SOU 1989:54

Rätt till gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar : delbetänkande

Rätt till gymnasie- utbildning för svårt rörelsehindrade

ungdomar

SM]

1989z54

& Statens offentliga utredningar WE?) 1989254 & Socialdepartementet

Rätt till gymnasie- utbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar .

Delbetänkande av 289 års handikapputredning Stockholm 1989

Allmänna Förlaget har utgivit en bibliografi över SOU och Ds som omfattar åren 1981-1987. Den kan köpas från förlagets Kundtjänst, 106 47 STOCKHOLM. Best. nr. 38-12078-X.

Beställare som är berättigade till rernissexemplar eller friexemplar kan beställa sådana under adress:

Regeringskansliets förvaltningskontor SOU-förrådet

10333. STOCKHOLM Tel: 08/763 23 20 Telefontid 810 — 12Do (externt och internt) 08/763 10 05 1200 - 1600 (endast internt)

ISBN 91—38-10377-X Graphic Systems & Stockholm AB 1989 ISSN 0375-250X

TILL SOCIALDBPARTEHENTET

Genom regeringens beslut den 15 september 1988 bemyn- digades statsrådet Lindqvist att tillkalla en kommitté med högst nio ledamöter med uppdrag att utreda frågor om socialtjänstens och habiliteringens/rehabilite— ringens insatser för människor med funktionshinder (S 1988:03, dir. l988:53).

Med stöd av bemyndigandet förordnades som ordförande i kommittén koncernchefen vid Samhall Gerhard Larsson och som ledamöter riksdagsledamöterna Ingvar Björk, Marga— reta Persson, Ingegerd Anderlund, Marianne Jönsson, Hans Dau och Rolf L Nilsson samt kanslichefen vid nämn- den för vårdartjänst Folke Carlsson och leg. sjukgym— nasten Birgitta Rydberg. Sedan regeringen den 20 april 1989 bemyndigat statsrådet Lindqvist att till kommittén förordna högst elva ledamöter förordnades ytterligare två ledamöter, riksdagsledamoten Anita Stenberg och socialnämndsordföranden Ingela Tuvegran.

Som sakkunniga förordnades förbundsordföranden Lennart Nolte (Synskadades Riksförbund), kanslichefen Berndt Nilsson (Svenska Diabetesförbundet), Ingalill Hallgren (Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar), förbundsordföranden Kerstin Denkert (De handikappades riksförbund), avdelningschefen Ulf Wetterberg och sek— reteraren Gunilla Wallgrund (båda Landstingsförbundet),

sekreterarna Margareta Rosenius och Louise Fernstedt- Landskog (båda Svenska Kommunförbundet), byråeheferna Birgit Högberg och Gunnar Fahlberg (båda socialstyrel- sen) samt departementssekreteraren Håkan Ceder (social— departementet).

Som experter har förordnats professorn vid Linköpings Universitet Bengt Jönsson (fr.o.m. den 2 mars 1989) och avdelningsdirektören vid riksförsäkringsverket Rolf Westin (fr.o.m. den 20 april 1989).

Till sekreterare i kommittén har förordnats social— direktören Lennart Thorén (huvudsekreterare) försäk— ringsrättsföredraganden Joar Berglund, avdelningsdirek- tören vid socialstyrelsen Ann-Charlotte Carlberg, över— läkaren Leif Stjernberg och socialdirektören John Lovén (fr. o. m. den 1 mars 1989).

Kommittén har antagit namnet 1989 års handikapputred- ning.

Genom beslut av regeringen den 1 december 1988 utvidga- des kommitténs uppdrag genom tilläggsdirektiv (dir. 1988:65). Kommittén gavs därigenom uppdraget att utreda och lämna förslag om gymnasieutbildning för svårt rö— relsehindrade ungdomar och om social omvårdnad och ha— bilitering i anslutning till utbildningen.

Kommittén får härmed överlämna delbetänkandet Rätt till gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade, vilket avser den fråga som anges i tilläggsdirektiven.

Stockholm i juni 1989

Gerhard Larsson

Ingvar Björk

Ingegerd Anderlund

Hans Dau

Folke Carlsson

Anita Stenberg

Margareta Persson

Marianne Jönsson

Rolf L Nilsson

Birgitta Rydberg

Ingela Tuvegran

/Lennart Thorén Joar Berglund

INNEHÅLLSFÖRTECKNING std 1 Sammanfattning ................................. 9 2 Författningsförslag ............................ 17 3 Utredningsuppdraget ............................ 23

4 Bakgrunden till utredningsuppdraget samt vissa riksdagsuttalanden ....................... 25

5. Några uppgifter om olika handikappgruppers

skolgång ....................................... 31 5.1 Specialskolan ............................. 31 5.2 Särskolan ................................. 33 5.3 Rörelsehindrade ........................... 34 6 Principiella utgångspunkter .................... 37 6.1 Inledning ................................. 37 6.2 Målgruppen ................................ 39 6.3 Vår inställning ........................... 41 7 Skärholmens gymnasium .......................... 43 8 Angereds gymnasium ............................. 47

9 Hinder för gymnasieutbildning, behovsbilden m. m ........................................... 51

10 överväganden och förslag ....................... 59 10.1 Gymnasieutbildning som rättighet .......... 59 10.2 Antalet specialanpassade gymnasier och

deras förläggning ......................... 62 10.3 Finansieringsfrågor och huvudmannaskap.... 67 10.3.1 Utbildningskostnader ............... 67 10.3.2 Omvårdnadskostnader ................ 69 10.3.3 Kostnadsuppskattningar ............. 80 10.4 Inackorderingsavgifter .................... 83 10.5 Genomförande m. m ......................... 84

11 Specialmotivering .............................. 87

särskilt yttrande .................................. 93

Bilaga 1 Planeringsregionernas omfattning ......... 99

2 Eleverna i Skärholmen, geografisk fördelning ............................... 100 3 Eleverna i Bräcke Östergård/Angered, geografisk fördelning .................... 101 4 vissa enkätsvar .......................... 102 5 Kommittédirektiv ......................... 104

1 SAMMANFATTNI NG

1989 års handikapputredning, vars huvudsakliga uppdrag är att kartlägga och analysera insatser för funktions- hindrade inom socialtjänsten samt inom habiliteringen och rehabiliteringen, har genom tilläggsdirektiv den 1 december 1988 (dir. 1988:65) fått i uppdrag att utreda frågan om svårt rörelsehindrade ungdomars gymnasie— studier.

Den utveckling som skett under en följd av år har inne- burit att allt fler rörelsehindrade ungdomar kunnat få sin gymnasieutbildning i sina hemkommuner. En liten grupp svårt rörelsehindrade har emellertid behov av mycket stora och specialiserade insatser av pedagogisk, social och medicinsk art för att klara sin skolgång. För denna grupp finns i dag särskilt anpassad undervis- ning, kombinerad med elevhemsboende, omvårdnad i boen— det samt habilitering, på två platser i landet. Dessa är Skärholmens gymnasium i Stockholm (ca 40 elever) och Angereds gymnasium i Göteborg (ca 15 elever). Huvudmän för utbildningen vid dessa skolor är resp. kommun. Hu- vudmän för habilitering, elevhem och omvårdnad i boen— det är vid Skärholmsgymnasiet en statlig myndighet, nämnden för vårdartjänst (som försöksverksamhet), och vid Angeredsgymnasiet en kyrklig stiftelse, Bräcke Dia- konigård.

I detta betänkande används termen "omvårdnad" som en sammanfattande benämning för verksamheterna med habi—

litering, elevhemsboende och den omvårdnad ungdomarna får i elevhemmen.

vi har fått i uppdrag att kartlägga och lämna förslag som undanröjer de hinder som kan finnas för svårt rö— relsehindrade ungdomars gymnasieutbildning. vi har där- vid utgått från att det bästa egentligen vore att alla rörelsehindrade ungdomar kunde få sin utbildning i den vanliga gymnasieskolan och på samma sätt som andra. Detta skulle stämma bäst överens med de principer om normalisering och integrering, som sedan flera år utgör riktlinjer för handikappolitiken.

Vi har emellertid måst konstatera att detta av prak— tiska skäl inte är en framkomlig väg när det gäller de svårast handikappade. Dessa är så få och har så spe- ciella behov att det inte går att lokalt i landets alla kommuner ha resurser och kompetens för deras utbildning och omvårdnad. Speciellt anpassade gymnasieplatser mås— te för denna grupp anordnas på ett begränsat antal platser i landet. Vi har koncentrerat vårt arbete till frågan om gymnasieutbildning för denna svårast handi- kappade grupp av rörelsehindrade.

vi har därvid urskilt framför allt två problem. Det första är att speciellt anpassad utbildning bara finns på två orter i landet. I södra och norra delarna av landet saknas sådan utbildning. Det andra problemet rör finansieringen av kostnaderna för elevernas omvårdnad vid de specialanpassade gymnasierna.

När det gäller det första problemet har vi genom enkä— ter fått in vissa antalsuppgifter rörande svårt rörel- sehindrade ungdomar och deras gymnasiestudier. Antals- uppgifterna är ganska osäkra, främst därför att den grupp svårt rörelsehindrade som vi sökt kunskap om är

svår att definiera och avgränsa från andra rörelsehind— rade. Med denna reservation har vi beräknat antalet ungdomar i gymnasieåldrarna som kan antas behöva spe— cialanpassad undervisning till ett hundratal. (Det mot- svarar cirka 25 per årskull. Vi har pga. den förlängda studiegång, som handikappet ofta föranleder, räknat med en studietid om fyra år).

De enkätsvar vi fått visar en variation mellan olika regioner och län i flera avseenden. Framför allt finns en stor skillnad mellan norra och södra Sverige. I den södra planeringsregionen (Malmöhus, Kristianstad, Ble- kinge, Kronobergs och Kalmar län) anser man sig ha en— dast ett fåtal ungdomar med sådana omvårdnadsbehov att de inte kan få sin undervisning på hemorten. Man anser sig inte ha något behov av ett specialanpassat gymna— sium inom regionen. I den norra planeringsregionen (Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbot— tens län) redovisas ett i förhållande till invånaranta- let betydligt högre antal (4-5 per årskull). Vare sig lokala alternativ eller de i dag existerande båda spe— cialgymnasierna har här inneburit någon lösning, och de ungdomar, som det är fråga om, går i mycket liten om- fattning i gymnasiet. Man förordar ett specialanpassat gymnasium inom regionen, förlagt till Umeå. Beredningen anser att detta förutsätter en statlig finansiering av omvårdnadskostnaderna.

Man kommer därmed in på det andra problemet, finansie- ringen av omvårdnadskostnaderna. För dem som behöver inackordering vid elevhem med kontinuerlig hjälp och tillsyn uppgår dessa kostnader till belopp i storleks— ordningen 500 000 kr. per elev och år. (Uppgiften avser Skärholmens gymnasium. Kostnaden per elev vid Angereds- gymnasiet är av redovisningsskäl svårare att beräkna). Det sedan 1987 gällande provisoriska systemet innebär

att elevernas hemlandsting skall betala 40 % av dessa kostnader och hemkommunerna resterande 60 %. Det har framkommit att dessa kostnader upplevs som så höga, särskilt i mindre kommuner, att kommunerna i vissa fall ställt sig negativa eller tveksamma till skolgång vid Skärholmen och Angered. Han har föredragit olika lokala alternativ, som av berörda elever har upplevts som säm— re. I ett uppmärksammat fall har en elevs önskemål om utbildning vid Skärholmens gymnasium prövats som ett biståndsärende enligt 6 ; socialtjänstlagen och tillgo- dosetts först efter överklagande. Kostnaderna har också som nämnts inneburit ett hinder för de planer som finns för ett specialanpassat gymnasium i Umeå. Kommuner och landsting inom regionen har nämligen inte varit beredda att ta på sig de omvårdnadskostnader som ett sådant skulle innebära.

Någon form av statsbidrag till omvårdnadskostnadernas täckande är enligt vår mening nödvändigt för att undan— röja de negativa effekterna med nuvarande finansie— ringssystem. vi har diskuterat om statsbidraget skall täcka kostnaderna helt eller delvis. Bl. a. har vi dis— kuterat en modell som innebär att statsbidragets stor- lek avpassas så, att det för en kommun i princip skulle kosta lika mycket att betala för den omvårdnad (utöver habilitering, som landstingen skulle ansvara för) som tillhandahölls vid ett specialanpassat gymnasium som att själv sköta den sociala omvårdnaden för elever som gick i gymnasieskola på hemorten. Syftet med en sådan lösning skulle vara att de ekonomiska aspekterna för berörda kommuner vid valet av skolform och skolort så långt möjligt skulle undanröjas.

Våra förslag

Vi har som ett sätt att förbättra svårt rörelsehindrade ungdomars möjlighet till gymnasieutbildning velat stär- ka deras juridiska ställning. För ungdomar i allmänhet finns ingen ovillkorad rätt till sådan utbildning, utan urval sker i huvudsak med hjälp av betyg. Den grupp handikappade som det här är fråga om kan av olika skäl oftast inte konkurrera med icke-handikappade kamrater på lika villkor utan är beroende av mer skönsmässiga bedömningar för att få en gymnasieplats. Vi har bedömt detta otillfredsställande och föreslår en lagfäst rätt till gymnasieutbildning (med möjlighet till förläng- ning) för den aktuella gruppen, i analogi med vad som i dag gäller för psykiskt utvecklingsstörda.

Vi har med ledning av de enkätsvar vi fått funnit, att det för närvarande finns underlag för ett nytt special— anpassat gymnasium endast i den norra regionen och fö— reslår att ett sådant inrättas i Umeå. Genom den finan— sieringsordning vi föreslår har vi velat skapa möjlig— heter för detta och även öppna möjligheter att senare, om behov finns, inrätta ytterligare specialanpassade gymnasier.

I finansieringsfrågan har vi stannat för en lösning som innebär att kostnaderna för omvårdnad och boende helt skall täckas av statsbidrag. vi anser att det är natur- ligt att staten tar ett ekonomiskt ansvar för den ak- tuella gruppen på samma sätt som t. ex. för eleverna vid de statliga specialskolorna, vilka i likhet med de av oss diskuterade ungdomarna behöver speciella lös- ningar vid ett fåtal skolor i landet. vi har också lagt stor vikt vid de nackdelar som nuvarande finansierings- system medfört, samt att förhandlingar förts mellan stat, landsting och kommuner sedan 1979 om en mer per-

manent icke—statlig lösning avseende omvårdnaden vid Skärholmens gymnasium utan att någon förhandlingslös— ning kunnat nås. Vårt förslag om statsbidrag som helt täcker de aktuella kostnaderna stämmer vidare enligt vår uppfattning bäst överens med ett uttalande av riks— dagen den 27 april 1989 (rskr. 1988/89:217) att staten bör ha ansvaret för de svårt rörelsehindrade ungdomar— nas gymnasiestudier.

Sammanfattningsvis innebär våra förslag alltså:

1. En lagstadgad rätt till gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar

2. Ett specialanpassat gymnasium för svårt rörelsehind— rade ungdomar bör tillkomma i Umeå, utöver de som i dag finns i Skärholmen och Angered

3. Kostnader för omvårdnad vid de specialanpassade gym- nasierna täcks av statsbidrag via anslag till nämn— den för vårdartjänst.

Med den lösning vi valt i finansieringsfrågan anser vi inte att någon mer allmän författningsreglering av de frågor vi behandlat är nödvändig. Förutom beträffande rättighetslagstiftningen (punkt 1 ovan) föreslår vi författningsreglering endast i vissa speciella frågor.

Beträffande det kommunala huvudmannaskapet för utbild— ningen och finansieringen av utbildningskostnaderna föreslår vi inga ändringar. Det kommunala ansvar som föreligger i dessa avseenden kvarstår alltså, liksom kommunernas och landstingens ansvar för omvårdnad då de aktuella eleverna är hemma under helger och lov.

Vi vill inför vårt fortsatta arbete framhålla, att det förslag vi här framställer är en särlösning för denna speciella grupp och att denna lösning inte skall ses som uttryck för en princip, som kan åberopas i andra sammanhang.

, -' =mir ...-sm . —= I, ' .»m» Wrattnlng mer tiotusen—; ,, ».ng ert-tant ' ., ,! , , lingam den :.1 man iw. t” anammat»; _II- "

air-sta»: ugnar—nig "sent:"! orm smulan”

ä' W '..ha mem Ihr: IH' WFL, llMQWÅ'W um ..:: itll1

hlI

n

.i' * llu E' : _ å,: ha m 'n: rum” . ' (fmrli'm' . ; cw 'Me-um »: www lim. utgavs» är. , finns 1: law. n& har. ' .,," ' . ?”!" ""* ., , ". ». närma.» nu. w...—rusa vm. IH.GMH—1'Jfr5l* »m .H' Han) nu"-||. .. ':tl'l av l'ldtlhlå'r'li etta (tumlad ' ”'

i»: den ia: faxupiusnru. i, _ | | * ut" ,)1 '_'u !» ha .”!” låt:-In ". se.! !: Wasteland—lyktan — = , ,iam're '. att» naima» wir. mm:-' Wm-glt'rw_ ',! *. ham u magman H: ela-um www— »be' : man'-*Luitnnnisdmw mm ! event ut ».i

karln-mio 'm Witt mmm—mn "»MI . W ua!- enhh-inth- luv 'nqblldntuesh» ' *' "ramar en seg.. meu; |||— mm :.I_

du. ' WMV! & _W BMHMWH .cn-alma

I; . Ladins—rm ”'in' Wat-ww _Ninl. lill "Fifth . -'_ ' ' inte”. blew-ln Alf,, nun-d' . Ört-låg!»! '"h' "M. E'.» , , , ' '. .. 'll . _. ha '

2. PÖRFATTNINGSPÖRSLAG

Förslag till Lag om ändring i skollagen (l985:1100)

Härigenom föreskrivs att i skollagen (l985:1100) skall införas fyra nya paragrafer, 3 kap. 19 a—d ss, samt att 5 kap. 7 och 12 55 skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 kap. 19 a 5

För utbildning av svårt rörelsehindrade ung- domar skall, vid de gymna— sieskolor som regeringen bestämmer, kommun medges rätt att inrätta speciellt anpassad gymnasieutbild- ning kombinerad med boende i elevhem, omvårdnad i

boendet och habilitering. Vid dessa skolor skall

ungdomar tas in oberoende

av var i landet de är bo— satta.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

19 b 5

Ungdomar som är svårt rörelsehindrade och som på grund av rörelsehindret eller, om även annat funk- tionshinder föreligger, sitt samlade handikapp har avsevärda svårigheter att följa undervisningen, har rätt att efter skolplik- tens upphörande få utbild— ning i gymnasieskolan. Denna rätt gäller intill utgången av vårterminen det kalenderår då de fyl- ler 21 år.

