna civila användningsmöjligheter. Förutom ammunitionsindustrins maskiner och anläggningar gäller specialise- ringen bl a unika mät- och laboratorieresurser. Utvecklingen inom industrin mot nya material och nya produktionsmetoder medverkar emellertid till en ökad standardisering.

De höga krav på kvalitet och precision som ofta ställs inom försvarsindustrin skiljer sig emellertid från större delen av den civila industrin. De maskiner som finns är anskaffade för att klara dessa höga krav. Att t ex en avancerad fleroperationsmaskin i en mekanisk verkstad på ERA eller Volvo Flygmotor inte är militärt specifik, innebär alltså inte att den lämpar sig för annan mekanisk produktion. För att en sådan investering ska kunna bära sig krävs givetvis att den utnyttjas i civil eller militär produktion med jämförbara kvalitets- krav. Problemet kan möjligen sammanfattas så, att de höga krav på precision och säkerhet som är generellt förekommande i försvarsin— dustrin endast är mer enskilt förekommande i civil produktion.

Måhända är arbetskraften vid maskinerna mer specialiserad än maskinerna och anläggningarna. Där arbetet sker manuellt, tex montering och lödning av kretskort i små serier eller svetsning av plåtar till ubåtar, är skillnaderna ofta stora jämfört med civil produktion. Sällan krävs samma noggrannhet för kretskort i en civil användning och sällan samma precision i svetsfogar på civila fartyg.

Inom ammunitionsindustrin där den militära specialiseringen är störst är också automatiseringen mest utbredd. Det manuella verkstadsarbetet är vanligare inom tex elektronikindustrin, flygin- dustrin eller vid varven, där det finns närliggande civil produktion. Det går alltså inte att dra slutsatsen, att arbetskraften inom försvarsindustrin generellt präglas av en rent militär specialisering. Få arbetar med helt militärt specifika produktionsprocesser. Arbetet präglas emellertid av en kvalitetsmedvetenhet och noggrannhet, som ofta inte förekommer i motsvarande civil produktion. Men nya produktionsmetoder leder till att maskiner tar över en stor del av det avancerade manuella arbetet och arbetsuppgifterna som sådana förekommer som regel i jämförbar civil produktion. I allt fler civila verksamheter ställs samtidigt krav på kvalitet och noggrannhet som är, om inte helt jämförbara med försvarsindustrins, så näst intill.

Arbetet i de militära verkstäderna är ofta mer kvalificerat och mer självständigt än i företagens civila verkstäder. Att bygga civila flygplan eller fartyg ställer normalt sett andra krav på yrkeskunnande och noggrannhet, än vad som krävs för att bygga militära flygplan eller fartyg. Men i flera företag ligger de militära och civila kraven nära varandra. Vid Hägglunds sägs inga avgörande ”kvalitetshinder” finnas att passera för att gå från en militär till en civil verkstad. Vid Volvo Flygmotor är kraven desamma vare sig de gäller en militär flygmotor, en civil flygmotor eller en detalj till en rymdraket.

Sammanfattningsvis gäller således att endast en mindre andel maskiner och anläggningar i försvarsindustrin är helt militärt

specifika. Den militära specialiseringen är störst inom ammunitions- industrin. I övrigt har utrustningen i stor utsträckning en alternativ civil användning, om man kan finna produkter som kräver samma noggrannhet och precision som är normal vid produktionen av försvarsmateriel. För arbetskraften innebär övergången från militär till civil produktion ofta stora omställningar, främst därför att den militära produktionen normalt ställer högre krav på yrkeskunnande och noggrannhet samt är mer självständigt. Flera tendenser finns emellertid som tyder på en minskande specialisering. Bl a införs allt fler avancerade och standardiserade fleroperationsmaskiner i för- svarsindustrin och nya materiel minskar behovet av mekanisk bearbetning. Samtidigt växer kraven på arbetet inom tillverknings- industrin som helhet vid den successiva övergången till allt mer högteknologisk produktion.

5.4. Har försvarsindustrin konstant överkapacitet?

Den svenska försvarsindustrin är i hög grad beroende av en enda kund, det svenska försvaret, och är därför känslig för förändringar i försvarets planering. Vid flera tillfällen under senare år har hela försvaret eller enstaka vapengrenar drabbats av ”ekonomisk kris”, som lett till senareläggningar av beställningar hos försvarsindustrin. Men beroendet hänger också samman med att varje företag bara arbetar med ett fåtal projekt. De intervall som uppstår mellan de olika projekten medför att industrin får svårt att upprätthålla sysselsättningen.

Särskilt stora är problemen på utvecklingssidan, där arbetet är koncentrerat till i början av varje projekt. Inom flygplansindustrin dröjer det 20 —- 25 år från det att ett projekt inleds tills dess att nästa projekt sätts igång. Utveckling av ett nytt flygplan tar ca tio år. Får företaget inte en ny utvecklingsbeställning när dessa tio år gått, utan först fem eller tio år senare, uppstår problem att upprätthålla utvecklingskapaciteten. Den tid som förflyter mellan projekten är visserligen extremt lång inom flygindustrin, men problemet finns även inom andra industrier.

Även i produktionen finns problem med svackor mellan projekten, men de är lättare att lösa. Serielängden har stor betydelse liksom leveranstakten. Svackorna kan ”spacklas ut” med lägre leveranstakt och därmed längre produktionstid. Samtidigt förloras dock Skalför- delar som hänger samman med att resurser kan utnyttjas effektivare vid högre produktionstakt och kostnaderna blir högre.

Företagen försöker öka serielängden i produktionen med hjälp av export. När det gäller större system som utvecklats direkt för det

svenska försvaret, sker som regel export först när leveranserna till det svenska försvaret avslutats. I enstaka fall har emellertid industrin fått möjlighet att skjuta upp leveranser till det svenska försvaret för att få utrymme för en exportorder.4 När det gäller system, där industrin medverkat i finansieringen av utvecklingen, koordineras ofta inhem- ska leveranser och export på ett annat sätt och det finns större möjligheter att variera produktionen.

Tendensen mot ökad livslängd hos vapensystemen ökar industrins problem med svackor. Istället för nyproduktion kan visserligen produktionsresurserna sysselsättas med renovering och modifiering, men detta skapar inte sysselsättning i samma utsträckning åt personalen på utvecklingssidan.

Inom vissa industrier drivs flera parallella men okoordinerade projekt. Det gäller t ex elektronikindustrin samt pjäs- och ammuni- tionsindustrin. Leverantörerna av större systern — flygplan, motorer, fordon, ubåtar, robotar och pjäser — har sällan dessa möjligheter. Det finns inte utrymme i den svenska försvarsbudgeten för — och inte heller behov av — parallella projekt på dessa områden.

Alternativet är att fylla ut med civil produktion. På utvecklingssidan krävs då att de civila projekten ligger på samma teknologiska nivå. Förutsättningarna för kompletterande civil produktion är störst där kopplingarna är starka mellan militär och civil teknik, tex inom elektronikindustrin, flygindustrin och varven.

De sysselsättningsproblem som uppstår mellan olika projekt kan FMV avhjälpa genom att lämna olika typer av stöd. Sådant stöd har t ex utgått i form av obundet projektstöd till Volvo Flygmotor med ca 10 miljoner kr per år under en period mellan olika flygplansprojekt. Med 8 k studiebeställningar, där industrins resurser utnyttjas redan i den förberedande studiefasen, kan samma effekt uppnås. Hägglunds har på så sätt kunnat bibehålla sin utvecklingspersonal i väntan på en beställning av ett nytt stridsfordon.

Sammanfattningsvis gäller att utvecklings- och produktionsresurser binds upp inom den svenska försvarsindustrin, som inte till fullo utnyttjas av det svenska försvaret. Flera företag försöker ta vara på dessa resurser genom utveckling och produktion för exportmarkna- den samt i en del fall för civil produktion. Svackor med lågt kapacitetsutnyttjande är emellertid regelmässigt förekommande i försvarsindustrin, beroende framför allt på de allt längre intervallen mellan det svenska försvarets beställningar.

5 .5 Betalar försvaret utvecklingsskostnaderna?

Utveckling och produktion av försvarsmateriel sker inom svensk försvarsindustri normalt först efter att kontrakt tecknats med försvarets materielverk (FMV). När det gäller system som tas fram på uppdrag direkt från den svenska krigsmakten, står FMV som regel för hela utvecklingskostnaden.

Under budgetåret 1982/83 betalade FMV ut 1 134 miljoner för forskning och utveckling. Året innan uppgick FoU-betalningarna till 689 miljoner kr. Ökningen beror på det nya flygplansprojektet, JAS 39 Gripen, som 1982/83 svarade för 504 miljoner kr. Utländska leverantörer erhåller bara en liten del av de direkta FoU-betalning- arna från FMV, 1982/83 ca 39 miljoner kr och året innan 38 miljoner kr. En tredjedel av utvecklingen av det nya flygplanet sker emellertid hos utländska underleverantörer, men betalningarna härför går över IG JAS och registreras inte som FMVs direkta import av FoU.

När det gäller större och mer komplexa vapensystem —t ex flygplan, ubåtar, stridsfordon och robotar — kan de olika delarna i utvecklings- arbetet (konstruktion, prototyptillverkning, utprovning etc) spänna över många år och ta mycket stora resurser i anspråk. De företag som idag engagerar sig i så stora projekt skulle, om det gällde civila projekt, knappast på egen hand kunna mobilisera kapital av denna storlek och ta de risker som är förknippade därmed.

För t ex flygplanet JAS 39 Gripen uppgick värdet på utvecklingsbe- ställningen till 6,1 miljarder kr i prisläge februari 1981, vilket motsvarar ca 8 — 9 miljarder i dagens prisläge. Utvecklingen spänner över en tioårsperiod. De första planen kommer inte att levereras till det svenska flygvapnet förrän 1992/1993.

Men även civila flygplan kräver stora utvecklingskostnader. Några av världens ledande flygmotortillverkare har t ex satsat tillsammans ca 1,2 miljarder US-dollar — ca 10 miljarder kronor - på att utveckla en ny flygmotor för passagerarplan. När det gäller så stora civila projekt är ofta statlig finansiering nödvändig för att reducera företagens risktagande, samtidigt som flera företag samarbetar för att sprida riskerna mellan sig.

En viss del av försvarsindustrins militära FoU finansieras av företagen själva. Under 1981 som är det senaste året för vilket uppgifter fn föreligger — svarade ett urval försvarsindustrier med huvudsakligen militär produktion själva för 32 procent av kostnader- na för sin militära forskning och utveckling.

Graden av egenfinansiering har varierat kraftigt mellan 1969 och 1981. Under t ex mitten av 70-talet stod industrin själv för bara

Tabell 5.4 Militär FoU inom ett urval försvarsindustrier med huvudsakligen militär produktion, totalt samt andel finansierad av industrin.

Totalt Finansierad av industrin'1 milj kr milj kr andel i %

1969 151,0 33,8 22,4 1971 262,3 85,1 32,4 1973 318,6 46,8 14,7 1975 413,1 59,2 14,3 1977 603,7 107,7 17,8 1979 578,5 139,7 24,2 1981 795,6 253,5 31,9

Källa: Statistiska centralbyrån. Anm.: För en närmare redogörelse för urvalet industrier, se statistikjämförelsen i betänkandets del 2. "Här ingår sådan militär FoU, som industrierna utför på uppdrag av andra försvarsindustrier och försvarsmyndigheter i andra länder.

omkring 15 procent av utgifterna för sin militära FoU. I svackorna mellan olika projekt ökar industrins egenfinansierade FoU. Dess- utom ger enstaka större projekt, som tex flygplansprojekten, stort genomslag i statistiken. Det är därför sannolikt, att den egenfinan- sierade andelen återigen har sjunkit efter 1981 på grund av att JAS-projektet som ju finansieras helt via FMV — dragit upp de totala FoU-utgifterna inom försvarsindustrin. Det finns dock inget som pekar på, att försvarsindustrins egenfinansierade FoU — som fallet var efter 1971 — minskat absolut sett jämfört med 1981. De ökade satsningarna från försvarsindustrin på export torde istället medföra en successiv ökning av egenfinansieringen.

Bland försvarsindustrierna är det bara Bofors som regelbundet i sina årsredovisningar lämnar uppgifter om forskning och utveckling för den del av koncernen som är inriktad på försvarsmateriel. Under 1983 redovisar Bofors för försvarsmaterieldivisionen en total FoU på 236 miljoner kr. Av dessa var 157 miljoner kr eller 67 procent — egenfinansierade.

Det finns skäl att anta, att även företag som tex FFV, ERA och PEAB har betydande delar egenfinansierad FoU. När det gäller t ex Saab—Scania, Volvo Flygmotor och Kockums, som på den militära sidan helt eller nästan helt sysslar med större system som utvecklas specifikt för det svenska försvaret och som imindre grad exporteras, är sannolikt den egenfinansierade delen av de militära utvecklings- kostnaderna mindre.

Det finns flera skäl till att industrin satsar egna resurser på utveckling av militär materiel. Det kan gälla produkter som helt eller delvis är avsedda för export. Utveckling sker till stor del efter marknadsbe-

dömningar, precis som normalt är på civila marknader. Systemen anpassas inte i första hand efter specifikationer från det svenska försvaret, även om det senare kan bli aktuellt även med svenska beställningar. Men det kan också gälla vidareutveckling för export- marknaden av sådana system som ursprungligen utvecklats för det svenska försvaret.

Inom ERA har man t ex med egna medel utvecklat radiolänkutrust- ning och fältradiostationer. Dessa marknadsförs internationellt, men företaget bedömer att man vid en eventuell framtida anskaffning från svensk sida har goda chanser att konkurrera. Det gäller alltså relativt standardiserad materiel, som inte kräver någon betydande vidare- utveckling vid en eventuell svensk nyanskaffning.

Bofors har med egna resurser bl a vidareutvecklat artillerisystemet FH 77 för att få fram en version för exportmarknaden. Det gäller materiel för vilken FMV ursprungligen betalat utvecklingskostnader- na, men där företaget självt står för den vidareutveckling som anses nödvändig för att kunna sälja systemet på export.

Det finns också en annan koppling mellan graden av egenfinansiering och export. Industrin måste svara för en allt större del av utveck- lingskostnaderna för vapensystem där förutsättningarna för export är stora. Ett exempel härpå är bandvagn 206, där Hägglunds kunde ta hem den svenska ordern bara under förutsättning att företaget tog på sig en stor del av utvecklingskostnaderna. Mot denna bakgrund är det inte heller märkligt, att företag som Bofors, FFV och PEAB med betydande export också har en stor andel egenfinansierad militär FoU.

Det är särskilt de företag som producerar mindre specifik materiel och satsar på export, som själva finansierar en stor andel av sin materielutveckling. Här närmar sig försvarsindustrin de villkor som den civila industrin arbetar under. Företagen får själva betala utvecklingskostnaderna och hoppas få tillbaka dessa investeringar genom en framgångsrik försäljning på marknaden.

5.6 Ar försvarsindustrin mer lönsam?

Upphandlingen av militär materiel skiljer sig i flera viktiga avseenden från vad som är normalt, när företag säljer civila produkter på en kommersiell marknad. I det senare fallet tar företagen en större ekonomisk risk. Utveckling sker innan det finns köpare och företagen svarar själva för kostnaderna. Priset, och därmed vinsten, bestäms till stor del av faktorer som ligger utanför företagens kontroll.

Civil offentlig upphandling, särskilt om det gäller system som utvecklats direkt för olika myndigheter — som tex Televerkets upphandling av AXE-systemet från Ericsson — skiljer sig dock inte så mycket från militär upphandling. Normalt sett tar emellertid företagen en större del av risken, bl a genom större egna satsningar på utveckling.

Upphandling från den svenska försvarsindustrin av försvarsmateriel sker normalt genom 5 k förhandlingsupphandling. Det anses som en lämplig form när konkurrens inte förekommer i tillräcklig omfatt- ning, när det gäller materiel som är tekniskt komplicerad eller specialiserad eller när betydande osäkerhet föreligger om kostnader- na. Till skillnad från vad som gäller vid 3 k sluten upphandling eller direktupphandling kan då myndigheten förhandla med anbudsgivar- na innan beslut fattas.

Myndigheten kan välja mellan flera olika kontraktsformer. Dessa skiljer sig åt bl a genom hur vinsten fastställs och i vilken utsträckning det finns incitament för att befrämja effektivitet och kostnadsmed- vetande hos producenten.

Det normala är att vinsten beräknas som en procentsats av de på förhand kalkylerade kostnaderna. Men samtidigt ska kostnaderna inte vara den reella grunden för vinstbestämningen. Vinsten definie- ras som summan av ränteutgifter på lånat kapital, rimlig avkastning på eget kapital samt ersättning för risktagande. Vidare kan man i vissa fall ha en variabel vinst, som påverkas av i vilken utsträckning företaget producerar effektivt, klarar leveranstiderna och håller kostnaderna nere.

Utgångspunkten för bedömningen av vad som är "rimlig” avkastning på det egna kapitalet är den ränta som företaget normalt måste betala på sina långfristiga skulder. Sedan kan, beroende på kontraktsform, göras ett tillägg för den risk företaget tar. Risktillägget är högst vid s k fastpriskontrakt, där priset helt bestäms av de förkalkylerade kostnaderna, och lägst vid 5 k kostnadskontrakt, när priset bestäms av de i efterhand framräknade kostnaderna. Vidare medger reglerna att utvecklingsuppdrag ger ett större vinstpåslag. Därigenom kom- penseras leverantören för den kostnad som uppstår, om inte sysselsättning för den mer kvalificerade personalen kan garanteras när uppdraget avslutats.5

Om dessa upphandlings- och kontraktsformer tillämpas bör företa- gen, när de fått en order, vara garanterade en ”normal” vinst. Samtidigt finns det dock små möjligheter att göra ”onormalt höga” vinster på försäljningen till det svenska försvaret.6

Lönsamhet är inget enhetligt begrepp. Olika företag använder olika mått på lönsamhet. Dels redovisas en rad olika resultatmått, som vart och ett kan användas vid lönsamhetsberäkningar, dels finns flera olika storheter, som dessa resultat kan relateras till för att göra jämförelser mellan olika delar inom ett företag eller mellan olika företag.

Den militära produktionen inom ett företag sker ofta vid sidan om annan produktion, så att företagets resultat måste delas upp mellan militärt och civilt för att en rättvisande jämförelse ska vara möjlig. Detta sker normalt inte i företagens öppna redovisning, varför de resultatbegrepp som publiceras inte visar just den militära produk- tionens resultat.

Variationerna mellan företagen vad gäller andelen försvarsmateriel är stora. För FFV, Volvo Flygmotor och Karlskronavarvet utgör andelen försvarsmateriel två tredjedelar eller däröver. För Bofors, PEAB, ERA och Hägglunds ligger den militära andelen kring hälften. Inom Saab-Scania och Kockums är andelen försvarsmateriel bara omkring 10 procent.7

Inom vissa företag varierar andelen försvarsmateriel dessutom över åren, vilket gör jämförelser av lönsamheten över tiden besvärliga. Det gäller t ex Karlskronavarvet. Inom andra företag har strukturen ändrats på sådant sätt, tex inom Ericsson-koncernen, att också där jämförelser över tiden blir svåra att göra.

Analysen i det följande har gjorts med hjälp av två principiellt skilda lönsamhetsbegrepp. Det första, vinstmarginal, mäter vinstens storlek i förhållande till försäljningen. Vissa beräkningar av vinstmarginalen utgår bara från de intäkter och kostnader som företaget gör på det som tillverkas (rörelseresultatet). Andra inbegriper också det finansiella resultatet som bl a beror på de ränteintäkter och räntekostnader man har från sin ut- respektive upplåning.

Det andra lönsamhetsbegreppet, räntabilitet, mäter vinstens storleki förhållande till det kapital man investerat i verksamheten. Normalt sett görs dessa beräkningar på vad man kallar eget kapital. Problemet med räntabilitetsmåttet är att kapitalet är knutet till företaget som juridisk person och inte utan vidare kan fördelas på divisioner, affärsområden och rörelsegrenar inom en koncern, utan bara på företag och dotterföretag. Saab-Scania har emellertid fördelat företagets kapital på de olika divisionerna, varför en jämförelse är möjlig att göra mellan tex flygdivisionens och andra divisioners räntabilitet.

När det gäller vinstmarginalmåttet är problemen mindre. De uppgifter som behövs — resultat och försäljningsvärde — presenteras

av de flesta företag och koncerner för deras respektive divisioner, affärsområden eller rörelsegrenar. Inom Ericsson, Hägglunds och PEAB sker emellertid ingen redovisning av detta slag.

Rent generellt gäller emellertid, att varje jämförelse av lönsamheten mellan olika divisioner inom ett företag eller olika företag inom en och samma koncern kan vara missvisande. Företagen sätter egna priser på internleveranser, det kan ske ett samutnyttj ande av resurser mellan militär och civil verksamhet som inte prissätts och företaget kan utnyttja FoU-insatser inom en del av verksamheten som betalats inom en annan. Varje jämförelse av lönsamheten mellan olika delar av en koncern eller ett företag måste därför göras med denna generella reservation.

Undersökningen om lönsamheten har begränsats till tre företag — Bofors, Saab-Scania och Volvo — samt till de senaste fem är tio åren. För Bofors gäller, att försvarsmaterieldivisionen under hela den undersökta perioden, 1973 — 1983, haft en hög lönsamhet, som legat betydligt över koncernens totala. Tillsammans med Nobeldivisionen har den militära försäljningen burit upp företaget under en period av omstrukturering, när mindre lönsamma delar avvecklats och nya, ännu inte lönsamma delar byggts upp. Det kan också vara värt att notera, att försvarsmaterieldivisionen under de två senaste åren - enligt detta sätt att redovisa lönsamheten på — haft det sämsta resultatet under den undersökta perioden med en vinstmarginal på 5 procent 1983 och 6 procent 1982.

Tabell 5.5 Bofors-koncernen: vinstmarginal per rörelsegren 1973 1983.

Försvarsmateriel Nobel Plast Kilsta Stål Elektronik Nohab

UVA

Totalt

1973 1974 1975 1976 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983

8 10 7 11 9 9 10 11 9 6 5 6 10 2 4 8 7 6 4 6 7 6 — 8 1 0 3 —12 —11 —11 — 3 7 8 — 2 — 9 — 6 — 2 2 0 2 —43 0 6 5 3 11 6 0 14 7 0 3 3 3 2 5 —11 2 —10 7 —14 2 10 3 - 7 —43 2 5 -20 — 4

u: u- 4; .c; N

3 7 6 3 2 3

Källa: Bofors. Årsredovisningar 1973—1983. Anm.: Bofors-Plast ingick fram till och med 1980 i Nobel-divisionen. Bofors-Stål omorganiserades 1980, varvid de delar som blev kvar i företaget delades upp på Bofors-Kilsta och Industri-divisionen. Aven Elektronik-företagen ingick under 1980—1982 i Industri-divisionen, liksom Nohab fr om 1980 och UVA under 1980-1981, varefter

företaget lades ner. Vinstmarginalen har beräknats som rörelseresultat efter planmässiga avskrivningar i procent av fakturerad

försäljning.

Inom Saab-Scania-gruppen har flygdivisionen under perioden 1978 — 1983 haft ett sämre resultat än koncernen som helhet. Under tidigare år har flygdivisionens resultat emellertid varit högre. Under den redovisade perioden har det skett en övergång från ett militärt projekt till ett annat och stora investeringar har gjorts i civil produktion. Det som är intressant med lönsamhetsbilden under 1978—1983 är emellertid, att andra divisioner framför allt lastbilar, bussar, motorer och personbilar — uppvisat en betydligt högre lönsamhet, oberoende av om denna mäts som räntabilitet eller vinstmarginal, än de militärt dominerade divisionerna, dvs flygdivi- sionen och den verksamhet som nu ingår i Combitech. Resultaten kan emellertid inte tolkas som att den militära produktionen generellt är mindre lönsam, utan bara som ett exempel på att den kan vara mindre lönsam än den civila produktionen.

Tabell 5.6 Saab-Scania-gruppen: räntabilitet och vinstmarginal per verksamhetsgren 1978 — 1983.

___/,—

Räntabilitet 1978 1979 1980 1981 1982 1983

Lastbilar, bussar och motorer 18 i 20 Personbilar" 21 Flyg 10 Combitechb 1 9 Nordarmatur/NAF 7 ASJ Parca Norrahammar

Totalt

__________—————

Vinstmarginal 1978 1979 1980 1981 1982 1983

Lastbilar, bussar, motorer Personbilara Flyg Combitech” Enertechf

Totalt ___—___! Källa: Saab-Scania. Årsredovisningar 1978—1983. "I det gemensamma resultatet för verksamhetsgrenarna Lastbilar, bussar, motorer och Personbilar inräknas under 1978—1982 resultatet för Audi/Volkswagen-agenturen. Dess räntabilitet 1983 uppgick till 9 procent och dess vinstmarginal till 5 procent. 5 Avser under åren 1978—1982 den s k Jönköpings-divisionen. Den har fr o rn 1983 tillförts en rad verksamheter, varför resultatet för detta år ej är direkt jämförbart med det under föregående år. C Avser under åren 1978—1982 det sammanlagda resultatet av Nordarmatur, ASJ och Parca Norrahammar. Räntabiliteten beräknas som rörelseresultatet efter planmässiga avskrivningar, ökat med finansiella intäkter, i procent av genomsnittligt totalt kapital. Räntabilitetsbe- räkningen för de skilda verksamhetsgrenarna är baserad på respektive verksamhets- grens andel av det på detta sätt framräknade resultatet och det totala kapitalet. Vissa gemensamma intäkter och kostnader samt därför engagerat kapital har ej fördelats på verksamhetsgrenar. Vinstmarginal har beräknats som respektive verksamhetsgrens rörelseresultat efter planmässiga avskrivningar i procent av dess externt fakturerade försäljning.

Inom Volvo-koncernen ligger rörelsegrenen F lygmotorer på en högre lönsamhetsnivå än flertalet andra rörelsegrenar under hela den undersökta perioden 1976 — 1983, mätt både i räntabilitet och vinstmarginal. Här kan också noteras den relativa stabiliteten över tiden vad gäller den militärt dominerade rörelsegrenens lönsamhet. Variationerna i lönsamhet är större inom t ex personalbils-, lastbils- och marindivisionerna, där räntabiliteten skiftar mycket kraftigt mellan olika är.

Normalt sett möter företagen större konkurrens vid export än vid försäljning till det svenska försvaret. Det finns alltså inte något skäl

Tabell 5.7 Volvo-koncemen: räntabilitet och vinstmarginal per rörelsegren 1976 — 1983. &_ Räntabilitet 1976 1977 1978 1979 1980 1980* 1981 1982 1983 & Personvagnar 0 4 5 9 21 >25 Lastvagnar och bussar 11 11 12 15 14 5 Entreprenadmaskiner m m 3 — 1 7 5 6 7 Marin- _ocl__1 jndusjrimotorer — 1 10 14 >25 .4 _ 3. , 821333: Pill—life” . (59%; v,. fans.—, då, * ., ”.. - *11136' 124-fvw Vinstmarginal 1976 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 Personvagnar 1 — 1 2 3 — 2 4 10 19 Lastvagnar och bussar 9 11 10 11 14 8 7 1 Entreprenadmaskiner rn m 3 1 — 5 5 4 2 4 3 Marin- pch industrimotorer 1 1 6 1 7 8 10 13

"* "1 ;mm * "— " *? Ia "22— 539182". 11 . stf 25 11 " 9.

& Källa: Volvo Årsredovisning 1976—1983. Anm.: Sammanställningen avser endast de ”gamla" rörelsegrenarna inom Volvo-koncernen. Utöver dessa finns sedan några tillbaka Energi, Livsmedel m fl, som inte är direkt jämförbara med de rörelsegrenar som är verksamma inom verkstadsindustrin.

Vid beräkning av räntabiliteten har rörelsegrenarnas beräknade resultat ställts i relation till deras genomsnittligt sysselsatta kapital. Man har utgått från resultat efter finansiella intäkter och kostnader, men ersatt de planmässiga avskrivningarna som görs i resultaträkningen med kalkylmässiga avskrivningar baserade på nyanskaffningsvärden. Det sysselsatta kapitalet har beräknats som summa tillgångar, där anläggningstillgångarna upptagits till kalkylmässiga restvärden, med — fr o m 1981 — avdrag för ej räntebärande kortfristiga skulder, dvs bl a leverantörsskulder och förskott från kunder.

Skillnaderna mellan de bägge beräkningssätten illustreras av att 1980 års räntabilitet beräknats enligt bägge metoderna. Den med * markerade kolumnen för 1980 är således beräknad med den fr o m 1981 använda metoden.

För 1983 redovisar Volvo-koncernen inte den verkliga räntabiliteten för rörelsegrenarna Personvagnar och Marin- och industrimotorer, utan anger endast att den överstiger 25 procent. Vissa beräkningar — om än mycket osäkra tyder emellertid på att räntabiliteten för Personvagnar ligger omkring 40 procent och för Marin- och industrimotorer kring 30 procent.

Vid beräkning av vinstmarginalen har rörelsegrenarnas resultat före bokslutsdispositioner och skatter satts i relation till den fakturerade försäljningen inom respektive rörelsegren.

Rörelsegrenen Flygmotorer rn m omfattar i stort verksamheten inom dotterföretaget Volvo Flygmotor AB. Vid beräkning av rörelsegrenens fakturerade försäljning har man dragit ifrån den försäljning av dieselmotordetaljer m in, som skett till andra delar av Volvo-koncernen.

Försäljningen av försvarsmateriel som andel av rörelsegrenens fakturering har varierat under perioden. Under 1983 uppgick denna andel till 63 procent, vilket är en minskning från periodens början, då den militära andelen uppgick till omkring 80 procent.

att anta, att priserna på exportmarknaden generellt skulle vara högre än vid inhemsk försäljning. Jämförelser är svåra att göra, eftersom priserna som regel inte offentliggörs och när så sker — det sällan är exakt samma typ av materiel som säljs till det svenska försvaret som exporteras. En högre lönsamhet vid försäljning på export är emellertid sannolik, när det gäller materiel där FMV stått för hela eller en stor del av utvecklingskostnaden. Vid sin prissättning ”tar företaget betalt för” utvecklingskostnader, som det inte själv betalat för. FMV kompenseras emellertid i vissa fall genom s k royalties vid industrins export av materiel som utvecklats med medel från försvaret. Under perioden 1979/80 —1983/84 uppgick dessa återbetal- ningar till FMV till i genomsnitt 8 miljoner kr per år.8

Även om lönsamheten inom försvarsindustrin inte är högre än inom annan industri, tycks den emellertid vara jämnare över tiden. Naturligtvis finns också en variation mellan åren i försvarsindustrins vinster. Vid svackor mellan olika projekt sjunker intäkterna mer än kostnaderna, vilket driver ner lönsamheten.

Variationerna i resultat är större på de civila områden, som är mest utsatta för konjunkturförändringar. Inom Saab-Scania och Volvo Flygmotor, där militära projekt spänner över lång tid, redovisas ett jämnare resultat över tiden än inom företagens fordonsdivisioner personbilar, lastbilar och bussar - vars resultat bestäms mer av den allmänna konjunkturutvecklingen. Men den relativa jämnheten i resultatet finns inte bara hos de företag vars militära produktion är koncentrerad till långsiktiga projekt, utan också inom de företag som arbetar med flera parallella och mindre omfattande militära pro- jekt.

Lönsamheten inom olika branscher kan också mätas t ex genom att man jämför förädlingsvärdet per sysselsatt. En sådan jämförelse mellan försvarsindustrin och annan industri har gjorts med hjälp av de uppgifter som SCB samlat in och bearbetat för utredarens räkning. Jämförelsen visar, att de försvarsindustrier som ingår i SCB- undersökningen (se närmare betänkandets del 2) har ett högre förädlingsvärde per sysselsatt 1981 än den s k kontrollgruppen, som består av en grupp företag inom samma branscher och av jämförbar storlek. Det är också större än motsvarande värde för industrin som helhet.

En närmare analys visar emellertid, att förädlingsvärdet per syssel- satt inom försvarsindustriföretagen är större vid deras civilt domine- rande enheter än vid deras militärt inriktade. Det samlade föräd- lingsvärdet per sysselsatt vid de militärt dominerade arbetsställena uppgick 1981 till 160 000 kr per sysselsatt, medan de civilt domine- rade arbetsställena inom försvarsindustriföretagen hade ett föräd-

lingsvärde på 186000 kr per sysselsatt och industrin som helhet 168 000 kr per sysselsatt.

SCB-undersökningen visar således, att lönsamheten i försvarsmate- rielproduktionen snarare är lägre än högre i förhållande till jämförbar civil verksamhet. Från ungefär samma värde 1969 har förädlingsvärdet för de olika grupperna av arbetsställen under perioden fram till 1979 utvecklats så, att förädlingsvärdet per sysselsatt vid de arbetsställen där den militära produktionen domi- nerar växer långsammast. Under 1981 skedde en viss förändring, men under detta år uppvisar ändå tex industrin som helhet ett högre förädlingsvärde per sysselsatt än försvarsindustrins militärt domine- rade arbetsställen.

En förklaring till skillnaderna mellan SCB-undersökningens resultat och det intryck som de tidigare redovisade lönsamhetsberäkningarna ger, kan vara att de militära beställningarna framför allt från det svenska försvaret — är förknippade med omfattande räntefria förskott som driver upp företagens finansiella resultat, men samtidigt leder till lägre priser och därmed lägre rörelseresultat för företagen.

Vid utveckling och produktion av försvarsmateriel ger FMV regel- mässigt räntefria förskott till industrin. Avsikten med förskotten är att underlätta leverantörens finansiering av omsättningstillgångar för beställningen ifråga och därmed inköp av bl a råmaterial och insatsvaror.9 Förekomsten av förskotten förbättrar företagens finans- iella resultat. De totala räntekostnaderna kan således med hjälp av de räntefria förskotten hållas nere.

Tabell 5.8 Förädlingsvärde per sysselsatt i försvarsindustriföretag med övervägande militär produktion (fördelat på deras militärt respektive civilt dominerade arbetsstäl- len), i en grupp företag med enbart civil produktion samt i industrin som helhet, 1969 1981. (1 OOO-tal kr per år.)

Försvarsindustriföretagen Företagen med Hela helt civil industrin

År Militär Civil Totalt produktion

1969 50 49 49 50 48 1971 57 52 54 55 57 1973 65 72 69 71 73 1975 80 103 93 95 96 1977 110 122 117 117 111 1979 133 160 148 146 142 1981 160 186 175 144 168

Källa: Statistiska centralbyrån. Anm.: För en närmare redogörelse för metoder och urvalsprinciper, se betänkandets del 2.

Enligt reglerna ska förskott utbetalas i anslutning till att företagen har de utgifter som ska finansieras med hjälp av desamma. I praktiken kan det emellertid förflyta lång tid mellan att ett förskott utbetalas och den tidpunkt, då det används för sitt ändamål. Under denna tid kan företaget tillgodogöra sig ränteintäkter eller andra finansiella intäkter, beroende på hur medlen ifråga placeras.

De räntefria förskotten medför vid kontraktsskrivningen normalt sett en justering nedåt av priset. Strävan är från FMVs sida att uppnå s k ränteneutralitet, dvs att den ”räntevinst” som företaget gör genom att förskottet är räntefritt ska motsvaras av en prissänkning. Eftersom förskotten är en av flera ”brickor” som FMV har att spela med i förhandlingar med industrin, är det naturligtvis mycket svårt att exakt avgöra vilka prissänkningar som FMV kan framkalla genom att erbjuda förskott.

Vid utgången av budgetåret 1982/83 uppgick de sammanlagda utestående förskotten från FMV till dess leverantörer till totalt 4 808 miljoner kr. Av detta avsåg 4 195 miljoner kr materielanskaffning och 504 miljoner kr forskning och utveckling. Förskotten till den svenska försvarsindustrin, som den definieras i detta betänkande, uppgick till 4 240 miljoner kr.

Normalt betalar FMV vid större upphandlingar mellan 1/3 och hälften av ordersumman i förskott, dock inte nödvändigtvis hela beloppet vid orderns tecknande. Ibland förekommer emellertid

Tabell 5.9 Utestående förskott från FMV till försvarsindustrin per den 30.6 1979 — 1983, miljoner kr. _____/_——

1979 1980 1981 1982 1983 ___/— Saab-Scania 1 182 1227 1281 1 193 841 Volvo 549 598 795 810 599 Ericsson 267 296 483 572 511 Bofors 785 773 753 653 486 Hägglunds 4 324 378 298 462 IG JAS 436 FFV 101 118 210 317 301 Karlskronavarvet 42 1 13 189 147 174 Kockums 89 75 11 78 167 SBMC 148 PEAB 71 58 40 88 99 SA'IT 22 24 23 23 16

___—___—

Summa 3 112 3 606 4 163 4179 4 240 ___—___, Anm.: Siffrorna för Saab-Scania, Volvo och Ericsson inkluderar delar av koncemema som i betänkandet inte räknas till försvarsindustrin. Förskotten till dessa enheter är dock vara av mycket liten omfattning. Vidare har under hela perioden SRA räknats till Ericsson och Telub till FFV.

högre andelar förskott, upp till två tredjedelar och däröver.10 Under flera år i början av 70-talet svarade förskotten för omkring hälften av FMVs totala utbetalningar för materiel och FoU. Under de fem senaste budgetåren har förskottsandelen legat på drygt 30 pro- cent.

Storleken på de ”räntevinster” som den svenska försvarsindustrin gör genom de räntefria förskotten kan beräknas tlll ca 500 miljoner kr vid en utestående stock på 4,2 miljarder kr och en räntesats på 12 procent. Hur stor del av detta belopp som FMV tar tillbaka i form av lägre priser är omöjligt att beräkna.

Det är värt att notera, att flera företag under senare år — med det höga ränteläge som rätt har kunnat uppvisa en god lönsamhet framför allt beroende på ett gott finansiellt resultat. T ex Volvo Flygmotor anger under en följd av år de finansiella intäkter, som ir förknippade med de räntefria förskotten som en viktig förklaring till företagets goda resultat.11

Soliditeten, mått som det egna kapitalet i procent av det totala kapitalet, är betydligt lägre inom försvarsinduszrin än inom annan industri. Inom flera av de företag som producerar försvarsmateriel ligger soliditeten under 10 procent, medan den inom industrin i övrigt ligger mellan 20 och 30 procent. Vissa av de företag som uppvisar den lägsta soliditeten — tex Hägglunds och Volvo Flygmotor med en soliditet på vardera ca 6 procent är emellertid dotterföretag inom större koncerner, vilket möjligen bidrar till att det egna kapitalet är lågt. För tex Hägglunds uppgick 1983 förskotten från kunder (huvudsakligen räntefria förskott från FMV) til 39 procent av det totala kapitalet och för Volvo Flygmotor till 29 procent av det totala kapitalet.

I ett längre perspektiv innebär förskottsbetalningarna, för de företag som kontinuerligt producerar försvarsmateriel, att de behöver förhållandevis litet eget kapital för att finansiera sin produktion. Detta innebär att lönsamheten beräknad på eget kapital kan hållas uppe på en hög nivå även om t ex lönsamheten mätt på annat sätt är låg.

Sammanfattningsvis gäller, att lönsamheten inom försvarsindustrin inte kan sägas vara generellt högre än inom civil produktion. Den är emellertid betydligt jämnare över tiden på en ide flesta fall rimlig nivå. En stor del av försvarsindustrins lönsamhet iärrör från räntefria förskott, som FMV regelbundet lämnar vid upphandling av större systern. De ledde under 1982/83 till en förbättr'ng av försvarsindu- strins finansiella resultat på minst 500 miljoner kr. De räntefria förskotten leder emellertid till lägre priser i och med att FMV

eftersträvar ränteneutralitet. Denna prispress får som följd en relativ försämring av försvarsindustrins rörelseresultat — samt dess föräd- lingsvärde per sysselsatt — vilket också leder till en lägre lönsamhet, mått som vinstmarginal. De räntefria förskotten gör det möjligt för företagen att producera med en lägre andel eget kapital och därmed en lägre soliditet. De förhållandevis låga insatserna av eget kapital gör det i sin tur möjligt för företagen, att hålla en hög lönsamhet — beräknad som räntabilitet — även om tex vinstmarginalerna och rörelseresultatet är relativt låga.

Noter

1 Se tex FN-rapporten om nedrustning och utveckling, The Relationship between Disarmament and Development, s. 108, eller den svenska sammanfattningen Nedrustning, utveckling, säkerhet, s. 39. Se F OAS utredning Svensk försvarsindustri s. 39-41, samt försvarsindust- rikommitténs betänkande Civil produktion i försvarsindustrin, s. 59—62. Beskrivningen av robotsystemet är tagen från Flygindustrikommitténs betänkande, del 2, s. 59—60. Se Regeringens proposition 1981/82:102, bilaga 2, s. 120 — 121. Förutom de allmänna reglerna för offentlig upphandling, som återges med anvisningar i riksrevisionsverkets skrift Bestämmelser för statlig upphandling, gäller särskilda anvisningar för försvarets upphandling. Grunddokumentet på detta område är försvarsdepartemenets s k röda bok från 1968, Upphandling av försvarsmateriel. Se också betänkandet Former för upphandling av försvarsmateriel. FMV har en betydande insyn i försvarsindustrin genom det revisionsför- fäfäfrdé, äöiii regelbundet sker framför allt av grunderna för leverantö- rernas kalkyler. Resultatet av dessa revisioner är emellertid sekretess- skyddat. Beräkningar av försvarsindustrins lönsamhet måste i det följande därför ske med hjälp av öppna källor, dvs företagens årsredo- visningar. Se Former för upphandling av försvarsmateriel, s. 191—199. Se kapitel 4 för en närmare beskrivning av försvarsindustrins försvars- materielberoende. Enligt uppgifter från FMV har royalty-inkomsterna under perioden uppgått till följande belopp (miljoner kr): 1979/80 5,8

1980/81 3,7 1981/82 16,0 1982/83 3,8 1983/84 11,0 Se Upphandling av försvarsmateriel, s. 32 och Former för upphandling av

försvarsmateriel, s. 121—122 och 171—172. De räntefria förskotten har diskuterats av bl a försvarsindustrikommittén i betänkandet Civil produk- tion iförsvarsindustrin, s. 213—217 och av riksrevisionsverket i en rapport, Förskottsgivning vid statlig upphandling. 10 Se Former för upphandling av försvarsmateriel , s. 77—112, samt Förskotts-

givning vid statlig upphandling, s. 5. 11 I en undersökning på uppdrag av utredningen om försvarsupphandling gjordes en jämförelse mellan försvarsindustrin och andra större verk- stadsföretag, som visade att försvarsindustrierna hade en väsentligt högre avkastning på eget kapital. Detta förklarades av förmånliga effekter av räntefria förskott. Se Formerför upphandling av försvarsmateriel, s. 188.

Litteratur

Bestämmelser för statlig upphandling. Stockholm: Liber Förlag, 1983. Civil produktion i försvarsindustrin. Betänkande från försvarsindu- strikommittén. Ds I 1982:1. Former för upphandling av försvarsmateriel. Betänkande av utred- ningen om försvarsupphandling. SOU 1983:12. Förskottsgivning vid statlig upphandling. Riksrevisionsverket, Dnr 1975z481. Personella och materiella resurser för militär produktion vid svensk industri. Försvarets materielverk, bilaga till FMV skr CP A96263/ 79. Regeringens proposition 1981/82:102 om säkerhets- och försvarspo- litiken samt totalförsvarets fortsatta utveckling. Sanger, Clyde: Nedrustning, utveckling, säkerhet. Sammandrag av Thorsson-rapporten om sambandet mellan nedrustning och utveckling. Stockholm: Arbetsgruppen för svensk folkriksdag för nedrustning, 1982. The Structure of the Defence Industry, red. Nicole Ball och Milton Leitenberg. London och Canberra: Croom Hehn, 1983. Svensk försvarsindustri struktur, kompetens, utvecklingsbetingel- ser. FOA Rapport C 10200-M5, Februari 1982. The Relationship between Disarmament and Development. New York: United Nations, 1982. (Sales No. E.82.IX.1). Upphandling av försvarsmateriel. Riktlinjer för förhandlingsförfa- rande mm. Stockholm: Försvarsdepartementet, 1968.

6 Forskning och utveckling (FoU)

6.1. Motiv för försvarets FoU

Den forskning och utveckling (FoU) som försvaret finansierar syftar till att öka dess kapacitet, bl a genom utvecklingen av nya vapensys- tem. De politiska besluten om inriktningen och omfattningen av FoU-verksamheten ingår som ett led i de parlamentariska försvars- besluten och förbereds såväl inom försvarsmyndigheterna själva som inom de parlamentariska utredningar som föregår besluten. Den FoU som finansieras av det svenska försvaret är utformad mot bakgrund av Sveriges ställning som en liten alliansfri stat. Det innebär att försvaret måste kunna bedöma den tekniska och militära utvecklingen i omvärlden och på den grunden ta ställning till behovet av teknisk vidareutveckling. Det innebär också att landet med egen kunskap och egna resurser önskar kunna utnyttja försvarets materiel, sköta underhållet av densamma, utbilda personal samt — när så är önskvärt och möjligt — inom landet utveckla ny försvarsmateriel.

En kompetent försvarsforskning är således ett viktigt instrument från säkerhetspolitisk och militär synpunkt. I det sammanhanget blir dess centrala uppgift att identifiera behov av och lämna underlag för erforderlig utveckling av ny materiel. Det gäller inte minst sådana vapensystem, som i omvärlden omges med särskilt hög sekretess.

Tillgången på en svensk försvarsindustri med egen utvecklingskapa- citet gör det möjligt, att bl a utforma förband och vapensystem med särskild hänsyn till värnpliktssystemet och de speciella geografiska, klimatiska och ljusförhållanden som råder i det nordiska området. Det ger också möjlighet att välja en speciell svensk profil på materielen, som dels minskar effekten av de stridsmedel och motmedel som maktblocken utvecklar mot varandra, dels markerar viljan att självständigt försvara landet (se även 5. 85-88).

6.2. Den försvarsinriktade FoUns omfattning

Försvars-FoUns omfattning låg på en relativt konstant nivå under 1970-talets första hälft. Den ungefärliga utvecklingen sedan dess framgår av tabell 6.1. Mellan 1981/82 och 1983/84 kan en kraftig ökning noteras, framför allt beroende på utvecklingen av flygplanet JAS 39 Gripen. Ökningen i faktiskt utvecklingsarbete motsvarar emellertid inte direkt ökningen i anslagna medel. En stor del av utbetalningarna avser nämligen förskott till de företag som deltar i JAS-projektet.

Uppgifterna i tabellen bör tolkas med försiktighet. Det föreligger betydande allmänna svårigheter att definiera och urskilja FoU- verksamhet. Det belyses inte minst av de stora skillnader som föreligger mellan statistiska centralbyråns (SCB) uppgifter om företags FoU-verksamhet och de — som regel högre — kostnader som vissa företag publicerar i sina årsredovisningar.

Tabell 6.1 Försvars-FoU 1975/76—1983/84, löpande priser, miljoner kr.

1975/76 1977/78 1979/80 1981/82 1983/84

Försvars-FoU finansierad

över statsbudgeten1 780 1 143 992 1 055 2 010 Industrins egenfinansie-

rade försvars-FoU2 60 108 140 253 500 Total försvars-FoU 840 1 251 1 237 1 308 2 510 I % av total FoU i

Sverige3 16,5 18,6 15,8 11,5 17,3

_E— Källor och kommentarer: 1. Uppgifterna hämtade från SCB, Statistiska Meddelan- den, U 1983z33. Beloppen inkluderar försvars-FoU vid myndigheter och industri. En mindre del avser betalningen till utländska företag och myndigheter. För året 1981/82 uppgick sådana betalningar till ca 20 miljoner kr, dvs knappt 2 procent av det årets försvars-FoU, som finansierades över statsbudgeten.

2. Beräkningar för de fyra första budgetåren är grundade på uppgifter från SCB. Uppgiften för år 1983/84 är en grov uppskattning grundad på informationer från några av de största företagen. SCBs uppgifter grundas på enkäter som genomförs vartannat år. Den hittills senaste undersökningen avser 1981. I enkäten uppger uppgiftslämnaren syftet med FoUn och SCB grundar sina uppgifter om försvarsindustrins FoU på de enkätsvar, där försvar angivits som primärt eller sekundärt syfte. Erfarenhetsmässigt räknar man med att omfattningen av den FoU-verksamhet som har försvar som sekundärt syfte är underskattad. En annan källa till eventuell underskattning är att SCBs uppgifter inte inkluderar alla slags kostnader som hänger samman med FoU-verksamheten, utan endast drifts- och investeringskostnader. En källa till eventuell överskattning är att företagens uppgifter kan inkludera betalningar för utvecklingsarbete och utrustning som handlas upp utomlands.

3. Total FoU beräknad från SCB, Statistiska Meddelanden, U 1979z25, U 1983:33 och U 1983:27. Svårigheter föreligger där att beräkna den FoU som bedrivs inom universitet och högskolor, se t ex U 1979z25 för utförligare kommentarer till detta. Vissa av SCBs uppgifter avser kalenderår, som då har använts för beräkningen av de angivna procentandelama.

I försvarsbudgeten föreligger också stora svårigheter att dra en klar gräns mellan FoU och materielanskaffning. Utvecklingsarbetet bedrivs inom industrin med delvis samma personal och utrustning, som under andra perioder utnyttjas för tillverkning av materiel. Svårigheterna belyses bl a av det förhållandet, att de belopp som i försvarsbudgeten tas upp som FoU-anslag vida överstiger de belopp som försvarsmyndigheterna rapporterar till SCB som militära FoU-kostnader. För 1981/82 (SCBs senaste undersökning) upptog budgeten 972 miljoner kr för FoU. Vid rapporteringen från de militära myndigheterna till SCB för samma år togs emellertid endast upp 838 miljoner kr för FoU. Det ger en oförklarad differens på 134 miljoner kr.

De totala statliga anslagen för FoU uppgår för budgetåret 1983/84 till ca 9 miljarder kr. Därav går ca 2 miljarder till försvarssektorn. Till den summa som betalas ut från staten skall läggas de belopp som industrin själv satsar på utveckling av försvarsmateriel. Härom föreligger ej någon exakt uppgift, men på grundval av uppgifter från några av de största företagen uppskattas, att dessa kostnader för budgetåret 1983/84 uppgår till omkring en halv miljard kr. Den totala omfattningen i Sverige av FoU för försvarsändamål skulle 1983/84 därmed vara ca 2,5 miljarder kr, vilket motsvarar ca 17 procent av den totala FoU-verksamheten i samhället detta år.

Inom den offentliga sektorn exklusive universitet och högskolor — svarar den försvarsinriktade FoUn för en stor del av den totala forsknings- och utvecklingsverksamheten. Detta illustreras i figur 6.1, där det framgår att nära hälften av all offentlig FoU sker för ändamålet försvar.

Organisatoriskt är försvarets FoU uppdelad i två delar. Grundforsk- ning och tillämpad forskning som inte är knuten till särskilda materielobjekt handhas huvudsakligen av försvarets forskningsan- stalt (FOA). Försvarets materielverk (FMV) svarar för de utveck- lingsuppdrag som läggs ut på försvarsindustrin och som i regel är knutna till särskilda materielobjekt.

6.3. Försvarsmyndigheternas forskning

Av det totalt uppskattade beloppet på ca 2,5 miljarder kr för försvars—FoU avser 15 a 20 procent FoU vid olika myndigheter i försvaret. Vid dessa myndigheter sysselsätts ca 2 100 personer med FoU-arbete.

Volymmässigt tar FoUn inom försvarets olika myndigheter betydligt mindre resurser i anspråk än materielutvecklingen inom försvarsin-

Försvar

Transport- och kommunikationer

. ... Arbetsmiljö

oochloochoolooo. ... Qigo-ooo Olo.cool00.00.00.............

Xxxx ,.../_— ————————————— —— Energi- och vatten- ' ' försörjning 1973 1975 1979 1981

Källa: SCB, U 1983z31

Figur 6.1 Den offentliga sektorns FoU 1973—1981 .

Dri skostnadernas ör- , . . . del,]zng ,- pwcen, effe, dustrln. Emellertid spelar den myndrghetsbaserade forsknmgen en

syfte/ändamål. viktig roll i kvalitativa hänseenden. Ansvar för samordning och övergripande planering såväl som för huvuddelen av forskningsarbe- tet åvilar försvarets forskningsanstalt (FOA).

Inom FOA har samlats forskningsgrupper med skilda ämnesinrikt- ningar för att institutionella hinder inte skall försvåra den tvärveten- skapliga samverkan som anses nödvändig. En bred kunskapsbas har byggts upp för tillämpningar inom skilda totalförsvarsgrenar och myndigheter och nära kontakter mellan forskare och avnämare kan därmed organiseras.

Tekniskt-vetenskapligt spänner försvarsforskningen över ett bret- register med tyngdpunkten inom fysik, elektronik och kemi, me med stor representation också inom biologi, medicin och andr. humanvetenskaper, Operationsanalys och samhällsvetenskaper.

Det ärinte möjligt att tillgodose försvarets hela behov av forsknings resultat enbart genom egna forskningsinsatser. Ofta kan emellerti- FOA utan sekretesshinder få tillgång till resultat från skilda delar a världen. För att FOA därvid skall vara intressant som samarbets partner måste emellertid den egna forskningen, åtminstone på viss områden, vara av internationellt hög kvalitet.

Inriktningen av forskningen styrs i stor utsträckning informellt genom de signaler i form av kunskapsbehov, som FOA tar emot från sina olika samarbetspartners inom och utom landet. En annan, mer formell styrrnekanism, är försvarsmaktens perspektivplanering. FOA presenterar därvid inledningsvis sin syn på framtida behov, som grundas på en bedömning av utvecklingen och dess konsekvenser på olika områden. På den grunden diskuteras sedan med avnämarna de föreliggande forskningsbehoven. Diskussionerna utmynnar så små- ningom i att överbefälhavaren i samråd med de civila myndigheterna inom totalförsvaret anger riktlinjer för forskningens inriktning. FOA har sedan till uppgift, att utarbeta en programplan för försvarsforsk- ningen för varje femårig programperiod. Denna plan ligger sedan till grund för försvarets anslagsframställning till regeringen varje bud- getår.

Försvarsforskningen vid FOA är uppdelad på ett tiotal forsknings- program. Deras relativa omfattning framgår av figur 6.2.

FOAs försvarsforskning över budgetanslaget för gemensam försvars- forskning uppgår för budgetåret 1984/85 till ca 308 miljoner kr. Av detta räknas 86 miljoner kr som grundforskning och 222 miljoner kr som tillämpad forskning. Därtill genomför FOA intäktsfinansierad forskning för andra militära myndigheter och olika civila institutioner till en omfattning av ca 55 miljoner kr. Härav avser ca 11 miljoner kr forskning för utrikesdepartementet som stöd för svenska insatser i det internationella nedrustningsarbetet. Det motsvarar knappt 4

C-skyddsteknik (C=kemiska stridsmedel) (6%)

Ovrig försvarsteknisk forskning (6%)

Informationsteknik (32%) B-skyddsteknik (B=biologiska

stridsmedel) (S%) Fordons- och farkostteknik (2%)

Övergripande studier och utredningar (13%)

Ammunitions- och vapenteknik (18%)

Människa —- miljö (12%)

Figur 6.2 FOAs forsk- A-skyddsteknik ningsprogram deras (A=atomstridsmedel) (8%) relativa omfattning.

procent av FOAs totala försvarsforskning och ca 0,4 procent av den totala försvarsinriktade forskningen i Sverige. FOA hade 1983 enligt SCB 1 385 anställda varav ca 500 akademiker. Sedan dess har personalen minskats med ett 50-tal anställda.

