1. Underrubriker

Presentationen av de skyddade vattendragen sker på ett enhetligt sätt för att underlätta jämförelser. Den struktur som använts är i stort sett följande: (I) vilka län som omfattas, (2) medelvattenföring i vattenonrrådets huvud- fåra (m3/s), (3) avrinningsområdets areal (kmz), (4) berörda naturgeogra- fiska regioner enligt Nordiska rådets indelning (Nordiska ministerrådet 1984), (5) avrinningsornrådenas eller älvsträckomas berggrund, (6) geo- morfologi och hydrologi, (7) vegetation, (8) flora, (9) fauna, (10) viktigare biflöden till huvudfåran och (11) referenser.

2. Indelning i avrinningsregioner

I sammanställningen redovisas de skyddade vattendragen i fyra olika om- råden beroende på till vilket hav de awattnas (SCB 1987). De är: (1) vattendrag som awattnas till Bottenviken (Tomeälven t o m Sävarån), (2) vattendrag som avvattnas till Bottenhavet wmeälven t o m Dalälven), inklusive Vapstälven, som avrinner till Atlanten, (3) vattendrag som awattnas till egentliga Östersjön (Emån t o m Mörrumsån) och (4) vatten- drag som avrinner till Västerhavet (Fylleån t o m Enningdalsälven). Anledningen till att vattendragen har delats upp efter det hav de mynnar i är inte bara kartografisk. Det finns även ekologiska skäl. De olika havsre- gionema har olika miljöförhållanden och organismvärldar. Eftersom vattendragen i olika avseenden samverkar med haven påverkas deras växt- och djurliv av det hav de mynnar i. Detta gäller även historiskt på så sätt

• Sida 14
•  Original

att vattendragens flora, fauna och vegetation i olika utsträckning avspeglar den postglaciala utvecklingen och arternas invandringshistoria.

3. Numrering av vattendrag

Alla vattendrag anges med sitt nummer enligt SMI-II:s vattendragsregister (SMHI 1985). Avrinningsområdena är numrerade med Tomeälven som nummer ett, och sedan i stigande ordningsföljd runt Sveriges kust, till de som mynnar i Atlanten. Biflöden till huvudfåran får undemummer enligt ett hierarkiskt systern, numrerade från mynningen mot källflödena. Biflöden till huvudfårans biflöden numreras efter samma princip. T ex är Laisälvens nummer i vattendragsregistret "28.1.16". "28" är Umeälvens nummer, "28.1" är Vindelälven, Umeälvens första större biflöde räknat från kusten, och "28116" anger att Laisälven är det sextonde biflödet till Vindelälven räknat från Vindelälvens mynning.

4. Biologiska taxas nomenklatur

Biologiska taxa som nämns i texten har i regel angivits utan sitt latinska nanm. Kärlväxtemas svenska namn följer Mossberg et al 1992. I övrigt har det latinska namnet angivits när förväxlingsrisk kan förekomma, eller när ett taxon saknar svenskt nanm.

5. Kartor

Före själva beskrivningarna av alla skyddade områden återfinns två kartor. Den första (Figur 1.) visar var de skyddade områdena finns, inlagt i de större avrinningsområdena. Den andra kartan (Figur 2.) visar de naturgeo- grafiska regionerna, och hur de skyddade områdena fördelar sig på dessa.

Referenser

Mossberg, B, Stenberg, L och Ericsson, S. 1992. Den nordiska floran. Wahlström & Widstrand. Stockholm.

Nordiska ministerrådet. 1984. Naturgeografisk regionindelning av Norden. ISBN 91-38-08239-X. Arlöv.

• Sida 15
•  Original

SMHI Svenskt Vattenarkiv. 1985. Vattendragsregistret. SMI-II Hydrologi/Oceanografi HO 26. Norrköping.

Statistiska centralbyrån. 1987. Natunniljön i siffror. Miljöstatistisk årsbok 1986-87. Sveriges officiella statistik, Statistiska centralbyrån. Stockholm.

• Sida 16
•  Original

Figur 1. Karta över Sverige med de större avrinningsområdena inritade. Skuggade områden är vattenområden och älvsträckor skyddade enligt naturresurslagen. Objekten är numrerade, och deras namn återfinns i tabel— len nedan tillsammans med deras nummer enligt SMI—H:s vattendragsregis-

ter.

Skyddade vattenområden och älvsträckor

Vattendrag som awattnas till Bottenviken:

]) l. Tomeälven 2) 4. Kalixälven 3) 7. Råneälven 4) 9. I Luleälven: 9. Stora Lule älv uppströms Akkajaure 5) _"- 9.6.4 Pärlålven

6) ."- 9.6 Lilla Lule älv uppströms Tjaktjajaure 7) -"- Lilla Lule älv

uppströms Skalka 8) 13. Piteälven 9) 17. Åbyälven 10) 18. Byskeålven 11) 20. I Skellefteälven: 20. källflödena uppströms Sädvajaure 12) -"- 20. källflödena uppströms Riebnes 13) -"- 20.6 Malån 14) 26. Sävarån

Vattendrag som avvattnas till Bottenhavet: 15) 28. 1 Umeälven: 28.1 Vindelälven 16) -"- 28.10 Juktån uppströms Fjosoken 17) -"- 28.18 Kirjesån 18) -"— 28.22 Tämaån 19) 115. IVefsna: 115. Vapstälven 20) 30. Öreälven

21) 32. Lögdeälven

22) 36. Moälven 23) 38. I Ångermanälven: 38. Ransarån uppströms

Ransam

24) -"- 38.7 Faxälven mellan Edsele och Helgumsjön 25 -"- 38.7.12 Storån uppströms Klumpvattnet 26) -"- 38.7.19 Lejarälven 27 -"- 38.124 Rörströmsälven 28 -"- 38.29 Vojmån uppströms Vojm- sjön 29) -"- 38.35 Saxån

30) 40. 1 Indalsälven: 40. Åreälven 31) -"- 40.14 Ammerån 32) -"- 40.21 Hårkan 33 —"— 40.22 Långan nedströms Landösjön 34) -"- 40.28 Dammån-Storån 35) 42. I Ljungan: 42. Ljungan nedströms Viforsen 36 -"- 42. Ljungan mellan Havem och Holmsjön 37) -"- 42. Ljungan uppströms Storsjön 38) -"- 42.7 Gimån uppströms Holmsjön 39) 48. I Ljusnan: 48. Ljusnan Laforsen- Arbråsjöama 40) -"- 48. Ljusnan mellan Hede och Svegsjön 41 —"- 48.4 Voxnan uppströms Vallhaga 42) 53. l Dalälven: 53. Österdalälven uppströms Trängslet

43 -"- 53.32 Västerdalälven

uppströms Hummelforsen samt nedströms Skiffsforsen

44) -"- 53. Dalälven nedströms Näs bruk

Vattendra som avvattnas till e entli a östersiön: 45) 74. Emån 46) 84. Bräkneån 47) 86. Mörrumsån

Vattendrag som avvattnas till Västerhavet:

48) 100. Fylleån 49) 108. I Göta älv: 108. Klarälven mellan Höljes och Edebäck 50) 112. IEnningdalsälven: 112. Enning- dalsälven uppströms riksgränsen

• Sida 17
•  Original

• Sida 18
•  Original

Figur 2. Karta över Sverige med de naturgeografiska regionerna (Nordiska ministerrådet 1984) inritade. Skuggade områden är vattenområden och älvsträc- kor skyddade enligt naturresurslagen, se figur 1. De naturgeografiska regionernas namn återfinns i tabellen nedan.

Naturgeografiska regioner

6. Sydöstliga Danmark och sydvästliga Skåne 7. Skånes sediment— och horstområden, samt Bornholm 8. Nordöstskånes skogslandskap 9. Blekinges sprickdalsterräng och ekskogsområde 10. Södra Hallands kustland ] ]. Sydsvenska höglandets och smålandsterrängens myrrika västsida 12. Sydöstra Smålands skog- och sjörika slättområden 13. Sydsvenska höglandets centrala och östra delar 14. Öland och Gotland 15. Ljungheds- och kustskogsområden längs svenska västkusten och norska sydkusten 18. Den sydöstnorska och bohuslänska kustskogsregionen 21. Sydöstra Norges och sydvästra Sveriges kuperade barr- och lövskogslandskap 22. Götalands centrala slättbygder 23. Skogslandskapet i Tiveden-Tylöskogen-Kolmården 24. Svealands sprickdalsterräng med lerslättdalar och sjöbäcken 25. Östersjökusten med skärgårdar samt Åland 26. Skogslandskapet omedelbart söder om norrlandsgränsen 27. Skogslandskapet omedelbart norr om norrlandsgränsen 28. Sydli gt boreala kuperade områden 29. Kustslätter och dalar med finsediment kring norra Bottenviken 3 0. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden 31. Jämtlands kambrosilurområde 32. Norra Norrlands och norra Finlands barrskogsområden och bergkullslätter 33. Förfjällsregion med huvudsakligen nordligt boreal vegetation 34. Barr- och fjällbjörkskogsområdet norr om Dovre till Västjämtland 35. Fjällregionen subarktisk-alpin region) i södra delen av fjällkedjan 36. Nordlands, Troms och Lapplands högfjällsregion 49. Finnmarks och fjäll-Lapplands kontinentala skogs- och fjällviddregion 52. Norra barrskogs-Lappland

• Sida 19
•  Original

Del 1.

Vattendrag som avvattnas till BOTTENVIKEN

• Sida 20
•  Original

Berggrund

Övre delen av Torneträskområdet hör till den skandinaviska fjällkedjans berggrund och består framförallt av fjällgrönstenar och skiffrar från seve- köliskolloma. I ett vidsträckt område runt Kiruna, och mellan Masugnsbyn och Pajala, är berggrunden komplex, med bl a malmförande bergarter. De utgörs främst av graniter och porfyrer av olika åldrar, samt yngre effusiva grönstenar. l avrinningsområdets nedre delar dominerar linagraniter och ådergnejser med sedimentärt ursprung.

Geomorfologi och hydrologi

• Sida 21
•  Original

Tomeälven avvattnar Torneträsk, som är Sveriges till ytan sjunde största sjö och den i särklass största inom Tomeälvens avrinningsområde. Sjön är ett s k överfördjupat bäcken som uppkommit genom glaciärerosion. Tometräskområdet kan indelas i två huvudregioner. Den östra delen utgörs av bergkullslätt, medan den västra delen tillhör den skandinaviska fjällked- jan. Fjällkedjan har formats av skollor överskjutna från väster. Glaciala storformer, t ex U-dalar och nischer, är välutbildade inom de högre massi- ven.

Mellan Tometräsks utlopp, Tarrakoski, och sjön Jukkasjärvi utgörs älven av flera relativt stora, långsträckta sjöar, åtskilda av korta forssträckor. Området tillhör bergkullslätten, med stora flacka arealer med enstaka lägfjäll med toppar på drygt 700 m ö h.

Området mellan Jukkasjärvi och Junosuandosclet tillhör också bergkullslätten. Längs Jukkasjärvis sydvästra strand sträcker sig Jukkasjärviåsen med åsnät, planåsar, platåer, terrasser och åsgravar. I områdets övre delar bildar moränen ett drumlinlandskap. Älvsträckan kännetecknas av forssträckor omväxlande med långsträckta sel, där smärre inlandsdeltan har byggts upp, t ex i Vittangiselet.

Mellan Junosuando och Pajalaselet rinner älven genom ett flackt och myr- rikt område. Här utbreder sig ett av landets största slättområden. Denna bergkullslätt utgörs av skog- och myrklädda moränområden med enstaka restberg. Älven är mestadels svagt slingrande och lugnflytande med några korta forssträckor och ett flertal djupa vikar, ofta benämnda "vuopio". Sträckan ligger vid och strax nedströms högsta kustlinjen. Här utbreder sig vidsträckta sand- och grusplan, utformade som randdeltan. Där älven skurit sig ned i sedimenten, som vid Eikheikki och längs Pajalaselet, har upp till 10 rn höga strandbrinkar bildats.

Mellan Pajalaselet och Karungiselet övergår bergkullslätten i vågig berg- kullterräng. Älven rinner i en trång dalgång. Nedströms Kengisforsen, som har en fallhöjd på 20 m, är älven ovanligt rak ända ner till Pello. Älven är nedskuren 10-20 m i sedimenten som fyller dalgångens botten. Nedom Pello ökar terrängens brutenhet, samtidigt som dalen vidgas. Sedirnentplanen blir lägre, och ligger ofta mindre än 5 m ovan älven. Älven mellan Koiva, uppströms Övertorneå, och Karungiselet utgör ett vidsträckt selområde, där selen kommit att utfyllas med bankar och holmar.

• Sida 22
•  Original

Älvsträckan präglas i hög grad av pågående fluviala processer som till både omfattning och karaktär är unika för vårt land.

Från kustslätten till mynningen omges älven av en mycket flack kustslätt, som endast avbryts av låglänta, svallade moränhöjder. Älvfåran är obetyd- ligt nedskuren i fjärdsedimenten och älvens yta ligger mindre än 10 m under den omgivande terrängen. Älven mynnar i en flack och grund skärgård vid Haparanda, som huvudsakligen är uppbyggd av morän.

Vegetation

Tometräsks omgivningar är överlag mångforrniga med bl a fjäll med tydlig vegetationszonering, ängsbjörkskogar, sydväxtberg, kalkpräglad mycket artn'k vegetation med en rad sällsynta inslag, rika back- och källkärr samt palsmyrar. Torneträsk omges till större del av ett smalt björkskogsbälte, följt av alpin vegetation ovanför. Mossrik hedbjörkskog dominerar, men ängsbjörkskogar finns på flera ställen runt hela sjön. I sjöns östra ände finns dessutom utposter av tallskog. Tometräsks stränder är ofta blockiga och bevuxna med t ex videbuskage, sjöfräken, vattenklöver och flaskstarr. Sand- och grusrevlar är vanliga vid bäckmynningama. Sjön hyser ett betyd- ligt större antal vattenväxter än någon annan sjö inom området. Här finns t ex både styvt och vekt braxengräs, sex olika natearter, strandranunkel, sylört, hår- och knoppslinga, samt även några vattenmossarter och hansal- gen Nitella opaca.

På sträckan Tarrakoski till Jukkasjärvi omges de övre sjöarna Jekajaure och Alajaure till större del av fjällbjörkskog av mossrik hedtyp. Den mossrika barrskogen ökar i areal längs älvdalen, för att från Vakojaure vara dominerande. Smärre myrmarker når ända ner till stränderna. Palsmyrar finns i Jekejaures omgivningar.

Steniga moränstränder är vanligast längs älven ovanför högsta kustlinjen, men block- och sandstränder förekommer också. Moränsträndema är zone- rade med en strandskog av gran och glasbjörk högst upp, följd neråt av en upp till 10 m bred videbård med grön-, lapp- och ripviden. Nedanför vide- bården finns ört- och gräsvegetation, dominerad av styltstarr tillsammans med bl a fjällruta, kattfot och tätört. ] sjöarnas nedströmsdelar finns spar- samt bevuxna blockstränder, med styltstarr och kabbeleka som framträ- dande arter. På raningsmarker (slåttermarker) och skyddade stränder finns breda starrbälten av främst norrlandsstarr, flaskstarr och blåsstarr.

• Sida 23
•  Original

Högörtvegetation finns vid en del forsar och bäckutlopp. Steniga forssträn- der erbjuder en rikare flora med stort örtinslag, t ex fjällvedel, isvedel, svarthö, fjällskära, slåtterblomma, tätört och smalviva. Kalkförande kärrdråg med bl a finbräken och gräsull finns också. Vattenvegetationen är artfattig, men kan vara individrik.

Från Junosuando ned till Pajalaselet rinner älven genom ett myrrikt område med tallhedar, med ris och lavar i undervegetationen. I allmänhet når inte myrmarkema ner till strandnivå. Kulturrnarker finns främst runt de väl åtskilda byarna längs älven. Stränderna präglas av iserosion, och isskjutna levéer är vanliga. De eroderade stränderna är sparsamt bevuxna. Mer skyd- dade stränder med stenigt substrat kan ha tydligt zonerad vegetation med grönvide och älgört, gråstarr, blåtåtel, trådtåg samt sjöfräken som tongi- vande arter uppifrån och ned. Här och där finns fjällväxter som fjällsyra, lapptåtel och fjällstarr. De flesta öarna i älven har utnyttjats som raningar eller för kreatursbete, men är nu i stor utsträckning igenvuxna med buskar och tuvtåtel.

Nedom Pello är dalbottnen till stor del uppodlad och omges av markerade men låga skogshöjder. På de vanligen blockiga forssträndema finner man på sina ställen gott om fackelblomster. Uppströms Mounio älvs inflöde finns stränder hårt ansatta av is som ofta är artrika med sällsynta och alpina arter. Vid mer lugnflytande sträckor ansluter oRa stranden direkt till jord- bruksmarker. Här är strandvegetationen ofta välzonerad. På slåtterholmarna i selen finns ängsvegetation av högörter med arter som älgört, strandveronika, strandlysing och hästskräppa. Vattenvegetationen är rik i lugnflytande och grunda områden. Vanliga är t ex igelknoppsarter, svalting och pilblad Sagittaria spp.

Flora

Tomeälvens flora liknar Kalixälvens men skiljer sig avsevärt från de sydli- gare oreglerade älvamas floror. Tomeälvens stränder hyser t ex flera nord- liga och i landet ovanliga växtarter, bl a nordlig backruta, polargullpudra och lappblågull. Hänggräset, med en i övrigt arktisk utbredning, växer längs älvens nedre lopp. Fjällarter som isvedel och smalviva och sydliga växter som blomvass och bunkestarr finns också. De kalkgynnade, sällsynta orkidéema blodnycklar och sumpnycklar har hittats i ett rikkärr vid älven. Noma och vityxne finns också. Ängsnycklar är funnen längs älvens övre lopp. Se även under "Vegetation".

• Sida 24
•  Original

Fauna

Kunskaperna om djurlivet längs Tomeälven är i vissa stycken otillfredsstäl- lande. Älven har en mycket god reproduktion av lax, vilken utgör en stor andel av Östersjöns laxbestånd. Älven har också viktiga lekområden för ålvlekande kustsik och havsöring. Sjöfågelfaunan, främst sim- och dykän- der, är ställe mycket individrik. Myrarna norr om älvens mellersta 10pp hyser landets starkaste bestånd av sädgås. Ängar och översvärrmingsområ— den hyser en rik vadarfauna. Älvdalen är också en betydelsefull flyttfågel- led.

Bland däggdjur och fåglar finns ett tiotal hotade arter i Tometräskområdet, bl a järv, flera rovfågel- och ugglearter, fjällgås, sädgås och nordsångare. Abiskojokks delta är rikt på sjöfågel, och en viktig rastplats på våren. I sjön finns röding, sik, öring, harr och bergsimpa. Björn och lodjur har sannolikt fasta stammar i området. På våren är vakar nedströms forsar i älvens övre lopp viktiga för rastande sjöfåglar, främst sångsvan.

Biflöden

Tomeälven och Kalixälven utgör tillsammans ett vattenområde, eftersom de är förbundna genom Tärendöälven, som leder över vatten från Tomeälven till Kalixälven. Tärendöälven räknas till världens största bithrkationer. De största biflödena till Tomeälven är Könkärnä-Muonio älv (1.12), Lainio älv (1 .15), Vittangi älv (1.19) och Rautasätno (1.26). Nedan beskrivs Lainio älv och Könkämä-Muonio älv. Tärendö älv behandlas under Kalixälven. De flesta biflödenas egenskaper är tämligen okända, med undantag för en del biflöden i fjällregionen, t ex Abiskojokk (1.32). Många av de mindre biflödena hyser dock enligt undersökningar hotade evertebrater.

1.15 Lainio älv

Lainio älv är ett av Tomeälvens största biflöden, och avvattnar området mellan Tomeälvens huvudfåra och Muonio-Könkämä älv på riksgränsen mellan Sverige och Finland. Älven mynnar i Tomeälven nedströms Junosuando.

• Sida 25
•  Original

Berggrunden utgörs av urberggrund och domineras av linagraniter och sedimentära ådergnejser. Längst uppströms, runt sjön Råstojaure, finns ett område av äldre graniter, och genom avrinningsområdet går också stråk av yngre effusiva grönstenar. Vid sammanflödet med Tomeälven finns ett område av yngre graniter och syeniter.

Stormorfologin kan beskrivas som fjäll- och förfjällsområde i avrinnings- områdets övre delar ned till Jårkastok, och därefter som bergkullslätt ned till sammanflödet med Tomeälven. De två största källflödena är Tawaätno (1.15) och Råstätno (1.15.12). Lainioälvens dalgång är mycket flack. Hela Lainioälvens vattenområde ligger ovan högsta kustlinjen.

Avrinningsområdet ned till Jårkastok ligger till större delen inom landets enda egentliga tundraområde. Palsmyrar är vanliga, varav Tavvavouma vid Tawaätno hör till de allra bäst utbildade. Sträckan från källflödena till Jårkastok karakteriseras av välutbildade och överblickbara isälvsavlag- ringar, främst rullstensåsar och smältrännor. Längs Råstätnos och Tavvaätnos nedre lopp samt vidare mot Pulsujärvi löper en stor rullstensås. Öster om Bjugesvare har ett för Lappland unikt ravinlandskap skurits ut i finsedimenten. Vid sammanflödet av Råstätno och Tawaätno och i området sydost därom finns fjällkedjans största anhopning av dyner. Kring Jårkastok och Övre Soppero finns ytterligare dynområden. Nedströms Jårkastok skär älven genom ett mycket välutbildat drumlinfalt. Mellan Lainio och sammanflödet med Tomeälven präglas Lainioälvens lopp i hög grad av att älven följer och styrs av den s k "Lainiobågen", ett moränbacklandskap av Veikimoräntyp, med moränryggar, moränkullar och många småsjöar och myrar. Strax öster om älven, någon halvmil uppströms sammanflödet med Tomeälven, ligger det stora myrkomplexet Ainettivuoma-Puuruvaara.

Ned till Jårkastok år älven mestadels smal och slingrande. Nedströms Jårkastok har älven till stora delar selkaraktär och meandrar genom isälvs- avlagringama på ett sätt som inte är vanligt ovan högsta kustlinjen. Älvvallar och levéer följer älvsträckan. Mellan Lannavaara och sammanflö- det med Tomeälven har älven ett slingrande lopp med ett stort antal forsar och några sel.

En stor del av avrinningsornrådet ned till Jårkastok ligger ovan skogsgrän- sen, och omges av torra till friska rishedar. Ett stort antal bäckraviner med videsnår samt palsmyrar finns också i anslutning till älven. En bit nedströms Råstätnos och Tavvaätnos sammanflöde rinner älven genom lav-

• Sida 26
•  Original

eller mossrik f ällbjörkskog av hedtyp. Skogsgränsen mot tundran är utdragen över flera mil. Hedartade fjällbjörkskogar dominerar i älvdalen ända ned till Nummavaaratrakten, uppströms Övre Soppero Där börjar granskog med blåbär, hönsbär och ekbräken i fältskiktet uppträda. Mym'kedomen är stor och myrarna domineras av fattigkärr med starrvegetation, men palsmyrar finns också. Mellan Lannavaara och mynningen i Tomeälven omges älven av blandskogar och myrområden. Björk och gran är de dominerande trädslagen och ett friskt fältskikt av blåbär och kråkris är dominerande. Rena granskogar är vanliga på fuktigare marker, medan höjder som t ex åsar är tallhedsklädda.

Älven är föga kulturpåverkad i sitt övre lopp. Kulturinflytandet är markant vid byarna från Koivusaari och nedströms. På finsedimentrika stränder finns slåtterrnarker med gräs- och örtrik vegetation. De flesta strandängarna hävdas dock inte längre. De är vanligen präglade av iserosion och är glest bevuxna med bl a nedpressade videbuskar, vanligen grön-, lapp- eller blekviden, samt arter som tätört, kung Karls spira, norrlandsstarr och flera gräsarter. Andra vanliga inslag i slåtterrnarksfloran är bl a älgört, hundkäx, grenrör, rosenbinka och älvsallat.

Älvsträndema i nedre loppet består vanligen av stenig till blockig morän med gles, zonerad vegetation. Stränderna är vanligen kraftigt iseroderade. Högst upp på stranden återfinns en strandskog av gran och björk, i nedre loppet ofta gråal, på lägre nivå följd av ett videbälte, och nedanför detta vidtar norrlandsstarr och sjöfräken som dominanter. Kung Karls spira, tätört, rosenrot, blåtåtel, ängsskallra och svarthö är vanligt förekommande. Vid bäckdälder finns frodigare vegetation med t ex lapprantmkel, polargull- pudra, röd trolldruva, stenbräken och lappblågull.

Faunan i området kännetecknas av nordliga arter, t ex myrspov, dvärgsparv, svartsnäppa, nordsångare och rödsork. Älven ligger inom områden som är mycket värdefulla för den högre faunan. Björn, järv, fjällräv och utter, och sjöfågel som sångsvan och fjällgås finns i området. I fiskfaunan ingår bl a lax, öring, harr och lake. Laxen vandrar högt upp i älven som svarar för ca en fjärdedel av Tomeälvens totala laxreproduktion. Evertebratfaunan är otillräckligt studerad men har förutsättningar att vara särpräglad i älvens övre lopp.

• Sida 27
•  Original

1.12 Muonio älv (Könkämä älv)

Könkärnä-Muonio älv bildar riksgräns mellan Sverige och Finland. Den rinner upp i trakterna av Treriksröset och mynnar i Tomeälven strax ned- ströms Pajala. Älven heter Könkärnä älv i sitt övre lopp, ned till ca 1 mil uppströms Karesuando, och därefter Muonio älv.

Berggrunden domineras av sedimentära ådergnejser och linagraniter med stråk av yngre effusiva grönstenar. Allra längst i nordväst finns en del av den skandinaviska bergskedjans berggrund i form av seve-köliskollomas bergarter.

Landskapet kan i stort karakteriseras som fjäll- och förfjällsterräng, ned till strax ovan Karesuando. Därefter löper älven genom ett landskap av berg- kullslättyp, där höjdskillnadema sällan överstiger 200 m.

Könkämä älv (ned till Karesuando) inleds med de stora fjällsjöama Ylinen Kilpisjärvi och Alanen Kilpisjärvi. Älvdalen präglas av att inlandsisen med sin kant retirerat från nordost mot sydväst, medan älvdalen löper vinkelrätt däremot. Mot kvardröjande is har det byggts upp storartade glacifluviala ackumulationer, t ex vidsträckta terrassplan, rullstensåsar och slukåsar. Ett av de mer sammanhängande stråken går från syd-sydväst över Idivuma- trakten och klyver sig i två grenar nära Karesuando. Det följs av dyner, och här finns också välutbildade drumliner. I Karesuandoområdet finns stora palsmyrar, med palsar av varierande typ.

Vid Karesuando byter älven namn till Muonio älv, och här övergår förfjällsterrängen i bergkullslätt, vilket gäller för resten av avrinningsområdet nedströms. Muonio älv har ett slingrande lopp med flera skarpa krökar. Särskilt i sitt nedre lopp är älven ställvis djupt nedskuren i glacifluviala sediment och omges av 15-20 m höga brinkar. Stora glacifluviala stråk går fram mot älven, i de nordligare delarna från sydväst, i söder mera från väst och nordväst. Stråken innefattar bl a åsar och sandurfält. I anslutning till isälvsavlagringarna uppträder dyner på flera ställen, bl a öster om Karesuando, kring Pingisjokis mynning och öster om Saivomuotka. I anslutning till biflödena Merasjoki (1.12.9), Parkajoki (1.128), Aareajoki (1.12.2.1) m fl finns några av landets mest imponerande kursudalar, djupt inskuma i fast berg.

• Sida 28
•  Original

Älvsträckan ned till Karesuando, där älven heter Könkämä älv, ligger i sin helhet inom fjällbjörkskogsregionen, och mossrika hedbjörkskogar dominerar området. Talrika myrar, vanligen palsrika blandmyrar och rismyrar, finns vid älven och i dess närhet. Ställvis går även torra eller friska rishedar ned mot älven. Vegetationen längs älvens stränder är dåligt dokumenterad.

Nedströms Karesuando, där älven heter Muonio älv, rinner älven genom ett mycket myrrikt skogslandskap. Fjällbjörkskogar dominerar till några mil söder om Karesuando, där tallskogar tar överhanden. Tallhedar av torr lavristyp med främst kråkris, lingon och ljung i fältskiktet dominerar. På låglänta och fuktiga marker är blåbärsgranskog vanlig. Hönsbär är ofta påtagligt riklig i fältskiktet i granskogama. Mynnarkerna består till större delen av blandmyrar med strängar och flarkar och hyser vanligen fattigkärrsvegetation. Kulturrnarker finns främst i anslutning till de ganska talrika byarna utefter älven.

Stränderna längs Muonio älv kantas ofta av skog av fiisk ristyp. Steniga, av iserosion präglade stränder är vanliga, särskilt längs forsar. De har ofta gles men artrik vegetation med gråal och viden, främst grön-, blek- och lappviden, närmast strandskogen. Videna är nedpressade av isen så att de får ett krypande växtsätt. I fältskiktet &amträder blåtåtel, ljung, kråkklöver, slåtterblomma, fjällkvanne, fjällnejlika, tätört och kung Karls spira. De flesta holmar och breda stränder med finkomigt substrat har utnyttjats för slåtter. Nedre landstranden har här starrvegetation, vanligen bestående av norrlandsstarr. Andra ofta förekommande arter på strandängarna är älvsallat, nordlig backruta, strandveronika och lappblågull. De har alla nordlig eller östlig huvudutbredning. Vid bäck- och grundvattenutflöden är strandvegetationen ofta artrik, men artfattiga myrstränder finns också. Vattenvegetationen är ställvis välutvecklad i lugnflytande partier av älven. Vanliga vattenväxter längs hela älvsträckan är fjälligelknopp och ålnate, medan vanlig igelknopp, hårslinga och hästsvans bara är vanliga i det nedre loppet.

Älvfloran har ett stort inslag av östliga och nordliga arter av vilka flera är ovanliga i landet.

Delar av avrinningsområdet ligger inom ett viktigt faunaområde, Liedakke- Tavvavuoma, där bl a järv vistas regelbundet. Varg och utter har också rapporterats från området, liksom en del sällsynta rov- och sjöfåglar. I övrigt är faunan dåligt känd. I några av Muonio älvs biflöden finns utter.

• Sida 29
•  Original

Selen kring Muonio och dess holmar är viktiga häckningsbiotoper och rastlokaler för fåglar, särskilt änder, skrakar och vadare. Kuttainenselet är en annan viktig fågelrastlokal. Sångsvan, sädgås och fjällgås häckar i omgivningarna.

Hela älven har goda populationer av bl a harr och öring, medan laxen bara går upp i Muonio älv, för att sedan välja det finska biflödet Lätoseno (1 . 12.22) framför Könkämä älv. Älven har en för landet unik evertebratfau- na. Här finns en rad extremt nordostliga arter, t ex bäcksländoma Chloroperla serricomis, Capnia vidua och Nemoura sahlbergi, inte sällan med sina enda kända svenska förekomster just i gränsälven.

Referenser

Hjelmqvist S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Lundstedt, L. 1993. Vattendrag i Norrbottens län som hyser hotad everteb- ratfauna eller flodpärlmussla. Pers. comm.

Områden av riksintresse för naturvård i Norrbottens län. Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Statistiska centralbyrån. 1987. Natunniljön i siffror, Miljöstatistisk årsbok 1986-87. Sveriges officiella statistik. Stockholm.

• Sida 30
•  Original

Berggrund

Längst i väster finns skandinaviska bergskedjans bergarter, dominerad av seve-köliskollomas skiffrar och grönstenar. Nedanför bergskedjan i ett vidsträckt område runt Kiruna är berggrunden komplex, med bl a malmfö- rande bergarter. De utgörs främst av graniter och porfyrer av olika typer, samt yngre effusiva grönstenar. Stora områden längs Kalixälven och Kaiturnälven utgörs av äldre effusiva grönstenar. Resten av avrinningsom- rådet nedströms domineras till stor del av linagraniter, med mindre inslag av ådergnejser med sedimentärt ursprung och äldre graniter.

• Sida 31
•  Original

Geomorfologi och hydrologi

Storrnorfologin inom Kalixälvens avrinningsområde kan indelas i två huvudregioner. I väster högfjällsområdet på mer än 1000 m ö h, och öster därom det vidsträckta, flacka lågfjälls-, skog- och myrområdet som byggs upp av urberg. Mellan Tärendö, Vittangi och Muonio firms de flackaste urbergsslättema i hela inre Norrland.

Kalixälven har sitt källområde i Kebnekaisemassivet som har toppar mellan 1600 och drygt 2100 m ö h. Härifrån kommer Kalixälvens två källflöden, Ladtjojåkka (4.8.2) och Vistasjåkka, som förenas i sjön Paittasjärvi vid Nikkaluokta. Jokkarnas dalgångar skär djupt in i fjällområdet. Dalbottnama ligger på ca 600 m ö h, varför stora höjdskillnader finns inom området. Vistasjåkka rinner i den djupt nedskuma U-dalen Vistasvagge. Vistasjåkka bildar i sitt nedersta lopp ett milslångt meandrande deltalandskap med stora outfyllda lagunsjöar. Ladtjojåkka rinner genom den breda dalgången Ladtjovagge. Palsmyrar och uppfrysningsmarker är vanliga i dalgången. Mellan Ladtjojokk och Nikkaluokta finns bl a välutbildade svämkäglor och ett mycket välutvecklat israndrärmesystem, som går ända ned till och förbi Nikkaluokta.

Nedströms källfödena bildar älven en räcka av sjöar i en ca 45 km lång sjökedja. Sjöarna heter Paittasjärvi, Laukujärvi, Holmajärvi, och Kaalasjärvi. Stormorfologin runt sjöarna kännetecknas av lågfjälls- och förfjällsterräng. På dalsidoma finns välutvecklade israndrännesystem som går ända ner mot sjöytoma. Ackumulationsformer finns t ex vid Kaalasjärvi i form av en rullstensås, som fortsätter i den mäktiga Jukkasjärviåsen. Drumliner finns i låglänt terräng mellan Laukajärvi och Holmajärvi samt söder om Kaalasjärvi. Nedströms sjökedjan får älven ett smalt och sling- rande lopp med en rad forssträckor åtskilda av mestadels smala sel. Från och med Kiviniemi ned till Lappesuando vidgar sig selen och här finns även flera större vikar. Landskapet hör längs hela sträckan till bergkullslätten. Glacifluviala erosions- och ackumulationsformer präglar området. På sydsidan av Saurussuvanto finns ett 50 m högt ackurnulationskomplex som är rikt differentierat i åsar, terrassplan och sandurfält. Dödishål är vanliga. Älven skär på flera ställen genom drumlinfält.

På sträckan mellan Lappesuando och Tärendö kännetecknas älven av ett stort antal forsar åtskiljda av korta, lugnflytande sträckor. Runt Tärendö finns de flackaste urbergsslättema i hela inre Norrland. Nedströms

• Sida 32
•  Original

Lappesuando rinner älven genom ett av landets mest välutbildade morän- backslandskap av Veikimoräntyp. Från trakten av Parakka blir de glaciflu- viala inslagen åter starkare. I selet vid Nedre Parakka är de recenta fluvia- tila formema med älvförgreningar, öar, levéer och bankbildningar ovanligt välutvecklade. Nedströms Parakka rinner älven i Pahakurkkio genom en mer än kilometerlång klippkanjon med upp till 5 m höga sidor.

Strax nedströms Tärendö ligger Kalixälvens randdelta vid högsta kustlinjen. Här förekommer talrika glacifluviala sand- och grusstråk längs älven. Vid Narkenfors en bit nedströms fylls älvdalen av omfattande plan av älvmynnings- och fjärdsedirnent, vilka älven skär ned i med 10-20 m höga blinkar av nipkaraktär. Nedströms Narkenfors bestäms stormorfologin av Kalixälvens genombrottsdal, vilken hör till de längsta inom urbergs-Norrland. Vid Jokk ligger ett mäktigt vattenfall, Jokkfall, med 10 m fallhöjd.

Nedströms Överkalix karakteriseras stormorfologin av att dalgången suc- cessivt upphör. Sträckan domineras helt av de aktiva fluviala processerna. Kalixälven flyter här samman med Ängesån (4.1), och de bildar vid sam- manflödet ett vidsträckt sel- och deltaområde med levéer, lagunsjöar, älv- förgreningar och öar. Längre nedströms bildar älven ärmu ett vackert delta vid utflödet i sjön Räktjärv. På den nedersta delen faller älven i en starkt slingrande och brant fåra med flera forsar till mynningen i Kalixfjärden. Till skillnad från Tomeälven omges inte Kalixälven av någon kustslätt, utan höjder på över 100 m ö h förekommer ända ner mot kusten. Morän av kalixpinnmotyp är den helt dominerande jordarten längs älven mellan Räktjärv och mynningen, och bildar i älvdalens nedersta del låga ryggar som löper tvärs över dalen. Nedre Kalixdalen utgör typområde för Kalixpinnmo.

Vegetation

Vistasjåkka i Vistasvagge omges av fjällbjörkskogar, främst hedskogar men i sydsluttningar och bäckraviner finns ängsskogar. Örtrika björkskogskärr finns här och var. I deltaområdet finns ängsskogar, våta kärr och videområden. Kalkstråk i dalgången har lokalt gett upphov till en rikare vegetation. I Vistasvagge finns även utpostlokaler för tall. Runt Ladtjojåkka dominerar hedbjörkskog, med partier av lavrika björkskogar och palsmyrar. Ängsbjörkskog finns som ett band upp mot kalfjället ovan hedskogarna, främst i sydsluttningama, samt vid det mynika landskapet

• Sida 33
•  Original

vid Ladtjojaure. Rik vegetation finns fläckvis främst i anslutning till branter med karnbrosilurberggrund utmed dalsidoma. Ängar och våta hedar med rik flora finns söder om Kebnejåkka.

Sjökedjan från Paittasjärvi till Kaalasjärvi omges av hedbjörkskogar med en örtfattig rismatta av främst blåbär och kråkris. En successiv övergång mot barrskogsregionen börjar vid Paittasjärvi och inslaget av tall ökar snabbt österut. Granen har en västlig utpost i dalens nedre del. Oftast växer ren björkskog närmast sjöarna, med blandskog på högre nivåer. Inslaget av myrmarker är stort. Sjöarnas strandvegetation är ofta zonerad med ett vide- bälte som längre ner på stranden följs av ett gräs- och örtrikt bälte. Längst ner på landstranden växer endast gräsartade växter.

Nedströms Kaalasjärvi till Lappesuando rinner älven fram genom ett skogs- och myrlandskap. Tallhedar, ofta med stort björkinslag är den vanligaste Skogstypen. Partier med hedbjörkskog finns längs älvsträckans övre del, medan inslaget av gran och blåbärsgranskog ökar mot öster. Strandskogar med högörtvegetation finns ställvis längs älven, liksom breda videbälten. Ofta finns dock bara en smal eller luckig videbård på stränderna. Strandslåtterrnarker finns runt Kiviniemi. Branta sparsamt bevuxna moränstränder finns också. Några sel hyser frodig vattenvegetation. I området mellan Kalixälven och Kaitumälven uppströms dessas sarnmanflöde ligger Kaitum urskogsområde, ett 33 000 ha stort urskogsområde med endast spår av plockhuggning i de älvnära avsnitten.

Mellan Lappesuando och Tärendö omges älven av tallhedar och barr- blandskogar samt stora myrkomplex. Stränderna är vanligen steniga, och kan vara glest bevuxna, men är ofta välzonerade. Längst upp på stranden finns en strandskog med sälg och gråal, neråt följd av viden och örter som fjällvedel, älgört och tuvtåtel. Längre ner på landstranden blir örter och gräsliknande arter dominerande, och här tillkommer arter som slåtter- blomma, vattenmåra, rödven, blåtåtel och hundstarr. Vattenvegetationen är vanligen sparsamt utvecklad. Vid forsen Pahakurkkio finns klippspringeve- getation med bl a stensöta och stenbräken. Här finns också kalkkrävande arter som huvud-, hår- och fjällstarr. Moss- och lawegetationen är också artrik här.

Nedströms Tärendö präglas stränderna av att älven skär genom glacifluviala sediment avsatta under högsta kustlinjen. De är ofta finsedimentrika och erosionsbenägna. Många strandavsnitt har frodig vegetation. Många holmar i selen utnyttjas än idag för kreatursbete. De

• Sida 34
•  Original

hyser en ängsvegetation av gräs och örter med t ex kruståtel, tuvtåtel, rölleka och borsttistel som dominanter. Andra framträdande arter på selsträndemas mellersta delar är smörbollar, nordlig backruta och strandveronika. Vattenvegetationen är ofta frodig på de finkorniga bottnarna. Bland förekommande arter kan nämnas gul näckros, hårmöja, gräs- och gropnate, höst- och klolånke samt hårslinga. Nipoma har en artfattig vegetation dominerad av ris som mjölon och ljung. Nedströms Överkalix dominerar odlingsmarkema älvens omgivning. Älven har tämligen låga sedimentstränder med stora översvämningsbälten. Ävjebroddsvegetationen i de nedersta sjöarna är unik, betingad av de stora vattenståndsamplitudema.

Flora

Floran har ett markant inslag av växter men nordlig huvudutbredning, t ex lappehn, strandveronika, nordlig backruta och röd trolldruva. Detta skiljer Kalixälven från de båda sydligare fjällälvarna Piteälven och Vindelälven, men är ett gemensamt drag med Torneälven. Se även under "Vegetation".

Fauna

Kännedomen om älvens fauna är otillfredsställande. Utter har observerats i trakten av Tärendö i slutet av 1970-talet. Bisarnråttan är en sentida invand- rare. Älven har viss betydelse för fågelfaunan som flyttled. Som häcknings- område för sjöfågel, framförallt sim- och dykänder är älvens nedre lopp viktigt. Runt sjöarna Paittasjärvi-Kaalasjärvi häckar blåhake och flera sångare i björkskogen och videsnåren. Vattnen och myrarna runt sjöarna är häckningsområden för and- och vadarfåglar, som t ex knipa, bläsand, små- skrake, gluttsnäppa och drillsnäppa. Störst betydelse har älven genom sina högklassiga reproduktionsområden för lax och havsöring, som går upp i både Kalixälven och i Ängesån. I forsarna är harr vanlig och öring finns också. Flodpärlmussla finns i biflödena Välijoki (rikligt) och Kääntöjoki.

• Sida 35
•  Original

Biflöden

Kaitum älv (4.15) är vattensystemets huvudkälla. Tärendö älv (4.7), som är Kalixälvens första större tillflöde nedom sammanflödet med Kaiturnälven, medför nästan en fördubbling av vattenföringen. Vid Överkalix kommer Ängesån (4.1) till, Kalixälvens största biflöde. Förutom en del biflöden i fjälltraktema är naturvärdena i biflödena dåligt dokumenterade. I många biflöden finns emellertid hotade evertebrater, och i Välijoki och i Kääntöjoki finns flodpärlmussla.

4.15 Kaitum älv

Kaitumälven avvattnar området mellan Kebnekaisemassivet och Stora Sjöfallet. Älven har omväxlande fors- och selsträckor, men de senare dominerar. Kaitumälvens källflöden, Tjäktjajokk och Kaitumjokk (4.15), mynnar i ett delta överst i sjön Padje Kaitumjaure. Denna sjö övergår i Kaska Kaitumjaure. På dess sydvästsida stupar Tjikkomvardo och Tjikkompakte med talusbranter direkt ned i sjön. Nedströms finns sel med mycket liten fallgradient, med många sidovatten och sjölaguner. Den stora myren Påstape ligger i anslutning till älven. Älven omges längs långa sträckor av glacifluvialt material, som på vissa sträckor har intressanta former. Nedströms Killinge börjar den höga forsen Killingelinkka, som är mycket naturskön. Kaiturnsjöamas stränder är nästan skoglösa, medan fjällbjörkskog finns längre upp på sluttningarna. Denna omvända skogsgräns beror på sjöarnas kylande effekt och på inflytande av hårda, kalla vindar. Talusbrantema vid Kaska Kaitumjaure är mycket artrika. Här har man funnit 189 kärlväxtarter. På många av de lugnflytande sträckorna finns flödesängar och vattenlandskap som gör älven botaniskt intressant.

4.7 Tärendö älv

Tärendö älv torde vara en av världens längsta bifurkationer. Älven för över ungefär hälften av Tomeälvens vatten till Kalixälven. Tärendöälven är 52 km lång och sträcker sig mellan byarna Junosuando vid Tomeälven och Tärendö vid Kalixälven.

Berggrunden runt Tärendöälven är komplex, och består av arvidsjaur- och kirunaporfyrer, yngre graniter och syeniter, samt karelska sedimentbergar- ter och yngre effusiva grönstenar. Inslag av gabbror, dioriter och

• Sida 36
•  Original

arnfiboliter finns också. Några kilometer nordväst om Lauttakoski finns en täljstensförekomst.

Stormorfologin kan karakteriseras som bergkullslätt. Morän är den dominerande jordarten, men flacka isälvssediment av betydande omfattning finns längs älven. I anslutning till dessa uppträder dyner. Älvens lopp är svagt slingrande, till största delen lugnflytande, men flera forsar finns också. Älvens totala fallhöjd är ca 35 m.

Skogarna som omger älven domineras av tallhedar av torr lavristyp där kråkris, lingon och ljung dominerar i fältskiktet. I sluttningar finns även blåbärsgranskog med inblandning av tall och björk i trädskiktet. I fältskiktet finns förutom blåbär och odon även ett flertal örter. De stora myrområdena utgörs övervägande av öppna fattigkärr av olika slag. Myrarna når ofta ända ner mot älven. Kulturrnarkema är koncentrerade till de tre byar som finns i älvens närhet.

Tärendöälven är ekologiskt mest lik Tomeälven, eftersom den består av Tomeälvens näringsrikare vatten, och berg— och jordartema längs älven är dessutom tämligen rika. Strand- och vattenfloran är följdaktligen tämligen rik. Stränderna är vanligen välzonerade med breda grön- och lappvidebäl- ten, och på lägre nivåer dominerar norrlandsstarr på en dyig botten. Hårt exponerade grusstränder, t ex vid forsarna, har en gles men artrik vegeta- tion med stort inslag av örter. Örtema är ofta fjällväxter som fjällkvanne, fjällnejlika, fjällvedel, svarthö och fjälltimotej. Översilade grusstränder med inslag av finare substrat har den artrikaste och mest varierade vegetationen. Högst upp på stranden finns vanligen en strandskog dominerad av gråal, följd av ett videbälte. Resten av stranden domineras av örter och gräs som kung Karls spira, kärrspira, tätört, slåtterblomma, blåtåtel och madrör. Stränder helt övervuxna av viden finns också, och blåsstarr kan bilda breda starrbälten i bl a vikar.

Vattenvegetationen är välutbildad och artrik. Yppiga bestånd av gräs-, rost- och långnate finns i älvfåran. I lugnare vatten finns bl a nordnäckros, gul näckros och dvärgnäckros och på grundare vatten växer t ex hästsvans, smålånke, sylört, kabbeleka och hårslinga. Blomvass och borstnate hör till älvflorans sällsyntare inslag.

