SOU 1994:51

Minne och bildning : museernas uppdrag och organisation

territoriell gemenskap. Eller det kan vara en bildningsinstitution som önskar förmedla sin kunskap med museet som medium.

Museet kan uppfattas som ett passivt kunskapsarkiv — ett lager av histo— riskt källmaterial bestående av artefakter med tillhörande visuella, verbala och andra typer av data. Ett vilande källmaterial som — i likhet med skriftarkivens handlingar — gång på gång kan aktiveras i historiska studier och forsknings- l företag.

Museet kan också uppfattas som en aktiv kunskapsteater vars uppgift är att med utställningen som specifikt medium fortlöpande förmedla en tolkning av de data institutionen förfogar över och genom sin dokumentationsverksamhet kontinuerligt bygger upp.

Dessa grundläggande påståenden ligger under några av de dilemman som museidebatten gäller och ger anledning till följande frågor:

Varför, med vilka avsikter, började de föremålssamlingar som småningom blivit museer byggas upp av 'samhället'? När och hur förändrades målsätt- ningar och avsikter?

2

Under 1500- och 1600-talen, då en antikvarisk verksamhet tar sin början, motiveras den historiska forskningen och etableringen av samlingar av att de skulle bekräfta och erbjuda bevis för legitimiteten i nationella anspråk.

Efter freden i Stettin 1570 skaffades en samling mynt fram för att styrka Sveriges rätt till vapnet Tre kronor.

I det berömda memorialet av 1630 där Gustav II Adolf fastställer den första instruktionen för rikets antikvarier, heter det:

Först will H K Maij:t, att dhe allehanda gamble monumenter och saker sökia skole och sambla som fäderneslandet kan blifva illustrerat medh.

Illustrera betydde 'skänka glans åt'; det gällde att gendriva Wormius' just framlagda teori om runskriftens danska ursprung. Formuleringen ekar i Carl IX:s uttalande till stöd för antikvitetsstudiet 1695, 'det gäller vår svenska nations lustre'. Sin klimax når 'stormaktstidens' nationalistiska högmod i Olof Rudbeckius' vision i Atlantica-verket 1679-98.

3

Med det sena 1600-talets och 1700—talets naturvetenskapliga och ekonomiska intresse tillkommer ett nytt motiv för samlingar — nu av mineral, växter, djur, produkter och modeller till apparater, redskap, konstruktioner. Polhem, Linné och hans lärjungar, Vetenskapsakademien och dess ledamöter står i centrum för det offentliga intresset. Naturaliesamlingar, modellkamrar skulle,

liksom naturvetenskapen, främja kunskapen om verkligheten och världen samt tjäna nationens ekonomiska tillväxt.

Däremot slocknar det historiska intresset i vinddraget från upplysnings- tidens rationella tänkande.

De samlade tingen skulle utgöra bevis på kunskapens erövring av verklig— heten, välordnade samlingar och vetenskapliga skrifter på att Sverige var en del av upplysningens Europa! Prästgårdama, herrgårdarna och de statliga ämbetsmännens boställe, blir replipunkter för det nationella samhällsuppdrag som kulturarvsbygget grundas på.

4

Under 1800-talet blir föremålssamlandet ett redskap för den kunskapsmässiga erövringen också av historien: arkeologins periodisering av förhistorien, etnologins sökande efter kulturens ursprungsformer i perifera och isolerade bygder. Den nationella romantiken hämtar sin näring ur studiet av folkkul- turen. Det pittoreska blir ett estetiskt värde. De gamla landskaps— och bygdebegreppen får en renässans. Folkdiktningen, folktron, folkmålen, folk- musiken, folkkonsten gör anspråk på den humanistiska forskningens upp- märksamhet. Museiprojekten som föds ur detta nya intresse är inte längre lokaliserade centralt till huvudstad och universitetsstäder utan blir regionala och lokala. Den nationella retoriken förmäls med den folkliga, men det blir svårt att på sikt undvika en intressekonflikt mellan centrala organ och insti- tutioner å ena sidan och de — under benämningen fornminnesföreningar — framväxande regionala och lokala organisationerna å den andra. Introduktörer av de nya idéerna blir, som idéhistorikern Bosse Sundin visat, akademiker, ämbetsmän, officerare, lärare som inspirerats av akademiårens romantiska strömningar och förde dem med sig ut i provinsen. Känslan av att delta i ett viktigt historiskt kunskapsbyggande blir ett verksamt incitament för musei— grundandet utanför Stockholm från mitten av seklet. Folket avlöser nationen som centralt begrepp i tidens idédebatt.

I instruktionerna för centralmuseema framträder föjdriktigt kunskapsvärdet som samlandets viktiga kriterium. Så formuleras uppdraget för riksantikva— rien och Statens historiska museum:

Riksantikvarien förestår samlingarna, ansvarig för att efter en bestämd plan leda och kontrollera arbetet för samlingarnasförtecknande, ordnande och värd, att tillse att samlingarna i så vidsträckt mån som omständigheterna medgiva, göras tillgängliga för allmänheten; att verka därför, att kunskap om dem sprides genom tryckta arbeten och avbildningar.

Nordiska museets uppgift anges på följande sätt:

(det) fyller genom sin verksamhet en museal och vetenskaplig uppgift, för vilken staten icke har egna organ och som i själva verket uppvuxit med och utvecklats genom museet, nämligen såsom den museala och vetenskapliga institutionen i vårt land för kunskapen om nyare tidens kulturhistoria.

Artur Hazelius skriver 1880 att museet skall vara

...ett hem för minnen ur svenska folkets liv...alla klassers, icke allenast allmogens utan ock medelklassens och de högre ståndens gagna vetenskapen samt väcka och nära fosterlandskänslan; (det skall) upptaga och vårda minnen av svenska män och kvinnor som i olika riktningar främjat fosterländsk od- ling och ära.

Inget antyds — utom av Hazelius — om det starka upplevelsevärde, den känslomässiga laddning som inspirerat samlandet. Det hade utlösts — som en reaktion på 1800-talets genomgripande samhällsförändringar, urbanisering och industrialisering — av moderniseringen! Detta uppmärksammas i ett tal 1962 av Sigurd Curman, där han kommenterar den starka koncentrationen av tillkomståren för fomminnesföreningar till 1850- och 60-talen:

(det) tyder alldeles bestämt på den allmänna förefintligheten vid denna tid- punkt av starka idéströmningar och reaktioner — åtminstone i vissa kretsar — strömningar, som sökte sin utlösning i praktisk handling och ideell propa- ganda. Och som redskap härför skapades de nya landskapsföreningarna för fornvård och fornforskning.

Till bakgrundsfaktorema räknar Curman omgestaltningen av bondesam— hället, skråväsendets upphävande som i grunden förändrar stadsnäringarnas villkor, kommunikationsväsendets omdaning med ångfartyg och järnvägar, 1842 års skolordning, den framväxande industrialismen, frihandelsdoktriner— nas och den ekonomiska liberalismens genombrott samt de andliga väckelse— rörelsema. Han tillägger:

I många ansvarskännande och klarsynta kretsar, som med glädje och för— hoppning anammat den nya tidens omgestaltande verksamhet, började man småningom med växande oro upptäcka åtskilliga icke väntade följdverk- ningar. Man nödgades inse, att det inte enbart gällde en uppbyggande, utan stundom också i lika hög grad en rent destruktiv utveckling inom åtskilliga områden av den gamla kulturen, icke minst inom det, som är föremål för vårt särskilda intresse. Man bevittnade den för många skrämmande upplösning av känslan för hembygden, som de stora förändringarna på landsbygden fört med sig, särskilt bland ungdomen.

Apropå Gävle talade Curman om fomminnesföreningen som en lärda lek— torers förening, en karakteristik som synes ha visst generellt fog för sig enligt den redovisning av fornminnesföreningarnas ledning som ingår i Kultur- minneskommitténs betänkande 1922. Det är påfallande hur i fornminnes-

föreningarnas stadgar uttrycket att väcka känslan för hembygden regelmässigt förekommer och att den kopplas samman med den mer övergripande foster- landskänslan: man vill 'uppifrån' skapa ett folkligt nationellt medvetande av nytt slag.

Den gamla svenska landskapsindelningen, ursprungligen grundad i den långt äldre gotiska stamfärfattningen, har mångenstädes tjänat till skydd för lokala folkegenheter, ofta härrörande ur den aflägsnaste tid.... (Samlingen skall tjäna till att) hos landets intelligenta befolkning, höja nationalandan och liva känslan för det land där deras fäder levat. (Gunnar Olof Hyltén-Cavallius 1 86 7)

Återkommande är uttryck av följande typ:

väckande och underhållande av kärleken till hembygden...samt för övrigt arbeta i upplysande, bildande och förädlande syfte...

väcka och stärka känslan för hembygden och fädemeslandet... räddande och pånyttfödande av bygdens ärvda kultur- och naturvärden...

Det mesta gäller vid sidan härom kunskapsmotivet: att samla, bevara och beskriva. Begreppet 'beskriva' innebär att publicera i skrift: bidrag till känne— domen om... Bara i ett par — något senare — sammanhang förekommer formu— leringar som antyder en annan form och avsikt med förmedlingen:

...åskådliggöra odlingens utveckling i provinsen ( Ögl 1913)

...insamla fomsaker för att på ett illustrativt sätt åt eftervärlden bevara våra förfäders bostadsförhållanden osv (Kållandsö 1912)

...samlingarna skola ordnas så att de bli idégivande och väckande för den nutida slöjden ( Vrml 1911)

'Fornsak' avser uppenbarligen något gammalt överhuvudtaget — så också 'forn—' i sammansättningarna fornstuga, fornsal, forngård. Fornsaker avser inte enbart — som senare blivit fallet — förhistoriska objekt.

En vaknande regional och lokal självmedvetenhet kan spåras. När Svenska F ornminnesföreningen 1869 bildas som en paraplyorganisation och håller sin första sammankomst i Växjö, sker detta som en klar reaktion på vad man uppfattar som riksantikvarieämbetets centralistiska strävanden.

5

Om situationen vid sekelskiftet och under första delen av 1900-talet yttrar Curman i talet 1962:

Under första fjärdedelen av 1900-talet växa föremålssamlingama allt has— tigare och forma sig till verkliga provinsmuseer, vilka dock i allmänhet äro in- rymda i trånga, ofta olämpliga, stundom rentav brandfarliga lokaler, där sam- lingarna icke kunna komma till sin rätt. Deras föreståndare äro oftast högt förtjänta amatörer, som med uppojfrande av sin fritid ägna dem en intresserad 1 l

men något ojämn omvårdnad. Till yttre kulturminnesvård saknas i allmänhet både tid och pengar. Behovet av ändamålsenliga museilokaler växer fram överallt, liksom behovet av sakkunnig skötsel känns trängande. Föreningar— nas egna ekonomiska resurser räcka inte till för att bära upp deras stora museala expansion.

Samtidigt uppstår en helt ny art av kulturminnesvårdande museer: hem- bygdsgårdarna, framkallade framför allt av exemplet från Hazelius' stora nyskapelse på Skansen i Stockholm och väl också i de sydliga landskapen från Kulturens friluftsmuseum i Lund. Det är nu den stora grundläggnings— perioden för de talrika lokala hembygdsföreningama, som givetvis bidraga till ökande av de kulturvårdande intressenas spridning ut i vidaste kretsar, men också till splittrande av de för dessa ändamål tillgängliga ekonomiska resur- serna.

Mot fornminnesföreningarnas antikvariska bakåtblickande nit kom den av Karl-Erik Forsslund starkt inspirerade hembygdsrörelsen att utveckla en alternativ ideologi. Den historiska kulturvärden kopplas i hans skrift Hembygdsvård ( 1914) till naturvård, bygdeutveckling och framtidsoptimism. Hembygdsföreningen, född ur ungdomsrörelsen, etablerar sig som en gräsrotsrörelse. Forsslund föregriper på ett märkligt sätt de idéer om lokal— museet som dynamisk samhällskraft, vilka ekomuseirörelsen eller den s.k. nya museologin kommer att utveckla under 1970- och 80-talen.

Om hembygdsrörelsen uttalade sig kulturminnesbetänkandet 1922 på föl— jande försiktiga sätt:

Man har på flera håll med visst misstroende följt den stora tillväxten av de mindre hembygdsföreningama och museerna, i det man menat att densamma varit resultat av en plötsligt uppflammande entusiasm, som snart skulle svalna, varefter hela byggnaden skulle falla sönder. I många avseenden kan ett sådant tvivel oförnekligen vara berättigat, så länge varje förening står iso- lerad för sig och stundom existerar genom en eller ett par personers intresse

för saken, ett intresse som av ett nytt släktled måhända icke kommer att upp- rätthållas.

Ett ytterligare, mera långsiktigt verkande, incitament för hembygdsrörelsen blir hembygdskunskapen som införs i skolorna med 1919 års undervis— ningsplan för rikets folkskolor. Där tilldelas folkskollärama en aktiv roll som initiativtagare av den främste företrädaren för ämnets metodik, Gottfrid Sjöholm. Han skriver (i Handledning vid undervisningen i hembygdskun- skap, del III, 1922):

Hembygdsundervisningen kräver hembygdsstudium. Utan sådant studium blir undervisningen lätt ytlig, schematisk, enformigt likartad varje år. Undervisningen har sina rötter i hembygden. Men denna uppenbarar knap- past sina under, om man ej gör sig besvär att söka efter dem...Det må även påpekas, att den lärare, som ägnar sig åt hembygdsstudium, skajfar sig där- med en specialuppgift, vars lösning kan få en lyftande och bärande betydelse för honom själv... För bygden själv kan ett sådant studiearbete få ett rent

praktiskt värde. Och så kan det bedrivas, att det skänker vetenskapen ett handtag. Och häri ligger en kraftig sporre. Ett av de praktiska värdena ligger i den hembygdsvård, som ett rätt bedrivet hembygdsstudium måste medföra... Hembygdsstudiet har värde i och för sig, värde för bygden och framför allt för utövaren. Men dess betydelse kan bli än större. Primäruppgiftema från de många hållen kunna av fackmännen sammanställas och bearbetas till resultat som sprida ljus över vårt land, dess natur och kultur. Men skall det målet nås, fordras en sammanslutning, som möjliggjorde ett samarbete, och i vilket vetenskapsmän från olika områden trädde in, gåve riktlinjer och sörjde för materialets bearbetning. Läraren komme säkerligen snart att känna behov av medarbetare och ett behov av att låta andra känna glädjen av arbetet för den egna bygden. Så komme hembygdsföreningar till stånd, såsom redan skett på flera ställen. De bleve fler och fler och omspände till slut vårt land. Det stude- rades och upptecknades, det undersöktes och samlades, det ritades och foto- graferades. Studium och vård! Det växte upp ett starkt intresse för den egna bygden. Och kanske mer än så: intet blir mig så kärt, som det jag ägnar en hängiven vård. Och ur känslan för hem och hembygd växa högre värden fram.

Skollärarna får under 1900—talet ett allt starkare politiskt inflytande. De blir på många håll ledande personeri demokratiseringsprocessen kommunalt och i riksdagen. De kommer att få en framträdande roll som organisatörer inom hembygdsrörelsen och grundare av lokala museer.

6

Sigurd Curman, som blev riksantikvarie 1923, arbetade målmedvetet och oförtrutet på att förverkliga kulturminneskonnnitténs idéer om uppbyggnaden av en regional organisation för kulturminnesvården. I sitt tal 1962 fortfor han med att beskriva den strategi som ledde fram till den stora länsmusei- reformen.

Det är inför detta (ovan beskrivna) krisartade läge bland provinsmuseema, som Vitterhetsakademien 1927 i en skrivelse till Kungl. Maj:t framlägger ett för det närmaste kvartsseklets utveckling mycket betydelsefullt förslag till en verkligt positiv lösning av provinsmuseemas svårigheter. Det gick ut på att efter dåtida förhållanden mycket betydande anslag av de s.k. lotterimedlen skulle beviljas åt de stora landskaps- eller länsföreningama för två bestämda ändamål: dels för anskajfande av ändamålsenliga, brandsäkra och tillräckliga byggnader för museisamlingama, dels för skapande av s.k. lönefonder vilkas avkastning enbart skulle få användas till avlönande av fackutbildade, heltids- anställda tjänstemän, som under benämningen landsantikvarier skulle förestå vederbörande provinsmuseum, med skyldighet att vid sidan därav bistå riks- antikvarieämbetet i dess kulturvårdande arbete inom museets verksamhets- distrikt...

Vi ha därigenom numera fått ett rikt facetterat, i sina hembygder fast förankrat, decentraliserat, men ändå väl sammanfogat och i allmänhet väl- utrustat provinsmuseiväsen, som, om det fortfarande får nödiga medel, synes

väl ägnat att fylla den stora landsomfattande kulturuppgift i folkuppfostrans tjänst, för vilken det skapats. Denna uppgifts tillgodoseende på ett allt ejfek- tivare sätt är väl den närmaste tidens viktigaste uppgift för alla våra museer vid sidan av den rent vetenskapliga bearbetningen av deras samlingar.

Den förste socialdemokratiske ecklesiastikministern, Arthur Engberg, för— söker i sin kulturpolitiska gärning överbrygga klyftan mellan det akademiska och det folkliga, mellan traditionsrespekt och modernisering. Det kommer exempelvis till uttrycki hans tal när Hälsinglands museum invigs 1937:

Här se vi ett stort stycke av fädrens historia, deras liv i helg och söcken. Här kunna vi överblicka framstegen i den teknik, varmed de sökt bemästra en karg och motsträvig natur, det må ha gällt jorden, skogen, bergen eller havet. Här skönja vi de olika ledens övergång i varandra från det primitiva fram till nuets invecklade maskinkultur. Inför våra ögon liksom växer fram, får fasthet och stadga den stil som präglar både människorna själva och deras skapelser.

Med 'fornvården' — den då gängse benämningen på kulturhistoriskt fält— arbete — 'sammanfogas själva sakunderlaget för vår odlings hävder', menar Engberg. Men fomvården är ett forskningsuppdrag som angår alla:

Ligger det icke något stort och befriande i tanken att göra historieforsk- ningen till en hela folkets levande angelägenhet? Ty är det sant, att fornvår- daren är ett nödvändigt led i denna forskning, så är det också sant, att de akti- va medarbetarna icke längre äro bara en handfull universitetsmän, utan hela skaran av män och kvinnor landet runt, vilkas osjälviska intresse för hem- bygden, dess minnen och historia, utgör en kraftkälla av första ordningen i våra provinsmuseers utveckling. Så förunnas det fornvården att på ett utom- ordentligt sätt göra hävdeforskningen till de mångas angelägenhet, flytta ut den i bygden, öppna gårdarnas dörrar för den.

Mot Karl—Erik Forsslunds formulering

...ett stort museum kan inte undgå att i viss mån bli ett mausoleum. En väldig grav, där föremålen radas upp som katakombernas balsamerade lik — ännu levande endast för vetenskapsmannen, fornforskaren och historikern, men döda för folket i gemen...

ställer Arthur Engberg sin trosvissa övertygelse om museets möjliga roll:

Ett museum som detta är icke någon kyrkogård, icke en det dödas boning. Det är och vill vara en förmedlare mellan forntid och nutid. Men mer än så. Det vill vara en uppfostrare, en hjälpare, en vägledare för hembygdens folk i dess strävan att förstå sina egna andliga förutsättningar.

Länsmuseireformen kom att innebära en betydelsefull professionalisering av den museala verksamheten och band — med statsbidragens hjälp — 'pro- vinserna', dvs. länen, och oftast även museernas värdkommuner, vid ett ansvarstagande för museiverksamheten. Vitterhetsakademien/ riksantikvarie- ämbetet hade 1927 i skrivelse till regeringen meddelat att lönefonder för

avlöningen av landsantikvarier upplagts av lotterimedel. Före 1930 kunde därför tjänster, som benämndes läns— eller landsantikvarie inrättas i Öster— götland, Kalmar, Halland, Värmland och Örebro län. Under 1930—talet följde Stockholm, Södermanland, Kronoberg, Skåne(!), Skaraborg, Västergötland, Västmanland, Kopparberg, Gävleborg. Medan före 1930 de museer vartill tjänsterna knöts kunnat beredas utrymme i befintliga statliga byggnader (slottenl), inleddes omkring 1930 byggandet av nya museer, också med hjälp av lotterimedelsanslag: Karlstad 1929, Östersund 1930, Halmstad 1933, Luleå 1936, Linköping 1939 och Gävle 1940. Sedan lönefonderna 1945 väsentligt förstärkt genom statsanslag tillsattes de resterande tjänsterna och en rad nya museibyggnader tillkom. De framgångsrikaste av den första gene- rationens landsantikvarier — med regionala hembygdsförbund som huvudmän — kom att bygga upp en mycket öppen museiverksamhet. De sökte i etableringsskedet kontakter och stöd inte bara i landstings- och kommun— förvaltningar, skolväsendet, hembygdsrörelsen utan också hos andra organisationer som hemslöjdsrörelsens, turismens och i föreningen Norden.

Den curmanska idén om ett länsansvar för kulturminnesvården kopplad till ett regionalt, ideellt förankrat museiuppdrag tedde sig i slutet av 1940—talet och de närmaste decennierna som fruktbart och framgångsrikt.

7

Femtio år efter Kulturminneskommittén arbetar MUS 65 (musei— och utställ- ningssakkunniga). I betänkandet SOU 1973z5, Museerna, definieras museer- nas uppgifter på följande sätt:

Museernas mål bör vara dels att erbjuda material och information som engagerar och stimulerar människornas intresse att aktivt deltaga i ett demo- kratiskt kulturliv, dels att genom vetenskaplig verksamhet medverka till för- klaringar på de frågor som uppställes av forskningen. Museernas funktioner är härvid av specialiserad karaktär; tyngdpunkten i den museala verksamheten vilar såväl inom den utåtriktade som inom den vetenskapliga aktiviteten på de konkreta tingen. Upplysningsarbetet får sin särart genom de specifika peda- gogiska möjligheter föremålen erbjuder... Med hänsyn till jämlikhetssträvan- dena måste museerna i programmet för den utåtriktade verksamheten knyta an till de frågor och problem som har aktualitet för envar.

Förmedlingsfaktorn har ryckt fram, kunskapsuppbyggnaden, vetenska— pandet, kommer i andra hand. Den politiska situationen är en annan, bild- ningsuppdraget i samhället ses inte längre som ett instrument för sam- hällsförhållandenas konservering och bestånd, utan som ett instrument för modernisering och samhällsförändring. Historietolkningen ändrar förtecken. Museernas uppdrag blir att revidera de etablerade historiebildema. Inrättandet av Riksutställningar kan ses som en konsekvens av det nya synsättet, det

gällde dels en demokratisering av museerna i form av samlingarnas större till- gänglighet i landet, dels en modernisering av utställningsmediet för en radi- kalisering och nytolkning av kulturarvets innebörder. 'Folkuppfostran' i den curmanska meningen har bytt innehåll. På ett signifikativt sätt sker i tidens debatt en förskjutning från folkkultur till folkets kultur. Folkets hus blir vikti- gare än hembygdsgården.

En motbild mot MUS 65 lanseras i boken 70-talets museum, publicerad 1970 av en grupp landsantikvarier (Hofrén-Hvarfner-Rentzhog—Zachrisson). De lägger i sin plädering för det traditionella kulturhistoriska länsmuseet åter tyngdpunkten på samlande och kunskapsuppbyggnad:

Museets egenart ligger först och främst i att det samlar och förvaltar ett föremålsmaterial. I själva samlandet och förvaltandet ligger en uppgift, men i övrigt ärföremålsmaterialets art bestämmande för museets arbetsformer och målsättning... Både ifråga om problemet att sovra och syftet med insamlandet och bevarandet kan de kulturhistoriska museerna jämföras med arkiven. Tillsammans skall de göra det möjligt att rekonstruera det förflutna, till vilket nuet ständigt refererar i varje beslutsprocess. Museer och arkiv utgör sam- hällets minne...

Museerna har, menar författarna, genom den starka betoning utställnings- och förmedlingsuppgiften givits under 1960-talet, börjat försumma sin grundläggande uppgift — att metodiskt samla för att dokumentera den mate- riella kulturutvecklingen. Mot de skärmutställningar med dominerande text- innehåll som blivit moderna hävdar författarna att det är i samlingarna av tredimensionella föremål museets egenart ligger och påpekar att

...det är i föremålens förmåga att ge konkreta upplevelser, som särarten i museets utåtriktade verksamhet ligger.

Det är lätt att i sammanhanget glömma bort att 'förmåga' är en mänsklig egenskap och att förmågan att ge konkreta upplevelser alltid tillhör förmed- lingsledet i den museologiska processen. Och de tvingas konstatera:

...en verksamhet som främst är grundad på permanenta utställningar av museernas samlingar har inga möjligheter att göra sig gällande i det nya väx- ande utbudet av förströelser och rekreationsformer... En utställning som är sig själv nog blir en finkultur för en elitgrupp som går till museet av andra skäl än för innehållet i utställningen.

Författarna framhåller emellertid en annan aspekt av betydelse för det kulturhistoriska museets verksamhet, nämligen helhetssynen på den mate- riella miljöhistorien, såsom den kan avläsas såväl i museernas föremåls- sarnlingar som i den omgivande fysiska miljön:

Fasta fornlämningar, byggnader och miljöer är ett åskådningsmaterial som kan jämställas med de traditionella museiföremålen och bör integreras i verk- samheten. Utställningens karaktär av självändamål bör elimineras.

I detta skede genomförs, som en följd av riksdagens kulturpolitiska beslut 1974, regionala och kommunala kulturpolitiska utredningar. Planer för kulturverksamheten antas och organ för verkställigheten inrättas eller för- stärks. Under l970-talet formuleras på de flesta håll sålunda regionala och kommunala 'samhällsuppdrag' för museerna. Stiftelser bildas av de offentliga anslagsgivarna och — oftast — den förening som var ursprungliga samlings— ägare och som varit landsantikvariemas huvudmän, för att förvalta museerna, formellt oberoende av direkt politiskt inflytande. Vad som kom att radikalt förändra den dittillsvarande strukturen var skiljandet av kulturrninnesvården från länsmuseerna, när länsantikvarietjänster inrättades vid länsstyrelserna 1976 med syfte att underlätta bevakningen av kultumiinnesvårdens intressen i samhällsplaneringen. Ett statligt stöd gavs även i fortsättningen till länsmu- seerna med den begränsade motiveringen att museerna skulle svara för dokumentation, vård och rådgivning inom kulturmiljövården. Stödet upp- fattades dock allmänt som ett uttryck för att länsmuseiverksamheten, sådan den utvecklats, generellt tillerkändes ett nationellt värde. Möjligen förelåg ett samband med att bevarandemålet fanns med som ett av de grundläggande kulturpolitiska målen och att i den fysiska riksplanering som inletts 1966 en gradering och identifikation av landets kulturminnen gjordes också på re- gional och lokal nivå — det gällde inte bara riksintressen — vilket lett .till att intresset för den fysiska miljöns historiska dimension starkt ökat. Det curmanska synsätt som hävdats av författarna till 70—talets museum frångicks när kulturrniljövården skildes från museiverksamheten.

8

Det senaste uttrycket för statliga avsikter för museiområdet finns i Statens kulturråds rapport 1986:3, Museiförslag. Här formuleras på ett mycket tydligt sätt museernas samhällsuppdrag, där de två komponenterna — museernas historiska kompetens och den kommunikativa uppgiften — kopplas samman:

Genom museerna kan den historiska enfarenheten utnyttjas för att ge per- spektiv på olika frågor när det gäller att hantera nuets problem och välja fram- tidsriktning...

Den snabba samhällsun/ecklingen kommer att öka behovet av historisk kunskap.

Museernas arbetsvillkor har förändrats:

En ökad utbildningsnivå kan väntas medföra att alltfler kommer att ställa krav på museerna. Genom omfattande invandring har Sverige blivit ett mång— kulturellt samhälle, vilket också påverkar museerna. Informationsutbudet ökar i samhället och specialiseringen går allt längre. Mediesituationen för- ändras genom landvinningar inom datateknik och kommunikationsteknik.

Arbetsuppgiftemas omfattning antyds:

Genom öppenhet mot omvärlden kan museerna tillgodogöra sig resultaten av t ex forskningen inom högskolan, utvecklingen av medieanvändningen inom massmedier och näringsliv, pedagogiska erfarenheter inom skolan och folkbildningen och engagemanget inom hembygds- och miljörörelserna.

Följaktligen blir också museipedagogik och museisociologi nyckelom- råden för utvecklingen av museiverksamheten som en betydelsefull kraft i det demokratiska samhällsarbetet. Möjligheterna för museerna att bättre uppfylla sitt samhällsuppdrag, hänger alltså samman med att historisk och kommu- nikativ kompetens integreras på ett välfungerande sätt. Museiförslag går ett steg vidare när rapporten konkret pekar på angelägna samhällsfrågor som museerna borde vara lämpade att bearbeta och belysa i sin förrnedlingsverk- samhet.

Rapporten hade utarbetats av Statens kulturråd på regeringens uppdrag och genomförts på ett sätt som påtagligt skilde sig från den föregående 'sakkunnigutredningen' MUS 65. Kulturrådet hade dels låtit sammanställa ett sifferunderlag om svenska museer som belyste omfattningen av deras verk- samhet (rapporten Museisverige) dels inbjudit en rad skribenter som i huvud— , sak företrädde utomstående synpunkter och intressen i förhållande till musei- verksamheten att bidra med ett diskussionsstoff (rapporten Museiperspektiv). Detta var det nya och det var i hög grad detta material som bildade grund för de förslag som blev resultatet av kulturrådets uppdrag. Sålunda ledde önske- målet om en bättre integration av museiväsendets resurser i en effektivare samverkan mellan olika nivåer till att fem statliga centralmuseer gavs upp- draget att verka som gemensamma ansvarsmuseer. Önskemålet om ett ökat engagemang i viktiga samhällsfrågor formulerades i fyra utvecklingsprojekt vartill särskilda statsanslag beviljades. I fem regionala konferenser 1988-89 sökte kulturrådet förankra förslagen hos länsmuseerna och deras huvudmän (rapporten Ide'forum Museer 1989). Här framträdde emellertid en svårighet. I , sin egenskap av oberoende kulturinstitutioner är museerna — trots sitt avse- värda samhällsstöd — obenägna att acceptera uppgifter som de uppfattar vara ,» förelagda av myndigheter

9

Carl Cullberg har i rapporten Museianställdas fortbildning och vidareutbild- ning (UHÄ-rapport 1989: 1) sökt skissera ett önskvärt arbetssätt för de kulturhistoriska museerna (allmuseer är Cullbergs målande term), ett arbets- sätt som samtidigt bör utgöra målsättningen för en adekvat museiutbildning. Han skriver:

Fortlöpande driver museet en verksamhet som kan benämnas SAM- HÄLLSSERVICE. Med detta menas museets funktion som kulturhus, dess kulturminnesvårdande kulturmiljöarbete, dess kultur- och naturinventeringar av skilda slag och dess fomminnesvårdande och naturvårdande verksamhet.

Carl Cullberg sammanfattar museets kunskapsinsamling med termen sam- hällsinventering. Men museet måste gå vidare med en analys av insamlade data. Detta blir en samhällsanalys som skall bilda grunden för ställnings- taganden, häri ligger museernas opinionsbildande plikt, deras samhällspå- verkan. Inventerings- och insarnlingsmaterialet skall tillvaratas, arkiveras och magasineras — museets traditionella uppgift är bevarandet. Sammantaget blir det

...frågan om ett slags utvidgad kulturjournalistik men inom ett vidare fält än tidningens. Insamlingen och dokumentationen och bearbetningen av detta samt sedan ställningstagande och opinionsbildande ger också självklart ett mer eftertänksamt tempo än tidningens. /.../

På 60-talet visade sig museerna överlägsna kulturhuside'n och kunde inkorporera den. Nu visar sig i vår tids samhälle museerna som skapta för att vara seriösa opinionsbildare i t ex miljöfrågor, kulturfrågor och regionala identitetsfrågor och detta kombinerat med insamling, dokumentation och vård.

Det är museisamhällets ansvar att försöka skapa en framtid för museerna i denna riktning. När det gäller utbildningen krävs att den organiseras så att den inte cementerar nutidstillståndet in i framtiden utan lämnar möjligheterna öppna för förändringar i museivärlden. /.../

Morgondagens museer med deras inriktning mot en kombination av samla- vårda-visa och opinionsbildande arbete kommer att kräva tre slags kunskaper av de museianställda: kunskap i ämnesområden, kunskap i museispecifika ämnen samt kunskap i opinionsbildning.

Carl Cullberg har, som framgår, på ett utmärkt sätt sammanfattat tenden— sen i de senaste decenniernas museidebatt, där en politisk otillfredsställelse med resultatet av de ekonomiska samhällssatsningarna gör sig gällande sam- tidigt som museernas potential för att erbjuda kunskap och förmedla upp- levelser framhålls.

Man kan fråga sig om föreställningen om museernas roll som opinions- bildare och kunskapsförmedlare — som framträder i de ovan återgivna citaten — hänger samman med den förankring museerna, deras samlingar och kun— skap har i det lokala — rumsligt och historiskt. De analyser och den opi— nionsbildning som förväntas av dem måste alltid utgå från lokal kunskap, lokal historia, lokala fakta och förhållanden. Kunskapsbasen är igenkännlig och verifierbar för samhällsmedlemrnama till skillnad från den kunskap och den opinionsbildning som dominerar massmedia. Denna senare formas och produceras långt borta; analys, överväganden och bedönmingar är oåtkomliga för den enskilde, eller åtminstone för de flesta. Museernas förmedling erbjuds också på en öppen arena, är en betydelsefull del av en lokal offentlighet, som

fungerar publikt, ger utrymme för både konsensus och konfrontation. Museerna kan erbjuda en utmärkt miljö för gemenskap och samtidigt stimu— lera åsiktsutbyte.

Den svenska museihistorien tog sin början, när den nationella identiteten skulle formas och behövde stöd i historiska minnesmärken. Under 1800-talet fick museitanken näring av det romantiska folk-begreppet. Lokala och regionala museisamlingar började växa fram på enskilda initiativ, ofta med fomminnesföreningen som organisatorisk form. Institutionellt fick det offent- : liga museiväsendet och kultunninnesvården en regional struktur under första ; hälften av 1900-talet; kulturrninnesvården blev en erkänd del av samhällspla- neringen när länsantikvariema 1976 knöts till länsstyrelserna. De enskilda museiinitiativen utvecklades vidare inom hembygdsrörelsen och kräver mot slutet av 1900-talet att de lokala museerna skall få en med de regionala museerna mera likaberättigad roll och därmed förtjäna ett reguljärt samhälls- stöd. Museisamlingarnas väsentliga egenskap — att vara lokala — har blivit igenkänd. Museernas roll som identitetsstöd för lokalsamhället i ett globalt sammanhang har givit deras verksamhet en ny innebörd.

I det första av följande avsnitt ges en kort internationell orientering som följs av tre avsnitt med en sorts sammanfattning av det redovisade materialet.

Inledningsvis ett citat ur en text av den kände ledaren för Smithsonian i Washington, Dillon Ripley, som i sin tur — med instämmande — återger ett uttalande av Hugues de Varine:

"Antingen måste museerna förändras och ta på sig en aktivare samhällsroll eller försvinner de som levande institutioner. Förstenade i ett tillstånd av passivt bevarande, kommer museerna att bli endast statiska arkiv, likgiltiga för sitt ansvar och onåbara för de människor som har största behovet av deras resurser.

]

I den internationella debatten och kunskapsuppbyggnaden kring museernas historia, uppgifter och arbete har under efterkrigstiden museernas världs— organisation, ICOM (International Council of Museums) spelat en ledande roll. Det betydelsefullaste arbetet har skett genom organisationens interna- tionella kommittéer, som samlat museianställda med likartade arbetsuppgifter till oftast årliga konferenser kring gemensamma frågor, där ett erfarenhets- utbyte kunnat äga rum. Det har varit ett mycket värdefullt forum för fort- bildning som samtidigt tjänat till att bygga upp nätverk av kollegiala kon- takter som kunnat utnyttjas för fortlöpande inbördes konsultationer. Kom— mittéernas storlek har blivit en sorts uttryck för var museidebattens tyngd- punkter legat under olika perioder. Länge har de gällt dels föremålsvård och konserveringsfrågor, dels förmedlingsområdet — Committee on Conservation och Committee on Education and Cultural Action har varit de största. De sista åren har museologi—kommittén upplevt stark tillväxt, vilket tyder på ett ökande intresse för grundläggande museiteoretiska frågor.

De stadgar som antogs av ICOM 1974 ger i 3:e paragrafen en museidefrni- tion som återfinns lätt varierad eller utvecklad i motsvarande dokument i många länder. Där sägs att ett museum skall verka in service of society and its development, en fras som ofta ifrågasatts, eftersom den implicerar ett följsamt godtagande av "samhället sådant det är och blir" som ram för den museala verksamheten. Inte minst inom organisationen själv har man dock i praxis kommit att klart ta ställning mot politiskt missbruk av museers integritet som kulturinstitutioner.

Två personligheter har haft ett utomordentligt inflytande både som organi- sationens konstruktörer och som ideologer, nämligen ICOM:s förste direktör

Georges Henri Riviere (1948-1964) och hans efterträdare Hugues de Varine (1965-1975). Riviere hade, när han började, en lång karriär bakom sig vid Musée de l'Homme, som skapare av Musée des Arts et Traditions Populaires i Paris och som den moderna museologins grundläggare. Som sådan fick han stor internationell betydelse genom de studenter från hela världen som locka- des till hans kurser vid Sorbonne. Riviere hade på 1930—talet tagit intryck av de skandinaviska friluftsmuseitankama som han tog med sig vid planeringen av det publika arbetet i de franska nationalparkerna, där samspelet mellan ' människa och natur i kulturskapandet blev ett centralt tema. !

Hugues de Varine har i boken La Culture des Autres (1976) vittnat om de starka intryck han under sina världsvida resor för ICOM tog av de ödesdigra följderna av det kulturella förtryck som den europeiska kolonialismen or- sakat.

Tillsammans introducerade de båda vid ICOM:s generalkonferens i Grenoble 1971 termen och begreppet ekomuseum, som givit upphov till en egen 'ny museologi'. Denna har fått genomslag särskilt i den franskspråkiga världen. Efter att ha betraktats med skepsis för sitt radikala avståndstagande från traditionella museidefrnitioner, tillhör ekomuseet numera i Frankrike de museityper som är kvalificerade för statliga bidrag.

Ekomuseet definieras rumsligt av sitt geografiska område, inte av en byggnad. Föremålssamlingarna sammanförs inte på ett ställe, de bevaras på plats och betraktas inte som ovillkorligt bevaransvärda. Ekomuseet förvaltas och drivs av en befolkning, inte av tjänstemän. Det kunskapssökande som är museets grunduppgift har ekologisk innebörd: kulturutvecklingen ses som ett samspel mellan människor och natur. Den erfarenhetsmassa som samlats av befolkningsgenerationerna betraktas som en omistlig resurs i nuet och för framtida utveckling. Utanför rörelsen har ekomuseet betraktats som en speci- fikt fransk, sentida, reaktion mot det borgerliga museet och har därför inte fått större spridning. Dock tas museimodellen nu upp i Portugal, Spanien och Italien. I Skandinavien har den fått viss betydelse i Norge och Danmark, i Sverige realiseras den i Ekomuseum Bergslagen — i övrigt anses den av många svenska bedömare redan ha förverkligats i hembygdsrörelsen (Karl— Erik Forsslundl).

I samband med ekomuseerna har animatörrollen kommit i förgrunden. Animatören är den utifrån kommande experten som inleder en process som skall aktivera en befolkningsgrupp. Oftast har det gällt en social och ekono— | misk reaktivering av bygder som drabbats av industrinedläggningar eller glesbygder med allmän ekonomisk nedgång och kulturell utarmning. *

Daniele Giraudy skiljer i den på sin tid uppmärksammade boken Le Musée [ et la Vie (1977) mellan det slutna museet (le muse'e clos) och det öppna I museet (le musée ouvert). Det slutna museet är det klassiska, 'borgerliga', ) som utvecklats för att främja den humanistiska bildningstraditionens ideal och värderingar, främst på det estetiska området — konstmuseet har i många länder

varit inkarnationen av själva museibegreppet. I Tyskland och England fanns visserligen vid sekelskiftet 1900 ansatser på den estetiska pedagogikens om— råde, där några museer kom att spela en ledande roll, men de kom inte att på- verka museernas inriktning i stort. Detsamma gällde de pedagogiska idéer som knöts till uppbyggnaden av kulturhistoriska lokalmuseer i Tyskland och som kom att få betydelse, exempelvis som inspiration för både Karl—Erik Forsslund och Georges Henri Riviere. Dessa initiativ blev på 1930-talet misskrediterade på grund av att de togs upp och främjades av nationalsocia- lismen. Den 'nya' franska museologin har av många upplevts som den första betydelsefullaste reformrörelsen på museiområdet under 1900-talet med sina radikala idéer om museernas samhällsroll.

Till de öppna museerna räknar Daniele Giraudy givetvis ekomuseerna, men också amerikanska neighbourhood-museums och försök med mexikan- ska skolmuseer och Casa del Museo i nedgångna stadsdelar i Mexico City. Gemensamt för dem alla är animatören som ser det viktiga i museiarbetet ligga i identitetsskapande och medvetandegörande bland människor utan självtillit och tro på att de kan förbättra sin miljö och livssituation. Museet görs till ett kulturellt centrum och ett instrument för samhällsutveckling.

Giraudys begrepp ekar i titeln på kanadensaren René Rivards arbete Opening up the museum (1984), som redovisar utvecklingen inom den kana— densiska ekomuseirörelsen och relaterar den till de tendenser till en öppnare museiverksamhet som han kunnat iaktta på andra håll. Han belyser konkret animatörens arbetssätt i ekomuseiprojekten, där verksamheten fortlöpande överförs på de lokala aktörerna. Det går, menar han, att utveckla en lek— mannamuseologi (lay museography) som uppfyller det traditionella museets grundläggande professionella krav med hjälp av en läroprocess, där anima- tören ger insikt i forskningens krav på källhantering och tränar den nöd— vändiga kommunikativa förmågan hos förrnedlaren.

2

Museer har nästan regelmässigt tillkommit som en reaktion på förändringar, när insikten vaknat om att historien rört sig i en riktning som utplånar den verklighet som utgjort en förtrogen ram för en generations liv och erfaren- heter. En verklighet som kommit att förkroppsliga denna generations värde- ringar, som utgjort en fysisk miljö fylld med minnen och associationer med livsviktiga symboler för mänskligt liv. Det finns, kunde man säga, en musea— liseringsinstinkt som omedelbart förefaller beredd att reagera på förändringar för att rädda den historiska berättarkraften i den materiella miljön med dess kulturlandskap, byggnader och ting. Musealiseringsanspråken integreras stegvis i museala och kulturminnesvårdande ideologier, där en generations— vis, ibland smärtsam, förnyelse skett, när — på grund av maktförskjutningar i samhället — nya grupper velat göra sin historia gällande, sina värderingar

hörda. Musealiseringsinstinkten har kunnat finna officiellt stöd när den svarat mot de estetiska och historiska värderingar som vunnit kodifiering i lagar och praxis. När så inte varit fallet har museet som tankemodell varit tillräckligt närvarande och stark för att ge enskilda och grupper modet att själva inleda museala projekt.

Allt är uttryck för ett samhälles inneboende benägenhet att sträva efter stabilisering och reproduktion av gällande strukturer och värderingar, där museer och kulturmiljövård blir samhällets officiella instrument. Det är uppenbart att här två av de förhållningssätt avspeglas som Nietzsche karak- teriserat i sin analys av historiens samhällsfunktion — den monumenta- liserande och den antikvariska.

Följsamheten, spegelfunktionen, i museiverksamheten genom historien har givit det enskilda museet en mycket sammansatt natur:

...its basic 'personality', if it can be called that, is derived from various other, older social organizations. It is in fact a modern hybrid, bred with mingled characteristics of the cathedral, the royal palace, the theater, the school, the library, and according to some critics, the department store. As the emphasis of interest or activity shifts, the character of the organization changes. Thus when the museum serves as a place of entertainment it takes on the dramatic quality of the theater, when it is used for scholarly purposes it can become an ivory tower, when its educational activities are stressed it becomes a school. For the scientist or professor it may seem to be merely a series of specimens illustrating a seductive theory, or a library of artifacts filed in chronological order. In the family of social institutions invented by man, the place of the museum is not rigidly fixed. It is pliant and can develop in many directions, or sometimes move simultaneously in several directions. (Albert Ten Eyck Gardner, citerad av E P Alexander)

Komplexiteten i museernas personlighet skiljer sig följaktligen i olika länder beroende på vilka samhällsförändringar och ideologiska förskjutningar som fått genomslag. Livrustkammaren, Riksmuseets evertebratavdelning, och Arbetets museum eller Rosenlöfs tryckeri speglar svensk museihistoria. De delar alla benämningen museum, men är onekligen uttryck för lika många synsätt på den museala uppgiften. Museigrundandet har — som ovan belysts — ett påfallande samband med skolsystemets utbyggnad, med 'de lärda lekto- rema' och med spridningen av de ämbetsmän över landet i den decentralise- rade länsförvaltningen som tagit intryck under sina studieår av de national- romantiska idéerna. Senare med folkskolan och folkskollärama, många med- vetandegjorda genom introduktionen av hembygdskunskap som Skolämne — de ska väcka nationalkänslan, hembygdskärleken. Skolbildning och demo— kratisk process hör samman, omvänt utvecklas skolan som en följd av demo- kratiseringen, vilket tar sig uttryck i hur idéerna om museernas samhällsupp- gift förändras. När museigrundama kan göra ett politiskt inflytande gällande, så att gemensamma samhällsresurser kan satsas på museiväsendet inleds en utveckling som innebär att en naiv kärlek till hembygd och till tingens historia

byts mot en professionalisering av kulturarvets förvaltning. Den motsättning mellan de maktägande och medborgarna, mellan professionella funktionärer och folkrörelsers idealister, som Jörgen Jensen beskrivit och — i anslutning till Johan Galtung — kallat samhällets alfa— och beta-struktur, har nyligen be- lysts av Svante Beckman i en uppsats om intressekonflikter i kulturmiljö- vården. Det folkliga engagemanget nrinskar när ansvaret läggs på specialister, med tilltagande professionalisering tenderar de båda gruppernas värdeskalor att divergera, kulturklyftor uppstår.

Utomlands, där den demokratiska utvecklingen inte haft så påfallande inslag av folkhögskola och studiecirklar, genom vilka människor tillägnat sig tankemönster ur borgerliga bildningstraditioner och kunnat tillämpa dem på sin egen historia — exempelvis i form av museiprojekt — har benägenheten varit mindre att ge samhällsstöd till museerna i den omfattning som varit fallet i Sverige. När museernas uppgifter och arbetsformer diskuteras i andra länder är det i hög grad deras kunskapsförrnedlande uppgift, deras bevarande och deras förmedling av traditionellt borgerliga estetiska värden som diskuteras. Det är ingen tillfällighet att Pierre Bourdieus idéer om det kulturella kapitalet i hög grad bygger på hans uppfattning om de franska konstmuseemas roll som finkulturens högborgar. I museidebatten är det särskilt den distributiva appa— ratens reformering som aktualiseras, envägsförmedlingen. Den dialogiska process som i Skandinavien länge varit en central fråga berörs sällan, men förs nu fram i en rad aktuella böcker och utredningar i USA, England, Tyskland och Frankrike.

3

Nietzsches tredje förhållningssätt till historien — det kritiska — som inte haft samma genomslagskraft i museernas historia, aktualiseras därmed. För Sveriges del har Erik Hofrén — apropå den förmenta historielöshet, varpå projektet 'Den svenska historien' grundar sin målsättning — påpekat att sällan har så mycket historia producerats som under de senaste decenniernas folk- liga studium — ofta i samverkan med museer — av lokalsamhällen, arbetsplat- ser och miljöer, ett studium som skapat en annan sorts historisk medvetenhet och ett annat, många gånger kritiskt, förhållningssätt till den officiösa natio- nella historia som ingått i en traditionell folkskoleundervisning. Förhållnings- sättet har möjligen samband med en medborgerlig mognadsprocess, där sam- hällets konflikthistoria, vägval och aldrig fullföljda historiska alternativ kan tas upp till granskning och diskussion utan att ideologiska bindningar be- höver blockera kunskapandet.

En av dem som tidigt insåg betydelsen av att definiera museernas sam— hällsuppgift var den märkliga Alma S Wittlin, som i det republikanska Spanien sökte bygga upp en museiverksamhet med klara folkbildningsmål.

Landsflyktig i USA skriver hon i boken Museums: In Search of a Usable Future (1970):

Have we not been paying attention to detail mainly and to problems that are conducive to immediate action, with action being sometimes mistaken for a solution — another project, another committee, and maybe another wing to a building — without probing far enough into the ideological background in which all human actions and institutions are embedded? Without concen- trating on strategies based on fundamentals and on priorities?

Hon pekar ( 1970!) bland de uppgifter som är mest angelägna att prioritera på den ekologiska kunskapsspridningen.

The hottest (or should-be hottest) current issue is ecology, the study of the interdependence of all living things among themselves and with the inorganic environment. It is not a novel issue but one that has rapidly assumed dramatic importance to man's well-being and survival on earth, and it is of course closely allied to the generally mounting concern over the abuse of natural resources which became a pathological condition on earth with increasing industrialization and mechanization of ways of living... Ecology does not limit itself to the ejfects and reactions of inorganic substances but includes the behaviors of organisms which are both ajfected by and affecting social conditions. This extends to an interlocking of biology and anthropology, and to human ecology.

En ledande engelsk museiforskare, Susan Pearce, skriver i Museums, Objects and Collections (1992) om den museala förmedlingsuppgiftens vansklighet.

The triple nation of objective knowledge, artistic endeavour and rhetorical curation sketches in a perspective within which the museum tradition, in the fullest sense, can be viewed. We who are part of this godless post-modern world must live with insecurities, uncertainties and uneasiness. But if we are to do anything at all inside or outside museums, we must start from what we have and what can be done with it, and these ideas are likely to be the more persuasive if they follow Collingwood 's ideas of coherence and correspon— dence in relation to objective knowledge as Popper would define it. The tone of this ejfort will not now be that of the old childlike certainties, but rather the more painful adult perceptions of irony and self-doubt. The issues at stake are crucial, and curators can only ignore the problems at the price of dishonesty. lf we pretend to be what we are not and to possess powers which we do not have we are practising magic, not curatorship, and dishonesty of this kind sins particularly against the central, traditional standards of curators and their kin. Equally, the anarchic and post-modem position which denies our human ability to achieve any measure of coherence or satisfaction finds no echo in the ways in which our minds, or our societies, work. Perhaps if we are willing to live with more uncertainties than our predecessors, and to accept intentions rather than beliefs, we may see our way to behaviour patterns, negotiated rather than imposed, which allow a limited harmony and a provi-

sional agreement. In the process curators have their part, as important medi- ators of social knowledge and value to society at large.

Den roll Susan Pearce skisserar är krävande, förutsätter intellektuell mog- nad och erfarenhet, förmåga att se den historiska kunskapens betydelse för samtidens diskurser och dilemman. Men den är möjlig att känna igen. Ingen som arbetat i museer kan ha undgått att gripas av de impulser, ofta med karaktär av uppfordran, som föds under dokumentationsuppgifter, i um— gänget med museiföremålen och besökarna. Museernas fria kulturarbetare bedöms i den offentlighet de verkar. Kanske får de just det stöd — politiskt och publikmässigt — och därmed det inflytande och den ekonomiska resurs- tilldelning till sina institutioner som deras samhälleliga betydelse motiverar?

Trots att museerna i USA har ett grundmurat rykte som pionjärer på det museipedagogiska området, finner American Association of Museums det vara nödvändigt att i sin rapport Museums for a New Century (1984) och i den förra året publicerade Excellence and Equity. Education and the Public Dimension of Museums särskilt framhålla bildningsuppdraget:

Museums perform their most fruitful public service by providing an educational experience in the broadest sense: by fostering the ability to live productively in a pluralistic society and to contribute to the resolution of the challenges we face as global citizens. The public educational responsibility of museums has two facets: excellence and equity. In every aspects of their operations and programs, museums must combine a tradition of intellectual rigor with the inclusion of a broader spectrum of our diverse society. By making a commitment to excellence in public service, museums can assure that decisions about collecting, exhibitions, programs, and other activities are supported both by rigorous scholarship and by respect for the many cultural and intellectual viewpoints that museum collections stand for and stimulate. By making a commitment to equity in public service, museums can be an integral part of the human experience, thus helping to create the sense of inclusive community so often missing in our society.

Rapporten utmynnar i tio budord:

] . Assert that museums place education — in the broadest sense of the word — at the center of their public service role. Assure that the commitment to serve the public is clearly stated in every museu8m 's mission and central to every museum 's activities.

2. Reflect the diversity of our society by establishing and maintaining the broadest possible public dimension for the museum.

3. Understand, develop, expand, and use the learning opportunities that museums ojfer their audiences.

4 . Enrich our knowledge, understanding, and appreciation of our collection and of the variety of cultures and ideas they represent and evoke.

5. Assure that the interpretive process manifests a variety in cultural and intellectual perspectives and reflects an appreciation for the diversity of museums' public.

6. Engage in active, ongoing collaborative ejforts with a wide spectrum of organizations and individuals who can contribute to the expansion of the museum 's public dimension.

7. Assess the decision-making processes in museums and develop new models that enable an expanded public dimension and a renewed committment to excellence.

8. Achieve diversity among trustees, staff, and volunteers to assure a breadth of perspective throughout the museum.

9. Provide professional development and training for new and established professionals, trustees, and volunteers that meets the needs of the museum profession so that museums may carry out their responsibility to their diverse public.

10. Commit leadership and financial resources — in individual museums, professional organizations, and training organizations and universities — to strengthen the public dimension of museums.

4

Den amerikanska rapporten kräver av museerna ett samhällsansvar, som dels innebär en hög lödighet i det vetenskapliga arbete, varmed deras samlingar och dokumentation byggs upp, dels att deras publikarbete genomförs med sikte på så stora publikgrupper som möjligt. Till detta kan läggas den ännu enträgnare uppfordran till aktivt engagemang som framträtt i ett par av de svenska texter som citerats. Om man försummar att ge museerna det under— sökande journalistiska uppdrag, grundat på deras kulturvetenskapliga kompe- tens, med miljöhistorien som uppgift. vilket kunnat vara deras bidrag till den demokratiska samhällsprocessen, och i stället godtar enbart bevarande- och underhållningsuppgifterna som grund för deras existens och samhällsstöd, går en viktig potential förlorad. Minnesfunktionen är en nödvändig grund för den enskilda människans livskapacitet. Samhällsminnet — förvaltat av histo- riker, arkiv — och museer med uppdraget att påminna! — är omistligt för det gemensamma civila samhällets livskapacitet.

Drömmuseet — en framtidsvision

Sanna Haage Magdalena Ohlson Lisa Petré

Inledning

Vi som skriver är tre ungdomar i åldern 21—24 år. Vi fick, utifrån vårt per- spektiv som ungdomar, i uppdrag att ge en bild av ett framtida museum som svarar till unga människors behov. Under arbetets gång har vi besökt museer i Sverige då främst i Stockholm men även i Danmark. Vi har läst några tidi— gare förslag, intervjuat ungdomar och pratat med personal, men rapporten bygger mestadels på våra egna tankar.

Vår vision om de framtida museerna blir verklighet i Drömmuseet. Vi hoppas att Ni skall kunna se det lika tydligt som vi.

Med den kunskap och kompetens som museerna har borde de spela en större och viktigare roll i samhället. Idag känner tyvärr många ungdomar att museerna är inte till för dem. Från båda håll måste därför en attitydförändring ske, för ungdomar redan under skoltiden. Tidigt bör man få lära sig att hitta vägen till museet, och museerna bör rikta sig till och våga synas bland ung- domar. Idag är informationen och marknadsföringen för ensidig och tyst— låten.

Genom att spegla nutiden och beröra globala frågor kan museerna bli mer aktuella. Drömmuseets utställningar är provokativa för att skapa debatt och nyfikenhet bland ungdomar. Där tar vi hjälp av ungdomar som får utforma utställningar och komma med nya tekniker, som ungdomar känner sig hemma med.

Drömmuseet månar om ungdomarna som besökare. Därför är vår per- sonal tillmötesgående och väl insatt i museets utställningar.

Museerna måste ta sitt ansvar gentemot ungdomarna. Endast genom att känna historien kan vi med kunskap möta nya frågor. Därför behöver vi museerna för att kunna skapa en bättre morgondag!

Museets roll och ansvar

Vem är jag, var kommer jag ifrån? Vart bär det hän med mänskligheten?

Existentiella frågor som vi ungdomar grubblar över. Tillsammans med frågor som; kommer det att finnas arbete för mig, behövs jag?

I media rapporteras det om katastrofer och divideras om tillsynes ytterlig- heter. Här kan vi inte finna någon inspiration. Skulle det då inte vara en tröst att veta att människor genomlevt värre tider än dessa före oss, och dessutom åstadkommit underverk.

Museerna är de enda som verkligen kan ge oss detta. Möjligheten att få spegla sig i mänsklighetens spegel, och där se att vi är en del av det stora. Vi litar till Er, så kom igen. Visa oss hur fantastiska vi är!

Museerna som opinionsbildare

Spektakulära och provokativa utställningar skulle definitivt tvätta bort museernas, bland ungdomar, något dammiga stämpel. Vi vill att museerna skapar debatt och ställer frågor.

På Drömmuseet är vi orädda och vågar behandla känsliga ämnen. Här finns utställningar där biståndsfrågor får paralleller dragna med kostnaden av ett JAS-projekt. Det här kräver att takhöjden på museerna höjs avsevärt.

Utställningar om aktuella ämnen

Museerna har kapacitet att ta upp aktuella ämnen och ge dem en historisk bakgrund. Till exempel är kriget i det forna Jugoslavien svårt att förstå., men med en historisk bakgrund skulle vi få ökad förståelse och ett större engage— mang.

Drömmuseet har nu inlett ett utställningssamarbete mellan Natur- historiska Museet och Stadsmuseet, där man visar konsekvenserna av den planerade Österleden. På så sätt kan felsteg i utvecklingen undvikas. Vi vet att museerna har bra förutsättningar för att konkurrera med massmedia. Besökarna har en tilltro till museernas sanningsenlighet som inte finns varken till press, radio eller TV.

Lokalare beslutsnivå

För att kunna ha aktuella utställningar krävs ett snabbt och lokalt besluts- fattande, och vi ser därför gärna en decentralisering. Personalen på Drömmuseet fattar egna beslut och hinner aldrig bli inaktuella i sitt val av utställningstema.

Visa upp den forskning som bedrivs

Många känner inte till att museerna, förutom insamling och dokumentation, utför ett gediget forskningsarbete. Det är tragiskt, intresset för det som sker just nu finns ju! Drömmuseet visar därför kontinuerligt upp sin forskning.

Museets utställningar Är det mängden föremål som räknas?

Påtaglig är den mängd av föremål som visas i hopplösa montrar. Känslan vi får är att alla föremål måste visas upp, utan någon tanke om hur besökaren uppfattar dem.

På Drömmuseet blir en lerskärva mer än bara en lerskärva. Vi har här tagit bort skärvorna runt omkring och istället byggt upp en historia. Hur såg krukan ut, vad användes den till och vem kan tänkas ha tillverkat den. Plötsligt har vi skapat ett människoöde runt denna lerskärva. Och människo— öden är spännande.

Vid utställningar av bildkonst behövs kanske inte det här på samma sätt, men vi vill fortfarande ha historia om konstnärens och tavlans öde.

Fler sinnen ger en total upplevelse

När vi går på museum har vi samma förväntan som när vi går på bio, att få följa med till en annan värld. Då vi kommer ut från museet vill vi ha känslan av att ha varit någon annanstans, på en resa som kan ha varit antingen behag— lig eller hemsk. På Drömmuseet arbetar vi därför mycket med stämningar och atmosfärer i utställningarna. Här har vi tagit fasta på att utnyttja fler sinnen såsom hörsel, känsel, lukt och smak.

Vi på Drömmuseet är inte heller främmande för att med modern teknik ge besökarna möjligheten att uppleva nya världar. Man kan till exempel "delta i ett vikingaslag" med hjälp av datamaskinen Virtual Reality. Vi använder också mycket mer film, som på Cosmonova.

Låta barn och ungdomar göra utställningar

Drömmuseet har även utställningar som skapats av barn och ungdomar. Det inspirerades vi till efter att ha sett en grupp blinda barns utställning på Vasamuseet. Vi vill påpeka att nästan alla ungdomar som intervjuats svarade ja på frågan om de skulle vilja vara med och utforma en utställning.

Texter på fler nivåer samt mer översättningar

Det är märkligt att det finns så få översättningar på våra museer. På Stockholms Stadsmuseum hittade vi inte en enda, trots att personalen ansåg att de själva i andra länder fick bäst information och historik om staden vid ett besök på Stadsmuseet.

Det kan finnas många anledningar att göra ett museibesök, en del kommer av ren kunskapstörst. Drömmuseet har för de specialintresserade texter med djupare information.

På Drömmuseet skildras historien utifrån de mänskliga krafter som på- verkat den och format den till vad den är i dag, och på så sätt upplevs utställ— ningarna som mer levande. Att knyta an globalt ger oss en känsla av sam- hörighet. Trots att vi tror oss leva i en modern tid så skildras utställningarna om nutiden på samma sätt som historien; kvinnans representation lyser med sin frånvaro. Det ger oss inte en känsla av samhörighet.

Museets verksamheter

Vi är överens om att museerna måste utvidga sin verksamhet utanför sina vanliga ramar. Personalen har berättat för oss om många förslag till föränd— ringar som de haft. Vi tycker att museerna borde samarbeta mera genom att utbyta och låna idéer av varandra, det är trots allt samma mål de eftersträvar; att få så många nöjda besökare som möjligt.

Visningar och debattkvällar om utställningen

I ett samarbete med skolor och fritidsgårdar, kan museerna inbjuda till vis- ningar av utställningarna och skapa debatt kring aktuella frågor. Dröm- museet vet vilka ämnen som ungdomar engagerar sig i, invandrarfientlighet och rasism, krig och miljöfrågor mm. De arrangerar därför också teaterkvällar där besökarna får improvisera kring aktuella ämnen, och hitta lösningar på Skildra historien med hjälp av den lilla människan konflikter.

Kursverksamhet

Museerna borde ytterligare dela med sig av sitt kunnande. Med hjälp av . sin otroligt kompetenta personal, såsom forskare och hantverkare, kunde museerna arrangera mer och fler kurser på kvällar och helger.

Evenemang utanför museernas vanliga verksamheter

Ett bra exempel på evenemang är Etnografiska museets jazzkvällar då de sam- arbetar med sin restaurang, som har vin- och spriträttigheter. Vid en prov—

kväll kom 800 personer. På Drömmuseet har vi pop-och rockkonserter för att locka ungdomar

Mer utställningar utanför museernas miljö

För att locka och få upp ett intresse hos dem som inte brukar eller har möjlig- het att besöka museer, arrangerar Drömmuseet utställningar utanför sin vanliga miljö. Vi har utvecklat vår utställningsverksarnhet vid:

— Större fabriker, industrier och företag — Skolor och fritidsgårdar — Allmänna platser där mycket folk samlas, tågstationer, parker etc.

Vår personal finns då på plats för att informera och dela ut inbjudningar. På Drömmuseet använder vi oss av arbetslösa ungdomar. De fungerar som en expertgrupp, vilka hjälper oss att hitta på nya idéer och verksamheter.

Museets öppettider och entréavgifter

Rabatter för folk med mycket tid och lite pengar

Av de intervjuade ungdomarna ansåg de flesta att besökandet skulle öka med lägre eller inga entréavgifter alls. Vi tror inte att det är så enkelt, men entréavgiften på de centrala museerna är i vissa fall alltför hög. De rabatter som finns borde gälla för fler, alla är som bekant inte studerande eller barn. Drämmuseets motto är rabatter för folk med mycket tid och lite pengar, såsom sjukskrivna, förtidspensionerade, arbetslösa och föräldralediga. Drömmuseet har därför en vänligare och mer välkomnande prägel.

Locka besökare med attraktiva erbjudanden

När vi var i Köpenhamn och skulle köpa tågbiljetten till Louisiana, lyckades vi omedvetet pricka in en "happy hour—drive". Den kombinerade tåg och entrébiljetten var då billigare. Lyckliga och ett par slantar rikare åkte vi sedan till Louisiana. Detta "happy hour" system tillämpas nu därför på Dröm- museet och lockar fler besökare, alla anstränger sig som bekant för att spara några kronor.

Drömmuseet delar eller lottar ut fribiljetter vid olika tillfällen, som på discon eller vid konserter. Tänk om ungdomsprogramrnen på TV kunde lotta ut fribiljetter till museer istället för t—shirts och kepsar!

Fri entré en kväll i veckan

Att ha öppet mellan 10—16 eller 11—17 anser vi är alldeles för lite, många arbetar eller studerar på dessa tider. Tillgängligheten minskar betydligt med snäva öppettider. Enligt våra intervjuer anser de flesta ungdomar, att de skulle besöka museerna oftare om öppethållandet var lagt till andra tider såsom kvällsöppet.

Ett annat förslag är att alla museer en kväll i veckan på samma veckodag (förslagsvis torsdagar såsom Drömmuseet) har öppet med fri entré. När biograferna började ha billigare biljettpriser på måndagar så ökade antalet besökare enormt. De har lyckats skapa en vana av att man går på bio på måndagar. Varför skulle inte museerna kunna göra samma sak? Tänk om det blev ett begrepp att man på torsdagar går på museum! Under dessa kvällar kan man ha visningar av den aktuella utställningen, anordna konserter, före- drag och diskussioner. Drömmuseet har dessutom på torsdagskvällar ordentliga erbjudanden på kaffe och bulle eller smörgås.

Museets personal

Om personalen på dagens museum finns både positivt och negativt att säga. Vi kommer här nämna de reflektioner vi personligen haft under våra besök på museerna och ge några citat från våra intervjuer.

"Bakom kulissen personal" önskas mer tillgänglig

Vid våra museibesök var det oftast informationschefen vi talade med. De visade stort intresse för att hjälpa oss. Om "bakom kulissen personalen" kan sägas att de är entusiastiska och har bra idéer om nya verksamheter.I Drömmuseet är "bakom kulissen personalen" mer tillgänglig för besökaren. På plats har vi även de som varit med och utformat utställningarna, och i den mån det går finns konstnärerna själva där.

Ungdomars åsikter om övrig personal

Bland personalen som har direktkontakt med besökarna, dvs. kassa, restau— rang och vaktpersonal finns det mycket som borde ändras. Här några citat från ungdomar vi intervjuat;

"de måste bli mer folkliga" "de måste engagera sig mera" "de måste bli mera insatta i museets utställningar" "de måste bli mer hjälpsamma"

Om man gör en kort sammanfattning av det vi hört och sett, kan vi snabbt konstatera att många ungdomar känner sig ovälkomna eller som främlingar på museum. Det vi känt speciellt på de större museerna är en misstro mot oss som ungdomar. Känslan att bli betraktad som en tjuv eller "värsting" som för skojs skull kommit för att förstöra, är stor. Gång på gång har vi blivit till- sagda;

— gå inte förnäral — rör ingenting!

Vakter har förföljt oss som vår egen skugga, från det vi kommit tills dess vi gått.

På Drömmuseet är all personal väl insatt i museets historik, utställningar och verksamheter. Vakter som kommer från vaktbolag får utbildning innan de börjar arbeta på museet. Ingen ska sitta på en liten pall i något hörn. All per- sonal är serviceminded och de hjälper till med att besvara frågor.

Museets yttre och inre miljö

Vi går gatan fram med blickarna fästa i marken, när så musik strömmar emot oss. Vi ser facklor brinna i skymningen och stannar upp. Vad finns där inne? Vi vill veta mer.

Museets placering och byggnadens utseende

När åkte du senast rulltrappan upp från Tunnelbanan, och hamnade rakt fram- för ingången till ett museum? Vi hoppas att fler museer i framtiden kommer att ligga som Drömmuseet, där människorna passerar och lever. Likväl bör vissa museer ligga avskilda men ändå åtkomliga. Ett bra exempel är Sjöhistoriska museet som ligger vid vattnet och Stadsmuseet som ligger i den äldsta delen av staden. Museerna kommer bäst till sin rätt i en omgivning som överensstämmer med dess inriktning.

Gällande själva byggnaden så är det alltid inspirerande när den ger en idé om museets innehåll., Arbetets museeum i Norrköping som ligger i en ned— lagd syfabrik och Louisiana i Danmark som ger livsrum åt konstverken, är utmärkta exempel.

Inne i museet kan man genom mindre rum skapa en större närhet till tingen och få besökaren att känna sig mer hemma.

Ökad trivsel för besökarna

På Drömmuseet behöver ingen viska eller trippa fram på tå. Här blir man mottagen som en gäst och varmt välkomnad. Besökaren får absolut inte känna sig vilsen. Redan i entrén är det tydligt skyltat var utställningen börjar och hur man skall följa den så att man inte tappar bort sig.

Varför är musiken bortglömd på museerna? Musiken är den viktigaste ingrediensen i receptet på hur man ger en upplevelse mer intensitet. Självklart ackompanjeras allt på Drömmuseet av passande ljudeffekter.

En annan enkel åtgärd är att plocka fram lite fler fåtöljer. Det vore omtänk- samt av museerna, för då kunde besökaren slå sig ner och i stillhet beundra konstverket.

Cafeterian — en del av museet

Magen skriker och knäna sviker så vi söker vår tillflykt i cafeterian, vi be- höver smälta våra intryck innan vi går vidare. Men till vår besvikelse är museets cafeteria ingen oas. Förutom att den oftast är utformad som lunchrestaurang för de anställda, lever den inte heller upp till ungdomars hårda krav på låga priser

.Det vore underbart om cafeterian låg i centrum av museet som en självklar träffpunkt och inbjöd till naturliga pauser i museibesöket.

På Drömmuseet är till och med cafeteriapersonalen intresserad av och engagerad i museets utveckling. Här serverar de rätter som anknyter till på- gående utställningar, priserna är humana och inredningen går helt i stil med museets profil.En uppryckning av till exempel cafeterian på Historiska Museet skulle vara på plats. En mer gemytlig atmosfär och historisk fram- toning skulle bidra till att ge museet en bättre helhet.

Museibutiken blir mer betydelsefull

Ingen kan väl ha undgått hur oerhört inne vikingasmycken och dinosauriea- ttiraljer är just nu. Dessa finns att köpa i museibutikerna, men det vet ingen om. Synd tycker vi, för museerna kunde ha ridit på den vägen. En fras som ekat i våra huvuden under arbetets gång dyker upp igen: Hur skall museerna kunna dra till sig ungdomar om vi inte ens vet om att museerna finns?Om butiksentrén vette direkt ut mot gatan vore det mer uppenbart att där fanns en museibutik. Säkerligen skulle då åtskilliga besökare "rekryteras" den här vägen.

Drömmuseet vet att ungdomar törstar efter kunskap och erbjuder billiga kataloger om utställningarna.

Medvetande är nu en livsstil, vi köper ekotillverkade jeans och återvinner. Museerna bör smida medan järnet är varmt!

Museets marknadsföring

När vi har besökt museer i landet och i Stockholm så har vi många gånger tänkt att den här utställningen var häftig! Varför har man inte hört talas om den? Museerna har alltså bra utställningar som i allt för många fall tyvärr inte får det besökarantal som de förtjänar, därför att museerna inte når ut. Vi vet att förvånansvärt många ungdomar inte alls känner till museerna och deras verksamhet. Anmärkningsvärt är att de ofta är positivt inställda till dem. Ungdomar anser själva att de sällan besöker museer därför att de har fått dålig eller ingen information alls. Vi vill här poängtera vikten av att marknadsföra sig, dels för att profilera sig men framförallt för att locka nya besökare.

Dagens något hemliga annonsering i dagspress och kalendrar stärker känslan av otillhörighet, därför att vi vet att endast väldigt intresserade läser dessa mikroskopiskt små notiser. Museerna känns då fruktansvärt främ— mande.

All marknadsföring måste anpassa sig efter målgruppen, och den nuvaran- de marknadsföringen är så ensidig att målgruppen är solklar, lika solklart förstår vi att vi inte tillhör den. En attitydförändring måste ske hos museerna och med bra marknadsföring kan även attityden hos ungdomar ändras. I dagens informationssamhälle där budskapen måste bli allt starkare och star- kare för att uppmärksammas, passerar några affischer på stan ganska omärkt förbi.