Vid sidan av FOA finns ett antal försvarsmyndigheter som också

bedriver viss försvarsforskning: Cl Försvarets materielverk (FMV), som har huvudansvaret för försvarets materielanskaffning, bedriver en viss egen forskning kopplad till materielutveckling. Omfattningen 1984/85 beräknas till ca 12 miljoner kr, varav ca 6 miljoner kr avser forskning och prov rörande s k elektromagnetisk puls (EMP). Fortifikationsförvaltningen (FortF) bedriver grundforskning inom sitt kompetensområde för ca 6 miljoner kr under 1984/85. Flygtekniska försöksanstalten (FFA), bedriver tillämpad flygtek- nisk forskning och utveckling för försvaret samt för den militära och civila flygindustrin för totalt ca 80 miljoner kr per år, av vilket 70 miljoner utgörs av intäktsfinansierad uppdragsforskning. Militärhögskolan (MHS) bedriver militär grundforskning för 2 miljoner kr per år. Civilförsvarsstyrelsen (CFS) bedriver tillämpad forskning inom område människa-miljö och skyddsteknik för sammanlagt 4,6 miljoner kr under 1984/85.

Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar (BN) bedriver tillämpad forskning om masskommunikation, propaganda och psykologisk krigföring för ca 1 miljon kr om året.

Totalt beräknas 1984/85 den försvarsforskning, som utförs vid dessa institutioner och som finansieras över försvarsbudgeten, uppgå till ca 35 miljoner kr.

6.4. Försvarsindustrins FoU

Av den totala försvarsinriktade FoU-verksamheten i Sverige, som 1983/84 uppskattas till ett värde av 2,5 miljarder kr, svarar försvarsindustrin för en övervägande del.

I FMVs årliga statistik över betalningar till leverantörer särredovisas sedan budgetåret 1978/79 utgifterna för FoU. Statistiken avser betalningar till de företag och myndigheter som utför FoU för det svenska försvaret på uppdrag av FMV. I tabell 6.2 redovisas FMVs totala FoU-betalningar till företag och myndigheter från 1978/79 och framåt. De slutliga uppgifterna för 1983/84 har därvid inte varit tillgängliga, varför redovisningen endast sträcker sig fram till och med 1982/83.

Tabell 6.2 FMV betalningar för FoU 1978/79 1982/83. Miljoner kr. År Milj kr

1978/79 580 1979/80 654 1980/81 626 1981/82 689 1982/83 1 134

Källa: Försvarets materielverk.

FMVs totala betalningar för FoU uppgick således under budgetåret 1982/83 till 1 134 miljoner kr, en ökning med ca 450 miljoner kr jämfört med året innan. Denna ökning beror främst på att de första utbetalningarna för utveckling av flygplanet JAS 39 Gripen gjordes under 1982/83. För budgetåret 1983/84 anslogs för detta ändamål i försvarsbudgeten 1,7 miljarder kr och för 1984/185 2,0 miljarder kr.

FMVs betalningar gäller nästan uteslutande varor och tjänster som finansieras över de budgetanslag för forskning och utveckling, som avser de tre försvarsgrenarna, dvs armén, marinen och flygvapnet. En obetydlig del av den FoU som FMV lägger ut på industrin går över budgetanslaget för gemensam försvarsforskning. Det gäller bl a icke projektanknutet FoU-stöd till försvarsindustrin. I tabell 6.3 redovisas den procentuella fördelningen av FoU-betalningarna mellan armén, marinen, flygvapnet och gemensam försvarsforskning.

Tre fjärdedelar av den FoU, som FMV beställer hos försvarsindustrin och andra leverantörer för det svenska försvarets räkning gäller således flygvapnets område. Ca 15 a 20 procent avser FoU för armén medan omkring 10 procent avser marinen. Bara någon enstaka procent går till gemensam försvarsforskning, som ju i huvudsak finansieras över direkta anslag till bl a FOA och bara till en mindre del går via FMV.

Tabell 6.3 FMV betalningar för FoU 1978/79 1982/83 fördelade på anslag. Procentuella andelar.

1978/79 1979/80 1980/81 1981/82 1982/83

Armén 16 16 17 19 14 Marinen 9 8 10 11 8 Flygvapnet 74 75 71 68 77 Gemensam försvars-

forskning 1 1 2 2 1

Summa 100 100 100 100 100

Källa: Försvarets materielverk.

Den forskning och utveckling som FMV lägger ut på olika leverantörer för försvarets räkning kan fördelas på fyra olika kategorier. En fördelning av betalningarna överstigande 1 miljon kr har gjorts med utgångspunkt från FMVs statistik för 1981/82. Enligt dessa beräkningar gick 84 procent av FMVs betalningar för FoU till den svenska försvarsindustrin, som den definierats i kapitel 4. Verksamheten utgörs i huvudsak av projektanknutet utvecklingsar- bete, som led i försvarets materielanskaffning. Under samma år gick 7 procent av FMVs FoU-betalningar till andra svenska företag än de som räknas till försvarsindustrin. Det gäller framför allt betalningar för konsulttjänster av olika slag och för utrustning. En mindre del av dessa betalningar avser i praktiken import, som sker via svenska agenter.

FMV beställer vidare FoU-tjänster av andra svenska myndigheter, t ex flygtekniska försöksanstalten (FFA). Vissa FoU-tjänster utförs för FMV inom försvaret, bl a vid verkstäderna ute vid förbanden. Betalningarna för denna F oU vid olika myndigheter, som huvudsak- ligen utgörs av provningsverksamhet, svarade 1981/82 för 6 procent av FMVs totala FoU-betalningar. Resterande 3 procent utgjordes av betalningar till utländska företag och myndigheter. Denna del avser, liksom betalningarna till den svenska försvarsindustrin, främst projektbunden utveckling i direkt samband med anskaffning av materiel. Den reella utländska andelen av FoUn är emellertid högre, eftersom en stor del av betalningarna till bl a IG JAS som här ingår i försvarsindustrins andel avser FoU som industrin lägger ut på utländska företag.

Sedan budgetåret 1978/79 redovisar FMV betalningarna på ett sådant sätt, att det går att särskilja storleken på de betalningar som avser FoU för respektive företag från de betalningar som avser materiel- anskaffning. I tabell 6.4 redovisas de FoU-betalningar som sedan dess gjorts till den svenska försvarsindustrin.

Under 1982/83 betalade FMV ut totalt 882 miljoner kr för FoU till försvarsindustrin. Det innebar en kraftig ökning jämfört med året innan, nästan en fördubbling i löpande priser. Ökningen förklaras som tidigare nämnts — av igångsättandet av utvecklingen av flygplanet JAS 39 Gripen. Utbetalningen till industrigruppen IG JAS det samarbetsbolag som Ericsson, FFV, Saab-Scania och Volvo Flygmo- tor bildat för projektet uppgick till 505 miljoner kr.

Av tabell 6.3 framgick, att omkring tre fjärdedelar av FMVs utbetalningar för FoU avsåg tjänster för flygvapnets räkning. Detta avspeglar sig också i fördelningen mellan företagen i försvarsindu- strin. Saab-Scania och ERA dominerar och svarade under periodens första år för tillsammans över hälften av försvarsindustrins FoU för

Tabell 6.4 FMV betalningar till den svenska försvarsindustrin för FoU 1978/79 — 1982/83. Miljoner kr.

Företag 1978/79 1979/80 1980/81 1981/82 1982/83

Bofors 36 61 30 58 59 ERA 84 94 93 82 110 FFV 43 33 42 48 58 HB Utveckling 8 18 15 20 Hägglunds 10 0 1 1 IG JAS 505 Karlskronavarvet 2 6 7 2 Kockums 22 22 28 22 PEAB 4 5 5 9 Saab-Scania 185 62 SATT 2 7 7 8 SBMC 4 11 9 Volvo Flygmotor 10 21 61 16

Summa försvars- 406 industrin

Källa: Försvarets materielverk. Anm.: För definitioner av vad som ovan avses med försvarsindustri inom koncernerna Bofors, ERA, FFV och Saab-Scania, se kommentarer till tabell 4.1, sid 88.

det svenska försvaret. Utan att ha tillgång till någon fördelning av betalningen till IG JAS mellan de olika företag som ingår i företagsgruppen, kan man anta att Saab-Scania och ERA svarar för en stor del av det FoU-arbete som betalningen till JAS-gruppen avser. En betydande del av de FoU-medel som tillförs IG JAS avser emellertid FoU som företagen lägger ut på olika underleverantörer, bl a utländska försvarsindustrier.

I övrigt bör det bl a påpekas, att betalningarna för den FoU som utförs inom Hägglunds vad gäller stridsfordon under senare år till stor del gjorts till HB Utveckling, det samarbetsbolag som Hägglunds har tillsammans med Bofors. Betalningarna till HB Utveckling torde i huvudsak avse FoU som sker vid Hägglunds. Betalningarna till SBMC — det samarbetsbolag som Saab-Scania och Bofors har på robotsidan torde till övervägande del avse FoU inom Saab- Scania.

FMVs statistik ger bara information om den FoU som utförs för det svenska försvarets räkning. Härtill kommer sådan militärt inriktad FoU, som industrin finansierar på egen hand eller utför åt andra uppdragsgivare, som t ex försvarsindustrier eller försvarsmyndighe- ter i andra länder. Någon exakt uppgift om storleken av denna FoU i försvarsindustrin, som inte finansieras av det svenska försvaret, finns inte att få. En grov uppskattning gjord för budgetåret 1983/84 på basis av informationer från försvarsindustrin anger en storlek på omkring 500 miljoner kr.

Totalt skulle således den militära FoU-verksamheten inom försvars- industrin uppgå till ca 1,4 miljarder kr. Ca 5 000 anställda i försvarsindustrin beräknas vara sysselsatta med FoU. Genom att betydande svårigheter finns att avgränsa FoU från annan verksamhet i industrin, måste emellertid varje uppskattning om dess omfattning — i miljarder kr eller antal sysselsatta — anses vara mycket osäker.

6.5. Materielutveckling — ett exempel

Anskaffningen av försvarsmateriel kännetecknas generellt av en fortlöpande samverkan mellan överbefälhavaren, försvarsgrenssta- berna, försvarets materielverk och industrin. De militära myndighe- terna definierar operativa uppgifter, prestandakrav och ekonomiska ramar för ny materiel och på denna grund gör industrin s k förprojektstudier, där de tekniska möjligheterna att uppfylla kraven undersöks. På detta sätt får försvarsindustrin tidigt en uppfattning om försvarets behov av ny materiel.

Som exempel på hur ett modernt vapensystem kommer till i det svenska försvaret belyses i det följande hur luftvärnsrobotsystemet RBS 70 har utvecklats. Robotsystem 70 bildar för närvarande stommen i den svenska arméns luftvärn. Systemet skall — i sin grundversion — kunna bekämpa såväl snabba attackflygplan som luftlandsättningsfarkoster och attackhelikoptrar på upptill 5 km avstånd. Robotens styrsystem utnyttjar en optisk ledstråleprincip med laser. Systemet anses enkelt att hantera i fält och därför passa för en värnpliktsarmé.

Militära studier i slutet av 1960-talet indikerade påtagliga behov av förnyelse av de rörliga arméförbandens luftvärnsskydd. De äldre systemen ansågs otillräckliga mot de snabba attackflygplan, moderna vapen och den avancerade teleteknik som NATO och Warszawapak- ten skaffat sig. Exempelvis studerade arméstaben ett markstridsske- de efter det att huvuddelen av det svenska luftförsvarsflyget slagits ut. Det bedömdes att en angripare under dessa förhållanden praktiskt taget obehindrat skulle kunna använda sitt snabba attackflyg mot de svenska arméstridskrafterna. Det fanns sålunda ett starkt behov inom försvaret av att modernisera arméluftvärnet genom att ersätta gammal materiel med dåliga verkansmöjligheter.

Svensk och utländsk försvarsindustri tillverkade vid denna tid en rad olika typer av kanon- och robotsystem. Flertalet av dessa var förhållandevis väl kända av det svenska försvaret genom tidigare studier och prov. Ett genomgående problem för försvaret var dock att skapa ett luftvärnsskydd, som inom rimliga ekonomiska ramar kunde tillgodose de militära kraven.

Avgörande för vilken effekt, som kan uppnås med ett vapensystem, är bl 3 hur väl funktionskedjan spaning — eldledning kan fås att fungera. Här spelar kunskaper inom elektronik och optik en stor roll. I slutet av 1950-talet påbörjades i flera länder en snabb utveckling av optisk teknik, vilket skulle visa sig få stort inflytande på spanings- och eldledningsfunktionernas utformning. Centrala områden var infra- röd-tekniken och den i början av 1960-talet uppfunna lasern.

Det svenska försvaret uppmärksammade genom FOA dessa tenden- ser och gjorde långsiktiga forskningssatsningar för att bygga upp sin kompetens. Bl a laserns möjliga tillämpningar för precisionsmätning- ar av avstånd och för kommunikation tillmättes betydelse.

En utgångspunkt för RBS 70-systemets tillkomst var de möjligheter på det informationstekniska området, som man genom de ovan- nämnda forskningsinsatserna kunde urskilja. En annan utgångs- punkt var de taktiska och stridstekniska krav, som formulerats utgående från genomförda studier vid arméstaben. Från industrin fanns därvid också ett egenintresse, bl a från Bofors, som ville komplettera sin traditionella produktion av kanoner med produkter inom robotområdet.

År 1967 initierades ett studie- och utredningsskede vid industrin och vid försvaret. Industrin utarbetade olika förslag till lösningar, som granskades och värderades i arméns studieorganisation. I detta arbete medverkade tekniker och forskare från FMV och FOA. På detta sätt prövades ett stort antal systemidéer med kanoner och robotar av olika prestandaklasser. Tidigt framstod inom försvaret fördelarna med lätta system, som skulle kunna uppträda i stort antal utspridda över ytan. Studiearbetet ledde fram till en begäran att lägga ut ett utvecklingsuppdrag till Bofors, vilket beviljades av regeringen 1969.

Parallellt med utvecklingsarbetet fortsatte studierna inom försvaret, nu med inriktning på dels en prövning av RBS 70-systemets betydelse i ett vidare luftförsvarssammanhang, dels en uppföljning av den gjorda värderingen av RBS 70 med hänsyn till bl a möjliga alternativ för anskaffning. Det senare aktualiserades av bl a tekniska problem och kostnadsfördyringar som inträffade under utvecklingsarbetets gång. I dessa studier kunde emellertid RBS 70 enligt försvarets och regeringens bedömningar — hävda sig väl. Den övergripande luftför- svarsanalysen mynnade ut i en rekommendation, som innebar att systemet skulle bilda stommen i ett yttäckande luftvärnsskydd för arméns fältförband.

Litteratur

Budgetpropositionen 1983. Försvarsdepartementet, prop 1982/83: 100, Bilaga 6. Budgetpropositionen 1984. Försvarsdepartementet, prop 1983/84: 100, Bilaga 6. Om forskning. Regeringens proposition 1983/84:107.

Om det militära försvarets fortsatta utveckling mm. Regeringens proposition 1983/84:112. Information om svensk militär FoU. Bidrag till FNs expertstudie om militär forskning och utveckling, FOA 1984-03-19. Statistiska Meddelanden U 1979z25, U 1983:27, U 198331 och U 1983z33. Forskningsstatistik, Sveriges officiella statistik. Statis— tiska centralbyrån.

7. Försvarets roll i samhällsekonomin

7.1. Inledning

Av statens samlade utgifter faller ungefär åtta procent på försvaret. Dessutom görs insatser i försvarssyfte inom en mängd områden av samhället på ett sätt som inte alltid avspeglas i statsbudgeten. Inte minst sker detta på basis av tvingande lagstiftning. Försvaret är således i kraft av sin storlek en betydande sektor i samhällsekono- mm.

Intresset för dess samhällsekonomiska roll motiveras emellertid inte bara av försvarskostnadernas storlek. Det motiveras i hög grad även av det sätt på vilket de är fördelade. Av statens samlade utgifter är andelen konsumtionsutgifter ca 20 procent. Räknat på samma sätt är motsvarande andel för försvaret ca 65 procent. Med motiveringen att merparten av försvarets investeringar saknar civil användning, räknas i nationalräkenskaperna emellertid försvarets konsumtions- andel till över 90 procent. Samtidigt tar försvaret i anspråk mer än 20 procent av de offentliga anslagen till forskning och utveckling. Utöver att kartlägga försvarets totala resursanvändning blir det därför ett naturligt led i analysen av försvarets samhällsekonomiska roll att söka belysa dess inverkan på tillväxten i samhällsekono- mm.

Tillvägagångssättet i de följande avsnitten är att så långt som möjligt söka kvantifiera och värdera den totala mängd resurser som försvaret tar i anspråk direkt såväl som indirekt och ställa detta mot de utgiftsposter som redovisas i statsbudgeten. Det innebär att först granska budgetens utgiftsposter med avseende på vilka som avser försvaret. Problem är förknippade härmed, eftersom försvarets budget innehåller utgiftsposter som inte i samtliga fall kan anses utgöra egentliga försvarskostnader. Samtidigt återfinns sådana på andra håll i statsbudgeten.

Det andra steget är att granska utgifterna med avseende på i vilken utsträckning det är fråga om en faktisk statsfinansiell belastning. Det

tredje steget är att söka identifiera och, om möjligt, värdera de resurser som används i försvarssyfte utan att statsbudgeten belastas. Därefter följer en analys av försvarets inverkan på samhällsekono- mins tillväxt.

Det bör framhållas att försvaret inom sig rymmer verksamheter som inte låter sig kvantifieras och att försvaret har effekter på samhälls- ekonomin som inte kan preciseras siffermässigt. I sådana fall anförs sakförhållanden och diskuteras de mekanismer som äri funktion. I de fall relevant siffermaterial finns tillgängligt, återges det tillsammans med kommentarer.

Ett konkret och i sig upplysande mått på försvarets relativa storlek i samhällsekonomin är den totala sysselsättning som försvaret genere- rar. Den behandlas därför i ett särskilt avsnitt.

Inledningsvis ges en kortfattad översikt av hur resurser fördelas till olika sektorer i samhällsekonomin i allmänhet och till försvaret i synnerhet. I samband därmed berörs försvarsutgifternas utveckling i Sverige under efterkrigstiden.

Framställningen bygger till stora delar på tidigare analyser av försvarets samhällsekonomiska kostnader. Den första studien utför- des av Lars Werin på uppdrag av 1964 års försvarskostnadsutredning och redovisas i bihang till dess betänkande (SOU 1968:2. ”Ekono- misystem för försvaret Försvarets samhällsekonomiska kostna- der”).

Ingemar Ståhl, då verksam vid försvarsdepartementet, gjorde en studie 1968 som publicerades av Utrikespolitiska Institutet (”Försva- rets samhällsekonomiska kostnader”, Strategisk Bulletin nr 6,

1968).

Den senast gjorda analysen utfördes av dåvarande departementssek- reteraren vid finansdepartementet, Åke Hjalmarsson, på uppdrag av 1970 års försvarsutredning som refererade den i sitt betänkande (SOU 1972:4). Arbetet publicerades även i Kungl. Krigsvetenskaps- akademins Handlingar och Tidskrift 1973 (”Försvaret i samhälls- ekonomin”).

Försvarsutredningarna därefter har inte låtit utföra någon särskild studie om de samhällsekonomiska kostnaderna av försvaret. Men 1974 års försvarsutredning ägnade i sitt betänkande (SOU 1976:5) ämnet relativt stor uppmärksamhet. Den senaste försvarsutredning- en (1978 års) var inte lika utförlig, men även ett av dess betänkanden (SOU 1979:42) innehåller ett kortare avsnitt i ämnet.

De refererade studierna har haft delvis andra syften än den föreliggande i och med att de utgjort underlag i den löpande

försvarsplaneringen. Framställningen här är mer översiktlig och tyngdpunkten är också något annorlunda. De principiella resone- mangen och slutsatserna stämmer dock väl överens med tidigare studiers.

7.2. Allmän bakgrund och utgångspunkter

Den maximala mängden varor och tjänster, som kan produceras i samhället, bestäms av mängden tillgängliga resurser i form av natur- och kapitaltillgångar, arbetskraft samt dess kunnande och skicklig- het. Det grundläggande samhällsekonomiska problemet är att fördela resurserna så att den mängd av olika varor och tjänster som produceras är den mängd som ger största möjliga välfärd för människorna i samhället (”optimal” resursfördelning).

I en förenklad modell över ekonomin styrs fördelningen av resurser genom marknadsmekanismerna ytterst av människors önskemål. I verkligheten styrs fördelningen av ett komplext samspel mellan dessas önskemål och andra, yttre faktorer, som t ex politiska. Även om önskemålen vore allenarådande också i verkligheten, så vore det inte givet att fördelningen av resurser stämde överens med den fördelning som gav största möjliga välfärd för alla människor. Ett skäl (bland många andra) är att det finns varor och tjänster för vilka

de sedvanliga marknadsprinciperna inte fungerar. Detta gäller exempelvis försvarstjänster.

Försvarstjänster utmärks bl a av att de inte kan göras tillgängliga i olika mängd för olika människor. Marknadsmekanismen måste i ett sådant fall ersättas av någon form av gemensamt beslutsfattande. I Sverige är det den parlamentariska demokratin som träder in och det är genom den politiska processen som resurstilldelningen då styrs.

Försvarsutgifternas utveckling

Som berörts i början av kapitel 3 är besluten om hur mycket resurser som tilldelas försvaret ytterst grundade på säkerhetspolitiska bedöm- ningar, som bl a görs i de återkommande parlamentariska försvars- utredningarna. Om det säkerhetspolitiska läget och de politiska värderingarna i försvarsfrågan vore stabila över tiden, skulle mängden resurser som avsattes för försvarsändamål teoretiskt sett inte variera i takt med förändringarna i de allmänekonomiska förutsättningarna för den offentliga sektorn. I en sådan hypotetisk situation skulle försvarets resurstilldelning bara behöva anpassas till de gällande säkerhetspolitiska målen. I praktiken sker emellertid

Figur 7.1 Utvecklingen av BNP och försvarsut- gifter 1950—1983. Index 1950 = 100.

resurstilldelningen genom ett samspel och en växelverkan mellan förändringar i de säkerhetspolitiska bedömningarna och de ekono- miska förutsättningarna. Försvarsutgifternas utveckling under efter- krigstiden illustrerar detta.

Det framgår av figur 7.1 att de totala försvarsutgifterna — om än med större variationer och i minskande grad — i stora drag har följt ökningen i BNP. Den skillnad i ökningstakt som finns gäller framför allt efter 1972 års försvarsbeslut, som innebar en förändrad säker- hetspolitisk bedömning och ett därav föranlett markerat trendbrott i försvarsutgifternas ökning. Trendbrottet är starkast markerat beträf- fande det militära försvarets utgifter. I fasta priser var dessa år 1982 lägre än tio år tidigare. Ökningen av de totala försvarsutgifterna under 1970-talet beror på att det ekonomiska försvaret fick kraftigt ökade anslag, främst för beredskapsförsörjningen inom energiområ- det. Till följd av detta sjönk det militära försvarets andel av totalförsvaret från ca 95 till ca 85 procent.

Index

250

200

150

IOO 1952 1960 65 70 75 80 83

_— BNP tiII marknadspris i I98O års priser (enligt SCB)

Militöra försvarets utgifter (i procent av BNP enligt SIPRI årsböcker 1976 och 1983)

Totalförsvarets utgifter (uppdelning militärt resp.

_ totalförsvarsutgifter enligt budgetpropositioner och finansdepartementets öndamölsgruppering.)

Att försvarsutgifternas utveckling ligger så nära BNPs utveckling speglar att det sannolikt finns ett visst inslag av schablonmässighet vid statsmakternas årliga beslut om fördelning av resurser. Det speglar emellertid också — och i detta betänkande det viktigare — förhållan- det, att kapprustningen i omvärlden har inneburit att Sverige ansett sig tvunget att successivt bygga ut sitt försvar för att uppfylla sina säkerhetspolitiska mål.

Av diagrammet framgår även vanskligheten av att bedöma försvarets omfattning utifrån försvarsutgifternas andel av BNP. Under perio- den 1954 — 1984 sjönk det militära försvarets andel av BNP från 4,9 till 3,1 procent. Samtidigt ökade emellertid militärutgifterna från ca 11 till ca 17 miljarder kr, räknade i 1980 års priser, vilket är en ökning med över 70 procent. Det innebär att det militära försvaret under hela perioden ökat i en betydligt större omfattning än vad som framgår av den procentuella BNP-andelens förändring.

Försvarsutgifterna i statsbudgeten

Utgifterna för försvarsändamål redovisas i de olika budgetproposi- tionerna inom försvarsdepartementets verksamhetsområde. Den alldeles övervägande delen, eller ca 90 procent, redovisas över försvarsdepartementets huvudtitel. De utgifter som redovisas över andra departements huvudtitlar är t ex industri- och jordbruksdepar- tementens kostnader för beredskapslagring av vissa varor, justitie- departementets utgifter för bl a säkerhetspolisen och civildeparte- mentets utgifter för länsstyrelsernas och kommunernas civilförsvars- planering och skyddsrumsverksamhet.

Tabell 7.1 visar de samlade utgifterna för Sveriges totalförsvar som det definieras i statsbudgeten. Utgifterna avser budgetåret 1984/85 och är fördelade på totalförsvarets olika delar.

Beloppen i tabell 7.1 ger emellertid inte ett fullständigt svar på frågan hur mycket resurser som försvaret tar i anspråk. Det är flera skäl till detta. Statsbudgetens gränsdragning mellan försvarsutgifter och andra utgifter är inte alltid självklar. Det gäller tex utgifter för beredskap som faller på länsstyrelser och andra myndigheter och som

Tabell 7 .1 F örsvarsutgifterna budgetåret 1984/85, miljoner kr

Militärt Civil- Ekonomiskt Övrigt total- Summa försvar forsvar forsvar försvar 21 186 1 083 2 483 500 25 252

Källor: Prop. 1984/851100, bilaga 6; Prop. 1984/85:112.

bestrids över respektive myndighets anslag. Precisionen i uppdel- ningen av anslagen mellan försvaret och myndigheternas ordinarie verksamhet torde variera mellan myndigheterna och mellan olika år.

Verksamheten vid statens försvarshistoriska museer och krigsarki- vet, som bekostas över försvarsbudgeten, är exempel på att det förekommer verksamheter inom försvaret som man inte i första hand förknippar med försvar. Statens räddningstjänst är exempel på en verksamhet, som visserligen har klara kopplingar till försvaret och därför lyder under försvarsdepartementet, men som i fred har huvudsakligen civila arbetsuppgifter och därför inte räknas in i försvarets budget.

Kostnaderna för landets FN-styrkor är inte medtagna i tabell 7.1, vilket är rimligt eftersom de ju inte avser landets försvar. Det kan emellertid nämnas, att sådana utgifter räknas in i respektive lands militära utgifter enligt det redovisningssystem som tillämpas av FN.

Försvarsutgifternas faktiska belastning på statsfinanserna

Förutom problemet att med utgångspunkt från en verksamhets att bestämma dess eventuella försvarstillhörighet, finns det övervägan- den av mer principiell natur att göra vid en analys av försvarets resursanvändning. Dessa överväganden ska här kortfattat beröras med utgångspunkt från distinktionen mellan budgetmässiga utgifter respektive statsfinansiell belastning.

Med statsfinansiell belastning menas utbetalningar till andra sam- hällssektorer än den statliga eller uteblivna inbetalningar från andra sektorer. Budgetens anslagsposter ger en missvisande bild av den statsfinansiella belastningen av flera skäl. Där finns t ex anslag som inte innebär några utbetalningar. Detta rör i första hand de räntor på en knapp miljard kr, som debiteras beredskapslagren av olja och andra varor. Dessa räntor uppträder på statsbudgetens inkomstsida och belastar således inte statsfinanserna totalt sett. En mer kompli- cerad fråga är den om indirekta skatter.

Utgifterna för inköp av de varor och tjänster som försvaret förbrukar inkluderar alla skatter och avgifter, som varorna och tjänsterna är belagda med. Beträffande skatter gäller generellt att dessa kan ha två syften; dels att tillföra statskassan ytterligare betalningsmedel, dvs ett fiskalt syfte, dels att ändra prisrelationema mellan olika varor och tjänster för att därigenom påverka hur samhällets resurser fördelas, dvs ett resursallokeringssyfte.

Om det resursfördelande syftet dominerar, måste skatten räknas med i kalkylen över den faktiska belastningen på statsfinanserna, efter- som skatten i ett sådant fall ingår i värdet av den resurs som är belagd med skatten. I detta fall måste skatten betraktas som en del av utbetalningen från statssektorn till en annan samhällssektor. Det senare kan anses gälla såväl de skatter och avgifter som utgår på resursen ”arbetskraft”, som de punktskatter som utgår på olika varor som tex olja och bensin.

Om däremot det fiskala syftet kan anses dominera, som t ex beträffande mervärdeskatten, är det inte lika självklart att skatten skall räknas med i kalkylen. Det kan då hävdas, att någon nettoutbetalning från statssektorn till någon annan sektor inte sker. Å den andra sidan kan det hävdas, att skatten i detta fall representerar en alternativkostnad för statssektorn. Om statssektorn inte efterfrågade varan i fråga, skulle skatt flyta in till statskassan. Genom att staten konsumerar varan går den således miste om denna skatteintäkt. Denna mistade skatteintäkt kan anses representera en faktisk statsfinansiell belastning.

Försvaret erlägger ca 750 miljoner kr imervärdeskatt. Genom att bl a försvarsmateriel är undantaget från mervärdeskatteplikt, är detta en jämförelsevis låg andel av anslagna budgetmedel.1 Vore försvars- materiel belagt med mervärdeskatt, skulle försvarsbudgeten behöva tillföras ytterligare ca 1,5 miljarder kr. Huruvida detta skulle öka den statsfinansiella belastningen beror på vilket av de två synsätten som väljs. Om man väljer att betrakta mistad mervärdeskatt som faktisk belastning på statsfinanserna, skulle man behöva räkna upp budge- tens belopp med samma summa, dvs 1,5 miljard kr för att erhålla försvarets statsfinansiella belastning.

Oavsett vilket synsätt som väljs när det gäller faktisk belastning på statsfinanserna, skulle mervärdeskatt på krigsmateriel innebära att försvarsbudgetens jämförbarhet med andra offentliga sektorer ökade, eftersom motsvarande undantag från skatteplikt inte före- kommer inom andra sektorer.

Listan över utgiftsposter i statsbudgeten som skulle kunna justeras i enlighet med de principer som har diskuterats ovan skulle kunna göras längre. Diskussionen här har främst syftat till att visa att försvarsutgifter ingalunda är en odiskutabel storhet, utan något som omgärdas av osäkerhet och mer eller mindre godtyckliga antagan- den.

I fortsättningen skall perspektivet vidgas till att omfatta de samhälls- ekonomiska aspekterna på försvarsbudgeten. I samband därmed

finns det anledning att återkomma till flera av de frågor som ovan har berörts.

Begreppet samhällsekonomiska kostnader

Resurser avsätts i samhället till försvar därför att man har beslutat att på detta sätt värna om landets säkerhet. Om resurserna i stället användes för andra ändamål skulle ett annat produktionsvärde uppstå. Med försvarets samhällsekonomiska kostnad avses detta andra produktionsvärde. Exempelvis skulle de värnpliktiga kunna bidra till den allmänna produktionen av varor och tjänster i samhället och därmed bidra till en totalt sett högre produktion. Försvarets resursanvändning är således en uppoffring, eftersom denna andra produktion bortfaller.

Förutsättningen för att resurserna i samhället skall kunna fördelas optimalt är att det råder klarhet om hur mycket resurser som egentligen satsas för olika ändamål. Genom att försvarets resursan- vändning inte till fullo speglas i statsbudgetens redovisning av försvarsutgifter, finns det således skäl att försöka beräkna försvarets samhällsekonomiska kostnad.

Om det vore så att försvaret betalade rådande marknadspris för de resurser man tar i anspråk, så skulle budgeten ge ett någorlunda korrekt mått på försvarets samhällsekonomiska kostnad. Vissa skillnader skulle emellertid kvarstå. Rådande marknadspris speglar inte alltid, och kanske to m sällan, det samhällsekonomiska värdet av resurser. Det beror på att marknadspriser oftast inte inkluderar kostnader för tex miljöeffekter. Vid monopolprissättning uppstår också en sådan skillnad mellan priset och det samhällsekonomiska värdet.

Även när man, som i det följande, antar att rådande marknadspris speglar det samhällsekonomiska värdet av olika resurser, föreligger skillnader mellan de utgifter som registreras i statsbudgeten och försvarets samhällsekonomiska kostnader. Detta hänger samman dels med de berörda avgränsningsproblemen, dels med att försvaret inte alltid betalar fullt marknadpris för de resurser som tas i anspråk. I vissa fall tas resurser i anspråk för åtgärder i försvarssyfte med hjälp av lagbestämmelser. Kostnaderna för sådana åtgärder speglas inte till fullo i statsbudgeten.

Det rådande marknadspriset kan som nämnts endast tjäna som ett ungefärligt mått vid beräkningen av den samhällsekonomiska kost- naden. Förutom de nämnda fallen är det inte heller ett korrekt mått i de fall samhällsekonomin befinner sig i obalans och vissa resurser inte till fullo utnyttjas. I en sådan situation skulle marknadspriserna

förändras, om resurser flyttades över från en sektor till en annan. Problemet är särskilt framträdande när det gäller värdering av arbetskraft i ett läge då arbetslöshet råder. Som kommer att framgå i det följande har detta stor effekt bl a på bedömningen av värnpliktssystemets samhällsekonomiska kostnader.

I det följande behandlas först de samhällsekonomiska kostnaderna i ett kortsiktigt tidsperspektiv (avsnitt 7.3) och därefter i ett mer långsiktigt (avsnitt 7.4). Med den första ansatsen studeras vad det kostar samhället att upprätthålla försvaret ytterligare ett år och med den senare vad det kostar samhället att upprätthålla försvaret över en längre tidsperiod. Tillsammans kan de i enlighet med föregående resonemang betraktas som ett mått på den uppoffring samhället är villigt att göra för att med det rådande försvaret värna om sin säkerhet.

7.3. Försvarets samhällsekonomiska kostnader

Utgifterna för försvarsändamål ett visst är kan sägas vara de utgifter samhället tar på sig för att upprätthålla det försvar man har ”ärvt” från tidigare år. Även om utgifterna skulle skilja sig stort mellan två år, skulle inte försvarets kapacitet ändras mer än marginellt. Försvarskapaciteten består ju huvudsakligen av materiel och den kunskap och förmåga som finns inövad hos personalen. Sökte man kalkylera förhållandet mellan försvarets kapacitet och dess samhälls- ekonomiska kostnad ett bestämt år, skulle man därför möta problemet att periodisera om budgetens utgifter så att de bättre svarade mot försvarets kapacitet det bestämda året. En sådan ansats kan vara befogad inom försvarsplaneringen. I detta sammanhang kan emellertid bortses från detta problem, eftersom intresset för försva- rets samhällsekonomiska kostnader här är mer principiellt beting- at.

Till utgångspunkt för detta avsnitt tas uppgifterna i tabell 7.1. Avsnittet delas in i militärt försvar, civilförsvar och ekonomiskt försvar.

Militärt försvar

Utgifterna för det militära försvaret beräknas enligt budgeten för 1984/85 (tabell 7.1) uppgå till 21 186 miljoner kr. För att beräkna den samhällsekonomiska kostnaden måste beloppet justeras med hänsyn till de samhällsekonomiska kostnaderna för ett stort antal faktorer. Som nämnts i inledningen kan inte alla av dessa omvandlas till belopp. I de följande avsnitten diskuteras emellertid alla de faktorer

och förhållanden, där det finns skäl att räkna med en skillnad mellan budgetens utgiftsposter och de samhällsekonomiska kostnaderna.

Värnpliktiga

Den kanske klaraste skillnaden mellan redovisade och samhällseko- nomiska försvarskostnader föreligger beträffande utnyttjandet av de värnpliktiga. Antalet personer i grundutbildning 1984/85 beräknas till ca 48 000 och antalet som genomgår repetitionsutbildning till ca 100 000. Antalet tjänstgöringsdagar beräknas uppgå till 14,2 miljoner vilket motsvarar ca 39 000 manår i arbetslivet. 4 000 av dessa avser repetitionsutbildningen. Utbetalade ersättningar specificeras inte i budgeten, men kan på grundval av tidigare års förhållanden uppskattas till ca 900 miljoner kr. De inkluderar dagpenning, dagersättning, förplägnadsersättning, utbildningspremier och sociala kostnader. Beloppet för ersättningarna är uppenbarligen en kraftig underskattning av den samhällsekonomiska kostnaden för värn- pliktssystemet. Vid en uppskattning av denna stöter man på en rad problem av praktisk och principiell art. De viktigaste av dem ska nu diskuteras.

Det som ska uppskattas är värdet av det produktionsbortfall som värnpliktssystemet medför. I princip har man då två problem. Dels att definiera produktionsbortfallet, dels att värdera det. I praktiken är de två så intimt kopplade till varandra att de lämpligen behandlas i ett sammanhang.

Beträffande dem som genomgår repetitionsutbildning kan det förutsättas, att de är ute i förvärvslivet vid tidpunkten för repetitions- utbildningen. Produktionsbortfallet kan därför antas motsvara de 4 000 manår som försvaret tar i anspråk för repetitionsutbildning.

Värdet av produktionsbortfallet kan mätas på olika sätt. Ett sätt är att utgå från det genomsnittliga värde som arbetskraften har i förvärvs- livet, dvs lön inklusive skatter och sociala avgifter som utgår på lönekostnader. Att i sammanhanget inte räkna med skatter och sociala avgifter skulle ge ett felaktigt resultat, eftersom det måste förutsättas att arbetskraftens bidrag till produktionsvärdet motsvarar den totala kostnaden för arbetskraften. Ett annat sätt är att utgå från det genomsnittliga s k förädlingsvärdet per sysselsatt inom närings- livet. Detta mått på de anställdas bidrag till produktionsvärdet inkluderar den del av produktionsvärdet som fördelas på andra än de anställda, dvs stat, kommun och (i förekommande fall) privata kapitalägare. Det finns argument för och emot båda metoderna och i det följande redovisas därför två resultat.

Beträffande dem som genomgår grundutbildning är det inte värdet av produktionsbortfallet under själva värnpliktstiden som i första hand är intressant. Värnplikten förkortar den värnpliktiges arbetsperiod och minskar — allt annat lika hans livsinkomst. Det kan vara lämpligt — inte bara av praktiska skäl — att låta även detta produktionsbortfall representeras av genomsnittskostnaden för arbetskraft alternativt förädlingsvärdet per sysselsatt.

Den genomsnittliga lönekostnaden för heltidssysselsatt manlig arbetskraft 1984/85 inklusive påslaget för arbetsgivaravgifter och andra sociala avgifter kan på basis av tidigare års lönekostnader och med ledning av träffade löneavtal uppskattas till storleksordningen 147 000 kr.2 Värdet av produktionsbortfallet enligt denna metod uppgår därmed till ungefär (39 000 x 147 000 =) 5 733 miljoner kr. Det genomsnittliga förädlingsvärdet per sysselsatt kan för samma tid uppskattas till ca 181 000 kr.3 Produktionsbortfallets värde blir enligt denna metod därmed (39 000 x 181 440 =) 7 076 miljoner kr. Den samhällsekonomiska kostnaden för värnpliktssystemet skulle då vara (5 733 — 900 =) 4 833 miljoner kr alternativt (7 076 — 900 =) 6 176 miljoner kr högre än den i budgeten redovisade kostnaden.

Frågan uppstår nu om det är rimligt att bortse från att det råder arbetslöshet i samhället. I princip är den samhällsekonomiska kostnaden ett begrepp kopplat till en kalkylmetod där faktiska utgifter jämförs mot en norm. Det finns emellertid starka skäl att diskutera och illustrera hur hänsyn till den arbetslöshet som faktiskt råder påverkar resultatet av kalkylen. Inte minst med hänsyn till att statsmakterna just av sysselsättningspolitiska hänsyn de senaste åren har kallat in 1 500 2 000 värnpliktiga per år utöver överbefälhava- rens planer. (Om detta se även sid 177).

När arbetslösa tas i anspråk inom värnpliktssystemet bortfaller uppenbarligen ingen produktion. Samhället får tvärtom lägre kost- nader genom att värnpliktsersättningarna är lägre än arbetslöshets- understödet. Begreppet arbetslös är emellertid inte entydigt. Genom det batteri av reguljära arbetsmarknadspolitiska åtgärder som Sverige tillämpar sysselsätts ett stort antal människor. Det är ibland brukligt, bl a vid internationella jämförelser, att räkna in dessa i skaran av arbetslösa. Man använder då ofta begreppet real arbets- löshet för att skilja det från den redovisade öppna arbetslösheten.

De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna är å andra sidan tillskapade bl a för att bidra till produktionen i samhället. Detta sker dels direkt genom olika beredskapsarbeten, dels indirekt genom de olika formerna av arbetsmarknadsutbildning. Den grundläggande idén bakom dessa åtgärder är, att marknadsmekanismerna inte fungerar tillfredsställande och att samhället därför har anledning att vidta

sådana åtgärder som uppväger bristerna hos marknadsmekanismer- na.

Den redovisade öppna arbetslösheten för män var vid årsskiftet 1983/84 3,6 procent. För män i åldersgruppen 16 24 år var den 9,4 procent och för männen över 24 år 2,6 procent. Samtidigt sysselsattes genom beredskapsarbete, arbetsmarknadsutbildning, arbetsträning vid arbetsmarknadsinstitut m m samt genom den s k ungdomslagen 11,8 procent av de yngre männens totala arbetsstyrka om 330 000 personer. De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna för män i ålders- gruppen över 24 år sysselsatte 2,1 procent av de drygt 2 miljonerna sysselsatta männen i denna grupp.

Några uppgifter om de värnpliktigas arbetsförhållanden vid inryck- ningen samlas inte in av vare sig militära eller civila myndigheter. Det saknas således underlag för en närmare uppskattning av hur stor andel av de värnpliktiga som skulle vara arbetslösa, om de inte gjorde värnplikt.

Oavsett hur begreppet arbetslöshet definieras i detta sammanhang, vore det uppenbarligen fel att räkna samtliga värnpliktiga som arbetslösa, om de inte gjorde värnplikten. Det vore principiellt lika fel att räkna med över tiden oförändrad procentuell arbetslöshet. Grundutbildningen omfattar nämligen 17 000 fler personer än de män i åldersgruppen 16 24 år, som idag är registrerade som arbetslösa. Att med någon rimlig noggrannhet uppskatta hur många av de värnpliktiga som skulle vara arbetslösa, om de inte gjorde värnplikten, låter sig därför knappast göras. Men för att illustrera hur det påverkar resultatet av kalkylen över värnpliktssystemets sam- hällsekonomiska kostnader, kan man göra ett räkneexempel.

Om det sålunda antas att en av fem värnpliktiga skulle vara arbetslös, innebär det att det ovan beräknade produktionsbortfallet skulle vara 20 procent lägre. Vidare skulle, med hänsyn till utgifterna för arbetslöshetsunderstöd, den samhällsekonomiska kostnaden för värnpliktssystemet behöva justeras nedåt med ytterligare några tiotals miljoner kronor. Den slutliga samhällsekonomiska kostnaden för värnpliktssystemet skulle då bli ca 3,6 alternativt ca 4,7 miljarder kronor högre än den i budgeten redovisade kostnaden.

I beräkningarna ovan har hänsyn inte tagits till alla de indirekta kopplingar, som finns mellan värnpliktssystemet och det civila samhället. Värnplikten kan t ex påverka de värnpliktigas livsinkomst på flera sätt. Ett sätt är genom valet av utbildning. Värnplikten inträffar vid en ålder då många snabbt önskar träda in i förvärvslivet. Kanske väljs därför en kortare utbildning, som leder till en lägre inkomst i framtiden än annars vore fallet. Effekter i andra riktningen

torde också finnas, t ex genom att vissa värnpliktiga får en utbildning under värnpliktstiden, som direkt efter värnpliktstiden kan omsättas i förvärvslivet. Ett exempel på detta är den motorutbildning som vissa värnpliktiga får. Även den träning i ledarskap som befälselever får kan utgöra en pluspost i kalkylen. Den framtida inkomsten kan vidare påverkas av olika psykologiska och sociala effekter som värnplikten har.

För att göra en fullständig samhällsekonomisk kalkyl över försvarets värnpliktssystem skulle man också behöva ta hänsyn till de effekter, som det civila samhället har på värnpliktsutbildningen. Exempelvis torde den förbättrade skolutbildningen medföra att värnpliktsutbild- ningen kan hållas kortare och därmed innebära besparingar i försvarsbudgeten. Man kan sannolikt även finna exempel på förhållanden i det civila samhället som fördyrar värnpliktsutbildning- en. Men som resonemangen ovan har visat, är dessa indirekta effekter både osäkra och omöjliga att värdera.

Eftersom det finns indirekta effekter i bägge riktningar, blir slutsatsen därför att de ovan beräknade beloppen kan tjäna som en tillfredsställande uppskattning av gränsvärdena för värnpliktssyste- mets samhällsekonomiska kostnader.

En väsentlig aspekt på värnpliktssystemet, och den ersättning som utgår till de värnpliktiga, år den som gäller inkomstfördelningen och beskattningen. Enligt beräkningarna ovan kan en person, som inte behöver göra värnplikten, tjäna i genomsnitt ca 104 000 kr under inkomståret 1984/85. Av inkomsten skulle omkring 42 500 kr gå till direkt skatt, medan återstoden 61 500 kr skulle kunna användas för privat konsumtion. Under ett års värnpliktstjänstgöring erhålls förmåner till ett värde av omkring 20 000 kr. Skillnaden mätt i kronor för den enskilde uppgår sålunda i genomsnitt till 41 500 kr.

Försvarsutgifterna finansieras således med en kombination av generell beskattning och de tjänster in natura som de värnpliktiga utför. De som genomgår värnpliktsutbildning är varje år få i förhållande till samtliga skattebetalare, men bär en förhållandevis stor del av försvarets samhällsekonomiska kostnader. Det kan vara intressant att jämföra detta förhållande med konsekvenserna av att hela kostnaden finansierades med generella skatter. Det skulle förutsätta att värnpliktiga fick en marknadsmässig ersättning för sina försvarstjänster. Gick man över till ett sådant system, med kravet att budgetunderskottet inte fick öka, skulle hela kollektivet av övriga skattebetalare behöva avstå från ytterligare ca 3,5 miljarder kr per år till de värnpliktiga. De värnpliktiga själva skulle härav få betala omkring 2,5 miljarder kr i skatt. De skulle då under alla år de har inkomster avstå från en del, för att under värnplikten kunna ha en

inkomst och levnadsstandard som i huvudsak motsvarar den de har under andra år.

I ett värnpliktssystem med sådan s k kategoriklyvning, att en viss del av årskullarna inte skulle behöva genomgå värnpliktstjänstgöring, skulle det naturligtvis vara svårare att motivera lägre förmåner till dem som faktiskt gör värnplikt, än vad de som inte behöver göra någon värnplikt under samma tid har i inkomst.

Mark och anläggningar

Försvaret förfogar över stora arealer mark och ett stort antal byggnader som produktionsmedel i sin verksamhet. Vid en samhälls- ekonomisk kalkyl är det i princip värdet av det produktionsbidrag som dessa produktionsmedel skulle kunna lämna i bästa alternativa användning som är intressant. Det får anses att arrenden respektive lokalhyror ger ett tillfredsställande mått på detta produktionsbidrag. Försvarets metoder för att redovisa sådana kapitalkostnader för utnyttjandet av marken och anläggningarna har skiftat över det senaste decenniet. För närvarande redovisas inte någon kostnad alls. Fortifikationsförvaltningen för register över innehavet av mark, byggnader och andra anläggningar. Det värde som där upptas är baserat på vad man en gång i tiden betalade vid anskaffningen av marken och anläggningarna. Eftersom denna anskaffning i de flesta fall ligger mycket långt tillbaka i tiden, kan anskaffningskostnaden inte tas som utgångspunkt för en beräkning av kapitalkostnaden.

Marken som försvaret utnyttjar består av totalt 405 000 hektar (ha), av vilka 255 000 ha ägs av domänverket och enskilda. Försvarets utnyttjande av den marken inkräktar inte alltid på det kommersiella bruket av marken. Beträffande ca 60 000 ha erlägger försvaret arrenden till markägaren för nyttjande. Resterande 195 000 ha utnyttjar försvaret utan att betala något arrende. Av detta är 165 000 ha robotskjutfält i övre Norrlands inland, som ägs av domänverket och där skogsbruket bedrivs tämligen oinskränkt, samt 30 000 ha mark som försvaret betalat ett närmast symboliskt engångsarrende för eller på annat sätt förfogar över gratis. En del av denna mark är produktiv jord- eller skogsbruksmark, som brukas parallellt med försvarets nyttjande, och en del mark kan betraktas som rekreations- områden. En uppskattning av den samhällsekonomiska kostnaden för försvarets utnyttjande av mark, som ägs av andra än försvaret självt, kan endast göras skönsmässigt. Det torde röra sig om belopp i storleksordningen något tiotal mkr.

De 150 000 ha, som försvaret självt äger, har ett bokfört värde på ca 620 miljoner kr. Med hänsyn till svårigheterna att klassificera marken

och uppskatta dess alternativa värde, tas ibland det dubbla bokfö- ringsvärdet som ett mått på marknadsvärdet, dvs 1 240 miljoner kr. Om värdet uppskattas med ledning av fastighetstaxeringen erhålles ett liknande värde.4

Den samhällsekonomiska kostnaden för markutnyttjandet är även beroende av vilken räntesats som väljs. Räntesatsen bör motsvara det reala avkastningskrav som samhället vill ställa. Ju hellre man konsumerar i dag, jämfört med att spara för framtiden, desto högre räntesats skall väljas. Bland offentliga myndigheter med omfattande investeringar varierar praxis starkt — från 2 — 3 procent (postverket) till 10 procent (televerket). Om räntesatsen sätts till 6 procent, blir den samhällsekonomiska kostnaden för försvarets markanvändning ca 80 miljoner kr.

Anläggningar utgörs av såväl fort och andra befästningar som kasernbyggnader, verkstäder m m. Totalt rör det sig om ca 50 000 objekt, varav ca 18 000 är byggnader. Då det knappast kan antas att befästningar har något alternativt användningssätt bör kostnaden för utnyttjandet av dem tas upp till noll, dvs i enlighet med vad som sker. För kaserner och andra byggnader föreligger betydande svårigheter att göra generella bedömningar. En del av byggnaderna skulle uppenbarligen kunna finna civila användningar medan andra inte skulle det. För närvarande skrivs befästningar av direkt vid anskaff- ningen. Byggnader skrivs av med 50 procent vid anskaffningen och resterande 50 procent skrivs av över 40 år. Det oavskrivna värdet uppgår till ca 3 000 miljoner kr. Därtill bör läggas värdet av flygfält, som behandlas som befästningar och således inte upptas med något värde. En skönsmässig uppskattning av flygplatsernas värde — baserad på nyanskaffningsvärdena — ger ett värde på 4 800 miljoner kr.

Det samlade värdet av försvarets byggnader och anläggningar uppgår således till ca 7 800 miljoner kr. Med förräntningskravet 6 procent utgör kostnaden för utnyttjande av byggnader och anläggningar ca 470 miljoner kr.

I princip skulle kalkylen även uppta en post för avskrivningskostna- der på byggnader och anläggningar. Av praktiska skäl görs inte detta här. Det skulle kräva ett omfattande arbete med att periodisera försvarets anskaffning och användning av byggnader och anläggning- ar och anpassa avskrivningarna därefter. De av försvaret redovisade avskrivningarna är ej marknadsmässiga, men får i detta sammanhang anses representera en godtagbar uppskattning av dessa.

Anställd personal och förvaltning

Hittills har två olika typer av avvikelser mellan de redovisade och de samhällsekonomiska försvarskostnaderna diskuterats. Beträffande värnpliktssystemet är det samhällets rätt att under vissa omständig- heter — särskilt de som angår försvar — tvångsvis förfoga över människors tid och arbetskraft som ligger till grund för avvikelsen. Beträffande utnyttjandet av mark och anläggningar är det de redovisningsmetoder som används, som ligger till grund för avvikel- sen.

En tredje typ av avvikelse grundas på att tillgängliga resurser inte utnyttjas på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt. Det hänger delvis samman med, att det inom offentlig förvaltning i allmänhet kan vara vanskligt att mer precist mäta och värdera olika verksamheters bidrag till det för hela verksamheten gällande målet. Därför är förutsätt- ningarna för ett effektivt utnyttjande av resurserna inte helt ideala.

Utan att ta ställning till huruvida sådana samhällsekonomiska effektivitetsförluster förekommer eller hur stora de kan vara, kan det påpekas att varje procents effektivitetsförlust innebär en samhälls- ekonomisk kostnad på ca 100 miljoner kr, eftersom ca 10 miljarder kr i försvarsbudgeten avser personal- och allmänna förvaltningskostna- der.5

Försvarets import och export

Import och export påverkar landets bytesbalans och valutareserv. Huruvida detta bör beaktas i en samhällsekonomisk kalkyl beror på vilken ekonomisk politik landet för. Om ett mål för den ekonomiska politiken är att upprätthålla en viss nivå i bytesbalansen, måste statsmakterna se till att försvarets import kompenseras med minskad import och/eller ökad export på andra områden. Dessa kompensa- tioner blir då, i den mån som de inkräktar på utrymmet för konsumtion och investeringar, en belastning på samhällsekonomin förorsakad av försvarets import. Om exporten överväger, utgör detta i så fall en pluspost i den samhällsekonomiska kalkylen.

Eftersom ett mål för den svenska ekonomiska politiken är balans i utbytet av varor och tjänster med omvärlden, förefaller det rimligt att beakta försvarets import och export i den samhällsekonomiska kalkylen.

Det militära försvaret importerar varor dels direkt, dels via underleveranser till försvarsindustrin. Totalt rör det sig om belopp i storleksordningen 2 miljarder kr. Någon export från försvaret självt

förekommer inte, men däremot exporterar försvarsindustrin för- svarsmateriel för ca 2,2 miljarder kr netto, dvs med hänsyn tagen till att den totala exporten till viss del består av import av insatsvaror m rn.

Om man anser att denna export är direkt avhängig försvaret och annars inte skulle komma till stånd, innebär det att det militära försvaret skapar ett samhällsekonomiskt plusvärde på ca 200 miljoner kr genom att nettoexporten överstiger nettoimporten med ett sådant belopp. Anser man att försvarsindustrins export är oberoende av det svenska försvaret, blir resultatet för den samhälls- ekonomiska kalkylen att försvarets import på ca 2 miljarder kr i sig själv utgör en samhällsekonomisk belastning.

Civilförsvaret

I 1984/85 års statsbudget redovisas 1 083 miljoner kr för civilförsvars- verksamhet. Genom de förändringar, som redovisningen av försvars- utgifterna har genomgått under 1970-talet, torde detta belopp motsvara både den statsfinansiella belastningen och den samhälls- ekonomiska kostnaden av civilförsvarsverksamheten tämligen väl. Beträffande den statsfinansiella belastningen bör tillägg göras på ett par punkter. Det gäller dels länsstyrelsernas planering och verkstäl- lighet av civilförsvarsuppgifter, dels utbildning av vapenfria värn- pliktiga som delvis finansieras med medel som tillskjuts av arbets- marknadsstyrelsen (AMS). Av civildepartementets anslag för läns- styrelserna beräknas ca 100 miljoner kr avse kostnader för civilför- svarsverksamhet. AMS har under senare år tillskjutit 20 miljoner kr per år för de vapenfrias civilförsvarsutbildning. Den sammanlagda statsfinansiella belastningen av civilförsvaret skulle därmed uppgå till ca 1 200 miljoner kr.

Nästa fråga är huruvida den statsfinansiella belastningen avspeglar den samhällsekonomiska kostnaden för civilförsvarets verksamhet. Det är främst på två punkter som avvikelser mellan den statsfinan- siella belastningen och den samhällsekonomiska kostnaden kan förekomma. Det gäller skyddsrum i bostadsfastigheter samt utbild- ning och övning av civilförsvarspliktig personal.