Älvens flora är artrik och liknar den i storälvama Tomeälven och Kalixälven. Här finns både fjällväxter som fjällvedel, fjällnejlika och svarthö, och sydliga växter som blomvass.

• Sida 37
•  Original

Utter finns i några av älvens biflöden. Mink och bisarn finns också. Älvens fågelfauna domineras av sjöfåglar som vigg, knipa, bläsand, sjöorre och storskrake samt vadare som gluttsnäppa och grönbena. I omgivningarna finns häckningslokaler för sädgås och trana.

Referenser

Hjelmqvist S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Lundstedt, L. 1993. Vattendrag i Norrbottens län som hyser hotad everteb- ratfauna eller flodpärlmussla. Pers. comm.

Områden av riksintresse för naturvård i Norrbottens län. Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Statistiska centralbyrån. 1987. Naturmiljön i siffror, Miljöstatistisk årsbok 1986-87. Sveriges officiella statistik. Stockholm.

• Sida 38
•  Original

7. Råneälven

Län: Norrbotten Medelvattenföring: 42 m3/s Avrinningsområdets areal: 4 160 km2

Naturgeografiska regioner:

29b. Kustslätter och dalar med finsediment kring norra Bottenviken

30b. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden 32d. Norra Norrlands och norra Finlands barrskogsområden och berg-

kullslätter 52d. Norra barrskogs-Lappland

Råneälven har sina källflöden i Gällivaretrakten och mynnar vid Råneå, ca 30 km norr om Luleå. Den är Sveriges största skogsälv, och den har en artrik flora och en fast utterstam. Moränstrandängama i det övre lop- pet, skapade genom iserosion, är ett unikt drag. Älven är geovetenskap- ligt varierad med många former av stort värde, t ex Valvträskets delta och typlokal för kalixpinnmo. Råneälven utnyttjades t o m 1965 för tim— metflottning. Flottningsunderlättande åtgärder har dock, jämfört med de flesta andra älvar, utförts i ganska begränsad omfattning. Älven är opå— verkad av vattenkraftutbyggnad.

Berggrund

Berggrunden inom Råneälvens avrinningsområde domineras av tre huvud- typer av bergarter: graniter och gnejser, granodiorit-kvartsdiorit-diorit, samt basiska och intermediära vulkaniter. Längs den nedre halvan av älven dominerar basiska och intermediära bergarter. diorit, granodiorit, basisk porfyrit och basisk-intermediära vulkaniter. Sura bergarter, framför allt graniter, finns i större sammanhängande områden längs älven ned till Snaskoforsen. Inslag av sura bergarter finns även nedströms Valvträsket. Närmast mynningen finns ådergnejser av sedimentärt ursprung.

• Sida 39
•  Original

Geomorfologi och hydrologi

De övre delarna av Råneälvens vattenområde ligger inom bergkullslätten, vilken övergår i den vågiga bergkullterrängen närmare kusten. Älvens nedre lopp skär genom den finsedimentrika och flacka kustslätten nära Bottenviken.

I vattenområdets övre delar, norr om polcirkeln, är andelen sjöar låg och älven övervägande lugnflytande. Uppströms högsta kustlinjen, vilken är belägen vid Överselet, saknar älven sammanhängande dalgång. I Överselet finns ett aktivt blockdelta med braided river-struktur och branta nipor. Vid högsta kustlinjen utbreder sig ett mäktigt delta, Slättheden. Mellan Mårdsel och Norrlillåns myrming beskriver älven en slinga som troligen bildats efter den senaste istiden. Den gamla isälvsfåran finner man istället i nuvarande Norrlillåns dalgång.

Från polcirkeln ned till Valvträsket, beläget ca 50 km från kusten, faller älven ca 250 m i höjdled. Sjöar saknas längs denna sträcka, och älven domineras av forsande och stråkande partier. I Råneälvens dalgång ned- ströms Norrlillåns mynning förekommer en ovanlig moränforrn kallad Kalixpinnmo. Den utgörs av tvärställda ryggar med en blandning av morän och sediment, ofta med kraftigt störda strukturer. Området med Kalixpinnmo runt Råneälven är det viktigaste typområdet i Sverige, och har även uppmärksammats internationellt.

Vid Valvträsket ändrar älven karaktär. Nedströms Valvträsket karakterise- ras älven av större sjöar och sel förbundna med kortare forssträckor. Dalgången är fylld av finkomigt sediment. På denna sträcka faller älven endast ca 40 m. I Valvträsket finns ett aktivt inlandsdelta av avsevärda mått, uppbyggt av sand och finsediment. I Degerselet finns ett välutbildat ändmoränfält.

Vegetation

Vegetationen i de övre delarna av avrinningsområdet karakteriseras av en hög andel myrmark. Uppströms Valvträsket bestäms strändemas utseende till stor del av graden av iserosion. Några egentliga vegetationszoneringar förekommer i regel inte, och vegetationstypema är här starkt dynamiska. Iserosionen håller tillbaka träd- och buskvegetationen, varför stränderna blir öppna och domineras av ris, örter och gräs. Denna öppna

• Sida 40
•  Original

vegetationstyp, kallad moränstrandängar, når sin bästa utformning längs en ca 3 km lång sträcka nedströms Snaskoforsen, men finns frekvent längs hela sträckan mellan Muorkaforsen och Överselet, samt i mindre utsträckning mellan Mårdsel och Pataforsen. Iserosionsbetingad strandvegetation förekommer även längs andra älvar, t ex Tomeälven och Kalixälven samt i vissa vattendrag i fjälltraktema. I dessa är dock isens påverkan mer lokal och av betydelse endast vissa år. Moränstrandängarna saknar ofta buskvegetation, men är zonerad i en övre torrare del och en lägre fuktig del. På den övre delen är ljung, odon, gullris och kruståtel sarndominanter, medan den nedre delen domineras av blåtåtel, mossviol och smörbollar. Sippervattenflöden mynnar på flera ställen på stranden. Här finner man en rik flora med bl a bjömbrodd, fjällskära, brunven och sumpstarr. Vattenvegetationen i de övre, lugnflytande delarna av älven är ställvis utbredd med t ex igelknoppsarter, hästsvans och strandranunkel. Nedströms Överselet är vattenvegetationen mer sparsam.

Älvdalen nedströms Valvträsket till kusten är i stor utsträckning uppodlad. I de nedre delarna av älven är stränderna ofta av flack finsedimenttyp. Här finner man tydligt zonerade växtsamhällen. Ofta finns en strandskog av lövträd, följd av ett bälte av videbuskar, och nedanför denna starr- och gräsmader, följd av vattenvegetation. Vattenvegetationen är välutvecklad i vissa av de lugnt flytande nedre delarna av älven. Såväl undervattens-, flytblads— som övervattenvegetation förekommer rikligt på många ställen. Här finns även inslag av mer krävande och ovanliga arter. Vid Rånträskets södra delar finns 5 k ävjebroddsvegetation, med förekomst av rariteter som

ävjepilört, tretalig slamkrypa och nordslarnkrypa.

Flora

Floran är artrik för en skogsälv. Artkoncentrationen av arter når nästan samma nivå som längs artrika sträckor i fjällälvarna. Vid en inventering av Råneälvens stränder registrerades totalt 318 kärlväxtarter. Höga artkoncentrationer fanns vid Överstbyträsket, Korpforsen och Överselet. Ovanligare arter som röd och svart trolldruva finns på flera ställen längs älven, och i Rånträsket växer bl a ävjepilört. Se även under "Vegetation".

• Sida 41
•  Original

Fauna

Faunan längs älven är bristfälligt undersökt. Utter förekommer både som- mar- och vintertid. Älvens isfria forssträckor utgör övervintringsområden för utter, och minst ett tiotal individer uppehåller sig i huvudfåran vintertid. De viktigaste reproduktionsområdena finns i närings- och vegetationsrika sjöar och sel mellan Valvträsket och kusten. Flera biflöden hyser hotade evertebrater . Flodpärlmussla finns i Kvarnbäcken, Grundträsktjärnbäcken och Bjurån (7.1).

Biflöden

Råneälvens större biflöden är Rörån-Livasälven (7.4) och Norrlillån (7.5). Biflödenas egenskaper är dåligt dokumenterade.

Referenser

Arnqvist, G och Dynesius, M. 1987. Råneälven. Naturinventering och bedömning av vetenskapliga naturvärden. Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Hjehnqvist S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Lundstedt, L. 1993. Vattendrag i Norrbottens län som hyser hotad everteb- ratfauna eller flodpärlmussla. Pers. comm.

Områden av riksintresse för naturvården i Norrbottens län. 1987. Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Rudberg, S och Sundborg, A. 1975. Vattendragen i norra Norrland. Geovetenskapliga naturvärden. Uppsala universitet, Naturgeografiska insti- tutionen. Uppsala.

Statistiska centralbyrån. 1987. Natunniljön i siffror, Miljöstatistisk årsbok 1986-87. Sveriges ofiiciella statistik. Stockholm.

• Sida 42
•  Original

9. I Luleälven: Stora Lule älv uppströms Akkajaure

Län: Norrbotten, Nordland fylke (Norge) Medelvattenföring: 156 m3/s (1922-70, vid Kårtjejaure) Avrinningsområdets areal: 4 988 km2 (inklusive Suorvarnagasinet)

Naturgeografiska regioner: 36a. Nordlands, Troms och Lapplands högfjällsregion

Området består av vattenområdena uppströms Akkajaure i Stora Lule älv, d v s vattendrag som mynnar i det väldiga Suorvamagasinet. I området ligger Stora Sjöfallets, Padjelanta och delar av Sareks nationalparker. Det största delavrinningsområdet är Vuojatätnos, med de stora sjöarna Vastenjaure och Virihaure, kallad "Lapplands vackraste sjö ", belägna i Padjelanta nationalpark.

Berggrund

I den västra delen av området, nmt sjöarna Vastenjaure och Virihaure, består berggrunden av köliskollans mjuka bergarter. I väster möter seve- skollans hårdare bergarter med amfiboliter i Sareks högfjäll. I området runt Akkajaure utgörs berggrunden av ett fönster i skolloma, med fjällgraniter och -syeniter.

Geomorfologi och hydrologi

Det största och vattenrikaste vattensystemet uppströms Akkajaure är Voujatätno (9), som kan ses som Stora Lule älvs huvudfåra uppströms Akkajaure. Voujatätno avvattnar de stora sjöarna Virihaure och Vastenjaure i Padjelanta nationalpark. Många andra vattendrag mynnar i Suorvarnagasinet, men de är alla betydligt mindre. Vietasätno (9.15) är reglerad med regleringsmagasinet Satisjaure i sitt lopp. Sitasjaure, norr om Akkajaure, avvattrrades tidigare till Satisjaure via Suorkejåkkå, men är nu reglerad och dess vatten överleds till Akkajaure och Ritsems kraftstation. De andra vattendragen är oreglerade.

• Sida 43
•  Original

Det viktigaste draget i stormorfologin i Voujatätnos avrinningsområde är den stora kontrasten mellan Padjelantas lågfjäll och vida sjödalar upp- byggda av mjuka, lättvittrade kölibergarter i väster, och Sareks i öster spär- rande högfjäll av sevebergarter med inslag av amfiboliter. Området begrän- sas i nordost av Akkas högfjäll med landets högsta sammanhängande slutt- ningar inom ett av vattenkraftutbyggnad opåverkat område. Här finns glaci- ämischer, levande is, och stora recenta moränsystem inom synhåll från dalen. Mäktiga V-dalar genomskär de branta sluttningarna. Vid Kisuris och Akka finns mäktiga terrasskomplex, vilka tolkas som deltabildningar anlagda i issjöar. Någon motsvarighet till dessa terrasskomplex är inte känd Rån svenska fjällen. I Voujatätnos dalgång går storskaliga och sällsynt välutvecklade rullstensåsar, som hör till de bäst utbildade i fjällområdet. Bland recenta processer märks en stor alluvialkon i en av Akkas dalmynningar, samt ett delta som Låddejåkkå (9.23) bildar vid mynningen i Vastenjaure.

I Miellätnos (9.25) dalgång finns isälvsmaterial över stora arealer som uppvisar en stor formrikedom. Miellätno mynnar i viken Arosluokta i Virihaure. I dalgången finns t ex en av landets allra högsta åsar, med ett särpräglat dubbelkrön av två getryggar.

Uppströms Virihaure rinner Stalojåkkå (9) från området vid norska gränsen i en båge mot norr, där den mynnar i viken Staloluokta i Virihaure. Dalen är trappstegsforrnad, och älven har skurit ut kanjonsektioner i trösklama. I dalen finns isälvsmaterial i form av åsar, åsnät, sanduravlagringar och ter- rasser rn m. Pållaurjåkkå och Vietjejåkkå är andra större vattendrag som mynnari Virihaure.

Vegetation

Större delen av området runt Virihaure och Vastenjaure utgörs av alpin vegetation. Några mindre fjällbjörkskogsbestånd finns vid Virihaure. Rishedar dominerar, vilka avlöses av gräshedar vid 1000 m ö h-nivån. I Voujatätnos dalgång växer fjällbjörkskog.

Flora

Floran är extremt artrik i området runt Virihaure och Vastenjaure tack vare de lättvittrade, näringsrika bergarterna. Områdena sydväst om Virihaure

• Sida 44
•  Original

och norr om Vastenjaure är de artrikaste. Lapsk alpros, gulldraba, fjäll- klocka och fjällblära växer där i stor mängd. Några av arterna växer ingen annanstans i de svenska fjällen. Det gäller blekgentiana, grusnarv och ragg- fingerört.

Fauna

Djurlivet är rikt och utgörs av den rena fjällfaunan. Kungsöm, jaktfalk, havsörn och dubbelbeckasin häckar. Kricka, bergand och smalnäbbad sim- snäppa m fl häckar i våtmarkerna. Fjällgås häckar vissa år.

Referenser

Hjelmqvist S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Områden av riksintresse för naturvården i Norrbottens län. 1987. Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Rudberg, S och Sundborg, A. 1975. Vattendragen i norra Norrland. Geovetenskapliga naturvården. Naturgeografiska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

Sjörs, H. 1975. Preliminär botanisk värdering av norra Norrlands out- byggda älvsträckor. Meddelanden från Växtbiologiska institutionen, Uppsala 1975 :7.

Statens naturvårdsverk. 1986. Naturvård i fjällen. Naturvårdsverket infor- merar.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

• Sida 45
•  Original

Berggrund

Berggrunden utgörs av urberg, där flera bergarter förekommer i ett relativt komplext mönster. Det är främst linagraniter och äldre graniter, sedimentära ådergnejser, samt leptiter och hälleflintor.

Geomorfologi och hydrologi

Inom den övre delen av avrinningsområdet, uppströms sjön Peraure, har området karaktär av förfjällsterräng och lågfjäll med avbrott för mycket flack terräng. Synintrycket vid sjön Karatj domineras av spridda lågfjäll, delvis med brantare sidor än inom fjällbergartemas område och ibland med markanta glaciala plockningsbranter som på fjället Farforita. Terrängen kring östra delen av Karatj är ytterst flack och sjön uppfylls av en låg skär- gård av moränöar och moränholmar.

Nedströms Karatj är terrängen en flack restbergsslätt med få enstaka berg, någon gång med tillskärpningar av flyggkaraktär som vid Luvos och

• Sida 46
•  Original

Piertinjaure. Moräntäcket präglar i den flacka terrängen ofta topografins medelstora och små former. Nedströms Luvos bestäms älvloppet på många ställen av moräntäcket och grenar upp sig i armar kring moräntäckets höjd- forrner. Berg i dagen finns endast i Pärlfallet. Recenta processer märks i en stor talusbrant på Farforita och i Perauers delta.

Vegetation

Pärlälven är till större delen omgiven av vidsträckta barrskogsområden. Tall och gran dominerar med inslag av björk. På några sträckor finns rena björkskogar. Innanför älvsträndema finns rikligt med myrpartier. Skogarna är torra till friska med övervikt för de friska. Ristyper är vanligast, men ört- ristyp förekommer, i synnerhet nära älven. På några ställen finns rena örtty— per. Myrarna har oftast karaktär av fattigkärr och är av typ sträng-bland- myr, där strängarna visar varierande näringsrikedom medan flarkama oftast är fattiga.

Pärlälvens stränder är oftast zonerade på två olika sätt. Där morän, som oftast är blockig, bildar strand finns skogen helt nära vattnet. Endast en smal remsa med vide och örter skiljer skogen från vattnet. Typiska örter är: ormrot, smörbollar, slåtterblomma, skogsnäva, tätört och gullris. Denna typ är vanlig längs forssträckoma, där blockmarken vid vattnet ofta är bred. Där älven flyter långsammare finns det för det mesta mer finmaterial kvar i moränen. Detta ger sig till känna i en rikare vegetation. Här är strandzonen ofta bredare med en 5-100 m bred zon av vide med örter närmast vattnet. Förutom de ovan nämnda märks kärrspira, kung Karls spira, flädervänderot, och borsttistel. Vid vattenbrynet växer fräken, starr, kabbeleka och vattenklöver.

Den nedre delen av Pärlälven har vanligen skogsklädda moränstränder med den ovan nämnda floran. Teutatjbäckens nedre meandrande lopp präglas av myrmark. Här växer videt högt tillsammans med lågvuxen björk. Vid Pärlan finns öppna marker som tidigare brukades som slåttermarker. Vid Partafallet år vegetationen frodig, särskilt ovan forssträckan. Bland växter- na som finns här kan nämnas smörbollar, daggkåpa, kanelros, skogsnäva och strätta. Några hundra meter uppströms från forsen växer lappranunkel. Vid Kunjekuoika finns en ö med björkskog av frisk örttyp där bl a liljekon- valj växer, på den enda noterade lokalen utmed älven.

Flora

• Sida 47
•  Original

Pärlälvens dalgång är inte särskilt märkvärdig botaniskt. Sina kvalitéer har den främst genom att vara relativt opåverkad av mänskliga ingrepp. Vid Karatj fann man dock 214 kärlväxtarter vid en inventering, vilket visar strandzonens betydelse i en annars artfattig trakt. Av de arter som här växer nära sin östgräns kan nämnas taigastarr, fjällstarr, fjällviol och lappspira. Farforita är ett sydväxtberg med bl a fjällbrud. Se även under "Vegetation".

Fauna

Björn, järv och 10 förekommer inom området. En fast stam av utter finns i Pärlälvens vattensystem. Kungsöm och berguv häckar regelbundet. Andra noterbara arter är sångsvan, sädgås, salskrake, dubbelbeckasin och dvärg- sparv. Flodpärlrnusslan förekommer i relativt stora mängder och har gett älven sitt namn.

Biflöden

Pärlälven har flera större biflöden, av vilka de flesta avvattnar myrrika områden söder om Pärlälven nedströms sjön Karatj. De är t ex Keutatjbäcken, Naustajåkkå (6.4.2) och Vapsajåkkå (6.4.3). Nårvejåkkå (6.4.1) awattnar en rad sjöar belägna mellan Pärlälven och Randijaure, t ex Latunjaure och Nårvejaure.

Referenser

Hjelmqvist S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Områden av riksintresse för naturvården i Norrbottens län. 1987. Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Rudberg, S och Sundborg, A. 1975. Vattendragen i norra Norrland. Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografiska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

• Sida 48
•  Original

Sjörs, H. 1975. Preliminär botanisk värdering av norra Norrlands outbyggda älvsträckor. Meddelanden från Växtbiologiska institutionen, Uppsala 1975:7.

Statens naturvårdsverk. 1986. Naturvård i fjällen. Naturvårdsverket informerar.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

• Sida 49
•  Original

39. I Luleälven: 9.6 Lilla Lule älv uppströms Tjaktjajaure

Län: Norrbotten Medelvattenföring: 59 m3/s (1910-19, 1923-66, vid Tjaktjajaure) Avrinningsområdets areal: 2 267 km2 (inklusive Tjaktjajaure)

Naturgeografiska regioner: 36a. Nordlands, Troms och Lapplands högfjällsregion 52a. Norra barrskogs-Lappland

Området består av de vattendrag med tillhörande vattenområden som mynnar i regleringsmagasinet Tjaktjajaure i Lilla Lule älv. Det är främst Rapaätno från Rapadalen i Sarek, och Sitoätno som avvattnar sjön Sitojaure som är av betydelse, övriga vattendrag är tämligen små.

Berggrund

Området skär ett snitt genom fjällfrontens berggrund, från urbergsunderla- get vid Laitaure och nedre Rapadalen, genom det överliggande Hyolithuslagret med tillitfynd, genom urbergsskollan med syeniter till se- veskollan och dess amfiboliter längst i väster.

Geomorfologi och hydrologi

De viktigaste vattendragen i avrinningsområdet uppströms Tjaktjajaure är Rapaätno (9.7.2) som rinner genom Rapadalen i Sareks nationalpark, via sjön Laitaure och Kuolleluoppal till Tjaktjajaure, och Sitoätno (9.6.7), som avvattnar Sitojaure till Tjaktjajaure. Till Tjaktjajaure rinner också mindre vattendrag, som Rittakjåkkå (9.7.1) och Suobbajåkkå mellan Tjakkeli och Takarfjället. Tjaktjajaure awattnas av Blackälven (9.6.7) till regleringsma- gasinet Skalka.

Rapadalen är starkt präglad av den glaciala omgestaltningen, och är tro- ligtvis landets mest fulländade U-dal. Toppområdena kring dalen är upp- styckade av glaciämischer, och många av dem innehåller nu glaciärer. Biflödena till Rapaätno har som en följd av dalens branta sluttningar skurit

• Sida 50
•  Original

ut smala V-dalar och kanjonsträckor. Ett mindre antal av sidodalarna är något hängande över huvuddalen, men mynningstrappstegen är i så fall genomskuma av yngre fluviatil erosion. Genom dalen rinner Rapaätno som för med sig enorma mängder slam från glaciärerna. Slammet avsätts i Rapaselet, som är ett igenfyllt sjöbäcken, och i Rapadeltat, eller Laitauredeltat, i sjön Laitaure, som är ett av landets största och snabbast växande deltan. I deltat grenar sig vattnet i ett komplex av älvfåror och

laguner.

Sitojauredalen har karaktär av U-dal, skollbrantema kan ses som kapade dalsporrar. Under skollbrantema finns talusbranter på många ställen. Sitoätnos dal uppströms sjön har samma karaktär. Nedströms Sitojaure öppnar sig landskapet till en bred slätt, lutande ner mot Tjaktjajaure. Slätten täcks av låga moränryggar, alternerande med myrar och småsjöar. Älven har många forsar, särskilt närmare Tjaktjajaure. I Sitojaures inlopp finns ett mindre, närmast fossilt delta.

Vegetation

Rapadalen täcks i dalbottnen av fjällbjörkskogar av mossrik hedtyp, men sluttningarna, främst de sydvända, är av ängsskogstyp. Förutom björk växer i trädskiktet sälg, rönn, gråal, hägg och asp. Väster om Narnmatj finns ett isolerat granskogsparti. På de sydvända sluttningarna i Rapadalen breder lågörtängar ut sig, en del med gles björkskog. Högörtängar förekommer främst vid Låddepakte och Skierfe. I Rapadeltat i Laitaure växer norrlandsstarr, ängsull och fräkenarter i de våta kärren. De torra kärren domineras av tuvsäv och trådstarr. Främst på de torra kärrens kanter växer viden av svart-, rip-, lapp-, och grönviden.

Sitojauredalen är fjällbjörkskogsklädd med ett extremt mosaikformat land- skap. Området är präglat av lokalklimatiska förhållanden, med snöfattiga vintrar och sträng kyla. Följden har blivit ett komplex med björkskogar som bryts av med olika typer av subalpina hedar och myrmarker. De större och blötare myrarna utgörs av strängrnyrar, som är sällsynta i fjällkedjan. Längre ner i dalen växer fjällbarrskog dominerad av gran, i stor utsträck- ning opåverkade av mänskliga ingrepp.

• Sida 51
•  Original

Flora

Floran kännetecknas av relativt stor rikedom tack vare det nordliga läget med många alpina arter som inte finns söderut i fjällkedjan, och den på många ställen näringsrika berggrunden. Vid Låddepakte i Rapadalen växer fjällskära och fjällklocka tack vare kalkberggrund. Nannnatj är en annan kalklokal med bl a mångfingerört. Sitoätnos flora är sämre känd. Sitojaureområdet har en måttligt rik flora. Stränderna uppvisar en intressant lavflora.

Fauna

I Rapadalen finns järv, björn, sångsvan, jaktfalk och kungsörn. Fågelfaunan i deltaområdena är rik. Här häckar många andfågelarter.

Referenser

Områden av riksintresse för naturvården i Norrbottens län. 1987. Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Rudberg, S och Sundborg, A. 1975. Vattendragen i norra Norrland. Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografiska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

Sjörs, H. 1975. Preliminär botanisk värdering av norra Norrlands out- byggda älvsträckor. Meddelanden från Växtbiologiska institutionen, Uppsala 1975:7.

Statens naturvårdsverk. 1986. Naturvård i fjällen. Naturvårdsverket informerar.

Sveriges meteorologiska— och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

• Sida 52
•  Original

Berggrund

Tarradalen hör helt till seveskollans bergarter med glimmerskiffrar och amfiboliter i fjälltopparna. Längst i norr finns även fylliter. Vid västra Råvvejaure tar kölibergarter med kalkstenar och fylliter vid. Kamajåkkås dalgång hör även den till seveskollans bergarter med amfiboliter, men strax före mynningen rinner den ut på den undre skollans urberg, som även finns runt Saggat. Runt Saggats nedre delar tar urberggrunden utanför fjällkedjan vid, med graniter och sedimentära ådergnejser.

Geomorfologi och hydrologi

Uppströms Skalka i Lilla Lule älvdal ligger den långsträckta sjön Saggat. I Saggats nordände mynnar Tarrajåkkå (9.6) och Karnajåkkå (9.6.9) och bildar Kvikkjokksdeltat. Tarrajåkkå avvattnar Tarradalen, och den stora fjällsjön Råvvejaure väster om Tarradalen via Kartevarjåkkå (96.10). Till Kamajåkkå ansluter från nordväst Tjoultajåkkå, vilken avvattnar av dal-

• Sida 53
•  Original

gången Tjoultevagge, och från nordost Njåtsojåkkå, som avvattnar dal- gången Njåtsovagge.

Tarradalen omges av högfjäll uppbyggda av amfiboliter och har delvis karaktär av genombrottsdal. Fjällen har glaciämischer, synliga från dal- gången. Dalen är trappstegsforrnad i dalens längdriktning, och älven bildar kanjonsektioner vid trösklama. Sidodalama är delvis hängande. Dalbottnen har delvis ett tunt jordtäcke. I sidomynningarna på södra/västra dalsidan finns dock stora lösmaterialansamlingar av okänt slag. På dalens östra sida finns flera stora alluvialkoner. I sjön Tarraure finns ett stort delta med tyd— liga former. Råvvejaures dalgång hör till Tarradalens välmarkerade bidalar och har viss karaktär av genombrottsdal. Några av sjöarna uppströms Råvvejaure verkar sakna utlopp, vilket tyder på underjordisk dränering, typisk för kalkstenstrakter.

Karnajåkkås dalgång omges av berg med en lägre relief än Tarradalen. Njåtsovagge med Njåtsojåkkå är en perfekt utformad U-dal, medan Tjuoltavagge är mer öppen. Bidalama är i båda områdena branta och har delvis markant V-dalsform i sina nedre delar. Vid Njåtsojåkkås och Tjuoltajåkkås sammanflöde bildas Änokdeltat, ett fullt utbyggt och moget delta av betydande storlek och med en utomordentlig forrnvariation.

Vid Karnajåkkås och Tarrajåkkås sammanflöde bildas Kvikkjokksdeltat, ett av landets största deltan, med synnerligen välutbildade levéer, laguner och andra formelement. Det byggs ständigt på av de slarnmängder som Kamajåkkå för med sig.

Vegetation

Tarradalen utgör en av fjällvärldens botaniskt rikaste dalgångar med såväl sydväxtbranter som extremt frodiga ängsbjörkskogar samt högörtängar. Särskilt efter sidojokkarna påträffas den karakteristiska högörtsvegetatio- nen samt ett flertal bräckearter Saxifraga spp. Även i Tjuoltevagge växer frodiga ängsbjörkskogar. Barrskog med tall som dominerande trädslag växer i nedre Tarradalen och i Karnajåkkås dalsänka. Kvikkjokksdeltats vegetation är starkt kulturpåverkad av bl a slåtter

• Sida 54
•  Original

Flora

Tarraddalen är botaniskt extremt rik. Ravinema och rasbranterna vid Njunjes hyser många sällsynta arter och är en av de rikaste lokalerna för fjällbrud i dalen. Karnajåkkås dalgång är botaniskt sämre dokumenterad.

Fauna

Dalgångamas fågelliv är rikt. Flera hotade arter förekommer, t ex kungsörn, jaktfalk och järv. Sjöarna Tarraure och Tarraluoppal är värdefulla andfågellokaler.

Referenser

Områden av riksintresse för naturvården i Norrbottens län. 1987. Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Rudberg, S och Sundborg, A. 1975. Vattendragen i norra Norrland. Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografiska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

Sjörs, H. 1975. Preliminär botanisk värdering av norra Norrlands out- byggda älvsträckor. Meddelanden från Växtbiologiska institutionen, Uppsala 1975:7.

Statens naturvårdsverk. 1986. Naturvård i fjällen. Naturvårdsverket infor- merar.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

• Sida 55
•  Original

13. Piteälven

Län: Norrbotten; Nordland fylke (Norge) Medelvattenföring: 164 m3/s Avrinningsområdets areal: 11 220 km2

Naturgeografiska regioner:

29b. Kustslätter och dalar med finsediment kring norra Bottenviken 30b. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden 32c. Norra Norrlands och norra Finlands barrskogsområden och berg- kullslätter 33h. Förfjällsregion med huvudsakligen nordligt boreal vegetation 36a. Nordlands, Troms och Lapplands högfjällsregion

Piteälven är en fjällälv till stor del utan omgivande bebyggelse och odlingsmark. Den rinner upp i södra Lapplands fjälltrakter och mynnar i Bottenviken vid Piteå. Piteälven skiljer sig ierra avseenden från övriga norrländska jjällälvar. Den hör till de mindre vad gäller vattenföring och avrinningsområdets storlek, och är fattig på större biflöde. Ned till Storforsen ligger älvloppet högre än hos flertalet andra storälvar på mot- svarande avstånd från kusten. Kärlväxtfloran är som helhet jämförelsevis artfattig, och stränder med hedartad vegetation har stor utbredning. Ett utmärkande drag är de stora kalspolade hällmarksytorna i anslutning till älven. Piteälven är delvis reglerad för vattenkraft, med en regleringsgrad av 4 %. Sjöama Pieskehaure och Rappen i fjällregionen, och sjön Malmesjaure iAbmoälven (13.8) är reglerade, och nära mynningen finns ett kraftverk (Sikfors). Åtgärderna för flottningsändamål är mycket omfat- tande i älven, särskilt från Storforsen och uppströms. Timmetflottning bedrevs ända fram till 1982.

Berggrund

Inom den skandinaviska fjällkedjan, som i Piteälvens avrinningsområde sträcker sig ned till mellersta Tjeggelvas, dominerar skiffrar ur seve-kölis- kolloma. Mavvasjaure och Pieskehaure omfattas av köliskollans mjukare bergarter, medan områdena nedströms till Tjeggelvas främst består av seveskollans hårdare bergarter med amfiboliter i fjälltopparna. Urberget

• Sida 56
•  Original

öster om fjällkedjan består till övervägande del av graniter av olika ålder, samt sedimentära ådergnejser och porfyrer. Övre Norrlands äldre graniter och Linagraniter dominerar granitema. Bl a vid nedre delarna av Tjeggelvas finns ett stråk av leptiter och hälleflintor. Sällsynt förekommer inslag av grönstenar.

Geomorfologi och hydrologi

Inom fjällzonen kännetecknas Pite älvdal av öppna och vida dalprofiler. Distinkta U-dalar saknas, utom i västra delen av Mawasjaures sjödal och mer lokalt kring Pieskehaure och mellan fjällen Kärråive och Njaarkalis uppströms Kuoddujaure i själva Pite älvdal. Uppströms Mäkak, några mil ovan Tjeggelvas, grenar sig älvdalen i två sjödalar, Pieskehaure sjödal i norr, och i söder Mavasjaure - Kaskaure. Mest påfallande i landskapsbilden är de många trappstegen i dalens längdriktning, vilket ger ett pärlband av sjöar med inbördes liten höjdskillnad. Många fjälldalar har liknande rader av sjöar, men eftersom dalbottnens jordtäcke är tunt blir landskapsdraget tydligare här än i flertalet övriga dalar. Över klipptrösklarna rinner älven i breda flöden, och på flertalet trösklar har den skurit sig ned i korta kanjonsektioner.

Det tunna jordtäcket i dalgången har inte tillåtit utbildningen av några mer markanta egenfonner, men undantag finns. Kring Lairojåkkås (13.18) nedre lopp finns en mäktig alluvialkon, som vid mynningen i Pieskehaure övergår i ett normalt delta. Deltats strömfåror är ovanligt rikt förgrenade, och recenta strandprocesser bildar strandrevlar, strandsporrar och lagunsjöar. Lairojåkkå avvattnar Sulitelmaglaciärema, och bildningen är Sveriges bäst utbildade aktiva sandur.

Tjeggelvas är Piteälvens största fjällsjö. Här har berggrundens överskjut- ningsskollors fronter frarnpreparerats i spektakulära bergsbranter som stu- par ned i sjön med mäktiga talusbildningar vid foten. Mitt i sjön ligger också den brantsidiga klippön Paktesuolo.

Sträckan nedströms Tjeggelvas till J äknajaure hör stormorfologiskt till för- fjällsterräng. Dalen omges av platåterräng eller relativt stora berg, ibland av lågfjäll. Dalbottnen är bred, delvis så bred att den liknar den bergkullslätt som vidtar åt sydväst. Områdena av slättkaraktär är ofta extremt sjörika med sjöar i olika storlekar. Jordtäcket utgörs huvudsakligen av blockrika moräntyper. Isälvsmaterial förekommer på flera ställen, men

• Sida 57
•  Original

när sällan större former. Ett påfallande drag är spåren av glacifluvial aktivitet, främst i form av kalspolningar av hällmarker i dalförena och tydligt utbildade skvalrännor längs sluttningarna. Mellan sjöarna Skierfajaure, Padje Måskejaure och Vuolle Måskejaure ligger det s k Apmodeltat. Här har stora mängder isälvsvatten från isavsmältningen bildat ett mäktigt blockdelta. Berggrunden är helt kalspolad på stora ytor, och smältvattenrännoma har skurit sig ned i berggrunden och bildat en serie små kanjondalar av kursutyp. Nedströms de kalspolade ytorna finns ett stort blockdelta med sällsynt väl utformade lober i olika nivåer, med en brant distalsluttning som på sina ställen är 20 m hög. Sluttningen utgörs av upp till meterstora kantrundade block. Den nuvarande älvfåran bildar en fallsträcka mellan sjöarna Skierfajaure och Padje Måskejaure sydväst om själva Apmodeltat.

Mellan Vuolvojaure och Vuollesavon är älvdalen bred och flack med ett tunt, ibland nästan obefintligt moräntäcke. Älven bildar ett starkt förgrenat mönster, flera kilometer brett, utan tydlig huvudfåra. På flera ställen finns välutbildade exempel på erosionsforrner i fast berg orsakade av rinnande vatten. Eftersom flertalet fåror är mycket flacka och grunda, växlar ström- ningssystemet utseende med vattenståndsväxlingarna. Detta är tydligast söder om gården Mårsom, och torde vara det tydligaste exemplet i landet på denna typ av ännu inte samlat älvlopp. Strandpolygonmark är vanlig längs sjöstränder och lugnvattensträckor. Särskilt tydliga polygonmarker finns t ex nedanför Apmodeltats distalkant.

Området nedströms Jäknajaure t o rn där inlandsbanan passerar älven ned- ströms Trollforsen har karaktär av bergkullslätt. Älven har här ingen utpräglad älvdal med slutna dalsidor. Nedströms Trollforsen ändrar landskapet karaktär. Bergkullarnas gruppering tätnar till den landskapst som kallas vågig bergkullterräng. Samtidigt kan man tala om en verklig älvdal med mer eller mindre slutna sidor. Älvens fallkurva blir också brantare än tidigare. Morän är den viktigaste jordarten, betydligt mindre blockrik än uppströms. Isälvsmaterial finns dock längs betydande sträckor, särskilt längs älvens norra sida. Formerna är dock inte särskilt markerade. Främst utgörs de av plana fält, delvis av sandurkaraktär, och korta åspartier. På dalsidoma är skvalrännor relativt vanliga, och frispolad hällrnark kring älvfåran är ett typiskt inslag. Området kring nedre Abmoälven ( 13.8), som mynnar i Piteälven uppströms Övre Ljusselsforsen, är starkt präglad av processer i samband med isavsmältningen. Här finns lateralrännor, strömfåror och terrassytor i ett intressant

• Sida 58
•  Original

isavsmältningskomplex. Strandpolygoner förekommer allmänt på sträckan, bl a på Jäknajaures nordsida.

Sträckan mellan Benbryteforsen, nedströms Trollforsen, och Storforsen utgörs stormorfologiskt, liksom tidigare sträcka, av vågig bergkullterräng. Älvdalen fortsätter att vara sammanhängande med slutna sidor men med avtagande höjd. På dalbottnen dominerar helt grusiga och sandiga sediment. Åspartier förekommer, men den dominerande formen utgörs av plana fält, utbildade som deltan. Vid högsta kustlinjen utbreder sig Vidselsfaltet, ett randdelta delvis påverkat av senare erosionsprocesser. Älven har skurit sig ned i avlagringarna och bildat terrasser. I tvärsnittet finner man ofta två till tre olika terrassplan. På sträckan finns talrika forsar, av vilka Brudforsen och Storforsen är de mäktigaste. Särskilt vid Benbryteforsen finns hällmarker med kalspolningar. Storforsen är en av landets och Nordens mäktigaste forsar. För att främja flottningen har vattnet styrts över i en fåra och lämnat flera andra fåror torra med döda fall, jättegrytor och en mer eller mindre torrlagd klippkanjon med kolkbäcken och fallhqu som resultat. Nedströms Storforsen ändrar Piteälven riktning och följer den dalgång som närmast kan ses som en fortsättning på Varjisåns dal. Detta är ett fall av älvavlänkning.

Från Storforsen ned till mynningen går Piteälven i en bred dalgång genom den vågiga bergkullterrängen. Bergen kring dalen har ofta brantare former än uppströms, och många är typiska flyggberg. Piteälvdalens flyggberg är markanta, och likvärdiga eller bättre exempel återfinns först i Ångermanlands mer storkuperade terräng. Bergen avtar successivt i höjd för att helt försvirma vid kusten. Dalgången har mäktiga avlagringar av sandiga och finkomigare sediment. Sedimenten har i många fall påverkats av strandprocesser under landhöjningsskedet. Älvsedimenten påträffas främst i den serie av äldre deltan, som avsatts successivt nedåt i dalgången till följd av landhöjningen. I dessa sediment har älven skurit sig djupt ned, och bildat deltaplan och terrasser på olika nivåer, ravinkomplex och nipor. De högsta brinkama uppträder på avsnittet nedströms Älvsbyn. Längs stora delar av sträckan har det nuvarande älvloppet påverkats av den mäktiga Piteälvsåsen. Åsgenombrotten, där älven skär genom åsen, karakteriseras av trånga sektioner med höga, branta stränder och grovt isälvsmaterial i älvbottnen. Karakteristiskt för älven är de många korta forssträckoma med markanta utvidgningar av älvfåran kring mittbankar av ofta stenigt-grusigt material omedelbart nedströms forsarna. Enstaka ålvbågar förekommer t ex vid Älvsbyn, men något meanderlopp i egentlig mening finns inte. Däremot finner man på några ställen avlagringsfonner med välutbildade levéer och

• Sida 59
•  Original

älwallssystem. Piteälven bildar vid mynningen i Svensbyfjärden ett delta, vilket byggs på av de sediment älven för med sig.

Vegetation

Ett smalt bälte av fjällbjörkskog omger de övre sjöarna utom längst i väster där alpin vegetation tar vid. Björkskogen övergår i tallskog vid Tjeggelvas västra del. Stränderna består ofta av block, sten och grus och är glest bevuxna. Den kalkförande berggrunden kring de övre sjöarna har dock gett upphov till en ofta artrik strandvegetation. Fjällsipphedar på strandnivå är vanliga där. Tjeggelvas omges av flera intressanta sydväxtberg i direkt anslutning till stranden. Ett exempel är klippön Paktesuolo, där mångfing- erört har en av sina få växtplatser i Fennoskandien. Sjöns strandvegetation är tydligt zonerad och har ett rikt inslag av alpina och montana arter.

Vegetationen i dalgången mellan Tjeggelvas och Jäknajaure består övervä- gande av olika typer av tallhedar som bildar en mosaik tillsammans med rikligt förekommande myrar och små sjöar. Granen är sällsynt i övre Pite älvdal, men förekommer i Apmoområdet. Här finns både gran- och tallur- skog. Älvsträndema är oftast steniga och blockrika, och låga längs hela sträckan, men partier med välzonerad strandvegetation finns ändå. Den övre landstranden karakteriseras av en rismatta längs hela sträckan, medan de nedre strandbältena har gles vegetation av främst gräs, starr och örter. Apmoområdet står i särklass genom sin mångforrnighet, där de kargaste och frodigaste miljöerna finns på stenkasts avstånd från varandra. På de genomsilade uddarna vid Apmofallet finns frodig vegetation med rikt örtin- slag. Bl a finns utpostförekomster av ömbräken. Blockmarkema i deltat hyser främst lavvegetation. Måskejauresjöama är en viktig växtgeogralisk gräns, där många fjälltraktsväxter har sin östliga utpost. I sjön Saddajaure växer tack vare den ringa vattenståndsamplituden bladvass, vilken annars är mycket ovanlig i storälvama.

Älvdalen på sträckan mellan Jäknajaure och ned till högsta kustlinjen vid Benbryteforsen domineras av tallhedar av olika slag, med insprängda små- myrar. I älvens närhet är inslaget av gran och björk stort. Stränderna är vanligtvis uppbyggda av morän. Ibland är stränderna utbildade i breda blockfält eller hällmarker som vid många forsar hyser välutbildad lavvege- tation. På stränderna finns en tydlig vegetationszonering, vars översta del vanligen utgörs av en strandskog med en rismatta i fältskiktet. Ställe finns lundartad strandskog med bl a gråal och buskar av sälg och kanelros med

• Sida 60
•  Original

ett örtrikt fältskikt av bl a liljekonvalj, fjällskära, skogsnäva, blodrot och bergslok. Även tibast, brakved och röd trolldruva kan finnas. Den mellersta landstranden är ibland utfomad till en låg brink och är då vegetationsfattig, men är oftare flack med en artrik, gles vegetation. De vanligen steniga och blockrika bottnarna har endast sparsam vegetation.

Mellan Benbryteforsen och Storforsen dominerar tallhedar vegetationen i älvdalen. Stränderna är mestadels låga, och består av sediment av olika komstorlekar. Strändemas övre delar är framförallt bevuxna med risvegeta— tion. Örtrik strandskog med bl a olvon, öm- och strutbräken, torta och röd trolldruva finns sparsamt. Vattenstranden hyser bl a gles rosettväxtvegeta— tion med t ex braxengräs, strandranunkel och sylört. Vid Tömforsen finns en tät granskog på södra stranden med ömbräken, skuggviol och andra örter.

Från Storforsen till mynningen har Piteälven karaktär av bygdeälv, även om inverkan av jorbrukskulturen inte är lika stor som t ex vid Vindelälven. Älven saknar t ex nästan helt naturliga slåttennarker. Strandvegetationen är p g a det finkorniga substratets rörlighet ganska otydligt differentierad i bälten. Deltat vid utloppet har låga sandstränder med lövskog av huvudsak- ligen gråal. Frodig men relativt artfattig vattenvegetation finns på flera stäl- len i älvens nedre lopp. Gräsnate är vanlig liksom långbladig igelknopp och på ett par ställen finns tämligen rika förekomster av hybriden mellan gräsnate och gäddnate.

Flora

Piteälvens kärlväxtflora är som helhet artfatti gare än de andra storälvarnas. I Jäknajaure finns Piteälvens enda fynd av den endemiska järntlandsmask- rosen Taraxacum crocodes. Se även under "Vegetation".

Fauna

Av däggdjur finns björn och järv i svaga stammar främst i de övre delarna av avrinningsområdet. Lo och utter finns också. Lokalt finns goda stammar av fjällgås. Lax och havsöring när bara, via laxtrappor i Sikfors och Fällforsen, upp till Storforsen som utgör ett effektivt vandringshinder. Uppströms Storforsen finns emellertid goda bestånd av bl a öring, röding, harr och sik. Ett flertal mindre biflöden har stor betydelse för reproduktio-

• Sida 61
•  Original

nen av harr och öring i älven. Flodpärlmussla finns i flera biflöden, liksom evertebrater som har klassats som hotade.

Biflöden

Piteälven har ett ganska smalt avrinningsområde, och saknar stora biflöden. De största är Varjisån (13.5) och Stockforsälven (13.3). Biflödenas egen- skaper är dåligt dokumenterade.

Referenser

Hjelmqvist S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Lundstedt, L. 1993. Vattendrag i Norrbottens län som hyser hotad everteb- ratfauna eller flodpärlmussla. Pers. comm.

Områden av riksintresse för naturvården i Norrbottens län. 1987. Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Statistiska centralbyrån. 1987. Natunniljön i siffror, Miljöstatistisk årsbok 1986-87. Sveriges officiella statistik. Stockholm.

• Sida 62
•  Original

17. Åbyälven

Län: Västerbotten, Norrbotten Medelvattenföring: 16 m3/s Avrinningsområdets areal: ] 300 km2

Naturgeografisk region

29a. Kustslätter och dalar med finsediment kring norra Bottenviken 30a. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden 32c. Norra Norrlands och norra Finlands barrskogsområden och berg- kullslätter

Åbyälven är en skogsälv som rinner upp inom ett myrområde ca 20 km norr om Arvidsjaur, och mynnar i Bottenviken ca 35 km söder om Piteå. Terrängen inom avrinningsområdet är flackare än kring flertalet älvar i Norrland Älven hör till de artrikare bland Norrlands skogsälvar vad gäl- ler kärlväxter. Älven har utnyttjats som flottled och den största sjön, Östra Kikkejaure, har varit reglerad Ett vattenkraftverk finns vid Storliden i älvens nedre del.

Berggrund

Avrinningsområdets övre del utgörs främst av Övre Norrlands äldre grani- ter, och av arvidsjaur- och kirunaporfyrer. Här finns också mindre inslag av effusiva grönstenar. Avrinningsområdets nedre del, från strax nedströms lappmarksgränsen, domineras av sedimentära ådergnejser, med inslag av revsundsgranit.