Om en ungdom som avses i första stycket har påbör- jat utbildning inom gymna— sieskolan, har han rätt att fortsätta i gymnasie— skolan till utgången av vårterminen det kalenderår

då han fyller 23 år, om det behövs för att slutfö— ra utbildningen.

Ungdomar som avses i första stycket har rätt att antas till utbildning

vid sådan gymnasieskola som avses i 19 a s, om de

har behov av de särskilda insatser som erbjuds där

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

och behovet inte kan till—

godoses vid annan gymna— sieskola. Om antalet sö- kande överstiger antalet platser skall företräde ges åt sökande som har störst behov av platserna. Beslut om tillämpning av denna paragraf fattas av intagningsnämnden. Intag- ningsnämndens beslut får överklagas hos kammarrät— ten. överklagningsrätten

galler även beslut om in- tagning i viss gymnasie— skola.

19 c 5

Om inte samtliga sökande till sådan utbildning som avses i 19 a 5 kan beredas plats vid den gymnasiesko- la de önskar, skall intag— ningsnämnderna samråda

sinsemellan och med de sö— kande om den inbördes för-

delningen, innan beslut fattas.

19 d 5

Närmare föreskrifter om

svårt rörelsehindrade ung—

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

domars gymnasieutbildning, bl. a. rörande avgifter

för elever som bor i elev— hem, får meddelas av rege— ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Föreskrifterna får innebä—

ra avvikelser från de all—

männa regler om gymnasie— skolor som finns i denna

lag eller annan författ- ning.

5 kap.

Den som är bosatt i riket och uppfyller föreskrivna

behörighetsvillkor

har rätt att i mån av plats få ut—

bildning i gymnasieskolan, om inte annat följer av fö- reskrifter som meddelas av regeringen eller den myndig—

het som regeringen bestämmer.

Föreskrifter om behörighetsvillkor och om urval bland

inträdessökande meddelas av regeringen eller den myn—

dighet som regeringen bestämmer.

Om vissa rörelsehindrade

ungdomars rätt till gymna— sieutbildning stadgas i 3 kap. 19 b 5.

12 S

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Andra frågor om intagning till studievägar än som avses i 8 s tredje stycket skall prövas av en intag— ningsnämnd, om inte annat följer av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som rege— ringen bestämmer.

Intagningsnämnden skall ha minst fem ledamöter. Bland dessa skall finnas företrädare för gymnasieskolan och grundskolan samt för allmänna intressen. Ledamöterna skall utses av den eller de statliga eller kommunala myndigheter som regeringen bestämmer.

Intagningsnämndens be— Intagningsnämndens be— slut får inte överklagas. slut får inte överklagas ;

annat fall än som avses i

3 kap. 19 b 5.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990.

Förslag till Förordning om viss gymnasieutbildning för svårt rörel— sehindrade ungdomar.

Härmed föreskrivs följande.

1 : Frågor om intagning vid en sådan gymnasieskola som avses i 3 kap. 19 a s skollagen (1985:1100) avgörs av den intagningsnämnd inom vars område gymnasieskolan är

belägen.

2 s Kostnaderna för elevernas boende i elevhem, om— vårdnad i boendet och habilitering vid sådan gymnasie- skola som avses l s täcks av statsbidrag, i den mån de överstiger vad som inflyter i elevavgifter enligt 3 s.

3 S Av elev som bor på elevhem som avses i 2 s och som uppbär folkpension i form av hel förtidspension eller som har inkomst av eget arbete får skälig avgift för kost och logi tas ut. Bestämmelserna i 13 5 lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utveck— lingsstörda m. fl. och de föreskrifter som meddelats med stöd av denna paragraf har därvid motsvarande till— lämpning.

Av elev som inte omfattas av första stycket men som har studiehjälp i form av inackorderingstillägg eller utbildningsbidrag i form av traktamente, får avgift tas ut som högst motsvarar nämnda förmåner. skälig hänsyn skall därvid tas till andra utgifter, som förmånerna är

avsedda att täcka.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1990.

3 UTREDNINGSUPPDRAGET

Regeringen har genom tilläggsdirektiv den 1 december 1988 (dir 1988:65) uppdragit åt handikapputredningen att utreda och lämna förslag om gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar och om social omvårdnad och habilitering i anslutning till utbildningen. I di— rektiven nämns de två specialgymnasier för svårt rörel- sehindrade som finns idag och att enligt tillgängliga uppgifter en klart mindre del av denna grupp genomgår gymnasieutbildning jämfört med svenska ungdomar gene— rellt. Utredningen har getts uppdraget att

1. kartlägga och analysera gruppen svårt rörelsehind— rade ungdomars möjligheter att genomgå gymnasiala studier,

2. bedöma hur stor andel av gruppen som genomgår gymna— sieutbildning,

3. klarlägga eventuella hinder för sådan utbildning,

4. pröva hur dessa hinder kan undanröjas, med utgångs— punkt i det kommunala ansvaret, så att rörelsehind— rade ungdomar kan tillförsäkras gymnasieutbildning på samma nivå som andra ungdomar,

5. pröva möjligheterna att inrätta speciellt anpassad gymnasieutbildning i kombination med sociala omvård-

24 nadsinsatser och habilitering på flera platser i landet.

Gymnasiefrågan skall enligt tilläggsdirektiven behand- las med förtur.

Direktiven är intagna som bilaga 5 till detta betänkan- de.

4 BAKGRUNDBN TILL UTREDNINGSUPPDRAGET SMT VIS— SA RIKSDAGSUTTALANDEN

Det finns idag två gymnasier med speciella anordningar för svårt rörelsehindrade elever. Dessa är belägna i Skärholmen, Stockholm (ett 40-tal elever) och i Ange- red, Göteborg (ca 15 elever). Stockholms resp. Göte— borgs kommun är på vanligt sätt huvudmän för själva ut- bildningen, medan däremot omvårdnadsverksamheten har varit föremål för speciella arrangemang. (Som nämnts i sammanfattningen används i detta betänkande termen om— vårdnad som en sammanfattande benämning för habilite- ring, elevhemsboende och den omvårdnad ungdomarna får i elevhemmen).

I Skärholmen har staten genom styrelsen (numera nämn— den) för vårdartjänst personal anställd för omvård- nadsverksamheten, som har karaktären av försöks- verksamhet. Tidigare stod staten även slutligt för om— vårdnadskostnaderna, men statens förhandlingsnämnd hade sedan år 1979 regeringens uppdrag att förhandla om en avveckling av det statliga huvudmannaskapet. Vid de förhandlingar som nämnden förde med Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet härom motsatte sig förbun— den inte i princip ett överförande av verksamheten till kommuner och landsting men kunde inte enas om den in- bördes fördelningen.

Regeringen beslutade då att uppdra åt styrelsen för vårdartjänst att fr. o. m. den 1 januari 1987 debitera

elevernas hemkommuner 60 % av omvårdnadskostnaden och hemlandstingen resterande 40 %. Beslutet skulle gälla tills vidare i avvaktan på en slutlig överenskommelse i fördelningsfrågan. Någon sådan slutlig överenskommelse har emellertid till dags dato inte träffats.

vid Angeredsgymnasiet anordnar en kyrklig stiftelse om— vårdnad och debiterar kommuner och landsting efter sam— ma principer som nämnden för vårdartjänst (60—40). Nå- gon statlig finansiering har aldrig förekommit i Ange— red.

Från flera håll har kritik riktats mot den nya finan— sieringsordningen. Man har hävdat att eleverna under— kastas ett betungande prövningsförfarande från kommu— nernas sida, där deras behov blir föremål för debatt inom de kommunala organen och vägs mot andra kommunala behov. Kommunerna skall ha föredragit billigare lokala alternativ och påverkat elevernas studieval i den riktningen. Omvårdnadskostnaden (i storleksordningen 500 000 eller mer per elev och läsår vid Skärholmens gymnasium) skall vidare ha lett till finansie- ringsproblem speciellt för små kommuner. Flera kommuner och landsting har ifrågasatt den lagliga grunden för kravet, och några har enligt uppgift från nämnden för vårdartjänst även vägrat att betala begärda belopp.

Med anledning av riksdagsmotioner om att staten skulle ta det ekonomiska ansvaret för de aktuella eleverna ut— talade socialutskottet på våren 1987 följande (SoU l986/87:18 s. 26 ff):

Enligt utskottets uppfattning åvilar det ekonom— iska ansvaret för omvårdnaden om de rörelsehind— rade ungdomarna under deras gymnasieskolgång principiellt vederbörande primär— och landstings- kommuner. Staten måste emellertid vara beredd att

svara för att den begränsade grupp det här är fråga om verkligen kan erbjudas en fungerande gymnasieskolgång. De av dessa ungdomar som vill studera vidare måste då garanteras den omvårdnad som är en förutsättning för att de skall kunna fullfölja sina studier. Deras möjligheter får in— te vara beroende av hemortskommun. Statens ansvar för dessa ungdomars möjligheter till gymnasiestu- dier bör slås fast.

Enligt vad utskottet inhämtat pågår fortfarande förhandlingar mellan statens förhandlingsnämnd och kommun— och landstingsförbunden om hur kost- naden för elevernas omvårdnad skall fördelas. Ut- skottet vill understryka att förhandlingarna om kostnadsfördelningen därför bör bedrivas med in— riktning på att frågan måste bringas till en skyndsam lösning. I avvaktan härpå har utskottet ingen erinran mot att berörda kommuner och lands- tingskommuner debiteras en preliminär avgift i enlighet med vad som anförs i budgetproposition- en.

Vad utskottet uttalat om statens ansvar för dessa ungdomars möjligheter till gymnasiestudier bör riksdagen som sin mening ge regeringen till kän— na.

Som en följd av det principiella ställningstagan— det då det gäller det slutliga ekonomiska ansva— ret för omvårdnaden anser utskottet det inte be— fogat att anslå ytterligare medel för omvårdnad för vissa gymnasieelever. För den händelse staten för att trygga elevernas skolgång tillfälligt måste bidra ekonomiskt till deras omvårdnad finns utrymme för detta inom anslaget (förslagsanslag).

Det anslag som avses i sista meningen ovan avsåg ca 32 mkr. till vårdartjänst, handikappforskning m.m. (anslag G 4 i den del av budgetpropositionen 1986/87:100 som avsåg socialdepartementet). Riksdagen godtog betänkan— det (rskr 173).

En liknande motion våren 1988 avslogs likaledes (SOU 1987/88:20, rskr. 267).

Den 27 april 1989 har riksdagen antagit en reservation till socialutskottets betänkande 1988/89:19 av följande lydelse (rskr. 217):

En betydligt mindre andel av de svårt rörelse— hindrade ungdomarna än av andra ungdomar genomgår gymnasieutbildning. Ett av skälen till detta är att små kommuner finner det betungande att betala för de boende- och vårdkostnader som uppkommer, ca 500 000 kr. per elev och år, vid Skärholmens gymnasium. Staten bör ha ansvaret för de svårt rörelsehindrade ungdomarnas gymnasiestudier. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till kän— na.

Riksdagen har vidare den 17 maj 1989 antagit det av— snitt ur konstitutionsutskottets granskningsbetänkande 1988/89:30 som rör den aktuella frågan. Utskottet ut— talar där, efter viss bakgrundsbeskrivning, följande:

Det uttalande riksdagen ställt sig bakom våren 1987 innebär visserligen att det ekonomiska an— svaret för omvårdnaden om de rörelsehindrade ung— domarna rent principiellt skall anses åvila ve— derbörande primär— och landstingskommuner. Emel— lertid framhålls dessutom i uttalandet att ele- vernas möjligheter inte får vara beroende av hem— ortskommun och att statens ansvar för denna be- gränsade grupp ungdomar bör slås fast.

Sedan detta uttalande gjordes har frågan inte kunnat lösas. I stället har Svenska kommunför- bundet sommaren 1988 framfört att det vill åter— föra till staten det ekonomiska ansvar som Kom- munförbundet och Landstingsförbundet principiellt har åtagit sig. Dessutom har socialstyrelsen sett det som ett angeläget ansvar för statsmakterna att kunna garantera ungdomarna den undervisning och det boende som behövs. Av socialstyrelsens rapport framgår att regeringens beslut om kost— nadsdebitering i något fall fått olyckliga kon- sekvenser, genom att frågan fått lösas inom ramen för socialt bistånd. Det har också förts fram uppgifter om att enskilda elever i flera fall blivit föremål för allmän diskussion inom kommu- nen och att rörelsehindrade elever utsatts för övertalning för att i första hand förmås accep-

tera en gymnasieutbildning på hemorten. En anled- ning till dessa konsekvenser är självfallet att beslutet fattades utan att kostnadsfördelningen i sin helhet var förankrad hos de båda kommunför- bunden.

Av de ovan redovisade förhållandena framgår en— ligt utskottets mening att de krav riksdagen ställt i fråga om ansvar för berörda ungdomars gymnasiestudier inte uppfyllts på ett tillfreds- ställande sätt. Det borde således ha vidtagits mer kraftfulla åtgärder från ansvarigt håll för att bringa frågan till en skyndsam lösning.

_ 'lr" ' ' . * 10, ' .: i. . '.'/we ""'.'..',r»

5 NÅGRA UPPGIFTER on OLIKA sanorxaproauppsns SKOLGÅNG

För vissa handikappgrupper har säranordningar på skol- ans område ansetts nödvändiga. I 6 resp. 7 kap. skol— lagen (SFS l985:1100) finns bestämmelser om särskola för psykiskt utvecklingsstörda (och vissa därmed jäm— ställda grupper) samt specialskola för syn-, hörsel— och talskadade barn som på grund av sitt handikapp inte kan gå i den vanliga skolan. Landstingen är huvudmän för särskolan och staten för specialskolan. Gemensamt för dessa båda skolformer är att skolplikten omfattar 10 år, dvs. ett år mer än den vanliga grundskolan.

5.1 Specialskolan Följande specialskolor finns i dag:

— Manillaskolan i Stockholm - Östervångsskolan i Lund

- Birgittaskolan i örebro

- Kristinaskolan i Härnösand — Vänerskolan i Vänersborg — Åsbackaskolan i Gnesta

- Ekeskolan i örebro

- Hällsboskolan i Sigtuna

Specialskolornas elever är idag huvudsakligen döva barn som har teckenspråket som första språk. De tre sist— nämnda skolorna är avsedda för barn som även har vissa andra handikapp, bl. a. utvecklingsstörning, samt för synskadade (Ekeskolan) och talskadade barn (Hällsbo— skolan).

Större delen av de syn— och hörselskadade eleverna finns i dag inom den vanliga grundskolan, ibland i sär— skild undervisningsgrupp. Utvecklingen mot integrerad skolgång har varit särskilt markant för synskadade. Fram till början av 1950-talet gick nästan alla gravt synskadade barn vid Tomtebodaskolan i Solna. Elevanta- let sjönk påtagligt under de följande decennierna och skoldelen vid Tomteboda är numera nedlagd. (Tomteboda finns däremot kvar som ett s.k. specialpedagogiskt re- surscenter som erbjuder olika former av utredning, in— formation och utbildning för synskadade barn, deras fa— miljer och personal kring barnet). Beträffande döva barn är trenden inte alls lika entydig, och deras före- trädare har mycket starkt försvarat specialskolan med dess möjligheter till särskilt anpassad undervisning, där särskilt teckenspråket spelar en viktig roll.

Höstterminen 1987 var antalet elever i specialskolan 636, varav 591 döva eller hörsel/talskadade och 45 syn— skadade. _

Specialskolan omfattar inte någon utbildning på gymna— sial nivå. I Örebro finns dock inom den kommunala gym- nasieskolan utbildning med riksintagning som är sär— skilt anpassad för döva och hörselskadade. Denna ut- bildning omfattar två skolformer, riksgymnasiet för dö- va (RGD) och riksgymnasiet för hörselskadade (RGB). Skillnaden mellan dessa skolformer är att undervis— ningen i RGD sker på teckenspråk, vilket inte är fallet

i RGH. Antalet elever inom dessa skolformer är (enligt uppgift i mars 1989) 185 i RGD och 135 i RGH. Örebro kommun är huvudman för skolorna men staten står enligt ett avtal med kommunen för större delen av kostnaderna. Även när det gäller kostnaderna för elevernas boende finns ett särskilt arrangemang, som innebär att kommu— nen är huvudman men får sina kostnader ersatta av sta- ten. Speciella bestämmelser om RGD/RGH finns i 13 kap. gymnasieförordningen (1987z743).

5.2 särskolan

Landstingen är som nämnt huvudmän för särskolan och står för kostnader för såväl undervisning som boende (med avdrag för statsbidrag till lärarlöner). Rege— ringen har emellertid beslutat tillsätta en utredning (dir 1989:20) som bl.a. ska överväga om ansvaret för särskolan ska föras över till kommunerna. Redan i dag finns en möjlighet för landstingen att överlåta huvud- mannaskapet till en kommun om kommunen medger det och regeringen ger sitt tillstånd.

Särskolan omfattar i runda tal 11 000—12 000 elever. Numera finns nästan alla särskolans klasser i grund— skolans lokaler (lokal integrering). Det förekommer också, men inte i samma omfattning, att särskolans elever samundervisas med grundskoleelever (individuell integrering).

särskolans motsvarighet till grundskolan är dels grund— särskolan, dels träningsskolan. Den som inte kan följa undervisningen i grundsärskolan skall gå i tränings- skolan. Träningsskolan har mer social funktionsträning

och praktisk färdighetsträning jämfört med grundsär— skolan, som innehåller mer teoretisk undervisning.

Särskolan omfattar även en gymnasial skolform, yrkes— särskolan. Där erbjuds eleverna yrkesutbildning, yrkes- träning och för de gravast handikappade verksamhetsträ-

ning.

I samband med att reglerna om särskolan överflyttades från 1967 års omsorgslag till 1985 års skollag in— skränktes skolplikten till 10 år. Yrkessärskolan är alltså nu i likhet med gymnasieskolan frivillig för eleverna (tidigare sträckte sig särskoleplikten till 21 eller i vissa fall 23 års ålder). Då denna inskränkning gjordes infördes i stället en rätt för psykiskt utveck- lingsstörda elever till fortsatt utbildning av samma omfattning som den tidigare skolplikten (dvs. rätt till utbildningsplats utan att krav på viss betygsnivå eller andra villkor får uppställas. Betyg förekommer för öv- rigt inte i träningsskolan, i vissa fall inte heller för grundsärskoleelever). Denna rättighet är unik för denna elevgrupp. För skolväsendet i övrigt gäller att rätten till skolgång har samma omfattning som skolplik- ten.

5.3 Rörelsehindrade

Rörelsehindrade barn förutsätts kunna gå i den vanliga grundskolan. Enligt 5 kap. grundskoleförordningen kan dock specialundervisning i särskild undervisningsgrupp ordnas för elever som har behov av särskilt stöd på grund av rörelsehinder. I 5 kap. gymnasieförordningen finns motsvarande regler om specialklasser för rörelse-

hindrade (motsvarande bestämmelser finns för vissa and— ra handikappgrupper).