Kostnaderna för skyddsrum som inrättas i bostadsfastigheter över- vältrades tidigare helt på hyresgästerna i fastigheterna. Numera sker detta inte, utan kostnaden bestrids till stor del av staten. Byggnader, som uppförs i områden där skyddsrumsplikt föreligger, anmäls via byggnadsnämnderna till civilförsvarsstyrelsen. Efter besiktning utbe- talas ersättning för den särskilda kostnaden för skyddsrum till den som uppför byggnaden. I många fall medför emellertid skyddsrum

fördyringar som inte täcks av ersättningarna. Detta är t ex fallet då den som bygger huset inte hade planerat att bygga ett källarplan. Plikten att bygga skyddsrum medför då att hel källare måste byggas. Ersättningen för skyddsrummets kostnader täcker i sådana fall inte de totala kostnaderna. Skyddsrumsplikten medför även fördyringari form av att konstruktionskraven på skyddsrummen har följdverk- ningar för andra delar av byggnaden, som måste anpassas därefter. Sådana fördyringar täcks heller inte av ersättningen från staten.

Motsatta effekter fås i fall då huset avses byggas med källarutrym- men. Då kan ersättningarna för skyddsrum betala en del av källaren. Enligt uppgift från berörda företag och myndigheter, torde emeller- tid på det hela taget föreligga en viss samhällsekonomisk kostnad utöver den i budgeten redovisade. Beloppet kan inte preciseras, men överstiger knappast 100 miljoner kr.

Ersättningen för civilförsvarspliktig personal är numera lika med ersättningen vid sjukfrånvaro, dvs den uppgår till ca 90 procent av den lön personerna har i sina anställningar. Den samhällsekonomiska kostnaden får anses motsvara full lön plus sociala avgifter, dvs utbetalade ersättningar plus 57 procent därav. I ersättningar utbeta- las under 1984/85 uppskattningsvis 55 miljoner kr. Den samhälls- ekonomiska kostnaden kan således beräknas överstiga den redovi- sade med drygt 30 miljoner kr.

Den sammanlagda samhällsekonomiska kostnaden för civilförsvaret skulle därmed uppgå till ca 1 330 miljoner kr, vilket är ca 250 miljoner kr mer än den i statsbudgeten redovisade utgiften.

Ekonomiskt försvar

Kostnaderna för det ekonomiska försvaret uppgår enligt budgetpro- positionen för 1984/85 till 2483 miljoner kr. Av flera skäl är de samhällsekonomiska kostnaderna väsentligt högre än så, vilket närmare skall diskuteras i det följande. Diskussionen centreras kring två frågor: beredskapslagringen av kol, olja och andra varor, samt det stöd till olika näringar som bl a sker av försvarsskäl. Dessa två områden tar i anspråk ca 2 miljarder kr av budgetanslaget.

Beredskapslagringen av olja mm

När det gäller att bedöma den samhällsekonomiska kostnaden för beredskapslagringen av olja kan olika beräkningssätt väljas. Här skall två av dessa kortfattat diskuteras.

Enligt den ena metoden kan kostnaderna för uppbyggnaden av lagren betraktas som en s k lagerinvestering. Den samhällsekonomis-

ka kostnaden blir då lika med räntekostnaderna på värdet av de uppbyggda lagren plus kostnaderna för driften av lagren samt för andra samhällsekonomiska konsekvenser lageruppbyggnaden kan anses ha. Härmed avses främst den effekt på bytesbalans och valutareserv, som importen av olja har och — som enligt resonemang- en i tidigare avsnitt om importen av försvarsmateriel kan anses medföra en viss samhällsekonomisk belastning utöver övriga kostna- der

Räntekostnaderna på beredskapslagren uppskattas till ca 1,5 miljar- der kr.6 Driftskostnaderna för de statliga lagren är enligt budgetpro- positionen för 1984/85 ca 830 miljoner kr. Den övervägande kvantiteten lagras emellertid hos privata bolag genom s k tvångslag- ring. Kostnaderna för driften av dessa lager antas här uppgå till ca 500 miljoner kr. Dessa kostnader torde emellertid genom högre priser belasta köparna av oljan och oljeprodukterna. När staten kalkylerar de skatter som man ålägger oljeprodukter, tas naturligen hänsyn till de pålägg Oljebolagen kan antas göra och där kostnaderna för beredskapslagring ingår som en del. Sett i detta perspektiv kan det hävdas, att staten genom åläggandet om beredskapslagring har tilldelat Oljebolagen en fiskal uppgift. Emellertid flyter några skattemedel inte in till statskassan. Bolagens kostnader kan då anses som en samhällsekonomisk kostnad endast om man anser att staten kompenserar sig för de uteblivna skatteintäkterna genom sådana nerdragningar på andra områden som drabbar samhällets totala resursutnyttjande.

Importen av olja i beredskapssyfte beräknas i budgetpropositionen för år 1984/85 till ca 1,1 miljard kr.

Den totala samhällsekonomiska kostnaden för beredskapslagringen av kol, olja och liknande produkter uppgår därför enligt denna beräkningsmetod till ett belopp i intervallet 2,3 — 3,9 miljarder kr, beroende på i vilken utsträckning man betraktar de privata bolagens lagerkostnader och kostnaderna för importen som samhällseko- nomiska kostnader.

Enligt den andra beräkningsmetoden kan försvarets lageruppbygg- nad inte betraktas som en lagerinvestering från samhällsekonomisk synpunkt, utan som en engångskostnad i försvarssyfte. Den samhälls- ekonomiska kostnaden kommer då att sammanfalla med de direkta statsutgifterna plus eventuella justeringar för de privata bolagens lagerkostnader. Eftersom de direkta statsutgifterna budgetåret 1984/85 beräknas till ca 1,9 miljarder kr och de privata bolagens lagerkostnader uppskattats till ca 500 miljoner kr, blir den totala samhällsekonomiska kostnaden enligt denna beräkningsmetod 1,9 — 2,4 miljarder kr.

När — som är aktuellt — beredskapslagrens omfattning minskas, påverkas den samhällsekonomiska kostnaden för lagren. Hur mycket beror på vilken beräkningsmetod som väljs i den samhällsekonomis- ka kalkylen. Enligt den första metoden minskar kostnaden med värdet av den olja som säljs ut multiplicerat med den räntesats som använts. Enligt den andra metoden minskar den samhällsekonomis- ka kostnaden med intäkten från utförsäljningen av lagren. Effekter- na blir också väsentligen olika, om det är statens egna lager eller den tvångslagrade oljan som minskas. Om man inte anser att de privata bolagens kostnader för beredskapslagringen medför några samhälls- ekonomiska kostnader, minskar dessa inte heller vid en utförsäljning och några intäkter kommer heller inte statskassan till godo. Om de statliga lagren däremot minskas genom utförsäljning, erhåller statskassan ett tillskott.

Bland alla de resurser som försvaret tar i anspråk torde beredskaps- lagren vara unika genom att de när som helst kan säljas.

Näringsstödet

Som angavs i det beskrivande avsnittet om det ekonomiska försvaret, kanaliserar staten ett omfattande stöd till vissa näringar som ett led i det ekonomiska försvaret. Stödet har emellertid även andra syften som t ex sysselsättnings- och inkomstpolitiska. Någon exakt uppdel- ning mellan de olika syftena görs som regel inte. Vid en uppskattning av den samhällsekonomiska kostnaden för det ekonomiska försvaret har man därför, utöver att värdera den totala resursanvändningen, ytterligare ett problem med att uppskatta försvarets andel därav. De näringar som berörs är framför allt jordbruket och teko-industrin.

Beträffande jordbruket kan man få viss vägledning av den s k kriskost som finns upprättad för landet. Den samhällsekonomiska kostnaden av att producera inom landet i stället för att importera till världsmarknadspriser (det samhällsekonomiskt mest lönsamma alternativet) har beräknats för perioden 1976-80.7 Kostnadsberäk- ningar gjordes dels av skillnaden mellan kriskostens behov av inhemsk produktion och alternativet fullständig import, dels mellan faktisk produktion och fullständig import.

Enligt dessa beräkningar kostade det samhället totalt 10,5 miljarder kr per år för den undersökta perioden att upprätthålla det inhemska jordbruket. Kostnaden att producera för kriskostens behov beräk- nades i 1980 års prisläge till 7,3 miljarder kr per år, vilket med hänsyn till inflation och devalveringar kan uppskattas motsvara ca 9 miljarder kr i 1984/85 års prisläge.

Medan denna studie hade fördelen att klart urskilja beredskapsmå- lets andel av den sammanlagda kostnaden för den förda jordbruks- politiken, hade den å andra sidan svagheten att inte beakta alla effekter av densamma. Den var med andra ord en s k partiell analys.

I en senare studie har jordbrukets samhällsekonomiska kostnader beräknats med hjälp av en ekonometrisk modell av hela den svenska ekonomin.8 Vid denna beräkning har den totala effekten av en avreglering av det svenska jordbruket studerats. Den samhällseko- nomiska bruttovinsten skulle bli ca 7,8 miljarder kr per år i 1984/85 års prisläge. Nettovinsten skulle bli ca 2 miljarder per år plus de besparingar i förvaltning som avregleringen skulle medföra. Skillna- den på 5,8 miljarder kr utgörs av kapitalförluster för kollektivet av jordbrukare, som vore den grupp som skulle förlora på en

avreglering. Summorna är beräknade som lägsta årliga besparingar under perioden 1982 — 2000.

Enligt resultaten skulle vidare den totala produktionen av jordbruks- produkter inom landet inte sjunka nämnvärt, dvs beredskapsmålet skulle inte äventyras av en avreglering.

Man skulle av detta kunna lockas till slutsatsen, att beredskapsmålet inte bör belastas med någon del av jordbrukets samhällsekonomiska kostnader. Emellertid är jordbrukspolitikens förutsättning en poli- tisk uppslutning kring densamma. Beredskapsskälet torde därvidlag vara ett avgörande instrument för att uppnå denna politiska uppslutning. Även i den praktiska planeringen av såväl det ekono- miska försvaret som av jordbrukspolitiken, har beredskapsmålet ett inflytande. Exempelvis bistår försvarsdepartementets sekretariat för säkerhetspolitik och långsiktsplanering inom totalförsvaret (SSLP) statens jordbruksnämnd i dess planeringsarbete. Även om den förda politiken skulle vara onödig för beredskapsförsörjningen, bör man därför påföra försvaret en viss del av jordbrukets samhällsekonomis- ka kostnader.

När det gäller att ta ställning till hur stora dessa kostnader är, finns ytterligare en beräkning att tillgå. 1983 års livsmedelskommitté kommer att presentera sådana beräkningar i sitt betänkande under hösten 1984. Enligt preliminära resultat skulle jordbrukets samhälls- ekonomiska kostnader uppgå till i storleksordningen 2,5 miljarder kr per år.9 De skulle därmed ungefär motsvara resultatet av den ovan andra refererade studien.

Sammanlagt finns det således tre olika beräkningar att utgå från. Den första skiljer sig emellertid markant från de två följande. Eftersom den första analysen var en partiell analys kan dess resultat närmast

jämföras med den andra studiens bruttoresultat, dvs 7,8 miljarder kr. Den andra analysen var å andra sidan en beräkning av lägsta nivån. Det förefaller därför rimligt, att efter att ha dragit ifrån jordbrukar- kollektivets förlust på 5,8 miljarder kr vid en avreglering, sätta dessa två beräkningar som gränser för det intervall inom vilket jordbrukets samhällsekonomiska kostnader kan anses ligga. Den tredje beräk— ningen hamnar då inom ett intervall som, i runda tal, blir 2 3,2 miljarder kr per år.

När det slutligen gäller att ta ställning till hur stor del av jordbrukets samhällsekonomiska kostnader som bör hänföras till försvaret, kan vägledning erhållas av riksdagens livsmedelspolitiska beslut under våren 1984. Enligt detta utgör beredskapsmålet huvudmålet för den förda politiken. Konsumenternas intresse av livsmedel av god kvalitet till rimliga priser blev med jordbrukarnas inkomstmål ett likställt delmål.10 Det följer härav, att huvuddelen av den samhälls- ekonomiska kostnaden bör hänföras till försvaret. Detta rimmar också med den först refererade studiens resultat, där ju framkom att huvuddelen av kostnaderna kan hänföras till beredskapsmålet, som detta kommer till uttryck i den s k kriskosten. Det förefaller därför rimligt, att i kalkylen över försvarets samhällsekonomiska kostnader föra upp ett belopp inom intervallet 1 — 2,6 miljarder kr för

beredskapsförsörjningen inom jordbruksområdet.

Beträffande tekoindustrin har det beräknats att de inhemska priserna på teko-varor skulle sjunka med 15 20 procent om importen släpptes fri. Det skulle innebära en genomsnittlig besparing på ca 1000 kr per år och hushåll.11 Med 3,3 miljoner hushåll är det en merkostnad om ca 3,3 miljarder kr, som samhället åsamkas av stödet till teko-industrin. Hur mycket av detta belopp som skall anses falla på beredskapsförsörjningsmålet är emellertid oklart. De andra målen för den förda politiken inom tekoindustrins område är regional- och sysselsättningspolitiska.12

Båda dessa mål kan dock anses vara mindre långsiktiga till sin natur än beredskapsmålet. Åtgärderi dessa syften betingas i allmänhet mer av ändrade konkurrensförhållanden gentemot utländsk industri och svängningar i konjunkturen, än av mer övergripande och långsiktiga bedömningar. Detta belyses av riksdagens beslut om inriktningen av tekopolitiken. Där rubriceras åtgärder inom beredskapsförsörjning- en som effektivitetsfrämjande åtgärder, vilka skall bidra till att den inhemska tekoindustrin på sikt skall ha minst 30 procent av hemmamarknaden. Detta långsiktiga och precisa produktionsmål torde inte ha satts upp om inte beredskapsförsörjningsmålet hade ansetts vara det viktigaste.

Försvaret synes därför böra belastas med huvuddelen av den beräknade samhällsekonomiska kostnaden för tekopolitiken, eller ett belopp i storleksordningen 1,7 - 2,6 miljarder kr.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det ekonomiska försvarets samhällsekonomiska kostnader är mer än dubbelt så stora som budgetanslaget. Som nämndes i inledningen till avsnittet avser ca 2,1 miljarder av budgetanslaget utgifter för beredskapslagringen av olja och näringsstödet. Till de beräknade samhällsekonomiska kostna- derna skall således läggas det resterande budgetanslaget, eller ca en halv miljard kr. Den totala samhällsekonomiska kostnaden för det ekonomiska försvaret uppgår därmed enligt beräkningarna ovan till ett belopp inom intervallet 5,1 — 9,6 miljarder kr.

Försvarets roll i den ekonomiska politiken

Det har redan nämnts att staten utnyttjar värnpliktssystemet i sysselsättningspolitiska syften. Det sker genom att arbetslösa ungdo- mar inkallas till grundutbildning tidigare än planerats. När 2 000 värnpliktiga på sådant sätt kallas in kan arbetslöshetssiffrorna för män i åldersgruppen 16 - 24 år bringas ner med 0,6 procent. Under förutsättning att den värnpliktige får arbete efter den fullgjorda värnplikten, sparar staten några miljoner kr genom att ersättningarna i värnpliktssystemet är lägre än de utgifter som arbetslösheten orsakar staten.

I den samhällsekonomiska kalkylen över försvaret uppträder detta som en pluspost för försvaret. Andra exempel på sådana plusposter i kalkylen är försvarsutgifternas potentiella roll i stabiliserings- och regionalpolitiken.

Med hänsyn till att försvarsutgifterna representerar drygt 3 procent av bruttonationalprodukten och omkring 30 procent av statens utgifter för konsumtion och investeringar, utgör försvarsbudgeten en ingalunda obetydlig konjunkturregulator. Dess effektivitet förstärks av att den i så relativt hög grad är inriktad på inköp av varor och tjänster. Medan löneandelen i statens totala utgifter för konsumtion och investeringar är över 50 procent, är löneandelen i försvarsbud- geten endast ca 35 procent. Emellertid är av naturliga skäl statens möjligheter att utnyttja försvarsbudgeten i stabiliseringspolitiken begränsade. Den främsta begränsningen är de säkerhetspolitiska övervägandena, men det finns även begränsningar som är praktiskt betingade.

Det finns i praktiken främst två sätt på vilka staten kan utnyttja försvaret för att reglera aktiviteten i ekonomin. Det ena är genom att i tiden flytta beställningar av varor och det andra är genom att variera

värnpliktsutbildningens omfattning. Man kan anföra exempel på att staten mer eller mindre uttryckligt — har använt sig av bägge dessa metoder.

När det gäller att tidsförskjuta varubeställningar måste ett omsorgs- fullt urval ske. Hänsyn måste tas till att importinnehållet i försvarets varuinköp i genomsnitt är ca 30 procent, till att utvecklings- och leveranstiden för materielen ofta är lång och till att olika slags varor har olika effekter på försvarsorganisationens reguljära verksamhet. Inköp av varor som huvudsakligen är ämnade för lagring i förråden lämpar sig uppenbarligen bättre för sådana tidsförskjutningar än inköp av varor som kontinuerligt förbrukas inom utbildningen.

När en beställning på 350 miljoner kr, vilket motsvarar ca 5 procent av anslaget för materielanskaffning, förskjuts ett år, har det en direkt effekt på ekonomin i övrigt som kan uppskattas motsvara omkring 1 000 årsverken.

Variationer i utbildningen har, jämfört med tidsförskjutningar av materielbeställningar, mindre effekt. Grundutbildningen omfattar visserligen många personer men huvudsakligen personer som av en eller annan orsak står utanför förvärvslivet eller ännu inte har varit yrkesverksamma så länge att deras frånvaro har några omfattande effekter.

Repetitionsutbildningen omfattar visserligen personer som står mitt uppe i förvärvslivet, men effekten av att utnyttja repetitionsutbild- ningen i konjunkturpolitiken begränsas av att repetitionsutbildning- en har ett så direkt samband med krigsorganisationens effektivitet och av att repetitionsutbildningen endast omfattar ca 4 000 manår. En variation med 10 procent skulle alltså inte betyda mer än 400 årsverken.

I regionalpolitiken spelar försvaret en betydande roll. Staten kan använda materielbeställningarna även för sådana syften. Ett tydligt exempel är de regionalpolitiska krav som staten ställt på industrierna som ingår i Industrigruppen JAS. I kontraktet med leverantörerna preciseras krav på att en del av tillverkningen skall förläggas till sådana orter och regioner som anses behöva stöd.

Lokalisering av förband och försvarsmyndigheter är ett annat regionalpolitiskt instrument som försvaret tillhandahåller staten. Ett tydligt exempel på detta var lokaliseringen ar 1974 av ett förband till Arvidsjaur i övre Norrlands inland. Även när det 1 samband med rationaliseringssträvanden mom fredsorganisationen har varit aktu- ellt med nedläggningar av förband har regionalpolitiska hänsyn spelat en stor roll vid val av förband som skulle läggas ner.

Regionalpolitiska hänsyn spelar även roll för upprätthållandet av tillverkningen vid vissa enheter inom försvarsindustrin. Tilläts företagsekonomiska hänsyn bestämma, skulle sannolikt flera mindre anläggningar läggas ner. Att sådana anläggningar fortsätter att drivas utan direkt statligt stöd, eller annan påvisbar inblandning från statens sida, kan tolkas som ett uttryck för ett väl utvecklat och nära samarbete mellan staten och berörda industrier.

Hittills har i detta avsnitt försvaret i viss utsträckning betraktats som ett instrument som står till statens förfogande vid utformningen av den ekonomiska politiken. Man kan även vända på perspektivet och ställa frågan, hur försvarsmaktens anspråk påverkar statens möjlig- heter att föra den önskade ekonomiska politiken. Mycket av det som i det första perspektivet ter sig gynnsamt vänds då till sin motsats. Det faktum att försvaret tar i anspråk en så stor andel av de medel som står till statens förfogande, gör att handlingsutrymmet på andra områden beskärs. Det faktum att försvarsutgifterna till den övervä- gande delen utgörs av konsumtionsutgifter, minskar statens möjlig- heter att styra samhällets totala konsumtion. Det faktum att försvaret tar i anspråk 20 procent av de medel som anslås till forskning och utveckling, begränsar utrymmet för den forskning och utveckling som bättre bidrar till att öka de framtida konsumtionsmöjligheterna. Dock måste reservationer göras här för den tid det tar att flytta om FoU-resurser.

Försvarets geografiska spridning och det starka beroende det skapar på vissa orter, är förhållanden som staten kan utnyttja för regional- politiska syften. Men även det omvända gäller. Det starka beroende som försvaret skapar på vissa orter blir till kvarnstenar i statens regionalpolitiska strävanden, dvs försvaret skapar regionalpolitiska åtaganden som staten uppfattar som sin skyldighet att uppfylla — genom försvaret eller på annat sätt.

De anspråk försvaret ställer på arbetskraften medför inga merkost- nader i tider av överkapacitet och arbetslöshet i ekonomin. I tider när det råder brist på arbetskraft är försvarets anspråk uppenbarligen en kostnad.

Fördelarna av att kunna utnyttja variationer inom värnpliktsutbild- ningen och tidsförskjuta materielbeställningar i konjunkturregleran- de syfte är emellertid sådana fördelar, som kvarstår även efter det att perspektivet vänts. Slutsatsen blir därför att dessa stabiliseringspoli- tiska möjligheter utgör plusposter i den samhällsekonomiska kalky- len. Någon metod för att beräkna det samhällsekonomiska värdet av dessa stabilise ringspolitiska möjligheter kan emellertid inte anges.

7.4 Försvarets inverkan på den ekonomiska tillväxten

När nu tidsdimensionen förs in i kalkylen över försvarets samhälls- ekonomiska kostnader är utgångspunkten, dels att kvantitativt jämföra den faktiska utvecklingen med en hypotetisk situation utan försvar, dels att diskutera vissa kvalitativa frågor kring försvarets bidrag till ekonomisk utveckling.

Den första utgångspunkten motiveras av att man värderar den samhällsekonomiska kostnaden utifrån bästa alternativ användning av de resurser som tas i anspråk. Den är även relevant för diskussionen om konsekvenserna av en nedrustning.

När man uppehåller sig vid den faktiska situationen, blir de frågor som reses en smula annorlunda. Det blir också avsevärt svårare att göra siffermässiga uppskattningar. På grundval av insamlad statistik kan emellertid vissa iakttagelser göras, vilka redovisas nedan.

Förlusten i produktionsökning

Med hjälp av statistiska metoder kan den ekonomiska tillväxten mätas och delas upp i olika komponenter. En komponent är förändringen i kapitalets storlek och en annan den s k teknikfaktorn. Teknikfaktorn kan i sin tur delas upp i ett antal delkomponenter såsom strukturrationalisering, utbildning, exportframgångar m m. En del av teknikfaktorn är genom investeringsvolymen i samhälls- ekonomin bunden till kapitalförändringar.

I en nyligen genomförd undersökning av den svenska ekonomins tillväxt under perioden 1963 — 1981 uppskattades, att av varje procents tillväxt i produktionsvolym kunde i genomsnitt 0,48 procent förklaras med förändring i kapitalet. Med kapital förstås här och i fortsättningen kapitalvolym per arbetstimme.13

Den citerade undersökningens resultat har här använts vid en beräkning av den förlust i produktionsökning som hänger samman med försvaret. Eftersom det kan vara lämpligt att därvid beakta efterkrigstiden i sin helhet, har antagits att tillväxten under 1950-talet till lika stor del kan förklaras med förändring i kapitalet.

Det uppskattade tillväxtförloppet kommer då att bero på vilka antaganden som görs, om hur försvarsresurserna skulle ha använts om behovet av ett försvar under denna period inte hade ansetts föreligga.

Ett extremfall vore att anta att inga särskilda åtgärder vidtagits, dvs att statsbudgetens saldo hade ändrats med hänsyn till de budgetmäs-

siga försvarsutgifterna och att de reala resurserna — inklusive de som inte avspeglas i statsbudgeten hade förts över till den privata sektorn av ekonomin. Kapitalbildningen skulle då på kort sikt ha blivit lägre för att på lång sikt ha blivit högre än den som råder idag. Det är då sannolikt att tillväxten över hela perioden hade blivit marginellt högre än den faktiska, efter det att de frigjorda resurserna hade fördelats om i enlighet med den privata efterfrågan.

Det andra extremfallet vore att anta att försvarsresurserna till fullo hade investerats. Kapitalvolymen hade då varit ca 40% högre varje år än den faktiskt varit. Det skulle i sin tur givit en tillväxttakt som varit omkring 0,6 procentenheter högre än den faktiska och en civil BNP år 1984 på minst 200 miljarder kr mer än den faktiska. (Beräkningsättet är samma som det i faktarutan nedan redovisade).

Ett rimligare antagande är, att de resurser som används till försvaret i stället hade fördelats på konsumtion och investeringar i ungefär samma proportion som övriga resurser i samhället. I så fall skulle takten i tillväxten ha varit en tiondels procentenhet högre. Det hade inneburit att den civila BNPn år 1984 skulle varit ca 91 miljarder eller 12% högre än den faktiska. Den del av den sålunda beräknade ackumulerade förlusten i produktionsvärde som kan hänföras till år 1984 kan därvid beräknas till ca 8,2 miljarder kr.”

Det bör framhållas att beloppet ger en mycket ungefärlig uppfattning om storleken på förlusten i produktionsökning. Avgörande är naturligtvis valet av utgångsår. Om detta exempelvis flyttas tillbaka med ett år från 1950 till 1949, skulle ökningen i produktionsförlust år 1984 bli 10,1 miljarder kr i stället för de angivna 8,2.

Resultatet är inte lika känsligt för ändringar i antagandet om hur försvarsresurserna skulle fördelas. Om det antogs att de till fullo skulle investeras, skulle ökningen i produktionsförlust inte påverkas mer än marginellt.

Slutsatsen är således, att storleken av den beräknade förlusten i produktionsvärde är starkt beroende av vilken tidperiod som läggs till grund för beräkningarna, medan den är mindre beroende av vilka antaganden söm görs om hur frigjorda försvarsresurser skulle fördelas.15

I kalkylen över försvarets samhällsekonomiska kostnader kan man inte utan vidare lägga ihop den beräknade ackumulerade produk- tionsförlusten med de andra posterna. Det skulle innebära en dubbelräkning av dessa, eftersom produktionsförlusten är framräk- nad utifrån en tänkt situation utan försvar.

Av principiellt samma skäl representerar inte ökningen av produk- tionsförlusten mellan två är hela den samhällsekonomiska kostnaden

FAKTARUTA: BERÄKNINGSMETOD

Beräkningarna av förlusten i produktionsökning har utförts på följande sätt:

1 Förändring i kapitalvolym per arbetstimme: Investeringskvoten är ca 19%. Kapitalvolymen skulle då öka med 19% av försvarsresursemas andel av investeringsvolymen. Mot bakgrund av att budgeten inte fullständigt speglar försvarets resursanvändning, har dessa antagits motsvara 1,5 ggr de budgetmässiga utgifterna. De motsvarar då i genomsnitt ca 1/3 av investeringsvolymen. Kapitalökningen skulle således ha varit 0,19 x 0,33 = 0,0627 dvs ca 6,3% högre. Den genomsnittliga takten i förändringen av arbetstimmar kan anses ha varit opåverkad av försvaret, varför förändringen i kapital per arbetstimme skulle ha motsvarat förändringen i investeringsvolym.

2 Förändring i tillväxttakt: 3,23 (=registrerad genomsnittlig tillväxttakt i BNP per arbetstimme 1950 1983) x 1,063 (6,3% högre kapital) x 0,48 (kapitalets vägningstal i tillväxtförloppet) = 1,65. Till detta skall läggas 3,23 x 0,52 x 1 (övriga tillväxtfaktorer oförändrade) = 1,68. Summan blir då 3,33. Skillnaden är således 3,33 3,23 = 0,1.

3 Hypotetisk civil BNP år1983: 256,5 (=BN P år 19501 1983 års priser) x 2,9476 (3,33% tillväxt i 33 år) = 756,1 miljarder kr.

4 Ackumulerad produktionsförlust år I 983 : 756,1 (hypotetisk civil BNP) 673 ,2 (registrerad BNP 695,4 minus försvarsutgifterna på 22,2) = 82,9 miljarder.

5 Hypotetisk civil BNP år 1984: 756,1 x 1,031 (3,1% hypotetisk volymökning) x 1,045 (4,5% förväntad inflation) = 814,6.

6 Ackumulerad produktionsförlust år 1984: 695 ,4 (registrerad BNP år 1983) x 1,03 x 1,045 (=förväntad ökning av BNP resp inflationen enl ovan) = 748,5. Detta belopp dras från den hypotetiska civila BNPn år 1984 på 814,6 miljarder. Skillnaden på 66,1 adderas med 25 (1984 års försvarsutgifter) = 91,1 miljarder kr.

7 Ökning i ackumulerad produktionsförlust 1984: 91,1 82,9 = 8,2 miljarder kr.

för försvaret det året. De samhällsekonomiska kostnaderna ett visst är är förknippade med en mängd kostnader, som inte fångas upp i ökningen av produktionsförlusten. Det är kostnader av vad som skulle kunna kallas engångskaraktär. T ex kostar värnpliktssystemet enligt beräkningarna i avsnitt 7.3 mellan 3,6 och 6,2 miljarder kr ett visst år. Ökningen i produktionsförlusten samma år speglar inte denna kostnad, utan snarare den skillnad mellan de två åren som skulle uppstå om värnpliktssystemet inte funnes.

För att få ett ungefärligt mått på försvarets totala samhällsekonomis- ka kostnader ett visst är kan man emellertid lägga ihop ökningen i produktionsförlusten med de andra posterna i kalkylen.

Det finns även kvalitativa synpunker att lägga på försvarets inverkan på tillväxten i samhällsekonomin. Förändringen i den civila delen av BNP påverkas i verkligheten inte bara av kvantitativa förändringar i kapitalbildningen. Det är också viktigt att uppmärksamma hur försvaret jämfört med andra sektorer i samhället använder sina resurser. Ett par viktiga skillnader mellan försvarets och andra samhällssektorers resursanvändning skall nu diskuteras.

Teknikutvecklingen

När man som i det föregående avsnittet antar, att tillväxtförloppet i samhällsekonomin skulle förändras i samma mån som den totala investeringsvolymen skulle förändras av att försvarsresurser förde- lades om till andra områden, bortser man bl a från de skillnader som finns mellan försvarets teknikutveckling och den civila. Det hävdas ju ofta att den militära tekniken är ledande, dvs att om den skulle falla bort, så skulle det ha större negativa verkningar än vad som motsvaras av mängden bortfallna FoU-medel.

Om det finns fog för en sådan uppfattning, så skulle tillväxten i ett samhälle utan försvar vara lägre och den i närmast föregående delavsnitt redovisade produktionsförlusten på grund av försvaret behöva justeras nedåt.

I FN-studien ägnas denna fråga stor uppmärksamhet. Man fann att internationella erfarenheter inte stöder uppfattningen att militär teknikutveckling skulle vara speciellt gynnsam för ekonomisk utveckling, utan tvärtom att det finns skäl att anta det motsatta.16

För svensk del har inga mer ingående studier i detta ämne ännu gjorts,17 men viss vägledning kan fås av den statistik som utredaren har låtit samla in. I statistikundersökningen, som utförligt redovisas i betänkandets del 2, jämförs ett urval större svenska försvarsindustri- företag med civil industri.

Om detär så att samhällsekonomin utvecklas mer gynnsamt tack vare militär teknikutveckling, så borde detta speglas i de berörda företagens utveckling. Den insamlade statistiken stöder emellertid inte en sådan hypotes.

I tabell 7.2 visas att försvarsindustrin under åren 1969 — 1981 hade en relativt mer omfattande FoU-verksamhet än genomsnittet för industrin som helhet. Den var också relativt större än inom urvalet civilt inriktade företag som i övrigt är jämförbara med försvarsindu-

Tabell 7.2 FoU-kostnader i procent av förädlingsvärdet 1969 — 1981, löpande priser samt index, 1969= 100.

År

1969 1971 1973 1975 1977 1979 1981

Försvarsindustrin

hela företagen

%

11,7 15,5 16,2 14,8 15,2 14,9 18,4

index

100 132 138 126 129 127 157

försvars- dominerade arbetsställen

%

15,7 20,5 25,4 26,3 24,4 21,7 29,3

index

100 131 162 168 155 138 187

J ämförbara civila

företag

% i

4,8 5,5 6,7 8,4 9,2 11,4 15,7

ndex

100 1 16 140 175 192 239 329

Hela gruv- och tillverk- ningsindustrin

% index

3,2 100 3,8 119 4,1 128 4,4 138 5,5 172 5,7 178 7,1 222

Källa: SCB, Saab-Scania AB, AB Bofors och Telefonaktiebolaget LM Ericsson Anm: För definitioner, urval m m se betänkandets del 2.

strin. Särskilt intensiv år FoU-verksamheten vid de arbetsställen inom försvarsindustrin, där den militära produktionen dominerar. Den snabbaste ökningen har dock skett inom FoU-intensiva civila företag, som alltmer tycks närma sig försvarsindustriföretagen i fråga om FoU-intensitet.

Av tabell 7.3 framgår hur produktiviteten, mått som förädlingvärde per sysselsatt, har utvecklats för de berörda företagen. Sett över hela perioden har produktiviteten inom de försvarsdominerade arbets-

Tabell 7.3 Förädlingsvärde per sysselsatt 1969 1981, löpande priser i 1 OOO-tal kr samt index, 1969=100.

Försvarsindustrin

hela företagen

År t kr 1969 49 1971 54 1973 69 1975 93 1977 117 1979 148 1981 175 Källa: SCB

index

100 110 141 190 239 302 357

försvars- dominerade arbetsställen

tkr

50 57 65 80 110 133 160

index

100 114 130 160 220 266 320

J ämförbara civila

företag

tkr

50 55 71 95 117 146 144

index

100 110 142 190 234 292 288

Anm: För definitioner, urval m m se betänkandets del 2.

Hela gruv- och tillverk- ningsindustrin

t kr index

48 100 57 119 73 152 96 200 1 1 1 231 142 296 168 350

ställena utvecklats något sämre än för övriga grupper i jämförelsen. Hela företagen hade före år 1981 ett förädlingsvärde per sysselsatt, som låg nära såväl det för jämförbar civil industri som det för hela industrin.

Inte heller när, som i tabell 7.4, jämförelsen görs av bruttovinstan- delen framstår försvarsindustrin som mer framgångsrik än hela

industri.

I kapitel 5 visades att försvarsindustrins lönsamhet inte är sämre än annan industris, utan tvärtom i vissa avseenden bättre. Tabell 7.4 tycks motsäga detta. Förklaringen är att tabell 7.4 endast avser den produktionsbundna lönsamheten. När, som i kapitel 5, hänsyn även tas till finansiella förhållanden, blir bilden en annan.

Av både tabell 7.3 och 7.4 framgår att det tycks vara de civila verksamheterna inom försvarsindustrin, som har utvecklats gynn- sammast, medan de försvarsdominerade arbetsställena — utom för det sista året i undersökningen — har haft lägre produktivitet och bruttovinst än övriga grupper. Att dra några långtgående slutsatser utifrån detta är dock vanskligt.

Mot bakgrund av att det tar många år för FoU-satsningar att bli lönsamma, är den undersökta perioden på 12 år något kort. Vissa reservationer måste därför göras för detta. All sannolikhet talar dock för att försvarsindustsrin även under en längre period har haft en högre FoU-intensitet än motsvarande civil industri. Om den militära FoUn vore mer tillväxtbefrämjande än civil, borde därför detta klart ha framgått av de presenterade tabellerna. Att så inte är fallet får för Sveriges del tolkas som stöd för FN-rapportens slutsats i denna fråga.

Tabell 7.4 Bruttovinsten i procent av förädlingsvärdet (bruttovinstandelen) 1969—1981

Försvarsindustrin J ämförbar Hela gruv- ———————— civil och tillverk- hela företagen försvars- industri ningsindustrin dominerade arbetsställen

År

1969 37 35 38 41 1971 32 30 32 40 1973 36 26 35 43 1975 35 17 34 40 1977 34 22 32 33 1979 38 26 38 40 1981 39 35 26 39

Källa: SCB Anm: Med bruttovinst avses skillnaden mellan förädlingsvärdet och lönekostnader inklusive arbetsgivaravgifter och andra lönekostnader.

Inflationen

Förutom de nämnda faktorerna påverkas tillväxten i ekonomin även av inflationen. En hög inflation missgynnar den reala tillväxten i ekonomin bl a genom att driva upp ränteläget och därmed göra investeringar dyrare.

Produktionsförlusten som den beräknas i föregående delavsnitt grundades på (det implicita) antagandet att inflationstakten hade varit densamma i ekonomin under hela den beaktade perioden. Om det är så att försvarssektorn har särskild betydelse för inflationen borde således den beräknade summan justeras med hänsyn därtill.

Den svenska inflationen bestäms av en rad förhållanden. Till en stor del beror inflationen i Sverige på internationella förhållanden som förs in via varuimport och växelkursförändringar. För ett litet land som Sverige med högt utlandsberoende är det svårt att hålla en lägre inflationstakt än omvärlden. Till en viss del beror den dock på inhemska faktorer som penningmängd, budgetunderskott och löne- utvecklingen inom landet. Sverige har under 1980-talets första år haft en inflation som legat över genomsnittet för industriländerna.

Det hävdas ibland, bl a i FN-studien, att försvarsutgifter driver på inflationen. Tankegången kan sammanfattas med följande tre argument:

För det första bidrar försvarsutgifter, i likhet med alla offentliga utgifter som finansieras över en statsbudget i underskott, till att penningmängden ökar och/eller att räntenivån drivs uppåt. Följden är att produktiva investeringar trängs undan och inflationen stiger. I beräkningen av produktionsförlusten har det emellertid indirekt antagits att de totala offentliga utgifterna skulle varit oförändrade. Detta argument föranleder därför inte någon justering av den beräknade produktionsförlusten. Det kan emellertid nämnas att försvarsutgifterna uppgår till ett belopp som motsvarar ungefär en tredjedel av budgetunderskottet för år 1984.

Det andra argumentet går ut på att försvarsutgifter späder på efterfrågan i ekonomin — i allmänhet och hos industrin i synnerhet utan att samtidigt bidra till att öka mängden konsumtionsbara varor eller till en produktionskapacitet som ökar de framtida konsumtions- möjligheterna i samhället. Därigenom ökar inflationen vid varje tidpunkt plus att känsligheten för inflationstryck utifrån ökar över tiden.

Detta arguments riktighet beror till stor del på huruvida försvarsin- dustrins teknikutveckling främjar industriell tillväxt i allmänhet. Om den gör det, så ökar de framtida konsumtionsmöjligheterna till viss

del tack vare försvarsutgifterna och argumentet är således inte riktigt. Eftersom det i föregående delavsnitt konstaterades att den insamlade statistiken inte ger stöd för tesen att militär teknikutveckling är särskilt tillväxtbefrämjande, så kan argumentet vara giltigt för Sveriges del. Effekten på den svenska inflationen av detta torde emellertid vara så marginell att någon justering av den tidigare beräknade produktionsförlusten inte är påkallad.

Det tredje argumentet är att försvarsindustrin, på grund av de speciella marknadsformer den arbetar inom, skulle vara mindre motstånds- kraftig mot löne- och andra kostnadsstegringar. Om detta är riktigt borde statistik över löneutvecklingen inom försvarsindustrin visa att denna skiljer sig från löneutvecklingen inom civil industri. Den insamlade statistiken ger ett svagt stöd för detta.

Tabell 7.5 visar att lönen per arbetare inom de försvarsmateriel- dominerade arbetsställena har ökat något snabbare än för de andra typerna av arbetsställen. Tjänstemannalönerna visar inte någon sådan skillnad. Som helhet ligger arbetarlönerna inom försvarsindu- strin på ungefär samma nivå som inom övriga företag under hela perioden. Det tyder på att lönerna inom övriga delar av försvarsin-

Tabell 7.5 Lönekostnader inklusive arbetsgivaravgifter och sociala avgifter 1969 1981, löpande priser i 1000-tal kr samt index, l969= 100.

Försvarsindustrin Jämförbar Hela gruv- civil och tillverk- hela företagen försvars- industri ningsindustrin dominerade arbetsställen

År tkr index tkr index tkr index tkr index

___—___—

Per arbetare 1969 24 100 25 100 26 100 24 100 1971 29 121 32 124 32 125 30 122 1974 36 147 38 149 38 149 36 147 1975 48 198 52 203 51 199 50 204 1977 61 250 67 264 65 251 63 260 1979 74 304 78 305 74 288 73 298 1981 84 348 94 368 86 332 87 358

Per tjänsteman 1969 40 100 39 100 41 100 40 100 1971 49 121 49 124 48 118 48 1973 59 145 59 151 58 143 56 1975 82 202 83 211 81 197 78 1977 117 290 105 268 107 261 102 1979 119 294 119 304 122 298 117 1981 141 350 143 364 143 350 139 ___—___— Källa: SCB Anm: För definitioner, urval m m se betänkandets del 2.

dustriföretagen ligger något under genomsnittet för hela industrin. Inom den civila industrin tycks ingen eller liten skillnad föreligga mellan de FoU-intensiva företagen och hela industrin. En viss ökning av tjänstemannalönerna tycks dock föreligga inom den med försvars- industrin jämförbara civila industrin i takt med att dess FoU- intensitet har ökat.

Resultatet får emellertid tolkas med stor försiktighet. Att lönerna för arbetare inom försvarsdominerade arbetsställen tycks ha utvecklats något snabbare än jämförbara löner, kan ha andra orsaker än att försvarsindustrin skulle betala högre löner till de arbetare som är sysselsatta med militär produktion. Exempelvis slår skillnader i frekvensen av deltidsarbete igenom i tabellen. Därtill kommer det faktum att det inte är möjligt att med hjälp av officiell statistik renodla kategorin ”försvarsindustri”, eftersom militär produktion sker parallellt med civil. För det krävs mer omfattande specialunder- sökningar än vad som har varit möjligt att genomföra inom ramen för denna utredning.

Sammantaget torde den svenska inflationen till liten del bero på förhållanden som påverkas av svenska försvarsutgifter. Det är dock sannolikt att inflationen i en situation utan försvar vore lägre snarare än högre jämfört med den faktiska.

7.5 Sammanfattning av försvarets samhällsekonomiska kostnader

De flesta poster i den samhällsekonomiska kalkylen kan inte preciseras siffermässigt. I de flesta fall är det dock möjligt att ange intervall inom vilka den samhällsekonomiska kostnaden utöver budgeten kan anses ligga. Den totala samhällsekonomiska kostnaden för hela försvaret kan konstateras avsevärt överstiga budgetanslaget på 25 250 miljoner kr. Den största posten i kalkylen utgörs av den förlust i produktionsökning över tiden som försvarets resursanvänd- ning medför. Betydande samhällsekonomiska kostnader föreligger även för värnpliktssystemet och för det ekonomiska försvaret.

För perioden 1950 1984 beräknas den ackumulerade förlusten i produktionsökning som hänger samman med försvaret till ca 90 miljarder kr, varav drygt 8 miljarder kan hänföras till 1984. Resultatet är starkt beroende av hur lång period som beaktas, men mindre känsligt för variationer i andra antaganden som ligger till grund för beräkningen.

Det bortfall i produktionen som orsakas av värnpliktsutbildningen beräknas till 3,6 — 6,2 miljarder kr beroende på värderingsmetod och

vilka antaganden som görs angående den arbetslöshet som skulle råda utan värnpliktssystemet. Därtill kommer de indirekta effekter som värnpliktssystemet medför. Sådana indirekta effekter finns emellertid i båda riktningarna, varför det angivna intervallet kan anses ge ett tillfredsställande mått på värnpliktssystemets samhälls- ekonomiska kostnader.

Det ekonomiska försvarets samhällsekonomiska kostnader — inklu- sive budgetanslaget på ca 2,5 miljarder kr — uppskattas till mellan 5,1 och 9,6 miljarder kr. Intervallets stora bredd beror till stor del på svårigheten att beräkna den samhällsekonomiska kostnaden för beredskapslagringen av olja och oljeprodukter. Två olika beräk- ningsmetoder anges därför. Till det ekonomiska försvarets samhälls- ekonomiska kostnader hör även kostnader som hänger samman med landets näringspolitik inom livsmedels- och tekonäringarna. Denna näringspolitik medför avsevärda samhällsekonomiska kostnader av vilka huvuddelen kan härledas till det ekonomiska försvaret.

Bland Övriga poster som har kunnat uttryckas i belopp återfinns försvarets utnyttjande av mark och anläggningar (ca 500 miljoner kr) och civilförsvarets verksamhet (ca 250 miljoner kr).

I kalkylen beaktas även försvarets inverkan på bytesbalansen och valutareserv. Denna fråga behandlas dels i samband med det militära försvarets import och export av försvarsmateriel, dels i samband med det ekonomiska försvarets import av olja och oljeprodukter för beredskapslagring. Om försvarsindustrins export av försvarsmateriel anses vara direkt beroende av det svenska försvaret, medför det militära försvarets import och export totalt sett en förbättring av Sveriges bytesbalans och valutareserv genom att denna export överstiger det militära försvarets import av materiel med ca 200 miljoner kr. Det ekonomiska försvarets import uppgår till ca 1 100 miljoner kr.

På plussidan noteras att försvarsutgifterna kan användas för stabili- seringspolitiska syften exempelvis genom att ändra tidpunkten för värnpliktigas utbildning. Någon metod för att beräkna det samhälls- ekonomiska värdet av denna fördel kan emellertid inte anges.

Man kan fråga sig hur kalkylens resultat skulle te sig i jämförelse med motsvarande kalkyler för andra offentliga verksamheter. Det kan då bl a noteras att några av de stora posterna i kalkylen, som t ex utnyttjandet av värnpliktiga och beredskapsförsörjningen, inte har några direkta motsvarigheter inom andra områden. Den högre utbildningen, som ju också undanhåller samhället ett avsevärt produktionsvärde, kan ses som en investering för produktiva ändamål. Vid en samhällsekonomisk kalkyl över utbildningssektorn,

skulle man därför behöva ta hänsyn till att utbildningen bidrar till ett ökat produktionsvärde. Värnpliktsutbildningens syfte är däremot att upprätthålla försvarskapaciteten, och den torde inte mer än mycket marginellt bidra till ett ökat produktionsvärde.

Slutsatsen är att försvaret intar en sådan särskild ställningi samhället, att jämförelser med andra sektorer med all sannolikhet skulle visa på avsevärt mindre avvikelser mellan de kostnader som redovisas över statsbudgeten och de samhällsekonomiska kostnaderna för andra sektorer. Detta förklaras inte minst av att försvaret griper in i så många olika områden av samhället och i så hög grad är baserat på tvingande lagstiftning.

7.6 Försvarets sysselsättningseffekt

Försvaret tar arbetskraft i anspråk på flera sätt. För det första genom att rekrytera och utbilda yrkesofficerare som tjänstgör vid förband, staber, försvarets materielverk, försvarets forskningsanstalt samt flertalet andra gemensamma myndigheter. Yrkesofficerare arbetar också som experter vid försvarsdepartementet och inom utrikesför- valtningen som attachéer vid ambassader utomlands.

För det andra anställer försvaret civil personal vid förband och andra myndigheter. Vid förband är det t ex kontors-, förråds- och kökspersonal. Vid utbildningsanstalter kan det dessutom vara lärare och vid olika gemensamma myndigheter tekniker, forskare och andra tjänstemän.

För det tredje genererar försvaret direkt sysselsättning genom sin upphandling av materiel och tjänster från Sveriges industri och näringsliv.

För det fjärde bör de värnpliktiga som genomgår grundutbildningen under ett år räknas till den direkta sysselsättningseffekten.

Den direkta sysselsättning som således genereras av försvarsutgifter- na redovisas i tabell 7.6 nedan.

Antalet sysselsatta inom försvarsindustrin omfattar dem som syssel- sätts med utveckling och produktion av vapen och vapensystem för det svenska försvaret. Med försvarsindustri avses därmed företagen enligt definitionen i kapitel 4 (se sid 82). De ca 6 000 personer, som sysselsätts för export av försvarsmateriel är inte medräknade. Uppgifterna grundas på den enkätundersökning som utredaren har låtit utföra angående den svenska försvarsindustrin.

Sysselsättningen inom försvarsindustrin inkluderar dem som syssel- sätts av försvarsindustrins underleveranser till varandra. Ovriga

Tabell 7.6 Försvarets totala sysselsättningseffekt, 1 OOO-tal personer.

Antal anställda inom:

Försvaret 52 varav militär personal civil personal Försvarsindustrin 18 Underleverantörer 4 Övrigt näringsliv 14

Totalt antal anställda 88 Värnpliktiga i grundutbildning 50 Total sysselsättningseffekt 138

Källor: SCB; enkätundersökning; 1980 års försvarsindustrikommitté.

underleverantörers sysselsättning är en uppgift som hämtats från Försvarsindustrikommitténs undersökning gällande 1980 (Ds I 1982:1). Denna kan vara en överskattning av antalet nu sysselsatta med sådana leveranser.

Sysselsättningen inom övrigt näringsliv avser den sysselsättning som genereras av försvarets inköp från andra än försvarsindustrin. Det gäller till en marginell del utpräglad försvarsmateriel som t ex militära uniformer och maskeringsnät. Huvuddelen avser inköp av standard- varor, som t ex livsmedel, drivmedel och olika tjänster. Sysselsätt- ningen är beräknad utifrån att ca 27 procent av budgetanslaget avser kostnader för lednings- och förbandsverksamhet utom löner samt ombyggnad och lokalt upphandlat underhåll. Det har därvid antagits att en miljon kronor ger upphov till 2,5 arbetstillfällen.

Till den direkta sysselsättningen har även lagts de som genomgår grundutbildningen inom värnpliktssystemet. Därvid har således bortsetts från de ca 100 000 personer som berörs av repetitionsut- bildningen, vilket motiveras av att de inte kan sägas vara beroende av försvaret för sin sysselsättning under ett år.

Den geografiska spridningen

I tabell 7.7 visas hur de försvarssysselsatta fördelas på landets olika län. Det bör därvid anmärkas att de försvarsanställda och försvars- industrisysselsatta kan fördelas på länen med stor noggrannhet. De sysselsatta inom övrigt näringsliv kan emellertid inte fördelas med någon sådan noggrannhet. Dessa har fördelats proportionellt mot den totala sysselsättningen för att ett ungefärligt mått på andelen försvarssysselsatta inom de olika länen skall kunna erhållas.

Tabell 7.7 Försvarssysselsatta fördelade på län. ___—___—

Anställda inom Summa Totalt Andel försvars- syssel- försvars- försvaret försvars- övrigt syssel- satta syssel- industrin näringsliv satta satta

Län antal % antal % antal antal antal %

Stockholms 13 021 25 1 961 11 3 700 18 682 863 500 2,2 Uppsala 1 563 3 — — 500 2 063 127 200 1,6 Södermanlands 1 542 3 353 2 500 2 395 125 300 1,9 Östergötlands 2 981 6 5 108 29 800 8 889 197 600 4,5 Jönköpings 1 312 3 465 4 600 2 377 149 200 1,6 Kronobergs 811 2 347 2 400 1 558 87 500 1,8 Kalmar 218 0 — 500 718 114000 0,6 Gotlands 1 276 3 — — 100 1 376 28 700 4,8 Blekinge 2 781 5 1 020 6 300 4 101 73 200 5,6 Kristianstads 3 754 7 — 600 4 354 133 100 3,3 Malmöhus 1 481 3 159 1 1 600 3 240 374 800 0,9 Hallands 1 140 2 — — 500 1 640 118 400 1,4 Göteborg- och Bohus 2 025 4 859 5 1 600 4 484 365 400 1,2 Älvsborgs 510 1 1 510 9 900 2 920 212 100 1,4 Skaraborgs 3 289 6 224 1 600 4 113 135 000 3,0 Värmlands 2 528 5 164 1 600 3 292 138 700 2,4 Örebro 550 1 2 198 13 600 3 348 133 600 2,5 Västmanlands 589 1 2 022 11 500 3 111 126 700 2,5 Kopparbergs 714 1 — — 600 1 314 135 400 1,0 Gävleborgs 987 2 — — 600 1 587 138 500 1,1 Västernorrlands 1 440 3 920 5 2 860 127 200 2,2 Jämtlands 1 634 3 203 1 2 137 63 900 3,3 Västerbottens 920 2 — — 500 1 420 120 300 1,2 Norrbottens 4 104 8 — — 600 4 704 129 000 3,6 Hela riket 51 170 100 17 513 100 18 000 86 683 4 223 900 2,1

___—___— Källa: SCB, Enkätundersökning.

Anm: Anställda inom övrigt näringsliv har fördelats på länen i proportion till totala antalet sysselsatta.

I tabellen visas även hur försvarets egen personal respektive försvarsindustrins fördelas procentuellt över länen. Det framgår då att de försvarsanställda, förutom ansamlingen till Stockholm, är relativt jämt fördelade över länen. De sysselsatta inom försvarsindu- strin är däremot koncentrerade till ett färre antal län med Östergöt- lands län i spetsen.

Av tabell 7.7 framgår att på länsnivå är de försvarssysselsattas andel av den totala sysselsättningen relativt låg. Högst är andelen i Blekinge län där den är 5,6 procent. För hela riket är den blott drygt 2 procent. Ser man till kommuner förändras emellertid bilden.

Tabell 7.8 visar försvarssysselsättningen inom vissa kommuner i procent av det totala antalet sysselsatta. Reservationer för resultatet

Tabell 7.8 Anställda inom försvaret och försvarsindustrin, totalt ochi % av sysselsatt dagbefolkning i kommuner med mer än S% andel försvarssysselsatta

Anställda 1983 1 Summa Andel av

_ försvars- totalt

försvaret1 försvars- syssel- antal industrin2 satta sysselsatta

(1980)3 Kommun antal antal antal %

Karlsborg 1 239 260 1 499 44 Arboga 284 2 076 2 360 35 Karlskoga 25 4 949 4 974 27 Boden 2 032 — 2 032 16 Linköping 2 142 4 935 7 077 13 Karlskrona 1 987 1 994 3 017 11 Eksjö 911 — 911 Strängnäs 892 992 Arvidsjaur 246 246 . Sollefteå 796 796 . Karlstad 1 986 2 668 . Ronneby 746 746 . Hässleholm 1 122 1 122 . Trollhättan 9 1509 . Skövde 1 346 1 346 . Ystad 515 515 . Enköping 610 610 . Ängelholm 589 589 . Gotland 1 296 1 296

PWHPP'PPWQF .— ...

_- uimu-mmcxaoxaxlooo

Källor: 1 SCB

2Enkätundersökning; till skillnad från i tabell 7.7 är här de exportsysselsatta medräknade. 3 SCB, Folk- och bostadsräkningen 1980, del 6:2, tabell 10

måste göras eftersom statistik över total sysselsättning inom kom- muner senast föreligger för år 1980. Dessutom har endast de som är anställda inom försvaret respektive försvarsindustrin kunnat med- räknas eftersom de övriga sysselsatta inte kan fördelas på kommuner. Tabellen ger dock en god uppfattning om vilka kommuner som är starkt beroende av försvaret.

Såsom väntat är det Karlsborgs kommun som har det starkaste beroendet med över 44 procent av de sysselsatta inom försvarssek- torn. Därefter följer Arboga med ca 35 procent och Karlskoga med ca 27 procent. Det är emellertid endast åtta kommuner som har mer än tio procent av de sysselsatta inom försvaret och försvarsindustrin. Ingen av de tre storstäderna figurerar i tabellen, trots att de i absolut antal har de flesta försvarssysselsatta.

En jämförelse med andra ändamål

I inledningen till detta kapitel framhölls, att ett utmärkande drag hos försvarsutgifterna är att löneandelen i jämförelse med andra offent- liga utgifter är förhållandevis låg. Från sysselsättningssynpunkt betyder det att den direkta sysselsättning som försvarsutgifterna skapar i jämförelse med andra offentliga ändamål är relativt låg.

Detta illustreras i tabell 7.9. I tabellen visas antalet arbetstillfällen inom offentliga sektorn, som skapas av 100 miljoner kronor i offentliga utgifter för ett antal olika ändamål. Beräkningen har gjorts med hänsynstagande till de skillnader i löner och arbetstider som föreligger mellan de olika sektorerna.