Geomorfologi och hydrologi

Landskapet inom avrinningsområdet hör till bergkullslätten i den övre delen till någon mil uppströms Klubbfors, där en övergång till kustslättens flackare landskap sker. Åbyälvens lopp bestäms till stor del av moräntäckets former. Terrängen kring Åbyälven är flackare än kring flertalet övriga älvar. Den relativa höjden överstiger sällan 100 rn. Kring Östra Kikkejaure och däromkring finns inslag av sedimentära avlagringar, men moränen överväger. Mellan Akirrselforsen och Björklidsforsen är

• Sida 63
•  Original

moränforrnema närmast av rogentyp. Kring Klubbälvens (17.3) sammanflöde med Åbyälven och uppströms, nära högsta kustlinjen, finns blygsamma isälvsavlagringar. Ett egentligt randdelta av större mått saknas. Nedströms Klubbfors utgörs älvdalens sedimentutfyllnad huvudsakligen av finkornigt material. På mindre än 6 mils avstånd från kusten ligger dalbottnen fortfarande på 300 m höjd. Det gör den inte i någon annan större älvdal i Norrland.

Vegetation

Vattenområdet ligger i ett Skogsland dominerat av tallhedar med ett stort inslag av myrar, sjöar och små tjärnar. Många myrar ansluter direkt till älven. Stränderna är vanligen smala och längs långa sträckor torvrika. Block- och stenstränder änns också, och från Östra Kikkejaure och ned- ströms är sandstränder vanliga.

De torvrika strändemas vegetation är vanligen artfattig och domineras av olika starr- och gräsarter som t ex trådstarr, flaskstarr, blåsstarr och blåtåtel. På sten- och blocksträndema finns ofta ett bälte av lappvide, ripvide och en. Örtinslaget är ibland stort med högörter som t ex borsttistel, fjällskära, skogsnäva och ibland kärrfibbla. Vattenvegetationen är ställvis riklig, särskilt i sjöarna. De vanligaste arterna är sjöfräken, bladvass, gäddnate, plattbladig igelknopp, nord- och dvärgnäckros, Sköldmöja och hårslinga. Tät ävjebroddsvegetation av styvt braxengräs och strandranunkel finns i Serrejaure.

Flora

Åbyälven tillhör de artrikaste bland skogsälvama i norra Norrland vad gäl- ler kärlväxter. Sällsynta växter som kan nämnas är backruta, ömbräken, notblomster och älvstarr. Se även under "Vegetation".

Fauna

Utter finns i Åbyälven. Fiskfaunan är välkänd. I strömavsnitten finns harr och stationär öring, medan sjöarna hyser bl a sik, siklöja, gädda och abborre. Vandringsflsken stoppas vid Storlidens kraftstation, men en viss

• Sida 64
•  Original

uppgång av lax och havsöring sker nedströms denna. Flodpärhnussla finns också i älven, t ex i biflödet Hundträskbäcken.

Biflöden

Åbyälven har ett påfallande smalt avrinningsområde och inga biflöden av någon nämnvärd storlek. Dokumentationen av biflödenas egenskaper är bristfällig.

Referenser

Hjelmqvist S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Lundstedt, L. 1993. Vattendrag i Norrbottens län som hyser hotad evertebratfauna eller flodpärlmussla. Pers. comm.

Områden av riksintresse för naturvården i Norrbottens län. 1987 . Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Rudberg, S och Sundborg, Å. 1975. Vattendragen i norra Norrland. Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografiska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

• Sida 65
•  Original

18. Byskeälven

Län: Västerbotten, Norrbotten Medelvattenföring: 41 m3/s Avrinningsområdets areal: 3 640 km2

Naturgeografiska regioner:

29a. Kustslätter och dalar med finsediment kring norra Bottenviken 30a. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden 32c. Norra Norrlands och norra Finlands barrskogsområden och berg- kullslätter

Byskeälven är vid sidan av Råneälven den största av de svenska skogsäl- vama. Byskeälven rinner upp i det inre av mellersta Lappland och myn- nar i havet mellan Skellefteå och Piteå. Älven är ca 20 mil lång och helt orörd av vattenkraftutbyggnad. Byskeälvens flora är tämligen rik, men faunan är sämre känd.

Berggrund

Berggrunden i lappmarksdelen av avrinningsområdet karakteriseras av arvidsjaurporfyr, och graniter av olika slag. Mera sällsynt finns inslag av äldre effusiva grönstenar. Nedströms lapppmarksgränsen fortsätter arvid- sjaurporfyren och granitema att dominera, tills något öster om norra stam- banan, där ådergnejser med sedimentärt ursprung tar vid, med inslag av revsundsgranit och äldre urbergssediment.

Geomorfologi och hydrologi

Terrängen i Byskeälvens avrinningsområde är övervägande flack, dock inte så flack som kring Åbyälven. Älvens omgivningar beskriver en övergång från bergkullslätt i väster via vågig bergkullterräng längs Sträckans mel- lersta del till kullig terräng i kusttraktema. Älvens lopp är rak till sling- rande, med ett meanderparti från Åselet till strax nedom Fällfors. De största selen är Kåtaselet, Garaselet och Åselet. Långa forssträckor finns

• Sida 66
•  Original

mellan Garaselet och Åselet, samt från strax nedströms Fällfors till mynningen.

I de övre delarna av Byskeälvens vattenområde ligger källsjöama Västra Kikkejaure, Arvidsjaursjön och Kilver. Sjöarna omges av i stor utsträckning av relativt plana, olia myrlänta marker. Genom Arvidsjaursjön och Kilver löper en rullstensås, som ger upphov till ett mer eller mindre sammanhängande pärlband av uddar och öar. Älvsträckan närmast nedströms länsgränsen, t o m Garaselet, är relativt bred med ett flackt lopp. Därefter är älven smal och har en lång rad forsar. Från trakten strax nedströms Myrheden till Åselet vid högsta kustlinjen ligger det 5 k Byskeälvsfältet, som är ett randdelta. Nedströms Åselet t o m trakten nedströms Fällfors har stora sedimentmängder fyllt ut dalgången, och bildat nya deltan allt längre nedströms. Dessa deltan har senare skurits igenom av älven, varvid erosionsbranter och terrassytor har bildats, och forssträckor där lokala trösklar har blottats. Nedströms Åselet finns ett meanderlopp med avskurna meanderbågar. På sträckan finns också äldre meandergenerationer på högre nivåer, 50 m höga nipor, ravinbildningar, dynområden och övergivna meanderlopp med döda fall. Detta område har mycket stort geovetenskapligt naturvärde.

Vegetation

Älven omges framför allt av tallhedar. Jordbruksbygder finns längs hela älven. men de största arealerna ligger på sedimentjordar nedanför högsta kustlinjen. Små myrar finns spridda i området. Älvsträndema är relativt låga, ca 2 m. Ovanför högsta kustlinjen är stränderna flacka moränstränder med artrik och välzonerad vegetation. Källsjöama omges främst av morän- stränder, med blockstränder i exponerade lägen. Sandstränder finns framför allt runt Arvidsjaursjön. Strandvegetationen är vanligtvis gles, men är på moränsträndema artrik. Strandskogen domineras av björk och gråal. Nedom denna växer spridda lapp- och grönvidebuskar tillsammans med ett gräsdominerat fältskikt av t ex krypven, blåtåtel och grenrör, följt av starr- bestånd eller låga örter och halvgräs. Forssträckoma mellan sjöarna kantas av högörtvegetation. Vattenvegetationen är sparsam, men bladvass- och sjösåvbestånd samt sjöfräken finns närmast stränderna.

Nedströms Kilver t o m högsta kustlinjen vid Hobergsforsen utmärks for- sarnas stränder av en örtrik vegetation med buskar som hägg, brakved, kanelros och tibast, och ett fältskikt med t ex liljekonvalj, skogsnäva,

• Sida 67
•  Original

älgört samt gräs som brunrör och grenrör. På den vanligaste typen av stränder åtföljs skogen av ljung, blåtåtel, och särskilt längs den nedre delen av sträckan, av viden, grenrör och blodrot. Detta bälte kantas nedåt av styltstarrbestånd mot ett glesnande bälte av t ex flaskstarr och sjöfräken. Vattenvegetationen är riklig nedströms källsjöarna, särskilt i sel, vikar och lugnflytande områden. Vanliga arter är t ex nordnäckros, gul näckros, hår- slinga och plattbladig igelknopp.

Nedströms högsta kustlinjen skär älven genom sedimentjordar, och karak- teriseras av smala och branta strandbrinkar. Brinkarna är artfattiga och saknar tydliga zoneringar. De är oftast skogbevuxna, med störst lövinslag i brinkamas nedre delar. Här kan fältskiktet vara örtrikt, med liljekonvalj som vanligt förekommande art. I meandringarnas innersvängar, där sedi- ment ackumuleras, kan strandvegetationen vara rikare med tydliga zone- ringar. Mellan Nyfors och Åselet är strandvegetationen som artrikast längs Byskeälven. Vegetationen präglas av häftig isgång. Övergivna och igenväxande strandslåttermarker finns längs större delen av älven.

Flora

Kärlväxtfloran i Byskeälven är väl så artrik som motsvarande delar av de stora fjällälvarna. Störst är artrikedomen på sträckan mellan Nyfors och Åselet, där bl a ängsruta växer rikligt. Vanligt mannagräs och olvon är exempel på sällsynta växter i norra Norrland som finns längs älven. Kring Västra Kikkejaure finns ovanligt stora bestånd av höstlåsbräken på ett fler- tal ställen. Se även under "Vegetation".

Fauna

Älven hyser ett av norra Sveriges starkaste utterbestånd. Älven är en av de få skogsälvar som har ett intakt, naturligt lax- och havsöringbestånd. I biflödena Trappån och Nuortejaurbäcken finns flodpärlmussla, och i Fräckenträskbäcken finns evertebrater som klassats som hotade, I övrigt är faunan dåligt dokumenterad.

• Sida 68
•  Original

Biflöden

Byskeälven har flera biflöden, av vilka kan nämnas Tvärån (18.1), Ålsån (18.2), Långträskån (18.3), Kilisän (18.4), Bäverån (18.5) och Långträskälven (18.7). Dokumentationen av biflödenas egenskaper är dålig.

Referenser

Grelsson, G och Nilsson, C. 1981. Byskeälvens växtvärld inom Västerbotten. Länsstyrelsen i Västerbottens län meddelande 6, 1981.

Hjelmqvist S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Lundstedt, L. 1993. Vattendrag i Norrbottens län som hyser hotad evertebratfauna eller flodpärlmussla. Pers. comm.

Områden av riksintresse för naturvården i Norrbottens län. 1987. Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Områden av riksintresse för naturvården i Västerbottens län. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Rudberg, S och Sundborg, Å. 1975. Vattendragen i norra Norrland. Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografiska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

• Sida 69
•  Original

20. I Skellefteälven: källflödena uppströms Sädvajaure

Län: Norrbotten, Nordland fylke (Norge) Medelvattenföring: 36 m3/s (1947-75, vid Sädvajaure) Avrinningsområdets areal: 1 444 km2 (inklusive Sädvajaure)

Naturgeografiska regioner: 36a. Nordlands, Troms och Lapplands högfjällsregion

Området omfattar vattendrag och vattenområden som ligger uppströms regleringsmagasinet Sädvajaure i Skellefteälven. De största vattendragen är Sieldutjåkkå (20), som kan sägas vara huvudfårans fortsättning upp- ströms Sädvajaure, och Ruonekjåkkå (20.1 7).

Berggrund

Berggrunden inom övre delen av Ruonekjåkkås avrinningsområde tillhör urberget i det s k Nasafjällsfönstret med fjällgraniter och -syeniter. De nedre delarna tillhör seve-köliskollomas mjuka kölibergarter. Även inom Sieldutjåkkås avrinningsområde finns förekomst av urberg, men berggnm- den utgörs huvudsakligen av köliskiffrar. Öster om Sieldutvagge dominerar amfiboliter och sedimentgnejser.

Geomorfologi och hydrologi

Uppströms Sädvajaure fortsätter Skellefteälvens dalgång i Sieldutvagge, med vattendraget Sieldutjåkkå (20), som awattnar sjön Ikesjaure. Den tar emot biflödet Bäukuljåkkå. Från Mierkenisvagge mynnar Tjaktjaurälven (20.18) i Sieldutjåkkå via sjön Tjaktjaure. I Sädvajaures övre del mynnar Ruonekjåkkå (20.17) från väster i en hängande bida]. Ruonekjåkkå awatt- nar sjön Guijaure, och tar emot biflödet Smuolejåkkå (20.17). Daunasjåkkå (20.16) mynnar i Sädvajaures mitt norrifrån, och avvattnar Tjidtjakfjällmassivet. Dadnajåkkå är ett av de mindre vattendrag som avvattnar Sädvajaures södra sida.

• Sida 70
•  Original

Urberget svarar helt för den högre reliefen i området, t ex i fjället Ruonektjåkkå. Stormorfologin har i övrigt präglats av glacielerosionen. Ovan Storselet i Ruonekjåkkå finns två bidalar, varav Guijaures sjödal å ena sidan bildar en perfekt U-dal, medan Smuolejåkkås dal å andra sidan bildar en något mjukare U-dal. Kring Storselet finns U-dalskaraktären del- vis kvar, men längre nedströms inom kölibergartemas område är dalen vid och öppen. Ruonekjåkkå bildar vid utloppet i Sädvajaure en serie vattenfall, Ruonekårtje. I Smuolevagge finns ett stort aktivt delta, välutvecklade jordflytningsvalkar, issjöstrandlinjer, slukåsar och spår av isälvsdränering i form av rännor och terrasser. Dalgången vid Guijaures västände och norrut kallas Buoggevuobmevagge, och är rik på glacifluviala spår. Här finns åsar, terrasser och kullar. I dalen förekommer också mycket vackert utformade tundrapolygoner.

I Ikesvagge ovanför Ikesjaure finns välutvecklade jordflytningsvalkar. Sieldutvagge bildar en U-dal som vidgar sig ned mot sjön Vuoggatjålmejaure, där Sieldutjåkkå byggt upp ett delta, och mynnar i Sädvajaures dalgång.

Vegetation

Merparten av området täcks av alpin vegetation och fjällbjörkskog. I dal- gångarna Mierkenesvagge och Ruonesvagge samt i anslutning till Sädvajaure förekommer hedbjörkskogar. Hedbjörkskogar växer också långt in i Smuolevagge samt i små bestånd i Buoggevuobmevagge. Ängsbjörkskogar utgör ett vanligt inslag speciellt på dalgångamas sydsidor. I Ruonesvagge finns grovstarnmiga ängsbjörkskogar med ett stort inslag av hägg. Vegetationen är ovanligt rik med en lång rad kalkindikerande arter.

Flora

Ikesjaureområdet är ett av de botaniskt rikaste områdena i den svenska fjällvärlden. En lång rad krävande och sällsynta arter är relativt vanliga här. Många arter har sin svenska sydgräns i området. Bland dessa kan nämnas brandspira, lappkattfot, kantljung, fjällamika, f allvallmo f allklocka f all- blära. Även Ruonekjåkkå-området är botaniskt rikt. Se även under "Vegetation" .

• Sida 71
•  Original

Fauna

Faunan är dåligt känd. Storselet i Ruonekjåkkå är en värdefull våtmark för andfåglar.

Referenser

Hjelmqvist S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Områden av riksintresse för naturvården i Norrbottens län. 1987. Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Rudberg, S och Sundborg, Å. 1975. Vattendragen i norra Norrland. Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografiska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

Sjörs, H. 1975. Preliminär botanisk värdering av norra Norrlands out- byggda älvsträckor. Meddelanden från Växtbiologiska institutionen, Uppsala 1975 :7.

Statens naturvårdsverk. 1986. Naturvård i fjällen. Naturvårdsverket infor- merar.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

• Sida 72
•  Original

Berggrund

Sjön Bartaure med omgivningar ligger inom fjällkedjans seveskolla med dess glimmerskifhar, bortsett från sydligaste delen av Bartekälven som övertvärar gränsen till den underliggande sparagmitskollan. Riebnes om- givningar byggs till större delen upp av sparagmitskollan.

Geomorfologi och hydrologi

Det största vattenområdet uppströms Riebnes är Bartekälven, eller Bartekströmmen (20.14), som avvattnar fjällsjön Bartaure nordost om Riebnes, vilka är åtskiljda av Njassjafjällmassivet. Uppströms Bartaure i samma dalgång ligger sjöarna Gardaure och Njuongerjaure. Från norr myn- nar Maranjåkkå (20.142) i Bartaures övre del, vilken awattnar sjön Maranjaure. Uppströms Riebnes i dess dalgång ligger sjöarna Aleb och Luleb Luoitaure. Till detta kommer mindre jokkar som mynnar i Riebnes och Bartaure och awattnar omgivande fjällsluttningar.

Bartaures dalgång har U-dalskaraktär, vilken fortsätter upp mot Gardaure. Nedströms Bartaure vidgar sig dalen till ett brett plan med snabbt sjun- kande topphöjder i omgivningen. Moräntäcket har tydliga egenformer, i moränryggar som delvis bestämmer sjöns konturer, särskilt på det stora slättplanet nedströms Bartaure och i sjön Misjkajaure och dess närmaste omgivning. Runt Misjkajaure har ryggama närmast karaktär av rogenmo-

• Sida 73
•  Original

rän. På slätten söder om Bartaure är formerna mindre regelbundna och normalt lägre. Moränen är lokalt ganska blockrik. Israndrännor finns på sluttningen av fjället Barturte norr om Bartaure och i samma område finns en djupt nedskuren kanjondal. Riebnes dalgång är av liknande slag, en dal- gång av U-dalskaraktär med moränryggar.

Vegetation

Bartaure omges av fjällbjörkskog, från hedbjörkskog till ängsbjörkskogar. Björkskogen är oftast låg och vindpinad, och vidsträckta trådlösa hedar breder ut sig ovan stranden på många ställen. Längre upp i dalen vid sjön Gardaure och längs Maranjåkkå tar alpin vegetation vid. Bartaures stränder är dels steniga, dels förekommer sandstränder och finsediment, de sist- nämnda vid utflöden i sjön. Strandvegetationen är oftast endast obetydligt zonerad. Artsarnmansättningen är tämligen ordinär, men med inslag av högörter och stor andel alpina arter. Välutbildade starrbälten och högre vattenväxtvegetation saknas nästan helt, utom på finkorniga bottnar.

Riebnes omges av tall- och fjällbjörkskog, med mest tall på sydsluttningen. I vissa branta nordsluttningar kan nästan ren fjällbjörkskog förekomma, liksom nära stränderna. På norra sidan av Reibnesfjället förekommer dess- utom ett granbestånd ganska högt upp på sluttningen. Tall- och fjällbjörk- skogen är mest av mossrik hedtyp, men rika ängstyper finns här och var. Flora

Floran ärinte särskilt artrik, p g a att området har ganska svårvittrade berg- arter. Vegetationen utgörs av tämligen ordinära alpina och subalpina arter.

Fauna

Faunan är bristfälligt dokumenterad.

• Sida 74
•  Original

Referenser

Hjelmqvist S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Lundqvist, L. 1965. Preliminär redogörelse för fil. lic Jim Lundqvists växt- biologiska fältarbeten sommaren 1965 i och vid Partaure inom Skellefteälvens vattensystem, samt preliminär sammanfattning av de vikti- gaste resultaten. Växtbiologiska institutionen, Uppsala universitet.

Lundqvist, L och Wistrand, G. 1976. Strandfloran inom övre och mellersta Skellefteälvens vattensystem. Växtekologiska studier 9. Svenska Växtgeografiska Sällskapet. Uppsala.

Rudberg, S och Sundborg, Å. 1975. Vattendragen i norra Norrland. Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografiska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

Sjörs, H. 1975. Preliminär botanisk värdering av norra Norrlands out- byggda älvsträckor. Meddelanden från Växtbiologiska institutionen, Uppsala 1975:7.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

• Sida 75
•  Original

Berggrund

Berggrunden hör till största delen till skellefieseriens bergarter med basiska vulkaniter och urkalksten. Kring nedre delen av Svartselet och norra delen av Malåträsket förekommer den betydligt yngre adakgraniten, och vid Malånäset finns bergarter ur vargforsforrnationen.

Geomorfologi och hydrologi

Stormorfologiskt hör hela Malåns avrinningsområde till Norra Norrlands bergkullslätt. Malån är Skellefteälvens största biflöde och mynnar i den vid Svansele. Flera mindre åar förenar sig till Malån, som flyter samman med Skäppträskån (2063) nära lappmarksgränsen, mellan Norsjö och Malåträsk. Malåns vattensystem är sjörikt. De största sjöarna är Malåträsk och Stora Skäppträsk i övre delen, och längre ner finns Mensträsket, Stora Kvarnmam och Norsjön.

Malåns övre delar är mycket myrrika. I åns övre del, uppströms Malåträsket, har flera långsträckta selsjöar bildats i den välmarkerade dal- gången, som är en typisk genombrottsdal. Malåns lopp har ett tämligen

• Sida 76
•  Original

rakt sydostligt lopp, och en stor del av fallhöjden är koncentrerad till sträckan mellan Strömfors och Storforsen. I övrigt är ån tämligen lugnflytande. Vid Storforsen har än skurit ut en kanjon i vulkanitema. Från sammanflödet med Norsjöån (20.6.1) till mynningen i Skellefteälven skär Malån genom ett stort israndfält, Fromheden. Deltat ligger vid och strax under högsta kustlinjen.

Skäppträskån (20.6.3) rinner upp i de myrrika traktema kring Adak, och är Malåns största biflöde. Nedströms Stora Skäppträsket är lutningen till största delen måttlig. Sträckan Storvältforsen till utloppet karakteriseras av ett starkt slingrande lopp i en småbruten moränterräng. Norsjöån (20.6.1) awattnar Stora Kvarnmam och Norsjön till Malån.

Vegetation

Malåns omgivningar utgörs av skog med mindre inslag av myrar och od- lingsmark. Skellefteseriens bergarter med basiska vulkaniter och urkalksten gör att vegetationen längs ån ställlvis är rik. Här förekommer artrika skravelängar med brakved och orkidéer. Pors är inte ovanlig längs ån. I övrigt kan nämnas fjällruta och ängsruta. Malåträsket har sandstränder med omfattande vassområden, och här växer bl a strandpryl. Biflödet Verbobäcken (20.6.5), som mynnar uppströms Malåträsket, har en rik flora, och bl a växer här den kalkgynnade klubbstarren.

Flora

I den mån Malåns flora är känd, är den inte särskilt rik. Gynnsarnt infly- tande av berggrunden här och var skapar dock rikare förhållanden. Se även under "Vegetation"

Fauna

I både Malån och Skäppträskån finns utter, och en växande bäverstam. Av fiskar kan nämnas öring, harr, sik och nejonöga. I Skäppträskån finns flod- pärlmussla. En av Norrlands bästa fågelsjöar, Vajsjön, har förbindelse med Norsjön. Här häckar många fågelarter karakteristiska för slättemas och kustemas fågelsjöar, t ex brunand och sothöna. Vid Norsjövallen finns övervintrande strömstare.

• Sida 77
•  Original

Biflöden

Malåns största biflöden är Skäppträskån (20.63) och Norsjöån (20.6.1). I den mån biflödenas egenskaper finns dokumenterade, nämns de i texten.

Referenser

Jansson, E. 1985 . Mindre vattendrag i Västerbottens län - en sarmnanställ- ning av naturvärden. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Områden av riksintresse för naturvården i Västerbottens län. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Rudberg, S och Sundborg, Å. 1975. Vattendragen i norra Norrland. Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografiska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

• Sida 78
•  Original

26. Sävarån

Län: Västerbotten Medelvattenföring: 11 m3/s Avrinningsområdets areal: ] 170 km2

Naturgeografiska regioner:

29a. Kustslätter och dalar med finsediment kring norra Bottenviken 30a. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden 320. Norra Norrlands barrskogsområden och bergkullslätter

Sävarån är en liten, i stort sett oreglerad skogsälv. Källområdet utgörs av ett sjö— och myrrikt område som vid tiden för högsta kustlinjens utbil— dande utgiorde ett komplext skärgårdslandskap. Översvämningsområde- na med lövsumpskogar av gråal och viden i nedersta loppet torde ha få motsvarigheter i landet. I åns övre lopp finns arter med sydligare huvudutbredning, t ex sjöranunkel, vilka troligen finns kvar som relikter sedan tiden för högsta kustlinjens utbildande.

Berggrund

Berggrunden består av gnejser ur skellefteseriens sediment.

Geomorfologi och hydrologi

Stormorfologin inom Sävaråns avrinningsområde är särpräglad främst genom sin extrema flackhet. Den övre delen hör till bergkullslätten. Denna slätt präglas av strödda berg omgivna av vidsträckta myrar och ett stort antal sjöar. Här ligger Västerbottens östligaste dödisområde. Nedströms Lillsävarträsk sker en övergång till den vågiga bergkullterrängen, som sär- skilt norr om Botsmark är välutvecklad. Åns omgivningar får här karaktär av genombrottsdal, en av de tydligaste i urbergs-Norrland. Nedströms Botsmark möter tämligen direkt en nästan restbergsfri slätt, vilken fortsätter som en lutande, föga uppstyckad berggrundsyta mot havet. Denna slättyta avviker tydligt från omgivningen i denna del av Västerbotten och dess bildningshistoria är svårtolkad.

• Sida 79
•  Original

De två stora sjöarna Storsävarträsket och Lillsävarträsket har båda flacka stränder med hög procent myrmarker. Ett flertal deltaytor vid den högsta kustlinjen, liksom andra intressanta terrängformer, finns i området. Något öster om än mellan de båda sjöarna sträcker sig en liten men markant rull- stensås, som med avbrott kan följas söderut till Sävar, bitvis i kontakt med Sävarån, men på andra sträckor på avstånd från ån. Vid Bullmark övertvä- rar ån åssträckningen två gånger med en stor meanderslinga. Mellan Tålsmark och Sävar är åsen större, men har där flackats ut till avsevärd bredd genom svallning.

Från den extremt flacka terrängen kring Stor- och Lillsävarträsken sänker sig än i en serie forssträckor mot trakten av Krokbäck-Olofsfors, där den är djupt nedskuren och har utbildat ett kort men välutvecklat meanderlopp. Likartad karaktär präglar ån förbi Gravmark mot Furunäs. Längs än finns flera sedimentplan i vilken ån skurit sig ned och omformat ytorna. Forssträckor omväxlande med avsnitt med lugnflytande vatten och sel präglar sedan ån ända ned mot havet. Sedimenten är mestadels finkorniga och strandsläntema låga och vegetationsklädda.

Vegetation

Den sjörika bergkullslätten kring Sävaråns övre lopp är en gammal skär- gård. Här nådde havet sin högsta höjd efter istiden, ca 250 m över den nutida havsytan. Området från Godträsken ned till Lillsävarträsket var då en vidsträckt, grund arkipelag. De tidigare fjärdarna utgörs nu av grunda sjöar eller myrar, omgivna av barrskog. Genom detta landskap slingrar sig Sävarån, ömsom bred och lugnflytande, ömsom smal och forsande. Stränderna är mestadels flacka och har en ganska omväxlande och artrik vegetation. Många stränder utnyttjades tidigare för slåtter. Övergivna större strandslåtterrnarker finns t ex uppströms Stor-Renträsket och nedströms Torrträsket. Vattenvegetationen är ställvis frodig, och flera sällsynta arter förekommer, t ex blekbläddra. Här växer också sjöranunkel i flera livskraftiga bestånd, en mycket sällsynt växt i norra Norrland. De fåtaliga fynden ligger i mindre vattendrag i anslutning till högsta kustlinjen. Mycket talar för att sjöranunkeln, liksom andra sydliga inslag i floran är kvarlevor sedan den tid för ca 9 000 år sedan då havsnivån låg på denna n1va.

Sävaråns nedre lopp präglas av en för mindre åar ovanligt stor vattenstånd- sarnplitud, ca 3 rn, till följd av att än vid mynningen därns av en moräntrös-

• Sida 80
•  Original

kel. Detta gör att vida områden regelbundet översvämmas, och delvis unika miljöer skapas. Delar av stränderna upptas av sankängar, men stora partier är bevuxna med videsnår och lövsumpskog, dominerad av gråal. I området finns även korvsjöar med särpräglad vattenvegetation orsakad av organo- gena sediment. Ett ovanligt drag är den västliga fåra vilken genomströmmas under vårfloden, men som annars utgörs av vedväxtliia våtmarker med en lagunsjö, som vegetationsmässigt närmast motsvarar Garnmelstadsviken och Sladan i Norrbottens kustland.

Flora

I den tidigare skärgården växer flera arter med sydlig utbredning, t ex sjö- ranunkel, och här finns landets nordligaste lokal för granbräken. Nedströms Sävar växer bl a grönskära, brunskära, gul svärdslilja och skogssäv. Vid åns mynning växer bl a den mycket sällsynta trubbnaten rikligt.

Fauna

I Sävaråns vattensystem är bäver mycket talrik. Här finns också en fast stam av utter. Omitologiskt är främst åns nedre lopp värdefull. I lövsump- skogarna observerades vitryggig hackspett under häckningstid regelbundet tills nyligen, men torde numera vara utdöd. Mindre hackspett häckar dock regelbundet. Våtmarkema, t ex vid Tidesviken och Bergviken, är viktiga rastlokaler under våren för sångsvan och simänder, t ex bläsand och kricka. Även Botsmarksträsket och Bunnansmyran mellan Sävarträsken är goda rastlokaler för änder och vadare under vårflyttningen. Ett bestånd av relativt grov öring finns i än, men föryngringen av lax och havsöring är dålig. Lokala bestånd av flodpärlmussla finns i ån.

Biflöden

Norsån (26.5) är Sävaråns enda biflöde av betydelse, och avvattnar bl a sjöarna Stora Krokvattnet och Granöträsket, för att förena sig med Sävarån vid Botsmark. Deras egenskaper är dåligt dokumenterade.

• Sida 81
•  Original

Referenser

Jansson, E. 1985. Mindre vattendrag i Västerbottens län - en samman- ställning av naturvärden. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Nilsson, C. 1985. Naturen längs Sävarån. Kunskapsläge samt synpunkter på utbyggnadseffekter. Institutionen för ekologisk botanik, Umeå universi- tet.

Områden av riksintresse för naturvård i Västerbottens län. 1991. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Rudberg, S och Sundborg, A. 1975. Vattendragen i norra Norrland. Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografiska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

• Sida 82
•  Original

Del 2.

Vattendrag som avvattnas till BOTTENHAVET samt Vapstälven (till Västerhavet)

• Sida 83
•  Original

28. I Umeälven: 28.1 Vindelälven

Län: Västerbotten, Norrbotten Medelvattenföring: 174 m3/s (1911-75, vid Vindeln) Avrinningsområdets areal: 12 654 km2

Naturgeografiska regioner:

29a. Kustslätter och dalar med finsediment runt norra Bottenviken

303. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden 32c. Norra Norrlands och norra Finlands barrskogsområden och berg- kullslätter 33h. Förfjällsregion med huvudsakligen nordligt boreal vegetation 36a. Nordlands, Troms och Lapplands högfjällsregion

Vindelälven är en jällälv som rinner upp i Vindeljjällsområdet i gräns- trakterna mellan Västerbottens och Norrbottens län. Strax uppströms Sorsele förenar sig Laisälven från norr med Vindelälven, som i sin tur förenas med Umeälven ca 40 km uppströms utflödet i Bottenviken. Vindelälven är den sydligaste jjällälven som är outbyggd, och den enda outbyggda med karaktär av bygdeälv. Vindelälvens lopp är omväxlande med ett stort antal forsar, stryckor och sel samt flera sjöar. Nedströms Vindelälvens sammanflöde med Umeälven ligger Stornorrfors kraftsta- tion, men själva Vindelälven är oreglerad.

Berggrund

Nordvästra delen av Storvindeln ner till strax ovan Skanssnäs tillhör fjäll- berggrunden och byggs upp av en enda skållenhet, sparagrnitskollan. Väster om denna vidtar seve-köliskollomas skiffrar. Området från skandinaviska bergskedjans slut i Storvindeln, österut till strax nedströms Sorsele utgörs av sorselegranit. Urberggrunden i avrinningsområdet domineras stort av revsundsgranit, ungefär ned till Strycksele i Vindelälven, där sedimentära ådergnejser ur skellefteserien vidtar. I trakterna av Vindelgransele och Kristineberg finns ett bergartskomplex med grönstenar, äldre urbergssediment, äldre graniter och leptiter och hälleflintor.

• Sida 84
•  Original

Geomorfologi och hydrologi

Övre Vindelälven ned till Storvindeln, d v s sträckan inom fjällzonen, är geovetenskapligt av ordinär karaktär men har flera intressanta storforrner, bl a annat en genombrottsdal i huvuddalgången och en trappstegsdal i den anslutande Tjulträskdalgången. Dalarna kännetecknas av väl slutna dalsidor som ibland har U-dalskaraktär. Där finns en stor variation av isavsmältningsforrner. Bland tydliga former kan nämnas terrassartat uppbyggda isavsmältningsavlagringar i Dåkkeområdet, några med tundrapolygoner. Därutöver kan nämnas en åssträckning nära Mankeforsen, slukåsar och issjöstrandlinjer. Deltat i Övre Gautsträsket vid Ammarnäs hör till landets främsta inlandsdeltan. De fluviala formerna nedströms Övre Gautsträsket är välutbildade och av betydande intresse. Här finns bl a israndrännor, slukrännor, och en mindre kursudal. Älven är ned till Storvindeln omväxlande forsande och omväxlande meandrande, avbrutet av sel med levéer. Storvindeln är landets enda kvarvarande fjälltraktsjö med riktigt stor vattenståndsamplitud, nära 5 rn. Den del av Vindelälvens dalgång som upptas av Storvindeln hör från stormorfologisk synpunkt till de främsta i landet inom förfjällszonen. Dalgången präglas starkt av skolltektoniken och omges av mäktiga bergväggar, på södra stranden Jipmokens sammanhängande bergvägg, och på norra sidan liknande bergvägggar. På åtskilliga platser runt sjön finns betydande glacifluviala avlagringar. Ett stort glacifluvialt fält utbreder sig vid Laisheden, nära Laisälvens utflöde i Nedre Gautsträsket.

Från stormorfologisk synpunkt kan sträckan från Storvindeln ned till högsta kustlinjen betecknas som bergkullslätt. Älvsträckan har en rik variation av lösa avlagringar av ordinär karaktär. Moränformema har i detalj styrt älvens lopp och gett den ett ibland extremt oregelbundet lopp med skarpa krökar, småforsar och småöar. Ett särskilt intresse tilldrar sig de många långsträckta avoma, t ex Råstrandsavan, och de låglänta områdena med raningsmarker. Isälvsavlagringar är vanliga inom denna sträcka, ibland som åsstråk, ibland som planare fält. Ett omfattande isälvsstråk följer Gargådalen och mynnar i Vindelådalen som ett mäktigt sandurliknande fält med en central åssträckning, vilken fortsätter i Råstrandsavan. Ett annat stråk av isälvsmaterial, delvis med rygg- och kullforrner, men mest som plana fält, följer älven med vissa avbrott från Björksele för att övergå i det 5 k Ruskträskfältet. Det kan karakteriseras som ett randdelta, beläget vid den forna högsta kustlinjen. Själva älvloppet kännetecknas av långsmala sel avbrutna av ett stort antal steniga, flacka forsar. Storforsen vid Vindelgransele och Vorrnforsen hör till de mer markerade forsarna.

• Sida 85
•  Original

Övergången mellan bergkullslätt och vågig bergkullterräng sker mellan Åmsele och Ekorrsele. Älvsträckan från högsta kustlinjen till sammanflödet med Umeälven är av begränsat intresse från stormorfologisk synpunkt. Dalsidoma är någorlunda väl sammanhållna. Isälvsstråk med rullstensåsar förekommer på flera ställen. Vid flygfältet i Åmsele finns ett av de största dynfälten i Norrlands inland. Den sedimentära dalfyllnaden blir finkomiga- re, och ett niplandskap tar vid. Dalsedimentens former med äldre deltaplan, terrasser, nipor och raviner är ärmu bättre utbildade än inom Piteälvens niplandskap. Bortsett från Indalsälven och Ångermanälven, som båda är reglerade, finns ingen storälv med ett lika markant terrass- och niplandskap. De två skogsälvarna Öreälven och Lögdeälven överträffar dock Vindelälven i detta avseende. De fria forssträckoma med mellanliggande se] är karakteristiska drag i älvlandskapet. Mårdseleforsen bedöms vara den främsta av forssträckoma.

Vegetation

Älven rinner till större del genom barrskogsregionen, förutom källområdet som berörs av fjällterräng och fjällbjörkskog. Den är en utpräglad bygdeälv till stora delar omgiven av jordbruksmarker. Vindelälvens vegetation är mångformig och artrik, och många vegetationstyper är väl företrädda. Även floristiskt är mångfalden stor med upp till 400 arter. Vattenståndsarnplitudema är höga, sträckvis över 6 m, vilket gör strandve- getationen synnerligen välzonerad. Zoneringama är särskilt tydliga på de flacka och breda stränder som är vanliga från fjällranden ned till högsta kustlinjen. Den frodvuxna, artrika och ängsartade strandvegetationen på de flacka finjordsträndema har intill sen tid tagits till vara genom slåtter. Mycket artrik vegetation finns främst på moränstränder vid forsar. Nipsträndema i älvens nedre del är däremot ofta sparsamt bevuxna och artfattiga. Vattenvegetationen i sjöarna och selen är på många ställen välut- vecklad.

Uppströms Övre Gautsträsket omges Vindelälven av alpin terräng och fjällbjörkskog, den senare både av hedartad typ och med högörter. Dessutom finns backkärr (ofta rikkärr), myrar och videsnår. Stränderna har särskilt nedströms Vitnjuln välzonerad vegetation. Stränderna är omväx- lande med allt från skorplavsvegetation på klippor och block till frodvuxna strandörtskogar. Här har många sydliga växtarter sina översta utposter i Vindelälvens dalgång. Storvindeln ligger helt inom barrskogsregionen och

• Sida 86
•  Original

omges av tallskogar med varierande inslag av gran och glasbjörk. Fältskiktet domineras av lingon och bottenskiktet av väggrnossa. Storvindelns stränder är tydligt zonerade. Överst på stranden finns en strandskog med stort inslag av gran och lövträd, ofta med en i buskskiktet. Den övre landstranden domineras i fältskiktet av lingon. Risväxter är van- liga i den övre delen av detta bälte, medan örter som skogsnäva, ekorrbär, skogskovall och fjällviol överväger längre ner. Nedanför vidtar ett ljung— bälte, med inslag av örter som svarthö, slåtterblomma och tätört samt gräs som madrör och tuvtåtel. Även mossfloran är artrik i ljungbältet. Nedanför ljungbältet vidtar ett smalt styltstarrbälte, och ställvis finns ävjebroddsvegetation nedanför detta. I detta bälte finns den sällsynta järntlandsmaskrosen på flera ställen.

Från Storvindeln ned till Ruskselet rinner älven genom barrskogar omväx- lande med kulturbygder. Strandslåtterrnarker, raningar, är vanliga på de flacka översvärrmingsornrådena. Från Björksele och nedströms utgör de ett av de landskapligt mest karakteristiska elementen längs denna älvsträcka med förekomst längs praktiskt taget alla sel, samt även vissa forsar. Även vid Saxnäs och Vindelgransele finns goda exempel på raningar. Stränderna är genomgående upp emot 4 rn höga. Både strand— och vattenvegetationen är mångformig och tydligt zonerad. Här finns t ex hedartade stränder med barrträd, björk och enbuskar samt ris såsom lingon och odon på den övre delen. På mellersta landstranden växer gråviden, främst lappvide, och ett fältskikt av ljung och graminider såsom tuvtåtel, blåtåtel, trådtåg, styltstarr och grenrör. På lägre nivåer vidtar ett välutvecklat starrbälte, ofta av blåss- tarr, samt ännu längre ner på stranden ibland ett sjöfräkenbälte. Sandstränder med sparsam eller luckig vegetation av främst gräs och halv- gräs är vanliga i den övre delen av älvsträckan. Ett av de mest iögonfal- lande elementen på flera av dessa stränder är strandrågen, ett havsstränd- gräs med endast få inlandsförekomster. På raningsmarker domineras vege- tationen av graminider. Örtinslaget kan dock vara stort, och många raningar är dessutom stadda i igenväxning av främst gråviden. Vanliga växter är här styltstarr, tuvtåtel, älgört, grenrör, vasstarr och sjöfräken. Örtrik ängsvegetation med bl a kung Karls spira, älgört och kärrspira finns också på en del stränder.

Forsarna har ofta en artrik strandvegetation, ibland lundartad och örtrik, i andra fall mer hedartad, men ofta i mosaik. Vattenvegetationen är välut- vecklad i selen, särskilt i Gautsträskets och Olsselets grundare partier. Gräsnate, ålnate, hårslinga och Sköldmöja är vanliga vattenväxter. Avoma, som är vanliga längs älvsträckan, hyser i de flesta fall också frodig vatten-

• Sida 87
•  Original

vegetation. I Abborravan finns t ex ett 30-tal kärlvattenväxtarter, däribland vattenaloe, en östlig art som är mycket sällsynt i norra Sverige.

Skogarna i terrasslandskapet längs älvsträckan mellan Ruskselet och sam- manflödet med Umeälven domineras av tallhedar. Granskogspartier finns i bl a raviner medan brinkama ofta är blandskogsbevuxna. Dalgången är dock starkt kulturpåverkad och barrskogarna har på många ställen fått vika för åkrar och ängar. I Överrödå har både de tätt löpande ravinema och terrassplanen däremellan odlats upp, vilket med tiden gett jordbnrksland- skapet nära älven ett säreget, kulligt, utseende. Övergivna raningar med övervägande gräsartad, välzonerad vegetation är utmärkande längs de breda, finsedimentrika selsträndema, särskilt längs den övre delen av älv- sträckan. Floran på raningarna längs sträckan Ruskselet t o rn sarnmanflö- det med Umeälven har på den övre landstranden en gräs- och örtrik ängs- vegetation med bl a tuvtåtel, smörblomma och ängsskallra. Den mellersta landstranden präglas av grenrör och styltstarr, och täta bestånd av vasstarr den nedre landstranden. Moränstränder finns främst vid forsar och hyser på flackare partier välzonerad, ofta hedartad vegetation. Smala, ofta branta och eroderade stränder finns i den nedersta delen av älven. Forsarna är starkt kulturpåverkade, men partier i gott naturtillstånd finns också. Moränsträndemas flora hyser hedartad vegetation med ibland frodigare inslag. Vid Mårdsele finner man t ex en av de allra rikaste förekomsterna av ängsruta längs älven.

Flora

Vindelälvens flora är artrik, och närmare 400 kärlväxtarter är kända. Flera fjälltraktsväxter följer praktiskt taget hela älvens lopp, och många låglands- växter når ända upp till fjällranden. Detta är ett unikt drag för Vindelälven av de idag outbyggda storälvama. Vid Linaforsen strax uppströms högsta kustlinjen finns de artrikaste stränderna. Här har 138 kärlväxtarter påträf- fats på en 200 m lång sträcka av stranden. Se även under "Vegetation".

• Sida 88
•  Original

Fauna

Djurlivets stora artrikedom är påtaglig såväl med avseende på ryggradsdjur som på ryggradslösa djur. Faunan har en särpräglad blandning av nordliga och sydliga element av vilka de senare tränger långt in mot fjällkedjan. Älven är en viktig fågelflyttled och hyser även många häckande arter. Fiskproduktionen är stor både vad gäller vandringsfisk och stationära fisk- arter. Vandringsfisken måste dock lyftas över dammen vid Stomorrforsens kraftverk i Umeälven.

Däggdjursfaunan är artrik inom fjällområdet och bl a vistas här fjällräv, bjöm och järv. Mångfalden av biotoper i fjällområdet ger häckningsutymme åt många fågelarter. Här finns stor art— och individrikedom av änder, vadare, tättingar, hönsfåglar och rovfåglar. Övre Gautsträskets delta utgör en viktig rastlokal för flyttfåglar. I älven finns harr och röding. Lax och öring kan vandra ända upp mot Övre Gautsträsket. Evertebratfaunan i området är övervägande av nordlig typ även om flera utpräglat nordliga element saknas. Samtidigt har t ex många natt-, bäck- och dagsländearter med sydlig utbredningstyngdpunkt sin nordvästgräns här. I Storvindeln finns värdefulla sikbestånd varav den s k storskallelöjan anses särskilt värdefull. Den forsrika sträckan nedströms Råstrand är ett mycket gott reproduktionsområde för lax, öring och harr, liksom Stensundsforsen.

Biflöden

Vindelälvens biflöden är förhållandevis välkända. Det största biflödet är Laisälven (28.1.16), som förenar sig med Vindelälven strax uppströms Sorsele. Laisälven behandlas separat nedan. I övrigt beskrivs några av de största biflödena till Vindelälven i en gradient från kust till fjäll. De flesta biflödena av tillräcklig storlek i skogslandet har rensats för flottning, men är opåverkade av vattenkraftutbyggnad.

Rödån (28.1.1) är ett biflöde till Vindelälven, beläget nästan helt under högsta kustlinjen, vilket präglar åns lopp. Rödån avvattnar Ånässjön till Vindelälven vid Rödånäs. Rödåns omgivningar är framförallt i den nedre delen starkt kuperade. Vid den tid då högsta kustlinjen utpreparerades ut- gjorde bergen kring Rödån de yttersta öarna i en skärgård. Bergssidoma utsattes för en stark svallning och finmaterialet avsattes i skyddade lägen, t ex i Rödåns dalgång. Än har senare skurit sig ned i de delvis finkorniga

• Sida 89
•  Original

sedimenten. Vattendraget omges av skog, myrar och odlingsmark. Myrarna förekommer främst kring åns källflöden och sydost om Ånässjön. Odlingsmarken är koncentrerad kring Vindel-Ånäset och åns utlopp. I när- heten av utloppet växer bredkaveldun. Detta är troligen enda lokalen inom hela Vindelälvssystemet. Ån hyser ett svagt öringbestånd.

Krycklan (28.1.2) avvattnar ett sedimentplan nordost om Vindeln, och mynnar i Vindelälven vid Överrödå. I loppets nedre del är än meandrande, i den övre delen uppströms Kryckeltjärn är lutningen större. Vattensystemets sjöandel är mycket låg (0,7 %). Krycklan är till större delen belägen under högsta kustlinjen och dess dalgång är utfylld av stora mängder sediment. Loppet är särskilt i vattendragets mellersta del djupt nedskuret i jordlagren, och här förekommer en stark ravinbildning. Omgivningarna till än består huvudsakligen av skog. I källområdet finns dock en hel del myrmarker. Odlingsmark förekommer främst kring byarna Kryckeltjärn, Häggnäs och Trollberget. I åns nedre delar finns stränder med högörtvegetation av t ex skogsnäva och borsttistel. De slarnbankar som finns i vattendragets nedre del hyser en starkt föränderlig vegetation p g a materialomsättningen. Vattendragets sedimentbankar har en intressant insektsfauna. Bäverstammen är synnerligen stark.