Sponsrad marknadsföring i media

Den största genomslagskraften idag har som bekant TV. En reklamfilm skulle betyda mycket för att locka nya besökare. Drömmuseet har samma eko- nomiska situation som de övriga museerna, men ser vikten av en reklamfilm. De låter därför näringslivet och olika intresseorganisationer sponsra reklam— filmer och reklamkampanjer, men är noggranna med att inte bli "uppätna" av sina sponsorer.

Drömmuseet ser också stora möjligheter att ta hjälp utifrån, avgångs- elever från t.ex. RMI-Bergs och Beckmans hjälper till i sina examensarbeten. Drömmuseet har till sin nästa utställning lagt marknadsföringen som projekt hos KometProjekten. Mot ett arvode ska eleverna hitta egna sponsorer och kanske göra en reklamfilm eller på annat sätt marknadsföra utställningen.

Kulturhuset låter i ett projekt, arbetslösa ungdomar marknadsföra deras kommande da Vinci-utställning. Är inte detta något för museerna att inspire- ras av?

Annonsera i ungdomstidningar

Den bästa reklamen är trots allt när massmedia skriver eller recenserar en ut- ställning. Dessa recensioner finner man endast på DN:s och SvD:s kultur- sidor, som ungdomar inte lusläser. Varför kan inte ungdoms- och gratistid- ningar recensera utställningar? Är de inbjudna till pressvisningar?

På fredagar utkommer Aftonbladets ungdomstidning PULS, och i den publiceras krogguiden som recenserar alla pubar och i viss mån rangordnar ! dem, biotoppen som recenserar nya filmer med en poänglista. Även stans alla kaféer finns med, katalogiserade efter lokalisering. I PULS kunde det mycket I

!

väl finnas en museiguide med stans alla museer, de aktuella utställningar och speciella evenemang. Vi måste betona vikten av att använda rätt kanaler när man riktar sig till ungdomar.

Litteraturföteckning

Museisverige, rapport från Statens kulturråd, l986:1

Lokalmuseet, rapport från konferens i Landskrona maj 1989

Att vidga deltagandet i kulturlivet, rapport från Statens kulturråd, 1991 :3

Idéfarum Museer, rapport från Statens kulturråd 198924

Programförklaring, Länsmuseemas samarbetsråd, årsstämman, 1989-09-15

Från datafångst till forskning

Om FoUD vid de statliga och statsunderstödda humanistiska museerna

Göran Rosander

Innehåll Förkortningar ........................................ 44 Sammanfattning ...................................... 45 Uppdraget och dess genomförande .......................... 47 Bakgrund ......................................... 47 Faktainhämtning .................................... 48 Mål ............................................. 51 Museerna i forskningspolitiken ............................ 51 Kort historik ....................................... 52 Externa forskningsanslag .............................. 54 Forskningspropositionen som styrmedel .................... 57 Några kulturpolitiska aspekter ............................. 58 Vad är museiforskning? ................................. 59 Egenproducerad och initierad forskning ..................... 59 Den museala dokumentationen ........................... 59 Några synpunkter på forskningsbegreppet ................... 62 Olika typer av museiskrifter ............................. 64 Koordinering ...................................... 66 SAMDOK ...................................... 66 INSAM ........................................ 66 Forskarservice ..................................... 67 Forskningsuppdrag till och från museerna ................... 68 Forskningsinformation ................................ 68 Populärvetenskap — museernas honnörsord ................ 70 Museologisk forskning och utvecklingsarbete ................. 71 Sammanfattning: Några karaktäristika för museiforskning ......... 71 Universitetsmuseema ................................... 72 Nuläge ............................................. 73 Den formella forskningsstrukturen ........................ 73 Personalens forskarkvalifikationer ........................ 75 Tid för forskning .................................... 77 FoUD-projekt. Några glimtar ............................ 78 Forskningsprojekt ................................. 78 Utvecklingsprojekt ................................. 79 Dokumentationsprojekt .............................. 79 Sifferuppgifter ................................... 79

Interna publiceringsmöjligheter .......................... 80 Korpusverk ....................................... 81 Samarbete ........................................ 82 Högskolan ...................................... 82 Andra intressenter i FoUD ............................ 83 Internationella engangemang ............................ 84 Museala forskningsornråden där Sverige är ledande ............. 85 Utvärderingar ........................................ 86 Museernas roll i forskarsamhället. Avslutande diskussion ........... 88 Några skillnader mellan universitetsforskning och museiforskning . . . 89 Generella förhållanden som talar för forskning vid museerna ....... 90 Ämnesspecifrk forskning ............................ 90 Museologisk FoU ................................. 91 Ansvarsmuseemas sektorsforskning ....................... 91 Museianknutna forskartjänster, ev. delade med högskolan ........ 93 Inplacering i landets forskningsstruktur ..................... 94 Källor och litteratur .................................... 96 Förkortningar FAF Fördjupad anslagsframställning FoUD Forskning och utvecklingsarbete; dokumentation FRN Forskningsrådsnämnden HSFR Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet INSAM Inforrnationssystem i samverkan vid svenska museer

Appendix Museiforskningen i de nordiska grannländerna .................. 99 KUR Statens kulturråd

NFR Naturvetenskapliga forskningsrådet

MUS 65 1965 års musei- och utställningssakkunniga RIK Institutionen för konservering, Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer RJ Riksbankens jubileumsfond SAMDOK Samarbetsorganet för samtidsdokumentation vid svenska museer

Sammanfattning

Denna studie vill diskutera de statliga och statsunderstödde humanistiska museernas roll i forskarsamhället och musietjänstemännens forskningsaktivi- teter med museiforskningens villkor som bakgrund. Undersökningen grundar sig på intervjuer med ca 30 av de runt 80 museerna och på en enkät, där bort- fallet var ringa. Den går som längst tillbaka till 1990.

Museiforskningen har under senare år stått i fokus. Inte minst har staten slussat medel över KUR till de s.k. ansvarsmuseema. Dessas nämnd för ge- mensamma forskningsfrågor har emellertid i blott ringa utsträckning lyckats finna gemensamma projekt, och ansvarsmuseema har regelbundet bett om att få merparten av medlen utdelade i lika stora potter. Pengarna har använts till ämnesspecifik forskning. Museerna har också erhållit anslag från HSFR, RJ, Byggforskningsrådet m.fl. instanser. Trots detta klagas det allmänt över att framför allt HSFR inte tar hänsyn till museernas särproblem och att det är mycket svårt att få anslag. Särproblemen gäller framför allt museernas nöd- vändiga sysslande med empiri och om fältdokumentationen skall anses som forskning, vilket många museimän menar. Studien å sin sida hävdar att det inte får gå inflation i begreppet 'forskning'; museerna måste underkastas samma kriterier som den akademiska forskningen. Dokumentation bör in- lemmas i forskningsbegreppet blott om den ingår i problemorienterade projekt med teoretiskt underlag och hypotesprövning. — Som ett sammanfattande be- grepp på forskning, uppdragsverksamhet och dokumentation lanseras för- kortningen FoUD.

Det dokument som framför allt bör verka styrande på museiforskningen är den senaste forskningspropositionen. Denna talar om museerna som basinsti- tution för forskarsamhället med viktiga serviceuppgifter och delar upp forsk- ningen i intern eller ämnesspecifik forskning samt i sektoriell forskning som har till mål att förbättra verksamheten. För museernas del hävdar studien att den sektoriella forskningen är liktydig med museologi, vetenskapen om museiideologi, urval, klassifikation, dokumentation, vård, konservering och förmedling. Också museisociologin kan räknas dit. Propositionen fastslår att sektorsmyndighetema i stor utsträckning skall lägga ut behövlig forskning på universitetsinstitutionema, såvida det inte med säkerhet kan fastslås att resul- taten blir bättre om forskningen företas internt. Studien hävdar dock för museernas del att det delvis bjuder på svårigheter att få den ämnesspecifika forskningen utförd vid högskolan Dels är många specialmuseers ämne ej företrätt, dels saknas intresse för och t.o.m. kunskap om kulturhistoria av den typ de kulturhistoriska museerna företräder; moderämnet etnologi har sedan lång tid i stort sett lämnat föremålsforskningen. Också det museolo- giska utvecklingsarbetet torde bäst ske vid museerna, medan den teoretiska forskningen med fördel kan läggas ut.

Ett generellt avsnitt diskuterar vad museiforskning är. Mycket produceras visserligen på museerna, men beställning av uppsatser till årsböcker etc. är 45

mycket vanligt; museerna initierar forskning. De koordinerar också insatser på olika sätt och blir knutpunkter i informationsflödet. Ett par överinstitu- tionella, koordinerande organ är SAMDOK — för samtidsdokumentation — och INSAM — rörande informationssystem. Många olika typer skrifter pro- duceras. Den absolut största delen kan karaktäriseras som populärvetenskap— lig. Forskningsinformation är en annan viktig museal uppgift, inte minst information om högskolans forskning. Mycket återstår emellertid där att göra, samarbetet fungerar ganska dåligt. Till det som skiljer museerna från den akademiska forskningen hör kontinuitet, långsiktighet, tvärvetenskapligt per— spektiv, väl fungerande infrastruktur samt att källmaterialet bevaras för alltid. Ett annat avsnitt redogör för nuläget. Formellt styrande för forskningen är stadgarna. Blott få av centralmuseemas stadgar talar explicit om forskning, vanligare är att de skall "vetenskapligt bearbeta" samlingarna. För länsmu- seemas del talas allmänt om att de skall bedriva "museal verksamhet". Det är ovisst om huvudmännen däri inlagt forskning. Inte heller i befattningsbe- skrivningarna förekommer 'forskning' mer än i undantagsfall. Titeln 'forska- re' och forskningsprogram är sällsynta. Nästan ingenstans torde forskar— ! examen numera krävas för vissa tjänster. .

Genomsnittligt är den akademiska utbildningen låg (fil. kand.), men det i visar sig att 116 personer har doktorgrad/examen, varav minst 31 med docentkompetens. Femton är förklarade professorskompetenta. Till detta kommer 48 med lägre forskarexamen. Talen är så anmärkningsvärda att studien bl.a. av detta skäl hävdar att det vore forskningsekonomiskt oför- svarligt om museiforskningen skulle stäckas.

Nedlagd tid på forskning är dock obetydlig. Vid t.ex. länsmuseerna ägnas forskningen i genomsnitt 0,78 årsverk, vid Nordiska museet 8,4 (av 253 fast anställda av alla kategorier). Dock redovisas en rik flora av pågående eller nyligen avslutade FoUD—projekt. Långt ifrån alla rör föremål. De interna publiceringsmöjligheterna är mycket goda genom alla trycksaker som edi- teras. Vissa pågånde utgivningar har karaktär av korpusverk, dock utan att medel kontinuerligt avsätts för verksamheten. Det internationella arbetet inom FoU är ganska omfattande. Landet anses vara ledande inom en rad områden, i inte minst vad gäller museipedagogik och vissa typer av konservering.

I några fall har utvärdering av FoUD skett. Betyget blir godkänt eller bättre, och ingenting synes tala för att museiforskningen skulle ligga på ett lägre plan än den akademiska forskningen. Inte heller behöver museiforsk- ningen vara en konkurrent till denna, snarare bör den ses som ett kom— plement.

Den rikliga tillgången på forskare inom museiväsendet, ointresset från högskolan, en befintlig infrastruktur som gynnar forskning, konstaterad kvalitet och en rad ytterligare faktorer talar för ämnesspecifik forskning vid museerna, i första hand vid centralmuseema, länsmuseerna, vissa univer- sitetsmuseer samt några inom gruppen "övriga". Dock bör institutionerna

skaffa resurserna själva genom omdisposition av driftsanslaget eller från fonder och sponsorer. Museerna bör också diskutera adjungering av profes- surer eller lägre tjänster vid högskolan; den nya stadgan ger utrymme för detta, och ett par exempel finns redan.

1 forskningen bör museimaterialet stå centralt. Förstudien finner det oför- svarligt att dra upp fastare gränser än så för den ämnesspecifika museiforsk- ningen, t.ex. så att den avviker från den akademiska till inriktning eller mate— rial. Ett sådant "förbud" kan inte övervakas och rimmar illa med talet om forskningens frihet.

Sett från statens sida är sektorsforskningen viktigare än ämnesspecifik forskning. Studien föreslår att ansvarsmuseernas nämnd för gemensamma forskningsfrågor ges större beslutsrätt och förses med ett litet sekretariat och antingen placeras vid KUR eller, hellre, ombildas till ett Centralmuseemas forskningsråd med representant från ansvarsmuseema, två övriga central— museer (på omgång) samt fem externa representanter, en per ansvars- museums ämnesområde. Dit riktas de medel som nu slussas till ansvarsmu- seema över KUR. Rådet bör göra strategisk planering och föreslå i första hand gemensamma museologiska projekt att finansieras med nyssnämnda medel. Exempel på dylika ges.

Uppdraget och dess genomförande Bakgrund

Denna rapport, "Forskningsstudien", är tillkommen som underlag till Musei— utredningen ("Översyn av mål— och strukturfrågor m.m. inom det statliga och statsunderstödda museiväsendet", Dir. 199326). Den anslagna tiden var två månader. Uppdraget påbörjades 1 okt. 1993. Arbetet har bedrivits helt självständigt, och för slutsatserna svarar författa- ren själv. För att markera detta förhållande är texten skriven i första person. Vägledande för uppgiften har varit en passus i direktiven:

Museerna uppvisar ett splittrat förhållande till forskningen. Naturhistoriska riksmuseet bedriver en omfattande naturvetenskaplig forskning. Generellt ingår det i museernas ansvar för samlingarna att grundforskning bedrivs med utgångspunkt i dessa. Härutöver har museerna behov av att forskning och metodutveckling bedrivs inom sektorsspecifrka områden som föremålsvård, museologi och museipedagogik m.m. Synen på museernas konkreta uppgif— ter i forskningssammanhang skiftar dock såväl hos museerna själva som hos universitet och forskningsråd. Det råder således skilda uppfattningar bl.a. om huruvida museerna själva skall kunna utföra forskningsuppgifter eller enbart beställa och tillhandahålla basmaterial för forskning. Utredaren bör diskutera dessa frågor med berörda intressenter och redovisa sina slutsatser härav.

Det finns anledning att i dessa sammanhang uppmärksamma de museer av skilda slag som är anknutna till universiteten. En del av dessa har växt fram som ett resultat av eller komplement till undervisning och forskning, medan andra ursprungligen är donationer. Från universitetshåll har framhållits att det finns betydande problem både beträffande museernas roll i forskningen och vad gäller deras ställning i universitetsorganisationen. Utredaren bör belysa dessa problem och föreslå åtgärder.

Enligt överenskommelse med sekretariatet behandlar denna studie dock av univeritetsmuseerna enbart de humanistiska.1 Ej heller Naturhistoriska riks— museet innefattas.2

De statliga och statsunderstödda humanistiska museerna (inkl. de natur- historiska museerna i Göteborg och Malmö, som ingår i kommunal musei- organisation med statsanslag) apostroferas i fortsättningen blott som 'mu- seerna'.

Faktainhämtning

En enkät är utsänd och helt eller delvis besvarad av de allra flesta institutio— nerna. Ätskilliga är också intervjuade; urvalet är gjort för att nå god variation. Kategoriindelning framgår nedan (asterisk utmärker intervjuade institutioner). Litteratur samt källor i övrigt återfinns i käll— och litteraturförteckningen.

Det är på sin plats att framhålla att ämnet tidigare är behandlat vid flera till- fällen; titeln "Museerna och forskningen" återfinns på åtminstone 6 skrifter i Sverige, de äldsta från 1967 (Mats Malmer) och 1972 (Gösta Berg) Jag känner också två med snarlik titel i Danmark och tre i Norge.) De viktigaste skrifterna två utförliga och väl genomarbetade rapporter utgivna av Kultur- rådet 1986 (av Göran Nylöf resp. Lars Hugo).3 Synpunkter i dessa och även flera av de övriga har kommit till användning här.

1Blott museer med egen personal har medtagits; t.ex. Gustavianums tre museer för egyptiska, antika och nordiska fornsaker, liggande under prefekten för Gustavianum och utan accession, bör betraktas som samlingar, ej museer. 2Riksmuseets forskning har nyligen varit föremål för evaluering. Se Evaulation of taxonomy. October 1982. (NFR); International evaluation of historical geology and palaeontology. March 1989. (NFR); International evaluation of systematics. December 1990. (NFR); Utvärdering av forskning vid Laboratoriet för isotopgeologi, Naturhistoriska rikmuseet. [Utdrag ur utvärderingsrapport från 1991 rörande svensk malmgeologisk forskning inom det s.k. PIM- projektet.] 3Nylöfs text återfinns i sammandrag i "Museiförslag" (Rapport från kultur- rådet.]986z3.)

Ansvarsmuseer

*Folkens museum — etnografiska *Nordiska museet *Nationalmuseum *Statens historiska museum

Övriga centralmuseer

*Arkitekturmuseum *Kungl. Myntkabinettet Livrustkammaren, Hallwylska museet och Skokloster *Musikmuseet *Moderna museet *Östasiatiska museet *Statens försvarshistoriska museer Armémuseum Flygvapenmuseum Marinmuseum *Kungl. Myntkabinettet Medelhavsmuseet *Statens sjöhistoriska museer Statens sjöhistoriska museum Vasamuseet *Tekniska Museet *Institutionen för konservering (delas mellan riksantikvarieämbetet och statens historiska museum)

Länsmuseer

Länsmuseiorganisationen i Stockholms län *Upplandsmuseet

Södermanlands museum

*Östergötlands länsmuseum

Jönköpings läns museum *Smålands museum Kalmar läns museum Gotlands fomsal Blekinge läns museum Kristianstads läns museum *Kulturhistoriska museet i Lund Hallands läns museer, Halmstad och Varberg Bohusläns museum

Älvsborgs länsmuseum Skaraborgs länsmuseum

Värmlands museum *Örebro läns museum Västmanlands läns museum 49

Dalarnas museum Länsmuseet i Gävleborgs län Länsmuseet — Murberget *Jämtlands läns museum *Västerbottens museum Norrbottens museum

Göteborg-Malmö

Göteborgs museer Arkeologiska museet Historiska museet Industrihistoriska museet Konstmuseet Röhsska konstslöjdmuseet

*Malmö museer Konstmuseet Natunnuseet Stadsantikvariska avdelningen Stadsmuseet Tekniska och Sjöfartsmuseet

Universitetsmuseer

*Bildmuseet (Umeå) *Lunds universitets historiska museum *Skissemas museum (Lund)

Verksmuseer

J ärnvägsmuseet, Gävle Polismuseet, Stockholm *Postmuseet, Stockholm Telemuseum, Stockholm Tullmuseet, Dalarö Vin— och Sprithistoriska museet, Stockholm Vägverkets museum, Borlänge

Övriga

Ajtte fjäll- och samemuseum, Jokkmokk Arbetets museum, Norrköping Dansmuseet, Stockholm Drottningholms teatennuseum, Stockholm Kungl. Husgerådskarnrnaren, Stockholm Sveriges invandrarinstitut och museum, Botkyrka

Millesgården, Lidingö *Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm Skansen (Kulturhistoriska avdelningen), Stockholm Skogsmuseet Silvanum, Gävle Strindbergsmuseet, Stockholm Thielska galleriet, Stockholm Vaxholms fästningsmuseum, Vaxholm Zornmuseet, Mora

De allra flesta museerna har besvarat enkäten och sänt begärda årsberättel- ser m.m. Antalet museer (eller i vissa fall myndigheter) som ingår i den sta— tistik som bygger på enkäten är därför, om ej annat säges:

Ansvarsmuseer Övriga centralmuseer (inkl. Institutionen för konservering) 19 Länsmuseer (bortfall 2) 23 Göteborg—Malmö (bortfall 6) 6 Universitetsmuseer 3 Verksmuseer 7 övriga (bortfall 1) 14 S amma 76 Mål

Studien har två huvudsyften. Dels diskuteras den roll museerna bör inta i forskarsamhället. På grundval av detta föreslås vissa förändringar i organisa- tionen och verksamheten. Dels evalueras ett urval museiskrifter, utgivna 1990 eller senare (=bilaga 4) samt redovisas museitjänstemännens forskningsakti— viteter i olika sammanhang, detta för att få ett grepp om museiforskningens vetenskapliga nivå.

Som bakgrund redogörs för museiforskningens (och utvecklingsarbetets) villkor och för museimännen själva och deras teoretiska kvalifikationer. Intervjuerna ger här empirisk grund. Exemplifieringar ges. En viktig — och kontroversiell — uppgift är att gå upp rågången mellan 'dokumentation' och 'forskning'. Som ett sammanfattande begrepp lanseras beteckningen FoUD 'forskning och utvecklingsarbete; dokumentation'.

Museerna i forskningspolitiken

Det är uppenbart att museerna och deras forskning alltmer marginaliserats i det svenska forskarsamhället. Förr tillhörde de största institutionerna "de lärda verken", men nu har museerna reducerats till att främst bli leverantörer av data till den akademiska forskningen. Åtminstone känner museimännen själva det så. Ändå har flera av "museiämnena" vuxit fram ur museerna, och 51

ännu för en generation sedan var flera av de berörda professorerna tillika chefer för stora museer.

Huvudorsaken till marginaliseringen torde få tillskrivas det nya humanis- tiska forskningsparadigm som bröt igenom på 60-talet, då positivismen fick vika för strukkturalism, hermeneutik och fenomenologi och en forskning som ofta arbetade med teoretiska modeller. Museernas givna triumfkort, fakta— positivism grundad på realiastudier, blev med ens gammalmodigt. Musei— forskningen och den akademiska forskningen skilde lag. Den moderna västerländska människan står nu i centrum för kulturvetenskaperna, ej all- moge och "naturfolk" — något som svär mot de kulturhistoriska museernas klassiska uppläggning och 80% av föremålsbeståndet.

Kort historik

I äldre tid var huvuddelen av de ganska fåtaliga museimännen forskare, ofta högt kvalificerade. För t.ex. landsantikvarierna krävdes minst lic.—examen. Museernas inre arbete tog inte så mycken tid. Förväntningarna från samhället var små, de tillfälliga utställningarna sällsynta. Tjänstemännen hade alltså tid att skriva.

MUS 65's betänkande "Museerna" (1973) diskuterar kort museiforsk- ningen. Saken ägnas några rader (s. 62f). Det sägs rätt ut att de kulturhisto- riska "museerna bör vara anstalter [...] för forskning", inte minst museer som företräder specialdiscipliner. Men — forskningen "bör i huvudsak koncentre— ras till de uppgifter, som hör samman med insamling, materialbearbetning och presentation". Det är "fördelaktigt att till större bearbetningsprojekt också knyta en mer omfattande teoretisk forskningsverksamhet", i regel i samver- kan med universiteten. Forskning och bearbetning bör om möjligt ske "sam- tidigt eller parallellt med materialinsamlingen". — I avsnittet om konstmuseer sägs intet om forskning.

I instruktionerna för de större statliga museerna (inkl. Nordiska resp. Tekniska Museet) står blott ibland forskningsverksamhet explicit inskrivet (se vidare nedan). Statsbidragskungörelsen rörande regionalmuseema ( 1977) har skrivningen "insamling och dokumentation".

I Forskningspropositionen 1982/83—1984/85 framskrevs (från 1984) ett reservationsanslag, "Forsknings- och utvecklingsinsatser inom kulturområ- det", disponerat av KUR. Regeringens motiv var att arkiv, museer och kulturminnesvård bedrev en verksamhet som knöt an till forskning (min kursivering); de utgjorde en basresurs, inte minst vad gäller forskningens inforrnationsförsörjning. Där fanns också hög kompetens. Det belopp som gällde museiområdet var länge obetydligt och användes av KUR för centrala utredningsuppgifter. Bl.a. nyttjades de delvis för att finansiera ett par skrifter producerade i samband med KURS s.k. MUSAM—utredning ("De centrala museernas uppgifter och ansvar för landets museiväsende", 1986).

En följd av utredningen var tillkomsten av begreppet ansvarsmuseum (jfr kategoriindelningen ovan).

Följande forskningsproposition (1989/90:70) tog fasta på att riksantik- varieämbetet under mellantiden satsat på ett par specifika forskningsproblem. Myndighetens forskningsmedel höjdes, och så har också varit fallet i det följande; ämbetet kan sägas ha funnit sin sektorsroll.

För de humanistiska museernas del har utvecklingen gått långsammare. I nämnda proposition sägs att

museernas forskning bör ha som sin främsta uppgift att utveckla den information de bedriver genom främst insamling och vård av samlingar, genom dokumentationsarbete, materialpublikationer och utställningar.

En resurs tillskapades bå 1990/91 ("B37. Forsknings- och utvecklings- insatser inom kulturområdet"). Forskningspropositionens skrivning ändrades något; medlen skulle "användas för forskning relaterad till museernas upp- gifter at vårda samlingarna, göra dem tillgängliga för forskning, utföra doku- mentationsarbete och att driva utåtriktad verksamhet". Beloppet disponerades av KUR. Första året fördelades medlen lika på de fem ansvarsmuseema, enligt förslag från dessa museers nyupprättade organ "Nämnden för gemen— samma forskningsfrågor". Pengarna skulle gå till olika interna forsknings— projekt o.1. KURS styrelse uttalade dock (11 dec. 1990) att

medlen skall användas för insatser som gagnar hela den sektor respektive ansvarsmuseum svarar för, vilket bl.a. innefattar utåtriktad verksamhet. Det är angeläget att olika forskninsprojekt och kostnaderna för deras genom— förande noggrant vägs mot varandra, vilket bl.a. innebär att medlen inte nöd- vändigtvis bör fördelas lika mellan de olika ansvarsområdena. Det är också angeläget att för flera ansvarsområden gemensamma frågor belyses i forsk- nings- och utvecklingsarbetet.

Även följande budgetår hemställde ansvarsmuseema om en jämn fördel- ning av medlen, också nu för konstvetenskaplig, etnologisk etc. FoU. Detta beviljades, sedan Riksmuseet först fått ett mindre belopp för ett ett projekt om skadeinsekter. KURS styrelse uttalade emellertid en viss kritik mot bristen på strategisk planering från museernas sida mot bakgrund av propositionens avsikter med stödet. Det skall dock framhållas att medlen, enligt min intervju med SHM, fungerat som viktig stimulans för förverkligandet av enskilda tjänstemäns ämnesspecifika forskningsarbete och därför haft stor personal- politisk betydelse.

Också bå 1992/93 fördelades medlen, 1,84 milj., enligt exakt samma mall, efter ansvarsmuseernas hemställan. Vart museum skulle även använta ett mindre belopp för utvärdering av de forskningsprojekt som finansierats med medlen under treårsperioden.

Samma budgetår fördelade KUR också medel, ca 4,5 milj. kr, ur anslaget "B 35.4 Utveckling av centralmuseemas verksamhet". Vissa projekt som

erhöll anslag kan räknas som metodutveckling inom FoU i vedertagen mening, andra projekt hade närmast karaktär av renodlad ämnesspecifik forskning; vissa mindre centralmuseer såg här en möjlighet att få forsknings- medel. — Påföljande budgetår halverade riksdagen anslaget.

Inför den nya forskningspropositionen, 1992/93: 170, beslöt riksdagen om särskilda direktiv för utfomtningen av det underlag som kulturrnyndigheterna skulle presentera i FAF. Ansvarsmuseerna valde att själva insända detta underlag till regeringen för att på så sätt om möjligt erhålla direkta medel för sina forskningsbehov och ej behöva söka hos KUR.

Ansvarsmuseemas förslag godtogs inte. Riksdagen stod fast vid att med- len under kommande treårsperiod skulle fördelas av KUR. Summan före- slogs i propositionen bli oförändrad, frånsett automatisk uppräkning.

Vid fördelning i december 1993 av medlen för bå 1994/95 följde KUR ansvarsmuseernas fortsatta hemställan om en lika fördelning av tillgängliga medel. Styrelsen efterlyste samtidigt den utvärdering av medlens användning som tidigare avtalats samt uttalade att en naturlig lösning på museernas önskan om lika fördelning vore att bidraget i ett senare skede direkt fördes till museernas förvaltningskostnader.

Forskningspropositionens detaljskrivning har stort intresse i vårt samman— hang, och texten analyseras i det följande.

Vad gäller länsmuseemas forskning kan framhållas, att det vid sidan av de statliga forskningsråden lite i skymundan vuxit fram en omfattande regional forskningorganisation i och med att många landsting upprättat forskningråd. Museernas organisatoriska deltagande i dessa är dock föga genomfört. Inte heller har landstingen, huvudman eller en av huvudmännen för länsmusei- stiftelserna, månat om museipersonalens möjligheter att höja sin forsknings- potential, något som skett vad gäller hälsoväsendet och vissa andra sektorer inom landstingens ram (Temhag 1994).

Externa forskningsanslag

Medan dokumentationen i de allra flesta fall sker över driftsbudgeten, är museernas forskning i hög grad beroende av externa medel. En särskild budgetpost "Forskning" finns sällan. De pengar som ansvarsmuseema under senare år erhållit via KUR från statsverkspropositionens anslag B37 har där- för fått en ganska stor betydelse för institutionernas inomvetenskapliga forskning.

F ondmedel. Inte så få museer har egna fonder eller disponerar i praktiken vissa externa fonder varur pengar kan erhållas för forskning eller symposier.

Fonderna är sällan stora. Ett par centralmuseer förfogar dock över avse— värda belopp. Statens historiska museer kan ofta påräkna stöd från Vitterhets- akademiens fonder. Vänföreningar kan ibland ge medel till forskning eller

dokumentation. Någon gång finns medel avsatta i budgeten, vilka tjänste- männen kan söka.

Ansökningar om de medel som här är aktuella prövas sällan eller aldrig seriöst av experter.

Sektorsmedel. Någon enstaka gång kan ett museum skaffa sig forsknings- anslag från en sektormyndighet. Prövningen torde då vara omfattande.

Exempel: Jämtlands läns museum har fått medel från Skolöverstyelsen för ett projekt "Undervisning i glesbygd".

Sponsormedel. Sponsring har blivit ett vanligt sätt att skaffa pengar för dokumentation och forskning. En annan modell är att finansiera en trycksak (utställningskatalog) med annonser. För att undvika att sponsorn lägger syn- punkter på dokumentationens genomförande — vilket förekommit — kan en institution sträva efter att få tillhörande skrift men ej själva undersökningen sponsrad (Sjöhistoriska museet).

Exempel: Pågående grävning i Birka (sker visserligen i riksantikvarie- ämbetets regi, men fynden omhändertas av statens historiska museum). Sponsor är en privatperson. Q Snabbinventering av svenska biograflokaler (Arkitekturmuseum). Sponsor var Europarådet. Q Utvecklingsplan för Linnébygden (Smålands museum); innehåller även projekt med karaktär av grundforskning. Sponrad av länsstyrelsen, Älmhults kommun samt IKEA. Q Boken "Av egen kraft. Jämtkraft 1889—1989" (Jämtlands läns museum). Sponsor var ett kraftbolag.

Också större utställningar med tillhörande ambitiös katalog kan finansieras den vägen; många konstutställningar skulle annars ej komma till stånd. Även utländska intressenter kan infångas.

Exempel: "Solen och Nordstjäman" (Nationalmuseum). Många sponsorer.

Forskningsrådsnämnden. Såsom lämpliga organ för forskningsinforma- tion har museerna alltid mött välvilja från FRN. Särskilt har rådet månat sig om barn och ungdom, och med början 1983 har fyra utlysningar av medel för forskningsinformation skett. Fram till 1990 hade 38 museer erhållit anslag. Senaste gången, 1991—1993, fanns 1,5 milj. till förfogande. Syftet var då "att ge ökad möjlighet till att pröva och utveckla nya idéer och metoder [...] stimulera till aktiviteter och försöksverksamhet som kompletterar rena utställ- ningar”. Utvärdering av sista omgångens projekt pågår. Även Science centers har mötts med välvilja från FRN.

Exempel på barn- opch ungdomsprojekt: Närsamhälle i förändring (Örebro läns museum). 0 De kulturella landskapen — nya perspektiv på hembygden. Q Konstbild i rörelse (Jönköpings läns museum). O Ljudens värld (Musik- museet).

Riksbankens jubileumsfond. Fonden satsar helst på stora, tvärvetenskap- liga projekt. En förteckning från starten 1965 t.o.m utdelningen 1992 upptar blott en handfull projekt där ett humanistiskt museum fått anslag, stundom i samarbete med universitetsinstitutioner.

RJ torde få större betydelse som finansiär i fortsättningen, eftersom en stiftelse för stöd till kulturvetenskaplig forskning byggs upp i anslutning till fonden med medel från de nu nedlagda löntagarfonderna.

Följande anslag har utdelats till museer: Migrationen mellan Sverige och Finland (Nordiska museet, ffg. 1972). 6 Tvärsnittsanalytiska kontaktstu- dier av Norrlands handel och sjöfart (statens sjöhistoriska museum, 1972). 0 Sveriges mynthistoria, avsnittet Sturetiden (myntkabintettet, 1974). 6 Anläggarna — arbetsförhållanden och livsvillkor vid anläggningsarbeten genom tiderna (Nordiska museet, 1978). 0 Levnadsöden — de muntliga käl- lornas relevans i olika former av forskning (Nordiska museet, 1983). 0 Chr. Polhems manufaktursystem (Tekniska Museet, 1987).

F orskningsråa'en. Störst intresse i vårt sammanhang har de statliga forsk- ningsråden, eftersom ansökningarnas vetenskapliga halt nagelfars noga, kanske i än högre grad än vid RJ.

Inte så sällan har museer fått medel från Statens råd för byggnadsforsk- ning, medan museerna däremot allmänt anser sig missgynnade av HSFR; jag har blott i ett fall stött på ett museum som inte klagat. Det har t.o.m. gått så långt att en institution rakt ut hävdar att "det är ingen mening i att söka", var- för det ibland skaffat sig en bulvan vid en universitetsinstitution. Framför allt klagas det över att grundläggande dokumentationsverksamhet, inkl. resone- rande kataloger, avvisas, något som KUR konstaterade redan i sin utredning. Många menar att den bristande förståelsen delvis beror på att museerna har mycket begränsad representation i HSFR.

Mot synpunkterna kan hävdas att rådet faktiskt stöder projekt av korpus— karaktär, t.ex. i arkeologi, och att det är problemställningama som är det pri— mära, inte källmaterialet. Det är de som skall bedömas; rådet måste kräva inomvetenskaplig relevans, att projektet bidrar till den allmänna teori— och metodutvecklingen. Museerna måste finna sig i samma krav som andra sökande.

Exempel på de 8 projekt som fick stöd vid HSFRs utdelning våren 1993: Chaina, Greek-Swedish Excavations (Medelhavsmuseet). Q Nordeuropas medeltida borganläggningar kring Östersjön (Södermanlands museum). Q Kulturgränser och kontaktforrner. Samer och germaner i mellersta Sverige under järnåldern (statens historiska museum). Q Kommunalhus som sym- boler — kulturanalys av byggnader i den offentliga sektorn (Nordiska museet). Q Ragnar Östberg och Stockholms stadshus (arkitekturmuseum)

(__ _5.__,=_ ___..äm '_a->__— -

Forskningspropositionen som styrmedel

De intentioner staten har vad gäller forskningen vid museerna kommer klarast till synes i forskningspropositionen ( 1992/93: 170). Det finns därför alla skäl att granska texten noga; att följa den kan knappast anses opportunistiskt. Viktiga är också de direktiv för FAF som kulturdepartementet gav den 12 mars 1992.

De båda aktstyckena gäller centralmuseema, i första hand ansvarsmuseer— na — den statliga forskningspolitiken kan bara ge sig i kast med toppen av forskarhierarkin. Synpunktena kan emellertid enligt min uppfattning gälla alla ] statliga och statsunderstödda museer i tillämpliga stycken. , 1992 års direktiv syftade till att få bl.a. museerna att redovisa sin syn på sin forskningspolitiska roll, dvs. deras sektorsforskningsansvar, och deras uppgift som basinstitutioner för annan forskning. Det senare innebär be- arbetning, goda sökmöjligheter samt utvecklade metoder för insamling. En passus finns om det angelägna i "att förslagen är relaterade till ansvarsmusei- rollen och att de är uttryck för en helhetssyn på museisektorn". Jag tolkar det som att ansvarsornrådets museologiska frågor såväl som ämneskunskaper skall vidareutvecklas, att verksamheten samordnas och att samarbete sker. — Andra honnörsord i direktiven är samhällsnytta, internationell verksamhet, regionalt ansvar, forskarutbildning samt utvärdering.

Synpunkterna återkommer delvis i det avsnitt i forskningspropositionen som avhandlar kulturdepartementets verksamhetsområde (museiverksamhet nämns ej under övriga departement).

Utgångspunkt för kulturområdets forskning är där att kulturarvet i såväl abstrakt som konkret betydelse skall värnas. Detta förutsätter kunskap om vår kultur och arbete för att skapa bättre bevarandeförhållanden för den. Här möts forsknings- och kulturpolitiken. Likaså framhålls att "forskning om kultur har ofta ett intresse ur såväl ett grundforsknings— som ett sektorsforsknings- perspektiv". De bästa förutsättningama skapas om det finns en organisation med tydlig rollfördelning. För att resurserna skall användas på effektivaste sätt krävs kvalitetskontroll, samarbete — och stimulerande konkurrens.

Institutionerna har ansvaret för att fånga upp relevanta resultat av högsko- lans fria forskning, så att värderingar och inriktning vid behov kan ändras.

Museernas egen kunskapsförsörjning för att förbättra verksamheten, museologisk FoU, skall ske utifrån program. All den forskning som ej kan påvisas bli kvalitativt överlägsen om den utförs vid institutionen själv skall läggas ut på högskolan i form av beställningar — en hittills praktiskt taget okänd företeelse i museivärlden. Detta skulle styrka den eljest låga forsk- ningsvolymen vid museiämnenas institutioner. Utvecklingsarbete däremot torde oftast ske bättre vid museerna.

En så organiserd forskning kräver ett samspel museum — högskola.

Liksom direktiven påpekar propositionen museernas roll i infrastrukturen för forskningens informationsförsörjning. Deras inventarium utgör ett viktigt källmaterial.

Samtliga centralmuseer skall vetenskapligt bearbeta sina samlingar. 1 upp- giften "ingår en skyldighet att verka för att forskning bedrivs inom resp. samlingsområde", såväl "grundforskning med utgångspunkt i föremålsbe- ståndet som tillämpad forskning t.ex. i bevarandefrågor". Ansvarsmuseerna skall dessutom "initiera forskning i för sektorn övergripande ämnesområden såsom museologi och museipedagogik".

Regeringen göri prOpositionen det bedömandet att museerna i FAF redo- visar viktiga behov av forskningsinsatser men att deras roll i forsknings- organisationen framstår "som delvis splittrad och i behov av preciseringar". Detta står i kontrast till riksantikvarieämbetet, som redovisar "tydliga program för sina behov av forskningsstöd" och "tydliga utgångspunkter för sitt upp— trädande i forskningsorganisationen".

Man bör lägga märke till att det inte sägs explicit att fackspecifik forskning — men däremot bearbetning — skall ske vid museerna, dessa skall "verka för att forskning bedrivs". Staten vill uppenbarligen inte binda sig i avvaktan på Museiutredningen.

Vissa definitiva slutsatser kan emellertid dras av den inte helt glasklara texten (många museimän skulle nog t.ex. mena att museipedagogik är en gren inom museologin). Den sektoriella FoU som krävs för att förbättra verksam- heten bör dels läggas ut, dels kan den bedrivas vid institutionerna, då helst i samarbete mellan ansvarsmuseema. Framför allt är det metodutveckling som bör ske vid museerna, medan den teoretiska delen bör läggas ut.

Några kulturpolitiska aspekter

Föregående kapitel har lagt forskningspolitiska synpunkter på museiverk- samheten. Men — först och främst är de kulturinstitutioner, något som måste vägas in i forskningsuppgiften. (Ur forskningens synvinkel skulle dock en överföring av museerna till utbildningsdepartementet vara en fördel.) Det be- rättigar bl.a. att museerna dokumenterar "brett", lägger fakta på hög för att kunna fungera som referensarkiv för allmänheten (se nedan). Denna informa— tionsverksamhet måste grundas på fakta och systematisk kunskap.

För det andra kan vi konstatera att det museala uppdraget har ändrat karak- tär. Det är vidgat från föremålsinsamling med utställningar och ev. efterföl- jande forskning till att också omfatta yttre arbete: en omfattande och tids— krävande kulturmiljövård, publikkontakter, animering osv. Institutionerna har öppnat sig mot samhället, i demokratins tjänst.

För det tredje säger ett av de kulturpolitiska målen att äldre tiders kultur skall tas till vara och levandegöras. Även om man kan fråga sig varför be—

l i

varandemålet bara gäller "äldre tider", så hävdas här implicit att muserna måste bearbeta, "forska" — hur skulle de annars kunna levandegöra utan att fara vill?

För det fjärde har museerna ansvar för folklig bildning. Uppgiften har ytterst sin grund i undersökning och forskning.

Nylöf har sammanfattat det så (1986, s. 7):

Det kulturpolitiska perspektivet betonar kunskapsutvecklingens betydelse för museernas verksamhet och kulturpolitiska ansvar. [...] I förgrunden står museernas uppgift att bevara och levandegöra kulturarvet.

När börjar KUR att fördela grundbelopp som öronmärks för kunskaps- utveckling?

Vad är museal forskning?

'Museiforskning' är ett långt ifrån entydigt begrepp. Är det bara den forsk- ning som tjänstemannen bedriver under tjänstetid? Och skall t.o.m. rutin- mässig insamling i fält kallas forskning? I den interna jargongen är det sistnämnda vanligt. Minsta undersökning blir ett "forskningsprojekt"; det har gått inflation i ordet. Preciseringar måste till.

Egenproducerad och initierad forskning

Som i andra humanistiska miljöer skrivs mycket av den forskning musei- tjänstemännen publicerar utom tjänstetid Eftersom det inte går att fastställa plats och tid för konceptionen, räknar jag all forskning inom museets ansvarsområde som museimän i fast tjänst utför såsom 'museiforskning'. Även inlejd personals forskning räknas hit. För fullständighetens skull bör ordet också innefatta pensionerade tjänstemäns forskning på museets material; ofta är det ett helt livs erfarenhet som sammanfattas.

Forskningsuppgifter som läggs ut eller som museet eljest initierar vill jag kalla "museianknuten forskning". — Däremot bör tryckta alster av författare som på eget initiativ vänder sig till ett museum för publicering inte räknas dit, oavsett om grundmaterialet är institutionens.

Den museala dokumentationen

Den process vid vilken information registreras, information som sedan kan fungera som källa, brukar i museala sammanhang kalla dokumentation. Ter- men tycks ha dykt upp omkr. 1970. Ett mer expressivt uttryck är datafångst.

Dokumentationen avser att skapa en för framtiden lagrad saklig, faktainrik- tad och mångsidig information, där inforrnationsbärama valts utifrån önskan att överbringa optimal kunskap. Informationen kan ha olika form och be- arbetningsgrad. (Med optimal menas här en sammanvägning av praktiska, ekonomiska och ideologiska faktorer.) I kulturvetenskapliga sammanhang kan det ytterst sägas innebära "ett sökande efter kvalitativ kunskap om människan som ska göra det möjligt att [...] förstå vår tid" (Bursell 1993, s. 14). Dokumentationen ingår ofta i en undersökning, i "utforskandet" av något, och frambringar ett primännaterial.

Exempel på dokumenterande verksamheter är uppteckning, fotografering, avritning och ljudinspelning. Definitionen utsäger att också föremål utgör dokument och därmed kan fungera som källor, om man med termen menar allt som används för att styrka ett påstående. (Många forskare förnekar dock att föremål utgör källor.) De enkla uppgifter som ges i arbetskatalogen om ett föremåls mått, användning, brukare etc. kan kallas bas- eller föremålsdata, på jargong 'kringdokumentation'.

Det bör observeras att 'dokumentation' har en annan innebörd inom t.ex. biblioteksvärlden, där det innebär att man sammanställer och klassificerar information. Inte heller den engelska betydelsen av 'documentation' överens- stämmer med den svenska, ordet betyder där närmast 'registrera', 'för- teckna'.

Är dokumentation också forskning? Nej, inte i normalfallet. Mycket sker rutinmässigt, är ett led i museernas uppgift att samla data, som kanske kom- mer till användning om femtio år — eller aldrig. Sker däremot dokumenta- tionen som led i en vetenskaplig process, med uttalade hypoteser och fråge- ställningar, måste det klassificeras som forskning.

Många museimän hävdar att dokumentation ofta frambringar ny kunskap och därför bör klassificeras som forskning. Men synpunkten håller inte: kun- skapen har "funnits där", i "verkligheten" eller i minnet, det är registreringen som bringar det till ytan, inget "trendbrott" i kunskapsutvecklingen sker. Kunskapen är i detta fall ej ny men latent. En kunskapsproduktion som sker utifrån en teori och där hypoteserna bekräftas kan däremot vara presumtivt "ny".

Var gränsen mellan 'dokumentation' och 'forskning' löper enligt det norska forskningsrådet framgår av en skrivning från 1981. Dit räknas, för- utom de traditionella forskningsaktiviteterna, för museernas del följande verk- samheter, förutsatt att de har ett element av självständig forskning och nytt vetande i sig:

— Registrering (også feltarbeid) og katalogisering på et vitenskapelig så hpyt presisjonsnivå at det kan danne grunnlag for videre vitenskapelig berabeiding. — Målrettet registrering og katalogisering med utgangspunkt i konkrete forskningsobjekter.

; i

Tema— eller spesialutstillinger som forutsetter en selvstendig forsknings- innsats, som röker fondet av fondet av viten omkring det emnet som presenteres og hvor forskningsinnsatsen kan dokumenteres gjennom en utstillingskatalog e.l.

— Ved utgivelse i form av monument- eller materialpublikasjoner av et materiale, registrert og katalogisert i forskningsdyemed [forsknings- syfte].

Å andra sidan har OECD företagit en avgränsning mellan FoU och annan verksamhet och därvid fastslagit att bl.a. rutinmässig insamling av data utan tillknytning till ett FoU-projekt, t.ex. statistik av allmän karaktär och insam- ling av material för museer, inte skall räknas som FoU.

I alla händelser är dokumentation ett vetenskapligt, forskningsförberen- dade arbete om det sker systematiskt, enligt beprövad metod och med akribi.

Man kan också hävda att 'forskning' kan användas om all "verksamhet som bedrivs i form av ett avgränsat och väldefinierat forskningsprojekt" (Hugo 1986, s. 4).

Det bör observeras att dokumentation stundom inte kan särskiljas från forskning.

0 En tjänsteman på Nordiska museet sammanfattar sina studier i arkiv under decennier och sitt lika långa hanterande av äldre tiders stoppade stolar i museisamlingar och privathem, det senare ofta tillsammans med museets hantverkare, till en handbok för dem som vill klä om sina sittmöbler: val av tyg, stoppningens utseende osv. Möbelstilama sätts in i sin konsthistoriska kontext, och det görs jämförelser. En mängd foton och teckningar kom- pletterar. Uttalad teori och hypotesprövning saknas, men boken är ett pionjär- arbete och ett kommande standardverk. O Musikmuseet undersöker äldre musikinstrument, så skadade att de inte går att restaurera, genom att föra in fiberoptik i skarvar och hålrum för att se märken efter verktyg, undersöker limmets sammansättning, träslagen, lackerna etc. samt gör ritning och där— efter en replik — ett instrument som dessutom sannolikt återger ursprunglig klangfärg bättre än bevarade, som mist en del av sina egenskaper. Också här är det formellt fråga om en dokumentation, inkl. tekniska och kemiska ana— lyser, samt även ett utvecklingsarbete.

Det vore absurt att inte klassificera dessa arbeten som 'forskning'.

Ytterligare ett exempel på flytande gränser är folkens museums insamling och dokumentation av föremål som är knutna till kult. Inför katalogiseringen behövs kunskap om den kontext som föremålet ingår, den föreställningsvärld varur det sprungit. Undersökningen måste göras så utförlig att dokumenta- tionen tar formen av forskning.

Ett specialfall är dokumentation och forskning kring samernas kultur. Det finns en uttalad önskan från samisk sida att detta skall ske genom samerna själva. Flera av de museer som ingår i denna undersökning har sökt lösa problemet genom att tillsätta samiska referens— eller arbetsgrupper. — Mot- svarande förhållande kan väntas inträffa så småningom vad gäller invandrar-

grupper.

Museet som encyklopedi

Det är viktigt att påpeka att en mycket bred datafångst inte är "bortkastad". Lika väl som samhället systematiskt lagrar administrativa data inom det stat- liga arkivväsendet samt allt utkommande tryck, måste samhället anses ha ett ansvar för att, genom museerna, tillhandahålla ett urval kultur- och natur- historiska data. Man talar ju om "museet som samhällets minne".

Detta innebär att museerna kan fungera som referensarkiv. I själva verket består en stor del av institutionernas samhällsservice att av att besvara mass- medias och allmänhetens frågor om detaljer. Det är ett kulturpolitiskt ansvar som ofta ej uppmärksammas. Förhållandena rättfärdiggör insamlandet av ofta ,' ganska triviala fakta, primärt inte avsedda att ingå i en forskningsprocess — de kan komma till glädje i andra sammanhang. Även om ett renodlat perspektiv vid en dokumentation ger en "sannare" beskrivning och bättre vetenskaplig ; förankring, vore det slöseri att avstå från sådan bred datafångst. All doku- mentation är en typ av kultur[ minnes ]vård.

Några synpunkter på forskningsbegreppet

Museiforskningen är inte så lätt att inpassa i de generella forskningsdefini- tionerna. Min genomgång visar att olika författare svävar på målet då när de söker hänföra museernas forskning till grundforskning, tillämpad forskning osv. En orsak är, som Hugo skriver (1986, s. 3) att muserna "skiljer sig från andra myndigheter såtillvida att de kan finna relevanta tillämpningar även av ren grundforskningskaraktär i sitt reguljära arbete (t.ex. i utställningar och . publikationer)".

Inledningsvis följer vi nyssnämde författare i hans framställning. Sedan gammalt indelas forskning i grundforskning (systematiskt och metodiskt sökande efter ny kunskap och nya idéer utan någon bestämd tillämpning i sikte), tillämpad forskning (dito, men med bestämd tillämpning i sikte) samt l utvecklingsarbete (systematiskt utnyttjande av forskningsresultat, vetenskap— i lig kunskap och nya idéer för att åstadkomma nya produkter, nya processer, nya system eller väsentliga förbättringar av redan existerande sådana). I forskningspolitiska sammanhang talar man om forskning med samhällsrele- vans resp. med inomvetenskaplig betydelse. Den samhällsrelevanta uppgiften kan också beskrivas som ett sektorsforskningsansvar, i vårt fall med beva- randet och levandegörandet av kulturarvet som främsta uppgift (Nylöf 1986, s. 7). Ytterligare en uppdelning är i långsiktig kunskapsuppbyggnad av grundforskningskaraktär resp. i verksamhetsinriktad F oU .

Försöken till uppdelning till trots, går det inte alltid att dra klara skiljelin- jer. Den senaste forskningspropositionen laborerar därför enbart med begrep- pen inomvetenskapligt genrererad forskning — huvudsakligen bedriven vid högskolan — och "FoU motiverad av en sektors eller en specifik avnämares

intressen" — bedriven bl.a. vid institutioner utanför högskolan (prop. 1992/93:170, 5.150. I fortsättningen brukar jag följande terminologi:

Ämnesspecifik forskning — arkeologisk, konstvetenskaplig etc. forskning, sammantaget kallad 'inomvetenskapligt generererad forskning' Sektorsforskning, sektoriellt utvecklingsarbete — all verksamhet som syftar till att förbättra det museala arbetet: utställnings- och annat publikarbete, insamling, drift, vård och konservering etc. Med andra ord liktydigt med museologi (jfr nedan). Grundforskning — syftar till att öka ett ämnesspecifikt forskningsområdes teori- och metodutveckling.

Ett ord som hänger samman med forskning är 'bearbetning', som flitigt används t.ex. i museernas stadgar utan att det klargörs om betydelsen skiljer sig från 'forskning'. Jag använder begreppet för att beteckna en "lägre" form av forskning, begynnelsen på en forskningsprocess ("statistisk bearbetning", "redigering", "uppordning", "enklare avrapportering" osv.).

Vad är det då för skillnad mellan den akademiska forskningen och forsk- ningen vid museerna? En skillnad kan ligga i den metodiska utgångspunkten. Mycket av museiforskningen är induktiv, leder från premisser om enskilda fall till en konklusion som har karaktär av allmän lag eller princip. Den aka- demiska forskningen är däremot ofta deduktiv, dvs. konklusionen är förbun— den med premisserna på ett sådant sätt att om premissema är sanna, så måste också konklusionema vara det. Traditionellt har musemännen arbetat efter en empirisk—induktiv metod, där faktainsamlingen tillmätts stor vikt. Man har brukat starta utan djupare hypoteser, man har gjort en trevande sondering vars resultat fått bilda utgångspunkt för hypoteser under arbetets gång. Ur deskriptionen nås alltså hypoteser och avtäcks nya strukturer.

En brist hos denna teknik är att sambandet mellan premisser och slutsatser inte är logiskt bevisat eller testat. Processen innehåller alltid osäkerhets- moment. En hypotetisk-deduktiv metod däremot bygger på ett logiskt reso- nemang som prövas. Startpunkten för faktainsamlingen utgörs alltid av en hypotes.

Ej så sällan är det inom humanistisk forskning svårt att över huvud taget formulera teorier och problem; tolkning och förståelse spelar stor roll. Forskningens mål blir därför inte att besvara en serie problem.

Trots det nyss sagda måste framhållas att inte heller all akademisk forsk- ning arbetar utifrån klart uttalade teoretiska utgångspunkter. Däremot bedrivs universitetsforskningen med starka effektivitets- och kvalitetskrav flåsande i nacken, något som museiforskaren slipper i sin skyddade värld. Problemet är att det är den akademiska forskningen som har metodformuleringsprivilegiet och sätter standarden.

Hur ett länsmuseum ser på sin dokumentation och forskning framgår av en PM från Västerbottens museum. Målet för verksamheten är att fördjupa

insikten om kulturarvets betydelse och värde; öka förståelsen för kultur— historien och dess avspeglingar i landskap, bebyggelse, föremål, seder och bruk; förstå nutiden i dess kulturella och historiska sammanhang; lyfta fram ett kulturellt och historisk betraktelsesätt.

Dessa mål innebär att forskningen och dokumentationen

— inriktas på såväl det förflutna som samtiden — prioriterar de för länet karakteristiska kulturformema — inrymmer ett aktivt sökande efter nya användbara perspektiv och metoder — relateras till modern kulturvetenskaplig forskning och gärna söker sam- arbete utanför museet

— alltid sker med tanke på hur material och resultat skall presenteras.

Olika typer av museiskrifter

Museernas datafångst i form av föremål och olika slags registreringar och materialets vidare bearbetning sker på tre nivåer, schematiskt illustrerat i fig. 1. Produkterna blir katalog, utställning eller text. Museernas styrka ligger på nivå 21/2, medan forskningrådet i princip blott månar om nivå 3.

I det följande görs ett försök att kategorisera de vanligaste typerna av skriftproduktion över nivå 1.

Rapporter. Dokumentations- eller forskningsinformation till vetenskaps- samhället, därför oftast med fackterminologi och med enkel typografi. Beskriver "vad som hänt" eller nuläget. Museologiska skrifter har ofta rap- portens form. Saknas bearbetning utöver den mest elementära, talar man om teknisk rapport. En översikt i standardiserade termer av vissa egenskaper hos ett likartat material kallas inventering.

Översikter. Två huvudtyper är materialpublikationer och handböcker. Den förstnämnda, som alltid har värde för framtiden, är särskilt vanlig vid konst- museerna — som utställningskataloger eller fristående — de arkeologiska museerna samt myntkabinettet. Handböcker kan gälla "gör-det-själv" inom byggnadsvård eller renovering av möbler. Även turisthandböcker, guider och faktablad hör hit. Till översiktema kan också räknas bibliografier över spe- cialämnen samt läromedel för t.ex. studiecirklar eller ett läns skolor.

Utställningskataloger för basutställningar och tillfälliga utställningar. Ut- gör det största antalet titlar i museernas skriftproduktion. Nästan alla inne- håller artiklar i anslutning till utställningens tema och fungerar därför efteråt som referens. Särskilt konstmuseema producerar resonerande kataloger (kan också förekomma utan att initieras av utställning) med tolkningar och där verken sätts in i sin kontext. Konstkatalogerna över en konstnär brukar även ha en biografi och kanske en systematisk verksförteckning.

Figur ] Empirins bearbetningsnivåer

Nivå lll. bearbet—

mtxtioh ning

Just den ambitiösa konstkatalogen är så speciell att den fordrar en liten ut- läggning. Artiklarna behandlar ofta större sarmnanhang i essäform, och till- sammans med text om enskilda konstverk kan de utgöra underlag för vidare forskning. Essäistik — och utställingar — har, som Moderna museet påpekat i mitt enkätmaterial, "inom den vetenskapliga världen idag i större utsträck— ning" accepterats som relevanta källlor för kunskap. Trots att resultaten inte har vetenskaplig bärighet, är syftet med många utställningar kunskapssökan- de, "och det presenteras i denna kunskapsforrn många spännande hypoteser som sedermera har drivit den vetenskapliga forskningen framåt". — Andra gånger sammanfattar katalogen internationell forskning och blir i bästa fall standardverk. Särskilt när det gäller utställningar av äldre konst möts teknisk och vetenskaplig personal i arbetet, och nya fakta kan framkomma; utställ- ningskatalogen blir då ett snabbt medium för att föra ut nya kunskaper.

Årsböcker hör också till museernas traditionella utgivningar. (Vissa utges formellt av hembygdsförbund o.l. men produceras vid institutionen.) Tema— nummer blir allt vanligare. De flesta uppsatsema har populärvetenskaplig form. Merparten av författarna brukar vara externa. — Några länsmuseer utger också tidningar 3—4 ggr/år till förbundets medlemmar. Innehållet brukar vara "lättare" än i årsböckema och utgörs delvis av information om museets verk- samhet.

Vetenskapliga tidskrifter utges av framför allt de största museerna, men också några länsmuseer (eller ev. formellt länets fomminnesförening) har sådana. Ett halvdussin är på utländskt språk.

Forsk— ning

Monografier, vetenskapliga skriftserier, symposiepublikationer o.dyl. redovisar musei- och museianknuten forskning. Mest är det centralmusema som står för utgivningen. Innehållet har ofta, men långtifrån alltid, teoretisk relevans. '

"Minnen" i mer eller mindre redigerad form utgör en egen genre. De är i initierade av museet, spontant nedskrivna av någon utomstående eller bygger på intervjuer. Informant är oftast "den vanliga människan" men kan också vara t.ex. en arkitekt.

Omtryck, ev. i facsimil, är likaså en museal specialitet med viss kultur— politisk betydelse; äldre eftersökta verk blir tillgängliga.

Av övriga typer publikationer kan nämnas information (t.ex. skyltar vid sevärdheter; upplysningstexter till kommersiella fonogram), programblad och broschyrer. .

Floran av trycksaker från museerna är alltså mycket rik. Det kan påpekas att nästan all skriftproduktion tillkommer utan direkt statligt stöd och har mycket stor publikappell. Vissa institutioner har en imponerande editering. Å andra sidan är branschen troligen starkt orationellt driven på grund av brist- ande förlagsvana. Distributionen är också dålig.

i Koordinering ! 1

Med sina vida kontakter och breda intresseområden fungerar många museer som koordinatorer för FoUD. Den mest institutionaliserade formen är de fall i där museet upprättat ett eget forskningsråd. Början gjordes vid Dalarnas ' museum 1969. En rad forskare inom humaniora, senare också naturveten- skap, med intresse för landskapet drogs samman ett par gånger om året för informationsutbyte. Ett forskningsprogram uppgjordes och fullfördes delvis. Senare tillkom liknande råd vid andra museer, även om syftet och samman- sättningen varierade. Som mest fanns ett tiotal dylika råd. Mest ambitiös uppläggning hade rådet i Gävleborgs län med programskriften"Gävleborgs läns forskningsprogram. Järnåldersbygd, Industrialismens samhälle." Den tillkom i nära kontakt med Uppsala universitet. Praktiskt taget alla dylika råd torde nu ha upphört eller ligger för fäfot. I stället ingår flera länsmuseer — eller enskilda tjänstemän — i länsforskningsråd eller i forskningsråd knutet till regional högskola.

Vissa centralmuseer har egna forskningsorgan. Vid Tekniska Museet finns en forskningsnämnd, och Nordiska museet har just upprättat ett internt forskningsråd, där också forskare från Institutet för folklivsforskning ingår. _ Även riksantikvarieämbetet har sedan 80-talets mitt ett forskningsråd med representanter från myndigheten och högskolan.

Viktiga "övermuseala" koordinerande organ inom FoUD är SAMDOK och INSAM, som kort skall presenteras. Det finns också andra, som ADOMUS, Arbetsgrupp för dokumentär fotografi vid museerna.

SAMDOK

År 1977 bildades SAMDOK, sammanslutningen för samtidsdokumentation vid kulturhistoriska museer. Avsikten är att systematisera undersökningarna och undvika dubbelarbete. Arbetet, som består av etnologiska undersök- ningar och föremålsinsamling, bedrivs i 13 pooler med ansvar för olika sek- torer: Hempoolen, Byggpoolen, Offentliga poolen, Metallpoolen osv. De flesta museer av någon storlek deltar i en eller flera av dessa; sammanlagt är ca 80 institutioner engagerade. Poolemas möten fungerar som metodiksemi— narier, dit utomstående experter kan bjudas in. En kontinuerlig kompetens- träning pågår alltså. Var pool har nyligen utarbetat ett omfattande och ambi- tiöst dokumentationsprogram. Handelspoolens t.ex. inleds med en bransch- översikt, så följer synpunkter på handeln som arbetsplats och på struktur- omvandlingen. Efter en diskussion om riktlinjer för framtida arbete avslutas programmet med en förteckning över genomförda och avslutade dokumen- tationer för museum efter museum ingående i poolen.

SAMDOK leds av ett råd med representanter från olika museityper. Ett sekretariat med heltidsanställd personal är förlagt till Nordiska museet. Det bedriver kursverksamhet och har utgivit flera handböcker.

T.o.m. juni 1993 hade 36 seminarieuppsatser på B— till D-nivå färdigställts samt 71 rapporter, böcker eller uppsatser publicertas. (Numera skall alla pro- jekt redovisas till sekretariatet i åtminstone en kort PM enligt standardmall.)

SAMDOK — som väckt stor internationell uppmärksamhet — har kritiserats för att vara alltför litet forskningsinriktad. För att råda bot för detta är ett forskningsprogram nyligen utarbetat (Björklund 1993). Det trycker på sam— arbete med högskolan.

INSAM

En liknande konstruktion som den nyssnämnda har INSAM — Informations- system i samverkan vid svenska museer. Ungefär hundra institutioner deltar. Arbetet leds och samordnas av ett råd, och det finns olika kommittéer samt ett sekretariat, förlagt till Nordiska museet. INSAMs kanske viktigaste insats är att ha fått till stånd SWETERM, enhetliga regler för termbeskrivningar i svenska museidatabaser.

Forskarservice

Forskningsinformation kan betraktas som en typ av service. Det finns också mycket annat som ingår i museernas uppgifter på denna front:

— God tillgänglighet, dvs. effektiva register, maximal fysisk åtkomst. — Produktion av bibliografier 01. (en typ av tillgänglighet)

— Personal att fråga. — Handledning och vägledning.

Det är kulturpolitiskt viktigt att servicen också omfattar de många amatör- forskare och entusiaster som tar kontakt med institutionerna.

Eftersom adb-tekniken innebär maximal möjighet till sökning via nätverk och databaser är det viktigt att museerna bygger ut denna del. Ambitiösa satsningar görs på många håll. Ovannämnda INSAM utgör en samman- hållande ram.

Forskningsuppdrag till och från museerna

Museerna har av ekonomiska skäl sällan eller aldrig möjlighet att beställa forskning från en högskoleinstitution. Tradition saknas också. Däremot händer det att personal lejs in på viss tid för att genomföra FoUD, mest med hjälp av externa medel. Särskilt gäller detta arkeologiska undersökningar. Någon gång kan det avse research inför en utställning.

Mycket vanligt däremot är, som nyss nämnts, att skribenter —forskare och andra — engageras för att skriva en uppsats eller artikel till katalog eller års— bok. Ersättningen brukar vara blygsam eller saknas. Också av museerna ut- givna konferensrapporter, symposieskrifter o.l. fylls av dylika bidrag.

Under det senaste kvartsseklet har museer av och till tagit på sig under- sökningar med tillhörande avrapportering för utomstående intressents räk- ning. För länsmuseemas del är länsstyrelsen och kommunerna stora beställa- re. Det kan också t.ex. vara en jubilerande firma som initierar och betalar en skrift.

Från beställningsverk skall skiljas ren sponsring av forskning, något som nästan alltid sker på museets initiativ och inte är ovanligt. Sådant förekommer t.ex. när ett företag skall läggas ned.

Forskningsinformation

Ett policydokument under arbete vid INSAM heter "Museerna som informa- tions- och kunskapskälla". Museernas populärvetenskapliga ambitioner och deras position i samhället gör dem mycket väl lämpade som instrument för forskningsinformation eller, som det kanske hellre borde kallas, forsknings- förrnedling. Detta tar sig olika uttryck.

Först och främst har museerna alltid presenterat sina egna undersökningar för allmänheten i utställning, skrift, programverksamhet, föredrag, radio- och TV-program, bildspel, visningar i terrängen eller på annat sätt. Ett ganska omfattande utvecklingsarbete sker, ej sällan i samarbete med FRN.

Redogörelser för forskningsresultat avsedda för fackmän kan ske i form av rapporter.

__.m.ac_-==—-——__-.—__M_ .- _

Som forskningsinformation till specialister kan även räknas de ganska många bibliografier över (delar av) sitt ansvarsområde som museerna ger ut, t.ex. Sjöhistorisk bibliografi. En annan typ är register över pågående eller ut- förd forskning. Ett sådant förs inom SAMDOK. Forskningsresultat från högskolan kan också föras ut. Högskolestadgan trycker sedan 15 år hårt påforskningsinfonnation. Man kan tycka att museer- na borde vara lockande sarmarbetspartner för universitetsforskare. Sådana tar också ibland inititaiv till utställningar. Museerna fungerar då som "skylt— fönster" för universitetet (jfr. fig. 2). Institutionen kan också aktivt erbjuda sina tjänster.

Figur 2

©©©©©0

Exempel: Marinarkeologer vänder sig då och då till sjöhistoriska museet med utställningsideer. 0 En disputerande konstvetare i Umeå bad Bild- museet att anordna en utställning över hans ämne. Det blev också ett sympo- sium. Q Bildmuseet tar ibland initiativ till att ordna utställningar över olika sorters bild som forskare använder, och framför allt informeras forskarna om museets utställningar i god tid, så att de kan ordna seminarier. Q 1 Linkö- ping används museets hörsal ibland för disputationer, och då arrangerar museet en liten utställning kring avhandlingsämnet. Q Arkitekturmuseet har ibland utställningar som presenterar en extern forskares undersökningar om t.ex. en arkitekts livsverk.

Särskilt Tekniska Museet har ibland också presenterat nydanande upptäck- ter och uppfrnningar, också internationella, i utställningsforrn.

Allmän-

På motsvarande sätt kan resultaten från samverkande myndigheters under- sökningar raskt presenteras i utställningsform, t.ex. riksantikvarieämbetets arkeologiska utgrävningar eller länsstyrelsens kulturmiljövård.

Populärvetenskap — museiforskningens honnörsord

Museets idé är att materialet skall presenteras, göras tillgängligt för allmän— heten. Med ett gott gammalt uttryck är museerna organ för folklig bildning. Det sker genom den typ av forskningsinformation som benämns populärve— tenskap, som inte är en (av)art av forskning utan ett visst framställningssätt, resultat av en pedagogisk metodik.

Specifikt för museerna är förstås utställningen, som i de flesta fall har populärvetenskaplig form, om den inte är rent estetisk.

En exakt defintion på populärvetenskap är svår att ge, men syftet är att på ett begripligt sätt förklara sammanhang i vetenskapen och dess konsekvenser, enligt en skrift från FRN. Där framhålls även att kunskapsförmedling inte är det enda målet. Upplevelse och önskan om att stimulera till ytterligare kun- skapssökning hör dit. Kritisk gransking ingår också. Den bakomliggande ideologin är en demokratisk bildningssyn, kalla den gärna idealistisk (Ta och ge, 5. 3). Särskilt viktigt för demokratin är att komplicerad teknisk — och även naturvetenskaplig — kunskap gör tillgänglig. Ibland består den vetenskapliga framställningen av en kunskapsöversikt eller rätt och slätt ett kompilat, där befintlig kunskap binds samman till kombinationer som ger aha—upplevelse. Framställningen skall locka till fördjupning. Andra gånger är det original- forskning vars text bearbetats så att den blivit fattbar även för en icke—specia— list. Texten skall kunna läsas utan förkunskaper. Målet är att förenkla, inte förvanska, men man måste akta sig att jämställa populärvetenskap med deskription. Ambitionsnivån måste ligga betydligt högre, resonemangen skall hålla för kritisk granskning och vara lika väl underbyggda som inom akade- misk forskning. Den vetenskapliga apparaten är nedtonad (som dock inte behöver betyda att fotnoter saknasl). Populärvetenskap ställer sällan frågor och tyngs ej av utförlig bevisföring. Den historiska dimensionen är påtaglig inom humaniora: ursprung och förlopp står i fokus. Detta gör att ordet där ofta blir liktydigt med kulturhistoria. Vidare kännetecknas god populärveten- skap av ledigt och elegant stil.

Just museimännen är såsom generalister väl ägnade att driva populärveten- skap, där specialisternas kunskap sätts in i ett större sammanhang. Jag vill hävda att tre fjärdedelar av den museala skriftproduktionen har denna form. Genom att populärvetenskap ofta ses som ett oäkta barn i Vetenskapens hus, nedvärderas mycket av museernas skriftproduktion automatiskt.

_a...— ,s-A

Museologisk forskning och utvecklingsarbete

Det har framgått att sektors-FoU i museernas fall är liktydigt med museologi. Detta term är från auktoritativt håll definierad så:

Museologin studerar hur det museala objektet konstitureras, vilka värde— ringar och beslut som styr den museala processen [...] och därmed vilken historiebild, kulturuppfattning och natursyn som projiceras i skyddade objekt och miljöer: alltså människans förhållande till sin fysiska omvärld som histo— ria. [...] Den museologiska kommunikationens särart är att göra meningar inte läsliga, utan synliga. [...] Med denna förankring i det materiella/visuella skiljer sig museologin från det övriga humanistiska vetenskapssamhället, som har textproduktionen som sitt viktigaste mål, även när 'verkligheten', inte uteslutande texter, är utgångspunkten. (Ågren 1993, s. 63.)

Museologin har tre teoretiska huvudperspektiv: ett historiskt, ett sociolo— giskt och ett kommunikativt. Konkreta arbetsuppgifter inom den materiella miljöhistorien är urval, klassifikation, dokumentation, vård, konservering och förmedling. Också museisociologi kan räknas hit. Ämnet är utpräglat tvärvetenskapligt.

En forskartjänst i museologi, förlagd till Umeå universitet, inrättades 1987 i Umeå. Den finansierades av HSFR, numera av universitetet. Kring tjänsten är uppbyggd en institution med för närvarande två akademiska tjänster. Forskarutbildning är formellt etablerad i februari 1994; det finns ett par tre studenter. Ansträngningar pågår för att få till stånd en professur.

Museologisk undervisning försiggår också vid Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet. En tyngdpunkt ligger på konservering och bygg- nadsminnesvård. Forskarutbildning har påbörjats. Också på en del andra håll inom högskoleväsendet förekommer viss utbildning inom museologiska om- råden, dock ej på forskarnivå. Riksutställningar har bedrivit ett omfattande utvecklingsarbete inom utställningsteknik, transport m.m.

Sammanfattning: Några karaktäristika för museal forskning

Från det beskrivna kan vissa slutsatser dras. Museernas FoUD-verksamhet utmärks generellt av:

— tyngdpunkt på den sinnligt uppfattbara verkligheten, framför allt artefak- terna

— kontinuitet och långsiktighet, något som ger möjlighet till beskrivning av processuella förhållanden

— ett tvärvetenskapligt perspektiv — koordinering av flera intressenters insatser — möjlighet till service inom inforrnationsförsörjningen

en populärvetenskaplig attityd

— goda publiceringsmöjligheter och väl fungerande infrastruktur — källmaterialet bevaras för all framtid.