Den stora skillnad i antal arbetstillfällen som uppstår, beror huvudsakligen på att löneandelen i försvarsutgifterna endast är ca 34%, medan den inom flertalet andra offentliga ändamål utgör ca 70 a 80%. Detta förklaras i sin tur av att försvarsutgifterna till stor del förbrukas på inköp av krigs- och annan försvarsmateriel.

Den totala sysselsättning som skapas både inom offentlig och privat sektor jämförs i tabell 7.10. Resultatet där kan inte direkt jämföras med resultatet i tabell 7.9, eftersom tabell 7.10 grundas på 1975 års input-output tabeller över den svenska ekonomin medan tabell 7.9 grundas på aktuella förhållanden. Tabell 7.10 visar emellertid att den totala sysselsättningseffekten av försvarsutgifter inte skiljer sig märkbart från andra ändamål i samhället. Totalt sett skapar försvarsutgifter fler arbetstillfällen än många andra offentliga utgif- ter. Förklaringen till detta är att försvarsutgifterna till stor del går till industrin och där tar arbetskraft i anspråk. Dock skapas fler arbetstillfällen inom utbildnings- och socialsektorerna. Privat kon- sumtion och utgifter för investeringar och byggnadsverksamhet, som mer direkt går till industrin, skapar också något fler arbetstillfällen än försvarsutgifter.

Tabell 7.9 Offentlig sysselsättningseffekt (antal personer) av en förändring av konsumtionsutgifterna med 100 miljoner kr.

Staten Försvar 300 Rättsväsen 710 Högre utbildning 900 Övriga ändamål 630 Kommunerna Skolväsen 860 Hälso- och sjukvård 960 Socialvård 1 280 Övriga ändamål 470

Källa: Finansdepartementet, långsiktsenheten.

Tabell 7. 10 Total sysselsättningseffekt av en förändring av konsumtionsutgifter med 100 miljoner kr.

Staten Försvar 1 050 Rättsväsen 900 Utbildning 1 100 Övriga statliga ändamål 950

Kommunerna Skolväsen 1 100 Hälso- och sjukvård 800 Socialvård 1 200 Övrigakommunala ändamål 770

Övriga ändamål

Bostadssektorn 1 100 Investeringar 1 170 Privat konsumtion 1 120 Byggnadsverksamhet 1 300

Källa: Jonas Björnerstedt, Nationalekonomiska institutionen, Stockholms Universi- tet

Teknikerintensiteten

En viktig aspekt på försvarssysselsättningen är dess teknikerintensi- tet. Eftersom försvarsutgifterna till så stor del går till utveckling och tillverkning av materiel, betyder detta att antalet tekniker som sysselsätts av försvaret, är högt i jämförelse med andra sektorer.

Detta visas i tabell 7.11. Det framgår där att antalet tekniker som sysselsätts inom den privata sektorn genom försvarets konsumtion av varaktiga varor — direkt och indirekt — är nästan dubbelt så många som sysselsätts av motsvarande summa utgifter för andra offentliga ändamål. Det framgår också att antalet tekniker som sysselsätts av försvarsutgifterna är högre än för alla andra ändamål och sektorer utom flygindustrin. Den senare ingår som en tungt vägande andel av försvarssektorn. Om flygindustrin rensas ut ur försvarssektorn, ligger dock denna fortfarande högre än alla andra sektorer respektive ändamål i jämförelsen.

Beräkningarna grundas på 1980 års input-output tabeller över den svenska ekonomin. Det har därvid antagits att militär verksamhet inom respektive sektor sysselsätter lika många tekniker som civil verksamhet inom samma sektor. Eftersom man har anledning att förmoda att militär verksamhet är relativt utvecklingsintensiv, är antalet tekniker som sysselsätts av försvarsutgifterna sannolikt underskattat i tabellen. De skillnader som tabellen utvisar mellan försvar och andra sektorer respektive ändamål är därför också sannolikt underskattade.

Tabell 7.11 Antal privat sysselsatta tekniker per 100 miljoner kr i utgifter inom olika sektorer och ändamål.

Sektor/Ändamål Antal tekniker Försvarets inköp av varaktiga varor” 192 varav

privata uppdragstjänster 70 flygindustrin 45 Övrig offentlig

konsumtion av varaktiga varor 102 Investeringar 133 Byggnadsindustrin 134 Flygindustrin 217 Privat konsumtion 66 Export, total 119 Export av krigsmateriel 100

Källa: Jonas Björnerstedt, Nationalekonomiska institutionen, Stockholms Universi- tet " Varaktiga varor avser sådana varor som ej förbrukas löpande, exempelvis fordon, byggnader och anläggningar samt större vapen- och vapensystem.

Noter

1 Med försvarsmateriel avses materiel enligt definitionen i kapitel 4, sid 82. Även flygdrivmedel är undantaget från mervärdeskatteplikt. Detta är dock — till skillnad från undantaget för försvarsmateriel — inte unikt för försvaret. I beräkningarna har därför inte hänsyn tagits till undantaget för flygdrivmedel. 2 Den genomsnittliga lönen var 1983 enligt SCB-statistik ca 96 000 kr för heltidssysselsatt manlig arbetskraft. Löneökningen för 1984 har här antagits vara 8 procent och påslagen för arbetsgivaravgifter m m oförändrade. 3 Det genomsnittliga förädlingsvärdet var 1983 enligt SCB 168 000 kr. Det har här antagits att det under 1984 totalt ökar med 8 procent inklusive produktivitetsökning och inflation. 4 Enligt den senaste fastighetstaxeringen har skogsmark ett genomsnittligt värde av 2 419 kr per ha, jordbruksmark 7 460 kr per ha och bebyggd mark (industrifastigheter) 237 000 kr per ha. Av de 150 000 ha utgör 55 000 ha skogsmark, 12 000 ha jordbruksmark, 3 000 ha kasernområden och 80 000 ha annan mark. Med annan mark avses bebyggd mark, målområden, sjöar och vattendrag m m. En stor del av denna mark är i sådant skick att den knappast har ett altemativvärde. Om det antas att annan mark kan likställas med skogsmark och att kasernområden kan likställas med industrifastigheter blir det totala värdet av försvarets egen mark enligt denna mätmetod ca 1 120 miljoner kr. 5 Samhällsekonomiska effektivitetsförluster kan även förekomma inom försvarsindustrin genom att denna arbetar under förhållanden som är speciella. Det gäller dels de upphandlingsförfaranden som tillämpas, dels de speciella produktionsförhållanden som råder. Dessa beskrivs närmare

i kapitel 4 och 5. Eventuella effektivitetsförluster inom industrin behandlas dock med fördel i ett längre tidsperspektiv, som medger att resurser kan flyttas om mellan olika samhällssektorer. I det följande avsnittet 7.4 beräknas den förlust i produktion över tiden som hänger samman med försvaret. Vid en sådan beräkning tas (implicit) hänsyn till eventuella effektivitetsförluster inom industrin. Att utnyttjandet av anställd personal och förvaltning har tagits uppi detta avsnitt beror på, att det krävs kortare tid för att ändra på förhållanden som kan orsaka effektivitetsförluster inom detta område jämfört med industrins resurser, som ju till viss del består av maskiner och byggnader som är speciellt utformade för produktion av försvarsmateriel. Eftersom lagrens storlek är en sekretessbelagd uppgift är räntekostnaden beräknad utifrån ett uppskattat värde på befintliga lager. Carl Hamilton, ”Agricultural Protection in Sweden 1970— 80”. Institutet för internationell ekonomi, Stockholms Universitet, stencil. Modellen har konstruerats vid lantbruksuniversitetet i Uppsala under ledning av prof. Olof Bolin. Resultaten av beräkningarna är publicerade av SNS i boken ”Makten över maten” (se litteraturförteckningen). 9 Se t ex DN 1984-06-10. 10 Se prop. 1983/84:76, 5.1. 11 Se SNS konjunkturråds rapport 1981 82 ”Fördelning, stabilitet, tillväxt”, s. 58. Beloppen anges däri 1981 års prisläge. Vid omräkningen till 1984 års prisläge har även i detta fall hänsyn tagits till 1982 års devalvering på 16 procent, vilken medför att besparingarna blev lägre idag. 12 Se prop. 1982/83:130 om åtgärder för tekoindustrin. 13 Undersökningen har utförts av docent Yngve Åberg vid Stockholms universitet på uppdrag av bl a 1984 års långtidsutredning och redovisas i Ds A 1983:17. Åbergs mått på kapital är omtvistat i akademiska kretsar. Emellertid stämmer hans resultat när det gäller att dela upp observerad tillväxt på förändringar i kapitalet väl överens med andra undersökningar. Se t ex ”Teknik och industristruktur — 70-talets ekonomiska kris i historisk belysning”, som publicerats av Industriens Utredningsinstitut och Ingen— jörsvetenskapsakademin. 14 Resultaten här kan jämföras med de motsvarande beräkningar som har utförts vid tidigare tillfällen. Ingemar Ståhl beräknade år 1968 den ackumulerade tillväxtförlusten i civil BNP till 10,5 miljarder kr i det årets priser (ca 8% av civil BNP). Hans beräkningsmetod redovisades emellertid inte. En jämförelse med andra beräkningar kan därför inte göras. En annan beräkning utfördes på uppdrag av 1972 års försvarsut- redning av Åke Hjalmarsson. Enligt de beräkningarna var den ackumu- lerade tillväxtförlusten i den civila BNP år 1969 ca 8 miljarder kri det årets priser (ca 6% av civila BNP). Det var således en lägre uppskattning av tillväxtförlusten än Ingemar Ståhls. Det framgår av Åke Hjalmarssons beräkningsmetoder vilka uppskattningar av tillväxtförloppet som han använde. Kapitalets vägningstal i tillväxten antogs vara 0,33, dvs avsevärt lägre än nu tillgängliga uppskattningar. Om hans uppskattning korrigeras för kapitalets vägningstal, skulle skillnaden ha varit ca 15 milj arderi 1969 års priser, motsvarande 11 procent av den civila BNPn.

15 Tillväxttaktens relativt låga känslighet för variationer i antaganden om fördelningen av frigjorda försvarsresurser illustreras också av de beräk- ningar som utförts inom finansdepartementet och som redovisas i betänkandets del 2. 16 Denna fråga diskuteras i FN-rapportens kapitel 4, där även referenser görs till de forskarrapporter som låg till grund för expertgruppens slutsatser. Av dessa kan särskilt framhållas ”Military expenditures, resources and development” av Dan Smith och Ron Smith (se vidare litteraturförteckningen). 17 Hur det förhåller sig för Sveriges del är en fråga som studeras av Göran Lindgren vid institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet. Resultaten är ännu preliminära, men stöder inte tesen att militär teknikutveckling skulle gynna den ekonomiska utvecklingen bättre än civil.

Litteratur

Arbetsmarknadsläget. Statistiska centralbyrån, pressmeddelande 1984-02-09.

Bohm, Peter: Samhällsekonomisk effektivitet. SNS, Stockholm 1972.

Budgetpropositionen 1984, försvarsdepartementet, Prop. 1983/ 84:100, Bilaga 6. Budgetpropositionen 1983, försvarsdepartementet. Prop. 1982/ 83:100, Bilaga 6. The defense buildup and the economy. A staff study prepared for the joint economic committee. Congress of the United States. Washington, D.C., February 17, 1982. du Rietz, Anita: Industriforskningens utveckling och avkastning med en analys av FoU-investeringarnas räntabilitet inom stål-, kemi- och skogsindustrierna. Industriens Utredningsinstitut, Stockholm 1975.

Economic and social consequenses of the arms race and of military expenditures. United Nations report No. A/32/88/Rev.1, Sales No. E. 78.IX.1, United Nations, New York 1978. The economic impact of reductions in defense spending. Summary of research prepared for the United States Arms Control and Disarmament Agency, Washington, D.C. July 1972. Folk- och bostadsräkningen 1980, del 6:2, Sveriges officiella statistik. Statistiska centralbyrån, Stockholm 1984.

Fördelning, stabilitet, tillväxt. Konjunkturrådets rapport 1981—82 SNS, Stockholm 1981.

Försvarets samhällsekonomiska kostnader - en studie i den offentliga verksamhetens ekonomi. Ekonomisystem för försvaret, SOU

1968:2, Bihang, Lars Werin 1968. Försvarsstatistik 1983. Försvarsdepartementet, planerings- och bud- getsekretariatet, 1984. Hamilton, Carl: Agricultural protection in Sweden 1970-80. Institute for international economic studies, Stockholm University, stencil 1983. Hjalmarsson, Åke: Försvareti samhällsekonomin. Kungliga Krigs- vetenskapsakademiens handlingar och tidskrift 1973. Karkamanis, Dimitrios: ”Försvarsforskning och industriell utveck- ling.” Ekonomisk Debatt 4/1982. 1983 års Livsmedelskommitté. Vissa jordbrukspolitiska förtursfrå- gor, Ds Jo 1983:10. LU 84, Långtidsutredningen, SOU 1984:4. Makten över maten. Livsmedelssektorns politiska ekonomi. (Bolin, Meyerson, Ståhl) SNS, Stockholm 1984. Mattsson, Bengt: Faran med cost-benefit-kalkyler. Ekonomisk Debatt 3/1982. Petri, Gunnar & Hjalmarsson, Åke: Översyn av flygvapnets likvidi- tet m m. Försvarsdepartementet promemoria, 1983-11-01. Regeringens proposition om det militära försvarets fortsatta utveck- ling m m. Prop. 1983/84:112. Regeringens proposition om vissa livsmedelspolitiska frågor. Prop. 1983/84:76. Regeringens proposition om åtgärder för tekoindustrin, mm. Prop. 1982/83:130. The relationship between disarmament and development. United Nations report No. A/36/356. United Publication Sales No. E.82.IX.1, United Nations, New York, 1981. Smith, Dan & Smith, Ron: Military Expenditure, Resources and Development. A report written as a contribution to the United Nations study on the relationship between disarmament and development, April 1980. Smith, Ronald P: Military Expenditure and Investment in OECD countries 1953 — 1973. Journal of Comparative Economics, March 4, 1980, pp. 19 — 32. Statens finanser 1983. Riksrevisionsverket. Statistisk årsbok 1982/83. Sveriges officiella statistik. Statistiska centralbyrån 1982. Strukturförändringar och samordning. En förstudie från 1982 års kommitté om försvarets gemensamma myndigheter m m. DsFö 1983z5. Ståhl, Ingemar: Försvarets samhällsekonomiska kostnader. Strate- gisk Bulletin, december 1968. Säkerhetspolitik och totalförsvar. Betänkande av 1974 års försvars- utredning. SOU 1976:5.

Teknik och industristruktur 70-talets ekonomiska kris i historisk belysning. Industriens Utredningsinstitut/IVA, Ingenjörsveten- skapsakademien, IVA-Meddelande 218, Stockholm 1979.

Till freds. Om totalförsvarets samhällsnytta. Totalförsvarets upplys- ningsnämnd, Stockholm 1983. Totalförsvaret 1982/1987. Slutbetänkande från 1978 års försvarskom- mitté. Ds Fö 1981:14. Totalförsvarets utveckling efter budgetåret 1986/87. Kommittédirek- tiv. Dir. 1984:14. Utvecklingen av produktion och produktivitet i svensk ekonomi 1963 1981 (av Yngve Åberg). Ds A 1983:17. Utvärdering och analys avseende huvudproduktionsområde 1 under perioden 1975/76 1981/82. Försvarsdepartementet, Planerings- och budgetsekretariatet, Jörgen Palmberg, 1983-10-15. Vår säkerhetspolitik. Betänkande om svensk säkerhets- och försvars- politik av 1978 års försvarskommitté. SOU 1979:42. Åberg, Yngve: Produktiviteten i svensk industri 1953 1976. Akademilitteratur, Stockholm 1981.

III Nedrustning och omställning

8. Nedrustningsscenarier och svenskt försvar

8.1. Precisering av scenarier och tidsförhållanden

Utredaren skall enligt direktiven basera sitt arbete på antaganden om olika nedrustningsalternativ i omvärlden, som kan föranleda minsk- ning av det svenska försvaret med bibehållet säkerhetspolitiskt mål, dvs bevarat oberoende och nationell säkerhet. Direktiven beskriver uppdraget sålunda:

”Utredningen bör inledningsvis ge exempel på några alternativa begräns- ningar av maktblockens rustningar, som ter sig rimliga under gynnsamma förhållanden. Det är därvid angeläget att alternativen ges en viss närmare precisering i vad avser arten och den geografiska utsträckningen av de internationella nedrustningsåtgärderna. Exempelvis bör det framgå vilka typer av resurser och stridskrafter som i de olika alternativen främst antas begränsas.”

I mandatet talas om både nedrustning och rustningsbegränsningar. Normalt definieras dessa termer på följande sätt:

Nedrustning (disarmament) är dels ett mål, en kraftig minskning och slutlig eliminering av rustningar, dels en process som omfattar åtgärder vilka leder mot detta mål. Det kan exempelvis gälla kraftiga procentuella reduktioner. Även avskaffandet av vissa slags vapen eller undanröjande av vapen från vissa geografiska områden definie- ras såsom nedrustningsåtgärder.

Rustningsbegränsningar (arms control/limitation) är åtgärder för att kontrollera och hejda eller begränsa rustningarna. Det kan gälla numerära begränsningar (att sätta tak), mindre reduktioner eller andra åtgärder som syftar till att minska krigsriskerna.

Utsikterna att inom de närmaste åren få till stånd några avgörande framsteg i nedrustningsarbetet förefaller i dagsläget inte ljusa. En atmosfär av allvarlig internationell spänning och låsta positioner karakteriserar relationerna mellan supermakterna.

Om man med en rimlig grad av trovärdighet skall skissera några alternativa nedrustningsscenarier för omvärlden, måste dessa därför med nödvändighet innebära gradvis genomförda nedskärningar över en lång tid. De måste bli schablonmässiga och bygga på en rad antaganden om successiva framsteg i olika nedrustningsförhandling- ar. En reduktion kan gälla följande tänkbara typer av rustnings-

minskningar:

a) minskning av en eller ett fåtal typer av vapensystem/förband (punktvisa begränsningar)

b) generell sänkning till lägre rustningsnivåer av så gott som alla vapensystem/förband (lineära begränsningar)

c) generell sänkning men med betydande variationer i minskningen av olika vapensystem/förband (asymmetriska begränsningar)

Direktivens krav på att militärpakternas antagna nedrustning skall te sig rimlig under gynnsamma förhållanden förutsätter ett ändrat förhandlingsklimat. Relationerna mellan blocken måste präglas av minskad spänning. En ökad vilja till nedrustning måste i första hand demonstreras av supermakterna. Detta får anses innebära att alternativ a), punktvisa begränsningar, inte är tillräckligt långtgåen— de som ett tänkbart scenario enligt direktiven. Istället kommer begränsningarna enligt b) och c) att läggas till grund för de fortsatta resonemangen. Utredaren kommer att belysa effekterna av pågåen- de och tänkbara framtida förhandlingar inom fyra huvudområden, där resultat skulle kunna uppnås inom överskådlig tid. Dessa förhandlingar gäller förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder, kärnvapen, kemiska stridsmedel och konventionella vapen.

Tidsperspektiv 25 år

Nedrustningsförhandlingar bedöms behöva pågå under förhållande- vis lång tidsrymd, innan några påtagliga resultat nås som kan få effekt för Sveriges del. Visserligen är deti dagsläget svårt att se hur misstron och propagandakriget mellan supermakterna skall kunna vändas i riktning mot förnyat samarbete och en konstruktiv dialog. Utredaren måste emellertid utgå ifrån antagandet, att avspänning och samar- bete i en framtid i växande omfattning skall komma att prägla relationerna mellan maktblocken. Förhandlingar om internationell nedrustning som en konsekvens härav antas kunna komma igång inom ett par år. De förutses pågå bilateralt och multilateralt och successivt resultera i allt mer långtgående överenskommelser.

Utredaren antar i de här skisserade scenarierna, att förhandlingar fortsätter eller inleds under senare delen av 1980-talet och fortgår under en period av tio år tjugo år. Resultatet förutses bli en serie avtal om allt längre gående nedskärningar som kan förverkligas under en

tidsrymd av tjugofem år, från år 1990 fram till 2015. Sverige skulle under sådana förutsättningar kunna tilldela försvaret gradvis mins- kande resurser.

Såväl NATO som Warszawa-pakten bedöms ha tillgång till betydligt större reserver av militär personal och materiel än Sverige. Från rent militär synpunkt skulle det därför, enligt vad utredaren inhämtat, krävas att Sverige under denna period gjorde procentuellt sett mindre nedskärningar av sina styrkor än stormaktsblocken. I annat fall skulle enligt detta synsätt Sverige komma i en relativt sett allt svagare position gentemot maktblocken.

Den antagna framtida internationella situationen skulle emellertid präglas av ökat förtroende och allmän förbättring av relationerna mellan supermakterna. Detta skulle möjliggöra positiva förhand- lingsresultat iform av betydande rustningsbegränsningar. I ett sådant läge blir även andra faktorer än rent militär säkerhet avgörande för Sveriges möjligheter att minska sitt försvar. I det följande redovisas förutsättningarna för en svensk nedrustning. Där görs också beräk- ningar av alternativa nedrustningsnivåer.

Försvarspolitiska förutsättningar

Hur identifierar man sådana internationella nedrustningsåtgärder som i framtiden kan komma att påverka Sveriges försvar? Det kan

lämpligen göras med utgångspunkt från följande iakttagelser om situationen och utvecklingen i omvärlden, som ligger till grund för statsmakternas beslut om det svenska försvarets utformning (jfr också kap 3): D Det nordiska områdets ökade strategiska betydelse hänger samman med förändringari supermakternas intressen och militära verksamhet till sjöss och i luften. Området berörs också av blockens kärnvapenstrategi liksom av utvecklingen på havsrättens och oljeteknologins område. Sverige bedöms dock ej utgöra något primärt mål för militärpakterna. Landet är intressant mer som genomgångsområde till lands eller i luften eller som basområde för anfall i samband med ett utdraget konventionellt krig. Det svenska försvaret är därför främst inriktat på att motstå anfall med konventionella stridsmedel.

Genom att militärpakternas styrkor till stor del är uppbundna mot varandra, är de styrkor som någondera sidan kan vara beredd att sätta in mot Sverige relativt begränsade. Detta underlättar för Sverige att upprätthålla ett försvar som är tillräckligt starkt för att avhålla från och motstå angrepp. Båda maktblocken har ett starkt gemensamt intresse av att undvika ett krig i Europa, men deras inbördes motsättningar och

globala intressen skapar risk för att en lokal konflikt i någon annan del av världen kan trappas upp och spridas till Europa.

Dessa iakttagelser har föranlett bl a följande riktlinjer för försvarets

utformning:

D Sveriges militära försvar skall i fredstid bidra till respekten för det svenska territoriets integritet genom att upptäcka och ingripa mot kränkningar. El Sveriges försvar skall i görligaste mån bidra till fortsatt stabilitet i det nordiska området. Grannländerna skall inte behöva befara att plötsligt bli utsatta för anfall via svenskt område eller riskera att svensk utrikespolitik omorienteras under påverkan av yttre tryck. El Sverige har beslutat att inte inneha kärnvapen eller kemiska och biologiska stridsmedel och inriktar sina försvarsåtgärder mot sådana stridsmedel på att begränsa verkningarna av dessa.

Styrkan, sammansättningen och mobiliseringsförmågan hos det

svenska totalförsvaret bygger i första hand på en bedömning av vilka resurser som militärpakterna antas vara beredda att avsätta mot

Sverige. Följande säkerhetspolitiska, strategiska och militära för-

ändringar i omvärlden bör kunna leda till en väsentlig minskning av det svenska försvaret:

a) avspänning och närmare samarbete mellan maktblocken,

b) rustningsminskningar till en balans på avsevärt lägre nivå mellan de två maktblockens konventionella styrkor, i synnerhet vid en avsevärd minskning av offensivkapaciteten hos deras militära förband,

c) minskad strategisk betydelse av det nordiska området eller (1) så stora förändringar, strategiska och politiska, i vår omvärld att den svenska Säkerhetspolitiken kan omdefinieras.

Nedrustningsperspektiv

De nuvarande relationerna mellan supermakterna underlättar inte en nedrustningsprocess på kort sikt. De pågående nedrustningsför- handlingarna kan inom den närmaste tiden inte antas leda till avgörande förändringar i den säkerhetspolitiska miljön. I det följande redovisas emellertid hur dessa förhandlingar i framtiden kan tänkas bidra till att spänningen och krigsriskerna nedtrappas och anhopningen av vapen i och kring Europa minskar.

FAKTARUTA: STOCKHOLMS-KONFERENSEN

Namn: Konferensen om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder och nedrustningi Europa. Senaste steget i den så kallade ESK-processen som inleddes med Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (ESK) i Helsingfors 1973.

Syfte: På uppföljningsmötet i Madrid bestämdes att konferensen skall stegvis vidta nya effektiva och konkreta åtgärder ägnade att skapa framsteg i stärkandet av förtroende och säkerhet samt uppnåendet av nedrustning. Man skall påbörja en process, vars första fas ägnas åt att förhandla fram och anta en uppsättning ömsesidigt kompletterande förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder avsedda att minska risken för militär konfrontation i Europa.

Deltagare: 35 stater: Alla europeiska stater utom Albanien, dessutom USA och Canada. Ett par hundra delegater. Sex ofäciella språk engelska, franska, italienska, ryska, spanska och tyska.

Tid: Cirka tre år. I november 1986 skall nästa ESK-konferens i Wien få en rapport från Stockholmskonferensen och ta ställning till om denna skall fortsätta i en andra fas, som behandlar nedrustning. Platsen för denna andra fas är ännu inte bestämd.

Sekretariat: Cirka 80, varav ungefär hälften svenska diplomatiska och administrativa tjänstemän och resten tolkar och översättare. Chef är ambassadör Jan af Sillén.

Sveriges delegation: Omfattar 24 personer och leds av utrikesminister Lennart Bodström. Andra i delegationen är Pierre Schori (kabinettsse- kreterare), Curt Lidgard, (ambassadör och förhandlingschef), Carl- Magnus Hyltenius (minister och biträdande förhandlingschef) samt Maj Britt Theorin (ordförande i den svenska nedrustningsdelegationen) jämte ett antal parlamentariska representanter och militära experter.

Stockholms-konferensen kan komma att leda fram till överenskom- melser om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder (CSBM, Confidence and security building measures), som bidrar till avspän- ning och ett gynnsamt utgångsläge för genombrott i förhandlingarna om både kärnvapen och konventionella vapen. När konferensen inleddes i januari 1984 blev den ett nyttigt öst-västligt kontaktorgan i en period av kylslaget internationellt klimat och avbrutna förhand- lingar i andra förhandlingsfora.

Tidigare möten inom ESK-processen (den grundläggande konferen- sen i Helsingfors/Genéve samt de två uppföljningsmötena i Belgrad och Madrid) har resulterat i deklarationer av mer allmän natur. På Stockholms-konferensen ställs andra och mer preciserade krav. De förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder som behandlas rör information och rustningsbegränsningar samt mer allmänna politiska åtaganden på nedrustningsområdet.

Informationen gäller en rad åtgärder som tillsammans är tänkta att öka de 35 staternas kunskap om varandras militära förhållanden: föranmälan av trupprörelser och manövrar, försvarsbudgeternas storlek, de militära styrkornas omfattning, de olika enheternas basering i fredstid, osv. En meningsfull diskussion förutsätter att parterna lämnar öppen information till varandra. Det gäller inte bara om truppernas och materielens uppgifter och storlek, utan också om de faktiska kostnaderna för de militära styrkorna.

Restriktionerna gäller begränsningar i ländernas styrkegrupperingar och placering av krigsmateriel i fredstid men även en övre gräns för manövrarnas storlek. Konkret kan det också bli fråga om att upprätta zoner längs gränserna där vissa typer av materiel och truppslag förbjuds eller reduceras. Begränsningar av transportkapacitet kan bli aktuella. Generellt sett gäller det att minska styrkornas offensiva kapacitet i gränsområdena. Det bör ske utan att ländernas defensiva förmåga minskas.

I mandatet för Stockholmskonferensen slås fast att de åtgärder som man förhandlar om skall vara: D militärt betydelsefulla och politiskt bindande Cl möjliga att kontrollera (verifierbara) D heltäckande för Europa med angränsande vatten, samt luftrum- met ovanför.

Det betonas vidare, att man måste finna metoder för att kontrollera att de överenskomna åtgärderna efterlevs. Sådan kontroll kan utövas genom underrättelseverksamhet såsom satellitspaning och ett syste- matiskt informationsinsamlande. Vidare måste det skapas garantier för att militära observatörer kan följa andra länders militära övningar. Nya möjligheter för kontroll kan komma att skapas liknande supermakternas ”Ständiga rådgivande kommission” (Stan- ding Consultative Commission - SCC) för SALT-avtalens efterlev- nad. Sådana åtgärder skulle öka förtroendet mellan staterna, minska riskerna för överraskande angrepp och därmed stärka säkerheten i hela Europa.

Resultatet av Stockholmskonferensen kan tänkas bli ett slags regelbok för maktblockens umgänge. Avsikten är att stegvis nå fram till överenskommelser i allt mer komplicerade frågor och få dessa undan för undan tillämpade. En sådan gynnsam utveckling skulle lägga grunden för fortsatta förhandlingar som är mer omedelbart inriktade på verklig nedrustning.

Det tredje uppföljningsmötet enligt Helsingforsdokumentet skall inledas i Wien den 4 november 1986 och förväntas ta ställning till om konferensen skall övergå till en nedrustningsfas.

Figur 8.1 Byggstenari den s k ESK-processen. (Teckning av Lars Me- lander i Dagens Nyheter, 15 januari 1984).

På kärnvapenområdet har avbrottet i supermakternas förhandlingar i Geneve om begränsning av kärnvapenbärande medeldistansraketer (INF) lett till att kärnvapenkapprustningen i Europa gått in i ett farligare skede. Läget har tillspetsats genom utplaceringen på ömse sidor av nya mer slagkraftiga medeldistansvapen.

Samtidigt har alltfler människor väckts till insikt om att avskräck- ningsdoktriner, som ständigt kräver nya rustningar, utgör en oacceptabel grund för varaktig fred. Kärnvapnen upplevs i ökad utsträckning som ett hot. Det är därför inte helt orealistiskt att i en framtid räkna med ett återupptagande i någon form av INF- förhandlingarna och överläggningarna om strategiska kärnvapen (START). Sett i ett fem- eller tioårigt perspektiv förefaller därför en ny bilateral överenskommelse mellan supermakterna på kärnvapen- området (både strategiska och medeldistansvapen) vara en möjlig begränsningsåtgärd.

Om supermakterna hörsammade Palme-kommissionens vädjan i januari 1984 om ett års moratorium när det gäller utplacering av nya missiler, skulle detta kunna bli inledningen till avtal om rustnings- begränsningar på kärnvapenområdet. Trycket mot kärnvapenmak- terna att vidta sådana åtgärder har också ökat genom andra initiativ. Exempelvis krävde de politiska ledarna i Argentina, Grekland, Indien, Mexico, Sverige och Tanzania i en gemensam deklaration i maj 1984 ett stopp för alla prov samt all tillverkning och utplacering av kärnvapen. Alltmer angeläget förefaller det vara, att också de taktiska s k slagfältsvapnen blir föremål för effektiva förhandling- ar.

Ett åtagande från de västliga kärnvapenmakterna om att inte vara först med att gripa till kärnvapen (no first use) skulle i likhet med Sovjetunionens ensidiga utfästelse under generalförsamlingens and- ra extra möte om nedrustning sommaren 1982 och Kinas tidigare gjorda utfästelse från 1964 — kunna bidra till att minska den ömsesidiga misstron. En förutsättning härför är sannolikt att NATO och Warszawapakten samtidigt enas om en balans på konventionell nivå i Europa.

En annan åtgärd, som syftar till att reducera risken för att kärnvapen tillgrips på ett tidigt stadium i händelse av krig i Europa, skulle vara att genomföra Palme-kommissionens förslag om nukleär uttunning i Centraleuropa. Kommissionen rekommenderar bortdragande av slagfältskärnvapen inom en 300 km bred korridor i gränsområdet mellan Öst och Väst. Eftersom Europa är den region där supermak- terna koncentrerat mer vapen än i någon annan del av världen i fredstid, vore det ett viktigt framsteg om man lyckas enas om en * sådan korridor.

Vid de multilaterala förhandlingarna inom nedrustningskonferensen i Geneve (Conference on Disarmament — CD) skulle ett första avtal kunna gälla fullständigt stopp för alla kärnvapenprov. Ett sådant avtal har i decennier givits högsta prioritet av FNs generalförsamling. En dylik överenskommelse vore en broms för den kvalitativa kärnvapenkapprustningen och skulle försvåra spridning av kärnva- pen till fler länder.

Såväl i det partiella provstoppsavtalet 1963 som i ickespridningsav- talet 1968 förband sig avtalsparterna att fortsätta förhandlingarna för att söka uppnå ett fullständigt provstopp och hejda kapprustningen på kärnvapenområdet. Den överenskommelse mellan supermakter- na om att avstå från alla kärnvapenprov över 150 kiloton, vilken ingicks 1974 (tröskelavtalet) har inte trätt i kraft men tillämpas i praktiken. Detta avtal saknar dock betydelse för att stoppa den kvalitativa kapprustningen.

FAKTARUTA: PROVSTOPPSAVTALET

Detta partiella provstoppsavtal, som slöts i Moskva 1963, har tillträtts av 112 stater, däribland Sverige. Frankrike och Kina är bland de stater som hittills avstått från anslutning.

Avtalet förbjuder kärnvapenprov i atmosfären, i yttre rymden och under vattnet. Parterna förband sig att fortsätta förhandlingar om ett avtal om totalt förbud mot alla provsprängningar. Detta åtagande har inte uppfyllts. I stället har kärnvapenmakterna fortsatt att utveckla sina nukleära vapen genom underjordiska prov.

FAKTARUTA: ICKE-SPRIDNINGSAVTALET

Detta avtal från 1968 har tillträtts av 120 stater, däribland Sverige. Brasilien, Frankrike, Indien, Israel och Kina är några av de stater som ännu inte anslutit sig.

Avtalet förbjuder kämvapenländema att överlåta kärnvapen och icke- kåmvapenländerna att skaffa kärnvapen. Enligt avtalet svarar det Internationella atomenergiorganet IAEA (International Atomic Energy Agency) för kontrollen av att de kämvapenfn'a, till avtalet anslutna länderna, inte utnyttjar civil kärnenergi för vapenframställning. Enligt avtalets artikel VI har kärnvapenmakterna åtagit sig att förhandla om effektiva åtaganden för att hejda kapprustningen. 1985 skall avtalets tredje granskningskonferens äga mm. Om inga framsteg dessförinnan skett på nedrustningsområdet kan det finnas risk att flera stater beslutar anskaffa kärnvapen.

Det får anses troligt att förhandlingarna om kämvapennedrustning kommer att bli mycket utdragna i tiden. Aven efter en långtgående nedrustning funnes kapacitet kvar för en obegränsad förstörelse.

Sverige skulle därför även i ett sådant läge behöva bibehålla det slags skydd mot kärnvapnens verkningar som överhuvudtaget kan tänkas möjligt. Någon minskning av nuvarande begränsade försvarsbered— skap mot exempelvis strålning, elektromagnetisk puls (EMP) och stötvåg kan därför inte bli aktuell inom en överskådlig framtid.

Däremot finns det skäl anta, att överenskommelser om förtroende- skapande åtgärder och inledning av förhandlingar om kärnvapenned- rustning föregås av och även i sig bidrar till att dämpa motsättning— arna mellan stormaktsblocken. En sådan utveckling skulle allmänt sett minska krigsriskerna i närtid. Härigenom borde också kränk- ningarna av främmande territorier bli färre. Mindre anspråk skulle därför behöva ställas på den omedelbara beredskapen i Sverige.

Ett område, där nedrustningskonferensen i Geneve bedöms ha relativt goda utsikter att småningom lyckas få med supermakterna på ett avtal, gäller totalförbud mot kemiska stridsmedel. Sedan 1925 finns Geneve-protokollet om förbud mot användning. Detta har emellertid fått begränsad betydelse genom att utveckling, produktion och lagring varit tillåten. Förhandlingarna om ett heltäckande avtal har getts hög prioritet av FNs generalförsamling. Frågan har fått ökad aktualitet sedan anklagelser under senare år riktats mot stater för att ha brutit mot Geneve-protokollet.

Supermakterna visar nu (våren 1984) ökad vilja att förhandla fram detta nedrustningsavtal inom CD i Geneve och söker lösa återståen- de problem framför allt beträffande definitionsfrågor och kontroll- åtgärder. När ett sådant heltäckande förbud beträffande kemiska stridsmedel slagit igenom i stormaktsblockens militära organisation, kan för svensk del vissa belopp inbesparas som annars skulle avsättas för att förbättra vårt skydd mot kemisk krigföring. Även detta skulle emellertid ligga relativt långt fram i tiden.

Förhandlingar mellan NATO och Warszawapakten i Wien om ömsesidig reduktion av de konventionella truppstyrkorna i Central- europa, de s k M(B)FR-förhandlingarna — om Mutual (and Balan- ced) Force Reductions — har pågått sedan 1973. De skulle snabbt kunna leda till resultat, om den verkliga politiska viljan funnes.

Man är exempelvis överens om att antalet soldater på vardera sidan skall bringas ner till 900 000 man varav 700 000 marktrupper. Detta innebär en reduktion på mellan 100 000 och 200 000 man. Nedskär- ningen skall ske stegvis och observatörer placeras ut på båda sidor för kontroll. Överenskommelsen skulle emellertid begränsas till trupper stationerade i de båda tyska staterna, Benelux-länderna, Polen och Tjeckoslovakien. Stötestenen hittills har varit olika uppfattning om hur stora förband som egentligen finns inom området. NATOs

representanter lade i april 1984 fram ett kompromissförslag som bl a går ut på mer flexibla beräkningsgrunder och ett snabbare tillbaka- dragande av styrkor.

En överenskommelse i M(B)FR-förhandlingarna skulle främst få en förtroendeskapande betydelse som inledning till en fortsatt nedrust- ningsprocess. Viktigast i dagens läge är att Wien-samtalen resulterar i en överenskommelse om balans i Europa beträffande konventionella styrkor. Detta är sannolikt en förutsättning för att komma igång med förhandlingarna på kärnvapenområdet.

Eftersom de aktuella förhandlingarna endast diskuterar de stående styrkorna inom ett begränsat område, kommer ett avtal inte att påverka stormaktsblockens totalt tillgängliga resurser. Från svensk synpunkt är det väsentligt att styrkor som dras bort genom en kommande M(B)FR-överenskommelse inte grupperas om i vårt lands närområde. Annars kunde resultatet bli att det potentiella hotet mot Sverige ökade.

En utvidgning av M(B)FRs mandat skulle logiskt bli nästa steg efter en första mer begränsad överenskommelse. En dylik förhandling borde omfatta alla disponibla konventionella styrkor, inklusive materiel, inom vardera militärpakten. En sådan bredare M(B)FR- överenskommelse skulle också kunna innehålla restriktioner i fråga om typer av förband som särskilt bidrar till respektive blocks offensivkapacitet. Det gäller bla attackflyg med lång räckvidd, luftlandsättningsförband, lufttransportresurser, specialtonnage för överskeppning och broläggningsförband.

Resultatet skulle kunna bli en från svensk synpunkt mer defensiv struktur hos pakternas militära styrkor. Stormaktsblocken skulle ändå bibehålla en förhållandevis stor offensiv kapacitet, till exempel i form av stridsvagnar, även om ovannämnda förband och materiel kraftigt reducerades.

8.2. Sambandet mellan internationell nedrustning och svenskt försvar

Från avskräckning till gemensam säkerhet

Förutsättningar för en långtgående uppgörelse om nedrustning av de konventionella styrkorna i Europa är att framsteg gjorts på andra områden, framför allt ifråga om kärnvapen och kemiska stridsmedel. Man skulle i en sådan nedrustningsprocess med sikte på de konventionella styrkorna kunna urskilja olika huvudlinjer. Obero-

ende av vilken inriktning och omfattning som nedrustningsprocessen får, är dess förutsättning att förhandlingsklimatet förbättras väsent- ligt. Parterna måste finna det både politiskt och ekonomiskt mer angeläget än för närvarande att uppnå resultat.

Den här skisserade nedrustningen skulle kunna förverkligas genom en stegvis process, där förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder går hand i hand med överenskommelser om mer konkreta vapenre- duktioner. Nedrustningsförhandlingar skulle bedrivas parallellt inom olika organ och framsteg på ett område kunde påverka förutsättning- arna att avancera inom andra.

I en sådan atmosfär av minskad spänning och ökat samarbete skulle relationerna mellan Förenta Staterna och Sovjetunionen stegvis kunna förbättras. Politisk och ideologisk rivalitet finge lämna plats för ett större ömsesidigt hänsynstagande och ett utbyggt fredligt samarbete på områden som handel, vetenskap och kultur.

Staternas gemensamma intresse att överleva kan i allt mindre grad tillvaratas genom rent militära styrkedemonstrationer och hot'om ömsesidig förintelse, dvs avskräckning. Internationell fred och säkerhet måste tvärtom i växande utsträckning bygga på FN-stadgans idé om kollektiva säkerhetsåtgärder för att förebygga och undanröja hot mot freden. Ett fungerande system för internationell säkerhet kräver också att supermakterna blir benägna att söka fredliga lösningar av konflikter genom förhandlingar eller genom utslag av den Internationella domstolen i Haag. Staternas säkerhet garanteras på detta sätt i växande grad av ömsesidig tillit och respekt, dvs gemensam säkerhet. Som en konsekvens härav kan en begynnande avveckling av säkerhetspakternas militära funktion inte uteslutas.

Om en sådan positiv avspänningsprocess inleds inom ett par år, skulle troligen före utgången av detta årtionde flera avtal om begynnande rustningsbegränsningar kunna ha ingåtts. Mer genomgripande ned- skärningar av vapenarsenalerna kommer dock att ta betydligt längre tid, kanske ytterligare något tiotal år, att förhandla fram. En sådan utveckling förutsätter att militärpakterna successivt enas om alltmer omfattande avtal, som undan för undan sänker rustningsnivån.

50-procentig nedrustning i omvärlden

Utredaren saknar möjlighet att bedöma den växelverkan mellan olika nedrustningsåtgärder som kan bli möjlig. Flera huvudlinjer för en nedrustning av de konventionella vapnen i Europa är som ovan nämnts tänkbara. Utredaren har av praktiska skäl valt två alternativa scenarier. För båda scenarierna gäller att maktblockens konventio-

nella styrkor under en 25-årsperiod fram till år 2015 skall ha halverats.

En sådan halvering kan vara likformig, vilket innebär att olika typer av vapensystem minskas ungefär i samma omfattning. Man kan emellertid med större sannolikhet anta att nedskärningarna i ett sådant läge skulle bli asymmetriska, dvs de skilda vapensystemen reduceras olika mycket. I vilket fall som helst förutsätts, att NATOs och Warszawapaktens styrkor skall vardera sammantaget ha mins- kats med hälften.

Ett från svensk synpunkt väsentligt intresse är att militärpakternas offensiva förband, vapen och materiel reduceras i avsevärt större omfattning än andra konventionella enheter. Detta gäller speciellt ifråga om attackflyg, lufttransportkapacitet, luftlandsättningsför- band, specialtonnage för överskeppning samt broläggningsför- band.

Utredaren antar därför såsom ett första alternativ, att stridskrafterna i omvärlden halveras på ett sådant sätt att de offensiva förbanden skärs ner i avsevärt större omfattning än övriga konventionella styrkor (scenario 1). Enligt ett andra alternativ skulle alla konven- tionella stridskrafter reduceras proportionellt med 50 procent (scenario II).

Om maktblocken förmåtts att kraftigt reducera de offensiva elemen- ten och det allmänna politiska läget förbättrats, skulle gynnsamma förutsättningar finnas för en svensk nedrustning. Man får emellertid åtminstone under de första årens förhandlingar — vara beredd på bakslag i avspänningsprocessen. En sådan möjlighet kan under alla omständigheter inte uteslutas. En klarare bild av de långsiktiga nedrustningsutsikterna skulle troligen hinna utkristalliseras före år 2000 och i god tid före definitiva ställningstaganden om en radikal nedskärning av det svenska försvaret.

Icke-militär säkerhet

Såsom närmare utvecklats i kapitel 3, utgör försvarspolitik i traditionell mening endast ett av de medel som statsmakterna förfogar över för att uppfylla det säkerhetspolitiska målet att bevara landets frihet och oberoende. Den svenska neutralitetspolitiken söker vinna trovärdighet i omvärlden bl a genom existensen av ett efter våra förhållanden starkt försvar. Men den svenska säkerhets- politiken söker också vara fredsbefrämjande genom landets aktiva utrikespolitik, nedrustningspolitiken, stödet åt FN samt handels- och biståndspolitiken. Det är den samlade effekten av dessa säkerhets- politiska åtgärder som skall inge omvärlden förtroende för Sveriges

vilja till frihet och oberoende och till vårt lands aktiva medverkan i ansträngningarna att göra vår värld säkrare och fredligare. Det står samtidigt klart att totalförsvarets styrka är viktig för landets förmåga att fullfölja Säkerhetspolitiken.

Den internationella nedrustningsprocess och de förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder som beskrivs här reducerar isig avsevärt riskerna för krig eller andra konflikter. Ett sådant förbättrat internationellt klimat, präglat av avspänning och intensifierat fredligt samarbete mellan maktblocken, innebure att hoten mot vårt land minskade. I ett läge då stormakternas relationer i mindre utsträck- ning än för närvarande styrs av militära styrkeförhållanden borde riskerna för överraskande anfall mot och invasion av Sverige väsentligt minska. I detta läge skulle Sveriges säkerhet i mindre grad än nu vila på det militära försvaret.

Svensk nedrustning

Ur rent militär synvinkel kan det såsom diskuterats i det föregående vara tveksamt om Sverige skulle kunna reducera sitt försvar i samma omfattning som maktblocken. Avspänning och internationell ned- rustning skapar emellertid ett klimat där en sådan nedrustning i Sverige blir möjlig och kan vara motiverad, speciellt om militärblock- en förmås att avsevärt mer minska sin offensiva kapacitet. Man kan därför anta att eventuella farhågor beträffande NATOs respektive Warszawa-paktens militära styrkeöverlägsenhet gentemot Sverige uppvägs av andra säkerhetspolitiska faktorer än rent militära.

En isolerad svensk nedrustning förespråkas i den svenska säkerhets- politiska debatten endast av vissa mindre grupper. Däremot finns det, såväl inom som utom de politiska partierna, företrädare för uppfattningen att det militära försvaret bör spela en relativt sett mindre roll i det svenska totalförsvaret. En sådan linje stöds också av delar av fredsrörelsen, även om några av dess företrädare går längre i sina krav på en kursändring i fråga om de säkerhetspolitiska medlen.

Den nyligen framlagda offentliga utredningen ”Kompletterande motståndsformer” (SOU 1984:10) är ett tecken på en långsam förskjutning och diversifiering av de säkerhetspolitiska medlen. I den beskrivs icke-militära motståndsformer, bl a civilmotstånd. Där föreslås också en speciell delegation för icke-militärt motstånd samt mer forskning på detta område.

Å andra sidan är det viktigt att konstatera att en' ensidig demilitari- sering av landet knappast är förenlig med den traditionella folkrät- tens krav att statsledningen bör ha full suveränitet och kontroll över

sitt territorium. Det militära neutralitetsförsvarets omfattning kan emellertid endast avgöras genom en politisk avvägning. Klart är att en isolerad nedskärning av det svenska försvaret skulle minska den respekt för och tillit till Sveriges neutralitetspolitik som landet åtnjuter i omvärlden.

Sverige antas enligt scenario I stegvis kunna reducera sitt försvar i samma takt som omvärlden, dvs med sammanlagt 50 procent under angivna 25-årsperiod. Härvid förutsätts att militärpakterna skär ner den utpräglat offensiva kapaciteten till en betydligt lägre nivå än de mer defensiva styrkorna.

Om reduktionen av de konventionella styrkorna kommer att ske lineärt med ca 50 procent, skulle Sverige behöva skära ner i mindre omfattning för att inte få sin position försvagad. Utredaren antar därför, att Sverige under dessa förutsättningar med bibehållen säkerhetspolitisk målsättning under samma 25-årsperiod skulle kunna minska försvaret med sammanlagt 40 procent (scenario II).

Utredaren utgår av praktiska skäl från att landets försvarsmakt kommer att erhålla sådana anslag under resten av 1980-talet, att den antagna svenska nedrustningen kan börja 1990 från en utgångsnivå som innebär en årlig budget för det militära försvaret på ca 20 miljarder kr räknat i nuvarande prisläge. 20-miljardersnivån kan i utredarens räkningsexempel fungera som nollalternativ (=oföränd- rad försvarsnivå) eller referensalternativ (=den budgetnivå från vilken nedskärningarna kalkyleras) för nedrustningsperiodens inled- ningsår 1990.

Betydande inbesparingar

Den halvering av de årliga militära anslagen från 20 till 10 miljarder kr (i nuvarande prisläge) som i scenario I antas äga rum under perioden 1990 2015 genomförs i utredarens exempel etappvis med 5-års intervaller. Mest sannolikt är att nedrustningen under de första åren skulle ske i en långsammare takt för att sedan öka i omfattning mot slutet av perioden. Minskningen i anslagen bleve då lägre i början jämfört med reduktionerna under senare delen av 25- årsperioden.

För enkelhetens skull antar utredaren att nedrustningen sker i samma takt under hela 25-årsperioden. Anslagen skulle då under den första femårsperioden (1991 — 1995) ligga på 18 miljarder kronor per år, under den följande femårsperioden (1996 — 2000) på 16 miljarder per år, etc. Vill man göra en jämförelse med referensalternativet 20 miljarder kr per år skulle de sammanlagda budgetbesparingama under den första femårsperioden uppgå till 10 miljarder kr (5 x 2

Figur 8.2 Minskning av kostnaden för det militä- ra försvaret 1990—2015 ( budgetbesparingar).

miljarder) , under den andra till 20 miljarder (5 x 4 miljarder) etc. Den totala inbesparingen för de 25 åren blir således inuvarande prisläge 150 miljarder kr (10+20+30+40+50).

I det från nedrustningssynpunkt mindre gynnsamma scenariet II (40-procentig reduktion) antas att landets försvarskostnader under 25-årsperioden minskar från 20 till 12 miljarder kr per år. Detta innebär vid en likformig nerdragning att den årliga budgeten skärs ner med 1,6 miljarder kr vart femte år. Resultatet blir en ackumu- lerad inbesparing på 8 miljarder kr (5 x 1,6) under första femårspe- rioden och 16 miljarder kr under andra etc. Inbesparingen för de 25 åren skulle i detta scenario bli totalt 120 miljarder kr i nuvarande prisläge.

Det bör understrykas att beloppen knappast är något mått på faktiskt disponibla inbesparingar. Den framtida utvecklingen och statsmak-

ternas prioriteringar kommer med all sannolikhet att ändras från tid till annan.

Minskning av kostnaden för det militära försvaret 1990-2015 (budgetbesparingar)

miljarder kr per år 20

18 " 16 14 ) 12 I

10

30 ' 20

ÅR 1990 1995 2000 2005 2010 2015

Som framgår av den grafiska återgivningen uppstår ackumulerade inbesparingar av angiven storlek endast om man som alternativ förutsätter en bibehållen kostnadsram på 20 miljarder kr per år till försvaret (noll-alternativet). Genom en minskning av de årliga försvarskostnaderna med 2 respektive 1,6 miljarder kr vart femte år skulle staten således med tiden kunna disponera allt större resurser för andra ändamål.

I utredningens modell antas, såsom närmare utvecklas i kapitel 10, att frigjorda resurser skall kunna nyttjas bl a som stöd för omställning till civil produktion. De skall även kunna nyttjas för ökade insatser för ekonomisk och social utveckling i u-länder (kapitel 11).

8.3. Förändringar i den svenska försvarsstrukturen

Förändringar i hotbilden

Utgångspunkten för att bedöma vilka förändringar som kan bli aktuella i den svenska försvarsstrukturen är de annorlunda hotbilder som scenario I respektive scenario II kan tänkas innebära.

Om en militär konflikt mellan NATO och Warszawapakten trap- pades upp till kärnvapennivå, skulle Sverige liksom världen i övrigt utsättas för oreparabla skador. Vi skulle bl a drabbas av drivande radioaktiva moln, av elektromagnetiska verkningar på kommunika- tionssystemen och sannolikt av en klimatkatastrof, som hotar själva mänsklighetens existens.

Nyttan av de skyddsåtgärder som f n vidtas i Sverige för att lindra effekterna av kärnvapen är osäker vid ett globalt kärnvapenkrig. Förutsättningar saknas att i detta sammanhang överväga några nämnvärda förändringar i civilförsvaret eller att göra någon åtskill- nad mellan scenario I och II vad gäller skyddet mot kärnvapen. Resonemangen begränsas här till tänkbara former av angrepp med konventionella vapen.

Scenario I förutsätter en förhållandevis kraftig minskning av militär- pakternas offensiva förband och vapen. Genom den minskade krigsrisken skulle även hoten mot Sverige minska. Stormaktsblock— ens utrustning för landstigning och luftlandsättning antas ha skurits ned väsentligt. Den minskade förmågan hos militärpakterna att snabbt transportera trupp och materiel över havet och genom luften skulle för Sveriges del innebära att invasionshotet mot södra och mellersta delarna av landet minskade. Det bör dock noteras att stormakternas transportkapacitet även bygger på civila resurser som inte kan antas bli begränsade på samma sätt som de militära.

Det potentiella hotet mot de norra delarna av landet skulle inte minska i samma grad som mot andra delar av landet. Detta område skulle i en krigssituation kunna bli angripet landvägen av endera eller båda maktblocken i syfte att användas som genomgångs- eller basområde. Detta har en direkt konsekvens för utformningen av försvaret.

Utöver en minskning av militära förband och myndigheter skulle scenario I således leda till betydande omdispositioner. Minskningen av militärpakternas offensivkapacitet får i scenario I därför antas leda till en selektiv nerdragning av det svenska försvaret snarare än en proportionell. Försvarsmaktens struktur måste anpassas till föränd- ringar i hotbilden.

Genom den i scenariet antagna reduktionen av maktblockens specialtonnage för överskeppning och landstigning borde risken för kustinvasion minska. Behovet av försvarsresurser i södra och mellersta Sverige skulle därmed inte vara lika påtagligt som för närvarande. Östersjöutloppen skulle dock fortsatt betraktas som strategiskt viktiga och måste ges hög prioritet i de fortsatta försvarspolitiska bedömningarna. Överhuvudtaget blir det vid en lägre försvarsnivå knappast längre möjligt att i samma utsträckning som hittills sprida förband över större delen av det svenska territoriet. Istället måste styrkorna göras mer snabbrörliga och främst kunna lokaliseras till landets nordliga delar och till områden som bedöms vara särskilt betydelsefulla för att kunna försvara landet, såsom flygplatser, hamnar, särskilt utsatta landstignings- och luftlandsättningsområden samt gränsövergång- ar.

Det har konstaterats att hotbilden i detta scenario skulle ändras så att risken för överraskande anfall genom invasion minskade. I ett sådant läge kan ifrågasättas om den nuvarande avvägningen mellan försvars- grenarna innebär en rimlig optimering av resurserna. En möjlig justering skulle vara att minska antalet stridsflygplan och fartyg. Även om andra alternativ är tänkbara, väljs för de fortsatta resonemangen en sådan operativ inriktning. Effekten på krigsorga- nisationen i stort i detta scenario finge därför antas bli att arméförbandens andel växte på bekostnad av marin- och flygförban- den. Detta skulle innebära en ny sammansättning av det svenska försvaret, som sedan mer än 30 år hållit fast vid en i stort sett oförändrad procentuell fördelning mellan försvarsgrenarna.

Enligt scenario II förutses att i princip samma potentiella invasions- hot föreligger mot Sverige som i dagens läge, även om krigsriskerna bedöms ha avtagit betydligt p g a en allmän nedrustning i omvärlden.