Hjuksåns (28.1.4) vattensystem har ett egenartat utseende med flera stora sjöar som dräneras åt nordväst. De största sjöarna är Mjösjön samt Stora och Lilla Sandsjön. Vattendraget avvattnas efter ett slingrande lopp till Vindelälven vid Hällnäs. Lutningen är i genomsnitt måttlig. Nedströms norra stambanan omges än av isälvsmaterial och finkorniga sediment. Här förekommer mindre ravinbildningar och flygsanddyner. Biflödet Gladabäcken har skurit ut en djup ravin alldeles intill den mäktiga isälvsav- lagring som kallas Harnptjämkammen. Hjuksån omges huvudsakligen av skog. Nedströms sammanflödet med Mjösjöån utbreder sig dock vid- sträckta myrrnarker. Odlingsmarker förekommer endast i mindre utsträck- ning. Vid Gladabäcken växer skogssäv. Vattendraget har ett bestånd av öring i den övre delen. I Stora Sandsjön förekommer märlan Pontoporeia ajj'inis, vilket finns i stora oligotrofa sjöar nedom högsta kustlinjen. I Gladabäcken finns en intressant insektsfauna.

Åman (28.1.8) är ett av Vindelälvens största biflöden, och awattnar Raggsjöama till Vindelälven vid Åmsele. Vattendraget rinner genom ett antal sjöar. De största är Ajaursjön, Manjaurträsket och Holmträsket. Nedströms Ajaursjön följer Åman en välutvecklad rullstensås vilken kan följas söderut via Åmträsket mot Hällnäs. Åmans utlopp omges av sandiga

• Sida 90
•  Original

sediment med flygsanddyner. Ärnan omges av skog och myrar, och mindre odlingar förekommer. Pors växer vid utloppet ur Manjaurträsket. Åmans stränder mellan Hjukensjön och utloppet är skyddsvärda. Vattensystemet är fiskrikt.

Gargån (28.1.14) har det näst största avrinningsområdet av Vindelälvens biflöden, endast Laisälvens är större. Ån rinner upp i den mycket myrrika terrängen kring Gargjaure i Norrbotten. Gargån har som helhet ringa lut- ning. De flesta forsarna återfinns nedströms sjön Jörboken. Ett isälvsstråk förbinder Laisälvens dalgång med Gargån. Åsen löper parallellt med än från trakten nedströms Bure ända till utloppet i Vindelälven. Åsen markerar Laisälvens lopp som isälv, men den recenta Laisälven har tagit en ny sträckning, troligen p g a att dalgången blev helt utfylld av sediment. Vid Gargnäs har åsen en markerad ryggforrn, och här finns ett skyddva åslandskap. Ett område kring sjön Mittiträsket och Jörboken vidare ner mot Gargåns mynning präglas av att en iskropp snördes av under inlandsisavsmältningen, vilket gav upphov till ett dödislandskap rikt på tjärnar och smårnyrar. Gargåns avrinningsområde växlar mellan skogs- och myrmarker. Sträckan uppströms Bure karakteriseras av vidsträckta myrar, såsom Stor-Olsmyran och Stormyran. Stor-Olsmyran är en av regionens största sträng-flarkkärr. Den kan till större delen karakteriseras som glest tallbevuxet fattigkärr. Kring Bure och Gargnäs finns odlad mark. Gargån är rik på vattenvegetation tack vare det mestadels lugna vattenflödet. I ån växer bl a löktåg och vekt braxengräs. I sjön J örboken växer en röd variant av nordnäckros. Vid Buresjön växer den numera sällsynta myrbräckan.

Giertsbäcken (28.1.17) avvattnar södra delen av Björkfjället till Storvindeln. Dalgångens övre del är öppet V-formad, men mellan topparna Stor-Åino och Njårbålke blir dalen trång och kanjonartad och loppet får en stark lutning. Giertsbäcken bildar ett vackert fall samt en ravin- och kan- jonbildning vid inträdet i Giertsbäcksdalen. Vid bäckens inflöde i Jille- Giertsjaure har ett delta bildats. Kring vattendragets nedre del är dalgången mera oregelbunden. Giertsjaure-sjöama omges av en småbruten moränter- räng av dödiskaraktär. Giertsbäcken har sina källflöden i den alpina regio- nen men är annars omgiven av fjällbjörkskog och längre ner av grandorni- nerad fjällbarrskog. En urskog med inslag av grova tallar förekommer kring vattendraget, och urskogen hör till Västerbottens mest skyddsvärda. Längs bäckens nedre del finns ställvis en örtrik strandvegetation. Giertsbäcksdalen har en intressant "omvänd" trädslagszonering där granskogen förekommer på dalsidoma i ett distinkt bälte mellan 500-600 m ö h medan moränbacklandskapet i dalgångens botten är bevuxet med

• Sida 91
•  Original

nästan ren björkskog. Zoneringen beror troligen på att dalgången har ett läge och en form som leder till att kalluft ansamlas i dalbottnen vilket försvårar etableringen av barrtäd. Utöver björk växer en del grova tallar på moränryggamas krön. Tallinslaget ökar upp mot sidorna och i övergången mot granskogen. Granskogen är på den nordvända dalsidan mycket gles och lågvuxen. På sydsluttningen finns växtligare bestånd, särskilt i den inre hopträngda delen av dalgången. Frisk ristyp är områdets helt dominerade skogstyp. Giertsbäcken är en av Vindelälvens artrikaste biflöden, med stor andel alpina arter i det övre loppet. Giertsbäcksdalen nedströms Giertsjaure hyser ett rikt och särpräglat fågelliv. Giertsjaure har en hög produktion av sik. Den 5 k Giertsbäckslöjan är en intressant sikforrn vars systematiska ställning är oklar.

Tjulån (28.1.20) awattnar Ammarfjällets södra del via Tjulträsken till Gautsträsk. Från övre delen av Lill-Tjulträsket till utloppet omges än av en väl markerad dalgång, utformad som en trappstegsdal, vilken har vidgats till en U-dal genom glacialerosion. Vid Tjulåns inflöde i Lill-Tjulträsket har ett delta bildats, och i Gautsträsk har Tjulån byggt upp ett gemensamt delta med Vindelälven. Källområdet kring Fiellojaure är beläget på kalfjället, men huvuddelen av vattendraget omges av fjälllbjörkskog. Björkskogama är ställvis örtrika, t ex kring Stor-Tjulträsket och längs åns nedre del. Kring Gautsträsk växer fjällbarrskog. Myrar och slåtterängar förekommer i mindre utsträckning. Lill-Tjulträsket är mycket rikt på vattenväxter. På bottnar i Stor-Tjulträsket växer kransalgema Chara fragilis och Nitella opaca. Tjulträskdalen har en rik fauna. Myrarna kring Lill-Tjulträsket är rika på andfågel och vadare. I än mellan Tjulträsken häckar strömstare. Lill-Tjulträsket har ett artrikt lägre djurliv. Än är rik på röding och öring.

28.1.16 Laisälven

Laisälven är en helt oreglerad fjällälv. Den rinner upp i mellersta Lapplands fjälltrakter och mynnar i Nedre Gautsträsket i övre Vindelälven. Älvsträckan inom fjällområdet kännetecknas av den sjöfattiga dalgången ovan Iraftsjön. Den översta delen av Laisälven är ren ödemark, vilken starkt påminner om förhållandena vid Piteälven.

Större delen av avrinningsområdet ligger inom fjällkedjans berggrund. I avrinningsområdets övre delar hör berggrunden till det 5 k Nasafjällsfönstret. Huvudbergarten i Nasafjällsfönstret, som även omfattar Fierras högfjäll, är granit, men berggrundsgeologin är tämligen komplice-

• Sida 92
•  Original

rad. Längre ner vidtar seve- och köliskolloma. Även inom dalen från Iraftsjön till Storlaisan är berggrundsgeologin mycket komplicerad. Terrängen mellan mellersta Iraftsjön och Storlaisan utgör också ett geolo- giskt fönster, med här tillhörande olika överskjutningsskollor. Vi får totalt sett en komplex berggrund av granit, sparagrnit och kvartsit. Resten av avrinningsområdet nedströms hör till urberggrunden, och utgörs av sorsele- grarut.

På grund av sin avsaknad av sjöbäcken ger dalgången ned till Storlaisan vid första anblicken mer drag av floddal än flertalet övriga dalar. Den glaciala omvandlingen är dock tydlig, och vissa glacialt präglade brantformer är i själva verket mycket framträdande, som t ex bergbranten på Glibbovardo och framför allt Ertektjåkkås väldiga bergvägg med karaktär av kapad dalsporre. Dalgången är i stort sett öppen och har mjuka, inte särskilt branta former. Speciellt i dalens övre del är formerna flacka och fjällen inte särskilt höga. Jordtäcket är ojämnt fördelat inom området. I Laisdalens översta del är jordtäcket tunt och kalt berg vanligt. Längre nedströms, ungefär från och med dalbottnens skogsgräns eller något ovanför, blir moräntäcket mäktigare och mer sammanhängande, och moränen antar ibland tydliga egenforrner. Så är fallet t ex på dalbottnen vid Ertektjåkkå-Svaipa och nedströms, där kullig morän är vanlig. Uppströms Blassaselet finns relativt rikt differentierade glacifluviala avlagringar, främst en långsträckt rullstensås och sandurfält. Vid Aldajåkkås mynning finns ett mera vidsträckt komplex av terrasser, ett annat sådant öster om Glibbovarde. Mellan Blassaselet och Iraftsjön kännetecknas älven av småsjöar och sel omväxlande med forssträckor. De omlagrade sedimenten har gett förutsättningar för uppkomst av mindre meanderlopp med älvvallar, levéer och avsnörda meanderbågar. Nedströms finns tydliga kalspolningar där dalgången trängs samman. Av stort intresse är en isälvskanjon (kursu) öster om Märkberget. I Iraftsjön finns ett av Norrlands främsta inlandsdeltan, ett aktivt delta med flera älvgrenar och lagunsjöar. Framför älvfåromas mynningar finner man mittbankar under bildning och en väl markerad distalbrant.

Storlaisan är en smal långsträckt sjö, eller närmast ett sel, som via en liten ström övergår i det mindre Akkerselet. Ur stormorfologisk synpunkt kan sträckan hänföras till förfjällszonen. Olika överskjutningsskollor dominerar landskapsbilden, vilket framgår i terrängforrnema i de båda Naddokbergens branter inom sjöns norra del och Niepsiuts bergbrant parallellt med sjön inom dess nedre del. Terrängen är i huvudsak mjukt formad, de ovannämnda skollbrantema är lokalt frampreparerade genom

• Sida 93
•  Original

glacialerosion. Jordtäcket består i huvudsak av norrnalblockig morän utan markanta egenforrner. På östsidan av Storlaisan strax norr om Laisvallsgruvan förekommer moränforrner av rogentyp.

Älvsträckan nedströms Storlaisan har en klar särprägel, dels genom sin välutbildade dalgång med slutna, sammanhängande dalsidor, och dels genom det mäktiga glacifluviala fältet mellan Måskenåive och Nedre Gautsträsket (Laisheden). Intressantast är ur många synpunkter de ovanligt vackra och välutbildade selområdena vid Björkliden, Marielund-Persbacka och Gransele. Stränderna är relativt höga, ca 3 rn i genomsnitt. Morän är det dominerande strandsubstratet men nedströms Akkerselet är andelen sedimentstränder också stor. Klippstränder finns framför allt i Akkerforsen och längs älvens nedersta delar.

Älvsträckan ned till Storlaisan är extremt mångformig och utomordentligt artrik. Skogsvegetationen i dalgången utmärks av ofta högörtrika ängs- björkskogar uppströms Iraft och framför allt tallskog längre ned. Myrarna är ofta utformade som backkärr, vissa av extremriktyp med karaktärsarter som svedstarr, huvudstarr, hårstarr, lappstarr, fågelstarr, borststarr, tagel- säv, kärrsälting, risvide, glansvide och lapptåg. Den exklusiva kalkkärrrnossan Catoscorpium nigritum finns vid Fjällfors. Ängsmarker omväxlande av högört- och lågörttyp finns i anslutning till bebyggelse. Sjöarna på sträckan är av sinsemellan rätt olika karaktär med ca 3 m höga stränder och välzonerad vegetation.

Av stort intresse från botanisk synpunkt är raningsvegetationen i lraftdeltat. Vegetationen på Iraftdeltat är starkt kulturpräglad. Redan i slutet av 1700- talet påbörjades slåtterbruk på holmarna i deltat. Även vallodling har bedrivits. Idag slåttas bara en del av området, vilket sker inom ramen för skötseln av naturreservatet. De högst belägna partierna i Iraftdeltat är bes- kogade. Fjällbjörkskog med ett fältskikt där hönsbär är tongivande domine- rar. Tallhed med kråkrisdominerat fältskikt finns i de perifera delarna av området. Videsnår täcker en stor del av deltat. Fältskiktet saknas där snåren är som tätast medan örtvegetation av t ex norrlandsarv, borsttistel, rödblära, smörbollar, gullris, fjällförgätmigej och lappblågull finns på öppna partier där buskagen är glesa. Högre belägna parter, t ex levéer, har öppen ängsvegetation dominerad av tuvtåtel med olika sammansättningar av örter och gräs beroende bl a på markens fuktighetsgrad.

• Sida 94
•  Original

I Märkbergsområdet finns både sydbergsvegetation, en kanjon och klippor med kalkkrävande vegetation vilket tillsammans ger en extremt stor artrikedom. Skogen i området domineras av tall, med inslag av björk. Fältskiktet är vanligen risdominerat med lingon, blåbär och kråkris. Örtrika områden finns på flera ställen, t ex Märkbergets sydsida och i Märkklyftan. I områdets östra del finns ett tjärnsystem med rikkärrpartier. Laisälvens strandvegetation i detta område är präglad av extrema vattenståndsvariationer, och är artrik och välzonerad.

Skogen i Storlaisans dalgång formas av tall och björk ungefär ned till Laisvall där denna skog nästan tvärt övergår i granskog. Vid Akkerselet ansluter sumpskogar, blandmyrar och bäckkärr till älvens stränder. Strändemas vegetationssamrnansättning är ganska varierad. Vegetationen är väl zonerad i bälten och dessutom mycket artrik. På den övre delen av stranden finns vanligen en strandskog. Buskskiktet är ofta välutvecklat med enar på torrare och viden på lite fuktigare partier. Fältskiktet på den övre landstranden präglas av ris, örter och gräsartade växter. Vanliga örter och gräs är bl a fjällviol, fjällskära, smörbollar, fjällruta, svarthö, ängsfräken, ormrot, blodrot, blåklocka, tuvtåtel, fårsvingel och vårbrodd. Den mellersta landstranden karakteriseras av gråviden. Ett bälte av bl a styltstarr avgrän- sar nedåt mot en ispressad blocksträng fattig på högre växter. I Akkerselet förekommer här och där en mycket frodig och riklig vattenvegetaton. Speciellt i de nedre delarna är stränderna mycket breda och upptas av blockfält med polygonstruktur. Här växer bl a styltstarr samt kabbeleka, den senare ovanligt rikligt.

Nedströms Storlaisan omges älven av gran- och talllskogar, de senare framförallt nedströms Granselet. Strandvegetationen är av växlande karaktär, men genomgående artrik och frodig samt välzonerad. Här finns örtrika strandskogar. Raningar förekommer längs sträckan och de flesta är förbuskade. Polygomnarker med rosettväxtvegetation, skravelängar med bl a kabbeleka samt hedartade stränder med ljung och blåtåtel som tongivande arter finns också.

Flera växtarters utbredning när i Laisdalen längre in i fjällvärlden än vad som noterats på annat håll i landet. Många sällsynta växter finns, t ex järnt- landsmaskros Taraxacum crocodes och lappblågull i en sydvästlig utpost- 1okal. I Märkbergsområdet finns bl a lundtrav, taggbräken, skuggviol och stickelfrö.

• Sida 95
•  Original

Laisälven var tidigare känd för ett utomordentligt rikt djurliv, som numera delvis har utarmats. Många däggdjursarter finns dock fortfarande och minst ett 75-tal fågelarter häckar i området. Laisälven erbjuder goda reproduk- tionsförhållanden för laxfiskar. Öringen är stationär i älven medan laxen bara går upp i enstaka exemplar. Röding finns också. Flera djurarters utbredning när i Laisdalen längre in i fjällvärlden än vad som noterats på annat håll i landet. Märkfallet utgör en naturlig gräns för flera fiskarter. Uppströms finns endast röding och öring.

Dellikälven (281.161) år Laisälvens största biflöde. Dellikälvens dalgång hyser en orörd fjällbjörkskog som delvis har botaniskt intressant flora. Bl a finns här lokaler för lapsk alpros, guckusko och fjällarnika. Området är utpostområde med fast bjömstarn.

Referenser

Hjelmqvist S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Jansson, E. 1985 . Mindre vattendrag i Västerbottens län - en sarnmanställ- ning av naturvärden. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Nilsson, C. 1977. Laisälven - Naturinventering. Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Nordisk ministerråd. 1990. Nordiske vassdrag - vern og irmgrep. Miljörapport 199011 1. Trondheim.

Områden av riksintresse för naturvård i Västerbottens län. 1991. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

• Sida 96
•  Original

Berggrund

Berggrunden i området utgörs av seve-köliskollomas glimmerskiffrar med vissa mindre amfibolitinslag. Mellan Överstjuktan och Fjosoken finns inslag av kvartsitiska led.

Geomorfologi och hydrologi

Stormorfologin kan beskrivas som mjukt rundad förfjällsterräng från Fjosoken upp till och med Överstjuktans södra del. Dalgången är sluten med få bidalar och omgiven av platåterräng. Dalbottnen är plan, och lut- ningsvinkeln liten. Vid Överstjuktan börjar fjällen, först som enstaka låg- fjäll, längre upp som platåartade fjäll på norra dalsidan. Sidodalar är även här få, och lutningsvinklar små. Fjället Risinjuonje vid sjöns överände visar tvåsidig glacial tillskärpning från två mötande isströmmar, som följt de dalar som möts här. En bidal norr om Slätttvikgårdarna har karaktär av hängande ensidig U-dal. Moränen är blockfattig till norrnalblockig i flertalet fall. Isälvsmaterial finns lokalt och bildar flacka terrasser vid Diksele' Älven går i sel och steniga forsar med blockstränder. Svärnbildningar och levéer finns vid Diksele. Fall över fast berg finns på några håll, vackrast vid mynningen i Fjosoken.

• Sida 97
•  Original

Vegetation

Fjällbarrskog sträcker sig i dalgången upp till mitten av Överstjuktan, där fjällbjörkskogen tar vid. Juktåns dalgång har mycket värdefulla urskogsom- råden med delvis stort inslag av gammal tall. Än har glest bevuxna, blockrika moränstränder och en måttligt artrik, ställvis frodig vattenvegeta- tion i sjöarna.

Flora

Ingen närmare dokumentation om områdets flora finns.

Fauna

Utter förekommer både längs Juktån och Tallträskbäcken. Överstjuktan har en hög fiskproduktion med röding, harr och öring. Juktån hyser ett stort bestånd av harr.

Biflöden

Tallträskbäcken avvattnar Guvertfjällets sydsida, passerar sjöarna Tallträsket och Kåtaträsket för att sedan mynna i Juktån en bit uppströms Fjosoken. Vattendragets lutning är tämligen stark. Tallträskbäcken omges av ett småbrutet skogs- och myrlandskap.

Referenser

Jansson, E. 1985 . Mindre vattendrag i Västerbottens län - en sarnmanställ- ning av naturvärden. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Områden av riksintresse för naturvård i Västerbottens län. 1991. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Rudberg, S och Sundborg, Å. 1975. Vattendragen i norra Norrland.

Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografiska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

• Sida 98
•  Original

Sjörs, H. 1975. Preliminär botanisk värdering av norra Norrlands out- byggda älvsträckor. Meddelanden från Växtbiologiska institutionen,

Uppsala 1975:7.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

• Sida 99
•  Original

Berggrund

Berggrunden hör till fjällkedjan, och domineras av glimmerskiffrar, vilka vid övre Girjan delvis har blivit migmatiserade. Nedre Girjan övertväras av ett arnfibolitstråk.

Geomorfologi och hydrologi

Kirjesåns dalgång är en kort, trång men mycket distinkt genombrottsdal vilken har karaktär av U-dal. l dalen finns kapade dalsporrar, och tomma glaciärnischer finns på båda sidor om dalen. Dalbottnen i genombrottssek— tionen intas av sjöar. Nedströms i dalgången från genombrottsdalen öppnar sig terrängen kring Övre Girjan (Övre Boksjön), och de höga fjällen drar sig undan från dalens omedelbara närhet. Vid Nedre Girjan (Nedre Boksjön, Kirjesjaure) övergår landskapet efterhand till förfjällsterrängens platåer. Moränen är ofta finkornig och blockfattig i dalens övre del runt Nolvik, men mellan Girjasjöarna är den ibland mera blockrik. Båda sjöarna har moränstränder med någon tendens till ryggbildningar i moräntäcket som bildar uddar i sjön.

• Sida 100
•  Original

Vegetation

Kirjesån omges av fjällbarrskog av gran vilken delvis är urskogsartad. Strandvegetationen kring övre Girjan är i allmänhet artfattigare än motsva- rande för nedre Girjan. Ett viktigt undantag utgör dock bäckdeltat vid Nolvik där gamla slåtterrnarker och ett alskogsparti hyser synnerligen rik vegetation. I sjön frnns bestånd av löktåg i ett nordvästligt utpostbestånd och kransalgen Chara fragilis. Nedre Girjan omges i södra delen till stor del av myrar av mossekaraktär. Sjöns vattenståndsamplitud är liten, men tillräcklig för att vegetationszonering skall utbildas i ett smalt bälte. Gråalssnår kantar ofta stranden. Strandängarna kring nedre Girjan har ett rikt inslag av orkidéer, bl a brudsporre, samt ett stort antal alpina arter. Mellan sjöarna omges än av rikkärr vilka förr utnyttjades som slåtterrnar- ker.

Flora

1 alskogen vid Nolvik, Övre Girjan växer strutbräken och dvärghäxört. Skogsrör Calamagrostis chalybae har vid Nedre Girjan sannolikt en av sina största naturliga populationer i Norden. 1 mossemyrama vid Nedre Girjan växer rikligt med dvärgtätört. Se även under "Vegetation".

Fauna

Övre och Nedre Girjan har hög produktion av ädelfisk. I Övre Girjan fmns ett bestånd av elritsa.

Biflöden

Mattanbäcken awattnar ett småbrutet moränbackslandskap öster om Kirjesåns huvudfåra till Kirjesån via Magasjön. Bäckens lutning är stark med många forsar. Den övre delen omges av fjällbjörkskog, men i övrigt dominerar fjällbarrskog.

• Sida 101
•  Original

Referenser

Jansson, E. 1985. Mindre vattendrag i Västerbottens län - en sammanställ- ning av naturvärden. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Områden av riksintresse för naturvård i Västerbottens län. 1991. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Rudberg, S och Sundborg, Å. 1975. Vattendragen i norra Norrland. Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografiska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala

Sjörs, H. 1975. Preliminär botanisk värdering av norra Norrlands out- byggda älvsträckor. Meddelanden från Växtbiologiska institutionen, Uppsala 1975:7.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

• Sida 102
•  Original

Berggrund

Berggrunden tillhör i sin helhet fjällkedjans bergarter. Tämaåns avrinnings- område underlagras av kalkfyllit och arnfibolit i den övre delen och av syenit-granit i den nedre. De senare uppträder i ett fönster i fjällkedjans skollberggrund.

Geomorfologi och hydrologi

Tämaåns vattensystem rinner i stort sett i rakt sydlig riktning från norska gränsen och mynnar i Umeälven. Två fjälldalar avvattnas till Tämasjön, dels Ältsvatten-området via Ältsån, dels Laivavagge via Laivajukke. Den långsmala Tämasjön avvattnas i sin tur genom Tämaån som mynnar i Umeälven strax nedströms Stor-Laisan.

Tämaåns dalgång är i den övre halvan V-forrnigt utbildad medan formerna i den nedre delen är mera rundade till följd av glacialerosion. Längs dalsi- doma finns serier av stora israndrännor, sanduravlagringar och välutveck- lade frostfenomen. Tärnasjöns södra del kännetecknas av en stor mängd

• Sida 103
•  Original

småöar. Dessa ingår, tillsammans med den småbrutna terrängen kring Guttajaure och övre Tämaån, i ett dödislandskap av drumliniserad rogen- morän.

Mellan sjöarna Stor-Laisan och Gäuta i Umeälven finns en outbyggd fors- sträcka, Tämaforsen.

Vegetation

I Laivavagge, i Tämaåns uppströmsdel, omges än av vidsträckta myrar och hedfjällbjörkskog som klättrar en bit uppför fjällsluttningarna. Här finns landets sydligaste palsmyr, som troligen bildats till följd av det lokalkonti- nentala klimatet. Även Ältsån omges i sitt nedre lopp av flacka, blöta starr— kärr och torrare rismyrar.

Den långsmala Tämasjön omges av hedbjörkskogar där rikligt med myrar finns insprängda. Stränderna är oftast hedartade eller myrlänta. Polygonmarker med gles vegetation är också vanliga på stränderna. Hedsträndema är zonerade, och skogens risvegetation övergår snabbt i ett staggdominerat bälte. Ett smalare bälte av styltstarr vidtar sedan nedåt, och slutligen en gles örtvegetation med bl a rosettväxter som strandranunkel och sylört. Tärnasjöns högre vattenvegetation hyser ett 30-tal arter, och är mycket artrik jämfört med andra fjällsjöar på samma nivå. Lång- och kort- skottsväxter dominerar. Kransalgen Chara fragilis förekommer rikligt. Tärnasjöns mikrovegetation erbjuder ett sällsynt brett register av ekologiskt olikartade grupper.

Nedströms Tämsjön omges ån av hedbjörkskogar och myrar. Åns övre lopp är lugnt och stränderna hyser ängsvegetation, som uppåt övergår i myrar som ofta är av rikkärrskaraktär. Från Murtsenjåkk är än forsande på många sträckor med steniga stränder med blåtåtel, stagg och rödven samt lågörter i strandvegetationen. Sista sträckan är än återigen lugnflytande, och omges av myr, videsnår, björkskog och raningsmark.

Tämaforsen, mellan Stor-Laisan och Gäuta i Umeälven, strax nedströms Tämaåns mynning, har en synnerligen frodig strandvegetation.

• Sida 104
•  Original

Flora

I myrarna längs vattendragen i övre delen är kärren ställvis näringsrika med ganska artrik flora, med bl a krävande arter som svedstarr, glansvide, fjäll- ruta, lapptåg och slåtterblomma. På Tärnasjöns stränder finns den sällsynta och endemiska järntlandsmaskrosen Taraxacum crocodes. Styvnate, en av Europas sällsyntaste vattenväxter finns i Forsavan i Tämasjön. Se även under "Vegetation".

Fauna

Bland däggdjuren förekommer järv, ibland även björn. Sjöområdet är ett viktigt reproduktionsområde för minst tio andarter och drygt tiotalet vadar- arter. Bland häckande arter kan nänmas bergand, sjöorre, svärta, kricka, småspov, smalnäbbad simsnäppa, dubbelbeckasin samt flera rovfågelarter. Storvuxen röding och storöring finns i Sjöområdet.

Referenser

Jansson, E. 1985. Mindre vattendrag i Västerbottens län - en sarnmanställ- ning av naturvärden. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Områden av riksintresse för naturvård i Västerbottens län. 1991. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Rudberg, S och Sundborg, Å. 1975. Vattendragen i norra Norrland. Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografiska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

Sjörs, H. 1975. Preliminär botanisk värdering av norra Norrlands out- byggda älvsträckor. Meddelanden från Växtbiologiska institutionen, Uppsala 1975:7.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockhohn.

• Sida 105
•  Original

115. IVefsna: 115.1 Vapstälven

Län: Västerbotten, Nordland fylke (Norge) Medelvattenföring: 16 m3/s (vid riksgränsen) Avrinningsområdets areal: 610 km2 (vid riksgränsen)

Naturgeografiska regioner: 36a. Nordlands, Troms och Lapplands högfjällsregion

Vapstälven är den enda av jjällregionens större älvar i Sverige som avrinner mot Atlanten. Områdets bergarter är mjuka och lättvittrade, och floran är artrik med många västliga, suboceaniska inslag.

Berggrund

Avrinningsornrådet ligger helt inom den skandinaviska fjällkedjans berg- grund. Berggrmden består till största delen av mjuka köliskiffrar med inslag av arnfibolit och kvartsit. Sjön Virisen omges av svårvittrade bergarter, till stor del kvartsit. Mellan de båda Vapstsjöama finns en mäktig serpentinfö- rekomst.

Geomorfologi och hydrologi

Vapstälven är den enda större svenska älv som dräneras till Atlanten. Den har sina källflöden mellan Umeälvens (Gejmåns) och Ångermanälvens (Vojmåns) avrinningsområden. Vattensystemet består av ett antal sjöar med mer eller mindre korta strömsträckormellan. Den största sjön är Virisen. Vattendragets lutning är tämligen måttlig, men strömsträckoma är dock i regel branta. Sevärda vattenfall finns i östra Skalmodal. Vid Skalmodal rinner älven in i Norge. Vapstälven hör till Vefsnas vattenområde, vilken myrmari Vefsnafjorden.

Terrängen kring älven har övervägande lågfjällskaraktär med mjuka slutt- ningar och måttliga höjdskillnader. Söder om Virisens västra del finns ett rent slättparti. Ett iögonfallande undantag i den mjuka reliefen utgör en tvärbrant mellan de båda Vapstsjöama som skjuter in i dalen norrifrån.

• Sida 106
•  Original

Vapstälven rinner i sitt västligaste lopp på den svenska sidan gränsen i den U—dal som Skalmodal utgör. Mellan nedre Vapstsjön och Skalmodal har en delvis djup klippkanjon bildats med fina forsar och fall. Tecken tyder på att älvens avvattning tidigare skedde mot Bottenhavet, men att den snabba erosionen i de mjuka bergarterna ändrade loppet.

Vegetation

Vapstälven omges av fjällbjörkskog, men de flesta biflöden rinner dock upp på kalfjället. I Skalmodal växer närmast riksgränsen fjällbarrskog, och enstaka granar förekommer upp till Nedre Vapstsjön. Skogen består av en örtrik suboceanisk granskog. Här uppträder åtskilliga låglandsarter i an- slutning till norska bestånd, t ex vitsippa, skogsviol och dvärghäxört. Mellan Skalmodal och Virisen finns örtrika fjällbjörkskogar där kransrams är vanlig, och Skogsrör Calamagrostis chalybae, liten fetknopp, och rank- starr förekommer sällsynt. Serpentinförekomsten mellan Vapstsjöama har en för serpentin karakteristisk flora.

Älven har vanligen smala, blockrika morän- och grusstränder med vatten- vegetation av tätväxande mossor och en gles men artrik ört- och grarninid- vegetation. Blåtåtel är ofta dominerande. I älvsjöama finns högre vattenve- getation främst i grunda, skyddade vikar.

Fauna

Vid Skalmodal häckar forsärla. Vapstälven har ett Skyddsvärt storöringbe- stånd av atlantisk typ. Systemets sjöar har goda rödingbestånd.

Referenser

Jansson, E. 1985. Mindre vattendrag i Västerbottens län - en sammanställ- ning av naturvärden. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Områden av riksintresse för naturvård i Västerbottens län. 1991. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

• Sida 107
•  Original

30. Öreälven

Län: Västerbotten Medelvattenföring: 35 m3/S Avrinningsområdets areal: 3 030 km2

Naturgeografisk region: 29a. Kustslätter och dalar med finsediment kring norra Bottenviken 30a. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden

32c. Norra Norrlands och norra Finlands barrskogsområden och berg- kullslätter

Öreälven är en mellannorrländsk skogsälv och ett av landets bästa exempel på ett meandrande vattendrag. Älven rinner i sin helhet genom Västerbottens län men nästan hela sträckan nedströms Örträsket ligger i landskapet Ångermanland. Ett par små kraftverk finns i älven och älven har varit flottningsled från sjön Örträsket och nedströms.

Berggrund

Berggrunden består av grovporfyrisk revsundsgranit samt i ett par områden sedirnentbergarter ur skellefteserien. Det största av dessa områden Sträcker sig från Långsele upp till högsta kustlinjen. Dominerande i landskapsbilden vid Bjurholm är Ångerrnanbalens stora, av gabbro och arnfibolit uppbyggda massiv. Det är ett av de bättre exemplen i landet på de basiska bergartemas benägenhet att bilda höjdornråden i urberget.

Geomorfologi och hydrologi

I fråga om storrnorfologi tillhör Öreälven en övergångszon mellan norra och mellersta Norrland. Öreälven har med undantag av de övre källområdena en relativt tydlig dal, även om sidhöjden inte alltid är stor. Större delen av älven ligger under högsta kustlinjen. Älven har ovanligt dominerande lösmaterialfonner. Älven har två mäktiga randdeltan, Öreälvsfältet respektive Örträskfältet. Öreälvens mäktiga dalfyllnader tyder på att dalgången tidigare upptogs av ett betydligt större vattendrag.

• Sida 108
•  Original

Öreälvens isälvsavlagringar kan följas västerut upp till Grundfors i Ume älvdal, och ett annat stråk till Skarvsjön.

En rullstensås löper centralt i dalgången ned till Örträsket. Älvfåran är ned- skuren i grovkomiga deltasediment och har ett i huvudsak svagt slingrande lopp med lugnflytande vatten omgivet av bitvis branta brinkar. Ett par mindre sträckor är meandrande och korvsjöbildningar finns. Skansselforsen och Storforsen är de största forsarna. Den senare har ett starkt reducerat flöde eftersom vattnet leds genom en tub till ett mindre kraftverk. Vikar och sel finns längs sträckan.

Nedströms Örträsket ökar daldjupet och sidorna blir mer markerade med ett flertal flyggberg på dalens västra sida uppströms Bjurholm. Mot mynningen minskar dalsidoma successivt i höjd, och de sista 5-10 kilometrama närmast mynningen har slättkaraktär. Själva älven är längs denna sträcka mestadels starkt meandrande. Sträckan saknar större sjöar eller sel. I Bjurholrnsområdet har sedimentlagerföljden genomskurits av mäktiga, numera oftast inaktiva raviner, som ger ett dramatiskt drag åt landskapsbilden. Från Brattfors går en torrdal med strömfåror mot sydväst, vilket visar att Öreälven tidigare mynnat i havet vid Levar. Torrfåroma omges av ett ovanligt vackert och distinkt system av strandvallar. Detta gäller också i älvens nuvarande mynningsområde. Moräntäcket kring nedre Öreälven visar markanta dnnnlinformer. Öreälven mynnar i Örefjärden mellan Nordmaling och Hörnefors med ett välutbildat delta med bl a sidof'aror, avsnörda vikar, sandöar och dyner.

Vegetation

Terrassema som omger älven är vanligen barrskogsbevuxna. Tallhedsvegetation dominerar på de höga terrassema. Blandskog finns i brinkama, men de eroderande nipoma är sparsamt bevuxna. De talrika bäckravinema hyser ofta örtrik gran— och lövskogsvegetation. Ängs- och åkermarker har även hävdats på meandemäsen. Stränderna är bitvis smala med gråal- och videbuskbälten. Vid selen och i meanderområdena finns bredare stränder med välzonerad ört- och gräsrik vegetation som utnyttjats för slåtter. I älvfåran finns ganska mycket vattenvegetation. Korvsjöama har ofta riklig vegetation både i vattnet och på stränderna.

Nedströms Örträsket har skogarna fått vika för jordbruksmarker. Stenforsen har block- och sedimentstränder med en ört- och gräsrik

• Sida 109
•  Original

vegetation. 1 bjurholmsområdet har älven en örtrik strandvegetation med bl a älvsallat och tibast. Balberget är ett flyggberg med sydbergsvegetation med bl a landets nordligaste lokal för hassel. I ravinkomplexet vid Nyåker finns frodig vegetation. I ravinbottnen växer gråal och hägg med högörter. I ravinsläntema finns blandskog med ört- och risdominerat fältskikt. Ravinsystemen har tidigare delvis varit föremål för slåtter. Hummelholrn är ett meanderområde med kulturpåverkad vegetation i form av ängar med lövträd. Deltat i Örefjärden domineras av lövskog och hyser även intressanta vegetationssuccessioner.

Flora

Älven har en något rikare flora än de flesta andra meandrande skogsälvar. Dalgången hyser bl a en av landets nordligaste högmossebildningar samt landets nordligaste lokal för hassel. Älvsallat och mandelpil, som båda är ovanliga växter i Sverige, finns längs älven. Tibast finns också på några platser längs älven.

Fauna

Faunistiskt sett är fiskbestånden i Öreälven bäst kända. Lax och öring är viktiga ur fiskesynpukt men den förra har varit nära att utrotas. Älvens nedersta 5 km utgör ett viktigt reproduktionsområde för lax. I mynningsornrådets delta timer man ett rikt fågelliv.

Biflöden

Balån (30.1) rinner upp i skogsområdena kring Baltjärnen och rinner ut i Öreälven uppströms Agnäs. Sträckan nedströms Balfors meandrar än i sedimenten, och en mängd korta raviner genomskär lösmaterialet på ömse sidor ån. Vargån (30.2) avvattnar Gran- och Gubbträsken till Örtträsket. Vargån timer i sitt nedre lopp genom randdeltat Örträskfältet. Närmast mynningen omges än av en vidsträckt sandplatå. Vegetationen längs åns stränder är förhållandevis artrik, bl a växer här olvon. Vänjaurbäcken (30.4) avvattnas till Öreälven vid randdeltat Öreälvsfältet. Bäcken löper parallellt med en rullstensås i en bitvis markerad dalgång mellan Stöttingfjällets moränlider. Granån (30.5) rinner upp i ett mynikt område på Stöttingfjällets centrala del. Nedre delen av sitt lopp har den gemensam

• Sida 110
•  Original

med Norrån (30.5). Längs Granån finns utter saint bestånd av öring och harr. Norrån avvattnar Arasjöarna till Granån. I övrigt är biflödena små, och dess egenskaper ärinte dokumenterade.

Referenser

Jansson, E. 1985. Mindre vattendrag i Västerbottens län - en sammanställ- ning av naturvärden. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Områden av riksintresse för naturvård i Västerbottens län. 1991. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Rudberg, S och Sundborg, Å. 1975. Vattendragen i norra Norrland. Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografiska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

• Sida 111
•  Original

32. Lögdeälven

Län: Västerbotten, Västernorrland Medelvattenföring: 18 m3/s Avrinningsområdets areal: 1 610 km2

Naturgeografiska regioner:

29a. Kustslätter och dalar med finsediment kring norra Bottenviken 30a. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden 320. Norra Norrlands och norra Finlands barrskogsområden och berg- kullslätter 33h. Förfjällsregion med huvudsakligen nordligt boreal vegetation

Lögdeälven är en skogsälv som mynnar i Nordmalingsäärden strax söder om Nordmaling i södra Västerbotten. Älvens största värde är att den fi'amstår som den kanske geovetenskapligt värdefullaste av landets skogsälvar, med distinkta och välutbildade former. Spåren av isavsmält— ning, landhöjning, fluviala erosions-, transport- och sedimentationspro— cesser under postglacial tid framgår sällsynt tydligt. Älven är helt opå- verkad av vattenkrajiutbyggnad, men användes tidigare som flottled, och många forssträckor är rensade med avstängda sidoarrnar och med led- armar ihopschaktade i fåran.

Berggrund

I avrinningsområdet dominerar grovporfyrisk revsundsgranit tillsammans med gnejser ur fyllitserien (migmatiter, ådergnej ser etc.). Revsundsgraniten donrinerar i områdets övre del från Gransjö till Övre Nyland. 1 kanten av Stöttingfjället finns ett stråk av gabbro och diorit,

Geomorfologi och hydrologi

Lögdeälven avvattnar Södra delen av Stöttingfjället, och har på sin 19 mil långa färd mot Bottenviken en fallhöjd på 526 m. Sjöarealen är låg, endast 4,3 %. Vattenföringen karakteriseras, liksom andra skogsälvar i Norrland,

• Sida 112
•  Original

av endast en topp i samband med snöavsmältningen i skogslandet under våren.

Landskapet består i större delen av avrinningsområdet av vågig bergkullterräng. I områdets övre del, i trakterna av Stöttingfjället, förekommer bergkullslätt och längst mot väster förfjällsterräng. Älven rinner ut på kustslätten längs Bottenviken innan den når havet.

Uppströms Stora Lögdasjön är älvens lopp rakt till slingrande. Detta om- råde ligger ovan högsta kustlinjen, och jordartema utgörs huvudsakligen av olika typer av moräner. Vid Ormberget och Lögdasjön finns drumlinliknan- de åsar. Mellan Lillögda och strax söder om Lögdekulla utbreder sig ett moränlandskap med blockfält och stora flyttblock. Strax nedströms Stora Lögdasjön ligger älvens randdelta vid högsta kustlinjen, uppbyggt av sand och grovrno, vilket sträcker sig ned mot Övre Nyland. Här finns ett mäktigt åskomplex med välutbildade ås— och kamesforrnationer. Nedanför högsta kustlinjen är älvdalen fylld av älvsediment i form av sand och grovrno med inslag av finmo och mjäla. Sträckan mellan Bjurvik och Fällfors uppvisar välutvecklad pågående meandring med många gamla meandergenerationer, terrasser och avsnörda meanderbågar. Nedströms, mellan Fällfors och Norrfors, är dalgången genomskuren av mycket välutvecklade raviner som bildar ett mycket vackert ravinlandskap. Älven mynnar i Nordmalingsfjärden strax söder om Nordmaling med ett delta, där fåran numera är muddrad och sidoarmama avstängda.

Vegetation

I Lögdeälvens avrinningsområde dominerar granskogar. I lågfjällsområdet på Stöttingfjället dominerar granskogar och blandskogar med stort inslag av myrar och backkärr. Älvdalen karakteriseras huvudsakligen av tallhedar växande på de glacifluviala sedimenten, men inslag av granskog och löv- skog finns också. Odlad mark finns i liten omfattning i älvens nedre lopp.

Stränderna är till stor del grusiga eller sandiga och nedanför högsta kustlin- jen rika på nipor. I det övre loppet hyser stranden örter som blodrot, kung Karls spira, fjällskära och slåtterblomma. Vattenvegetationen är ganska rik. Stränderna i älvens nedersta lopp och i deltat vid mynningen är uppbyggda av sedimentärt finmaterial och vegetationen är tydligt zonerad. Längst upp på stranden finns en strandskog av främst gråal med högörtvegetation, nedåt följt av ett videbälte, och ett gräs- och starrbälte av främst

• Sida 113
•  Original

norrlandsstarr och madrör. I strandlinjen vidtar krypven, ute i vattnet ersatt av sävarter.

Flora

Lögdeälvens flora är måttligt artrik. På ett meandemäs vid Bjurvik växer storgröe. Vid Mossavattenberget finns ett artrikt backkärr med bl a skogs- fru. Se även under "Vegetation".

Fauna

Faunan är dåligt dokumenterad. Längs älven finns utter. I Stor-Lögdasjön finns ett utpostbestånd av siklöja.

Biflöden

Lögdeälvens biflöden är små och dåligt dokumenterade. Exempel är Karlsbäcken (32.3), Rundbäcken och Sågbäcken.

Referenser

Edlund, B och Isaksson, K-E. 1974. Översiktlig naturinventering av Lögdeälvens dalgång, Granträsket - älvens utlopp i Nordmalingsfjärden. Länsstyrelsen i Västerbottens län, Umeå.

Jansson, E. 1985 . Mindre vattendrag i Västerbottens län - en sammanställ- ning av naturvärden. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Områden av riksintresse för naturvård i Västerbottens län. 1991. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Rudberg, S och Sundborg, Å. 1975. Vattendragen i norra Norrland. Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografiska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

• Sida 114
•  Original

36. Moälven

Län: Västernorrland, Västerbotten Medelvattenföring: 24 m3/s Avrinningsområdets areal: 2 280 km2

Naturgeografiska regioner: 28a. Sydligt boreala kuperade områden 30b. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden

Moälven är en medelstor skogsälv som mynnar i Höga Kusten-området strax söder om Örnsköldsvik. Vattensystemet är tämligen opåverkat av vattenkraftutbyggnad, men mindre strömkraftverk finns vid Anundsjö och Gotme, och hela systemet har varit intensivt utnyttjat för flottning.

Berggrund

Berggrunden utgörs av ådergnejser ur skellefteseriens sediment och rev- sundsgraniter.

Geomorfologi och hydrologi

Moälven saknar tydlig huvudfåra uppströms Anundsjön, utan avrinnings- området dräneras av flera ungefär lika stora åar, som förenar sig till Moälven ganska nära kusten.

Norra Anundsjöån (36), som uppströms också kallas Kubbeån, Storån, Åbosjöån och Åselån, saknar sjöar i sitt lopp, utan har endast ett långt sel ovan Selstadarnmen. Även i avrinningsområdet som helhet är sjöandelen låg (3,1%). Den är ca 7,5 mil lång, och dess avrinningsområde är ca 818 km2. Ån växlar mellan forsar, sel och meandersträckor. Dess övre partier ligger ovan högsta kustlinjen, och präglas av moränstränder och en småku- perad terräng. Här finns också de enda egentliga myrmarkema längs ån. Vid biflödet Degersjöåns (36.6) övre lopp, runt Stor-Pengsjön, ligger länets största sammanhängande myrområde. Nedanför högsta kustlinjen präglas än av sedimentära avlagringar med isranddeltan och grusåsar. Från

• Sida 115
•  Original

Solbergsåns (36.7) inlopp nedströms till Anundsjön flyter än i en väl markerad dalgång, fylld med kraftiga sedimentavlagringar. Ån rinner längs Hällaåsen i nästan hela sin längd, och har flera isranddeltan, med det största, Selstamon uppströms Seltjärn, där åsen upphör. Uppströms Kubbe by finns en lång, välutbildad meandersträcka.

Utterån (36.2) mynnar i Moälven nedströms Mellansel vid Gottne by. Den har mindre medelvattenföring än Norra Anundsjöån (5,1 m3/s), och samma sjöprocent (3,1%). Ån passerar få sjöar på sitt lopp, men har en trappstegs- lilmande fallprofil. Ån följer Utteråsen som sätter sin prägel på vattendraget på vissa sträckor, där än meandrar i de sedimentära avlagringarna.

Södra Anundsjöån (26.3, Skalmsjöån eller Bergsjöån i övre loppet) är va- riationsrik med sel, strömsträckor och flera sjöar. Än har ungefär samma medelvattenföring som Utterån, men större andel Sjöyta inom avrinnings- området (4,9%). Södra Anundsjöån följer Bergsjöåsen ned till Myckelgensjö. Här finns ett välutvecklat och åskådligt isranddelta. Bergsjöåsen är skyddsvärd, framförallt längs åns övre lopp, där åsen skiljer södra och norra Bergsjöama åt.

Mellan Mellansel och Moliden rinner Moälven i en djupt nedskuren fåra. Nedströms Moliden blir älvens lopp lugnare och mer slingrande. Moälven skiljer sig från de nordligare älvarna genom att den välutvecklade dalen fortsätter ända ut till kusten utan att flacka ut. Älvdalen närmast kusten karakteriseras av vida sjöytor med karaktär av avsnörda fjärdar, vilka omges av kulturbygd. Älven omges i det nedre loppet av flera flyggberg. Älven mynnar i Haffstafjärden innanför Själevadsfjärden strax söder om Örnsköldsvik.

Vegetation

Vegetationen längs Norra Anundsjöån är sällan särskilt rik. Sedimentavlagringarna kläs av tallmoar med ljung, lingon och renlavar. Forssträckoma är artrikare, och längs många sandstränder finns en tydlig vegetationszonering. Nedanför den höga sydbranten på Ameberget vid Kubbe växer t ex getrams, lövbinda, stinknäva och rockentrav.