I landet finns ca 2 500 rörelsehindrade grundskolebarn som är registrerade hos de s.k. RH—konsulenterna vid länsskolnämnderna. Cirka 90 % av dessa barn är indivi— duellt integrerade, dvs. går i vanlig klass. Av de öv- riga går flertalet i särskild undervisningsgrupp för rörelsehindrade, "RH—klass". Några få går i andra sär- skilda undervisningsgrupper.

Till skillnad från särskolans elever har rörelsehind- rade ungdomar ingen ovillkorad rätt till utbildning efter skolpliktens upphörande. De kan få en gymnasie— plats i den s.k. fria kvoten om intagningsnämnden fin- ner att deras handikapp varit till men för deras in- lärning. Många av de rörelsehindrade eleverna i Skär— holmen och Angered har antagits på detta sätt.

En speciell lag för rörelsehindrade är den s.k. elev- hemslagen (Lag om elevhem för vissa rörelsehindrade barn m.fl, SFS l965:136). Rörelsehindrade "eller eljest fysiskt handikappade" barn som behöver inackordering för att kunna delta i förskola eller i grundskoleunder- visning, skall enligt denna lag få inackordering i elevhem samt erforderlig vård på landstingens bekost- nad. Som jämförelse kan anmärkas att staten svarar för elevhem vid de statliga specialskolorna, att lands— tingen enligt omsorgslagen (1985:568) är skyldiga att tillhandahålla erforderliga elevhem för psykiskt ut- vecklingsstörda och därmed jämställda (om särskolan kommunaliseras kan dock även landstingens ansvar för dessa elevhem komma att omprövas). Det finns även be- stämmelser om kommunala elevhem för icke—handikappade elever som bor avlägset från skola (förordning om elev- hem inom det obligatoriska skolväsendet, SFS l961:210).

Enligt våra huvuddirektiv skall vi bl.a. se över elev— hemslagen. Denna lag omfattar en grupp elever med samma typ av funktionshinder och samma behov av omvårdnad som de i våra tilläggsdirektiv aktuella gymnasieeleverna. Starka skäl kunde därför tala för att ta upp elevhems— lagen i samma betänkande som gymnasiefrågan. Med hänsyn till att gymnasiefrågan skall behandlas med förtur mås- te vi emellertid avstå från detta. Det är enligt vår mening mycket väsentligt att gymnasiefrågan löses snabbt, och vi vill inte fördröja ett betänkande i den- na fråga med de utredningsåtgärder och överväganden som elevhemslagen kräver. Vi avser att behandla elevhemsla- gen i samband med våra mer allmänna överväganden om so— cialtjänstens och habiliteringens insatser för barn och ungdom med funktionshinder.

6 PRINCIPIELLA UTGÄNGSPUNKTER

6.1. Inledning

Frågan om gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar rymmer både utbildningspolitiska och social— politiska aspekter. Den utbildningspolitiska målsätt— ningen att bereda alla ungdomar under 20 år en plats i gymnasieskolan (se t.ex. årets budgetproposition, prop. 1988/89:100 bil. 10 s. 1) gäller givetvis även handi- kappade. Förutom anpassning av skolans lokaler och undervisning måste ofta frågor om boende och omvårdnad i boendet, habiliteringsinsatser, personlig assistans m.m. lösas för att handikappade i praktiken skall kunna tillgodogöra sig undervisningen. Många gånger är det fråga om stöd- och hjälpinsatser som faller inom ramen för socialtjänsten. De socialpolitiska principerna om integrering och normalisering på handikappområdet är viktiga i detta sammanhang.

Dessa principer har bl.a. kommit till uttryck i social— tjänstlagen (SoL) och dess förarbeten. I 21 5 SoL anges bl.a. att socialnämnden skall verka för att handikapp— ade får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra. I den proposition som låg till grund för SoL (prop. l979/80:1, del A; s. 295 ff) sägs bl.a. följande: Alla huvudmän, samhälleliga som enskil— da, har ett ansvar för att den verksamhet som de be- driver skall vara tillgänglig för handikappade. Kravet på integration och normalisering riktar sig till oss

alla. På skolans område har olika stödåtgärder satts in, som medfört att säranordningar i stor utsträckning kunnat utmönstras och att barn och ungdom med handikapp får sin utbildning tillsammans med andra.

Socialutskottet (SoU 1979/80:44, s. 53 ff) instämde i de synpunkter som angavs i propositionen. Utskottet framhöll vikten av att socialtjänsten medverkar till att förändra människors attityder gentemot handikappade så att dessa kan delta i samhällslivet på ett naturligt sätt. säranordningar för handikappade bör enligt ut— skottet begränsas till fall där det är oundgängligen nödvändigt.

vi vill i detta sammanhang nämna den s.k. ansvars— och finansieringsprincipen, som innebär att miljöer och verksamheter skall utformas så att de blir tillgängliga för alla. Om en verksamhet måste anpassas i något av— seende för att bli tillgänglig för en viss handikapp— grupp, skall anpassningsåtgärden finansieras inom ramen för den ordinarie verksamheten.

Frågor om integration inom skolväsendet har behandlats av integrationsutredningen, som avlämnade sitt slutbe— tänkande år 1982 (Handikappade elever i det allmänna skolväsendet, SOU 1982:l9). Där konstaterades att en "integration" i yttre bemärkelse då hade kommit långt inom skolan men att en fortsatt utveckling krävde stör— re uppmärksamhet på enskilda elevers psykosociala si- tuation, möjligheter till reell delaktighet och egna val av Studieväg. Det noterades, att handikappade ele— ver styrdes till vissa utbildningsvägar i gymnasiesko- lan och att pedagogiska stödåtgärder som eleverna haft på det obligatoriska skolstadiet tunnats ut i gymnasie— skolan. För en fortsatt utveckling framhävdes också detta som ett angeläget område att förändra. Utred—

ningen ansåg vidare, att det på gymnasienivå fanns ett uppdämt behov av lokalmässigt integrerade specialklas— ser för elever med svåra funktionsnedsättningar, t.ex. för hörselskadade och rörelsehindrade.

vid statsmakternas behandling av betänkandet uttalades bl.a. att skolan skall vara till för alla och att han— dikappade skall få förutsättningar för och möjlighet till delaktighet och gemenskap med övriga i samhället. Samtidigt betonades dock dövas och gravt hörselskadades behov av gemenskap med den egna gruppen och av en teckenspråkig miljö (prop. 1983/84:27, UbU 8, rskr. 112).

Som ovan nämnts har undervisningen för särskolans ele— ver på senare tid alltmer integrerats lokalmässigt och i någon mån även individuellt i den kommunala skolan. Den lagstiftning som reglerar särskolan återfinns också numera i den allmänna skollagen för att markera en ut— veckling mot en skola för alla.

Här bör också erinras om den utredning som nu tillsatts med uppdrag att överväga ett överförande av huvudmanna— skapet för särskolan från landstingen till kommunerna. Enligt direktiven till utredningen (dir l989:20) skulle ett sådant överförande kunna skapa förutsättningar för att integreringen av psykiskt utvecklingsstörda elever skall kunna utvecklas ytterligare.

6.2. Målgruppen

Vad gäller gruppen "svårt rörelsehindrade" kan detta begrepp behöva en precisering. En rullstolsburen person har ett rörelsehinder som i och för sig säkert kan be-

tecknas som svårt. Den som enbart har detta handikapp ingår dock inte i den grupp som vi i det följande av— ser, när vi talar om "svårt rörelsehindrade". För den grupp vi avser är det oftast inte rörelsehindret i sig utan olika slag av tilläggshandikapp som främst utgör hinder vid t.ex. skolgången. De kan ha ett dåligt eller inte alls fungerande tal och svårigheter att tolka sin— nesintryck. Även andra tilläggshandikapp kan förekomma, såsom syn— och hörselnedsättningar och störd funktion i armar och händer. Det samlade handikappet, som ofta har sin grund i en traumatisk eller medfödd hjärnskada (t.ex. CP, Cerebral Pares), gör att de har ett mycket stort behov av stödinsatser i undervisningen av erfarna och specialkompetenta lärare. ofta måste de ha betyd- ligt lugnare studietakt än andra, och det är därför vanligt att utbildningstiden i gymnasiet behöver för- längas, ibland upp till det dubbla. De behöver oftast hjälp med t. ex. att komma upp ur sängen, måltider, toalettbesök och med olika bestyr under lektionstid. De behöver därför bl.a. personlig assistent i skolan och stöd i sitt boende. De har vidare behov av habiliteran- de insatser av t.ex. arbetsterapeuter, sjukgymnaster och logopeder. Om dessa insatser inte finns tillgäng- liga vid skolan, kräver detta många tröttande resor för eleverna till behandlingslokalerna, med avbräck för studierna som följd.

Den aktuella gruppen har alltså behov av stora och sam— tidiga pedagogiska, sociala och medicinska insatser men är i övrigt ganska heterogen. I brist på bättre kan den kallas "svårt rörelsehindrade", eftersom rörelsehindret är en gemensam faktor och den mest framträdande vid en mer ytlig betraktelse. Men man bör hela tiden hålla i minnet att det i själva verket är fråga om flerhandi— kappade, vilkas "tilläggshandikapp" ofta har svårare konsekvenser än rörelsehindret.

6.3. Vår inställning

Huvudregeln på skolans område bör vara att handikappade barn och ungdomar integreras i den vanliga undervis—

ningen.

Det finns emellertid beaktansvärda argument för spe— ciella skolformer för vissa handikappgrupper. Det kan av skilda skäl vara svårt för en elev att vara ensam om sitt handikapp i en klass/skola. Samvaron med andra med samma handikapp kan förutom den rent sociala gemenska— pen även få den unge att lättare acceptera sitt handi— kapp, att finna en identitet. Andra argument för sär- lösningar är att det fordras speciell pedagogik och speciell kompetens hos lärarna, och att sådan kompetens i regel saknas inom den vanliga skolan. särskilt kan här nämnas döva med sitt speciella kommunikationsmedel, teckenspråket, och behov av särskild undervisning till- sammans med andra med detta språk.

Det får övervägas från fall till fall om argumenten för en särlösning eller argumenten för integration väger över. Vi vill framhålla att en sådan avvägning inte bör göras en gång för alla. Det är angeläget att skolans huvudmän beaktar ansvars- och finansieringsprincipen och anpassar lokaler, undervisning och läromedel efter handikappades behov. I takt med att så sker kan hinder mot integrerad undervisning gradvis minska.

Man bör å andra sidan vara öppen för att möjligheterna till integration också i en framtid kan vara begränsade för vissa handikappgrupper. Döva barn är ett exempel på en elevgrupp, som av bl.a. pedagogiska skäl behöver en speciellt anpassad undervisningssituation.

Beträffande rörelsehindrade är det som framhålls i våra direktiv givetvis mycket positivt att alltfler får gym— nasieutbildning på hemorten. Det framhålls emellertid i direktiven också att andelen svårt rörelsehindrade som över huvud taget går i gymnasieskola är lägre än för svenska ungdomar generellt. Enligt vår mening är det viktigaste att dessa elever tillförsäkras en fungerande gymnasieutbildning. Huvudregeln skall vara att detta sker på elevens hemort. En mindre grupp svårt rörelse— hindrade ungdomar har emellertid behov av så stora och samordnade resurser och specialkompetent personal vad gäller utbildning och omvårdnad att detta inte är praktiskt möjligt (se avsnitt 6.2 ovan). Med beaktande härav och de argument om gemenskap med andra handikappade m.m. som nämnts ovan anser vi därför att specialgymnasier för svårt rörelsehindrade elever i nu— läget erfordras för en mindre grupp i landet.

7 sxännomzns GYMNASIUM

Den verksamhet som i dag bedrivs vid Skärholmens gymna- sium har sitt ursprung i en försöksverksamhet med viss gymnasial utbildning som startade år 1964 vid Norr— backainstitutet i Stockholm. Norrbackainstitutet var en av de s.k. vanföreanstalter, som sedan gammalt stod för många rörelsehindrades vård, boende och utbildning, och huvudman för verksamheten var föreningen för bistånd åt lytta och vanföra i Stockholm. Staten täckte emellertid det i driften uppkommande underskottet.

I enlighet med förslag av den då arbetande handikapput— redningen (SOU 1969:35) anordnades från år 1970 en fullständig gymnasial skola av rikskaraktär som under en övergångsperiod skulle vara förlagd till Norrbacka— institutet. Staten skulle svara för kostnaderna för denna skola. Antalet elever beräknades av utredningen till ca 130. För den pedagogiska verksamheten svarade Solna kommun medan styrelsen för vårdartjänst, en nybildad statlig myndighet, var huvudman för omvård— nadsverksamheten.

Verksamheten överflyttades fr.o.m. år 1974 till Skär- holmens gymnasium. Genom ett avtal mellan staten och Stockholms kommun åtog sig kommunen att som försöks- verksamhet bedriva gymnasieutbildning för cirka 20 svårt rörelsehindrade elever från hela landet (elevan- talet har dock snarare legat kring 25—30). Ett särskilt statsbidrag utgick till denna försöksverksamhet. Sedan

integrationsutredningen avlämnat sitt slutbetänkande (SOU 1982:l9) sades avtalet upp, och försöksverksamhe— ten upphörde formellt sett med läsåret 1984/85.

Integrationsutredningens förslag, som i huvudsak god— togs av statsmakterna (prop. 1983/84z27, UbU 8, rskr. 112, SFS 1984:75), gick ut på att landet skulle indelas i fem planeringsregioner (planeringsregionernas omfatt— ning framgår av bilaga 1). I varje region skulle finnas en planeringsberedning med representanter från läns— skolnämnderna i de län som ingick i regionen. Tanken med denna nya organisation var att skapa ökade förut— sättningar för regional samverkan mellan olika län i frågor om handikappades skolgång. För de rörelsehind- rade ungdomarnas del var förhoppningen att detta skulle öka möjligheterna att på flera platser i landet kunna erbjuda specialanpassade gymnasiala utbildningar. Det särskilda statsbidraget till Skärholmsgymnasiet skulle föras över till det s.k. SÅS—anslaget (numera SIS) som skulle kunna användas för bl.a. regionala satsningar på sådan gymnasieutbildning. (Det nu sagda gäller utbild- ningskostnader. Finansieringen av kostnaderna för Skär— holmselevernas omvårdnad ändrades inte i detta samman— hang).

Till dags dato har det emellertid inte tillkommit gym- nasier av detta slag på flera orter i landet (utöver gymnasiet i Angered, söm dock hade en föregångare vid Bräcke Östergård i Göteborg, se nedan avsnitt 8). Skär- holmsgymnasiet har därför i praktiken kommit att förbli något av ett riksgymnasium för svårt rörelsehindrade. Innevarande läsår har dock andelen elever från stock— holms län ökat. De utgör nu tre fjärdedelar av elever— na. Enligt uppgift från Storstockholms intagningsnämnd, som beslutar om intagning till Skärholmsgymnasiet, har eleverna från i första hand Storstockholm, i andra hand

östra planeringsregionen numer i princip företrädesrätt vid en konkurrenssituation. Denna regel har dock ännu inte satts på sin spets. De sökande utifrån som inte accepterat erbjudna lokala alternativ har hittills kun— nat erbjudas plats. En förutsättning för att plats skall ställas till förfogande är dock att elevens hem— kommun och hemlandsting går med på att finansiera kost— naden för omvårdnad under gymnasietiden.

En tabell som visar skärholmselevernas antal och geo- grafiska fördelning genom åren bifogas som bilaga 2.

Gymnasiet har idag totalt ca 1 000 elever. Läsåret 1988/89 var som framgår av tabellen antalet rörelse— hindrade elever ovanligt stort, 40 st, vilket enligt uppgift är väl mycket för att verksamheten skall funge— ra på ett bra sätt. En nystartad datautbildning har nämnts som ett skäl till att det var så många elever just detta läsår.

I övrigt har beträffande linjevalet olika studier genom åren visat en stor överrepresentation av rörelsehind— rade elever på vissa tvååriga linjer (social linje och kontorsutbildningar), medan de är underrepresenterade på de treåriga teoretiska linjerna jämfört med svenska gymnasieelever generellt. Endast ett fåtal kan enligt uppgift klara sig utan särskilda pedagogiska hjälpin- satser. större delen har 5. k. förlängd studiegång, vilket för de flesta innebär att den tvååriga utbild— ningstiden fördubblas.

Knappt 20 elever bodde läsåret 1988/89 på elevhem i an— slutning till skolan. Det är av naturliga skäl mest elever från andra delar av landet som bor där, men även några från Stockholms län.

Förutom personalen på elevhemmet finns även behand— lingspersonal på skolan som är anställd av nämnden för vårdartjänst (arbetsterapeut, sjukgymnast m. fl.). Dessutom finns ett lS—tal tjänster som RH—assistenter, anställda och avlönade av skolan, som har till uppgift att hjälpa eleverna på olika sätt under skoltiden (lek— tioner, toalettbesök, måltider osv.). Kostnaden för RH- assistenterna ingår således i utbildningskostnaderna och inte i omvårdnadskostnaderna. (Se härom nedan av— snitt 10.3.1).

Nämnden för vårdartjänsts bokförda kostnader för om— vårdnadsverksamheten i Skärholmen var läsåret 1987/88 ca 11 323 000 kr. Härav avsåg 8 365 000 kr. elevhems— verksamheten, 1 657 000 habilitering och 1 301 000 vis- sa övriga, icke-uppdelbara kostnader.

Elevhemskostnaderna är således helt dominerande. Detta återspeglas också i hur elevernas hemkommuner/hemland— sting debiteras. Preliminärt debiterades 2 000 kr. för elevhemsboende och med 500 kr. för icke—elevhemsboende under läsåret 1988/89, allt per elev och dag. (Slutlig debitering görs i efterhand efter samma proportioner, då det ekonomiska utfallet är klart. Ett helt läsår om- fattar 280 debiterbara dagar). Härav debiteras som ovan nämnts kommunen 60 % och landstinget 40 %, oavsett om eleven bor på elevhem eller ej.

För läsåret 1987/88 har årskostnaden per elev slutligt beräknats till 547 000 kr. för elevhemsboende och

137 000 kr. för icke—elevhemsboende, samt dygnskostnaden till 1/280—del av dessa belopp.

Verksamheten vid Angereds gymnasium har en annan bak- grund än den vid Skärholmsgymnasiet. Något direkt stat- ligt engagemang har således inte förekommit här. Denna verksamhet har i stället sitt ursprung i den omfattande habiliteringsverksamhet för rörelsehindrade som sedan 1958 bedrivs vid anläggningen Bräcke Östergård i Göte— borg av den kyrkliga stiftelsen Bräcke Diakonigård i samarbete med de västsvenska landstingen. Så småningom kom verksamheten vid Bräcke östergård även att omfatta skolverksamhet för rörelsehindrade barn och ungdomar, och fr.o.m. 1964 fanns här ett gymnasium. Verksamheten finansierades huvudsakligen av landstingskommunala me- del.