Universitetsmuseema

De naturvetenskapliga universitetsmuseema är sju till antalet. Flera av sam- lingarna är av hög klass, internationellt sett, men de för en tynande tillvaro. Blott ett fåtal tjänster finns. Den senaste utredningen om dem är från 1992 ( "De naturvetenskapliga universitetsmuseernas framtida verksamhet och organisation. Utredning från naturhistoriska museers samarbetsorganisation [NAMSA]."). Bilden är med något undantag dyster. Utredningen föreslår en utbyggnad med 14 tjänster för forskning, forsknings-service och arbete med samlingarna under den närmaste treårsperioden. Viss service kan då erbjudas länsmuseer och kommunala museer med naturaliesamlingar. Dessutom krävs en utbyggnad av den publika verksamheten — men de tjänsterna bör inte pla- ceras vid museerna utan vid lämpligt regionalt eller kommunalt museum eller vid universitetets informationsavdelning (detaljförslag finns). Samarbetsavtal utarbetas. Organisatoriskt skisseras ett par olika lösningar: fristående institu- tion med egen styrelse eller gemensam nämnd/styrelse för ett universitets alla museer, som då löskopplas från universitetsinstitutionerna.

Vad gäller de humanistiska universitetsmuseema är antalet ringa (jfr dock avsnitt Uppdraget och dess genomförande). Som egentliga museer kan blott räknas :

— Lunds universitets historiska museum. Universitetet är huvudman, men genom regeringsbeslut utgör institutionen sedan några år "museum med regionalt ansvar" för Skånelänen (exkl. Lunds stadskärna och Malmö kom- mun) avseende arkeologiskt material, kyrkliga föremål samt mynt. Museet erhåller tre grundbelopp från KUR. Som motprestation mottar det arkeo- logiskt material från regionens andra museer, vilket gör att det i det avseendet fungerar som ett "regionalt SHM ". Basutställningarna är åldriga och tjänstgör mest som studiesamlingar för akeologistuderande, ett "forskningsarkiv". Till— fälliga utställningar arrangeras ej. Den fåtaliga vetenskapliga personalen har i princip inte möjlighet till forskning i många år framöver; inordningen av det mottagna materialet i en databas tar all tid.

— Skissernas museum, Lund Utgör en enhet direkt under universitetsled- ningen. Institutionen kan i det stora hela betraktas som ett "vanligt" museum. Schemalagd undervisning på grundnivå sker. År 1993 hölls den första forskarkursen. Den vetenskapliga personalen är fåtalig. Åtskilliga tillfälliga utställningar arrangeras, med tillhörande katalogproduktion. En av rektor— sämbetet företagen utredning från 1992 föreslår att museet blir en fristående instution under kulturdepartementets ansvarsområde.

— Bildmuseet, Umeå. Lyder direkt under universitetsledningen. Fåtalig personal men kan delvis repliera på länsmuseet, som ligger i samma bygg- nadskomplex. Vid tillkomsten 1981 innehöll målbeskrivningen en passus om att museet på sikt skulle forska på bildmediet och på forskningsinforma— tionens område. År 1986 beslöt styrelsen att byta verksamhetsområde. Man insåg att museet inom överskådlig tid inte skulle få personal nog att avdela för forskning. Därför renodlades uppgiften till visningar av bilder i vid mening samt utvecklingsarbete på det publika området. Arbetet har varit framgångs- rikt. Diskussioner pågår för att göra Bildmuseet till ett s.k. samverkans— museum, dvs. ett regionalt eller lokalt verksamt museum som enligt särskilt avtal samverkar med ett centralt museum för att göra dettas samlingar till- gängligt för fler människor.

Ett medicinhistoriskt museum öppnas snart i Uppsala. En intern utredning om Lunds universitets samtliga museer och samlingar har t.v. lagts på is.

Alternativa lösningar för universitetsmuseernas del diskuteras i slutav— snittet.

Nuläge

Den formella forskningsstrukturen

Formellt styrande för museernas forskning är stadgarnas målbeskrivning. Samtliga ansvarsmuseer skall "vårda, förteckna, vetenskapligt berarbeta samt genom nyförvärv berika" de anförtrodda samlingarna. Dessutom skall folken museum "driva och stödja forskning" (gällande stadgar från 1987) och Nordiska museet (1990) "initiera, driva och stödja forskning". Vid sist— nämnda museum finns dessutom Institutet för folklivsforskning. — För de två andra ansvarsmuseema (båda från1988) finns inte motsvarande tillägg om forskning.

Skrivningen för övriga centralmuseer är "vårda, förteckna och veten- skapligt bearbeta", stundom enbart "förteckna och vetenskapligt bearbeta”. Undantag är Tekniska Museet ("bedriva och främja vetenskaplig forskning och dokumentation") och statens försvarshistoriska museum ("främja studiet av och bedriva forskning").

Det är ovisst om det ligger olika intentioner bakom eller om de olika av- fattningama är godtyckliga. För min del tolkar jag, med viss tvekan, saken som att forskning — eller åtminstone "bearbetning", hur detta nu skall tolkas (jfr nedan) — skall bedrivas vid samtliga centralmuseer.

Vad länsmuseerna beträffar, har praktiskt taget alla anammat normalstad- gans "bedriva och främja kulturminnesvård och övrig museal verksamhet" (med några små varianter). Här är det osäkert om huvudmännen tar för givet

att 'forskning' ingår i 'museal verksamhet' eller ej. Uppenbart är så inte fallet vid Värmlands museum, som har tillägget "liksom forskning inom museets område". Stadgarna för Göteborgs resp. Malmö museer saknas i mitt mate- rial men torde knappast explicit innehålla ordet 'forskning', eftersom detta inte brukar anses vara en kommunal angelägenhet. (Ett undantag härvidlag är t.ex. Ystads museer, där det åligger museichefen, i princip den ende fack- mannen, "att inom området bedriva forskning av intresse och betydelse för kommunen")

Av universitetsmuseernas stadgar innehåller Skissernas museum målet "vara en resurs för forskning och utredningsarbete inom museets område". Verksmuseernas innehåller intet om forskning, däremot nämns "bearbeta” och "dokumentera" på ett par håll. I gruppen "Övriga" innehåller, av de stad- gar jag haft tillfälle att se, dels bestämmelserna för Skansens kulturhistoriska avdelning (där skall bedrivas "erforderlig forskning"), dels Arbetets museum ("initiera, driva och stödja forskning") något av intresse.

Forskningens betydelse för den enskilda institutionen framgår av den infrastruktur som byggts upp. Nedanstående översikt (tabell 1) ger en viss överblick över detta. Det måste dock påpekas att detaljuppgifter varit svåra att utläsa ur insänt material eller ur intervjumaterialet. Tabellen ger därför mini- misiffror. Den upptar även sådana forskningsprogram etc. som blott angivits som informella.

Forskning framstår tydligen inte som en hjärtesak för flertalet museer.

Tabell ]. Forskningens "infrastruktur"

Antal museer Museityp "Forskn." Forskn. Titel Forskn.— Forskn. Dokum.- nämnt i progr. "fors- avd./ råd finns program befattn.- finns kare" nämnd finns beskrivn. finns finns Int. Ext. Ansvarsmuseer 3 1 3 2 2 1 Övr. centralmuseer 3 2 2 2 Länsmuseer 5 4 3 3 1 * 5 9 Göteborg, Malmö 2 1 Universitetsmuseer Verksmuseer Övriga 2 1 1

*"Vetenskapligt råd" vid Kalmar läns museum i samband med marin- arkeologiska undersökningar av regalskeppet Kronan.

Hur är då museistyrelsernas inställning till forskningsverksamhet? I all- mänhet positiv, framgår av mina intervjuer. Allra mest positiv tycks den vara där styrelsen själv innehåller stor andel forskare, som vid Musikmuseet. Ett länsmuseum i en universitetsstad framhåller att styrelsen där är tveksam:

___—_.»_

"universitet finns ju i staden". Generellt får man anta att styrelsen vid små museer med deras svaga budget tvekar att sända tjänstemän till symposier eller på längre fältarbeten.

Personalens forskningskvalifikationer

Det är väl känt att museimännens genomsnittliga utbildningsnivå ligger vä- sentligt lägre i Sverige än i övriga nordiska länder (jfr Rosander & Rosander 1989), något som generellt bör innebära ockå lägre forskningskompetens, även om examen och produktionens kvalitet inte nödvändigtvis hänger samman. I Danmark och Norge fordras i princip 6 års utbildning för inten- dentstjänster, dvs. lägre forskarexamen, medan i Sverige en fil.kand. (3 år) är nog. Mycket få, om ens några museitjänster kräver formellt en högre utbildning. I t.ex. Statsbidragskungörelsen rörande länsmueema (1977) är kravet på lägst fil. lic. för landsantikvarien borttaget. — Inte heller medför doktorgrad (eller däremot svarande kvalifikationer, enligt sakkunnigbedöm- ning) högre lön, som i Norge.

En förbättring av kompetensnivån torde vara på väg sedan licentiatexamen vid 80-talets mitt återinförts vid de flesta universitetsinstitutioner som under- visar i museiämnena. Examen kräver två års påbyggnad på fil.kand. Propåer just från museihåll har bidragit till införandet. — Museimännens intresseorga— nisation har 1993 framfört krav på att doktorsexamen skall krävas för vissa chefs— och Specialtjänster, medan fackförbundet propagerar för en ny magis— terexamen.

En viss kompetenshöjning — om den än ej avspeglas i akademisk grad — kan ske genom fortbildning, i vårt fall främst ajourföring av den metodiska och teoretiska utvecklingen inom specialområdet eller kurser inom det muse— ala fältet. Det förstnämnda kan ses som ett slags forskningsinformation från högskolan. Enstaka ansatser har gjorts vid några institutioner. Här finns uppenbart ett fält som behöver upparbetas. Vad beträffar museologi har insti— tutionen i Umeå regelbundet kurser avsedda för yrkesarbetande museimän.

Andra kompetenshöjande åtgärder är studieresor, deltagande i seminarier, symposier och konferenser samt tid för inläsning av relevant litteratur.

En ytterligare väg att höja forskarkompetensen är projektverksamhet under ledning av en erfaren forskare — intern eller extern — som kan fungera som handledare och instruktör för ovana deltagare.

Utbildningsfrågor diskuteras ej ytterligare här. Det är emellertid på sin plats att påpeka de akademiska meriternas ganska ringa värde då man söker tjänst. Ofta föredras yrkeserfarenhet framför teoretiska meriter, något som inte gynnar musevärldens forskningsnivå. Vidare kan man på goda grunder anta att forskarbegåvningama generellt föredrar en akademisk karriär framför museibanan. På museerna hamnar framför allt praktikerna.

I samband med Museiutredningen har gjorts två undersökningar av museimännens utbildningsnivå. Det finns också ett något äldre material. Talen redovisas i tabell 2. Den ena av 1993 års undersökningar är min egen och kan fingranskas (tabell 3).

Siffrorna är anmärkningsvärt höga, särskilt om man också tar hänsyn till de säkert många tiotal som mer eller mindre aktivt driver forskarutbildning. Talet om museitjäntstemännens låga genomsnittliga utbildning börjar alltså bli föråldrat. Saken är så remarkabel att den bör påverka förhållandet mellan museal och akademisk forskning, något som diskuteras i avslutningskapitlet.

Jag har också gjort andra försök att mäta forskarkompetensen. Den framgår av tabell 4.

Tabell 2. Museitjänstemännens akademiska utbildning

Undersökning År Antal Kand. Lic. (motsv.) Dr.grad/ Anmärkning examen Cullberg 1988 816 680 45 * 91 * Riktar sig till alla med akad. utbild— ning Museiutred- l993** 48 116 Uppgifter från ningen institutionerna Högskolenivå Forskarnivå Museiutred- 1993 247 88 Riktar sig till alla ningen*** anställda *Därav inom humanioras 30 resp. 57 **Blott inom humaniora + de nat.vet. museerna i Göteborg och Malmö. ***Svar på frågan "Vid vilken nivå avslutade Du Dina formella studier?", vilket innebär att oavslutade forskarstudier placerar en person i högsta gruppen. Tabell 3. Museimän med formell forskarkompetens, uppdelade på museityp Museityp Lägre forskar- _]Drgrad/examen Kompetens- examen förklarad till Svensk Utländsk Svensk Utländsk—|— Därav professur docent- kompetens Ansvarsmuseer 7 1 3 3 * 2 22 2 Övr. centralmuseer 10 1 27 3 4 5 Länsmuseer 17 1 19 3 3 Göteborg, Malmö 4 1 14 1 0 2 Universitetsmuseer 2 3 * Verksmuseer ] övriga 44 4 109 7 31 _L 15

Anm. Antalet docenter är troligen högre än här angivet. *Varav l fil.dr h.c.

___. _J—

Tabell 4. Deltagande i viss kvalificerad forskarverksamhet

Museityp Varit Anslag från sakkunnig vid opponent vid forskningsfond/ professorstills. disputat. forskningsråd

P Svensk Utländsk Svensk Norden Utom Norden

Ansvarsmuseer l 9 5 6 6 1 0 Övr. centralmuseer 2 14 7 5 Länsmuseer 1 36 8 5

Göteborg, Malmö 2 1 6 2 1 Universitetsmuseer

Verksmuseer 3 1 Övriga 4 4 1 Anm. Siffrorna gäller tiden 1990—sept. 1993.

"Föreläsning" avser minst 30 minuter. Siffoma över antalet föreläs- ningar och forskningsanslag är sannolikt osäkra men ger i alla hän- delser en uppfattning om volymen.

Antagligen döljer sig anslag från en del interna eller regionala fonder i materialet, fonder där det varit ganska enkelt att få anslag. En säkrare grund för att bedöma den vetenskapliga kvaliteten i ansökningarna ger anslagen från de stora forskningsfonderna för humanister, HSFR och RJ, som tidigare preseneterats.

Tid för forskning

Hur stor del av arbetstiden ägnas då forskning? Det föreligger en enkät- baserad undersökning för länsmuseemas del, gällande 1991. I 'forskning' in- går också 'dokumentation' (muntl. uppg. från utredaren). Siffrorna är låga. Högsta tal anger Kulturen (3 årsverk) och Bohusläns museum (2). Tre mu- seer uppger 0 årsverk. Snittet ligger på 0,78. (Cullberg 1992.) Forskningen blir uppenbart alltför ofta en salderingspost som ägnas den tid som "blir över". — Kulturmiljövården tar samtidigt 7,0 årsverk i genomsnitt.

En annan undersökning (Nordiska museet våren 1993) visar att 7 pågåen— de FoUD—arbeten av 60 bedrevs enbart på tjänstetid, 16 på tjänstetid och egen tid, 12 på enbart egen tid, 15 på enbart externfmansierad tid, 7 på dito plus egen tid samt 3 på tjänstetid och extemfrnanserad tid.

En tredje undersökning gäller också Nordiska museet (inkl. de tjänster på Institutet för folklivsforskning som står på museets stat men exkl. styres— mannen och hans ställföreträdare). Den 1 okt. 1993 hade museet 253 fast an- ställda och 78 projekt- och extra anställda. 17 av dessa faller under verksam- hetskod 232 "Forskning, beslutade projekt", dock endast någon enstaka på heltid. Omräknat i årsverk blir siffran 8,4. Dessutom finns 13 personer

(i några fall de sarmna som forskar) under kod 231 "Bearbetningar", motsva— , rande 3,8 årsverk. '

FoUD—projekt. Några glimtar

För att konkretisera den torra statistiken skall här presenteras titeln på ett antal projekt av olika art och storlek. Exemplen är valda så att bredden fram- kommer och även för att illustrera att museerna sysslar med mycket annat än föremålsforskning. Projekten har till någon del pågått under de fyra senaste aren.

—

F orskningsprojekt

— Stadens omland — landskap och bebyggelseförändringar under 1700—talet och 1800-talet, avhängiga tillkomsten av Karlskrona och Karlshamn (Blekinge läns museum; inför ny basutställning).

— Samerätt — sedvanerätt och den lokala rättsuppfattningen (Jämtlands läns museum; HSFR-projekt). — Medeltiden i Norra Skåne (Lunds universitets historiska museum).

— Arbetsplats Sverige (Arbetets museum m.fl.; minnesinsamling och be- arbetning)

— Kulturmöten i vården (Invandrarmuseet). — Konstföremål av gjutjärn (nationalmuseum). — Fransk symbolism (dito).

— Shang bronzes in the Collection of the Museum of Far Eastern Antiquities (östasiatiska museet m fl.).

— Ätten Brahes kulturinsatser (Skokloster).

— Attribuering av utländska troféer (armémuseum).

— Num — en bergsby i Nepal (folkens museum).

_ usa—m_Aa—jn

— Från mönsterplan till kommunöversikt (arkitekturrnuseum).

— Skeppsteknisk dokumentation och forskning kring regalskeppet Vasas rigg och konstruktion. (Vasamuseet).

— Media policy and music activity (musikrnuseet). — Steelpans(musikmuseet).

— Vi och dom, en idéhistorisk studie av synen på etnografiska föremål, samlingar, museer och utomeuropeiska kulturer (folkens museum; HSFR—projekt).

— Svenska antiker i marmor (nationalmuseum; HSFR-projekt). — Bilen som ting och bilismen som livsform (Nordiska museet). — Folkvandringstida reliefspännen (statens historiska museum). — Fartygsmodeller som kunskapskälla (sjöhistoriska museet).

Utvecklingsprojekt

— Pedagogiskt utvecklingsabete om islam (Medelhavsmuseet). — Konserveringsmetoder för textil (statens historiska museum). — Bevarandearkeologi (dito).

— Handbok om museibutikler och försäljning (Länsmuseemas publik— och profilprojekt).

— "Historieland" [friuftsmueet som arena för rollspel] (Jämtlands läns museum). — Vad ger museibesöket barnen? (Kulturen i Lund m.fl.) — Utveckling av värmebord för att flytta över färgskikt till ny duk (national— museum). — "DÅDOK" [uppbyggande av databas över allt material om Gustav II Adolfs tid (Vasamuseet).

— Uppbyggnad och utveckling av byggnadstekniskt register (arkitektur- museum).

Dokumentationsprojekt

— Verkstadsindustrin i Blekinge (Blekinge läns museum).

— Skeppsbyggeri på Orust under 1800-talets senare del (Bohusläns mu- seum). — Edvinssons damastväveri [skall avvecklas] (Skaraborgs läns museum).

— Inventering av gravvårdar på Munktorp kyrkogård (Västmanlands läns museum). — Ett jordbrukarår på Blomhöjden (Västerbottens läns museum; film). — EKODOK (ca 25 fotografer vid ca 25 museer dokumenterade 1990—1991 människans förhållande till naturen och de ekologiska förändringarna — 1 milj. bilder). — Ambulerande danslärare i Sverige under 1900-talet (Dansmuseet). — Bilddatabank över svensk medeltidskonst (statens historiska museum).

Sifferuppgifter

Det finns också ett par översikter över projektens antal inom vissa fält:

SAMDOK . Registret över SAMDOKs etnologiska/kulturhistoriska under- sökningar fr.o.m. 1977 upptar ca 900 objekt. Av dessa gäller ett 90-tal arbetslivsdokumentationer av högst olika slag.

De statliga museerna. En av Ansvarsmuseemas nämnd för gemensamma forskningsfrågor genomförd enkät 1992 till de statliga museerna redovisar 229 projekt, fördelade på 16 museer. Ett stort antal sker i samarbete med andra museer, med universitet, akademier osv., totalt 143 samarbetspartners. Arbetet var kalkylerat till 599 årsverk; de enskilda projekten varierade från

några veckor till 100 år i beräknad längd. — Här som i många andra samman- hang torde det ej ha gjorts en klar skillnad mellan dokumentation och forsk- ning.

De kulturhistoriska museerna. En inventering av pågående forskning (och dokumentation) vid Nordiska museet våren 1993 visar följande. 39 tjänste- män (och 4 pensionärer) är aktiva forskare. 36 personer står för de 60 projekt som är under arbete. 36 skall bli böcker, varav 5 doktorsavhandlingar. 30 av projekten är etnologiska, 2 folkloristiska, 10 konstvetenskapliga. 3 behandlar konserveringsfrågor, 4 annan museologi. Återstoden kan rubriceras som kulturhistoria eller annat. Forskningsmaterialet är huvudsakligen föremål i 18 projekt, byggnader i 2, industri- och teknikhistoria i l, uppteckningar i 22 och arkivalier i 12. Samtiden behandlas i 20 projekt, samtid såväl som nutid i 7.

En enkät vid samma tidpunkt till landets museer med kulturhistorisk in- riktning (varibland åtskilliga centralmuseer) redovisar 189 projekt, varav 50 med inriktning på nutiden och 11 på vård och konservering.

De redovisade siffrorna pekar på en omfattande FoUD-verksamhet. Dock — ovan har redovisats att mycket sker på egen tid eller på externa medel.

Ett exempel på vad ett utställningsprojekt för med sig av forskning och annat ges av livrustkammaren. Utställningen Riddarlek och tornerspel kom att innebära:

— en utförlig katalogisering och bearbetning av museets eget material, 200 föremål

— en genomgång i bibliotek och arkiv som gav ny information om de svenska riddarlekama och tomerföremålen

— produktion av en stor katalog med vetenskapliga artiklar av 7 svenska och 20 utländska forskare från sju länder; den torde bli ett standardverk

— arrangerandet av ett internationellt symposium, vars föredrag publicerats i två nummer av tidskriften Livrustkarmnaren.

Interna publiceringsmöjligheter

Få grupper i forskarsamhället har så goda möjligheter att få sina alster tryckta som museimännen. Nästan varje museum har egen årsbok (för läns- museemas del ev. formellt utgiven av hembygdsförbundet), kanske populär skriftserie, actaserie eller vetenskaplig bulletin — förutom alla utställnings- program och övriga trycksaker som utkommer. Härtill skall läggas utställ— ningarna, där undersökningar och forskningsresultat också kan offentlig- göras.

En något äldre bibliografi från över kontinuerligt utkommande, ej avsluta- de museiårsskrifter, utgivna av museer och hembygdssammanslutningar med museum som bas, upptar för hela landets del 48 årsböcker, 4 ämnesinriktade

. ;_._n- - (&_- _.._= .,.

nyhetsbulletiner, 4 medlemsblad för ett hembygdsförbunds medlemmar samt 1 museologisk tidskrift. Därtill kommer 13 vetenskapliga periodica. (Hennig 1982.) Det totala antalet torde ha ökat med minst ett halvdussin sedan dess.

År 1991 undersöktes de 24 länsmuseemas skriftutgivning. Blott fyra sak- nade årsbok. Hälften utgav "tidskrift" (vanligen medlemsblad). Man produce- rade vidare 49 kataloger och 34 monografier. En motsvarande, fem år äldre inventering redovisade även 58 st. "övrig utgivning" (rubriken saknas i den yngre undersökningen). (Rentzhog 1988; Cullberg 1992.)

Förevarande studie hade för avsikt att undersöka institutionernas och tjänstemännens skriftproduktion 1991 (ev. bå 1990/91). Uppgiften har stött på betydande svårigheter, eftersom långt ifrån alla årsberättelser delger ens institutionens viktigare editering. Nedanstående statistik (tabell 5) är därför ofullständig genom att blott ge minimital. Den säger inte heller något om typen av skrift.

Tabell 5. Museernas Irycksakseditering 1991

11 st 12 st centralmuseer länsmuseer

Historia 6 Arkeologi 1 1 2 Konst, Arkitektur 13 8 Etnologi 7 7 Kulturhistoria 9 30 Etnografi 5 Kulturminnesvård 5 4 Konservering 2 4 Övrigt 3 7 Korpusverk

Flera "lärda verk" och motsvarande institutioner har som viktig eller huvud- uppgift att utge omfattande bokverk, avsedda att bli standardverk under mycket lång tid. Inte minst gäller detta de dialekt-, namn- och folkminnes- arkiv som ingår i den omorganiserade myndighet som nu heter Språk- och folkminnesinstitutet (jfr SOU 1992: 142 ). Ett annat dylikt projekt är verket Sveriges kyrkor. Arbetet binder stora resurser under mycket lång tid, stund— om ett sekel.

Även några museer har korpusliknande arbeten på gång. Blott få synes dock att vara heltidssyssla för en tjänsteman. De drivs oftast ryckvis och är delvis beroende av att finansieringen ordnas efter hand. Följande uppgifter kan — i större eller mindre grad — räknas som korpusarbeten. Tidshorisonten varierar från några år till flera decennier. Listan gör ej anspråk på att vara fullständig.

Ölands järnåldersgravfält. HSFR-finansierat. Färdigt 1996. (Statens historiska museum.)

— Gotlands vikingatid. HSFR-finansierat. Färdigt omkr. år 2000. (Dito.)

— Birkastudier (äldre undersökningar). Några volymer återstår. ( Dito.) Anm.: Pågående grävningar sker i riksantikvarieämbetets regi. — Helgögrävningarna. 2 ä 3 volymer återstår. (Dito.) — Alvastraundersökningarna. (Dito.) — Corpus Nummorum Saecolorum IX—XI qui in Suecia reputi sunt. Mycket långsiktigt. (Myntkabinettet) — Sveriges mynthistoria. Landskapsinventering. Fondfinasierat. Färdigt omkr. år 2000. (Dito.) | — Sveriges agrarhistoria. 5 band. Fondfinansierat. Färdigt omkring år 2000. (Nordiska museet.) — Vetenskapliga kataloger över olika delar av samlingarna i Avdelning för äldre måleri och skulptur. (Nationalmuseum). _ Mästarteckningar i svensk offentlig ägo. (Dito.) Ett par framväxande arkivsamlingar har också korpuskaraktär: ,

— Dokumentationsarkiv över svensk konst (nationalmuseum).

i — Register över svenska provinsmöbler (Nordiska museet). i — Register över svensk 1900-talsbebyggelse (arkitekturmuseum). !

!

Även de kontinuerligt pågående SAMDOK-undersökningama med till- hörande publicering i många fall kan på sätt och vis karakteriseras som ett korpusverk över svensk samtidskultur.

Samarbete

___--m.=o—_—=—_.___=—...- __ _

Museerna har vida kontakter i samhället och därför betydligt fler och mer varierade presumtiva samarbetspartners än högskolan vad gäller FoUD. De kan även dra fördelar av smidig organisation, god förankring i samhället, traditionell öppenhet samt ofta tvärfacklig inriktning. Samarbete förekommer också i rik grad.

Högskolan

Viktigast i sammanhanget är förstås högskolans institutioner. Forsknings- propositionen trycker allmänt på ett sådant samarbete för sektorsorganen. Ofta finns täta personella kontakter genom att fackämnena är små; alla känner alla.

Förr fanns symbios genom att flera museer hade institutionsprofessorn som chef. Av detta finns kvar blott ett exempel: Nordiska museets donations-

professur i etnologi (1918), numera delad mellan museet och Stockholms universitet (vi bortser här från Naturhistoriska riksmuseets många professurer med viss undervisningsskyldighet).

Ett par exempel på nya konstruktioner med på liknande sätt delade tjänster finns också.

Exempel: Åren 1989—93 var nationalmuseums förre överintendent knuten till museet för att stimulera kontakten med högskolan. Han genomförde en rad seminarier och föreläsningsserier. Q Arbetets museum adjungerar sin forskningsledare till Ekonomisk-historiska institutionen i Uppsala på 20% men står för hela lönen.

Dylika delade tjänster fungerar, oavsett nivå, som kanaler för aktuellt kunskapsläge in i museerna och bör utnyttjas i betydligt högre grad; HSFR framhåller allmänt att det humanistiska forskarsamhället är senfärdigt med att utnyttja möjligheten till adjungerade professurer. Från 1 juni 1993 inrättar och tillsätter högskolan själv sina professurer och har möjlighet att pröva olika konstruktioner. Företag och organisationer kan ställa personal till högskolans förfogande på deltid, såvida personen i fråga blir kompetensförklarad av sak- kunniga på vanligt sätt.

Det konkreta samarbetet med högskolan är av olika art. Studenter får små- jobb på museema. Seminarier hålls ej sällan på museet eller med en musei- man som ledare. Schemalagd undervisning för studenter på grundnivå förekommer på sina håll. Ofta anlitas museimän som timlärare, ibland som handledare. Mycket vanligt är "inofficiell handledning" i samband med att studenter brukar museets material.

Å andra sidan är intresset för museimaterialet ofta lågt från studenternas (och lärarnas) sida. "Initiativet måste hela tiden komma från museet", påpekar Nationalmuseum; "lärarnas forskningsinriktning kan vara snäv och samman— faller inte med museets intressen", säger Smålands museum.

Mitt intryck är att samarbetet fungerar betydligt bättre i högskoleortema än i universitetsortema, kanske därför att högskolorna har en smidig organisa— tion och pionjäranda. Högskolans relativt få forskare söker väl också det kollegiala stöd som står att få på nära håll. Mycket finns att utveckla i sam- arbetet mellan museerna och högskolan.

Andra intressenter i F 0 UD

Många andra samarbespartners finns också. Kanske gäller detta särskilt läns- museerna. För deras del är länsantikvarien och kommunerna viktiga. Ofta beställer dessa undersökningar av museet. Också företag kan beställa forsk- ning, som nämnts ovan. Ytterligare FoUD-intressenter kan vara hembygds- föreningama, folkrörelsearkiven, traditionsarkiven o.l.

Slutligen bör amatörforskarna, som kanske hellre borde kallas oskolade forskare, nämnas. De utför inte sällan omfattande dokumentära arbeten åt museerna (inom arkeologi och marinarkeologi, vidare uppteckningar, natur- vetenskapliga observationer m.m.). Intresserade människor ur allmänheten, slutligen, fungerar som informanter vid frågelistundersökningar.

Med dylika kontakter utnyttjas "samhällets totala resurser i gemensam kunskapsuppbyggnad", vilket förstärker "de personella och institutionella nätverken" (SOU 1992:l42, s. 65).

Internationellt engagemang

Betydelsen av internationell kontakter inom FoUD kan knappast överskattas. Kontakter sker på många sätt. Många specialmuseer har ett internationellt material eller ett material som stammar från visst kulturområde och söker sig då självklart utomlands för kontakter. Omvänt kommer det en lång rad utländska förfrågningar som tar mycken tid att handlägga. Myntkabintettet konstarerar sålunda att 30% av alla ärenden, dvs. ca 125 brev/år, kommer från utlandet och 50% går dit. Genomsnittligt åtgår dubbelt så lång tid för handläggning av utlandsärenden som motsvarande inhemska.

Av ålder sker ett omfattande idéutbyte med de nordiska grannländerna. Också länsmuseerna deltar; vid en enkät 1986 angav alla utom ett att de hade nordiska kontakter, medan fyra förnekade utomnordiska. Ämnesmässigt gäller kontakterna särskilt arkeologi och etnologi/kulturhistoria, där materialet till stora delar är gemensamt. Också kontakterna med Österuropa., särskilt Balticum, intar numera stor plats, särskilt för arkeologins del. Ännu ett område som fått ökad betydelse är Afrika, där det sedan några år sker kunskapsutbyte särskilt vad gäller utvecklingsarbete — impulsema går då inte bara från norr till söder! Bl.a. hölls en workshop i Zimbabwe 1991 för naturvetare, museitekniker, fotografer och scenografer. I Nicaragua deltar statens historiska museum i ett av SIDA bekostat utvecklingsprojekt gällande museiuppbyggnad. Musikmuseet har livliga afrikanska kontakter, bl.a. gällande dokumentation av inhemsk musik på ljudkassetter och dessas spridning. Våren 1993 hade 10 svenska museer afrikanska samarbets- partners.

Det kommer också många utländska forskare på besök, om de kultur- historiska museerna undantas; deras material har ej så ofta internationell forskarappell.

Museer med internationell kontaktyta utger en del skrifter på utländska språk. Det finns fyra sådana bulletiner och ett par skriftserier. En vanlig form för samarbete är givetvis symposier, workshops och konferenserer samt föredrag/föreläsningar i samband med en vandringsutställning eller fristående. Särskilt vanligt är det att symposier hålls i samband med att kurirer anländer med konstverk till en stor internationell utställning.

Tabell 6. Svenska museimäns utländska föreläsningar/föredrag fr.o.m. 1990

Musietyp Föreläsningar Norden Utom Norden

Ansvarsmuseer 99 1 33 Övriga centralmuseer 87 122 Länsmuseer 2 5 41 Göteborg, Malmö 20 l ] Universitetsmuseer 5 3 Verksmuseer l 7 2 Övriga museer 32 16

Anm. Talen gäller framträdanden om minst 30 min.

I min enkät har jag efterfrågat antalet föreläsningar, se tabell 6. Siffrorna för bedömas som minimital.

Ytterligare en form av internationellt engangemang bör nämnas. I den internationella museiorganisationen, ICOM, torde få länder har ett så relativt sett stort antal personliga medlemmar som Sverige. ICOM arbetar med ett stort antal kommitteer/grupper för olika museityper. Många svenska musei- tjänstemän har eller har haft position som ordförande eller sekreterare i dessa. I december 1993 besatt vårt land följande poster:

— v. ordf. i Executiv Council

_ ledamot i Advisory Committee

— ordf. i gruppen för etnografiska museer

— ordf. i militärhistoriska gruppen ( en Affilated International Organization) —- v. ordf. i gruppen för Fine Arts

-— styrelseledamot i gruppen för regionalmuseer.

Museala forskningsområden där Sverige är ledande

Hur står sig svenskt museiväsen i internationellt ljus? Finns det fält där landet tillhör de absolut främsta inom FoUD? Ja, avgjort. Vid mina intervjuer har jag dragit upp frågan. Svaren redovisas nedan. Självklart kan förhållandena vara sedda genom rosenfargade, alltför etnocentriska glasögon, men uppgif- terna har ändå visst intresse.

Ibland hänger den höga kompetensen samman med att museerna har ena- stående samlingar att förvalta, samlingar som är efterfrågade internationellt. Andra gånger är det kollektiva initiativ eller enskilda tjänstemäns verksamhet som fört fram till tätposition.

Följande områden har dragits fram:

— Textilforskning och -konservering — en svensk specialitet sedan lång tid (RIK, Livrustkammaren m.fl.).

— Forskning och utvecklingsarbete i sammanhang med luftförorening (RIK).

— Osteologisk forskning (dito). — Pigment— och bindemedelanalys; metod att med hjälp av enzymer hindra mögelangrepp på målningar (Skokloster). — Konservering av sjödränkt trä (Vasamuseet). — Centralasiatisk och sydamerikansk etnografi — grundas på tidiga och stora samlingar (folkens museum — etnografiska; Göteborgs etnografiska museum).

— Omarnental utveckling i äldre kinesisk konst (östasiatiska museet).

— konservering av bronser (dito).

— Mediapolitisk forskning rörande musikaliska aktiviteter (musikmuseet). — Vexiologi, dvs. troféforskning — embematiskt och textilt (arrnémuseum). — Kulturminnesvård — med betoning på miljöema, ej på monumenten; här— under inte minst industriminnesvård.

— Museipedagogik sett som helhet — med tyngdpunkt på konstpedagogik (statens konstmuseer), barnverksamhet samt arkitekturpedagogik (arki- tekturrnuseum).

— Arkeologisk inventering och grävningsvolym ("gräver allt").

— Digitalisering av samlingama; samordnade databaser (landets museer sett som helhet) ( bl.a. IN SAM-projektet).

— Etnologisk samtidsdokumentation (SAMDOK). — Minnesinsamling (Nordiska museet m.fl.). — Marinarkeologi (statens sjöhistoriska museer).

Utvärderingar

Det är viktigt att forskning — liksom dokumentations- och utvecklingsarbete — utvärderas, annars kan den deklinera. Särskilt gäller detta FoUD av den typ som de svenska museerna representerar, där evaluering inte normalt sker vid tjänstetillsättningar såsom vid universiteten (och f.ö. vid de norska museerna).

Trots detta är det med ett undantag veterligt blott inom SAMDOK som dylika vetenskapliga utvärderingar skett. Undantaget är RIKS omfattande luftföroreningprogram. De sakkunniga var "very impressed by the high quality of the work being done by the RIK" (Bacher et al. 1992, s. 140.)

Vad SAMDOK beträffar, utvärderades Hempoolens dokumentations— och insamlingsarbete 1985 av en av poolmedlemmama. Diskussionen gällde mest metodiken. Rapporterna befanns vara "till större delen deskriptiva" (Hidemark 1985, s 47). En andra utvärdering av samma pools arbete under senare år, också den företagen internt, konkluderar med att man nu arbetar mera medvetet, utifrån i förväg uppställda problem. Från att vara en doku— mentation av den materiella kulturen har undersökningarna utvecklats; de söker nu "komma under huden" på de familjer man besöker (Kjerström- Sjölin 1994). De många arbetslivsundersökningama har undergått en intern utvärdering (Fågerborg 1992), som mynnar ut i att beskrivningar av själva arbetsprocessema är en tyngdpunkt, men att "flera rapporter karakteriseras av en försiktighet, författarna har inte tagit steget från ett återgivande av materialet till att försöka analysera det eller göra grundliga beskrivningar". Orsaken tillskrivs ovana och tidsbrist. Motivering och målsättning måste framgå tydligt i undersökningarna — där brister det. Det fotografiska mate- rialet får högt betyg.

År 1984 genomför en utomstående forskare, själv museiman, en utvär- dering av SAMDOKs metod och verksamhet. Den då ringa skriftproduk— tionen tas emellertid ej upp. (Velure 1987.)

Vid den s.k. Museiveckan 1990 var två historiedocenter inbjudna för att göra en utvärdering av SAMDOK-materialet (Isacson 1990; Sjöberg 1990). Den forskare som tog för sig hemundersökningarna såg på detta som källmaterial och sammanfattar:

Vad beträffar insamling och dokumentation, av rekvisita runt familjema blev jag imponerad [...] Ändå är jag inte nöjd. Människorna är borta mitt i all rekvisita. Jag vet nästan lika lite om deras tankar, värderingar, förhoppningar om framtiden, barnen eller åldrandet som om de människor som levde för hundra år sedan.

Den andre evaluatorn, såväl museiman som universitetsforskare, hade som underlag rapporter från fyra näringslivspooler. Han förklarade sig positiv till SAMDOKs intentioner, och över lag håller undersökningarna "en god kvalitet. Rapporterna är ofta välskrivna och kan läsas med stor behålll- ning." Man är ensam om "en långsiktig plan med människan i centrum". Materialet "kommer att ha ett värde för arbetslivshistorikerna i framtiden”. Men — rapporterna ger en alldeles för idylliserande bild av samtida arbetsliv och stämmer dåligt med de upplysningar som kommer fram på andra håll om konflikter, mobbing osv.

I sammanhang med denna forskningsstudie har utredningen låtit en utom- stående forskare genomföra en omfattande evaluering av en rad museiskrifter av olika typ, utgivna under de senaste åren (Solhaug 1994; återges som bilaga 4 i denna skrift). Han är överlag positiv till de skrifter med vetenskapliga anspråk som han genomgått. Om de populärvetenskapliga sammanfattar han:

Når det gjelder muséeenes populrervitenskapelige arbeid vis-å-vis pub- likum i form av årsboker, tidsskrifter, utstillingskataloger, guideboker og foldere, så er det allmindelige inntryckket at virksomheten ligger på et meget hoyt nivå. Det gjelder innhold såvel som språklig og billedmessig kommu— nikasjon.

Museernas roll i forskarsamhället. Avslutande diskussion

Museivärlden omfattar många och rikt varierade institutioner. De allra flesta har forskningsambitioner, undantaget Bildmuseet, verksmuseerna och möjli— gen några andra mindre institutioner. Och alla dokumenterar i en eller annan form — inte bara genom att samla föremål med tillhörande basfakta och kompletterande information utan genom fältarbete, som resulterar i beskriv— ningar, uppteckningar, inspelningar, foto, rörliga bilder osv. En stor del av materialet har ingen primär koppling till föremål. Nya intressefält i utkanten av eller strax utanför museernas formella — och ofta vagt preciserade — an- svarsområde erövras ej så sällan.

Ex.: Marinarkeologi. O Invandrarfrågor. O Mentalitetsforskning.

Materialet bringar i magasins- eller arkivvärdigt skick, registreras och begynner sin långa resa mot Evigheten. I många fall sker också en första bearbetning.

Museerna är utan tvivel en viktig basresurs för forskning inom alla histo- riska vetenskaper, ibland också andra. Här förvaras en viktig del av det svenska kulturarvet, knaggar på vilka den kulturella identiteten är upphängd. 1 inte så få fall utgör samlingarna också en del av det mondiala kulturarvet.

Mycket av dokumentationen tillkommer utan direkt syfte, ingår ej i ett forskningsprojekt. På samma sätt som de statliga arkiven härbärgerar mäng- der av handlingar som aldrig eller först i en avlägsen framtid kommer till vetenskaplig användning, ägnar sig museerna åt mycken datafångst för endast eventuellt bruk. Dokumentationen sker emellertid inte på måfå utan från facklig insikt om vad som kan komma att få intresse. Arbetet ingår i det ofentliga uppdraget, man kan t.o.m. tala om samhällskontraktet; samhället har ett legitimt intresse av att dokumentera sig självt, skapa ett kollektivt minne.

Stora materialsamlingar innebär också en kulturpolitisk vinst: museerna kan fungera som referensarkiv. Dit kommer många privatpersoner och insti- tutioner för att få svar på ofta triviala detaljfrågor. Denna uppgift, faktaser- vice, poängteras sällan. Breda och obetydligt bearbetade samlingar är därför inget självändamål.

En ännu viktigare uppgift är givetvis servicen gentemot forskarsamhället. Dit hör bla. goda register.

Dokumentation och tillrättaläggandet av denna är en forskningsförberedan- de verksamhet. Detta berättigar att efter danskt mönster kalla arbetet indirekt forskning. Termen betonar arbetets vikt och att det i bästa fall blir led i en forskningsprocess.

Däremot vill jag betona det farliga i att kalla all dokumentation för 'forsk- ning', något som blivit en fackjargong. Ordet måste förbehållas problema- tiserade, analytiska undersökningar, annars når museernas vetenskapliga verksamhet inte den respekt i forskarsamhället man eftersträvar. Och själv— klart måste museiforskningen i denna betydelse underkastas samma kvalitets- krav som den högskoleanknutna forskningen.

Under ett kvartssekel har museiforskningen befunnit sig i forskarsam- hällets marginal, pressad dit av paradigmskifte och den ståndpunkt forsk- ningspolitiken kommit att inta: att den statliga forskningen i princip skall försiggå vid högskolan, ej vid fristående institutioner. Sektorsforskningen, som syftar till att förbättra verksamheten på olika sätt, bör ske vid sektors- organen blott om den då kan förväntas bli av bättre kvalitet än om den läggs ut. — I vårt sammanhang är sektorsforskning praktiskt taget liktydigt med museologisk FoU.

Jag har emellertid uppfattat signaler om att en omsvängning kan vara på väg vad gäller forskningens förläggande utanför högskolan. Motivet är logiskt: konkurrens skärper kraven och höjer nivån. Och en fristående institution som i konkurrens lyckas få anslag är en duktig institution.

Ett exempel på decentralisering av FoU är den pågående stora satsning som landstingen gör vad gäller framför allt forskning inom hälso- och sjukvårdssektorn. Det illustrerar FoU-verksamhetens växande betydelse på alla nivåeri samhället. (Temhag 1994.)

Några skillnader mellan universitetsforskning och museiforskning

Som framgått, har musei- och universitetsforskningen skilt lag sedan ett kvartssekel. Den förstnämnda har sin tyngdpunkt i forskning om den fysiska miljön och bedriver en långsiktig kunskapsuppbyggnad, medan universitets- forskningen gärna är trendmässig. Medan konkretionen är museernas styrka, råder motsatt förhållande vid universiteten. Museerna gör gärna många små- undersökningar som mynnar uti standardverk och handböcker. Deras forsk- ning är — numera _ inte fri som vid universiteten utan underkastad institutio- nens och brukarnas behov. Forskningen siktar i första hand till kunskap om den materiella omvärlden, dess villkor och samhälleliga kontext förr och nu och den roll och betydelse materiell kultur har som meningsbärande element i större sammanhang. Museerna blir kunskapscentra och knutpunkter i infor- mationsflödet mellan forskare och allmänhet. Mycket av detta intresserar ej

universitetsforskaren; det kan rätt och slätt vara svårt att få artefaktstudier

utförda vid universiteten. i Genomgången visar att museiforskningen inte behöver vara en konkurrent I till univerisitetsforskningen, snarare är den ett komplement. Fältet är rikt, intresseornrådena täcker inte varandra i större utsträckning. Museiforskningen behöver på intet sätt bli en sämre kopia av universitetsforskningen.

Generella förhållanden som talar för forskning vid museerna Ämnesspecifik forskning

Den statliga forskningspolitiken innebär alltså än sålänge att inomvetenskap- ligt genererad forskning vid museerna ses med skepsis, "den passar inte in". ", Många faktorer pekar emellertid i motsatt riktning: att nuvarande forsknings— omfång behålls eller utökas. De är följande.

— En ganska ringa andel museimän har forskarutbildning, men ändå repre- senterar dessa en stor humanistisk forskningspotential, 116 personer med doktorexamen/grad, varav 15 med professorskompetens. Till detta kommer 48 personer med lägre forskarexamen. Det är en volymmässigt långt större kompetens än vid museiämnenas alla universitetsinstitutioner sammantagna, och det vore forskningsekonomiskt oansvarigt att inte utnyttja den potentialen så långt övriga uppgifter tillåter.

— Infrastrukturen finns, i form av bibliotek, klipparkiv, biträdespersonal, lokaler, kontaktnät inom och utom museivärlden etc.

— Delar av museisektom representerar ämnen som blott marginellt eller inte alls är företrädda vid högskolan. Detta gäller inte bara museer som Öst— asiatiska, Dansmuseum och armémuseum eller museiområden som marinarkeologi. Jag vill hävda att inte ens de kulturhistoriska museerna egentligen har ett "moderämne" vid högskolan. Ingen etnologisk univer- sitetsinstitution i dag driver i större utsträckning kvalificerad kultur- historisk forskning med föremål som viktigaste forskningsområde. — Museimaterialet röner ganska ringa intresse från högskolans forskare och studenter. Det är dålig affär om alltför mycket av stoffet ligger oanvänt — stor efterfrågan finns från allmänheten.

— Få museer har sådan ekonomi att de kan köpa grundforskning från hög- skolan.

— All erfarenhet talar för att forskningens kvalitet blir bäst om den som utför (låter utföra) dokumentation också bearbetar den, förutsatt att hans eller hennes kvalifikationer är goda. Forskning som tar utgångspunkt i museimaterial fordrar dessutom speciell kompetens som sällan finns utanför museerna.

— Museernas medverkan i kulturmiljövård kräver solid, ajourförd kunskap som bäst förvärvas genom egen forskning.

- Den evaluering som skett i samband med denna studie, liksom en rad andra, partiella utvärderingar, pekar på att museernas FoUD håller måttet; den har inte väsentligt lägre kvalitet än motsvarande akademiska verksamhet.

— Arbetsgivaren har ansvar för personalutveckling. I detta ligger att erövrad kompetens — här: i forskning — inte får tillåtas falla. Deltagande i FoU har ett värde i sig; det skärper det kritiska tänkandet och förmågan att söka och tillgodogöra sig forskningsinformation. — I de länder som det är naturligt för Sverige att jämföra sig med sker de facto forskning vid museerna. Det är risk för att landets internationella anseende inom museisektom sjunker om förhållandena vore annorledes här.

Jag finner ovanstående skäl så starka att jag vill hävda att kvalificerad ämnesspecifik forskning bör förekomma i museivärlden. Därmed ej sagt att forskning skall förekomma på alla institutioner, utkonkurrera andra uppgifter eller ha samma inriktning som vid högskolan.

Museologisk F oU

Den museala sektorsforskningen är per definition museologi. Museologi är en tvärvetenskaplig disciplin, och delar av FoU kan vara nödvändigt att lägga ut på högskolan eller annat forskningsorgan, ev. fysiskt förlagt till museet av praktiska skäl. Som experter bör museimännen emellertid många gånger kunna genomföra vissa uppgifter bättre än högskolans forskare.

Slutsatsen blir mutatis mutandis densamma som ovan.

Ansvarsmuseemas sektorsforskning

Ansvarsmuseemas nämnd för gemensamma forskningsfrågor tillkom 1990 och består av två ledamöter från vart museum. Det har som huvudsaklig uppgift att föreslå fördelning av de medel under anslag "B 37 Forsknings- och utvecklingsinsatser inom kulturområdet, anslagsposten 2 Ansvars- museerna" som KUR disponerar. Nämndens förslag har, med ett par undan- tag, gått ut på en jämn fördelning av medlen på de fem museerna, vilket också skett.

Jag föreslår att nämnden tilldelas en betydligt mer aktiv roll och i framtiden står som mottagare av medlen på anslaget. För att detta skall bli administrativt möjligt, måste organet institutionaliseras, t.ex. som en enhet inom KUR ("Ansvarsmuseemas forskningssekretariat"), besatt med en halvtidstjänst som forskningskoordinator och med nämnden som beslutsorgan. Det kan också knytas till ett av ansvarsmuseema, i första hand det minsta, folkens museum — etnografiska; konstruktionen skulle då påminna om SAMDOK- sekretariatets före Nordiska museets omorganisation.

Ansvarsmuseer

Ovriga

Cent ralmuseer

Externa representanter

Nämnden kan också förvandlas till ett Ansvarsmuseemas forskningsråd i parallellitet med riksantikvarieämbetets dito. I så fall bör externa ledamöter från universitetsvärlden tillkomma, t.ex. en per ansvarsmuseums område.

Ytterligare ett alternativ — som förordas — är att förvandla det till Central- museernas forskningsråd genom att också ett par representanter från gruppen "övriga centralmuseer" ingår i tur och ordning under t.ex. två år i taget (fig. 3).

Tilldelade medel bör i huvudsak användas för museologisk F oU , museiintemt eller utagd, inklusive evaluering.

Nämnden bör få i uppgift att formulera en långsiktig strategi, analysera forskningsbehoven samt utforma program för i första hand projekt som gagnar minst två av de i organisationen ingående museerna; i själva verket torde gott genomförda program främja hela sektorns verksamhet, något som ju ligger i ansvarsmuseirollen.

Till frågor som bör tas upp hör också forskarrekryteringen, kanske i stipendieform.

Figur 3

Under mina intervjuer eller eljest har framkommit flera förslag på museo- logiska områden som skulle behöva en ordentlig penetrering, teoretiskt och/eller metodiskt. Flera av dem har förvisso utvecklats under många år, men insatserna har varit splittrade och inte så djupgående. Inte minst behövs internationella forskningsöversikter och nyttiggörande av utländsk erfarenhet. Förslagen är följande: '

— Teoretisk analys av museipedagogikens medel. — Bilden som forskningsverktyg. — Utställningsgestaltning.

— Syntetmaterialens nedbrytning. — Videomuseet.

— Föremålen som sociomateria. — Tingens estetik.

— Marknadsföring.

— Museernas samhällsroll.

— Urvalskriterier vid insamling.

Skulle forskningsrådet t.ex. välja utställningsgestaltning, ligger det nära till hands att lägga ut uppgifter på forsknings— och utbildningsorganisationer med kompetens i scenografi, psykologi, perceptionsforskning, lexivisuell forskning resp. rumsgestaltning. Också Riksutstställningar, Institutionen för museologi och vissa museer borde kunna kornmai fråga.

Ett tänkbart projekt, diskuterat i olika sammanhang, med blott indirekt museologisk betydelse men väl kulturpolitisk, är ett standardverk över 1900- talets materiella kultur och dess kontext. Ämnet har relevans för alla de humanistiska museerna och även naturhistoriska riksmuseet, om man för in ekologiska aspekter.

Museianknutna forskartjänster, ev. delade med högskolan

Ovan har redogjorts för de få tillfällen där museum och högskola delar på en kvalificerad forskare. Många museimän drömmer om tillkomsten av flera sådana konstruktioner eller om professorstjänster, kanske på 2x3 års förord- nande, något som skulle vitaliera insttitutionens ämnesspecifika forskning. Senast har SAMDOK-organisationen i sitt forskningsprogram talat för en sådan tjänst (Björklund 1993, s. 12), och i Svenska museiföreningens nya forskningspolitiska riktlinjer hävdas att de humanistiska ansvarsmuseema bör ha egna professurer inom sina expertområden (Museerna och forskningen, s. 6). Tanken finns också uttalad i 1986 års MUSAM—utredning (Nylöf 1986, 5.14; Rosander 1986, s. 172).

I sammanhanget kan påpekas att föremålsforskningen, det från akademiskt håll numera så försummade området, har egna professurer i USA; ämnet kallas Material Culture Studies.

Enligt min uppfattning behövs professurer och andra specialiserade forskartjänster knutna till de största humanistiska museerna för att utnyttja den potential som finns i museernas samlingar, i första hand föremålen. Flera modeller kan tänkas, kanske i kombination. Vissa existerar redan.

1. Museet omdisponerar medel, så att en eller flera tjänstemän fast eller under viss period får ägna sig helt åt forskning; i det senare fallet blir det fråga om ett slags internt "forskarstipendium".

2. Kvalificerade tjänstemän får samma förmån under de två tre sista åren före pensioneringen ("seniorstipendium"), betalade med interna medel eller med lön från HSFR. — Den senare modellen finns bl.a. i Norge.

3. Unga forskare tas in under viss tid för att forska på ett museianknutet ämne — en form av upplärningsstipendium.

4. Fasta eller tidsbegränsade professurer delas med högskolan i form av adjungering, ev. så att museet står för hela kostnaden; detta kompen- seras av den innovationskanal som professuren kommer att innebära för museet.

5. Lägre forskartjänster delas med högskolan. Rådsprofessur i ämne med anknytning till ett museums ämnesområde placeras där; efter periodens slut permanentas den (Nylöf 1986, 5.14). Kostnaden kompenseras av den direktkontakt med forskningsfronten som detta innebär. Modellen innebär att forskningen inte "kolliderar" med befintligt ämne vid högskolan. Museet tillförs en kvalificerad kraft, om än inte med direkt inriktning på museets material. Ansvarsmuseemas nämnd för forskningsfrågor bör underhandla med HSFR i saken.

En enkel åtgärd som kan genomföras på de flesta museer är att tillförsäkra varje handläggare t.ex. en sammanhängande månad per år för FoUD om angeläget ämne. Modellen finns vid Smålands museum.

Inplacering i landets forskningsstruktur

Om nu museerna skall bedriva forskning — vilken plats bör de inta i forskning—Sverige? Uppenbart måste vi göra skillnad på olika museityper. — För fullständighetens skull diskuteras också utvecklingsarbete och doku- mentation.

Den statliga forskningspolitiken kan inte involvera alltför små och dis- parata enheter utan i detta fall blott ansvarsmuseema. Resurserna som nu slussas över KUR bör i första hand satsas på det museologiska fältet, dvs. sektors-FoU (här som tidigare hålls Naturhistoriska riksmuseet utanför resonemangen — dess roll får anses vara klar). För att få effekt bör medlen tilldelas ansvarsmuseema kollektivt, representerade av Nämnden för gemen- samma forskningsfrågor eller dess efterföljare, och användas på samprojekt.

Kan den enskilda statliga institutionen avsätta driftsmedel eller skaffa pengar externt, bör det vara museet obetingat att driva kvalificerad ämnes- specifik forskning inom ansvarsområdet. Sett från statens synpunkt bör samma gälla museum med annan huvudman. Särskilt angeläget är det givetvis att specialmuseer utan "moderämne" vid högskolan forskar, som de redan gor.

I praktiken torde uppgifterna fördela sig sålunda:

Dokumen- Populär- Fackveten- Museologisk tation vetenskap skap forskning utv.arb.

Ansvarsmuseer x x x

Övriga centralmuseer x x x Universitetsmuseer x x (x) Verksmuseer x x

Länsmuseer (inkl.

Göteborg och Malmö) x x Övriga x x x

Uttryckt i ord blir det vetenskapliga uppgifterna för alla museer:

— Datafångst, inte minst i långa serier, och primär bearbetning. Dokumen- tationen skall normalt ske inom museets ansvarsfält, men nya områden i dess närhet kan inkorporeras.

— Arkivföring och lagring.

— Basinstitution för forskningens informationsförsörjning.

— Basinstitution för information om egen och annan forskning och bearbet- ning.

— Produktion av populärvetenskapliga bearbetningar i folkbildningens tjänst via olika media.

— Initiering och koordinering av vetenskaplig verksamhet inom museets ansvarsområde.

— Serviceuppgifter såsom referensarkiv.

För vissa museer tillkommer:

— Museologisk metodutveckling och forskning, dels i egen regi, dels som beställare (ansvarsmuseema). — Ämnesspecifik forskning i enlighet med stadgarna. Offentliggörs i skrift eller genom annat medium. Museimaterial bör stå centralt. — Jag finner det oförsvarligt att dra upp fastare gränser än så för den ämnesspecifika museiforskningen, t.ex. så att den avgränsas från den akademiska till inriktning eller material. Ett sådant "förbud" kan inte övervakas och rim- mar illa med forskningens frihet.

— Produktion av materialpublikationer, standardverk och handböcker inom ansvarsområdet.

— Utläggning av ämnesspecifik forskning, knuten till museets material och ansvarsområde.

Dessa genrella synpunkter behöver kompletteras med några detaljer röran- de de olika museitypema.

Ansvarsmuseerna. Det största ansvaret kommer helt naturligt att vila på ansvarsmuseema. De blir flaggskeppen inom museal forskning och bör ha särskild forskningsavdelning eller åtminstone en forskningsledare knuten till

museichefens stab. Uppgiften blir att leda och koordinera den kvalificerade forskningen. Till avdelningen knyts inlejda forskare, forskarstipendiater osv. samt de interna tjänstemän som för viss tid har forskningsuppdrag.

Övriga centralmuseer. Även här bör forskare tillsättas eller en forsknings- ansvarig person utses.

Länsmuseerna. Deras breda kompetens gör dem till ett slags regional aka— demi för utforskandet av länets historia. Därmed får de en roll i det regional- politiska sammanhanget. Länsmuseerna bör ha en person utsedd som forsk- ningssekreterare eller -koordinator, helst själv forskarutbildad. Större museer kan överväga att tillsätta länsforskare på hel- eller halvtid för t.ex. 2x2 år. Tjänsterna kan kanske finansieras med externa medel eller med öronmärkt grundbelopp från KUR. Samarbete med ev. regional högskola är viktigt.

Universitetsmuseema. Bildmuseet har redan frånsagt sig forskning och funnit sin nisch. Skissernas museum driver viss forskning inom ett fält som eljest är svagt företrätt inom svensk konstvetenskap. Det finns knappast an- ledning att ändra på detta. Lunds universitets historiska museum är inom överskådlig tid upptaget med registrering av restantier men bör i sinom tid kunna återuppta forskningen, såsom en enhet inom Arkeologiska institu- tionen.

Övriga museer är så små att det blott med ett par undantag kan vara tal om någon särskild intern forskningsorganisation för deras del.

På detta sätt kommer de oceaner av vetande som museerna rymmer bäst till nytta och glädje.

Källor och litteratur

Intervjuer eller kontakter med representanter för:

Kulturdepartementet Statens kulturråd

FRN

HS FR Riksbankens jubileumsfond

Finlands museiförbund, Helsingfors Norges forskningsråd, Oslo Statens museumsnaevn, Köpenhamn

Kontakt med

Åke Daun, Institutet för folklivsforskning Desirée Edmar, Naturhistoriska riksmuseet Eva Klang, Landskrona museum Torgny Nevéus, Uppsala universitet Anders Salomonsson, Folklivsarkivet, Lund Gunnar Ternhag, Dalarnas forskningsråd, Falun Per-Uno Ågren, Institutionen för museologi, Umeå

Intervjuade museer framgår av Inledning.

Viktigare skriftligt material

Bacher, E., Feilden. B. & Snethlage, R, 1992. Air pollution and the cultural heritage. Evaluation of the Swedish programme. (Appendix till: Air pollution and the Swedish heritage. Progress 1988—1991. Ed. J. Gullman. [Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer. Rapport RIK 6. Stockholm.])

Björklund, A., 1993. SAMDOK — utforskningen av det samtida Sverge. [Forskningsprogram] Bursell, B., 1993. Vadå "dokumentation"? (Samdok-bulletinen. 17:3.)

Cullberg, C., 1989, Museianställdas fortbildning och vidareutbildning. [Stockholm.] (UHÄ-rapport 1989: 1.)

— 1992. Länsmuseemas verksamhetsnivå 1991. U.o. (Länsmuseemas samarbetsråd.)

Fagerborg, Eva, 1992. Rapporter från arbetslivet. En utvärdering av SAMDOK-undersökningama. (Samdokbulletinen. 162.) Forskning ved museene. En forskningspolitisk uttalelse fra NKKMs forskningsutvalg. Oslo 1993. (Norsk Kunst— og Kulturhistoriske Museer.)

"Forskningspropositionen." [Regeringens proposition 1989/90:90 resp. 1992/93:170.]

För bättre vetande. Tjugo års försök med forskningsinformation. Sthlm 1983. (FRN.) Hennig, V.V. 1982. Förteckning över nordiska museiårsskrifter. Sthlm. (Skandinaviska museiförbundet.) Hugo, L.,l986. Museerna och forskningen. En problerninventering utifrån museernas svar på en enkät. Sthlm.(Statens kulturråd. PM 1986-06—19.) (Med utförlig bibliografi över litteratur om museiforskning.) Isacson, M., 1990. Med SAMDOK på verkstaden. 1990. (Samdok- bulletinen. 51. ) Kjerström—Sjölin, Eva, 1994. Hemliv II. Samdokbulletinen. 18:1. (Under utgivning.)

Lauenborg, M., u.å. [19937] Museene og forskningen. (Danmarks museer. [Intemat nr av "Danmarks museer".]) Museene og forskningen. Khvn 1989. (Dansk Magisterforening. Museums- sektionen.) Museerna och forskningen. Forskningspolitiska riktlinjer utarbetade av SMF. Stockholm 1993. [Svenska museiföreningen/DIK-förbundet.] Museiförslag. Sthlm 1986. (Rapport från kulturrådet. 1986z3.) Museumsnytt. 1993z3—4. [Oslo.] [Temanummer om forskning.] Nylöf, G., 1986. Museernas forsknings- och utvecklingsverksamhet 1987— 1990. [Sthlm.] (Statens kulturråd. PM 1986—06—19.) Perspektivet 1991—1995. Opplysninger om de danske museer. Khvn 1991. (Statens museumsnaevn. 199126.) Rentzhog, S., 1988. Länsmuseemas verksamhetsnivå och resursbehov. U.o. (Länsmuseemas samarbetsråd.) Rosander G., 1986. Museerna och forskningen. (Museiperspektiv. Sthlm. [Rapport från Kulturrådet. 1986:3.]) Rosander, G. & G., 1989. Kunnskap ajour? Om etterutdanning av museumspersonale i Norden. Oslo. (Statens museumsråd.) Sjöberg, M. T., 1990. Med SAMDOK i hemmet. (Samdokbulletinen. 51.) Solhaug, T., 1994. Evaluering av vitenskapelige og populzervitenskapelige publikajoner fra statlige og statsunderstottete museer i Sverige. (I denna volym.) SOU 1973z5. Museerna. Betänkande av 1965 års musei- och utställnings- sakkunniga. Sthlm. SOU 1992: 142 Det dolda kulturarvet. Betänkande av utredningen om Dialekt- och ortnamnsarkivens samt svenskt visarkivs verksamhet och organisation. Sthlm. Ta och ge. Fortsatta försök med forskningsinformation. Sthlm [1990]. (Rapport 90:2.) (FRN.)

Ternhag, G., Nya nätverk för FoU växer fram — en studie av landstingens satsningar på forskning och utveckling. Sthlm 1994. (Landstings— förbundet.)

Velure, M., 1987. SAMDOK — målsättning och genomförande. (Rig. 70:3.) Ågren, P.-U., 1992. Museerna och forskningen. (Bilaga till: Museerna och den svenska historien. Riksdagsrevisoremas rapport 1992/93z3.)

— 1993. Museologi och kulturarv. (Nordisk museologi. 199311.) Museernas stadgar, årsberättelser, befattningsbeskrivningar m.m. Svar på förstudiens enkät. Handlingar hos Statens kulturråd, bl.a. skriftväxling om medel ur anslaget för forskning och utvecklingsinsatser inom kulturområdet. Handlingar hos kulturdepartementet rörande museernas anslagsframställning. Forskningsrådens listor över medelstilldelningar. 98

Appendix

Museiforskningen i de nordiska grannländerna

Danmark

Landet har 7 statliga och 165 statsunderstödda museer under Kulturmi- nisteriet (1993). Huvudparten av institutionerna i sistnämnda grupp har 3 a 4 handläggare, de flesta med lägre forskarexamen. De största museerna har en hel del samröre med universiteten.

En lag om museer utfärdades 1984. Enligt 52 har museerna i uppgift att genom bl.a. forskning fullgöra en rad uppgifter; museerna har forsknings- plikt. (I det missiv som forskningsministeriet första gången utsände 1993 för att inhämta statistik, används dock en mycket bred definition av 'forskning', i det att man införde ett begrepp 'indirekt forskning', som närmast motsvarar dokumentation, primär bearbetning och registrering. Materialet från enkäten är ännu ej bearbetat.) De handläggare som anställts vid några av de största museerna, sektorsforskningsinstitutionerna, fr.o.m. 1.11.1988 har också forskningsplikt (enligt vägledande riktinjer 35 arbetsdagar/år), tidigare an- ställda vid en rad museer har forskningsrön, en ganska väl tilltagen tid per år; längden varierar något från museum till museum. Lägre forskarutbildning delges vid ett antal museer; mindre institutioner kan slå sig samman om genomförandet.

För att erhålla statsbidrag skall museerna vart fjärde år inge arbetsplan till amtsmuseiråden över en rad funktioner, varibland FoUD. Råden gör sammanställningar som insänds till Statens museumsnaavn. När perioden är över, skall rapport över utfört arbete lämnas. SMN håller på att utarbeta vilka krav som skall ställas för att bidrag skall kunna utgå.

Det humanistiska forskningsrådet har fyraåriga satsningsområden, varav flera med relevans för museerna. Det humanistiska forskningsrådet är inställt på att det ej kan ställa lika höga krav på museernas forskning som eljest. Carlsberg- och Tuborg—fonderna, liksom flera mindre fonder, ger ganska mycket pengar till museiforskning Det torde finnas en del ytterligare exempel på sponsring.

Statens museumsnzevn förfogar över ca 7 Mkr för FoUD—projekt. Medlen utdelas normalt i maximalt ett år. Utvecklingsprojekt prioriteras i någon mån. Rådet föredrar att en anställd vid museet friköps för pengarna framför att "forskningsnomader" lejs in, personer som specialiserar sig på kortvariga anställningar. Något över 25% av projekten är knutna till de s.k. puljene — en motsvarighet till Sveriges SAMDOK-pooler, ehuru med lösare organisation. I många andra projekt samarbetar 2—3 museer.

Min interlokutör tror att musestyrelsema över lag godtar museilagens krav på forskning men att särskilt småmuseernas tjänstemän ha svårt att vinna gehör för resor till utländska konferenser och symposier.

Utbildning i museologi saknas, däremot finns en museumshögskola som ger kortkurser.

Finland

Det föreligger en ganska omfattande museistatistik. Man räknar med 40 central- och specialmuseer, 20 landskapsmuseer och 15 regionala konst— museer. Av de 583 museimännen (1992) var 41 licentiater och 37 doktorer. Medtas Museiverket, tillkommer ytterligare 12 licentiater och 8 doktorer (av 102 högskoleexaminerade). — Antalet publikationer av alla slag var 270.

De finska museerna har generellt forsking inskrivet i stadgarna. De akade— miska meriterna har tenderat att betyda allt mindre vid tjänstetillsättningama. Vissa tjänstemän vid några stora museer samt vid Museiverket har forsk— ningsplikt, deras yrkestitel är 'forskare". Annars torde det bara vara några enstaka tjänster som har befattningsbeskrivningar där forskning upptas. Generellt kan forskningsklimatet inte sägas vara gott för museerna till skillnad mot förr. Förhållandena liknar mycket dem i Sverige.

Samarbetet med högskolan är väl utbildat i Jyväskylä och Åbo men knappast i Helsingfors. De personliga relationerna betyder härvidlag mycket. Undervisning i museologi ges sedan några år i Jyväskylä. Forskarstuderande finns.

Det är lätt att få tjänstledigt för forskning — museerna sparar på så sätt pengar, eftersom vikarie sällan tillsätts.

En motsvarighet till SAMDOK finns, men arbetet har inte kommit så långt.

Norge

De statliga och statsunderstödda museerna utgör 315 stycken, vartill kommer en rad universitetsmuseer. De sistnämnda har stor personal, eljest dominerar museer med l ä 2 fackmän kraftigt, något som inte bäddar för museiforskning. Statistik över denna aktivitet saknas, men ämnet är högaktuellt: en nyutkommen pamflett från intresseorganisationen, Norske Kunst- og Kulturhistoriske Museer, heter "Museene og forskningen", fack- tidskriften Museumsnytt 1993z3—4 är ett temanummer om museiforskningens villkor och en nytillsatt offentlig museiutredning torde komma att ta upp ämnet.

Befintliga skrifter och utredninger pekar på minst samma svårigheter för museiforskningen som i Sverige, universitetsmuseema undantagna. Samtids- dokumentation har diskuterats vid flera tillfällen, men samarbetet går trögt. 100

Det statliga forskningsrådet har i viss grad månat sig om museiforsk- ningen. I Rådet for humanistisk forskning har museerna en representant. Ett nationellt insatsområde från 1986 har varit "kultur- og tradisjonsformidlende forskning". Ett delprogram heter "Hverdagsliv i Norge". Programmet öron- märker visserligen inte medel speciellt för museerna, men temat ligger väl an. Under perioden 1986—1992 erhöll 6 museer anslag, medan 17 fick medel i delprojekten "Formidling av kulturforskning" och "Formidling". — Ett annat program kallas "Forskning om kulturrninnevern". Det startade 1988. T.o.m 1993 hade ca 20 museer erhållit anslag. Många beviljade projekt här har mer karaktär av registrering, kartläggning och utredning än av teoretisk forskning; programmet syftar inte minst till att få fram kunskap som förvaltningen kan använda. Ytterligare en åtgärd från Rådet for humanistisk forskning har varit att från 1992 etabera et femårigt nätverk för museer och berörda univer- sitetsinstititioner.

Utbildningen i museologi är embryonal.

q- ( (5 (i :* co

Evaluering av vitenskapelige og populaervitenskapelige publikasjoner fra statlige og statsunderstottede museer i

Av professor Trygve Solhaug Norges Handelshayskole, Bergen. Bergen, januar 1994.

Innhold:

Innledning ........................................ 107 I Vitenskapelige avhandlinger og rapporter ................ 108 Enkeltestående avhandlinger: ........................ 108 "Uppåt väggarna i svenska hem. En etnologisk studie av bildbruk. " Av Eva Londos. Avhandling för filosofie doktorexamen, Humanistiska fakulteten, Lund 1993. Carlsson Bokförlag i sarnarbeid med Jönköping Läns museum Vitenskapelige prosjekter: ........................... 110 ”När F inländarna kom. Migrationen Finland Sverige efter andra världskriget. ” Nils Häggström, Lars Erik Borgegård, Annette Rosengren. Statens institut för byggnadsforskning, Gävle, Umeå universitet, Nordiska museet, Stockholm. Gävle mars 1990. Rapportserie ................................... 1 14 ”Mitt Sverige. Skola i glesbygd- livsformer, fält & ambitioner".