Från de övre skogsområdena ned till Gottne passerar Utterån mindre byar med åkrar längs stränderna och gamla fäbodvallar med betesmark som

• Sida 116
•  Original

ännu hålls öppen. Myrområden gränsar till än, skiljda åt av levéer klädda med lövträd.

Södra Anundsjöåns övre lopp går genom skogsmarker. Nedströms Myckelgensjö är än till stor del omgiven av jordbruksmarker ned till Anundsjön. Södra Anundsjöån uppvisar ingen direkt örtrikedom. Åns mest örtrika avsnitt är strandskogen uppströms Myckelgensjösjön. På ett näs nedströms Myckelgensjö där slåtter tidigare bedrivits, växer skogsnäva, blodrot och åkerbär. I de lugnflytande sträckorna uppströms Myckelgensjö är strandvegetationen zonerad.

Flora

Floran är dåligt dokumenterad, särskilt i vattensystemet uppströms Anundsjön.

Fauna

Fiskfaunan är tärnli gen rik. I-lavsvandrande havsöring går under lektid upp i Södra Anundsjöån, och i viss män i Utterån. Rödvattensjön, inom Utteråns vattenområde, har ett relikt rödingbestånd. Reproducerande stationära harr- och öringbestånd finns i flera biflöden. Fjärdama i det nedre loppet har ett för breddgradema mycket bra gösbestånd.

Flodkräfta finns i de nedre delarna av Södra Anundsjöån och i Moälven nedströms Anundsjön. Flodpärlmussla finns i Moälven nedströms Anundsjön. I Utterån finns utter. Bäver finns i vattensystemet.

Biflöden

Uppströms Anundsjön vid Mellansel är vattenområdet uppdelat på flera mindre åar, och saknar utpräglad huvudfåra. Biflödena behandlas i texten nedan.

• Sida 117
•  Original

Referenser

Hjelmqvist S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Rudberg, S och Sundborg, Å. 1975. Vattendragen i norra Norrland. Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografiska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

Sjöberg, G. 1975. Gideälven, Moälven, Nätraån. Inventering av land- skapsbild, naturvärden och förutsättningar för rörligt friluftsliv längs tre skogsälvar i Örnsköldsviks kommun. Länsstyrelsen i Västernorrlands län. Härnösand.

Statistiska centralbyrån. 1987. Natunniljön i siffror, Miljöstatistisk årsbok 1986-87. Sveriges officiella statistik. Stockholm.

• Sida 118
•  Original

38. I Ångermanälven: 38. Ransarån uppströms Ransarn

Län: Västerbotten, Nordland fylke (Norge) Medelvattenföring: inga uppgifter Avrinningsområdets areal: 413 km2

Naturgeografiska regioner: 36a. Nordlands, Troms och Lapplands högfjällsregion

Ransarån rinner från den norska gränsen österut och mynnar i regle- ringsmagasinet Ransarn i Angermanälvens vattensystem.

Berggrund

Berggrunden domineras av kalkfylliter tillhörande seve- och köliskolloma. Ett fönster i skollan finns vid norska gränsen, där ögongranit blottas. Ån övertvärar flera kvartsit- och amfibolitstråk.

Geomorfologi och hydrologi

Ransarån upströms Ransarn har sina källflöden kring den norska gränsen. Lutningen är i genomsnitt måttlig, med Stora variationer. Sjön Bije- Ransaren vid den norska gränsen ligger i en U-forrnad dalgång, vilken via en kort genomsbrottsdal står i förbindelse med Duoranjaurehplatån. Nedströms följer vattendraget en trång, oregelbunden dal ner till den U- forrnade Remdalen-Ransardalen. Vid Tjåkkele och Remdalen finns terras- ser och andra issjöformer.

Vegetation

Ransaråns övre del är belägen på kalfjället, men större delen av sträckan ner till Ransarn omges av fjällbjörkskog. Den flacka dalbottnen nedströms Remdalen upptas i stor utsträckning av myrmarker. Här föreligger en "omvänd" trädgräns beroende på att kalluft ansamlas i dalgången vintertid.

• Sida 119
•  Original

I dalgången växer ängsfjällbjörkskogar. Kring åns nedre delar växer en del granar. Strändemas vegetation är dåligt dokumenterad. Flora

Floran längs Ransarån är dåligt dokumenterad

Fauna

I Remdalen-Ransardalen förekommer ett rikt fågelliv och utter. Ransarn har bestånd av strömlekande röding.

Referenser

Hjelmqvist S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Jansson, E. 1985. Mindre vattendrag i Västerbottens län - en sarnmanställ- ning av naturvärden. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

• Sida 120
•  Original

Berggrund

Berggrunden består av sedimentgnejser, framförallt metagråvacka, d v 5 en till sedimentgnejs omvandlad gråvacka.

Geomorfologi och hydrologi

Den outbyggda älvsträckan mellan Edsele kraftverk och Helgumsjön är totalt drygt 25 km. Älvavsnittet består av en postglacialt sedimentfylld dal- gång, belägen under högsta kustlinjen, som sedan har påverkats av älvens erosion. Resultatet är en topografi med stor variation. Här finns landskap- stypiska element som erosionsbranter, terrasser, nipor, raviner, grusåsar (Faxälvsåsen), randdeltan etc, men även mer ovanliga former som älvens deltabildning i utloppet till Helgumsjön. Det är ett av Norrlands största inlandsdeltan. Det är välutvecklat med avsnömingssjöar, levéer och ero- sionskanter. Meåforsen omges av blockstränder med sandirmehåll. Faxälvsåsen följer den västra stranden och bildar en hög, brant och skogs- klädd brink. Den östra sidan består av en eroderad terrasslänt med skogs- klädda nipor och raviner. Vid forsens ände mynnar Gideån i ett genombrott 1 asen.

• Sida 121
•  Original

Vegetation

Längs älvsträckan sker täta växlingar mellan jordbruksbygd och höga barr- skogsklädda dalsidor. Älvsträndema på sträckan uppvisar fortfarande en viss zonering, trots att vattenföringen är reglerad. Deltat i Helgumsjön var tidigare slåttennark, men är nu bevuxet med lövskog. Ett mindre område betas fortfarande.

Flora

Området vid Meåforsen är artrik med flera rariteter. Bland rariteter kan nänmas ryltåg och tulpanskålsvamp Microstroma protracta.

Fauna

Längs älvsträckan förekommer utter året runt. Bäver finns i deltaområdet. Deltat i Helgmnsjön är ett av länets rikaste flyttfågellokaler i inlandet. Meåforsen hyser betydande bestånd av öring och strömstationär harr.

Referenser

Lirmman, Å. 1989. Meåforsen i Faxälven - inventering av natur- och kulturvärden. Länsstyrelsen i Västernorrlands län 198922.

Områden av riksintresse för naturvård i Västernorrlands län. Länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

• Sida 122
•  Original

Berggrund

Området ligger helt inom den skandinaviska fjällkedjans berggrund med dess bergarter ur överskjutningsskolloma. Västligast ligger seveskollan, som är högrnetamorf med skilt'ergnejser och amfiboliter. Den bygger upp de västligaste fjällen i området. Särvskolllans bergarter utgörs av metasedi- ment i form av fältspatrika kvartsiter, diabasgångar och en del kalksten. Den sträcker sig västerut till Klumpvattnet.

Geomorfologi och hydrologi

De övre delarna av Storån omges av fjällterräng med toppar som Jerikklurnpen (1 115 rn ö h) och Flatfjället (845 m ö h). Ån börjar i en trågdal som breder ut sig till ett brett bäcken, där dalgången fylls av sjöar. Vid Jougdaberg trängs dalgången ihop mellan Fiskåfjället i söder och Tjeliken i norr. Nedanför vidgas dalgången på nytt, och där ligger sjön Stor-jougdan. Nedanför Stor-jougdan får dalgången åter en mera markerad

• Sida 123
•  Original

U-dalsprofil. Vid Klumpvattnet övergår lågfjällsterrängen i förfjällsterräng. Avrinningsområdet är mycket sjörikt, men de flesta sjöarna är små. De enda större sjöarna uppströms Klumpvattnet är Stor-jougdan och Yttre Långvattnet. Flera branta forsar och fall finns längs än, t ex mellan Jougdaberg och Övre Petter-Larsvattnet och mellan Nedre Petter- Larsvattnet och Stor-Jougdan. Två små recenta deltan finns längs än, ett vid inloppet i Övre Petter-Larsvattnet och ett vid ett bäckutflöde i Nedre Petter-Larsvattnet.

Jordartema i dalgången domineras av moräner, och isälvsavlagringar är ovanliga. Stora delar av åns omgivningar består av ett småkuperat morän- kullelandskap, med många blocksänkor t ex vid Stor-jougdan. Isälvsavlagringar i de övre delarna består mest av korta, isolerade åskullar och ryggar av sand eller grus. Postglaciala terrängforrner finns rikligt repre- senterade i form av bl a jordflytningsvalkar, slarnströmmar och svämkäglor på Fiskåfjällets och Jerikens sluttningar.

Vegetation

I Storåns vattensystem rör man sig över flera vegetationszoner, från den mellanalpina regionen på fjälltoppama, till barrskog i de lägre delarna. Dalgången domineras helt av granskogar. Från Jougdaberg ned till Klumpvattnet är granskogen mer eller mindre sammanhängande. Den iiiska blåbärsristypen dominerar. Tallskog finns vid Klurnpvattnets norra Sida. Fjällbjörkskog finns i de övre delarna av området på fjällsluttningarna. Myrar är rikligt förekommande i områdets övre del, kring Jougdaberg och uppströms. Vanligast är blandmyrar av fattigkärrstyp med trådstarr och surnpstarr. Kulturmarker är sparsamt förekommande. Ängsmarker finns kring de få gårdarna, med kulturgynnade växter.

Sjöarna omges främst av block- och moränstränder, samt i mindre omfatt- ning myr- och sandstränder. På stränderna växer bälten av bladvass och sjöfräken, eller av stylt-, flask- och trådstarr. Blåtåtel dominerar många strandavsnitt. Vanliga örter på blocksträndema är kråkklöver, omrrot, sten- bär, fjällskära och fjällruta. Längs stränderna av den strömmande än är högörtvegetation vanlig med t ex nordisk storrnhatt, borsttistel, smörbolllar, humleblomster, flädervänderot, kransrams och liljekonvalj.

• Sida 124
•  Original

Flora

Floran innehåller en del arter med huvudsakligen västlig utbredning, t ex grönbräken, kambräken, myrlilja och kransrams. Vitsippsranunkeln har en nordostlig utpostförekomst på Sjoutfjällets sluttning. På flera platser växer det rikligt med orkidéer. Se även under "Vegetation".

Fauna

I de orörda skogarna finns björn, lodjur, mård och järv. I och kring vatten- dragen finns utter, bäver och mink. Observationer av utter finns i sen tid i gränstrakterna mot fjällen.

På myrarna är vadarantalet stort, bl a finns dubbelbeckasin. Fiskgjuse, stor- och smålom utnyttjar de många Sjöarna. Salskrake är observerad under häckningstid, liksom forsärla. Kungsöm jagar i dalen, liksom flera arter dagrovfåglar och ugglor. J aktfalk häckar troligen.

Biflöden

Flera bäckar rinner till Storån, men alla är tämligen små. Deras egenskaper är odokumenterade.

Referenser

Eriksson, A och Holm, S-O. 1983. Storåns dalgång - naturinventering. Länsstyrelsen i Jämtlands län 1983112.

Johansson, R. 1981. Skyddsvärda naturområden - En sammanställning av kända områden i Jämtlands län som är skyddsvärda från naturvetenskaplig synpunkt. Länsstyrelsen informerar Serie A 1981 :2. Länsstyrelsen i Jämtlands län.

Rudberg, S och Sundborg, Å. 1975. Vattendragen i norra Norrland. Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografiska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

• Sida 125
•  Original

Berggrund

Berggrunden hör till den skandinaviska fjällkedjans bergarter och utgörs av seveskollans högrnetamorfa bergarter med skiffergnej ser och amfiboliter.

Geomorfologi och hydrologi

Lejarälven har Värjaren som central sjö, och sjöarna Uretjaure och Joulketsalmajaure som källsjöar. Nedströms Värjaren ligger den mindre sjön Lejaren. Den awattnar västra delen av Dajmadalen, som här är en trång U-dal. Dalgången inramas av Södra Borgafjällen i norr och av Uredakkefjället i söder. Lejarälven rinner ut i Stora Blåsjön vid Ankarede i Faxälvens vattensystem. I nedre Lejarälven finns ett högt vattenfall i flera trappsteg, med en total fallhöjd av 20-25 m, orsakat av berggrundens strukturplan vinkelrätt mot Strömriktningen. Två fall- och forssträckor finns längre upp.

Jordtäcket är tunt, och inga särpräglade former har iakttagits. Runt Sjön Värjaren finns bergsbranter, med stora talussluttningar vilka sträcker sig ned i sjön.

• Sida 126
•  Original

Vegetation

Dajmadalens vegetation består av urskogar av gran och björk i växlande blandningar. Skogen är i allmänhet lågvuxen, olikåldrig, gles och luckig. Dominerande skogstyp är frisk ristyp som ibland övergår i frisk örtristyp- örttyp. Vid sjöarna finns oftast stenbundna stränder med mycket liten vat- tenståndsamplitud och skarp gräns mellan vegetationslöst och bevuxet område, det senare med inslag av fjällväxter och högörter.

Flora

Områdets flora ärinte närmare känd, förutom sjöarnas stränder.

Fauna

Faunan är dåligt känd. Öring och röding finns i Värjaren. Fjällräv och järv, samt troligen kungsörn och sädgås vistas regelbundet i området.

Referenser

Hjelmqvist S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Områden av riksintresse för naturvård. Länsstyrelsen i Jämtlands län.

Rudberg, S och Sundborg, Å. 1975. Vattendragen i norra Norrland. Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografiska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

Sjörs, H. 1975. Preliminär botanisk värdering av norra Norrlands out- byggda älvsträckor. Meddelanden från Växtbiologiska institutionen, Uppsala 1 97517.

• Sida 127
•  Original

Berggrund

Långseleån, d v s älven uppströms Ormsjön, avvattnar områden på den skandinaviska fjällkedjans berggrund. Längst i väster finns seveskollans högrnetamorfa bergarter med skiffergnejser och amfiboliter. Mot öster vidtar sparagmiter och graniter, samt den nordligaste delen av Jämtlands kambrosilurberggrund med skiffrar och gråvacka. Nedströms Ormsjön vidtar urberggrunden, dominerad av revsundsgranit. Runt södra Rörströmssjön och söderut, öster om Hoting, finns ett område av rapakivi- gabbror.

Geomorfologi och hydrologi

Långseleån-Rörströmsälven rinner i en sammanhängande dalgång med slutna dalsidor och låg lutningsvinkel. Kring Risbäck är det dominerande synintrycket flyggbergen, med stora läsidesplockade branter, karakteristis- ka för landskapet i södra Västerbottens och norra Jämtlands förfjällszon. Ett mäktigt glacifluvialt stråk kan följas från Långseleån, genom Ormsjön och Rörströmssjön och vidare mot Hocksjö och Junsele. Åsen framträder

• Sida 128
•  Original

Särskilt tydligt i Rörströmssjön, där den löper som en smal och vindlande rygg genom större delen av sjön. Söderut vidgar sig stråket till ett större fält med åsryggar, kullar, dräneringsfåror och dödisgropar i ett invecklat mönster.

Långseleån börjar i Korpån och avvattnas till Ormsjön. Ån tar emot många biflöden från det myrrika Blaikfjället. Långseleån bildar upströms Risbäck ett fall, Storfallet. Nedströms Risbäck karakteriseras älven av grovt, block- igt-stenigt material och relativt brant lutning i långsträckta forsar. Strax uppströms Lesjön bildar Rörströmsälven ett fall med hällar och ensidig erosionsbrant i fast berg. Rörströmsälven mynnar i Fjällsjöälven (38.12) vid Bodum.

Vegetation

Långseleån omges av skog med inslag av enstaka smärre myrmarker. Vid Långfors finns en naturskog av tall. En del odlad jord förekommer vid byn Högland. Alunskift'er ger ställvis upphov till en rikare vegetation. Hägg och smörbollar växer rikligt längs ån. Mellan Flyn och Hocksjö i Rörströmsälven finns i omgivningarna en provkarta av olika myrtyper. Vid älven på samma sträcka finns raningar som hävdats i relativt sen tid.

Flora

Floran är dåligt dokumenterad. Skogsrör Calamagrostis chalybae har cent- rum av sitt utbredningsområde i dessa trakter, en art med sin världsutbred— ning koncentrerad till mellersta Norrland och angränsande Norge.

Fauna

Bäver finns i vattensystemet. Av fågelfaunan kan nämnas att sångsvan rastar i Stor-Arksjön, dalripa finns, och längs vinteröppna sträckor finns strömstare vintertid. I Långseleån finns bestånd av flodpärlmussla.

• Sida 129
•  Original

Biflöden

Biflödena är dåligt dokumenterade. Stutvattenbäcken (38.12.4.4) och Västvattenbäcken (38.12.4.3) awattnar det myrrika Blaikfjället.

Referenser

Hjelmqvist S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska Sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Jansson, E. 1985 . Mindre vattendrag i Västerbottens län - en sammanställ- ning av naturvärden. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Johansson, R. 1981. Skyddsvärda naturområden - En sammanställning av kända områden i Jämtlands län som är skyddsvärda från naturvetenskaplig synpunkt. Länsstyrelsen informerar Serie A 198112. Länsstyrelsen i Jämtlands län.

Områden av riksintresse för naturvård i Jämtlands län. Länsstyrelsen i Jämtlands län.

Rudberg, S och Sundborg, Å. 1975. Vattendragen i norra Norrland. Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografiska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

Sjörs, H. 1975. Preliminär botanisk värdering av norra Norrlands out- byggda älvsträckor. Meddelanden från Växtbiologiska institutionen, Uppsala 1975 :7.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockhohn.

• Sida 130
•  Original

Berggrund

Uppströms Borkajaure underlagras Vojmån av kalkfylliter ställe genom- korsade av kvartsitstråk. Mellan Borkajaure och Stennäs består berggrun- den av amfiboliter och delvis migrnatiserade glimmerskiffrar, medan områ— det nedströms Stennäs består av blaikskollans strömskvartsiter och sta- lonskollans grönstensskiffrar.

Geomorfologi och hydrologi

Vojmån har sina källflöden vid norska gränsen och awattnas till Volgsjön i Ångermanälven. Den skyddade delen av ån sträcker sig dock bara ned till Vojmsjöns inlopp. Vattendragets lutning är ganska måttlig, trots att det omges av flera fjällmassiv. Flera sjöar ligger längs huvudfåran på sträckan, tex Gottem, Fättjaure och Bergsjön.

Dalgången mellan Kittelfjället och Borkafjället vid nedre Borkajaure är en av landets bäst utbildade genombrottsdalar. Denna utmärks av koncentra- tionen av brantformer med Borkafjällets bergvägg som blickfång. Nedanför bergväggen ligger en mäktig talusbrant. Förklaringen till formerna ligger i

• Sida 131
•  Original

vittringsresistenta bergarter med stort inslag av arnfibolit och gnejs. På Kittelfjällets sluttning har raviner utbildats i ett 40 m mäktigt jordlager. Processen är aktiv, och sedimenten avsätts i dalgången nedanför ravinema, samt nedströms i Bergsjöns delta. I dalgången finns även isavsmältnings- forrner av intresse, av vilka kan nämnas moränkullarna på dalbottnen upp- ströms Fättjaure och gården Gielas.

Vegetation

Fjällbarrskog av främst gran dominerar i dalgången upp till Fättjaure. Väster om Fättjaure ersätter fjällbjörkskog granskogen. Utpostbestånden av gran vid Fättjaure växer på kalkrik berggrund med stark genomsilning, d v s mycket näringsrika förhållanden. Nedströms, mellan Borkajaure och Bergsjön ökar inslaget av tall. Vojmåns dalgång karakteriseras av rika myrmarker, ängsskogar och kultunnarker runt gårdarna.

Åns sträckning mellan Fiansjön och Fättjaure kännetecknas av grunda sel- sjöar med näringsrika förhållanden, och i dessa växer rikligt med flyt- bladsväxter. Vid sjöarnas stränder växer järntlandsmaskros Taraxacum crocodes och brudsporre. Fättjaure har branta stränder och liten vatten- ståndsamplitud. Stränderna är rika på kalkkrävande arter. Här finns säll- syntheter som underviol, tagelstarr och lappstarr. I sjön växer knoppslinga och kransalgen Chara fragilis. Löktåg har en av sina högst belägna växt- platser vid sjön. Även Borkajaure har en värdefull vegetation. Vattenståndsamplituden är ganska stor. Bland sällsynta strandväxter kan nämnas järntlandsmaskros, Skogsrör Calamagrostis chalybae och smalviva. Vid utloppet ur Borkajaure finns högörtvegetation med bl a nordisk Stormhatt och hässlebrodd. Vojmåns inflöden i Bergsjön respektive Dikasjön omges av deltaland med grunda laguner och en intressant växtlighet. I en av lagunema växer kransslinga.

Flora

Floran i Vojmåns dalgång är rik, Särskilt i trakten av sjön Fättjaure. Detta har flera orsaker: den kalkrika berggrunden ger näringsrika förhållanden, och närheten till alpina områden gör att fjällväxter finns på sjöns stränder. Vidare gör sjöns västliga läge i fjällkedjan att suboceaniska arter med väst- lig utbredning, t ex bergglim finns. Sjön ligger som en västlig utpost av

• Sida 132
•  Original

barrskogsregionen med barrskogsarter som ögonpyrola och vitpyrola på västgränsen av sina utbredningsornråden.

Fauna

Faunan är rik och omväxlande. Utterspår observeras varje vinter. Sträckan från Fiansjön till Fättjaure är en viktig rastlokal för vadare och änder. Vintertid är dalgången en viktig uppehållsplats för dalripor. Vid de vin- teröppna forsarna övervintrar strömstarar. Deltat i Bergsjön är en annan betydelsefull fågellokal.

Sjöarna Fiansjön och Gottem är grunda och produktiva med bestånd av öring, harr och röding. I de grunda selsjöama mellan Fiansjön och Fättjaure finns sötvattensmärlor Gammarus spp. och Sötvattensgråsuggor Asellus aquaticus rikligt, vilket givit upphov till en av landets bästa öringstarnmar. Sträckan hyser även ett bestånd av strömlekande röding.

Biflöden

Övre Vojmån bara små biflöden som avvattnar de kringliggande fjällen.

Referenser

Jansson, E. 1985. Mindre vattendrag i Västerbottens län - en sammanställ- ning av naturvärden. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Områden av riksintresse för naturvård i Västerbottens län. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Rudberg, S och Sundborg, Å. 1975. Vattendragen i norra Norrland. Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografiska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

Sjörs, H. 1975. Preliminär botanisk värdering av norra Norrlands out- byggda älvsträckor. Meddelanden från Växtbiologiska institutionen, Uppsala 1975:7.

• Sida 133
•  Original

Berggrund

Avrinningsområdet ligger på den Skandinaviska fjällkedjans berggrund. Områdets övre del domineras av en tjock bädd av eruptivbergarter, huvud- sakligen kvartskeratofyr, med en maximal tjocklek vid Duoranjaureh. I området förekommer även fylliter och grönstenar.

Geomorfologi och hydrologi

Saxån rinner upp kring Saksinvattnet i Norge, och mynnar i Kultsjön. Från söder rinner biflödet Stikkenjukke till. Saxåns dalgång omges av Fjällfjällen i norr och fjällen Stikke och Tjallingen i söder. Saxåns övre dalgång består dels av den flacka, sjörika Duoranjaurehplatån, vari ingår ett mindre svämland med levéer, dels en V-formad djup dalsektion delvis betingad av lösa avlagringar, där Saxåns dalgång har stark lutning med fall och forsar. I Duoranjaurehområdet finns ett oregelbrmdet kulligt moränlandskap, med småsjöar mellan kullarna. Saxåns nedre dalgång är större och av mjuk U-dalstyp, med en större plockningsbrant på fjället Bråntso, och med en flack dalbotten.

• Sida 134
•  Original

Vegetation Saxåns övre del omges av kalfjäll. Fjällbjörkskog börjar uppträda strax uppströms sammanflödet med Stikkenjukke. Vegetationen på

Duoranjaurehplatån präglas delvis av den stora snörikedomen, men är mycket omväxlande.

Flora

Floran är till stor del odokurnenterad, förutom på Duoranjaurehplatån.

Fauna

Duoranjaurehplatån är fågelrik p g a den stora rikedomen på sjöar. Främst änder och vadare vistas i området. Sjöarna innehåller Stor öring på upp till ett par kilo. I sjön Duoranj aureh förekommer enbart öring.

Biflöden

Saxåns enda större biflöde är Stikkenjukke, som avvattnar norra sidan av fjället Gelvenåkko.

Referenser

Jansson, E. 1985. Mindre vattendrag i Västerbottens län - en sarnmanställ- ning av naturvärden. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Områden av riksintresse för naturvård i Västerbottens län. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Rudberg, S och Sundborg, Å. 1975. Vattendragen i norra Norrland. Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografiska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

Sjörs, H. 1975. Preliminär botanisk värdering av norra Norrlands out- byggda älvsträckor. Meddelanden från Växtbiologiska institutionen, Uppsala 1975:7.

• Sida 135
•  Original

40. ] Indalsälven: 40. Åreälven

Län: Jämtland, Sör-Tröndelag fylke (Norge) Medelvattenföring: 64 m3/s (1901-75, vid Östra Nom) Avrinningsområdets areal: 2 389 km2 (vid Östra Nom)

Naturgeografisk region 34a. Barr- och fjällskogsornrådet norr om Dovre till västra Jämtland 35i. Fjällregionen (subarktisk-alpin region) i södra fjällkedjan

Åreälven utgör den södra av Indalsälvens två större källflöden. Den rin— ner upp i Jämtländska högäällsområdet söder om Storlien. Några av Sveriges fömämligaste fria vattenfall, t ex Tännforsen och Ristafallen finns i älven. Vegetationen och floran är rik genom den kalkrika berg- grunden och de oceaniska förhållandena. Åreälven med biflöden är oreglerad så när som på ett pumpkraftverk vid Duved som utnyttjar vatt— net från sjön Greningen, och ett mindre kraftverk i Handölan.

Berggrund

Nästan hela Åreälvens avrinningsområde ligger på fjällkedjans berggrund. Berggrunden utgörs av skollor av kvartsit-, skiffer-, glimmerskift'er- och grönstensberggrund. Många av de höga massiven inom fjällzonen är upp- byggda av hårda grönstenar (amfiboliter) och skiffergnejser. Ett flackare område mellan Ånnsjön i söder och Storrensjön i norr består av mjukare skiffrar ur köliskollan. Öster om detta område går ett långt stråk i nord- sydlig riktning av dalaporfyr.

Geomorfologi och hydrologi

Åreälven utgör den södra av Indalsälvens två större källflöden, den andra är Järpströmmen. Åreälven rinner upp i Jämtländska högfjällsområdet söder om Storlien och förenar sig med Järpströmmen i Sjön Liten. Från sjön Östra Nom bildar älven en serie av forsar och lugnflytande sträckor. Största selet är den nära milslånga Åresjön mellan Åreskutan och Renfjället. Åreälvens huvudflöde uppströms Östra Nom år

• Sida 136
•  Original

Gevsjöströmmen, vilken mynnar i Östra Nom i den mäktiga Tännforsen. Fallets höjd är 37 m, varav 25 m i lodrätt fall. Fallet har bildats i en överskjutningskant i skifferberggrunden. Gevsjöströmrnen awattnar Bodsjön och Gevsjön, och innehåller en serie imponerande forsar och fall. Sträckan mellan Ånnsjön och Gevsjön kallas Landverksströmmen. I Ånnsjön mynnar Enan (40) och Handölan (40.31 .6). Medstuguån (40.315) avvattnar Skalsvattnet nära norska gränsen, och mynnar i Bodsjön. Den kantas av en rullstensås täckt av finsediment.

Fjällområdet mellan Enan och Handölan präglas av det komplicerade isav- smältrringsförloppet i regionen. Väster om Blåhamrnarsfjället täcks Enans dalgång av issjösediment från den forna Enan-issjön. Längre västerut blir dessa sandigare och övergår i grövre deltaliknande terrasser. I terrassema och issjösedimenten har älven skurit sig ned varvid tydliga erosionskanter uppkommit. I de distala delarna av Enan-issjön ligger ett vidsträckt myr- komplex kallat Blåhammarsmyren. Stora delar av myrens lägre delar har karaktär av översvärnningsmarker med ett flertal grunda gölar. Enan och dess biflöde Rekån (40.31.7) bildar ett vackert meandersystem inom myr- området. I östra delarna av myrkomplexet börjar en lång rullstensås som kan följas med vissa avbrott i Indalsälvens dalgång ned till Mörsil.

Ånnsjön ligger i södra delen av en flack sänka i den mjuka lättvittrade kalkfylliten. Under isavsmältningen täcktes Ånnsjön av en större issjö, varför jordartema i sjön och dess omgivningar utgörs av issjösediment. Vid Enans och Handölans mynningar bildas ett stort välutbildat delta, vilka tillsammans med andra mindre deltan från små biflöden utgör Ånnsjöns främsta geovetenskapliga värde. Här finns typiska deltaforrner som levéer, älvvallar, lagunsjöar, meanderslingor, klyvningsbankar m m ovanligt välutbildat. Handölans dalgång bildar i sitt nedre lopp ned mot Ånnsänkan en markant hängdal med de vackra Handölsfallen som har en total fallhöjd av 110 m.

Indalsälvens dalgång mellan Duved och Undersåker kallas Åredalen. Med en nivåskillnad på ca 1000 m mellan dalbottnen och Åreskutans topp är den en av Sveriges tydligaste genombrottsdalar. Mellan Östra Nom och Åresjön förekommer issjö- och isälvsavlaringar allmänt inom dalgången. Dalbottnen utgörs här av korta åssträckor och isolerade åskullar omgivna och delvis täckta av finkorniga avlagringar. Grova sediment påträffas också långt upp på sluttningarna, ofta i form av breda, terrasslika ackumulationer. Djupa raviner förekommer längs hela dalgången, på

• Sida 137
•  Original

sydsidan dock endast mitt emot Åre. I Åresjön har ett litet men vackert delta utbildats.

Från Åresjön till sjön Liten bildar älven en serie forsar och fall med en total fallhöjd av ca 50 m. Mäktigast och intressantast är Ristafallen med nedan- förliggande fallsträckor. Där finns bl a mycket goda exempel på erosions- former i fast berg. Åredalens rullstensås kan följas på åtskilliga lokaler längs älven. Vid Åresjön bildar den kilometerlånga ryggar medan den längre österut hvudsakligen är uppdelad i isolerade åskullar. Vid utloppet i Liten breder åsen ut sig och bildar närmast ett glacifluvialt delta. I Liten kan åsen följas som en serie långsträckta öar. De omgivande issjösedimenten är längs hela sträckan lokalt sönderskurna av älven, varvid uppemot 30 m höga erosionsbranter uppkommit. Moränforrner är sällsynta i dalgången.

Vegetation

I Enans dalgång präglas vegetationen av fuktiga atlantvindar och den kal- krika berggrunden. Myrarealen är mycket stor och här finns extrema myrtyper som terrängtäckande myrar. Myrama har dessutom ofta en artrik flora. Mossrika granskogar dominerar de av myrarna uppsplittrade skogsmarkema i dalgångens lägre delar, medan hedbjörkskog tar över i de övre delarna. Tall finns bara i små bestånd eller enstaka träd. Blåhammarsmyren ligger på bottnen av den forna Enan—issjön och visar en stor variation i vegetation med olika myrtyper.

Ånnsjön utmärks av vidsträckta grundbottnar, som har en synnerligen artrik vattenvegetation med hänsyn till höjdläget. Sjön omges av myrar som anses vara unika för landet. De är utomordentliga exempel på oceaniskt påverkade myrkomplex med rikt differentierad flora och vegetation. Erosionsbranter i torv kantar långa strandsträckor längs sjön.

Gevsjöströrnmen domineras av mossrik granskog, men inslaget av ängs- granskog ökar mot väster. Strändemas substrat är omväxlande. Morän, ibland blockrik är vanlig, men även klippor, myrmark och sand utgör strandsubstrat. Gräs, halvgräs, viden och högörter formar vanligen strand- vegetationen som bitvis är väl zonerad. Gevsjön och Bodsjön hyser ett tjugotal vattenväxtarter tillsammans, varav långskott- och rosettväxter är vanligast.

• Sida 138
•  Original

Åreälven omges av granskogar, vilka på högre höjder ersätts av fjällbjörk- skog. Längs fallen finns s k forsdimmevegetation som är sällsynt längs våra älvar idag.

Flora

Det stora inslaget av kalk i berggrunden och det oceaniska inflytandet sätter sin prägel på floran, som i sin helhet är rik. Enans dalgång har en artrik flora med bl a myrlilja, som är ett exempel på de västliga inslagen. Ånnsjön hyser 32 vattenväxtarter, en av de absolut artrikaste i fjällregionen. Där finns bl a den sällsynta styvnaten. De stora vattenfallen, Tännforsen, Ristafallen och Handölsfallen har tack vare forsdinnnan och den kalkrika berggrunden en intressant klippspringevegetation och en unik moss- och lavflora. Se även under "Vegetation".

Fauna

Blåhammarsmyren och Ånnsjön är viktiga lokaler för våtrnarksfåglar. Ånnsjön är en mycket viktig rastlokal för mer nordligt häckande våtrnarks- fåglar. Bland häckande fågelarter märks alfågel, smålom, stjärtand, sädgås, myrsnäppa och smalnäbbad simsnäppa. Åresjöns delta är värdefullt för fågellivet. Älven är rik på röding och öring.

Referenser

Hjelmqvist S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Johansson, R. 1981. Skyddsvärda naturområden - En sammanställning av kända områden i Jämtlands län som är skyddsvärda från naturvetenskaplig synpunkt. Länsstyrelsen informerar Serie A 198112. Länsstyrelsen i Jämtlands län.

Nordisk ministerråd. 1990. Nordiske vassdrag - vem og irmgrep. Miljörapport 199011 1. Trondheim.

Områden av riksintresse för naturvård i Jämtlands län. Länsstyrelsen i Jämtlands län.

• Sida 139
•  Original

Sjörs, H. 1973. Om botaniska skyddsvärden vid älvarna. Växtbiologiska institutionen, Uppsala.

Sundborg, Å. 1973. Indalsälven, Ljungan, Ljusnan, Dalälven, Klarälven - geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografiska institutionen, Uppsala uni- versitet. Uppsala.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

• Sida 140
•  Original

40. I Indalsälven: 40.14 Ammerån

Län: Jämtland Medelvattenföring: 32 m3/s (1924-75, vid Solbergsvattnet)

Avrinningsområdets areal: 3 073 km2

Naturgeografisk region

30a. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden 31 . Jämtlands karnbrosilurområde

340. Barr- och fjällbjörkskogsområden norr om Dovre till västra Jämtland 35j. Fjällregionen (subarktisk-alpin region) i södra fjällkedjan

Ammeråns vattensystem är Indalsälvens näst största tillflöde. Ån rinner upp i Hotagsjjällen med de två källarmarna Storån och Öjån vilka för- enar sig i Hammerdalssjön. Ammerån mynnar i Indalsälven ca 10 km uppströms Hammarstrand. Ammerån är präglad av avrinningsområdets kalkrika berggrund, vilket gör att florans artrikedom är stor. Den är opåverkad av vattenkraftutbyggnad.

Berggrund

Den östra delen av avrinningsområdet utgörs i uppströmsdelama av rev- sundsgranit, nedströms av sedimentära ådergnejser. I en nord-nordostlig syd-sydvästlig linje väster om Hammerdal vidtar den kambrosiluriska berg- grunden med bl a kalksten. I fjällen möter urberggrund av rätangranit.

Geomorfologi och hydrologi

Avrinningsområdet gränsar i väster till de S k förfjällen. Den västra delen tillhör den centraljämtska karnbrosilurslätten, den östra hör till bergkullandskapet. Genom detta landskap går flera markerade dalar av genombrottstyp av vilka Ammeråns dalgång är en.

Både Storån (40.14) och Öjån (40.146) börjar i förfjällsregionen, dränerar ett antal vildmarkssjöar, passerar den centraljämtska kambrosilurslätten

• Sida 141
•  Original

och fortsätter sedan utan några egentliga sjömagasin fram till Hammerdalssjön.

Öjån, den norra av Ammeråns källarmar, passerar ett antal mindre sjöar innan den når Öjarens sjösystem, vilket i många avseenden är unikt. Blockfattig morän bildar här ett moränbacklandskap av osedvanligt vacker rogenmoräntyp. De flesta sänkoma i landskapet upptas av vatten, och ryg- gama bildar ett nätverk av uddar och holmar i sjön. Ån fortsätter &ån Öjaren mot söder genom ett vackert moränblocklandskap och når sydost om Vitvattnet ett stråk med glacifluviala avlagringar. Ån följer sedan detta Stråk till utloppet i Hammerdalssjön. På hela sträckan är landskapets myr- marksprocent hög.

Storån är den södra av Ammeråns källarrnar. Efter två fjällsjöar i Hotagsfjällen är än tämligen sjöfattig ända fram till Hammerdalssjön. Genom små tillflöden avattnas dock flera sjöar till ån. En rullstensås som bitvis är mycket markerad förekommer längs sträckan och vidare till Indalsälven. Längre ner längs sträckan följer Storån det nyssnämnda gla- cifluviala stråket som på flera ställen breder ut si g till vidsträckta sandurfält med tydliga strömfåror. Storån länmar därefter det glacifluviala stråket och rinner mot sydost genom ett mycket välutbildat moränbacklandskap av rogenmoräntyp. Moränen bildar här långsträckta, tättliggande ryggar. I denna del av området finns ett isolerat glacifluvialt fält vilket tolkats som ett karnedelta. Storån fortsätter sedan genom moränmarker och bildar på den sista halvmilen ett mycket vackert delta med aktiva avsnörda meanderslingor, levéer, älvvallar och lagunsjöar.

Inom Hamrnerdalsbäckenet fanns under isavsmältningsskedet en issjö. Issjön har gett upphov till deltabildningar, sedimentavlagringar, svallfeno- men och kalspolningszoner. Ammerån flyter nedströms Solbergsvattnet i en alltmer markerad dalgång. Karaktären på älven växlar mellan vild- markspräglade forssträckor och öppna selområden med uppodling och bebyggelse. Samma glacifluviala stråk som återfinns utefter Storån, Öjån och Harnmerdalssjön, följer här dalgången och älven. I norr har det karaktär av flack dalfyllnad, med bl a en lång grusås i selet med flacka sandfält längs dalsidoma. I nedre delen av Ammerån har det glacifluviala materialet karaktär av flacka randdeltabildningar med bitvis markerade åsryggar. Isälvsmaterialet är på många ställen täckt med marina sediment avlagrade i en havsvik som sträckte sig upp till i höjd med Selet. Ammerån har skurit ut terrasser på olika nivåer i sedimenten, och på flera ställen förekommer nipor.

• Sida 142
•  Original

Vegetation

I fjällområdet har vegetationen generellt karaktären av urbergsflora. Vid fjällranden möter fjällfloran en rad sydliga arter och sydbergsvegetation finns. I denna gränszon finns även stora arealer fjällurskog. Nedom fjäll- randen rinner Storån och Öjån genom ett i stort sett sammanhängande och orört myrlandskap med bl a milslånga strängblandmyrar. Det kalkrika underlaget ger på flera ställen livsbetingelser för en rik kärrflora. Naturen runt Hamrnerdalsjön - Solbergsvattensystemet är utomordentligt rik med kalktuftkällor, blekekärr och lundvegetation. Kärren är ofta extremrikkärr.

Den dominerande Skogstypen i området runt Öjån är blåbärsgranskog. Ängsgranskogar är relativt vanliga i källområdena. Hedtallskog firms i mindre omfattning, främst längs åns övre lopp. Här utgörs myrmarkema oftast av backkärr. Längs åns nedre lopp dominerar vidsträckta blandmyr- komplex som kännetecknas av isolerade mosseholmar och omgivande kalkpåverkade kärr med rikare flora. Sjön Öjarens rikedom på vikar och sund har gynnat uppkomsten av en riklig vattenvegetation av bl a gräsnate, gul näckros, dvärgnäckros och nordnäckros. På flera ställen är vegetations- zonering på stränderna tydlig med videbuskar längst upp följda av flask- starr, bladvass och sjöfräken.

Storån omges till större delen av friska blåbärsgranskogar. I källområdet finns en del fjällbjörkskog. Hedtallskog förekommer sparsamt. Inslaget av våtmarker är stort i området. Såväl rena kärr och mossar som blandmyrar är vanliga. Interrnediära kärr och fattigkärr dominerar men även rikkärr är väl representerade. Ett urskogsområde omger Storåns källsjöar.

Områdena runt Hamrnerdalssjön och nedströms omges till större delen av barrblandskog, vanligen av frisk ristyp. Inslaget av myrmarker är stort, särskilt runt sjöarna. De är oftast relativt små och många är dikade. Både rikkärr och extremrikkärr är vanliga. Hammerdalssjön har mestadels steniga stränder, och yppig vattenvegetation med stora vassar. Krävande vattenväxter, t ex axslinga och grovnate finns i sjön. Även de andra sjöarna har rik vattenvegetation med bl a flera näckros- och natearter, ax- och hårslinga, braxengräs och sylört. En stor del av stränderna utgörs av kärr och ängar med frodig högstarrvegetation. Pors, nära sin nordvästra utbredningsgräns i landet, utbreder sig över stora strandarealer.

• Sida 143
•  Original

Fkna

De i Fennoskandien ovanliga växtarterna myrstarr, borststarr och myrull samt den hotade myrbräckan finns i ett område nära Öjån bestående av två myrkomplex. I myrmarkema runt Hammerdalsjön och nedströms finns många rikkärr och extremrikkärr med en rik orkidéflora, och t ex flugblomster når här sin nordgräns i landet. I Ammerån möts arter med helt olika utbredningsmönster, t ex skogstry och brakved som är östliga arter, kransrams, nordisk stormhatt och torta som är västliga samt olvon och getrams vilka är mer sydliga. Se även under "Vegetation".

Fauna

Ammeråns vattensystem erbjuder ett rikt djurliv. Kring källlområdet i fjäl- len finns en artrik fauna med bl a björn, fjällräv och utter samt flera rovfågelarter. Bäver äv vanlig i den nedre sträckan av vattendraget. Meander- och deltasystemet Sikåsvågarna hyser en rik fågelfauna, särskilt med avseende på änder och vadare. Även Sjöområdet i vattendragets mitt är fågelrikt. Fjällsjöarna i källområdet hyser röding och mångformiga öringbestånd. Nerströms Solbergsvattnet finns en storvuxen öringstarn. Flodpärlmussla finns också i ån. Särskilt i Ammerån är den lägre strömfau- nan mycket art- och individrik med ett flertal sydliga, värmekrävande arter.

Öjåns källsjöar innehåller öring, harr, sik, gädda och abborre. I Öjarsjön finns desutom lake och mört. Fiskfaunan i Storåns källsjöar består av öring, röding, harr, sik, abborre och lake. Haraåns delta i Lakavattnet är häck- nings- och rastområden för många andfågelarter. Utter förekommeri områ- det.

I Harnmerdalssjön och nedströms finns även en god bäverstarn och i än är produktionen av laxfiskar stor. Fågelrikedomen är stor i sjöarna och de utgör ett värdefullt häcknings- och rastområde. Häger kan nämnas som ett sentida tillskott i häckfågelfaunan. I området, särskilt den långa forssträck- an i dess nedre del, har Arrnnerån en hög bottenfaunaproduktion. Totalt sett domineras bottenfaunan av nattsländor. Dessutom ingår en rad försur- ningskänsliga arter, bl a dagsländor och en bäcksländeart. Till detta kom- mer en del snäckor som alla är kännetecknande för välbuft'rade vattendrag.

• Sida 144
•  Original

Biflöden

Ammerån har många små biflöden, vilka dock inte behandlas här. Deras egenskaper är odokumenterade.

Referenser

Hjelmqvist S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Johansson, R. 1981. Skyddsvärda naturområden - En sammanställning av kända områden i Jämtlands län som är skyddsvärda från naturvetenskaplig synpunkt. Länsstyrelsen informerar Serie A 1981:2. Länsstyrelsen i Jämtlands län.

Nordisk ministerråd. 1990. Nordiske vassdrag - vern og irmgrep. Miljörapport 199021 1. Trondheim.

Områden av riksintresse för naturvård i Jämtlands län. Länsstyrelsen i Jämtlands län.

Sjörs, H. 1973. Om botaniska skyddsvärden vid älvarna. Växtbiologiska institutionen, Uppsala.

Sundborg, Å. 1973. Indalsälven, Ljungan, Ljusnan, Dalälven, Klarälven - geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografiska institutionen, Uppsala uni- versitet. Uppsala.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

• Sida 145
•  Original

Berggrund

Avrinningsområdet utgörs till största del av kambrosilurisk berggrund med bl & kalksten. I fjällkedjan möter rätangranit, samt bergarter ur seve-, köli- och Sparagmitskolloma, d v s glimmmerskiffrar, fylliter, sparagmiter, arnfi- boliter etc.

Geomorfologi och hydrologi

Hårkan är ett biflöde till Indalsälven och har sina källor i Liemes fjällom- råde i Norge. Sjöarna i Hårkans avrinningsområde är i stor utsträckning reglerade, åtminstone i nedre loppet. Det gäller t ex den Stora Sjön Hotagen. Nedströms Sandvikssjön är Hårkan outbyggd.

I de övre delarna av Hårkans avrinningsområde i Norge ligger ett dalföre som omfattar sjöarna Holden, Lenglingen, Ulen och Rengen. Rengen sträcker sig över riksgränsen in i Sverige. Stränderna längs sjöarna består främst av morän. Rengen rinner över i Valsjön i en kort strömsträcka, där fallhöjden huvudsakligen är koncentrerad till Rängsfallet. Från Valsjön till Stor-Gruveln-Hotagen rinner Toskströmmen, en kortare strömsträcka med

• Sida 146
•  Original

en fallhöjd av 18 m. Hasslingsån mynnar från norr 1 Stor-Gruveln. Hasslingsån bildar flera forsar och fall där den rinner ut över skifferberg- grundens tvärt uppställda lager. Här kan vattnets bakåtskridande erosion av skifi'erlagren studeras. I Grubbdalsån (40.21.7) dräneras ett sjösystem i gränsområdet mellan Sverige och Norge till Hotagen. Efter Hotagen följer Lövsjön, Ockem och Sandvikssjön, åtskiljda av strömmande partier.

I södra delen av Sandvikssjön, vid Lövö, börjar en rullstensås, eller snarare ett stråk av glacifluviala avlagringar, som sedan utan avbrott kan följas ned till Indalsälvens dalgång. Hårkan präglas på denna sträcka av det nyss- nämnda glacifluviala stråket. På långa sträckor går det mitt ute i älven och delar den i två delar. Det förekommer dessutom vidsträckta grusfält längs dalsidoma, särskilt på västra sidan av älven. Såväl former som material varierar, med deltaterrasser, åsryggar, kullar och strömrännor i material som varierar från mellansand till grusigt, stenigt och blockrikt isälvsmateri- al. Särskilt kring och uppströms Högfors finns vidsträckta avlagringar. Stränder av nipkaraktär förekonnner.