År 1987 överflyttades gymnasieverksamheten till Ange- reds gymnasium. Läsåret 1988/89 omfattade verksamheten drygt 15 elever, varav 9 bodde på elevhem. Större delen av de rörelsehindrade eleverna fanns i två särskilda RH—klasser (handel och kontor resp. social linje) och en tredje planeras till nästa läsår (varuhantering och kontorsservice). Antalet elever har ökat starkt allt eftersom verksamheten blivit mer känd och nästa läsår räknar skolledningen med ca 25 elever. Mer än tre RH— klasser (motsvarande ca 20 elever) blir enligt skol— ledningen svårt att klara av på grund av lokalbrist. I den mån eleverna kan integreras i vanliga klasser kan skolan ta emot fler elever, och hittills har ingen be— hövt avvisas. Eleverna i Angered (liksom tidigare

Bräcke östergård) har hittills huvudsakligen kommit från länen inom den västra planeringsregionen. Några regler om en sådan geografisk begränsning eller om fö- reträdesrätt för elever från denna region finns dock inte.

Bräcke Östergård är huvudman för omvårdnad vid Ange- redsgymnasiet på samma sätt som nämnden för vårdar— tjänst i Skärholmen. Bräcke Östergård debiterar numera berörda hemkommuner och hemlandsting efter samma prin— ciper som gäller för Skärholmseleverna, dvs. 60 % för kommunerna och 40 % för landstingen. Finansierings— ordningen har liksom vid Skärholmsgymnasiet lett till att både hemlandstingets och hemkommunens samtycke mås— te inhämtas, innan en ny elev kan tas emot och få del av några omvårdnadsinsatser.

År 1988 var den bokförda kostnaden för elevhemsboendet

2 056 000 kr. (avseende 5 elever på vårterminen och 9 på höstterminen) vilket innebär en årskostnad per elev om ca 300 000 kr. Någon uppgift om kostnaden för gymna- sieelevernas habilitering har inte kunnat erhållas, ef— tersom denna kostnad inte särskiljs från andra delar av Bräckes verksamhet. Den kostnad per dag som debiterades var 2 195 per dag för elevhemsboende och 880 kr. för icke-elevhemsboende. (Vid den preliminära debiteringen för år 1989 har beloppen ändrats något, till 2 200 resp. 875 kr). För de elevhemsboende avser det angivna beloppet dem som kommer från de västsvenska landsting som finansierar Bräckes verksamhet. För elevhemsboende från andra delar av landet debiterades 2 525 kr. (ak— tuellt huvudsakligen beträffande grundskoleelever).

Det kan anmärkas att den angivna debiteringen innebar att de aktuella gymnasieelevernas hemkommuner och hem— landsting år 1988 betalade drygt 4 milj. kr. till

Bräcke Östergård, varav kommunerna drygt 2,5 milj. kr. Från Bräckes sida har uppgivits, att de ca 0,5 milj. kr. varmed kommunernas avgifter översteg den bokförda kostnaden för elevhemsverksamheten avsåg att täcka en del av kostnaderna för vissa gemensamma funktioner som inte kunnat särredovisas för elevhemsverksamheten, så- som Bräckes kansli, växel, vaktmästeri, lönekontor m.m.

9 EINDER FÖR GYMNASIEUTBILDNING, BEHOVSBILDEN . H.M.

Enligt uppgifter från olika håll ledde den nya finan- sieringsordning som infördes 1987 bl.a. till att rörel— sehindrade ungdomar inte fick komma till gymnasierna i Skärholmen och Angered, eftersom deras hemkommuner tyckte att det blev för dyrt. Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag gjort en utredning om detta genom förfrågningar hos planeringsberedningarna. Styrelsen har redogjort för sin utredning i skrivelse till rege- ringen 1988—08—04 (dnr 4577—149/88).

Enligt socialstyrelsens utredning kunde två fall av di— rekt vägran från kommunernas sida konstateras. I båda fallen hade kommunerna åberopat ekonomiska skäl. Ett av dessa fall blev omskrivet i pressen. Det gällde en flicka vars önskemål om utbildning vid Skärholmsgymna- siet behandlades som ett biståndsärende enligt 6 s so- cialtjänstlagen. Hennes begäran avslogs av kommunens socialnämnd men bifölls av länsrätten, dit hon överkla- gade, och hon går nu på Skärholmens gymnasium. Enligt socialstyrelsens utredning finns ytterligare fall där kommunen inte direkt vägrat men uttryckt irritation el— ler tveksamhet, förhalat ärendena e.d. I några fall har kommuner föredragit billigare lokala lösningar, som se- dan inte visat sig fungera tillfredsställande från ele- vens synpunkt.

Planeringsberedningarna framhöll vid socialstyrelsens förfrågan att det rör sig om ungdomar som ofta har fle- ra tilläggshandikapp och behöver mycket hjälp och om- vårdnad dygnet runt. De har ofta perceptionsstörningar vilket gör att de behöver långsam studietakt. Många har ett stort behov av att frigöra sig från sina föräldrar, komma hemifrån och uppleva gemenskap med kamrater i samma situation som de själva. En tillrättalagd under- visning och ett anpassat boende vid en regionalt anord- nad gymnasieutbildning var det som bäst tillgodosåg de— ras behov.

Handikapputredningen har våren 1989 begärt in uppgifter och synpunkter från planeringsberedningarna rörande svårt rörelsehindrade ungdomars gymnasieutbildning och därmed sammanhängande frågor. Beredningarna har i sin tur begärt in yttranden från RH—konsulenterna vid läns— skolnämnderna inom resp. region.

I Östra planeringsberedningens område ingår stockholms län, vars rörelsehindrade ungdomar i dag i ganska stor omfattning får sin gymnasieutbildning vid Skärholmsgym- nasiet (ca. 30 av de totalt 113 RH—registrerade ungdo- marna i gymnasieåldern i länet). För övriga län (Gävle— borgs, Uppsala och Gotlands) anges att de har ett ge— mensamt behov av cirka en plats per år i specialanpas- sat gymnasium. En ungdom i vart och ett av dessa tre län går inte i gymnasieskola, utan finns i s.k. ung— domscenterverksamhet, KomVux resp. i det s.k. uppfölj— ningsansvaret, som enligt skollagen åligger kommunerna för ungdomar under 18 år. I stockholms län är motsva— rande siffra 3. Någon ytterligare specialanpassad gym— nasieskola planeras inte i den östra regionen.

Från Södra planeringsberedningen har redovisats ett tiotal svårt rörelsehindrade ungdomar, utöver de tre

som finns i Skärholmens gymnasium. Av dessa går alla utom två i gymnasieskola på hemorten. Beredningen be- dömer elevunderlaget som alltför litet för en special- anpassad gymnasieskola i regionen. I stället förordas att de få elever det är fråga om även i fortsättningen måste få möjlighet att studera i Angered eller Skär— holmen. För några elever kan samverkan med särskola vara den bästa lösningen.

Enligt den Västra planeringsberedningen visar erfaren- heten att 6-8 elever per årskull behöver en specialan— passad gymnasieskola. Några planer på en ytterligare sådan, utöver Angered, är inte aktuella.

Från Mellersta planeringsberedningen finns något varie- rande antalsuppgifter från olika län. Enligt RH-konsu- lenterna i Örebro län har ett flertal inventeringar vi- sat att ett specialanpassat gymnasium skulle få ett mycket litet elevunderlag, 1—2 elever per årskull i genomsnitt för hela regionen.

Några planer för ett sådant finns inte. I regionen re— dovisas ett tiotal elever i gymnasieåldern som inte går i gymnasium. Dessa har sysselsättningar såsom folkhög— skola, ungdomsplats eller ett tionde grundskoleår.

Norra planeringsberedningen uppger att fyra-fem elever per årskull beräknas behöva specialanpassad gymnasieut— bildning. Endast ett fåtal i denna lilla grupp med gra- va rörelsehinder går idag i gymnasieskola. Som skäl härför framhålls att de båda specialanpassade gymnasier som idag finns ligger för långt hemifrån för att vara ett attraktivt alternativ. Idag finns 13 svårt rörelse— hindrade elever i gymnasieåldern som inte går i gymna— sieskola. Olika "nödlösningar" har anordnats, såsom ungdomscentrum/ungdomsplats, folkhögskola, yrkesutbild-

ning inom särskolan och andra specialkurser. En anled- ning till att dessa lösningar valts är att boende och omvårdnad kunnat ordnas under kurstiden, vilket inte

hade varit fallet vid gymnasiestudier.

Norra planeringsberedningen förordar ett regiongymna— sium med anpassad undervisning och omvårdnad i Umeå och anser att de redovisade 13 eleverna med största sanno- likhet skulle ha gått i ett sådant gymnasium om det ha— de funnits. Viss planering för ett sådant gymnasium har förekommit. Antalet platser har därvid beräknats till 5-10, med utbyggnad senare till 10—15. Umeå kommun skulle genom skolstyrelsen och social nämnd svara för huvudmannaskapet. Undervisningen skulle finansieras ge- nom förhöjd interkommunal ersättning och regionala SIS- medel. Planerna har emellertid inte kunnat realiseras, eftersom kommunerna inte varit benägna att stå för de höga omvårdnadskostnaderna. Ett statligt betalningsåta— gande är enligt beredningen nödvändigt för att planerna skall kunna realiseras.

Förutom bristen på specialanpassad gymnasieutbildning anges av beredningarna bl.a. Skoltrötthet, dålig moti- vation och hög arbetstakt i gymnasiet som skäl för att vissa ungdomar inte går i gymnasiet. Från flera håll framhålls det angelägna i att eleverna har möjlighet till förlängd studietid. Några beredningar påpekar att stödresurser av olika slag förekommer i mindre ut- sträckning i gymnasieskolan än i grundskolan. Bl. a. är det i gymnasieskolan svårare att anordna särskilda un— dervisningsgrupper för svårt rörelsehindrade, eftersom elevunderlaget på grund av linjevalet blir för litet.

Som ett problem i sammanhanget har några påpekat att elevhemslagen inte är tillämplig på gymnasiestadiet.

Flera beredningar anser att staten måste ta kostnads- ansvaret för de aktuella gymnasieelevernas omvårdnad.

En mer fullständig redogörelse för svaren på de av ut- redningens frågor som gällde antalsuppgifter bifogas i tabellform, bilaga 4. De frågor som är aktuella är föl- jande:

1 Hur många ungdomar per årskull behöver gymnasieut— bildning i kombination med speciella omvårdnadsin— satser?

2a) Hur många i den aktuella gruppen går i gymnasiesko— la på hemorten?

2b) Hur många går inte i gymnasieskola?

Vi har i direktiven bl.a. fått uppdraget att bedöma hur stor andel av de svårt rörelsehindrade som genomgår ut— bildning på gymnasial nivå. Någon statistiskt fullt godtagbar bild kan emellertid knappast ges, eftersom gruppen "svårt" rörelsehindrade är så svår att avgränsa från andra rörelsehindrade.

Det har också visat sig att flera RH—konsulenter på fråga 2a) svarat med sådana sifferuppgifter som avser alla registrerade rörelsehindrade. vid underhandskon- takter har några, men långtifrån alla, kunnat ange läg- re siffror för gruppen "svårt" rörelsehindrade (i ta— bellen har dessa lägre siffror angivits). I de län där tvåsiffriga antal angetts rör det sig som regel om samtliga RH—registrerade i länet.

Beträffande svaren på fråga 2b) har det likaså funnits en benägenhet att ange samtliga RH-registrerade. Från några håll har under hand framförts att samtliga RH-

registrerade ungdomar som inte går i gymnasieskola åt- minstone i någon mån är beroende av sådana särskilda stödinsatser som finns i Skärholmen/Angered, och att bristen på sådana är anledningen till att de inte går i gymnasieskola. Från andra håll uppges att denna grupp inte består av särskilt svårt handikappade utan skulle kunna klara gymnasieutbildning på hemorten (de har i så fall inte redovisats i tabellen), eller tvärtom att de är så svårt handikappade att de inte ens med maximala

insatser kan klara en gymnasieutbildning.

Beträffande svaren på fråga 1 kan för två regioner (mellersta och västra) noteras en diskrepans mellan uppskattade summor för hela regionerna och de länsvisa antalsuppgifterna.

Mot bakgrund härav måste många av tabellvärderna anses mycket osäkra. För riket som helhet kan med utgångs— punkt från dessa osäkra värden antalet svårt rörelse— hindrade med behov av speciellt anpassade omsorger be- räknas till ca. 20 per årskull (svaren på fråga 1). Med hänsyn till att det stora flertalet svårt rörelsehindrade elever går tvååriga linjer men har förlängd studiegång, vilket oftast innebär dubbel studietid, kan vi räkna med fyra årskullar av denna kategori som idag borde finnas i gymnasieskolan, således totalt ca 80. _

Härvid har bortsetts från Stockholms län. För detta län har ingen annan uppgift lämnats än att 30 elever stude— rar vid Skärholmsgymnasiet. Även för "icke—svårt" rö— relsehindrade elever som bor i närheten av Skärholmens gymnasium torde det ofta vara naturligt att söka sig dit. Man kan därför knappast utgå ifrån att alla dessa 30 tillhör gruppen "svårt" rörelsehindrade. Med hänsyn

till länets andel av rikets totalbefolkning kan antalet 80 kanske ökas till ca 100.

Summan av antalet elever i hela riket vid fråga 2a) i tabellen torde inte vara användbar, med hänsyn till att flera län redovisat samtliga RH—registrerade. Detta är visserligen fallet även vid fråga 2b), men med hjälp av underhandskontakter med RH-konsulenterna har vi för— hoppningsvis i högre grad "rensat" denna tabellkolumn från ungdomar som helt klart inte hör hemma i vår defi— nition "svårt" rörelsehindrade. För att få fram en ungefärlig andel av de "svårt" rörelsehindrade som inte går i gymnasium kunde man tänka sig att jämföra antalet ungdomar redovisade vid 2b) med den ovan nämnda siffran 100. Antalet icke-gymnasiestuderade för hela riket (fråga 2b) är enligt tabellen 43. Jämförelsen skulle visa att mer än 40 % av de svårt rörelsehindrade inte går i gymnasieskola. Som ovan sagts torde emellertid alla siffror vara så osäkra att några sådana säkra slutsatser inte kan dras. Vad man möjligen kan säga är att antalet icke-gymnasiestuderande förefaller högt med hänsyn till gruppen "svårt" rörelsehindrades ringa to— tala numerär och att andelen icke-gymnasiestuderande synes vara störst i den norra planeringsberedningens område. Denna beredning är också den enda som förordar inrättande av ett nytt specialanpassat gymnasium inom sitt område,

10 övsaväsmnsu oca FÖRSLAG 10.1 Gylnasieutbildning som rättighet

Det har i olika sammanhang framställts som ett utbild— ningspolitiskt mål, att alla ungdomar under 20 år skall beredas plats inom gymnasieskolan. Juridiskt sett före— ligger emellertid ingen ovillkorlig rätt till gymnasie- utbildning, utan ett urval sker, i huvudsak med hjälp av betyg. Om ungdomar inte har möjlighet att konkurrera med sina betyg t. ex. på grund av handikapp, finns en möjlighet för dem att få gymnasieplats genom att tas in via den s.k. fria kvoten (9 kap. 16 s gymnasieförord- ningen, SFS 1987z743). Denna möjlighet är dock inte reglerad på något mer detaljerat sätt och innebär en— ligt vår mening inte tillräckligt starka rättsliga ga- rantier för att svårt rörelsehindrade ungdomars behov av gymnasiestudier skall tillgodoses.

Vi anser att ett lämpligt sätt att stärka dessa ungdo- mars ställning är att införa samma typ av lagstadgade, ovillkorade rätt till fortsatt utbildning efter den ob- ligatoriska skolans slut som psykiskt utvecklingsstörda elever har i dag (3 kap. 19 5 skollagen). För psykiskt utvecklingsstörda har betonats hur viktigt det är att de får all den skolundervisning de kan tillgodogöra sig och därmed möjligheter att utveckla sina resurser (SoU 1984/85:27 s. 18 f., prop. l985/86:10 s. 45). Dessa skäl är relevanta även för en svårt rörelsehindrad, som på grund av sitt handikapp och dess följdverkningar kan

ha betydande svårigheter i undervisningssituationen. Den svårt rörelsehindrade har ofta ett stort behov av medicinsk vård, som tar tid och krafter från skolarbe— tet. Hans/hennes möjligheter att kunna konkurrera med icke-handikappade elever på lika villkor om gymnasie- platser är därför begränsade. Ofta har han/hon behov av lugnare studietakt än andra. Det är därför skäligt att denna handikappgrupp får en liknande rätt till ut- sträckt skolgång som psykiskt utvecklingsstörda har (dvs. t.o.m. 21, i vissa fall 23 års ålder).

En svårighet härvidlag är att gruppen rörelsehindrade är så heterogen. Åtskilliga elever i denna grupp har samma möjligheter att tillgodogöra sig utbildning som icke—handikappade elever. Vi har bedömt att rättigheten skall göras beroende av om eleven på grund av handikap- pet och dess följdverkningar har svårigheter att följa undervisningen. Det kan vara fråga om att handikappet direkt påverkar elevens möjligheter att tillgodogöra sig undervisningen men också om mer indirekta följd- verkningar, som t. ex. att den behandling som handikap— pet nödvändiggör tar så mycket tid och energi i anspråk att skolgången på grund härav blir lidande.

Den bedömning som således skall göras är av så pass skönsmässigt slag att det är skäligt att eleven bör kunna överklaga ett negativt beslut. Olika möjligheter kan tänkas beträffande besvärsvägen. De överrlagnings- möjligheter som i övrigt finns enligt skollagstift- ningen innebär oftast att beslut överklagas hos skol— överstyrelsen. skolöverstyrelsens beslut kan i vissa fall, såsom t. ex. när det gäller psykiskt utlecklings— stördas rätt till fortsatt utbildning efter skolplik- tens upphörande, överklagas till regeringen. Å andra sidan finns allmänt sett en strävan att regeringen

skall avlastas överklagningsärenden så långt möjligt och att bedömningar som innefattar en juridisk prövning av enskildas rättigheter gentemot det allmänna helst bör göras av domstol. Kammarrätt är för övrigt redan i dag besvärsinstans i vissa skolärenden (20 kap. 3 s gymnasieförordningen /1987:743/). vi har bedömt att kammarrätt är en lämplig besvärsinstans för prövningen av de svårt rörelsehindrade ungdomarnas rätt till gym— nasiestudier.