Av Kjell Hansen. Rapport 199023. Dokumentation och forskning från Jämtlands läns museum,Ostersund

II Populaervitenskapelige studier eller dokumentasjoner ........ 1 17

Boker: "Färjefolk. Arbetsliv på en jinlandsfärja. Jonas Engman, Anna-Clara Hellstadius (red.), Eva Hesselgren. Foto ombord:

Pia Frände. Sjöhistoriska museet. Borås 1992 ............. 117 uKiruna. Staden som konstverk. ” Hans Henrik Brumrner,

Sverker Sörlin, Fredric Bedoire, Brit-Marie Andrén, Lasse Brunnström mfl. Prins Eugens Waldemarsudde,

Kiruna 1993 ................................... 118

Årböker:

”90TAL. Visioner och vägval. ” Nordiska museets och Skansens Årsbok. Fataburen 1991. Redaktorer Hans Medelius, Sten Rentzhog. Billedredaktor Berit Nordin ......................... 125 ”Kulturen 1993. Bröllop. ” En tematisk årbok till medlemmene av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige. Redaktpr Anders W Mårtensson. Lund 1993 ............................ 130

”Daedalus 1992. Teknik-och industrihistoria " Tekniska Museet Stockholms årsbok 1991. Uddevalla 1991. Red. J an-Erik Pettersson ............................... 131

Tidsskrifter: ”Västerbotten4. 92. Två kyrkokonstnärer. ” Tidsskrift redigert av tjenestemennene ved Väterbottens museum i sarnarbeid med tjenestemennene ved Skellefteå museum. Redaktör Bo Sundin. Julenununeret 1992 .............................. 134

IH Håndbsöker ..................................... 135 ”Nytt tyg på gamla stolar. Stopping och klädsel förr och nu. ” Av Elisabet Stavenow—Hidemark. Medvirkning av Kent Andersson. Foto:Mats Landin. Nordiska Museet. ICA Bokförlag 1993

IV Kunstmuséumshistorie og kunsthistorie .................. 137

Kunstmuseenes tilblivelseshistorie på 1700—tallet og Sveriges Nationalmuseum Stockholm. ”The Genesis of the art museum in the I8th century. ” Edited by Per Bjurström, Nationalmusei skriftserie N.S. 12, 1993. Papers given ata symposium,June 26, 1992, in cooperation with the Royal Academy of Letters, History and Antiquities. 130 sider. Illustrasjoner og noter ............................. 137 Kunsthistorie. Utstillingskataloger med vitenskapelige artikler og faglige bidrag. ”Rembrandt och hans tid. Människan i centrum. Rembrandt and his age. Focus on man. ” En utställning ingående i Nationalmuseums 200- årsjubileum, 2.oktober 1992—6.januari 1993. Katalogredaktor Görel Cavalli-Björkrnan,dosent, fil.dr, sjefsintendent, avdelingen for eldre malerier og skulpturer, Nationalmuseum Stockholm. Förord, innledning og 7 faglige artikler, samt 2 kataloger med översikter og innfaring i de enkelte malerier og tegninger av Rembrandt, hans samtid, og hans elever. Översikt over Rembrandtutstillinger. Litteraturliste. Kunstnerindeks. Tilsammen 413 sider .................. 33

V Arkeologi. Middelalderfunn .......................... 144 ” Olands Jämåldersgravfält. Volym II. "_Högsrum, Glörnminge, Algutsrum, Torslunda, Langlöt, Runsten, Norra Möckleby och Gårdby. Redaksjon: Ulf Erik Hagberg, Berta Stjemquist, Monika Rasch. Forfattere: Margareta Beskow Sjöberg, Kiki Johansson-Lundh, Monika Rasch, Hella Schulze. Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer. Trykt: Högskolan Chalmers l991.517 sider. . 144 ”Medieval Ironworks in Sweden. Volume I. " Av Lennart Karlsson, Statens Historiska Museum. Kungl. Vitterhets Historie och

Antikvitets Akademien. TryktzBohusläningens Boktryckeri AB, Uddevalla 1988. 437 sider .......................... 146

VI Utstillingskataloger med populzere artikler ................ 148 ”Brevet- en resa genom sekler. Introduktion till bottenvåningens basutställninng. ” Av Bo Andersson, Louise Palmer og Pia Ödmark. Postmuseum Stockholm, 1992. Redakth Vesela Stridsberg. Guide til en basutställning .......................... 148

VII Kulturvernarbeid. Kunnskapsspredning ................. 149 Guideböker eller reisehåndboker over kulturlandskapets severdigheter. ”Minnen av glömda krig. Härjedalens skansar. ” Sevärdheter i Jämtland- Härjedalen. Av Erik J. Bergström. Utgitt av Jämtlands läns museum med stötte av bygdemidler, 1993 ............. 149 **Nyhetsaviser” med landskapshistoriske emner. "Historiska Nyheter”, nr. 50. Et sarnarbeid mellom Statens Historiska Museum og Hallands Nyheter. Temanummer om Halland .......... 150 Bamevirksomhet. ”Barnverksamhet. ” Jämtlands Läns Museum. 1991. Karin Nilsson. Hefte. l7sider. Illustrasjoner. ”Jämtli Förskola. ” Stensil ........................... 152 "Jamtli Historieland, Ostersund. Res i tiden. " Annonsebilag,

8 sider. Östersunds-Postens Tryckeri, 3.juni 1993. Ansvarlig utgiver

Matsåke Persson ................................. 152 Foldere: ”Råd om FASADER. ” Rådgivningsblad produsert av Länstyrelsen og Smålands Museum. September 1992 ................. 154 Avslutning. 106 Oppsumrnering og ettertanke ......................... 155

Innledning

Uttalelsen tar utgangspunkt i tilsendte og utvalgte publikasjoner fra svenske muséer. Göran Rosander har vart min kontaktperson ved engasjementet og gitt meg all mulig hjelp når det gjaldt å gjöre utvalget og å fremskaffe nod- vendig materiale og inforrnasjon. Uttalelsen slik den föreligger står imidlertid helt og holdent for mitt ansvar.

1 og med den knappe tiden som er satt til disposisjon for oppdraget og den meget tidkrevende prosess det er å skulle lese, sjekke, analysere, vurdere og skrive om de enkelte produkter, enkeltvis og i sammenheng, måtte lösningen bli å ta for seg et engere utvalg.

Det blir vurdert forskningsprodukter, dvs skrifter med teoretisk vinkling, kildemessig dokumentasjon, og kritisk metodedrofting. Det gjelder både enkeltstående avhandlinger og större fellesprosjekter med tverrfaglig og tverr— institusjonelt sarnarbeid. Produktene blir sett i forhold til oppdragsgiver, studieobjekt og publikum.

Årböker og popularvitenskapelige skrifter som utgjor en stor del av museenes publikasjoner, blir vurdert såvel pedagogisk som innholdsmessig. Rapporter blir gjennomgått.

På et enkelt år, som f.eks. 1983,var det ca. 1500 forskjellige utstillinger av skiftende omfang ved svenske museer. Samme år var det ferdigstilt til- sammen 50 nye "bas”-utstillinger av vesentlig större format. Kunst, kunst- håndverk og kulturhistoriske emner dominerte helt, med ca 75% av alle ut- stillingene. Det vitenskapelige, populmrvitenskapelige og pedagogiske arbei- det knyttet til denne aktiviteten blir dermed viktig å få vurdert. Det blir derfor trukket inn i utredningen eksempel på vitenskapelige utstillingskataloger med faglige artikler, samt utstillingskataloger med populaere artikler. Jeg gjennom- går også en bok med artikler omkring en utstillings emneområde, skrevet av eksperter med faglig tyngde, men holdt i en forutsetningsvis lett tilgjengelig form.

Kulturhistoriske emner inngår i det vurderte materialet. Kulturhistorien settes inn i en samfunnmessig sammenheng,bla. i forhold til ökonomien, politikken og de sosiale forhold. Kunsthistorie og teknikkhistorie er trukket inn. Arkeologi er representert, samt analyse av gjenstandsmateriale fra mid— delalderen.

Den folkeopplysende og pedagogiske virksomheten vis a vis publikum og vis a vis barna er belyst og sökt vurdert på grunnlag av gjennomgang av et utvalg eksempler. Hvilken grunn har folk flest til å föle at museenes virk- somhet, deres publikasjoner, samlinger, utstillinger etc, angår dern? Hvilke holdninger og hvilke perspektiver preger de produkter som her vurderes?

Jeg veksler mellom den konsentrerte, vurderende kommentar og en kom- binasjon av referat og kommentar. Det vises hyppig til sidetall i publika- 107

sjonene. På det viset får oppdragsgiver mulighet til raskt å få med seg inn- holdet i noen av publikasjonene, samtidig som referatet forbereder og bidrar til å begrunne mine egne positive eller kritiske kommentarer, og mine egne forslag. Man vil på det vis også lettere kunne kontrollere gehalten i mine påstander og vurderinger. En rekke av kommentarene finnes bare i den lapende fremstilling, og gjentas ikke i avslutningen.

I Vitenskapelige avhandlinger og rapporter Enkeltstående avhandlinger:

” Uppåt väggarna i svenska hem. En etnologisk studie av bild- bruk.” Av Eva Londos. Avhandling för filosofie doktorexamen, Huma- nistiska fakulteten, Lund 1993. Carlsson Bokförlag i samarbete med Jön— köping Läns museum. Tilsammen 288 sider.

Forfatteren vil beskrive, analysere og forsöke å förstå hjemmenes billed- bruk på veggene med utgangspunkt i objektene i 60 svenske hjem på 1980- tallet, altså en samtidsstudie. Men forfatteren söker også et tidsperspektiv tilbake til århundreskiftet som bakgrunn for og forklaring på fenomenet i dag. Emnet er hentet fra hverdagskulturen og skal vaere et bidrag til å belyse oversette sider ved denne, samt til å förstå menneskenes bruk av symboler og deres utforrning av hverdagsmiljoet. Hovedtyngden ligger på samtidsunder- spkelsen og en analyse av objektene samt eiemes bruk av dem for å skape hjem, signalisere tilhörighet og posisjon og tolke sitt livslöp. Livslöpstolk— ningen skjer ved å vise utvalgte begivenheter og utstille noen av objektene eller levningene for å representere familiens eller individets livshistorie. Perspektivet er imidlertid ikke naersynt individsentrert, men et "Vidvinkel- spektiv” som går på menneskenes billedbruk som sosiale og kulturelle handlinger vurdert i relasjon til deres ökonomiske og klassemessige eller sosiale posisjon (s.15). Forfatteren har et utmerket kjennskap til foreliggende litteratur og studier med relevans for avhandlingen, og redegjor for disse, kortfattet men pregnant. Avhandlingen baarer preg av å vmre gjennomtenkt, såvel filosofisk som metodisk. Den forholder seg bevisst til foreliggende teorier og teorielementer, samtidig som den i analysen av de konkrete til- fellene ikke blir for bundet av forbilder og bestemte retninger innen forsk- ningen.

Forfatteren har også kritiske merknader til noen av sine forbilder som når hun bemerker at de Bourdieuinspirerte studier tegner knivskarpe bilder av sosial og kulturell polarisering, som man har vansker med å se paralleller til i Sverige (5.237). Nå er det selvsagt noen frihet her om man velger å under- streke forskjellene og få understreket ulikhetene. Forfatteren har selv valgt polariseringsmodellen når hun gjör sitt utvalg av informanter, ikke på basis

av statistisk sampling, men for å fremheve sosiale, ökonomiske og kulturelle kontraster mellom utvalgte boligströk, og utvalgte intervjuobjekter (5.19). Det er Bourdieu som har vzert veileder her (5.27).

På det viset får hun også frem kampen om retten til å definere den såkalte gode smak, og hvilke krefter det er som driver den, bl.a. önsket om gruppe- tilhorighet,den rene snobbethet og intoleranse (5.16, 114 ). Hun stiller også skarpt mot hverandre de to grupper hun finner mest intolerante, nemlig arbeideme og akademikeme, og saker å forklare hvorfor de må vrere så. Det er saerlig i forholdet til den non—figurative kunst dette motsetningsforhold manifesterer seg. Men motsetningen synes å vaere langt sterkere i ideologi og normer enn i innhold og praksis hva angår hjemmets bilder. Hjembyggernes utvalg av veggobjektene har selvsagt med ekonomi å gjore som en viktig begrensende faktor, men deres opplevelser ved og folelsesmessige bånd til tingen på veggen har lite med kvalitetssysnpunkter å gjöre i praksis (5.130, 5.256). På dette viset gir kanskje metodevalget i utgangspunktet inntrykk av en sterkere polarisering i det svenske samfunnet enn det er reelt grunnlag for slik at forfatterens kommentar til Bourdieu i noen grad også blir en kritisk kommentar til hennes eget valg av metode. Som hun ganske riktig påpeker mangler de franske kultursosiologene kunnskaper om folkekulturens varia- sjoner, de mangler empirisk materiale om arbeiderklassekulturen, og de mangler evnen til å kommunisere med arbeiderklassen. De ser den utenfra, ovenfra og ned, og elimenerer den gjerne i maktspillet om smaken (5.90—92). Man kunne kanskje tilfoye at hele den interessante prosessen knyttet til indu- strialiseringen av samfunnet og utviklingen av det senindustrielle samfunn,og denne prosess sin avhengighet av og betydning for mobiliteten på alle plan, lett blir borte mellom hendene våre til fordel for en mer polariseit oppfatning av okonomiske, sosiale og kulturelle grupper gjennom slike holdninger og en slik angrepsmetode. Her har forfatterens gode kjennskap til ulike faglige og metodiske tradisjoner og metoder, hermeneutikkens innlevelse og forskende förståelse, etnologiens ikke—vurderende kulturbegrep, samt hennes egne sunne skjonn hjulpet henne i analysen og i de oppsummerende generalise— ringer til en gradvis större frigjoring fra den mer ensporede polariserende me- tode og holdningene til Bourdieu.

Hjemskapernes aktive skapende bruk av tingen er et interessant tema i avhandlingen, og et verdifullt korrigerende bidrag til oppfatningen av bruk som passivt forbruk eller konsumsjon. Det spprs om ikke forfatteren for å understreke dette momentet enda sterkere med fordel kunne skiftet ut ordet "konsument” med "bruker” for å få frem enda sterkere det aktivt skapende i denne prosessen (5.38—39).

Avhandlingen er meget verdifull i sitt bidrag til forståelse av menneskelige aktiviteter av dette slag og fortjente uten all tvil å bli tilgjengeliggjort for et storre publikum gjennom trykking i bokform. Tilgjengeligheten for et bredere publikum aker ytterligere gjennom billedutvalget og kommentarene til de

110

enkelte bildene. Det spörs om ikke tilgjengeligheten og kontaktflaten kunnet bli enda större gjennom en noe enklere språkbruk? Det er mulig at man i svensk skriftspråk har en noe annen tradisjon enn i norsk i så måte. Trängen til å legitimere de ulike fagene gjennom utviklingen av et eget fagspråk kan man förstå og også godta som nodvendig forutsetning for faglig utvikling og erkjennelse. Det spors hele tiden hvor grensen går mellom det nödvendige og det affekterte, det som skaper avstand for avstandens skyld? Folgende setning synes meg å vaere en god munnfull i så måte:”l kommunikations- teoretiska termer skulle väggbilder kunna beskrivas som representativa kommunikationsvehiklar och etnocentriska associationsgeneratorer ” (5.83). Ut fra en ikke-polariserende holdning til kommunikasjon kunne meget vrert gjort lettere tilgjengelig rent språklig uten at det på noen måte skulle gå ut over det faglige innhold, snarere tvert imot. Uttrykket "par préférence” er vel neppe god svensk og heller ikke en nödvendig fagterm i setningenz”. . ...familjeporträtten (är) den genre som par preference manifesterar polarise- ringen offentlig- intim sfär ” (5.62).

Litteraturhenvisningene er meget fyldige og fyllestgjorende i avhand- lingen. En av avhandlingens store fortjenester er for ovrig forfatterens evne til mangefasettert analyse av de konkrete billedvalg de utvalgte studieobjekter har gjort, og til se dem i perspektiv i forhold til individets livshistorie, haren- de til en ekonomisk og sosial gruppe eller klasse. Her kastes for övrig også lys over den sosiale mobiliteten og dens bidrag til storre tolerans overfor for- eldres verdiholdninger i valg av billeder. Disse observasjonene er imidlertid lite systematisert og tolket. Her ligger forskningsoppgaver og venter, knyttet til studiet av mobilitetskanaler og verdivalg i det modernes samfunn.

Man får i avhandlingen et sterkt inntrykk av hjemrnets og familiens rolle når det gjelder å "bygge en bastion mot kaos” (5.205 ft). I betraktning av nedbyggingen av familieinstitusjonens ökonomiske rolle i det moderne sam— funn, er dette en interessant observasjon som vel kunne påkalle allmenhetens interesse for ytterligere undersökelser, analyse og kommentar.

Vitenskapelige prosjekter:

"När Finländarna kom. Migrationen Finland Sverige efter andra världskriget.” Nils Häggström, Lars Erik Borgegård, Annette Rosengren. Statens institut för byggnadsforskning, Gävle, Umeå universitet, Nordiska museet, Stockholm. Gävle mars 1990. Bilag: 6 tabeller med kilde- henvisninger. Dessuten tabeller i teksten med kildehenvisninger. Figurer i teksten med henvisning til bilagstabell eller andre kilder. Litteraturliste. Översikt over tidligere utkomne 13 rapporter i forskningsprosjektet Migra- tionen Finland—Sverige.

Den foreliggende rapport er sluttrapporten fra det store migrasjons- prosjektet og er på 297 sider. Teksten er forrnelt kollektivt skrevet, men

avsnitt 4, 5, 6.6—7 og 7.3—4 er forfattet av Anette Rosengren alene, hvilket illustrerer problemet med ved eventuell individuell bedpmmelse å skulle til- kjenne kompetanse til den enkelt bidragsyter, når forfatterskapets fordeling ikke uttrykkelig fremgår i den trykte avhandling. I forskningsprosjektet Migrationen Finland-Sverige kom de förste 13 rapporter i tidsrommet fra 1975 til og med 1980. Av dem var 7 gjort av naervaerende forfattere, indivi- duelt eller i sarnarbeid.

Faglig sett har det vzert et samarbeidsprosjekt mellom etnologi og kulturgeografi. Begrensningen til disse to fagområdene skyldes delvis at bare disse faglige delprosjektene fikk ekonomisk stptte fra Riksbankens jubi- leumsfond i 1972. Opprinnelig gikk såvel historie, språkvitenskap, sosiologi inn i prosjektet. Länsmuseet i Luleå var representert blant initiativtakerne. Nordiska Museet overtok senere det etnologiske delprosjektet og har bevilget penger som har gått til feltarbeidet. Forskningsrapportene har hovedsakelig blitt utarbeidet innenfor rammen av de vanlige arbeidsoppgaver. Som viten- skapelige leder gikk Göran Rosander inn i den etnologiske delen og Nils Häggström ble leder den kulturgeografiske. Lars—Erik Borgegård ble til- knyttet det kulturgeografiske delprosjektet for stedsstudier samt for studiet av tilbakevandringen til Finland. Den etnologiske del av prosjektet bestod i hovedsak av et omfattende intervjumateriale, og den tredje av forfatteme til sluttrapporten, Annette Rosengren, har i den sammenheng utfart feltarbeid i Virsbo, Upplands Väsby, og Närpes, samt i Klarälvsdalen. Forfatterne til sluttrapporten som her omtales, representerer med andre ord et meget om- fattende engasjement i hele migrasjonsprosjektets ulike faser frem til og med den sluttforende skrivningen av rapportene.

Nzervaerende sluttrapport behandler migrasjonen mellom Finland og Sverige etter andre verdenskrig, med tyngdepunkt på slutten av 1960-årene og begynnelsen av 1970-tallet. Det dreiet seg altså om samtidsforskning den gang forskningsprosjektet startet. Man konsentrerer seg i den skriftlige fremstilling om to aspekter ved migrasjonen, nemlig geografisk mobilitet, koplet til husholdningenes levevilkår, og sporsmål knyttet til kulturelle sacr- drag og identitet. Fremstillingen fplger tre hovedlinjer. Den förste er krono- logisk og beskrivende, og tar for seg utvekslingen nasjonalt mellom Finland og Sverige,samt visse utflyttingskommuner i Finland og to innflyttingssteder i Sverige. Den andre hovedlinje er nemlig nettopp å veksle mellom det nasjonale og det regionale nivå. Kontaktenes betydning for flyttingene bely- ses, og stedsstudiene tegner konkrete billeder av miljöene som avgir ut- vandrere i Finland, såvel som rniljoene de flytter til i Sverige. Man får også kastet lys over enkelte individers valgsituasjon. Den tredje hovedlinjen er å se på de forandringsprosesser som inntreffer både av strukturell karakter og hos de etniske gruppene og individene. Det gjelder såvel de hurtige som de mer langsomme tilpasningene.

Rapporten går angivelig inn på det teoretiske utgangspunkt bare i den ut- strekning teoriene har påvirket forskningsprosjektet (5.7). Av de makroeko- nomiske teoriene får den såkalte pull—push teorien oppmerksomhet i presentasjonen (5.8—9, 16), men den anvendes imidlertid ikke smrlig ekspli- sitt og pågående i selve materialpresentasjonen og analysen. Riktignok saker man å kaste lys over konjunkturenes innflytelse på vandringene (5.85 ff). Og man mener å kunne fastslå at toppene i utflytningen forklares av arbeids- markedsforholdene i Finland og Sverige frem til begynnelsen av l970-tallet (5.94).

Imidlertid; når det vises til at skillet i lonnsnivå ifolge en pkonometrisk undersökelse har liten betydning for arbeidsutvekslingen mellom Finland og Sverige, og det samtidig fremheves en rekke steder at lonnsforskjellene har hatt stor betydning for individenes utvandringsbeslutning, så burde vel dette vzert dröftet nmrmere og kanskje gitt anledning til å trekke inn vedkommende historiker i droftingen av teoriene, de metodiske fremgangsmåtene, perspek— tivvalget og resultatene (5.86, 5.88, 5.91, 5.169, 5.199, 5.238, 241). För— fatteren fastslår således at lonnsforskjellene forklarer mindre etterhvert som de utjevnes (5.267), og at denne utjevningen i lönnsnivå har redusert innflyt— ningen til Sverige med 3200 midt på l980-tallet og okt hjemflytningen til Finland med om lag samme tall, med andre ord et redusert flytningsover- skudd på naermere 7000 personer pr. år (5.241).

Det er tydelig at forfatter her stoler mer på de etnologiske forskningsresul- eter enn på de okonometriske, og som det synes med god grunn. Prosjektet har hatt betydelige problemer med å forene de ulike vitenskapelige perspektiv (5.29). I kritikken av den positivistiske, makroorienterte forsknings konsen- trasjon av interesse mot forholdene på arbeidsmarkedet som fremste motiv för flytting, blir man imidlertid for ivrig. Man glir her over fra diskutere årsakene til emigrasjon/ immigrasjon, utflytting/tilbakeflytting, in casu mellom Finland og Sverige, til å diskutere alle flytninger overhode (5.14—15). Man blander også sammen hovedflyttere og medflyttere (barn,ektemake) (sml 5.91). Kritikken stemmer også dårlig med Opplysninger i den lapende rappport, der det heter at 75% av innflytningen og 94% av utflytningen fra Stockholms— regionen til Finland kan henföres under arbeidsmarked og lönnsnivå (5.241).

Det tverrvitenskapelige samarbeidet har imidlertid vazrt nyttig nettopp ved at det understreker nödvendigheten av å gjennomtenke de ulike metoder og resultatene knyttet til dem på en enda mer gjennomgripende måte. Ingen må få anledning til å bruke sitt fags teorier og metoder som skjold mot kritikk og analyse av nettopp av fagets teorier,metode og forskningsresultat i mötet med andre fag og deres metoder. Teorier på makroplan og på mikroplan skal da også tjene til å utfylle hverandre. Begge perspektivvalg er legitime og nöd— vendige. Kanskje ville prosjektet tjent på å få anledning også å knytte til seg også okonomiske historikere med vilje til et slikt teoretisk, metodisk og praktisk forskningssamarbeid.

Gravitasjonsmodell nevnes i overskrift uten å hatt noen szerlig praktisk betydning for prosjektet eller rapporten (5.9). Derimot har man meget ener- gisk satt sokelyset på feed-back mekanismene i utvekslingen av kunnskap og informasjon, i og med etableringen av kontaktnett på plasser og regioner i Sverige (5.8—9). Man mener av det empiriske materialet å kunne fastslå at de personlige kontaktene har vaert avgjorende for om flytningen har skjedd og til hvilket område i Sverige den har skjedd (5.94). Den av Sune Åkerman pre— senterte ernigrasjonsmodell og den såkalte multiplikatoreffekten til forklaring av den store utvandringen (5.10), blir omtalt men ikke brukt. Det kunne kanskje hatt interesse å dröfte den nmrmere i tilknytning til den store emigra- sjonsbölgen omkring 1970?

Når det gjelder de individrelaterte teorier og modeller, så er presentasjonen og anvendelsen av disse langt mer energisk og pågående (5.10 ff). Ikke minst gjelder det den såkalte beskrivningsmodell og dens anvendbarhet for analysen (5.20 ff, sml 5.198 ff). Her viser etnologien som vitenskap sin styrke når det gjelder å komme menneskene inn på livet og förstå deres beveggrunner og handlingsmonster. Her gjpre forskningsrapporten også sine fineste observa— sjoner når den konkret anvender teorier om kulturmoter og etnisk identitet (5.17—20, sml 5.215—234, s&rlig 5.222). Akkurat her er den et forbilde for innlevelse og forskende förståelse av hoy kvalitativ karakter, et nodvendig hermeneutisk korrektiv til enöyd positivisme.

Presentasjonen av såkalte tids— og rummodeller (5.13 ff), forer ikke til noen saerlig omfattende anvendelse eller dyptployende analyse (5.206 ff).

Vandringene og tilbakevandringene mellom de to land blir redegjort for på en forbilledlig måte. Analysen av årsakene til tilbakevandringen til Finland og pendlingen mellom de to landene virker urriiddelbait troverdig.

När det gjelder den lange perioden prosjektet spente over, er det opplagt at tidsavstanden mellom 1972 og 1990 har bidratt til at aktuelle problemstillinger i 1972, slik som assimilasjonsprosessen i et homogent samfunn, har veket plass for en okende vektlegging på kulturmote i et flerkulturelt samfunn. For så vidt illustrerer dette også betydning av ikke å låse forskningsprosjekter unödig hardt fast til de rent dagsaktuella problemstillinger som hurtig kan vise seg å vaere foreldet (5.30—32). Det samme gjelder også i höy grad vårt for— hold til teorier og forskningsmetoder. Derfor kan det ligge gevinster nettopp i tverrfaglig sarnarbeid dersom viljen og åpenheten til dette er til stede. Derfor er det også viktig at forskeme, som man her har sett eksempel på, videre- utvikler teorier, og arbeider aktivt med utvikling av egne modeller i tilknyt- ning til sitt empiriske forskningsarbeid og analyse av resultatene. Slik unngår man å bli illustratprer til motebetonte retninger og teorier. Erfaringene fra migrasjonsprosjektet skulle gi mersmak i så måte.

Rapportserie.

”Mitt Sverige. Skala i glesbygd- livsformer, fält & ambitioner”. Av Kjell Hansen. Rapport l990:3. Dokumentation och forskning från Jämt- lands läns museum,Östersund. 41 sider stensiltekst, pluss 5 sider litteratur- iste. Forfatteren har i samme serie publisert rapport 1889112" Kunnskaps- reproduktion i glesbygd. Underlag för diskussion kring avgränsning och inriktning av ett forskningsfält.” Det dreier seg ifölge forfatters Opplysninger om et "SÖ-finansiert forskningsprojekt vid Jämtlands läns museum” (5.35). Man onsker å ta utgangspunkt "i de ambitioner kring kunnande och kun— skapsförmedling som fins knutna till de livsformer vi finner i norra Sveriges inland”, saerlig da ambisjonen å legge grunnen for et godt liv som den fremste drivkraften for alt man gjör (5.35).

Slik undertegnede oppfatter det,har prosjektet som målsetting å utarbeide en strategi for hvorledes de spredt bygde strökene og deres egenart kan sikres en fremtid i Sverige. Swrlig er forfatteren öpptatt av livsformer knyttet til tradisjonelt småbruk, til ulike former for kombinert utnyttelse av ressursene, og til frie yrker der man selv eier sine produksjonsmidler, og der innslag av selvforsyning eller selvberging ennå eksisterer, sammenlignet med den rene, kapitalistiske markedsokonomi. Ettersom livsformer er under stadig omfor— ming og forandres i takt med den allmenne teknologiske og ökonomiske utvikling, blir det viktig å få innsikt i denne prosessen. Man kan da håpe på å utvikle strategier for å ivareta visse livsformer og verdier knyttet til dem. Det dreier seg f.eks. om opprettholdelse og utvikling av visse yrker som saerlig kan utöves i spredtbygde strpk, og former for naturalhushold, selvhjelp og selvforsyning som setter en demper på det kapitalistiske markedsrasjonale og den sentraliseringsprosess som folger i dens spor.

Kunnskap bli i den sammenheng et viktig redskap. Skolen har på mange måter vart med på å forsterke og påskynde sentraliseringsprosessen frem til i dag (5.11, 5.30). Den er en institusjon under myndighetenes kontroll og et uttrykk forst og fremst for sentralmyndighetenes ambisjoner (5.27). Man har oppfattet urbaniseringsprosessen som nödvendig og uavvendelig. Dessuten har man i vårt århundre i okende grad satset på likhetsideal og demokrati. Det har vart viktig at skolen skulle gi elevene like sjanser til karriere i samfunnet. Karrieresatsing har förutsatt mobilitet. Det har vart en utdanning bort fra bygda, og fölgelig også en tapping av bygda for menneskelige ressurser. Primmrskolesentraliseringen kan også ha virket som en tidlig förberedelse til lösrivelse fra lokalsamfunnet. I tiden etter 1945 er sentraliseringsprosessen blitt påskyndet gjennom satsingen på industriarbeidet og ved å före böndene mer og mer ut i markedsokonomien (5.20, 5.22, 5.28 ).

Laaremes ambisjoner i bygdeskolen har også vart preget av karriereidealet som nasjonal målsetting, men i den senere tid også av hjembygdsundervis- ning og elevenes lokale, kulturelle forankring. I enkelte lokaldistrikt er det enda til blitt et mål å arbeide for at landsbygda overlever (5.33). Men elevers,

foreldres og lokalpolitikeres ambisjoner for skolen har vanskelig for å bli hert dersom de avviker fra myndighetenes (5.35).

For ”Glesbygdprojektet” blir det viktig å kartlegge hvorledes kunnskap produseres og formidles i lokalsamfunnets livsformer, institusjonelt og uformelt. Skolens plass i denne prosess krever en gjennomdrefting av hvil- ken type kunnskap som beheves. Kjell Hansen kategoriserer den tentativt under stikkord som; produksjon og arbeid, teoretisk kunnskap av ulik slag, allmennutdanning, sosiale og kulturelle ferdigheter (5.40). Szerlig viktig blir det å kartlegge hvilken betydning forholdet mellom udet formaliserade ekono- miska systemet, dvs. det marknadsekonomiska fältet, och den informella ekonomien, det självförsörjingsbasereade fältet, har för kunnskapsreproduk- tionen” (5.41). Fordelene som finns i at man bibeholder en viss hushold- ningsekonomi med innslag av selvforsyning,oppvurderes i prosjektperspek- tivet. Skolen skal bidra sitt til at mangfoldet og elementer av det uforrnelle ekonorniske systemet får leve videre i samspill med den forrnelle ekonomi og den moderne spesialisering (5.8).

Ideologiske forestillinger knyttet til verdier som frihet,selvråderett, naerhet til natur, avvekslende arbeid osv., og som har overlevet i bygda, må feres videre og stilles opp mot ensket om heyest mulig materiell standard ("economic man”). Ideologien som tolkningsredskap for de som satser på bygdas framtid, er en nedvendig forutsetning for en vellykket strategi (5.25— 26).

Kjell Hansens fremstilling dreier seg mer om fremleggelse og drefting av et forskningsprogram som redskap för et ekonomisk og kulturpolitisk program for ”glesbygden”, enn om en forskningsrapport eller dokumenta- sjon. Hans litteraturliste er meget omfattende, men bruken av litteraturen er ikke preget av presise henvisninger, avgrensninger og kritisk debatt. Frem- stillingen er holdt i en abstrakt og lite presis form. De konkretiserende eksempler er få og spredte.

Det föregående er fra undertegnedes side et forsek på enklere språk og tydeligere tale. Dersom forskningsprosjektet skal munne ut i en slagkraftig strategi for bygdene med spredt bosetning, er det viktig at man kommuniserer godt prosjektmedarbeiderne i mellom, og i forholdet til den "glesbygd” hvis livsformer man ensker reprodusert og hvis framtid man vil sikre.

Det fremgår for evrig ikke hvor stort prosjektet er, hvem som har initiert det, hvilke forskere og hvilke fag som er engasjert. Er prosjektet tverrviten- skapelig? Hvorledes skal samarbeidet i så fall legges opp?

Her ber både samtids- og historiske kunnskaper mobiliseres med tyngde og presisjon. Forfatteren henviser bl.a. til A.V. Chayanov: "Theory of peasant economy” (Homewood 1966), uten å problematisere at Chayanovs studieobjekt var den gamle russiske småbrukerekonomien, og at boka ferste gang ble publisert på russisk så tidlig som i 1925. Chayanov er blitt kritisert for å ha sett småbrukerekonomien i det ferindustrielle og industrialiserende

Russland som en statisk enhet, uavhengig av de ekonomiske omgivelsene (en pendant til diskusjonen i Norge mellom professor Sverre Steen og hans kritikere om bendenes naturalhushold kontra byenes og den sosiale over- klasses pengehushold tidlig på 1800-tallet). Et av Chayanovs hovedpoenger er åt i småbrukerekonomien eller familieekonomien var produksjonsenheten lik konsumsjonsenheten. Familiens behov måtte dekkes direkte. Man arbeidet inntil man hadde dekket familiens rninimumsbehov innenfor ekonomens ulike sektorer, uansett om avkastningen på arbeidsinnsatsen kunne vaere lav. ernde befolkning gir en mer intens utnyttelse av ressursene. For at dette skal fere til spesialisering og pengeekonomi etter kapitalistiske prinsipper, trengs imidlertid et utvidet marked. Denne markedsutvikling mener mange var kommet godt i gäng i Rusland allerede fer revolusjonen i 1917. Hvor langt er den kommet i Sverige anno 1990? Kan man regne svenske bender som pro- duserer med moderne kapitalkrevende maskiner og selger sine produkter på pengemarkedet, for ivaretakere av småbrukerekonomj eller familieekonomi i chayanovsk forstand?

Kjell Hanssen ser selv det problematiske i dette, derfor burde også opp- legget til analyse vzert langt mer penetrerende. Sentraliseringen av arbeids— plassene er trolig kommet enda lenger i Sverige enn i Norge. Kan den för— sinkes eller stoppes helt? På småbruket eller gården er det som regel bare plass for ett barn å ta over. Hvor skal de andre gjere av seg? Kan kombina— sjonsarbeid og satsing på frie yrker skaffe dem levevei? Om man lyktes å gi dem en utdanning og opplzering tilpasset landsbygdas behov, og i denne strategi skulle komme til å forsemme deres muligheter til nasjonal eller internasjonal karriere, ville man då ikke ha skapt bygdegettoer med ekende sosial avstand til det dominerende, urbaniserte samfunn? Faren for dette er vel i ekende grad til stede ettersom sentralmyndighetene nå angivelig eri ferd med å densentralisere ansvaret for skolen igjen, ikke for å forbedre den, men for å spare penger (5.10).

Forfatteren drefter ikke eksplisitt muligheten til å satse på at arbeidsplasser karakteristisk for det moderne samfunn i heyere grad skal vazre tilgjengelige for bygdefolk; i bygda, eller i pendlings avstand til bygderegionen. Kanskje han anser dette slaget som tapt for godt?

Kjell Hansens skisserte forskningsprogram etterlater mange spersmål av denne og lignende karakter. Det synes åpenbart at forskningen i fortsettelsen påkaller et tettere tverrvitenskapelig sarnarbeid der den historiske utvikling står sentralt. Ifelge innledningen til Nordiska museets årbok (se under), gjenstår det megen forskning hva angår skolens utvikling og rolle i Sverige. Man har nå en utmerket anledning til å rette på det "i norra Sveriges inland”. Prosjektet ferer inn i et vanskelig og uoversiktelig terreng. Om man lykkes, kan prosjektet bidra til å flytte forskningsfronten, gi kunnskap og innsikt og kanskje også nyttige og strategiske handlingsanvisninger på et meget viktig område, i en tid med krise for ekonomien i det svenske samfunn,og med

store sysselsettingsproblemer. Arbeidsplassene i de svenske byene (städer— na), roper ikke nettopp nå på ungdom fra landsbygda.

II Populaervitenskapelige studier eller dokumentasjoner

"Färjefolk. Arbetsliv på en finlandsfärja". Jonas Engman, Anna- Clara Hellstadius (red.), Eva Hesselgren. Foto ombord: Pia Frände. Sje- historiska museet. Borås 1992. Oversikt over kilder og litteratur. Ikke notehenvisninger til kilder annet enn i ferste kapittel om ferjesjefarten og det nye sjefolket av Anna Clara Hellstadius. Fremstillingen er imidlertid basert på drygt 400 sider renskrevne intervjuer med de ansatte ombord på Silvia Regina som seilte mellom Sverige og Finland fra 1981—1991. Undersekelsen av Silvia Regina er et ledd i Sjehistoriska museets dokumentasjon av vår samtid, noe som skjer i samarbeid med Sveriges evrige museer, organisert i SAMDOK, samtidig som det skjer et samarbeid med sjefartsmuseene i Geteborg og Malme,samt det danske handels- og sjefartsmuseum.

I og med at man ikke går naermere inn på problem og metode, og ikke kritisk drefter intervjumetodens muligheter og begrensninger, eller lar leseren få ta del i vurderingen av det foreliggende intervjumateriale,kan man neppe kalle fremstillingen en avhandling, og heller ikke en vitenskapelig forsknings- apport. Boka, som er på tilsammen 155 sider, må naermest karakteriseres som en populaervitenskapelig dokumentasjon, der etterprevingen av syns- punkter mangler og vinklingen av fremstillingen ikke kritisk dreftes. Som populazrvitenskapelig fremstilling er boka er meget lettlest og således til- gjengelig for et bredt publikum. Illustrasjoner og fotografier er av god kvalitet og vel innarbeidd i den lepende fremstilling.

I innledningskapitlet setter Anna-Clara Hellstadius utviklingen av ferje- trafikken, dens rederivirksomhet,og ferjesjefolket som "mykvaren” i det produkt ferjerederienes selger, inn i et interessant perspektiv,og begrunner godt hvorfor boka skal handle om de ansatte ombord. Deretter presenterer Eva Hesselgren de dekksansatte i kapitlet "Från lastfarty till flytande hotell” (5.33—70), Anna-Clara Hellstadius maskinavdelingens personale og arbeids— oppgaver i kapitlet "Vi är transportjobbare som sköter en anläggning” (5.71— 1 14), og til sist tar Jonas Engman for seg den store tjenesteytende avdeling ombord på passasjerferjen i kapitlet "Welcome to the wonderful world of Silja” (5.115—152).

Man kunne nok ensket seg et avsluttende kapittel som så de tre hoved— grupper ansatte i sammenheng, og eventuelt så resultatet av denne under- sekelse i forhold til SAMDOK — eller sjefartsmuseale prosjekter av lignende karakter, siden dette nevnes innledningsvis.

I boka kommer vi de ansatte tett innpå livet, og deres situasjon som medlem av en sterre arbeidsgruppe, såvel jobbmessig som sosialt. Vi får et begrep om hvilke krav dette stiller både til individet og til kollektivet.

Samherighetsfelelsen og den harmoniske tilpasning blir altfor sterkt understreket, noe som kan ha sammenheng bl.a. med den undersekelses— messige situasjon (5.123, 135 m.fl.). Boka kan nesten leses som en reklame for å arbeide ombord på de moderne passasjerferjene, til dels også for å reise med dem. En noe mer kritisk reflekterende holdning og pågående analyse hadde vzert på sin plass.

Man kan i boka iakta hvorledes det klasselese samfunn ombord realiseres ferst for passasjerene hva angår deres tilgang på fasiliteter. For de ansatte på dekk og i maskinen opererer man fortsatt med sosiale skiller i kantiner ol. Når disse fjernes i farteygenerasjonen som felger Silvia Regina, skjer det ikke så meget av prinsipielle som av praktisk/ekonomiske grunner. Man ensker å spare plass for å ha mer til disposisjon til passasjerforrnål.

Trykningen av boka ble muliggjort ved bidrag fra Föreningen Sveriges Sjöfartsmuseum i Stockholm samt Eff—John International.

"Kiruna. Staden som konstverk.” Det dreier seg her om et tverr- vitenskapelig skrift i stort format, og av popularvitenskapelig karakter, fra kunstmuseet Prins Eugens Waldemarsudde, juni 1993. Boka här tospaltet tekst og er på 160 sider, inkludert et rikholdig billedmateriale. Den var skre- vet ferdig til sommerutstillingen samme sted, 29. juni til 29.august 1993. Prosjektet er basert på et samarbeid med Radiotjänst i Kiruna AB og med Kiruna Kommune. Det representerer en gjenopptakelse av samarbeidet i förbindelse med en lignende utstilling sommeren 1990, men nå med utvidede ambisjoner om å gjere Kirunas kunstskatter tilgjengelig for et bredere publikum. Underveis formulerte man et utstillingsprogram, der "såväl konst och arkitektur som industri— och samhällsbygge integrerades i akt och mening att visa hur konst i vardagslivet kan te sig”. Slik boka forelå til utstillingen i 1993, kunne den ventelig leses som en slags super utstillingskatalog i maksiforrnat med orienterende, perspektivgivende og analyserende artikler,og med illustrerende billedgjengivelse av hey kvalitet. Men boka står på egne ben og kan leses med stort utbytte helt uavhengig av utstillingen. Den er skrevet bl.a. med bidrag fra museets to tjenestemenn samt et utvalg univer— sitetsforskere.

I prosjektgruppen var med Hans Henrik Brummer, Göran Söderlund og Lars Engelhardt fra Prins Eugens Waldemarsudde, samt Roger Suup fra Radiotjänst i Kiruna AB. Fotografer har vart Lasse Brunnström, Ebbe Carlsson, Lars Engelhardt, Christer Hallgren.

Boka inneholder 5 hovedbidrag og 4 kortere bidrag. Overintendent ved Waldemarsudde, Hans Henrik Brummer, skriver om Hjalmar Lundbohm

som var utdannet geolog og ansatt som disponent ved LKAB i perioden 1898—1920. Lundbohms visjon for Kiruna var intet mindre enn å skape verdens beste samfunn (5.21). Visjonen gjaldt kulturen og var basert på en elitistisk og patriakalsk oppfatning av å forvalte en heyere kulturell visdom angående byens utseende, dens arkitektur, utvikling og utsmykning. Lund- bohms posisjon, samt hans kontaktnett, ga ham unike forutsetninger for å realisere noen av de ideer han brente for, i sarnarbeid med utvalgte arkitekter og kunstnervenner. Lundbohm og prins Eugen mente begge at til livets grunnleggende verdier herer kunsten, og Lundbohm hevdet at det å skape kunst herer med til en forskende virksomhet, bl.a. når det gjelder å tolke sambandet mellom kunstuteving og naturvitenskap (5.18—19). Ärhundre- skiftets landskapspatriotisme fikk storkapitalen til fysisk å ta landskapet i besiddelse da de store investorene gikk opp den komrnende jembaneveien fra Narvik til Kiruna og videre til Gällivare i 1896, med Ernest Thiel og Knut Wallenberg i spissen. Konsul Gustaf Emil Broms ga i 1899 Karl Nordström i oppdrag å gjere et maleri i stort format av Kiirunavaara, hvilket han gjorde etter et fotografi og uten å ha satt sin fot der (5.22—24). Karl Nordströms maleri kom til å tjene som reklame for det store ekonomiske prosjektet i distriktet. Det ble vist i LKABs paviljong ved verdensutstillingen i Paris i 1900.

Ifelge Henrik Brummers oppfatning håpet Hjalmar Lundbohm å kunne forene de ulike interessene ; bedriftsekonomiske, ekologiske, etnografiske, samfunnsmessige og kulturelle, på en harmonisk måte. Han var imot en altfor hard utnytting av landskapet og naturen. Han ensket å sikre samene og deres levevis. Han ensket å skape en vakker by i Kiruna der ikke bedriftsledelsen skilte seg ut med pralende forbruk i palasslignende bygg. Men som disponent for LKAB hadde han å virke for foretakendes ekonomiske interesse. Sel- skapet ensket å holde industriområdet utenfor Kirunas skattleggingsrett, og lyktes med det i 1909 (5.29). Samfunnets skattetap beregnes ikke. Men da LKAB etter press fra myndighetene besluttet å bygge en kirke for samfunnet, ble det betraktet som judaspenger i Kiruna, som en liten kompensasjon for undratte skattepenger (5.127). Vi får ikke rede på hvilken rolle Lundbohm har spilt foran avgjerelsen i 1909, men perifer var den i hvert fall ikke (5.14). Hans aktive medvirkning til utformingen og utsmykningen av Kiruna startet imidlertid fer 1909, og fortsatte under hele hans periode som disponent for foretakendet. Det var Lundbohm som rekrutterte arkitektene Gustaf Wickman og Per Olof Hallman. Han satte gjennom sin aktive medvirkning sitt preg på store deler av det gamle Kiruna.

Sverker Sörlin skriver om synet på Norrland som framtidslandet i Sverige ved århundreskiftet, i artikkelen "Ett nytt land” (5.38—51). Dette gjer han bl.a. på bakgrunn av egen forskning og tidligere publikasjon. Han ser paralleller til den europeiske erobring av Nord-Amerika der urbefolkningen trenges unna, idet en intensiv industriell utnyttelse av naturen avleser den

ekstensive bruken hos indianere og samer. Den voksende trevareeksporten sent på 1800-tallet, ble avlest av malmen som den ledende vekstindustri omkring århundreskiftet. I 1913 utgjorde malmen när 10 % av Sveriges eksport, og over halvparten av dette kom fra Kiruna. Norrlands befolkning ekte med 75% fra 1865 til 1900 mot bare 18% for hele Sverige. Men i Norrbottens lappmarkssokner ekte folketallet med ikke mindre enn 157% mellom 1890 og 1910! (5.41). Her nord kunne man, ifelge Eli Heckscher, mete et fullkomment amerikanske samfunn, stampet fram av edemarken på noen få år. Samtidsfotografen Borg Marsch får illustrere med et fotografi av Kirunas ferstefedte utenfor en hytte av tilfeldig sammenraskede og leselig sammenspikrede bord, hjemmet til familie på 6 personer. Barnets navn var selvsagt ; Kiruna! Her synes det langt fram til Lundbohms visjon.

Veksten og de storindustrielle dremmene for Norrland var slik at Gete— borgs Aftonblad foreslo at man oppnevnte en egen minister for Norrland (5.42). Av kunstnere som ble ssrlig opptatt av den nordlige landsdelen omtaler Sörlin bl.a. Carl Wilhelmson som malte "Gruvarbetare på Kiruna malmberg”, "Gruvbrytning" mm.

Fremdrivningen av jernbanebyggingen får stor oppmerksomhet, og her siteres Kong Oscar IIs ord ved åpningen Kiruna-Narvik i 1903 om jembanen som veiviser utav det ferindustrielle fangenskap. Sverker Sörlins bidrag er ytterst lesverdi og spennende. Borg Meschs fotografier får spille en frem- tredende rolle. Her kommer vi så vel nybyggere som rallere, natur som jemveg og lokomotiv oss inn på livet i en levende fremstilling.

Åke Barck felger opp med en kort omtale av den fremragende Kiruna- fotografen Borg Mesch, akkurat som vår nysjerrighet på denne mannen og hans livsgjerning er vakt gjennom illustrasjonene til Sörlins artikkel (5.54). Fin pedagogikk i praksis.

Professor i arkitekturhistorie ved KonsthögSkOlan, Fredric Bedoire, felger opp med artikkelen "Skönhet i midnattssolens stad” (5.58—84). Han kommer inn på hvorledes det omkring århundreskiftet skjer en bevisstgjering og radikalisering av arbeiderklassenxog en reaksjon mot den utfordrende indu- strialisme. Man får en oppvurdering av det uformelle og håndverksmessige på bekostning av feudalsymbol, det monumentale og palasslignende. Art Nouveau og Jugend sekte ikke som nasjonalromantikken tilbake til förtiden, men hadde modernitet som mål og interesserte seg ikke bare för hus og rom,men for hele det nye miljeet man levde i. Skjennhet og det kunstneriske ble et middel til å gi allminnelige mennesker et bedre og rikere liv, en vei til det gode samfunn. Bedoires artikkel bidrar til en utdypet förståelse för Hjalmar Lundbohm og hans arkitekt— og kunstnervenners innsats i Kiruna i denne sammenheng, og til å se deres innsats i et vidt perspektiv. Storindu- striens interesse for den gode form blir grunngitt,og gir mening til det sam- arbeid som ble innledet mellom industriledere, arkitekter, formgivere og kunstnere (5.60). Man forstår dermed også bedre hvordan LKAB valgte å

satse på den PR-dyktige kulturpersonlighet og vitenskapsmann Hjalmar Lundbohm, som bedriftslederi Kiruna. Ambisjonen ble å forrne gruvesam- funnet til et allkunstverk i sarnarbeid med ledende arkitekter og kunstnere (5.61). Lundbohm bestilte, gransket og kommenterte hvert prosjekt.

Hva som ble gjort i det området der bedriften planla og bygget, stod i dialog, men også ofte i konflikt med arbeidernes egen samfunnsbygging og deres utvikling av en egen arbeiderkultur. Den siden av virkeligheten er ikke behandlet i den foreliggende bok, selv om også arbeiderkulturens landskap finnes tilgjengeliggjort i en mengde fotografisk materiale (5.63). Bedoire viser hvorledes reguleringsplanen for Kiruna 1899—1900, deler området i en sendre "bolagsstad" og en nordre "oberoende stad”. Det er bedriftsbyen som er gjenstand for hervaerende analyse, mens det interessante forholdet mellom utviklingen i de to områdene ikke blir tatt opp (5.66—67).

Vi får en sakkyndig innfering i bedriftens arbeiderbosteder, oppfert i Gustaf Wickmans personlige jugendstil med varierende fargesetting, tak- former og snekkerdetaljer. Her finns ingen nasjonalromantikk eller tradi— sjonelle former. Påvirkningen fra Amerika er tydelig (5.71—73).

Fredric Bedoire bruker mest plass på Lundbohms sterste enkeltprosjekt, nemlig Gustaf Wickmans store trekirke, som ble påbegynt i 1909. Gjennom- gåingen er preget av kunnskaper og innsikt hos forfatter, noe han på en utmerket måte forrriidler videre til leser i ord og billeder (5.74—84). Bedoires fremstilling baserer seg bl.a. på hans egen doktoravhandling over Gustaf Wickmans arbeider. Hans innsikt gjennomlyser fremstillingen, men tynger den ikke. Og han makter hele tiden å se sitt tema i en videre sarnfunnsmessig sammenheng Til avslutning kommer han inn på hvorledes ferste verden- skrigen 510 i stykker sekelskiftets fremtidstro og idealistiske forestilling om den gode formens betydning for det gode liv.

Heretter felger Göran Söderlunds korte, men interessante presentasjon av samen, reineiersennen og kunstneren Nils Nilsson Skum (1872—1951), illustrert med flere av kunstnerens arbeider, samt en rekke gode fotografier av samekunst og av samer.

Brit-Marie Andrén, fil.lic., univ.adj., tar for seg temaet: "Kiruna och Konsten” (5.100—1 15). Direkte motsetninger mellom "Bolaget” med arbeider- bosteder, skolehus og kirke på den ene side, og "Samhället” med privatbe- byggelse, Folkets Hus og Godtemplarlokal på den annen, var sjeldne ifelge Andrén. I planleggingen for kulturen samarbeidet Lundbohm de ferste årene med arbeidernes organisasjon (5.100). Lundbohm samarbeidet også med Konstnärsförbundet som allerede i 1904 og 1905 hadde kunstutstillinger i Kiruna. Förbundets program ved dannelsen i 1885 hadde vaart ”Konsten åt Folket”. Social-Demokratens reaksjon på utstillingene i Kiruna var en positiv holdning til noe som var kommet i stand for å gi arbeideme glede og gjere dern kjente med moderne gedigen kunst.

Lundbohms kunstprogram hadde også som felge at "Bolagsskolan" fra 1902 hadde egne utstillingslokaler og dessuten egen kunstnerisk utsmykning. Andrén kommer også naarmere inn på Lundbohms samarbeide med de enkelte kunstnervenner og med arkitektene. Lundbohm ga dessuten ut skildringer og studier av samene og deres land i årene 1910—1926. Her introduserte han bl.a. de samiske kunstneme Johan Thuri og Nils Nilsson Skum.

Lundbohms planer for et kunstmuseum i Kiruna ble imidlertid stoppet av ham selv, da et nytt kulturhus i den sammenheng ville kunne ta inntekter fra arbeidernes egene kulturhus, slike som Folkets Hus, Godtemplarlokalet og Kiruna Konsertsalong (5107).

Da den ferste i rekken av vandreutstillinger kom til Kiruna i 1925, var besekstallene heye. LKAB tok på seg det ekonomiske arbeidet, og utstill— ingen ble lagt til Bolagsskolans utstillingslokaler. Kontakten med aktuell kunst holdt fram og flere utstillinger fulgte, bl.a. Picassoutstillingen i 1964 i samarbeid mellom Moderna Museet, Norrbottens Museum, LKAB og Kiruna by. Utstillingen trakk 7500 besekende.

Da Kiruna endelig hadde fått bystatus, dvs. var blitt "stad” og fikk eget rådhus (stadshus), gikk kulturnevnden frem nesten som i Lundbohms dager når det gjaldt å hente inn arkitekter og kunstnere (5.111). Forholdet mellom Kiruna og Kunsten kommer i dag til uttrykk bl.a. i utdeling av kunstner— stipendier, offentlige utstillinger og kunstnerkontakter.

Etter Andréns artikkel felger igjen en kort kunstnerpresentasjon ved Lena Boethius, denne gang av Alvar Jansson, gruvearbeidersenn og jernbane- mann. Han tok selv initiativet, bar usikkerheten og den ekonomiske kost- naden ved å dra til Stockholm og begynne på Griinewalds malerskole i 1942, ikke fullt 20 år gammel. Han fortsatte på Konstakademien i 1947 med Ragnar Sandberg som latter. Alvar Jansson malte tvert imot alle rådende kunstneriske retninger og ville ikke styres av trender eller tidsånder. Han skildrer klassisk realistisk og i dempede farger mennesker, dyr og natur. Ofte er motivene hentet fra hjemmemiljeet i Kiruna og gruvearbeiilei'nes liv. En sterk gruve- arbeiderpersonlighet får vi gjengitt i nzerbilde, dessuten to malerier med jeger— livmotiv. Et meget interessant innslag med tanke på kunstbyen Kiruna, arbeidernes kultur og kunstproduksjon.

Den siste artikkel i boka går naermere inn på forholdet mellom arkitektur og samfunn og er skrevet av dosent i kunstvitenskap ved Umeå universitet, Lasse Brunnström. Den har fått överskriften "Det modernistiska Kiruna”, med undertittelsen "om arkitektur och samhälle under den andra stor- hetstiden” (5.124—147). I en drivende presentasjon av byen i dens omgivelser klarer Brunnström å marie frem en visualisering gjennom ord, som bakgrunn for en gjennomgang av hvorledes arkitektene har nazrmet seg forrngivnings- problematikken i sine mer eller mindre vellykte arbeider og idéprosjekter, fra Gustaf Wickman skjennhetsdyrking i Lundbohms dager, via Hakon Ahlberg,

Artur Schmalensee, Alvar Alto til Ralph Erskines "nybrutalisme" i Le Cor- busierstil og med förakt for det eksisterende (5.124, 5.126, 5.140, 5.145).

Lasse Brunnströms syn på LKABs forhold til sine arbeidere er ikke så harmoniserende som i noen av de andre fremstillingene, hvilket fremgår under hans gjennomgang av forhistorien til Kirunas rådhus. Gjennomgangen av konkurranseutkastene i 1958, Alvar Aaltos:”Aurora Borealis” og Artur Schmalensees: ”Iglo”, som ble det endelig realiserte, er klargjerende og infor— mativ. Det samme gjelder byggingen av rådhuset og Bror Marklunds klokke- tårn ( 5.128—136).

Hakon Ahlberg var den arkitekt som tok over som LKABs og Gränges- bolagets spesielle bedriftsarkitekt etter Gustaf Wickman omkring 1930 og bygger sjefsbosteder i Luleå og Narvik, samt bedriftshotell i Narvik og Malmberget, fer han omkring 1950 for alvor kommer igang med bolig— bygging i Kiruna. Han må riktignok godta förvaltningens tekniske plan- lesninger på de to boligområdene der LKAB har kjept grunnen, men får bygge eneboliger, rekkehus og kjedehus der byen av kostnadsgrunner ville prioritert sterre bolighus med mer ekonomisk utnytting av lednings- og gatenettet (5.137—138). I Luossavaaraområdet står arkitekten Jan Thurfjell for tegningene, mens LKABs spesielle fargekonsulent, kunstneren Pierre Olofsson har hånd om fargesetningen for de 700 boligenhetene i blandet be- byggelse. Husene er ifelge Brunnströms vurdering vakkert innpasset i det bratte terrenget med en praktfull utsikt over gruven og fjellverdenen.

I LKABs sentralanlegg på Kiirunavaara, som er det synlige hjertet til de svaere, underjordiske gruvene, har Hakon Ahlberg skapt noe som gjer han fortjent til tittelen "Modernismens industridesigner”. Brunnström under- streker sin påstand med illustrende tegning og fotografi, og skal ikke motsies. I LKABs driftskontor ved Kiirunavaaras fot forbindes verksteder og under- ordiske mannskapshus med ”förbrödringens hus”, og det holdes igjen på sjefsluksus og pralende forbruk, i beste tradisjon etter Lundbohm og sekel- skiftets tenkemåte. Huset er tegnet av et lag av amerikanske og europeiske arkitekter med Wallace K. Harrison, Le Corbusier, Oscar Niemeyer og Sven Markelius. Huset fremstår således som bevis på et allment modernistisk hey- huskonsept i tiden, med forbilder i amerikanske storkontorer som Rockefeller Center og Leverhouse.

Det brutale i modernismen mete med gammel småby- og småhus- bebyggelse understrekes i de felgende avsnitt der Brunnström tar för seg citysaneringen, byggingen av kvarteret "Ondrivaren" og "Modernitetens bak- sida” (5.140—146).

Kirunas mete med Ralph Erskine den 16. desember 1952 og 17. februar 1955 og hans "förföriska argumenteringskonst”, bringer tankene hen på Red- hettes mete med ulven, med farlige konsekvenser for bestemors (småbyens) liv. Nå skal det brytes med Kirunas desentralisering og bybilledet i liten skala. Kvarteret "Ortdrivaren" blir som nevnt,det beste eksempel på "nybru-

talisme” i arkitekturen i Sverige. Brunnströms gjennomgang av det realiserte prosjekt er imidlertid nektern og nyansert. I det avsluttende avsnitt ser han naermere på modemitetens bakside og slår et slag for Lundbohms visjoner og det samfunn han og vennene var med på å skape; et kulturlandskap i samklang med naturen, med langt sterkere preg av å vzere et demokratisk folkehjem i så måte enn det modernistiske Kiruna, der man bevisst drev omfordeling av midler fra periferien til sentrum, forslumming og rasering av gamle kvartaler i sentrum, og der den modernistiske historiefientlighet springer en i eynene, ifelge Brunnström.

Artikkelen er basert på et omfattende arkivmateriale og på en rekke inter— vjuer med sentrale personer, samt en betydelig litteratur. Hans engasjement griper leseren uten at en kan si at den forringer viljen til kritisk analyse.

Boka slår et formidabelt slag for den estetiske sans i samspillet mellom natur og samfunn, teknikk og kunst. Prosjektet som ligger til grunn, fortjener oppmerksomhet og interesse langt utenfor Kirunas og for den saks skyld, Sveriges grenser.

Stundom kunne en vel tjent noe på også å se Lundbohm og hans arkitekt- og kunstnervenner på sterre distanse. Identifikasjonen med dem skjer ut fra en forskende förståelse som gir innsyn og medlevelse, men kanskje ikke alltid den tilstrekkelige kritiske avstand, der dette kunne vzere nyttig og nedvendig for å danne seg et helhetsbilde. På den annen side oppleves arbeideme og deres kultur konsekvent utenfra. I det ene tilfellet der man velger å presentere en lokal kunstner av arbeiderklassen, forsemmes anled- ningen til en mer dyptloddende analyse.

Tatt i betraktning at boka fremstår som forsvarer av varige verdier hva angår skjennhetssans og estetikk, er det interessant at den eneste kunstner som vil heve seg over trender og skoler for å forsvare varige verdier i kunsten mot motenes skiftende luner, er en arbeidersenn. Hans holdninger og kunst— neriske praksis på dette området blir nevnt, men overhode ikke blir dreftet eller stillet i perspektiv. Berikelse og stimulans av arbeiderklassens kultur og kunstfelelse går ellers som en tråd gjennom boken. Hva med gjensidighet i påvirkning og stimulering til erkjennelse? Gustaf Wickmans skjennhets- dyrking var kanskje like meget betinget av hans tilslutning til Jugendstilen, altså til en bestemt skole, som av varige kriterier? På samme måte var Ralph Erskine en effektiv talsmann for funksjonalismen. Kanskje han så det vakre nettopp i det funksjonelle, skoledefinert? Denne debatten lar forfatteme av boka "Kiruna. Staden som konstverk”, ligge. Hvilket selvstendig ansvar har vi mennesker når det gjelder estetikk, ekologi, kulturvern ol? Hvilke kriterier går i så måte ut over det tidsbestemte, skolebetonte eller moteinnrettede?

Årbeker:

" 90TAL. Visioner och vägval.” Nordiska museets och Skansens Års- bok. Fataburen 1991. Redakterer Hans Medelius, Sten Rentzbog. Billed- redakter Berit Nordin. Femten artikler av 15 forskjellige forfattere over ulike emner, innledet av en introduksjon til artiklene og til 1890-tallet, og etterfulgt av resymé til hver artikkel på engelsk. Litteraturliste til artiklene. Tilsammen 296 sider.

Redaksjonen har villet skildre den perioden da Skansen ble fedt. Dosent og leder for Nordiska museet, Sten Rentzog, har skrevet en lengre innledning som begrunner emnevalg, introduserer artiklene og setter tidsepoken i et sam- lende perspektiv (5.9—18).

Rentzog ser 1890-tallet som en brytningstid, og sper hva den har å si for vår situasjon i dag foran et nytt sekelskifte. Industrinasjonen ble fedt og bondesamfunnets sysselsetting var nå på retur såvel absolutt som relativt. Han viser her til professor Jan Hults artikkel:”Industrinationens födelse” (5.65—84), doktorand Jan Gamerts artikkel om elektrifisering og trefasestrem på 1890-tallet (5.85—96), og dosent og intendent ved Nordiska museet, Janken Myrdals artikkel om "Jordbruksutveclingens nya riktning” (5.211— 222), samt skogbruket og **Norrlandsfrågan'” i svensk historie fra 1890—årene og frem til i dag (Torgärd Rentzhogs artikkel, 5.169—182). Sten Rentzog kommer inn på skattereformen og 1890-årenes skattedebatt, som ifelge artik- kelforfatter, Susanne Löwnertz, la grunnen til Sveriges nåvzerende skatte- system. Og han introduserer en artikkel som tar for seg en av de to grunnpillarene i 1900-talls samfunnet, nemlig de politiske partiene. Det dreier seg om professor Leif Lewins "De politiska partiernas uppgång och fall” (5.199—210).

Som symbol for utviklingsperspektivet har man valgt å sette Stockholms— utstillingen i 1897 i sentrum. Doktorand Anders Ekströms artikkel levende- gjer Stockholmsutstillingen i tekst og bilder, der Nordiska museet var en del av utstillingsfeltet, med nye tilbygg for anledningen (5.97—129). Forfatteren fokuserer saerlig på produsentene og på de nye produktene. Ferst og fremst blir utstillingen en manifestasjon av fabrikkeiernes, fabrikantenes, disponen- tene, direkterenes og grossistenes fremtidsvisjon og et uttrykk for deres krav på hegemoni (5.128). De store intemasjonale industriutstillingene blir sam- tidig et slags OL hvor det konkurreres om å uttrykke vitenskapelig, teknisk og industriell dominans. I 1897 får man således et uttrykk for Sveriges aspirasjoner i samarbeid mellom disse interesser og kongefamilien (5.127). Men forfatteren glemmer ikke å omtale konsekvensene for samfunn og forbrukere av at de nye produktene blir tätt i bruk i stor skala. Szerlig får han frem i tekst og bilder hvorledes det elektriske lyset gjer at dagen blir lengre og degnrytmen forandret (5.118ff).

I Mätyäs Szabös etterfelgende artikkel blir konsumentperspektivet utvidet (5.154—155). 125

Felgende 5 artikler er skrevne av museumsansatte; Ebbe Schen: "Folkets songme” (5.19—43), Elisabet Stavenow-Hidemark: ”Hur svensk var det svenska?” (5.44—64), Måttyäs Szaböz'lDen nye konsumenten beträder Scenen.” (5.130—154), Birgitta Conradson: "Varieteerna — 1890—talets okul- tur?” (5.155—168), og Janken Myrdal: "Jordbrukutvecklingens nya riktning” (5.211—222).

Janken Myrdals artikkel går rett inn i spersmålet om hvordan den eko- nomiske utvikling knytter an til den teknologiske i Sveriges jordbruk, som ennå henimot 1870 sysselsatte om lag 70% av befolkningen. Artikkelen er basert på lesning og på aktiv bearbeidning av det leste med tanke på å bygge opp en pedagogisk klar og oversiktelig fremstilling. Den har å så måte meget av den gode generaliserende forelesnings form, der ikke detaljene får skygge for översikten. Emnet er hvordan jordbruksteknikkens utvikling med over- gang til jemplog og jernharv i förbindelse med omlegging til åkerbruk og en utstrakt nydrydding av åkerland, skaper forutsetningene for den agrare revolusjon på 1800-tallet. Äkerbrukets produksjon eker mer og mer, den stimulerer befolkningsveksten og påskyndes av den samme, slik at Sverige fra å vazre et kornimporterende land går over til å eksportere samme. Man fikk stigende totalproduksjon av åkerlandet i et tempo som gikk raskere enn folkeekningen. Arealet vokste og arealproduktiviteten ekte takket vaere jordbearbeidningen. Dette skjedde trass i at man skulle antatt synkende grenseprodukivitet på deler av det nydyrkede areal. Arbeidsproduktiviteten derimot var fortsatt lav. Overgangen til jernplog og jernharv skal vaere gjennomfert omkring 1850 (5.212). Veksten i tallet på torpare bidro til å sikre tilgangen på rikelig arbeidskraft.

Fra ca. 1870 innledes så overgangen til det industrielle jordbruk gjennom begynnende mekanisering. Den intensive nydyrking oppherer og man får arbeidsbesparende redskaper til slåttonn, skjaring og tresking. Slåmaskinens gjennombrudd kom i 1890-årene. Den kunne brukes både til korn og gras. De moderne treskeverkene hadde overtatt all tresking ved slutten av 1890- tallet. Arbeidstoppene i onnene kappes av. De jordlese blir overfledige og sesongarbeidsvandringene til slått, skjaering og tresking oppherer (5.215). Jordbruket som ved den agrare revolusjon hadde lagt grunnlag for overskudd til investering i industri etc., kom nå til å leve i symbiose med industrien ved frigjering av arbeidskraft gjennom mekanisering på den ene siden, og ved etterspersel etter maskiner på den annen. Slåmaskinen kunne ikke produseres i landsbygdas smier slik som de gamle plogene og harvene. På det viset stimulerte jordbrukets mekanisering svensk verkstedsindustri. Slik bidro jordbruket til det industrielle gjennombruddet i Sverige på slutten av 1800— tallet, og landet ble eksporter bl.a. av separatorer.

Når reduksjonen i jordbruksbefolkningen i absolutte tall gikk langsomt i ferste halvdel av l900-tallet, så henger dette sammen med overgangen til fehold, melk— og smerproduksjon, forvekster og sukkerbeteproduksjon på

slutten av 1800—tallet. Overgangen var et resultat av ekende konkurranse fra utenlandsk korn. Den var også et utrykk for stigende levestandard i Sverige. De nye driftsformene var dessuten meget arbeidskrevende slik at sysselsett- ingen på landsbygda ble holdt oppe.

Når jeg har tatt med så vidt meget av innholdet i artikkelen, er det bl.a. for å illustrere hvor lett Myrdal gjere det for leseren å tilegne seg innholdet. Kanskje forfatteren har forenklet vel meget. Det kunne bl.a. ha vzert vurdert hva gjodslingen hadde å si for den sökte arealproduktivitet i perioden frem til 1850. Og hva med grofting? Er det ikke mulig at okt potetdyrking bidrog til okt arealavkastning, og at hjemlig konsum av poteter frigjorde korn for eksport? All interesse er imidlertid konsentrert om åkerredskapene i denne perioden.

Diagrammene er eksempler på glimrende praktisk pedagogikk, idet for— fatteren ikke bare har utarbeidet dem på en omhyggelig måte, men så å si tar leseren ved hånd og veileder ham i bruken av dem (5.211 ff). Janken Myrdal får på en utmerket måte frem sammenhengen mellom teknologi og samfunns- ekonomi. Kan hende blir sammenhengen noe forfprende fremstilt enkelte steder?

Av de ovrige bidrag fra museumsansatte tar tre artikler for seg kultur— spörsmål, nemlig Ebbe Schöns, Elisabet Stavenow—Hidemarks og Birgitta Conradsons. Det samme kan man si om bidragene fra Josef Rydén: "Hembygd för framtiden”, Mats Hellspong: "Idrottens födelse" og Ronny Ambjörnsson: "En skön, ny värld” (5223—278). Måtyas Szabös artikkel om de nye konsumentene ligger også mer opp til dette når det gjelder viktige deler av konsumet. Utenom introduksjonsartikkelen konsentrerer dermed femti prosent av bidragene seg til kultursporsmål eller nzer beslektede emner. Det er således i denne sektoren tyngden av bidragene ligger.

Dosent Ebbe Schöns artikkel: "Folkets sångmö. Nittiotalistema och folk— kulturen” er skrevet av sjefen for Nordiska museets minnesavdeling (5.19— 43). Dens emne er den nye nasjonalromantikk i en for Sverige sterk indu- strialiseringsperiode og som en reaksjon mot industrialiseringen. Den tar også for seg opphavet til den ungdomsbevegelse på landsbygda som soker en framtid på tradisjonens grunn (s.14—15). Samhorigheten med eget landskap er utgangspunktet. Man er opptatt av ved hjelp av folkekulturen å finne ut- gangspunkt for en nasjonal identitet, eller rettere sagt identiteter, idet objektet for samhorighet hele tiden er det landskap hvor man hprer hjemrne. Det dreier seg ikke om herreliv, men det brede folks eget liv og egen hug. Skansens etablering i 1891 er et manifest i så måte, der stuene og gårdene, folkelyst- spillene, folkedansene mv var representert iden svenske hovedstaden.

Artur Hazelius sitt livsverk, Nordiska museet (1873) og Skansen (1891), er i meget et utrykk for dette kulturprogram. Han var inspirert ikke bare av svenske forfattere som Viktor Rydberg, men av norske forfattere og nasjonsbyggere som Bjomstjerne Bjornson, Henrik Ibsen, Aasmund Olav-

son Vinje, Ivar Aasen (s.22). Man ville redde et representativt utvalg av bondesamfunnets kulturprodukter. Også språket inngikk i så måte, da man dannet landsmålsforeningen i Lund i 1870-årene. Forfattere som Gustaf Fröding og Selma Lagerlöf naermet seg det folkelige talemål og den muntlige fortellerstil. Det forekom også at de skrev på dialekt, noe som inspirerte andres dialektskrivning i bygdepressen på 1890-tallet (5.25, 5.30). August Strindbergs verk ”Hemsöborna” fra 1897 hentet også inspirasjon fra folke- kulturen og viser etnologisk utmerket kunnskap om skjaergårdsbeboerne, samt realisme i skildringen av folks liv i hverdag og fest (5.42—43).

Gjennom disse og andre dikteres bidrag får man på dette vis på l890—tallet en bemerkelsesverdig forening av kunstdiktning og folkekultur i noe som representerer et heydepunkt i svensk litteratur. Verner von Heidenstams mar— kerer derimot avstand til folkekulturen og tilslutning til en sjåvinistisk nasjonalisme (5.28).

Her kunne man vel kanskje tilfeye at de ledende svenske diktere som engasjerte seg i dette **folkekulturprosjektet”, selv korn fra mer velstående lag av folket,men flere hadde fått sin evne til innlevelse og medlevelse skjerpet av sosial deklassering og felt ekonomiske problemer på kroppen. Fröding og Lagerlöf hadde felt den rotleshet som bidrar til felelsen for hjembygda (5.42). I Norge kan man konstatere at Henrik Ibsen hadde opplevde sosial deklassering, men ikke Bjemson. Selve landsmålet eller nynorskens far, Ivar Aasen, og dens lyriske og journalistiske geni, Aasmund Olavson Vinje, var menn av folket, og deres identifrkasjon med prosjektet var innenfra ut, ikke ovenfra og ned. Det samme gjaldt diktarhevdingen Arne Garborg. Målsaken i Norge fikk med dem en helt annen kraft enn i Sverige der landsmåls— foreningenes aktive virksomhet hadde vesentlig avtatt allerede på 1890-tallet (5.24).