Eftersom NATO och Warszawa-pakten antas ha kvar avsevärd offensivkapacitet, skulle Sverige av detta skäl behöva bibehålla ett starkt gränsförsvar även mot kustinvasion. Därför bedöms effekterna i krigsorganisationen i operativt hänseende sannolikt bli mindre än i scenario I. Den nuvarande fördelningen mellan försvarsgrenarna skulle i stort bibehållas.

Den förändring i krigsorganisationen, som utredningens nedrust- ningsscenarier antas leda till, återverkar på fredsorganisationen genom stegvis minskade anslag till personal, materiel, anläggningar etc. Detta återspeglas bla i anslagsfördelningen till de olika försvarsgrenarna.

I tabell 8.1 illustreras de av utredningen förda resonemangen om fördelningen i scenario I och II av anslagen till det militära försvarets huvudprogram år 2015. Utgångspunkt är referensnivån år 1990.

Tabellen utgår ifrån referensnivån 1990 med en ungefärlig fördelning av anslagen efter sedvanlig procentuell uppdelning på försvarsgre- narna. Därefter anges först resultatet av en likformig 50-procentig nedskärning.

I scenario I beräknas anslagen omfördelas på sådant sätt att marinens och flygvapnets procentuella andel av resurserna reduceras med en femtedel. Detta motsvaras av en ökning med drygt en fjärdedel av arméns andel. Denna omfördelning återspeglar vilka förändringar i krigsorganisationen som scenario I antas leda till. I scenario II kalkyleras med en rätlinjig minskning av anslagen för de olika huvudprogrammen.

Tabell 8.1 Fördelning av det militära försvarets kostnader enligt scenario I och II i nuvarande prisläge (miljarder (mdr) kr och procent) jämfört med referensnivån och en 50-procentig likformig nedskärning.

Referensnivå Scenario I 2015 Scenario II 2015 1990" 2015 mdr % mdr % mdr % mdr % Armén 7,6 38 3,8 38 4,8 48 4,5 38 Marinen 3 ,0 15 1,5 15 1,2 12 1,8 15 Flygvapnet 7,0 35 3,5 35 2,8 28 4,2 35 Ovrigtb 2,4 12 1,2 12 1,2 12 1,5 12 Totalt 20,0 100 10,0 100 10,0 100 12,0 100

" Anslagsposterna för 1990 överensstämmer i stort med beloppen enligt 1984/85 års budget. '” Ovrigt omfattar huvudprogrammen Operativ ledning och Gemensamma myndigheter. På grund av fasta kostnader kan dessa program sannolikt inte reduceras i den omfattning som här gjorts (schablonmässig 50- respektive 40-procentig nedskärning).

Skalförsvar eller djupförsvar?

I ett läge med väsentligt reducerade försvarsresurser kommer ett effektivt utnyttjande av dessa att förutsätta ändrade prioriteringar. Det innebär i varje givet läge ett val eller snarare en avvägning mellan två i princip olikartade försvarsstrukturer. En nedrustning med 40 eller 50 procent aktualiserar därför den grundläggande frågan vilken princip som bör vara vägledande för avvägningen mellan olika slags stridskrafter: skalförsvarsprincipen eller dj upförsvarsprincipen. I det följande redovisas hur dessa två uppfattningar kan påverka utform- ningen av den svenska försvarsstrukturen i de nedrustningsperspek- tiv som utredaren arbetar efter.

Strukturalternativ A. Enligt en uppfattning bör tonvikten läggas på s k skal- eller neutralitetsförsvar som är förhållandevis materielinten- sivt och inriktat på gränsskydd genom en massiv vapeninsats. Dess uppgift är att i första hand hindra invasion samt ingripa mot kränkningar av territoriet. Försvaret får med en så markant materielinriktning ett förhållandevis kraftigt inslag av flyg- och marinförband. Med en sådan struktur blir incidentberedskapen hög.

Strukturalternativ B. Den andra uppfattningen prioriterar ett sk djup- eller existensförsvar. Det har sin tyngdpunkt i de genom värnpliktsystemet uppställda arméförbanden, vilkas främsta funk- tion är att åstadkomma ett bredare och utdraget territoriellt försvar. Ett sådant dj upförsvar är avsevärt mer personalintensivt än alternativ A. Det måste kunna möta anfall vid kust och gräns liksom också genom fördröjande strid försvåra angriparens framträngande över territoriet. Ett relativt stort antal arméförband ingår därför i detta alternativ.

Konsekvenser av nedrustningen för svenskt försvar

En balanserad avvägning mellan strukturalternativen A och B skulle försvåras vid en allmän nedrustning med 40 eller 50 procent oavsett förändringarna i hotbilden. I scenario I skulle försvaret emellertid enligt gjorda antaganden närma sig en struktur enligt alternativ B. Om NATO och Warszawa-pakten, såsom antas i scenario I, mycket kraftigt minskar sin offensivkapacitet skulle avancerade och dyrbara vapensystem för det svenska gränsskyddet troligen inte längre ges samma prioritet som idag.

I verkligheten blir det sannolikt inte fråga om ett definitivt val mellan två renodlade ytterlighetsalternativ. Beroende på hur den omgivande säkerhetspolitiska situationen och existerande hotbilden ter sig i det givna läget, måste försvaret självfallet ges en sådan inriktning och

sammansättning att maximal försvarskraft uppnås med givna finan- siella resurser. Nedrustningen innebär under alla förhållanden stora ingrepp i krigs- och fredsorganisationen både i scenario I och scenario II.

Ingen torde idag med någon närmare precision kunna avgöra hur försvarsmakten bör vara uppbyggd i ett framtidsscenario år 2015 präglat av avspänning och nedrustning. Under nedrustningsperioden kommer också den tekniska utvecklingen att fortsätta vilket påverkar försvarets utformning. I det följande utvecklas närmare några av konsekvenserna av de båda strukturalternativen beträffande minsk- ningen av förband, personal, materiel etc, liksom även ifråga om återverkningarna för den svenska försvarsindustrin.

Scenario I antas leda till en personalminskning på 15 000 — 22 000 personår eller i genomsnitt 600 880 årligen inom fredsorganisatio- nen. Denna beräknas i utgångsläget 1990 omfatta 37 000 man (personår). En krympning och omstrukturering av försvarsorganisa- tionen skulle bli erforderlig. Det skulle bl a innebära att 20 a 30 arméförband och ett antal skolor behövde läggas ned eller slås samman.

På ett eller annat sätt skulle den allmänna värnplikten komma att påverkas. Detta skulle troligen ske genom en kombination av olika åtgärder. En möjlighet är att kraftigare differentiera utbildningstiden för olika värnpliktiga, dvs 5 k kategoriklyvning. Vidare kan man tänka sig en allmän minskning av grundutbildningen. Även en förkortning av tiden i krigsorganisationen kan bli aktuell.

Effekterna på grund- och repetitionsutbildning blir beroende på vilken försvarsstruktur som prioriteras. Utredaren gör antagandet i scenario I att grundutbildningen reduceras successivt från 36 000 värnpliktsår i referensalternativet 1990 till 14 400 respektive 21 600 värnpliktsår i alternativen A (materielintensivt) och B (personalin- tensivt). Repetitionsutbildningen minskas samtidigt från 4000 i referensalternativet till 1 600 respektive 2 400 värnpliktsår år 2015.

Om den genomsnittliga längden på utbildningen skulle förbli oförändrad skulle grundutbildningen därvid minska i omfattning från knappt 50 000 personer till ca 20 000 respektive 35 000 personer. Repetitionsutbildningens omfattning skulle under samma förutsätt- ningar minska från ca 110 000 man till ca 45 000 respektive 77 000 man.

Den allmänna nedrustningssituationen skulle också få effekter på materielsidan. Den pågående utvecklingen mot en minskad använd- ning av dyrbara vapenplattformar (flyg, fartyg, stridsvagnar) kom- mer sannolikt att påskyndas, inte minst vid starkare inriktning på ett

utpräglat djupförsvar. Materielsidan kännetecknas av en ökad satsning på elektronikintensiv utrustning såsom sambands-, stridsled-

nings, radar- och robotsystem samt precisionsstyrda vapen (jfr kap 4).

Sådana system bör från försvarspolitisk synpunkt helst tillverkas i landet. Enligt aktuella planer och officiella uttalanden är det viktigt för den svenska försvarsplaneringen att i landet kunna upprätthålla en fortsatt och utvecklad egen kompetens inom vissa specialområden, bl a följande: El spanings-, lednings- och sambandssystem

precisionsstyrda vapen telekrigföring och motmedel

undervattensteknologi

ammunition.

DUBB

Den minskning av det svenska försvarets resurser med 50 procent under 25 år, som utredningen räknar med enligt scenario I, leder med nödvändighet till att vissa tidigare inhemskt tillverkade vapensystem måste utgå ur organisationen. Med de lägre beställningsvolymer det generellt blir fråga om, kommer också vapensystem som idag tillverkas att bli för dyra att producera i Sverige.

Förändringarna ifråga om materielanskaffningen blir givetvis en följd av vilken inriktning som försvarsmaktens krigsorganisation kommer att ges i framtiden. Vissa materielområden såsom pansarvärnssystem och system för bekämpning av luftmål, exempelvis kryssningsmissi- ler, kräver sannolikt en fortsatt eller ökad satsning även vid en nedrustning.

Andra materielområden däremot, såsom tyngre stridsvagnar, nya avancerade flygplanssystem och ubåtar, kommer knappast att behövas i samma utsträckning vid en framtida internationell nedrust- ning av det slag som här skisserats. En reducering av flygplan och vissa fartygstyper kan emellertid endast på längre sikt slå igenom i försvarsstrukturen med hänsyn till redan gjorda låsningar eller långt framskridna utvecklings- eller anskaffningsplaner. Detta gäller exempelvis flygplanssystemet JAS 39 Gripen.

I fråga om andra vapensystem såsom ubåtar och lätta stridsfordon finns dock för närvarande inga definitiva beslut. Statsmakterna har därför i utredningens scenarier handlingsfrihet att bedöma om sådana vapensystem bör ingå i ett framtida nedskuret försvar. Detta ger samtidigt försvarsindustrin möjlighet att i tid anpassa sin tillverkning efter försvarets minskade behov. En förutsättning är att statsmak- terna och försvarsledningen med ännu längre framförhållning än idag kan ge entydiga besked om de framtida prioriteringarna.

Räkneexempel

De i detta råkneexempel gjorda kvantifieringarna och prioritering- arna är inte baserade på några mer omfattande analyser. De utgör endast grova uppskattningar med hänsyn till den allmänna inrikt- ningen av försvarsstrukturen, som kan antas bli konsekvensen av valet mellan ett mer materielintensivt (alt A) och ett mer personal- intensivt (alt B) framtida försvar. Tabellerna har uppställts som råkneexempel och som en modell för att illustrera utredarens antaganden om ytterst osäkra förhållanden som ligger mer än 30 år framåt i tiden.

Med utgångspunkt från de prioriteringar som återspeglas i råkneex- emplets förändringar i anslagen redovisas i kapitel 9, så vitt möjligt, konkreta effekter i såväl krigs- som fredsorganisationerna (personal, materiel, förband etc).

Tabellen 8.2 visar vilka förändringar som kan antas ske i olika delar av försvaret när anslagen i en framtida nedrustningsituation minskar med 50% (scenario 1) respektive 40% (scenario II) till 10 miljarder respektive 12 miljarder kr per år. I första kolumnen redovisas också som jämförelse den utgångsnivå på 20 miljarder kr som antas föreligga år 1990 (referensnivå).

Resultatet blir beroende av vilken typ av försvarsstruktur som väljs. Det extremt materielintensiva alternativet A leder till att relativt sett större anslag går till anskaffning av materiel och till forskning och utveckling. Alternativ B, som har tonvikten på djupförsvar förutsät- ter dåremot både fler fast anställda och en större omfattning av grund- och repetitionsutbildningen — mätt i värnpliktsår — än alternativ A.

Beräkningarna har gjorts på följande sätt. Vid en genomsnittlig reduktion av försvarsanslagen med 50% (scenario [) antas att

Tabell 8.2 Exempel på försvarsresurser vid nedrustningsscenarierna Ioch Il.

Ref nivå 1990 Scenario I 2015

alt A alt B

Totalt anslag till det militära för-

svaret (miljarder kr) 20 10 10 Arméförband (antal) 45 18 27 Materielanskaffning

(inkl FoU) (miljarder kr) 6,6 3,9 2,7 Personal (personår) 37 000 15 000 ' 22 000 Värnpliktsår — grundutbildning 36 000 14 400 21 600

— rep.utbildning 4 000 1 600 2 400

Scenario II 2015

alt A alt B 12 12 22 31 4,6 3,4 18 500 26 000 18 000 25 200 2 000 2 800

beloppen för materiel (inkl FoU) minskas med 40% i det materiel- intensiva alternativet A, och med 60% i det personalintensiva alternativet B. Detta innebär att försvaret skulle disponera drygt en miljard kronor mer för materielanskaffning vid försvarsstruktur A jämfört med B-alternativet.

På motsvarande sätt har tilldelningen av personal i scenario I antagits minska med 60% i alternativ A och med 40% i alternativ B. Vid en materielintensiv försvarsstruktur reduceras således antalet anställda i försvaret mätt i personår — från 37 000 år 1990 till 15 000 år 2015. Vid en personalintensiv försvarsstruktur skulle den under samma period däremot minska till 22 000 personer. Samma fördelning antas gälla för indragningen av arméförband och minskningen av värnplikti- ga.

Scenario II , som innebär att försvarsbudgeten minskas med 40% från 20 till 12 miljarder kr, medför att något större resurser är disponibla än i scenario I. Effekterna av nedskärningarna blir därmed mindre kännbara. I detta fall kalkyleras med en motsvarande skillnad i fördelningen mellan de två alternativa försvarsstrukturerna. Mate- rielanslagen antas i alternativ A minskas med 30% och i B med 50%. Antalet anställda, arméförband och värnpliktsår antas därvid minskas med 50 % i alternativ A och 30 % i alternativ B.

För att kunna dra några slutsatser om konsekvenserna av olika nedrustningsalternativ för orter med militära förband måste de i tabellen angivna siffrorna detaljeras ytterligare. Därför görs i det följande en precisering av hur anslagens minskningar påverkar personalbehovet inom försvaret.

Utgångspunkten för denna uppställning är de totalsiffror för perso- nalen som angivits vid olika scenarier i tabell 8.2. Fördelningen av angivna 37 000 personår på de fem huvudprogrammen (armén,

Tabell 8.3 Sysselsättningen i det militära försvaret (personår)

Armén Marinen

Flygvapnet Operativ ledning Gemensamma myndigheter

Totalt

Ref nivå 1990 Scenario I 2015 Scenario II 2015 alt A alt B alt A alt B antal % antal % antal % antal % antal %

16 700 45 4 700 31 11 900 54 6 300 34 13 700 53 5 800 15 3 300 22 2 400 11 3 900 21 3 000 12 7 300 20 4 000 27 3 400 15 4 700 25 4 200 16 1 800 5 800 5 1 100 5 900 5 1 300 5 5 400 15 2 200 15 3 200 15 2 700 15 3 800 15

37000 100 15000 100 22000 100 18500 100 26000 100

marinen, etc) ansluter sig i referensnivån 1990 i huvudsak till ÖBs långsiktiga preliminära prognos för 1990.

I tabell 8.2 exemplifieras hur de minskade försvarsanslagen återver- kar på antalet arméförband. Som framgått skulle antalet arméför- band minska från 45 vid referensnivån år 1990 till som lägst 18 enligt scenario I, alternativ A, dvs med 60 procent. Enligt scenario II, alternativ B, skulle antalet arméförband å andra sidan minska med bara ungefär en tredjedel. Denna spännvidd i minskningarna illustrerar vidden av utredarens problem att bedöma hur en nedrustning i omvärlden påverkar den svenska försvarsstrukturen. Utredaren har inte möjlighet att analysera detta, utom vad gäller organisationens huvudsakliga inriktning och i breda termer de vapensystem som ingår. För att få underlag för analysen av en omställning av de svenska försvarsresurserna kommer därför i de följande två kapitlen ytterligare antaganden att göras.

Litteratur

The Arms Race and Arms Control 1983. The shorter Sipri Yearbook. London 1983. Carl Björeman: Säkerhetspolitisk vardag och militärt försvar. Försvar i Nutid, nr 198326. Försvarsmakten i den svenska Säkerhetspolitiken. ÖB Perspektiv- plan del 1. Stockholm 1984. Kompletterande motståndsformer. Betänkande av motståndsutred- ningen (SOU 1984:10). Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (ESK). UD informerar, 1984:1. Relationship between Disarmament and International Security. UN Publication Sales No E.82.IX.4 (Study Series 8).

Rustning eller nedrustning? Sipri 1983.

Nils Sköld: Kontinuitet och förnyelse. Försvar i Nutid, nr 19843. Stockholmskonferensens första session. Utrikesdepartementet. Stockholm 1984. Vår säkerhetspolitik. Betänkande om svensk säkerhets- och försvars- politik av 1978 års försvarskommitté (SOU 1979:42).

9. Exempel på nedskärningar

9.1. Precisering av förutsättningarna

I det föregående kapitlet skisserades några olika scenarier för en internationell nedrustning, som skulle kunna genomföras under gynnsamma förhållanden. I några råkneexempel illustrerades vilka nedskärningar inom det svenska försvaret som olika scenarier skulle möjliggöra. Där framgick att omfattningen av dessa nedskärningar varierar inom ett mycket brett intervall, beroende på vilken inriktning personal- eller materielintensivt — som man i respektive scenario ger det framtida svenska försvaret. Exempelvis skulle antalet heltidsanställda inom försvaret kunna minskas från 37 000 år 1990 till mellan 15 000 och 26 000 år 2015 och antalet arméförband från 45 år 1990 till mellan 18 och 31 år 2015.

I föreliggande kapitel analyseras effekterna på försvaret och försvars- industrin av en nedrustning. I kapitel 10 diskuteras sedan möjligheter till omställning av frigjorda resurser inom försvaret och försvars- industrin samt problem i samband med en sådan omställning. Det är därvid befogat att i dessa två kapitel koncentrera uppmärksamheten på ett nedrustningsscenario. Därigenom kommer inte framställning- en att tyngas av alltför långtgående resonemang om försvarets framtida struktur och detaljutformning. Sådana överväganden har de parlamentariska försvarsutredningarna, tex den nyligen tillsatta 1984 års försvarskommitté, att ta ställning till under sina fleråriga arbeten. Föreliggande utredning har, inom ramen för den tid som stått till dess förfogande och mot bakgrund av sitt mandat, varken haft möjligheter eller anledning att i alltför stor utsträckning uppehålla sig vid detaljerna kring försvarets organisation i en tänkt framtid. Dessa frågor beaktas bara i den mån de har betydelse för bedömningen av de omställningsproblem, som kan bli aktuella vid en nedrustning.

I syfte att renodla den frågeställning som står i centrum i detta kapitel antas därför i det följande, att det svenska försvaret skulle halveras under tj ugofemårsperioden 1990 -— 2015 . I enlighet med resonemang-

en i kapitel 8 innebär detta att utredaren i den fortsatta analysen utgår från scenario I, dvs en 50-procentig nedskärning av militärblockens konventionella styrkor i Europa, varvid de utpräglat offensiva förbanden skärs ner i avsevärt större omfattning. Beträffande avvägningen mellan de två olika svenska försvarsstrukturerna — personal- respektive materielintensiv — antas en balanserad avväg- ning mellan de ytterlighetsvärden som anges i räkneexemplet i kapitel 8.

Den antagna halveringen av försvaret sker inte i enlighet med ”osthyvelprincipen”, där alla försvarets delar reduceras lika mycket. Scenario I antas leda till en förskjutning av avvägningen mellan vapengrenarna till förmån för armén och på bekostnad av marinen och flygvapnet i lika stora delar. Denna förskjutning som preciseras i nästa avsnitt antas bli följden av den förändring i hotbilden som scenario I skulle innebära.

9.2. Nedskärningarnas omfattning — en översikt

Resonemanget i det närmast föregående avsnittet illustreras i tabellerna 9.1 — 9.3. Det antas därvid att det militära försvarets budget uttryckt i nuvarande prisläge -— halveras från 20 till 10 miljarder kr under tiden 1990— 2015. Detta sker genom en minskning med 2 miljarder kr per år för varje påbörjad femårsperiod.

Fördelningen av budgetmedlen över de tre vapengrenarna antas ändras så att arméns andel stiger från 38 till 48 procent, medan marinens sjunker från 15 till 12 och flygvapnets från 35 till 28 procent. Till skillnad från i räkneexemplet i kapitel 8 antas här, att den totala fördelningen av budgetmedlen mellan personal och materiel skulle förbli oförändrad under nedrustningsperioden. Det innebär att ställning inte tas i detta kapitel till de två principiellt olikartade försvarsstrukturer, som diskuterades i kapitel 8.

Tabell 9.1 Antaganden om det militära försvarets budgetanslag år 1990 respektive år 2015.

Budgetanslag Nedskärning miljarder kr

1990 2015 miljarder kr % Armén 7,6 4,8 2,8 37 Marinen 3 ,0 1,2 1,8 60 Flygvapnet 7,0 2,8 4,2 60 Operativ ledning 0,8 0,4 0,4 50 ;, Gemensamma myndigheter 1,6 0,8 0,8 50

Totalt 20,0 10,0 10,0 50

Tabell 9.2 Antaganden om fredsorganisationens omfattning år 1990 respektive år 2015 .

Förband Armén Marinen Flygvapnet

Totalt

Utbildningsanstalter Armén

Marinen Flygvapnet Gemensamma

Totalt

Övriga gemensamma myndigheter

Antal enheter

1990

45 8 9

62

MW

37

15

2015

24 3 4

31

NN

19

Nedskärning

antal % 21 45 5 63 5 57 31 50 9 45 5 63 3 57 1 33 18 50 7 47

Förskjutningen av budgetmedlens fördelning till förmån för armén, samtidigt som fördelningen mellan materiel och personal i stort antas oförändrad, innebär att arméns andel av materielanslaget skulle öka från 25 till 30 procent och dess andel av den anställda personalen minska från 45 till 35 procent. (Dessa andelar anges inte i tabellen).

Tabell 9.3 Antaganden om sysselsättningen inom försvaret, värnpliktens omfattning samt antal sysselsatta inom försvarsindustrin år 1990 respektive år 2015.

Personal i försvaret (personår) Armén Marinen

Flygvapnet Operativ ledning

Gemensamma myndigheter

Totalt Värnpliktiga (vpl-år) Grundutbildning Repetitionsutbildning

Totalt

Anställda i försvars- industrin (personår)

1990

16 600 5 800 7 300 1 800 5 500

37000

36000 4000

40000

20000

2015

10 100 2 300 2 900

900 2 300

18 500

18000 2000

20000

6000

Nedskärning antal % 6 500 39 3 500 60 4 400 60 900 50 2 200 40 18 500 50 18 000 50 2 000 50 20 000 50 14 000 70

I tabellerna anges inte det totala materielanslaget. Ett närmare resonemang om förändringarna i anslagen för materielanskaffning och FoU förs på sid 242 och framåt. Där görs också de beräkningar som ligger till grund för antagandet, att sysselsättningen inom försvarsindustrin skulle minska som en följd av nedrustningen från 20 000 till 6 000 anställda.

9.3. Personalminskningar

Vid beräkningen av de personalminskningar som antas följa på den tänkta nedrustningen, skiljs på olika typer av personal: D militär personal, D civil personal vid förband, utbildningsanstalter och andra myndig- heter inom de tre vapengrenarna, Cl personal vid det militära försvarets gemensamma myndigheter.

Personalminskningar vid övriga myndigheter inom totalförsvaret tas upp i avsnittet om civila personalminskningar.

Militär personal

Utgångspunkten är att den tänkta nedrustningen antas medföra en halvering av krigsorganisationen under tjugofemårsperioden 1990 — 2015.

Den militära personalen kommer enligt överbefälhavarens planering att år 1990 uppgå till ca 17 500 heltidsanställda. Omfattningen av deltidsarbete är låg bland den militära personalen, varför detta kan antas motsvara antalet anställda personer. En halvering av den militära personalen mellan 1990 och 2015 innebär en genomsnittlig årlig minskning med 350 anställda. Den från omställningssynpunkt intressanta frågan är emellertid inte denna nettominskning i sig, utan i vilken utsträckning det krävs att personal sägs upp för att denna nettominskning skall kunna uppnås.

Det finns olika orsaker till att personal slutar sin anställning före uppnådd pensionsålder, s k förtidsavgång. Den främsta orsaken torde vara att den anställde på eget initiativ säger upp sig för att byta arbete. Inför hotet om nedskärningari organisationen är det naturligt att sådana förtidsavgångar ökar. Gränsen mellan frivilliga och ofrivilliga förtidsavgångar suddas då ut och på en krympande arbetsmarknad utvecklas nya former av förtidsavgångar, t ex att den anställde ekonomiskt kompenseras vid en uppsägning.

Antalet uppsägningar, som nödvändiggörs av den planerade netto- minskningen, kan således endast uppskattas med utgångspunkt från

det antal förtidsavgångar som kan komma att ske. Dessa kan beräknas med utgångspunkt från El antalet pensioneringar D den planerade nyrekryteringen D den planerade nettominskningen.

I överbefälhavarens programplan för perioden 1984 — 89 framgår att man planerar att minska den militära personalen med i genomsnitt 150 anställda per år. Nyrekryteringen av yrkesofficerare planeras uppgå till i genomsnitt 560 anställda per år. Samtidigt förväntas antalet pensioneringar uppgå till omkring 300 per år. För att uppnå den planerade nettominskningen på 150 personer per år måste därför antalet förtidsavgångar i genomsnitt uppgå till 410 (=560 — 300+150) anställda per år.

Tabell 9.4 Beräkning av genomsnittligt antal förtidsavgångar per år av militär personal 1984—1989 Antal Procent av antal anställda Nyrekrytering 560 3,1 Pensioneringar 300 1,7 Planerad nettominskning 150 0,8 Förtidsavgångar 410 2,2

Angående försvarets personalplanering uttalar överbefälhavaren i sin senaste perspektivplan från juni 1984 bl a följande:

"För att komma tillrätta med obalanserna i personalstrukturen måste rekryteringen inriktas mot långsiktiga mål, samtidigt som avgångar bland den äldre personalen måste stimuleras.

Åtgärder som bör prövas är bl a El möjligheter att sänka pensionsåldern för yrkesofficerare, D frivilliga avgångar i kombination med årlig ersättning för äldre militär personal, D omskolning och därefter. omplacering till andra befattningar inom totalförsvaret samt D införande av en särskild övergångsstat för yrkesofficerare.” *

Det är sannolikt, att de planerade minskningarna under perioden 1984—89 kan genomföras utan att personal sägs upp annat än i undantagsfall. De planerade minskningarna är endast något större än de som tidigare skett under 1970- och 1980-talet och som då kunde genomföras utan att någon militär personal friställdes.

Den i nedrustningsscenariet antagna årliga nettominskningen av militär personal för perioden 1990 — 2015 uppgår till 350 anställda.

Antalet pensioneringar antas i stort förbli oförändrat, dvs 300 per år. Nyrekryteringen antas successivt begränsas från 560 år 1990 för att mot periodens slut är 2015 uppgå till hälften, dvs 280 per år. Det skulle innebära att nyrekryteringen under den tänkta nedrustnings- perioden i genomsnitt skulle uppgå till 420 anställda. Antalet nödvändiga förtidsavgångar skulle med dessa antaganden då bli 470 (=420 300+350) per år.

Tabell 9.5 Beräkning av genomsnittligt antal förtidsavgångar per år av militär personal vid en nedrustning med 50% under 1990 2015.

Antal Procent av antal anställda

Nyrekrytering 420 3 ,2 Pensioneringar 300 2,3 Planerad nettominskning 350 2,7 Förtidsavgångar 470 3 ,6 &

I jämförelse med perioden 1984 — 89 skulle således, enligt gjorda antaganden, antalet nödvändiga årliga förtidsavgångar öka från 410 till 470, dvs inte alls i proportion till ökningen i planerad netto- minskning från 150 till 350.

Denna skillnad förklaras av att nyrekryteringen antas minska i takt med den tänkta nedrustningen. Detta antagande är i och för sig godtyckligt, eftersom behovet av nyrekrytering av militär personal till stor del bestäms av andra faktorer än krigsorganisationens behov. Exempelvis kräver värnpliktsutbildningen tillgång till fast anställd militär personal. Men i enlighet med antagandet att även värnplikts- utbildningen skulle halveras i samband med den tänkta nedrustning- en, synes det rimligt att anta en motsvarande minskning i behoven av nyrekrytering av fast anställd militär personal.

Jämförelsen av antalet nödvändiga förtidsavgångar döljer emellertid ett par viktiga skillnader mellan minskningarna under programpla— neperioden 1984 — 89 och minskningen under den tjugofemårs- period, då den antagna nedrustningen tänks ske.

För det första minskar möjligheterna till omplaceringar av persona- len, därför att den tänkta nedrustningen antas medföra en halvering av försvaret. Under perioden 1984 — 89 planeras dock inte försvarets organisation att minskas i en omfattning som motsvarar de planerade personalminskningarna. Dessa kan därför spridas ut över flera förband och myndigheter på flera orter i landet. Detta ökar möjligheterna att i varje enskilt fall finna möjligheter till omplace- ring. Vid den tänkta nedrustningen skulle personalminskningarna

vara direkt kopplade till nedläggningar av hela förband eller motsvarande. Minskningarna skulle komma stötvis och därigenom göra de militära personalplanerarnas uppgift svårare.

För det andra blir det under en så lång period som tjugofem år svårare att åstadkomma de planerade nettominskningarna enbart genom att minska nyrekryteringen. Nyrekryteringens omfattning bestäms bl a med utgångspunkt från en önskvärd åldersstruktur hos personalen. En minskning av nyrekryteringen leder till en ”förgubbning” av personalen. För en kortare period, som planeringsperioden 1984—89, kan nyrekryteringen minska utan att åldersstrukturen avviker alltför mycket från den önskvärda. Över en så lång period som 25 år är detta emellertid svårare.

Å andra sidan skulle det under en period av nedrustning och allmän avspänning vara möjligt att acceptera en högre genomsnittsålder hos personalen, än vad som är möjligt i dagens situation. Vid en nedrustning kan det dessutom antas bli svårare att rekrytera ny personal. Man kunde acceptera en viss ”förgubbning” av personalen under en övergångstid, under vilken de nödvändiga nettominskning- arna kunde uppnås, utan att antalet förtidsavgångar behövde ökas genom uppsägningar av personal.

Sammantaget skulle de antagna personalminskningarna inte behöva leda till omfattande uppsägningar av militär personal. Vid en nedrustning skulle problemet för den militära personalplaneringen mycket väl kunna bli det omvända, dvs att i önskvärd omfattning behålla och rekrytera personal.

Civil personal

Det finns i princip tre kategorier av civil personal inom försvaret: EJ personal knuten till förband, staber och utbildningsanstalter, Cl personal som tjänstgör vid försvarets gemensamma myndigheter och D anställda inom civilförsvar, ekonomiskt försvar och övrigt total- försvar.

I enlighet med de redovisade antagandena — där diskussionen av naturliga skäl endast kretsar kring det militära försvaret antas att de båda första personalkategorierna skulle halveras över tjugofemårs- perioden 1990 — 2015. Hur en sådan minskning skulle fördelas på olika myndigheter kan utredaren inte ta ställning till, men sannolikt skulle flera myndighetsfunktioner behöva samordnas i större omfatt- ning än vad som nu är fallet. Vissa funktioner skulle emellertid inte kunna minskas i direkt proportion till den tänkta nedrustningen, till exempel den grundforskning som FOA bedriver.

Vid en halvering av försvaret kan man i ökad utsträckning komma att anlita utomstående konsulter för vissa tjänster, som nu utförs av fast anställd personal. Sådana konsulttjänster anlitas idag bl a av fortifikationsförvaltningen för byggnadsverksamheten inom försvar- et. I de fall det vid en nedrustning vore ekonomiskt lönsamt, att i större utsträckning anlita utomstående konsulter, skulle det leda till personalminskningar utöver vad som skulle bli följden av en generell halvering av alla funktioner.

Antagandet om en halvering av den civila personalen är således mer schablonmässigt än det som gjordes beträffande den militära personalen. Utredaren har inte haft möjlighet att sätta sig in i alla de detaljer, som skulle krävas för att en noggrannare uppskattning av fördelningen av personalminskningarna på enskilda myndigheter och funktioner. Tyngdpunkten i utredningen ligger — än en gång — på att diskutera konsekvenserna av en nedrustning för samhället utanför försvaret snarare än på att i detalj överväga konsekvenserna för försvarets organisation.

Ovanstående resonemang gäller även den tredje personalkategorin som nämndes i inledningen till detta avsnitt, dvs de anställda vid civilförsvaret, ekonomiska försvaret och det övriga försvaret. Det enda som för dessa verksamheter kan slås fast, när det gäller konsekvenserna av den tänkta nedrustningen, är att nedskärningarna där inte skulle bli lika stora som i det militära försvaret. De funktioner som berörs står inte i direkt proportion till det militära försvaret utan är av annat slag. Civilförsvarets omfattning är t ex inte direkt knuten till det militära försvarets och detsamma gäller de flesta andra funktionerna inom dessa delar av totalförsvaret.

Alla försvarsåtgärder kan förutses minska i betydelse under en period av allmän nedrustning och avspänning. Utredaren har emellertid inte underlag för att bedöma i vilken utsträckning avkall skulle kunna göras på behoven av de åtgärder som vidtas inom ramen för dessa delar av totalförsvaret. De minskningar inom civilförsvaret, det ekonomiska försvaret eller det övriga totalförsvaret som skulle kunna bli följden av en nedrustning, är sannolikt små.

Minskningarna av försvarets civila personal antas således främst beröra de inledningsvis två förstnämnda personalkategorierna, dvs den civila personalen vid förband och utbildningsanstalter respektive vid gemensamma militära myndigheter. Det antas att minskningarna skulle motsvara nedskärningarna inom det militära försvaret i sin helhet, dvs 50 procent över tjugofemårsperioden 1990 2015.

Antalet civilanställda kommer enligt ÖBs planer att år 1990 vara 19800 heltidsanställda (=personår), vilket motsvarar ca 23 000

anställda personer. För att uppnå detta skall antalet personår under perioden 1983/84 1988/89 minskas med totalt ca 3 000 eller med 600 heltidsanställda per år. Detta kan uppskattas beröra ca 900 personer per år. Denna nettominskning är mer omfattande än den som skulle bli följden av den tänkta nedrustningen. Denna skulle innebära en genomsnittlig årlig nettominskning mellan år 1990 och 2015 med ca 400 heltidsanställda eller totalt ca 600 personer.

Även med fortsatta rationaliseringar och därmed sammanhängande personalminskningar, skulle konsekvenserna för den civila persona- len av den tänkta nedrustningen således bli lindrigare än konsekven- serna av de besparingar, som planeras för återstoden av 1980-talet. De senare förutses inte kunna åstadkommas utan vissa friställning- ar.

Antalet pensioneringar under perioden 1984 — 89 beräknas uppgå till knappt 200 per år, vilket medför att antalet nödvändiga förtidsav- gångar under resten av 1980-talet är ca 700 per år räknat i antal anställda personer. Även vid oförändrat antal årliga pensioneringar och oförändrad årlig nyrekrytering (som ej planeras på samma noggranna sätt som för militär personal) skulle den tänkta nedrust- ningen under åren 1990 — 2015 medföra en minskning av antalet förtidsavgångar från 700 till 400 per år jämfört med 1984 89.

Orsakerna till detta förhållande är, att nedrustningen leder till nedskärningar av krigsorganisationen och sålunda medför en reduk- tion även av den militära personalen. De fredsorganisationsföränd- ringar, som ÖB planerar för återstoden av 1980-talet, sker däremot inom ramen för en i stort sett bibehållen krigsorganisation. De besparingar som görs drabbar då i första hand den civila personalen.

9.4. Förbandsnedläggningar

Aktuella nedskärningar inom försvaret

Under senare år — framför allt sedan 1970-talets början — har ett antal nedskärningar och rationaliseringar ägt rum inom försvarets freds- organisation. För att underlätta förståelsen av vilken omfattning de nedskärningar skulle få, som antas följa av den tänkta nedrustningen, diskuteras inledningsvis genomförda, pågående och planerade ned- skärningar inom försvaret.

Med nedskärning förstås här i första hand nedläggning av förband, utbildningsanstalt eller myndighet. Nedskärningar kan även ta sig uttryck i samordnande åtgärder såsom flyttning eller samlokalisering

av hela eller delar av förband, skolor och myndigheter. De nedläggningar av förband som skett, har ofta varit kopplade till flyttning av något annat förband eller någon annan enhet inom försvarets organisation. Nedskärningarna har i vissa fall hängt samman med motsvarande förändringar i krigsorganisationen, men oftast har så inte varit fallet, utan nedskärningen har endast rört fredsorganisationen.

Syftet med 1980-talets nedskärningar är främst att effektivisera fredsorganisationen inom ramen för en i stort sett oförändrad krigsorganisation. Det är följaktligen fråga om åtgärder, som försvaret vidtar för att spara pengar på ett håll för att kunna använda dem för något annat ändamål.

Krigsorganisationen har visserligen också genomgått vissa föränd- ringar, men dessa har varit av mindre omfattning. Som tidigare har framhållits, är detta en viktig skillnad jämfört med de nedskärningar som skulle bli följden av den nedrustning, som utredaren skisse- rar.

Behovet av en effektivare organisation beror främst på krympande ekonomiska ramar samt kraftiga kostnadsökningar för både personal och materiel, som förklaras av den allmänt snabba löneutvecklingen under 1970-talet samt utvecklingen inom vapenteknologin. Den senare har medfört ett ökat behov av forsknings- och utvecklingsar- bete för så gott som all materiel, vilket lett till fördyringar.

De genomförda och planerade nedskärningarna har således drivits fram av en mängd olika faktorer, där det övergripande målet har varit att bibehålla krigsorganisationens kapacitet på en någorlunda oförändrad nivå. Detta har skett genom att i tider av oförändrat eller to m minskat ekonomiskt utrymme spara i fredsorganisationen.

Flera flyttningar och sammanslagningar av förband har skett eller planeras ske under de närmaste åren. Sålunda berörs exempelvis Skövde och Karlsborg av ett antal sådana omdisponeringar inom armén, som syftar till att åstadkomma besparingar utan att de negativa konsekvenserna för de inblandade orterna blir alltför svåra. Särskild hänsyn tas därvid till t ex Karlsborg, eftersom detär Sveriges mest försvarsberoende kommun.

Flyttningar och sammanslagningar har genomförts respektive beslutats även för flera arméförband i Skåne. De berörda orterna är Hässleholm, Ystad och Malmö. På Gotland har vidare de tre där lokaliserade arméförbanden samordnats. Under senare år har också arméförband lagts ned i Sundsvall och Enköping.

Flygförband har lagts ned i Säve utanför Göteborg, Kalmar, Nyköping och Västerås och inom marinen har flyttningar och samordningar genomförts i Stockholmsområdet, Karlskrona och Göteborg.

Riksdagsbeslut om nedläggning under resten av 1980-talet har fattats beträffande förband i Linköping, Jönköping, Skövde, Karlsborg och Stockholmsområdet (Tullinge). Ytterligare samordningsåtgärder skall dessutom vidtas i Karlskrona och Göteborg.

Förutom det direkta bortfallet av sysselsättning vid de förband som läggs ned eller flyttas, räknar man med ett indirekt sysselsättnings- bortfall. Med detta avses sådana arbetstillfällen, som beror på förbandets efterfrågan på varor och tjänster på orten, samt de anställdas efterfrågan på varor, service och andra tjänster på orten. Den totala sysselsättningseffekten brukar därför beräknas med hjälp av en s k sysselsättningsmultiplikator, som ligger inom ett intervall av 1,3 1,8 ggr den direkta sysselsättningsförändringen. I studier av förbandsnedläggningar i Sundsvall och Jönköping har använts en multiplikator på 1,6.2 Den totala sysselsättningseffekten skulle således för exempelvis Sundsvall uppgå till 1,6 ggr den direkta sysselsättningsminskningen på 250 arbetstillfällen, dvs 400.

När det gäller att bedöma de samlade konsekvenserna för den ort, som drabbas av en förbandsnedläggning eller motsvarande, måste emellertid hänsyn tas till flera olika faktorer. I kapitel 10 lämnas en översiktlig redogörelse för dessa.

Tabell 9.6 Beräknat direkt sysselsättningsbortfall för orter som berörs av pågående och planerade förändringar i fredsorganisationen.

Antal

Göteborgsområdet 690 Stockholmsområdet 600 Linköping 425 Jönköping 420 Västerås 330 Nyköping 310 Kalmar 270 Malmö 250 Sundsvall 250 Karlskrona 225 Uppsala 220 Skövde 160

Källor: ÖB programplaner för olika är samt Försvarsstabens rapport 1981-06-23 ”Analys av genomförda fredsorganisationsförändringar perioden 1965—1980", AnFRO.

Omfattningen av de antagna nedskärningarna

Det finns i Sverige ca 100 militära förband, staber och skolor. Dessa är lokaliserade till ett femtiotal orter i landet (se figur 3.7). Enligt de antaganden, som görs om effekterna av den tänkta nedrustningen, skulle antalet förband och skolor minskas med hälften under perioden 1990 2015. Nedskärningarna har därvid antagits stå i direkt proportion till den tänkta nedrustningens totala omfattning. I likhet med antagandet om en halvering av den militära personalen, vilar detta antagande på förutsättningen att även den militära värnpliktsutbildningen skulle halveras. Det är endast om dessa två förutsättningar tillsammans är uppfyllda, som det är rimligt att anta att antalet förband och skolor skulle halveras.

Över t jugofemårsperioden skulle, för varje femårig planeringsperiod inom försvaret, åtta till tio förband och skolor läggas ned, dvs i genomsnitt 1 a 2 per år. I jämförelse med de nu aktuella nedskärningarna är detta nästan en fördubbling. Under perioden 1984 — 1989 planeras, som nämnts i föregående avsnitt, nedläggning av fem förband. Dessa aktuella nedskärningar kan dessutom sträckas ut i tiden på ett successivt sätt, som inte vore möjligt i samband med den tänkta nedrustningen.

En detaljerad förteckning över vilka förband, som skulle kunna bli föremål för nedläggning, kan utredaren inte upprätta. Det kräver långtgående analyser av de olika förbandens betydelse inom freds- respektive krigsorganisationen. Allmänt antas emellertid att så gott som alla orter, där förband eller andra militära inrättningar idag finns lokaliserade, skulle påverkas av en nedrustning av det slag som här diskuteras.

Antalet nedskärningar kan emellertid antas bli relativt fler i landets södra och mellersta delar än i Norrland, till följd av den antagna förändringen i hotbilden. Detta förhållande kan illustreras med utgångspunkt från den nuvarande fördelningen av de sexton infan- teriförband, som finns inom armén. Fem av dessa är lokaliserade till de nordligare delarna av landet, fem till mellansverige samt sex till sydsverige. Vid en nedrustning av det slag som här antas skulle sju eller åtta infanteriförband sannolikt behöva läggas ner. Reducering- arna skulle kunna fördelas så att man lade ner D tre eller fyra av de sex förbanden i Halmstad, Borås, Uddevalla, Växjö, Eksjö och Linköping, El två eller tre av förbanden i Karlstad, Örebro, Falun, Stockholm och Gävle samt El ett eller två av förbanden i Östersund, Sollefteå, Umeå, Boden och Kiruna.

A— A

. Kamin

Boden

Uddevalla. y .

?oros .Eksp

Halmstad VOX|O ' . .. ,

Figur 9.1 Infanteriför- bandens lokalisering.

Av de nämnda förbanden föreslog ett arbetsutskott inom 1978 års försvarskommitté — den s k dödspatrullen det i Örebro för nedläggning. Men riksdagens beslut avvek i det fallet liksom i andra fall från ”dödspatrullens”.3

På samma sätt som för infanteriförbanden skulle utredaren kunna gå igenom förband inom andra vapenslag och ange vilka, som skulle kunna bli föremål för nedläggning vid den nedrustning som här antas. Nedläggning av ett förband är emellertid, som angetts i föregående delavsnitt, ofta förknippat med sammanslagningar, flyttningar och samordningar av annat slag. Detta gör konsekvenserna för de berörda orterna svåröverskådliga, så länge en mer ingående prövning inte görs.

9.5. Sysselsättningen i försvarsindustrin

Nedrustning och industribeställningar

I det scenario som ligger till grund för beräkningarna i detta kapitel, antas de svenska försvarsutgifterna minska med 50 procent under perioden 1990 — 2015. Anslagen för FoU-beställningar och materiel- anskaffning beräknas därvid minska i motsvarande grad. En sådan halvering av försvarets industribeställningar skulle få betydande konsekvenser för den svenska försvarsindustrin.

Vid successivt minskande anslag torde försvarets anskaffning av ny materiel komma att ske med allt längre mellanrum. Planerade projekt kommer inte att kunna förverkligas i den utsträckning, som är möjlig vid en Över tiden konstant eller stigande anslagsnivå. För industrin kommer då svackorna mellan olika projekt att öka. Det blir därvid allt svårare för företagen att upprätthålla framför allt utvecklingskapaciteten på försvarsmaterielområdet.

När nyanskaffningar sker kommer beställningsvolymerna, beroende på att försvarets organisation krymper, att bli betydligt lägre än vad som för närvarande är fallet. I industrin blir då styckkostnaderna högre, särskilt för sådan materiel där utvecklingen är en tung del. I flera fall kommer industrin att passera den s k omslagspunkten, där kostnaderna är så höga att man inte längre kan konkurrera med utländska alternativ.

Nedrustningen i omvärlden antas dessutom leda till en överskotts- kapacitet i världens försvarsindustrier. Flera svenska företag kom- mer därvid välja att upphöra med militär produktion. De svenska tillverkare som i detta hårdnande konkurrensläge ändå kommer att få beställningar från försvaret, får vid de lägre beställningsvolymerna ökade svårigheter att upprätthålla produktionskapaciteten under svackorna mellan projekten.

I det förändrade planeringsläge som försvaret kommer att ställas inför vid en nedrustning, kan det antas att nyanskaffningar i ökad utsträckning får stå tillbaka för livstidsförlängningar av redan existerande materiel. Renovering och modifiering (REMO) antas således få en ökad betydelse. Istället för utveckling av helt nya vapensystem kommer försvaret att lägga beställningar på tex nya motorer, ny elektronisk utrustning och ny ammunition till de vapensystem man vid nedrustningens början förfogar över. Detta leder bl a till att andelen produktion inom försvarsindustrin ökar på bekostnad av andelen utveckling.

Den förändrade hotbild, som nedrustningen i omvärlden antas medföra för svensk del, sätter sina spår i försvarets struktur och därmed också i materielbeställningarna. Det scenario I, som ligger till grund för analysen i detta kapitel och som skisserades närmare i kapitel 8, innebär att NATO och Warszawapakten reducerar sina utpräglat offensiva förband i högre grad än sina mer defensiva, dvs mer än 50 procent. Hotbilden kommer därvid att förändras, genom att omvärldens resurser för angrepp mot landets södra och mellersta delar genom luftlandsättning och överskeppning av man och materiel kraftigt reduceras. De bägge pakternas förmåga att genomföra ett angrepp över landgränserna i norr kommer också att minska, men inte i motsvarande grad.

Denna förskjutning av hotbilden innebär för det svenska försvaret, att framför allt de förband som har till uppgift att i ett krig avvärja invasion genom luften och över sjön minskar i betydelse. Behovet av materiel till dessa typer av förband reduceras starkt. Den materiel som ingår i tex de förband, som har till uppgift att motverka ett angrepp i norr, berörs emellertid inte lika mycket. Detsamma gäller sådan materiel som används för den s k incidentberedskapen, som under alla omständigheter är nödvändig att upprätthålla för ett alliansfritt land som Sverige.

Så gott som alla typer av materiel i försvaret kommer visserligen att reduceras till lägre volymer, men den förändrade hotbilden antas således innebära, att vissa typer av materiel reduceras kraftigare och på sikt kanske to m utgår ur organisationen. Detta antas bli aktuellt i första hand inom flygvapnet och marinen.

Utredaren saknar resurser för att i detalj bedöma vilka effekterna skulle bli på det svenska försvarets planering och organisation av den nedrustning som skisseras. Några uppenbara konsekvenser av den hotbildsförändring som diskuterats ovan kan emellertid noteras:

D F ör flygvapnets del torde nerdragningen i första hand ta sig uttryck i en kraftig minskning av antalet flygplan. Någon anskaffning av J AS-flygplan utöver de 140 flygplan som nu planerats fram till år 2000, antas mot bakgrund av nedrustningsscenariet inte bli aktuell. En eventuell anskaffning av nya stridsflygplan efter JAS 39 Gripen, torde inte komma att ske förrän efter år 2015. Under alla omständigheter antas det då inte bli aktuellt med ny inhemsk utveckling.

För marinens del torde nerdragningen inte kunna klaras utan betydande inskränkningar i beställningarna av nya fartyg. Det kan

tex antas, att några nya order hos de svenska varven av ytattackfartyg och ubåtar inte blir aktuella efter år 2000.

D För arméns del är effekterna av en nedrustning av det slag som här diskuteras svårare att härleda. Bland de större projekt, som planeras i framtiden, är en ny tung stridsvagn. Eftersom denna framför allt skulle tillföras förbanden i södra och mellersta Sverige, kan det antas att någon sådan beställning i händelse av en nedrustning av det slag som här diskuteras, inte kommer att förverkligas.

Ett vapensystem har ofta flera uppgifter att fylla. T ex har marinens ytattackfartyg inte bara uppgifter vid en kustinvasion, utan spelar också en roll i den s k incidentberedskapen, som även i händelse av nedrustning måste hållas på en fortsatt hög nivå. De vapensystem, som i händelse av nedrustning kommer att försvinna ur organisatio- nen, kan således ha uppgifter som måste övertas av andra förband och andra — kanske helt nya typer av — vapensystem. Man kan därför utgå från, att det vid successivt minskande försvarsanslag kommer att ske betydande förskjutningar och omprioriteringar inom vapengre- narna och även mellan dem, beroende på att uppgifter fördelas om inom försvaret.

Som nämnts ovan, kommer en nedrustningi omvärlden att leda till en överskottskapacitet inom världens försvarsindustrier. Resultatet blir en ”köparens marknad” med hårdare konkurrens mellan producen- terna. Detta antas inte bara leda till en ökad svensk import, utan också till en minskad svensk export av försvarsmateriel. Den exportinriktade delen av försvarsindustrin påverkas därför — vid en nedrustning inte bara i samma utsträckning som den inhemskt orienterade försvarsindustrin, utan kan också antas förlora mark- nadsandelar på exportmarknaden på grund av den hårdnande konkurrensen. Man kan inte heller utesluta, att flera konkurrentlän- der kommer att lätta på sina restriktioner vad gäller vapenexport och kanske t o m aktivt underlätta företagens exportansträngningar. I vissa länder sker detta redan i dagsläget. Om Sverige vid en nedrustning bibehåller sin relativt restriktiva exportlagstiftning, kommer detta ytterligare att minska den svenska försvarsindustrins exportmöjligheter.

Sammantaget antas således den skisserade nedrustningen få följande allmänna effekter på det svenska försvarets industribeställningar och på svensk försvarsindustri: D Nyanskaffningar av materiel kommer att ske med längre mellan- rum, vilket bl a leder till ökade problem i industrin att upprätthålla utvecklingskapaciteten;

beställningsvolymerna kommer generellt att bli lägre, vilket bl a leder till att flera industrier kommer att upphöra med försvars- materielproduktion och övriga att få ökade problem att upprätt- hålla produktionskapaciteten; renovering och modifiering (REMO) kommer att öka i betydelse i förhållande till nyanskaffning av materiel, vilket bl a leder till en betydligt lägre efterfrågan på utvecklingsresurser inom indu- strin; vissa vapensystem kommer att reduceras mer än andra på grund av den förändrade hotbilden och vissa kommer helt att utgå ur organisationen; försvaret kommer till stor del att lösa sina uppgifter på ett annat sätt i en krympande organisation, vilket bl a leder till överföringar av uppgifter från en typ av materiel till en annan; exporten kommer att minska i större utsträckning än de inhemska beställningarna.

Sysselsättningseffekter

I utgångsläget år 1990 antas sysselsättningen i den svenska försvars- industrin uppgå till i runda tal 20 000 anställda, räknat i personår. Exportandelen antas vara densamma år 1990 som idag, dvs ca en fjärdedel mätti antalet sysselsatta. Av de anställda i försvarsindustrin år 1990 antas därför 15 000 arbeta med utveckling och produktion för det svenska försvaret och 5 000 för exportmarknaden.

Beställningarna från det svenska försvaret av FoU och materiel beräknas minska med 50 procent under perioden 1990 — 2015. Samtidigt antas importandelen såväl den direkta som den indirekta öka som en följd av bla ökad konkurrens från omvärlden. Dessutom antas en viss effektivisering ske av produktionen inom försvarsindustrin under tjugofemårsperioden genom bl a införandet av ny teknik. Sammantaget beräknas därför sysselsättningen inom försvarsindustrin med FoU och materiel för det svenska försvaret minska från 15 000 anställda år 1990 till 5 000 anställda år 2015, dvs en minskning med två tredjedelar.

Försvarsindustrins export antas minska med 75 procent under perioden 1990 2015, vilket bl a är ett uttryck för att konkurrensen ökar bland världens försvarsindustrier som en följd av nedrustning- en. Om Sverige bibehåller sin relativt restriktiva exportlagstiftning, antas detta leda till att försvarsindustrins export minskar i högre grad än konkurrentländernas. Ökningen av den indirekta importandelen, dvs av insatsvaror i produktionen, kommer också att påverka sysselsättningen för export. Den antagna effektiviseringen inom försvarsindustrin, genom bl a införandet av ny teknik, kommer också

att få effekter vad gäller utveckling och produktion för export. Sammantaget antas därför, att sysselsättningen inom försvarsindu- strin med FoU och materiel för exportmarknaden minskar från 5 000 anställda år 1990 till 1 000 anställda år 2015.

Den totala sysselsättningen inom försvarsindustrin antas således minska med 14 000 anställda från 20 000 år 1990 till 6 000 anställda är 2015, som en följd av den antagna nedrustningen.

Nästan tre fjärdedelar av dem, som arbetar inom försvarsindustrin år 1990, kommer alltså att behöva lämna försvarsmaterielproduktionen under tjugofemårsperioden. Det innebär att i genomsnitt mellan 500 och 600 anställda per år utspritt på ett tjugotal arbetsplatser måste övergå till annan verksamhet.

I tabell 9.7 anges sysselsättningen för det svenska försvaret 1983 vid olika arbetsställen inom försvarsindustrin. Siffrorna speglar inte nödvändigtvis läget år 1990 — mycket kan naturligtvis hända under resten av 1980-talet — men ger en grov bild av vilka arbetsställen som har omfattande sysselsättning med materiel för det svenska försvaret.

Tabell 9.7 Antal sysselsatta i försvarsindustrin med utveckling och produktion av försvarsmateriel för det svenska försvaret 1983. Personår.

Företag Ort Personår Saab-Scania Linköping 3 871 FFV Arboga 2 022 Bofors Karlskoga 1 998 Volvo Flygmotor Trollhättan 1 460 Karlskronavarvet Karlskrona 1 020 FFV Linköping 953 Hägglunds Örnsköldsvik 920 ERA Mölndal 840 ERA Stockholm 800 PEAB Järfälla 589 Saab-Scania Jönköping 465 FFV Växjö 347 Bofors Lidingö 310 FFV Motala 284 FFV Eskilstuna 255 FFV Karlsborg 224 Bofors/LIAB Lindesberg 200 FFV Östersund 182 FFV Karlstad 164 Kockums Malmö 159 FFV Stockholm 142 SATT Stockholm 120 Övriga 235 Totalt 17 560

%— Källa: Enkät till försvarsindustrin.