Första instans när det gäller intagning till gymnasie- skola bör liksom för alla andra ungdomar vara vederbö— rande intagningsnämnd. (Det finns en intagningsnämnd i vart och ett av landets drygt 100 gymnasieområden. Le- damöterna utses av de statliga länskolnämnderna. Sär— skilda regler gäller dock för intagningsnämnden i Stockholm, som omfattar större delen av Stockholms län och väljs av landstinget). Någon mellaninstans mellan intagningsnämnden och kammarrätten bedömer vi inte som erforderlig.

Avslutningsvis vill vi säga att överväganden om nya överklagningsmöjligheter och hur dessa bör utformas egentligen borde göras i ett större sammanhang. Vi skall emellertid med förtur avge ett särskilt betänkan— de om svårt rörelsehindrade ungdomars gymnasieutbild- ning och anser det angeläget att införa en sådan över— klagningsmöjlighet som vi här föreslagit. Vi avser att under vårt fortsatta arbete närmare utveckla vår gene— rella syn på möjligheterna att överklaga beslut som rör svårt funktionshindrade och vilken betydelse överklag- ningsrätten kan ha i olika avseenden. Detta kan föran— leda en omprövning av här föreslagen överklagningsrätt.

10.2. Antalet specialanpassade gymnasier och deras förläggning

Vi har övervägt följande alternativ vad gäller antalet specialanpassade gymnasieskolor och deras förläggning.

1. Lösningar i resp. hemkommun, dvs. samma ordning som för icke-handikappade elever

2. En gymnasieskola per län

3. En gymnasieskola per planeringsregion

4. Riksgymnasium

5. Nuvarande ordning

Olika mellanformer är givetvis också tänkbara.

Innan vi går in på de olika alternativen vill vi påmin— na om den definition av begreppet "svårt rörelsehindra— de" vi givit ovan under rubriken "principiella utgångs— punkter" (avsnitt 6.2). Om nya specialanpassade gymna— sieskolor inrättas skall syftet inte vara att alla rö— relsehindrade ungdomar inom upptagningsområdet skall undervisas där. Principen skall också fortsättningsvis vara att den som kan gå i en vanlig gymnasieskola på hemorten också skall göra det. Målgruppen för de spe- cialanpassade gymnasieskolorna är — förenklat uttryckt - elever med så svåra handikapp att de i dag finns el— ler borde finnas vid gymnasieskolorna i Skärholmen el- ler Angered. .

1—3. Beträffande för— och nackdelar mer allmänt med särlösningar på central nivå gentemot "integrerade" lösningar lokalt hänvisas till resonemanget ovan under rubrik "Principiella utgångspunkter" (avsnitt 6).

Den stora fördelen med en mer decentraliserad profil än den nuvarande skulle givetvis vara att svårt rörelse—

hindrade ungdomar som inte bor i Stockholms— eller Gö— teborgstrakten skulle kunna få närmare till en för dem anpassad gymnasieskola. En enkät av Norra planeringsbe— redningen till rörelsehindrade ungdomar inom regionen (rapport 1987:3) visade, inte överraskande, att benä- genheten att gå i gymnasieskola avtog med stigande av- stånd till gymnasieorten. Det har också visat sig att elever från vissa län inte alls eller i mycket ringa omfattning söker sig till Skärholmen och Angered. Man kunde alltså förvänta sig att andelen svårt rörelse— hindrade som söker sig till gymnasieskolan skulle öka om någon av lösningarna 1-3 realiserades.

Från denna synpunkt vore naturligtvis alternativ 1 det mest lämpliga och det som bäst stämde överens med prin- cipen om att handikappade skall ha rätt till utbildning (och andra nyttigheter) på samma villkor som andra. Häremot måste vägas det faktum att gruppen svårt rörel- sehindrade är så liten, att det i många kommuner skulle bli enstaka eller sällan upprepade händelser att sådana elever blev aktuella. Det säger sig självt att det un— der sådana förhållanden blir svårt att på kommunal nivå skapa och vidmakthålla erforderliga kunskaper om handi— kappgruppens behov. Om man ska kunna bibehålla kompe— tensen vid en gymnasieskola om den aktuella gruppens behov bör skolans upptagningsområde vara så stort att det finns en någorlunda kontinuerlig tillströmning av nya elever. Vidare bör elevgruppen ha en viss storlek, om inte det fria linjevalet skall bli en illusion. (I den mån eleverna kan samundervisas med icke—handikappa- de minskar naturligtvis behovet av stora upptagningsom— råden). Överhuvudtaget kräver de skäl som talar för specialanpassade gymnasieskolor för svårt rörelsehind- rade att gruppens storlek vid varje sådan gymnasieskola inte får vara alltför liten. Här kan återigen erinras om integrationsutredningens slutbetänkande. Där fram—

hölls bl.a. regional samverkan mellan länen som ett nödvändigt medel för att kunna erbjuda handikappade ungdomar ett allsidigt utbud av studievägar (SOU 1982: 19, s. 221).

Härtill kommer att den ort där gymnasieskolan skall ligga bör uppfylla vissa krav. Det torde vara en fördel för svårt rörelsehindrade om orten är relativt stor, då framkomligheten i affärscentra m.m. ofta är bättre där. Där bör helst finnas möjligheter till vidareutbildning efter gymnasiet. Arbetsmarknaden bör vara rikt diffe- rentierad. För rörelsehindrade, som under skolgången ofta haft datatekniska hjälpmedel, kan t.ex. just arbe- ten med dataanknytning ofta vara lämpliga. Den sociala servicen, habilitering och sjukvård bör vara väl ut— byggd. Det är tveksamt om det finns ens en ort i varje län som kan anses godtagbar ur dessa synpunkter.

Sammantaget talar goda skäl för att gymnasieskolor av den aktuella typen snarare bör anordnas på regionnivå än på läns— eller kommunnivå.

115. Fördelarna med centrala lösningar är naturligen en spegelbild av nackdelarna med lokala lösningar och vice versa. De långa avstånden hemifrån för många av elever- na är en sak som kan förtjäna att upprepas. I övrigt inskränker vi oss här till vissa synpunkter i valet mellan nuvarande ordning och en mer renodlad riksgymna—

siemodell.

Nuvarande ordning kan sägas vara en modifierad riksgym— nasiemodell. "Som ovan nämts har det tidigare funnits bestämmelser om riksintagning av svårt rörelsehindrade elever till Skärholmens gymnasium. Då denna ordning av— skaffades var förutsättningen att liknande gymnasie— skolor skulle tillskapas i andra delar av landet. Då så

inte blivit fallet kan det diskuteras om Skärholmsgym— nasiet borde återfå sitt tidigare status. Även för Angeredsgymnasiet skulle en sådan ordning i så fall vara naturlig.

Fördelen med detta skulle vara att svårt rörelsehidrade elever garanteras en likvärdig bedömning vid antag— ningsförfarandet oavsett var de bor. Tendensen i dag synes vara att allt fler rörelsehindrade ansöker om gymnasieplats i skärholmen och Angered. Med de regler eller den brist på regler som finns idag kan det inte uteslutas att elever från stockholms- resp. Göteborgs- regionen vid en konkurrenssituation kan komma att gyn— nas framför kanske svårare handikappade elever från andra delar av landet.

Vi har kommit fram till att endast ett mycket begränsat antal specialanpassade gymnasier, och då snarast på riks— eller regionnivå, bör komma i fråga. I dag finns sådana gymnasieskolor i östra och västra planerings- regionen. Av de andra regionerna är det som ovan fram- gått (avsnitt 9) endast i den norra som man planerat för och ansett sig ha tillräckligt underlag för en så— den gymnasieskola. Det kunde visserligen ur geografisk synpunkt vara motiverat med en sådan gymnasieskola även i södra Sverige. Med hänsyn till de antalsuppgifter om elevunderlaget som lämnats anser vi emellertid att planeringsberedningarna gjort en rimlig bedömning. För närvarande torde det alltså inte finnas tillräckligt elevunderlag för en Specialanpassad gymnasieskola i södra Sverige.

Vi föreslår därför att gymnasieutbildning med pedago— giska, sociala och medicinska specialresurser för svårt rörelsehindrade inrättas i Umeå, vid sidan av de nuva- rande gymnasieskolorna i Skärholmen och Angered. Vi fö—

reslår vidare att dessa tre gymnasieskolor skall vara öppna för elever från hela landet.

Förutsättningen för att detta skall ske är enligt vår bedömning att Umeå kommun, som förutsätts stå som hu— vudman för utbildning och elevhem, får finansiellt stöd för uppkommande kostnader. Reglerna om sådant finan— siellt stöd bör även i en framtid möjliggöra att spe— cialanpassade gymnasieskolor inrättas på ytterligare orter om behovsbilden ändras. Till finansieringsfrågor-

na återkommer vi i nästföljande avsnitt.

De myndigheter som kommer att besluta om intagning i de specialanpassade gymnasieskolorna kommer att vara resp. intagningsnämnd (dvs. intagningsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Umeå). Härvidlag föreslår vi inga änd— ringar. Nämnderna skall emellertid beakta, att gynna- sieskolorna är avsedda för svårt rörelsehindrade från hela landet. Det torde visserligen vara naturligt att även denna elevgrupp i första hand antas vid den spe- cialanpassade gymnasieskola som ligger närmast hem- orten. Vid en eventuell platsbrist skall det emellertid inte bli så att elever som bor nära gymnasieskolan gyn— nas framför elever från mer avlägsna orter, som har svårare handikapp och större behov av den specialanpas— sade gymnasieskolans resurser. Om en intagningsnämnd vägrar en svårt rörelsehindrad elev plats på en spe- cialanpassad gymnasieskola med motiveringen att han erbjudits och bör acceptera en plats vid hemortens gymnasieskola, kan detta i praktiken få samma konsek- venser som om han helt vägrats gymnasieutbildning. På samma sätt som när det gäller rätten till gymnasieut- bildning över huvud anser vi därför att den elev som hävisas till en annan gymnasieskola än den önskade bör ha rätt att överklaga intagningsnämndens beslut. Be—

svärsvägen bör lämpligen vara densamma i båda fallen (nämligen från intagningsnämnd till kammarrätt).

Intagningsnämnderna bör inför sina beslut samråda med huvudmännen för elevhem och habilitering vid berört

gymnasium.

10.3. Finansieringsfrågor och huvudmannaskap

10.3.1. Utbildningskostnader

Kommunerna är huvudmän för större delen av gymnasiesko— lan men får statsbidrag till i runda tal hälften av kostnaderna, främst för lärarlöner. Från ett särskilt statsanslag, SIS (Särskilda insatser inom skolområdet), kan utges bidrag till kommunernas undervisningsinsatser för elever i grundskolan och gymnasieskolan med handi— kapp eller andra särskilda behov (förordning 1987z738 om statsbidrag till särskilda insatser inom skolområ— det). För elever med handikapp får bidraget användas även för insatser i anslutning till undervisningen, exempelvis personlig assistans. Kostnader för elevens omvårdnad torde däremot med nuvarande regler inte kunna betalas med SIS—medel. SIS-medlen fördelas mellan kom— munerna av länskolnämnderna.

Då någon går i skolan i annan kommun än sin egen skall hemkommunen betala s.k. interkommunal ersättning till värdkommunen. Om hemkommun och värdkommun inte kan kom— ma överens om rätten till ersättning eller ersätt— ningens storlek skall länsskolnämnd eller, om flera län är berörda, skolöverstyrelsen besluta i frågan. Vissa schablonbelopp för den interkommunala ersättningens storlek fastställs årsvis av regeringen. För de vanli-

gaste teoretiska gymnasielinjerna ligger beloppen i storleksordningen 15 000 kr. per elev och år.

Det finns inte någon mer detaljerad reglering för hur stora belopp som skall utgå i SIS till en viss utbild- ning, och dessa kan skifta år från år beroende på an— slagstilldelningen. En viss del av SIS-medlen är för övrigt inte specialdestinerade av länsskolnämnderna till någon speciell utbildning utan kan disponeras mer fritt av kommunen. För läsåret 1988/89 utgick för ut— bildning av rörelsehindrade i Skärholmen och Angered knappt 3 milj. kr. vardera till Stockholms och Göte— borgs kommuner. Räknat per elev var alltså tilldel— ningen generösare för Angereds del. Det skall dock be— aktas att tilldelningen till Skärholmsgymnasiet grunda— des på ett för lågt beräknat elevantal, 30 st.

Den interkommunala ersättning som debiteras resp. hem- kommuner kan skifta bl.a. med hänsyn till SIS—anslagets storlek. För Skärholmsgymnasiets del har interkommunal ersättning vissa år tagits ut med belopp som betydligt överstigit schablonbeloppen. För läsåret 1988/89 har dock bara schablonbeloppen debiterats för eleverna vid Skärholmen och Angered. Detsamma blir enligt uppgift fallet nästa läsår beträffande Skärholmen, där SIS—me- del kommer att utgå med ca 3,6 milj. kr. För Angereds del har SIS-beloppet tvärtom minskat (Med ca 750 000 kr, varvid dock den del av SIS—medlen som Göteborgs kommun själv disponerar över ännu inte bestämts), var— för förhöjd interkommunal ersättning kan bli aktuell.

Vid Göteborgs skolförvaltning har årskostnaden för ut- bildning av eleverna med rörelsehinder vid Angereds gymnasium läsåret 1988/89 beräknats till knappt 230 000 kr. per elev, varav ca 40 % för elevvård, 38 % för un— dervisning och 22 % drift (lokaler, läromedel m. m).

Någon motsvarande beräkning finns inte tillgänglig för Skärholmsgymnasiets del.

Vi föreslår inga ändringar i systemet för utbildningskostnadernas finansiering. Vi förutsätter därför att kostnaderna för elevassistenter och sär— skilda pedagogiska insatser bör täckas av SIS-medel.

10.3.2. Omvårdnadskostnader

I dag debiteras elevens hemkommun 60 % och hemlands— tinget 40 % av omvårdnadskostnaderna för de svårt rö— relsehindrade eleverna vid gymnasierna i Skärholmen och Angered.

Denna debitering kan sägas ha samma syfte som den in- terkommunala ersättningen för utbildningskostnader. En skillnad är att det inte finns någon formell reglering i lag eller annan författning för omvårdnadskostnader— na. Flera kommuner och landsting har också som tidigare nämnts ifrågasatt den lagliga grunden för debiteringen, och några har även vägrat att betala begärda belopp.

En konsekvens av dagens brist på klara regler tycks ha blivit att en elevs ansökan om gymnasieutbildning i Skärholmen/Angered kan underkastas en dubbel prövning. Dels sker i sedvanlig ordning en prövning i vederböran- de intagningsnämnd om eleven skall få en utbildnings— plats, dels kan elevens behov av omvårdnad under gymna— sietiden komma att prövas som ett socialt biståndsären— de av hemkommunen (vilket med den praxis som utvecklats i biståndsärenden skulle kunna resultera i att en elev från ett förmöget hem inte anses berättigad till om— vårdnad på samhällets bekostnad utan får betala den själv). Teoretiskt kan man tänka sig en tredubbel pröv—

ning, om även hemlandstinget skulle göra en prövning av elevens habiliteringsbehov.

Från vissa håll har framhållits att staten bör återta det betalningsansvar den hade vid Skärholmsgymnasiet t.o.m. år 1986. Argument för detta har varit att den nya ordningen inneburit finansiella problem speciellt för små kommuner. Detta har i sin tur i ett par fall lett till att kommuner vägrat sända elever till Skär- holmen/Angered, i vissa andra fall varit mycket tvek— samma. Elevernas behov har vägts mot andra kommunala behov. Långdragna förhandlingar har förekommit, där fö— reträdare för kommuner, länsskolnämnder, skolledningar och intagningsnämnder varit inblandade. Eleverna har inte på länge kunnat få något klart besked utan upplevt att de "bollats" mellan olika myndigheter.

Oavsett om stat, landsting eller kommun skall ha kost— nadsansvaret anser vi det nödvändigt att finna en mo— dell som inte utsätter den aktuella elevgruppen för ett mer betungande prövningsförfarande än andra elever. En sådan modell bör innebära att den elev som av vederbö— rande intagningsnämnd ansetts i behov av speciellt an— passad gymnasieutbildning och antagits till utbild— ningen därmed också automatiskt är berättigad till den omvårdnad som kan erbjudas vid gymnasiet. Någon sär- skild biståndsprövning i hemkommunen skall alltså inte förekomma, utan elevens rätt till utbildningsplats och omvårdnad bör vara oberoende av hemkommunens inställ— ning och eventuella kostnadsansvar. Eventuella tvister om kostnaderna får lösas i efterhand mellan berörda or- gan och utan att eleven själv blandas in.

Vi har prövat flera olika alternativ för hur huvudman— naskap och finansiering för omvårdnadskostnaderna vid de specialanpassade gymnasierna skall ordnas. I grunden

står tre vägar öppna: statligt, landstingskommunalt och primärkommunalt ansvar. Man kan vidare tänka sig olika blandformer, t.ex. med utgångspunkt från hur utbild— ningskostnaderna finansieras eller från omvårdnadens anordnande i dag.

Med utgångspunkt från normaliseringsprincipen, dvs. att särlösningar för olika handikappgrupper helst bör und— vikas, finns vissa skäl som talar för ett kommunalt hu— vudmannaskap och en kommunal finansiering. Om man ser på hur liknande omvårdnadsverksamhet anordnas i samhäl- let i övrigt finner man att landstingskommunerna är hu— vudmän för habilitering och primärkommunerna för stöd och hjälp i boendet. Hos landstingen och kommunerna finns en kompetens och normalt personalresurser för så- dan service.

Emellertid kan speciella lösningar som avviker från vad som normalt gäller om ansvarsfördelningen i samhället i stort vara nödvändiga i speciella fall. Som vi tidigare redovisat (avsnitt 5.1 och 6.1) är detta fallet bl.a. för döva barn. vi anser att det för den begränsade grupp rörelsehindrade ungdomar som vi diskuterat finns lika starka skäl för speciallösningar som avviker från normaliseringsprincipen.

Enligt vad vi inhämtat har de båda kommunförbunden i förhandlingarna med statens förhandlingsnämnd inte i princip motsatt sig ett överförande av huvudmannaskapet från staten till landsting och kommuner beträffande om— vårdnadsverksamheten vid gymnasiet i Skärholmen. Där- emot har man inte kunnat komma överens om fördelningen inbördes mellan landsting och kommuner, vilket lett till att staten provisoriskt fastlagt nuvarande finan- sieringsmodell, (60-40). vid Angeredsgymnasiet har man sedan börjat tillämpa samma finansieringsmodell, vilken

ersatte det tidigare systemet med landstingskommunal finansiering.