Elisabet Stavenow-Hidemark tar i artikkelen "Hur svenskt var det svenska?”, opp spersmålet om forbildene for viljen til å seke et nasjonalt uttrykk i kunsthåndverk og arkitektur. Samtidig som intemasjonale smaksten— denser gjorde seg gjeldende, fanst det et interesse for landets historie og egenart. Når man prevde å skape en nasjonal stil i trearkitekturen, i mebler og tekstil, og i dette arbeid landet på drakestilen i 1870-årene, så var bakgrunnen for dette å seke i England. Fra Sverige kom drakestilen til Norge. John Ruskins ekologiske og etnologiske budskap fra ”The poetry of Architecture” og "Seven lamps of Architecture” (1849) gjorde sterkt inntrykk. Ruskin hatet industrialismen og beundret middelalderens håndverkere, steinhoggere og treskjaerere (5.44—47). Amanuensen ved Nationalmuseet, Erik Gustaf Folcker, ble den som introduserte engelsk kunsthåndverk i Sverige og inspirerte til utviklingen av egne motiver på svenske tapeter på 1890—tallet (5.48 ff). Den engelske innflytelse på Carl Westmans mebler er også tydelig, likeledes for porselenets vedkommende. Derimot hadde man i England ingen sterk folkelig tradisjon å fere videre på tekstilområdet. Den store folkelige

tekstilskatten i Sverige ble kopiert eller inspirerte til nye komposisjoner (5.59—61).

Föreningen Handarbetets Vänner ble dannet i 1874, og sekte inspirasjon fra England i fortsettelsen. Föreningen för Svensk Hemslöjd ble dannet i 1899, til dels som en motvekt mot den folkelige tekstilen som var utstilt i Nordiska museet i 1897. Men grunnleggeren, Lilli Zickerman, som selv ble sterkt påvirket fra England, oppfattet senere den engelske innflytelsen også som en trusel mot svensk originalitet (5.62—64). Artikkelforfatteren under— streker således meget sterkt den engelske innflytelsen på deler av kunst— håndverket og den nasjonalromantiske byggestilen i Sverige omkring slutten av l800—tallet.

Måtyås Szabös artikkel: "Den nya konsumenten beträder scenen” (5.130— 154), viser konsekvensene av industriens normgivende struktur og dens kulturprodukter. Sammenhengen mellom teknikk, teknologisk utvikling, industriproduktene etc på den ene siden, og endringene i folks hverdag og hjemlige levevis på den annen, blir her beskrevet og illustrert på en utmerket måte. Naeringsfrihetsforordningen av 1864 og den derpå felgende utviklingen av detalj- og engroshandelen, ga landsbygda landhandleme,og byene spesial- butikkene og varehusene etter europeisk menster. Å handle pr post skjet fart i Sverige fra 1879, og representerte for bygdas folk ytterligere en mulighet til å ta del i et stadig voksende vareutvalg. Katalogene ble spennende lesning for hvermann med anledning til å dremme om nytt kjekkenutstyr og flotte kom- fyrer med tilpassede kokekjerler. Masseproduserte mebler i form av senger, kommoder, pinnestoler og bord virket forlokkende. Det fantes i Sverige på 1890—tallet ikke mindre enn 10 stolfabrikker, slik at pinnestolene etter hvert ble redusert fra luksus til massevare. Den borgerlige livsstilen kunne markere avstand gjennom statusbetont luksus i salonger overlesset med massepro- duserte pyntesaker som vaser, nipsgjenstander, fotografirammer o.a. Smaks- forvirring og stilblanding gjorde seg gjeldende såvel på bygdas gårder som i byens borgerhjem. Diskusjonen om **smusskunst”, ikke minst de massepro— duserte oljemaleriene eller "hötorgskonsten", tok til for alvor. Krigen om smaken, den gode smaken, den vi kan felge bl.a. i Eva Londos avhandling, vari gang. Industrialiseringen hadde på en og samme tid virket demokratise- rende på forbruket og smaksblandende. De ble nedvendig for dem som ville vaere smaksferende å markere distans gjennom krig mot "smutskonst".

Kampen mot industrisamfunnets ”ukultur” var enda mer markert i for- holdet til varietéene. Disse tar Birgitta Conradson for seg i artikkelen: "Varietéerna — 1890-tallets okultur”? (5.155—168). Artikkelen viser en for- friskende sans for humor som står til emnet, idet forfatteren, som er fil. dr. og indentent ved Nordiska museet, lar sin morfars opplevelser danne inn- fallsporten til varietéenes syndige fristelser. Det dreiet seg om en forneyelse- sindustri uten heyere ambisjoner. Varietéene lokket alle samfunnsklasser, men helst den velstående, om ikke altfor dannede mellomklassen. Nasjonal-

romantikken var for den dannede overklasseminoritet. De svenske varietéene fikk dedsstetet ved en riksdagsbeslutning i 1896 da all brennevinsskjenkning i förbindelse med forestillingene ble forbudt. Sosiale problem med ekt prostitusjon og herjende kjennssykdommer lå bak. Men også de kunstneriske teatrene, som hadde tapt i konkurransen om publikum trass forsek på populistisk frieri. Men varietéene som hugg hodet av ”Högtidligheten, Heligheten, Allvaret,Sublimiteten och Konsten med stor K”, skulle overleve i det absurde teater og i mange såkalte frie teatergruppers virksomhet.

Det er et ambisiest opplegg for årboken til Nordiska museet. Man har satset på sentrale utviklingsemner og ensker å se det hele i et samlende makroperspektiv for Sverige. I introduksjonskapitlet kommer redakteren inn på tilgangen på forskningsresultater og forfattere som en begrensende faktor ved utvalget, idet man også gjerne skulle hatt med flere sentrale emner, som skolen og helsestellet (5.13).

Allerede nå er imidlertid utvalget stort og emneornrådene mange. Med et så stort og ambisiest opplegg skulle man kanskje ensket seg en enda mer presis innledning og en enda tettere redigering, med felger for noen av artiklenes rekkefelge, slik at den analytiske struktur sprang enda tydeligere fram, noe jeg til en viss grad har antydet i den foregående omtale. Sammenhengen mellom artiklene kunne vaert enda mer understreket i de enkelte bidrag, i redigeringen og i en avsluttende oppsummering. Likeledes kunne sammen- hengene mellom den teknologiske, ekonomiske, sosiale, politiske og kul- turelle utvikling som tas opp i årboka vaert dreftet og forsekt ytterligere tydeliggjort, slik at det for leseren ble enda lettere å orientere seg i utvik— lingen. Man kunne for det formålet også ha ensket seg en avsluttende og oppsummerende rammeartikkel i tillegg til innledningen.

Årboken er et flaggskip slik den fremtrer, og holder et usedvanlig heyt nivå i et kresent utvalg av artikler der fagfolk skriver populzertvitenskapelig i beste forstand. Billedmaterialet og illustrasjonene er av god kvalitet, er godt tekstet og fungerer utmerket i samspill med den lepende fremstilling i hver artikkel.

"Kulturen 1993. Bröllop.” En tematisk årbok till medlemmene av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige. Redakter Anders W Mårtensson. Fem av bidragsyteme til årboken danner redaksjonsutvalg. Foto Lars Westrup ( Billedredakter?). Lund 1993. Femten bidrag av 13 ulike forfattere tar opp emner innenfor temaet bryllup. En orientering om det fore- gående år. Årsrapport med regnskapsoversikt avslutter årboken. Tilsammen 216 sider.

Tre museumsansatte har skrevet tilsammen 4 av bidragene; Det ferste av disse bidragene dreier seg om Eva—Lis Bjurman: ”Uppfostran till äktenskap" (5.69—80). Dette er en artikkel bygget på tilgjengelig litteratur som informerer

om den ideologi som sektes spredt i perioden 1811—1844 angående borger- skapets kvinners plass i ekteskapet og i hjemmet. Kvinnens forhold til den tildelte rolle sees på bakgrunn av kvinnens situasjon i og med det store kvinneoverskuddet i Sverigei 1830- og l840-årene.

Det er det velstående borgerskap litteraturen og forfatteren konsentrerer seg om. Det ville derfor vazrt av interesse å få vite på hvilken måte deres situasjon og deres muligheter på ekteskapsmarkedet og i samfunnet atskiller seg fra, eller faller sammen med, den evrige kvinnelige befolkning. De statistiske opplysningene det refereres til, gjelder nemlig en langt sterre del av befolkningen. Artikkelen er lettlest og interessant og kan betegnes som populzervitenskapelig.

Nils Nilssons to bidrag: "Stolar från Valleberga” (5.106) og "Åksäten från Torna härad Skåne” (s.107), dreier seg om presentasjon av to billeder med tekst. Det faller inn i årbokens bryllupstema.

Det fjerde bidrag av de museumsansatte er en artikkel av Eva Kjerström— Sjölin: "Minnet av bröllopet — om bröllopsfotografret förr och nu” (5.145— 167). Den baserer seg såvel på litteratur som på intervjuundersekelser og hjemundersekelser, og har ambisjoner som går ut over det rent populaer- vitenskapelige. Forfatteren refererer til senere tiårs fokusering av fotografiet innen etnologisk og kultursosiologisk forskning og relaterer sin analyse til denne, saerlig da André Wang Hansen: Fotografi og familie (1982) og den franske kultursosiologen Pierre Bourdieus studie fra 1960-tallet, i utvalgte tekster på svensk, 1991. Noen selvstendig videreutvikling av teorier eller ny systematisering av observasjoner er det neppe. Bourdieu og andre blir referert til, og deres oppfatninger bli på en utmerket måte illustrert uten at artikkel— forfatteren kommer noe seerlig videre. Presentasjonen er interessant og syste- matisk. Artikkelen er i hey grad lesverdig og informativ.

Når det gjelder de evrige bidrag til årboken, skrevet av bidragsytere hentet utenfra, skal szerlig fremheves den innledende artikkel av Nils Arvid Bringéus: "Bröllopsseder i Sverige — en översikt” (522—56). Det dreier seg om en lang og meget informativ artikkel som retter seg til en vid leserkrets, men som baserer seg i hey grad på egen, tidligere publisert forskning. Billedmaterialet er godt tekstet og innpasset i den lepende fremstilling.

Årboken gir interessant lesning og er slik organisert at leserne får en mangesidig innfering i den svenske bryllupsinstitusjonens historie og utvikling gjennom de senere århundre. En kunne vel ensket en avsluttende artikkel som trakk opp trådene og peket på sammenhengene, f.eks. mellom standsbryllup, bondebryllup, borgerskapets bryllup og det moderne, folke- lige bryllup.

"Daedalus 1992. Teknik-och industrihistoria. ” Tekniska Museet Stockholms årsbok 1991. Uddevalla 1991. Red. Jan-Erik Pettersson. Redak-

teren skriver forord som kort presenterer 11 artikler av 11 ulike forfattere innenfor emneområdet teknikk og industrihistorie (5.13—198). Artikene etterfelges av notiser om arbeider utfert på Telemuseet og Tekniska Museet, samt av årsberetninger fra museene og fra Torsten Althins Minnesfond (5.199—223). Annonser felger deretter (s.225—247).

To av forfattere er ansatte ved museet: Fil.mag. Gunnar Pipping: "Christopher Polhems astronomiska ur” (5.156—163), og Intendent Gert Ekstrem: "C G Norbergs ångvagn” (5.182—186).

Fil.mag. Gunnar Pippings lille artikkel om Christopher Polhems astrono- rniske ur fra 1690, er basert såvel på gjennomlesning av litteratur som på en konkret undersekelse av selve uret og dets konstruksjon. Den er försynt med et par detaljfotografier og et omhyggelig tegnet og tekstet skjema. Den tek- niske redegjerelse er god og instruktiv. I tillegg setter forfatteren utviklingen av mekaniske ur inn i et videre historisk perspektiv etter Lewis Mumfords bok fra 1934 "Technics and Civilization”, nemlig heymiddelalderens arbeids— giveres behov for å disiplinere arbeidsstokk og holde rede på arbeidstider. Dette er utmerket, og leseren sper seg i hvilket tilleggsperspektiv man kan legge inn i byggingen av de astronorniske ur på 1500- og 1600-tallet? Polhem hadde nemlig i årene fer han bygget sitt eget astronorniske ur, renset, bygget om og komplettert vadstenamunken Petrus Astronomus sitt astronorniske ur fra 1504-06.

Intendent Gert Ekströms lille artikkel om C G Norbergs dampmaskin- vogn, bygget i 1838, og om Norbergs arbeid med en fullskalabuss til 1842, er interessant og morsom lesning, illustrert med fotografier og tegninger. Artikkelen ville trolig tjent på å gjeres noe lengre, slik at byggingen av denne type transportmidler ute og hjemme i Sverige mer kunne settes og sees i perspektiv. Norbergs pionerinnsats på området i Sverige blir mellom annet et symptom på hvorledes man utetter på 1800-tallet sekte etter slike lesninger på veitransportproblemet som den tekniske og ekonomiske utvikling syntes å muliggjere eller gjere nedvendig.

Årboken til Tekniska museet inneholder som nevnt 9 andre artikler, skre— vet av en rekke fagfolk utenom museene, over svzert ulike emner. Det dreier seg om alt fra meccanolekenes vekst og fall, via svensk glasindustri, til Dannemora gruvor, utviklingen av svenske kokreaktor, skogsavvirkningens mekanisering, og kopiering på svenske kontorer. Det er disse artiklene som utgjer hovedtyngden av årboken. Noe annet samlende terna enn det helt generelle,teknikk og industri, finnes ikke. Artikkelen til Ingemar Nordansjö: "Från stocksåg till skördare. Skogsavverkningens mekanisering” (5.140— 155), er et utmerket eksempel på hvorledes man ved en heldig kombinasjon av artikkeltekst, bilder og billedtekst kan anskueliggjere en meget rask og omfattende teknisk utvikling samt dens arbeidsmessige og produktivitets— messige konsekvenser. Perspektivene for jordbruks- og skogbrukssamfunnet

ved denne utvikling er imidlertid holdt utenfor eller ikke betraktet som relevante for emnet.

Mer industrihistorisk og samfunnshistorisk perspektiv finner man i fil.dr. Christina Johanssons artikkel "Teknik och arbete i svensk glasindustri 1860— 1910”, (s.29—45). Artikkelen beskriver og diskuterer transforrnasjonen i arbeidsmetoder innenfor nevnte periode og måten man organiserte arbeidet på. Dette påvirker arbeidsstokkens sammensetning med hensyn til kjenn og alder. Det forklarer hvorfor man kunne få mer kvinnelig arbeidskraft. (ök- ningen når det gjaldt tilsetting av unge kvinner må imidlertid også sees i relasjon til den drarnatiske nedgang i bamearbeid. Reduksjonen i bamearbeid skyldtes etter artikkelforfatterens mening, ferst og fremst at forbudet mot bamearbeid ble strengere forrnulert i loven og strengere håndhevet i praksis. Utviklingen av teknologien med gassfyrte ovner sarrunen med det forhold at man forlot den gamle håndverksmessige måte å organisere arbeidet på, gjorde at man fikk en utstrakt arbeidsspesialisering og overgang fra håndverk til manufakturindustri. På dette viset kaster Christina Johanssons artikkel lys over prosessen med industrialiseringen av håndverket i en bestemt sektor av naeringsvirksomheten. Artikkelen er analytisk dreftende, samtidig som den setter det omhandlede terna inn i et videre industrielt og samfunnsmessig perspektiv. Den bygger noe på litteratur, men seerlig på selvstendig forskning og en tidligere publisert avhandling innenfor emneområdet. Artikkelen er et utmerket eksempel på hvor vellykket det kan vaere å sette en ekspert til å skrive, slik at fremstillingen på en og samme tid blir vitenskap og perspektiv— dannende populaervitenskap. Den er utmerket illustrert med presist tekstede fotografier og tegninger.

Tekniska museets årbok holder en hey standard både innholdsmessig og utstyrmessig. Den har resyme på engelsk til hver artikkel, gjennomfert gode illustrasjoner og et interessevekkende omslag. Tatt i betraktning av at den tek- niske utvikling inngår som den nedvendige forutsetning for industrialise- ringsprosessen og fremveksten av det moderne samfunn, så angår den oss alle. Det er saerlig viktig at redakter og bidragsytere er seg dette bevisst, og at de bidrar aktiv til å trekke opp disse perspektiver. Dersom man som i dette tilfellet, velger å presentere frittstående artikler uten noe samlende terna, må den enkelte forfatter, i samråd med redakteren, selv sette sitt bidrag inn i en videre sammenheng. At presentasjonsformen for evrig er inkluderende og ikke ekskluderende ber også vektlegges. Navnet Dadalus, som er en latini— sert form av navnet på den greske sagnfiguren Daidalos, ifelge legenden den ferste oppfinner og ingenier, er lite egnet i så måte. Det er ikke allment kjent, har ingen god klang, og smaker for meget av å skulle bevise sin kunnen uti den klassiske verden og tilslutning til klassisistenes ekskluderende dannel- sesideal.

Tidsskrifter

"Västerbotten.4.92. Två kyrkakonstnärer. ” Tidsskrift redigert av tjenestemennene ved Väterbottens museum i sarnarbeid med tjenestemennene ved Skellefteå museum. Redakter er Bo Sundin. Julenummeret for 1992 inneholder fem artikler som alle handler om kirker og kirkekunst, tilsammen 60 sider. Västerbotten museum gikk over fra årbok til tidsskrift for 25 år siden med 4 nummer pr år. Det dannet da skole og ble meget beundret. Hembygdsförbundets medlemmer får tidsskriftet, som i tillegg selges i kiosker. Heftene er som oftest tematiske.

Det naervmrende skriftet tar for seg kirkekunstnerne Torsten Nordberg og Pär Andersson i to artikler, skrevet av henholdsvis laerer og prestefrue Inga- lill Andersson (s.2—30), og kunstantikvar Gull-Mari Rosén (5.31—50). Rosén har dessuten skrevet en kort artikkel med funderinger over hva som styrer valget av kunstnere til utsmykningsarbeider i kirkene (5.51—53). Disse to bidragsyteme dekker med andre ord nesten 87% av innholdet i heftet. Opp- dragerfunksjonen er tydelig hos begge kvinnene, men ikke påtrengende. Artiklene baerer preg av en viss omstendelighet, szerlig da den ferste, om Torsten Nordberg. Fotografiene av kunstverkene skulle vart i farger, noe som bare skjer unntaksvis.

Inga-lill Anderssons artikkel om kirkekunstneren Torsten Nordberg er sterkt biografisk preget. Den er lettlest, men detaljert. Takket were den grun- dige og samvittighetsfulle fremstilling får man her dannet seg et godt bilde av forholdet arkitekt/kirkekunstner. Kirkearkitektens betydning for kunstnerens muligheter til å få oppdrag og utviklingsmuligheter springer en i eynene. Vi får en neye beskrivelse av utsmykningsarbeidene, referat fra samtidige omtaler i aviser ol, og til sist en oversikt over Torsten Nordbergs verk i kirker m.m. i Luleå stift, samt en fortegnelse over litteratur og kilder anvendt av artikkelforfatteren.

De biografiske opplysningene om Pär Andersson i Gull-Mari Roséns artikkel er mer profesjonelt utvalgte og holder seg til saken; den kunstneriske utvikling, opplaring og påvirkning. Artikkelen blir strammere og mindre personlig på den måten. Engasjementet fra forfatterens side når det gjelder å oppdra leseren til förståelse og positiv verdsetting de kunstneriske uttrykks- formene, er meget tydelig og vitner om pedagogiske evner. Savnet av farger i fotografier av interierer og malerier med "grönskande trädlund”, ”frodig grönska”, "dignande vingårder” etc,er imidlertid påtrengende trass i forfatte- res evne til å mane fram farger med ord. Rosén setter også debatten omkring Pär Anderssons uttrykksforrner inn i vide og interessante perspektiver (5.36). Vi får også her innblikk i forholdet kirkearkitekt/ kunstner, naermere bestemt mellom Jerk Alton og Andersson (5.37—38). Roséns gjennomgang av glass- maleriene i Visby domkirke, interieret i Bolidens kirke, Alhemskirken i Skellefteå mv er fint, forstandig og klargjerende for leseren. Det samme gjelder måten hun kaster lys over restaureringsprosessen i Vindelns kirke og i

Backens kirke. Historikken er kort og pregnant. Fremstillingen bygger fint opp til presentasjonen av Pär Anderssons ”triumfkrucifix” ( i farger) i Backen kirke. Fotografiet av nevnte krusifiks brukes også som omslagsbilde til heftet.

I en kort artikkel funderer deretter Rosén over over de to kirkekunst- nerne,Nordberg og Andersson, og hvilke kulturstremmer det er som styrer vår opplevelse av estetiske ting. Hennes holdning later til å vare at slike stremninger er mer uforklarelige ellers enn i kirkekunsten. I samband med de to nevnte kirkekunstneres utviklingsmuligheter legger Rosén stor vekt på forholdet til kirkearkitektene.

På grunn av kirkens litteraere tradisjon og religiese budskap har ikke moderne kunst fått samme stilling i kirkekunsten som utenfor, ifelge Rosén. Man kunne kanskje tilfeye at måten kunsteme blir valgt ut på viser den kunst— neriske avsiling i praksis, såvel i deres forhold til arkitektene som i forhold til menighetenes og utsmykningskomitéenes smak og reaksjoner. Sammen— hengen mellom den allmenne samfunnsmessige teknologiske utvikling, funk— sjonalismen, arkitekturen og kunsten springer en imidlertid også klart i eynene når det gjelder svensk kirkearkitektur og kirkekunst, og burde vaert naermere belyst og kommentert. Hvorfor ble arkitektene utvalgt, og hvorledes stod deres lesninger i forhold til funksjonalismens krav?

Etter hovedbidragsyteme kommer heyskolelektor Marta J ärnfeldt—Carlsson og professor Anders Åman med en kort presentasjon av en kilde til oversikt over kirkene bygget i Luleå stift fra og med middelalderen og frem til i dag (med unntak av kapeller og noen mindre bydelskirker etter 1950) (5.54—56). Avslutningsvis tar Annika Lindberg for seg en prekestol i Holmsunds kirke av J. A. Linder. Artikkelen er en forkortet og omarbeidd versjon av en 2- poengs innleveringsoppgave i kunstvitenskap (5.57—60).

Selv om disse bidragene er interessante i og for seg, virker de noe av- sporende i forhold til hovedtemaet. Heftet ville vunnet på å holde seg til dette, og i den sammenheng noe dristigere ha analysert slike deler av moderne kirkekunst som her omtales, og satt dem i perspektiv. Som det foreligger er imidlertid heftet av betydelig interesse og av god innholdsmessig kvalitet. Det gjer temaet tilgjengelig for et bredere publikum enn de spesielt interesserte.

III Håndbeker

”Nytt tyg på gamla stolar. Stoppning och klädsel förr och nu." Av Elisabet Stavenow—Hidemark,ferste intendent på Nordiska museet og dosent i kunstvitenskap. Medvirkning Kent Andersson. Foto Mats Landin. Nordiska Museet. ICA Bokförlag, 1993. Tilsammen 148 sider tospaltet tekst. Inndelt i 12 kapitler, etter tids- eller stilperioder. Noter til hvert kapittel.

Presise henvisninger til kilder og litteratur. Litteraturliste. Ordforklaringer til 128 ord og tekniske uttrykk. Stikkordregister. Liste over billedkilder.

Dette er et eksempel på håndbeker der en gjennomgår bestemte typer gjen- stander. I tilfellet dreier det seg om stoppninger på gamle stoler, og hvorledes de er trukket med stoff av ulikt slag. Fer leseren får råd om fremgangsmåte i forbindelse med vedlikeholdet av stolen, går forfatteren igjennom vedkom— mende stilperiode. Vi får vite om innredninger av rom hos kongefarnilie og adel fra midten av 1600-tallet og fremover, og hos borgerskapet fra 1700- tallet av. Vi felger tekstilenes, menstrenes og fargenes rolle i rominnred— ningen. Vi får en innfering i mebleringen av rommene, valgene av farger og menster til tekstil og mebler, meblenes plassering og endringene i meblenes stil og utforrning i lepet av 10—11 perioder, fra herremannshjemmet i stor— maktstiden, til mebelfirmaet David Blombergs stilkopier i 1920—årene og den tidlige funksjonalisme på l930—tallet.

På det viset får brukeme sine råd om gjenstandenes vedlikehold på bak- grunn av en sakkyndig innfering i mebelhistorie, meblerings- og hjerninnred— ningshistorie, kunst- og kulturhistorie i samfunnets evre sosiale lag. For- fatteren har blikk for sammenhenger og gode kunnskaper i såvel europeisk som svensk historie. De praktiske råd gis dessuten på grunnlag av grundig dokumentasjon av og forskning på selve gjenstandsmaterialet. Forfatteren har omfattende kjennskap til skriftlige kilder, som boopptegnelser og innbolister. Hun har arbeidet meget med gjenstander i museer og samlinger og har gode faglige förbindelser når det gjelder å ta opp konkrete spersmål til drefting. Hun har utmerket kjennskap til den foreliggende litteratur. Det arbeid som Elisabet Stavanow-Hidemark, Kent Andersson og fotografen,Mats Landin, utferer når det gjelder å finne ut og dokumentere hvorledes stoppningen er gjort, tekstilene utvalgt og trekningen av stolene utfert, oppfyller strenge krav til kildevurdering og dokumentasjon. Forfatteren er sakkyndig og arbeider hele tiden med å utdype og utvikle sin sakkunnskap. Med sin lange og aktive tjenestetid tilherer Stavenow-Hidemark Sveriges mest profesjonelle mu- seumsfolk. Boka er et resultat av mange års foregående arkivstudier så vel som praktisk arbeid med gjenstandene. Det foreliggende arbeidet er for— billedlig både som forskning på gjenstandsmateriale og som praktisk hånd- bok. Kildehenvisningene er presise. Boka gir dessuten en interessant histo— risk innfering i stilperiodene. Pedagogisk sett er fremstillingen holdt på et meget heyt nivå både hva angår de praktiske råd, begrunnelsen for dem og beskrivelsen av fremgangsmåten i hvert enkelt tilfelle. Den historiske inn- fering i stilperiodene er elegant og fengslende. Arbeidet med billedmaterialet er ytterst profesjonelt utfert. Faguttrykkene er forklart i egen ordliste. Billed- kildene er angitt i egen liste. Register forefinnes. Kort sagt; jeg kan finne lite å sette fingeren på, men meget å rose. Må jeg få lov å gratulere Sverige med slike museumsfolk!

IV Kunstmuséumshistorie og kunsthistorie

Kunstmuseenes tilblivelseshistorie på l700-tallet og Sveriges National- museum, Stockholm.

"The Genesis of the art museum in the 18th century.” Edited by Per Bjurström, Nationalmusei skriftserie N.S.12, 1993. Papers given at a symposium, June 26, 1992, in cooperation with the Royal Academy of Letters, History and Antiquities. 130 sider. Illustrasjoner og noter. Trykket av Nationalmuseum med bidrag fra Wenner-Gren Center Foundation for Scientific Research. N zermere Opplysninger om forfatterene mangler.

Boka har en innledning ved redakteren og 5 faglige bidrag som tar for seg kunstsamlingene og kunstmuseenes utvikling i hovedsak i de italienske og tyske stater, Frankrike og Storbritannia. Per Bjurström setter National- museum Stockholm inn i denne intemasjonale sammenheng fram til grunn- leggelsen av det kongelige museet 28.juni 1792, og dets åpning for publikum i oktober 1794, med kong Gustav III som egentlig opphavsmann og skaper (5.54). Det kongelige opphav til museet i Sverige er typisk for utviklingen i de omhandlede områdene, bortsett fra Storbritannia.

I 1980—årene har det vzert en eksplosjonsartet ekning i interessen for kunstmuseenes opphav og historie. Bjurström understreker overgangen fra kuriositetssarnlinger på 1500— og 1600-tallet og fyrstelige kunstskattsarnlinger til najonalmuséer og nasjonalgallerier i siste halvdel av 1700-tallet og tidlig 1800-ta11, og han fremhever den rolle fyrster og kongefarnilier spilte i denne prosess rent allment ved å kontrastere den til de manglende kongelige bidrag og den sene etableringen av nasjonalgalleri i Storbritannia (5.7—8).

I artikkelen "De la collection particuliere au musée d*art” (5.9—27), tar Krzysztof Pomian for seg utviklingen i Norditalia etter at en var kommet igang med spesielle privatsamlinger på midten av 1300-tallet, og etter at Kirken i Roma (under renessansen) fikk et mer bevisst forhold til sine kunstskatter. De egentlige museene kom ferst på slutten av 1500tallet, men Kirken i Roma hadde i virkeligheten gått foran ved å flytte kunstskatter fra Lateranpalasset til Kapitol i 1471. Det gamle Romas grandeur skulle mani- festeres for folket. Pave Julius II fulgte opp med et nytt museum i Vatikanet i 1503, også her med antikkens skulpturer og statuer, men nå bare åpent for spesielt inviterte. Dette var de eneste romerske muséer til inn på 1700-tallet. Et tredje forsek, denne gang i Venezia i 1525, var basert på samlingen til kardinal Domenico Grimani i Roma, utstilt i en sal i hertugpalasset fram til 1586, men trolig ikke åpent for publikum fer på slutten av århundret.

Det var utstillingen av familiesamlingen til erkehertug Francsesco I av Toscana, i toppetasjen til fyrstefamiliens administrasjonsbygning, Uffizi, i Firenze i 1580-årene, som innledet andre belgen av museer i Italia, ifelge Pomian (5.12, sml 5.55). Derrned ble det senere mulig å tilgjengeliggjere for

publikum samlingen etter familien Medici, en av norditalias rikeste fyrste— slekter. Den siste av slekten skjenket fer sin ded i 1743 hele samlingen til staten Toscana på betingelse av at den ble i Firenze for all fremtid og til- gjengelig for publikum. En kunne kanskje tilfeye for egen regning at det var ikke minst denne arven, med retter i den norditalienske blomstrende handelskapitalisme i heymiddelalder og senmiddelalder og med manifesta- sjoner av den humanisme og renessansekultur som sprang ut av dette eko- nomiske overskuddsforetakende, som skulle inspirere såvel paver på 1400 og 1500-tallet, som konger på 1700-tallet til aktiv kunsttilegnelse og kunst- formidling.

I begynnelsen av 1700-tallet var det 7 muséer i de italienske stater, til dels bestående av billedsamlinger skjenket til biblioteker for utstillingsfomiål. Den dominerende interesse for skulpturenkarakteristisk for de italienske museene, ble supplert med en like sterk oppmerksomhet rettet mot det moderne male- riet,da kunstmuseene for alvor spredte seg nord for Alpene på 1770-tallet, ifelge Krzysztof Pomian (5.19). Men fer muséne kom de fyrstelige og adelige kunstsamlingene, også her.

Per Bjurström har kalt sitt bidrag "Physiocratic Ideals and National Galleries” (5.28—60), og mener at det offentlige kunstmuseem var et barn av fysiokratenes og opplysningstidens idealer i Europa på 1700—tallet, ofte etablert i adelens eller fyrsteslottenes eksisterende kunstgallerier. Kurfyrst Johann Wilhelm lot reise et eget bygg for sin kunstsamling i Diisseldorf allerede i årene 1709—1714. Samlingen ble reorganisert i et nytt bygg i 1756 av maleren Lambert Krahe, konsentrert om maleriet, ordnet etter de ulike skoler og i et hierarkisk program etter kvalitet. Kvalitetsvurdering basert på tegning, färger, komposisjon og uttrykksfullhet i bildet var noe som man lenge hadde fokusert på,ifelge Andrew Mc Clellans artikkel om museums— utviklingen i Frankrike (5.61—80). Men ordningen etter skoler var noe som pekte framöver mot en sterkere vektlegging på tidsperspektivet og skoledanningen i utviklingen av malerkunsten.

Med tanke på utviklingen fram mot Nationalmuseum legger Bjurström stor vekt på åpningen av Uffizi galleriet i Firenze i 1769, etter initiativ av stor- hertug Leopold. Bjurström understreker storhertugens påvirkning av opplys— ningsfilosofien, samt av fysiokratene og deres tenkning. Kunstsamlingen blir i dette perspektiv et redskap for oppdragelse og utdanning og for styrking av nasjonal identitet (5.31). Firenze fikk dermed det ferste egentlige nasjonal— galleri, idet samlingen var allsidig,tilherte den toscanske stat og manifesterte toscansk historie tilbake til etruskerne (5.33). Uffizi galleriet fikk stor betyd— ning for utformingen av Belvedere utenfor Wien, hvor man dessuten nå beveget seg sterkt i retning av å gruppere bildene etter tidsperspektiv og geografisk opphav, i italienske og nederlandske seksjoner. Målsettingen ble å gjere den nysgjerrige titter til kjenner av kunst, med kunnskaper til å se og sette kunsten inn i en historisk utviklingskontekst (s.39). Til det skulle

utstillingskatalogen hjelpe ham. Muséets franskspråklige katalog vendte seg derimot mer til den allerede etablerte kunstkjenner. Det var kunnskaps— tilegnelse og ikke estetisk opplevelse av maleriet som var katalogforfatteren, Christian v. Mechels, målsetting for publikum. Dette var i pakt med opplys- ningsfilosofien. Man avgrenset seg også bekvemt til et utvalgt publikum på denne måte, selv om tilgangen til samlingen ble gjort gratis (5.41). Det ble viktigere å vite noe om maleriet enn å glede seg ved det rent umiddelbart.

Kong Gustav III som hadde sikret den kongelige makt vis a vis adelen gjennom kuppet i 1772, var opptatt av fysiokraten Mirabeaus tanker om den lojale og innsatsvillige borger, og delte også fysiokratenes oppvurdering av landbruket og bendene. Han belennet trofaste undersåtter med Vasaordenen heller enn med penger (5.42—43). I en reise til Firenze og Roma i 1783 lot han seg inspirere av de italienske kunstskatter til å skape en beskjeden ekvivalent til deres samlinger av malerier og antikke skulpturer i Stockholm. Kongen ble myrdet fer muséet var fullfert, men kabinettet bekreftet i vedtak av 28. juni 1792 at kunstsamlingen skulle sikres, og muséet ble åpnet for publikum i oktober 1794. I mellomtiden hadde hoffseremonimester Carl Fredrik Fredenheim forandret de opprinnelige planer bort fra forbildet i Firenze og Wien som satte maleriet i fokus, og mer i retning av Vatikan- museet, med hovedvekten på antikkens skulpturer. Det kongelige museum var likevel i sitt opphav, og som planlagt billedgalleri i l780—årene, et ektefedt barn av Gustav III.

Sammen med de evrige bidrag gir Per Bjurströms artikkel en utmerket innfering i utviklingen av kunstmuseene i Europa på 1700— og tidlig 1800- tall. Rettene tilbake renessansen og humanismens kunstproduksjon og opp- våknende interesse for antikkens kultur, kommer frem i Pomians bidrag, men kunne vaert sterkere understreket også der. Handelskapitalismen som eko- nomisk fundament for det åndelige og kunstneriske overskudd i Norditalia såvel som i Nederlandene, som inspirerte fyrsters og pavers og nasjoners kunstinteresse, blir overhode ikke nevnt, så vidt jeg kan se. Sammenhengen mellom fysiokratenes syn på ekonomien og fyrstenes syn på kunstmuseet, bereres noe fragmentarisk, uten at den blir helt klar for undertegnede.

Synet på kunstmuséet som redskap for fyrsten i opplysningstidens ånd for å styrke den nasjonale stolthet, ”moralen”, borgernes kunnskaper og lojalitet, blir fremhevet. Synspunktet kunne ha vart noe mer utarbeidet. Dersom det er korrekt, så gir det samtidig noe av svaret på Bjurströms spersmål om hvorfor man fikk et britisk nasjonalgalleri så sent, og hvorfor den britiske konge— amilie bidro så lite i den anledning, motsatt fyrstefamilier og kongefamilier i de italienske stater, Österrike, Frankrike og Sverige. I England hadde konge— huset tapt sin enevoldsmakt allerede i 1649. Selv om George IIIs aspirasjoner kanskje var tilstede på slutten av l700-tallet, så var forholdet det at man i Storbritannia ikke hadde plass for det opplyste eneveldet. Det var nemlig det opplyste eneveldet og ikke opplysning i og for seg, Gustav III gjorde seg til

140 SOU 1994: 51

talsmann for i og med kuppet i 1772, og det var denne idéen han kontributerte til, med sine planer for et kongelig kunstmuseum. Det var også som opplyst enevoldsmonark han ble myrdet. Ludvig 16. av Frankrike ble henrettet av de revolusjonzere fer de franske planer for det perfekte nasjonalgalleri ble satt ut i livet. I Frankrike ble åpningen av Louvre derfor preget av revolusjonen, mens åpningen av det kongelige museum i Sverige nedtonet den nyere kunst til fordel for antikken. Det ferste ble i 1790-årene en meteplass for beundring både av kunst og av troféer fra krig og erobring, en samlingsplass for kunst- skjennere, kunstnere og enkle landsens folk. I Sveriges kongelige museum var det få bender å se. Kanskje var det også i Kong Gustavs ånd, trass i hans fysiokratisk inspirerte avstandsbeundring. Kongen hadde bruk for bender og borgerskap,men han felte seg mer hjemme i en forsarnling der som Akade— rniet ornfattet dem i de heyeste posisjonene, eller som hadde tilhert gruppen siden fedselen, de hvis språkfering var velpleiet og omhyggelig (5.51).

Kunsthistorie. Utstillingskataloger med vitenskapelige artikler og faglige bidrag. "Rembrandt och hans tid. Människan i centrum. Rembrandt and his age. Focus on man.” "En utställning ingående i Nationalmuseums 200-årsjubileum, 2.0ktober 1992—6.januari 1993.” Katalogredakter Görel Cavalli-Björkman,dosent, fil.dr, sjefsintendent, avdelingen for eldre malerier og skulpturer, Nationalmuseum Stockholm. Boka har forord, innledning og 7 faglige artikler, samt 2 kataloger med kalendarium, oversikter og innfering i de enkelte malerier og tegninger av Rembrandt, hans samtid, og hans elever. Oversikt over Rembrandtutstillinger. Litteraturliste. Kunstnerindeks. Tilsam- men 413 sider.

Forarbeidet til Rembrandtutstillingen foregikk i årene 1990—1992 under ledelse av Görel Cavalli-Björkman i sarnarbeid med det kunstvitenskapelige doktorandseminariet ved Uppsala Universitet, samt tilsvarende seminar ved Utrechts Universitet. Doktorandene medvirket til utstillingskatalogen. Det ble drevet forskning på Rembrandts teknikk i sarnarbeid med Nationalmuseums sjefskonservator, John Rothlind, og teknisk spesialist, Franticek Makes. Det intemasjonale symposiet, Rembrandt and his pupils, fant sted i Stockholm hesten 1992 med deltakere fra en rekke land, stettet av Söderbergsstiftelsen.

I förordet begrunner overintendet Olle Granath at Nationalmuseum marke- rer sitt 200 årsjubileum med en Rembrandtutstilling, ut fra hans kunsts innflytelse på sin ettertid, den stadig sterke interessen for og omvurderinger av hans arbeider, med pågående innvinning av ny informasjon via anvendelse av ny teknikk. Det omdiskuterte Rembrandtprosjektet som gjennomgår hele hans antatte produksjon, har kunnet konstatere at "Nattevakten” foregår i fullt sollys, og mener å ha funnet at "Den polske rytteren” og "Mannen med gull- hjelmen” ikke er av Rembrandt. Dette og lignende konklusjoner for andre arbeider,betyr samtidig en oppvurdering av tidsepoken 1570—1670 generelt i

Nederlandene. Samtidig understreker Olle Granath kong Gustav IIIs store interesse for Rembrandt, og den rolle kongens anskaffelse av historiemaleriet "Batavemas trohetssed til Claudius Civilis” har spilt for kunstmuseet, bl.a. i forbindelse med 300årsminnet for Rembrandts ded i 1969.

Göran Cavalli— Björkman har skrevet innledning til Rembrandt-katalogen og 2 av de felgende faglige artiklene. Han er dermed den fagmann som sterkest har preget katalogen. Kjemen i utstillingen har vzert 20 malerier og 30 tegninger av Rembrandt med motivkretsen "Mennesket i sentrum”. Man har samtidig villet gi et bilde av Rembrandt og hans samtidige, og av Rembrandt og hans elever. I forbindelse med at ekspertgruppen i Amsterdam i 1969 hadde redusert tallet på antatte Rembrandtverk til 250 ved hjelp av moderne metodiske hjelpemidler, sammenlignet med Hofsted de Grooots liste på 988 verk i 1913, og at dens arbeid fortsatt pågår, reiser forfatteren betimelig spersmålet om noen av disse avrembrandtiserte verk kanskje ble utfert av Rembrandt og noen av hans medhjelpere i sarnarbeid (5.9)?

I artikkelen "Rembrandt och hans samtida i svensk ägo” kommer Görel Cavalli-Björkman inn på Rembrandtutstillingen ved Nationalmuseum i 1956, der man i utstillingskatalogen og et senere utgitt spesialnummer av Konst- historisk tidskrift, presenterte resultatet av rentgengranskningen av hvorledes Rembrandts rnalen', ”Batavemas trohetsed til Claudius Civilis”, ble til.

Nationalmuseets utstilling av hollandske mestere i 1967 viste bredden i det hollandske 1600—tallsmaleriet, men også der var Rembrandt midtpunktet. Ut- stillingen i 1992 som den naervaerende katalog representerer, er en kombi- nasjon av utstillingstankene fra 1956 og 1967 (5.11).

Forfatteren går så neye igjennom hvorledes Rembrandts arbeider kom til Sverige (5.12 ff), og saerlig da Gustav III erhvervinger av Rembrandtbilder (5.14 ff), men også tilkomster etter Gustav IIIs tid (5.18—20).

I artikkelen "Människan i centrum. Historiemåleri på Rembrandts tid” understreker Cavalli-Björkman at selv om hverdagsmotivene i de hollandske maleriene, beroende på de hollandske borgerlige bestillere, var fremtredende, så var det ikke så enerådende som man i noen tid kanskje har hatt inntrykk av. Historiemaleriet hadde sine talsmenn både fer og etter Rembrandt, og Rembrandt selv produserte en rekke verker som herer inn under denne kategorien.

Under begrepet historiemaleri regner da forfatteren alle bilder som henter sine motiver fra beretninger overhode, hva enten det dreier seg om historie, antikke sagn og myter, eller bibelske fortellinger fra det gamle og det nye testamentet. Det sterste antallet hollandske historiemalerier etter denne defini— sjon, gjengir secener fra Bibelen. For å forstå maleriet må man kjenne til fortellingen. Allegorier der store figurer var personifikasjoner av ulike dyder og egenskaper, var også historiemalerier, slik definert.

Bestilleme av slike arbeider var Kirke, Konge og Adel, men også holland- ske borgere kunne bestille dem, gjerne da med seg selv plassert inn i motivet,

slik at man også ad den vei kunne nzerme seg portrettmaleriet. Historiske malerier kunne også bestilles til spesielle offentlige bygninger, som f.eks. Amsterdams nye rådhus.

Felelsene som kom til uttrykk i motivene var ofte det erotiske, som Susanna i badet, eller lidelsen, lidenskapen og frykten som i Rembrandts Abrahams offer eller Belshassars gjestebud (5.25).

Når det gjaldt stiler og trender, finner man f.eks. en forkjaerlighet for de store figurer og de klare farger i den klassisistiske stil på 1630—50—tallet, mens Rembrandt etterhvert utviklet seg bort fra denne smaken på 1650-tallet. Det var grunnen til at samtiden fant Rembrandts "Batavernas trohetsed til Claudius Civilis” for brutal i sin utforming og nektet det plass i Rådhuset!

Forfatteren av denne lange og meget interessante artikkelen, kommer til sist noe inn på malerienes studier av menneskehodet og ansiktet, bl.a. i Rembrandts mange selvportrett, samt deres gjengivelse av virkeligheten gjennom bruken av levende modeller, og deres bruk av lyset for å skape bestemte virkninger. Rembrandts utvikling er også her av saerlig interesse. I hans "Kristus i Emmaus” fungerer lyset som en dramatisk scenebelysning, i "Claudius Civilis” gir det ekstra dramatikk og intensitet til den skjebnes- vangre handlingen, og i "Matteus og engelen” får bildet på det vis psykolo— gisk dybde og religies dimensjon (5.28).

Cavalli— Björkmans artikler er systematiske og lett tilgjengelige. Han for— ener kunnskaper med en fin pedagogisk form som gjer at man får det meste med i en interessevekkende fremstilling. Definisjonen av historiemaleri synes meg noe romslig og bekvem. Men som kontrast til hverdagsmotivene i hollandsk malerkunst fungerer den likevel bra. Maleriets rolle som ideologis- produsent i relasjon til de ulike motivvalg og sett i forhold til bestilleres ensker og behov, er et emne som ligger snublende naar en slik gjennomgang, og som i hvert fall undertegnede kunne ha ensket seg. At minnet om Rembrandts dedsår i 1969 er blitt til feiringen av hans fedsel, anser jeg som en ren glipp (5.9).

Av de evrige bidrag kan nevnes et naerbilde av emnet Simon og Jesus- barnet hos Rembrandt med en grundig og spennende gjennomgang av Egbert Haverkamp-Begemann, der studium av bilder og Bibel går hand i hand, og der også samtidens poeter tolkende blir trukket inn (5.31—40).

Börje Magnussons gjennomgang av Rembrandts tegninger med illustrerte sammenligninger av original og kopier, er systematisk, grundig og opp- lysende (5.323—330). Den begynnende omprevingen av ekthet, reduserer Nationalmuseums beholdning av Rembrandt også på dette området (5.327).

Av Albert Blankert får vi en omfattende gjennomgang av Rembrandt, hans elever og hans skole (5.41—70). Blankert skriver spennende og lett-tilgjen- gelig med tanke på et bredere publikum. Han er heller ikke redd for å åpne opp for kontroversiell drefting. Her kommer vi Rembrandts elever naar inn på livet, deres ulike evner og anlegg og motiver for å male. Vi felger hvordan

Rembrandts undervisning kan ha eket verkstedets produksjonskapasitet og inntektsmuligheter, hvorledes elever ble dominert av sin lzeremester, og hvorledes de etter hvert frigjorde seg og utviklet seg mer selvstendig.

1 den evige strid om de ”ekte” Rembrandtarbeider må vi åpne opp for den mulighet at noen arbeider delvis er av Rembrandt og delvis av hans elever (5.51). Mesteren kan også ha solgt ateliéarbeider som sine egne (5.59). Blankert minner om den heftige debatt omkring Shakespeares verker på 1890—tallet der alt ufullkomment skulle bort,ut fra holdningen til Den Store Poetens Unike Renhet (5.67). Kanskje blir den sterke kretsingen omkring metode for å avslere teknikk samtidig en måte å holde kunstens budskap og felelsesmessige innhold på avstand? Resultatene av de avanserte tekniske undersekelsene har etter hvert fått mer og mer ensidig interesse for investorer enn for kunstelskere.

Man blir imponert over det veldige arbeid og energi som er nedlagt i studiet av Rembrandt og hans kunst. Det foreliggende arbeidet viser at Nationalmuseum markerer seg med tyngde i den fiernasjonale forskning av denne viktige del av Europas kulturarv. Boka er et praktverk som selges for SEK 220, og som kan benyttes både som interessant lesning og som opp- slagsverk. Katalogene er forbilledlige i sin systematikk og sin tilgjengelighet, der samspillet mellom tekst og bilder fungerer utmerket.

Man kan likevel ikke fri seg fra felelsen av at tiden nå må vare inne til igjen å konsentrere seg mer om innholdet, budskapet, ideologien og sam- funnssynet i kunsten i en tidsepoke som var så full av engasjement. I hvert fall for Rembrandts vedkommende må vel "avsleringene" av penselfering og teknikk vare i ferd med å komme til veis ende i denne omgang? Når Ludvig 14. trengte kunstens hjelp til sin egen billedmessige guddommeliggjering i markedsferingen av eneveldet av Guds Nåde på 1600—tallet, og når Gustav III trengte kunsten til å styrke og begrunne det opplyste eneveldet hundre år senere, så gir også det innspill til forskning omkring samtiden, kunstneren og hans produksjon, såvel kunstnerisk som ideologisk. Historiemaleriet i Görel Cavalli—Björkmans vide definisjon står her sentralt og tilgjengelig for på— gående analyse. Det kunne ha effekt som propaganda og kostbar reklame- plakat. Det ble likevel rimeligere som styringspolitisk virkemiddel enn kate— dralene i middelalderen. En forskning langs slike linjer vil også kaste lys over de fyrstelige privatsamlingers og kunstmuseenes tilblivelseshistorie og funk- sjon ( se foregående omtale av "the Genesis of the Art Museum in the 18th Century”). Kong Gustav III som anskaffet det store rembrandtske historiemaleriet over konspirasjonsmotivet "Batavemas trohetsed til Claudius Civilis”, la selv trolig hovedvekten på troskapsmotivet i bildet. Men han arrangerte personlig et komplott for å styrke kongemakten, og falt selv for en adelskonspirasjon 20 år senere. Virkningene av ideologisk mobilisering er således uforutsigbare.

V Arkeologi. Middelalderfunn

”Ölands Järnåldersgravfält. Volym II. ” Högsrum, Glömminge, Algutsrum, Torslunda, Langlöt, Runsten, Norra Möckleby och Gårdby. Redaksjon: Ulf Erik Hagberg, Berta Stjemquist, Monika Rasch. Forfattere: Margareta Beskow Sjöberg, Kiki Johansson-Lundh, Monika Rasch, Hella Schulze. Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer. Trykt: Högskolan Chalmers l991.517 sider.

Dette er andre bindet i en serie på 4 bind som beskriver jemaldergravfunn på Öland, i sarnarbeid mellom en rekke arkeologer. Monika Rasch er redakter for denne delen. Hun har skrevet den avsluttende sammenfatning (5.475 ff). Hun har dessuten skrevet 4 av soknebeskrivelsene alene, og én sammen med Kiki Lundh.

Soknebeskrivelsene felger opplegget i bind I og inneholder 6 avsnitt:

. Topografi, geografi og historie. Fortegnelse over synlige graver/gravfelt. Beskrivelse av alle gravene/gravfeltene. . Liste over gravfunn som andre enn arkeologer har gjennomgått. . Gjenstandsbeskrivelser. Funnbeskrivelsene er supplert med kart og foto- grafier. Det er et kort resymé for hvert sokn på svensk og på engelsk. I tillegg får vi altså en avsluttende oppsumrnering på slutten av boka på begge språk.

MAUJNH

?

Benrestene i gravene er undersekt og bestemt av eksperter (osteologer). Karter, tegninger og fotografier er utfert av en rekke fagfolk. Forord og opp- summeringene er som nevnt både på svensk og engelsk. I boka finner en datering og tidsskala til betegnelser som romersk og germansk jemalder, samt tegnforklaringer til kartene (5.7). Man finner definisjoner av de begrep som brukes i beskrivelsene og analysen til samtlige bind, I—IV (5.8). Man finner også en liste over anvendte forkortelser (5.515). Litteraturlisten er selvsagt med (5.512 ff).

Prosjektet Ölands järnåldersgravfalt ble startet av et 20-talls arkeologer i 1982, under ledelse av Berta Stjemquist og nåvaerende direkter for Statens Historiska Museum, dosent Ulf Erik Hagberg. Prosjektgruppe for hvert bind består av samtlige forfattere samt en referensgruppe med rådgivende funk- sjon. Del I kom i 1987. Del 111 felger i 1994, og del IV i 1996. Studier av det samlete ölandsmaterialet vil komme med i del IV. Publiseringen er mulig- gjort med bidrag fra Humanistisk-Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet, Magnus Bergvalls Stiftelse, Gustav VI Adolfs fond för svensk kultur, Uddenberg—Nordingska Stiftelsen, Berit Wallenbergs Stiftelse og Ölands Sparbank.

Av Ölands ca. 10000 kjente faste fornminner er hovedparten graver, og de fleste fra jemalderen ca 500 f.Kr.—1050 e.Kr. Arkeologene har arbeidet der i over 100 år, med saerlig intensiv aktivitet på 1960— og 1970-tallet. De 4 bekene som presenterer gravlevningene og gravgavene, som smykker,

redskaper, våpen mv, vender seg i ferste rekke til de forskeme i Nordeuropa, som kan utnytte materialet i sin sammenliknende forskning. Det rike ölandske gravmaterialet har hittil vaert relativt oversett i forhold til funnene fra Gotland og Bornholm, men nå skal dette rettes på. I tillegg er det meningen bekene skal kunne brukes av de antikvariske myndighetene, av folk fra stedet og av andre interesserte.

Å lese et slikt verk gjennom i sammenheng er neppe gjerlig. Det dreier seg ferst og fremst om et kjempemessi g oppslagsverk til bruk for forskere, for de spesielt interesserte og faktasekende. I forhold til funnene dreier det seg om en annenhands kilde med hey bearbeidelsesgrad og hey bearbeidelsesverdi, tilgjengeliggjort for videre forskning, komparative studier og analyse. Her ordnes og presenteres levningene fra Ölands gravfunn ; kilder til Ölands historie med perspektiver for europeisk historie, fra ferromersk jernalder til vikingetid. Det er beker av og for eksperter, slik at de gjennom en bedre oversikt over og beherskelse av, det historiske kildematerialet, skal kunne skrive historien om. Likevel kan beskrivelsen av gravfunnene vacre spennen- de lesning i seg selv, som når vi meter ansiktsmasken og runesteinen fra Gårdby (5.473—474).

I sitt tiltredelsesforedrag 5.mars 1991, trykt i "Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Årsbok 1991”, kommer Ulf Erik Hagberg inn på det forhold at gravene i svensk arkeologisk forskning tidvis har vzert utnyttet i hovedsak som bebyggelsesindikatorer og dateringsinstrumenter. Bind I i Ölandsprosjektet har således skildret bebyggelsesutviklingen i jemalderen. Ferst i de seneste årene har man startet en diskusjon om gravene som kilde til menneskenes livsvilkår, religiese og sosiale vurderinger, ledet an av Agneta Bennett-Lagerlöf. Monika Rasch har presentert Ölandsprosjektet ved en slik anledning, og i avslutningen til bind H har hun bidratt med en studie over de karakteristiske våpengravene i området fra sen ferromersk og romersk jernalder, analysert ut fra såvel en kronologisk som en sosial aspekt (5.480 ff). Caesars erobringer av keltiske områder i Vesteuropa midt på lOO-tallet f.Kr., og de romerske militaerekspedisjonene est for Rhinen ferte med seg stor uro, folkeflyttinger og sosiale forandringer i det gerrnanske samfunnet. Gst- og nordgerrnaneme begynte under innflytelse av langobardenes grav- tradisjon å gravlegge menn av det evre sosiale sjiktet med våpen (5.480). Slike tidlige våpengraver er på Öland blitt funnet på store gravfelt, og Mona Rasch gjennomgår dern ut fra dette perspektivgivende og interessevekkende utgangspunktet. Hun diskuterer de dedes alder, dedsårsak, kronologi og sosiale forskjeller (5.509). Det ville vare galt å si at fremstillingen ikke tynges av fakta. Her må den interesserte leser ha, eller ta seg, god tid. Da gir også lesningen god avkastning.

”Ölands Jemåldersgravfelt” er et kjempestort verk, en vitenskapelig kata- log, som er preget av imponerende grundighet og sakkunnskap. Etter over 100 års arkeologiske utgravninger kan man skjenne behovet for å skaffe seg

en samlende oversikt og presentasjon av funnene. Verket blir en uvurderlig kilde, ikke bare til Ölands, men til svensk og nordeuropeisk historie i det omhandlede tidsrommet. Den kildemessige behandling og drefting er menstergyldig.

Kanskje kan man enske seg en noe sterre dristighet i anvendelsen av kildene i fremtiden, i tolkningen, analysen og i trekkingen av perspektiver. Anledningen er der i noen grad i kommende bind IV, og i enda heyere grad i det som deretter kan forventes å felge når det gjelder aktiv anvendelse av arkeologisk kildemateriale i nye studier. Ulf Erik Hagberg omtalte i sitt tiltredelsesforedrag i 1991 Agneta Bennet— Lagerlöfs avhandling "Graven, religiös och social symbol”, og hennes symposium "Gravmaterialet som källa för människans livsvilkor, religiösa och sociala värderingar”, som studier som peker fremover i så måte (se over). Ölandprosjektets medarbeidere vil her felge opp, slik det allerede forsiktig er markert av Monika Rasch.

Illustrasjonene til bind II er av hey klasse. Det gjelder både fotografier og kart. Tegningene av funnmaterialet er intet mindre enn imponerende i sin gjennomferte neyaktighet, utfert hovedsakelig av Cecilia Bonnevier og Bengt Händel.

”Medieval Ironworks in Sweden. Volume I. ” Av Lennart Karlsson, Statens Historiska Museum. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Trykt: Bohusläningens Boktryckeri AB, Uddevalla 1988. 437 sider. Analytisk del. Inneholder 380 fotos og tegninger til komparasjon og analyse. Også disse er ved forfatteren. Engelsk tekst. Bibliografi og forkor- telser.

Perioden som omhandles er ca.1100—1525. Emnet er smijernsarbeider, hovedsakelig på derer, men også gitter, kister og skap. Objektene som stu- deres har gjerne en dekorativ funksjon, men også med innslag av sym- bolfunksjon, inskripsjoner etc.

Bind 11, en katalog over det svenske primaermaterialet til bind I, og som omhandler 536 gjenstander og er illustrert med 1120 fotografier, korn også i 1988, av samme forfatter.

Bindene er trykket med bidrag fra Humanistisk- Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet, professor Aaron Andersson, Berit Wallenbergs Stiftelse, Magnus Bergvalls Stiftelse, Längmans Stiftelse og Pryts Stiftelse.

I bind I tar forfatteren for seg de svenske smedene og deres arbeider med individuelle og regionale karakteristiske trekk (5.11—124). Vi vet lite om disse smedene, bortsett fra deres produkter. Bare noen få arbeider er signert, og selv i slike tilfeller vet vi ingen ting om individene bak navnene. Dette er annerledes på kontinentet og i England der vi kjenner en rekke ledende smeder fra dokumenter. Så er det heller ikke arbeider hentet fra store kate—

draler det dreier seg om for Sveriges vedkommende, der jemarbeidene på de små soknekirkederene ofte har den heyeste kvalitet (5.11). Hvor heyt de ble verdsatt i samtiden, illustreres av innskriften på Forsa-derringen, der Gunnar smed rrrinner om at han laget den, kirken eier den og kirkegjengeren ikke kan få den!

Kronologien i disse arbeidene er meget problematisk. Skillet mellom romansk og gotisk stil felger f.eks. ikke noen skarp epokeinndeling. Romanske innslag i srrrijernsarbeidene kan dessuten dukke opp meget sent, og det er ofte problematisk å finne ut av tilblivelseshistorien, som når en kiste fra 1637 har dyrefigurer som en skulle tidfeste til rrriddelalderen.

I et stort kapittel ser forfatteren, Lennart Karlsson, komparativt til smijem- sarbeider i en rekke Nordeuropeiske land, som Danmark, Norge, Finland, England, Tyskland og Frankrike, og den fantastiske rikdom en kan finne i ornamentikk og formgivning i noen av de store katedralene i England og på kontinentet (5.125—224).

Deretter får vi en gjennomgang av billeder i jern, en ikongrafisk oversikt på over 120 sider (5225—346). Bare de skjematiserte korsforrnene trenger 26 illustrasjoner (5.273). Dera som symbol for inngangen til frelse etter bibelordet i Johannesevangeliet, og dera som porten til paradis, får omtale i ord og billeder (s.230ff).

Derhåndtaket eller ringen får et eget kapittel der forfatteren behandler såvel utforming og form, som opphav og utvikling og symbolinnhold (5.347— 360).

Sammenhengen mellom teknikk, form og motiv i jern får likeledes ett kapittel, og det samme gjer temmermanns- eller snekkerarbeidet når det gjaldt å sette sammen derer, forme dem, lage trelåser og snekre kister (5.361—410).

Til sist tar Lennart Karlsson for seg kronologien i portal og bygnings- historien, snekring av derer etc. Inskripsjoner og heraldikk, form, motiv og stil blir behandlet likeledes, og forfatteren avslutter med et resymé over kronologien i svensk smijemsarbeid, basert på gjennomgåtte kriterier og på antakelser av en rekke hypoteser. Han understreker selv usikkerhetsmomen- tene knyttet til slutningene (5.425—430).

Vi får her gjennomgått en interessant del av prydsmedarbeidets håndverks— og formgivningshistorie i Sverige, sett i Nordeuropeisk sammenheng. Gjenstandsmaterialet er sekt ordnet og analysert stilhistorisk, typologisk og så vidt mulig kronologisk. Vi får en grundig innfering i de problem dette innebzerer, og den usikkerhet som hefter ved noen av slutningene. Forfatteren tar ikke lett på oppgaven. Han er kunnskapsrik og omhyggelig med å begrunne sine slutninger, og med å peke på svakheter i slutningsrekken. Her er intet forferende flott, men grundig og tillitvekkende gjennomtenkt. At den foreliggende bok og den tilherende katalog er et enmannsarbeid, forekommer en nesten utrolig, og påkaller den sterste respekt for fagkunnskapen, fliden og den utrolige arbeidsinnsatsen som må ligge bak.

Illustrasjonene er meget gode. Tegningene er nitide og omhyggelige. Bekene er beregnet på fagfolk. Språket er engelsk, med innslag av gammel— svensk, eller norrent og latin, i inskripsjonsanalysene.

VI Utstillingskataloger med populaere artikler.

"Brevet- en resa genom sekler. Introduktion till bottenvåningens basutställninng. ” Av Bo Andersson, Louise Palmer og Pia Ödmark. Postmuseum Stockholm, 1992. Redakter Vesela Stridsberg. Guide til en basutställning. Tilsarrrrnen 52 sider, inkludert litteraturliste eller "Källförteck- ning” (5.52). Utstillingen ble bygget i 1986 og delvis ombygget i 1991. Den baserte seg på et prosjektarbeid der Elisabet Olofsson var prosjektansvarlig, og der ovennevnte forfattere sammen med Olle Synnerholm utgjorde en pro— sjektgruppe på 4 personer. Til byggingen av utstillingen hadde man ek- sperthjelp hva angår formgivning,tekst, lys,skulpturer og modellere, voks- dokker og drakter, treskulpturer osv. Forfatterne er ansatte ved Postmuseet og ansvarlige for samlingen, foto, dokumenter og pedagogisk virksorrrhet. De har arbeidet aktivt for å sette seg inn i foreliggende litteratur, og med å ta i bruk kunngjeringer, cirkulaerer etc som angikk postverket.

Det fremgår ikke av den foreliggende publikasjon hvilke faglige eller utdannelsesmessige kvalifikasjoner de ulike bidragsyteme har for den histo- riske tolkning som ligger til grunn for postutstillingen og i den skrevne guiden. Trolig er det prosjektgruppen og dermed i hovedsak forfatteme, som har definert hvordan århundrene skulles skildres (5.3). Utstillingens inn- deling ser ferst på sentralmaktens behov for regelmessige postgang på 1600- tallet, noe guiden felger godt opp. Kanskje kunne man analysert naarmere Stormaktens behov i forhold statens behov da Sveriges stormaktstilling ble borte? Som bakgrunn for den eksplosive veksten i postforsendelser på 1800- tallet (5.25), kunne man ensket seg en analyse av hvorledes handelskapita— lismen leste sine brevproblemer fer posten overtok for alvor, og hvorledes utviklingen av postverket stod i forhold til den tekniske, industrielle og ekonomiske utvikling mer generelt på 1800-tallet. Ansatsene er der, men systematikken og analysen kunne vaert bedre. Introduksjonen til utstillingen er ellers lett å felge (5.4—7).

Bo Anderssons artikkel; ”Postverkets grundas” (5.8—14) kombinerer fakta, analyse og oversikt på en god måte. Her får man dessuten en inte- ressant oversikt over hvordan postforbindelser på kontinentet sekes organisert fra 1400-tallet og utover. Ordningen med postbender for statspost i Sverige fra 1636 var grunnleggende forskjellig fra andre lands postsystem i Europa, ifelge Andersson (5.9). Artikkelen er lettlest og åpner for per- spektiver. Det gjer også i noen grad Pia Ödmarks artikkel; "Posttransporter på havet” (5.15—20). Men i og med at artikkeln tar oss med fra postjakten

"Hiorten” i 1693, til hjuldamperen **Constitutionen'” i 1824, og videre til dampskipet ”Postiljonen” i 1870 og postens rederivirksomhet mer generelt,så burde forfatteren har gjort noe mer ut av dette utviklingsperspektivet. Det samme gjelder som nevnt storrnaktens postbehov på 1600—, 1700-tall, kontra ”fastlands”-Sveriges behov etter 1809.

De evrige korte artiklene fra 1800- og 1900-tallet byr på morsom og informativ lesning. Tabellen over postkontor, poststasjoner og postforsen- delser (s.25), burde også ha fått med seg avviklingen av ordningen med postbender etter 1860 for oversiktens skyld (5.29). Innholdet i tabellen kunne videre ha foranlediget en naermere kommentar med tanke på hvilken type postforsendelser det dreiet seg om, og fasene i denne utvikling fram til de vel 626 mill. forsendelsene i 1920. Hvilke behov lå bak ekspansjonen, og hvilke nye muligheter utlestes av den kommunikative teknologi, postverkets utvikling og utvidede funksjoner?

Posten og flyet samt overgangen til postnummer fra 1968, avslutter heftet, som er på 52 sider og altså ingen liten trykksak. Man har her nedlagt et betydelig arbeid for at utstillingens gjester skal få ta i bruk en nyttig guide ved gjennomvandringen, og interessant og informativ lesning med seg hjem.

Kanskje blir det vel mye fokusert på postverkets indre historie etter hvert til noen fortrengsel for samfunnsperspektivet. Heftet kan også sees på som en reklamesak for postverket, men da en reklamesak av hey kvalitet. I avslut- ningen kunne man kanskje ha sett utviklingen av postverkets funksjoner også som en funksjonsfordeling mellom post,telegraf,telefon og andre moderne meddelelsesnridler. Hvilket perspektiv åpner det seg f.eks. for posten med spredningen av telefax ol?

Når det gjelder det videre samfunnsmessige perspektiv på postverkets utviklingshistorie, hadde man kanskje tjent på å ta med i forfattergruppen en som kom utenfra og innehadde en sterkere historiefaglig ekspertise med syn for såvel de statlige, de private, de ekonomiske og kulturelle funksjoner og sammenhenger. Billedmaterialet og tekstingen er utmerket.

VII Kulturvemarbeid. Kunnskapsspredning

Guidebeker eller reisehåndbeker over kulturlandskapets severdigheter. "Minnen av glömda krig. Härjedalens skansar.” Sevärdheter i Jämtland—Härjedalen. Av Erik J. Bergström. Utgitt av Jämlands läns museum med stette av bygdemidler, 1993. Tilsammen 39 sider, inkludert oversikt over utrykte kilder og foreliggende litteratur. Heftet baarer preg av å vzere skrevet av en person som er meget sakkyndig på området. Han reper inngående kjennskap til landskapet, til de kulturlandskapsmessige reminisen- ser, og til egnens historie. Bergströms fremstilling baserer seg såvel på egen

forskning som på foreliggende litteratur og virker meget troverdig i detaljene. Forfatteren har også et våkent blikk for befolkningens lidelser ved de mange krigene, for sulten og neden og sykdommenes herjinger. Dette er ingen ha— stemt krigshistoriker, men nektem og realistisk, og med evne til mangesidig vurdering. Når Langå skans i vårt århundre gikk over til å benyttes som skueplass for sommerfester ol, lå det kanskje noe symbolsk i det? Synd bare at Riksantikvaren av hensyn til kulturvernet måtte sette en Stopper for disse arrangementer. Nå sover skansen til gjengjeld sin Tornerosesevn. Oppvåk- nende interesse kan meget vel vaere skapt av Erik J. Bergströms velskrevne og inforrnative lille hefte.

I serien "Sevärdheter i Jämtland-Härjedalen" har det tidligere utkommet 6 hefter, og i serien ”Se och upplev Jämtland—Härjedalen” har det utkommet 3 hefter. Alle er i Jämtlands läns museums regi. Skulle de holde samme standard som foreliggende hefte, ville det vare en fin prestasjon.

**Nyhetsaviser” med landskapshistoriske o.a. historiske emner. "Historiska Nyheter”, nr. 50. Et sarnarbeid mellom Statens historiska museum og Hallands Nyheter. Temanummer om Halland, som nummer 13 (?) i serien av svenske landskaper.

Museumsdirekter Ulf Erik Hagberg, Statens historiska museum, har i redaksjonen s:erlig samarbeidet med länsantikvaren i Halland, Lennart Lundborg, og med länsmusesjefen, Bengt-Arne Person om innholdet. De 33 bidragene er alle signert av fagfolk, i en "avis " som ennå ikke er gått over til tabloidformat. Bengt-Arne Person står alene for 8, eller om lag 1/3, av alle bidragene. Sjefredakter Doris Gunnarsson i Hallands Nyheter og hennes medarbeidere har produsert ”tidningen”.

Man vender seg, etter eget utsagn, til folk fra Halland og til turister på gjennorrrreise. Papir og layout er avisens. Den fremtrer noe gammeldags, innholdsrik og i stort format. Innholdsfortegnelse finnes på forsiden. Prisen er 15 Kr. Illustrert med tegninger, skisser og fotografier.

Etter undertegnedes mening må "Historiska Nyheter” egne seg godt som lesning for motivert svensk skoleungdom. Jeg er ikke så sikker på at den vanlige turist på gjennornreise straks vil tenke på å kjepe den. Til det virker den noe tung i format og i layout. Kanskje er det for mange emner som tas opp. For andre enn svenske (eller skandinaviske) turister blir selvsagt språket en barriere, all den stund det ikke finnes resymé på engelsk eller tysk. Men for den interesserte og informasjonshungrige Hallandboer, svenske, nord- mann eller danske, har denne trykksaken meget å by av lokalhistorisk, svensk og felles skandinavisk stoff.

Stedsnavnsforskningens ulike tydninger av navnet "Halland” er et artig eksempel på den type problematikk. En "spännbuckla" fra vikingetid blir foranledning til en beskrivelse ( hvorfor ikke også en tegning? ) av kvinne- drakt på 800—tallet. En artikkel om forsvenskningspolitikken i Halland etter

erobringen i 1645, vekker appetit på å få vite mer om emnet i Halland, såvel som i andre erobrete områder. Avdekking av gravfelt, boplasser og rydnings— reyser fra bronsealder og eldre jernalder i Årstad sokn,våren 1990, er utmerket skildret i ord og illustrert i tegning. Det samme gjelder jordens gjemte, men nå avdekkede skatter i form av myntfunn av romersk, arabisk og nordisk opphav.

Avisen tar oss helt fram til dagens avfolkningsproblem på bygdene. Vi får vite at hver 10. hallending er medlem av hjembygdforeningene, at det selges 3000 eksemplarer av bevegelsens avis "1 Halland”, og er gitt ut 7 beker a 3000 eksemplarer over emner som historie, tro, handverk, ferdsel etc. Bevegelsen var sterkt engasjert i kampanjen ”Hela Sverige skal leva." Her mobiliseres fortid for fremtid. Vi får mete folkelivsskildrere av folket, som August Bondeson, og folkelivsgranskere av folket, som Albert Sandklef. Han arbeidet naar hjembygdbevegelsen og studerte bla. "allmogesjöfarten på Västkusten”. Vi får vite om sjefart, fiske, transport og handel som attåtnze— ring for kystbendene allerede fer Halland ble svensk i 1645. Sjefarten lot seg ikke stanse av forbud i 1645, men utviklet seg videre til sterre farteyer og lengre seilaser. Foretakssomme bender ble deleiere også i sterre fartey og kunne seile som kapteiner, styrmenn og sjemenn. Elisabet Stavanow-Hide— marks opplyser i boka "Nytt tyg på gamla stolar” at engelsk og hollandsk smak ble toneangiven de i de forrnuende borgerhjem i perioden 1720—1750, og at man gjennom de Ostindiske kompaniene fikk porselen og lakkarbeider helt fra Kina. I fortsettelsen kom kinesisk taftsilke med påmalt blomsterdekor og kattuner med påmalte menster fra India (5.29, 5.48). Men bendene fra Halland seglet også for det svenske Ostindiakompaniet som kom i 1731. Bondeskippernes hjem var prydet med franske derer og vinduer i 1700-talls— stil, gyllenlaerstapeter, ostindisk porselen og sjefartsminner fra fjerne land. Her gikk eyensynlig kulturpåvirkningen direkte fra frernrnede land og til den svenske bondebygda, på grunn av bygdebefolkningens engasjement i svensk utenriksekonomi. Samme fenomen kan iaktas i Norge.

På dette viset gir det populaervitenskapelige skriftet "Historiska Nyheter” nr.50, en innfering i sider ved svensk ekonomisk historie og kulturhistorie som en har savnet i de kunsthistoriske studiene som er kommentert. Dette taler for et naermere samband mellom forskningen ved kunstmuseene, Statens historiske museum og länsmuseene når det gjelder ekonomi og kulturpåvirk- ning.