Vegetation

Området runt Hårkan nära norska gränsen domineras av barrskogsvegeta- tion. Den högre belägna norra delen har dock en stor areal med torra kärr och blandmyrar. Några mindre hed- och ängsbjörkskogspartier finns också, framförallt norr om Stor-Hasslingen i Hasslingsån. Mellan sjöarna Stor- Hasslingen och Stor-Gruveln finns ett område med urskogartad barr- blandskog på kuperad blockrik terräng.

På flera platser nedströms Hotagen finns örtrika granskogar. Fältskiktet domineras av nordisk storrnhatt och skogsnäva. Nedre Hårkan omges av många myrar, särskilt i nordost, där flera stora myrkomplex finns. Här är floran ofta rik på orkidéer, t ex blodnycklar, ängsnycklar och guckusko. Utefter älven finns gamla slåtterängar, som nu växer igen med viden, löv- och barrträd. Kulturrnarksarter som styvmorsviol och timotej kan fortfa- rande finnas kvar, men fältskiktet domineras på fuktigare typer av nordisk storrnhatt och skogsnäva, och på torrare typer av vitmåra och skogsnäva. Blockrika stränder har ofta en gles men artrik vegetation, som kan vara väl zonerad. På nedre landstranden växer styltstarr glest, med kabbeleka, sumpförgätrnigej och dyveronika etc. Därovan vidtar ett örtrikt och gräsrikt ljungbälte. Finsedimentrikare stränder utmed sel är tydligare zonerade med tätare vegetation.

• Sida 147
•  Original

Flora

Valsjöns stränder hyser utpostlokaler för olvon och Skvattram. Inom karn- brosilurområdet är floran rik. Gällsån nedströms Bysjön kantas t ex av rikkärr med bl a guckusko och vaxnycklar, en ängsnycklarvariant, och vid Häggenås växer guckusko och flugblomster. Se även under "Vegetation".

Fauna

F aunan är bristfälligt dokumenterad.

Referenser

Hjelmqvist S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Johansson, R. 1981. Skyddsvärda naturområden - En sammanställning av kända områden i Jämtlands län som är skyddsvärda från nattuvetenskaplig synpunkt. Länsstyrelsen informerar Serie A 1981:2. Länsstyrelsen i Jämtlands län.

Jonasson, S-E. 1976. Inverkan av vattenutbyggnad i Hårkan, översta Ljungan och Lofsen. Meddelanden från Växtbiologiska institutionen, Uppsala 197611. Uppsala.

Områden av riksintresse för naturvård i Jämtlands län. Länsstyrelsen i Jämtlands län.

Sjörs, H. 1973. Om botaniska skyddsvärden vid älvarna. Växtbiologiska institutionen, Uppsala.

Sundborg, Å. 1973. Indalsälven, Ljungan, Ljusnan, Dalälven, Klarälven - geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografiska institutionen, Uppsala uni- versitet. Uppsala.

Statens offentliga utredningar. 1974. Vattenkraft och miljö, betänkande avgivet av utredningen rörande vattenkraftutbyggnader i Södra Norrland och norra Svealand. SOU 1974:22. Bostadsdepartementet. Stockholm.

• Sida 148
•  Original

Berggrund

Berggrunden består av kambrosilurisk kalksten och andra kambrosiluriska bergarter i Jämtlands kambrosilurområde.

Geomorfologi och hydrologi

Långan är ett biflöde till Indalsälven, och har sin början i Offerdalsfjällen. Den aktuella älvsträckan utgörs av älven nedströms Landösjön till inflödet i Indalsälven mellan Aspåsnäset och Lit.

Vid Landösjön är trakten kring sjöns östligaste del och utloppet från sjön ungefär fram till Gysåns (40.222) mynning i Långan av Största geoveten- skapliga intresse. Där finns några av de mäktigaste glacifluviala bildningar- na inom denna del av Jämtland. De är uppdelade i flera komplex: ett kring Landöns by med deltaplan, separata åskullar och dödisgropar, ett annat norr och nordväst om Åkerbodarnas fäbodar som kan betecknas som ett fossilt sandurfält och ett tredje kring Gysåns nedre lopp, vilket också har sandurkaraktär. Söder om Landösjöns östspets finns förekomster av isälvsmaterial vid Västbyn-Bredbyn, vilka har tolkats som spår av Landö- issjöns tappning mot söder.

Älvsträckan från Gysåns mynningsområde till Långans inflöde i Indalsälven passerar i sin övre del genom grova eller sandiga

• Sida 149
•  Original

isälvsavlagringar, men också moränmarker. Mellan Österlångan och trakten nedströms Landvågen finns ett intressant älvavsnitt med terrassplan och braided river-system. Kring Nävrans (40.221) utflöde i Långan finns moiga-mjäliga sediment, avlagrade i Lit-issjön.

Vegetation

Nedre Långan omges av barrblandskog. Kärr med utfällning av kalkbleke finns här och var längs Långan, men särskilt i Gökbodvågen, Blekmyren och Övre Blekan. I Gökbodvågen är växtligheten sparsam med bl a bjöm- mossa och kärrsälting. Blekmyren och Övre Blekan är extremrikkärr, och har en kalkkrävande flora med bl a guckusko, ängsnycklar, blodnycklar, brudsporre, kärrspira och kung Karls spira.

Flora Floran är rik tack vare den kalkrika berggrunden, men någon systematisk naturinventering av hela området ärinte gjord. Se även under "Vegetation".

Fauna

Faunan är bristfälligt känd.

Referenser

Hjelmqvist S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Johansson, R. 1981. Skyddsvärda naturområden - En sammanställning av kända områden i Jämtlands län som är skyddsvärda från naturvetenskaplig synpunkt. Länsstyrelsen informerar Serie A 1981:2. Länsstyrelsen i Jämtlands län.

Områden av riksintresse för naturvård i Jämtlands län. Länsstyrelsen i Jämtlands län.

• Sida 150
•  Original

Sjörs, H. 1973. Om botaniska skyddsvärden vid älvarna. Växtbiologiska institutionen, Uppsala.

Sundborg, Å. 1973. Indalsälven, Ljungan, Ljusnan, Dalälven, Klarälven - geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografiska institutionen, Uppsala uni- versitet. Uppsala.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

• Sida 151
•  Original

Referenser

Hjelmqvist S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Johansson, R. 1981. Skyddsvärda naturområden - En sammanställning av kända områden i Jämtlands län som är skyddsvärda från naturvetenskaplig synpunkt. Länsstyrelsen informerar Serie A 1981:2. Länsstyrelsen i Jämtlands län.

Områden av riksintresse för naturvård i Jämtlands län. Länsstyrelsen i Jämtlands län.

Sjörs, H. 1973. Om botaniska skyddsvärden vid älvarna. Växtbiologiska institutionen, Uppsala.

Sundborg, Å. 1973. Indalsälven, Ljungan, Ljusnan, Dalälven, Klarälven - geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografiska institutionen, Uppsala uni- versitet. Uppsala.

• Sida 154
•  Original

42. I Ljungan: 42. Ljungan nedströms Viforsen

Län: Västernorrland Medelvattenföring: 136 m3/s

Naturgeografiska regioner: 28a. Sydligt boreala kuperade områden

Nedre Ljungan har värdefulla reproduktionsområden för bl a lax, men även sik, harr och havsöring. Området rymmer många sydliga växtarter på gränsen för sitt utbredningsområde. Nedre Ljungan år outbyggd, men är påverkad av regleringar i det övre loppet.

Berggrund

Berggrunden består nästan enbart av ådergnejser, till övervägande del av sedirnentgnejser.

Geomorfologi och hydrologi

Nedre Ljungan utgörs av den 17 km långa sträckan av Ljungan nedströms kraftverket i Viforsen. Omgivningen utgörs av vågig bergkullterräng. Älven växlar mellan lugnflytande partier, kortare forsar och många strömsträckor. Genom landhöjningen och vattnets erosion sker här en levande påverkan på älvens stränder och bottenförhållanden. Den slingrar sig fram djupt nedskuren i en trång dalgång, där ett terrasslandskap dominerar på den södra älvstranden och i de centrala partierna av den norra stranden. Terrasslandskapet på älvens södra sida stupar bitvis brant och är ofta upp- delat genom raviner och smala krång. De omgivande bergen har legat under högsta kustlinjen och är på krönen kalspolade.

Vegetation

Terrassema i dalgången är i huvudsak inte uppodlade, utan bevuxna med tallskog. Ett mera böljande jordbrukslandskap med hävdad mark återfinns i älvsträckans övre del kring Klingstatjärn och i den nedre delen vid Nolby.

• Sida 155
•  Original

På de omgivande bergen växer i sprickzoner tallskog med markvegetation av lavar, mossor, ljung och lingon. Längre ner på sluttningarna där moränen tar vid är blåbärsgranskogen den dominerande Skogstypen. På terrassema och i nipoma är växtligheten betydligt mer omväxlande med t ex örtrik barrskog och lövskog i de fuktigare regionerna. Här växer t ex blåsippa, vitsippa, nordisk stormhatt, nässelklocka och kungsljus. Längs norra sidan av älvsträckan finns ett flertal raviner med örtrik och frodig vegetation. Här förekommer bl a arter som sötgräs, hässelklocka, gullpudra och springkom. Strandvegetationen består oftast av en strandskog med gran, al och rönn samt en tämligen rik flora med bl a liljekonvalj. Sydväxtberg förekommer i anslutning till nedre Ljungan, t ex Midskogsberget. Här finns bl a relikta förekomster av lind, hassel och lönn.

Flora

Området rymmer flera sydliga arter på den nordliga gränsen av sitt utbred- ningsområde. Floran är tämligen dåligt dokumenterad. Se även under "Vegetation".

Fauna

Området är ett viktigt reproduktionsområde för lax, sik, harr, öring och havsöring. Nejonöga, s k nätting fiskades tidigare intensivt. Annan fauna än fiskfaunan är sämre dokumenterad.

Referenser

Hjelmqvist S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska Sällskapet lför antropologi och geografi. Stockholm.

Områden av riksintresse för naturvård i Västernorrlands län. Länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Sjörs, H. 1973. Om botaniska skyddsvärden vid älvarna. Växtbiologiska institutionen, Uppsala.

Statistiska centralbyrån. 1987. Natunniljön i siffror, Miljöstatistisk årsbok 1986-87. Sveriges officiella statistik. Stockholm.

• Sida 156
•  Original

Berggrund

Berggrunden vid älvsträckan utgörs av ådergnejser av sedimentärt ursprung.

Geomorfologi och hydrologi

Terrängen i älvsträckans omgivning är vågig bergkullterräng med en relativ höjd över 100 rn. Älvsträckan mellan Havem (Kyrksjön) och Holmsjön är ca 8 km, och har en total fallhöjd på 15 meter. Vid Haverö strömmar faller älven 5 m ned till sjön Medingen. På denna sträcka är älven förgrenad i tre flöden: Kvisslebäcken, Norrströmmen och Sörströmmen. Vid Medingens utlopp börjar Kölsillrefallen. Även här är älven rikt förgrenad. På en tre km lång sträcka ned till Holmsjön från Kölsillrefallen faller älven 10 m. Älvfåran är på flera sträckor grund med flacka stränder och en frispolad strand av moränblock.

Vegetation

Vegetationen längs forsarna är artrik. I motsats till omgivningarna utgör strömmarna en mycket näringsrik växtmiljö. Vegetationen domineras av buskar som tibast, olvon, brakved, skogstry och kanelros. Undervegetionen

• Sida 157
•  Original

består av bl a trolldruva, kransrams, getrams, strutbräken, majbräken, slåt— terblomrna och skavfräken. Fräken- och vassbälten förekommer längs älvsträndema.

Flora

Längs forsarna är vegetationen frodig och artrik med många örter, till skill- nad från området i övrigt. Se även under "Vegetation".

Fauna

I de öppna strömpartiema iakttas utter regelbundet på vintrarna. Området är en livsviktig reträttplats för uttern vintertid. Buskagen är lämpliga häck- ningslokaler för flera arter av sångare. Den rika tillgången på murkna och döende träd gynnar hackspettar som här förekommer tämligen allmänt. I videmarkema häckar rikligt med sävsparv och sävsångare. Änder och annan sjöfågel utnyttjar fräken- och vassbältena. Fisken i strömmarna drar till sig skrak, stor— och smålom.

Referenser

Hjelmqvist S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Områden av riksintresse för naturvård i Västernorrlands län. Länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Sjörs, H. 1973. Om botaniska skyddsvärden vid älvarna. Växtbiologiska institutionen, Uppsala.

Sundborg, Å. 1973. Indalsälven, Ljungan, Ljusnan, Dalälven, Klarälven - geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografiska institutionen, Uppsala uni- versitet. Uppsala.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

• Sida 158
•  Original

Referenser

Johansson, R. 1981. Skyddsvärda naturområden - En sammanställning av kända områden i Jämtlands län som är skyddsvärda från naturvetenskaplig synpunkt. Länsstyrelsen informerar Serie A 1981:2. Länsstyrelsen i Jämtlands län.

Jonasson, S-E. 1976. Inverkan av vattenutbyggnad i Hårkan, översta Ljungan och Lofsen. Meddelanden från Växtbiologiska institutionen, Uppsala 1976: 1 . Uppsala.

Sjörs, H. 1973. Om botaniska skyddsvärden vid älvarna. Växtbiologiska institutionen, Uppsala.

Sundborg, Å. 1973. Indalsälven, Ljungan, Ljusnan, Dalälven, Klarälven - geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografiska institutionen, Uppsala uni- versitet. Uppsala.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

• Sida 160
•  Original

Referenser

Hjelmqvist S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Johansson, R. 1981. Skyddsvärda naturområden - En sammanställning av kända områden i Jämtlands län som är skyddsvärda från naturvetenskaplig

synpunkt. Länsstyrelsen informerar Serie A 1981:2. Länsstyrelsen i Jämtlands län.

Områden av riksintresse för naturvård i Västernorrlands län. Länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Sjörs, H. 1973. Om botaniska skyddsvärden vid älvarna. Växtbiologiska institutionen, Uppsala.

• Sida 162
•  Original

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

• Sida 163
•  Original

48. I Ljusnan: Ljusnan mellan Laforsen och Arbråsjöarna

Län: Gävleborg Medelvattenföring: 177 m3/s (1966-75, vid Norränge kraftverk)

Naturgeografiska regioner: 28b. Sydligt boreala kuperade områden

Mellanljusnan, som denna älvsträcka kallas, flyter genom mäktiga gla- cifluviala avlagringar under högsta kustlinjen. Uppströms Ljusdal finns en räcka forsar, och nedströms flyter älven genom ett vackert jordbruks— landskap. Floran är artrik, och likaså fågelfaunan. Vid Edeforsen finns ett krajiverk.

Berggrund

Berggrunden består nästan enbart av intermediär urgranit med grova ögon av kalifältspat (ådergnejs). Endast ett avvikande stråk finns, bestående av metabasiter. Det börjar söder om Ljusnan vid Storhaga, går över Vikaråsen och över Ljusnan vid Storedan.

Geomorfologi och hydrologi

Älvsträckan, som brukar kallas Mellanljusnan, ligger i en vågig bergkullterräng med en relativ höjd av över 100 m. Mellan Laforsen och Ljusdal rinner Ljusnan i en tydligt utbildad dalgång. Älven har skurit sig ned i mäktiga glacifluviala sediment, och strandbrinkama är höga. Ljusnan bildar här en lång forssträcka. Från Ljusdal ändrar älven karaktär och flyter övervägande lugnt genom ett sedimentationslandskap med låga strandbrinkar

Längs övre Mellanljusnan har älven successivt eroderat sig ned genom de lösa avlagringama och bildar fossila deltaytor på allt lägre nivåer. Området söder om Ljusdal, nedre Mellanljusnan, utgör sedimentationsområde för det material som förts med Ljusnan huvudsakligen från övre Mellanljusnans erosions- och transportforrner. Söder om Järvsötrakten har materialmängden inte räckt till för att helt fylla ut dalgången. Vidsträckta

• Sida 164
•  Original

bäcken söder om området upptas därför fortfarande av sjöar. I nedre Mellanljusnan präglas istället miljön av sedimentationsprocessema. Ett exempel på dessa är de i älven vandrande älvbankarna. Strax söder om Ljusdal dominerar stora översvämningsplan med flacka leve'ebildningar i den helt utfyllda dalgången. Vid Undersvik sticker Ljusnanåsens rygg upp längs Orsjöns strand. Den bildar flera markerade ryggar upp mot Ljusdal. Kyrkön i Järvsö byggs delvis upp av åsen.

Vegetation

Forssträckorna i övre Mellanljusnan har frodig och artrik vegetation. Vanligtvis är de övre strandzonema täckt av block och växterna finns bara i springoma mellan dessa. Artrikedomen är dock stor. Vanligast är blåtåtel, men många örter är vanliga t ex käringtand, vitmåra och ängsvädd. Tre fjällväxter finns på sträckan: svarthö, fjällskära och ängsvädd. Låglandsarter som finns uppströms Ljusdal är bl a fackelblomster, klibbal och pors.

Kring Edänge, strax nedströms Ljusdal, sluter sig skogen nära inpå älven, men nedströms öppnar sig jordbruksbygden omgiven av 200-300 m höga barrskogsklädda berg. Lövbryn kantar oftast den i övrigt dominerande barrskogen inom odlingslandskapet. Strandnära, öppna våtmarker med buskinslag som tidigare hävdades har längs nedre Mellanljusnan stor utbredning. Längst ned på stränderna finns sjöfräken, och ävjebroddsvege- tation med arter som fyrling, rödlånke, strandpryl, ävjebrodd och ävjepilört. Därefter följer en zon med strandranunkel, trådtåg och rörflen. Högre upp vidtar starrarter och själva ängen som domineras av tuvtåtel. Ovanför Edeforsen finns ett ängsartat växtsamhälle i strandbrinken som kan exemplifiera levéemas vegetation. Denna är lövskogsbevuxen med bl a gråal, och på sandstränder växer den sydliga, sällsynta knytlingen. På Kyrkön i Järvsö står ett särpräglat skogsbestånd med uppåt 450 år gamla tallar. Vidare finns finns vid Undersvik två intressanta åsuddar, den ena med fjällväxtflora med bl a fjällvedel och smalfräken och den andra med lundartad vegetation och ett örtrikt fältskikt.

• Sida 165
•  Original

Flora

l Edängeområdet har 356 kärlväxtarter påträffats. Ävjebrodds-vegetationen är artrik med t ex ävjepilört och nordslamkrypa. Även vattenvegetationen är artrik med flera sydliga arter, t ex gropnate, homsärv och vattenblink. På sandstränder vid Edänge växer den sällsynta knytlingen. Se även under "Vegetation".

Fauna

Den nord-sydliga dalgången är ett viktigt flyttfågelstråk. Intressanta som rastlokaler är ängsmarkema, men också många av våtmarkerna. Trana, silltrut och bläsand häckar längs älvsträckan. Homuggla har ett starkt fäste i kulturbygden. Strömstare håller till kring de öppna forsarna framförallt längre uppströms Mellanljusnan. Storholmama-Kossholmen-Minesviken är den mest värdefulla fågellokalen, dels som rastlokal, dels som häckplats för brushane, gulärla och rosenfink. Forsarna hyser goda harr- och öringbe- stånd.

Referenser

Hjelmqvist S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Områden av riksintresse för naturvård i Gävleborgs län. 1985. Länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Sjörs, H. 1973. Om botaniska skyddsvärden vid älvarna. Växtbiologiska institutionen, Uppsala.

Stridh, B. 1987. Mellanljusnan - inventering av naturvärden på sträckan Edeforsen-Malmyrströmmen. Slutrapport. Naturvårdsverket rapport 3436.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sven'ges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

• Sida 166
•  Original

Berggrund

Älvsträckans övre del omfattas av den skandinaviska fjällkedjans bergarter i förrn av sparagmitskollan. Skollkanten går i övre delen av Vikarsjösystemet och föjer dalgången ned till sjön Orten. Sträckan ned till Svegsjön utgörs av urberggrund i form av rätangranit.

Geomorfologi och hydrologi

På den aktuella sträckan rinner Ljusnan i en markerad dalgång genom för— fjällsterräng. Från att ha runnit i nära öst—västlig riktning, böjer älven i Vikarsjön av mot söder. Vid Ljusnans inflöde i Vikarsjön vid Hedeviken ligger ett ganska stort deltaområde med ett antal tjärnar och korvsjöar utvi— sande tidigare älvlopp. Vikarsjön är den första i en rad långsmala sjöar i en tre mil lång sjökedja, kallad Vikarsjöarna, som upptar dalgångens botten. Efter Vikarsjön följer, efter en kort strömsträcka, sjöarna Magrassen, Orten samt Övre och Nedre Ransjön. Nedströms Vikarsjöama finns en serie forsar: Broarforsen, Svearforsen, Linsellborren och Sandsforsen. Av dessa är Linsellborren den märkligaste, med med ett stort antal högvattensidofåror och talrika holmar och öar mellan dem. Här finns också hällmarkspartier med hällkar. Särskilt väster och söder om forsarna utbreder sig ett stort glacifluvialt fält som fortsätter nedströms till Svegtrakten.

• Sida 167
•  Original

Vegetation

Älvens frodiga vegetation står i skarp kontrast till de magra omgivningarna, som utgörs av barrskogar. Strändemas ört- och gräsrika vegetation kantas av lövträdsbårder av gråal, viden och björk. Vegetationen på stränderna är visserligen rätt gles, men artrik. Strandvegetationen innehåller t o m krä- vande arter, t ex agnsäv och fjällväxter. Dyveronika är vanlig. Vattenvegetationen är artrik, med 37 funna arter. På deltaområdet vid Hedeviken i Vikarsjön finns flödesängar som tidigare hävdades genom slåtter, men som nu växer igen med t ex viden.

Omgivningarna i dalgången runt forsarna nedströms Vikarsjöama består av tallhedar och fattigmyrar. Vegetationen längs forsarna är frodig och artrik. Linsellborren tilldrar sig det största intresset med rik flora som bl 3 innehåller fjällväxtema svarthö och fjällskära. Andra arter är smalfräken, skavfräken och kung Karls spira. Vanliga på den övre landstranden är t ex liljekonvalj, vitmåra, blåtåtel, ängsvädd, stenbär och kanelros. Holrnama i forsen är mestadels skogklädda med allt från hällmarkstallskog till örtrika gran- eller lövbestånd.

Flora

Älvsträndemas vegetation framstår som mycket artrika i jämförelse med det i övrigt karga och artfattiga området. Vid sjön Orten finns en lokal för den ovanliga fjällväxten fjällviva, och vid Linsellborren växer strandpryl och skogssäv, ovanliga i området. Se även under "Vegetation".

Fauna

Älvsträckans fauna är bristfälligt känd. Utter har observerats.

• Sida 168
•  Original

Referenser

Hjelmqvist S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Områden av riksintresse för naturvård i Jämtlands län. Länsstyrelsen i Jämtlands län.

Sjörs, H. 1973. Om botaniska skyddsvärden vid älvarna. Växtbiologiska institutionen, Uppsala.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

• Sida 169
•  Original

Berggrund

Berggrunden i större delen av avrinningsområdet utgörs av ådergnejser av olika typer. Det är dels övervägande sedimentgnejser, dels övervägande leptitgrrejser och slutligen övervägande granitgnejser. Dessutom finns om- råden av revsundsgranit. I avrinningsområdets nordligaste del, runt Los, är berggrunden mycket komplex, tillhörande Los-formationen med grönstens- stråk, porfyrer, karelska sedimentbergarter och äldre urbergssediment.

Geomorfologi och hydrologi

Voxnan rinner upp i Härjedalen där Siksjön, helt nära gränsen mot Hälsingland, kan sägas vara älvens källsjö. Terrängen i avrinningsområdet är vågig bergkullterräng med en relativ höjd över 100 rn. Voxnans dalgång är det mest framträdande och enhetliga dalstråket i västra Hälsingland. Den är "överutvecklad", d v s alltför stor för en älv av Voxnans storlek. Nivåskillnaden mellan dalbotten och omgivande berg är 150-200 m, ibland

• Sida 170
•  Original

300 m. Nedströms Siksjön följer älven en rak, tektoniskt bestämd linje och bildar ett 15 km långt och sällan mer än 200 m brett sjösystem med obetydlig fallhöjd. På den följande 6 mil långa sträcka som avslutas med Hylströmmen faller älven 145 m och bildar ett trettiotal forsar och fall, varav Hylströmmen är det största med ett fall på 23 m. På hela fallsträckan finns bara två små sjöar.

Högsta kustlinjen är utbildad i nivå med Hylströmmen på ca 230 m ö h. Nedströms Hylströmmen är älven i huvudsak lugnflytande. Stora mängder isälvsmaterial har avsatts och från Voxnankröken till Klucksjön och vidare norrut, kan Voxnanåsen följas med vissa avbrott orsakade av senare pålag- ring eller erosion. Åsen löper långa sträckor som en skarpt avsatt getrygg— sås men vidgar sig på några ställen till ett åsnät med flera parallellryggar och talrika dödisgropar. Nedströms Hylströmmen har det bildats omfat- tande deltaavsättningar, Vintjämshedama, som delvis byggts upp till högsta kustlinjen. De finkomigare deltasedimenten har senare omlagrats med vinden. På några ställen i onrrådet förekommer flygsandfält med parallella, 2-9 m höga dynryggar. Uppströms Hylströmmen har istället materialavsättningen skett på land varvid omfattande s k sandurfält bildats. Dessa förekommer från Hylströmmen upp till Ålkarlsströmmen. Materialet är mestadels stenigt-grusigt och successivt avlagrat i form av flacka bankar på olika nivåer, ca 5 m mäktiga och kilorneterbreda. Bänkarna genomdras av strömrännor i flätat flodmönster, s k braided river.

Längs den nedre lugnflytande partierna har Voxnan skurit ut sina lopp under bildande av välutvecklade och ännu aktiva meanderbågar. Levande nipor, korvsjöar och rörliga sandbankar förekorruner också.

Vegetation

Voxnan omges av barrskog, på isälvsavlagringama oftast lavtallskog. Flacka deltan och sandurfält intas i hög grad av myrmarker. Det flacka sjösystemet mellan Siksjön och Rullbosjön omges av barrskogar, främst tallhedar med små mossar eller tjärnar i groparna. Sjöarnas stränder består av t ex gråal, glasbjörk, viden, starrarter, trådtåg, brunven och tätört på landsträndema. Nedanför dessa, på vattensträndema finner man t ex styvt och vekt braxengräs, sylört, notblomster och bladvass. I Holmsjön finns även ovanligare vattenväxter som strandpryl, strandlumrner och rariteten klotgräs. I övergången till den forsrika delen passerar älven näringsrika bergarter ur Los-fonnationen, vilket ger utslag i form av kalkgynnade väx-

• Sida 171
•  Original

ter. Forsamas stränder utgörs av främst block, sten och grus. Blocksträndema längs forsarna har en lundartad ört- och artrik vegetation, där hägg, tibast, brakved, älgört, flädervänderot och liljekonvalj är vanliga. Ovanligare inslag är skuggviol och fågelstarr. Vid Hylströmmen växer katt- fot, backstarr, fjällhällebråken och de sydostliga utpostartema klibbal och mannagräs. I det meandrande loppet under högsta kustlinjen är vegetatio- nen gles p g a det rörliga materialet. Förekommmande växter är samma arter som uppströms, men strandvegetationen är här artfattigare.

Flora

Älvdalen hyser en jämförelsevis rik flora. Längs den outbyggda älvsträckan har 322 kärlväxtarter påträffats. Flera sällsynta eller skyddsvärda arter ingår, t ex kung Karls spira, skuggviol, fågelstarr, mandelpil, och klotgräs. Klotgräset har här sin enda förekomst i Norrland. Även trådbrosklav har hittats. Älven passerar dessutom områden med rikare bergarter, vilket har skapat förutsättningar för ett ökat antal kalkgynnade arter. Se även under "Vegetation".

Fauna

Faunan är bristfälligt känd. Utter förekommer regelbundet i de mellersta delarna av älven och dess biflöden. Strörnstare övervintrar i forsarna. I älvens forsrika delar finns också goda stammar av harr och öring. Flodpärlmusslan förekommer på flera ställen längs älven. Insektsfaunan har vid en begränsad inventering visat sig intressant. Bl 3 har makaonfjäril, stora mängder jungfru-, flick- och trollsländor noterats i området.

Biflöden

Av Voxnans biflöden kan Gryckån (48.4.7) nämnas, som har ett starkt meandrande lopp, likt Voxnans nedre lopp, och som mynnar i Voxnan vid Kronbron. Bjömån (48.4) är när den mynnar i Voxnan i Bjömsjön i älvens övre lopp, vattenrikare än Voxnan. Bjömån avvattnar området kring Fågelsjö. Biflödena är dåligt dokumenterade.

• Sida 172
•  Original

Referenser

Delin, A, Björklund, G och Ståhl, P. 1988. Naturvärden vid Voxnan - från Klucksjön till Vallhaga. Länsstyrelsen Gävleborgs län rapport l988:4.

Hjelmqvist S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Områden av riksintresse för naturvård i Gävleborgs län. 1985. Länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

• Sida 173
•  Original

53. I Dalälven: 53. Österdalälven uppströms Trängslet

Län: Kopparberg, Hedmark fylke (Norge) Medelvattenföring: 63 m3/s (1962-75, vid Åsens kraftverk) Avrinningsområde: 4 744 km2 (vid Åsens kraftverk)

Naturgeografiska regioner: 33 g. Förfjällsregion med huvudsakligen nordligt boreal vegetation 35i. Fjällregion (subarktisk-alpin region) i södra fjällkedjan

Området omfattar vattendrag och vattenområden uppströms det stora regleringsmagasinet Trängslet i Österdalälven.

Berggrund

Längst i norr finns sparagmitskollan, tillhörig den skandinaviska fjällked- jans bergarter. Söder om denna vidtar jotniska sedimentbergarter i form av dalasandsten med ett stort område av dalaporfyr norr om Särna. Från mitten av Trängsletrnagasinet övergår berggrunden till dalaporfyr och dalagranit.

Geomorfologi och hydrologi

Storån awattnar de nordöstra delarna av Långfjället. Nedströms Hällsjön flyter Storån genom glacifluviala avlagringar, övervägande i form av grus.

Området mellan Idre och Hedarfjorden i Österdalälven kan karakteriseras som förfjällsregion. På sträckan förekommer glacifluviala avlagringar, mestadels i form av starkt undulerande lateralterraser. Vid Idre har ett delta avsatts där Sörälven och Storån mynnar i ldresjön. Avrinningsområdet är sjöfattigt.

Fjätälven är ett oreglerat biflöde till Österdalälven. Från sitt utlopp i Sämasjön sträcker sig älven genom förfjällsterrängen upp mot Härjedalen. I vattendragets övre delar utgörs älven av Lillfjäten och Storfjätan, som vid sammanflödet bildar Fjätälven. Isälvsavlagringar förekommer längs större

• Sida 174
•  Original

delen av Fjätälven. Ställvis är materialet avsatt som flacka fält, medan det i söder har en stark karnesartad profil. Längs Lillfjätan löper en liten men skarpt markerad rullstensås. Bara någon kilometer uppströms Sämasjön ligger Fjätfallen där älven kastar sig utför två tre meter höga fall.

Vegetation

Storån nedströms Hällsjön flyter genom ett skogslandskap bestående av barrblandskogar. Vid Foskros finns ett ännu väl bibehållet odlingslandskap. Floran här, och längs vissa åsträckor torde vara rik, men utförligare dokumentation om detta saknas.

Längs Fjätälven förekommer olika typer av strandvegetation, ofta i form av lövträdsridåer och videsnår. Längs Lillfjätan utnyttjades strandängarna förr som slåtterrnarker. Stora delar av ängama är nu igenvuxna med viden.

Österdalälvens strandvegetation är dåligt dokumenterad på den aktuella sträckan. Deltat i Idresjön består delvis av alluvialkärr som förr brukades som slåtterrnarker. Större delen av dessa våtängar är nu igenvuxna med lövträd och videsnår. Kärrpartier förekommer även på ett flertal platser längs älvsträckan.

Flora

Hela områdets strand- och vattenflora är dåligt dokumenterad. Fjätälven hyser en för orrrrådet typisk strandflora med arter som slåtterblomma och kung Karls spira. Rik flora uppträder på flera ställen längs stränderna. På de gamla slåtterängarna vid Lillfjätan växer den sällsynta myrstarren. I stänkzonen vid Fjätfallen växer flera sällsynta lavar.

Fauna

De buskrika våtmarkerna i området hyser ofta ett rikt fågelliv. Ur faunasynpunkt är älvens rika fiskbestånd av intresse. Fjätälven hyser rika fiskbestånd av framför allt harr. lakttagelser av utter har gjorts i Fjätälven, och sannolikt har den en fast stam där.

Biflöden

• Sida 175
•  Original

Österdalälven har en mängd biflöden uppströms Trängslet. Här behandlas dock endast de största. Fjätälven, eller Fjätan (53.61), mynnar i Sämasjön från norr. Vid Idre sammanflödar Storån (53.66) från norr med Sörälven från väster, och bildar Österdalälven.

Referenser

Hjelmqvist S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Områden av riksintresse för naturvård i Kopparbergs län. Länsstyrelsen i Kopparbergs län.

Sjörs, H. 1973. Om botaniska skyddsvärden vid älvarna. Växtbiologiska institutionen, Uppsala

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

• Sida 176
•  Original

Berggrund

Berggrunden består i områdets övre delar av dalasandsten med mindre inslag av öjediabas. Vid Malung övergår berggrunden i graniter och porfy- rer.

Geomorfologi och hydrologi

I områdets norra del flyter Görälven och Fuluälven genom förfjällsterrängen mot Transtrandsfjällen. Nedom älvsammanflödet vid Hälla är dalgången trång och löper relativt rätlinjigt förbi fjällen och vidare genom Västerdalarnas vidsträckta bergkullslätt. Nedströms Malung söker sig älven fram mellan bergshöjder med ett starkt slingrande lopp.

• Sida 177
•  Original

Dalgången blir bredare och mer oregelbundet utformad efter berggrundens övergång till graniter och porfyrer. Bitvis omges älven av stora sedimentslätter, t ex vid Äppelbo och Järna. Stormorfologiskt hör de södra delarna av området till vågig bergkullterräng. Avrinningsonrrådet präglas av fattigdom på sjöar.

Fuluälven avvattnar stora områden av förfjällsterrängen mellan Särna och riksgränsen, bl a delar av Fulufjället. Fuluälven förenar sig med Görälven i sjön Ljöran. Älven går djupt nere i en dal med höga, delvis branta sidor. Glacifluvialt material förekommer längs stora delar av älven, men främst i det nedre loppet. Materialet är till stor del utformat som som flacka fält av sand och grus, men även rullstensåsar, kamelandskap och terrassbildningar förekonrrner. I anslutning till älven finns levéer och äldre älvfåror. Älven är mestadels starkt strönrrnande i sitt lopp. På flera ställen finns forsar och fall, t ex vid Strupforsen, där vattnet spolas över blottlagda hällar. I älvbädden finns ett stort antal strömlinjeformade öar med en pålagrad hätta av sand upp till högvattenlinjen. Vid Edforsen är ett kraftverk beläget, som dock inte påverkar vattenföringen nämnvärt. Älven är i övrigt helt oreglerad. I ett biflöde till Fuluälven, Njupån, finns Sveriges högsta vattenfall, Njupeskär, med en fri fallhöjd av 70 m.

Den växlande dalbredden och de många forsarna är karakteristiskt för Västerdalälven. Utmärkande för älven är även rikedomen på fluviatila formelement. Här förekommer t ex översvämningsplan, levéer, älvvallar, nipor, och avsnörda korvsjöar. Vid Hälla har älven förgrenat sig på ett mycket speciellt sätt och bildat ett s k braided river-mönster. Aktiv erosion förekommer på flera ställen efter älven. I anslutning till älvens nedre delar har även ett par ravinkomplex bildats.

Större delen av Västerdalälvens dalgång uppströms Äppelbo är fylld av glacifluviala avlagringar tillhörande Malungsåsen. Längst i norr uppträder åskullar och ryggar av grovt material. Dessa avlöses av terrasser och plan bestående av isälvsgrus, vilket i sin tur övergår i finsediment. Denna ord- ningsföljd upprepas flera gånger längs älven. Bland de intressantare bild- ningarna kan nämnas ett vidsträckt sandurområde vid Megrinn, strax upp- ströms Malungsfors, samt en vid Yttennalung belägen åsbildning vid namn Eggarna. Åsryggarna är här skarpa och bildar ställvis åsnät.

Västerdalälven nedströms Skiffsforsens kraftverk till sammanflödet med Österdalälven är mycket omväxlande med flera forsar, varav en del är utbyggda, en lång selsträcka förbi Järna och Nås, och lugnvattensträckor

• Sida 178
•  Original

med höga strandbrinkar och anslutande raviner. Storstupet är en kanjondal, torrlagd av Mockfjärds kraftverk.

Vegetation

Fuluälvens strandvegetation är omväxlande och starkt präglad av områdets nordliga förhållanden. Lugnflytande delar av älven kantas ofta av mynnar- ker, delvis i form av översvänmingskärr. Vid Idloken finns ett örtrikt kärr som är dominerat av styltstarr, en ovanlig typ i området. Rik flora finns även vid andra delar av älven. De gamla slåtterängama utefter älven är nu- mera igenvuxna med viden, men äger trots det ännu ett rikt fältskikt. I övrigt är älvsträndemas vegetation troligen ganska fattig. Görälvens strand- vegetation och flora är dåligt dokumenterad.

Vegetationen längs Västerdalälven växlar med terrängen. Norra delarna utgörs av tallhedar där inslaget av gran och björk ökar mot älven. Det ört- rika Hällaonrrådet domineras av lövskog och äldre slåtter- och betesmarker, bl a smörbollängar med fjällskära. Därefter flyter älven genom omväxlande skogsmark och jordbruksbygd. Långa sträckor kantas älven av en smal zon av löv- och blandskog, vilken ibland övergår i sumpskogar och översvämningskärr. Större jordbruksbygder förekommer främst i älvens nedre delar, framför allt vid slätterna kring Järna och Äppelbo. En skillnad mot Österdalälven är att i Västerdalälven är bygden starkare koncentrerad till själva älvdalen. Jordbrukslandskap kantar även älven vid Lima omkring Malung. I områdets norra del är de låglänta foderrnarkema ofta igenvuxna och domineras av lövskog och viden. Strändemas vegetation har en i det närmaste naturlig strandzonering, främst vid de opåverkade fors- och selsträckoma. I Transtrand, Lima och på lugnvattensträckan från Vallerås till Malungs kyrka finns åtskilliga små sidolaguner till älven, avsnörda vid lågvatten, med rikare vattenvegetation än älven.

Nedströms Skiffsforsen har älven en i stort sett naturlig strandzonering, starkt kulturpåverkad vid selsträckoma. Längs forsarna är vegetationen frodig, rikast vid Djurforsen.

• Sida 179
•  Original

Flora

Floran längs Västerdalälven är till stor del präglad av kulturlandskapet. Rik flora uppträder framförallt vid Hälla, samt vid ett par smärre diabasonrråden i Transtrandstrakten, där bl a guckusko växer. Intressant vattenvegetation med flera sydliga floraelement förekommer i små biflöden högt upp efter Västerdalälven. Längs älven förekommer ett stort antal låglandsarter högt upp i älven, t ex skogssäv, samt fjällarter som går långt ner efter älven, t ex fjällskära och fjällkvanne. Se även under "Vegetation".

Fauna

I den norra delen av onrrådet möts ett flertal sydliga arter av ett utpräglat nordligt djurliv. Stora delar av älven hyser en stark bäverstarn, och lokalt har även utter påträffats. Flodpärlmussla förkommer i rika bestånd längs älvens norra delar. Där märks även starka stammar av harr och öring, men även i de södra delarna finns rika fiskbestånd.

Biflöden

Vid Hälla sarrrrnanflödar Görälven (53.32) från väster och Norge, där den heter Ljöran, med Fuluälven (53.32.24) från norr. De bildar vid sammanflödet Västerdalälven. Övriga mindre biflöden behandlas inte, eftersom de är dåligt dokumenterade.

Referenser

Hjelmqvist S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Nordisk ministerråd. 1990. Nordiske vassdrag - vern og irmgrep. Miljörapport 199021 1. Trondheim.

Områden av riksintresse för naturvård i Kopparbergs län. Länsstyrelsen i Kopparbergs län.

Sjörs, H. 1973. Om botaniska skyddsvärden vid älvarna. Växtbiologiska institutionen, Uppsala.

• Sida 180
•  Original

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

• Sida 181
•  Original

Berggrund

Bergrunden består främst av urgraniter, yngre graniter och leptiter.

Geomorfologi och hydrologi

Dalälven och dess närmaste omgivningar inom området från Avesta till Gävlebukten skiljer sig i naturgeografiskt och geologiskt hänseende från älven och dess omgivningar i övrigt. Området gränsar i nordväst till den s k norrlandsterrängen. Denna gräns är dock inte så markant i detta avsnitt. Älven flyter här ut på det subkambriska peneplanet, d v s berggrunden är utjänmad och har endast små höjdskillnader. Uppströms Avesta har älven 1 allmänhet följt en väl uteroderad dal. Nedströms Avesta, vid Bnmnbäck, lämnar dock älven dalgången, p g a att den tidigare älvdalen blivit helt utfylld med isälvsgrus, tillhörande Badelundsåsen. Älvens tidigare lopp följs nu av Sagån. Nedströms Avesta karakteriseras Dalälven av sjölik- nande utvidgningar avbrutna av korta forsrika avsnitt. I sitt lopp övertvärar den rullstensåsarna Enköpings-Gävleåsen och Uppsalaåsen, som visar det glaciala dräneringsmönstret. Under den korta tidsperioden sedan den

• Sida 182
•  Original

senaste istiden har älven inte hunnit uterodera någon markant dal, vilket är förklaringen till ovan nämnda topografiska förhållanden.

Bortsett från älvens geologiskt unga lopp, var även isavsmältningen anmärkningsvärd inom området. Isbräckan var i stort sett öst-västlig, men sköt fram i stora lober mellan isälvarna. 1 de djupa kalvningsbuktema bil- dades längsorienterade, blockrika och åsparallella moränryggar, vars typ- område är Gysinge—Hedesundatrakten.

Älvens periodiska översvämningar breder ut sig över stora ytor, och sätter sin prägel på landskapet. Regleringen av älven har dock minskat över- svämrringamas omfattning. Den geomorfologiska aktiviteten i området består främst av uppbyggande processer, där material avsätts i deltan och levéer. Detta förhållande skiljer älvavsnittet från övriga stora älvar i Sverige, där de eroderande krafterna överväger. De forsar och fall som frmnits bl a vid By, Söderfors, Untra, Lanforsen och Älvkarleby är numera utbyggda, men nedströms Näs finns tre outbyggda forssträckor.

Vegetation

Älvens periodiska översvänmingar av stora områden är huvudorsaken till existensen av flera växtsamhällen med stora naturvärden. Dessa är främst översvämningskärr, älvängar och lövdominerande naturskogar vid strän- derna. Älvängarna har gödslats och samtidigt hållits fria från vedartad vegetation av översvämningarna. Sedan dessa genom vattenregleringar blivit färre och mindre, och sedan den tidigare allmänt förekommande slåttern upphört, växer en del kärr och älvängar igen med bl a vide och björk. Att strandskogen är lövdominerad beror dels på att lövträd är mer vattenhärdiga än barrträd, dels på att de är mer konkurrenskraftiga på näringsrikt finsediment. Översvämningsvattnet skapar en kontinuerlig och ofta rik tillgång på döda och döende träd. Vattenregleringama kan väntas påverka dynamiken även i strandskogama på lång sikt, då gödslingseffekten blir mindre och översvämningarna i mindre grad håller barrträd borta.

I nedre dalälvsområdet finns mycket skog med naturskogskaraktär med stora naturvärden. De ligger oftast i mer svårtillgängliga delar av området, t ex runt Färnebofjärden och i Båtforsområdet. Skogarna är ofta rika på ädellövträd. Särskilt rika på ek, ask, lönn och hassel är trakterna kring Gysinge, forsområdet mellan Storön och Norra Kvarnön samt

• Sida 183
•  Original

Båtforsområdet. Ädellövträdsbestånden står ofta på de smala svämsedi- mentbildningama, s k brickar, kring älvfåroma i forsonrrådena och på lirk- tiga sedimentpartier inne på öarna. På intilliggande morän växer ofta gran, tall och lind. Fältskiktet i ädellövbestånden består bl a av underviol, mysk- madra, lungört och vårärt. Nära älvfåroma är fältskiktet ofta gräsrikt, med dominans av grenrör. Merparten av denna för nedre Dalälven unika skogs- typ har förstörts eller utarmats genom regleringarna och andra åtgärder.

Betydande arealer av de flacka markerna intill älven upptas av myr- och ängsmarker. Åtskilliga av dessa våtmarker är uppbyggda av svämmaterial, särskilt inom älvens mynningsonrråden och i de olika fjärdarna. Den över- vägande arealen upptas dock av ordinära myrmarker med liten inblandning av minerogent material i torven. Översvänmingskärren är zonerade genom inverkan av älvens vattenståndsfluktuationer. De var förr väsentliga som betes- och slåttermarker, och kring Fämebo- och Hedesundafjärdama fanns tidigare åtskilliga fäbodar. Vid Hedesundafjärden ligger en av landets tydli- gast utbildade koncentriska högmossar, Jordbärsmuren, som är ca 2 km i diameter.

Flora

Nedre Dalälvsområdet ligger omedelbart söder om den s k norrlandsgrän- sen, vilken i stort sett sammanfaller med nordgränsen för ekens utbred- ningsområde. Många arter med sin huvudutbredning knuten till de mellan- europeiska och sydsvenska lövskogsregionema finns här på nordgränsen av sitt utbredningsområde. I älvängarna är sumpviol, eller dalälvsviol, ganska vanlig. Den förekommer också i syd- och mellansverige, men är överallt annars mycket sällsynt. Betydelsefull är förekomsten av fem av de bredbladiga lundgräsen: strävlosta, lundskafting, skogssvingel, långsvingel och skogskom, av vilka alla utom långsvingel befinner sig vid eller mycket nära nordgränsen av sitt utbredningsområde. Dessa gräs är i Svealand sällsynta eller mycket sällsynta och missgynnas av snart sagt varje kulturingrepp. Kryptogamfloran har inte undersökts systematiskt, men en rad fynd av sällsynta arter understryker områdets betydelse för allt sällsyntare naturskogsarter. Vedsvampar, knutna till träd i död ved i olika nedbrytrringsstadier är en viktig grupp. De naturliga bestånden av lind utmed strömfårorna ger förutsättning för en speciell svampflora. Som eksvarnplokal anses Båtforsområdet vara den bästa i landet. Även bland mossor och lavar finns mycket sällsynta arter som är beroende av naturskogskaraktär eller den humiditet som det strömmande vattnet ger.