Soob-Sconio

FLYGVAPNET Linköping Jönköping

Volvo Flygmotor Trollhötton

ERA Mölndal Stockholm

FFV

Arbogo Linköping

MARINENÅ & Linköping

| FFV, Motala *

Figur 9.2 Större leve- rantörer till marinen re-

spektive flygvapnet.

En nedrustning, som i genomsnitt leder till en minskning med två tredjedelar av sysselsättningen, kommer med all säkerhet inte att lämna något arbetsställe opåverkat. Den relativa minskningen antas bli större vid de arbetsställen som producerar materiel för flygvapnet och marinen se figur 9.2 — än vid de arbetsställen som producerar materiel huvudsakligen för armén.

I tabell 9.8 anges sysselsättningen vid olika arbetsställen med försvarsmateriel för export 1983. Där framgår bla att exporten är koncentrerad till ett mindre antal arbetsställen som således om förhållandena är desamma år 1990 måste påverkas kraftigt vid en nedrustning med i genomsnitt en minskning med tre fjärdedelar i sysselsättningen.

Sannolikt kommer flera tusen anställda vid t ex Bofors i Karlskoga och vid Saab-Scania i Linköping att beröras av en nedrustning av det slag som här diskuteras. Effekterna kommer att bli betydande även vid tex FFV Underhåll i Arboga och Linköping, vid Volvo Flygmotor i Trollhättan, vid PEAB i Järfälla och vid ERA i Mölndal. Nedskärningarna inom marinen antas resultera i betydande nerdrag- ningar vid bl a Karlskronavarvet.

Nedgången till en lägre beställningsnivå kommer att medföra, att flera företag väljer att upphöra med att producera försvarsmateriel. I vissa fall beror det på att viss materiel utgår ur försvarets organisa- tion. I andra fall är huvudorsaken, att man genom de svenska beställningarna inte kan få tillräcklig lönsamhet i en hårdnande internationell konkurrens. Det är naturligtvis omöjligt för utredaren att peka ut vilka företag, som vid en nedrustning av det skisserade slaget, i framtiden kommer att välja en sådan utväg. Det är däremot klart, att flera företag redan nu har så låga beställningsvolymer att man närmar sig denna s k omslagspunkt.

Tabell 9.8 Antal sysselsatta i försvarsindustrin med utveckling och produktion för export 1983. Personår.

Företag Ort Personår Bofors Karlskoga 2 951 PEAB Järfälla 551 FFV Karlstad 518 ERA Mölndal 490 ERA Stockholm 450 Hägglunds Omsköldsvik 180 FFV Eskilstuna 177 ERA Borås 130 Bofors/LIAB Lindesberg 100 Övriga 565 Totalt 6 112

Källa: Enkät till försvarsindustrin

De lägre beställningsvolymerna vid en nedrustning kommer också att tvinga fram en hårdare strukturering inom försvarsindustrin. Det gäller t ex ammunitionstillverkningen inom FFV och Bofors som idag är utspridd på åtta olika orter. En strukturförändring inom ammu- nitionsindustrin kan leda till att produktionen helt upphör på orter som tex Lindesberg, Vingåker, Åkers Styckebruk och Karlsborg. Även inom andra delar av försvarsindustrin — t ex robotindustrin och elektronikindustrin — finns idag parallella resurser, som vid en nedskärning av försvarsindustrin kan tänkas samordnas för att göra det möjligt att bibehålla en utvecklings- och produktionskapacitet inom landet.

I ett tidigare avsnitt om nerdragningarna inom försvaret noterades, att effekterna på sysselsättningen inom försvaret mildras genom bl a pensioneringar och förtidsavgångar. Så kommer givetvis också att bli fallet inom försvarsindustrin. Någon samlad bild av åldersstrukturen inom försvarsindustrin finns emellertid inte. Vid en helt jämn åldersfördelning skulle i genomsnitt — vid en total sysselsättning i försvarsindustrin på 20 000 anställda ca 450 pensioneras varje år. Det finns emellertid anledning att anta, att flera arbetsställen har en äldre åldersstruktur.

Nerdragningarna inom industrin vid en nedrustning kommer emel— lertid att komma stötvis, när en order är färdigproducerad och inte följs av en annan. Det kan då bli fråga om att flera hundra kanske upp emot ett tusen — arbetare och tjänstemän vid ett arbetsställe måste upphöra med utveckling och produktion av försvarsmateriel under en kort period. Dessutom kommer nerdragningarna att påverka företagen olika mycket. Även om företagen i flera fall kan komma att i stor utsträckning klara situationen med hjälp av bla pensioneringar, kommer nedgången i beställningar för många arbetsställen bli så stora vid enskilda tillfällen, att pensioneringar inte annat än marginellt kan bidra till att lösa sysselsättningsproblemen.

Noter

1 ÖB Perspektivplan 1984, del 1, sid 55. 2 Se t ex FOAs rapport Regionalekonomiska analyser vid fredsorganisa- tionsförändringar exemplet Lv 5 i Sundsvall. 3 För en livfull skildring av beslutsprocessen kring ”dödspatrullens” förslag se ledamoten Hans Lindblads Leve dödspatrullen. Beskrivningen av nuvarande militära förband görs här med utgångspunkt från 1978 års försvarskommittés betänkande Säkerhetspolitiken och totalförsvaret, Ds Fö 198121, sid 151-158.

Litteratur

Analys av genomförda fredsorganisationsförändringar perioden 1965 — 1980, AnFRO, Försvarsstaben 1981-06-23. Försvarsmakten iden svenska Säkerhetspolitiken. Några framtidsfrå- gor 1984. ÖB Perspektivplan del 1, Försvarsstaben. Stockholm 1984. Lindblad, Hans: Leve dödspatrullen. Försvar i Nutid 3-4 1983, Centralförbundet Folk och Försvar, Stockholm 1983.

Regionalekonomiska analyser vid fredsorganisationsförändringar — exemplet Lv5 i Sundsvall, FOA rapport C 10093-113, September 1978. Utvecklingen av försvarets fredsorganisation under 1980-talet. Slut- rapport från 1978 års försvarskommittés arbetsutskott för freds- organisationsfrågor, Ds Fö 1981:13. ÖB programplan för det militära försvaret 84 — 89, Försvarsstaben, Stockholm 1983.

10. Möjligheter till omställning

10.1. Utgångspunkter

Det scenario om en internationell nedrustning, som ligger till grund för diskussionen om en möjlig framtida nedrustning i Sverige, antas möjliggöra en nedskärning över tjugofemårsperioden 1990 — 2015 av det svenska försvaret med 50 procent.

Konsekvenserna skulle därmed bli en minskning av den militära och civila personalen inom försvaret med drygt 20000 anställda. Om hänsyn tas till pensioneringar samt behoven av nyrekrytering beräknas detta nödvändiggöra i genomsnitt 870 förtidsavgångar per år, varav 470 avser militär personal och 400 civil personal. Under tjugofemårsperioden skulle dessutom 40 — 50 förband, skolor och staber behöva läggas ner. Varje år måste således en eller två sådana enheter i genomsnitt avvecklas, varvid betydande reala resurser i form av anläggningar, mark och materiel skulle frigöras, som till viss del kan användas för andra ändamål.

Försvarets beställningar från försvarsindustrin skulle minska med hälften. Industrins export av försvarsmateriel antas dessutom sjunka betydligt mer på grund av att nedrustningen i omvärlden skärper konkurrensen på utländska marknader. Totalt beräknas detta leda till en minskning av sysselsättningen inom försvarsindustrin med 14 000 anställda, dvs i genomsnitt 560 per år.

För försvarsindustrins del har därvid hänsyn inte tagits till pensione- ringar och behovet av nyrekrytering av personal, som skulle kunna påverka denna siffra i den ena eller den andra riktningen, med maximalt kanske 50 a 100 personer per år. Siffran inkluderar inte heller anställda i sådana verksamheter i näringslivet, som producerar för försvaret men som inte räknas till försvarsindustrin. De totala effekterna på sysselsättningen av de minskade industribeställningar- na skulle således kunna bli avsevärt större än angivna 14 000.1

Sammantaget skulle alltså en nedrustning av det svenska försvaret — av det slag som skisserats i betänkandet — leda till en total minskning

av sysselsättningen i försvaret och försvarsindustrin med ca 34 000 anställda under en tjugofemårsperiod. Om man tar hänsyn till behovet av nyrekrytering samt pensioneringarna inom försvaret innebär detta, att varje år i genomsnitt 1 430 personer måste lämna försvaret och försvarsindustrin, som en följd av nedrustningen.

I ett övergripande samhällsekonomiskt perspektiv skulle detta innebära, att under 25—årsperioden mindre än 1 procent av den totala arbetskraften i Sverige behöver övergå till annan sysselsättning som en följd av nedrustningen. Omställningen kan således i ett renodlat samhällsekonomiskt perspektiv knappast bli något större problem.

Det är emellertid välbekant, att sysselsättningen idag utnyttjas som ett — ofta framgångsrikt påtryckningsinstrument mot statsmakter- na, när det gäller tex förbandsnedläggningar eller industribeställ- ningar. Det är principiellt inte önskvärt, att de anställda vid förbanden och inom industrin används i detta syfte. Den dag statsmakterna skall ta ställning till indragningar av förband eller minskade beställningar av försvarsmateriel på grund av nedrustning, skall dessa nedskärningar inte behöva vägas mot sysselsättningspoli- tiska aspekter. De grupper av människor, vars tjänster inte längre kommer att efterfrågas i samma utsträckning som tidigare, skall inte behöva bära bördorna av en nedrustning som ligger i allas intresse. En ökning av arbetslösheten — vare sig på nationell, regional eller lokal nivå— till följd av nedrustningen kan under inga omständigheter accepteras.

I försvaret och försvarsindustrin finns välutbildad personal, betydan- de teknisk kunskap och andra värdefulla resurser, som vid en nedrustning kan utnyttjas för civila ändamål. Från en rent marknads- ekonomisk utgångspunkt kan man mena, att resurser som friställs på detta sätt själva söker sig till den bästa alternativa användningen. Utredaren anser emellertid att det finns skäl att anlägga ett mer offensivt, näringspolitiskt perspektiv. Det borde ligga i samhällets intresse att undersöka möjligheterna för att dessa resurser — framför allt välutbildad och skicklig arbetskraft skall kunna slussas över till framtidsinriktad produktion. Härigenom skulle den industriella basen i Sverige kunna breddas och stärkas.

Även andra aspekter än rent samhällsekonomiska spelar en avgö- rande roll i detta sammanhang. En nedrustning är en politisk process, som för att komma till stånd måste vara förankrad hos hela folket och drivas fram av en stark politisk vilja. Den får inte förhindras eller fördröjas av sysselsättningsmässiga, regionalpolitiska eller ekono- miska skäl.

I detta betänkande används begreppet omställning för olika slags förändringar och anpassningsåtgärder. Omställning inom försvarsin- dustrin skiljer sig från omställning inom försvarets egen organisation. I industrin krävs en långsiktig och mestadels riskfylld satsning för att finna civila tillämpningar av de kunskaper och andra resurser, som används för utveckling och tillverkning av försvarsmateriel. Omställ- ning av personal, anläggningar etc inom försvaret är annorlunda till karaktären.

Möjligheterna att lyckas är i båda fallen naturligtvis starkt beroende av yttre betingelser, som tex den allmänna konjunkturen. I varje enskilt fall spelar även lokala och regionala förhållanden en stor roll för omställningsmöjligheterna (se avsnitt 10.3). Bortsett från dessa gemensamma omständigheter, år omställning av försvarets resurser mindre långsiktig och mindre förenad med risktagande än omställ- ning inom industrin. Denna skillnad föranleder överväganden om förberedande åtgärder, som kan vidtas innan en nedrustning har inletts för att skapa sådana förutsättningar att en nedrustning inte leder till arbetslöshet (se avsnitt 10.6).

10.2. Möjligheter till omställning av försvarets resurser

Materiella resurser

När det gäller försvarets materiella resurser kan det tyckas oegentligt att använda begreppet omställning, eftersom militära föremål och anläggningar är så väsensskilda från civila. Men det finns många rent militära byggnader och anläggningar som kan utnyttjas för civila ändamål. Flygplatser är ett bra exempel. Det flygfält med tillhörande byggnader' som tidigare utnyttjades av flygflottiljen F1 i Västerås planeras t ex omvandlas till en skola för civil flygpersonal från hela världen —framför allt från u-länder. Även kasernbyggnader kan finna civila användningar. Det har exempelvis skett i Jönköping, där kasernerna som tillhört regementet A 6 skall tas i bruk av detaljhan- deln och användas för ett köpcentrum.

Försvarets byggnader och anläggningar kan således i vissa fall finna civila användningar, då de antingen är mer eller mindre direkt anpassade till civila förhållanden, som exempelvis flygfält, eller då kommunen eller grupper av invånare lyckas finna alternativa användningsmöjligheter, så att anläggningarna kan tas i bruk för civila ändamål utan större nyinvesteringar, som t ex i Jönköping.

I andra fall kan byggnaderna i sig vara mindre attraktiva för (civilt utnyttjande, men den geografiska belägenheten sådan att själva marken är värdefull. Så var fallet i tex Sundsvall, där Lv 55 kasernområde var beläget nära centrum på mark som efter nedllägg- ningen har tagits i anspråk för bostäder, affärer och industrier. Men även i dessa fall spelar den lokala situationen stor roll för utsikterna att finna civila användningar av resurserna. Icke desto mindre tcorde en systematisk genomgång och katalogisering av gjorda erfarenheter kunna vara till stor hjälp för att i enskilda fall ge idéer och stimulera till civila användningar av försvarsanläggningar.

Personal

Den militära personalen utmärks bla av en gedigen utbildning som till stor del kan komma till nytta i civila sammanhang. Före höjningen 1972 av pensionsåldern för militärer, var det inte ovanligt att officerare gick över" till civila yrkeskarriärer efter utträdet ur försvarsmakten, tex som lärare eller administratörer.

Försvarets civila personal är till övervägande del service- och administrationspersonal med arbetsuppgifter som har direkta civila motsvarigheter. Vid de förbandsnedläggningar som har genomförts under senare år har det visat sig, att en stor del av den civila personalen i stor utsträckning kunnat finna andra likartade anställ- ningar. Här, liksom i allmänhet, är det den lokala tillgången på arbete som är avgörande för möjligheterna att finna annan sysselsättning, eftersom personalen i stor utsträckning är bunden till orten.

De årliga nödvändiga förtidsavgångar av försvarets personal som utredaren har antagit — i genomsnitt 870 anställda per år skulle inte nämnvärt skilja sig i omfattning per år från vad som faktiskt planeras äga rum under senare hälften av 1980-talet.

Studier av genomförda nedläggningar visar att mellan 50 och 75 procent av den militära personalen har beretts annan sysselsättning inom försvaret. Detta innebär att samtliga som önskat stanna kvar inom försvaret också har kunnat göra det. I vissa fall har detsamma gällt den civila personalen, men allmänt är möjligheterna att placera om civil personal inom försvaret mindre goda. Civil personal ärinte lika van vid förflyttningar och har även visat sig vara mindre benägen härtill. För militär personal är förflyttningar däremot ett normalt inslag i karriären.

Men konsekvenserna för dem som skulle beröras av nedskärningarna under nedrustningsperioden skulle bli allvarligare, eftersom möjlig- heterna till omplacering inom försvaret i stort sett skulle vara

obefintliga vid en nedrustning där försvarsorganisationen minskas med 50 procent.

Vid en nedrustning skulle således endast en mindre del av den övertaliga personalen i försvaret kunna beredas omplacering inom försvarsorganisationen. Detta skulle säkert få vissa konsekvenser av personaladministrativt och kommunalekonomiskt slag. Det skulle leda till ett högre tryck på den lokala arbetsmarknaden, där konkurrensen om befintliga arbetstillfällen bleve hårdare. De som av familje- eller andra skäl vore obenägna att söka sig till annan ort, skulle därför behöva räkna med att det kunde ta längre tid att finna annan sysselsättning. Olika stödåtgärder skulle därför behöva sättas in.

Befintliga stödåtgärder omfattar hjälp med att finna sysselsättning på annan ort, flyttningsbidrag, arbetsmarknadsutbildning - dvs omskol- ning till annat yrke där utsikterna att erhålla anställning är gynnsamma näringshjälp för start av egen verksamhet och i sista hand socialbidrag för att trygga försörjningen av den enskilde och dennes familj. Olika inkomstprövade offentliga bidrag, såsom tex bostadsbidrag, skulle också kunna träda in och mildra den ekono- miska förlusten för de berörda människorna.

Studier som har genomförts visar, att de anställda upplever osäkerheten om sin situation som ett av det mest negativa inslagen i nedläggningsprocessen. Därvidlag skulle en nedrustning av det slag som här skisseras, innebära en viss förbättring genom att man i god tid, på kanske tio års sikt, kunde urskilja vilka förband som skulle dras in eller samordnas med andra förband.

En annan negativ erfarenhet av aktuella nedläggningar är den långa tid som förflyter mellan beslut och definitiv avveckling av förbandet. Denna tid har vid genomförda nedläggningar i regel varit tre till fem år. Osäkerheten som råder beträffande de anställdas eventuella omplacering gör denna tid plågsam för personalen. Vid en nedrust- ning skulle denna tidsperiod kunna kortas ned, eftersom tidsutdräk- ten vid dessa avvecklingar av förband hängt samman med överflytt- ning av vissa funktioner till andra förband.

10.3. Lokala omställningsproblem

I det följande diskuteras olika faktorer, som påverkar omställnings- möjligheter och -problem i samband med en förbandsnedläggning eller minskade industribeställningar med åtföljande minskning av försvarssysselsättningen inom en kommun och region.

Avsnittet bygger till stora delar på studier som FOA och Arbetsta- garkonsult AB har gjort beträffande regional- och samhällseko- nomiska konsekvenser vid nedläggningarna av Lv 5 i Sundsvall respektive A 6 i Jönköping. Genomgången av de faktorer, som är av betydelse vid bedömningen av kommunernas förmåga att lösa problemen vid förbandsnedläggningar, bygger på FOA-rapporten Fredsorganisationsförändringar inom armén presentation av några aktuella kommuner från januari 1981. I denna jämförs Jönköping, Eksjö, Hässleholm, Skövde, Karlsborg, Örebro, Falun och Sollefteå med hänsyn till hur minskningar inom försvaret skulle drabba kommunerna. Där redovisas vilka faktorer, som är av betydelse vid en sammanvägning av effekterna av förbandsnedläggningar och en jämförelse görs av konsekvenserna för de olika kommunerna och regionerna. Vissa av de faktorer som pekas ut som betydelsefulla är specifika för kommunen, medan andra är specifika för regionen, men alla berör den ort som skulle drabbas i något avseende och behandlas därför i ett sammanhang. Faktorerna kan grovt delas in i demogra- fiska, arbetsmarknadsmässiga och ekonomiska.

Demografiska faktorer såsom befolkningens storlek, utveckling över tiden och åldersstruktur ger en allmän uppfattning av huruvida kommunen/regionen är expansiv eller stagnerande. Detta visar hur goda de allmänna förutsättningarna är att hantera de negativa följderna av bortfallet av ett regemente eller motsvarande. En stor befolkning är inte en tillräcklig förutsättning för att överkomma sådana negativa följder, om befolkningen minskar och har en åldersstruktur där andelen invånare i produktiv ålder (16—64 år) är relativt låg.

Allmänt gäller att förändringen över tiden är mer upplysande än vad som gäller vid ett visst tillfälle. Detta gäller i hög grad även de faktorer som speglar arbetsmarknadssituationen. Bland dessa ingår följande:

Antal arbetslösa, sysselsatta och lediga platser totalt och fördelat på olika näringsgrenar, dvs jord- och skogsbruk, tillverkningsindustri, byggnadsindustri, varuhandel, samfärdsel, privata samt offentliga tjänster — är alla grundläggande statistiska uppgifter av stort värde vid bedömningen av en orts eller regions livskraft.

Förvärvsfrekvensen avser den andel av befolkningen i åldrarna 16 — 64 år som är förvärvsarbetande. De som ej är förvärvsarbetande kan vara arbetslösa, förtidspensionerade, studerande eller hemarbetan- de. Låg förvärvsfrekvens tyder oftast, men inte nödvändigtvis, på ett otillräckligt utbud av arbetstillfällen.

Pendling och själ vförsörjningsgrad . Stor nettoutpendlin g kan vara ett tecken på en otillräcklig arbetsmarknad, medan stora pendlings- strömmar i båda riktningarna kan tyda på att arbetsmarknaden är otillräckligt differentierad, så att utbud och efterfrågan på arbetskraft stämmer dåligt överens. Självförsörjningsgraden mäts som antalet sysselsättningstillfållen i kommunen i procent av antalet förvärvsar- betande boende i kommunen och visar beroendet av arbetsmarkna- den på andra orter.

Andelen sysselsatta inom offentlig sektor kan vara av betydelse såtillvida som en hög andel offentligt sysselsatta minskar känslighe- ten för svängningar i konjunkturen och därmed ger en stabilare arbetsmarknad.

Förtidspensioner kan utgå av hälsoskäl eller handikapp men också av arbetsmarknadsskäl och kan därför ge upplysning om arbetsmark- nadsläget i stort.

Försvarsberoendet i sysselsättningstermer mäts dels direkt som andelen av de sysselsatta som är försvarsanställda, dels indirekt då hänsyn även tas till antalet arbetstillfällen hos lokala leverantörer till förbandet etc samt den sysselsättning, som skapas genom de försvarsanställdas efterfrågan på service samt varor och andra tjänster inom kommunen och regionen.

Vid en sammanvägning av alla faktorer är det naturligt, att den relativa betydelsen av olika faktorer varierar kraftigt. Andelen försvarssysselsatta är den faktor som vid en sådan sammanvägning sannolikt — för sig själv tagen — bäst indikerar hur allvarliga de sysselsättningsmässiga konsekvenserna skulle bli av en nedläggning eller omlokalisering av ett förband. I de flesta fall är andelen försvarssysselsatta låg i förhållande till hela sysselsättningen inom kommunen.

Exempelvis fann FOA vid sin studie av Lv 5 i Sundsvall att 240 var direkt anställda och totalt 400 arbetstillfällen var beroende av förbandet, vilket motsvarade en knapp procent av de sysselsatta på den lokala arbetsmarknaden.

I kommuner med flera olika försvarsetablissement och dessutom försvarsindustri, kan det totala försvarsberoendet naturligtvis vara avsevärt mycket högre. Karlsborgs kommun är, som nämnts tidigare, den kommun som har det i särklass högsta försvarsberoendet med 36 procent av de sysselsatta anställda inom försvaret.

FOAs studie avsåg endast orter med arméförband som var aktuella för nedskärningar. I tabell 10.1 har en lista gjorts för alla orter med märkbar andel försvarssysselsatta (dit tex de tre storstäderna

Tabell 10.1 Antal anställda inom försvaret 1983 i olika kommuner samt i procent av totalt antal sysselsatta. Endast kommuner med mer än 5 procent försvarssysselsatta

Kommun Antal anställda Andel av totalt i försvaret antal sysselsatta . % % ___—___) Karlsborg 1 239 36 Boden 2 032 16 Eksjö 911 11 Strängnäs 892 10 Arvidsjaur 246 8 Karlskrona 1 987 7 Sollefteå 796 7 Ronneby 746 6 Hässleholm 1 122 6 Skövde 1 346 5 Ystad 515 5 Enköping 610 5 Ängelholm 589 5 Gotland 1 296 5

Källor: Se tabell 7.8

Stockholm, Göteborg och Malmö inte hör), varav framgår att också Boden, Eksjö och Strängnäs svarar försvaret för över 10 procent av sysselsättningen. _

I Vid bedömningen av och jämförelser mellan olika kommuneri förmåga att klara av en förbandsnedläggning eller annan nedskärnin av försvarsverksamheten, finns det även anledning att se till i vilke utsträckning orten, kommunen respektive regionen redan har blivi föremål för några stödåtgärder inom ramen för det 5 k samhälleliga skyddsnätet. Dessa åtgärder från statens sida vidtas inom flera områden: arbetsmarknadspolitik, regionalpolitik, miljö, energi, forskning och utveckling, företagsservice och andra former av bransch- och företagsstöd. (Det finns för övrigt redan ett särskilt omställningsstöd. Hittills utgår dock detta endast till företag inom teko-, träbearbetnings- och manuell glasindustri.)

I detta sammanhang finns det anledning att något uppehålla sig vid de arbetsmarknadspolitiska respektive regionalpolitiska stödåtgärder, som existerar i dagsläget:

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan ha formen av exempelvis beredskapsarbeten, arbetsmarknadsutbildning och företagsutbild-l ning: D Beredskapsarbeten syftar till att motverka arbetslöshet vi

säsong- och konjunkturnedgång eller när arbetstillgången av andra skäl är otillräcklig. D Arbetsmarknadsutbildning ges åt personer som är eller löper risk att bli arbetslösa eller är svårplacerade på arbetsmarknaden. D Företagsutbildning är utbildning vid företag, där den som får utbildningen är anställd vid företaget och erhåller lön i vanlig ordning därifrån. Företaget erhåller i sin tur statliga bidrag för utbildningen.

Andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder utgörs av s k anställning med lönebidrag och skyddat arbete. Dessa åtgärder riktar sig i första hand till sådana personer som till följd av fysiska, psykiska, socialmedicinska eller andra handikapp är svårplacerade på den öppna arbetsmarknaden. Omfattningen av dessa åtgärder kan vara av intresse, eftersom försvaret har ca 500 sådana personer anställda, av vilka många vid en nedrustning som den här skisserade skulle behöva omplaceras.

Regionalpolitiskt stöd i olika former utgår i dagsläget i första hand till de befintliga speciellt avgränsade stödområdena. Stöd kan utgå i ett tiotal olika former bl a som lokaliseringsstöd, investeringsbidrag, sysselsättningsstöd och offertstöd. Det kan utgå antingen som bidrag eller lån till företag eller kommuner. Förutom att regeringen kan ändra stödområdesindelningen kan stödet i vissa fall utgå till mottagare utanför stödområdena.

Utöver ovannämnda stödformer, som utgår till företag, enskilda, ' kommuner och län, finns det en speciell stödform för kommuner som är av betydelse i detta sammanhang, nämligen skatteutjämningsbi- drag.

Skatteutjämningsbidrag lämnas av staten för att garantera alla kommuner en viss skattekraft per invånare. Det beräknas med utgångspunkt från en grundgaranti som varierar från kommun till kommun. Grundgarantin är uttryckt som en viss procent av medelskattekraften hos alla kommuner och är som lägst 103 procent och som högst 136 procent av denna medelskattekraft. Utifrån grundgarantin beräknas sedan årligen den garanterade skattekraf- ten, där tillägg eller avdrag görs med hänsyn till åldersstrukturens inverkan på kommunernas kostnader. Hänsyn tas då bl a till skillnader ifråga om kostnader för service till pensionärer, grundsko- la, förskolans deltidsgrupper, daghem, fritidshem och familjedag- hem. Särskilda tillägg görs för kommuner vars folkmängd under den senaste tioårsperioden har minskat med mer än fem procent.

På grund av att skatteutjämningsbidraget beräknas med utgångs- punkt från antalet invånare, påverkas kommunens skatteinkomster

endast indirekt av en förbandsnedläggning via den utflyttning från kommunen som blir en följd av nedläggningen.

En bedömning av konsekvenserna av förbandsnedläggning kan göras genom att jämföra ett antal aktuella kommuner med hjälp av de ovan uppräknade faktorerna och rangordna dem med avseende på deras förmåga att bära de problem som en förbandsnedläggning oundvik— ligen innebär. Någon sådan total undersökning har utredaren inte haft resurser att genomföra. En sådan jämförelse redovisas emeller- tid i FOAs rapport angående de nämnda åtta kommuner, som då var berörda av pågående organisationsförändringar inom armén. De flesta av dessa kommuner skulle sannolikt drabbas av de nedlägg- ningar som skulle bli följden av utredningens tänkta nedrustning. Det finns således skäl att här återge några av rapportens slutsatser:

”Man kan diskutera vilka kriterier som skall gälla när man resonerar om vilka kommuner som bör besparas bördan av sysselsättningsminskningar. Det finns en tendens att sätta likhetstecken mellan kommunala och samhälls- ekonomiska hänsyn. Denna likhet är inte självklar. Att upprätthålla sysselsättningen i problemområden kan kräva så stora ekonomiska uppoff- ringar att mindre resurser blir över till andra samhällssektorer.

En utgångspunkt kan vara att livs- och konkurrenskraftiga kommuner skall prioriteras för att därmed påskynda tex strukturomvandlingen av rikets näringsliv. En vanligare utgångspunkt är emellertid att kommuner som p g a arbetsmarknadsproblem etc drabbas hårdare än andra av sysselsättnings- minskningar bör skyddas. Hänsyn tas då till kommunens förmåga att klara av näringslivets omställningsproblem, hantera de friktioner på den lokala arbetsmarknaden som tex förbandsnedläggningar innebär och kunna erbjuda de friställda annan sysselsättning. Kommunalekonomiska hänsyn (skatteunderlag m m) ingår också i bilden.

Förbandsnedläggningar innebär givetvis negativa effekter på sysselsättning m m (åtminstone på kort sikt) i vilken kommun de än sker. Men de drabbar kommunerna olika hårt beroende på kommunernas olika möjligheter att hantera de problem en förbandsnedläggning innebär.

De två kommuner vilka torde få de största svårigheterna att bära konsekvenserna av sysselsättningsminskningar är Karlsborg och Sollefteå.

Karlsborgs kommun är rikets i särklass mest försvarsberoende kommun vad gäller sysselsättning. Regementet S 2 står för en del av denna sysselsättning. I dagsläget står S 2 för ca 7% av kommunens sysselsättning. Vid en eventuell avveckling tillkommer därutöver indirekta och inducerade effekter. En avveckling av S 2 skulle därför troligen innebära ett bortfall motsvarande drygt 10% av sysselsättningen i kommunen. Karlsborg uppvisar dessutom en svag befolkningsutveckling, ogynnsam åldersstruktur, låg förvärvsfrekvens och har av länsstyrelsen i Skaraborgs län rubricerats som ”problemkom- mun”. Länsstyrelsen har därför föreslagit Karlsborg för placering i stödom- råde 2.

nf -T.____—_—m ...—___.

Sollefteå kommun uppvisar en enhetlig bild vad gäller de presenterade indikatorerna. Svag befolkningsutveckling, ogynnsam åldersstruktur, låg förvärvsfrekvens, hög arbetslöshet, omfattande förtidspensionering m m. Försvarsberoendet är stort och även om en samordning av I 21/Fo 23 och T 3 inte skulle innebära ett betydande bortfall av arbetstillfällen föranleder ändå arbetsmarknadssituationen i kommunen stor försiktighet. Sollefteås place- ring i stödområde 5 är dessutom ett tecken på att kommunen av statsmakterna getts hög prioritet vad det gäller att värna om sysselsätt- nmg.

En kommun som uppvisar en god arbetsmarknadssituation men ett stort försvarsberoende är Eksjö. Eksjö kommun utmärks därutöver bl a av svag befolkningsutveckling, ogynnsam åldersstruktur, relativt odifferentierad industrisysselsåttning men också av hög förvärvsfrekvens och stor offentlig sektor. Eksjö torde trots den goda arbetsmarknadssituationen och p g a den stora relativa betydelse en omfattande fredsorganisationsförändring har för sysselsättningen i kommunen komma efter Karlsborg och Sollefteå i rangordning.

De kommuner, av de studerade kommunerna, som lättast torde klara av förbandsnedläggningar är Jönköping och Örebro. I båda dessa kommuner spelar försvarssysselsättningen endast en marginell roll. Båda kommunerna erbjuder en stor och relativt differentierad arbetsmarknad vilket underlättar omställningsproblem och omplacering av personal. Arbetsmarknadssituatio- nen i Örebro och Jönköping är hygglig och förvärvsfrekvensen hög. Eventuella förbandsavvecklingar påverkar inte heller dessa kommuners möjligheter att leva upp till sina roller som primära centra.” (Fredsorgani- sationsförändringar inom armén presentation av några aktuella kommun- er, FOA PM, 1981-01-07, Bil. 9, sid. 17—19.)

Som nämnts genomfördes de refererade studierna innan någon nedläggning hade skett. De studier, som har gjorts efter att nedläggningar har genomförts, har begränsats till konsekvenserna för försvaret och inte beaktat de kommunal- och regionalekonomiska effekterna. En möjlig orsak till detta är att effekterna har varit förhållandevis lindriga. I t ex Sundsvall torde nedläggningen av Lv 5 inte ha inneburit några nämnvärda svårigheter för kommunen eller regionen att hantera bortfallet i sysselsättning. Orten var vid tillfället inne i ett expansivt skede. Många nya arbetstillfällen skapades där genom bl a utlokaliseringen av statliga verk och myndigheter. Kommunen kunde utan svårigheter nyttiggöra sig den mark och de anläggningar som försvaret lämnade över.

Situationen är likartad i Jönköping där nedläggningen av A 6 kommer att slutföras under 1985. Den refererade FOA-studien drog ju också slutsatsen, att förbandsnedläggningen inte skulle förorsaka några allvarligare problem för Jönköpings kommun.

Jämfört med de nedläggningar som har skett och planeras ske, skulle konsekvenserna av utredningens tänkta nedrustning bli väsentligt allvarligare för de kommuner som skulle drabbas. I de kommuner där försvarsberoendet är omfattande och inte enbart hänför sig till existensen av ett förband, en utbildningsanstalt eller försvarsmyndig- het skulle de negativa konsekvenserna förstärkas av att nedrustning- en sannolikt skulle drabba flera enheter. De kommuner och regioner, som dessutom uppvisar en relativt hög andel sysselsatta inom försvarsindustrin, skulle dessutom drabbas av nedskärningar i denna. För att i utredningens perspektiv fullt ut bedöma konsekvenserna för särskilt utsatta kommuner, måste alla sådana tänkbara nedskärning— ar vägas in. Vid en nedrustning skulle nedläggningar drabba såväl kommuner med relativt lågt försvarsberoende, som mer utsatta kommuner exempelvis Karlsborg och Eksjö.

I ett avseende skulle en nedrustning medföra en möjlig lindring för berörda kommuner och regioner jämfört med aktuella nedskärning- ar. Det gäller effekten på skatteutjämningsbidraget. Detta beräknas såsom ovan angivits på grundval av antalet invånare i kommunen. Vid nu aktuella nedskärningar förlorar berörda kommuner invånare till följd av att den militära personal, som så önskar, kan omplaceras inom försvaret. Vid en nedrustning funnes som nämnts inte samma möjligheter till omplaceringar. Iden mån de minskade omplacerings- möjligheterna leder till att den berörda personalen stannar på orten skulle således kommunen inte förlora i skattekraft.

Speciellt för mindre kommuner som är mer beroende av försvaret torde detta innebära en reell fördel jämfört med den aktuella situationen där de berörda kommunerna förlorar dubbelt, dels i antal arbetstillfällen, dels i skattekraft.

10.4. Omställningsmöjligheter i försvarsindustrin

Förutsättningar

Enligt de beräkningar som gjortsi kapitel 9, kommer den nedrustning som där skisseras att leda till en minskning av sysselsättningen i försvarsindustrin med drygt 14 000 anställda under perioden 1990 — 2015. Under loppet av tjugofem år kommer i så fall nästan tre fjärdedelar av försvarsindustrin att försvinna. Varje år berörs i genomsnitt 560 anställda. Nerdragningarna inom de tio företag som här räknas till försvarsindustrin sker vid anläggningar på tillsammans ett tjugotal orter utspridda över landet.

Nedrustningens totala effekt på sysselsättningen i industrin antas därmed bli av ungefär samma omfattning som de senaste årens

varvskris, varvid 15 000 anställda har fått lämna varven. Men dessa nerdragningar skedde under en kortare period, på mindre än tio år, och var resultatet bl a av yttre faktorer som knappast kunde påverkas.

Försvarets upphandling är ett förhållandevis välplanerat område. Anskaffningsplaner läggs fast för lång period framåt. De minskade beställningarna från försvaret vid en nedrustning bör därför normalt sett inte komma som någon överraskning för industrin. Man kan visserligen inte utgå från, att den totala omfattningen av nedrust- ningen är känd är 1990. Men tidshorisonten är ändå så lång, att åtgärder kan sättas in för att underlätta anpassningen inom företagen till den nya situationen.

De allmänna förutsättningarna för omställning från militär till civil produktion är — som kommer att visas längre fram i detta avsnitt — goda inom flera av de berörda företagen. Där förutsättningarna är sämre, kommer problemen till stor del att behöva lösas med åtgärder vilka normalt vidtas inom näringslivet vid vikande beställningsvoly- mer såsom naturlig avgång, anställningsstopp m fl. En stor del av de anställda inom försvarsindustrin är kvalificerad personal som —— framför allt i en högkonjunktur har förhållandevis lätt att finna ny sysselsättning utanför försvarsindustrin. Där betydande nerdragning- ar kan förutsägas på lång sikt måste man, om civila satsningar inte lyckas, räkna med att många anställda spontant lämnar företagen.

I flera av försvarsindustrierna har under senare är betydande nerdragningar gjorts. Mellan 1976 och 1980 minskadet ex Hägglunds sin totala sysselsättning med närmare 400 anställda, en nerdragning som till övervägande del skedde med naturlig avgång och anställ- ningssstopp. Karlskronavarvet minskade mellan 1979 och 1982 sysselsättningen med 430 personer. Även här klarade man nerdrag- ningen utan betydande friställningar. Inom andra företag har emellertid senare års orderminskningar lett till betydande friställ— ningar, t ex inom Bofors, där sysselsättningen vid försvarsmateriel- divisionen under några år minskat med ungefär 700 man.

Nerdragningarna inom försvarsindustrin, som en följd av den nedrustning som skisseras, kommer dock inte att ske successivt. De kommer snarare stötvis i och med att tillverkningen av en viss produkt avslutas och inte omedelbart följs av ny produktion med samma volym. Som regel bör det emellertid finnas goda möjligheter att på några års sikt förutsäga hur stora minskningarna blir av det svenska försvarets beställningar.

Den exportberoende industrin har ett sämre planeringsläge. Tiden mellan order och leverans är normalt sett kortare. Det finns således

anledning att tro, att nerdragningarna inom den exportberoende försvarsindustrin kommer att bli svårare att förutse.

Inom flygindustrin skulle nerdragningarna bli betydande. Totalt kommer flera tusen anställda att beröras. Här är emellertid produktionsbortfallen relativt lätta att förutse. Större delen av dem torde komma när JAS-projektet avslutas. Företagen inom flygindu- strin bör alltså ha relativt goda möjligheter, att på t ex fem års sikt förutse nedskärningarna. En sådan framförhållning var möjlig vid JAS-beslutet 1982, då man kunde förutse de nedskärningar som kommer bli nödvändiga under 1980-talet vid övergången från Viggen-flygplanet till JAS.

Men även för materiel med relativt lång planeringshorisont kan nedskärningar bli aktuella med förhållandevis kort varsel. Det antas i det nedrustningsscenario som skisseras, att det inte kommer att bli något nytt ubåtsprojekt efter det som nu är i produktion, dvs A 17. Vid Kockums har projekteringen redan påbörjats för nästa ubåtsge- neration, den s k ubåt 90. Man kan alltså tänka sig, att utvecklings- arbetet hinner påbörjas innan projektet stoppas.

Eftersom renovering och modifiering (REMO) av materiel kommer att få ökad betydelse vid en nedrustning, gäller vidare att dessa projekt kan utnyttjas för att mildra effekterna av minskade nybe- ställningar vid de berörda företagen.

Ur ett planeringsperspektiv är problemen större för företag, som utvecklar och tillverkar materiel som anskaffas med kortare varsel. Det kan tex gälla vissa delar av elektronikindustrin samt pjäs— och ammunitionsindustrin. Särskilt gäller det i de fall företaget på egen hand finansierat utveckling av ny materiel i förhoppningen att få sälja den till det svenska försvaret, eller helt inriktat sig på exportmark- naden.

Omställningsmöjligheter

Varje produktionsprocess, inom försvarsindustrin eller annan indu- stri, har sina unika egenskaper. Konstruktörer kan vara specialise- rade på ett särskilt tekniskt område, verkstadsarbetare inriktade på vissa material och arbetsuppgifter, maskiner konstruerade för något specifikt moment i produktionen.

Omställning av produktion — övergång från tillverkning av en vara till tillverkning av en annan sker aldrig smärtfritt och utan kostnader. Det gäller inte bara inom försvarsindustrin, utan inom all industri.

Om de tillgängliga produktionsresurserna skall kunna användas i den nya produktionsprocessen, måste förändringar ske. Anställda måste

lära om, skaffa sig nya kunskaper och utnyttja gamla kunskaper på nytt sätt. Maskiner måste anpassas för att klara de nya kraven och äldre anläggningar måste byggas om.

Ofta ställer den nya produktionen sådana krav, att alla resurser inte kommer till användning. Anställda måste få nya arbetsuppgifter, maskiner avyttras och anläggningar utrymmas. Eller den nya produktionen kanske ställer krav på helt nya resurser. Man måste anställa människor med kunskaper som man tidigare inte haft användning av, nya maskiner måste köpas in och nya anläggningar

byggas.

Omställning är en normal process inom industrin. Anpassning för att möta förändringar i marknadens krav är en nödvändig förutsättning för företags överlevnad och framgång i en marknadsekonomi.

I kapitel 5 diskuterades — mot bakgrund av bl a resonemangen i FN-rapporten om nedrustning och utveckling — från svensk utgångs- punkt de särdrag som försvarsindustrin uppvisar i jämförelse med annan industri. I kapitel 4 behandlades försvarsmaterielberoendet inom de olika industrierna. Vid besöken hos företagen har utredaren också haft tillfälle att ta del av de erfarenheter man har av omställning från militär till civil produktion. Med företagsledningar och fackliga representanter har diskussioner förts om vilka slutsatser som skall dras av dessa erfarenheter. I en specialstudie inom utredningen har vidare internationella erfarenheter av omställning behandlats (se betänkandets del 2).

De särdrag som försvarsindustrin uppvisar, det beroende man har av försvarsmaterielproduktion samt de erfarenheter försvarsindustrieri Sverige och andra länder har av omställning är utgångspunkterna för resonemanget i det följande om omställning från militär till civil produktion.

Mot bakgrund härav kan några faktorer pekas ut som förefaller viktigare än andra, när det gäller svensk försvarsindustris möjligheter att på ett framgångsrikt sätt gå över från militär till civil produktion. Förutsättningarna för omställning antas sålunda främjas av: D en högteknologisk inriktning av produktionen, D nära kopplingar till civila produkter och teknikområden, D låg specialiseringsgrad vad gäller personal och utrustning, D förekomsten av en civilt inriktad marknadsorganisation vid sidan av försvarsmaterielproduktionen,

låg exportandel,

lågt beroende inom koncernen och vid arbetsstället ifråga av försvarsmateriel.

Eli]

Försvarsindustrin arbetar till stor del med högteknologi. Andelen högt utbildade och kvalificerade forskare, konstruktörer, ingenjörer och verkstadsarbetare är större än inom industrin i genomsnitt. Många är givetvis specialiserade på särskilda teknik- och produkt- områden. Graden av specialisering är sannolikt högre inom den teknologiskt avancerade delen av industrin än inom andra delar. I kapitel 4 har noterats, att för vissa delar av den FoU-inriktade personalen kan det vara svårt att finna motsvarande civila uppgifter. Men hög utbildning och avancerade kunskaper ger också möjligheter till flexibilitet.

Därför antas att omställning underlättas av en högteknologisk inriktning. Framgångsrik omställning skapas i ett samspel mellan teknisk utveckling och marknadskännedom, där initiativen till nya produkter till stor del måste komma från den FoU—inriktade personal, som i sitt arbete har till uppgift att bl a finna nya tekniska lösningar på problem och utforma nya produkter.

I högteknologiska företag finns också en dynamisk, föränderlig tradition som ofta saknas i företag som arbetar inom mer traditionella , områden. Omställning från en produktion till en annan är mer 1 ”normal” i dessa företag jämfört med företag som arbetar i ”mogna” eller stagnerande branscher. Förekomsten av högt utbildad och kvalificerad personal ses därvid som en resurs, när det gäller omställning från militär till civil produktion.

Jämfört med tex gruv-, stål- eller textilindustrin, som drabbats av betydande kriser under senare år, torde alltså försvarsindustrin allmänt ha bättre förutsättningar att framgångsrikt finna nya produkter och marknader. Skillnaderna mellan de olika företagen och anläggningarna i försvarsindustrin är emellertid betydande.

Det är framför allt företagen inom flygindustrin och elektronikindu-

strin som arbetar med högteknologi och bl a därför har en hög andel ! personal som sysslar med FoU. Det gäller tex företag som " Saab-Scania, Volvo Flygmotor, ERA och PEAB. De lägsta FoU- andelarna återfinns inom varvsindustrin samt inom pjäs- och ammunitionsindustrin. I detta avseende skulle alltså tex Bofors, FFV och Karlskronavarvet generellt ha sämre förutsättningar än t ex flyg— och elektronikindustrin för omställning från militär till civil produktion.

Flera av industrierna utvecklar och tillverkar militär materiel som har närliggande civila motsvarigheter. I några fall är man sedan flera år med framgång verksamma på civila marknader. Inom t ex Hägglunds har produktionen av civila fordon längre anor än produktionen av pansar- och bandfordon för försvaret. Inom tex ERA i Kista (fd

SRA) har man successivt under några decennier förskjutit sin produktion från militär till civil kommunikationsteknik.

Andra företag har nyligen satt igång produktion inom civila produktområden som ligger nära deras militära produktion. Det gäller t ex Saab-Scanias flygdivision och Volvo Flygmotor, som under senare år påbörjat satsningar på civila flygplan respektive flygplans- motorer. Ett annat exempel är Kockums, som försöker exploatera sitt kunnande inom undervattenteknik för den civila offshore- marknaden.

Andra företag har ännu inte gjort några framgångsrika inbrytningar på närliggande civila områden. T ex har PEAB i mindre grad än ERA lyckats utnyttja sitt radarkunnande civilt. Karlskronavarvet har — som en följd av en rad misslyckanden upphört med all renodlat civil produktion.

Men det finns företag, vars militära produktion saknar närliggande civila motsvarigheter och som därför måste få svårare att ställa om. Det gäller främst robotindustrin samt pjäs- och ammunitionsindu- strin, dvs Bofors, FFV och Saab Missiles.

Utredaren gör den bedömningen, att förekomsten av nära civila motsvarigheter till den militära materiel som tillverkas är en faktor som gynnar förutsättningarna för omställning från militär till civil produktion. I det perspektivet torde t ex elektronikindustrin, flygin- dustrin, fordonsindustrin och varven ha bättre förutsättningar för omställning än tex de företag som tillverkar robotar, pjäser och ammunition.

Två kompletterande kommentarer är dock nödvändiga. För det första sker en utveckling mot allt mer elektronik i alla vapensystem. Utveckling och produktion av robotar, pjäser och ammunition rymmer allt mer arbete inom elektronikområdet. Detta torde på sikt gynna omställningsmöjligheterna inom dessa delar av industrin, på grund av de nära kopplingarna mellan militär och civil elektronik. För det andra finns andra kopplingar mellan militär och civil teknik än dem som tar sig uttryck i närhet mellan färdiga produkter. Som & diskuterades närmare i kapitel 5, förutsätter utveckling och produk- " tion av en viss militär produkt verksamhet inom ett flertal teknik- områden, som vart och ett som regel kan kombineras på flera sätt med andra teknikområden. På så sätt torde merparten av de tekniska kunskaper, som utnyttjas i den militära produktionen inom robot-, pjäs- eller ammunitionsindustrin, kunna användas på helt andra områden för att utveckla och tillverka produkter, som inte har det ringaste yttre gemensamt med robotar, pjäser eller ammunition. Detta har bl a en del projekt inom Saab-Scania Combitech visat.

Mot bakgrund av dessa resonemang kan man dra slutsatsen, att samtliga företag har tekniska förutsättningar för att övergå till civil produktion. För dem som saknar nära civila motsvarigheter gäller det främst att upptäcka hur och på vilka områden de tekniska kunskaper man förfogar över kan komma till användning. Utredaren är medveten om att förutsättningarna för omställning i detta avseende varierar mellan företagen, beroende på vilken typ av militär produktion som man sysslar med. Men några direkta tekniska hinder för omställning kan inte anses föreligga ens inom de delar av industrin, som producerar materiel som saknar nära civila motsva- righeter.

I kapitel 5 noterades, att en stor andel av arbetet och utrustningen inom försvarsindustrin inte var specifik för produktion av försvars- materiel. Införandet av ny produktionsteknik med datorstyrda fleroperationsmaskiner, industrirobotar etc leder dessutom till ökad standardisering av den maskinella utrustningen. Försvarsindustrin skiljer sig från större delen av den övriga industrin bl a däri, att t ex kvalitetskraven är högre och kontrollapparaten är mer omfattande. Men det noterades också, att de försvarsindustrier som har parallell civil produktion, även på dessa områden arbetar med produkter där det ställs höga kvalitetskrav.

I varje företag finns det vid en omställning arbetskraft som måste omskolas och maskiner som är så specialiserade att de inte kan komma till användning i annan produktion. Utredaren gör dock den bedömningen att arbetskraften, den maskinella utrustningen och anläggningarna inom försvarsindustrin generellt inte utgör några hinder för omställning. Betydande nyinvesteringar måste emellertid göras inom alla företag för att klara övergången från militär till civil produktion.

En mindre del av försvarsindustrin skiljer emellertid ut sig från de andra när det gäller graden av specialisering. Inom stora delar av ammunitionstillverkningen vid Bofors och FFV — framför allt där man tillverkar och gjuter sprängämnen — arbetar man med så speciella processer, med så specifika säkerhetskrav, i så särskilt utformade anläggningar och i så stor omfattning med specialkon- struerade maskiner, att några civila utnyttjandemöjligheter av maskiner och anläggningar knappast finns.

Detta berör främst delar av Bofors verksamhet i Karlskoga samt FFV-FS verksamhet vid Zakrisdalsverken och i Vingåker. Arbetet inom sprängämnestillverkningen är i hög grad mekaniserat, varför det inte handlar om så många direkt anställda. Uppskattningsvis arbetar 300 a 400 personer vid Bofors och 200 år 300 personer vid FFV med den direkta tillverkningen av explosiv- och sprängämnen.

Genom att ta del av företagens erfarenheter av omställning har utredaren lärt, att de som regel inte saknar teknisk förmåga att hitta nya produkter och nya tekniker. När man misslyckats med att etablera sig på ett civilt område beror det snarast på bristande marknadskännedom.

Att utveckla och tillverka militära produkter kräver som regel en noggrannhet och ett kvalitetsmedvetande, som inte alltid är förenligt med den civila marknadens behov. I de fall man inte insett detta på förhand, har de produkter man utvecklat blivit för dyrbara för en kommersiell marknad. De kan alltså ha varit lyckade tekniskt och funktionellt, men samtidigt misslyckade och alltför dyra för markna- den. Av detta kan man dra slutsatsen, att företag som arbetar med höga kvalitetskrav i sin militära produktion vid en omställning bör söka sig mot civila områden som har liknande höga krav. Härför krävs som regel långsiktiga och mycket kapitalkrävande satsning- ar.

Genom de speciella förhållanden som gäller vid försvarsupphandling med nära kontakter mellan köpare och säljare, en skyddad marknad och monopoliserad situation saknar många företag inom försvarsin- dustrin den organisation och de kunskaper som behövs för mark- nadsföring av civila produker på en kommersiell marknad. Förut- sättningarna för dessa företag att göra lyckosamma inbrytningar på civila marknader är att man Cl satsar på sådan civil produktion som omfattas av offentlig upphandling och därvid drar direkt nytta av de erfarenheter man fått genom samarbetet med FMV, El bygger upp en marknadsorganisation med säljar- och servicenät som kan ge kunskapen om marknadens krav och handha marknadsföringen, och/eller D knyter ihop sig som samarbetspartner eller underleverantör med andra företag som har nödvändig marknadskännedom och försälj- ningsorganisation.

Ur finansiell synpunkt gäller att civil produktion normalt sett innebär ett större risktagande än militär. Företag som försöker etablera sig på ett civilt område måste mobilisera kapital för att göra långsiktiga satsningar. Man utsätter sig för risken av en ojämnare lönsamhet och måste därför ha tillräckligt med kapital för att kunna ta förluster under övergångsperioder.

De försvarsmaterielberoende företagen har, som konstaterades i kapitel 5, ett betydande finansiellt beroende av militär produktion, framför allt genom de räntefria förskotten, som försvårar en övergång till civil produktion. Bofors och FFV saknar dessutom en

civilt dominerad koncern i ryggen, som kan backa upp satsningar på nya civila produkter med riskkapital. I det avseendet är förutsätt- ningarna för omställning bättre för t ex ERA, PEAB, Saab-Scanias flygdivision och Saab-Scania Combitech, Volvo Flygmotor och Hägglunds. Även varven kan genom Svenska Varvskoncernen tänkas få ett visst finansiellt stöd för att genomföra omställningar.

Beträffande exportberoendet och företagens beroende av militär produktion som också är viktiga faktorer vid en bedömning av omställningsmöjligheterna kommer detta att diskuteras längre fram (se sid 271).

Slutsatser

I detta avsnitt om omställning har ambitionen varit att ta fram de delar av försvarsindustrin, som torde ha bäst respektive sämst förutsättningar för omställning från militär till civil produktion. Genomgången har skett med utgångspunkt från ett antal kriterier, som bygger på de analyser som gjorts inom utredningen och på de diskussioner som förts med försvarsindustrin.

Till dessa kriterier måste läggas åtminstone en faktor som har stor betydelse för omställningsmöjligheterna, men som är svår att mäta på ett objektivt sätt: företagsledningens engagemang, intresse och förmåga. I ett företag med i övrigt goda förutsättningar för omställning kan en företagsledning, som visar ointresse och som saknar förmåga att ändra företagets inriktning, förhindra att möjlig- heterna till omställning tas till vara. I ett företag med i övrigt dåliga förutsättningar för omställning kan omvänt en skicklig och engagerad företagsledning genom offensiva och medvetna satsningar trotsa många hinder för omställning.

Att målmedvetet arbeta för ett minskat militärt beroende — och därmed våga ta de risker som är förknippade därmed är en förutsättning för nyorientering av produktionen. Inte ens i de företag som har goda yttre och inre förutsättningar för omställning kommer omställningsprocessen igång av sig själv.

En väsentlig omständighet utgör den korta planeringshorisont som många företagsledningar arbetar med. Planering sker på sin höjd på tre år fem års sikt. Resultat av vidtagna åtgärder måste visas inom några få år för att åtgärderna skall anses lyckosamma.

I flera av de lyckosamma fall av omställning från militär till civil produktion, som utredaren tagit del av, har det istället varit de fackliga organisationerna — ofta i samverkan med enstaka represen- tanter i företagens ledningar som haft det långsiktiga intresset av att

satsa på nya projekt. När representanter i företagsledningar och styrelser efter några års förluster i ett nytt projekt har velat lägga ner detsamma, har de fackliga organisationerna varit pådrivande och därmed bärare av det långsiktiga för företaget på sikt gynnsamma — perspektivet.

Den rad av misslyckanden på det civila området som en del företag inom försvarsindustrin kan visa upp, kan därför förklaras - inte bara med bristande marknadskännedom -— utan också med brist på långsiktighet och frånvaron av risktagande, s k riskaversion, vilket till viss del också kan bero på brist på kapital.

Erfarenheterna från t ex Saab-Scania Combitech och Volvo Flygmo- tor visar, att det inom ett högteknologiskt område tar åtta år tio år att få ett nytt projekt lönsamt. Det krävs således en uthållighet hos företagsledningar och styrelserepresentanter för att kunna bära förluster i ett projekt under många år. Erfarenheterna visar också, att det är fråga om betydande kapitalresurser. Man räknar med att varje arbetstillfälle vid en omställning från militär till civil produktion kostar 1 — 1,5 miljon kronor i utvecklingskostnader, innan verksam- heten kan börja generera intäkter i den omfattning att den kan bära sig på egen hand.