De turistmessige krav til tidningen sekes imetekommet ved at 42 sever- digheter i Halland markedsferes i ett overblikk og på ett, stort kart. Alle stedene betegnes som "rosiner i kaka”, inntegnes med nummer på kartet og omtales i tekst. Det spers om ikke så mange ”rosiner” i ett blikk blir for meget ? Kartet forteller her for lite i forhold til den store og tungt opphogne tekstflaten over 2 svzere sider.

Gjennomlesningen av "Historiska nyheter” gir mersmak. Jeg går ut fra at det trykte stoffet også blir tilgjengeliggjort når avisopplagene er utsolgt. I tabloidforrn ville for evrig "avisene" egnet seg bedre for samlemapper.

Barnevirksomhet.

"Barnverksamhet. ” Jämtlands Läns Museum.]99l. Karin Nilsson. Hefte. l7sider. Illustrasjoner.

"Jämtli Förskola. ” Stensil. "Jamtli Historieland, Östersund. Res i tiden.” Annonsebilag, 8 sider. Östersunds-Postens Tryckeri, 3.juni 1993. Ansvarlig utgiver Matsåke Persson.

Dette er tre eksempler på orientering om bamevirksorrrhet rettet szerlig mot forskole og grunnskole, og som drives ved svenske muséer. Aktiviteten synes å vare stor ved Jämtlands Läns Museum og kan ha sammenheng med den allmenne interesse for hjembygdskultur og hjembygdsforskning som her manifesterer seg (se over I. "Mitt Sverige...”, VH. Sevärdheter i Jämtland- Härjedalen).

Barnevirksomheten ledes av en faglig ansatt ved museet. Man har en museumsvertinne i halv stilling, og dessuten muséumsvertinner som arbeider i helgene og i sommerhalvåret. Tanken er at barna skal Imre gjennom å opp- leve. Det er utarbeidet dramapedagogiske tidsreiser som vender seg til barna på daghjem, forskole ol. Til disse kommer oppfelgingsprogram slik at barna og personalet sammen skal bearbeide tidsreiseinntrykkene.

Museet tar sikte på å laere opp såvel undervisningspersonale som foreldre og foresatte i egne kurs. Det arrangereres kurs for leerere fra länet med 7 sammenkomster i året, eller studiedager basert på visse emner, innrettet spesielt på de orrrråder lasrerne kommer fra.

Leereme kan ta barna igjennom museumsutstillinger på egen hånd. Eller man kan bestille guide til beseket. Man kan også leie en museumspakke til forskolen eller grunnskolen, eller til en studiesirkel. Det arrangereres stund— om temauker knyttet til bestemte utstillinger, og det tilbys barna åpen virk— somhet på fridager og helger med kurser i flatbredbaking, smehandverk etc., samt aktivitetskvelder med sanger, ganrle leker osv. . -

Museet ensker å inspirere til historieundervisning med lokal tilknytning. "Heimbygda", hjembygdsforbund for Jämtland/Härjedalen, har engasjert seg, sammen med en rekke ulike hjembygdsforeninger, ut fra et lignende siktepunkt, og delvis i direkte sarnarbeid med skolen. Man har prevd med leirskoler om sommeren å la barna få oppleve steinalder- eller jemalderliv, og i den sammenheng felt behovet for videreutdanninmg av museumsfolk og ungdomsledere av ulik slag.

Jamtli er det ferste friluftsmuseum i Skandinavia som befolkes av mennesker som spiller roller hentet fra gårdenes historie. Man har også en

åpen forskole som man håper skal kunne utvikles til et sentrum for barn- og kulturvirksomhet i länet.

Virksomhet av dette slag fortjener oppmerksomhet og oppmuntring. Den er skapende og oppfrnnsom og tar barnas kunnskapsbehov og muligheter på alvor. De laerer seg å se og forstå sammenhenger i utviklingen. Kunnskaper blir noe mer enn faktaopphopning. Utvikling av identitetsbevissthet på dette grunnlag kan gi selvfelelse uten snobberi. Jeg går ut fra at da barna i samband med en 1700-tallsutstilling fikk "klä ut sig och sminka sig som en 1700-talsmänniska”, så ble det understreket at "moteledeme”, avbildet på side 3, bare representerer en fåtallig overklasse, og at den typiske klesdrakten fra den tiden så ganske annerledes ut? Hvem fulgte motene, og hvordan nedfelte moteutviklingen seg i bygdebefolkningens klesdrakt, var ventelig en aktuell spersmålsstilling i en slik sammenheng? Historikken til det vi i Norge kaller bunader, fra ulike landsdeler og bygder, blir et interessant tema i forlengelsen av et slikt spersmål.

Når det gjelder museumspakken **folkmusiklådan” fra Jämtlands Läns museum, så blir det naturlig i en slik sarmnenheng også å etterlyse folke- dansen og folkesangen (5.2). Hvordan er sammenhengen mellom disse tre aktivitetene sett i historisk perspektiv? Har de påvirket eller inspirert kunstmusikken og sangen ?

Vandreutstillingen uBergtagen” som turnerte i Jämtlands län i 1984 og 1985, tok utgangspunkt i tradisjonell folketro. Det ble utarbeidet en katalog med forberedelses- og fordypningsmateriale, som bl.a. inneholdt lokale sagn og segner. I opplevelsesdelen fikk barna "sitta ner och lyssna på olika sägner och berättelser” (514—15). Som del av den aktive opplevelse vil jeg etterlyse barnas egen aktivisering gjennom folkedans- og sanger som henter motiv fra bergtaking ol. Lokale folkedans- og folkesanggrupper av barn og voksne måtte her kunne mobiliseres eller etableres. De tallrike folkeviser og ballader som henter sitt stoff fra emnet bergtagning ol er fremdeles i bruk i Skan- dinavia. De er musikalsk og tekstlig sett interessante, og de åpner en der til forståelse av levevilkår og tenkemåter som griper vår fantasi og engasjerer våre felelser. Jeg tenker her på svenske pendanter til norske varianter som "Liti Kjersti”, "Liti Kjersti og Elvekongjen”, ”Margit Hjukse” ofl. Hva var prisen for sviket når en valgte den rike kaksen (bergtrollet), framfor kjaerligheten, og det ikke fantes mulighet til skilsrrrisse? Hvorfor var frykten for fattigdommen og lysten på gull så sterk at man solgte seg? Hvilken virkelighet handler ”bergtagningen” egentlig om?

Museene kan hjelpe barnas innlevelse og forståelse, og forsterke deres opplevelse, ikke bare ved å styrke sin egen ekspertise og utvide sin egen stab, det blir for dyrt i lengden, men ved å lzere opp samarbeidspartnere blant latrerne slik som det nå gjeres, og ved å vite hvor andre potensielle sam- arbeidspartnere befinner seg, slik man i Jämtland har samarbeidet med noen av de stedlige av Sveriges i alt ca 1300 hjembygdsforeninger. Disse har

tradisjoner de vil ivareta og historiske perspektiver de vil understreke. De har også museal erfaring gjennom sine gjenstandssamlinger og de mange gamle bygninger de eier og ivaretar. Museéne må altså vite hvor mobiliserbar ekspertise befinner seg, slik at den ved heve kan aktiviseres og trekkes inn for bestemte for'rnål. Utveksling av idéer og ekspertise mellom institusjonene eker også evnen til kunnskapsspredning, uten at den enkelte institusjon må forlefte seg. Det gjelder sarnarbeid med såvel muséer som universiteter, skoler, foreninger, organisasjoner og enkeltpersoner.

Foldere:

"Råd om FASADER.” Rådgivningsblad produsert av Länstyrelsen og Smålands Museum.

September 1992. 4 sider tekst og illustrasjoner. Utarbeidet av museets tjenestemenn, byggningsantikvaren, i sarnarbeid med Länsstyrets kulturvern- avdeling, länsantikvaren. Skrevet av arkitektene Jårda Blix og Katinka Schartau og antikvar Sven Jönsson. Forsiden omtaler huset og landskapeti forhold til hverandre og tar for seg saerlig husets eksterier. De vanligste fasadene på landsbygden i Småland på 1700—1800-tallet illustreres, sammen med den nasjonalromantiske villaen fra århundreskiftet, egne hjem typehus fra 1920 og 1930-fallet, samt funkishus som begynte å komme fra slutten av 1930-tallet. Hensikten er den uttalte, å stimulere til å ta best mulig vare på gamle hus og deres karakteristiske detaljer. Forsiden er oversiktelig og instruktivt satt opp, kanskje med vel megen tekst i evre del, på bekostning av ”*huset—i-landskap-illustrasjonen”.

Side 2 og 3 tar for seg fasadens deler og trepanelet, saerlig i relasjon [11 isolasjonsspersmålet, og man advarer overbevisende mot å overisolere eller isolere bort fine detaljer. Side 4 ser på maling og malingstyper, instruktivt og greitt. Den gir enda til oppskrift på "Ljus Falurödfärg”, og den gir tips tzl videre lesning.

Folderen er kanskje noe ordrik i sin iver etter å oppdra til bygnings— kulturvern på 4 sider. Den gir likevel en god begrunnelse for av de praktisk: rådene, og de illustrerende tegningene fungerer bra. Folderen og lignende opplysningsmateriale burde kanskje forefinnes i enhver lokal fargehandel og byggevarehandel ?

Avslutning Oppsummering og ettertanke.

I det foregående har jeg omtalt såvel vitenskapelig forskning som populaer— vitenskapelige produkter presentert for publikum i bokform eller trykksaker, og i de aller fleste tilfellene med leservennlig utstyr i form av utvalgt billedmateriale, figurer og godt tekstede illustrasjoner. En vitenskapelig av— handling kan ha interesse for et bredere publikum. Det kan dreie seg om emner fra hverdagslivet der folk flest kjenner seg igjen, og der mange kan ha synspunkter på det som fremferes ut fra egne erfaringer og iaktakelser. Eva Londos avhandling er et slikt tilfelle. I valget av den Bourdieu-inspirerte polariseringsmodellen har hun kommet til å understreke kulturforskjellene og avstandene mer enn likhetene og gradsforskjellene. Språkbruken er mer ekskluderende enn nedvendig, selv i en vitenskapelig avhandling av denne karakter, noe jeg har illustrert med eksempler. Familiens sterke symbolfunk- sjon er interessant i en periode der familieinstitusjonen temmes mer og mer for ekonomiske funksjoner i forhold til en fremrykkende markedsekononri, også på omsorgsornrådet. Dreier det seg bare om et ideologisk etterslep i forhold til markedsutviklingen? Studier av dette slag kaster lys over folkelivet og angår oss alle. Det er bra om de gjeres tilgjengelig for flere. Lesers utbytte eker med en velutviklet kritisk reflektert holdning hos forfatter, såvel til metode som til objekt.

De store forskningsprosjektene innenfor samfunnsfagene ekte i Sverige etter at ledende politikere med statsminister Tage Erlander i spissen på 1960- tallet hadde signalisert at visse sarnfunnsfag og humanistiske fag burde forstå å gjere seg mer samfunnsnyttige. En viss febrilsk seken etter dagsaktuelle problemstillinger fulgte i forskningen, uten at de alltid ga noe sterre faglig utbytte. Men de sterre tverrvitenskapelige prosjekter som ble etablert, repre- senterte interessante eksempler på lagarbeid i samfunnsforskning, med perspektiv ut over det nzersynt dagsaktuelle. Et fruktbart tverrvitenskapelig samarbeid forutsetter evne og vilje til å gjennomgå problem og metoder på nytt, slik at de ulike fagene og de ulike angrepsmåtene kan utfylle hverandre. Ferst og fremst krever dette personer med faglig dyktighet og med positiv vilje og evne til resultatgivende sarnarbeid. Migrasjonsprosjektet, hvis avsluttende rapport jeg har analysert, kunne ha tjent på at flere fag var blitt trukket inn, slik det var planlagt i utgangspunktet. Det utvidede fagsamarbeid strandet inridlertid på finansieringen.

Av migrasjonsrapporten kan en også lese det problematiske med lagarbeid i forskning, og med å skrive kollektivt og på tvers av faggrensene, selv om den positive vilje er tilstede. Valget av metode er i dette tilfellet mer vellykket når det gjelder den forskende forståelse, med intervju og innlevelse på mikro- planet, typisk for etnologien, enn i bruken av den forklarende metode og makroperspektivet. Uoverensstemmelser er ikke alltid avklart når det gjelder å

forklare/forstå hvorfor folk migrerte. Metodene kan ikke erstatte, men bare supplere hverandre. Mulighetene, tillokkelsen og tilskyndelsen, til nrigrasjon over landegrensene, og forskjellene i ressurstilgang, kontakter og stimuli fra region til region, fra individ til individ, gjer at vi må både forklare migra- sjonen og forstå valgene akterene gjorde.

Migrasjonsprosjektet tok nxrmere 20 år å fullfere. Det har innvunnet verdifull kunnskap for det svenske og det finske sanrfunn. Det fikk anledning til å frigjere seg fra den dagsaktuelle problemstilling anno 1972 underveis i lepet, noe som var en fordel, men som også understreker at man ikke ber binde opp lignende prosjekter til altfor snevre dagsaktuelle holdninger og problemstillinger i fremtiden. Samfunnsforskning må gjeres med et åpent sinn og ikke styres for sterkt utenfra. Prosjektet har vist at det kan ligge betydelige gevinster i et aktivt tverrfaglig sarnarbeid når viljen og evnen til sarnarbeid er tilstede.

Når det gjelder prosjekter som er underveis, kan man av naturlige grunner ikke uttale seg om resultatet, bare om opplegget og intensjonene. Hvor gjennomtenkt virker opplegget? Hvem er det som står bak og borger for kvaliteten? Min gjennomgang av rapport 3 i glesbygdprosjektet fra Jämtlands läns museum, illustrerer problemet for en utenforstående fagkonsulent. Det dreier seg ikke her om en bok eller en sterre trykket rapport med forsk- ningsresultater, men om en stensiltekst på 41 sider som presenterer en begrunnelse for og et opplegg til forskning. Det dreier seg egentlig om et program for aksjonsforskning for å redde glesbygden. Målsettingen er god, men jeg setter spersmålstegn ved problem og metode. Jeg savner også en bredere presentasjon av hele opplegget. Et prosjekt av denne typen ber etter undertegnedes mening baeres fram av et tverrfaglig sarnarbeid og ekspertise. Uten en dyptloddende orientering,synkront og diakront, kan man vanskelig nå fram til den innsikt som trengs for å vurdere det opplegget til framtidig handling som en forventer prosjektet munner ut i. Skulle resultatet ble vellykket, vil det ble lagt merke til langt ut över Sveriges grenser. Hvorvidt prosjektet er tilstrekkelig faglig, forskningsmessig og ekonomisk fundert i forhold til sitt gode formål, er imidlertid ikke avklart.

Prosjekter i grenselandet mellom dokumentasjon, forskning og populaar- vitenskap, eksemplifieres i det foregående gjennom en SAMDOK-studie. SAMDOK startet omkring 1970 og tar for seg det moderne arbeidslivet i Sverige. Hesten 1993 var det tilsammen innrapportert omkring 800 sarn— idsdokumentasjoner til SAMDOK-registeret ved Nordiska museet i Stock- holm. Det er ikke mulig for undertegnede å gå naermere inn på dette innenfor min korte tidsramme. Det er derfor umulig å vite hvor representativ den utvalgte SAMDOK-studie er. Men harmoniseringen og idylliseringen karakte- ristisk for den foreliggende fremstillingen gir etter alt å denune et skjevt bilde i forhold til virkeligheten og skulle tilsi en kritisk gjennomgang av hele forskningsprosessen:

1) Er studieobjektet eksempel på et usedvanlig vellykket foretak når det gjelder arbeidsliv? 2) Har feltarbeiderne hatt nok tid på seg ombord? Har de kritisk nok gjennomtenkt og anvendt sin studiemetode? 3) Har studieobjektene hatt anledning og motiv til å snakke åpent også om problemene om bord? I forhold til hverandre og i forhold til arbeidsgiver kan de neppe fremstå som anonyme bidragsytere til den publiserte boka. 4) Har man kritisk gjennomdreftet anvendt metode i forhold til alternative eller supplerende metoder? 5) Har utvelgelsen og forhåndstreningen vaert god nok når det gjelder feltarbeiderne?

6) Hvor fritt står prosjektet i forhold til oppdragsgivere og finansierings- kilder?

SAMDOKs undersekelser kan bli verdifulle kilder til moderne arbeidslivs- historie i fremtiden, dersom slike faglige, forskningsmessige, kildekritiske og metodiske problemer bringes til aktiv gjennomdrefting samlet og i hvert enkelt tilfelle. I den aktive forskningsmessige bruken av disse dokumenta- sjoner som kilder i fremtiden, vil tidsdimensjonen spille en sterkere og sterkere rolle. Forståelse av sammenhenger, av akterenes valg— og valgmulig- heter, er avhengig av at man setter eyeblikksbildene inn i et utviklings— perspektiv. Skal tidsperspektivet helt utelukkes i utskrivningen av de skriftlige rapportene, ber det begrunnes naermere. Man ber gjennomreflektere i hvilken sammenheng angjeldende "eyeblikksbilde” går inn, og at eyeblik- kene i et utviklingsperspektiv varer kort. Fragmentisering ber unngås. Naivi- tet må vaere bannlyst hos forskeren.

SAMDOK er et eksempel på samarbeid mellom mange museer og insti- tusjoner. Det later til at det tverrvitenskapelige har fått vike, eller så har det aldri har fått noen bred plass. Man kunne i den sammenheng tenke seg, enten at etnologien samarbeidet naerrnere med andre fag, eller at den gjorde seg selv mer tverrvitenskapelig metodisk. Kontakten mellom de kulturhistoriske museene og samfunnsvitenskapene og de humanistiske vitenskapene ved universitet og heyskoler ber bli bedre også i en slik sammenheng.

Når det gjelder muséenes populaervitenskapelige arbeid vis a vis publikum i form av årbeker, tidsskrifter, utstillingskataloger, guidebeker og foldere, så er det allminnelige inntrykket at virksomheten ligger på et meget heyt nivå. Det gjelder innhold såvel som språklig og billedmessig kommunikasjon. Jeg håper å ha fått frem det verdifulle i at muséene har blant sine ansatte vel kvalifiserte fagfolk, såvel forskningsmessig som når det gjelder å ivareta og behandle gjenstandsmateriale profesjonelt. Som håndbok er ”Nytt tyg på gamla stolar” av Elisabet Stavenow-Hidemark, forbilledlig.

Det er åpenbart at museene også tjener på å alliere seg med fagfolk fra universitet og ulike forskningsinstitusjoner, for å få faglige bidrag til de temaer som tas opp i de forskjellige publikasjonene. Ienkelttilfeller kan man

iakta at forsernrnelser i så måte har redusert publikasjonens verdi. Det gjelder saerlig når fremstillingen lider av mangelen på perspektiv. Gjenstander og gjenstandsmateriale, såvel som institusjonshistorie, må tolkes i sammenheng og settes inn i ulike samfunnsmessige perspektiv for å få mening ut över det rent kuriotiske. De arbeidene som rager heyest av de vurderte, har alle dette felles. Produktene er konsentrert om et overordnet tema der en dyktig prosjektgruppe har gjort valget og sett perspektivet, og der fremragende fag— folk kaster lys over deler av emnet og setter sitt bidrag inn i en gjennomtenkt og interessevekkende sammenheng. Nordiska museets årbok 1991 og kunst- museet Prins Eugens Waddemarsuddes bok ”Kiruna. Staden som konst- verk”, skal her saerskilt fremheves.

Svensk arkeologi og middelalderforskning er i denne utredning represen- tert med arbeider av hey klasse når det gjelder ordning og systematisering av funnmaterialet. De typologiske og kronologiske vurderingene vitner om innsikt og store kunnskaper. Funnene sees også i perspektiv av funn i andre nordiske og nordeuropeiske land. Man skulle også gjerne hatt anledning til å se dem anvendt aktivt i popularvitenskapelig sammenheng, og noe dristigere tolket i allmenn historisk sammenheng. Av alle de gjennomgåtte arbeider er det disse som er sterkest preget av å vzere skrevet av og for eksperter.

Det er bra at muséene selv tar initiativ til forskningsprosjektene, doku— mentasjonene og den populaervitenskapelige publikasjonsvirksomhet. Ofte kan en sikre seg verdifulle faglige bidrag av personer ansatt ved universiteter og heyskoler, uten at dette blir szerlig kostbart. Finansieringsforrnen generelt ber vare slik at den sikrer den faglige uavhengigheten. Man måtte ellers neye gjennomtenke forholdet til oppdragsgiver og finanskilde, for å sikre seg at ikke dette påvirket resultatene og presentasjonsforrnen. Om et foretak eller institusjon får skrevet sin egen historie, er det ellers fare for at man får et produkt som tjener markedsmessige og ikke erkjennelsesmessige behov.

Når det gjelder valg av problemstillinger, er mulighetene mange. Det gjelder bl.a. ikke å bli for ensporet. Hva angår etikk og metode er forskerne bundet. De skal forseke bedre å forstå, ikke ensidig, men mangesidig. Den forskende forståelse setter spersmålstegn snarere enn utropstegn ved svarene. Forkynneren "holder med” noen. Forskeren holder ut, i sin streven etter å blottlegge og bidra til utvidet kunnskap og fordypet erkjennelse. Forskemes holdninger blir dermed viktig å få belyst. De ber også selv vaere seg dem bevisst. I motsatt fall ligger det snublende naar å identifisere andres hold- ninger som "subjektive" eller"politiske” og egne bindninger som "faglige” eller "objektive. ”

Forholdet til oppdragsgiver og finanskilde krever forskningsmessig distanse, mens forholdet til studieobjektet krever såvel nzerhet som distanse. Objektet må studeres såvel fra innsiden som på avstand. I en intervjusituasjon blir objektet selv subjekt og kan manipulere feltarbeideren. Under forskerens deltakende observasjon i det arbeidsliv som studeres, er mulighetene sterre til

å få et nekternt og allsidig inntrykk. Dersom forskerne identifiserer seg for sterkt med sitt objekt, blir resultatet lett skjevt. Enda skjevere blir det dersom visse studieobjekter oppleves ydmykt nedenfra og opp, andre empatisk innenfra og ut, mens atter andre skues ovenfra og ned. Da den norske teologen, Eilert Sundt, dro ut for å laere "allmuen" renslighet og dyd, var han i sine holdninger en typisk prest og embetsmann. Han så "allmuen" ovenfra og ned. Underveis laerte han å forstå sitt objekt innenfra, og han laerte å sette sine forskningsresultater inn i en bredere samfunnmessig sammenheng. Teologen var blitt sosiolog og etnolog. Moralisten var blitt forsker. Den sosiale rekruttering til visse fag og funksjoner er muligens skjev i Sverige. Det skulle likevel ikke hindre noen i å forstå arbeidere og bender og "vanlige mennesker” på deres egne premisser i dag, när Eilert Sundt greidde det for 140 år siden.

Det er mulig at perspektivene for noen av de kunst- og kulturhistoriske arbeider virker ekskluderende i forhold til deler av befolkningen. Det er i så fall noe som ber gjennomtenkes neye. Avstanden til vanlig ekonomisk, politisk og sosial historie ber reduseres, og bevisstheten om sammenheng i utviklingen skjerpes, på tvers av de forrnelle faggrenser.

I 1983 besekte nmrmere halvparten av den voksne svenske befolkning museene i lepet av et år, men beseksfrekvensen var lav. Kontakten var best med den heyt utdannete delen av befolkningen i byer og tettbygde strek. Det betyr at arbeidere og funksjonatrer og bygdefolk var sterkt underrepresentert. Om lag 45% av årsverkene ved de statlige og statsstettede muéene befant seg i hovedstaden, Stockholm (Museisverige,Statens kulturråd, Rapport 1986zl, 5.15—16).

I 1983 var besekstallet ved de statlige og statsunderstettede museene i Sverige, drygt 4 millioner, Skansen ikke medregnet. I 1992 var det ca. 6,6 millioner besekende, regnet på samme måte, altså en vekst på godt over 50%. Ifelge de forelepige tall for 1993 var besekstallet da kommet opp i anslagsvis 7,8 millioner, hvilket skulle innebare en ekning på naerrnere 1/5 på ett år for de statlige eller statsunderstettede museer ! (Statens Kulturråd, Kerstin Törnell, 13.januar 1994. For 6 regionalmuseer, samt arkitektturmuseet og musikkmuseet har jeg benyttet tallene fra 1992.) Besekstallet er altså på vei oppover, sterkest i Stockholm, der det nye "Cosomonova" alene hadde nesten 0,8 mill. gjesteri 1993, men også regionalmuseene eker sine beseks- tall betraktelig.

Interessen og engasjementet hos folk flest i forhold til museenes virk- somhet krever inridlertid et neye studium, om den skal belyses nwrmere. Med tanke på statistikken skal bare dette nevnes;Når det gjelder byene (städerna) utenom hovedstaden, så har befolkningen der et et stort antall kommunale museer å beseke i tillegg til de statlige. Når det gjelder bygdebefolkningen, så har de foruten de registrerte, statlige, statsunderstettede og kommunale muséne, også hjembygdforeningenes mange samlinger å forholde seg til. Jeg

går ut fra at denne sistnevnte aktiviteten ikke er innregnet i noen offisiell beseksstatistikk. Egenaktiviteten på bygdene later til å vare av et bemerkelse— sverdig omfang. Noe av denne aktiviteten skjer også i et delvis forrnalisert sarnarbeid med lensmuseer og lokale museer, som vi har sett. Men meget faller trolig utenfor den offisielle registrering. Det gjer ikke aktiviteten mindre betydningsfull. Den ber kartlegges og oppmuntres.

Forholdet til publikum krever narhet og evne til kommunikasjon. Pedago- gisk sett er den popularvitenskapelige produksjonen til svenske museer preget av solid arbeid. Det aller meste er profesjonelt og dyktig utfert. Illu- strasjonene og tekstene er av en slik karakter at de letter tilegnelsen og heyner bruksverdien for leseren når det gjelder å få grepet på den sammenhengende fremstilling. Bildene, fotografiene og presentasjonen av dem i perspektiv- givende tekster har en hey egenverdi. De er som regel kresent utvalgt og utmerket presentert, såvel fotografisk som tekstlig.

Språket er stundom en barriere når gleden over fremmedordene får ta over— hånd. Men det gjelder ikke så meget i popularvitenskapelig som i forsknings— messig sammenheng. Ordforklaringer finnes i håndbeker og vitenskapelige kataloger, men er ellers unntaket og ikke regelen i de arbeider som her har vart vurdert.

Regionalmuséenes innsats for kunnskapsspredning blant barn er preget av skaperglede og evne til fomying. Aktiviteten i Jämtland skal her sarskilt fremheves.

Seimskleiva 3, Indre Arna 18.januari 1994

Trygve Solhaug (sign.) Professor Norges Handelsheyskole, Bergen

Forfatter, Trygve Solhaug, er professor i ekonomisk historie ved Norges Handelsheyskole i Bergen siden 1972, med undervisning i valgfag, hoved- fag, heyere avdelings studium og doktorgradsveiledning. Forelesninger og kurs også i historiefilosofi og metode. Fer det ansatt ved Historisk Institutt, Universitetet i Bergen. Arbeidet bl.a. 2 år som amanuensis ved Bergen Sjefartsmuseum. Studier i Storbritannia og USA. Publikasjoner i ekonomisk historie, fremst De norske fiskeriers historie 1815—1880. To bind. Univer— sitetsforlaget 1976. Ny utgave 1983. Forfatter og billedredakter til samme. Verket er anmeldt av ekonomer, historikere, ekonomiske historikere, sosial- antropologer, etnologer og havforskere. Trygve Solhaug fungerte en periode på 1970— og 1980—tallet som ekstern sensor ved magistergraden i etnologi, Universitetet i Oslo, for kystkulturstudier på 1800- og 1900-tallet. Medlem av kulturstyret i Bergen i 4 år. Medlem representantskapet Akvarieselskapet i Bergen siden 1970-årene. Formann representantskapet Norsk Fiskeindustri— museum, Melbu. Sjefredakter for uThe Scandinavian Economic History Review 1983—1987”. Medlem av rådet for "The Scandinavian Society for Economic and Social History” siden 1979 og visepresident siden 1988.

LO ( &” =' m

Museernas föremålsvård och registrering

Vårda i tid — avsätt tid att vård

Birgitta Enaus

Sammanfattning

Denna studie behandlar föremålens behov av vård och konservering, befint- liga resurser, resursbehov och något om uppnådda resultat inom registrering, tillsyn/vård och konservering samt befintliga magasinslokaler, kostnader för dessa och behov av magasin. Studien behandlar föremålssamlingama men inte arkivalier och fotografier. Även för dessa finns omfattande behov av vård och registrering.

Studien omfattar centralmuseema och de statsbidragsberättigade regionala museerna. Det har inte varit möjligt att inom ramen för denna undersökning tillfråga universitetsmuseer, kommunala museer, övriga museer och hem- bygdsgårdar.

Resursbehovet har beräknats på grundval av uppgifter från museerna. Uppgifterna om behov bygger på museernas nuvarande ambitionsnivåer vilka

168

varierar mellan museerna. Någon samsyn i fråga om ambitionsnivåer och prioriteringar finns för närvarande inte mellan museerna.

Rapporten ger en bild av hur omfattande museerna hösten 1993 bedömer resursbehovet vara. Personalbehov utifrån museernas nuvarande ambitions- nivåer redovisas för arbetet med att hämta in den s.k. eftersläpningen inom föremålsvården och registreringen.

Resultat av kartläggningen

Museernas arbete med att ordna upp samlingarna är en omfattande uppgift. På grund av samlingarnas storlek, den begränsade personalstyrkan och konkur- rens med andra arbetsuppgifter tar uppordningsarbetet för de fiesta museer lång tid att genomföra om inte särskilda satsningar görs. Uppordningsarbeten bedrivs på många museer i mån av resurser. Ofta är det avhängigt av att sär- skilda satsningar görs. Uppordningsarbetet har dock inte givits högsta prio- ritet utan vid resursknapphet avstannar arbetet eller går på sparlåga för kortare eller längre tid eftersom annat arbete går före i en prioriteringssitutation. Många insatser har gjorts och görs med tillfällig personal.

Föremålsvård av samlingarna bedrivs av många museer framför allt i sam- band med förvärv, när föremål skall ställas ut eller i anslutning till uppord— nings— och omregistreringsarbete. Generellt tycks uppordningsarbete komma i andra hand om inte specialresurser finns tillgängliga.

Föremålsvård är en kontinuerlig uppgift. Löpande tillsyn och vård måste alltid ske. Resurserna för denna nödvändiga och grundläggande uppgift är och har varit underdimensionerade. Detta leder till att många föremål befinner sig i dåligt skick på grund av tidigare bristande vård. Föremålsvården be— höver därför intensifieras annars finns en risk för ett ännu större uppdämt behov på sikt.

Förvaringsförhållandena för föremålen är helt avgörande för kommande behov av föremålsvårdsåtgärder och avgörande för om satsningar på före- målsvård kan vara "lönsamma".

Att döma av enkätsvaren finns totalt minst 38 milj föremål vid de centrala och regionala museerna. Av dessa finns ca 34 milj, ca 90%, på centralmu- seema. Den årliga tillväxten motsvarar ca 0,8% av sanrlingama. Även av till- växten svarar centralmuseema för ca 90%. Tillväxten i procent av samling- arna är 0,8% för centralmuseema och 0,6% för de regionala.

Enligt enkätsvaren behöver ca 21,6 milj föremål vårdas och ca 8 milj kon- serveras. Av vårdbehoven finns ca 90% på centralmuseema och av konser- veringsbehovet hela 98%. Av samlingarna behöver ca 14 milj föremål regi— streras. Centralmuseerna svarar för 99% av registreringsbehovet .

I fråga om resurser finns drygt 200 årsverk för vård och konservering vid de centrala och regionala museerna, varav 75% på de centrala. För registre— ring finns ca 72 årsverk, varav ca hälften på centralmuseema och ca hälften

på de regionala.

För att återhämta eftersläpande behov av vård och konservering skulle behövas ca 3 400 årsverk, varav 92% behövs på de centrala museerna. Kostnaden för dessa 3 400 årsverk kan uppskattas till i storleksordningen 800 rrulj kr.

Om prioriteringar gjordes så att befintlig personal för vård och konserve- ring endast skulle arbeta med eftersläpande behov skulle det teoretiskt ta ca 20 år att inhämta eftersläpningen för de centrala museerna och ca fem år för de regionala. Men därigenom skulle en "ny eftersläpning" uppstå genom att löpande vård och konservering inte blir utförd. Eftersom de som idag vårdar och konserverar samlingarna utför även andra arbetsuppgifter inom museerna skulle det i realiteten ta längre tid.

När det gäller registrering skulle ca 2 300 årsverk behövas för att hämta in eftersläpningen. Av dessa svarar centralmuseema för 95%. Kostnaden för de totala antalet årsverk kan uppskattas till ca 500 milj kr.

Det finns ca 148 000 m2 magasinsyta vid de centrala och regionala museerna, varav ca 60% vid de centrala. Behovet av utökning uppgår till ca 43 000 m2, vilket motsvarar ca 30% av den befintliga ytan. De centrala museerna svarar för ca 60% av utökningsbehovet.

Slutsatser av kartläggningen

Omfattningen av behovet av vård- och konserveringsåtgärder beror främst av samlingarnas karaktär och befintliga tillstånd samt museets ambitionsnivå. Det är således främst dessa faktorer som avgör behovet av resurser för att återhämta eftersläpande behov av vård och konservering. Det finns inget en- tydigt och enkelt samband mellan å ena sidan behovet av resurser och å den andra sidan sanrlingamas storlek.

Resurserna som museerna har avsatt för föremålsvård är och har varit underdimensionerade i förhållande till föremålssamlingamas behov av vård och konservering. Det gäller både personal, arbetslokaler och magasin. Detta har lett fram till dagens otillfredsställande situation i fråga om föremålsvård och registrering.

Tillväxten är egentligen inte så stor men föremålsbeståndet växer förstås hela tiden. På grund av att samlingarna successivt växer ökar också efter— släpningen beträffande föremålsvården hela tiden.

Medvetenhet tycks finnas om nödvändigheten att begränsa insamlingen. Merparten av den konservering som sker tycks avse föremål som behöver åtgärdas för att kunna användas i den egna utåtriktade verksamheten eller för att lånas ut till andra museer. Generellt tycks museerna ha svårt med den interna styrningen mellan verksamhetsgrenarna. De har svårigheter att göra prioriteringar och få dessa förverkligade. I några enkätsvar framhålls att den inre samlingsvårdande grenen får stå tillbaka för den utåtriktade verksam— 169

heten. Detta innebär att det samlingsvårdande arbetet inte blir rationellt be- drivet utifrån sina förutsättningar och behov.

Kartläggningen visar att museerna under 1992 köpte förhållandevis få föremålstjänster av varandra. Dvs. denna form av samverkan inom föremåls- vården förefaller för närvarande vara av begränsad omfattning. Flera museer ger emellertid råd och service till andra museer.

Att döma av museernas svar är det för en förhållandevis liten del av sam- lingarna som museerna har inventerat behovet av föremålsvård eller utformat en samlad plan för vård- och konserveringsåtgärder. Dvs. det saknas i viss utsträckning detaljerade kunskaper om föremålssamlingamas status. Och detta trots föremålsvårdens betydelse för allt museiarbete.

Överväganden

Museisamlingarnas storlek och situation är nu sådan att man måste fundera över hur stora föremålssanrlingar museisverige kan ta ansvar för att bevara och vilka åtgärder som krävs för att de samlingar som skall bevaras skall bli optimalt sammansatta. Detta leder fram till frågor om behov av principer för bevarande, insamling, indelning av föremålen i olika kategorier, gallring och fördelning av föremål mellan museer.

För att få en optimal sammansättning av museisamlingarna behövs en genomgång och värdering av befintliga samlingar utifrån en helhetssyn och en policy om vad respektive museum skall täcka och inte endast en välplane— rad insamling.

Eftersom behoven inom föremålsvården är så stora att det är orealistiskt att kunna förverkliga allt måste man prioritera vilka föremål som skall komma i fråga för bevarande.

Förslag

En process bör genomföras i syfte att få museisamlingarna optimalt samman- satta.

En långsiktig nationell insamlingspolicy behöver utformas. Varje museum behöver ha en långsiktig bevarandepolicy. Åtgärdsprogram beträffande registrering behöver finnas vid de museer där eftersläpningen är stor.

Resurser behöver satsas på förebyggande vård och tillfredsställande maga- sin sarnt på att åtgärda den eftersläpning som är av den prioritetsgrad att vård- och konserveringsbehoven skall åtgärdas.

När det gäller ambitionsnivåer och resursfrågor måste resultaten av denna studie vävas ihop till en balanserad helhet med förutsättningama och för—

170 hållandena för museernas övriga verksamhetsgrenar.

1 Förutsättningar för museernas arbete med samlingarna

Förutsättningarna för museernas arbete med samlingarna har skissartat åskådliggjorts i fig ]. Där har även ritats in två typer av åtgärder som kan vidtas för att påverka utvecklingen, nämligen förändringar av riktlinjer och resurser. Förutsättningarna kan delas upp i för museerna gemensamma och sådana som varierar mellan museerna.

Figur ] Föremålsvård

Mål Ambitionsnivår

Åtgärder

Riktlinjer Resurser Föremålssamlingar , , / ';';”, » ' , / / I .. o a » ' , ' / f/l/ / Foremalsbestand ' , , ,'H , —antal ,' ,/'//,,”,' — materialtyper , ' , / , of? ” — vård- och könsbehov , / , f ,f', ” / , / [ / ll , c . . " , —4_4——L1—__ Arlrg tillvaxt / , / ,” ,53/ _Ej77——'—— — antal . , ' , ,, , — materialtyper , ' , ' ,5 ', ' — vård- och kons/behov , ' ,;',' I , ' // / / // / . . Resurser , , , ' ,!', , Befintligt Behov / Personal/ ,'/ ,jC' - arsverk , " ”

, ///

- kompetens ,' " ' /// — specialitet, ' ” ' /// Arbetsorg. ' ” '

///

Arbetslokaleru , Hur stort är gapet och

Utrustning ,”,f hur stort i vilka avseenden Magasin //

— yta/volym _ klimat

— säkerhet > Nuläge Önskat läge

För museerna gemensamma förutsättningar

Det övergripande målet för verksamheten är att bevara och levandegöra kulturarvet. Föremålssamlingarna är kärnan i museernas verksamhet. Dokumentationen om föremålen i sig och dess vetenskapliga informations- innehåll är central för möjligheten till kunskap om föremålet. Med bevarad

fullgod dokumentation finns möjlighet att ha och förmedla information om 1 föremålet utan att ha det tillgängligt fysiskt. En tillräcklig dokumentation möj— ' liggör därför fördelning av föremål mellan museer och gallring av föremål.

Att det inte finns någon utsagd tidsgräns för museernas ansvar för beva- randet innebär i princip att museiverksamhetens tidshorisont är evigheten. Bevarandemålet och evighetsperspektivet kan tolkas som att museerna i prin- cip ansvarar för att föremålen och informationen om dem bevaras för all framtid. Evighetsperpektivet tolkat i relation till museernas deltagande i att bygga upp en långsiktig dokumentation av utvecklingen inom sina respektive ansvarsområden medför att museernas insatser inte endast kan formas efter de i nutiden rådande trenderna.

Föremålsvård är en kontinuerlig process.

Förutsättningar som varierar mellan museerna

Ambitionsnivå

Samlingamas karaktär som är avgörande för vilka resurser som krävs både i fråga om storlek och specialistkompetens. Samlingama kan bl.a. karaktäri— seras i antal föremål, materialtyper, vård— och konserveringsbehov. Tillväxten som kan karaktäriseras i samma termer som samlingarna. På resurssidan finns: — Personal som kan beskrivas i termer av t.ex. antal årsverk, kompetens och specialitet.

— Arbetsorganisation

— Arbetslokaler

— Utrustning

— Magasin som kan karaktäriseras i termer av t.ex. yta/volym, klimat, arbetsmiljö, utformning, lokalisering och säkerhet. Ett syfte med studien har varit att försöka bedöma resursbehovet för att återhämta den eftersläpning som finns när det gäller föremålsvård och regi— strering. Planering inom föremålsvården samt framtagning av åtgärdsprogram och tids- och resursplaner innebär att man utifrån mängden av föremål som är i behov av åtgärder, åtgärdernas omfattning och tidsåtgång för dem kommer fram till bl.a. omfattningen av personalbehovet. Detta synsätt kan konkretise- ras med följande utdrag ur enkätsvaren från Nordiska museet och botaniska sektionen vid Naturhistoriska riksmuseet.

Nordiska museet. "Idag svarar fem konservatorer för konserveringen av ca 1,3 milj föremål. Bristen på personal gör att museet i dagsläget har små möjligheter att ta hand om samlingarna. En beräkning visar att ca 10% av Nordiska museets totala föremålsbestånd — 130 000 föremål — behöver kon- serveras. Då varje konservator har en kapacitet för i runda tal 100 föremål per år innebär detta med nuvarande besättning 500 föremål per år i 260 år —

172 enbart med det idag eftersläpande behovet. Situationen blir inte mindre absurd

mot bakgrund av att ca 90% av konservatoremas arbetstid ägnas åt översyn och åtgärder inför det egna museets och andra museers utställningar samt andra oförutsedda insatser."

Botaniska sektionen, Naturhistoriska riksmuseet. "Eftersläpningen kräver: (räknat på 7 arbetstimmar per dag och 260 arbetsdagar per år)

Registrering kräver 91 år 1 000 000 objekt med 10 min registrering = 10 000 OOO/60 per tim = 166 666,67 tim/ 7 tim per dag = 23 809 dagar/260 per år = 91år

Vård kräver 68 år ...................

Konservering av eftersläpning kräver 45 år ............

Denna beräkning är gjord utan hänsynstagande till pågående accession. Befintlig personal kan inte klara denna uppgift ........... "

Definitioner

Accession betecknar samlingarnas tillväxt.

Registrering innebär att föremålet ges en individuell plats i en lista eller ett register över museets samlade föremålsbestånd och på ett sådant sätt att före- målet inte kan förväxlas med något annat tidigare registrerat föremål. Registreringen syftar i första hand till att ge föremålet en identitet. Den ger kopplingen mellan föremålet och dokumentationen av det. I anslutning till registrering sker märkning och eventuellt fotografering av föremålet.

Katalogisering innebär att inordna ett museiföremål i en eller flera katego- rier i ett klassifikationssystem varmed föremålet tillsammans med beskrivning och andra upplysningar förs samman med föremål av samma typ och funk- tion eller med besläktade föremål och föremålsgrupper. För arkeologiska samlingar innebär katalogisering en vetenskaplig bearbetning bestående av en utvidgad verbal beskrivning med angivande av åtkomst, fyndkontext, måtts- uppgifter och avbildningar av föremål.

Dokumentation i vid bemärkelse omfattar en systematisk beskrivning i ord, bild och siffror av föremålets tillstånd och vetenskapliga informations— innehåll. Dokumentation i samband med vård och konservering skall omfatta dels föremålens tillstånd och karaktäristiska egenskaper före, under och efter preparering och konservering, dels de konserveringsmaterial och metoder som använts och de analysdata som framkommit. Denna dokumentaion sam- manställs i en konserveringsrapport.

Materialkategori anger en samling föremål med likartad fysisk samman- sättning t.ex. trä, papper, textil eller en kombination av material t.ex. måleri på trä. I många sammanhang behöver kategorin avgränsas ytterligare och specificeras för ett samlingsområde t.ex. kyrklig textil, maritimhistoriska föremål.

F öremålsvård är ett sammanfattande begrepp för alla åtgärder i syfte att bevara museiföremål: förvaring, tillsyn, vård, preparering, konservering och restaurering.

Förvaring omfattar placering av föremål, ljus och klimat i magasin, ut- ställningslokaler, uppackningsrum, vård— och konserveringslokaler.

Tillsyn innebär en kontinuerlig kontroll av föremålen och deras tillstånd samt förvaringsförhållanden i utställningslokaler och magasin. Tillsyn om- fattar även bevakning och rengöring av lokalerna samt kontroll av skade- djursangrepp.

Vård omfattar underhållande och förebyggande åtgärder: bestämning av förvaringssätt, ytlig rengöring av de föremål som tål det, behandling mot t.ex. skadedjur och korrosion samt transportskydd.

Preparering omfattar inom det arkeologiska området åtgärder som föregår konservering t.ex. rengöring och avlägsnande av jord och korrosionspro- dukter. För det naturhistoriska materialet ersätter preparering ofta konser- vering och omfattar t.ex. stödjande åtgärder genom skelletering och upp— stoppning.

Konservering innebär ett aktivt ingripande i föremålens material och struktur för att förhindra nedbrytande processer. Åtgärder utförs på grundval av analyser och bedömning av åtgärder från konservator under medverkan av antikvarie eller indentent. Konservering omfattar t.ex. lagning av uppkomna skador, kemisk- tekniska ingrepp som nedläggning av flagnande färg, ren- göring och blekning av grafiska blad, stärkning av material i skadade skulp- turer och uppfordring av textilier. Inom det naturvetenskapliga området om— fattar konservering all bearbetning av materialet.

Restaurering innebär att man söker återföra föremålen till ursprungligt eller funktionsdugligt skick.

Urval betecknar den sovring som sker vid insamling. Gallring innebär borttagande av föremål ur befintliga föremålsbestånd i avsikt att minska dessa.

Med ändamålsenliga magasin avses lokaler som i fråga om t.ex. storlek, klimatförhållanden, belysning, säkerhet är avpassade till föremålssamling— arna.

Dessa definitioner är huvudsakligen hämtade ur Statens kulturråds utred— ningsrapporter Vårda ! Bevara ! (1980:2) och Dokumentera ! (1981:2) samt ur Föremålssamlingamas tillväxt, några synpunkter och förslag rörande ur- valsbegränsning och gallring (Ds U 1982: 1).

2 Redovisning av kartläggningen

Föremålssamlingamas storlek och tillväxt

Samlingamas storlek

I enkäten till museerna frågades efter föremålssamlingamas storlek. Studien behandlar inte arkivalier och fotografier. De flesta museer har svarat med antal föremål men några med antal inventarienummer. I redovisningen här har summerats antal föremål och inventarienummer. Detta leder till en under- skattning eftersom antal inventarienummer är färre än antal föremål då vissa nummer består av flera föremål.

Detta är mycket markant inom det arkeologiska området. När ett fynd- material accederas av t.ex. Statens historiska museum får samtliga ingående föremål samma inventarienummer. Ett inventarienummer kan således bestå av endast ett föremål om det vid undersökningen inte samlats in fler men vanligt— vis omfattar varje inventarienummer många föremål. Ett stort boplatsmaterial kan omfatta 100 OOO-tals föremål som i sin tur kan vara undemumrerade under sitt inventarienummer. De arkeologiska samlingarna består överlag av fragment t.ex. flintspån och krukskärvor. Flera av arkeologins föremålskate- gorier utgör därtill massmaterial från arkeologiska utgrävningar dvs. de kan räknas i l OOO-tal upp till 100 OOO-tal i en och samma undersökning t.ex. järnspik och skelettben. Antalet inventarienummer vid Statens historiska museum är ca 32 500 medan antalet föremål uppskattas till IO—tals milj.

Inom det kulturhistoriska samlingsområdet kan ett föremål bestå av flera ingående föremålsdelar, t.ex. en servis och en uniform. Att jämföras med om museet förvärvar t.ex. en tallrik och en uniformsrock.

Hur stor skillnaden är totalt för landets museer mellan antal föremål och antal nummer är okänt. I denna studie är det därför så att samlingarnas storlek och tillväxt utgör minst det antal föremål som anges.

Naturhistoriska riksmuseets samlingar uppgår till ca 18 milj föremål be- stående av följande:

Samlingar Antal föremål entomologiska 10 000 000 recentbotaniska 5 000 000 paleozoologi 1 508 000 vertebrat > 500 000 evertebrat 462 000 mineralogi 150 000 paleobotanik 159 000 miljöprovbanken 130 000

Statens historiska museums samlingar uppgår uppskattningsvis till 10-tals milj föremål. De övriga kulturhistoriska museernas samlingar består av minst ca 2,9 milj föremål. 175

Tabell 1 F öremålssamlingar och behov av föremålsvård och registrering

Sam] Tillväxt Vårdbehov Konserverings- Registrerings— storlek behov behov milj antal % * 100-tal % * ] 100-tal % * 100-tal % * Naturhistoriska (N) 18 165 900 0,9 r 6 600 37 5 540 31 11 973 67 Historiska (H) 10 11 700 10 000 100 75 Övr k-historiska (Ku) 2,9 5 400 0,2 1 689 58 385 13 447 15 varav Nordiska 1,3 1 300 0,1 1 300 100 130 10 2 0,2 Konst (KO) 0,7 800 0,1 629 86 137 19 425 58 Arkitektur (A) 2 85 000 4,3 300 15 1 700 85 1 085 54 Summa centrala (C) 33,6 268 800 0,8 19 218 57** 7 762 33** 13 930 59** Summa regionala (R) 4,3 25 700 0,6 2 400 77**1 190 16** 151 4** Totalt 38 294 500 21 618 7 952 14 081 *Procentuell andel av samlingarna **Procentuell andel av samlingarna vid de museer som svarat på resp. fråga Statens konstmuseer har ca 735 000 föremål bestående av följande: Nationalmuseum Avdelning Antal föremål Teckning och grafik 558 400 Konsthantverk 30 000 Slottssamlingar 30 000 Måleri och skulptur 17 000 Moderna museet 4 200 Östasiatiska museet Arkeologi och konsthantverk 93 200 Skulptur 400 Måleri 1 000 Grafik 1 000 Arkitekturmuseet har ca 1 milj ritningar, 1 milj övriga dokument av papper och 200 modeller m.m. Sammanlagt för de centrala museerna ger detta ca 33,6 milj föremål. Fördelningen på materialkategorier framgår av tabell 2. 176

Figur 2 F öremålssamlingar och behov av föremålsvård och registrering

Centrala och regionala museer

R 4 milj R 25 700 R 2,4 milj

C 268 800

Sami storlek 38 milj Tillväxt 294 500 Vårdbehov 21,6 milj

R 190 000

C 7 762 000

Kons.behov 8 milj Reg.behov 14 milj

Centrala museer

K A K 0 _ _ Kuu' 0

i _ --.,ur/z >

Saml storlek 33,6 milj

Vårdbehov 19,2 milj

Ko Ku

Kons.behov 7,8 milj Reg.behov 13,9 milj

De regionala museernas samlingar uppgår till 4,3 milj vid de 29 museer som besvarat frågan om samlingarnas storlek. Till detta kan läggas att Göteborgs stadsmuseum har ca 1 milj föremål.

En summering av enkätsvaren ger sammanlagt för de centrala och regio- nala museerna ca 38 milj föremål.

Myntkabinettet, Medelhavsmuseet, Folkens museum, Livrustkammaren, Skoklosters slott, Hallwylska museet, Sjöhistoriska museet, Musikmuseet och Flygvapenmuseum och 13 av de regionala museerna har angett hur sam- lingarna är fördelade på materialkategorier. Fördelningen redovisas i tabell 2.

Tabell 2 Centrala och regionala museer. Samlingamas fördelning på materialkategon'er

Materialkategori Centrala museer Regionala museer Procentuell andel Procentuell andel Metall 66,9 7,9 Trä 6,8 5,8 Sten 1,2 4,2 Glas/porslin 3,0 l ,4 Keramik 0,3 14,2 Läder 2,5 1,3 Ben 0,7 1,6 Plast 0,8 0,2 Måleri på trä 1,1 0,6 Måleri på duk 1,6 1,0 Textil 4,9 4,2 Naturhistoriskt material 0,2 45,9 Övrigt 10,0 1 1,7 Totalt 100,0 100,0 Totalt antal föremål vid de museer som besvarat frågan 1 334 100 3 336 400 Tillväxt

De centrala museernas samlingar ökade med ca 269 000 föremål i genomsnitt per år under perioden 1990/91—1992/93, eller ca 0,8%.

För Naturhistoriska riksmuseet motsvarade den genomsnittliga tillväxten ca 1% av samlingarna. Statens historiska museums genomsnittliga accession under perioden var ca 12 000 föremål samt 2,7 ton ben. Eftersom samlingar- nas storlek är så osäker går andelen inte att ange. För de övriga kulturhisto- riska centralmuseema tillsammans var det O,2%, för konstmuseema 0,1% och för Arkitekturmuseet ca 4%.

Vid de 26 regionala museer som besvarat frågorna om accessionen ökade samlingarna med 25 700 föremål i genomsnitt per år under perioden 1990— 1992. Det betyder ca 0,6% av samlingsbeståndet vid dessa museer.

Behov av föremålsvård Samlingamas behov av vård och konservering

Inventeringar och åtgärdsplaner

En fråga i enkäten gällde om museet har inventerat behovet av föremålsvård av samlingarna och/eller om plan finns beträffande vård- och konserverings— åtgärder.

Inventering av behov av föremålsvård och/eller plan beträffande åtgärder för föremålsvård fanns hösten 1993 vid följande museer:

Centrala museer Samling

Statens historiska museum För vissa delar av samlingarna görs vårdinsatser enligt rullande plan

Myntkabinettet Under utredning Nationalmuseum avd för måleri och Under utredning skulptur Moderna museet Total inventering pågår under

1993/94 med utlåtande av konser- vator om varje föremål

Naturhistoriska riksmuseet För entomologiska samlingarna finns inventering av skador orsakade av dermestider Livrustkammaren, Skoklosters slott Inventering av vård— och konserve- Hallwylska museet ringsbehov för möbler på Skoklosters

slott och Hallwylska museet har gjorts genom möbelkonservator

Sjöhistoriska museet Många inventeringar genomförda Vasamuseet I initialskede, vårdrutiner ej fast- ställda Nordiska museet Inga egentliga program för vård— åtgärder finns. Planer finns men inte nedskrivna.

Regionala museer Örebro läns museum Kyrkliga föremål Värmlands museum Textil

Behov av vård

Museerna ombads i enkäten att ange hur mycket av föremålssamlingama som är i behov av vård, konservering och restaurering.

Eftersom alla museer inte har kunnat ange hur många föremål och/eller andel av samlingarna som behöver vårdas, konserveras eller restaureras ger enkätsvaren troligen en underskattning av det verkliga behovet.

Enligt enkätsvaren är ca 21,6 milj föremål vid de centrala och regionala museerna i behov av vård.

För de centrala museerna uppgår behovet till 19,2 milj föremål vid de 17 museer som besvarat frågan, 57% av samlingarna vid dessa museer. Statens historiska museum, Östasiatiska, Sjöhistoriska och Nordiska museet har svarat att alla föremål är i behov av vård. Sjöhistoriska och Nordiska också att vården pågår kontinuerligt. Övriga svarande centrala museer har angivit att mellan 10% och 90% av samlingarna är i behov av vård.

Utifrån de museer som angett vårdbehovet fördelat enligt materialkatego— riema i enkäten framgår att behoven vid centralmuseema är störst i fråga om metall och textil.

Mellan 10% och 100% av samlingarna anges behöva underhållande och förebyggande vård vid de 16 regionala museer som besvarat frågan. Totalt rör det sig om 2,4 milj föremål, motsvarande ca 77% av dessa regionala museers samlingar.

Utifrån uppgifterna från de regionala museer som angett vårdbehovet för— delat på materialkategorier framgår att behoven för dessa museers samlingar är störst för de naturhistoriska samlingarna på Naturhistoriska museet i Göteborg samt för länsmuseerna i fråga om textil, trä, metall och målen".

Behov av konservering

Att döma av enkätsvaren behöver minst ca 8 milj föremål konserveras av de centrala och regionala museernas samlingar.

Av Naturhistoriska riksmuseets samlingar behöver ca 5,5 milj eller ca 30% konserveras. Historiska museets konserveringsbehov är mycket svårt att uppskatta. En bedömning kan vara att det rör sig om minst 10%. Om man relaterar konserveringsbehovet till de delar av samlingarna som är föremål för kontinuerlig konservering, dvs. föremål av metall, organiskt material, glas och porslin är ca 75% av samlingarna i behov av konservering. För de övriga kulturhistoriska centralmuseema handlar det om minst 385 000 föremål eller 13% av de sammanlagda samlingarna. För Statens konstmuseer är det minst 137 000 föremål eller ca 19%. Av Arkitekturmuseets samlingar är 15% i akut behov av konservering. Det gäller ritningar och övriga dokument av papper. Förutom det akuta behovet är 70% av samlingarna i behov av konservering.

Totalt för de centrala museerna undantaget Historiska museet samt Medelhavsmuseet, Vasamuseet-, Armémuseum och Marinmuseum som inte besvarat frågan behöver 7,8 milj föremål konserveras. Det motsvarar drygt 30% av dessa museers samlingar.

För Naturhistoriska riksmuseet är behovet av konservering störst för de entomologiska ochtrecentbotaniska samlingarna.

Om resurser fanns. för konservering skulle Nordiska museet ta de folkliga bonadema i första prioritet därefter metallföremål. Folkens museums behov är störst i fråga om måleri, textil och glas/porslin. Livrustkammarens behov

avser textil och metall. Sjöhistoriska museets behov avser främst trä och metall. Flygvapenmuseums behov avser metall.

Statens konstmuseers behov avser måleri, glas/porslin, metall, textil, gravyrer och handteckningar samt beträffande Östasiatiska museet arkeolo— giskt material och konsthantverk. Arkitekturmuseets behov avser ritningar och övriga dokument av papper.

Behovet av konservering varierar mellan 1% och 30% av samlingama för de 14 regionala museer som besvarat frågan. Totalt motsvarar det ca 190 000 föremål eller 16% av dessa museers samlingar.

För de regionala museerna förefaller konserveringsbehovet vara störst för textil, metall, måleri och trä.

Av enkäten framgår inte omfattningen av åtgärdsbehoven.

Restaureringsbehov

Restaureringsbehov har angetts av Nationalmuseum, drygt 60%, Moderna museet 50%, Arkitekturmuseet 10%, Tekniska museet 4% samt av Myntkabinettet och Sjöhistoriska museet en obetydlig andel av samlingama.

Tidsåtgång för vård- och konserveringsåtgärder

Genomsnittlig tidsåtgång per föremål som behöver vårdas varierar för de 17 centralmuseer som besvarat frågan mellan 1 min och ca 10 tim.

Genomsnittlig tid per föremål som behöver vårdas vid de 12 regionala museer som besvarat frågan varierar mellan 2 min och flera dagar (bortsett från Naturhistoriska museet i Göteborg som anger 1 sek — 1 vecka).

För de centrala museerna är lägsta genomsnittliga tid per föremål som be- höver konserveras 1 tim. Tretton centralmuseer har besvarat frågan.

Endast sex regionala museer har besvarat frågan om tidsåtgång i genom— snitt för föremål som behöver konserveras. Tiden varierar mellan 15 min och 3 dagar.

Konserverade föremål

Under 1992/93 konserverades sammanlagt 38 300 föremål vid de 19 central- museer som besvarat frågan. Vid Riksmuseet konserverades 28 600 föremål. Museet hade 17 årsverk för konservering under detta år. Vid Historiska museet konserverades 6 538 föremål. Vid de övriga kulturhistoriska central- museema konserverades 1 665. Sammanlagt fanns 29 årsverk för konserve— ring vid dessa museer. Vid Statens konstmuseer konserverades 1 480 före— mål. Inom konstmuseema fanns 15 årsverk.

Vid de 20 regionala museer som svarat konserverades ca 14 400 föremål under 1992.

Resurser för föremålsvård

Befintliga personalresurser

För vård disponerade de centrala museerna 97 årsverk 1992/93, varav 44 fanns vid Naturhistoriska riksmuseet och av dessa var 1/3 tillfällig personal. Nationalmuseum och Vasamuseet har inte särredovisat årsverk för vård och konservering. I redovisningen har dessa museers årsverk tagits med under rubriken konservering. För konservering fanns 66 årsverk, varav ca 17 på Riksmuseet. Resurserna för vård och konservering utgjorde ca 13% av det totala antalet årsverk, 1217, vid centralmuseema.

För vård disponerade de 23 regionala museer som besvarat frågan ca 28 årsverk 1992 och för konservering fanns ca 25 årsverk vid 25 svarande museer.

Under 1992 fanns konservatorer vid de regionala museerna enligt följande:

Museum Antal konservatorsårsverk Fast anställda Övriga

Upplandsmuseet 1/24 Östergötland 1/2 Jönköping 1 Kalmar 2 Gotland 1/2 Kulturen i Lund 4 1/2 Malmö, stads—, natur-, konst- och tekniska museet 7 0,4 Varberg 1 Göteborgs- och Bohus läns 1 Göteborg, naturhistoriska 2 Göteborg, Röhsska 1 Skara 2 Västmanland 1/4 Jämtland 1

Tabell 3 Personal för vård och konservering

Årsverk Befintligt Behov för att åtgärda

eftersläpning

Vård Kons. Vård o kons. Naturhistoriska (N) 44 17 202 Historiska (H) 7 5 84 Övr k-historiska (Ku) 41 29 1 821 varav Nordiska 9 5 1 350 Konst (Ko) 4 15 948 Arkitektur (A) 1,5 104 Summa centrala (C) 97,5 66 3 159 Summa regionala (R) 28 25 273 Totalt 125,5 91 3 432

Figur 3 Personal för vård och konservering

Centrala och regionala museer

R53

Årsverk befintligt vård 0 kons.

216

Centrala museer

KoA

% N ! I |

' I | 1 1

H Årsverk befintligt vård 97,5

R 273

Årsverk behov vård 0 kons. 3 432

Ku

Årsverk befintligt kons. 66 Årsverk behov vård och kons. 3 159

Konservatorer med specialistkompetens fanns enligt följande:

Centrala museer Specialitet Institutionen för konservering Kulturhistoriskt foto, kemisk analys, korrosionsteknik. Konservering av arkeologisk metall, etnologisk metall, byggnadsmåleri, polykrom skulptur, sten, arkeologisk och kyrklig textil, arkeologiskt trä, läder, glas samt av keramik

Nationalmuseum Måleri, skulptur, papper Livrustkammaren Metall, måleri, papper, textil

Skoklosters slott Hallwylska museet Sjöhistoriska museet Trä, tågvirke, segel, modeller, motorer, båtrenoveringar

Vasamuseet Arkeologisk träkonservering Nordiska museet Metall, måleri, trä, textil Marinmuseum Trä/metall

Regionala museer Gotlands fomsal Måleri Kulturen i Lund Keramik, textil

Älvsborgs länsmuseum Arkeologi, etnologi, foto/papper, måleri Skaraborgs länsmuseum Textil, trä/möbler

Västmanlands läns museum Metall Jämtlands läns museum Textil Naturhistoriska museet i Göteborg Naturhistorisk konservering Röhsska konstslöjdmuseet Textil

Behov av personal för att åtgärda eftersläpningen

Att döma av museernas svar behövs minst 3 432 årsverk för att ta igen efter— släpande behov av vård och konservering vid de centrala och regionala museerna. Bedömningen bygger på förutsättningen att museernas nuvarande ambitionsnivåer skall gälla.

Det skulle behövas minst 3 159 årsverk för att hämta in eftersläpande behov av vård och konservering vid de centrala museerna. Resursbehovet är nästan 20 gånger större än befintliga ca 163 årsverk.

Om prioriteringar gjordes så att befintlig personal endast skulle arbeta med eftersläpande behov skulle det således teoretiskt ta nästan 20 år att inhämta eftersläpningen för de centrala museerna. Men därigenom skulle en "ny eftersläpning "uppstå genom att löpande vård och konservering inte blir utförd. Eftersom de som idag vårdar och konserverar samlingarna utför även andra arbetsuppgifter inom museerna skulle det i realiteten behövas mer än 20 år.

Resursbehovet för att enbart återhämta eftersläpningen inom vården vid de centrala museerna är minst 300 årsverk. Nationalmuseum har inte delat upp behovet på vård respektive konservering. Behovet för Nationalmuseum ingår inte i nämnda summa. Av behovet av resurser för vård avser 129 årsverk Riksmuseet, 14 Historiska museet och 50 Nordiska museet.

Med en genomsnittlig kostnad per årsverk om 280 000 kr (lönenivå kon- servator) skulle totalkostnaden för att åtgärda den samlade eftersläpningen i fråga om vård och konservering vid centralmuseema bli ca 885 milj kr, alt 1. Alternativt ca 680 milj kr vid en årsverkskostnad om 215 000 kr (lönenivå konservatorsassistent), alt 2. Om man räknar med att behovet skall täckas med konservatorer till 1/5 och assistenter med 4/5 av det totala skulle total- kostnaden bli 720 milj kr.

För de regionala museerna behövs 130 årsverk för att hämta in efterslä— pande vårdbehov och 143 när det gäller konservering.

Resursbehovet för att klara eftersläpningen för vård och konservering tillsammans är 273 årsverk vilket är drygt fem gånger fler än befintliga 53 årsverk.

Störst är behoven (15 eller fler årsverk för vård och konservering sammanlagt) för Norrbottens, Älvsborgs, Kulturen i Lund, Upplandsmuseet, Malmö, Göteborgs och Bohus län, Jämtland och Västernorrland.

Kostnad för de regionala museernas behov alt 1 76 milj kr (273 årsverk a 280 000 kr) alt 2 59 milj kr (273 årsverk a 215 000 kr) alt 3 62 milj kr (20% av 273 årsverk a 280 000 kr samt 80% av 273 årsverk a 215 000).

Tidshorisont för att åtgärda eftersläpningen

Om eftersläpningen skall hämtas in på tio års sikt fordras för de centrala museerna ca 315 årsverk per år till en årlig kostnad om ca 89 milj kr vid en genomsnittlig årsverkskostnad om 280 000 kr. Alternativ 2 ca 68 milj kr vid årlig kostnad per årsverk om 215 000 kr. Alternativ 3 ca 72 milj kr.

För de regionala museerna krävs 27 årsverk till en kostnad av alt 1 7,6 milj kr, alt 2 5,9 milj kr och alt 3 6,2 milj kr.

En koncentrerad satsning medför också att arbetslokaler och utrustning för vård och konservering måste tillskapas.

Befintliga magasin och behov av utökningar

Enligt enkätsvaren har de centrala och regionala museerna totalt ca 148 000 m2 magasin, varav ca 58% vid centralmuseema. Det sammanlagda

utökningsbehovet är ca 43 000 m2 eller 29%. Frågorna om magasinen har besvarats av samtliga 20 centrala museer och alla de 29 regionala museer som besvarat enkäten.

Tabell 4 Resurser och resursbehov magasin

Magasin m2

Befintligt Behov

Naturhistoriska (N) 15 250 3 000 Historiska (H) 5 454 850 Övriga k-historiska (Ku) 56 381 18 520

varav Nordiska 20 110 9 000

Konst* (Ko) 8 308 1 565 Arkitektur (A) 450

Summa centrala (C) 85 843 23 935 Summa regionala (R) 62 403 18 500

Totalt 148 246 42 435

*Nationalmuseum och Östasiatiska museet

Figur 4 Magasinsyta m2

Centrala och regionala museer

C 24 000

Befintliga 148 000 Behov 43 000

Centrala museer

Befintligt 85 843 Behov 23 935

De centrala museerna har en magasinsyta på ca 86 000 m2, varav 46% be- döms vara av tillfredsställande kvalitet. Behov av utökning av magasinsytan uppgår till ca 24 000 m2 eller 28% av befintlig yta.

De regionala museerna har magasinsyta som uppgår till ca 62 000 m2 varav ca 70% är av tillfredsställande kvalitet. Behov av utökning uppgår till 19 000 m2 eller 31% av befintlig yta.

Av de befintliga magasinen har centralmuseema inom kulturdepartementets område ca 68 000 m2. En uppskattning av de årliga hyreskostnaderna för dessa skulle ge ca 36 milj kr utifrån en genomsnittskostnad framräknad för de centralmuseer som angett yta och kostnader för magasinen. Det motsvarar ca 8% av statsanslaget för dessa museer.

Moderna museet, Arkitekturmuseet och Myntkabinettet ingår inte i upp- gifterna om magasinsbehovet eftersom nuvarande magasinproblem löses med de nya museilokalerna. Av utökningsbehovet avser 9 000 m2 Nordiska museet. Om etapp två av lokalförsörjningsprogrammet för museet genomförs löses det mesta av museets nuvarande lokalproblem. För Nationalmuseum avser behoven inte centralförrådet eftersom detta kommer att ersättas under 1994.

Museerna kan ha svarat utifrån olika tidshorisont. Av svaren framgår att vissa museer i behovet kalkylerat in magasinsutrymme för årlig tillväxt av viss storlek. Utifrån enkätsvaren går det inte att bedöma kostnader för att åt- gärda bristerna i magasinen eftersom endast ett par museer har lämnat sådana uppgifter.

Om man skulle räkna med en genomsnittlig lokalhyra om 600 kr/m2 och år för de centrala museerna skulle behov av utökad magasinsyta medföra årliga tillkommande hyreskostnader om ca 14 milj kr.

Om hyreskostnaden för de regionala museernas tillkommande magasin skulle vara 500 kr m2 och år skulle den årliga ökade hyreskostnaden bli ca 9 milj kr.

Vid vilka museer finns behoven ?

Av tabell 5 och 6 framgår att följande centrala och regionala museer har efter— släpande behov motsvarande 20 årsverk eller fler för vård och konservering sammantaget och/eller magasinsbehov överstigande 800 m2:

Statens historiska museum Livrustkammaren Kungl myntkabinettet Hallwylska museet Medelhavsmuseet Arkitekturmuseet Nationalmuseum Nordiska museet Östasiatiska museet Tekniska museet Naturhistoriska riksmuseet Armémuseum Folkens museum Flygvapenmuseum

Bidragande orsaker till situationen för Statens historiska museum och Myntkabinettet är det nuvarande systemet för fyndhantering. I och med de omfattande infrastruktursatsningama förvärras förhållandena om inte resurser tillskapas. Historiska museet har inte tagit med konsekvenser av infrastruk- tursatsningama i sin bedömning av personalbehov för att klara eftersläp-

ningen.

Regionala

Östergötland Skaraborg Småland Örebro Kulturen i Lund Västmanland Malmö Västernorrland Göteborgs- och Bohus län Jämtland Älvsborg Norrbotten

Tabell 5 Centrala museer. Behov av personal för att åtgärda eftersläpning inom föremålsvård och registrering samt behov av utökning av magasin

Personal, årsverk Magasin Vård Kons. Vård o kons. Reg. Summa m2

Historiska museet 14 70 84 >50 134 850 Myntkabinettet 16 10 26 31 5 7 Medelhavsmuseet 20 20 20 500 Nationalmuseum 760* 760 262 1 022 735 Moderna museet 18 18 0,5 18,5 Östasiatiska museet 9 161 1 70 17 1 87 830 Naturhistoriska riksmuseet 129 73 202 1 780 1 982 3 000 Folkens museum 26 15 41 2 43 1 800 Livrustkammaren 2 64 66 66 2 000 Skoklosters slott 18 18 18 Hallwylska museet 9 37 46 46 Sjöhistoriska museet lO-tals lO-tals (1 l 1 500 Vasamuseet 20 20 Arkitekturmuseet 13 91 104 15 1 19 Musikmuseet 7 * * 7 (se vård) 7 Nordiska museet 50 1 300 1 350 5 1 355 9 000 Tekniska museet 10 20 30 4 34 1 000 Armémuseum 5—10 175 >l8O 0,5 >180,5 ! 320 Marinmuseum 2 2 2 4 400 Flygvapenmuseum 10 15 25 15 40 2 000 Summa 300 2 859 3 159 2 205 5 364 23 935

*(inkl. vård) **(inkl. reg.)