• Sida 184
•  Original

Fauna

De varierade naturförhållandena har medfört att nedre Dalälven hyser ett osedvanligt art- och individrikt djurliv. I däggdjursfaunan bör särskilt fram- hållas förekomsten av 10, utter och skogslämmel. De lövträdsrika natursko- gama gynnar hackspettarna. Här finns sannolikt de art- och individrikaste hackspettstammama i landet. Alla landets sju hackspettsarter finns i områ- det. Den akut utrotningshotade vitryggiga hackspetten har här sin viktigaste svenska population. Även andra fåglar som föredrar ursprunglig skog finns i onrrådet, t ex ugglor, dagrovfåglar och skogshöns. Sjöfägelfaunan är rik i älvens fjärdar. Vissa av fjärdarna, särskilt Edsviken och Fämebofjärden är viktiga rastplatser på våren, med upp till ett 1000-tal sångsvanar samtidigt. Fiskgjusen har en stark stam, och havsörn ses regelbundet. Insektsfaunan innehåller många märkliga och numera mycket sällsynta arter. De flesta är bark- och vedlevande arter knutna till naturskogspartier, särskilt sådana med större lövinslag. Även våtmarkerna, främst strandmiljöema hyser mycket sällsynta insektsarter. Fiskfaunan utmärks av sina stammar av lax, havsöring och harr.

Referenser

Områden av riksintresse för naturvård i Gävleborgs län. 1987. Länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Områden av riksintresse för naturvård i Uppsala län. 1988. Länsstyrelsen i Uppsala län.

Områden av riksintresse för naturvård i Västmanlands län. 1987. Länsstyrelsen i Västmanlands län.

Sjörs, H. 1973. Om botaniska skyddsvärden vid älvarna. Växtbiologiska institutionen, Uppsala.

Statistiska centralbyrån. 1987. Natunniljön i siffror, Miljöstatistisk årsbok 1986-87. Sveriges officiella statistik. Stockholm.

• Sida 185
•  Original

Del 3. Vattendrag som avvattnas till egentliga ÖSTERSJÖN

• Sida 186
•  Original

74. Emån

Län: Kalmar, Jönköping, Kronoberg och Östergötland Medelvattenföring: 29 m3/s (1928-75, vid Emsfors) Avrinningsområdets areal: 4 460 km2

Naturgeografiska regioner: 12a. Sydöstra Smålands skog- och sjörika slättonrråden 13. Sydsvenska höglandets centrala och östra delar

Emån är sydöstra Sveriges största vattendrag, och avvattnar sydöstra sidan av sydsvenska höglandet. Ån rinner ut i Kalmarsund knappt två mil söder om Oskarshamn. Den har en rik fiskfauna, med storvuxen lax och havsöring, och Nordeuropas viktigaste bestånd av mal. De många kvillarna, där åns fåra grenar sig, och de vidsträckta översvämningarna av flodplanet i nedre loppet vissa år, ger ån särprägel. Längs ån växer förhållandevis stora lövskogar, rika på ek. Flera små kraftverk finns i ån längs hela loppet.

Berggrund

Berggrunden i den del av avrinningrområdet som ligger i Jönköpings län består till största delen av bergarter ur vetlandafonnationen. Forrnationen framträder huvudsakligen som kvartsit av olika utseenden, skiffrar och konglomerat. Ett stort antal diabasgångar korsar området i huvudsakligen nord-nordostlig syd—sydostlig riktning. Inom Kalmar län består berggunden i avrinningsområdet huvudsakligen av smålandsgraniter och smålandsporfyrer, med inslag av grönstenar i vissa områden.

Geomorfologi och hydrologi

Avrinningsområdet hör till landets allra nederbördsfattigaste. Alla stora sjöar ligger i vattensystemets nordvästra del, medan åns sista tredjedel helt saknar vattenmagasin. Detta, samt det förhållandet att Emådalens sedi- mentslätter är mycket flacka, gör att stora slättområden i åns nedre lopp regelbundet översvämmas under vårfloden.

• Sida 187
•  Original

Avrinningsonrrådet inom Jönköpings län, uppströms Kvillsfors i Emån, karakteriseras av kullig terräng med höjder upp till 200 m över ån, och sprickdalslandskap. En större moränslätt finns sydväst om Vetlanda. Emån awattnar sydsvenska höglandets nordöstra del och har två källflöden. Det södra källflödet benämns Emån och rinner upp strax söder om Nässjö. Den andra grenen är Solgenån som rinner upp norr om Nässjö. Vattendragen rinner samman vid Holsby.

De dominerande jordartema är morän eller pinnmo. Flera moräntyper före- kommer men sandig-moig morän är vanligast. Drumlinartade moränhöjder finns på flera platser utefter ån. Emådalen kännetecknas av mäktiga gla- cifluviala avlagringar. Åsarna har bildats både över och under issjöytoma och är därför av mycket växlande form. Nedströms Vetlanda, mellan Holsbybrunn och Alseda, utbreder sig en grusförekomst med åsnät och dalfyllnader. Från Alseda till Ädelfors dominerar sandurfält, men också flodterrasser har stor utbredning. Fossila strönrrännor förekommer också. Alldeles uppströms Kvillsfors och länsgränsen, vid Tälläng, finns grusav- lagringar och erosionsforrner som tillhör de värdefullaste i hela Emådalen. De består längst i söder av en mycket välutvecklad ås som anses vara den äldsta bildningen. Flodterrasser och sandurfält förekommer, och erosions- forrnema utgörs av flacka fossila strönrrännor. Större delen av fallhöjden i Emån uppströms länsgränsen förekonrrner vid olika dämmen, t ex vid Sjunnen, Ädelfors och Turefors. Vid Aspö öster om Holsbybrunn, vid sammanflödet med Solgenån, är Emån uppdämd till en 70 ha stor damm. På några platser rinner ån dock i stenbemängda forsar, t ex vid Holsby och i kvillområdena.

Emån awattnar Uppsjön sydost om Bodafors. Vid Nävelsjö, mellan Sävsjö och Vetlanda, passerar ån Nävelsjön, en sänkt sjö som numer är helt igen- vuxen och endast återuppstår med vattenspegel under vårfloden. Före Vetlanda passerar än ytterligare fyra sjöar. De heter Tjurken, Flögen, Norrasjön och Grumlan, vilka alla utom Flögen sänktes på 1850-60-talet. Nedströms Tjurken vid Strörnmahult delar strömfåran upp sig i ett stort antal småfåror, s k kvillar. Strax sydost om Vetlanda ligger Illharjen, ännu ett kvillonrråde. Marken är blockfylld och sluttar svagt mot sydost, vilket fått till följd att Emåns vatten fördelats i ett nätverk av bäckar. Mellan Sjunnen och Holsbybrunn finns ett tredje betydande kvillområde, ca 300 m långt, vilket karakteriseras av ett stritt lopp och blockfyllda fåror. Från Ädelfors ner till Kvillsfors, en sträcka på ca 1 mil är fallhöjden ringa och än har ett slingrande lopp.

• Sida 188
•  Original

Emåns avrinningsområde karakteriseras i Kalmar län av kullig terräng med en relativ höjd av 50-100 rn, samt främst i norra delen av sprickdalsland- skap. Den relativa höjden avtar mot sydost, och åns nedersta lopp faller inom sydöstra Smålands slättområden. Längs åns lopp i Kalmar län blir de glacifluviala avlagringama än mäktigare än uppströms länsgränsen, och sedimenten fyller den breda preglaciala sprickdal i vilken ån flyter. På flera ställen har deltabildningar byggts upp till issjöytan. Detta gäller särskilt av- snittet mellan Ryningen och Högsby. Mycket värdefulla åsavsnitt finns längs hela sträckan ned till Högsrum, uppströms Fliseryd. Flera av dessa åsavsnitt hör till de värdefullaste glacifluviala bildningama i sydöstra Sverige. Kring Drageryd, uppströms Högsby, utbreder sig ett väldigt komplex av isälvsavlagringar med märklig form och uppbyggnad. Komplexet består av platåartade åsar och terrasser. Området som helhet hör till länets märkligaste isälvsbildningar. ] dessa väldiga isälvssediment har utomordentligt välutbildade meandersystem skapats av ån, särskilt mellan Målilla och Ryningen. Liknande vackra och välutbildade meanderförlopp finns inte i sydöstra Sverige.

I åns nedersta lopp återfinns flera stora kvillområden. Vid Jungnerholmama i Fliseryd utbreder sig ett landskap av låga sedimentuppbyggda öar mellan ett finmaskigt nät av strömmande vatten. Grönskogskvillarna, en dryg mil uppströms mynningen, genomflyter ett flera kvadratkilometer stort område med skogsöar, årnader, sjöar och många korta forsar. Den längsta enskilda bifurkationen är Kvillen, ett vattenrikt och kraftigt forsande vattendrag som skär en genväg från Nabben till Fliseryd. De skarpa flodkrökama vid Ryssäng och Gåsgöl, på båda sidor om Fliseryd, är mycket säregna. De betingas av att det mot öster svagt lutande peneplanet är genomsatt av sprickor i bestämda riktningar, i vilken ån söker sig fram. På grund av höjningar och sänkningar hos landytan har säkert åns lopp växlat mellan olika sprickdalar under olika geologiska skeenden. Emån mynnar i Kalmarsund vid Em i en kort fors.

Vegetation

Landskapet i avrinningsområdet i Jönköpings län domineras av barrskog och myrar. Lövskogarna av t ex ek ligger främst i anslutning till odlings- marken och runt sjöar. Jordbruksmarken är i regel samlad i åarnas dal- gångar. Längs åns lugnflytande avsnitt omges än av odlingsmark, med en bredd från några tiotals meter upp till 300 m. Odlingsmarken utgörs av åkermark och övergiven slåtterrnark. På en del av slåtterrnarken förekom-

• Sida 189
•  Original

mer numera bete, medan andra är outnyttjade. I genväxningen är fortfarande ganska ringa. I anslutning till vikar i åfåran förekommer kärrvegetation. Åbrinken kantas ofta av grupper av klibbalar. Kvillområdena har en rik flora. Trädskiktet utgörs av lövträd, i form av klibbal, björk och asp. Buskvegetationen är rik. Här växer också t ex safsa och harnpflockel. Vattenvegetationen är på sina ställen rik. Stor andmat förekommer på flera ställen, vilken är mycket sällsynt utanför slättbygdema, och blomvass finns också. Sjön Solgen har en rik vattenvegetation med bl a grodmöja, jättes- tarr, långnate, trubbnate och blomvass. I Karsnäsajön och Löjasjön finns dvärgnäckros.

Emåns huvudfåra i Kalmar län rinner till största delen genom skogsmark. Barrskogar donrinerar, men längre nedströms är andelen lövskog nära ån stor. Från Ruda gård till Bankeberg, nedströms Högsby, uppfylls dalgången av rika lövskogar med ek som det viktigaste trädslaget. Detta är ett av de största lövskogsområdena i Småland. Även mellan Fliseryd och mynningen är inslaget av ek stort. Lövskogar bildar också övergång mellan den odlade marken i ådalen och omgivande barrskog. Myrmarker förekommer, men upptar mycket små arealer.

Denna del av landet har ända från medeltiden hört till de hagrnarksrikaste i landet. I trakten av Nävelsjön, från länsgränsen till Målilla, på gränsen till Mörlundaslätten, men särskilt från Forsaryd till Bankeberg präglas Emådalen fortfarande av de många beteshagama. Vid Ryningen nedströms Mörlunda finns den största, ännu hävdade våtrnarkslokalen i Småland. Slåtterrnadema består till största del av högstarrfuktäng. Vid Drageryd finns botaniskt intressanta ängar i en gradient från strandängar till torrängar. Sedimentslättema t ex runt Mörlunda och Högsby är till stor del uppodlade till åkermark. Ån kantas här av trädridåer av främst klibbal, men även ek, på levéema. Nedströms Fliseryd lämnar Emån jordbruksmarkema och omges av blockrik skog. Från Gåsgöl fram till Europaväg 22 utbreder sig åmader längs en sträcka av en och en halv mil. De ansluter i sydväst till den stora och orörda Åbymossen. Madema är stora och vidsträckta, delvis uppsplittrade av fastmarksholmar, öppna kärr och vassar med en mosaik av fria vattenytor. Ån kantas i sitt nedersta lopp av ek, klibbal och ask, men även barrträd. Buskskiktet är art- och individrikt med t ex slån och rundhagtom. Stränderna är örtrika med t ex nejlikrot, frossört, kärrviol och ältranunkel. Särskilt vattenvegetationen och strändemas våta, nedre delar är artrika med blomvass, safsa, gul svärdslilja, vattenmärke, kranssvalting, fackelblomster, strandlysing och sjösäv som karakteristiska arter.

• Sida 190
•  Original

Flora

Floran i Emådalen kännetecknas av ett stort antal arter, många av dem sällsynta. I dalgången kan man följa den kontinuerliga övergången från höglandsartema i nordväst till den mera kontinentala och rikare floran vid Kalmarsund. Öster om länsgränsen växer rödsyssla, fältvedel och smalbla- dig lungört, i ädellövlunden vid Berga gård växer rikligt med mistel, och vid Aven nära Fliseryd finns en strandäng med stor förekomst av strandviol. Safsa, harnpflockel och blomvass är tämligen allmänna i åns nedre lopp. Vid Grönskogskvillama växer bl a rikligt med idegran och murgröna. Vid Em växer rävstarr och vattenfräne. I Emådalen växer också spindelört, gråfingerört och sträv nejlikrot, alla med starkt isolerad förekomst i norra Europa. Sträv nejlikrot har sin världsutbredning begränsad till sydostligaste Sverige och nordöstra Spanien. Se även under "Vegetation".

Fauna

Utter finns i vattensystemet, och en föryngring konstaterades 1984 vid Nävelsjön. Hasselmus förekommer sällsynt i dalgången. Åtminstone upp till Mörlunda förekommer här och där sandödla och hasselsnok. Fågelfaunan i Emådalen är rik. För dalgången typiska arter är mindre flugsnappare, näktergal, rosenfink, stenknäck, nötkråka och mindre hackspett. Kungsfiskare häckar i åns strandbrinkar. Strömstare övervintrar i åns forsar, och enstaka par häckar också. Ryningenområdet, en sänkt grund sjö nedströms Mörlunda, är en viktig fägellokal. Här häckar vadare, sothöns, änder och doppingar. Småfläckig sumphöna har en god stam, och komknarr, gräshoppsångare och kärrsångare spelar regelbundet. Vårar och höstar rastar stora mängder snäppor, änder, gäss och sångsvanar. Områdets kvalitet har försämrats genom invallningar av ån. Nävelsjön är en fin fågelsjö, med bl a häckande årta och grönbena. Här rastar änder, gäss och sångsvanar på våren.

Fiskfaunan i Emån omfattar mer än 25 arter, bland dem de sällsynta arterna fårna, vimma och asp, den senare på sin sydligaste förekomst i landet. På flera ställen i biflöden och i huvudfåran lever stationär öring. Stammen av havsöring är unik i världen genom sin storlek, både genomsnittlig vikt och maximivikt. Emån är också en värdefull laxälv. I Mycklaflon finns landets sydligaste bestånd av röding. Emån är troligen det viktigaste vattnet i norra

• Sida 191
•  Original

Europa för fiskarten mal, en värmetidsrelikt med känslig föryngring som kräver varma somrar.

Insektsfaunan längs än är inte systematiskt undersökt. Kända för sin värde- fulla skalbaggsfauna är tallhedarna vid Alseda och Ädelfors. På torrängama vid Drageryd har flera mycket sällsynta fjärilsarter blivit funna, några unika för norra Europa. En mycket rik fjärilsfauna finns också längs Kvillen väster om Fliseryd. I Emåns nedre lopp har sex bottenlevande evertebrater funnits, varav en finns på listan över hotade arter i Sverige. Kräftpesten har nästan helt slagit ut flodkräftan. Idag finns endast sex bestånd kvar i Emåns vattensystem. Flodpärlmussla finns i flera av Emåns biflöden.

Biflöden

Emåns biflöden rymmer många naturvärden, vilka dock är sämre kända än huvudfårans. Emåns biflöden är dock bättre dokumenterade än i många andra vattensystem. Nedan nämns några av de största.

Solgenån (74) hör till Emåns källflöden, och awattnar bl a de största sjö- arna i Emåns avrinningsområde, Solgen och Nömmen. Än har ett lugnt lopp med endast några meters fallhöjd. Flera sjöar finns längs loppet. Solgenån flyter samman med Emån vid Holsby.

Söder om Målilla flyter Gårdvedaån (74.6) samman med Emån. Gårdvedaån, som i sitt nedre lopp går från Melsjön och nästan parallellt med Emån, meandrar mycket vackert i hela loppet. Landskapet påminner om det väster om Målilla i Emån, fast i mindre skala. Ån omges av jord- bruksmark, och kantas av gamla klibbalar och ekar. De gamla ekarna hyser den sällsynta pseudoskorpionen Lorca lata. De avsnörda meanderslingoma har en delvis avvikande flora med bl a gyttrad igelknopp, vattenstäkra och hårsärv. Kungsfiskare häckar i strandbrinkama.

Silverån (74.7) är ett av Emåns största biflöden. Ån mynnar i Rosenfors, och avrinningsområdet omfattar området runt Bruzaholm, Mariannelund och Hultsfred i Jönköpings och Kalmar län. Silveråns dalgång utmärks av mycket mäktiga isälvsavlagringar. Här finns terrasser, kameslandskap, skvalrännor och raviner. Topografin i området är mycket omväxlande, med nivåskillnader upp mot 100 m. Området är till helt övervägande del tall- skogsbevuxet. Nedströms Hultsfred ligger sjön Hulingen, som är en värde-

• Sida 192
•  Original

full fågelsjö med bl a rördrom. Sjön tjänar även som rastlokal för bl a än- der, gäss och svanar.

Sälllevadsån (74.8) avvattnar bl a sjön Flen och ett antal mindre sjöar i Jönköpings län innan den passerar Vensjön för att slutligen mynna i Emån vid Järnforsen. Den bildar i sitt mellersta lopp länsgräns mellan Kalmar och Jönköpings län. Ån rinner bitvis fram i en djupt nedskuren dalgång med höga och branta sidor, med en relativ höjdskillnad upp till 75 m. Sluttrringama på västra sidan inom detta avsnitt täcks av upp till 100 m breda blocksamlingar. Sällevadsån är till karaktären ett grunt, strömmande vattendrag med få lugnvattensträckor. Botttnen består av stenigt grus med sparsam vegetation. Omgivningarna domineras av blandskog med stort inslag av björk och asp. Längs åns strand växer en bård av klibbal. På stranden växer t ex kärrfibbla, slåtterblomma, spenört och vårärt. Ån hyser rikligt med stationär öring och elritsa. Dessutom har än ett av södra Sveriges rikaste bestånd av flodpärlmussla.

Pauliströmsån (74.9) avvattnar sjöarna Mycklaflon och Bellen i sprick- dalslandskapet i norra delen av Emåns avrinningsområde.

Referenser

Amemo R, Christiernson, G och Hultman, S. 1982. Fiskeribiologiska undersökningar 1980 och 1981 i Emån, delen Rosenfors till mynningen. Meddelande från Institutionen för Naturvetenskap med Teknik 1982:3, Högskolan i Kalmar.

Biologisk återställning, Jönköpings län. 1993. Länsstyrelsen i Jönköpings län 6/1993.

Gustafsson, S. Åar med flodpärlmussla i Eksjö kommun.

Hjelmqvist S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7—8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Jansson, R. Egna observationer.

Jaldemark B, Bemtell A, Broberg O och Grönlund T. 1990. Vattenvårds- program Eksjö kommun. Miljö i Jönköpings län 199038. Länsstyrelsen i Jönköpings län.

• Sida 193
•  Original

Jaldemark B, Bemtell A, Broberg O och Grönlund T. 1990. Vattenvårdsprogram Vetlanda kommun. Miljö i Jönköpings län 1990:5. Länsstyrelsen i Jönköpings län.

Naturvårdens riksintressen, Kalmar läns fastland. 1989. Länsstyrelsen i Kalmar län 198916.

Naturvårdsplan för Högsby kommun. Remissutgåva Naturvårdsplan för Oskarshamns kommun. Remissutgåva

Områden av riksintresse för naturvård och friluftsliv i Jönköpings län. 1988. Länsstyrelsen i Jönköpings län.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

Våtrnarksinventering inom fastlandsdelen av Kalmar län. Länsstyrelsen i Kalmar län, Statens naturvårdsverk. Naturvårdsverket rapport SNV PM 1787.

• Sida 194
•  Original

84. Bräkneån

Län: Blekinge, Kronoberg Medelvattenföring: inga uppgifter Avrinningsområdets areal: inga uppgifter

Naturgeografiska regioner: 9. Blekinges sprickdalsterräng och ekskogsområde 12a. Sydöstra Smålands skog- och sjörika slättområde

Bräkneån har ett smalt avrinningsområde som sträcker sig från ett område i södra Småland med Tingsryd i centrum, och genom hela mellersta Blekinge i en gradient från skogsbygd över mellanbygd till kustbygd. Dalgången kännetecknas i Blekinge av ett ålderdomligt och småskaligt kulturlandskap med mycket ängar och hagmarker. Övergången från den södra barrskogsregionen i norr till den södra lövskogsregionen nära Blekingekusten präglar ådalen. Än har tidigare nyttjats intensivt genom kvarnar och slåtter av åmadema. En period bedrevs också timmerflottning.

Berggrund

I avrinningsområdets norra del utgörs berggrunden främst av smålands- graniter. De domineras av röda till grå porfyriska graniter och av grov- till finkorniga röda och grå graniter (s k växjögranit). Genom onrrådet går också några stråk av smålandsporfyrer med utbredning från nordväst mot sydost. I sydligaste smålandsdelen och 1 större delen av blekingedelen av avrinningsområdet dominerar graniter ur karlshamnsserien och gnejsgrani- ter. Från nord- nordost till syd- sydost löper genom Blekinge stråk av diaba— ser och hyperiter.

Geomorfologi och hydrologi Bräkneån rinner upp i onrrådet öster om Åsnen, norr om Tingsryd i södra

Småland. Storrnorfologiskt kan området karakteriseras som ett flackt slätt- område med få restberg. Fiskestadssjön är vattensystemets längst norrut

• Sida 195
•  Original

belägna sjö. Sjön är sänkt och omges av flacka stränder. Sydost om denna sjö ligger sjön Hyllen, som avvattnas till Fiskestadssjön. Den är en grund sjö med många småöar och flikiga stränder. Fiskestadssjön avvattnas till sjön Ygden, norr om Tingsryd, vilken är sänkt i omgångar, senast ca 1905. Härvid har mycket blockiga stränder, grund och småöar blottats. Mellan Ygden och sjön Tiken, söder om Tingsryd är Bräkneån kanaliserad. Tiken är en mestadels grund och blockig sjö med lång strandlinje, rik på uddar och öar. Mellan Tiken och Stenfors rinner Bräkneån i en grund, delvis blockrik dal. Söder om Stenfors omges än på båda sidor av kärrmarker. Väster om Fiskestadssjön går en djup dalgång i öst-västlig riktning, vilken är ovanligt rik på sten och block. Dalen har möjligen skurits ut av ett forn- sjöavlopp från Värendfomsjön under isavsmältningen efter senaste istiden.

Än är ca 4 mil lång från länsgränsen till mynningen. I de övre delarna av Blekinge län rinner än i en dal med upp till 50 m höga, blockrika sluttningar och än ringlar sig fram i oftast stenrika forsar. Mellan Skärva och Huabacken, i dalgångens övre del, är än djupt nedskuren i en ravinsträcka. Här finns också dalgångens största klapperstensfält. I mellersta Blekinge rinner ån fi'am ömsom i lugna djupvattensträckor, ömsom i örika och steniga forsar. De glacifluviala avlagringama blir mer framträdande i ådalen. Vid Örseryds by finns en getryggsås. Mellan Bårabygd och Harkniven har än en meandersträcka. På slutet av sträckan finns en glacifluvial bildning i form av ett karnedelta med välutbildade iskontaktsluttningar vid Björkeryds by. Söder om Björkeryd framträder ett särpräglat avsnitt med ett flertal isälvsavlagringar, bl a den stundtals mycket markerade Trånhemsåsen, som innan ån tvärar den, slutar i en knivskarp åsrygg. Nedströms, mellan Hjälrnsafallen och Lindefors har än en serie forsar. Området präglas av ett flertal isälvsavlagringar med markerade isälvsterrasser och en djupt nedskuren ravin nån en avsmältningskanal vid Tararpsdeltat. På sträckan nedströms till Ekforsdammen har flera raviner skurits ut i sedimenten. Strandsluttningama är mjukt böljande, och vid Skogsgården finns marke- rade strandvallar. Vid Röafors finns en hög, skarpryggad ås med stora värden, kallad Kameleonten. I söder vidgar sig dalgången, och präglas av låglänta sedimentära avlagringar. Ner mot åns mynning, ca en mil väster om Ronneby blir terrängen mer bruten med markerade sprickdalar.

• Sida 196
•  Original

Vegetation

Den del av Bräkneåns avrinningsområde som ligger i Småland är övervä- gande skogsklätt, främst av barrskogar där gran dominerar, men lövskog finns tämligen allmänt, främst i anknytning till odlingsområden. Runt de sänkta sjöarna finns tämligen stora jordbruksarealer. Myrområden finns också, t ex mellan Fiskestadssjön och Väckelsång. De domineras av tall- mossar, rika på skvattrarn. Sjön Hyllen, i Bräkneåns uppströmsdelar i Småland, omges ftärnst av barrskog men lövskogsbestånd med stort ekin- slag kantar sjön på flera ställen. Fiskestadssjön omges av flacka och skog- bevuxna stränder. Vid bäckutflöden och vikar förekommer klibbalkärr och igenväxningen med starr och säv av sjön är kraftig. 1 den sänkta Ygden växer bladvass, sjösäv och smalkaveldun, även in i strandskogen bestående av klibbal och björk. Längre från stranden blir moränen barrskogsklädd eller bevuxen med ek. Mellan Ygden och Tiken rinner Bräkneån kanalise- rad genom jordbruksmarker. Tiken omges av barrskogar, men begränsade lövskogsområden med mycket ek förekommer. Mellan Tiken och länsgrän- sen rinner ån i en grund, delvis blockrik, lövskogsbevuxen dal med frodig vegetation. Många olika trädslag, t ex ek, bok, klibbal, och ask förekommer beståndsbildande. Hagrnarker med många stenrösen finns i åns närhet. Där växer lind, avenbok, lönn, björk och hassel, och i fältskiktet är gullviva, svalört och kabbeleka karakteristiska örter.

I Blekinge går Bräkneåns dalgång genom mellersta Blekinges skogsbygd, mellanbygd och kustbygd. Åns övre del i länet präglas av upp till 50 rn höga och blockrika sluttningar klädda med gran och björk. Jordbruksmark finns vid mindre gårdar. Vid Gummagölsmåla finner man den största kon- centrationen av odlingsspår. Vid sidan av ån reser sig en brant sluttning klädd med ädellövskog, med en artrik lundflora.

I mellanbygden domineras miljön av ett småskaligt och mångformigt jordb- rukslandskap med mångformiga, böljande och röserika småodlingar, fukt- ängar och ek— och avenboksrika skogsbestånd. Här finns ett ålderdomligt kulturlandskap med en mosaik av små åkrar, ängar och skogsbestånd. Vid Södra Hålabäcksmadema finns dalgångens värdefullaste slåtterängsmiljö med brunvensdominerade fuktängar, som har hävdats kontinuerligt och fortfarande slås. Vid Örseryds by finns vidsträckta mader som slås och betas kring ån och det meandrande biflödet Lillån (84.1). Längs än finns på flera ställen mader där slåtter har bedrivits in i sen tid. I området firms ört- rika hagmarker med inslag av lind-, bok- och ekbestånd. Sträckan Hjälmsafallen-Lindefors ligger i övergångszonen mellan den södra barr-

• Sida 197
•  Original

skogsregionen och den södra lövskogsregionen i ett starkt brutet och kulligt landskap. Särskilt strandsluttningama längs forsarna är artrika med stort inslag av ek, lind, bok, hägg och hassel. Fältskiktet är mycket skiftande och hör till dalgångens rikaste, bl a ett stort murgrönebestånd och rikligt med safsa. Nedströms vid Röaby finns dalgångens bäst bevarade ängshagrnarksområde, från örtrika torrängar till små strandängar av en för dalgången sällsynt och artrik typ. I söder på kustslätten vidgar sig dalgången och landskapet präglas av jordbruksmark på sedirnentytoma med ekbevuxna sluttningar och åkerholmar, för att åter bli starkt bruten med ängar, hagmarker och ädellövskogar närmast kusten.

Fkna

I Fiskestadssjön växer hybriden mellan gul näckros och dvärgnäckros. Dalgångens enda större bestånd av idegran finns de branta sluttningarna vid Hultalycke. Framförallt i dalgångens södra del finns många sydliga arter och arter knutna till ädellövskogar i den södra lövskogsregionen. Se även under "Vegetation".

Fauna

Storlom och fiskgjuse häckar i sjöarna i Bräkneåns smålandsdel. I Hyllen häckar havstrut med hög partäthet. I Fiskestadssjön häckar flera fågelarter karakteristiska för grunda, näringsrikare igenväxande sjöar. Det är andfågelarter som t ex brunand och sothöna, brun kärrhök och dessutom finns här en hägerkoloni. På våren nyttjas sjön som rastlokal för gäss. Runt Ygdens stränder finns många lämpliga biotoper för mindre hackspett. Forsärla har häckat mellan Tiken och länsgränsen vid Stenfors och Knällsberg. Även kungsfiskare har setts i området. I än finns ett värdefullt bestånd av storvuxen havsöring samt en genetiskt värdefull stam av stationär öring. Flodpärlmusslan är rikligt förekommande. Vid Väby, i Bräkneåns nedersta lopp, finns en lokal för den utrotningshotade mnemosynefjårilen.

• Sida 198
•  Original

Biflöden

Bräkneåns avrinningsområde är mycket smalt, och än saknar biflöden av någon betydelse.

Referenser

Hjelmqvist S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Kronobergs natur. 1989 Naturvårdsprogram för Kronobergs län. Inventeringsdel. Länsstyrelsen i Kronobergs län.

Områden av riksintresse för naturvården i Blekinge län. 1988. Länsstyrelsen i Blekinge län.

• Sida 199
•  Original

86. Mörrumsån

Län: Blekinge, Kronoberg, Jönköping Medelvattenföring: 27 m3/s (1910-34, 1942-75, vid Mörrum) Avrinningsområdets areal: 3 374 km2

Naturgeografiska regioner:

Berggrund

Inom Jönköpings län utgörs berggrunden i de övre delarna av avrinnings- området av graniter, främst äldre gnejsig granit och yngre röda graniter. I ett brett stråk fi'ån sydost, i höjd med sjön Örken fram till Asaån, återfinns sur vulkanit i form av smålandsporfyr. Större delen av avrinningsonrrådet i övrigt underlagras av smålandsgranit och smålandsporfyr, med inslag av grönstenar i smärre stråk.

Geomorfologi och hydrologi

Mörrumsån awattnar den sydligaste delen av sydsvenska höglandet. Områdets nordligaste del utgörs av bergkullslätt och vågig bergkullterräng, men större delen utgörs av ett skogsklätt flackt slättområde som utbreder sig över södra Småland och norra Blekinge.

Inom Jönköpings län längst i norr utgörs landskapet av en småkuperad sprickdalsterräng med moränrnark. Även smärre områden med glacifluvialt

• Sida 200
•  Original

ursprung förekommer, främst i anslutning till de större sprickdalarna. Ett exempel är Rarnkvillaåns dalgång som är fylld med djupa sediment av gla— cialt deltamaterial. Områdena är myrfattiga men sjörika. Sjöarna utgörs mest av näringsfattiga klarvattensjöar.

I nord-sydlig riktning mellan Asa och Helgasjön går en fjordartad sprickdal som fördjupats och rensats av inlandsisen. Längs dalgången finns isälvav- lagringar här och vari form av t ex åsryggar. Is- och fomsjöstrandbildning— ar kan ses på flera ställen i form av terrasser, strandhak och blockbårder. I dalens botten ligger sjöarna Asasjön och Tolgasjön-Skavenäsasjön. Mörrumsåns huvudfåra mynnar i dalens mellersta del från sydost vid Tolg. Nedströms ligger Helgasjön i gränszonen mellan sydsvenska höglandet och slättområdena söder om detta. Sjön har inget enhetligt bäcken, utan består av flera dalstråk, betingade av sprickstråk i berggrunden. Mellan de olika dalbäckena ligger av inlandsisen utformade höjder och holmar, med påfal- lande mycket berg i dagen. En rullstensås, Växjöåsen, sträcker sig från Åby i norr till Evedal i söder, och den höjer sig som öar över vattnet eller ligger i anslutning till stranden. Längs stränderna har ispressade strandvallar bildats på många ställen. Mellan Helgasjön och sjön Salen kallas Mörrumsåns huvudfåra Helige ä. 1 sjöarna Kråkesjön, Genrlasjön och Furen har den byggt upp stora deltabildningar vilka är geovetenskapligt intressanta.

Inom Blekinge län rinnner Mörrumsån i en väl markerad sprickdal där dal- sidoma på vissa sträckor i norr höjer sig 60 m över ån. Ådalens omgiv- ningar utgörs dock av slättonrråden. När den närmar sig havet flackas dal- gången ut i ett öppet landskap. Mörrumsåns nedersta lopp går genom sprickdalsterrängen i Blekinges kustregion. Norrut från Mörrum sträcker sig ett vidsträckt isälvsdelta på båda sidor om Mörrumsån, uppbyggt av deltaterrasser på flera olika nivåer. Ställvis finns mindre åsforrnade bild- ningar. Välutbildade erosionsforrner, slänter, terrasser m m förekommer längs ådalen genom hela deltat. Området är välundersökt och innehåller flera värdefulla geologiska typlokaler, viktiga för förståelsen av isavsmält- ningsförloppet och Baltiska issjöns utveckling. Längre norrut längs ådalen utgörs isälvsavlagringama av flera typer såsom dalfyllnader, kameterrasser och getryggsåsar.

• Sida 201
•  Original

Vegetation

Avrinningsområdets del i Småland är till stor del skogsklätt, framförallt av barrträd, men med lövskogar här och var. Dessa utgörs mest av ädellöv- skog, främst ek och bok. Ädellövskogarna ligger ofta i anslutning till odlingsbygden, men också i näringsrika sluttningar etc. Sjöarnas stränder i avrinningsområdets norra del består övervägande av sand, sten och block, med dominans av kortskottsväxter som notblomster och braxengräs bland vattenväxtema. I skyddade vikar och brunvattensjöar förekommer mer allmänt vassartad vegetation och flytbladsväxter.

Mörrumsåns huvudfåra awattnar sjön Örken på länsgränsen, rinner åt sydväst genom den sänkta och bladvass- och sävtäckta sjön Drevsjön till Övrasjö. Mellan Övrasjö och Sörabysjön är en kort forssträcka på stenig botten. Den kantas av alar, hägg och andra lövträd Här växer lundelrn, vilken är ovanlig i trakten. Mellan Sörabysjön och Öjaren omges än av starrkärr med mycket pors och är ställvis igenvuxen med sjösäv, bladvass och bredkaveldun. I Öjaren finns bl a flotagräs och långnate. Granbråken förekommer längs stränderna som kantas av starrkärr och videbuskage. Helgasjön, som än när via Tolgasjön-Skavenäsasjön, omges till största delen av barrskog, men också lövskog och odlad mark. Vid Öjabyviken i sjön finns ett strandkärr med myrlilja och klockljung. Hissö, en ö i Helgasjön har rik vegetation med lövskog och t ex skärmstarr, nästrot, lundviol och murgröna. Helige å, Mörrumsån mellan Helgasjön och Salen, kantas av våtmarker, odlad mark och trädridåer av klibbal. Små forsar finns här och var. I dem växer blomvass, sjöranunkel och harnpflockel. I våtmarkerna i övrigt är bladvass, sjösäv, starrarter, sprängört och vattenklöver vanliga.

Vegetationen längs ådalen i Blekinge domineras i norr av barrskog. Söderut omges än i allt högre grad av lövskogar av främst ek, bok och avenbok. Området närmast Blekingekusten hör till den södra lövskogsregionen, och här dominerar helt ädellövskogar på skogsmarken. Jorbruksmarker upptar stora arealer. Söder om Hovmansbygd nära länsgränsen, vid Kärringehejan, ligger ett barrskogsbestånd av främst gran med naturskogskvalitéer. Vid Knaggalid, söder om Hemsjö, finns i den östra dalsidan klippstup och blockbranter. Där växer tall och ädla lövträd som ek, ask, avenbok och lind med en rik ängsflora i fältskiktet.

• Sida 202
•  Original

Flora

I några sjöar i den övre delen av avrinningsområdet finns flotagräs och plattbladig igelknopp. Inom avrinninsområdet i Småland finns flerstädes rester efter slåttade sidvallar och årnader. Här påträffas växtarter på tillba- kagång, t ex ängsstarr, loppstarr, källört, gökblomster. Safsa förekommer rikligt längs stränderna i åns nedre lopp, och vid myrmingsområdet växer kungsängslilja. I sjön Örken finns den kolonibildande blågröna algen Nostoc zetterstedtii, känd bara från ett 25-tal sjöar i hela landet. Algen påträffas som 1-5 cm stora klumpar på botten av klarvattensjöar. Se även under "Vegetation".

Fauna

Kungsfiskare, forsärla och strömstare förekommer vid ån. Mörrumsån är av stor betydelse för Östersjöns totala tillgång på lax och havsöring. Bland övriga fiskarter kan sandkrypare nämnas. I avrinningsområdets övre delar i Jönköpings län förekommer en fiskfauna karakteristisk för näringsfattiga vatten. Mindre allmänna inslag är sik och siklöja. I sjön Örken och i ån uppströms sjön finns öring. I Helige å finns en av de få resterande ned- ströms lekande öringstarnmama.

I några sjöar finnns fortfarande flodkräfta. Vid bottenfaunistiska undersök- ningar har totalt 180 olika taxa påträffats, vilket gör Mörrumsån till en av de artrikaste i landet. Bottenfaunan hyser en del sällsynta och därför mycket skyddsvärda arter. Bottenfaunan är art- och individrikast i de övre delarna inom Blekinge, uppströms Svängsta. Av landlevande insekter kan nämnas att vid en inventering av markskalbaggsfaunan i strandskogama vid Kärringahejan 1988 påträffades tre för länet nya arter samt en kortvingeart, Stenus oscillator, som tidigare endast var känd från tre lokaler i landet.

Referenser

Hjelmqvist S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Jaldemark B, Bemtell A, Broberg O och Grönlund T. 1990. Vattenvårdsprogram Vetlanda kommun. Miljö i Jönköpings län 1990:5. Länsstyrelsen i Jönköpings län.

• Sida 203
•  Original

Kronobergs natur. 1989. Naturvårdsprograrn för Kronobergs län. Inventeringsdel. Länsstyrelsen i Kronobergs län.

Områden av riksintresse för naturvården i Blekinge län. 1988. Länsstyrelsen i Blekinge län.

Områden av riksintresse för naturvården i Kronobergs län. Länsstyrelsen i Kronobergs län.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockhohn.

• Sida 204
•  Original

Del 4. Vattendrag som avvattnas till VÄSTERHAVET

• Sida 205
•  Original

100. Fylleån

Län: Halland, Kronoberg

Medelvattenföring: 5 m3/s (nedströms Simlången). Avrinningsområdets areal: 401 km2

Naturgeografisk region: 10. Södra Hallands kustland ll. Sydsvenska höglandets och smålandsterrängens myrrika västsida

Fylleåns vattenområde ligger inom Sydsveriges mest humida område på västkanten av sydsvenska höglandet. Ån mynnar strax söder om Halmstad. Än har inte undgått vattenkraftutbyggnad, men den är relativt lite påverkad, och sjöregleringarna är små.

Berggrund

Berggrunden ingår i det sydvästsvenska gnejsområdet. Förutom röda och grå gnejser förekommer en del grönstenar eller metabasiter.

Geomorfologi och hydrologi

Huvuddelen av vattenområdet ligger uppe på en höjdplatå, det 5 k sydsmå- ländska peneplanet. Åns källflöde kan sägas vara sjön Fullhövden på grän- sen mellan Småland och Halland, 181 m ö h. Här rinner Fylleån i en sprick- dal. Därifrån rinner den genom sjöama Transjön, Svansjöama och Femmen, för att sedan lämna höjdplatån och rinna ner i Simlångsdalen där än vidgar sig till fyra sjöar på rad. Sjöarna ligger på ca 65 m ö h, och på endast någon kilometer höjer sig landskapet drygt 100 m till höjdplatån på 175 m ö h. Höjdplatån har över stora arealer ett småkulligt landskap präglat av dödismoräner, genonrkorsat av rullstensåsar. Höjdplatån är påfallande sjöfattig. Den höga nederbörden i förening med den flacka topografin har gjort att mer än halva arealen är torvmark, främst försumpningstorvmark.

De lägre delarna av Fylleåns dalgång är helt präglade av de isälvssediment som fyller dalgången. Här finns deltabildningar, rullstensåsar och terrasser.

• Sida 206
•  Original

Mellan Marbäck och Skedala nedströms Simlångsdalen har Fylleån bitvis en kanjonartad fåra omgiven av branta bergssidor. Här bildar än en serie forsar och fall över trappstegslikt ordnade hyllor i grrejsen. Nedströms Skedala meandrar ån djupt nedskuren i kustslättens lösa avlagringar. I lik- het med t ex Lagan och Genevadsån, har läget för Fylleåns mynning tidiga- re förskjutits fram och tillbaka i sedimenten.

Vegetation

Uppe på höjdplatån dominerar vidsträckta myrar de lägre liggande delarna och barrskog de högre. Gårdarna ligger glest och jordbruksarealen är liten. Den naturliga Skogsvegetationen utgörs i huvudsak av lövskogar, framför allt bok och bergsek, men denna har idag liten utbredning. Ädellövskogar med bok och ek med lång kontinuitet förekommer dock. Området är starkt präglat av ljungbränning, utrnarksbetning och myrslåtter. Vid sekelskiftet var här ett i det närmaste kalt ljunghedslandskap. Genom omfattande skogsodling och spontan igenväxning har ljunghedarna omvandlats till barr- och blandskogar. Endast små spillror av ljunghedslandskapet finns kvar idag. Mästocka ljunghed är troligen den enda i landet som har hävdats tradionellt utan avbrott med regelbunden bränning och extensiv betning. De vidsträckta våtrnarksområdena domineras av öppna mossar med stort inslag av fatttigkärr. Sluttande kärr med pors och blåtåtel är talrika i området, en våtrnarkstyp som är ovanlig i landet utanför detta område. Sumpskogar med tall och björk är vanliga.

I Fylleåns dalgång är andelen jordbruksmark och lövskog betydligt större än på höjdplatån. På sluttningarna ned mot Simlångssjöama och utmed biflödet Assman (1004) finns en hel del ek- och bokskogar. Mellan Marbäck och Fyllebro i åns nedersta lopp finns frodiga lövblandskogar och naturbetesmarker med en rik flora utmed Fylleån. För övrigt donrinerar fattiga hedskogar i området.

Flora

På höjdplatån i övre delen av avrinnningsonrrådet är inslaget ev växter med sydvästlig, subatlantisk utbredning är stort, t ex bergsek, myrlilja, klock- ljung, stenmåra, borsttåg, hårginst, klockgentiana och kambräken. Längs åns nedersta lopp finns betesmarker med rik flora. Se även under "Vegetation".

• Sida 207
•  Original

Fauna

Fylleån har en ursprunglig laxstarn, och lekbottnar finns mellan Fyllebro och Marbäck. Vid Marbäck finns vandringshinder för laxen. Vid Fylleån förekommer bl a kungsfiskare, strömstare, och forsärla. I lövskogarna tillkommer arter som stenknäck, mindre hackspett och sommargyllirrg. I myrorrrrådena häckar bl a trana, grönbena och ljungpipare. I skogarna på höjdplatån häckar bl a pärluggla, sparvuggla och nötkråka.

Biflöden

Fylleån har en del mindre biflöden, varav det mest betydande är Assman (1004). Deras egenskaper är dåligt dokumenterade.

Referenser

Ivarsson, J. 1990. Geologisk inventering av Fylleåns dalgång. Information från Länsstyrelsen i Hallands län, meddelande 1990:10.

Områden av riksintresse för naturvård i Hallands län. 1988. Länsstyrelsen i Hallands län.

Nordisk ministerråd. 1990. Nordiske vassdrag - vem og inngrep. Miljörapport l990:l ] . Trondheim.

• Sida 208
•  Original

108. I Göta älv: 108. Klarälven mellan Höljes och Edebäck

Län: Värmland Medelvattenföring: 131 m3/s (vid Edebäck)

Naturgeografiska regioner: 28b. Sydligt boreala kuperade områden 30a. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden 32a. Norra Norrlands barrskogsområden och bergkullslätter.

Området utgörs av en sträcka av Klarälven mellan regleringsmagasinet Höljes ned till Edebäck. Längs denna sträcka har Klarälven ett av den trånga dalen bundet meanderlopp av stort geovetenskapligt intresse. Vattenföringen är reglerad.

Berggrund

Älvsträckan domineras av filipstadsgranit, med inslag av årnålsporfyr.

Geomorfologi och hydrologi

Klarälvsdalen är en lång sprickdal i nordväst-sydostlig riktning som sträck- er sig från Höljans inlopp i Sverige längst i norr, och fortsätter i Sunnemodalen för att sluta i Brattforshedens väldiga deltaavlagringar i syd- ost. Sprickdalen har genom vattenerosion överfördjupats till sitt nuvarande utseende som typisk V-dal. Det av den trånga dalen bundna meanderloppet är internationellt uppmärksammat. Sprickdalen fylldes under den senaste isavsmältningen av fjordsediment. Klarälvsdalen var då en långsträckt havsvik. Från dalens sluttningar tillstötte isälvar som avlagrade glacifluviala deltan i biflödenas mynningsonrråden. Själva Klarälvälvsdalen saknar i övrigt större mängder isälvsmaterial. När sedan havet drog sig tilllbaka och den tidiga Klarälven började bearbeta fjordsedimenten utbildades en mängd formelement som ännu idag är tydliga. På dalgångens sluttningar uppträder i fjordsedimenten utbildade terrassbranter och terrasshak, samt raviner och dyner. Det lätteroderade sandigt-moiga

• Sida 209
•  Original

materialet som finns i den smala Sprickdalen och tröskeln vid Edebäck utgör de viktigaste faktorerna för utbildandet av det unika meanderloppet. Älvens meanderlopp har format mycket speciellt uppbyggda meandemäs. Näsen har en brant erosionssida och en flack ackumulationssida. Denna ackumulation sker i väl utbildade parallella älvvallar vilket ger näsen en speciell karaktär.

Klarälvens utpräglade V-forrn gör att biflödena mynnar i älven som häng— ande bidalar. Likån (108.72), Fämtån (108,71), Halgån (108.68) och Götån (108.67) är alla exempel på detta. Kanjoner med vackra fallsträckor har bildats i åarnas nedre lopp. Vid mynningen i dalen har isälvsdeltan utbil- dats. Klarälven har tidigare haft ett lopp genom Sunnemodalen till Ölmeviken i Vänern. Detta ändrades genom en älvavlänkning vid Edebäck, troligen genom att älvens erosion i djup- och sidled medförde ett genom- brott i sedimentbarriären.