Utredarens sammantagna bedömning ger vid handen, att ammuni- tionsindustrin inom Bofors och FFV har sämst förutsättningar för omställning. Anläggningar, maskiner och arbetskraft inom Bofors och FFV är starkt specialiserade, framför allt i den del av verksamheten som omfattar tillverkning av explosiv- och sprängäm- nen. Inom den grovkalibriga ammunitionsindustrin saknar man dessutom direkta civila motsvarigheter. Den civila produktion som ligger nära — krut och sprängämnen för byggnadsindustrin och ammunition för tex jaktvapen är inte någon generellt expansiv verksamhet. Arnmunitionstillverkningen ligger dessutom inom de två koncerner som är mest beroende av försvarsmateriel och mer än de flesta andra försvarsindustriföretag saknar ett civilt marknadskun- nande. Dessutom är ammunitionsindustrin starkt exportberoende, vilket — förutom att effekterna av nedrustningen blir betydande — försvårar dess planeringsläge vid minskande beställningsvolymer.

Även inom andra delar av FFV och Bofors är förutsättningarna för omställning förhållandevis små, tex underhållsverksamheten vid FFV samt pjäs- och robotsektorerna inom Bofors och Saab-Scania. Företagen är dessutom starkt beroende av försvarsmateriel. Samma förhållande gäller vid Karlskronavarvet. Här dras slutsatsen att problemen med övergång från militär till civil produktion — vid sidan om ammunitionsindustrin inom FFV och Bofors — är störst inom andra delar av FFV och Bofors samt vid Karlskronavarvet.

För många företag överväger de drag som underlättar en övergång till civil produktion. Hägglunds har tex nära civila motsvarigheter och har vid sidan om den militära produktionen en betydande civil produktion. Företaget har dessutom en relativt låg exportandel i sin militära produktion och ett lågt beroende totalt av försvars- materiel.

För Kockums gör närheten till offshoreområdet, den i huvudsak civila inriktningen av produktionen samt frånvaron av militär export att de allmänna förutsättningarna för en övergång från ubåtar till t ex civil undervattensteknik framstår som förhållandevis goda.

PEAB och ERA har visserligen ett högt exportberoende och ERA är dessutom vid de anläggningar som producerar försvarsmateriel — i hög grad beroende av försvarsbeställningar. Men företagen arbetar i en högteknologisk bransch, elektronikområdet har generellt nära kopplingar mellan militär och civil teknik och företagen är i övrigt i stor utsträckning verksamma på civila marknader. Allt detta gör att PEAB och ERA uppvisar förhållandevis goda allmänna förutsätt- ningar för en övergång till civil produktion.

Samma resonemang gäller om flygindustrin. Här är man dessutom i mycket liten utsträckning exportberoende. Visserligen är man starkt beroende av försvarsmateriel, men den högteknologiska inriktning- en, de nära civila motsvarigheterna och de satsningar man redan idag gör på civila marknader, gör att de allmänna förutsättningarna för omställning bedöms som goda.

I kapitel 9 gjordes den bedömningen att produktionsbortfallet — som en följd av nedrustningsscenariot — skulle bli störst inom de företag som är verksamma med materiel för marinen (Karlskronavarvet, Kockums, PEAB, Saab Missiles) och flygvapnet (Saab-Scanias flygdivision, Volvo Flygmotor, FFV -U i Linköping och Arboga samt ERA) samt de företag som är i hög grad exportberoende (FFV -F, Bofors, PEAB , ERA). Vissa delar av försvarsindustrin beräknas helt upphöra som en följd av den nedrustning som skisseras, tex produktionen av ubåtar och torpeder.

Om resultaten från dessa kalkyler ställs samman med resonemangen angående omställningsmöjligheterna, framgår att stora nerdragning- ar kan bli aktuella inom de delar som har sämst förutsättningar för omställning, dvs ammunitions- och pjäsindustrin inom FFV och Bofors samt Karlskronavarvet. Andra delar av försvarsindustrin som också drabbas av stora nedskärningar är Saab-Scanias flygdivision, Saab Missiles, Volvo Flygmotor, PEAB och ERA. Som noterats finns emellertid här bättre förutsättningar för omställning av produktionen än inom berörda delar av FFV, Bofors och Karlskrona- varvet.

Inga företag och inga anläggningar där försvarsmaterielproduktion sker kommer att vara oberörda av de nerdragningar som den skisserade nedrustningen medför. Olika åtgärder är nödvändiga för att underlätta omställning. Lika viktigt är det att förebygga problem, t ex genom att stimulera eller på annat sätt få företagen att minska sitt försvarsmaterielberoende och öka sin civila verksamhet. Flera företag har med stöd från staten tagit steg i den riktningen, exempelvis Saab-Scanias flygdivision och Volvo Flygmotor. FFV Gevärsfaktoriet och Saab-Scania Combitech har också påbörjat en omställningsprocess. (För en närmare redogörelse av dessa projekt, se rapporten om svensk försvarsindustri i betänkandets del 2.) Andra företag, t ex Karlskronavarvet, har istället ökat sitt militära engage- mang efter ett flertal misslyckanden på det civila området. Det är från omställningssynpunkt olyckligt att man därvid har dragit den slutsatsen, att företaget ska koncentrera sig på militär produktion, istället för att söka överbrygga de problem som finns. Inom Bofors har man i Karlskoga ökat det militära beroendet. Företagets civila satsningar sker i huvudsak på andra orter och utomlands.

10.5. Samhällsekonomiska konsekvenser av nedrustning och omställning

Sysselsättningen

En halvering av försvaret över en tjugofemårsperiod innebär samhällsekonomiskt inte någon anmärkningsvärd förändring, fram- för allt inte i jämförelse med den strukturrationalisering som under senare år har pågått och fortfarande pågår inom svenskt närings- liv.

Bara inom metallvaruindustrin minskades antalet arbetstillfällen med omkring 4 000 per år mellan 1974 och 1979, dvs totalt 20 000 vilket motsvarar en femtedel av metallvaruindustrins arbetsstyrka. Även mom varvsindustrin har de senaste årens utveckling inneburit hårdare nedskärningar än vad som skulle bli fallet inom försvaret vid en nedrustning av det slag som utredningen skisserar. En halvering av försvaret skulle innebära en minskning av antalet arbetstillfällen inom försvaret och försvarsindustrin med ca 36 000 personer varav ca 14 000 i försvarsindustrin. Till detta kommer sannolikt ytterligare flera tusen i näringslivet utanför försvarsindustrin.

Om det totala bortfallet av arbetstillfällen antas till högt räknat 50 000, motsvarar detta endast 1,15 procent av landets arbetstyrka 1983/84. Om dessa 50 000 läggs till antalet arbetslösa vid samma årsskifte, skulle den öppna arbetslösheten stiga från 3,7 till 4,8

procent. Med tanke på att nedskärningen skulle fördelas över tjugofem år är det uppenbart att detta är en nedskärning som i ett övergripande samhällsekonomiskt perspektiv knappast ter sig anmärkningsvärd.

Trots att det således skulle innebära en relativt blygsam förändring, kvarstår frågan vilka konsekvenser det skulle ha för samhället i stort. Avgörande för den frågans svar är i vilken utsträckning arbetskraften i fråga skulle kunna sugas upp inom övriga samhällssektorer och i vilken utsträckning den industri, som skulle gå miste om försvarets beställningar skulle kunna ställa om till civil produktion. En successiv och planerad nedrustning torde därvid utgöra en stor fördel jämfört med de strukturella förändringar som har skett inom industrin de senaste åren. Dessa förändringar har inträffat plötsligt och som följd av händelser som ej har kunnat förutses, tex oljeprishöjningen 1973.

Övriga samhällsekonomiska konsekvenser

En nedrustning skulle föra med sig ett antal konsekvenser förutom sysselsättningsmässiga som vore fördelaktiga för samhället i stort. En nedrustning skulle både minska belastningen på statsfinanserna och frigöra resurser som skulle kunna fördelas om till andra ändamål i samhället. Över en så lång period som tjugofem år måste det antas att denna överföring skulle kunna ske. Samhället i stort skulle därför kunna dra ekonomiska fördelar av nedrustningen utöver de rena budgetbesparingama.

Förutom tillskottet av arbetskraft varav en stor del är mycket välutbildad skulle mark, byggnader och en mängd andra kapital- resurser frigöras för annan användning inom såväl den offentliga såväl som den privata sektorn.

Försvarets samhällsekonomiska belastning, såsom den har redovisats i kapitel 7, skulle också minska. Men minskningen skulle inte stå i direkt proportion till den tänkta nedrustningens omfattning. Detta hänger bl a samman med att beredskapsförsörjningen, såsom angetts i avsnittet om personalminskningar, inte kan antas minskas i motsvarande män.

En annan stor post i kalkylen över försvarets samhällsekonomiska kostnader rör värnpliktssystemet. Osäkerheten är stor beträffande konsekvenserna av den tänkta nedrustningen för värnpliktssystemet. I den mån antalet faktiskt inkallade värnpliktiga sjunker, minskar den samhällsekonomiska belastningen av värnpliktssystemet. Om en övergång till någon form av s k kategoriklyvning leder till marknads- mässiga ersättningar till de värnpliktiga, ökar det inte den samhälls-

ekonomiska kostnaden. Men avvikelsen mellan denna och de budgetmässiga utgifterna försvinner.

Av de tre största posterna i den samhällsekonomiska kalkylen är det endast beträffande förlusten i produktionstillväxt, som det är möjligt att göra några närmare uppskattningar.

Till en början skulle, med hänsyn till svårigheterna att flytta resurser till andra sektorer och finna annan användning för dem, de budgetmässiga besparingarna sannolikt inte motsvara nedskärning- arna av försvaret. Det skulle bl a ta sig uttryck i att budgetmedel finge anslås för att stödja omställningen. Det gäller stöd i olika former för att underlätta omställningsprocessen.

Företag, kommuner och enskilda personer skulle behöva ett ökat stöd från statsmaktens sida under omställningsperioden. Men även om hela besparingen i försvarsbudgeten skulle tas i anspråk för sådana stödåtgärder vilket långt ifrån anses bli nödvändigt - skulle samhällsekonomin sannolikt utvecklas mer gynnsamt än annars.

Enligt beräkningar som utredaren har låtit utföra vid finansdeparte- mentet (och som redovisas i betänkandets del 2) innebär en omfördelning av budgetmedel från försvar till andra offentliga ändamål, att både BNP och bytesbalans kan förstärkas. Visserligen skulle förändringarna i tillväxttakten bli små — den årliga tillväxten i BNP skulle bara öka från 2,42 till 2,44 procent om halva försvars- budgeten fördelades på andra offentliga ändamål men i beräkning- arna har försvarets investeringar inte ersatts med andra investering- ar. Någon hänsyn till försvarets totala resursanvändning har heller inte tagits, utan endast budgetbelastningen har tagits med i beräk- ningen. Men även en sådan liten förändring av tillväxttakten skulle innebära en avsevärt högre civil BNP. I gällande prisläge bleve efter 25 år skillnaden i civil BNP jämfört med oförändrade försvarsanslag ca 20 miljarder kr, dvs av samma storlek som hela budgeten för det militära försvaret. Med hänsyn till att nedrustningen antas ske successivt under perioden 1990 — 2015, kommer dock år 2015 skillnaden i civil BNP att uppgå till knappt 10 miljarder kr enligt denna beräkning.

Modellen som använts (långtidsutredningens medelfristiga reala modell EMMA) är en statisk modell, vilket innebär att försvarets negativa verkningar på tillväxten i samhällets ekonomi blir ytligt behandlade.

I modellen tas, som nämnts, exempelvis inte hänsyn till effekterna av eventuellt ökade investeringar i samhället. Inte heller kan man med hjälp av en sådan modell fånga in konsekvenserna av en ersättning av

den militära teknikutvecklingen med en som vore bättre anpassad till det civila samhällets önskemål.

För att ge en mer fullständig uppskattning av effekten på BNP fordras avsevärt mer ingående forskning om försvarets betydelse för ekonomisk tillväxt. I detta sammanhang kan de utförda modellbe- räkningarna endast kompletteras med den översiktliga och indirekta metod som redovisats i kapitel 7. Skillnaden i civil BNP år 2015 — uttryckt i gällande prisläge - skulle enligt dessa metoder uppgå till dubbelt så mycket som framgår av finansdepartementets modellbe- räkningar, dvs närmare 20 miljarder kr.

10.6. Överväganden

Varför särbehandla försvarssektorn?

Försvarssektorn utgör sysselsättningsmässigt ingen stor del av det svenska samhället. Knappt två procent av den yrkesverksamma delen av befolkningen arbetar inom försvarssektorn. Resursmässigt tar försvaret drygt tre procent av den svenska bruttonationalprodukten. Av statsbudgeten anslås knappt 10 procent till totalförsvaret över olika departements huvudtitlar. Exporten av försvarsmateriel utgör drygt en procent av Sveriges totala export. Två tredjedelar härav är sådana produkter som klassificeras som krigsmateriel och kräver licens för utförsel.

Den av utredaren antagna nedrustningen, som innebär en halvering av det svenska försvaret över en 25—årsperiod, skulle inte behöva medföra några oöverstigliga omställningsproblem. Jämfört med andra sektorer av det svenska näringslivet, som genomgått en betydligt mer dramatisk omstrukturering under kortare tidsrymd, synes försvarsindustrin därför generellt sett inte behöva någon

särbehandling.

Emellertid föreligger det flera ofta förbisedda specifika faktorer, som ger anledning till att behandla försvarssektorn annorlunda. Dessa är främst politiska och samhällsekonomiska.

Det är politiskt av synnerlig vikt att nedrustning inte leder till arbetslöshet. De anställda inom försvarssektorn skall inte behöva uppleva nedrustning som ett hot mot sin framtid. Arbetet för avspänning, fred och minskade försvarskostnader får varken i Sverige eller i andra länder bromsas av befarade sysselsättningsprob- lem. Omstruktureringen inom försvarssektorn kan därför inte jämföras med vad som hänt och händer i sådana krisbranscher som

stål-, textil- och varvsindustrin. Där kan marknadskrafterna tillåtas att verka i större utsträckning än inom försvarsindustrin.

Sett även ur samhällsekonomisk synvinkel är det angeläget att skapa incitament för att resurserna inom försvarsindustrin tas tillvara i civil produktion. De resurser som finns inom försvarsindustrin tillhör i stor utsträckning teknikområden som bedöms ha goda framtidsutsik- ter. Om sysselsättningen skall kunna hållas uppe på sikt i Sverige måste landets industriella bas utvecklas. Det ligger således i samhällets intresse att främja att de mänskliga och tekniska resurserna inom försvarssektorn kan utnyttjas för civila ändamål så långt detta är möjligt utan att det inkräktar på de försvarspolitiska målen.

Slutligen bör erinras om det faktum att försvarsindustrin har den svenska staten som främsta kund. Flertalet vapensystem som levereras till det svenska försvaret tillverkas efter specifikation från och på beställning av försvarets materielverk (FMV). De mänskliga och tekniska produktionsresurser som svarar för utveckling och tillverkning av försvarsmateriel har således byggts upp inom försvars- industrin för det svenska försvarets räkning. Genom detta beroende- förhållande till statsmakterna skiljer sig försvarsindustrin från övrig industri. Samhället har därför ett jämförelsevis större ansvar för vad som händer med de anställda i försvarsindustrin. Vikande materiel- beställningar leder redan idag till svårigheter på flera orter med starkt försvarsberoende. En fortsatt sådan nedåtgående trend orsakad av riksdagsbeslut om minskade försvarsanslag bör därför föranleda att särskilt stöd övervägs för omställning till civil produktion.

Varför behövs omställning i försvarsindustrin?

Såsom visats i det föregående har den svenska försvarsindustrin under senare år av olika skäl genomgått strukturförändringar av större eller mindre omfattning. Orsakerna är många, men främst beror dessa förändringar på införande av ny teknologi eller på nedskärningar av försvarets materielanslag. Flertalet försvarsindu- strier har den uttalade målsättningen att söka minska försvarsbero- endet och få igång kompletterande civil tillverkning i större omfattning än vad som nu är fallet. Detta gäller oftast hela företaget som sådant, men ej alltid de olika tillverkningsenheterna. Civil produktion har ibland lokaliserats till andra orter än där företagets tillverkning av försvarsmateriel sker. Detta har lett till att vissa orter fått ökat istället för minskat försvarsberoende genom företagets omstrukturering och civila satsningar.

Omställning i större skala till civil produktion har under senare år endast skett i några få fall och då med särskilt statligt stöd. Det gäller framför allt flygindustrin, som bl a fått statliga villkorslån för civila satsningar på orter med militär produktion (Linköping och Trollhät- tan).

Omställning till civil produktion försvåras ofta av att sådana satsningar måste göras långsiktigt och med betydande risktagning. Kravet på kortsiktig räntabilitet inom företagen utgör många gånger ett hinder för att pröva förslag om civil tillverkning. Dessutom saknas inom många försvarsindustrier erforderlig kunskap om marknadsför- utsättningarna för civila produkter, vilket utgör en försvårande omständighet.

De civila projekt som satts igång i flygindustrin har realiserats efter långvariga ansträngningar från de fackliga organisationerna att förmå företagsledningarna att göra sådana långsiktiga investeringar. För att trygga den framtida sysselsättningen vid företagen söker man från fackligt håll generellt att få till stånd en breddning av produktionen och en större långsiktighet i företagens strategi. Här föreligger en parallell till varvsindustrin, där också fackliga organisationer varit pådrivande när det gäller satsningarna på nya teknikområden, såsom exempelvis oljeplattformar, när varvskrisen tvingat ut många i arbetslöshet.

Alternativet för flera försvarsindustrier, som drabbats av minskade svenska materielbeställningar, har närmast varit ökad satsning på export. Detta har medfört, att antalet länder till vilka Sverige säljer krigsmateriel vuxit under senare år. Huvudparten går nu till länder i den Tredje världen. En avvägning måste här ske mellan landets försvars- och handelspolitiska mål, som för närvarande anses motivera viss krigsmaterielexport, samt andra säkerhetspolitiska mål som avspänning, nedrustning och utveckling. Av såväl utrikespoli- tiska som samhällsekonomiska skäl förefaller det enligt utredaren motiverat att statsmakterna i framtiden ger högre prioritet åt omställning av försvarsindustrin än åt fortsatt krigsmaterielexport i nuvarande omfattning.

Även om en framtida nedrustning sannolikt kommer att gå långsamt och ta avsevärd tid innan den får någon inverkan på det svenska försvarets utformning, blir effekterna på materielbeställningarna inte jämnt fördelade över nedrustningsperioden. Trots en långsiktig planering av materielbeställningarna uppstår sannolikt förändringar, som leder till att företag utan längre varsel går miste om förväntade order. Det är därför angeläget att varje försvarsindustri skaffar sig en flexibilitet i produktionsapparaten, som möjliggör att den teknolo- giska kompetensen kan nyttiggöras på civila projekt i företaget och

företaget och att friställning av arbetskraft kan undvikas, när försvarsbeställningarna minskar.

Varför börja omställningen idag?

Den internationella nedrustning, som är en förutsättning för en minskning av det svenska försvaret, kan ligga långt fram i tiden. Den kan också, om de i utredningsdirektiven angivna gynnsamma förhållandena inträffar, börja relativt snart. Oberoende av när den kan komma att inledas, är det emellertid angeläget att börja förbereda en omställning inom försvarsindustrin redan idag. Skälen härtill är flera.

Erfarenheterna hittills inom försvarsindustrin visar att det generellt sett tar lång tid, ofta upp till 10 år, att utveckla och få fram konkurrenskraftiga civila produkter. Många idéer måste ofta prövas innan någon visar sig framgångsrik. Att finna nya lönsamma civila produkter kräver således långsiktig planering.

Att söka bredda produktionen så att försvarsberoendet minskar bör därför inte ske först när försvarets beställningar börjar dras ner. Det måste ha inletts långt tidigare för att inte sysselsättningen och lönsamheten i företaget skall påverkas av uteblivna order från försvaret. Rimligt vore därför att all försvarsindustri i landet hade en tillräckligt omfattande civil produktion och en inbyggd flexibilitet, så att bortfall av försvarsorder lätt kan klaras av internt.

Ett viktigt skäl för statsmakterna att kräva en sådan diversifiering inom försvarsindustrin är sysselsättningsaspekten. Ett försvarsindu— striföretag skall inte behöva bli tvunget att avskeda personal om en förväntad beställning uteblir. Är företaget så starkt försvarsberoende att avskedanden ändå kan bli nödvändiga, kommer sysselsättnings- kravet att otillbörligt kunna påverka beslut om försvarets materiel- . beställningar.

Det finns således starka skäl för att statsmakterna redan idag söker ; medverka till att försvarsindustrin i görligaste mån breddar sin produktion till flera civila områden. Den föreliggande utredningen, som tar sikte på en kommande nedrustning, har desto större anledning att föreslå att samhället tar ett ökat ansvar för omställning. De försvarsindustriföretag som för närvarande har ett starkt försvars- beroende bör därför söka bygga upp en kompletterande civil tillverkning. Att avvakta tills en internationell nedrustning inträffar, vore både irrationellt och samhällsekonomiskt oansvarigt.

Varför statligt engagemang?

Såsom tidigare redovisats, har de större civila satsningarna hittills inom försvarsindustrin genomförts med betydande statliga stödåtgär- der i form av bl a villkorslån. Att så har skett beror främst på industri- och arbetsmarknadspolitiska överväganden. Dessa statliga insatser har emellertid varit enstaka åtgärder. I flertalet fall har försvarsin- dustrierna själva finansierat de mer eller mindre lyckade civila satsningar som gjorts.

Det finns enligt utredaren starka skäl för statsmakterna att engagera sig ytterligare i ansträngningarna att diversifiera försvarsindustrin genom ökad civil tillverkning. En av svårigheterna vid försök till omställning är bristen på riskvilligt kapital. Flera företag är mycket beroende av försvarsmaterielproduktionen och saknar en stor och expansiv civil bas som vid en nedrustning kan ge resurser till nya civila projekt. På grund av de finansieringsmetoder med stora räntefria förskott, som försvarets materielverk tillämpar vid beställningar, har flera försvarsindustrier dessutom ett förhållandevis litet eget kapital. Detta försvårar satsningar på osäkra civila produkter som kanske först ger återbäring på längre sikt. Därför skulle statliga medel kunna utgöra en stimulans som underlättade civila innovationer.

Överhuvudtaget är det med hänsyn till det tidigare påpekade beroendeförhållandet mellan försvarsindustrin och staten angeläget att en viss samordnad planering av omställning sker. Den kontakt som för närvarande äger rum på ad hoc-basis mellan försvarsindu— strin å ena sidan och departement och myndigheter å den andra, förefaller inte vara tilläcklig för att få igång en offensiv satsning på omställning.

Not

1 De beräkningar som gjorts av hur stor sysselsättning som utveckling, produktion och underhåll av varor och tjänster för försvarets räkning genererar utanför försvarsindustrin är mycket grova. FOA uppskattade för 1979/80 den totala sysselsättningen inom näringslivet som FMVs inköp av varor och tjänster, det lokala underhållet av försvarets materiel samt exporten av försvarsmateriel gav upphov till bland direkt- och underle- verantörer med utgångspunkt från 1975 års input-outputtabeller. Enligt dessa beräkningar uppgick denna totala sysselsättning till ca 52000 personår. Utöver sysselsättningen i försvarsindustrin skulle alltså ytterli- gare lika många anställda utanför denna vara beroende av försvarets

beställningar, enligt denna uppskattning. Se FOA-rapporten Svensk försvarsindustri, s. 30 — 31.

Litteratur

Analys av genomförda fredsorganisationsförändringar perioden 1965—1980. Försvarsstaben, AnFRO, 1981-06-23. Civil produktion iförsvarsindustrin. Betänkande från försvarsindust- rikommittén. Ds I 1982:1. Civil produktion i försvarsindustrin genom teknikupphandling. Betänkande från försvarsindustrikommittén. Ds I 1983:1. Flygindustrikommitténs betänkande, del 2. Ds Fö 1979:1. Framtida militär flygindustri i Sverige. Principbetänkande avgivet av 1979 års militära flygindustrikommitté. Ds Fö 1981:12.

Fredsorganisationsförändringar inom armén presentation av några aktuella kommuner. Försvarets forskningsanstalt, 1981-01-17. Från militär till civil produktion. Stockholm: Arbetsgruppen för svensk folkriksdag för nedrustning, 1981. Försvarsmakten i den svenska Säkerhetspolitiken. ÖB Perspektiv- plan del 1, 1984-06-06. Haag, Martin m fl: Regionalekonomiska analyser vid fredsorganisa- tionsförändringar exemplet Lv 5 i Sundsvall. Försvarets forskningsanstalt, FOA Rapport C 10093—M3, September 1978. Herthelius, Catarina och Nordlund, Peter: Uppföljning av fredsor- ganisationsförändringar inom armén — fallstudierna Lv5 och Lv4 P7/Foll. Försvarets forskningsanstalt, FOA Rapport C 10187—M5, Juli 1981.

Kommentarer till Arbetstagarkonsult AB utredning beträffande A6. Försvarets forskningsanstalt, reg nr 1-81-544, bil 1, 1981-10-29. Lindblad, Hans: Leve dödspatrullen. Försvar i nutid, 3—4, 1983. Ljung, Bo rn fl: Svensk flygindustri i ett samhällsekonomiskt perspektiv resurser och alternativutnyttjande. Försvarets forskningsanstalt, FOA Rapport C 10097—M3, oktober 1978. Sanger, Clyde: Nedrustning, utveckling, säkerhet. Sammandrag av Thorsson-rapporten om sambandet mellan nedrustning och

utveckling. Stockholm: Arbetsgruppen för svensk folkriksdag för nedrustning, 1982.

Samhällsekonomiska konsekvenser av en nedläggning av A6. Arbetstagarkonsult AB, april 1981.

Stödhandboken 1983/84. Stockholm: Statens industriverk, 1984.

Svensk försvarsindustri, Struktur, kompetens, utvecklingsbetingel- ser. FOA Rapport, C 10200—M5, februari 1982.

Utvecklingen av försvarets fredsorganisation under 1980-talet. Slut-

rapport från 1978 års försvarskommittés arbetsutskott för fredsorganisationsfrågor. Ds Fö 1981:13.

Wallensteen, Peter och Frensborg, Olof: New wine and old bottles. Product versus Organization: Swedish experiences in changing from military to civilian production. Uppsala Universitet, Institutionen för freds- och konfliktforskning, 1979. ÖB 84—89. Programplan för det militära försvarets utveckling ! 1984—89. Överbefälhavaren, 1983-09-27.

l i l. l l

11 Nedrustning och utveckling

11.1. Direktiven

Utredaren skall enligt mandatet bl a inrikta sitt arbete på ”att ange hur en omfördelning av resurser från försvaret till civilt bruk också skulle utgöra ett bidrag i det svenska utvecklingssamarbetet med u-länderna”.

Möjligheten att på detta sätt använda lösgjorda militära resurser såsom bidrag till samarbetet med u-länder behandlas ingående av FN-rapporten om sambandet mellan nedrustning och utveckling (i fortsättningen kallad FN-rapporten). Där konstateras att utsikterna för fred och säkerhet i världen skulle bli betydligt ljusare om relationerna mellan i- och u-länder förbättrades genom ett ökat ömsesidigt samarbete. Att åstadkomma en koppling mellan nedrust- ning och utveckling skulle kunna utgöra ett positivt bidrag i denna strävan och få gynnsamma effekter på det politiska och ekonomiska planet. I detta kapitel redovisas några åtgärder som Sverige kan tänkas vidta för att medverka i ansträngningarna att få till stånd ett sådant konkret och effektivt samband mellan nedrustning och utveckling.

I syfte att klargöra och belysa förutsättningarna för sådana åtgärder behandlas inledningsvis FNs utvecklingsstrategier. Även den aktuella situationen i några centrala förhandlingar mellan i- och u-länderna tas upp. Dessa förhandlingar gäller bl a u-ländernas krav på att få ett större inflytande i den internationella gemenskapen.

U-länderna söker uppnå ökad ekonomisk tillväxt och en mera jämställd position i det internationella ekonomiska samarbetet. Deras krav gäller bl a större delaktighet i utvinningen av världens naturresurser och förbättrade exportmöjligheter. FN-rapportens analys av de säkerhetspolitiska aspekterna på Nord/Syd-relationerna tas också upp för att ge en bredare bakgrund till förslagen om en koppling mellan nedrustning och utveckling.

11.2. Nord/Syd-dialogen

Utvecklingsstrategier

FNs uppgift att värna om freden och förhindra krig tillvaratas inte enbart genom dess politiska verksamhet. Det sker också genom dess arbete för ekonomisk och social jämlikhet. Trots detta är emellertid den stora majoriteten av människorna endast jämlika ifråga om

fattigdom, hunger, sjukdomar och okunnighet. Skiljelinjen går främst mellan Nord och Syd.

Allt djupare ekonomiska och sociala klyftor skiljer människorna som lever i den industrialiserade världens välstånd från den majoritet av jordens befolkning som tvingas leva i misär. Situationen förvärras genom att överbefolkning fortsätter att försvåra ekonomiska och sociala framsteg i de flesta u-länder. Läget i dessa har utvecklats till ett reellt hot mot freden, förutom att det moraliskt är en kränkning av mänsklig värdighet.

Massfattigdomen är således ett allvarligt internationellt problem. En stor del av mänskligheten får inte sina grundläggande behov av mat, kläder, bostäder, utbildning, hälsovård och ett meningsfullt arbete tillgodosedda. Närmare en miljard människor är undernärda eller hotas av svält. Värst drabbat är Afrika, särskilt i länderna söder om Sahara, som återigen utsätts för en svår svältkatastrof. Bland de direkta orsakerna till krisen är snabb folkökning, överutnyttjande av jorden, skövling av skogar och en förödande torka. Härtill kommer ett alltjämt stort ekonomiskt beroende av i-länderna.

Diskussionen om förhållandet mellan i- och u-länder har kommit att inta en central plats i de internationella politiska och ekonomiska debatterna inom FNs ram. FNs första övergripande internationella utvecklingsstrategi avsåg 1970-talet. Den andra, som antogs av generalförsamlingen 1980, gäller för 1980-talet. Den är föremål för regelbunden översyn av generalförsamlingen såsom också var fallet med den första.

FN-strategin för 1980-talet innehåller mål för den övergripande ekonomiska tillväxten i u-länderna samt delmål avseende bla handel, sparande, industri- och jordbruksproduktion. Därtill bekräf- tas och fastställs en rad mål inom olika sociala sektorer såsom förbättrad hälsovård, minskad spädbarnsdödlighet, ökad livslängd, läskunnighet och tillgång till rent vatten.

Enligt strategin gäller för de utvecklade länderna att 0,7% av BNP satts som mål för deras årliga överföringar av offentligt bistånd. Detta skall ha uppnåtts 1985 eller senast under andra hälften av 1980-talet.

Ett mål på 1 % skall nås snarast möjligt därefter. Det tidigare uppsatta målet på 1 % av BNP i årliga totala kapitalöverföringar har genom bl a investeringar och lån uppfyllts, delvis till priset av de skuldproblem som många u-länder idag kämpar med.

Utvecklingsstrategierna uppmärksammar sambandet mellan ned- rustning och utveckling. De genom nedrustning frigjorda resurserna borde, hävdar man, kunna användas bland annat för att söka minska gapet mellan rika och fattiga länder.

Resultatet av strategierna har långtifrån blivit vad man hoppades. Även om en del u-länder lyckats uppnå några av tillväxtmålen har flertalet riktmärken visat sig vara svåruppnåeliga eller orealistiska. Detta gäller inte minst i-ländernas biståndsmål, som alltjämt är avlägset för flertalet rika länder. OECD-länderna har som grupp nått endast halvvägs till målet enligt aktuell statistik från DAC (De- velopment Assistance Committee). Från 1982 till 1983 sjönk deras bistånd från 0,38 % till 0,36% av BNI (bruttonationalinkomst). Endast en mindre grupp OECD-länder har uppnått eller överträffat det, däribland Danmark, Nederländerna, Norge och Sverige. Super- makterna däremot ligger på en avsevärt lägre nivå: Förenta staterna 0,24% och Sovjetunionen 0,15% av BNI.

Genom stagnerande eller minskande bidrag från de största och rikaste industriländerna har denna biståndskris framför allt kommit att bli de multilaterala organens kris. Världsbankens utlåning på särskilt fördelaktiga villkor genom den Internationella utvecklings- fonden (International Development Association, IDA) har minskat. Samtidigt har FNs utvecklingsprogram (United Nations Develop- ment Programme, UNDP) och flera andra biståndsgivande FN-organ hamnat i en akut resurskris.

En ny ekonomisk världsordning

Vid ett särskilt möte med FNs generalförsamling 1974 reste u-länderna för första gången kravet på en ny ekonomisk världsord- ning (NIEO, New International Economic Order). Kravet på denna nya världsordning har sedan dess stått kvar på u-ländernas dagord- ning för samtalen med industriländerna.

Vad man eftersträvar är framför allt ökat inflytande över de internationella finans- och handelsströmmarna. Mer konkret innebär detta bl a större inflytande i Internationella valutafonden och Världsbanken. Även bättre kontroll över exploateringen av naturre- surserna, ökade exportmöjligheter och högre och stabilare priser på råvaror utgör målsättningar inom NIEO.

Utvecklingen under sjuttiotalet och det tidiga åttiotalet har lett till en mer splittrad bild av u-världen än den som utgjorde grunden för strategierna och kraven på en ny ekonomisk världsordning. Vissa u-länder har kunnat dra nytta av de dramatiskt ökade realvärdena på världens oljereserver. Andra har kunnat skapa en hög tillväxt genom en industrialisering som i betydande grad inriktats på export, tex Brasilien, Singapore och Sydkorea (s k N IC-länder, Newly Industria- lized Countries).

Samtidigt har vissa länder hamnat i en akut skuldkris och de fattigaste länderna kommit i en om möjligt värre situation än förut. Den världsekonomiska strukturkrisen, framkallad bl a genom improduk- tiva investeringar i rustningar, drabbar inte bara Västvärlden. Hårdast utsatta blir u-länderna, främst på grund av det höga ränteläget i Förenta Staterna, dollarns starka ställning och den ökade protektionismen.

Den höga skuldsättning som många u-länder ådragit sig har flera samverkande orsaker. Den ökade tillgången på krediter under åren kring 1980 medförde en skärpt kreditkonkurrens från de långivande ländernas sida. Lånen har också i många fall använts för ren konsumtion eller vapenimport. Omkring en fjärdedel av u-ländernas skulder beräknas gälla inköp till försvaret. De akuta betalningssvå- righeterna utsätter det internationella finanssystemet för påfrestning- ar. Långtgående åtgärder måste vidtas i de skuldtyngda länderna för att få fart på exporten, om återbetalningsförmågan skall kunna stärkas och kreditvärdigheten därmed återställas.

Hela anpassningsbördan kan inte läggas på länderna i Tredje världen. Detta skulle innebära risk för social oro och politiska spänningar, som ökar det mänskliga lidandet och som kan leda till att allt fler demokratiska regimer i u-länderna faller och ersätts med diktaturer. Internationella kapitalresurser måste på ett samordnat sätt kanaliseras till de skuldtyngda länderna. Ofrånkomliga åtstram- ningsåtgärder bör i minsta möjliga utsträckning drabba de redan mycket fattiga.

Den situation som föreligger vid åttiotalets mitt, med en vidgad klyfta mellan halvindustrialiserade och mycket fattiga u-länder, medför tydliga intresseförskjutningar. Det har bl a lett till en något modifie- rad inställning hos vissa u-länder. De ökade ekonomiska och sociala skillnaderna mellan olika u-länder gör att man nu söker finna nya former för att åstadkomma verklig ekonomisk utjämning och ökad social rättvisa även för de fattigaste. Det har visat sig att u-länderna på många områden har förutsättningar för och intresse av ett intensivare ömsesidigt utbyte. Kraven på ekonomiskt samarbete mellan u-länder, Syd/Syd-samarbete (Economic Cooperation among

Developing Countries, ECDC) har därför växt sig allt starkare, inte enbart som ett idealiserat alternativ till ett utvidgat Nord/Syd- samarbete.

Mot bakgrund av de mycket begränsade framsteg i riktning mot en ny ekonomisk världsordning, som kunde registreras under senare delen av 1970-talet, framförde u-länderna kravet på s k globala förhand- lingar. Dessa skulle i ett sammanhang behandla problem rörande handel, råvaror, monetära och finansiella frågor, energi samt utveckling.

Trots ett principiellt beslut av FNs generalförsamling om sådana förhandlingar har inte erforderlig enighet ännu kunnat nås om vare sig formerna eller innehållet. Särskilt råder oenighet om ansvarsför- delningen mellan FN och vissa specialorgan, bl a Världsbanken och Internationella valutafonden. I-länderna, framför allt Förenta stater- na, önskar bevara sitt dominerande inflytande i dessa senare organ.

Under den utdragna lågkonjunktur, som präglat de första åren av FNs tredje utvecklingsårtionde, har det dessutom varit svårt att uppbåda den politiska viljan att göra framsteg i Nord/Syd-dialogen om internationellt ekonomiskt samarbete. Protektionistiska tenden- ser, stagnerande biståndsflöden, sjunkande råvarupriser, inflation och extremt höga räntor har lett till fortsatt ekonomiskt beroende och till svårigheter för många u-länder att återbetala sina utlandslån.

I många av de fattigaste delarna av världen har dessutom långvarig torka, naturkatastrofer, krig och inre oroligheter ytterligare bidragit till att försämra läget. Många mer industrialiserade u-länder har visat en påtaglig brist på entusiasm för kompromisser med i-länderna i olika frågor. De befarar med visst fog att globala förhandlingar först och främst skulle uppmärksamma de fattigaste ländernas behov.

Icke-militära hot

Det växande gapet mellan världens rika och fattiga länder, u- ländernas allt intensivare krav på en rättvisare fördelning av jordens resurser och konsekvensen för u-länderna av den världsekonomiska krisen har utan tvekan lett till ökad spänning och konfrontation. Detta utgör på sikt ett direkt hot mot världsfreden. Andra sådana icke-militära hot har uppstått på grund av konkurrensen om krympande råvarutillgångar, pressen på jordens resurser och den allt svårare miljöförstöringen.

Enligt FN-rapporten har man under senare år kunnat iaktta en tendens i de internationella relationerna att använda eller hota

använda militär makt för att möta sådana icke-militära hot framför allt på resursområdet. Det finns därför anledning att överväga vilka nya vägar som kan prövas för att finna lösningar som i större utsträckning än idag tillgodoser rättmätiga krav hos eftersatta och missgynnade grupper i världsgemenskapen.

Ömsesidiga intressen

I FN-rapporten betonas också hur viktigt detär, att i det internatio- nella umgänget skapa ökad insikt om det ömsesidiga beroendet mellan världens länder. Det borde därmed finnas ett ömsesidigt intresse hos parterna att söka gemensamma lösningar på problemen. Detta gäller även sambandet mellan nedrustning och utveckling. Avgörande för utsikterna att nå resultat på detta område är, att både i- och u-länder kommer till insikt om att betydande fördelar är förknippade med att använda tillgängliga resurser på ett mer produktivt sätt än för kapprustning.

Även om motsättningarna generellt sett verkar kvarstå i Nord/ Syd-relationerna finns områden att peka på där insikten om det ömsesidiga beroendet ändå vuxit något. Detta syns vara fallet när det gäller handeln mellan i- och u-länder samt u-ländernas skuldbörda. Rena självbevarelsedriften och det upplysta egenintresset har i dessa fall lett till att parterna kan tänkas närma sig varandra. Detta inger vissa förhoppningar om att en bredare uppgörelse på sikt skall kunna träffas mellan i-länder och u-länder.

På handelns område verkar det som om både i- och u-länder klarare börjar inse att man har ett ömsesidigt intresse av en intensifiering av utbytet dem emellan. U-länderna kan komma att bli allt mer betydelsefulla som marknader för industriländernas exportproduk- ter. Samtidigt är det viktigt att u-länderna får bättre avsättningsmöj- ligheter för sina produkter på världsmarknaden, om de skall kunna klara av amorteringar och räntebetalningar på utlandsskulderna.

Enligt tillgänglig GATT-statistik har u-ländernas export till västliga i-länder vuxit från 14 procent av världens totala export 1973 till 17 procent 1982.1 Motsvarande siffror för i- ländernas export till 11- -länderna är 12 procent respektive 16 procent, således en viss ökning i båda fallen. Ökningen beror främst på en intensifierad handel mellan i-länderna och de oljeproducerande u- -länderna.

U-ländernas höga utlandsskulder är också ett problem där i- och u-ländernas ömsesidiga beroende tydligt demonstreras. Ensidiga betalningsinställelser hotar det internationella finans- och betalnings- systemet och kan leda till att det internationella varuutbytet skulle försvåras avsevärt. Risken i en del fall för politiskt kaos och militärt

maktövertagande som följd av en skuldkris kan inte uteslutas, vilket skulle försvåra situationen ytterligare.

Den internationella diskussion som förs tyder på en vilja att söka lösningar, som tar hänsyn till varje enskilt lands problem i syfte att återställa dess kreditvärdighet. Huvudansvaret måste alltid ligga hos skuldlandets regering. Hela bördan får emellertid inte läggas på u-länderna. Fordringsägarna kan underlätta denna process genom att anpassa villkoren till respektive lands förmåga, snarare än till marknadens riskbedömning av landet.

En annan viktig åtgärd från i-ländernas sida vore att lätta på importrestriktionerna för u-ländernas produkter. Protektionism endast försvårar u-ländernas förmåga att betala av sina utlandsskul- der. Hur man på bästa sätt gemensamt skall kunna lösa skuldkrisen har varit och är föremål för en intensiv internationell diskussion.

Världen vid en skiljeväg

Huvudbudskapet i FN-rapporten är att världen står inför ett val: antingen att fortsätta upprustningen i nuvarande takt eller att enas om en ny ekonomisk och politisk världsordning som leder till en mer fredlig, rättvis och stabil värld. Man kan inte göra bådadera eftersom kapprustningen och utvecklingen konkurrerar om resurserna. Rap- : porten visar hur rustningskostnaderna snedvrider ekonomin och ! undergräver grundvalarna för en stabil ekonomisk och social

utveckling. Slutsatsen är att alla länder oberoende av samhällssystem och utvecklingsnivå skulle tjäna ekonomiskt på nedrustning.

I en av de fyrtio forskarrapporter som togs fram inom ramen för FN-gruppens arbete (en input-output analys utförd av Leontief/ Duchin) gjordes olika beräkningar av vilka effekterna skulle bli av en sänkt rustningsnivå.2 En minskning av världens militärutgifter fram . till år 2000 med 40 procent där en del av de inbesparade medlen , kanaliserades till de fattigaste länderna, skulle enligt studien leda till

klara fördelar för så gott som alla länder. Bl a skulle man få en högre

; livsmedelsproduktion och en ökning av den privata konsumtio- * nen.

Även om det sålunda finns klara belägg för att minskade militärut— gifter skulle gynna både i- och u-länder, har detta budskap ännu inte påverkat de politiskt ansvariga att ändra sin hållning. Framför allt är det föråldrade säkerhetspolitiska uppfattningar och nationella för- svarsindustriella intressen som står hindrande i vägen.

Det kan antas att en mer positiv attityd till både nedrustning och utveckling skulle bli resultatet om regeringarna följde FNs rekom-

mendation om nationella studier rörande förutsättningarna för överföring av försvarsresurser till civil användning. Genom att utföra sådana studier skulle kunskapen och insikten hos beslutsfattarna öka. Effekterna härav och det ökade trycket från upplysta opinioner skulle på sikt kunna leda till att politiken ändrades.

11.3. Internationell nedrustningsfond för utveckling

Sambandet mellan nedrustning och utveckling brukar i första hand belysas utifrån resursaspekten: såväl kapprustningen som utveckling- en kräver omfattande mänskliga och materiella resurser. Eftersom dessa vid varje givet tillfälle är begränsade, skulle i praktiken en minskning av resursanvändningen för militära ändamål möjliggöra en ökad satsning på utveckling. I finansiella termer skulle tex en minskning med bara 4 — 5 procent av världens militärutgifter möjliggöra en fördubbling av det bistånd som idag går till u-länderna. , Ett effektivt samband borde därför skapas mellan nedrustning och ; utveckling, exempelvis genom en institutionell sammankoppling på _ internationellt plan.

Flera initiativ har tidigare tagits internationellt för att söka skapa någon form av koppling mellan nedrustning och utveckling. Alltse- dan 1950 har FNs generalförsamling behandlat och antagit en rad resolutioner som uppmanar till minskning av militärutgifterna och användning av frigjorda resurser för ekonomiska och sociala ändamål. Detta samband mellan nedrustning och utveckling framgår också klart av slutdokumentet från FNs första specialsession för nedrustning 1978 och i besluten 1970 och 1980 om internationella utvecklingsstrategier för den tredje världen. I FN-rapporten redovi- sas de olika förslag som sett dagens ljus. I inget fall har dessa dock hittills givit något konkret resultat.

Idén om en nedrustningsfond som lanserades redan 1955 av den dåvarande franske konseljpresidenten Edgar Faure, har därefter vid flera tillfällen förts fram av Frankrike i FNs generalförsamling. Den förutvarande franske presidenten Giscard d,Estaing presenterade 1978 i FN ett detaljerat förslag om upprättande av en internationell nedrustningsfond för utveckling. Finansieringen skulle ske både genom frivilliga initialbidrag och inbesparade medel från nedrust- ning. President Mitterand återkom till detta franska förslag i sitt inlägg vid FNs generalförsamling 1983.

Brandt-kommissionen framförde 1980 tanken på en internationell beskattning av vapenexport. På detta sätt skulle man kunna säkerställa automatisk finansiering av en internationell utvecklings- fond.

Efter att ha utretts av den av FNs generalsekreterare tillkallade gruppen av regeringsexperter hänsköt generalförsamlingen frågan 1982 för vidare studier till FNs institut för nedrustningsforskning, UNIDIR. Institutet har utarbetat en rapport till FNs 39e generalför- samling år 1984 i frågan.3 Institutets utredningsarbete har bedrivits med hjälp av en styrgrupp ledd av Edgar Faure. Man har granskat de tre tänkbara metoder för resursöverföringar till en sådan fond, som redovisades i FN-rapporten 1981:

D frivilliga bidrag (voluntary contributions); EI uttaxeringsprincipen (armaments levy approach) som innebär

skatt på rustningskostnader eller vapenförsäljning; D återbäringsprincipen (disarmament dividend approach) enligt

vilken viss del av de genom nedrustning frigjorda resurserna anslås till utveckling.

UNIDIR bedömer i likhet med FN-gruppen förslaget om en internationell nedrustningsfond för utveckling som värdefullt, fram- för allt genom att det institutionellt och politiskt understryker sambandet mellan nedrustning och utveckling. Det riktar också regeringars och allmänhetens uppmärksamhet på frågan.

Förslaget anses dock vara förenat med avsevärda politiska och tekniska svårigheter. Att realisera idén kräver en vilja hos de militärt dominerande staterna, att enas om hur man skall beräkna värdet av vapenreduktionerna. Man måste givetvis också vara beredd att börja nedrusta och att avsätta en del av inbesparade medel till fonden.

UNIDIR visar i sin rapport på möjligheten att ett speciellt nedrustningskonto för utveckling under ett inledningsskede skulle kunna upprättas inom någon existerande FN -institution efter beslut av generalförsamlingen.

Fonden bör inledningsvis tillföras medel genom frivilliga bidrag från medlemsländerna. På sikt skall den dock kunna finansieras genom återbäringsprincipen, dvs från inbesparingar vid genomförda ned- rustningsåtgärder för att det reella sambandet mellan nedrustning och utveckling skall framgå tydligt.

En förutsättning för möjligheten att upprätta en fond är att supermakterna ställer sig bakom denna och samtidigt är villiga att inleda förhandlingar om nedrustning. I framtida avtal om rustnings- begränsningar och nedrustning bör därför specificeras hur stora besparingar som härigenom åstadkommes och hur stor andel härav som skall destineras till fonden.

11.4. Överväganden och förslag

Kanalisering av resurser

Som berörts i kapitel 9 och 10 kommer en tänkt nedrustning att lösgöra såväl budgetmedel som reala resurser. Dessa skulle kunna nyttiggöras för civila ändamål. I fortsättningen av detta kapitel granskas möjligheterna för Sverige att på sikt genom minskade försvarskostnader kunna avsätta mer resurser för utvecklingssamar- betet med u-länderna.

Sverige bör enligt utredaren vid en framtida nedrustning och därmed minskning av försvarsbudgeten avsätta finansiella medel från stats- budgeten till u-länderna utöver de nuvarande bidragen, som uppgår till ca en procent av BNP.4 Hur stora dessa resursöverföringar skall vara är emellertid en politisk fråga som regering och riksdag får ta ställning till i ljuset av andra behov i framtiden.

Sverige bör också stödja tanken på en fond i sådana former som UNIDIR rekommenderar. I konsekvens härmed finns också skäl att stödja Frankrikes idé, att en internationell konferens i FNs regi bör anordnas för att behandla frågan om sambandet mellan nedrustning och utveckling, inklusive förslaget om en internationell nedrustnings- fond för utveckling.

Om FN beslutar att upprätta en internationell nedrustningsfond för utveckling i samband med en påbörjad nedrustning inom militärpak— terna förefaller det rimligt och naturligt att Sverige genom årliga anslag till fonden medverkar till att på detta sätt koppla samman nedrustning och utveckling.

Beräkningen av de svenska anslagen skulle exempelvis kunna ske enligt någon av följande två alternativa metoder. Enligt ett räknesätt kan man utgå från de kalkylerade svenska inbesparingarna genom nedrustning. En viss procentsats härav kan avsättas till den interna- tionella nedrustningsfonden. Eftersom nedrustningen antas pågå under lång tid med successivt minskade försvarsanslag som följd, skulle bidragen till fonden gradvis öka. I det följande beräknas vilka anslag som skulle bli aktuella om man utgår från det scenario I som utredaren skisserat och som innebär att man totalt under 25 år minskar militärutgifterna med 150 miljarder kr.

Antar man att 10 procent av de ackumulerat inbesparade budget- medlen avsattes till nedrustningsfonden, skulle Sverige under de första fem åren (1990 1994) anslå 200 miljoner kr per år i dagens penningvärde. Under de följande fem åren (1995 1999) skulle bidraget bli 400 miljoner kr per år etc. Från år 2010 skulle de årliga

anslagen vara uppe i en miljard kr. Detta belopp kan jämföras med de ca 7 miljarder kr som Sverige anslår till internationellt utvecklings- samarbete för budgetåret 1984/85.

Antar man istället att beräkningarna gjordes med viss procent, säg 50 procent, av de årliga minskningarna i försvarsbudgeten skulle avsättningen till fonden bli 200 miljoner per år under 25 år, dvs avsevärt lägre.

Omställningen av ekonomierna vid en nedrustning frigör betydande reala resurser som skulle komma att finna nya och mer produktiva användningsområden på marknaden. Som framgår av FN-rapporten visades genom studier bl a i Norge och Västtyskland, att u-ländernas importbehov i stor utsträckning gäller teknik och utrustning som nära överensstämmer med den som frigörs vid nedrustning. Det kan vara fråga om t ex jordbruksmaskiner, fisketeknologi, gruv- och vatten- kraftsutrustning samt resurser för utbildnings- och hälsovårdspro- gram.

Om u-länderna skall kunna se målet om en ny ekonomisk världsord- ning förverkligat i en framtid, betyder det att en sådan tekniköver- föring från industriländerna måste komma till stånd. Detta kan ske i form av ökat utvecklingssamarbete av nuvarande karaktär för att hjälpa u-länderna att bygga upp en egen teknisk kompetens. Många u-länder kommer emellertid att ien mer gynnsam framtida situation, där en ny ekonomisk världsordning börjat förverkligas, att bli viktiga kunder som har möjlighet att anskaffa denna utrustning på kommer- siella villkor.

Det finns därför anledning att i Sverige — liksom i andra länder med en betydande försvarsindustri — börja inventera vilka tekniska kunska- per som finns representerade i dessa industrier. En sådan kartlägg- ning bör kunna resultera i en lista över sådana tekniksystem som svarar mot u-ländernas potentiella behov. Till FN-rapporten fogades en sådan lista som utarbetats på erfarenheter bl a från Storbritanni- en.

Kartläggningen bör genomföras i nära samarbete med de svenska biståndsorganen SIDA (Swedish International Development Autho- rity) och SAREC (Swedish Agency for Research Co-operation with Developing Countries) samt BITS (Swedish Commission for Tech- nical Co-operation) och SWEDFUND (Swedish Fund for Industrial Co-operation with Developing Countries). Dessa har speciell kom- petens för bedömning av vilken typ av forskning, konsultuppdrag eller maskinell utrustning från Sverige som kan tänkas upphandlas av u-länderna.

Institutionell förankring

En av rekommendationerna i FN- -rapporten gäller åtgärder för att inom FN- s-ystemets löpande verksamhet införliva rapportens globala perspektiv på sambandet mellan nedrustning och utveckling. Ämnet kräver inte bara tvärvetenskapliga analyser utan även interdeparte- mentalt samarbete i en rad delfrågor.

Flera FN-organ, och speciellt UNCTAD, har en viktig roll i arbetet på en ny ekonomisk världsordning. Militärutgifternas effekter för utveckling bör lämpligen inkorporeras i UNCTADs studier. Omställ- ningsfrågor som berör sysselsättning och industripolitik borde vara av intresse för både Internationella Arbetsorganisationen ILO och FNs organisation för industriell utveckling UNIDO. Dessa skulle gemen- samt kunna ta upp problem som rör omställning från militär till civil verksamhet. Ett annat ämne som skulle intressera fler parter inom ! FN-systemet är forskning och information om nedrustning och dess effekter.

FN 5 generalsekreterare har därför av generalförsamlingen anmodats att vidta erforderliga administrativa åtgärder för att få till stånd samarbete mellan olika delar av FN-systemet i dessa frågor. En uppföljningsåtgärd är att låta FN—systemets administrativa kommitté för samordning, ACC, ta upp ärendet vid sina regelbundna möten med organ inom FN-systemet.

På det nationella planet skulle motsvarande åtgärd kunna vara motiverad. Svenska delegater som deltar i styrelsemöten med olika fackorgan och i andra FN-möten borde av utrikesdepartementet och andra berörda fackdepartetment ges instruktion om att, där så är möjligt, söka få det globala perspektivet på sambandet mellan nedrustning och utveckling beaktat i respektive institutions ordinarie program och verksamhet. Det är dock viktigt att sådana förslag ges mesta möjliga konkreta utformning för att inte enbart bli retoriska inslag i generaldebatterna. Syftet måste vara att skapa ökad insikt både nationellt och internationellt om värdet och behovet av att behandla nedrustning och utveckling iett vidare globalt perspektiv än vad som sker idag.

Noter

1 Se International Trade 1982/83. General Agreement on Tariffs and Trade. Appendix, Table A 3: World Exports by Major Areas, 1963 - 1982.

2 Se Wassily Leontief/Faye Duchin: Military Spending.

3 Se FN-dokumentet Establishment of an international disarmament fund for development, A/39/229, 31 May 1984.

4 Jämför sid 285 angående aktuell DAC-statistik om OECD-ländernas bistånd, som anges i procent av BNI (bruttonationalinkomst).

Litteratur

Bistånd i kris. En handbok om svensk u-landspolitik. (Redigerad av Christian Andersson, Lars Heikensten, Stefan de Vylder). Stockholm 1984.

Budgetpropositionen 1983. Utrikesdepartementet. Prop. 1983/ 841100, Bilaga 5. Burdens of Militarization (International Social Science Journal, No. 1 1983). The economic impact of reductions in defence spending. Summary of research prepared for the United States Arms Control and Disarmament Agency, Washington 1972.

Establishment of an international disarmament fund for develop- ment. United Nations, A/39/229, 31 May 1984 (rapport från UNIDIR till FNs generalförsamling om en nedrustningfond). International Trade 1982/83. General Agreement on Tariffs and Trade, Geneva, 1983.

Wassily Leontief/Faye Duchin: Military Spending. Facts and Figures, Worldwide implications and Future Outlook. New York & Oxford, 1983. World Development Report 1984. New York 1984 (utgiven av

Världsbanken).