Tabell 6 Regionala museer. Behov av personal för att åtgärda eftersläpning inom föremålsvård och registrering samt behov av utökning av magasin

Personal, årsverk Magasin Vård Kons. Vård o Reg. Summa m2 kons. Upplandsmuseet 6 10 16 12 28 behov änns Södermanlands museum 7 1 8 10 18 200 Östergötlands länsmuseum 1 100 Jönköpings läns museum 4 7 1 1 6 17 Smålands museum 2 500— 3 000 Kalmar läns museum 500 Gotlands fomsal 2 3 5 0,5 5,5 Blekinge läns museum 10* 10 (se värd) 10 500 Kristianstads läns museum 2 2 l 3 Kulturen i Lund: stadshist. 20 20 20 1 000 kulturhist 5 5 2 7 Malmö museer: Stadsantikvariska 4 4 övriga 15 15 15 2 100 Hallands länsmuseer: Halmstad Varberg ] 3 4 4 8 500 Länsmuseet i Göteborgs och 5 >10 >15 10 >25 1 500 Bohus län Göteborgs museer: Stadsmuseet Naturhistoriska museet 5 3 8 21 29 behov finns Sjöfartsmuseet 200 Röhsska konstslöjdmuseet 3 4—6 7—9 7—9 200 Teatermuseet Älvsborgs länsmuseum 30 30 2 32 Skaraborgs länsmuseum 1 000 Värmlands museum 2 5 3 8 500 Örebro läns museum 20 25 5 30 Västmanlands läns museum 16—20 16—20 3 000 Dalarnas museum Länsmuseet i Gävleborgs län 2—3 2—3 Länsmuseet Murberget, 20 10 30 3 33 Jämtlands läns museum 10 5 15 10 25 1 200 Västerbottens museum 2 2 1 3 500 Norrbottens museum >40 >40 >8 >48 >2 000 Summa 130 143 273 120,5 393,5 18 500

Resurser för föremålsvård som kan erbjudas andra museer

Med nuvarande resurser har följande museeer resurser för föremålsvård som kan erbjudas andra museer:

Centrala museer

Institutionen för konservering Livrustkammaren Vasamuseet

Folkens museum Myntkabinettet

Regionala museer

Östergötland Kalmar

Kulturen i Lund Malmö

Varberg

Skaraborg Värmland Jämtland Sjöfartsmuseet Gbg

Gotlands fomsal Älvsborg

Personalresurser och utrustning alla RIK:s specialområden

textil, måleri, metall, papper vattendränkt trä och järn; formtagning och kopie— framställning; klimatbedömning och klimatmätning Utrustning specialklimatiserade magasin foto och papper kommer att kunna ske i och med de nya lokalerna

personal och utrustning måleri och skulptur textil, trä, metall

arkeologi (periodvis) textil, papper, trä, naturföremål, arkeologiska föremål trä, metall, arkeologiskt material, läder, glas, keramik

textil, möbler, trä måleri

textil, klimatmätning personal fartygsmodeller utrustning måleri utrustning

Köpta tjänster avseende föremålsvård från andra museer 1992

Enligt svaren på enkäten har Musikmuseet (5 dagsverk från RIK) och Tekniska museet (2 dagsverk från Nordiska museet) köpt tjänster avseende föremålsvård från andra museer under 1992.

De regionala museerna har under 1992 köpt vård och konserverings- tjänster från

Institutionen för konservering Vasamuseet Kalmar länsmuseum Kulturen i Lund Malmö museum Älvsborgs länsmuseum Jämtlands läns museum

Stockholms stadsmuseum Västsvensk konservatorsateljé Kulturarvet i Falun Arrheniuslaboratoriet samt privata konservatorer.

Institutionen för konservering

Institutionen för konservering, RIK, ingår i myndigheten Riksantikvarie- ämbetet och statens historiska museer. RIK arbetar med konserveringsfrågor både inom den egna myndigheten och externt. Institutionen är samman- hållande inom programmet luftföroreningar och kulturmiljön. RIK är expert- organ för materialanalys och foto samt för antikvarisk handläggning av textilfrågor.

RIK består av ett kansli samt följande enheter: analys, foto, metall, måleri, sten, textil och arkeologiskt material. Specialistkompetens finns inom RIK i fråga om kulturhistoriskt foto, kemisk analys, korrosionsteknik, konserve- ring av arkeologisk metall, etnologisk metall, byggnadsmåleri, polykrom skulptur, sten, arkeologisk och kyrklig textil, arkeologiskt trä, läder, glas samt av keramik.

Statens historiska museum (SHM), Myntkabinettet (KMK) och Medel- havsmuseet är RIKS viktigaste avnämare vad gäller arkeologisk konservering av jordfunna föremål från svensk forntid och medeltid samt för de antika medelhavsföremålen. RIK ansvarar för vård och konservering av SHMs samlingar av medeltida textil och polykromt måleri på trä, altarskåp m.m. Konserveringen av KMKs mynt och medaljer åvilar metallenheten inom RIK som även arbetar med kopietillverkning. Materialanalys för museerna sker dels som ett led i konservering dels som led i vetenskaplig bestämning, datering och äkthetsbedömning.

RIK utför skadeinventeringar med åtföljande konserverings- och åtgärds- program.

Konservering av kyrklig utsmyckning och kyrkliga inventarier är en tyngdpunkt i RIK:s verksamhet.

RIK bedriver utbildning, rådgivning, publicering och metodutveckling samt forskning i samarbete med olika institutioner.

Vid RIK fanns 1992/93 totalt 51 årsverk. För vård inom SHM, KMK och Medelhavsmuseet avsattes 3,2 årsverk och för konservering 6,4 årsverk. RIK konserverade under 1992/93 13 500 museiföremål. Av dessa avsåg ca 7 200 föremål i SHMs, KMKs och Medelhavsmuseets samlingar.

Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna

Den statliga stiftelsen Föremålsvård i Kiruna (SFV) tillkom 1986-07-01. Den ingick som en del i det s.k. Malmfältspaketet med syfte att skapa sysselsätt— ningstillfällen i Norrbotten. Stiftelsens uppgift är att bedriva vård- och kon- serveringsverksamhet, främst inom områdena papper och metall. SFV utför uppdrag för bl.a. de tre centrala institutionerna Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, Riksarkivet och Kungliga biblioteket. Stiftelsen utför dessutom arbeten för andra statliga och kommunala institutioner, kyrk- liga församlingar och enskilda personer.

Kärnan i stiftelsens arbete, basverksamheten, består av vård och konser- vering av objekt från ovan nämnda centrala myndigheter.

De kunskaper som de anställda besitter har inhämtats, dels under en tre terminer lång fackutbildning med både teoretiska och praktiska inslag, dels under mångårig praktik med vård- och konserveringsuppdrag inom basverk- samheten.

Metallkonservering

1991/92 1992/93 Antal årsverk 8,5 9,6 Antal konserverade föremål 2 598 3 889 Antal konserverade föremål per årsverk 306 405

Av personalen som arbetar med metallkonservering skall en vara utbildad konservator och övriga assistenter. Konservatom är arbetsledare. För närva- rande är konservatorstjänsten vakant.

Med befintliga personalresurser klarar stiftelsen inte av mer än nuvarande volym på metallkonserveringen.

Historiska museet, Myntkabinettet och Institutionen för konservering anser att samarbetet fungerar bra med SFV. Trots det långa avståndet funge- rar arbetet smidigt. Avståndet inverkar dock menligt på möjligheten till direktkontakt med de föremålsansvariga, vilken framhålls som väsentlig.

Det är SFV som avgör vilka åtgärder som skall vidtagas på de föremål som museerna sänder till Kiruna för konservering. Resultatet av konserveringen bedöms vara bra. RIK har tillsynsansvaret. Tillsynen sker genom besök. RIK framhåller att i konserveringsverksamhet behövs egentligen process— kontroll för att åtgärdemas riktighet skall kunna bedömas.

SFV:s kapacitet har ökat under åren. Stiftelsen har blivit oumbärlig för Historiska museet. Successivt har museet sänt material av ökande svårighets- grad och stiftelsens kompetens utvecklats.

En del av Historiska museets eftersläpande behov av metallkonservering kommer att åtgärdas vid SFV.

Företrädare för stiftelsen har framfört att man ser det som en naturlig upp- gift att vårda fotografier. En sådan utvidgning av verksamheten skulle kräva personaltillskott. Arkivutrymmen finns dock.

Kulturarvet i Falun

Verksamheten vid Kulturarvet i Falun består av tre delar: föremålsvård, ADB och museiservice. Vårdverksamheten är organisatoriskt en enhet inom före- målsavdelningen vid Nordiska museet.

Föremålsvården sker på uppdragsbasis. Ca 70—75 % avser hembygds- föreningar och 25—30% kommunala museer och länsmuseer. Om de externa uppdragen inte fyller kapaciteten vårdas även föremål ur Nordiska museets samlingar.

Verksamheten innebär att inlämnade föremål registreras, vårdas, fotogra— feras och dokumenteras. Vårdkompetens finns inom metall, textil och papper.

ADB-enheten arbetar främst med Nordiska museets arkiv men registrerar även en del föremål för museer.

] 992/93 Antal årsverk för vård 8,5 Antal vårdade föremål ca 2 100 Antal vårdade föremål per årsverk 247

Under de senaste åren har kompetensen sjunkit något till följd av att personalavgångar av besparingsskäl inte ersatts med ny personal.

Kulturvårdscentrum i Uddevalla

Inom Bohusläns museum finns Kulturvårdscentrum (KVC). KVC tillkom 1987 som ett femårigt projekt med syfte att bereda sysselsättning för personal från det nedlagda Uddevallavarvet samt att vårda och bevara föremålssam- lingar i länet. 1992 förlängdes projektet med tre år.

Organisatoriskt ingår KVC i museiavdelningen vid Bohusläns museum som består av en vårdenhet, en registreringsenhet och en bildenhet. KVC:s arbetsledande personal utgörs av en konservator för vårdenheten och en anti- kvarie för vardera av de andra enheterna. I övrigt är personalen friställda varvsarbetare som har genomgått sex månaders teoretisk och sex månaders praktisk utbildning.

Totalt har KVC 28 årsverk varav 8 för föremålsregistrering, 8 för före- målsvård och 1 för konservering.

KVC vårdar och registerar ca 3 500 föremål per år. KVC har under sin sexåriga historia bearbetat sammanlagt 13 hembygds— föreningars samlingar. Omkring 20 000 föremål har dokumenterats och vår— dats. Det finns ytterligare 50 hembygdsföreningar i länet som äger föremåls- samlingar. Genom KVC:s registreringsarbete, vårdinsatser och fotografiska arbete skapas en unik dokumentation av bohuslänsk materiell kultur. Genom kontinuerliga kurser riktade till hembygdsföreningarnas medlemmar och besök ute i föreningarna skapas ett förtroendefullt samarbete mellan läns- museum och den ideella föreningsrörelsen.

KVC har inte erbjudit tjänster åt andra museer eftersom resurserna inte skulle räcka till detta. En del uppdrag har utförts åt kyrkor.

Stiftelsen Västsvensk konservatorsateljé

Stiftelsen Västsvensk konservatorsateljé (SVK), som bildats av Hallands läns landsting, Göteborgs och Bohus läns landsting samt Göteborgs kommun, startade sin verksamhet 1983.

Stiftelsens syfte är att konservera museiföremål, företrädesvis konst och kulturhistoriskt material. Verksamheten skall i första hand tillgodose region- museernas behov i Hallands, Göteborgs och Bohus län samt Göteborgs kommun.

Man är specialiserad på måleri-, textil-, pappers- och arkeologisk konser- vering.

Vid stiftelsen finns fem fasta helårstjänster. I mån av behov anlitas kon- servatorer externt. Under 1992 motsvarade externa tjänster ca två årsverk.

Behov av registrering

Samlingamas behov av registrering

Av enkätsvaren att döma behöver minst ca 14 milj föremål registreras eller omregistreras av de centrala och regionala museernas samlingar. (Se tabell 1 och fig 2).

Av Naturhistoriska riksmuseets samlingar behöver ca 12 milj föremål eller 67% registreras. Historiska museet har inte angett antal eller andel. För de övriga kulturhistoriska centralmuseema handlar det om minst 447 000 före- mål eller 15% av dessa museers samlingar. För Statens konstmuseer är det inklusive omregistrering och ADB-registrering minst ca 425 000 föremål eller 58%. För Arkitekturmuseet gäller det inklusive ADB-registrering ca 1 085 000 dokument och modeller, motsvarande 54%.

Totalt behöver minst 13,9 milj föremål av de centrala museernas samlingar registreras. Det betyder 59% av samlingarna. I dessa siffror ingår inte Statens historiska museums behov.

Av de 24 regionala museer som besvarat frågan behöver ca 151 000 före— mål i samlingarna registreras eller ca 4% av dessa museers samlingar.

Tidsåtgång för registreringsarbete

Genomsnittlig tid per föremål som behöver registreras har angetts av 14 av de centrala museerna. Tiden varierar mellan 3 min och 70 min. 1 den senare tiden ingår troligen visst katalogiseringsarbete.

För de 21 regionala museer som besvarat frågan handlar det om 15 min— 2 tim (undantaget Naturhistoriska museet i Göteborg 5 min—5 tim).

Registrerade föremål

Under 1992/93 registrerades vid Naturhistoriska riksmuseet ca 361 000 föremål. Museet hade ca 20 årsverk för registreringsarbete under detta år. Vid Historiska museet registrerades ca 30 000 föremål men det avser fyndregi- strering totalt, varav den största delen, uppskattningsvis 2/3, är föremål som efter fyndfördelning tillfaller andra museer. De övriga kulturhistoriska museerna registrerade ca 8 300 föremål. Ca 8 årsverk fanns för detta. Vid Statens konstmuseer registrerades ca 2 600 föremål och ca 4 årsverk fanns för registreringsarbete. Vid Arkitekturmuseet registrerades ca 26 000 föremål och 2,5 årsverk fanns.

Ca 101 000 föremål registrerades 1992 vid de 25 regionala museer som besvarat frågan om antal registrerade föremål.

I det följande har museerna delats in i tre grupper efter arbetstakt inom registreringen utifrån enkätsvaren avseende 1990/91—1992/93.

I Museer som förefaller ha hunnit beta av en del av eftersläpningen

Centrala: Regionala: Medelhavsmuseet Uppland Nationalmuseum Östergötland Ostasiatiska museet Småland Naturhistoriska riksmuseet Teatermuseet i Göteborg Folkens museum Värmland Musikmuseet Västmanland

Gävleborg

Jämtland

2 Museer som förefaller ha hunnit registrera accessionen

Centralt Regionala:

Historiska museet Södermanland

Myntkabinettet Jönköping

Moderna museet Kalmar Folkens museum Blekinge Sjöhistoriska museet Kristianstad Nordiska museet Kulturen i Lund Tekniska museet Malmö Armémuseum Göteborgs och Bohus län Sjöfartsmuseet i Göteborg Alvsborg Skaraborg

3 Museer som inte hunnit registrera accessionen

Centrala: Regionala:

Arkitekturmuseet Västerbotten Marinmuseum

Resurser för registrering

Befintliga personalresurser

Sammanlagt finns ca 72 årsverk för registrering vid de centrala och regionala museerna, varav ca hälften vid de centrala och hälften vid de regionala.

För registrering fanns vid de centrala museerna 1992/93 ca 37 årsverk, varav ca 20 vid Naturhistoriska riksmuseet. Resurserna för registrering ut- gjorde 3% av totala antalet årsverk, 1217, vid de centrala museerna.

Vid de 28 svarande regionala museerna fanns 35 årsverk för registrerings- arbete 1992.

Tabell 7 Personal för registrering

Årsverk Befintligt Behov för. att åtgärda efterslapnmg Naturhistoriska (N) 20 1 780 Historiska (H) 2 50 Övriga k-historiska (Ku) 8 80,5 varav Nordiska 2 5 Konst (Ko) 4 279,5 Arkitektur (A) 2,5 15 Summa centrala (C) 36,5 2 205* Summa regionala (R) 35 121 ** Totalt 71,5 2 326

*Exkl. sju årsverk vid Musikmuseet som ingår i vårdbehovet **Exkl. tio årsverk vid Blekinge läns museum som ingår i vårdbehovet Figur 5 Personal för registrering

Centrala och regionala museer

R 121

Årsverk befintligt 72 Årsverk behov 2 326

Centrala museer

Årsverk befintligt 37 Årsverk behov 2 205

Behov av personal för att åtgärda eftersläpningen

För att åtgärda eftersläpande registrering vid de centrala och regionala museerna behövs enligt enkätsvaren sammanlagt 2 326 årsverk, varav ca 95% på de centrala.

Det behövs 2 205 årsverk för att ta igen eftersläpningen inom registre- ringen vid de centrala museerna. Musikmuseet har angett att museets behov är sju årsverk för vård och registrering sammantaget. Dessa har i rapporten redovisats under vård och ingår inte i detta avsnitt. Resursbehovet är ca 60 gånger större än befintliga 37 årsverk.

Om befintlig personal kunde omprioriteras till att endast arbeta med att ta igen eftersläpningen skulle det således ta ca 60 år för centralmuseema att komma ikapp. Men under tiden har en "ny eftersläpning" uppkommit.

För att återhämta eftersläpningen vid de regionala museerna behövs 121 årsverk.

Med en genomsnittlig kostnad om 215 000 kr per årsverk skulle totalkost- naden för att åtgärda eftersläpningen vid de centrala museerna bli 474 milj kr och vid de regionala 26 milj kr.

Tidshorisont för att ågärda eftersläpningen

Med ett tioårsperspektiv behövs ca 220 årsverk per år för registreringsbehov vid de centrala museerna och drygt 10 årsverk vid de regionala till en kostnad av ca 47 milj kr respektive 2,6 milj kr per år.

En koncentrerad satsning medför förutom arbetslokaler även behov av ADB-utrustning.

Vid vilka museer finns behoven?

Av tabell 5 och 6 framgår att följande museer har eftersläpande behov mot- svarande 20 årsverk eller fler:

Centrala: Regionala:

Historiska museet Naturhistoriska museet i Göteborg Myntkabinettet Nationalmuseum Naturhistoriska riksmuseet Vasamuseet

Resurser för registrering som kan erbjudas andra museer

Enligt enkätsvaren finns resurser för registrering som kan erbjudas andra museer vid Riksmuseets filial i Jämtland och vid Kulturarvet i Falun. Av de regionala museerna har Malmö museer och Skaraborgs länsmuseum resurser som kan erbjudas andra museer samt fr.o.m. 1994 Murberget. Rådgivning ges av ett flertal museer.

Museernas synpunkter på föremålsvård och registrering

I enkäten ombads museerna att beskriva pågående arbete med att uppordna och bearbeta samlingarna samt ange vilken tidshorisont som gäller för arbetet. De frågades också om vad de särskilt önskade framhålla beträffande registre- ring och föremålsvård inom sitt museum. Detta avsnitt inleds med en sam- manfattning av museernas synpunkter. Därefter redovisas utdrag beträffande varje museum som besvarat frågorna, först de centrala museerna, därefter de regionala.

Museernas arbete med att ordna upp samlingarna är en omfattande uppgift. På grund av samlingarnas storlek, den begränsade personalstyrkan och kon- kurrens med andra arbetsuppgifter tar uppordningsarbetet för de flesta museer lång tid att genomföra om inte särskilda satsningar görs. Uppordningsarbeten bedrivs på många museer i mån av resurser. Ofta är det avhängigt av att sär- skilda satsningar görs. Uppordningsarbetet har dock inte givits högsta prio- ritet utan vid resursknapphet avstannar arbetet eller går på sparlåga för kortare eller längre tid eftersom annat arbete går före i en prioriteringssitutation.

Många insatser har gjorts och görs med tillfällig personal vilket medför avbrott i arbetet under kortare eller längre tid, risk för att arbetet blir oenhetligt gjort samt behov av att lägga mycket tid på att ofta lära upp ny personal. Några museer framhåller att personal som sysslar med samlingarna måste ha hög kompetens.

Föremålsvård av samlingarna bedrivs av många museer framför allt i sam- band med förvärv, när föremål skall ställas ut eller i anslutning till uppord- nings- och omregistreringsarbete. Generellt tycks uppordningsarbete komma i andra hand om inte specialresurser finns tillgängliga.

Brist på personalresurser påtalas och mer resurser önskas. Föremålsvård är en kontinuerlig uppgift. Löpande tillsyn och vård måste alltid ske. Resurserna även för denna nödvändiga och grundläggande uppgift

är underdimensionerade. Detta leder till att många föremål befinner sig i dåligt skick på grund av tidigare bristande vård. Föremålsvården behöver därför intensifieras annars finns en risk för ett ännu större uppdärnt behov på sikt.

Vissa föremål kräver återkommande konservering. Dvs. åtgärder måste kontinuerligt sättas in. Föremålen blir med andra ord aldrig helt färdigkonser— verade.

Med tiden ökar skadomas svårighetsgrad så att varje konserveringsinsats blir mer kostsam ju längre man dröjer med att vidta åtgärderna.

F örvaringsförhållandena för föremålen är helt avgörande för kommande behov av föremålsvårdsåtgärder och avgörande för om satsningar på före— målsvård kan vara "lönsamma". Dvs. det är inte lönsamt att vidta föremåls- vårdsåtgärder om förvaringsförhållandena är otillfredsställande.

De betingelser som gäller för dagens förråd säger mycket om de vårdinsat- ser som kommer att krävas i framtiden.

Den bästa formen för föremålsvård är väl utformade magasin där före- målen kan bevaras på ett betryggande sätt.

Några museer anför nackdelar med fjärnnagasin. Många av de museer som flyttat och eller fått nya magasin har i anslutning till detta gått igenom samlingarna

Statens konstmuseer framför önskemål om ett utökat och förbättrat nätverk med utbyte av tjänster mellan de offentliga samlingarnas konserverings- ateljéer. Museernas konserveringsateljéer kan spela en roll vid utbildning av konservatorer och bidra till att vidmakthålla utdöende hantverksspecialiteter.

För ökad tillgänglighet till museernas samlingar är överföring till ADB- medium av stor vikt. Arbete pågår i den riktningen på många museer. Men behov av särskilda insatser är stort.

Inför ADB—läggning behöver många museer på grund av brister i befintliga register och kataloger göra viss omkatalogisering. En ADB-läggning förut- sätter att en viss uppordning sker och leder i sin tur fram till förbättrade förut— sättningar att ordna upp samlingarna i andra avseenden, medger överblick och kontroll av samlingarna samt leder till förbättrad tillgänglighet till museimate- rialet generellt.

Vetenskaplig bearbetning av samlingarna är en så omfattande uppgift att det ofta krävs extra resurser i form av forskningsbidrag för att arbetet skall kunna komma till stånd.

För de naturvetenskapliga samlingarna är ordnandet och registreringen av samlingarna i hög grad knuten till forskningen. Samlingsvård och forskning är oupplösligt integrerade på ett sätt som är unikt just för naturvetenskapliga forskningsmuseer.

Centrala museer Statens historiska museer

Statens historiska museum (SHM)

Museet framhåller sin speciella roll och åligganden inom kulturmiljövårdens antikvariska system.

Statens rätt till fornfynd regleras i 2 kap. 3—5 och 16—17 55 Kulturminnes- lagen. Det centrala tillsynsansvaret åvilar RAÄ som också beslutar om fyndfördelning och inlösen av hembudspliktiga fynd.

SHM fungerar som expertorgan åt RAÄ vid handläggning av arkeologiska fyndärenden.

Ärendegången och arbetsmomenten vid handläggning av fyndärenden inom myndigheten RAÄ-SHMM har utförligt beskrivits i intemutredningen Fynd 91 och i HUR-utredningens betänkande Arkeologi och Exploatering (SOU 1992:l37).

För SHM består accessionen i obetydlig utsträckning av gåvor och inköp. Den sker i stället till dominerande delen genom lagreglerad arkeologisk undersökningsverksamhet i vilken museet inte självt deltar. SHM är däremot skyldigt att ta emot alla fornfynd som tillfaller staten. Detta ger SHM den unika ställningen av att vara det enda museum i landet som har en accession vilken inte regleras av museet självt, utan som beror av omständigheter utan— för museets beslutsområde. Dessa förhållanden har betydelse för såväl SHM:s arbete och resursbehov som innehållet och omfattningen av museets accession.

"Registrering" utförs vid SHM i form av dels fyndregistrering, dels ad- ministrativ registrering, dels föremålsdokumentation. Fyndregistrering syftar till att med olika slags information identifiera det samlade fyndet från en ar- keologisk undersökning. Den sker i samband med att ett fyndärende hand- läggs vid museiavdelningen.

Fn finns inget enkelt och säkert sätt att beräkna antalet fyndregistrerade eller av SHM accederade föremål. I ett arkeologiskt material av det slag som SHM har och som förmodligen omfattar tiotals miljoner föremål blir en stick- provsberäkning inget annat än en grov gissning. Inte förrän en fullständig genomgång gjorts och informationen om samlingen överförts till ADB kan antalet föremål anges med någorlunda god precision.

Den ökade markexploateringen har inneburit att arkeologiska undersök- ningar idag bedrivs i en omfattning som uppskattats till inte mindre än trettio gånger omfattningen i slutat av 1950—talet. Det betyder att också ärendemäng- derna och fyndvolymerna mångdubblats under åren, och så även undersök- ningskostnadema. Samtidigt har resurserna för fyndhanteringen skurits ned på mottagarsidan. Mellan åren 1982/83 och 1990/91 minskade SHM:s perso- nal med omkring 27 årsverken eller 37 anställda motsvarande 35 %. Den ökade arbetsbördan jämte ett tidigare försök att övergå till ett datoriserat före-

målsregister har lett till eftersläpningar av föremålsdokumentationen i SHM:s accession fr.o.m. år 1975.

Något tillspetsat kan sägas att SHM under de två senaste decennierna i sin fyndhantering prioriterat fyndregistreringen framför föremålsdokumenta- tionen — eller med andra ord prioriterat handläggningen av myndighets- gemensarnma fyndärenden före dokumentationen och vården av museets egna samlingar. Detta torde kunna förstås mot bakgrund av att ett försök till en omvänd prioritering skulle ha bromsat fyndfördelningsprocessen och återver- kat inte bara på SHM:s accession utan också på de regionala och lokala mu- seernas accession av arkeologiskt fyndmaterial.

Uppgifterna om konserveringsbehov är uppskattningar och avser löpande konservering. Bara en mindre del av vardera materialgruppen är i behov av akuta insatser. För textil gäller att konserveringsinsatser eventuellt behöver göras bara i samband med utställning.

Restaureringsbehovet är tillfälligt och har samband med forskning och ut— ställningsverksamhet.

SHM har stor kompetens vad beträffar fyndregistrering och utveckling av datoriserat föremålsregister. Råd i dessa frågor kan lämnas till andra museer vilket också görs inom ramen för ansvarsmuseirollen. För närvarande utarbe- tas vid SHM allmänna råd och anvisningar om fyndregistrering. Om något år då SHM:s datoriserade handläggningssystem och föremålsregister beräknas vara färdigutvecklat kommer alla museer att kunna dra nytta av detta system.

För vissa delar av samlingarna pågår systematisk genomgång av fyndens och föremålens befintlighet, förvaring och ordning samt uttag av föremål för konservering. Dessa vårdinsatser följer en rullande plan.

Vad gäller insatser för bearbetning av samlingarna görs detta dels i form av katalogisering, dels genom utarbetande av materialpublikationer. Det senare arbetet sker inom ramen för SHM:s ämnesbaserade FoU-verksamhet som museet tyvärr inte har egna resurser till att bedriva utan måste ansöka om ex— tema medel för. För närvarande pågår ett tiotal sådana projekt som bl.a. syf- tar till att bearbeta och publicera föremål ur samlingama.

Museet framhåller betydelsen av att SHM:s pågående ADB-utveckling kan genomföras planenligt. Museet framhåller att SHM:s totala resurser är för små för att museet skall kunna klara av de stora ärendevolymer och fynd- mängder som idag inkommer. Genom statens satsning på en utbyggnad av infrastrukturen i landet samt RAÄ-UV:s prioriterade arbete med rapportefter- släpningar kommer ärende- och fyndmängdema att öka ytterligare och föror- saka mycket stora svårigheter för SHM om ingenting görs för att balansera det arkeologiska systemet.

Kungliga myntkabinettet (KMK)

KMK bereder fyndärenden i fråga om mynt.

Genom inflyttningen i lokalerna på Slottsbacken 6 kommer museet att få tillfredsställande magasin.

Bearbetning (dokumentation och publicering) pågår beträffande myntfynd inom ramen för flera projekt.

Arbete pågår för datoriserad registrering av samlingarna.

Medelhavsmuseet

Efter omfattande flyttningar av material i samband med museets nyetablering vid Gustav Adolfs torg finns det fortfarande behov av uppordning och om- registrering av material. Detta arbete bedrivs sedan 1990/91 systematiskt med sikte på en slutlig ADB-registrering. Det är emellertid endast med hjälp av extra anställd personal på tillfälligt givna, externa medel som arbetet kommit till stånd, ochi otillräcklig omfattning.

Vid flyttningen till Gustav Adolfs torg fick museet i deposition en stor samling grekisk-romerska antikviteter från Nationalmuseum. Det utgör ett problem att ansvaret för dessa föremåls vederbörliga uppordning och regis- trering åvilar Medelhavsmuseet utan att extra medel tillkommit för ändamålet (vård och konservering omhänderhas av Nationalmuseum).

Det allt överskuggande problemet för museets grekisk-romerska samlingar utgörs av det mycket stora cypriska materialet. Delar av det är ännu oregistre- rat sedan 1930—talet. Stora delar är i behov av vård och konservering, lika stora delar av bearbetning/publicering. Härtill kommer att det förvaras i delvis mycket otillfredsställande magasinslokaler.

En generell svårighet som speglas ovan är brist på fast anställd personal som kan avsättas för koncentrerat arbete med samlingarna. Den fast anställda personalen med samlingsarbete inom sitt ansvarsområde utgörs av två perso- ner inom den grekisk-romerska avdelningen. Den största delen av dessas arbetstid upptas av arbete med utställningar, publikationer och löpande ären— den inom avdelningen.

Statens konstmuseer

För en ökad tillgänglighet av uppgifterna om museernas föremål är den fort- gående överföringen till ADB samt tillkomsten av bildskivor av stor vikt.

Ett utökat och förbättrat nätverk med utbyte av tjänster mellan de offentliga samlingarnas konserveringsatelje'er är ett önskemål. Vissa kompetens-områ— den saknas helt inom den offentliga museisektom, t.ex. resurser för konser— vering av glas och plast. Museernas konserveringsateljéer kan spela en roll vid utbildning av konservatorer och bidraga till att vidmakthålla utdöende hantverksspecialiteter.

De specifierade behov som framförs av de olika museerna och avdelning- arna inom Statens konstmuseer gäller genomgående de otillräckliga resur- serna för konservering och vård.

Nationalmuseum

Avdelningen för äldre måleri och skulptur

Samlingarna består av: Oljemålningar 5730 Miniatyrer och manuskript 5458 Ikoner 3 14 Skulpturer 1560 Gipsavgjutningar 631 Antika skulpturer och vaser 2345 Egyptisk konst 960 16 998 Beståndskataloger

Måleri- och skulptursarnlingarna tillgängliggörs för publik och forskare i be- ståndskataloger, årsböcker, resonerande kataloger samt utställningskataloger. Här nedan behandlas enbart beståndskataloger och resonerande kataloger som innehåller basfakta resp mer inträngande uppgifter om konstverkens fysiska status, sammanhang samt plats i den aktuella forskningen. För närvarande finns en aktuell beståndskatalog Över den utländska målerisamlingen och en över den skandinaviska målerisamlingen som utges under 1994. Den senare har krävt tre manår av registrering och bearbetning samt ett manår av konser— veringsåtgärder.

En inventering, uppordning och vetenskaplig bearbetning av skulptursam— lingen har pågått i olika etapper sedan 1990. Det slutliga målet är en bestånds- katalog. Beräknad tidsåtgång fyra manår.

Motsvarande bearbetning av miniatyrsamlingen — ett synnerligen eftersatt område — inför en beståndskatalog, torde kräva fem manår.

Resonerande kataloger Resonerande kataloger finns på en tredjedel av den franska målerisamlingen och en tredjedel av den nederländska målerisamlingen samt en fjärdedel av skulptursamlingen. Planerat är också en tysk katalog — fyra manår — samt en italiensk-spansk katalog — fyra manår. Arbetet med de resonerande katalo- gerna ryms ej inom ordinarie verksamhet utan är beroende av forskningsbi- drag utifrån antingen i pengar eller personella resurser. En av avdelningens specialister bearbetar den nederländska samlingen vilket kommer att kräva ytterligare tre manår. En annan specialist arbetar med ikonsamlingen. Där

återstår två manår. Arbetet med den franska katalogen bedrivs av en pensio- nerad specialist.

Utöver de gängse fysiska uppgifter som redovisas vid registrering av föremålen inbegriper denna bearbetning även proveniens, litteratur och utställningar. Dessa uppgifter, som är centrala för föremålets kontext och status är ofta tidsödande att få fram och fordrar inte sällan ren arkivforskning.

Avdelningen för konsthantverk

Delar av glas- och textilsamlingama är under bearbetning. I båda fallen är det fråga om ett flerårigt arbete, som bedrivs jämsides med löpande arbetsupp- gifter.

Överföringen till ADB är viktig men personalkrävande. För avdelningens föremålsvård finns endast ett tidsbegränsat förordnande till 1995. Inom museet saknas helt konserveringsresurser för textil, glas, ädel och oädel metall samt plast.

Gravyr- och handteckningsavdelningen

Samlingarna består av teckningar, grafik och affischer.

Av avdelningens ca 600 000 föremål kan endast ca 20 % sägas vara mon- terade på ett för modern museistandard tillfredsställande sätt. Dock åtgärdas varje föremål som lämnar avdelningen för utställningar inom eller utanför huset. Man får heller inte glömma att tiden så småningom nöter ned ett orga- niskt material som papper. Nya åtgärder måste därför kontinuerligt sättas in. Föremålen blir m.a.o. aldrig helt färdigkonserverade.

Sedan slutet av 1960—talet har avdelningen bearbetat och publicerat veten- skapliga kataloger på engelska över mästarteckningar i svensk offentlig ägo. Hittills utgivna är fem volymer German Drawings ( 1972), French Drawings (1500—1600-talen/1976), (1700-talet/ 1982), (1800—1900-talen/ 1986) samt Italian Drawings (Venedig och de Norditalienska skoloma/1979). Under utar— betning är materialet från Bologna, Florens och Rom. Vidare de nederländska och flamländska skolorna. Ett äldre system med lappkatalogkort håller sedan ett 20-tal år tillbaka på att ersättas med ett microfiche-system, upplagt efter konstnärlig upphovsman och efter inventarienummer. Överförda är samling— arna av svenska handteckningar och de modema utländska. Likaså den sven- ska originalgrafiken och valda delar av den utländska. Återstår de rika sam— lingarna av reproduktionsgrafik och en individuell katalogisering av varje blad i museets digra skissboks- och planschverkssamling.

För att förbättra söknings- och säkerhetsmtinema har ett nytt system med en förteckning över vad varje enskild portfölj innehåller inrättats vid avdel- ningen.

Merparten av gravyr- och handteckningssarnlingen är monterad på äldre syrahaltig kartong som det är synnerligen angeläget att få utbytt mot nya syre- fria monteringar. I samband med detta arbete är det viktigt att ge bladen en

allmän översyn med ytrengöring samt att gamla revor och lagningar åtgärdas och att klisterremsor avlägsnas.

Avdelningen för slottssamlingar

Vårdbehovet är idag i det närmaste oöverblickbart. Regelbunden översyn och löpande konserveringsinsatser saknas.

Den resursmässigt mest krävande gruppen består av bildkonst i olja, gouache och akvarell på pannå, duk, papper, pergament och elfenben. Denna grupp omfattar mellan 12 000 och 13 000 föremål, av vilka drygt 4 000 num- mer, huvudsakligen målade på duk, finns på Gripsholm, och omkring 6 000 nummer, huvudsakligen konst på papper, finns på Institut Tessin i Paris.

Slottssamlingama förvaltar även betydande skulptursamlingar, framförallt på Drottningholm och Gustav III:s Antikmuseum. Övriga föremålskategorier, såsom konsthantverksföremål i alla nämnda material, finns främst på Nynäs, Vadstena och Läckö.

Behovet av konservering är generellt stort. Målerikonserveringen har i huvudsak berört insatser i samband med utlå- ning. Varje utlåningsärende föranleder undersökning och erforderliga åtgär- der från konservators sida. Det fortlöpande underhållet i övrigt har p.g.a. resursbrist blivit eftersatt.

De betingelser som gäller för dagens förråd säger mycket om de vårdinsat- ser som kommer att krävas i morgon.

Avdelningen disponerar över två större och några mindre förrådsutrym- men. Kronomagasinet har en disponibel yta på 470 m2. Centralförrådet har ca 100 m2 avsatta för avdelningens behov. Inget av förråden är för närvarande av tillfredsställande kvalitet. I samband med byte av lokal för Centralförrådet under 1994 kommer dock de magasinerade föremålen att härbärgeras i goda lokaler. Kronomagasinet är för närvarande föremål för upp- och utrustning.

Resurser saknas för fortlöpande vård, vilket ständigt ökar eftersläpningen.

Moderna museet

Museets magasin har länge varit bristfälliga — till arealen och till kvaliteten — men i det nya museet med 977 m2 och i förrådet i Botvid med 825 ni2 anser museet problemen vara lösta.

Inför evakueringen av museets samlingar — våren 1994 — genomförs under hösten 1993—våren 1994 en total inventering av samlingarna, med ett utlå- tande av konservator om varje föremål. En sammanställning av ett sådant totalt konserveringsprogram kan tidigast presenteras hösten 1994 — våren 1995. En inventering kommer att ske också vid inflyttningen i det nya museet under 1997.

En skulpturkonservator och en papperskonservator i det nya museet kommer att avsevärt förbättra och underlätta arbetet.

Till föremålsvården räknas också ramsnickare och ramkonservator — den

funktionen saknas alltjämt inom museet.

Östasiatiska museet

Samlingarna består av 93 196 föremål som rubricerats arkeologi och konst- hantverk (som innefattar arkeologiskt material och konsthantverk utfört i keramik, metall, sten, jade, glas, emalj, lack, trä, bambu, elfenben, horn, textil mm.), 370 skulpturer, 981 målningar och 1 007 grafiska blad.

Ett mycket stort problem är att såväl museibyggnaden som magasinsloka- lema helt saknar klimatstyming.

Vissa föremål kräver återkommande konservering. ADB registrering av tidigt bronsmaterial bedöms färdigt 1995. ADB registrering av kinesiskt måleri beräknas färdigt 1995. ADB registrering av japanskt måleri och träsnitt beräknas färdigt 1995. På grund av föremålens mycket speciella karaktär krävs höggradig specia- listkompetens för såväl registrering som föremålsvård.

Naturhistoriska riksmuseet

Museets samlingar upptar för närvarande ca 15 000 m2. Kvaliteten på utrym— mena är mycket skiftande. På 3 000 in2 av samlingsytan finns permanenta arbetsplatser, vilket är skadligt för såväl personalen som samlingarna. På grund av lokalernas ålder är möjligheterna till ett effektivt bekämpande av skadeinsekter begränsade. Av denna anledning borde ca 4 000 m2 upprustas med moderna kyl- och ventilationsanläggningar.

Mineralogi

Under se senaste åren har arbetet omfattat dels registrering av en nytill- kommen omfattande donationssamling, dels en påbörjad katalogisering av samlingarna. Datakatalogiseringen kommer att fullföljas bakåt i tiden samti- digt som äldre oregistrerat material kommer att tas om hand i den takt resur— serna tillåter.

Paleobotanik

1987 var sektionens samlingar uppmaganiserade på två olika ställen med ca 490 m2 samlingar på Naturhistoriska riksmuseet i Frescati och ca 130 in2 samlingar på Garnisonen i Stockholms innerstad. De senare samlingarna har nu överförts till riksmuseets lokaler i Frescati. I samband med överföringen från Garnisonen och inordningen av materialet i huvudsamlingama har påbör- jats en omfattande omorganisation av samtliga samlingar. Denna omorganisa— tion omfattar två steg — l:a en grov sortering efter stratigrafi och geografi, 2:a en detaljerad sortering med publicerat material ordnat kronologiskt efter publikationsårtal och figurer. Opublicerat material ordnas kronologiskt efter

accessionsår och därefter i systematisk/taxonomisk ordning. Under den detal- jerade uppordningen ordnas stuffema i askar, lådorna städas etc.

Den första grova uppordningen är avslutad och detaljerad uppordning av material från krita, tertiär och kvartär (ca 34 000 stuffer) är nästan avslutad. Återstår detaljerad uppordning av resterande makrosarnlingar (ca 74 000 stuf— fer). Detta förväntas utfört på 4—5 år. För de delar av samlingarna där detalje- rad uppordning har skett kan dataregistrering påbörjas. De paleontologiska sektionerna (paleobotanik och paleozoologi) håller för närvarande på att sammanställa en databas, som är lämplig för fossilsamlingar. Så snart denna är färdig kommer man att börja inmatningen av samlingarna.

Materialet är ofta tungt och svårhanterligt och omflyttningama därför tids— krävande.

En stor del av samlingarna saknar identifikation påklistrad föremålet. Detta skall åtgärdas i samband med dataregistrering.

Paleozoologi

De paleontologiska sektionerna (paleobotanik och paleozoologi) håller på att sammanställa en databas lämplig för fossilsamlingarna. Så snart den är färdig börjar inmatning av samlingarna.

Botanik

Samlingarna bearbetas kontinuerligt av specialisterna, varvid de aktuella delarna ordnas, omorganiseras etc. I första hand är det accessionen av nytt material som kommer ifråga för bearbetning, montering, preparering och in- ordning. Eftersom detta arbete tar de personella resurser i anspråk kommer eftersläpningen i andra hand. Utlåning av herbariematerial till andra institutio— ner kräver ytterligare arbetsinsatser utöver de som redovisats ovan.

De botaniska samlingarna består huvudsakligen av pressade växter vilka förvaras i skåp. Därigenom är samlingarna trots sitt omfång lätta att över- blicka. Ett register över samlingarna samt deras beståndsdelar finns, men detta går inte ner till objektnivå. När det gäller föremålsvården bör det påpe- kas att lokalerna är otillräckliga både vad gäller delar av samlingarna samt biblioteksutrymme. Laboratorier och våtutrymmen vilka skulle underlätta prepareringsarbeten saknas. Eftersom objekten i samlingarna hela tiden är föremål för studium av våra egna specialister, utlåning och bearbetning av gästforskare krävs att de är tillgängliga. Större lokaler behövs i anslutning till avdelningarna. Magasin är i detta sammanhang inte en tillfredsställande lös- ning, eftersom de skulle medföra att tillgängligheten minskade. En framtida uppordning och bearbetning av bildsamlingarna vore värdefull men kräver då en specialist på heltid.

Entomologi

Sektionens samlingar av insekter, Spindeldjur och mångfotingar är föremål för en omfattande låneverksamhet i samband med olika forskningsprojekt runt om i världen och projekt inom sektionen. För närvarande pågår ett stort arbete med att ordna torrsarnlingarna i s.k. unitaskar.

Detta görs dels för att förbättra skyddet av samlingarna, dels för att möj- liggöra en nödvändig grovsortering och därmed göra samlingarna tillgängliga för uppordning och vidare bearbetning. Överföringen till unitaskar sker till stor del med hjälp av tillfälliga medhjälpare (beredskapsarbete, ALU etc.) Vi kan f.n. inte precisera någon tidshorisont för att avhjälpa eftersläpningen i dessa uppgifter. Även efter att man kommit till rätta med eftersläpningen är dessa uppgifter f.ö. ständigt löpande.

Befintliga resurser medger ett minimum av vård för skadeskydd men inte för tillfredsställande registrering inom överskådlig tid.

Evertebratzoologi

Samlingarna är intimt kopplade till evertebratsystematisk forskning:

(1) de är oftast själva resultatet (dokumentationen) av forskning på eller utanför sektionen, och (2) föremål lånas kontinuerligt ut till forskare i hela världen för ny bearbetning. I uppordningen och värden av samlingarna ligger också ett långsiktigt ansvar för framtida behov. Delar av samlingarna ligger i dag "stilla", p.g.a. bristen på specialister, men vi ser till att de åtminstone inte förstörs. Varje generation forskare på riksmuseet kommer att ha sina speciella kompetensområden.

Under 1994/95 kommer museets alla spritsamlingar att flyttas till det nya underjordiska magasinet som är under byggnad. Detta kommer att innebära mycket arbete, men blir en länge efterlängtad modernisering, både ur hante- rings- och säkerhetssynpunkt.

Efter flera år av diskussioner och tveksamhet, är nu evertebratsektionen och riksmuseets dokumentationsenhet i full färd med att utveckla ett avan- cerat, datoriserat registreringssystem för evertebratsamlingarna. Systemet kommer även att omfatta alla rutiner för samlingarna: etikettering, lån, vård- åtgärder etc. Sektionen har nu en särskild heltidstjänst för registrering, vilket har möjliggjort denna satsning. Trots att arbetet med att "retroaktivt" data— lägga alla föremål kommer att ta decennier med nuvarande resurser, så är man fullt övertygade om att man ska få ett mycket bra system, som sedan andra sektioner vid riksmuseet kan ta över och anpassa till sina behov om de vill.

Vertebratzoologi

De samlingar som finns sedan tidigare är i hög grad i behov av uppordning, bearbetning och registrering. Uppordning och registrering av egna insam- lingar är relativt snabbt och enkelt. Donationer och tidigare inkomna sam-

lingar tar mycken tid att ordna och registrera p.g.a. dålig dokumentation och bristfällig konservering. Arbetet med äldre samlingar i synnerhet kräver bl.a. välutbildad personal med goda språkkunskaper, arbetsmiljö med god ventila— tion och stora ytor, och tillgång till avancerad ADB.

Samlingarna kommer aldrig att vara slutbearbetade och aldrig helt uppord- nade eftersom de är forskningssamlingar och forskningsfronten ständigt flyttas. Det är därför ofta att föredra prioritering av konservering och vård framför uppordnande. Det kan ta upp till fyrtio manår att nöjaktigt gå igenom och konserveringsmässigt åtgärda nuvarande samlingar. Under tiden måste den löpande tillsynen fortgå.

Sedan början av 1980-talet är sektionen ständigt sysselsatt med att flytta om samlingarna p.g.a. en eller annan byggnadsåtgärd, bl.a. byggande av nya samlingsutrymmen. Dessa omflyttningar har särskilt drivit fram behovet av registrering av föremålen eftersom flyttning och nyinordning inte annars är möjlig. Flyttarbetet beräknas pågå till 1995, men registrering och uppordning av samlingar sammanhängande med flytten torde pågå ytterligare flera år.

Sektionen framhåller sin ställning som internationellt forskningscentrum med breda och intensiva kontakter med andra naturhistoriska museer. Bl.a. innebär detta samarbete om databaser samt omfattande låneverksarnhet.

Den systematiska forskningen är helt beroende av låneverksamheten och den är lika viktig som konserverings- och registreringsverksamheten.

ADB-arbetet syftar inte bara till registrering av samlingarna. Inlagda data tjänar också som en databas med intresse för andra myndigheter, länsstyrelser och övriga med intresse av nationell och internationell biodiversitet.

Ordnandet och registreringen av samlingarna är i hög grad knuten till forskningen. Benämningen, och därmed sökbarheten, på objekten är helt be- roende av rådande vetenskapliga uppfattning. Samlingarna är också i första hand upplagda med tanke på systematisk och biogeografisk forskning, dvs. hörnstenarna i biodiversitetsforskningen. Samlingsvård och forskning är där- för oupplösligt integrerade på ett sätt som är unikt just för naturvetenskapliga forskningsmuseer.

F olkens museum — etnografiska

Individuell föremålsvård som exempelvis ytrengöring och insektssanering ut— förs efter behov. Framför allt gäller detta vid nyförvärv och utställningar. Särskilt behov föreligger för de ca 30 000 föremål som resterar att bli införda i museets klimatiserade magasin. Detta betyder en total föremålsgenomgång.

De flesta skadade föremålen befinner sig i ett stabilt tillstånd och konser— vering kan vänta. Åtgärdas efter hand som de skall användas vid utställning, utlån etc.

Vad gäller textila föremål har merparten under 1990/91—1992/93 packats ned från temporära lokaler på Skeppsholmen och är under uppackning inom

museets textila magasin.

Museets befintliga magasin består av 800 rn2 för textilt material och 2 200 rn2 för övrigt material. Behov av utökat utrymme är stort. 100% ökning krävs för det textila materialet, dvs. 800 m2. 25 % ökad yta krävs för icke textilt material, dvs. 500 m2. Dessutom krävs 500 m2 för att ta in före- mål som förvaras i fjärrmagasin. Totalt behov av utökning av magasinyta blir alltså 1 800 m2. I detta behov är inräknat 10% för framtida accessionsbehov.

Uppackning, rengöring, inplacering i magasin av föremålen sker fortlö- pande. Kontroll av föremålsnummer och samordning av redan inplacerade föremål. Framtagning för dokumentation. Tiden är mycket svårbedömd. Beror på övriga arbeten, dvs. framtagningar till utställningar, utlån av före— mål, forskarbesök, fotobeställningar, dokumentationsbehov etc.

Nu är ett gyllene tillfälle att göra en ordentlig genomgång av museets föremålsbestånd. Låt det därför ta lite tid för att museet skall hinna rätta till alla "gamla synder" och problem som uppstått under årens lopp i de gamla magasinen. Satsning på förebyggande föremålsvård.

Museet har en totalbudget på 30 000 kr/år för all konservering, vård.

Livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska museet

Under den tid som åtgärdsprogrammet genomförs uppstår nya konserve— ringsproblem bl.a. beroende på dålig förvaring, luftföroreningar, begränsad livstid för konserveringsåtgärdema samt slitage vid utlåning, utställningar och annan intensiv hantering.

Konservatorerna kan inte ägna 100 % av sin tid åt konservering och vård. De deltar också i magasinsarbete och tillsyn, vid utlåning (packning, tran- sporter, uppsättning/montering) samt vid egna utställningar. Inventering av vård och konserveringsbehov för möbler på Skoklosters slott och Hallwylska museet har gjorts.

Livrustkammaren

Alla föremål är registrerade. En inventering gjordes 1989 varvid grundupp- gifterna lades in i databasen. Tre nivåer har urskiljts i handlingsprogrammet: Nivål = registrering = klart Nivå 11 = en uppdaterad grundkatalog = 5 års verken Nivå 111 = bearbetning = 5 årsplanering f.n. avseende bearbetning av 1) eldh dvapen 2) hovdräkter 3) Gustav III:s dräkter.

Skoklosters slott

Slottet är inte uppvärmt under vintern, därför påverkar värme och fuktighet konstverken under de olika årstiderna. Dessa klimatförändringar kan med val av olämplig konserveringsmetod påskynda nedbrytningsprocessen i konst- verken.

Delar av samlingarna bearbetas till varje sommarsäsong, då de presenteras i en specialutställning.

Brahe-ätten 1994.

Omrnöblering av 9 rum 1994—95.

Publikation porträtt 1996. Museibiblioteket.

Uppdatering ADB 1998.

Hallwylska museet

Sedan ett par år pågår en bearbetning och en revision av den Hallwylska målerisamlingen. Arbetet, skall i första hand resultera i en katalog. Tryckning av katalogen är planerad till årsskiftet 1994/95.

Accessionen är i princip avslutad. Registreringen utgör därför inget pro- blem. '

Föremålsvården måste ständigt pågå. Ventilationssystemet (som inte går att förändra) samt byggnadens läge vid en starkt trafikerad gata i Stockholms city bidrar till en ständig nedsmutsning av museimiljön.

Statens sjöhistoriska museer Sjöhistoriska museet

Följande inventeringar av behov av föremålsvård har gjorts under senare år. Konst på papper, konst på duk, samtliga båtmodeller, samtliga halvmodeller, textilier, samtliga originalbåtar, medaljer och ordnar, blankvapengenomgång, mindre inventering av kanoner, viss motorinventering.

Bearbetning av äldre registerkort pågår kontinuerligt och dagligen. Databas: Inmatning på föremålssidan och fotosidan har påbörjats. Maga- sinliggare med ca 25 000 objekt kommer inom en månad att vara tillgänglig i den nya databasen.

Inscanning av bilder till databasen har projekterats och program för till- lämpning tas för närvarande fram enligt framtagen specifikation.

Om ekonomiska möjligheter, lokalutrymme samt ytterligare datorer och dataprogram fanns skulle hela föremålssamlingen kunna knappas in på ett år — om ej kan endast en mindre mängd föremål knappas in per vecka och hela arbetet skulle då ta en oändlig tid.

Detsamma gäller konserveringsarbetet — om ekonomiska möjligheter fanns

skulle arbetet väsentligt påskyndas. Dessutom är magasinfrågan av största vikt.

Vasamuseet

Under den tid Regalskeppet Vasa befunnit sig över vattenytan dvs. sedan 1961 har ingen registrering skett genom fast personal. Fast personal saknas också tills vidare för registreringsändamål.

Fast personal har i mån av tid (löst räknat ca en dag i veckan) ägnat sig åt till registrering hörande göromål. Registrering av Vasamuseets föremål har alltsedan bärgning och arkeologisk utgrävning skötts av ständigt nya, olika personer. Registerkorten varierar därför väsentligt. En total omregistrering är absolut nödvändig. Man gör denna omregistrering med hjälp av dator med bildlagringskapacitet. Själva ornregistreringen kräver ett ganska omfattande förarbete omfattande samordning av olika registeruppgifter samt uppordning och fast placering i magasin.

Mycket arbete återstår med magasinens ordnande — både vad beträffar möjligheten att hitta enstaka föremål och vad gäller föremålens välbefinnande. Museet beräknar att under de närmaste 4—5 åren ha nått ett gott resultat med nuvarande personal och penningtillgångar. Ingen personal är avdelad till magasinarbete. Dokumentationsenheten lånar arbetskraft från utställningsen- heten åtta manveckor om året för större arbeten och sköter planering och annat arbete jämsides med bl.a. registreringsuppgifter.

Museet framhåller att den största källan till oro är Vasamuseets finansie- ringsforrn. Risken är stor att just vård och arbete med registrering och maga- sin får stå över i förhållande till utställningar och annan publik verksamhet om publikunderlaget skulle svika.

Museet räknar med att den plan man arbetat efter, gällande ca halva omre- gistreringen av lösa föremål och fullständig ordning av föremålsmagasinet, skall kunna genomföras under innevarande FAP-period. Under påföljande FAP-period skall ytterligare resterande registrering av lösa föremål samt ord- ning och skötsel av lösa föremål utanför magasinet klaras av. Ytterligare en FAP-period framåt hoppas museet ha klarat av omregistrering av själva det fasta regalskeppet med alla dess detaljer.

Arkitekturmuseet

Föremålssamlingarna består av 1 milj. ritningar, 1 milj. övriga dokument av papper, 200 modeller m.m.

Museet delar upp konserveringsbehovet i akut och övrigt. Magasinbehoven tillgodoses i det nya museet.

Inlagring av samlingarna i en relationsdatabas som museet utvecklat kom- mer att ta mycket lång tid innan allt med nuvarande personal är sökbart i data- basen. En viss kompensation har museet just nu p.g.a. lågkonjukturen då

delar av arbetet brutits ut som ALU—projektet. Avgörande är dock att museet fortsättningsvis kan klara detta med tillkommande ordinarie personal. Digital bildregistrering återstår att lösa. Ett annat problem är behovet av ett utvecklat system för massavsyming av papper.

Musikmuseet

År 1986 byggdes magasinslokalerna i Garnisonen om på ett sådant sätt att större delen av ytan blev acceptabel som magasin men de är inte av tillfresstäl— lande kvalitet. Lokalerna ligger dessutom så pass långt från museet att man med nuvarande personalstyrka inte kan ha dagliga kontroller av läget i maga- sinet.

Upprustningen av magasinet följdes under 1987—89 av inventering av större delen av musikinstrumentsamlingarna. Ett databassystem byggdes upp för museets olika samlingar. Samtliga musikinstrument har registrerats i data- basen MINST, de flesta dock på ett rudimentärt sätt. Registrering i databas av andra delar av samlingarna (fonogram, foton etc.) har påbörjats. Alla nyför- värv registreras sedan 1988 direkt i databaserna.

Under den period enkäten omfattar har museet varit underbemannat på re- gistrerings- och vårdområdet. Museet har klarat sig med olika interims- lösningar, mest genom att omfördela arbetsuppgifterna på museets övriga personal och använda projektanställda för viss utåtriktad verksamhet.

Mycket arbete med registrering och vård av föremål återstår innan man kan säga att databaserna innehåller alla de uppgifter de bör innehålla.

Det viktigaste vårdbehovet består av i första hand rengöring av föremål. Konservering i strikt mening har museet inte haft resurser att ens börja tänka på. Det skulle vara ett gigantiskt projekt att verkligen konservera alla föremål med tanke på de många material som kan vara med i bilden.

Nordiska museet

För att kunna bevara samlingarna åt eftervärlden krävs magasin och arkiv- lokaler. Och de måste vara bra. Med det menas

att förvaringsenhetema är funktionellt och individuellt anpassade att den relativa luftfuktigheten och temperaturen ska kunna regleras alltefter de föremål och material som förvaras där

att säkerheten kan hållas på en acceptabel nivå att lokalerna är transportvänliga utan nivåskillnader att tillräckligt rymliga hissar finns att inredningen tillåter effektiv lokalvård och att belysningen är reglerbar.

Tyvärr ser verkligheten annorlunda ut. Större delen av Nordiska museets samlingar av föremål, arkivalier och böcker förvaras på ett sätt som inte mot- svarar denna bild.

Museets centralmagasin vid Julita gård i Södermanland, invigt 1977 och med plats för grovt räknat 40% av Nordiska museets föremålssamlingar fun- gerar jämförelsevis bra. Men även det har sina brister. Att det ligger 17 mil från Stockholm innebär höga kostnader och arbetstid för transporter och resor.

Med fortsatt dålig förvaring ökar de framtida konserveringsbehoven. Den magasintekniska personalen arbetar till ca 70% med löpande service i samband med utlån till andra museer, Nordiska museets egna utställningar, forskning kring föremålen etc. Den tid som återstår för vård och tillsyn av fö- remål i magasin, upprättande av magasinsregister o.s.v. är mycket begrän- sad.

Mer än hälften av Nordiska museets samlingar förvaras idag på ett sätt som äventyrar samlingarnas fortbestånd och ökar framtida konserverings- behov.

Bristen på personal gör att museet i dagsläget har små möjligheter att ta hand om samlingarna. En beräkning visar att ca 10% av Nordiska museets totala föremålsbestånd — 130 000 föremål, behöver konserveras. Då varje konservator har en kapacitet för i runda tal 100 föremål per år innebär detta med nuvarande besättning 500 föremål per år i 260 år — enbart med det idag eftersläpande behovet. Situationen blir inte mindre absurd mot bakgrund av att ca 90% av konservatorernas arbetstid ägnas åt översyn och åtgärder inför det egna museets och andra museers utställningar samt andra mer oförutsedda insatser.

Nordiska museets konservatorer har årligen en kapacitet för endast 2% av den del av samlingarna som i dagsläget är i behov av konservering.

Med tiden ökar skadornas svårighetsgrad så att varje enskild konserve— ringsinsats blir mer kostsam ju längre man dröjer.

Idag saknas helt kompetens för konservering av flera viktiga materialkate- gorier som papper och plast.

Arbetslokalema är otillräckliga och dåligt funktionsanpassade. De befintliga registren är sällan kompletta. Eftersläpningar inom registrering och märkning av föremål gör att existen- sen av, och placeringen av, ett alltför stort antal föremål vilar på enskilda tjänstemäns minnesbilder.

Dokumentationen i text ochd bild saknas för åtskilliga föremål. Den nuvarande genomsnittliga nyaccessionen av föremål är 2 000—3 000 inventarienummer per år. De sammanlagt två tjänster som finns avdelade för registrering och märkning har en årlig kapacitet för 1 200—1 300 föremål.

Kraven på utåtriktad aktivitet och service åt andra museer och allmänhet, har gjort och gör, att basverksamheter som magasinering, registrering, vård

och underhåll av samlingarna kommit i andra hand. Det råder obalans mellan de s.k. museala basuppgiftema SAMLA, VÅRDA OCH VISA där det egent- ligen borde råda jämvikt.

På grund av de otillräckliga resurserna lyckas museet inte sköta sina sam- lingar på ett tillfredsställande sätt. Omprioriteringar inom museet är inte heller möjliga eftersom museets resurser är underdimensionerade även inom de andra verksamhetsfälten.

Med en godtagbar förvaring av föremål, arkivarier och böcker följer min- skade behov av framtida konservering, större säkerhet vid hantering. Vård— och konserveringsbehovet för samlingarna av föremål, arkivalier och böcker är enormt. Den personal och de resurser som avsatts för detta är absurt underdimensionerade.

Huvudliggaren är överförd till databas och rättelser pågår, men komplette- ringar av föremålsuppgifter måste göras.

Ett bilddigitaliseringsprojekt pågår, som om det utfaller väl, kommer att rationalisera bildregistreringen av föremålen.

Datoriseringen av existerande magasinsregister pågår med befintlig per- sonaL

Såsom ansvarsmuseum har museet under fyra år mottagit forsknings- pengar från Kulturrådet, vilka använts till bearbetning av samlingarna (belys— ning, friargåvor, damast, plast).

Den bästa formen för föremålsvård, dvs. undvikande av tidsödande kon- serveringar, är väl utformade magasin, där föremålen kan bevaras på ett betryggande sätt. Nya ändamålsenliga föremålsmagasin står därför högt på prioriteringslistan och är i längden den billigaste lösningen på vårdproblemen.

Tekniska museet

Museets enda konservatorstjänst är för närvarande vakant.

Ca 50% av museets samling är inventerad de senaste åren. Av det totala antalet föremål borde 10—15% märkas om på grund av att märkningen är oläslig. Samtliga föremål som registrerats har överförts till en databas.

Konservatorn har i huvudsak varit sysselsatt med att vårda/konservera föremål inför utlån, externa såväl som interna. Delar av basutställningarna har också kunnat behandlas. En så liten bemanning som Tekniska museet har haft på denna funktion, leder till att en relativt stor andel av tiden måste ägnas åt annat än direkt vårdande/konserverande arbete exempelvis medverka vid ut— ställningsproduktion.

Behovet av utökning av magasinen står i relation till möjligheterna att be— driva en aktiv insamling. 1 000 m2 torde räcka för att säkerställa plats för ny— accession för åtminstone en 10—20 års period med dagens mycket små möj- ligheter till insamling. Teknikhistoriskt intressant material är ofta mycket volyminöst. Som exempel kan nämnas att ca 700 föremål upptar en yta på

750 in2 i ett av magasinen. Det finns dock ett behov utav gallring i samlingen vilket bör leda till att ytor frigörs. Än viktigare är dock att de sämsta 2 200 m2 ersätts av magasin med tillfresställande kvalitet.

Museet har idag en person på halvtid som systematiskt inventerar magasin. I samband med detta arbete fotograferas och, i viss mån, vidaredokumenteras föremål. Fel som uppdagas åtgärdas bara ifall det kan ske med mycket små arbetsinsatser, i annat fall dokumenteras bristerna för att senare kunna be— handlas (beräknas vara klart 1997 med dagens resurser). En oförsvarlig stor andel av samlingen saknar märkning. Att utreda orsaken till detta är ett mycket tidskrävande men helt nödvändigt arbete. En person arbetar på ett vikariat med denna typ av utredning/dokumentation/registreringsarbete (be- räknas vara klart 1996 ifall museet kan behålla resursen). Under årens lopp har nummerserier uppstått som består av föremål med okänt ursprung. Ibland har inlånade föremål som använts i utställningar blivit kvar i samlingen. Det pågår ett arbete i syfte att skapa bättre ordning (beroende på resursprioritering kan detta arbete klaras inom 1—3 år). Det finns vidare en strävan att kunna inventera samlingen i syfte att gallra sådant som inte bedöms som relevant i samlingen. För detta saknas dock erforderliga resurser idag.

Tekniska museet har idag mycket begränsade resurser för att utföra erfor- derliga arbetsuppgifter. Särskilt bör man beakta det vida spektrum inom vilket museet skall verka, både ifråga om material och typ av föremål. När det gäller konserveringen är museet i total avsaknad av lämpliga arbetslokaler. Det bör framföras i detta sammanhang att även om museet skulle kunna köpa delar av tjänster så erfordras resurser "i huset" för att en effektiv handläggning av exempelvis låneärenden inte skall omöjliggöras.

Statens försvarshistoriska museer

Armémuseum

Packning och flyttförberedelser har tyvärr något förryckt de tidigare stabila registreringsrutinema för accessionen.

Alla äldre registreringar förs successivt in på data vid arbetsplatsen Refugen. Packningen och streckkodsmärkningen innebär inventering av före— målen i museibyggnaden. Vid packningen åtgärdas naturligtvis även mycket akuta vårdbehov.

Museet skall vara tömt 1994—09-15. Under museets ombyggnadsperiod är föremålen nedpackade och magasinerade i därför inhyrt förråd. För att ha föremålen åtkomliga måste de ovillkorligen vara registrerade och märkta. Detta sker nu genom registrering i en särskild flyttdatabas i samband med streckkodsmärkning vid packningen. Alla föremål, emballage, hyllor etc. streckkodsmärks för att garantera en säker magasinshantering.

Marinmuseum

Marinmuseum har omfattande eftersläpning såväl när det gäller registrering som konservering/restaurering.

Huvuddelama av bristerna när det gäller registreringen planeras att avhjäl— pas innan flyttning till nya museibyggnaden 1996.

Genom brist på personal på andra verksamheter inom museet har främst museets föremålsregistrator kommit att arbeta med andra frågor. Detta som pågått under flera år har medfört omfattande eftersläpning med föremåls- registrering. Genom extraanställd arbetskraft kommer detta nu att åtgärdas.

Flygvapenmuseum

Inventering av behovet av föremålsvård pågår i samband med omflyttningar.

Sedan 1991—03 har museet varit inne i en mycket omfattande flyttnings- period som beräknas fortgå till och med 1994—12. Den personal som normalt skulle ha arbetat med registrering, vård och konservering har tagits i anspråk för omflyttning av föremål från magasin till magasin. Flyttningama har dock fört med sig det positiva att museet i en del fall erhållit bättre magasin, en bättre överblick av samlingarnas tillstånd har erhållits och en bättre upp- ordning har kunnat ske. Efter 1994—12 beräknas nödvändig registrering och konservering kunna utföras under en 12—års period.

En icke ringa ökning av antalet registrerade föremål kommer att ske fr.o.m. 1993—11 genom ett utökat samarbete med handikapporganisationer.

Vad beträffar föremålsvården är den i många fall svår att utföra då lämpliga lokaler saknas. Museet har också ett flertal stora föremål såsom flygplan, fordon och motorer som är både komplicerade och tidskrävande att vårda och underhålla.

Regionala museer

Stockholms läns museum

Frågan om det regionala ansvaret för föremålsinsamling i Stockholms län är olöst. Stora föremålssamlingar finns på de lokala museerna dvs. Torekäll- bergets museum i Södertälje, Stockholms stadsmuseum, Sigtuna museer och Roslagsmuseet i Norrtälje.

Stockholms läns museum/Länsmuseibyrån bedriver sedan några år en egen arkeologisk uppdragsverksamhet vilken generar fynd/föremål. Diskus- sionen om fyndfördelning återstår och kommer preliminärt att ske de första månaderna under 1994. För de hittills relativt begränsade föremålsmängder grävningarna resulterat i, har länsmuseet bekostat konserveringen. Under 1992 anlitades metallkonserveringen på Södermanlands museum.

Någon eftersläpning i hanteringen av de arkeologiska föremålen finns inte.

Upplandsmuseet

Museets föremålssamlingar förvaras nu i lokaler som inte uppfyller de krav man i dag ställer på museimagasin.

Samlingarna växer kontinuerligt med 100—200 föremål per år och det nuvarande utrymmet räcker inte till nyförvärv, i synnerhet inte till förvärv av stora föremål.

Kraven på lokaler för förvaring av museiföremål har ökat mycket sedan Upplandsmuseets magasin gjordes i ordning i början av 1970-talet, och man har inom museivärlden blivit medveten om vilken avgörande roll magasinens kvalitet och klimat spelar för samlingarnas fortbestånd.

För att säkra föremålssamlingamas fortbestånd och uppnå en tillfredsstäl- lande förvaring behöver museet ett nytt magasin, med utrymme för alla före- mål, samt med lokaler för arbete med samlingarna, registrering, fotografering och vård.

1 dag sker en kontinuerlig tillsyn och enklare vårdåtgärder utförs, men museets personalresurser för detta nödvändiga arbete är alltför små.

Många föremål befinner sig i dåligt skick efter tidigare bristande förvaring och vård. Här behövs mer omfattande insatser för att reparera tidigare upp- komna skador. Endast i ett fåtal fall är det fråga om egentlig konservering.

En inventering av de enskilda föremålens vårdbehov bör göras i samarbete med en konservator för att upprätta en detaljerad vårdplan. Vårdplanen bör också innehålla en prioriteringslista på föremål som skall konserveras. En gmnd för prioriteringen bör vara föremålens användning i den pedagogiska och utåtriktade verksamheten.

Museets personalresurser för arbetet med samlingarna är mycket små, och för att genomföra vårdplanen och förbättra förvaring och vård av samlingarna behöver museet egen specialkompetens i vård- och konserveringsfrågor. Medel bör sökas för att inrätta en konservatorstjänst på museet.

Föremålssamlingarna som spänner över allt från arkeologiskt material, allmogeföremål, textilier till nutida industri— och jordbruksmaskiner är till— fredsställande registrerade och katalogiserade. I stort kan arbetet fortsätt- ningsvis koncentreras till accessionen. Katalogen är sökbar endast på manuell väg. Föremålsvården behöver intensifieras annars finns risk för ett stort upp- dämt behov på sikt.

Föremålsförvaringen står inför sitt sammanbrott. Det nuvarande magasinet är överfullt. Museet klarar inte längre att samla utifrån gjorda dokumenta- tionsåtaganden. Något som måste betraktas som allvarligt då föremålssam- lingar utgör den specifika basen i ett museums arbete.

Södermanlands museum

Omläggning av datasystemet rörande accessionskatalogen pågår. För att uppnå en acceptabel informationskälla/nivå beräknas ca fyra års bearbetning

och komplettering av katalogen.

Registrering pågår kontinuerligt men med alltför många och långa avbrott. Konflikt mellan registrering och deltagande i andra projekt, främst utställ- ningsprojekt. Registreringsarbetet blir lidande när en utställning planeras och byggs — på grund av tidsbrist och brist på föremålskännedom.

Mer arbetskraft önskvärd.

Östergötlands länsmuseum

Nytt konstmagasin skall tas i bruk, likaså arkeologiskt magasin och fotoarkiv vintern 1993/94. 1 till våren 1994 färdig tillbyggnad skall finnas magasin på 400 rn2 för kulturhistorisk och textil samling.

Just nu pågår förberedande arbeten för att så snart som möjligt kunna kata— logisera på data.

Jönköpings läns museum

Museet har börjat med en omkatalogisering som innebär att varje föremål i samlingarna behandlas. Förslaget är att materialet delas in i föremålsgrupper som behandlas efter hand, det skulle innebära att det dataregistrerade materia- let snabbt blir användningsbart i det dagliga arbetet. Varje föremålsgrupp går igenom följande steg:

hämta

fotografera rengöra

ta mått hämta uppgifter från accesions— och lappkatalog klassificeras enligt outline

katalogiseras (nomenklatur, tekniska uppgifter, litteraturhänvisningar från facklitteratur. Denna punkt måste även det katalogiserade materialet genomgå eftersom gamla uppgifter måste göras "datavänliga".) kontrollera depositioner

nykatalogisering av föremål utan JM-nummer märkning/förbättring av märkning dataregistrering ställa tillbaka.

Smålands museum

För närvarande (hösten 1993) fortgår arbetet med att ordna upp och omkata- logisera de befintliga samlingarna, nyaccessionen är bara en mindre del. Eftersom personal saknas för ex. renskrivning av registreringskort etc. går

arbetet långsamt och tar onödigt lång tid. Dessutom finns ingen personal som sköter den omfattande textilsarnlingen.

1 en nära framtid måste tjänsten tillsättas som sköter de textila samlingarna samtidigt som allt arkeologiskt material uppordnas av nya personal. Dess- utom bör arbetet underlättas med en deltidstjänst för inskrivning i huvud- katalogen och renskrivning av registreringskort.

Kalmar läns museum

Det huvudsakliga arbetet med föremålen går ut på att skapa ändamålsenliga magasinslokaler och anpassad inredning för resp. föremålsgrupp. Varia- tionerna är mycket stora. Vissa föremålsgrupper är mycket väl uppordnade medan andra på grund av flera flyttningar delvis är oåtkomliga.

Ett konserveringsprogram för museets kyrkliga skulpturer är under plane— ring. Vid årsskiftet 1993/94 påbörjas datorisering av föremålsregistret.

Gotlands fornsal

Museet befinner sig i slutskedet av ett stort arbete med att föra över "inventa- riekatalogema" på data. Nästa skede är att fotografera föremålen med video- teknik och koppla bild och text tillsammans i syfte att underlätta sök- och be— arbetningsmöjligheterna av materialet samt att "slita" mindre på föremålen. Vid fototillfället kompletteras även katalogen med uppgifter som saknas. Grunden för dataregistreringen är SAMOREG-blanketten i programvaran Superbase.

Gotlands fomsal har flyttat ett stort magasin från museikvarteret till annan plats. Det arbetet har pågått till och från under flera år sedan 1990.