Fördelningen 60—40 synes i vart fall för Skärholmens del stämma dåligt överens med den verkliga fördelningen av kostnaderna mellan habilitering och annan omvårdnad. Vad som ur kostnadssynpunkt är helt dominerande är elevhemsboendet, vilket främst beror på den stora per— sonalinsats som elevernas handikapp och hjälpbehov för- anleder. Som anges ovan (avsnitt 7) utgjorde totalkost- naden för nämnden för vårdartjänsts verksamhet vid Skärholmsgymnasiet läsåret 1987/88 ca 11,3 milj. kr. varav ca 8,4 milj. kr. avsåg elevhemmet, 1,6 milj. kr. habiliteringskostnader och 1,3 milj. kr. övrigt. Om landstingen står för habiliteringskostnaderna och (för- slagsvis) hälften av posten "övrigt" uppgår deras andel av totalkostnaden endast till ca 20 %.

vid ett kommunalt ansvar där primärkommunerna svarar för elevhemmen och landstingen för habilitering skulle det knappast finnas skäl att fördela kostnaderna efter principen 60—40 eller någon annan schablon. Naturligare och enklare vore att kostnaderna i princip fördelades på samma sätt som huvudmannaskapet.

För landstingens del torde ett sådant ansvar inte inne— bära några större problem. De kostnader som då skulle uppkomma får bedömas som små, jämfört med landstingens totala kostnader för liknande verksamhet. På de orter som blir aktuella, Stockholm, Göteborg och Umeå, bör det också finnas goda möjligheter att tillgodose beho— vet av habilitering.

När det gäller primärkommunernas ansvar för elevhemmen ställer det sig annorlunda. Kostnaden för denna verk- samhet blir betydande. visserligen skulle kommunen san—

nolikt ha haft betydande kostnader för aktuella elever även vid ett boende på hemorten, men kostnaderna för ett elevhemsboende torde vara betydligt högre. Elever som går på gymnasium är nämligen mestadels så pass unga att de ofta bor kvar i föräldrahemmet och får mycket av sin omvårdnad tillgodosedd genom föräldrarna. Vi har kommit fram till att det inte är skäligt att primärkom- munerna skall stå för de höga kostnader för elevhems- boende som kan uppkomma. stöd för detta kan man finna om man ser hur kostnaderna för vissa andra handikapp— gruppers elevhemsboende finansieras. För specialskolans elever har staten tagit kostnadsansvaret, medan lands- tingen enligt omsorgslagen svarar för psykiskt utveck- lingsstörda och enligt elevhemslagen har kostnadsansva- ret för rörelsehindrade barn på grundskolenivå. (vissa av dessa förhållanden kan dock komma att omprövas av oss inom ramen för våra huvuddirektiv).

En möjlighet är givetvis att låta elevhemslagen omfatta även gymnasieelever. En sådan lösning är tekniskt enkel och skulle också kunna försvaras med att landstingen i kraft av sin storlek "tål" de aktuella kostnaderna bättre än primärkommunerna. Elevhemslagen skall emel- lertid senare ses över, och det är därför mindre lämp— ligt att nu utvidga lagens tillämpningsområde.

Med hänsyn till att det rör sig om ett mycket litet an- tal ungdomar och, för närvarande, endast två gymnasie— skolor i hela landet, har vi ansett det naturligare att överväga olika former av statligt stöd. Man kan här gö- ra en jämförelse med den "ansvarspyramid" som finns i övrigt inom utbildningsväsendet. Primärkommunerna an— svarar för utbildning av det stora flertal barn som går i skola på hemorten, landstingen för den relativt frek— venta gruppen utvecklingsstörda (drygt 10 000 elever) och staten för den lilla gruppen i specialskolan (ca

600-700). Staten har också länge haft det finansiella ansvaret för eleverna vid Skärholmsgymnasiet. Det lig— ger även i linje med riksdagens beslut (refererade ovan, avsnitt 4) att staten får gripa in då den provi— soriska ordning som nu gäller inte visat sig fungera tillfredställande. Ett statligt ingripande kan emeller- tid ske på flera olika sätt.

Ett alternativ är det förslag som nämnden för vårdar— tjänst har framfört i sin anslagsframställning för bud- getåret 1989/90. Förslaget har sin utgångspunkt i den vårdartjänst som nämnden i dag tillhandahåller för rö— relsehindrade studenter vid universitet, högskolor och folkhögskolor. Vårdartjänst beskrivs i förslaget som den personliga, praktiska assistans som kan behövas i bostaden och i det dagliga livet i övrigt under studie— tiden, t.ex. hjälp att komma i och ur sängen, sköta personlig hygien, klä sig eller handla. Vårdartjänsten är avgiftsfri och finansieras med statliga medel.

Enligt förslaget skulle vårdartjänst kunna tillhanda- hållas även för gymnasieelever. Vårdartjänsten skulle innefatta även habiliteringsinsatser (vilket den inte gör i dag). Den skulle vidare - utöver en schablonmäs- sigt beräknad avgift för kost och logi som eleven själv betalar - finansiera boendekostnader. Kostnaderna be— räknas av nämnden till 596 000 per elev och år. Försla— get beräknas under en femårsperiod omfatta ca 50 elever i ett inledningsskede och senare ca 70.

Vi har också diskuterat en lösning där det kommunala ansvaret kombineras med ett finansiellt statligt stöd. Det statliga stödet skulle vara så stort att kommunens kostnader för de aktuella eleverna blev ungefär lika stora som vid ett boende på hemorten. Det är alltså merkostnaden som skulle täckas. Tanken bakom detta är

att olika skolgångsalternativ - på hemorten eller vid ett specialanpassat gymnasium - bör vara kostnadsneut- tala för kommunerna. Det bör med andra ord inte finnas några ekonomiska incitament för en kommun att verka va- re sig mot eller för att elever skall studera vid ett specialgymnasium, utan endast elevernas behov bör vara styrande. Visserligen fattas intagningsbeslut inte av hemkommunen utan av vederbörande intagningsnämnd. Före— trädare för kommunerna torde dock ofta genom sin känne- dom om elevernas situation ha ett visst inflytande över besluten. Kommunerna kan vidare genom utformningen av sin egen omvårdnad och handikappanpassningen i skolorna påverka storleken av den elevgrupp som behöver de spe— cialanpassade gymnasierna.

Det torde visserligen inte vara möjligt att med någon exakthet beräkna den angivna merkostnaden. Den hypote— tiska kostnaden för elevens boende på hemorten beror på flera olika faktorer, såsom handikappets svårighets— grad, hur stora insatser föräldrarna orkar med och hur utbyggd kommunens service är. Vi har vid underhandskon— takter med några olika kommuner fått beskedet att de sociala kostnaderna för en svårt rörelsehindrad ungdom kan ligga i intervallet 100 000 - 200 000 per år (kost- naderna avser främst hemtjänst 2—4 tim/dag, avlösnings— service ca 40 tim/månad och ledsagning ca 6 gånger/må— nad).

vi har diskuterat en lösning som innebär att hemkommu- nen skall stå för en viss bestämd kostnad (t.ex. 150 000 kr. per år för en elevhemsboende elev), och att det statliga stödet täcker resterande kostnader för elevhemsboendet. I sammanhanget får beaktas det statli— ga stöd som redan finns, nämligen det statsbidrag som utgår för stöd och hjälp i boendet enligt förordningen 1983:944. Enligt denna förordning lämnas statsbidrag

till social hemhjälp med 34 000 kr. för varje årsarbe— tare. Enligt uppgift från socialstyrelsen, som är hand— läggande myndighet, har kommunernas kostnader för ele— ver vid gymnasieskolorna i skärholmen och Angered god- tagits som bidragsberättigande.

Vi har vidare övervägt några olika alternativ för i vilken form det nu aktuella statliga stödet skulle ges. Bl.a. har vi diskuterat ett stöd från socialförsäk— ringen. Det rör sig här om ungdomar med så grava handi— kapp att socialförsäkringen i andra sammanhang måste ta ett stort finansiellt ansvar genom att ge ut förmåner såsom förtidspension, sjukbidrag, vårdbidrag och handi- kappersättning. Den här aktuella gruppen är även en stor konsument av sjukvård och hjälpmedel, nyttigheter som delvis finansieras genom utbetalningar från sjuk— försäkringen till sjukvårdshuvudmännen. Socialförsäk— ringen bär alltså idag andra kostnader som föranleds av människors handikapp. Det kan därför vara rimligt att den bidrar även till nu aktuella kostnader. Om detta skulle regleras på liknande sätt som andra utbetal- ningar från socialförsäkringen garanteras också en automatik i finansieringen, vilket torde vara en fördel både för värdkommunerna för aktuella gymnasier och för berörda elever. En nackdel med nuvarande system har ju varit att omvårdnadskostnadernas finansiering har varit beroende av särskilda överväganden och beslut i varje särskilt fall.

En annan möjlighet som vi övervägt är att låta det statliga stödet ingå i det studiesociala systemet och administreras av Centrala studiestödsnämnden (CSN). Den principiella motiveringen till detta är att omvårdnaden är så intimt förknippad med skolgången att kostnaden härför bör ses som en utbildningskostnad och enligt an— svars- och finansieringsprincipen belasta utbildnings—

sektorn. Från det studiesociala systemet finansieras i andra sammanhang ersättning till olika huvudmän för verksamhet som på olika sätt anses vara till gagn för de studerande (t. ex. till studerandeorganisationer som anordnar hälso— och sjukvård och produktionsstöd för studielitteratur till vissa handikappade).

Vårt förslag

Vi har till slut stannat för ett förslag som innebär att omvårdnadskostnaderna (dvs. även kostnaderna för habilitering) helt täcks av statsbidrag. vi har därvid främst beaktat att det rör sig om en liten grupp svårt funktionshindrade ungdomar som behöver en särlösning i form av sammansatta sociala, pedagogiska och medicinska insatser vid ett fåtal skolor i landet. De lokala lös— ningar, som egentligen bäst stämmer överens med ett na- turligt kommunalt ansvar, är alltså inte aktuella i nu- läget. Det ligger närmare till hands att jämföra med specialskolorna och riksgymnasiet för döva i Örebro, där staten tagit ett särskilt ekonomiskt ansvar. Det förhållandet att förhandlingar förts sedan 1979 om ett överförande av omvårdnadsverksamheten vid Skärholmens gymnasium till landsting och kommuner utan att någon förhandlingslösning kunnat nås, talar också för att staten nu bör åta sig det finansiella ansvaret för de aktuella kostnaderna.

En lösning som innebär att hela omvårdnadskostnaden täcks av statliga bidrag har också fördelen att man undgår svårigheter med att dra gränser mellan de kost— nadsandelar som stat, landsting och kommuner skall stå för. Det är också enligt vår mening den lösning som bäst stämmer överens med riksdagens uttalanden våren 1989 (se ovan avsnitt 4).

Vårt förslag innebär inget totalt avskaffande av hem- kommunernas ansvar för de berörda eleverna. Kommunernas ansvar kvarstår dels under helger och lov då eleverna återvänder till sina hemorter, dels genom att kommuner- na skall betala interkommunal ersättning för utbild—

ningskostnaderna.

För landstingens del föreslår vi ingen ändring i det ansvar dessa idag har för handikapphjälpmedel till gym— nasieeleverna vid Skärholmens och Angereds gymnasier. Detta är i linje med förslaget i hjälpmedelsutred— ningens nyligen avlämnade betänkande (SOU 1989z39 s. 241) att landstingen skall ta över ansvaret för hjälpmedelsverksamheten vid specialskolorna och folk— högskolorna.

vi vill kraftigt framhålla att den lösning som väljs för denna grupp med sina mycket speciella behov inte bör ses som ett uttryck för en ny princip inom handi- kappolitiken eller användas som prejudikat i andra sam- manhang.

vi vill också betona att kommunerna givetvis har ett ansvar för rörelsehindrade ungdomar som kan och vill gå i gymnasium på hemorten liksom att landstingen har ett ansvar för deras habilitering. Ett statsbidrag som helt täcker omvårdnadskostnaderna vid de specialanpassade gymnasierna kan visserligen tänkas utgöra ett ekono- miskt incitament från kommunal synpunkt att sända så många elever som möjligt till dessa gymnasier. vi anser dock inte att detta är någon avgörande invändning, utan utgår ifrån att alla berörda instanser vid valet av skolgång ser till elevens bästa. Utvecklingen mot att allt fler rörelsehindrade ungdomar får gymnasieutbild— ning på hemorten har ju pågått under en lång följd av

år trots att omvårdnaden vid Skärholmens gymnasium fram till år 1987 var statligt finansierad.

När det gäller huvudmannaskapet för elevhem och habili— tering vid de specialanpassade gymnasieskolorna anser vi det i grunden naturligt, att detta skall ligga hos de kommuner som är huvudmän för undervisningen resp. hos de landsting inom vars område skolorna är belägna. För att den lösning vi föreslår snabbt skall komma till stånd och av andra praktiska skäl är det emellertid i nuläget motiverat att utgå från de i dag faktiskt före— liggande förhållandena. Det är således naturligt att nämnden för vårdartjänst tillsvidare fortsätter att driva försöksverksamheten vid Skärholmsgymnasiet, och vi föreslår inte heller några ändringar vad gäller hu- vudmannaskapet för omvårdnad och habilitering vid Ange- redsgymnasiet. Man bör dock hålla möjligheten öppen att på sikt överföra huvudmannaskapet till kommuner och landsting. Vi vill erinra om att statens förhandlings- nämnd har ett uppdrag att förhandla om ett överförande av huvudmannaskapet för omvårdnadsverksamheten vid Skärholmens gymnasium till kommun och landsting. Vi anser att detta uppdrag nu bör fullföljas. Vad gäller den föreslagna gymnasieskolan i Umeå torde en lösning som innebär att kommun och landsting är huvudmän för elevhem resp. habilitering vara naturlig redan från början.

Beträffande de statsbidrag som vi föreslår har vi som ovan nämnts övervägt flera olika alternativ rörande hur dessa skall utformas och administreras. Vi har även här valt en lösning som anknyter till rådande förhållanden och därmed snabbt bör kunna komma till stånd. En stat— lig myndighet bör ges i uppdrag att förhandla med de lokala huvudmännen om hur de skall betalas för den om- vårdnadsverksamhet de bedriver. Denna statliga myndig-

het bör enligt vår uppfattning vara nämnden för vårdar— tjänst, som dels genom sin verksamhet vid Skärholmsgym— nasiet har erfarenhet av själva sakområdet, dels även genom den egentliga Vårdartjänsten har erfarenhet av sådana "tjänsteköp" som det här kan bli fråga om. Den vårdartjänst som rörelsehindrade högskole— och folkhög— skolestuderande har rätt till tillhandahålls som regel inte av nämnden direkt genom egen personal, utan av andra huvudmän som nämnden anlitar och betalar för den— na service.

För vissa övergripande eller speciella frågor har vi föreslagit en reglering i förordning (ovan avsnitt 2). I övrigt anser vi inte att någon särskild författnings- reglering är nödvändig med en sådan lösning som vi fö— reslagit i finansieringsfrågan. Nödvändiga anvisningar för de statliga medlens användning kan ges genom att vissa ändringar görs i instruktionen för nämnden för vårdartjänst samt genom regleringsbrev.

10.3.3. Kostnadsuppskattningar

vi har tidigare (avsnitt 9) beräknat antalet ungdomar i landet som behöver speciellt anpassad gymnasieutbild— ning kombinerad med omvårdnadsinsatser till ca 100. Denna siffra är emellertid mycket osäker. Storleken av den grupp som kan komma att söka sig till någon av de specialanpassade gymnasieskolorna beror i hög grad på hur långt handikappanpassningen och andra erforderliga stödinsatser drivits vid gymnasieskolor närmare hem— orten liksom varje elevs intresse att lämna hemmiljön. Vid våra uppskattningar rörande kostnaderna för det statsbidrag för omvårdnadskostnader som vi föreslår, har vi därför istället utgått från de uppskattade elev- antalen vid resp. gymnasium, uppskattningar som för

Skärholmens och Angereds del bygger på mer konkreta uppgifter om vilka elever som väntas studera där nästa läsår.

vid Skärholmens gymnasium beräknas hösten 1989 finnas drygt 45 rörelsehindrade elever, varav ca 20 kommer att bo på elevhem. Vi har här tagit till utgångspunkt de genomsnittskostnader per elev som beräknats i bokslutet för 1987/88 (ovan avsnitt 7), uppräknade med hänsyn till basbeloppets förändringar till 1989 års prisnivå. (Vi har alltså vid kostnadsuppskattningen utgått ifrån samma ambitionsnivå som hittills vad gäller personal— insats per elev m. m.).

Beträffande Angereds gymnasium har vi på liknande sätt gjort en basbeloppsuppräkning av en genomsnittskostnad per elev. Hösten 1989 beräknas vid Angeredsgymnasiet finnas ca 25 rörelsehindrade elever, varav 12 på elev— hem. Här har omvårdnadskostnaderna för gymnasieeleverna särredovisats endast beträffande elevhemmet, som 1988 hade bokförda kostnader om drygt 2 milj. kr. (ovan av- snitt 8). utslaget på de elever som då bodde på elevhem (5 på vårterminen och 9 på höstterminen) motsvarar det— ta en årskostnad om ca 300 000 kr. per elev. Kostnader— na i övrigt får i brist på annat underlag antas vara desamma som vid Skärholmens gymnasium.

För Umeås del kan inga närmare beräkningar av elevantal och kostnader göras. Mycket grovt kan kanske bådadera uppskattas till ungefär hälften av de siffror som gäl— ler för Angeredsgymnasiet.

Totalt kan kostnaderna uppskattas till ett belopp i in- tervallet 25-30 milj. kr. Uppskattningen vilar dock i flera delar på ganska osäkert underlag och måste inför genomförandet av våra förslag kompletteras med mer

exakta beräkningar på sätt som vi föreslår nedan i av— snitt 10.5. En faktor som kan öka kostnaden är den råd— ande tendensen att elevantalet stiger år från år. En faktor som i någon mån kan verka i motsatt riktning är den ökning av inackorderingsavgifterna på elevhemmen som vi föreslår i nästföljande avsnitt, och som kan in- nebära att det stora flertal elever som har förtidspen— sion eller sjukbidrag betalar avgifter i storleksord— ningen 30 000 kr. per år.

Som ovan nämnts (avsnitt 10.3.2) bidrar staten redan i dag till omvårdnadskostnaderna på så sätt att kommuner— na kan få statsbidrag enligt förordningen 1983:944 till sina kostnader för omvårdnad vid gymnasierna i Skärhol- men och Angered. Bortfallet av dessa statsbidrag inne— bär en mindre besparing för staten. (statsbidraget är ca 23 % av kommunernas kostnader, som i sin tur är 60 % av den totala omvårdnadskostnaden. Således svarar sta- ten i dag på grund av det aktuella statsbidraget för ca 14 % av omvårdnadskostnaden. Besparingen blir med ut- gångspunkt från den kostnad i intervallet 25—30 milj. kr. som ovan angetts, ca 3,5 - 4 milj. kr.).