IV Sammanfattning, slutsatser och förslag

12. Med sikte på nedrustning — en sammanfattning

Den forskning och utveckling (FoU) som försvaret finansierar syftar till att öka försvarets kapacitet, bla genom utvecklingen av nya vapensystem. FoU-verksamheten är utformad mot bakgrund av Sveriges ställning som en liten alliansfri stat. Det innebär att försvaret måste kunna bedöma den tekniska och militära utvecklingen i omvärlden. Det innebär också att landet med egen kunskap och egna resurser önskar kunna utnyttja försvarets materiel, sköta underhållet av densamma, utbilda personal samt att vid behov av teknisk vidareutveckling — där så är önskvärt och möjligt — inom landet utveckla ny försvarsmateriel.

Organisatoriskt är försvarets FoU uppdelad i två delar. Grundforsk- ning och tillämpad forskning, som inte är knuten till särskilda materielobjekt, handhas huvudsakligen av försvarets forskningsan- stalt (FOA). Försvarets materielverk (FMV) svarar för de utveck- lingsuppdrag som läggs ut på försvarsindustrin och som i regel är knutna till särskilda materielbeställningar.

De totala statliga anslagen för FoU uppgår för budgetåret 1983/84 till 9 miljarder kr. Därav går 2 miljarder — eller 22 procent — till försvarssektorn. Till den summa, som betalas ut från staten, skall läggas de belopp som industrin själv satsar på utveckling av försvarsmateriel. Den totala omfattningen av FoU för försvarsända-

mål skulle 1983/84 då vara 2,5 miljarder kr, vilket motsvarar 17 procent av den totala FoU-verksamheten i samhället detta år.

Av detta belopp avser 15 år 20 procent FoU vid olika myndigheter i försvaret. Vid dessa myndigheter sysselsätts 2100 personer med FoU-verksamhet. Försvarets forskningsanstalt (FOA) bedriver under budgetåret 1984/85 försvarsforskning till en kostnad av drygt 300 miljoner kr, varav merparten avser tillämpad forskning. FOA utför dessutom intäktsfinansierad forskning, bl a för utrikesdeparte- mentet som stöd åt svenska insatser i det internationella nedrust- ningsarbetet. Denna forskning motsvarar dock endast ett belopp av 11 miljoner kr.

Den övervägande delen av försvars-FoUn avser materielutveckling inom industrin. FMVs totala betalningar för F oU uppgick för 1983/84 till drygt 1,1 miljarder kr. Tre fjärdedelar av denna FoU gäller flygvapnets område. 15 å 20 procent avser FoU för arméns räkning, medan omkring 10 procent avser marinen. Drygt en halv miljard kr av utbetalningarna gällde utveckling av flygplanet JAS 39 Gripen.

FMVs betalningar till den svenska försvarsindustrin för FoU uppgick | under 1982/83 till 882 miljoner kr. Till detta skall läggas sådan militärt inriktad FoU, som industrin finansierar på egen hand eller utför åt andra uppdragsgivare, som t ex försvarsindustrier eller försvarsmyn- digheter i andra länder. En grov uppskattning av denna del av försvarsindustrins FoU anger en storlek på omkring 500 miljoner kr

för 1983/84. Totalt skulle därmed försvarsindustrins militärt inriktade FoU uppgå till 1,4 miljarder kr under detta budgetår.

Sammantaget skulle en nedrustning av det svenska försvaret av det slag som skisseras i betänkandet leda till en total minskning av sysselsättningen i försvaret och försvarsindustrin med ca 34000 anställda under en tjugofemårsperiod. Om man tar hänsyn till behovet av nyrekrytering samt till pensioneringar inom försvaret innebär detta, att varje år i genomsnitt 1 430 personer måste lämna försvaret och försvarsindustrin som en följd av nedrustningen.

Detta betyder att mindre än en procent av den totala arbetskraften skulle beröras. I ett övergripande samhällsekonomiskt perspektiv förefaller då knappast omställningen bli något större problem. Utredaren menar emellertid att andra aspekter spelar en avgörande roll. Nedrustning är en politisk process som för att komma till stånd måste vara förankrad hos hela folket och drivas fram av en politisk vilja. Den får inte förhindras eller fördröjas av sysselsättningsmässiga eller ekonomiska skäl. Inom försvaret och försvarsindustrin finns dessutom välutbildad personal med betydande teknisk kunskap som vid en nedrustning med samhällsekonomisk fördel kan nyttjas för civila ändamål.

När det gäller försvarets reala resurser konstateras, att det finns flera exempel på alternativa civila användningar av resurser. En systema- tisk genomgång och katalogisering av gjorda erfarenheter skulle vara till stor hjälp vid framtida nedläggningar av försvarsanläggningar.

För försvarets personal skulle möjligheterna till omplacering inom försvaret vara så gott som obefintliga. Den lokala tillgången på arbete är avgörande för möjligheterna att finna annan sysselsättning. Detta gäller särskilt den personal som av familje- eller andra skäl är bunden till orten.

En genomgång görs av olika faktorer som är avgörande för effekterna på kommuner och regioner av förbandsnedläggningar. Dessa fakto- rer är bl a av demografisk och arbetsmarknadsmässig natur. I detta sammanhang diskuteras också olika arbetsmarknads- och regional- politiska åtgärder som samhället idag kan vidta för att hantera lokala och regionala sysselsättningsproblem. Slutligen redovisas en under-

sökning, som för ett urval kommuner med arméförband belyser de olika kommunernas förmåga att bära de problem som en förbands- nedläggning medför.

Inom försvarsindustrin antas sysselsättningen som en följd av den nedrustning som skisseras i betänkandet — minska med totalt 14 000 arbetstillfällen. Dessa nerdragningar kommer inte att ske successivt, utan snarare stötvis i och med att tillverkningen av en viss produkt inte omedelbart följs av ny produktion med samma volym.

Eftersom försvarets anskaffningsplaner läggs fast för lång period framåt, bör minskade beställningar vid en nedrustning inte komma som någon överraskning för industrin. Den exportberoende industrin är i ett sämre planeringsläge. Nerdragningarna i utländska beställ- ningar kommer att vara svårare att förutse.

Utgångspunkt för analysen av omställningsmöjligheter i försvars- industrin är den genomgång av försvarsindustrins särdrag som gjordes i kapitel 5, de uppgifter om företagens försvarsmaterielbe- roende som presenteras i kapitel 4 samt de erfarenheter av omställning från militär till civil produktion inom försvarsindustrin, som utredaren tagit del av vid besöken på de olika företagen. Dessa redovisas mer utförligt i betänkandets del 2, som dessutom innehåller en genomgång av internationella erfarenheter av omställning, vilken också legat till grund för den fortsatta analysen.

Mot bakgrund härav anges ett antal förhållanden som förefaller viktigare än andra när det gäller svensk försvarsindustris möjligheter att på ett framgångsrikt sått gå över från militär till civil produk- tion: D en högteknologisk inriktning av produktionen

nära kopplingar till civila produkter och teknikområden låg specialiseringsgrad vad gäller personal och utrustning förekomsten av en civilt inriktad marknadsorganisation vid sidan av försvarsmaterielproduktionen

låg exportandel

lågt beroende inom koncernen och vid arbetsstället ifråga av försvarsmateriel.

DDD

DD

Utredaren drar i sin analys bl a slutsatsen att samtliga företag har tekniska förutsättningar för en övergång till civil produktion. Detta gäller i stor utsträckning även de företag som producerar sådan materiel som inte har direkta civila motsvarigheter. Inom vissa företag är emellertid produktionen så militärt specialiserad, att några civila utnyttjandemöjligheter av maskiner och anläggningar knappast finns. Det gäller framför allt ammunitionsindustrin.

När företagen misslyckats med att etablera sig på ett civilt område beror det främst på avsaknaden av en marknad för de framtagna produkterna. Många företag saknar den organisation och de kunska- per som behövs för marknadsföring av civila produkter på en kommersiell marknad. Olika vägar för att lösa dessa problem redovisas.

Utredaren vill också fästa uppmärksamheten på ett förhållande som har stor betydelse för omställningsmöjligheterna, men som är svårt att mäta på ett objektivt sått: företagsledningarnas engagemang, intresse och förmåga. Att medvetet arbeta för ett minskat militärt beroende och våga ta de risker som är förknippade därmed är en förutsättning för en nyorientering av produktionen. Inte ens i de företag som i övrigt har goda yttre och inre förutsättningar för omställning kommer en sådan process igång av sig själv.

Utredarens samlade bedömning ger vid handen, att ammunitionsin- dustrin inom Bofors och FFV är den del av försvarsindustrin som har sämst förutsättningar för omställning. Även andra delar av dessa företag — som tex underhållssektorn inom FFV och pjäsindustrin inom Bofors — kommer, vid en nedrustning av det slag som skisseras, att få betydande problem. Detsamma gäller även Karlskronavarvet. Produktionsbortfallet som en följd av nedrustningsscenariet kommer att bli störst för de exportberoende företagen samt för de företag som producerar materiel för flygvapnet och marinen. För flera av dessa företag - t ex flygindustrin, elektronikindustrin — är emellertid förutsättningarna för en omställning av produktionen större.

12.1. Uppdraget och utredningsarbetet

I detta avsnitt sammanfattas innehållet i de föregående elva sakkapitlen. Utredarens slutsatser och förslag återfinns i kapitel 13.

Efter regeringens beslut den 14 juli 1983 att tillsätta en utredning om i vissa nationella aspekter av sambandet mellan nedrustning och utveckling, tillkallade utrikesminister Lennart Bodström i september 1983 Inga Thorsson såsom särskild utredare. Utredaren skulle för Sveriges del följa upp rekommendationerna från FNs generalförsam- j ling 1982 i anslutning till FN-rapporten om samband mellan nedrustning och utveckling 1981. Den svenska utredningen har tillkommit under perioden september 1983 till juli 1984.

omfattningen av de svenska försvarsansträngningarna samt deras samhällsekonomiska effekter. Exempel ges på försvarsresurser som vid tänkbara rustningsminskningar i vår omvärld kan omfördelas till andra ändamål. Utredaren föreslår också åtgärder som statsmakter- na lämpligen skall vidta för att, som ett andra steg, följa upp FN-rekommendationen att förbereda och planera för en överföring av frigjorda resurser till civila ändamål.

! | Utredarens uppgift har bl a varit att i betänkandet beskriva arten och I

I utredarens mandat ingår också att visa hur en sådan omfördelning av resurser från försvaret kan leda till en ökning av bidragen till det svenska utvecklingssamarbetet med u-länderna.

Avsikten är att den svenska studien skall överlämnas till FN som exempel på hur ett land som Sverige kan planera för möjlig framtida nedrustning. Materialet skall enligt direktiven också göras tillgängligt för den svenska allmänheten och en internationell publik.

Som utgångspunkt för sitt arbete har utredaren förutom nämnda FN-rapport haft en omfattande litteratur i form av andra aktuella studier och betänkanden på området. Visst underlag har inhämtats

från finansdepartementet, försvarsdepartementet (SSLP), försvars- staben och statistiska centralbyrån (SCB) för olika delar av betän- kandet. Information har också erhållits vid ett antal studiebesök på svenska försvarsindustrier liksom vid kontakter med myndigheter, institutioner, forskningsinstitut, fredsrörelser och andra opinions- grupper.

12.2. Nedrustning, säkerhet, utveckling — en bakgrund

Inledningsvis skisseras som bakgrund till nedrustningsscenarierna det aktuella internationella läget och konsekvenserna av de försäm- rade relationerna mellan supermakterna.

Den ömsesidiga misstron mellan de rivaliserande maktblocken har lett till att positionerna låsts fast. Gigantiska kostnader läggs ned på rustningar som innebär att både NATO och Warszawapakten skaffat sig en helt orimlig ”overkill”-kapacitet. Konsekvenserna av ett kärnvapenkrig skulle enligt forskarna bli förödande inte bara för den angripna parten utan för hela mänskligheten. Trots dessa dystra perspektiv finns några till synes hoppingivande faktorer att ta fasta på. Avskräckningsdoktrinen börjar ifrågasättas av allt fler experter och beslutsfattare. Konferensen om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder och nedrustning i Europa, som inleddes i Stockholm i januari 1984, kan förhoppningsvis utvecklas till ett forum för seriösa förhandlingar och leda till de första stegen mot nedrustning i Europa. En annan positiv aspekt är det ökade folkliga engagemanget genom fredsrörelsen, som kommit att bli ett viktigt påtryckningsmedel i kampen för nedrustning.

Problemen i Tredje världen berörs också i detta inledande avsnitt av betänkandet. Det konstateras att de senaste årens ekonomiska kris bidragit till att vidga klyftan mellan rika och fattiga. Massfattigdomen fortsätter att vara ett akut internationellt problem. Bristen på finansiella resurser och den svåra skuldkrisen har förvärrat situatio- nen i många länder. U-länderna vill ha en ny ekonomisk världsord— ning och kräver globala förhandlingar om handel, råvaror, monetära och finansiella frågor samt energi och utveckling. Några avgörande steg mot sådana förhandlingar har inte tagits, då majoriteten av i-länderna är emot en sådan förändring av de ekonomiska relatio- nema.

Sveriges engagemang på nedrustningsområdet och till stöd för u-länderna har bl a tagit sig uttryck i kraftigt stöd åt FN i dess

ansträngningar för att få igång verkliga nedrustningsförhandlingar och i dess olika biståndsprogram i u-länderna.

Tidigare försök att koppla samman nedrustning med utveckling har inte lett till konkreta resultat. I FN-rapporten och andra aktuella studier ställs de omättade mänskliga behoven av mat, hälsovård och arbete mot de ständigt stigande rustningskostnaderna. Där påvisas att även små minskningar i militärutgifterna skulle möjliggöra ökade insatser för miljoner människor i u-länderna. Den växande insikten om kapprustningens negativa effekter både för freden och för världsekonomin har lett till att flera förslag framkommit om att söka skapa en koppling mellan nedrustning och utveckling. Sverige stöder aktivt dessa ansträngningar.

12.3. Säkerhetspolitiken och försvaret

Här lämnas en översikt av Sveriges geopolitiska läge i Nordeuropa. De nordiska ländernas val av olika säkerhetspolitiska lösningar beskrivs. De traditionellt starka banden mellan dessa länder har bidragit till att skapa stabilitet i denna del av världen.

Det konstateras dock att det nordiska området fått ökad strategisk betydelse för maktblocken. Pakternas militära dispositioner berör i växande grad de nordiska ländernas situation. Sveriges möjligheter att med bibehållen frihet och självständighet stå utanför krig och allvarligare konflikter anses bäst främjas genom landets alliansfria politik som syftar till neutralitet i krig. Den stöds av en fast försvarspolitik, som skall inge respekt och förtroende för Sveriges vilja och förmåga att motstå angrepp.

Säkerhetspolitiken grundar sig inte enbart på militär styrka, utan formas genom en samverkan av åtgärder på flera områden framför allt utrikespolitiken (inkl nedrustnings-, handels- och biståndspoli- tik) och försvarspolitiken. Det är den samlade styrkan hos dessa säkerhetspolitiska åtgärder som skall skapa tillit i omvärlden för Sveriges vilja att stå utanför allianser och i händelse av krig förhålla sig neutralt.

I detta avsnitt redovisas även totalförsvarets olika komponenter, bl a det militära försvaret, civilförsvaret och det ekonomiska försvaret. Det militära försvaret grundar sig på en allmän värnplikt för män mellan 18 och 47 år. Den fredstida organisationen omfattar f n drygt 45 000 fast anställda. Styrkan i det svenska försvaret ligger bl a i dess förmåga till snabb mobilisering. Krigsorganisationen består totalt av ca 850 000 personer. Sverige har bl a ett av Europas starkaste flygvapen med sammanlagt 425 jakt-, attack- och spaningsplan.

Sveriges militärutgifter — fn ca 20 miljarder kr — utgör 3,1 % av landets BNP eller 0,6 % av världens totala militärutgifter. Som

jämförelse kan nämnas att Sverige satsar ungefär dubbelt så mycket på hälso- och sjukvård.

12.4. Den svenska försvarsindustrin

Omkring 30 procent av anslaget till det militära försvaret avser utveckling och produktion av försvarsmateriel. Under budgetåret 1982/83 köpte armén, marinen och flygvapnet FoU-tjänster och materiel för 6,7 miljarder från ca 1 500 leverantörer.

Med försvarsindustrin avses i betänkandet de resurser inom industrin som används för att utveckla, tillverka och underhålla materiel, vars utformning bestäms utifrån specifikt militära behov och som har ingen eller ringa civil användning. Granskningen har omfattat följande företag: Bofors, Ericsson Radio Systems, FFV, Hägglund & Söner, Karlskronavarvet, Kockums, Philips Elektronikindustrier, Saab-Scania, SATT Electronics och Volvo Flygmotor. Försvarets betalningar till dessa industrier uppgick under budgetåret 1982/83 till ca 4,6 miljarder kr. De svarar tillsammans för 80 procent av all materiel som produceras inom landet för det svenska försvaret. Antalet sysselsatta med försvarsmateriel i dessa industrier var 1983 totalt drygt 23 600 personer. De fem största tillverkarna (Bofors, FFV, Saab-Scania, Ericsson Radio Systems och Volvo Flygmotor) svarar för 85 procent av sysselsättningen i försvarsindustrin.

Sverige har en jämförelsevis betydande försvarsindustri med en bredd som motsvarar den i de storalvästeuropeiska länderna. Det mesta av den materiel som det svenska försvaret anskaffar köps direkt från egen industri. Den svenska försvarsindustrin har utvecklat och tillverkat samtliga idag använda lätta stridsfordon, pansarvärns- gevär, luftvärnskanoner, ubåtar, torpeder, kustartilleripjäser, strids- flygplan och transportfordon. Man har också levererat bl a övervat- tensfartyg, olika typer av robotar, samt telekommunikations-, stör- och motmedelsutrustning till det svenska försvaret.

I Sverige svarar försvarets materielverk (FMV) för upphandlingen av försvarsmateriel. Till grund för anskaffningen ligger en långsiktig planering. När det gäller tekniskt komplicerad materiel kan anskaff- ningsprocessen sträcka sig över 10 15 år. Den större delen av det svenska försvarets materiel anskaffas genom inhemsk utveckling och tillverkning. Men även andra anskaffningsformer förekommer, tex licenstillverkning och direktimport från utlandet.

Utgångspunkten för valet av anskaffningsform slogs senast fast i 1982 års försvarsbeslut:

”Den industriella kapaciteten att inom landet utveckla, tillverka och underhålla försvarsmateriel har betydelse både för vår säkerhetspolitiska trovärdighet och för försvarsmaktens utformning och utnyttjande.”

Det är en utbredd politisk uppfattning att tilltron till svensk neutralitetspolitik skulle minska om Sverige blev alltför beroende av utländsk försvarsmateriel. Genom inhemsk anskaffning kan man också välja en svensk försvarsprofil, som minskar effekten av de vapen och motmedel som de bägge maktblocken utvecklar mot varandra. Man kan också skräddarsy vapensystem efter specifikt svenska behov och ta hänsyn till bl a särskilda geografiska, klimatiska och ljusförhållanden.

Av flera skäl är statsmakterna således beredda att betala en merkostnad för att med inhemsk materiel främja de säkerhets- och försvarspolitiska målen. De senaste årens snabba kostnadsökningar för vapensystem och de samtidigt lägre svenska beställningsvolymer- na har emellertid tvingat fram en hårdare prioritering än förut. Särskild vikt fästs inför framtiden vid att militär elektronik, robotar och ammunition kan utvecklas och tillverkas inom landet.

På flertalet områden finns bara en inhemsk leverantör till det svenska försvaret. Hägglund & Söner är det enda företag i Sverige som tillverkar strids- och terrängfordon. De två varv som har försvars- produktion har en uppdelning mellan sig, som i princip innebär att Kockums svarar för ubåtar och Karlskronavarvet för övervattensfar- tyg. Inom flygindustrin tillverkar Saab-Scania stridsflygplan medan Volvo Flygmotor gör motorerna till flygplanen. På robotområdet svarar Bofors för pansar- och luftvärnsrobotar, medan Saab-Scania koncentrerat sig på sjömåls- och jaktrobotar. På pjässidan svarar Bofors för de tyngre pjäserna och FFV för de lättare vapnen. FFV är också enda tillverkare av torpeder. Det är emellertid fyra företag, som är inriktade på militär elektronik: Ericsson Radio Systems, Philips Elektronikindustrier, Bofors Aerotronics och SATT Electro- nics. De har visserligen olika specialiteter, men det förekommer också viss konkurrens mellan dem, t ex på radar- och radiokommu- nikationsområdet. På underhållssidan är industrin engagerad främst genom att FFV svarar för underhållet av flygplan och robotar. I övrigt sker underhållet till stor del inom det militära försvaret.

Men all försvarsmateriel som försvaret behöver köps inte inom landet. Den direkta importen växlar från år till år, men uppgår i genomsnitt till 10 å 15 procent. Till det kommer försvarsindustrins import av insatsvaror, som uppgår till 15 å 20 procent. Importen

gäller bl a flygelektronik, robotar, helikoptrar och transportflyg- plan.

Den svenska försvarsindustrins export av försvarsmateriel uppgick 1983 till 2,5 miljarder kr. Totalt sysselsätter exporten ca 6 000 anställda inom försvarsindustrin. Den totala exporten av s k krigs- materiel som är ett snävare begrepp än försvarsmateriel — uppgick till 1,6 miljarder kr. Enligt svensk lagstiftning är export av krigsmateriel förbjuden. Regeringen medger emellertid dispens från förbudet i enlighet med vissa riktlinjer som berör bl a den militära och politiska situationen i ifrågavarande land eller region. Under 1983 exporterades krigsmateriel till totalt 41 länder. 15 procent av exporten gick till de andra alliansfria länderna i Europa, 36 procent till NATO-länder, 45 procent till länder i Tredje världen och resterande 4 procent till i huvudsak Japan och Australien.

Skillnaderna i försvarsberoende är stora mellan olika industrier. FFV och Bofors, som tillverkar vapen och ammunition, är också mest beroende av försvarsmateriel. Inom FFV-koncernen svarar försvars- materiel för nära tre fjärdedelar av produktionen, inom Bofors- koncernen för drygt hälften. En stor del av den svenska försvars- materielproduktionen sker emellertid inom delar av verkstadsindu- strin, som domineras av civil produktion. Inom tex Ericsson- koncernen eller Saab-Scania-gruppen utgör försvarsmateriel bara några enstaka procent av produktionen.

På koncern- eller företagsnivå är i flera fall försvarsberoendet litet, men samtidigt kan det lokalt på den orten där försvarsmateriel tillverkas — vara stort. Bofors har tex diversifierat sin verksamhet totalt sett och minskat sitt försvarsmaterielberoende på koncernnivå — även om det fortfarande uppgår till 54 procent — men samtidigt har försvarsmaterielberoendet vid företagets anläggningar i Karlskoga ökat kraftigt. 1983 svarade försvarsmateriel för 87 procent av sysselsättningen vid Bofors i Karlskoga.

12.5. Försvarsindustriella särdrag

I redovisningen av försvarsindustrins särdrag diskuteras FoU- intensiteten, skillnaderna mellan militär och civil teknologi, produk- tionsresursernas specialisering, graden av överkapacitet, finansie- ringen av utvecklingskostnaderna och lönsamheten inom försvarsin- dustrin.

En verkställd undersökning av ett urval försvarsindustriföretag visar, att Fo U-intensiteten mätt som de totala FoU-kostnaderna i procent av förädlingsvärdet är högre bland de företag som producerar

försvarsmateriel än bland andra jämförbara företag med helt civil produktion, den s k kontrollgruppen. 1981 var FoU-intensiteten i försvarsindustriföretagen 18,4 procent mot 15,7 procent inom kontrollgruppen.

Skillnaderna i FoU-intensitet mellan de bägge grupperna reduce- rades emellertid kraftigt under 1970-talet. Medan FoU-intensiteten inom försvarsindustriföretagen steg från 11,7 procent 1969 till 18,4 procent 1981, tredubblades under samma tid FoU-intensiteten i kontrollgruppen, från 4,8 procent till 15,7 procent. De utvalda försvarsindustriernas militärt dominerade arbetsställen hade samma år en FoU-intensitet som uppgick till 29,3 procent, medan den vid deras civilt dominerade arbetsställen var 11,8 procent.

I flera fall finns det inom försvarsindustrin nära kopplingar mellan militär och civil teknik. Men det finns också flera teknikområden som inte har någon betydande civil tillämpning. Forskare, ingenjörer, tekniker och yrkesutbildade arbetare som arbetar med sådan specifik militär teknik kan inte utan vidare dra nytta av sina kunskaper på det civila området. Det finns t ex inga civila pansarvärnsrobotar, luftvärnskanoner eller artillerigranater. Men varje sådant vapensys- tem består av flera delsystem, som vart och ett representerar ett eller flera teknikområden. En närmare analys av vilka kunskaper som krävs för att konstruera och tillverka robotar, kanoner eller granater, visar att flertalet av de teknikområden man arbetar inom har civila tillämpningar.

Drivkrafterna bakom den militär-tekniska utvecklingen gör att - på de områden där sambanden mellan militär och civil teknik är starka — den militärtekniska utvecklingen ofta är ledande. De militära bestållarna efterfrågar i större utsträckning ny teknik och har ofta bättre ekonomiska resurser att betala för densamma än vad civila beställare har. Ny teknik tränger dessutom ofta igenom snabbare inom militära än inom civila områden. Ett aktuellt exempel är nya material som tex kolfiberkompositer.

Ofta ställer militären krav på prestanda och kvalitet, som är helt irrelevanta för det civila samhället. Detta förutsätter särskilda resurser inom industrin för bl a kontroll och tester.

När det gäller specialiseringen inom försvarsindustrin, konstateras att bara en mindre andel maskiner och anläggningar inom försvarsindu- strin är helt specifika för den militära produktionen och saknar civila användningsmöjligheter. Utvecklingen inom industrin. mot nya material och nya produktionsmetoder medverkar dessutom till en ökad standardisering.

Sannolikt är arbetskraften vid maskinerna mer specialiserad än maskinerna och anläggningarna. Där man arbetar mer manuellt t ex med montering och lödning av kretskort i små serier eller med svetsning av plåtar till ubåtar, är skillnaderna ofta stora jämfört med civil produktion. Sällan krävs samma noggrannhet för kretskort i en civil användning och sällan samma precision i svetsfogar på civila fartyg.

Försvarsindustrin arbetar ofta med en betydande överkapacitet såväl när det gäller utvecklings- som produktionsresurser. Man är bero- ende av försvarets planering och får ofta ”svackor” mellan beställ- ningarna. I vissa fall kan företagen utnyttja sina resurser för exportproduktion eller för kompletterande civil produktion.

Försvarsindustrin skiljer sig även från övrig industri i formerna för finansiering och upphandling. Utveckling och produktion av för- svarsmateriel sker inom svensk försvarsindustri normalt först efter att kontrakt tecknats med försvarets materielverk (FMV). När det gäller system som tas fram på uppdrag direkt från det svenska försvaret, står FMV som regel för hela utvecklingskostnaden.

En viss del av försvarsindustrins militära FoU finansieras av företagen själva. Under 1981 — som är det senaste året för vilket uppgifter f n föreligger — svarade ett urval industrier med huvudsak- ligen militär produktion själva för ca 32 procent av sin militära forskning och utveckling.

Det finns flera skäl till att industrin satsar egna resurser på utveckling av militär materiel. Det kan gälla produkter som helt eller delvis är avsedda för export. Utveckling sker till stor del efter marknadsbe- dömningar, precis som normalt är på civila marknader. Systemen anpassas inte i första hand efter svenska specifikationer, även om det senare kan bli aktuellt med svenska beställningar. Men det kan också gälla vidareutveckling för exportmarknaden av sådana system som grundutvecklats för det svenska försvaret.

I svackorna mellan olika projekt träder ofta FMV in och lämnar olika typer av stöd för att företagen ska kunna upprätthålla utvecklings- kapaciteten iväntan på nya beställningar. Med s k studiebeställning- ar, där man utnyttjar industrins resurser redan i den förberedande studiefasen, kan man uppnå samma effekt.

Beträffande lönsamheten inom försvarsindustrin konstateras att den inte generellt sett är högre än i företagens civila verksamheter, men betydligt jämnare över tiden. Resultaten beror i stor utsträckning på vilket mått som väljs.

Ett problem vid jämförelser är att FMV lämnar betydande räntefria förskott till försvarsindustrin i samband med beställningar. De räntefria förskotten medför vid kontraktsskrivningen normalt sett en justering nedåt av priset och därmed vinstnivån. Förskotten förbätt- rar företagens finansiella reSultat och försämrar — i mån av prissänkningar förädlingsvärdet och rörelseresultatet, som beräk- nas på fakturerad försäljning. Vid budgetårsskiftet 1983 uppgick de utestående förskotten till försvarsindustrin till 4,2 miljarder kr. Förskotten beräknas ha förbättrat företagens finansiella resultat med sammanlagt minst 500 miljoner kr under 1983. De räntefria förskotten gör det möjligt för företagen att producera med en lägre andel eget kapital, vilket bl a försvårar deras möjligheter att övergå till civil produktion.

Strävan är från FMVs sida att uppnå s k ränteneutralitet, dvs att räntesubventionen till företaget ska motsvaras av en prissänkning. Eftersom förskotten är en av flera brickor som FMV har att spela med i förhandlingar med industrin, är det naturligtvis mycket svårt att exakt avgöra vilka prissänkningar som FMV kan framkalla genom att erbjuda förskott.

12.7. Försvarets roll i samhällsekonomin

Utredaren tar även upp försvarets roll i samhällsekonomin. I detta 1 avsnitt behandlas försvarets samhällsekonomiska kostnader, inklusi- ve dess inverkan på ekonomins tillväxt samt dess sysselsättningsef- fekter.

Av statens samlade utgifter faller ca tio procent på försvaret. Försvaret är därmed redan i kraft av sin storlek en betydande sektori samhällsekonomin. Försvaret tar emellertid betydande resurser i anspråk, vars samhällsekonomiska kostnad överstiger de utbetal- ningar som görs och således inte återspeglas i budgeten.

Resurser avsätts till försvaret därför att man har beslutat att på detta sätt värna om landets säkerhet. Om resurserna i stället användes för andra ändamål skulle ett annat produktionsvärde uppstå. Med försvarets samhällsekonomiska kostnad avses detta andra produk- tionsvärde. Exempelvis skulle de värnpliktiga kunna bidra till den

allmänna produktionen av varor och tjänster i samhället och därmed till en totalt sett högre produktion. Försvarets resursanvändning kan därför ses som en ekonomisk uppoffring, eftersom denna andra produktion bortfaller.

Utgifterna för det svenska försvaret beräknas enligt budgeten för 1984/85 uppgå till drygt 25 miljarder kr. För att beräkna den samhällsekonomiska kostnaden för försvaret måste beloppet justeras med hänsyn till de samhällsekonomiska kostnaderna utöver budge- ten för bl a värnpliktssystemet, försvarets utnyttjande av mark och anläggningar, civilförsvaret, beredskapslagringen av olja och andra produkter, samt näringsstödet till jordbruket och tekoindustrin.

Det bortfall i produktionen som orsakas av värnpliktsutbildningen beräknas till mellan 3,6 och 6,2 miljarder kr beroende på värderings- metod och vilka antaganden som görs angående den arbetslöshet som skulle råda utan värnpliktssystemet. Därtill kommer de indirekta effekter som värnpliktssystemet medför. Sådana indirekta effekter finns emellertid i båda riktningarna, varför det angivna intervallet kan anses ge ett tillfredsställande mått på värnpliktssystemets samhällsekonomiska kostnader.

Det ekonomiska försvarets totala samhällsekonomiska kostnader uppskattas till mellan 5 ,1 och 9,6 miljarder kr, vilket skall jämföras med de budgetmässiga kostnaderna som uppgår till 2,5 miljarder kr. Intervallets stora bredd beror till stor del på svårigheten att beräkna den samhällsekonomiska kostnaden för beredskapslagringen av olja och oljeprodukter. Två olika beräkningsmetoder anges därför.

Till det ekonomiska försvarets samhällsekonomiska kostnader hör även kostnader som hänger samman med landets näringspolitik inom livsmedels- och tekonäringarna. Denna näringspolitik medför avse- värda samhällsekonomiska kostnader, av vilka huvuddelen kan härledas till det ekonomiska försvaret.

Bland övriga poster, som har kunnat uttryckas i belopp, återfinns försvarets utnyttjande av mark och anläggningar (ca 500 miljoner kr) och civilförsvarets verksamhet (ca 250 miljoner kr).

I kapitlet diskuteras också försvarets roll i den ekonomiska politiken. Fördelarna av att kunna utnyttja variationer inom värnpliktsutbild- ningen och tidsförskjuta materielbeställningar i konjunkturregleran- de syfte är plusposter i den samhällsekonomiska kalkylen. Någon metod för att beräkna det samhällsekonomiska värdet av dessa stabiliseringspolitiska möjligheter finns emellertid inte.

Försvaret har även en inverkan på den ekonomiska tillväxten i samhället. Det antas i kalkylen att de resurser, som använts till

försvaret sedan år 1950, istället hade fördelats på civil konsumtion och civila investeringar i samma proportioner som övriga resurser i samhället. Den genomsnittliga tillväxttakten i ekonomin hade då blivit en tiondels procentenhet högre per år. Den civila bruttonatio- nalprodukten hade år 1984 i så fall varit 12 procent högre än den aktuella. Bara under 1984 kan den totala ackumulerade förlusten i produktionsvärde beräknas till 8,2 miljarder kr. Resultatet är starkt beroende av hur lång period som beaktas, men mindre känsligt för variationer i andra antaganden som ligger till grund för beräkningen. I kalkylen över försvarets samhällsekonomiska kostnader kan emellertid inte denna post jämföras med de tidigare redovisade, eftersom den långsiktiga produktionsförlusten är framräknad utifrån en tänkt situation utan försvar.

Till försvarets samhällsekonomiska roll hör även dess sysselsättnings- mässiga konsekvenser. Uppemot 90 000 människor kan anses vara direkt beroende av försvaret för sin sysselsättning. Av dessa är ca 52 000 anställda inom försvaret och de övriga inom industri och handel som producerar för försvarets räkning. Till den sysselsätt- ningsmässiga effekten får också läggas de ca 50 000 unga män som varje år genomgår grundutbildningen inorn värnpliktssystemet.

12.8. Nedrustningsscenarier och svenskt försvar

Utredaren skall enligt mandatet basera sitt arbete på antaganden om olika nedrustningsalternativ i omvärlden. Dessa skall kunna leda till en minskning av det svenska försvaret med bibehållet säkerhetspo- litiskt mål, dvs med bevarande av oberoende och säkerhet. Direkti- vens krav att militärpakternas nedrustning skall te sig rimlig under gynnsamma förhållanden, förutsätter ett ändrat förhandlingsklimat med minskad spänning mellan blocken och ett ökat intresse för nedrustning hos supermakterna.

Förhandlingar bedöms av utredaren pågå under förhållandevis lång tid innan några resultat nås som kan få effekt för Sveriges del. Det äri dagsläget svårt att se hur misstron och propagandakriget mellan supermakterna skall kunna vändas i riktning mot förnyat samarbete och en konstruktiv dialog. Utredaren har dock att utgå från antagandet att på någon sikt avspänning och samarbete i växande omfattning kommer att prägla relationerna mellan maktblocken.

I de scenarier som skisseras förutsätts, att förhandlingar inleds under senare delen av 1980-talet och fortgår under tio ä tjugo år. Resultatet antas bli en serie avtal om allt längre gående nedskärningar som kan förverkligas under en tidsrymd av tjugofem år från år 1990 fram till

2015. Sverige skulle under sådana omständigheter gradvis kunna reducera sitt försvar.

De pågående nedrustningsförhandlingarna befinner sig inte i ett sådant läge att de inom den närmaste tiden skulle kunna leda till avgörande förändringar i den säkerhetspolitiska miljön. Utredaren pekar emellertid på några områden där framsteg bedöms kunna ske inom överskådlig framtid. Konferensen om förtroende- och säker- hetsskapande åtgärder och nedrustning i Europa kan komma att leda till överenskommelser som bidrar till avspänning och ett gynnsamt utgångsläge för genombrott i förhandlingarna om både kärnvapen och konventionella vapen.

På kärnvapenområdet har avbrott i kärnvapenmakternas förhand- lingar i Geneve om begränsning av kärnvapenbärande medeldistans- raketer (INF) lett till att kapprustningen i Europa gått in i ett farligare skede. På ömse sidor har NATO och Warszawapakten påbörjat utplacering av nya mer slagkraftiga medeldistansvapen.

Allt fler människor har emellertid väckts till insikt om att avskräck- ningsdoktriner och kärnvapen utgör en oacceptabel grund för en varaktig fred. Kärnvapnen upplevs i ökad utsträckning som ett hot istället för en trygghetsfaktor.

Sett i ett fem- eller tioårsperspektiv förefaller därför en ny bilateral överenskommelse mellan supermakterna på kärnvapenområdet (både strategiska och medeldistansvapen) vara en möjlig begräns- ningsåtgård. Inom ramen för de multilaterala förhandlingarna i nedrustningskonferensen (CD) i Geneve antas så småningom ett avtal kunna komma till stånd om ett fullständigt stopp för alla kärnvapenprov.

Ett område, där nedrustningskonferensen bedöms ha relativt goda utsikter att kunna lyckas att få med supermakterna på ett avtal, gäller totalförbud mot kemiska stridsmedel.

Förhandlingarna mellan NATO och Warszawapakten i Wien om ömsesidig reduktion av de konventionella truppstyrkorna i Central- europa, de 5 k M(B)FR-förhandlingarna, antas inom några år kunna leda till avtal om balans i Europa. Detta bör underlätta framsteg på kärnvapenområdet. En utvidgning av Wien-förhandlingarna att också gälla restriktioner i fråga om typer av förband som är utpräglat offensiva borde följa som nästa steg.

En långtgående uppgörelse om de konventionella styrkorna skulle förutsätta att några framsteg gjorts på andra områden, tex beträf- fande kemiska vapen och kärnvapen.

Den här skisserade nedrustningen skulle kunna förverkligas i steg där förtroende— och säkerhetsskapande åtgärder går hand i hand med överenskommelser om mer konkreta vapenreduktioner. Om en avspänningsprocess kommer igång inom några år skulle troligen före utgången av innevarande årtionde några avtal om begynnande rustningsbegränsningar kunna ha ingåtts. Mer genomgripande ned- skärningar av vapenarsenalerna skulle dock ta betydligt längre tid.

Utredaren gör antagandet att maktblockens konventionella styrkor under perioden fram till år 2015 skall ha i stort sett halverats. Enligt ett alternativ (scenario I) förutsätts således en minskning av omvärldens militära styrkor med 50 procent, varvid de utpräglat offensiva delarna av förbanden skurits ned i avsevärt större omfattning. Enligt ett andra alternativ (scenario II) skulle nedrust- ningen innebära att de konventionella stridskrafterna reducerades proportionellt med 50 procent.

Ett förbättrat internationellt klimat präglat av avspänning och intensifierat fredligt samarbete mellan maktblocken skulle medföra, att hoten mot vårt land minskade väsentligt. I ett sådant läge, då j stormakternas relationer mindre än idag styrs av militära styrkeför- hållanden, skulle Sveriges säkerhet i mindre grad än nu behöva vila på det militära försvaret. Eventuella farhågor beträffande NATOs respektive Warszawapaktens militära styrkeöverlägsenhet gentemot Sverige skulle uppvägas av andra säkerhetspolitisika faktorer än rent militära.

Utredaren antar därför att Sverige i scenario I kan minska sitt militära % försvar med 50 procent och i scenario II med 40 procent. Detta skulle leda till betydande inbesparingar på statsbudgeten genom en stegvis genomförd minskning av anslagen till det militära försvaret. Om man utgår från en nivå på 20 miljarder kr per år skulle anslagen stegvis kunna sänkas till en nivå på 10 miljarder i nuvarande prisläge år 2015 . Den totala inbesparingen för de 25 åren skulle bli mellan 120 och 150 miljarder i nuvarande prisläge. Beloppen är dock knappast ett mått på faktiskt disponibla inbesparingar. Den framtida utvecklingen och statsmakternas prioriteringar blir avgörande för hur tillgängliga resurser skall användas.

Den förändring i krigsorganisationen som betänkandets nedrust- ningsscenarier antas leda till återverkar på fredsorganisationen genom stegvis minskade anslag till personal, materiel, anläggningar etc. Utredaren förutsätter att en nedrustning i omvärlden med kraftig minskning av pakternas utpräglat offensiva styrkor skall medföra en förändrad hotbild. I och med att stormaktsblockens utrustning för landstigning och luftlandsättning antas ha skurits ner väsentligt,

minskar invasionshotet mot de södra och mellersta delarna av landet betydligt.

Detta antas innebära att den svenska försvarsstrukturen skulle komma att förändras i riktning mot ett försvar med bl a färre antal ; stridsflygplan och fartyg. Detta skulle i så fall leda till en avvägning mellan försvarsgrenarna som medför, att en större andel än hittills av försvarsanslagen skulle läggas på armén.

12.9. Exempel på nedskärningar

Utgångspunkten för analysen i detta kapitel är, att den skisserade nedrustningen antas medföra en halvering av krigsorganisationen j under perioden 1990 — 2015.

Detta antas leda till en halvering av den militära personalen, vilket innebär en minskning med nära 9 000 heltidsanställda, eller ca 350 per år i genomsnitt. Tas hänsyn till behoven av nyrekrytering av personal och till pensioneringar beräknas antalet nödvändiga förtids- avgångar att i genomsnitt bli 470 per år. Detta kan jämföras med det planerade antalet förtidsavgångar under resten av 1980-talet, som uppgår till 410 per år. Viktiga skillnader finns emellertid mellan de aktuella personalminskningarna och de som skulle bli följden av en nedrustning. Möjligheten till omplacering av personal inom försvaret reduceras kraftigt. Under en så lång period som tjugofem år kan nerdragningarna i mindre utsträckning ske med hjälp av en minskad nyrekrytering. Om en viss ”förgubbning” av personalen ändå accepteras torde emellertid nedskärningen kunna genomföras utan betydande uppsägningar av militär personal.

Minskningen av den civila personalen i försvaret antas främst gälla anställda vid förband och skolor samt vid försvarets olika myndig- heter. En nedskärning med hälften skulle beröra drygt 11 000 personer. Om hänsyn även här tas till behovet av nyrekrytering och till pensioneringar, beräknas antalet nödvändiga förtidsavgångar bli i genomsnitt 400 per år. Detta kan jämföras med de ca 700 civilanställda per år, som beräknas behöva sluta inom försvaret under resten av 1980-talet som en följd av aktuella inbesparingar.

Under förutsättning att värnpliktsutbildningen skulle halveras som en följd av den tänkta nedrustningen, skulle totalt drygt ett fyrtiotal förband och skolor behöva läggas ner under tjugofemårsperioden, dvs i genomsnitt en eller två enheter per år. Utredaren kan inte upprätta någon detaljerad förteckning över vilka förband och skolor som kan bli aktuella. Antalet nedskärningar kan emellertid antas bli

relativt fler i landets södra och mellersta delar än i Norrland, till följd av den antagna förändringen i hotbilden.

Anslagen för FoU och materielanskaffning beräknas minska med hälften som en följd av den skisserade nedrustningen. Därvid skulle försvarets anskaffning av ny materiel komma med längre mellanrum. Detta gör att industrin skulle få allt svårare att upprätthålla framför allt sin utvecklingskapacitet när det gäller försvarsmateriel. Beställ- ningsvolymerna skulle samtidigt komma att bli lägre, vilket leder till ökade styckkostnader inom industrin, framför allt för sådan materiel där utvecklingskostnaderna är en tung del. Flera tillverkare kommer då inte längre att kunna konkurrera med utländska alternativ. Renovering och modifiering av materiel antas vidare få en större betydelse i förhållande till nyanskaffning.

Så gott som alla typer av materiel antas reduceras till lägre volymer, men den förändring av hotbilden som tidigare diskuterats torde innebära, att vissa typer av materiel kommer att reduceras kraftigare och på sikt kanske to m utgå ur organisationen. Detta antas bli aktuellt framför allt inom flygvapnet och marinen.

För flygvapnets del kommer nerdragningen främst att leda till en kraftig minskning av antalet flygplan. Vid en eventuell anskaffning av nya stridsflygplan efter JAS 39 Gripen, antas det inte bli aktuellt med ny inhemsk utveckling. För marinens del betyder nerdragningen minskade beställningar av nya fartyg. Det antas därvid att några nya beställningar av ytattackfartyg och ubåtar inte kommer att ske efter år 2000.

Nedrustningen i omvärlden kommer att leda till en överskottskapa- citet inom världens försvarsindustrier. Det kommer att bli en ”köparnas marknad” med hårdare konkurrens mellan producenter- na. Detta antas medföra inte bara en ökad svensk import av försvarsmateriel, utan också en minskad export. Om Sverige vid en nedrustning bibehåller sin relativt restriktiva exportlagstiftning kommer detta att minska den svenska försvarsindustrins exportmöj- ligheter.

Sysselsättningen med försvarsmateriel inom den svenska försvarsin- dustrin beräknas vid en nedrustning av det skisserade slaget — att totalt minska med 14 000 anställda under perioden 1990 — 2015. Det innebär, att i genomsnitt 560 anställda per år måste övergå till annan verksamhet. Sannolikt kommer flera tusen anställda vid t ex Bofors i Karlskoga och vid Saab-Scania i Linköping att beröras. Stora nerdragningar kommer också att behöva ske vid bl a FFV Underhåll i Arboga och Linköping, vid Volvo Flygmotor i Trollhättan, vid PEAB i Järfälla, vid ERA i Mölndal samt vid Karlskronavarvet.

De lägre beställningsvolymerna kommer dessutom att tvinga fram en hårdare strukturering av t ex ämmunitionstillverkningen, som idag är utspridd på åtta olika orter. Även inom elektronikindustrin finns idag parallella resurser som vid en nedskärning kan behöva samordnas för att göra det möjligt att bibehålla en utvecklings- och produktions- kapacitet inom landet.

Sammanfattningsvis konstateras, att den antagna nedrustningen, som innebär en halvering av det svenska försvaret över en 25- årsperiod, inte skulle behöva medföra några oöverstigliga omställ- ningsproblem. Det är politiskt emellertid av synnerlig vikt att denna nedrustning inte leder till arbetslöshet. De anställda inom försvars- sektorn skall inte behöva uppleva nedrustning som ett hot mot sin framtid. Arbetet för avspänning, fred och minskade försvarskostna- der får varken i Sverige eller i andra länder bromsas av befarade sysselsättningsproblem.

Sett även ur samhällsekonomisk synvinkel är det angeläget att skapa incitament för att resurserna inom försvarsindustrin tas tillvara i civil produktion. Om sysselsättningen skall kunna hållas uppe på sikt i Sverige måste landets industriella bas utvecklas. Det ligger i samhällets intresse att främja att de mänskliga och tekniska resurserna inom försvarssektorn kan utnyttjas för civila ändamål så långt detta är möjligt utan att det inkräktar på de försvarspolitiska målen.

De mänskliga och tekniska produktionsresurser som svarar för utveckling och tillverkning av försvarsmateriel har byggts upp inom försvarsindustrin för det svenska försvarets räkning. Genom detta beroendeförhållande till statsmakterna skiljer sig försvarsindustrin från övrig industri. Samhället har därför ett jämförelsevis större ansvar för vad som händer med de anställda i försvarsindustrin. Det finns således flera skäl till att statsmakterna bör överväga ett särskilt stöd för omställning till civil produktion.

Omställning i större skala till civil produktion har under senare år endast skett i några få fall och då med särskilt statligt stöd. De civila projekt som satts igång i tex flygindustrin har realiserats efter långvariga ansträngningar från de fackliga organisationerna att förmå företagsledningarna att göra sådana långsiktiga investeringar.

Alternativet för flera försvarsindustrier, som drabbats av minskade svenska materielbeställningar, har närmast varit ökad satsning på export. Av såväl utrikespolitiska som samhällsekonomiska skäl förefaller det enligt utredaren motiverat att statsmakterna i framti- den ger högre prioritet åt omställning av försvarsindustrin än åt fortsatt krigsmaterielexport i nuvarande omfattning.

Det är angeläget att varje försvarsindustri skaffar sig en flexibilitet i produktionsapparaten, som möjliggör att den teknologiska kompe- tensen kan nyttiggöras på civila projekt i företaget och att friställning av arbetskraft kan undvikas, när försvarsbeställningarna minskar.

Oberoende av när en internationell nedrustning kan komma att inledas, är det angeläget börja förbereda en omställning inom försvarsindustrin redan idag. Erfarenheterna hittills inom försvarsin- dustrin visar att det generellt sett tar lång tid att utveckla och få fram konkurrenskraftiga civila produkter. Att söka bredda produktionen så att försvarsberoendet minskar bör därför inte ske först när försvarets beställningar börjar dras ner. Det måste ha inletts långt tidigare för att inte sysselsättningen och lönsamheten i företaget skall påverkas av uteblivna order från försvaret. Rimligt vore därför att all försvarsindustri i landet hade en tillräckligt omfattande civil produk- tion och en inbyggd flexibilitet, så att bortfall av försvarsorder lätt kan klaras av internt.

En av svårigheterna vid försök till omställning är bristen på riskvilligt kapital. Flera företag är mycket beroende av försvarsmaterielpro- duktionen och saknar en stor och expansiv civil bas som vid en nedrustning kan ge resurser till nya civila projekt. På grund av de finansieringsmetoder med stora räntefria förskott som försvarets materielverk tillämpar vid beställningar, har flera försvarsindustrier dessutom ett förhållandevis litet eget kapital. Detta försvårar

satsningar på osäkra civila produkter som kanske först ger återbäring på längre sikt. Därför skulle statliga medel kunna utgöra en stimulans som underlättade civila innovationer.

Överhuvudtaget är det med hänsyn till det tidigare påpekade beroendeförhållandet mellan försvarsindustrin och staten angeläget att en viss samordnad planering av omställning sker. Den kontakt som för närvarande äger rum på ad hoc-basis mellan försvarsindu- strin å ena sidan och departement och myndigheter å den andra, förefaller inte vara tilläcklig för att få igång en offensiv satsning på omställning.

12.11 Nedrustning och utveckling

Utredningen skall enligt mandatet bl a inrikta sitt arbete på ”att ange hur en omfördelning av resurser från försvaret till civilt bruk också skulle utgöra ett bidrag i det svenska utvecklingssamarbetet med u-länderna”. Möjligheten att på detta sätt använda lösgjorda militära resurser såsom bidrag till samarbetet med u-länder behandlas ingående av FN-rapporten om sambandet mellan nedrustning och utveckling. Där konstateras att utsikterna för fred och säkerhet i världen skulle bli betydligt ljusare om relationerna mellan i- och u-länder förbättrades genom ett ökat ömsesidigt samarbete. Att få till stånd en koppling mellan nedrustning och utveckling skulle kunna utgöra ett positivt bidrag i denna strävan och medföra gynnsamma effekter både på det politiska och ekonomiska planet.

I detta kapitel redovisas några åtgärder som Sverige kan tänkas vidta för att medverka i ansträngningarna att skapa ett sådant effektivt samband mellan nedrustning och utveckling.

I syfte att söka klargöra och belysa förutsättningarna för sådana åtgärder behandlas inledningsvis FN utvecklingsstrategier och den aktuella situationen i några centrala förhandlingar mellan i- och u-länderna. Dessa förhandlingar gäller bl a u-ländernas krav på att få ett större inflytande än idag i den internationella gemenskapen, ökad ekonomisk tillväxt samt större fördelar av det internationella ekonomiska samarbetet. Detta innebär större delaktighet i utvin- ningen av världens naturresurser och förbättrade exportmöjligheter. FN-rapportens analys av de säkerhetspolitiska aspekterna på Nord/ Syd-relationerna tas också upp för att söka ge en bredare bakgrund till förslagen om en koppling mellan nedrustning och utveckling.

Sverige bör, enligt utredaren, vara berett att avsätta ytterligare medel från statsbudgeten till bistånd utöver de nuvarande bidragen, som

uppgår till ca en procent av BNP. Hur stora dessa resursöverföringar skall vara är en fråga av politisk natur som regering och riksdag får ta ställning till i ljuset av andra behov i framtiden. Har militärpakterna inlett en nedrustning, kan det antas att FN lyckas ena medlemslän- derna om att upprätta en internationell nedrustningsfond för utveckling. I en sådan situation förefaller det enligt utredaren naturligt att Sverige genom årliga anslag till fonden skulle medverka i ansträngningarna att på detta sätt koppla samman nedrustning med utveckling.

Även på det bilaterala planet bör Sverige vid en möjlig framtida nedrustning, enligt utredaren, kunna främja ökade resursöverföring- ar till u-länderna. FN-rapporten visade, att u-ländernas importbehov i stor utsträckning gäller exempelvis gruv- och vattenkraftsutrust- ning, jordbruksmaskiner och medicinsk apparatur. Produktionsre- surserna i försvarsindustrin torde till stor del kunna utnyttjas för sådan civil produktion. Många u-länder kommer också i en framtida mer ekonomiskt gynnsam situation att bli viktiga kunder, som har möjlighet att anskaffa denna utrustning på kommersiella villkor.

Det finns därför, enligt utredarens mening, anledning att i Sverige börja inventera vilka tekniska kunskaper som finns representerade inom dessa industrier. En kartläggning bör kunna resultera i en lista över sådana tekniksystem som svarar mot u-ländernas potentiella behov. Kartläggningen bör genomföras i nära samarbete bl a med SIDA och beredningen för internationellt tekniskt samarbete (BITS).

13. Slutsatser och förslag

13.1. Bakgrund

Sverige tillsammans med övriga nordiska länder tog 1977 initiativet till att FN skulle utreda frågan om sambandet mellan nedrustning och utveckling. Ett viktigt syfte med FN-studien var att sprida ökad medvetenhet i medlemsländerna om kapprustningens konsekvenser och om möjligheterna till en omfördelning av resurser vid en av supermakterna inledd nedrustning.

Sedan den internationella gruppen av regeringsexperter överlämnat sin rapport 1981, anmodade FNs 37e generalförsamling år 1982 medlemsländerna att vidta åtgärder i överensstämmelse med grup- pens rekommendationer. Länderna skulle också underrätta FN om vilka nationella åtgärder som de beslutat genomföra som uppfölj- ning.

De nationella åtgärderna avsåg enligt FN-rekommendationerna två olika typer av uppföljning: Cl dels en deskriptiv och analyserande uppgift genom kartläggning av de nationella försvarsresurserna och deras ekonomiska och sociala effekter, dels en operativ genom beslut om förberedelser och planering av omställning, dvs att i en nedmstningssituation överföra arbets- kraft och materiella resurser från militär till civil användning och samtidigt öka utvecklingssamarbetet med u-länderna.

De nationella studierna skall således bl a komplettera FN-rapporten genom information till den egna befolkningen och till FN såväl om den militära användningen av mänskliga och materiella resurser i respektive land som om dess ekonomiska och sociala effekter. Även upplysningar om den egna vapenhandeln skall redovisas.

Den svenska utredningen, som företagits under perioden september 1983 till juli 1984, innebär att ett första steg tagits mot en uppföljning i Sverige. I betänkandet beskrivs arten och omfattningen av de svenska försvarsansträngningarna liksom de samhällsekonomiska

effekterna av försvaret. En utförlig redovisning lämnas bla om försvarsindustrins speciella särdrag och om skillnaderna mellan militär och civil teknologi. Vidare analyseras möjligheterna till en stegvis genomförd omfördelning av försvarsresurser. Slutligen före- slås också åtgärder som statsmakterna lämpligen skall vidta för att, som ett andra steg, följa FN-rekommendationen att förbereda och planera för en överföring av frigjorda militära resurser till civila ändamål.

13.2. Internationella förutsättningar

Förutsättningarna att vinna gehör för FNs rekommendationer kan förefalla att inte vara särskilt gynnsamma i den situation som världen befinner sig i idag. I ett läge då kapprustningen intensifieras och når ab