Museet är starkt underbemannat med en antikvarietjänst som samtidigt skall sköta service, utställningar, etnologisk dokumentation m.m. och en halvtidstjänst som målerikonservator för vård/konservering.

Under den långa period som flyttningen av magasinen pågått har museet haft flera anställda genom beredskapsarbete, rekryteringsstöd, ungdomsprak- tik, ALU-tjänst m.m. men det är endast korta förordnanden som kräver handledning och som "stjäl" den fasta personalens dyrbara tid. Det blir ingen kontinuitet i arbetet.

Blekinge läns museum

I samband med flyttningen av föremålssamlingen till nytt centralmagasin har museet påbörjat en total omkatalogisering och vård av föremålen. Man räknar med 1—3 föremålsgrupper per är, totalt ca 10 år. I år inreds ett rum till "vård- verkstad" för föremålen.

Kristianstads läns museum

Sedan museet år 1979 fick "nya" magasin — en kasembyggnad i tegel med värme och ett kallförråd ursprungligen ett ridhus också detta i tegel — har museets samtliga föremål rengjorts, behandlats (rökts) mot strimmig trä- gnagare och sorterats upp i föremålskategorier. Samlingarna blev över- skådliga och lättillgängliga. Systematiskt gås föremålsgrupp efter föremåls- grupp igenom. Kataloguppgifter kompletteras, föremålen rengöres, behand- las om så behövs (vårdas) och fotograferas. Tidsperspektiv — 10 år?

Museet har valt att prioritera uppsortering av föremål i magasinen före registrering på data. Högst 1% av våra föremål är oregistrerade och ca 1—2% är i behov av vård. Dataregistrering är påbörjad, men brister finns i förarbetet i form av torftiga kataloguppgifter. Mycket katalogiseringsarbete måste göras om. Man ligger dock på en nivå i dag som fungerar.

Kulturen i Lund

Det viktigaste arbetet för den kulturhistoriska enheten är inordningen i det nya magasinet och i samband därmed vård och kompletterande katalogisering. Avdelningen för textil och dräkt, inkl. leksaker håller sedan två år på att flytta samlingarna till det nya magasinet. Föremålen totalinventeras, alla kata- logkort gås igenom, omärkta föremål identifieras eller nyregistreras, samtliga fotograferas. Med tanke på samlingarnas storlek, den begränsade personal- styrkan och övriga arbetsuppgifter beräknas arbetet ta ca 5—10 år.

När flyttningen av samlingarna är genomförd kommer alla föremål att för- varas på bästa sätt och genom inventeringen vet vi exakt vad samlingarna innehåller. Katalogkorten avses att dataregistreras efterhand.

Arbete pågår för närvarande inom den stadshistoriska enheten med s.k. kategorisortering av vissa föremålsgrupper samt nyordning i kronologisk följd av äldre delar av den medeltidsarkeologiska samlingen. Detta arbete bedrivs som s.k. ALU—projekt och beräknas vara slutfört under februari 1994. För övrigt är samlingarna uppordnade och därmed lättillgängliga för forskningen.

Malmö museer

Sedan slutet av 1980-talet har det skett en intensifiering av arbetet med de stora samlingarna. Som ett av flera bra exempel på detta kan nämnas textil- samlingen, en av landets största, vilken efter fyra års medveten satsning nu nästan helt är genomgången.

En mycket stor insats har gjorts på datoriseringen i museerna. Malmö museer är i dag bland de ledande svenska museerna på detta område. I sam- band med datoriseringen har egna registreringsprogram utarbetats. Projekt

Rädda Bilden har i samarbete med Stadsmuseet utarbetat nya arbetsmetoder i modern multimediateknik för digital bildregistrering och föremålskatalogise- ring.

Malmö museer har en styrka i sina fem konserveringsateljéer: trä, arkeo- logiskt material, textil, papper och natur. Då lokaler och utrustning existerar, finns här ej utnyttjade möjligheter till utvidgning av verksamheten om detta kan göras på uppdragsbasis.

Hallands länsmuseer

Museet i Varberg

Först när museet flyttat samtliga magasin till det nya magasinet fås en över- blick över sarnlingarna. Flytten har påbörjats av de sista av magasinsutrym- mena som är inrymda på vindar i det gamla slottet. Flytten beräknas vara slut- förd under våren 1994 då en inventering av samtliga föremål ska påbörjas, en inventering som också gäller skick och vårdbehov.

Under hösten 1993 har museet bekostat ett entresolplan i det nya maga- sinet för 250 000 kronor och härigenom erhållit ytterligare 500 rn2 förva— ringsutrymme.

Under 1993 har museet införskaffat en bilddator för att kunna lägga in bildsamling och föremålssamling och därmed göra dessa tillgängliga för per- sonal och besökare. Arbetet har just påbörjats. Biblioteket i Varberg önskar få tillgång till detta material vilket skulle göra samlingarna tillgängliga på biblio- tek och skolor i Varberg och i en förlängning i länet samtidigt som museet får tillgång till bibliotekets bestånd och kan lägga in sin litteratur på en fil till biblioteket. Gemensamt har museet och biblioteket ansökt hos Kulturrådet om ekonomiskt stöd.

Göteborgs museer

Göteborgs stadsmuseum

För närvarande är personalen upptagen med omflyttningar med anledning av sammanläggningen av ett flertal museer till Göteborgs stadsmuseum. Det organisationsarbete som pågår syftar bl.a. till att utveckla redskap och meto— der för bättre förvaltning av samlingarna. Samlingarna är kvantitativt om- fattande, ca 1 milj. föremål, beroende av hur man räknar. Samlingarna består huvudsakligen av arkeologiska- och kulturhistoriska föremål, samt arkiv och bibliotek.

Naturhistoriska museet i Göteborg

Stora delar av evertebrat-samlingen är i behov av artbestämning, sortering, registrering och i vissa fall ändrade förvaringsbetingelser.

Kostnadskrävande men nödvändiga arbeten är:

— dataregistrering av sarnlingama, — bättre förvaringskärl för spritkonserverat material och — ett nytt magasin för spritkonserverat material.

Sjöfartsmuseet i Göteborg

Obetydlig eftersläpning.

Behov av datainläggning. Under 1994 inkommer det föremål från Ostindiefararen Götheborg, vilket ger ett stort arbete med registrering, bearbetning och magasinering.

I stort styrs vård, konservering och föremålsinsamling av basutställnings- bygget som håller på fram till 1996.

Styrningen sker även genom givmilda privatpersoner. Föremålen finns registrerade i en katalog, kladd och renskriven, lappkata- log med foto samt en placeringsliggare där föremålets placering i utställning eller magasin är inkodad.

Röhsska konstslöjdmuseet

I samband med att museet inrättat ett nytt textilmagasin pågår uppordning (dataregistrering) och bearbetning av textilsamlingama. Vetenskapligt arbete angående viss del av museets textilier är under gång med planerad utgivning under 1994.

Bearbetning (bl.a. dataregistrering) av netsukesarnlingen är under arbete. I samband med planerad ny basutställning genomgås vissa delar av det äldre beståndet.

Önskemål:

Att möjlighet snarast bereds att ersätta nuvarande manuella registrering med datadito samt att denna också skall omfatta tidigare accessioner. Att en inventering av vård- och konserveringsbehov göres och att konser—

veringsåtgärder vidtages efter prioritetslista. Att daglig vård och eftersyn i magasin och skådesarnlingar kunde utföras av därtill utbildad arbetskraft.

Teatermuseet

Teatermuseets samlingar, som huvudsakligen består av skisser, scenmodel- ler, fotografier m.m. som dokumenterar Göteborgsteaterföreställningar, upp- ordnas för närvarande inför flyttning till fjärrmagasin. Eventuellt skall delar av samlingarna microfilmas eller lagras digitalt. Visst arbete utföres av projektanställda.

Älvsborgs länsmuseum

Datorisering av föremålskatalogema planeras ske under 1994.

Skaraborgs länsmuseum

Museet har ett 10 år gammalt magasin som fungerar utmärkt. Alla föremål rengjordes, märktes och fotograferades vid inflyttningen i magasinet. Före- målen konserveras vid behov, vid utställningar etc. Magasinet är klimatstyrt.

Museet håller på att lägga in samlingarna på data. Man har börjat med glasplåtar. Föremålen påbörjas 1994.

Örebro läns museum

För dagen svårt att uppskatta behovet av föremålsvård. Under uppackningen av de till nytt magasin överflyttade föremålen kommer vård- och konserve- ringsbehovet att registreras. Den kyrkliga samlingen vårdinventerades för några år sedan.

Det vore önskvärt att länsmuseet inom en inte alltför avlägsen framtid kunde inrätta en konservatorstjänst, vilket under ett flertal år har funnits på önskelistan över nya tjänster. Utöver denna tjänst vore det önskvärt att ha en fast katalogiseringstjänst och inte som nu i stort sett vara tvungen att extra anställa personal på amanuensnivå för att kunna hålla någorlunda jämna steg med nyaccessionen.

Värmlands museum

Behovet av textilkonservering har inventerats.

För närvarande befinner museet sig i ett planeringsskede inför byte av magasinlokaler. Majoriteten föremål är uppordnade både vad gäller enskild registrering och klassificering gentemot andra föremål.

Museet använder Nordiska museets Outline System och SAMOREG—blan- kett. Outline bör utvecklas mer för att passa mindre föremålskategorier och enskilda föremål. SAMOREG bedömer man vara bra.

I dagsläget bedrivs aktiv föremålsvård endast i museets konst- (grafik— samlingen) och textilsamling. I viss mån vårdas delar av fotosarnlingarna (negativ/kopior). Övriga samlingar har p.g.a. de dåliga förvaringsförhållan- dena ej utsatts för organiserade vårdinsatser.

Länsmuseet i Gävleborgs län

Samlingarna har överflyttats till nytt magasin 1988. Fysisk uppordning och placering/inredning i detalj beräknas vara avslutad under 1994. Härefter vid—

tar vårdgenomgång av hela samlingen där även konserveringsbehov kommer att kunna beräknas noggrannare.

Nyaccession registreras fortlöpande men äldre omärkt material finns fort- farande och registreras i andra hand eller av extraanställd (utbildad) personal. Samlingen finns registrerad på Nordbas (dock mycket otillförlitligt).

Tiden för registrering är knapp då detta sköts av en tjänsteman som sam- tidigt svarar för rådgivningsverksamhet till allmänheten (med besök och per brev), gåvoerbjudanden, arkiv, samordning av dataverksamheten, deposi- tionsverksamhet, utlåningar o.dyl.

Jämtlands läns museum

Från slutet av 1970-talet har museet lyckats skapa förutsättningar att på ett seriöst sätt ta hand om samlingen och skapa rutiner för hanteringen. Inred- ningen av Havremagasinet har gett ändamålsenliga magasin för stora delar av föremålssamlingen samt arbetsrum och vårdlokaler där föremål kan registre— ras, fotograferas och omhändertas.

Museet har beslutat att omregistrera hela föremålssamlingen för att en gång för alla få den helt i ordning. Ett nytt registreringssystem infördes 1973 som löste en rad brister. Detta system kan nu med den ADB-teknik, som museet de senaste åren börjat använda, åtskilligt förbättras.

Drygt 70 % av samlingen återstår att uppordna och registrera. I dag bedrivs en kontinuerlig vård av föremålssamlingen i samband med förvärv, när föremål skall ställas ut eller i anslutning till uppordnings— och omregistreringsarbetet. Den osäkerhet som för ett tiotal år sedan rådde angå- ende vårdbehovet är i dag borta och museet har en relativt god överblick över läget. Sammantaget kan sägas att när föremålen har kommit på plats i de klimatanpassade magasinen sker ingen nämnvärd nedbrytning. Därför råder ingen akut vårdsituation, utan vården kan ske i den takt och ordning som passar vår arbetsplanering.

Konserveringsverksamheten är uppdragsfinansierad. Under de senaste åren har endast textilkonserveringen fungerat enligt planerna. Till målerikon- serveringen har man inte lyckats rekrytera någon lämplig person, utan nödsa- kats att bedriva den med inköpta konservatorstj änster.

Ett flertal föremål som varit i akut behov av konservering har åtgärdats och i dag kan konserveringsplaneringen ske mer långsiktigt.

Magasinslokalerna i Havremagasinet är i stort sett färdigställda och mer- parten av inflyttningen har skett. Tillsyn sker kontinuerligt.

Ett synnerligen allvarligt problem för museets framtid är behovet av ut- rymmen för fortsatt insamling, inte minst för föremål från 1900-talet. När nu samlingarna kommit på plats kan man konstatera att det inte finns mycket plats för ytterligare tillväxt. Beroende på den årliga accessionen kommer magasinet relativt snart vara fyllt.

Västerbottens museum

I samband med Kulturrådets utredningen Vårda Bevara! påbörjades vid Västerbottens museum ett långsiktigt arbete med att lösa de problem som vanligtvis förknippas med museers inre arbete dvs. samlingarnas registrering, förvaring och vård.

I en första etapp byggdes en ny vårdverkstad anpassad för att klara olika samlingskategoriers behov. När vårdverkstaden var inrättad påbörjades arbe— tet med om— och nybyggnad av magasin. Flera externa och för samlingarna otjänliga lokaler avvecklades samtidigt som nya byggdes i närheten av museet, där samlingarna kunnat uppordnas kategorivis med avseende på kli— mat. Detta förändringsarbete pågår fortfarande. Under våren 1994 färdigställs ytterligare en etapp där museet får nya magasin för tapeter, konst och konst— hantverk, päls och skinn samt nitratnegativ.

Förutom arbetet med löpande katalogisering av nyinkommet material pågår ett projekt med att omkatalogisera samtliga inregistrerade föremål. Detta sker genom en fysisk genomgång och fotografering. Sedan ett år tillbaka sker registreringsarbetet med datorstöd i ett registreringssystem som museet ut- vecklat i samarbete med Institutionen för informationsbehandling vid Umeå universitet. Fram till i dag har drygt 7 000 föremål genomgått denna process. Målet är att projektet skall vara slutfört inom en 5-årsperiod.

I nästa etapp planeras arbetet med registrering av museets bildsamlingar påbörjas. För att klara allt inom en rimlig tidsperiod startar museet under november 1993 tillsammans med AMI Rh i Umeå en inskrivningscentral där åtta arbetshandikappade erhåller sysselsättning.

Museet har under det senaste året lagt ned ett stort arbete på att skapa s.k. auktoritetskontroller i datasystemet. Detta sker i form av standardiserade sök- begrepp i klartext. Kontrollsystemet omfattar listor för klassifikation, sakord, material och teknik.

Norrbottens museum

I slutet av 1970—talet kunde merparten av samlingarna flyttas till nuvarande förhyrda magasinslokaler från ett antal mycket undermåliga och disparata lokaler.

Magasinen och föremålsanskaffning, katalogisering och vård är helt efter- satta då både tjänsterna som etnolog och magasinsföreståndare av ekono— miska skäl är vakanta. Eftersläpningen vad gäller registrering/katalogisering är omfattande och ingen aktiv insamling har skett de senaste åren. Magasinen är undermåliga och uppfyller inte kraven på temperatur- och fuktreglering för att föremålen skall må bra.

Ett regionalt kulturvårdsprojekt i Norrbotten pågick under åren 1989- 199l. Projektets syfte var att utveckla professionella rutiner för hantering av föremåls— och bildsamlingar. Projektet skulle dessutom samordna och över-

föra nya arbetsmetoder från hela landet, och Norden, till Norrbottens och på så sätt koppla samman kompetens i ett nätverk. Tanken var att verksamheten därefter skulle tas över av länsmuseet.

Under tre månader 1992 genomfördes en förstudie, Datorisering av Norrbottens museums samlingar, finansierad av länsstyrelsen. Rapporten, presenterad 1992-04-24, är en grov kravspecifikation och ett diskussions- underlag inför fortsatt arbete med datoriseringen av museets samlingar. Samordningstankar med andra institutioner i länet, kommunmuseer och hem- bygdsföreningar/gårdar, finns.

Drömmen är att personella resurser tillskapas och att vård— och magasins- lokaler anskaffas där föremålen följer ett flödesschema från intag via rengö- ring, fotografering, registrering, verkstad m.m. till magasinering — för resp. materialkategori — och slussning för utlån m.m. kombinerat med studiemöj- ligheter och studiemagasin samt att arkiv för ädelmetaller inrättas. Dessutom bör vissa specialfunktioner rörande vård och konservering inrättas i samråd med bl.a. Ajtte Svenskt fjäll- och samemuseum, Jokkmokk.

3 Problemidentifiering

Slutsatser av kartläggningen

Enkätsvaren visar på följande sammanfattande bild av personal och personal- behov 1993.

Tabell 8 De centrala museernas samlingar, personal och personalbehov. Procentuella andelar

Personal, årsverk

Befintligt Behov för att åtgärda eftersläpning

Samlingar Vård o Reg. Vård o Reg. kons. kons.

Naturhistoriska 5 3 37 5 5 6 Historiska 30 7 5 3 Övriga K-hist 9 43 22 58 Konst 2 12 l 1 30 l 3 Arkitektur 6 l 7 3

Summa procent 100 100 100 100 100 Summa antal föremål/årsverk 33,6 milj 163 37 3 159 2 205

Omfattningen av behovet av vård— och konserveringsåtgärder beror främst av samlingarnas karaktär och befintliga tillstånd samt museets ambitionsnivå. Det är således främst dessa faktorer som avgör behovet av resurser för att

återhämta eftersläpande behov av vård och konservering. Det finns inget entydigt och enkelt samband mellan å ena sidan behovet av resurser och å den andra sidan samlingarnas storlek.

Bland centralmuseema har de kulturhistoriska museerna det största be- hovet av personal för att åtgärda eftersläpande vård och konservering, drygt hälften av behovet. Av befintliga personalresurser finns drygt 40% inom dessa museer och de har knappt 10% av centralmuseemas samlingar. Dessa museer har drygt 20% av resurserna för registrering och svarar för 4% av resursbehovet för att återhämta eftersläpningen inom registreringen.

Naturhistoriska riksmuseet som har drygt hälften av centralmuseemas samlingar och drygt 1/3 av personalresurserna för vård och konservering svarar för 6% av behovet av personal för vård och konservering. När det gäller registrering har Riksmuseet ett mycket stort resursbehov för att åter- hämta eftersläpningen och museet har mer än hälften av centralmuseemas personalresurser för registrering.

Konstmuseema, som har 2% av samlingarna, svarar för 30% av resurs- behovet för vård och konservering och har ca 12% av resurserna. Konst» museerna svarar för 13% av resursbehovet för registrering och har 11% av befintliga resurser för centralmuseema.

Historiska museet som har 7% av personalresurserna för vård och konser- vering svarar för 3% av resursbehovet. Museet har 5% av registreringsresur— serna och 2% av behovet av registreringsresurser.

Föremålssamlingamas behov av föremålsvård är och har varit för stort i förhållande till de resurser som museerna har avsatt för föremålsvård och registrering. Detta har lett fram till dagens otillfredsställande situation i fråga om föremålsvård och registrering.

På grund av otillräckliga resurser lyckas museerna inte sköta sina sam- lingar tillfredsställande.

Resurserna är otillräckliga i fråga om — personal,

— arbetslokaler och — magasin.

Tillväxten är egentligen inte så stor men föremålsbeståndet växer förstås hela tiden. På grund av att samlingarna successivt växer ökar också efter- släpningen hela tiden.

Medvetenhet tycks finnas om nödvändigheten att begränsa insamlingen. Nuvarande accession tycks på många håll vara under kontroll. För de kultur— historiska museerna har SAMDOK-samarbetet troligen varit avgörande för denna utveckling. Kartläggningen visar också att tillväxttakten är förhållan- devis låg för de kulturhistoriska centralmuseema och för de regionala museerna. Det är Naturhistoriska riksmuseet och Arkitekturmuseet som svarar för den största delen av tillväxten. De statliga konstmuseemas till- växttakt är låg.

Det finns en medvetenhet om vilken avgörande roll magasinens beskaffen— het spelar för samlingarnas fortbestånd.

Problem föremålsvården

Vilken tidshorisont gäller? Vad innebär ett "evighetsperspektiv" i föremåls- vårdssammanhang? Evigheten som riktmärke innebär att museerna arbetar med ett mycket långt tidsperspektiv och att de i princip har åtagit sig ansvar för att bevara samlingarna allt framgent. De flesta föremål förändras alltefter— som tiden går. Om de skall bevaras i sitt ursprungliga skick behöver de vårdas. För museerna är därför föremålsvård en nödvändig och kontinuerlig uppgift. Vissa vård— och konserveringsåtgärder måste också upprepas med jämna mellanrum.

Resurserna som museerna har avsatt för föremålsvård är och har varit underdimensionerade i förhållande till föremålssamlingamas behov av vård och konservering. Det gäller både personal, arbetslokaler och magasin.

Merparten av den konservering som sker tycks avse föremål som behöver åtgärdas för att kunna användas i den egna utåtriktade verksamheten eller för att lånas ut till andra museer. Vård- och-konserveringsverksamheten styrs ofta av krav från den utåtriktade verksamheten. ”Föremål som skall ingå .i museets egna utställningar eller lånas ut till andra museer prioriteras för vård och kon- servering framför andra föremål i behov av åtgärder. Förklaringen till att den yttre verksamheten prioriteras kan vara att det där oftast finns ett bestämt slut- datum när arbetet måste vara utfört. Brist på tidsgräns för det samlings- vårdande arbetet kan således vara en förklaring till att det inte blir prioriterat. Detta innebär att det samlingsvårdande arbetet inte blir rationellt bedrivet uti- från sina förutsättningar och behov.

Generellt tycks museerna ha svårt med den interna styrningen mellan verk- samhetsgrenarna. De har svårigheter att göra prioriteringar och få dessa för- verkligade. I några enkätsvar framhålls att den inre samlingsvårdande grenen får stå tillbaka för den utåtriktade verksamheten.

Att föremålsvården ofta styrs av andra förutsättningar än sina egna leder till att arbetet inte alltid utförs där de bästa förutsättningarna'finns i fråga om kompetens och utrustning. Det betyder att arbetet inte blir utfört på bästa sätt och troligen tar längre tid än vad som skulle behövas.

Historiska museet kan inte påverka tillväxten inom det arkeologiska sam- lingsområdet eftersom kulturminneslagen ställer krav på omhändertagande. Historiska'museets resurser har inte utvecklats i takt med fyndmängdema. Infrastruktursatsningarna under 1990-talet gör att detta problem blir ännu större. I enkätundersökningen har Historiska museet och Institutionen för konservering inte tagit med resursbehovrför att klara av följderna av infra- struktursatsningama och inte heller de resurser som behövs för att klara av eftersläpningen på grund av inte avslutade rapporter från arkeologiska

undersökningar.

Några museer framhåller att personal som sysslar med föremålsvård och registrering måste ha specialkompetens för att klara uppgifterna.

Konservatorer inom museiområdet saknas för plastmaterial. Finns det ett s.k. föremålsvårdsberg? Kartläggningen visar att man kan säga att det inte finns ett berg utan snarare ett bergsmassiv där varje topp har sina specifika förutsättningar och behov. Och med tanke på nuvarande brist på detaljerad kunskap om före- målssamlingarnas status skulle man kunna säga att det inte är fråga om ett bergsmassiv utan ett isbergsmassiv där det inte heller är helt känt var vatten- nivån befinner sig.

Problem registreringen

För att ha överblick över samlingarna behöver allt vara registrerat.

Resurserna som museerna har avsatt är och har varit underdimensionerade i förhållande till behoven och arnbitionsnivåema.

Nuvarande ambitionsnivå kanske är för hög. Man behöver överväga vilken ambitionsnivån skall vara. För en del föremål och en del samlingar kan en mer översiktlig registrering vara tillräcklig.

Siktet kan vara att i en första etapp endast registrera ett antal grundupp- gifter för varje föremål så att det blir sökbart och identifierbart. Därefter som senare etapp om resurser finns förs fler uppgifter in i registret. Även etapp 1 kan skiktas i olika prioritetsgrupper om eftersläpningen är stor, t.ex.

A: accessionen B: ofta eftersökta samlingar C: övrigt. Samlingamas omfattning medför att ADB som hjälpmedel ter sig som en förutsättning för rationellt arbete. Inför ADB—läggning känner många museer behov av att ornregistrera eftersom brister finns i nuvarande register.

4 Överväganden

Samlingarna

Samlingamas storlek ställer museerna inför stora bevarande- och förvarings- problem. Allteftersom samlingarna tillväxer ökar behovet av resurser för vård och konservering samt av magasin. Även för de befintliga samlingarna ökar behovet av vård och konservering kontinuerligt för de föremål som bryts ned med tiden.

Museisamlingarnas storlek och situation är nu sådan att man måste fundera över hur stora föremålssamlingar museisverige kan ta ansvar för att bevara

och vilka åtgärder som krävs för att de samlingar som skall bevaras skall bli optimalt sammansatta. Detta leder fram till frågor om behov av principer för bevarande, insamling, indelning av föremålen i olika kategorier, gallring och fördelning av föremål mellan museer.

Det gäller också frågan om vilka resurser det är rimligt att samhället satsar på museisamlingar.

För att få en optimal sammansättning av museisamlingarna behövs en genomgång och värdering av befintliga samlingar utifrån en helhetssyn och en policy om vad respektive museum skall täcka och inte endast en välplane- rad insamling.

Eftersom behoven inom föremålsvården är så stora att det är orealistiskt att kunna förverkliga allt måste man prioritera vilka föremål som skall komma i fråga för bevarande. Vilka föremål skall museerna satsa på utifrån målet att bevara kulturarvet? Hur många och vilka föremål skall tas i första, andra, tredje hand osv? Vilka vård- och konserveringsåtgärder skall göras på de prioriterade föremålen? För att klara ut detta måste troligen de flesta museer göra en genomgång av samlingarna. Det är en svår uppgift att idag prioritera föremål med avseende på deras bevarandevärde för framtiden. Samman- sättningen av samlingarna kan inte styras av kortsiktiga trender.

För att hålla samlingarnas storlek på oförändrad nivå och resursåtgången konstant skulle krävas att museerna vid insamling av varje nytt föremål tvingas rensa bort föremål som kommer att ställa motsvarande anspråk på bevaranderesurser. Detta är inte realistiskt men kan tjäna som tankeexperi- ment för att ompröva optimaliteten i de totala samlingarna.

Det finns inga generella regler för museernas insamling. För arkeologiska föremål gäller enligt kulturminneslagen att fornfynd som påträffas i eller vid en fast fornlämning och har samband med denna tillfaller staten. Det är Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer (RAÄ-SHMM) som är central myndighet i detta sammanhang. RAÄ-SHMM får genom fyndfördel- ning överlåta statens rätt till fornfynd på museum som åtar sig att vårda det i framtiden på ett tillfredsställande sätt. Med gåvor och donationer följer ofta åtaganden för museerna.

I Museiförslag (Rapport från kulturrådet 198613) framhålls att "under de senaste decennierna har medvetenheten ökat om att museerna behöver kunna styra och planera insamlingen. Det gäller både det enskilda museet och för museer tillsammans. Det har bl.a. lett till ökat samarbete i insamlingsfrå- gorna.

Planerad insamling väcker också frågan om möjligheten till gallring ......

I Föremålssamlingamas tillväxt, några synpunkter och förslag rörande urvalsbegränsning och gallring (Ds U 1982: 1) anges att "frågan om rätten att gallra föremål i de statliga museernas samlingar har hittills varit oreglerad. Flera museer har under senare år efterlyst klara bestämmelser. I vad mån får statlig egendom kasseras, bytas eller skänkas bort eller försäljas? De grund-

"

läggande bestämmelsema om disposition över och förvaltning av statens till- gångar - dvs. bl.a. fast och lös egendom — finns i 9 kap 8 och 9 paragraferna regeringsformen. Huvudregeln är att tillgångarna står till regeringens disposi- tion. Med disposition förstås både förvaltningsåtgärder och förfogandeåtgär- der, t.ex. avyttring ......

Huvudregeln är alltså att utgallring som leder till kassation eller avyttring, byte, gåva inte får ske i strid med riksdags- och regeringsförordnanden. Museernas instruktioner innehåller vidare vanligen föreskrifter som begränsar uppgifterna till att avse bevarande och vård. Detta förhållande ger dock när- mast anledning till den bedömningen att museerna inte har rätt att avhända sig museiföremål. Enligt praxis brukar de statliga museerna också begära tillstånd hos regeringen att få försälja, byta eller skänka bort eller kassera föremål i sina samlingar. Undantag gäller smärre byten av mera rutinmässig karaktär.

Nuvarande förhållanden kan utgöra visst hinder mot gallring." Gallring av föremål innebär en möjlighet att frigöra bevarande- och maga- sinsresurser för andra föremål som museet bedömer sig ha mer "nytta" av. Dvs. gallring ger möjlighet till bättre utnyttjande av resurserna.

Man skulle kunna säga att det för närvarande sker en oplanerad gallring genom att föremål förstörs på grund av förvaring i olämpliga lokaler och brist på kännedom om föremålens vård- och konserveringsbehov om samlingarna inte är inventerade i dessa avseenden.

Om museerna skulle börja gallra i samlingarna behövs personal för detta. Gallring förutsätterockså att museerna har överblick över vad samlingarna innehåller.

Personal

De befintliga personalresurserna för vård och konservering är otillräckliga. De räcker inte för att arbeta av eftersläpningen. Därför växer denna hela tiden vid oförändrad nuvarande ambitionsnivå.

Eftersom samlingarna skall vara basen för museiverksamheten måste museerna ha resurser för föremålsvård som står i proportion till vad sarnling- arna kräver utifrån storlek, sammansättning och speciella behov. Det gäller resurser både i fråga om kompetent personal och lämpliga lokaler. Man bör också beakta tanken att resurserna för föremålsvård kan sättas i relation till föremålssamlingamas värde.

Vården är en kontinuerlig process som behöver vissa basresurser. Utifrån samlingarnas art, storlek och vårdbehov samt lokalernas och magasinens beskaffenhet skulle man kunna komma fram till basresursbehov för vart och ett av museerna. Ordinarie resurser skulle avpassas utifrån sådana bedöm- ningar samtidigt som åtgärder vidtas för att hämta in eftersläpningen. En förutsättning skall vara att föremålen först kategoriindelats, ev gallrats och fördelats på andra parter. Resonemanget förutsätter också att museerna fak-

tiskt använder resurser beräknat för basvårdsbehovet och inte prioriterar bort för ändamålet avsatta resurser till andra verksamheter.

Magasin

Grunden för en framsynt föremålsvård är tillfredsställande standard på de lokaler där föremålen förvaras och ställs ut. Magasin men även utställnings- lokaler finns idag som inte fyller kraven på vad som ur föremålens synvinkel är godtagbart.

Förbättrade magasin behövs för att klara kraven föremålen ställer. Hur mycket utökade magasin som behövs beror av hur mycket befintliga sam- lingar reduceras, hur stor tillväxten beräknas bli och hur mycket som krävs för föremål som kommer att åtgärdas.

Institutionen för konservering genomför ett projekt Förebyggande konser- vering. Syftet är att underlätta planering och genomförande av ombyggnader och nybyggnader så att en god miljö skapas för de delar av det nationella kulturarvet som finns i museerna. Projektet innebär att en teknisk inventering görs av magasin och samlingarnas tillstånd vid centrala och regionala museer. När den första etappen avslutas våren 1994 kommer man att ha inventerat magasinen vid sju centrala museer, fem regionala museer och fyra kommu— nala museer, en sammanlagd yta om ca 50 000 m2.

Samverkan och sarnutnyttjande av resurser

Kartläggningen visar att museerna under 1992 köpte förhållandevis få före- målsvårdstjänster av varandra. Dvs. denna form av samverkan inom före- målsvården förefaller för närvarande vara av begränsad omfattning. Flera museer ger emellertid råd och service till andra museer.

Av centralmuseema är det enligt enkätsvaren bara Institutionen för konser- vering, Livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska museet samt Vasamuseet som kan erbjuda tjänster som de andra centralmuseema behöver.

Om föremålsvården planeras med längre framförhållning än för närvarande skulle troligen förutsättningama öka för utbyte av tjänster. Arbetet skulle då kunna utföras där den lämpligaste kompetensen och utrustningen finns.

På Svenska museiföreningens (SMF) initiativ pågår en diskussion med syfte att bygga upp ett nätverk för forskning, metodutveckling och informa- tion inom konserveringsområdet. I diskussionen deltar företrädare för Nordiska konservatorsförbundets svenska sektion, Institutionen för konser- vering, Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet, Riksarkivet, Kungl. biblioteket och SMF.

Åtgärdsprogram/planer

Att döma av museernas svar är det för en förhållandevis liten del av samling- arna som museerna har inventerat behovet av föremålsvård eller utformat en samlad plan för vård- och konserveringsåtgärder. Dvs. det saknas i viss ut- sträckning tillräckliga kunskaper om föremålssamlingamas status. Och detta trots föremålsvårdens betydelse för allt museiarbete.

De flesta museer som flyttat och/eller fått nya magasin har i anslutning till detta gått igenom samlingarna. Situationen beträffande uppordning och vård/konservering för föremålssamlingar som flyttats är därför oftast bättre eftersom man passat på att inventera föremålen. Nya lokaler innebär oftast förbättringar och då blir det angeläget/lönsamt att åtgärda föremålen.

Museernas arbete med att inventera och planera föremålsvården behöver intensifieras. Därvid bör man överväga vilken ambitionsnivån skall vara. Föremålen kan behöva skiktas i prioritetsgrupper och gallring övervägas.

För att kunna bedöma resursbehov och prioriteringar totalt för de centrala museerna måste dessa planer övervägas samlat. I regleringsbrevet för 1993/94 anges som ett av verksamhetsmålen för de centrala museerna att museerna bör gemensamt utforma en samsyn i övergripande frågor om verk- samhetsinriktning, ambitionsnivåer och prioriteringar. För centralmuseema bör en samlad genomgång göras som leder fram till ett för dem gemensamt åtgärdsprogram avseende föremålsvård som underlag för statsmakternas be— slut om resurssatsningar. Programmet måste följs upp regelbundet och åtgär- der vidtas vid behov.

Med de nya kraven på myndigheters årsredovisningar och anslagsfram— ställningar som gäller fr.o.m. 1993/94 enligt vilka myndigheterna skall redo- visa prestationer, kostnader och intäkter per verksamhetsgren kommer det att bli lättare för statsmakterna att följa och ta ställning till centralmuseemas resursdimensionering, åstadkomna resultat och behov av resurser.

För varje museum måste planeringen av föremålsvården vara en del i en sammanvägd verksamhetsplanering samt resultaten följas upp regelbundet och medföra att åtgärder vidtas vid behov.

5 Förslag

Utgångspunkt för förslagen i detta kapitel är följande. Samlingarna är grun- den för all museiverksamhet därför måste de förvaltas väl. Det innebär kapi- talförstöring att inte åtgärda brister. Resurser för föremålsvård och registre— ring måste ses som investeringar på lång sikt.

Förslagen bör syfta till: 1 Optimalt sammansatta samlingar genom att

— minska befintliga samlingar — fortsätta med samordnad och begränsad insamling

2 Resurstillskott

— specialsatsning för att åtgärda prioriterade eftersläpande behov. En- gångssatsning under en koncentrerad tidsperiod genom tillskott av resurser för personal, utrustning och arbetslokaler samt — satsning på magasin. 3 Efter att föremålen kategoriindelats och prioriterats måste museerna ha

ordinarie föremålsvårdsverksamhet av en sådan omfattning att inte ny eftersläpning uppstår.

Samlingarna

En process i syfte att få de befintliga samlingarna optimalt sammansatta bör innefatta bl.a.

— kategoriindela föremålen, — gallra och — fördela föremålen på olika parter.

När detta arbete är genomfört har man en rationell grund för museernas fortsatta ansvar för samlingarna och deras bevarande.

Detta arbete borde kunna göras som en motsvarighet till SAMDOK-arbetet för alla museisektorers redan insamlade material. Grundtanken i SAMDOK- arbetet är att se alla landets kulturhistoriska museer som en samlad resurs. Målet för SAMDOK är att kunna överblicka museernas totala insamling, att fördela ansvaret mellan museerna och att genomföra en samordning mellan museerna så att dubbelarbete kan undvikas och resurser kan utnyttjas effek— tivt. Att tillämpa ett sådant synsätt även för de befintliga samlingarna på alla museer innebär att man får en överblick över hela det nationella kulturarv som museerna förvaltar.

Processen kräver grundlig kunskap om samlingarna. Ett hinder är att till- räcklig kunskap för närvarande inte finns för alla samlingar. Dvs. de nämnda arbetsmomenten kommer att kräva extra insatser som förutsätter bl.a. ämnes- mässig kompetens och överblick inom respektive samlingsområde. Ett pro— blem för museerna i detta arbete är svårigheten att avgöra vad som ur "evig- hetsperspektivet" kommer att vara viktigt och riktigt att bevara. Man måste således vara medveten om att det är en svår uppgift att idag prioritera föremål med avseende på deras bevarandevärde för framtiden.

Det behöver således avsättas resurser för att inventera, kategoriindela och gallra.

Kategorierna att dela in föremålen i skulle t.ex. kunna vara A: föremål som är unika representanter för det nationella kulturarvet, är "standards" för typologier o dyl samt elitsarnlingar

B: föremål som har högt attraktions- och utställningsvärde, har speciellt ursprung, utgör en del av en värdefull helhet, har dokumentärt värde

C: föremål som inte tillhör A eller B.

Museerna bör ges i uppdrag att tillsammans definiera vad som skall utgöra kategori A, B och C.

Varje museum ges i uppdrag att kategoriindela sina föremål efter de defini- erade och beslutade kategorierna.

Varje museum ges i uppdrag att inventera behov av vård- och konserve— ringsåtgärder per kategori.

Utifrån inventeringarna görs ett förslag till samlat åtgärdsprogram för de statliga museerna. Programmet skall innefatta vad som behöver göras i fråga om fördelning av föremål mellan museer, gallring, vård och konservering. Kostnadsberäkningar för olika alternativ skall ingå. Därefter görs för varje museum en plan innefattande hur åtgärderna skall finansieras. Fastställd plan tas in som en del i varje museums verksamhetsplan. Planen följs upp regel- bundet och åtgärder vidtas vid behov.

För att "styra" tillväxten bör en långsiktig, nationell insamlingspolicy ut- formas utifrån fördelningen av det nationella kulturarvet som blir resultatet av den ovan beskrivna processen. För varje museum utformas en långsiktig och konsekvent policy utifrån den nationella insamlingspolicyn. Ett samarbete för museernas insamling motsvarande SAMDOK-arbetet bör komma till stånd för andra sarnlingsområden än det kulturhistoriska.

Varje museum behöver ha en långsiktig bevarandepolicy som innebär bl.a.

— att ambitionsnivån anges

— att planer skall finnas där vård- och konserveringsåtgärder anges priorite- rade

— att planerna ingår som en del i museets samlade verksamhetsplanering som beslutas av styrelse/museiledning.

Detta är en förutsättning för att planerna skall kunna förverkligas. För även om vård- och konserveringsplanering finns kommer genomförande av vård- och konserveringsplaner att vara beroende av att övriga museets verksam- hetsgrenar respekterar dem och inte ianspråktager resurser för ej planerade insatser inom andra områden. Enligt enkäten om museernas föremålsvård tycks för närvarande vård och konservering komma i andra hand i musei— verksamheten.

Registrering

För att få situationen under kontroll beträffande registrering bör åtgärdspro— gram finnas vid de museer där eftersläpningen är stor.

Resurser

Strategi

Satsa resurser på att tillskapa optimalt sammansatta samlingar.

Satsa resurser på förebyggande vård och tillfredsställande magasin efter- som dessa faktorer har avgörande betydelse för samlingarnas tillstånd och därmed framtida resursbehov inom föremålsvården.

Personal

När de befintliga samlingarna är kategoriindelade, gallrade och fördelade krävs en specialsatsning för att åtgärda den eftersläpning som är av den prioritetsgrad att vård- och konserveringsresurser skall satsas på den. Dess- utom behöver permanenta personalresurser avsättas för att få väl vårdade föremålssamlingar och för att inte nya eftersläpningar skall uppstå.

Magasin

För att vård och konservering skall vara "lönsamt" att satsa på måste tillfreds- ställande magasin finnas. Därför måste satsas även på nya och förbättrade magasin för att nuvarande brister skall kunna undanröjas.

Arbetslokaler

Resurser behövs för att förbättra och utöka befintliga arbetslokaler för arbete med föremålsvården på vissa museer. Om satsning skall göras för att hämta in eftersläpningen genom en koncentrerad satsning på föremålsvård och regi- strering krävs tillskott av arbetslokaler för detta.

Utrustning

En koncentrerade resurssatsning för att åtgärda eftersläpningen inom före- målsvård och registrering förutsätter att utrustning finns i tillräcklig omfatt- ning eller kan införskaffas, t.ex. ADB-utrustning för registrering.

Avslutning

Mitt uppdrag har varit att kartlägga situationen beträffande museernas sam- lingar. De överväganden och förslag som ingår i rapporten baseras på en kartläggning som avser en av museernas verksamhetsgrenar. När det gäller ambitionsnivåer och resursfrågor måste resultaten av denna studie vävas ihop till en balanserad helhet med förutsättningama och förhållandena för museer- nas övriga verksamhetsgrenar.

Centrala museer Tabell 9 Vårdbehov och resurser

Museum Saml. Antal I behov av vård Antal Antal Antal år Antal Antal Antal Genom-_j storlek årsverk % antal årsverk årsverk för att föremål vårdade vårdade snittlig antal 92/93 föremål för att ta för vård med nuv. per vård- föremål föremål accession föremål igen den 92/93 pers.re- årsverk 92/93 per års- 90/91— s.k. efter- surser ta verk 92/93 släpn. igen 92/93 eftersläpn.

Historiska museet lO—tals milj. 63.5 100 lO—tals milj. 14 4+2.621 2.1 b 11 700 + 2.7 ton ben Kungl. myntkabinettet 650 000 12 >9 >60 000 16 >1+0.2a 13.3 541 666 1 0860 905 1 300 Medelhavsmuseet 31 000 20 ett mycket 0.43 201 stort antal Inst. för konservering 51d Nationalmuseum 635 400 >83 >530 000 (Se tab 10) (Se tablO) >1 900 660 Moderna museet 4 200 192 90 3 800 0 3 0 1 400 553 184 70 Ostasiatiska museet 95 500 100 95 500 9 0.7 13 90 Naturhis. riksmuseet >17 908 600 250 37 6 600 000 129 44 2.9 407 000 5 675 700b 128 993 165 900 Folkens museum 190 000 44.7 40 76 500 26 2.8 9.3 68 100 1 069 382 300 Livrustkammaren 31 300 50 15 800 2 850 10 Skoklosters slott 79 000 48 32 25 600 0 3 3.6 50 400 1 200 883 0

9 0

Hallwylska museet 41 000 39 16 000 600 2001 Sjöhistoriska museet 100 000 100 100 000 5 0 20 000 3 500 700 180

Vasamuseet 25 000 % 118.45 (Se tab 10) 0 Arkitekturmuseet 2 000 200 21 15 300 100 13 1.5 8.7 1 333 500 30 000 20 000 85 000 Mus1kmuseet 17 200 18 34 5 900 7e 0.4 290 600

Nordiska museet 1 300 000 240 100 1 300 000 50 9 5.5 144 400 1 000 111 1 300 Tekniska museet 50 000 65 40 20 000 10 0.37 27 90 Armémuseum 103 goof 3 8002 5—10 6.5 023-15 16 000 400h 89h 40

Marinmuseum 19 oooi 73 80 15 200 12 1 6001 1501 13 170 Flygvapenmuseum 303 800 17 50 200 10 0.5 20 150 1 230 Summa 33 585 200 121665 57k 19 218 400 300 96.97 5 718 448 268 860

Utfört av RIKS personal

Alla föremål som inkommer blir i viss mån vårdade

Alla registrerade föremål Inkl. personal för kulturmiljövård Inkl. registrering Dessutom minsveparen Bremön och åtta segelbåtar Varav 3 800 statens trofésamling Procentuell andel vid de museer som besvarat Avser statens trofésamling frågan om vårdbehov

Exkl. statens trofésamling ] Inte representativt

Inventarienummer

...,.34 uu— CD.-=..— cd.-D O'U

Centrala museer Tabell 10 Konserveringsbehov och resurser

[Museum Saml. Antal I behov av kon- Antal årsverk Antal årsverk Antal år Antal Antal Antal Genom- storlek årsverk servering för att ta igen för konser- för att föremål konser- konser- snittlig antal 92/93 % antal den s.k. efter- vering med nuv. per kon- veradev veradeo accession föremål föremål släpn. 92/93 pers.re- servators- föremal föremal 90/91— surser ta årsverk 92/93 per 92/93 igen årsverk eftersläpn.

Historiska museet lO-tals milj 63.5 75b 70 5.30 6 538919 1 234 11 700 + 2.7 ton ben Kungl- myntkabinettet 650 000 12 >2 >15 000 10 41+0.4c 4501 1 300 Medelhavsmuseet 31 000 20 20 0_7c 2150 20f Inst. för konservering 51g Nationalmuseum 635 400 17 >106 100 760 (inkl vård) 11 (inkl. värd) 69 57 764 1 377 125 660 Moderna museet 4 200 192 50 2 100 18 4 4.5 1 050 83 21 70 Ostasiatiska museet 95 500 30 28 800 161 0.4 4 025 20 90 Naturhis. riksmuseet >17 908 600 250 31 5 540 100 73 16.5 4.4 1 085 430 28 605 1 734 165 900 Folkens museum 190 000 44.7 6 11 500 15 2.5 6 76 280 35 14 300 Livrustkammaren 31 300 22 7 000 64 113 10 Skoklosters slott 79 000 48 7 5 200 18 8.5 17 800 30 38 0 Hallwylska museet 41 000 14 5 700 37 183 200f Sjöhistoriska museet 100 000 43 43 300 lO—tals 3 33 333 82 27 180 Vasamuseet 25 000 i 118.45 6 (inkl. vård) 0 Arkitekturmuseet 2 000 200 21 akut 15 300 100 91 0 0 85 000

ovr. 70 1 400 000 Musikmuseet 17 200 18 600

Nordiska museet 1 300 000 240 10 130 000 1 300 5 260 260 000 500 100 1 300 Tekniska museet 50 000 65 20 10 000 20 0.37 54 90 Armémuseum 103 800i 391" 1 5001 175k 0.5 19 40 40 Marinmuseum 19 0001 73 30—50 5 700— 2 l 2 19 0001 8 8 170 9 500 Fwapenmuseum 304 000 50 150 000 15 0.2 75 30 1 230

Summa 33 585 200 1216.65 33m 7 762 000 2 859 66.37 38 288 268 860

Avrundade värden e Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna g Inkl. personal för kulturmiljövård Konserveringsbehovet relaterat till de delar av utför metallkonservering åt Statens i Varav 3 800 statens trofésamling samlingarna som är föremål för konservering historiska museer. Under 1992/93 j Endast statens trofésamling Avser RIKS personal fanns 9.6 årsverk för detta vid Varav 150 statens trofésamling Utfört av RIKs personal stiftelsen. Ca 3 900 metallföremål Inventarienummer konserverades. Procentuell andel vid de museer som besvarat frågan om f Inte representativt konserveringsbehov

(6.0

34—15 o'U

Centrala iv1useer Registreringsbehov och resurser

Museum

Historiska museet

Kungl. myntkabinettet Medelhavsmuseet Inst. för konservering Nationalmuseum

Moderna museet Ostasiatiska museet Naturhis. riksmuseet Folkens museum Livrustkammaren Skoklosters slott Hallwylska museet

Sjöhistoriska museet Vasamuseet

Arkitekturmuseet

Musikmuseet Nordiska museet Tekniska museet Armémuseum

Marinmuseum Flygvapenmuseum

1 Summa

_1

17 908 600

|__ 33 585 200

Saml.

storlek antal föremål

lO-tals milj

650 000 31 000 635 400

4 200 95 500

190000 31 300 79 000 41 000 100000 25 000

2000 200

17 200 1 300 000 50 000 103 8009- 19 000f

303 800 J

I behov av registrering

%

>15 >3

0.3 (52)

94 ADB-reg. 67

6 0 0.1

0.5 0.8

5(49)

6 0.2 6 0.6 21 98

(985 000 ADB)

'—

Antal

antala att ta igen

den s.k.

>50b

>100 000 31 lOOO-tals

2 200 (332 700 omreg)

257

0.5 90 000 ADB-reg 17 11 973 000 1780 (inkl. ADB)

11000 0 100

200 800 (

25 000 20 total ornreg.

100 000 15

01000—

1 100 2 000 5 3 000 4 600 0.5 4 000 2 298 000 15

13 929 700 2 2058

årsverk för

eftersläpn.

(+5 ADB)

7 (inkl. vård)

1

Antal

årsverk för regi- strering 92/93

>l

2.5 0.9 0.5 0 1

0.7 _] 36.65

Antal år för att med

nuv. pers. resurser ta igen efter-

[_släpn. >25

31

85.7 (+1.7)

0.5 85 91

l—A

ntal registre- rade

föremål 92/93

—-1

29 5499 +500 kg ben

1 0869 800 2 069 73 450 360 626

550 190

20 000 (6 000 ADB)

] 400 1 502 300 0 0 2500

427 095

Fler än accession

nej nej ja

ja ja ja ja

nej

ja ja

nej ja

Tabell 11

Accession 92/93

5 376 + 1.5 ton

1 083

569

73 114 141 201

85 010

724

1 502 132 0

3 058

239 722

.,

Antal registre— rade före- mål per årsverk 92/93

8 000 (2 400 ADB)

a Avrundade värden

b Avser föremålsdokumentation för samlingstillväxten fr.o.m. 1975. Därtill kommer ett inte preciserat men betydligt större antal för de äldre samlingarna.

C

Avser fyndregistrering totalt, dvs. alla undersökningsfynd

inventeringsfynd och lösfynd i landet oavsett vilket museum som sedan vid fyndfördelning erhåller fynden.

(11 Ej representativt

e f g

avsnittet vård.

Varav 3 800 Statens trofésamling Inventarienummer Exkl. 7 årsverk vid Musikmuseet som inkluderats i

Centrala Museer Befintliga magasin och behov av utökning

Historiska museet Kungl. myntkabinettet Medelhavsmuseet

Inst. för konservering

Nationalmuseum

Moderna museet

Östasiatiska museet

Naturhis. riksmuseet

Folkens museum

Livrustkammaren Skoklosters slott

Hallwylska museet Sjöhistoriska museet

Varav av till- fredsställande kvalitet m2

Befintligt

totalt m2

Tabell 12

Behov av utökning m2

Kostnader för åtgärda brister

Anmärkning

Hyreskostn. kr 92/93 för magasin totalt Hyreskostn. kr

92/93 för magasin genomsnitt per m2

4 693

905 312

10000

3000

2 610

850

a)

735 830

3000 1800

500

Ca 1 milj. kr för Kronom. 30 000 kr för Drottningholm

Flytt ] milj, inredn. i 625 000 Ökad hyreskostn. 690 000 kr/år

Centralmagasinet otillfr. klimatanläggning

a) Tillräckliga/tillfredst. magasin fås i det nya museet

Nytt centralförråd under -94

Löses med det nya museet och nya centralförrådet

Museibygg/magasin. saknar klimatstym.

Mag. för spritsaml. under byggnad. Behov av arbetslo—kaler. Önskvärt att slippa f j ärrmag.

Har inga magasin

3141000

300000

732 000

11306000

2358000

990 000

576 794 702 741 493 224

forts.

Vasamuseet

Arkitekturmuseet

Musikmuseet

Nordiska museet Tekniska museet

Armémuseum

Marinmuseum

Flygvapenmuseum

300 450

2604 20110 4200

6 625

5800 5100

Summa

T 85 843

300 12 000 600 750

2100 2000

39 770

Se Bil.

1320 + 50m2/år för en ojämn acc.

400

2000

Arbete pågår med metall- magasin

b)Tillgodoses i det nya museet

Beslutat lokalförsörjnings- program tillgodoser be- hoven. Behov av arbets- lokaler.

Av de 4 200 borde 1 400 kunna åtgärdas med klimat- styming. Behov av arbets- lokaler

Nya magasin önskas

Nya och bättre magasin måste tillskapas

Vissa magasin måste bytas ut mot magasin med bättre miljö och säkerhet. 1 600m2 under uppförande

145 000

1793000 9508000

760 0000

276 000

322 689 473

181

54

c För museets magasin i anslutning till museets lokaler på Djurgården är hyran framräknad som en genomsnittlig kostnad utifrån magasinens andel av totalytan.

Regionala museer Tabell 13 Vårdbehov och resurser

_,_ ___—_ Saml. TAntal I behov av vård Antal Antal Antal år Antal Antal Antal Genom-

Museum storlek årsverk antal Antal Antal för att föremål vårdade vårdade snittlig antal 1992 % föremål årsverk årsverk med nuv. per vård- föremål föremål accession föremål för att ta för vård pers.re- årsverk 1992/ per års— 1990— igen den 1992 surser ta verk 1992 s.k. efter- igen

_1_ släpn. eftersläpn.

Upplandsmuseet 35 ooo—| 28.4 12 4 300 6 0.58 10.3 200 (360)a 100

Södermanlands museum 50 noob 28.3 25c 12 300c 2 (+5)d 0.5 4.0 ca 5 250

Östergötlands museum 111 100 47.1 0.5 Jönköpings läns museum 100 000 37.6 54 54 000 4 1.75 2.3 1 500 857 (82)a150 Smålands museum 100 000 21.3 0.2 10—15 50—100 Kalmar läns museum 150 000 37.3 2 253 2 030 Gotlands fomsal 31 200 39.0 2 0.5 4 e Blekinge läns museum 80 000 22.3 iof 1.5 6.7 53 300 ca 250 ca 167 ca 360 Kristianstads läns museum 80 000 44.4 10 8 000 2 2 1 40 000 104 52 390 Kulturen i Lund: Stadshistoriska avd. 610 100g 100 610 000 16 240

Kulturen i Lund: Kulturhistoriska avd. 170 000 56.4 33 55 400 5 2 000 800

Malmö museer: Stadsantikvariska avd. (440m3)

Stadsm. 216 500 Naturm. 94_9 Konstm.

Tekniska museet

forts.

Hallands länsmuseer Halmstad Hallands länsmuseer Varberg

Länsmuseet i Göteborg och Bohus län

Göteborgs museer: Stadsmuseet

Naturhistoriska museet

Sjöfartsmuseet Röhsska museet Teatermuseet Älvsborgs länsmuseum

Skaraborgs läns- museum

Värmlands museum Orebro läns museum

Västmanlands läns museum Dalarnas museum

Länsmuseet i Gävleborg

Länsmuseet Murberget Jämtlands läns museum Västerbottens museum Norrbottens museum 1_

Summa

39 000h

50000

1 000 000 1 500 000

42 500 39 400 3 400 300 000

120 000 50 000 155 000

70 000 25 000 45 000h

30 oooh 24 700 47 600

4 275 5001

25

83.1

2246

50.6 35.6 38.5 28.5 21.3 31.6 44.7 62.6 37.3 22.3

1 1627

100

93 20

10—15

50

100

40

10 11 60

50000 5

1400000 5

700 >12 000

77 500 5

70000

10000

>1

3.5

1.5

_WMN

27.53

1.4

3.3

3.3

(39 oooh

14 300 2 500 714

1000000 50

Samtliga

25 000 60 30 155 000

25 000 9 000h 36 000h 7 200h 10 000 400 133 12 400 50 25

210 560

28021 50

130 20 800

1 100 400

(600)a 300

60 80 50 70

460 30

25 730

Ej representativt

(G.-D O'U

Exkl. arkelogiskt material I behov av vård, konservering och restaurering f Inkl. registrering Avser arkeologiskt material

e Stor mängd rengjorda föremål på grund av flyttning

g Dessutom skelett, djurben, avfall

och slagg

h i

Inventarienummer

Samtliga materialgrupper i behov av kontinuerligt underhåll vilket idag sker i minimal utsträckning

Exkl. Stadsmuseet Göteborg

Inkl. 10 för Blekinge som innefattar registrering

Regionala museer Tabell 14

Konserveringsbehov och resurser

Antal årsverk Antal årsverk Antal år Antal Antal Antal Genom— för att ta igen för kon- för att föremål konser- konser- snittlig den s.k. efter— servering med nuv. per kon- verade verade accession släpn. 199 2 pers .re- servators- föremål föremål 1990— surser ta årsverk 1992 per års- 1992 igen verk eftersläpn.

[— _|—_I—_ Upplandsmuseet 35000 284—17 7 2400 10 0,04 250 1 (360)f

Museum Saml. mital I behov av kon- storlek årsverk servering

antal 1 992 föremål

% antal föremål

Södermanlands museum 50 0003 28.3 1 250

Östergötlands museum 111 100 47.1 0.5 122 Jönköpings läns (82)f museum 100 00 37.6 30 30 000 7 1 7 100 000 25 25 150

Smålands museum 100 000 21.3 ca 10 50400

Kalmar läns museum 150 000 37.3 >2 (75 000 1 530 765 2 030 Gotlands fomsal 31 200 39.0 3 0.5 6 10 Blekinge läns museum 80 000 22.3 15 12 000 360 Kristianstads läns museum 80 000 44.4 1 800 390 Kulturen i Lund: Stadshistoriska avd. 610 lOOb 25 244 000 4 008 1 603 16 240 Kulturen i Lund: Kulturhistoriska avd. 170 000 56.4 9 15 600 20 2 10 85 000 100 50 800 Malmö museer: Stadsantikvariska avd. (440 m3)

Stadsm. 216 500 94.9 18 38 500 15 7.4 2 29 000 7 500 1 014 760 Naturm.

Kon stm. Tekniska museet

forts.

Hallands länsmuseer Halmstad Hallands länsmuseer Varberg

Länsmuseet i Göteborg och Bohus län

Göteborgs museer: Stadsmuseet

Sjöfartsmuseet Naturhistoriska museet Röhsska museet Teatermuseet Älvsborgs länsmuseum

Skaraborgs läns- museum

Värmlands museum Örebro läns museum

Västmanlands läns museum Dalarnas museum

Länsmuseet i Gävleborg

Länsmuseet Murberget Jämtlands läns museum Västerbottens museum Norrbottens museum

Summa

39 000c 50 000

1 000 000 42 500 1 500 000 39 400 3 400 300 000

120 000 50 000 155 000

70000

25 000

45 0000 30 OOOC 24 700

47 600 4 275 500e

25

83.1

224.6

50.6 35.6 38.5 28.5 21.3 31.6 44.7 62.6 37.3 22.3 1 1627

30

25 14

>0.2 10

14 900

14 600

6500

38 800

10000

1 000 >50 4 800 189 950

>10 1 N ("1 30 20

0.25

>10

5

39 OOOC 50 000

75000 60000

30 000(:

105

12

15

500

4506

50

105

12

50

143 24.19

1

14 445 25 730

M_O O'U

Exkl. arkeologiskt material Dessutom skelett, djurben, avfall och slagg Inventarienummer

Det nyinkomn a materialet

09-—

Exkl. Stadsmuseet Göteborg Ej representativt Ej representativt. 300 är normalt

Regionala Museer Registreringsbehov och resurser

Tabell

|_K'IIJSCIHI'I

Upplandsmuseet

Södermanlands museum

Östergötlands museum

Jönköpings läns museum

Smålands museum

Kalmar läns museum Gotlands fomsal Blekinge läns museum

Kristianstads läns museum

Kulturen i Lund: Stadshistoriska avd. Kulturen i Lund: Kulturhistoriska avd.

Malmö museer: Stadsantikvariska avd. Stadsm. Naturm. Konstm. Tekniska museet

Hallands länsmuseer Halmstad

Saml.

storlek antal föremål

|_

35000

50 000a 111 100

100000 100000 150000 31200

80 000 80000 610 100b 170000

(440 m3) 216 500

T'

%

11

0.4 +1

(1

I behov av registrering

antala

4000

200 nyreg. + 500 omreg

30000

2000 400

12 000

800

5000

Antal

årsverk för att ta igen

den s.k. eftersläpn.

12

l+4e+5f

0.5 102

Antal

årsverk för regi- strering 1 9 9 2

2.5 T

>2.5

1.4 2.6

0.5

Antal år för att med nuv. pers. resurser ta igen efter- släpn.

4.8

1+4+5

0.5 10

0.7

Antal registre- rade

föremål ] 992

2000

24 2 602

ca 50i +

500—1 000

2 253 20

396 230

33 583

653 605

Fler än accession

ja ja ja

ett par fler

Accession ] 992

888 _|—

24 2 409 ca 50 2 253

396 228 33 583 653 605

forts.

Hallands länsmuseer Varberg 39 0009 200 4 0.2 20 111

Länsmuseet i Göteborg och Bohus län 50 000 50—60 25 OOO—30 000 10 2 5 617 ADB

617 309

Göteborgs museer: 1 000 000 Stadsmuseet

Sjöfartsmuseet 42 500 0.2 80 64

Naturhistoriska museet 1 500 000 300 (+ADB 1+20 ADB 1.25 08+16 260C nästan allt) Röhsska museet 39 400 1 137 137 137

Teatermuseet 3 400 29 1 000 200 ja 3 Alvsborgs länsmuseum 300 000 0.1 350 0+2ADB 1 0+2 700 700 700

Skaraborgs 120 000 2 386 386 länsmuseum

Värmlands museum 50 000 19 9 500 3 0.5 6 30 326 ja 177 Orebro läns museum 155 000 03 ca 500d 5h ()_5 10 250

Västmanlands läns 111 museum 70 000 23 16 000 omreg. 16—20 0.5 32—40 517 ja

Dalarnas museum

Länsmuseet i Gävleborg 25 000 7 1 800 2—3 0.2 10—15 392 ja 80

Länsmuseet Murberget 45 OOOc 3 6 0.5 24 000 ja 14 Jämtlands läns museum 30 mm: 67 20 000 10 1.5 6.7 380 ja 128 253 Västerbottens museum 24 700 4 1 000 1 1 1 400 nej 480 400 Norrbottens museum 47 600 42 20 000 >8 ca 50

3 11

Summa 4 275 500k 150 630 120.51 101 040 44 662

.—

Omkatalogisering för ADB Accession ca 50 samt 500—1 000

Avser arkeologiskt material omkatalogiseringar per år Inkluderar vård Därutöver 25 årsverk för katalogisering Exkl. omkatalogisering av äldre beståndet Exkl. Stadsmuseet Göteborg Exkl. 10 årsverk vid Blekinge läns museum

som inkluderats i avsnittet vård

Exkl. arkeologiskt material

Dessutom skelett, djurben, avfall och slagg Inventarienummer

Av nyaccessionen. Omfattande omkatalogisering behövs av äldre beståndet

_.54... on.—bo.: :::—D o-c

Tabell 16

Regionala Museer Befintliga magasin och behov av utökning

Museum Befmtllgt totalt m2 Varav av tillfreds- Behov av utokmng 1112 Anmärkning ställande kvalitet m2

Upplandsmuseet 2 600 1 800 Se bilaga Behovet avser nytt magasin med utrymme för alla föremål samt arbetslokaler

Södermanlands museum 3 000 3 000 200 Ostergötlands länsmuseum 2 6935 721,5 1100 Våren 94 nytt 400 m2

Jönköpings läns museum 2 000 2 000 90—91 nya magasin för alla föremålskategori

Smålands museum 2 500 1 000 2 500—3 000 Ev. nya förbättrade under —94 Kalmar läns museum 2 400 1 900 500 Gotlands fomsal 1 600 600 Under _94 nytt ca 300m2. Kostn. för åtgärda bristerna 150 OOO—200 000 kr.

Blekinge läns museum 2 000 1 500 500 100 000 kr. Kristianstads läns museum 4 693 4 693 0 Kulturen i Lund 3 500 3 500 1 000 1 milj. kr. för förvarvaringssystem, utökning, behov av kallmagasin

Malmö museer: Stadsantikvariska 460 avdelningen Stadsmuseet 6 740 5 800 2 100 Naturmuseet

Konstmuseet

Tekniska museet

Hallands länsmuseer: Halmstad

Hallands länsmuseer: 1 425 1 200 500

Varberg

forts.

Länsmuseet i Göteborgs och Bohus län

Göteborgs museer: Stadsmuseet Naturhistoriska museet Sjöfartsmuseet

Röhsska konstslöjdmuseet Teatermuseet

Älvsborgs länsmuseum

Skaraborgs länsmuseum Värmlands museum

Örebro läns museum Västmanlands läns museum Dalarnas museum Länsmuseet i Gävleborg Länsmuseet Murberget

Jämtlands läns museum Västerbottens museum Norrbottens museum

800

2110 1500

3 800 3 150 1 800

200

2110 1500

3 000 2 000 0

Behov finns. Utred. pågår 200

200

Flyttning kan ske under 94 då kontraktet går ut

1,5 milj.

Iordningsställande på gång därefter acceptabla magasin

Flytt sker till nytt centralmag.

Fr.o.m. 1994. Nytt museum invigs juni -94

Svårt uppskatta

Summa

62 4025 43 2985

Kronologisk förteckning

1.

2.

Ändrad ansvarsfördelning för den statliga statistiken. Fi. Kommunerna, Landstingen och Europa + Bilagedel. C.

. Mäns föreställningar om kvinnor och chefskap. S. . Vapenlagen och EG. Ju. . Kriminalvård och psykiatri. Ju. . Sverige och Europa. En samhällsekonomisk

konsekvensanalys. Fi.

. EU, EES och miljön. M. . Historiskt vägval — Följderna för Sverige i utrikes- och säkerhetspolitiskt hänseende av att bli, respektive inte bli medlem i Europeiska unionen. UD. . Förnyelse och kontinuitet — om konst och kultur

i framtiden. Ku.

. Anslutning till EU — Förslag till övergripande

lagstiftning. UD.

. Om kriget kommit... Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969 + Bilagedel. SB. . Suveränitet och demokrati + bilagedel med expertuppsatser. UD. . J lK—metoden, m.m. Fi. . Konsumentpolitik i en ny tid. C. . På väg. K. . Skoterköming på jordbruks- och skogsmark.

Kartläggning och åtgärdsförslag. M.

. Års- och koncemredovisning enligt EG-direktiv. Del I och 11. Ju.

. Kvalitet i kommunal verksamhet — nationell

uppföljning och utvärdering. C.

. Rena roller i biståndet — styrning och arbetsfördelning i en effektiv biståndsförvaltning. UD. . Reformerat pensionssystem. S. . Reforrnerat pensionssystem. Bilaga A. Kostnader och individeffekter. S. . Reformerat pensionssystem. Bilaga B. Kvinnors ATP och avtalspensioner. S. . Förvalta bostäder. Ju.

. Svensk alkoholpolitik — en strategi för framtiden. S. . Svensk alkoholpolitik — bakgrund och nuläge. S. . Att förebygga alkoholproblem. S. . Vård av alkoholmissbrukare. S. . Kvinnor och alkohol. S.

. Barn — Föräldrar — Alkohol. S.

. Vallagen. Ju. . Vissa mervärdeskattefrågor IlI — Kultur m.m. Fi. . Mycket Under Samma Tak. C. . Vandelns betydelse i medborgarskapsärenden, m.m.

Ku. . Tekniskt utrymme för ytterligare TV-sändningar. Ku.

35.

36. 37.

38. 39.

40. 41. 42. 43.

44. 45. 46.

Vår andes stämma — och andras.

Kulturpolitik och internationalisering. Ku. Miljö och fysisk planering. M. Sexualupplysning och reproduktiv hälsa under 1900-talet i Sverige. UD. Kvinnor, barn och arbete i Sverige 1850-1993. UD. Gamla är unga som blivit äldre. Om solidaritet mellan generationerna. Europeiska äldreåret 1993. S. Långsiktig strålskyddsforskning. M. Ledighetslagstiftningen — en översyn. A. Staten och trossamfunden. C.

Uppskattad sysselsättning — om skatternas betydelse för den privata tjänstesektorn. Fi. Folkbokföringsuppgiftema i samhället. Fi.

Grunden för livslångt lärande. U. Sambandet mellan samhällsekonomi, transfereringar och socialbidrag. S.

. Avveckling av den obligatoriska anslutningen till studentkårer och nationer. U. .Kunskap för utveckling + bilagedel. A. . Utrikessekretessen. Ju.

. Allemanssparandet — en översyn. Fi. . Minne och bildning. Museernas uppdrag och

organisation + bilagedel. Ku.

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen Om kriget kommit... Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969 + Bilagedel. [11]

J ustitiedepartementet

Vapenlagen och EG [4] Kriminalvård och psykiatri. [5] Års- och koncemredovisning enligt EG-direktiv. Del I och II. Ju. [17] Förvalta bostäder. [23] Vallagen. [30] Utrikessekretessen. [49]

Utrikesdepartementet

Historiskt vägval — Följderna för Sverige i utrikes- och säkerhetspolitiskt hänseende av att bli, respektive inte bli medlem i Europeiska unionen. [8] Anslutning till EU — Förslag till övergripande lagstifining. [10] Suveränitet och demokrati + bilagedel med expertuppsatser. [12] Rena roller i biståndet — styrning och arbetsfördelning i en effektiv biståndsförvaltning. [19] Sexualupplysning och reproduktiv hälsa under 1900-talet i Sverige. [37] Kvinnor, bam och arbete i Sverige 1850-1993. [38]

Socialdepartementet

Mäns föreställningar om kvinnor och chefsskap. [3] Reformerat pensionssystem. [20] Reformerat pensionssystem. Bilaga A. Kostnader och individeffekter. [21] Reforrnerat pensionssystem. Bilaga B. Kvinnors ATP och avtalspensioner. [22] Svensk alkoholpolitik — en strategi för framtiden. [24] Svensk alkoholpolitik — bakgrund och nuläge. [25] Att förebygga alkoholproblem. [26] Vård av alkoholmissbrukare. [27] Kvinnor och alkohol. [28]

Barn — Föräldrar — Alkohol. [29] Gamla är unga som blivit äldre. Om solidaritet mellan generationerna. Europeiska äldreåret 1993. [39] Sambandet mellan samhällsekonomi, transfereringar och socialbidrag. [46]

Kom munikationsdepartementet På väg. [15]

Finansdepartementet

Ändrad ansvarsfördelning för den statliga statistiken. [1] Sverige och Europa. En samhällsekonomisk konsekvensanalys. [6] JIK-metoden, m.m. [13]

Vissa mervärdeskattefrågor III — Kultur m.m. [31] Uppskattad sysselsättning — om skatternas betydelse

för den privata tjänstesektorn. [43] Folkbokföringsuppgiftema i samhället. [44] Allemanssparandet — en översyn. [50]

Utbildningsdepartementet

Grunden för livslångt lärande. [45] Avveckling av den obligatoriska anslutningen till studentkårer och nationer. [47]

Kulturdepartementet

Förnyelse och kontinuitet — om konst och kultur

i framtiden. [9] Vandelns betydelse i medborgarskapsärenden, m.m. [33] Tekniskt utrymme för ytterligare TV-sändningar. [34] Vår andes stämma — och andras. Kulturpolitik och internationalisering. [35] Minne och bildning. Museernas uppdrag och organisation + bilagedel. [51]

Arbetsmarknadsdepartementet

Ledighetslagstihningen — en översyn [41] Kunskap för utveckling + bilagedel. [48]

Civildepartementet

Kommunerna, Landstingen och Europa. + Bilagedel. [2] Konsumentpolitik i en ny tid. [14]

Kvalitet i kommunal verksamhet — nationell

uppföljning och utvärdering. [18] Mycket Under Samma Tak. [32] Staten och trossamfunden. [42]

Miljö- och naturresursdepartementet EU, EES och miljön. [7]

Skoterköming på jordbruks- och skogsmark. Kartläggning och åtgärdsförslag. [16] Miljö och fysisk planering. [36] Långsiktig strålskyddsforskning. [40]

Mouseion musemas hemi illdlen'grekiskam *mlogin're "remitterade. . __ . , olika konstarter De var döma till Mnem n' , minnets .gudli in”—ål, Bermuda a.musget bör vara mötesplats för kunskap och konstsasom Mouseion en gang var: ' .

Musemtredningen delimerar museerna som en Viktig del av vårt" kollektiva minne. Ett minne är till för att användas och 1 morgondagens kunskapssamha le behövs många bidrag till bildning. Utredningen menar att museerna har goda molllgheter att verka för bildning genom samarbete med skolor, universitet" och folkbddnmgen. Museisyste'met skall vara öppet för olika organisationer och för människor ur alla _samrhällskategorier.

Den internationella museiutvecklingen går flera? vägar. Utred-ningen behandlar" konse- kvensernaoch diskuterar hur det svenska museiväsendet skall vara organiserat föratt- bli en angelägenhet för hela landet Och för -samverkan m'edmuseer i andra länder.

PosrAnxr—zss: 16647 STOCKHOLM FAX os.-:o 50711, TELEFON 6.90 90 90

-lSBN 91 —38— 13630 9