Slutligen bör här nämnas att en ökning av utbildnings— kostnaderna torde bli följden av att ett nytt special- anpassat gymnasium inrättas i Umeå. (Således inte bara en omflyttning av kostnaderna från andra gymnasiesko- lor. Med hänsyn till de uppgifter som lämnats av den norra planeringsberedningen (avsnitt 9 ovan) får man nämligen utgå ifrån att de ungdomar som kommer att stu— dera i Umeå i hög grad är sådana som tidigare inte alls skulle ha gått i gymnasieskola). Bl. a. lär SIS-medel tas i anspråk i ökad omfattning. Hur stora belopp det kan bli fråga om går knappast att uttala sig om med nå— gon säkerhet. Med hänsyn till de SIS—medel som utgår för utbildningarna i Skärholmen och Angered (se avsnitt

10.3.1 ovan) synes ett belopp i storleksordningen 1-2 milj. kr. inte osannolikt.

10.4. Inackorderingsavgifter

På grund av ett regeringsbeslut från 1974 har de elev- hemsboende i Skärholmen debiterats endast 150 kr. i må- naden i inackorderingsavgift (fr. o. m. 1 juli 1989 höjs avgiften till 165 kr). Bräcke östergård har tagit ut 5 kr/dag.

Dessa ungdomar har som regel förtidspension/sjukbidrag. Eftersom pension är till för att pensionären skall kun— na betala mat och husrum och andra levnadskostnader är det rimligt att inackorderingsavgiften blir betydligt större. En inackorderingsavgift som på ett mer realis- tiskt sätt avspeglar normala kostnader för mat och boende bidrar också till att förbereda ungdomarna inför de ekonomiska förhållanden som de kommer att möta som vuxna, och stämmer bättre överens med normaliserings— principen.

Man kan här jämföra med psykiskt utvecklingsstörda som har stadigvarande bostad på landstingets bekostnad. (Av förarbetena, SoU 1984/85:27 s. 11 f, framgår att därmed avses även elevhemsboende). För dessa stadgas det (13 s omsorgslagen och 7 s omsorgsförordningen) att avgifter får tas ut av dem som har pension eller arbetsinkomst med högst 10 % av basbeloppet per månad (i dag 2 790 kr). En avgift i denna storleksordning tillämpas även på många av de elevhem som landstingen driver enligt elevhemslagen när det gäller rörelsehindrade som går i gymnasiet och har pension. (Trots att elevhemslagen in— te är tillämplig på gymnasieelever förekommer det näm— ligen att sådana bor där, och för den gäller inte la— gens förbud mot avgift för enskild). vi anser det rim—

ligt att liknande regler införs på elevhemmen vid spe— cialgymnasierna för rörelsehindrade. Förutom pension bör dock även sådana former av studiesocialt stöd som är avsedda för den studerandes bostads- och matkostna— der kunna tas i anspråk. Sådana förmåner är inackorde- ringstillägget inom studiehjälpssystemet och utbild- ningsbidrag i form av traktamente.

Beträffande inackorderingstillägget bör dock noteras att dess storlek beror på avståndet mellan föräldra- hemmet och skolan och att det är avsett även för rese— kostnader. Förhållandena kan växla och det får ankomma på huvudmannen för elevhemmet att med hänsyn till om— ständigheterna närmare bestämma inackorderingsavgiftens storlek.

De bestämmelser vi föreslår kommer att bli direkt till- lämpliga endast vid de specialanpassade gymnasiernas elevhem, vilket inte hindrar att de kan komma att till— lämpas analogt även för rörelsehindrade gymnasieelever som bor på de elevhem som landstinget driver enligt

elevhemslagen.

10.5 Genomförande m. m.

Förändringsförslag och provisoriska lösningar leder of- ta till osäkerhet och oro hos människor som är berörda, om de inte snabbt får besked om vad scm skall hända. Det är därför enligt vår mening angeläget, att de av oss föreslagna reformerna genomförs så snabbt om möj— ligt. Vi anser att förslagen kan genomftras med verkan fr. o. m. den 1 januari 1990.

Vad gäller det nyinrättade gymnasiet i Umeå kan ett förverkligande dröja någon tid därefter. Här måste överenskommelse träffas med tilltänkta huvudmän om utformningen av elevernas omvårdnad innan kostnaderna närmare kan beräknas. Vi föreslår att nämnden för vår— dartjänst får regeringens uppdrag att snarast ombesörja detta. Åt nämnden bör vidare uppdras att i samråd med berörd huvudman utreda hur kostnaderna för omvårdnad vid Angeredsgymnasiet skall beräknas. Det är därvid bl. a. nödvändigt att kostnadsmässigt skilja ut kostna— den för habiliteringsinsatser för aktuella gymnasieele— ver. Nämnden bör sedan skyndsamt inkomma till rege— ringen med förslag till erforderlig nivå för stats— bidragen för de nu aktuella skolorterna. Det bör sedan åligga nämnden att inför varje budgetår (här avses sta- tens budgetår, dvs. juli — juni) ingå överenskommelser med berörda huvudmän och göra erforderliga beräkningar avseende statsbidraget samt framlägga förslag till re- geringen.

Vi är medvetna om de allmänna tilläggsdirektiv som ut— färdats den 16 februari 1984 till samtliga kommittéer och särskilda utredare (Dir. 1984z5). vi ser emellertid de ekonomiska effekterna av våra förslag främst som om- fördelningar mellan i dag givna åtaganden för å ena si- dan kommunerna, landstingen och i viss mån socialför— säkringen och å den andra sidan statsbudgeten. Vi vill vidare framhålla att möjligheterna för svårt rörelse— hindrade att få gymnasieutbildning redan tidigare för— utsatts i gällande lagstiftning m. m. Våra förslag in— nebär att de hinder som visat sig finnas mot att i praktiken förverkliga detta blir undanröjda.

Slutligen vill vi också erinra om riksdagens nyligen gjorda uttalande om statens ansvar för förverkligandet

av de utbildningspolitiska målen för den här aktuella gruppen ungdomar (avsnitt 4 ovan).

l 1 SPEC IALHOTIVERING

Lag om ändring av skollagen

3 kap.

19 a s

Paragrafen avser de gymnasieskolor som har speciellt anpassad utbildning för de svårt rörelsehindrade ungdo— mar, vilkas rätt till gymnasieutbildning regleras i nästföljande paragraf. I nuläget avses gymnasieskolorna i Skärholmen och Angered. Då den föreslagna utbild— ningen i Umeå kommer till stånd skall även denna omfat— tas. Vi har valt att inte explicit nämna dessa orter. I stället är regeringens medgivande lagtekniskt sett för— utsättning för paragrafens tillämpning. Anledningen till denna konstruktion är dels att utbildningen i Umeå kan komma att dröja viss tid efter lagändringens ikraftträdande, dels att eventuella nya specialanpassa— de gymnasier bör kunna omfattas av förevarande paragraf utan att denna behöver ändras.

I andra meningen framgår att de aktuella gymnasierna har riksintagning.

19 b 5

Som anges i avsnitt 10.1 föreslår vi en lagstadgad rätt för de svårt rörelsehindrade till gymnasieutbildning. Det är viktigt att beteckningen "svårt rörelsehindrade" inte hårddras vid tillämpningen av paragrafen. Som framgår av avsnitt 6.2 har vi använt denna beteckning för en grupp rörelsehindrade, vilkas problem i skolsi- tuationen ofta beror mer på olika tilläggshandikapp än på rörelsehindret i sig. Vid bedömningen av om någon skall omfattas av paragrafen bör man därför inte be- trakta rörelsehindret isolerat. Det väsentliga är om det samlade handikappet medför så stora svårigheter för den unge att följa skolundervisningen, att det inte skäligen kan begäras att han skall kunna konkurrera med icke—handikappade om en gymnasieplats.

Som anges i avsnitt 10.1 behöver det inte vara fråga om handikappets direkta inverkan på elevens möjligheter att tillgodogöra sig undervisning, utan det kan också vara så att habilitering och behandling tar så mycket tid och energi i anspråk att skolgången blir lidande.

Åldersgränserna och paragrafens utformning i övrigt har i viss mån utformats efter mönster av 19 s i samma ka- pitel, som rör de psykiskt utvecklingsstördas rätt till fortsatt utbildning efter skolpliktens upphörande.

Beträffande den mer speciella rättighet som anges i tredje stycket, den att antas till utbildning vid en specialanpassad gymnasieskola, bör noteras att de som omfattas av denna rättighet är färre än de som omfattas av den mer allmänna rättigheten till gymnasieutbildning i första stycket. Det är inte meningen att alla svårt rörelsehindrade skall hänvisas till de specialanpassade

gymnasieskolorna. De som kan få sin utbildning vid gym— nasieskolan på hemorten bör få sin utbildning där.

Den rättighet som finns angiven i tredje stycket är till skillnad från den i första stycket inte absolut. I den mån antalet behöriga sökande överstiger antalet platser måste ett urval ske. Därvid skall i första hand företräde ges åt de svårast handikappade med störst be- hov av de särskilda resurser, pedagogiska, sociala och medicinska, som förutsätts finnas vid de specialanpas— sade gymnasierna. Detta och gymnasieskolornas karaktär av riksgymnasier utesluter inte att man vid fördel— ningen mellan specialgymnasierna i bristsituationer tar viss hänsyn även till elevernas bostadsort, se närmare vid 19 c 5.

Med fjärde styckets sista mening avses att den unge kan överklaga inte bara beslut om att helt vägra honom gym- nasieutbildning. Han kan också överklaga t. ex. beslut om placering vid hemortens gymnasium, då han anser sig vara i behov av resurserna vid ett specialanpassat gym- nasium. (Se härvid även vad som uttalas om överklag— ningsrätten i slutet av avsnitt 10.2).

19 c 5

Här stadgas en förpliktelbe för berörda intagningsnämn— der att samråda med varandra och med de sökande om den inbördes fördelningen mellan de specialanpassade gymna— sierna. Härvid bör största möjliga hänsyn tas till de sökandes önskemål, men också t. ex. till deras bostads— ort. Någon mer detaljerad reglering om fördelningen an— ser vi inte lämplig eftersom mycket skiftande indivi— duella förhållanden kan föreligga. Någon elev har kan— ske alldeles särskilda skäl att vilja studera vid ett

visst specialanpassat gymnasium, fastän han bor närmare ett annat, medan en annan som sökt samma gymnasium i första hand och bor närmare detta egentligen lika gärna

kan tänka sig att studera vid ett annat.

Eftersom det här är fråga om antagning för frivillig utbildning gäller inte någon kommuniceringsskyldighet (17 5 första stycket 2 förvaltningslagen) vid intag— ningsnämndens handläggning. Samrådsförfarandet kan ses som en ersättning för denna.

Om en intagningsnämnds beslut är negativt och vederbö— rande ansökt om att i andra hand eller tredje hand få studera vid en annan specialanpassad gymnasieskola, kommer även intagningsnämnden för denna skola att fatta beslut. Successiva beslut av flera intagningsnämnder rörande samma elev kan alltså komma att förekomma. Sam- rådsförfarandet bör dock i normalfallet göra att sådana situationer kan undvikas.

19 d 5

Bemyndigandet i denna paragraf har främst motiverats av den särskilda förordning vi föreslår med vissa bestäm— melser rörande förhållanden vid de specialanpassade gymnasieskolorna, bestämmelser som knappast har sin na- turliga plats i själva skollagen.

5 kap. 7 S

Paragrafen innehåller allmänna bestämmelser om rätt till gymnasieutbildning. Som framgår av paragrafens

lydelse är denna rätt inte ovillkorlig utan gäller i mån av plats. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan vidare meddela föreskrifter om behörig— hetsvillkor och om urval bland inträdessökande.

Det föreslagna tillägget till paragrafen skall markera att dessa inskränkningar inte gäller de ungdomar som enligt 3 kap. 19 b 5 har en ovillkorlig rätt till gym— nasieutbildning.

12 S

Ändringen är en konsekvens av den besvärsrätt som före- slås i 3 kap. 19 b 5.

)"),mläng Newsam] målda' 'no Emån-'. in?.n-guiag—qul. . rörande iam eid", %, ulf—Esa. ialla .,”: mnkr Manga-,

'|.|. .') ||',

uni , | ,_ . _,.')_),,,-.

iaf.-.it) _

nr:—m.:wmawmmwnmmmteamet—* iii-' ' " » maksaa) anrawmrtanebåthamääWi] . . Quartet-ina sasse—rumwmäwnim m ” kan vaniswunmmgäwehäd'iåwwik dra m;!uillu',

eminem!" mwrm.wwm.w mammi—um.” Muamaanxramw ' '

nu.) in”)!” uWMLWWWHWQMVH ) _ luriga; "krfrån-nl MFQMFIR MHWUÄM-lilåiism' ) .nu-'na. m annat).-n) nu,: får? ,'vri-nni'. ,

” 1|||' .)| ""|-) | ')_.

.mlnflqrpwit 'ål'åt ((B-&_ !. _f-MmålJä 63). "F %- nu...)..." eni— vems "',. ."

' 'wdk'iliillsfs- = M Ninni ha: Minst n: tin—rut.” Älä :lrlkiltlå fdrstjdning M föl—alal qall vi:—sl. mm— ni...: rama; IHMIMH !...! a. muhnlw ,'Wsifntblnma_hm$täm1,ur|npu knip—asari. suz- tfn.—g- reg)),— pie-e..” ) nu," asarna-ån.

n' . |_. |

M

' ' 'I ' )|).' ' |...) '_' ' - annan!-w åmWå-1_ ali-änns befria—nia»— fw! amniiuniälmin. o— tqåmiv -- v-r.

Särskilt yttrande av de sakkunniga Birgit Högberg och Håkan Ceder

1989 års handikapputredning har haft i uppdrag att ut- reda och lämna förslag om gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar och om social omvårdnad och habilitering i anslutning till utbildningen. Enligt vår uppfattning bör ett framtida system för gymnasieutbild- ning och omvårdnad för ungdomarna utformas på ett sätt som innebär att tre viktiga principer tillgodoses:

1. Det skall innebära att svårt rörelsehindrade ungdo— mar som antas till gymnasieutbildning på annan ort automatiskt och utan ytterligare prövning skall få del av nödvändiga sociala omvårdnadsinsatser inkl. boende samt habilitering. Systemet skall således inte innehål- la dubbla och betungande prövningsregler.

2. Det skall stimulera till att det på flera platser i landet inrättas särskilt anpassad gymnasieutbildning (inkl. social omvårdnad och habilitering) för svårt rö— relsehindrade ungdomar, för vilka gymnasiestudier på hemorten inte är möjligt. För närvarande finns sådan specialanpassad gymnasieutbildning endast på två plat— ser i landet. Utredningens enkät till planeringsbered- ningarna tyder på att detta är en viktig förklaring till att en mindre andel av svårt rörelsehindrade ung— domar genomgår gymnasieutbildning, än vad som gäller generellt.

3. Det skall ligga i linje med de allmänna mål och principer som finns inom handikappområdet. De grund- läggande principerna om normalisering och integrering bör därmed vara vägledande, medan särlösningar bör und— vikas i största möjliga utsträckning. överfört på skol— området innebär detta att utbildningsanordnaren i fram— tiden, såsom skett hittills, bör vidta alla tänkbara åtgärder för att möjliggöra utbildning på hemorten el- ler i så nära anslutning till denna som möjligt. Det framtida systemet för gymnasieutbildning för svårt rö— relsehindrade ungdomar får inte motverka en sådan ut— veckling. En annan väsentlig handikappolitisk utgångs— punkt är ansvars— och finansieringsprincipen. Innebör— den av denna är bl. a. att kostnaden för en viss handi— kappinsats skall bäras av den huvudman som normalt är ansvarig för själva sakområdet.

Utredningens förslag innebär att svårt rörelsehindrade ungdomar skall ha en lagstadgad rätt till gymnasieut— bildning. Denna rätt skall prövas av intagningsnämnd, med möjlighet till överprövning av nämndens beslut hos kammarrätten. Rörelsehindrade ungdomar som tillerkänns gymnasieutbildning skall också garanteras de nödvändiga omvårdnads- och habiliteringsinsatserna.

När det gäller frågan om finansieringen av sociala om— vårdnadsinsatser och habilitering i anslutning till gymnasiestudierna har främst två olika alternativ dis— kuterats i utredningen. Enligt alternativ 1 skulle så— väl staten, som landstingen och kommunerna åläggas ett kostnadsansvar. Innebörden är i korthet att landstingen skulle vara huvudmän och kostnadsansvariga för de ak- tuella habiliteringsinsatserna, medan kommunerna skulle svara för boendet och annan social omvårdnad. Enligt modellen skulle ett särskilt statligt stöd utgå, vars storlek avpassades så att ungdomarnas hemkommuner fick

täckning för de merkostnader som studier på en annan ort vid ett specialanpassat gymnasium medför. Genom systemet skulle således kostnaden för en kommun som själv svarar för den social omvårdnaden vid studier på hemorten bli likvärdig den kostnad som uppkommer om om— vårdnaden tillhandahölls vid ett specialanpassat gymna— eium.

Alternativ 2, det som utredningen slutgiltigt stannat för, innebär att staten helt svarar för finansieringen av omvårdnad och habilitering.

Vi beklagar att utredningen intagit denna ståndpunkt, som enligt vår uppfattning inte överensstämmer med de ovan nämnda målen och principerna för handikappoliti— ken. Genom alternativ 1 däremot kan de grundläggande krav som måste ställas på ett framtida system tillgodo— ses. Vi vill i anslutning till detta peka på speciellt följande.

Det nuvarande problemet med dubbel prövning upphör ge— nom utredningens förslag om en lagstadgad rätt till förlängd utbildning. När väl den enskilde tillerkänts rätt till gymnasieutbildning, är han eller hon samti- digt garanterad den nödvändiga omvårdnaden och habili— teringen.

vidare innebär den omständigheten att utbildningen och den därtill knutna omvårdnaden och habiliteringen reg- leras i särskild ordning, att goda förutsättningar ska— pas för inrättande av särskilt anpassad gymnasieutbild— ning på fler platser i landet. Den ansvarige huvudman— nen för utbildningen, dvs. kommunen, vet med säkerhet att kostnaderna för omvårdnadsinsatserna kommer att er- sättas av staten och elevernas hemkommuner.

För det tredje överensstämmer alternativ 1 med strävan- dena att rörelsehindrade ungdomar, på samma sätt som andra ungdomar, skall ges möjligheter att genomgå gym— nasieutbildning på hemorten. Det är inte möjligt att en gång för alla avgränsa den grupp rörelsehindrade ungdo- mar som är i behov av att genomgå utbildning vid en specialanpassad regional gymnasieskola från den grupp som kan bedriva gymnasiestudierna på hemorten. Denna "gräns" är av naturliga skäl flytande. Alternativ 1 an— ger att hemkommunen har ett tydligt ansvar för den unges utbildning och omvårdnad. Avgörande är i mycket hög grad förmågan och intresset hos hemkommunen att an- passa utbildningen i fysisk, social och pedagogzsk be— märkelse. Ett totalt statligt kostnadsansvar utgör inget incitament för kommunerna att anpassa gynnasie— undervisningen. Av detta skäl finns det en risk för att ett statligt finansieringsansvar kan motverka strävan— dena att så långt som möjligt uppnå integration inom skolan.

Att staten skall täcka kostnaden för social omvårdnad och habilitering står också i strid med ansvars- och finansieringsprincipen, som sedan 1960-talet varit och alltjämt är av grundläggande handikappolitisk betydel— se. Enligt denna skall kostnaden för en viss handikapp— insats bäras av den huvudman som normalt är ansvarig för själva sakområdet. I det här fallet gäller det så— ledes social omvårdnad som i alla andra sammanhang är en uppgift för kommunerna, samt habilitering som nor- malt ligger under landstingens ansvarsområde. Enligt vår uppfattning är det också av detta skäl rimlzgt att kommunerna svarar för en del av omvårdnadskostnaden och landstingen för habiliteringskostnaden.

Enligt vår bedömning är utredningens ställningstagande olyckligt också med hänsyn till att vi längre fram en—

ligt våra direktiv skall ägna ansvars— och finansie— ringsprincipen särskild uppmärksamhet. Utredningen skall göra en analys av i vilken utsträckning denna princip hittills har kommit att tillämpas, klargöra problem och hinder för en konsekvent tillämpning av principen samt föreslå hur dessa skall kunna lösas. Vi skall således bedöma och lämna förslag om hur samhälls— organ, organisationer och affärsdrivande verk, m. fl. skall utforma och bedriva sin verksamhet så att den blir tillgänglig för handikappade, men med utgångspunkt i att de anpassningsåtgärder som vidtas skall finansie— ras inom ramen för den ordinarie verksamheten.

Med hänvisning till ovanstående anser vi att utred— ningen borde ha föreslagit alternativ 1 som modell för finansiering av kostnader för omvårdnad och habilite— ring. Genom denna hade samtliga de grundläggande krav som bör ställas beträffande svårt rörelsehindrade ung— domars gymnasieutbildning kunnat tillgodoses. När det gäller administrationen av det statliga stödet har ut- redningen diskuterat flera olika tänkbara alternativ, däribland nämnden för vårdartjänst, som enligt vår upp- fattning har den nödvändiga kompetensen.

Planeringsregionerna

Planeringsregioners omfattning är följande

södra planeringsregionen Kronobergs, Kalmar, Blekinge,

Kristianstads och Malmöhus län

Västra planeringsregionen Jönköpings, Hallands, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs och Skara— borgs län

östra planeringsregionen Stockholms, Uppsala, Gotlands

och Gävleborgs län

Mellersta planerings- Södermanlands, Östergötlands, regionen Värmlands, örebro, Västman-

lands och Kopparbergs län

Norra planeringsregionen Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län

85/86 86/87 87/88 88/89

9 79/80 80/81 81/82 82/83 83/84 84/85

74/75 75/75 76/77 77/78 78/7

Stockholms län Blekinge län Gotlands län Gävleborgs län Göteborgs och Bohus län Hallands län Jamtlands län Jönköpings län Kalmar län Kopparbergs län Kristianstads län Kronobergs län ,Malmöhus län *Norrbottens län Skaraborgs län Södermanlands län Uppsala län Värmlands län Västerbottens län Västernorrlands l Västmanlands län Älvsborgs län Örebro län Östergötlands län

100 D

HQNHHHNN

0

H a (>(on ZNh=3oJU=meUQC>DPAE4H

Länsvis fördelnin av RH-elever i Bräcke/An ered år 1980/81 — 88/89

1980/81 1981/82 1982/83 1983/84 1984/85 1985/86 1986/87 1987/88 1988/89

8 8 7 5

Goteborgs & Bohus län 3 2 Älvsborgs län 1 1 Skaraborgs län

Hallands län Blekinge län

Kristianstads län

Värmlands län

Summa

var från planeringsberedningarna på vissa frågor (se avsnitt 9).

Lan Fraga 1 Fråga 2a Fråga 2b Stockholm Ca 30 går i

Skärholmens gymnasium 80 3 Gävleborg En vart tredje år 4 1 Uppsala En vart tredje år 18 1 Gotland En vart tredje år 3 1 Hela östra planerings— regionen En per år (utom Stockholm) 105 6 Malmöhus Enstaka elever födda 1973-82 3 1 Kristianstad En elev vartannat år 1 — Blekinge 1—2 4 l Kronoberg 4 elever börjar gymnasium

åren 1989-92 0 0 Kalmar 1 elev f.n. på högstadiet 0 0 Hela södra planerings- regionen 3—4 (ej angivet av beredningen) 8 2 Göteborgs och Bohus 3 45 l Älvborg 2—3 45 3 Skaraborg 1 6 3 Halland 0-1 17 1 Jönköping 3—4 21 3

Hela västra planerings-

regionen örebro Södermanland östergötland värmland

Kopparberg Västmanland

Hela mellersta planerings—

regionen

Norra planerings—

Erfarenheten hittills visar enligt beredningen 6—8 elever från regionen

0—1

1—2, dock ej varje år

2 elever i åk. 6 och 2 i åk. 7 0-2

Ca. 2 elever i gymnasieåldern (dvs. ej 2 per årskull)

1

Enligt RH-konsulenterna i Örebro har ett flertal inven- teringar visat 1-2 per årskull i hela regionen.

regionen 4—5 ( anen ej särredovisade)

134 11 28 1 4 0 1 2 22 2 1 0 15 6 71 11 Ett fåtal 13

Kommittédirektiv

Tilläggsdirektiv till kommittén (S l988:03) om samhäl- lets stöd till människor med funktionshinder

Dir. 1988165

Beslut vid regeringssammantrade l988-l2-lll

Statsrådet Lindqvist anfor,

Mitt förslag

Jag foreslz'ir att kommittén (5 193103) om samhällets stod till manniskor med funktionshinder genom tilläggsdirektiv ges l uppdrag att utreda och lämna förslag om gymnasieutbildning (ur svart rorelsehtndtade ungdomar och om social omv-ordnad och habilitering I anslutning till utbildningen.

Pågående utredning

Regeringen beslutade vid sammantrade den 15 september l988 om direk— tiv till en kommitté om samhällets stod till manniskor med funktionshinder. Kommitténs huvuduppgift är att kartlägga och analysera de insatser for funktionshindrade som görs inom socialtjänsten och habiliteringen/rehabili- teringen samt att lämna forslag till åtgarder som innebär att manniskor med omfattande funktionshinder bör kunna tillförsäkras ett väl fungerande stod.

Gymnasieutbildningen för svårt rörelsehindnde

Ansvaret lor gymnasieutbildningen vilar på kommunerna. Den utveckling som skett under en ioljd av år har inneburit att allt ller rörelsehindrade ung- domar har kunnat få gymnasieutbildning i sina hemkommuner. Detta står helt i överensstämmelse med de grundlaggande principerna för handikapp- politiken. För svårt rörelsehindrade ungdomar anordnas dock särskilt anpas- sad utbildning, kombinerad med sociala och medicinska omvårdnadsinsat- ser. på två platser i landet. Dessa ar dels Skärholmens gymnasrum i Stock- holm. dels Angereds gymnasium i Goteborg

Enligt regeringsbeslut den 18 december 1986. debiterar styrelsen för vår- dartjänst sedan den 1 januari 1987 berörda kommuner och landsting en av- gift för den sociala och medicinska omvårdnad som rörelsehindrade elever får vid Skärholmens gymnasium. Av den sammanlagda omvårdnadskostna— den svarar elevens hemkommun för 60 % och hemlandstinget för 40 %. Även vid Angereds gymnasium betalas omvårdnadskostnaden av berörda kommuner och landsting.

Från olika håll har om uttalats över den ändrade kostnatkfördelningen. Enligt vad som framhållits skulle denna bl.a. kunna få till följd att framför allt hemkommunerna inte skulle vara beredda att betala omvårdnadsavgif- ten och att färre svårt rörelsehindrade ungdomar därmed skulle ges möjlig— heter att påbörja gymnasieutbildning vid Skärholmens gymnasium, Jag kan nu. med utgångspunkt i uppgifter om intagningen av elever hösten 1988. konstatera att detta inte blivit följden. Under hösten 1988 har sammanlagt lli rörelsehindrade ungdomar påbörjat reguljar gymnasieutbildning vid Skärholmens gymnastum. Vilket ar en påtaglig ökning jamfort med tidigare år.

Jag vill för egen del understryka betydelsen av att svårt rörelsehindrade ungdomar ges samma möjligheter som andra att genomgå och tillgodogöra sig gymnasieutbildning. Utvecklingen sedan flera är tillbaka. som innebar att allt fler rörelsehindrade ungdomar kan genomgå gymnasieutbildning på hemorten. är mycket positiv. Det ar angeläget att denna utveckling kan fort- sätta även framöver.

När det gäller de svårt rörelsehindrade ungdomarna finns det daremot sar- skilt anpassad utbildning endast vid tva platser i landet; i Stockholm och Gö- teborg. Möjligheter till gymnasieutbildning för denna grupp saknas för när- varande således bl.a. i de norra och södra delarna av landet. Tillgängliga uppgifter visar att en klart mindre andel av gruppen start rörelsehindrade ungdomar i dagsläget genomgår gymnasieutbildning än vad som galler för svenska ungdomar generellt, En viktig förklaring till detta är sannolikt av- saknaden av särskilt anpassade gymnasieplatser på flera håll i landet,

Utredningsuppdnget

Med hänvisning till vad jag nu sagt bör kommittén göra en kartläggning och analys av svårt rörelsehindrade ungdomars möjligheter att genomgå gymnasiala studier. Kommittén bör bedöma hur stor andel av de svårt rörel- sehindrade ungdomarna som genomgår utbildning på gymnasial nivå sami klarlägga vilka hinder som finns för att ungdomarna i fråga skall kunna på— börja och tillgodogöra sig utbildningen. Kommittén bör vidare. med ut- gångspunkt i det kommunala ansvaret, pröva hur dessa hinder kan undanrö- jas och hur rörelsehindrade ungdomar därmed kan tillförsäkras gymnasieut-

bildning på samma nivå som andra ungdomar. Härvid bör särskilt möjlighe- terna att inrätta speciellt anpassad gymnasieutbildning i kombination med sociala omvårdnadsinsatser och habilitering på fler platser i landet prövas. Kommittén bör behandla dessa frågor med förtur. Kommittén omfattas av direktiv 19845.

Heuutillau

Jag hemställer att regeringen utvidgar kommitténs uppdragi enlighet med vad jag nu har anfört.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Socialdepartementet)

”ut Stenholm !. man

Kronologisk förteckning

1. Rapport av den särskilde utredaren för granskning av hotbilden mot och säkerhetsskyddet kring stats- minister Olof Palme. C.

. Beskattning av famansföretag. Fi. . Integriteten vid statistikproduktion. C.

Fasta Öresundsförbindelser. K. Samordnad länsförvaltning. Del 1: Förslag. C. Samordnad lansförvaltning. Del 2: Bilagor. C. Vidgad etableringsfrihet för nya medier. U.

. UD:s presstjänst. UD. . Särskild inkomstskatt för utländska artister m.fl. Fi.

10. Två nya treåriga linjer. U. 11. Hushållssparandet - Huvudman från Spardelega- tionens sparundersökning. Fi. 12. Den regionala problembilden. A. 13. Mångfald mot enfald. Del 1. A. 14. Mångfald mot enfald. Del 2. Lagstiftning och rättsfrågor. A.

15. Storstadstrafik 2 — Bakgrtmdsmaterial. K.

16. Kostnadsutveckling och konkurrens i banksektorn. Fi. 17. Risker och skydd för befolkningen. Fo. 18. SÄPO - Säkerhetspolisens arbetsmetoder. C. 19.Regionalpolitikens förutsättningar. A. 20. Tullregisterlag m.m. Fi. 21.Sätt värde på miljön - miljöavgifter pä svavel och klor. ME. 22.Censurlagen — en modernisering av biografförord- ningen. U. 23. Parkeringsköp. Bo. 24. Statligt finansiellt stöd? I. 25.Rapporter till finansieringsutredningen. l. 26.1(ustbevakningens roll i den framtida sjööver- vakningen. Fi. ' 27.Forskning vid de mindre och medelstora högskolor- na. U. 28. Utbildningar för framtidens tandvård. U. 29. Samarbete kring klinisk utbildning och forskning inför 90-ta1et. U. 30. Professorstillsättning. En översyn av proceduren vid tillsättning av professorstjänster. U. 31. Statens mät- och provstyrelse. I. 32. Miljöprojekt Göteborg - för ett renare Hisingen. ME. 33. Reformerad inkomstbeskattning - Skattereformens huvudlinjer. Del 1. - Inkomst av kapital. Del 2. - Inkomst av tjänst, lagtext och kommentarer. Del 3. - Bilagor, expertrapporter. Del 4. Fi. 34. Reformerad företagsbeskattning - Motiv och lagförslag. Del 1. - Expertrapporter. Del 2. Fi.

owspwaww

35. Reformerad mervärdeskatt m.m. - Motiv. Del 1. — Lagtext och bilagor. Del 2. Fi.

36. lnflationskorrigerad inkomstbeskattning. Fi.

37. Utländska förvärv av Svenska företag — en studie av utvecklingen. 1. 38. Det nya skatteförslaget - sammanfattning av skatte- utredningamas betänkanden. Fi. 39. Hjälpmedelsverksamhetens utveckling - kartlägg- ning och bedömning. S. 40. Datorisering av tullrutinema - slutrapport. Fi.

41. Samerätt och sarneting. Ju. 42. Det civila försvaret. Del 1. Det civila försvaret. Del 2. Författningstcxt Fo. 43. Storstadstrafik 3 - Bilavgifter. K. 44. Översyn av vapenlagstiftningen. Ju. 45. Standardiseringens roll i EFTA/EG - samarbetet. 1. 46. Arméns utveckling och försvarets planeringssystem. Fo. 47. Hjälpmedelsverksamhetens utveckling - Bilagor. 5. 48. Energiforskning för framtiden. ME. 49. Energiforskning för framtiden. Bilagor. ME. 50. Stiftelser för samverkan. U. 51.Den gravida kvinnan och fostret - två individer. Om fosterdiagnostik. Om sena aborter. Ju. 52. Det statliga energiforskningsprogrammet - aktörer inom energisektorn. ME. 53. Arbetstid och välfärd. Arbetstid och välfärd. Bilagedel A. Arbetstid och välfärd. Bilagedel B. A. 54. Rätt till gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar. S.

Systematisk förteckning

J ustitiedepartementet

Samerätt och sameting. [41] Översyn av vapenlagstiftningen. [44] Den gravida kvinnan och fostret - tvä individer. Om fosterdiagnostik. Om sena aborter. [51]

Utrikesdepartementet U'Dzs presstjänst. [8]

Försvarsdepartementet

Risker och skydd för befolkningen. [17] Det civila försvaret. Del 1. [42] Det civila försvaret. Del 2. Författningstext. [42] Arméns utveckling och försvarets planeringssystem. [46]

Socialdepartementet

Hjälpmedelsverksamhetens utveckling — kartläggning och bedömning. [39] Hjälpmedelsverksamhetens utveckling - Bilagor. [47] Rätt till gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar. [54]

Kommunikationsdepartementet

Fasta Öresundsförbindelser. [4] Storstadsual'rk 2 - Bakgrundsmaterial. [15] Storstadstrafik 3 - Bilavgifter. [43]

Finansdepartementet

Beskattning av fårnansföretag. [2] Särskild inkomstskatt för utländska artister m.fl. [9] Hushållsparandet - Huvudmpport från Spardelcga— tionens spamndersökning. [11] Kostnadsutveckling och konkurrens i banksektorn. [16] Tullregisterlag m.m. [20] Kustbevakningens roll i den framtida sjöövervakning- en. [26] Reformerad inkomstbeskattning - Skattereforrnens huvudlinjer. Del 1. [33]

- Inkomst av kapital. Del 2. [33] - Inkomst av tjänst. lagtext och kommentarer. Del 3. [33] - Bilagor, expenrapporter. Del 4. [33]

Reformerad företagsbeskatming

Reformerad mervärdeskatt m.m. - Motiv. Del 1. [35] - Lagtext och bilagor. Del 2. [35] Inflationskorrigerad inkomstbeskattning. [36] Det nya skatteförslaget — sammanfattning av skatte- utredningamas betänkanden. [38] Datorisering av tullrutinema - slutrapport [40]

Utbildningsdepartementet

Vidgad etableringsfrihet för nya medier. [7] Två nya treåriga linjer. [ 10] Censurlagen - en modernisering av biografförordningen. 122] Forskning vid de mindre och medelstora högskolorna. [27] Utbildningar för framtidens tandvård. [28] Samarbete kring klinisk utbildning och forskning inför 90—talet. [29] Professorstillsättning. En översyn av proceduren vid tillsättning av professorstjänst [30] Stiftelser för samverkan. [50]

Arbetsmarknadsdepartementet

Den regionala problembilden. [12] Mångfald mot enfald. Del 1. [13] Mångfald mot enfald. Del 2. Lagstiftning och rättsfrågor. [14] Regionalpolitikens förutsättningar. [19] Arbetstid och välfärd. Arbetstid och välfärd. Bilagedel A. Arbetstid och välfärd. Bilagedel B. [53]

Industridepartementet

Statligt finansiellt stöd. [24] Rapporter till linansieringsutredningen. [25] Statens mät- och provstyrelse. [31]

Utländska förvärv av svenska företag - en studie av utvecklingen. [37] Standardiseringens roll iEFTA/EG - samarbetet. [45]

Civildepartementet

Rapport av den särskilde utredaren för granskning av hotbilden mot och säkerhetsskyddet kring statsminister Olof Palme. [l]

lntegriteten vid statistikproduktion. [3] Samordnad länsförvaltning. Del 1: Förslag. [5] Samordnad länsförvaltning. Del 2: Bilagor. [6]

Systematisk förteckning

Bostadsdepartementet Parkeringsköp. [23]

Miljö- och energidepartementet

Sätt värde på miljön - miljöavgifter på svavel och klor. [21] Miljöprojekt Göteborg - för ett renare Hisingen. [32] Energiforskning för framtiden. [48] Energiforskning för framtiden. Bilagor. [49] Det statliga energiforskningsprogrammet - aktörer inom energisektorn. [52]

"__/n:». .-.-.. ___... *

___—__"...u __._ [ KUN GL. &..-ttazw ,' i 1

aer—?.

'N.