Vegetation

För vegetationen kan Klarälvsdalen ses som en utlöpare av slättlandet med utpostlokaler för många arter. Dalgångens sidor är klädda med granskog. Dalgångens botten var tidigare helt öppen och uppodlad. De våtare delarna, på vilka våtängsslåtter bedrevs tidigare, är idag till stor del igenvuxna med fuktiga sumpskogar av gråal, hägg och björk. Ofta växlar dessa sumpskogar med kärr och vattensamlingar beroende på den genom älvvallarna omväxlande topografin. På nedströmssidan sker nykolonisation av nya älvvallar i en intressant succession av växtarter. Det näringsrika substratet och pålagringen av näringsämnen vid högvatten har gjort att dessa områden relativt snabbt utvecklats till naturskogsartade lövskogsmiljöer av stort värde. Även åkermarken i dalgången håller på att successivt växa igen.

Flora

I lövskogsmiljöema i dalgången växer klarälvsvete, en variant av lundelm, och daggvide. Troligen är vedsvampfloran rik genom tillgången på död ved i olika nedbrytningsstadier

• Sida 210
•  Original

Fauna

De frodiga lövskogarna i dalgången bildar livsrurn för en rad fågelarter av vilka flera är sällsynta och sydliga. Klarälven har hört till landets absolut laxrikaste älvar. Vattenkraftutbyggnad och rensningar av forssträckor har minskat mängden till en bråkdel. Laxen hör till en sötvattensforrn som anpassats till ett sötvattensliv i Vänern med dess biflöden som lekälvar, efter att ha avsnörts &ån Västerhavet av landhöjningen. Av dessa sötvat- tensstammar återstår idag endast de i Klarälven och Gullspångsälven. Från strandnära biotoper har beskrivits förekomst av en rad arter av vilka några endast har en begränsad utbredning i landet. Lövskogarna längs älven i dalgången har troligen ett rikt insektsliv genom tillgången på död ved i olika nedbrytningsstadier.

Referenser

Hjelmqvist S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Nordisk ministerråd. 1990. Nordiske vassdrag - vem og irmgrep. Miljörapport 1990:1 l . Trondheim.

Områden av riksintresse för naturvård. Värmlands län. Länsstyrelsen i Värmlands län.

• Sida 211
•  Original

112. I Enningdalsälven: Enningdalsälven uppströms riksgränsen

Län: Göteborgs och Bohus, Älvsborg Medelvattenföring: 10 m3/s (vid Norra Bullaresjöns utlopp) Avrinningsområdets areal: 621 km2 (vid Norra Bullaresjön)

Naturgeografiska regioner 21a. Sydöstra Norges och sydvästra Sveriges kuperade barr- och lövskogs- landskap

Enningdalsälven uppströms riksgränsen utgörs främst av Kynne älv, som avvatmar Komsjöama och Bullaresjöarna till Enningdalsälven i Norge, som rinner ut i Idejjorden. Älven är oreglerad.

Bergrund

Berggrunden består av sydvästra Sveriges gnejser, vilka bildar högplatån Kynnefjäll, avgränsad och genomskuren av sprickdalar.

Geomorfologi och hydrologi

Kynne älv avvattnar Komsjöarnas sjösystem som efter bohuslänska förhål- landen är relativt stort och även sträcker sig in i Dalsland och Norge. Två utloppsarmar från Södra Komsjön omger Flötemarksön. Här är älven på en del ställen mycket bred och övergår delvis i sjöytor. Vid Hästhagen sam- manflyter de bägge armarna. Älven har då genom forsar sänkt sig 4 meter från Komsjöns l34,5 m ö h. Härifrån söker sig älven huvudsakligen genom ett system av sprickdalar ned till Södra Bullaren belägen 44 m ö h. På sina ställen kan de kantande höjderna nå 30-40 m ovan dalbottnen. Hasslanhöljen, Stärkelandshöljen och Busjön är sjöbäcken i detta lopp. Den största nivåsänkningen, 78 m, sker mellan Busjön och Södra Bullaren med flera forsar och vattenfall. Strax söder om Sundshult har Kynne älv och den anslutande Liverödsälven (1127) i meandrande lopp skurit djupt ned i lösa jordlager.

• Sida 212
•  Original

Bullaresjöama ligger i en ca 10 mil lång sprickdal som sträcker sig från Halden vid Idefjorden i norr till Gullmarsfjorden i söder. På östsidan vidtar Kynnefjäll som sluttar tvärt ned i dalsänkan. Södra Bullaresjön därns av en mäktig övertvärande israndbildning, den s k Smeberg-Backa-forrnationen. Beteckrrande för dessa områden är de vackra ravinlandskap som upp- kommit då bäckar skurit djupt ned i avlagringama. Stränderna kring sjöarna präglas av det relativt rika moränmaterialet i dalsänkan. Klippstränder och olika typer av blockstränder dominerar men stränder med finare material har också stor omfattning. Älven rinner ut i Idefjorden i Norge, där den heter Enningdalsälven, följande Sprickdalen från Bullaresjöama.

Kynne älv avvattnar västra sidan av Kynnefjäll, en högplatå avgränsad av Bullaresjöarnas sprickdal i väster och Örekilsälvens dalgång i öster. Till större del utgörs Kynnefjäll av en relativt jämn platå, som i norr övergår i spricksjölandskap. Jordtäcket är tunt och förhållandevis grovkornigt. De högre liggande partierna är till stor del hällmarker.

Vegetation

Vegetationen kring Bullaresjöama är typisk för det näringsfattiga underla- get och består mest av barrblandskog. Inslaget av lövträd är dock tänrligen stort. I jordbruksområden, bäckraviner och på bergsluttningar kan löv- trädsvegetationen dominera helt. Bäckravinen vid Mårtensröd har en rik lundflora, och trädskiktet domineras av ek, björk och klibbal. Buskvegetationen utgörs bl a av hägg, olvon och hassel. I örtfloran ingår bl a trolldruva, stinksyska, dvärghäxört och vildkaprifol. Runt sjöarna finns områden av jordbruksmark. Vid Tingvall finns betesmarker omväxlande med frodiga lövlundar med hassel, lind, lönn och ek. Vegetationen i älvens strandområden är i hög grad betingad av topografin. På hällmarkspräglade, höglänta partier och på tunna jordar dominerar en torr-frisk tallhed. Låglänta partier och sluttningar som kantar älvfåran är till stor del blandskogsbevuxna med gran, björk, asp och rönn som dominerande träd- slag. Viden, al och hägg kan också på sina ställen förekomma rikligt, mera sällan de ädla lövträden. På ställen där älven har ett stritt lopp är bottnen stenig och grusig, i lugnare delar förekommer finsediment, som koloniserats av säv- och vassruggar. På några platser kantas också älven av små stamnader och porsmyrar.

• Sida 213
•  Original

Vegetationen på Kynnefjäll är nordligt präglad, med inslag av västliga och sydliga arter. Under 1800-talet var Kynnefjäll ett av bete och svedjebruk starkt präglat område, där hedar, hällmarker och mossar dominerade. Genom plantering och spontan invandring har onrrådet beskogats efter hävdens upphörande. Tall dominerar starkt, men blåbärsgranskog före- kommer i sänkor. Myrmarker täcker stora arealer, ofta i form av myrkomp- lex med kärr- och mossevegetation i mosaikartade mönster.

Fkna

Botaniskt har älven och dess närmaste omgivningar ett visst intresse, dels genom områden där den pågående markanvändningen varit skonsam och lämnat relativt intakta växtsamhällen, dels genom vissa floristiska före- komster. Bland annat kan nämnas en lokal vid älven nära Valetjärn för dysäv, som i Sverige kan betraktas som sällsynt, endast förekommande i sydvästra delen av landet. Nickstarr, en norrlandsart med ett fåtal lokaler i söder, har också rapporterats från onrrådet. Andra kärlväxter som förtjänar nämnas är strandlummer, ormrot, de två arterna av braxengräs, slidstarr och tätört, vilket ger ett begrepp om de skilda miljöema. Se även under "Vegetation".

Fauna

Bäver finns i vattensystemet. Lo uppträder genom mer eller mindre tillfäl- liga besök i Kynnefjällsområdet. Ca en mil in på den norska sidan av älven förekommer utter. Flera mycket hänsynskrävande fågelarter har noterats för området, främst arter bundna till barrskogs-, myr- och hedbiotopema. Trolig häckning har noterats för grågås. Strömstare är vanlig i forsarna. Området mellan sjöarna Stora Holmevatten och Löv på Kynnefjäll är rikt på tjäder som gynnas av de lövblandade barrskogarna av ristyp. Orre före- kommer spridd över området, vanligen på myrar och ljunghed. Fiskgjuse häckar på flera lokaler. Storlom häckar i flera av områdets sjöar. Häckning är också noterad för kricka och nattskärra. Ugglor är talrika inom området. Bullaresjöama är fiskrika med bl a stationär öring. Havsvandrande lax når upp till norra Bullaren via Enningdalsälven. Kynne älv hyser ett rikt öringsbestånd. Sik förkommer i sjön Löv på Kynnefjäll. Ål har också tidvis förekommit talrikt.

• Sida 214
•  Original

Biflöden

Bland de viktigaste biflödena kan nämnas Grimån (1124) som rinner upp i Nedre Bolsjön, Sjöviksbäcken som har övre Bolsjön och Långvattnet som källor, saint Liverödsälven (112.7). Biflödenas egenskaper är dåligt doku- menterade.

Referenser

Hjelmqvist S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Nordisk ministerråd. 1990. Nordiske vassdrag - vern og inngrep. Miljörapport 1990:l 1. Trondheim.

Områden av riksintresse för naturvård i Göteborgs och Bohus län. 1988. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

• Sida 215
•  Original

III. Slutsatser

Vad är skyddat?

De vattenområden som idag är skyddade enligt naturresurslagen rymmer unika geovetenskapliga och biologiska värden med en spännvidd från trmd- raregionen längst i norr, till den södra lövskogsregionen i sydligaste delen av landet. De skyddade vattendragen utgör emellertid inget representativt urval av olika vattendragstyper i olika delar av landet. Det finns en regional obalans i var de skyddade vattenområdena ligger. De flesta skyddade vat- tenområdena finns i norra Norrland. Här ligger t ex alla de outbyggda stor- älvama, Tome-, Kalix-, Pite- och Vindelälvama, vilka numera är s k natio- nalälvar. I södra Norrland finns en hel del vattendragsobjekt skyddade, men det rör sig främst om delar av avrinningsområden och älvsträckor, framför allt i fjällområdet. I Svealand och Götaland är endast ett fåtal vattenområden eller älvsträckor skyddade. Även vad gäller olika vattendragstyper finns en obalans i vad som är skyddat. I hela landet saknar mindre, kustnära avrinningsonrråden skydd.

Nedan följer en kortfattad översikt av skyddsstatusen i varje avrinningsre- gion:

(l) Bottenviken: Av de avrinningsområden som awattnas till Bottenviken (Tomeälven t o m Tavleån) är förhållandevis många skyddade. Av storäl- vama som awattnar fjällkedjan är Tomeälven, Kalixälven och Piteälven skyddade i sin helhet. I de för vattenkraft utbyggda Luleälven och Skellefteälven är källområdena delvis skyddade, samt Pärlälven i Luleälven och Malån i Skellefteälven. Av skogsälvar, d v s vattendrag som avvattnar områden i Norrlands kust- och inland, men inte sträcker sig upp i fjällregio- nen, är Råneälven, Åbyälven, Byskeälven och Sävarån skyddade.

(2) Bottenhavet: Avrinningsområdena som avvattnas till Bottenhavet (Umeälven t o rn Norrtäljeån) är många och rymmer sex stora avrinnings- områden som avvattnar fjällkedjan, vilka dock alla är utbyggda för vatten- kraftsändamål. Delar av deras avrinningsområden är dock skyddade, varav merparten ligger i älvarnas källområden. I Umeälven är hela Vindelälvens avrinningsområde skyddat, liksom Tämaån, Kirjesån, Juktån uppströms Fjosoken och Tämaforsen. I Ångermanälven är dels flera objekt i källområdena i fjällvärlden skyddade, dels är Långseleån-Rörströmsälven och en älvsträcka i Faxälven skyddade. Indalsälven är Åreälven, Ammerån,

• Sida 216
•  Original

Hårkan, Storån-Dammån, samt Långan nedströms Landösjön skyddade. Hårkan är delvis utbyggd, liksom övre Långan. I Ljungan är källflödena uppströms Storsjön, älvsträckan vid Haverö strömmar och älvsträckan nedströms Viforsen skyddade. I Ljusnan är två älvsträckor och Voxnan uppströms Vallhaga skyddade. I Dalälven slutligen, är Österdalälvens käll- område, större delen av Västerdalälven och älvsträckan nedströms Näs bruk skyddade. Västerdalälven är till stor del utbyggd, men saknar stora regleringsmagasin. Tre skogsälvars avrinningsområden är skyddade. De ligger alla i norra delen av området och är tämligen stora. De är Öreälven, Lögdeälven och Moälven. Mellan Umeälvens och Ångennanälvens avrin- ningsområden ligger i fjällregionen den skyddade Vapstälven, som avrinner till Atlanten via Vefsna i Norge.

(3) Östersjön: Bland de avrinningsområden som awattnas till egentliga Östersjön är endast tre avrinningsområden skyddade, vilka dessutom grän- sar till varandra i sydöstra Götaland. De är Emån, Bräkneån och Mörrumsån. Emån och Mörrumsån är påverkade av vattenkraftutbyggnad.

(4) Västerhavet: Bland de vattendrag som avvattnas till Västerhavet är Fylleån och Enningdalsälven uppströms riksgränsen, samt i Göta älv älv- sträckan Höljes till Edebäck i Klarälven skyddade.

Svårigheter att dra slutsatser av materialet

Dokumentationen som vi har använt som underlag för sammanställningen är av mycket varierande kvalitet och omfång. I många fall är kunskapen om vissa områden otillräcklig. Somliga vattendrag, som t ex Gimån i Ljungans vattenområde saknar nästan helt dokumentation. I andra fall har man trots att det egentliga kunskapsunderlaget kanske inte är dåligt, i sammanställ- ningar och beskrivningar fokuserat intresset på värden som man uppfattat som värdefulla, men utelänmat andra. Förekomst av hotade arter med ut- bredning över hela landet, som t ex utter och flodpärlmussla uppges ofta. Dessa framstår därför som tämligen allmänt förekommande i denna sam- manställning. Andra, mindre spektakulära arter med begränsad utbredning, och kanske unika för ett eller några vattendrag, nämns ofta inte i översiktli- ga beskrivningar. På så vis frarnstår många vattendrag som mer lika varandra än de i själva verket är, genom urvalet av information. Ett genomgående resultat av sammanställningen är att biflödena till huvudfåroma i skyddade vattenområden är dåligt kända. Om dessa är dokumentationen i många fall obefintlig.

• Sida 217
•  Original

Den varierande kvaliteten och omfånget av dokumentationen försvårar också möjligheterna att utifrån sammanställningen identifiera vilka natur- värden som inte finns representerade i skyddade vattendrag. Man kan där- för inte ange specifikt vilka naturvärden som inte finns representerade i de skyddade områdena, och därför borde skyddas. För att kunna ge den typen av detaljerade rekommendationer skulle en rikstäckande vattendragsinven- tering med enhetlig metodik behöva genomföras. Istället måste man ha en ganska grov upplösning, baserad på naturgeografiska regioner och typer av vattendrag.

Principer för utökat skydd av vattendrag

Eftersom vi inte har möjlighet att specifikt ange vilka värden som saknar skydd, åtminstone inte med någon större upplösning, måste vi förlita oss på andra kriterier för att få ett acceptabelt vattendragsskydd. Det mest an- vändbara kriteriet för att få ett gott vattendragsskydd är representation. Med detta avses att bland de skyddade områdena skall alla typer av miljöer knutna till vattendrag, över hela landet, finnas representerade. Detta skall inte sammanblandas med ett visst områdes representativitet, d v 5 hur väl ett objekt representerar en naturtyp.

Målet för vattendragsskyddet i Sverige bör vara att etablera ett nätverk av skyddade avrinningsområden över hela landet. Dessa avrinningsområden bör vara fördelade på olika naturgeografiska regioner. Att bara representera alla naturgeografiska regioner är emellertid inte tillräckligt. Även olika typer av vattendrag, framför allt olikstora vattendrag bör representeras. Vattendragens egenskaper förändras med stigande storlek då vattenmängden ökar, och t ex den hydrologiska regimen blir annorlunda. Små avrinningsonrråden nära kusten kan vidare bara i viss utsträckning representeras av biflöden till större vattendrag. De är olika vad gäller t ex uppvandringsmöjligheter för vandringsfisk.

På så sätt kan skyddet av olika vattendragstyper, naturtyper och arter opti- meras utan att vattendragen behöver vara kända i detalj. Om utförlig infor- mation finns kan finjusteringar göras med hänsyn till variabler såsom stor- lek, hydrologi, geologi, geomorfologi, och artsarmnansättning.

För att ge förutsättningar för att utvalda vattendragstyper ska kunna bibe- hålla sin organismvärld i ett långt perspektiv, bör de vara så naturliga, d v s

• Sida 218
•  Original

så lite påverkade av mänsklig aktivitet som möjligt. De vattendrag som redan är relativt naturliga kan skyddas som de är. Det gäller framför allt några ytterligare vattendrag i de norra delama av landet. På olika sätt ska- dade vattendrag bör däremot i möjligaste mån rehabiliteras för att på bästa sätt representera den organismvärld som är eller har varit typisk för regio- nen. Sådan rehabilitering blir aktuell främst i de södra och mellersta delarna av landet. Denna senare region har dessutom en låg andel skyddade vattendrag.

Vilka regioner saknar tillräckligt skydd?

De naturgeografiska regioner (enligt Nordiska ministerrådet 1984) som idag saknar skyddade vattendrag ligger framför allt i de södra delarna av landet:

6. Sydöstliga Danmark och sydvästliga Skåne 7. Skånes sediment- och horstområden samt Bornholm 8. Nordöstskånes skogslandskap 14. Öland och Gotland 15. Ljungheds- och kustskogsområden längs svenska västkusten och norska sydkusten 18. Den sydöstnorska och bohuslänska kustskogsregionen 22. Götalands centrala slättbygder 23. Skogslandskapet i Tiveden-Ty]öskogen-Kolmården 24. Svealands sprickdalsterräng med lerslättdalar och sjöbäcken 25. Östersjökusten med skärgårdar samt Åland 27. Skogslandskapet omedelbart norr om norrlandsgränsen

Många andra naturgeografiska regioner är otillräckligt skyddade vad beträffar vattendrag. De berörs bara i liten utsträckning av något skyddat vattendrag. Exempel på sådana naturgeografiska regioner är:

11. Sydsvenska höglandets och smålandsterrängens myrrika västsida 21. Sydöstra Norges och sydvästra Sveriges kuperade barr- och lövskogs- landskap 26. Skogslandskapet omedelbart söder om norrlandsgränsen 28. Sydligt boreala kuperade områden 29. Kustslätter och dalar med finsediment kring norra Bottenviken När vattendrag väljs ut för ett utökat skydd bör dessa fördelas så att alla naturgeografiska regioner representeras, som argumenterats för ovan. De

• Sida 219
•  Original

naturgeografiska regionerna representerar olika klimat, geologi, flora och fauna. Därmed är det sannolikt att skyddet av den biologiska mångfalden optimeras, även om kunskapen denna är begränsad.

Nedan identifieras var vattendragsskyddet är bristfälligt för varje avrin- ningsregion:

(1) Bottenviken: Avrinningsområdena som avvattnas till Bottenviken är förhållandevis väl representerade. En vattendragstyp som saknar skydd är mindre, kustnära skogsälvar. Alla naturgeografiska regioner i området är redan representerade.

(2) Bottenhavet: I Bottenhavets avrinningsregion är många delar av fjälläl— vamas avrinningsområden skyddade, men man kan ändå inte säga att de skyddade delarna representerar dem på ett tillfredsställande sätt, eftersom de flesta områden ligger i fjällregionen, i älvamas källområden. Skydd av många mindre områden kan inte heller ersätta ett helt avrinningsområde, eftersom ett avrinningsområde utgör en funktionell enhet i många avseen- den. Eftersom alla storälvama är utbyggda, kan ytterligare skydd emellertid bara ske genom undantagande av biflöden. Vad gäller kustnära avrinnings- områden saknar de helt skydd i regionens mellersta och södra del. Dessutom är inga mindre skogsälvar skyddade. Alla naturgeografiska regioner i området är i någon mån representerade, utom: 27. Skogslandskapet omedelbart norr om norrlandsgränsen. Flera andra år dock representerade på ett otillfredsställande sätt. Det gäller t ex: 28. Sydligt boreala kuperade områden.

(3) Östersjön. Bland avrinningsområden som avrinner till den egentliga Östersjön är representationen av skyddade vattendrag mycket bristfällig. De största avrinningsområdena är Norrström och Motala ström. I Mälarregionen och nordöstra Götaland saknas helt skyddade vattendrag, medan sydöstra Götaland saknar några mindre avrinningsområden. I Mälarregionen och nordöstra Götaland är inga naturgeografiska regioner representerade. 13. Sydsvenska höglandets centrala och östra delar, som delas mellan nordöstra och sydöstra Götaland är dock representerat i syd- östra Götaland. I sydöstra Götaland är alla naturgeografiska regioner repre- senterade på något sätt utom de i Skåne, Öland och Gotland. De är:

6. Sydöstra Danmark och sydvästra Skåne,

7. Skånes sediment— och horstområden, samt Bornholm,

8. Nordöstskånes skogslandskap,

• Sida 220
•  Original

14. Öland och Gotland. Alla naturgeografiska regioner som är representerade bör dock få ett kompletterat skydd med olika vattendragstyper.

(4) Västerhavet: Avrinningsområdena som awattnas till Västerhavet är också mycket bristfälligt representerade. Alla typer av vattendrag behöver utökat skydd. I Göta älvs avrinningsområde är endast älvsträckan Höljes till Edebäck i Klarälven skyddad, och där behöver skyddet också utökas. Ingen naturgeografisk region kan sägas vara tillräckligt representerad. Följande regioner saknar helt representation:

6. Sydöstra Danmark och sydvästra Skåne,

7. Skånes sediment- och horstonrråden, samt Bornholm,

8. Nordöstskånes skogslandskap, 15. Ljungheds- och kustskogsonrråden längs svenska västkusten och norska sydkusten, och 22. Götalands centrala slättbygder.

Vilka ytterligare vattendrag bör skyddas?

En viktig målsättning vid skydd av vattendrag bör vara att skydda hela avrinningsområden. I förslagen nedan har detta givits hög prioritet, och även att olikstora avrinningsområden skyddas, fördelade över hela landet. Eftersom avrinningsområden ofta omfattar mer än en naturgeografisk region, har jag inte redovisat förslagen följande de naturgeografiska regio- nerna. Presentationen är istället upplagd så att olika typer av avrinningsom- råden i de olika avrinningsregionema representeras. Syftet är dock att alla naturgeografiska regioner skall representeras.

(1) Bottenviken: De vattendrag som mynnar i Bottenviken är som nämnts tämligen väl representerade med dagens skydd. Mindre, kustnära skogsäl- var saknas dock. För att få ett representativt urval av typiska vattendrag av olika storlek i regionen, borde även mindre skogsälvar längs Bottenvikens kustland skyddas. Exempel på sådana mindre skogsälvar är Töreälven (5), Kågeälven (19), Bureälven (21) och Rickleån (24).

(2) Bottenhavet: Bland avrinningsområdena som avvattnas till Bottenhavet, är fjällälvarna inte skyddade på ett representativt sätt. För att förbättra re- presentationen av fjällälvarnas avrinningsområden behövs ett utökat skydd framförallt i kust- och inlandet. I denna region är det emellertid inte möjligt att representera ytterligare fjällälvar eftersom alla är utbyggda. Det år fram-

• Sida 221
•  Original

förallt biflöden till fjällälvarna som kan komma ifråga för ytterligare skydd. Man kan tänka sig två principer för urvalet. Dessa kan kombineras eller tillämpas var för sig. Enligt den ena principen skyddar man de största biflö- dena med de högsta naturvärdena, oavsett i vilket avrinningsområde de är belägna. Lämpliga kandidater för ett sådant urval finns, men dokumentatio- nen medger inte att en lista presenteras.

Enligt den andra principen skyddar man helt en eller flera av fjällälvamas vattensystem. Fördelen med ett sådant arbetssätt är att vattendrag längs hela gradienten från fjäll till kust kan skyddas. Nackdelen är att många vattendrag redan är mer eller mindre exploaterade. Målsättningen bör vara att inte fortsätta exploateringen på ett sådant sätt att även de resterande naturvärdena äventyras. I de fall där vissa vattendragstyper längs storälvsgradienten är hårt exploaterade kan skyddet kompletteras med mer värdefulla vattendrag på motsvarande nivåer i angränsande storälvssystem. Man kan exempelvis helt skydda Dalälven, Sveriges näst vattenrikaste vattendrag och sydligaste fjällälv av dem som mynnar i Östersjön, från ytterligare exploatering. De värdefullaste delarna av dess huvudfåra är redan skyddade, varför det kunde vara naturligt att inbegripa även biflödena i det skyddade området. Ett annat viktigt argument gäller varaktigheten av de värden man vill skydda. De nu skyddade nedersta delarna av Dalälven påverkas av exploateringen uppströms. Det är därför angeläget med en helhetssyn på markanvändningen i hela avrinningsområdet.

Inom regionen finns tre skogsälvar skyddade mot vattenkraftutbyggnad. De ligger alla tre i regionens nordligaste del. De är också förhållandevis stora. För att få en god representation bör fler skyddas. De bör lokaliseras så att regionens mellersta och södra delar representeras, och så att mindre skogs- älvar också representeras. Exempel på skogsälvar som kan komma ifråga är Idbyån (35), Nätraån (37), Gådeån (39), Selångersån (41), Dyrån (42/43.2), Delångersån (45), Skärjån (49), Testeboån (49) och F orsmarksån (55).

Skyddas något eller några vattendrag ur varje kategori, kommer alla natur— geografiska regioner i området att representeras.

(3) Östersjön: Inom Östersjöns avrinningsregion är endast tre avrinnings- områden skyddade, vilket innebär att området är mycket bristfälligt repre- senterat. Dessa tre, Emån, Bräkneån och Mörrumsån, är dessutom alla

• Sida 222
•  Original

belägna i sydöstra Götaland. 1 demra region kan det vara praktiskt att skilja ut några mindre områden. Det gäller först Mälarregionen, vilken till största delen avvattnas till Östersjön av Norrström via Mälaren. I detta område finns inga vattendrag skyddade. Delavrinningsområden' som skulle kunna skyddas är t ex Hedströmmen (61.33), Svartån (61) och Arbogaån (61.34). Av dessa är Arbogaån störst. Även vattendrag utanför Norrströms vatten- system bör skyddas i regionen för att få en god representation. Exempel på sådana vattendrag är Tyresån (62), Svärtaån (64) och Nyköpingsån (65).

Motala ström avvattnar en stor del av nordöstra Götaland, bl a Vättem. Här bör man skydda vattendragen som rinner till Vättern, ett område som på många sätt avviker från andra vattensystem i Sverige. Andra delar av avrinningsonrrådet är Stångån (67.9) och Svartån (67.10) , som avvattnar norra sidan av sydsvenska höglandet. På ostkusten söder om Motala ström bör de tre vattendrag som skyddats kompletteras med några mindre vatten- drag. Exempel på sådana vattendrag är Virån (73), Alsterån (75), och Ljungbyån (77).

I Skåne finns idag inga skyddade vattendrag. Området awattnas både till Östersjön och Västerhavet. Området hör till den södra lövskogsregionen, eller den nemorala zonen, tillsammans med sydligaste Blekinge och Hallands och Bohusläns kustland (Sjörs 1967, Nordiska Ministerrådet 1984). Här borde både några större och några mindre vattendrag skyddas. Större vattendrag i som avvattnas till Östersjön är Helgeån (88), vars avrinningsområde sträcker sig upp i Småland. Mindre vattendrag är Segeholmsån-Verkeån (88/89) och Nybroån (89).

Om rekomrnendtationema ovan följs, kommer alla naturgeografiska regio- ner i området att representeras.

(4) Västerhavet: Av vattendragen som awattnas till Västerhavet är Fylleån i Halland, den svenska delen av Enningdalsälvens avrinningsområde (Kynne älv), och en älvsträcka i Klarälven, som hör till Göta älvs vattensystem, skyddade. Som nämndes ovan, borde några större och mindre vattendrag i Skåne skyddas. Större sådana vattendrag som avvattnas till Västerhavet är Kävlingeån (92) och Rönne å (96), medan Sege å (90), Saxån (93), Råån (94) och Vege å (95) är mindre vattendrag. Bortsett från Göta älv, Sveriges vattenrikaste system, så bör någon eller några av de större vattendragen i regionen, Lagan (98), Nissan (101), Ätran (103), Viskan (105), skyddas. Alla är dock påverkade av

• Sida 223
•  Original

vattenkraftutbyggnad. Mindre vattendrag i regionen är Stensån (97), Rolfsån (106) och Örekilsälven (110).

Inom Göta älvs vattensystem bör några delavrinningsonrråden skyddas. Det gäller främst tilhinningsområden för Vänern. I Klarälven är sträckan mellan Höljes och Edebäck skyddad. Detta skydd borde kunna omvandlas till att gälla en del av Klarälvens avrinningsområde. Andra större vattendrag som mynnar i Vänern från norr är Upperudsälven (108,23), Byälven (108.28), och Gullspångsälven (108.39). Tidan (108.37) och Lidan (108.31) som avvattnar Västgötaslätten har helt annan karaktär än de norrifrån tillrinnande, d v s representerar en annan typ av vattendrag och andra naturgeografiska regioner, varför någon av de två bör skyddas.

Om rekommendationema ovan följs, kommer alla naturgeografiska regioner i området att representeras.

Oklarheter i naturresurslagen om vattenområdens avgränsning

För en del av de objekt som idag är skyddade enligt Lagen om hushållning med naturresurser m m 3 kap. 6 5 finns oklarheter i hur objekten skall avgränsas. Det gäller de fall när ett avrinningsområde uppströms en sjö eller ett regleringsmagasin är skyddat, t ex "Österdalälven uppströms Trängslet". Detta kan tolkas antingen som uppströms dammbyggnaden, d v s inklusive andra vattendrag som rinner ut i Trängslet-magasinet, eller som att endast Österdalälvens avrinningsområde uppströms dess inlopp i Trängslet-magasinet är skyddat. I den senare tolkningen ingår ej andra vattendrag som rinner ut i Trängslet. Dessa tolkningsoklarheter borde klar- göras, förslagsvis så att avgränsningen utgörs av darmnbyggnaden i maga- sinen, eller högvattenlinjen i reglerade eller oreglerade sjöar, d v s inklusive vattendragen som rinner ut i magasinet eller sjön.

• Sida 224
•  Original

.jiatiiH 11.1 ,»u Elli—lä

rrl"

._'r _ "11.1!L

__, _ ..MJI

. år”.,mvulww gntgffmlår; s.,—s* * ' ..,»m :*W—H

. jr" ” ””"”

, .u;._..1r

109-få TautlfmJ

. -.'1rl_ ' -' Hi

.,; '.-.-. jultäv— ""-”' MiB—GJ

.! .. ..? Jkl,

ӌh Oj,"; ' i)???

• Sida 225
•  Original

De av Vattendragsutredningen från bevarandesynpunkt prioriterade vattenområdena

Översiktlig sammanställning av naturvärden

Ulf Larsson, Magnus Svedmark och Christer Nilsson Institutionen för ekologisk botanik ”UmeåuMVusna

1994

• Sida 226
•  Original

”..::. .'.-.."'.-1|| t, *. .-' i.: » . 11 . _. .:... rfr. _.4 ' ., , . få, +,. ., . . __. * . Il [ ulf

— ri. " Matra)?- +"... en

”rån,,” . ,,,. — ,'jo .. |.. .'..

. friterad ria—ii ,] hy akademierna;

.

.. .-_ 1. . Fri-r: ": . .

.- -.m |

' .' .. .): '.._,.. . . ;!

u n.

nämna.-a ar-ngpmgmmtej nu :

Un

man .tr 'rnaftmrrml

• Sida 227
•  Original

Vegetation

Framförallt brukad skogsmark omger Töre älv. I övre delen av avrinningsområdet kan vegetationen lokalt påverkas av grönstens—

berggrunden.

Flora

Vid Töre älvs utlopp änns bl a hänggräs.

Fauna

Utter finns i vattensystemet. Harr förekommer i älvens forspartier och även lax går upp i vattendraget.

Referenser

Arbetsmaterial från Sture Westerberg, Länsstyrelsen i Norrbottens län. 1994.

Miljöstatistisk årsbok 1986-87. Natunniljön i siffror. 1987. Sveriges officiella statistik. Statistiska centralbyrån. Stockholm.

Atlas över Sverige. 1953. Berggrunden. Blad 7-8. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

• Sida 229
•  Original

24. Rickleån

Län: Västerbottens län Medelvattenföring: 18 m3/s Avrinningsområdets areal: 1673 km2

Naturgeografiska regioner: 29a. Kustslått och dalar med finsediment kring norra Bottenviken.

Rickleån är en liten skogsälv som mynnar i Bottenviken. Vattendraget är delvis reglerat för kraftändamål och påverkat av tidigare flottningsverksamhet. Sträckan mellan Robertsfors och havet är dock inte flottningsrensad vilket är tämligen unikt. Av särskilt intresse är att Rickleån är den enda skogsälv där man har tillgång till långa serier av biotiska och abiotiska mätvärden.

Biflöden

Rickleån har huvudsakligen tre biflöden som alla förenas i sjön Bygdetråsket. Risån och Tallån är de två största medan Sikån är något mindre.

Berggrund

Berggrunden utgörs framförallt av ådergnejser, med övervägande sedimentgnejser, och ådergnejser med övervägande granitgnejser. I Risåns övre lopp dominerar dock Stockholms-, Fellingsbro-, och Revsundsgraniter med ett mindre inslag av gabbror, dioriter och amfiboliter.

Geomorfologi och hydrologi

Rickleån awattnar främst Bygdetråsket 5 mil NV om utloppet. Själva än är oligotrof med humöst vatten. Terrängen längs än är i huvudsak flack. Området kring Sikåns övre lopp har karaktär av

• Sida 230
•  Original

extrem restbergsslätt, och dalar saknas helt. Ovan Bygdetråsket finns en sträcka med tydligare dalgång. Mellan Overklinten och Robertsfors omges än av en flack sandhed.

Nedströms Robertsfors rinner ån över en slättyta av mellansvensk typ och loppet är mestadels rakt. Forsar och sel finns längs hela sträckan och alla forsar strömmar över blockig morän. Mellan forsarna kantas än av låga sedimentbrinkar. Vid mynningen finns hällmarker och klapperstensfält.

Biflödet Sikån rinner bl a genom sjöarna Åsträsket och Villvattnet som delas av en markerad rullstensås. Det sjörika området i Tallåns övre del är Västerbottens östligaste dödislandskap och har former av Rogenmorän-typ.

Vegetation

Rickleåns omgivningar nedströms Bygdetråsket domineras av barrskogar med inslag av jordbruksmark. Vid Överklinten finns rika lundartade stränder. Vegetationen längs Risån karaktäriseras av skog och myrmarker. Åns stränder är påverkade av slåtter. Nedströms Åträsket finns vassar bestående av sjöfräken, bladvass och säv. Vid Sikåns övre del utbreder sig Jättungsmyran, ett myrkomplex av riksintresse, med välutbildade sträng-flarkpartier och ett 40-tal större gölar i myrens centrum. Även i Tallåns övre del förekommer flera sträng-flarkmyrar. Båthusmyrans delvis ombrotrofa karaktär är av stort ekologiskt intresse.

Flora

Längs sträckan Bygdetråsket-mynningen är vassar av fräken och starr vanliga, näckrosor förekommer ställvis. En knapp mil från mynningen, vid Åströmsforsen, fimis ett av Sveriges nordligaste bestånd av gul svärdslilja. Röda vinbär växer bl a på stränderna vid Överklinten.

På flera ställen längs Risån och i en Sikålokal finns den i norr sällsynta sjöranunkeln som är av utbredningshistoriskt intresse. Vid Sikån växer också getrams på ett ställe.

• Sida 231
•  Original

Fauna

Bygdetråskets utlopp är rastlokal för fåglar och i forsarna nedströms utloppet finns strömstarar. Tyrildsjön söder om Robertsfors utgör tillsammans med omgivande myrmarker en värdefull fågelloka] liksom Stormyran vid Tallån. Vidare bör nämnas att fiskgjuse har observerats i Rickleåns mynningsområde.

I Bygdetråsket finns också flera ishavsrelikter, bl a pungräkan, Mysis relicta, och den lilla märlan Pontoporeia affinis". På flera platser i ån, bl a Rickleåforsen, förekommer den lilla sötvattensnäckan Ancylus fluviatilis, populationen har dock minskat i storlek på senare år.

Öring och harr finns i stora delar av Rickleåns vattensystem, i åns nedre del finns också en laxstam. Bygdetråsket har utpostbestånd av nors och siklöja. Granträsket, vid Sikån, har utpostbestånd av siklöja och Risån ett dito av braxen. Rickleåsystemet har också en stabil bäverstarn

Ileferenser

Atlas över Sverige. 1953. Berggrunden. Blad 7-8. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Mindre vattendrag i Västerbottens län - en sammanställning av naturvärden. 1985. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

• Sida 232
•  Original

38. Ångermanälven nedströms Sollefteå.

Län: Västernorrlands län Medelvattenföring: Uppgift saknas Avrinningsområdets areal: Uppgift saknas

Naturgeografiska regioner:

28a. Sydligt boreala kuperade området: Medelpad och "Höga kusten” i Ångermanland.

Ångermanälven som är landets tredje största älv är kraftigt utbyggd. Sträckan nedströms Sollefteå är dock inte utbyggd med kraftverk.

Biflöden

Biflödena är med något undantag dåligt dokumenterade. Björkån rinner ner i Ångermanälven norrifrån en bit nedströms Sollefteå. Än är påverkad av tidigare flottningsverksamhet. Bruksån tillstöter älven från söder i Sollefteå samhälle.

Berggrund

Avrinningsområdets berggrund domineras av ådergnejser, med övervägande sedimentgnejser. Inslag av äldre urbergssediment, Stockholms-, Fellingsbro- och Revsundsgraniter samt diabaser och hyperiter förekommer.

Geomorfologi och hydrologi

Nedströms Sollefteå kraftverk utgörs Ångermanälven av en 3,5 mil lång sträcka med strömmande vatten. Älven flyter här fram i en vid dalgång med mäktiga nipstränder, djupa raviner och breda terrassplan. Landskapet kan karakteriseras som ett niplandskap även om processerna är långsamma p g a uteblivna vårfloder. Från

• Sida 233
•  Original

Nyland vidtar Angermanälvens mynningsvik med flodkaraktär och stort djup. Bergkullandskapet når här ända ner till stränderna.

Längs Björkån ligger Björkååsen, en grusås som delvis utnyttjats som täkt. Av geovetenskapligt intresse är det nästan orörda avsnittet från Åkvisslan till Strupen och de åsavsnitt som bildar öar och näs i Öster-Mosjön. Nämnas bör också deltabildningen vid Björksjön.

Vegetation

Älvens dalgång nedströms Sollefteå domineras av välhävdade Odlingsmarker, i den övre delen i en öppen dalgång och efter Nyland i ett kuperat landskap. Mellan Björkåns utlopp och Nyland är stränderna flacka och domineras ofta av rosettväxtssamhällen. En gråalbård utgör gräns mellan åkermarken och stranden.

Björkån kantas av omväxlande skogsmark, myrmark och odlingsmark. I dess övre lopp finns de örtrikaste biotopema. Andra intressanta växtbiotoper finns vid Björksjödeltat och i lövskogarna ovan Strupen.

Flora

I östra Sollefteå finns Skedomsnipan, en sydvänd hög nipbrant. Här växer bl a bergkårel, tjärblomster, springkom, bockrot och skogstry. I Bruksåns vattensystem, som mynnar i Sollefteå, finns det sällsynta gräset glesgröe i ett av landets rikligaste förekomster. Ån hyser också häxört, kärrsilja, dvärgigelknopp mm.

Getrarns finns på flera ställen längs älvdalen, bl a i Pararavinen och vid Kärvstaberget, norr om Torsåker. Kärvstaberget, som är ett sydberg, har andra intressanta arter som t ex svartbräken, trolldruva och skogstry.

I Ångerrnanälvens nedre lopp vid Styrnäs finns bl a norrlandsstarr, mandelpil, madrör, hårbladsmöja och fyrling. Den totala floran här är representativ för denna del av älven. Strax S om Styrnäs ligger Därnstasjön som som avvattnas av den korta Loån. Floran i sjön påverkas av det näringsrika vattnet, här växer pilblad, vanligt mannagräs, svalting mm.

• Sida 234
•  Original

I mynningsområdet vid Nyland och Näsön finns branta sluttningar ner mot älven. Näsöns södra brant uppvisar en flora som innehåller bl a trolldruva, jordreva, hällebräken, stinknäva och bergglim. På Korsbergets sluttning strax nordväst om Näsön växer också rockentrav, sandviol och Iövbinda. Längre ner i mynningsviken ligger Strinnefjärden som är en intressant strand- och vattenväxtlokal. Nämnas kan arter som bitterpilört, brunskära,

korsslamkrypa och strandpryl.

Fauna

Ångennanälvens naturliga reproduktion av lax och havsöring är förstörd men odling av lax- och havsöringsmolt upprätthåller en konstgjord föryngring. Från genetisk synpunkt utgör dock älvens lax- och havsöringbestånd en nationell tillgång. Älven utgör också lekmiljö för flodnejonöga. Biflödena längs älvsträckan är lekområden för bl a sik och harr. Andra exempel från den rika fiskfaunan är t ex gös, siklöja och stäm. Kramforsån har ett bestånd av flodpärlmussla.

Bäver finns i många av Björkåns selsträckor och främst vid deltaområdena. Även utter har spårats men det är osäkert om ån utgör reproduktionsområde för arten. Björksjödeltat är åns viktigaste ornitologiska lokal, deltat är en viktig rastplats för vadare och änder och för många häckande arter.

[Referenser

Områden av riksintresse för naturvård i Västernorrlands län. Odaterad. Länsstyrelsen i Västernorrlands län

De mindre vattendragen i Västernorrlands län. 1982. Länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Arbetsmaterial. Odaterat. Länsstyrelsen i Västernorrlands län

Ivar Sundvisson vid Länsstyrelsen i Västernorrlands län. Muntl. 1994.

Atlas över Sverige. 1953. Berggrunden. Blad 7-8. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

• Sida 235
•  Original

Ångermanland

Ljustorpsån-Mjällån är ett litet biflöde till Indalsälven. Åarna förenas i sitt nedre lopp och tillstöter älven i Stavreviken strax uppströms älvens mynningsdelta.. Mjällån är oreglerad medan Ljustorpsån är relativt kraftigt påverkad av vattenkraftsutbyggnad. Båda åarna är påverkade av flottningsrensningar.

Biflöden

Vattensystemet består av ett flertal mindre åar och bäckar, samtliga dåligt dokumenterade. Viksjöån, Laxsjöån, Bredsjöån och Ådalsån är några exempel.

Berggrund

Berggrunden utgörs framförallt av ådergnejser men även små stråk av äldre urbergssediment.

Geomorfologi och hydrologi

Åarna rinner fram i markerade dalgångar med höga omgivande berg, Mjällåns dalgång är dock betydligt mer skarpskuren. I Ljustorpsåns nedre lopp och efter sammanflödet med Mjällån går än i ett slingrande meanderlopp med korvsjöar, strandvallar och levéer. Mjällån har sina källor i ett glacifluvialt fält med rullstensåsar och dödisgropar, vilka bildar ett mindre sjösystem. Här finns även ett välutbildat randdelta med strömrännor och fossila sanddyner. Längs Mjällåns dalgång går ett isälvsstråk och dalgången har klassiska lokaler för studier av varvkronologin i denna del av landet.

• Sida 236
•  Original

Erosionen är fortfarande aktiv och terassema längs vattendraget är ofta sönderskurna av raviner och nipor. Tillsammans med Ljustorpsåns nedre lopp uppvisar åarna på en sträcka av mindre än fyra mil en ovanligt komplett serie av de former som utmärker norrländska älvdalar, från högsta kustlinjens randdeltakomplex via dalgångens terrasser, nipor, raviner och meanderlopp till och med älvens kustdelta.

Vegetation

De övre delarna av Ljustorpsån går främst genom skogsmark, längre ned och efter sammanflödet med Mjällån löper vattensystemet genom jordbruksmark. Skogsmarken utgörs av såväl barrskog, blandskog som lövskog.

Flora

I Ljustorpsån-Mjällåns dalgång förekommer den högt skyddsvärda arten smällvedel som endast har sex lokaler i landet. I ravinema vid Latmansmon, Viksjö, växer de sällsynta gräsen sötgräs, köseven, storven och glesgröe. Vid Billberget växer bla fjällbräcka och bergviol. Utmed längre strandsträckor återfinns mandelpil och älvtolta.

Fauna

Vattensystemet är reproduktionsområde för harr och bäcköring. Speciellt viktigt för länet är åarnas reproduktion av havsöring. Ljustorpsån-Mjällån är också viktig för länets reproduktion av flodnejonöga.

Ett par hotade insektsarter samt sällsynta strandlevande skalbaggar finns i åarna. Häckande kungsfiskare finns i Ljustorpsån.

Referenser:

Områden av riksintresse för naturvård i Västernorrlands län. Länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Ang redovisning av skyddsvärden i vattenområden och vattendragssträckor. 1993. Länsstyrelsen i Västernorrlands län.

• Sida 237
•  Original

De mindre vattendragen i Västernorrlands län. En naturinventering. 1982. Länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Atlas över Sverige. 1953. Berggrunden. Blad 7-8. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

• Sida 238
•  Original

45. Delångersån

Län: Gävleborgs län Medelvattenföring: 18 m3/s

Avrinningsområdets areal: 2010 km2 Naturgeografiska regioner:

27. Skoglandskapet norr om norrlandsgränsen 28. Sydligt boreala kuperade områden 30. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden

Delångersån awattnar Svågan och Dellensjöarna. Den rinner därefter mot SO och passerar på sin väg mot havet bl a Kyrksjön, Långsjön och Storsjön. Kraftverk och regleringar finns i avrinningsområdet.

Biflöden

Hångelån är ett biflöde till Svågan. Området präglas av isavsmältningens förlopp. Här finns fossila älvbottnar i form av grenade torrfåror samt på sina ställen höga, lodräta klippväggar som markerar fossila älvfåror. Stömneån-Lurnpån har ett ringlande lopp genom kulturbygd. Uppströms Stömnesjön rinner än genom kulligt jordbrukslandskap med öppna Odlingsmarker ända ned till vattnet. Längre uppströms ringlar ån fram genom omväxlande i jordbruks- och skogsbygd . Brändbobäcken söker sig fram i en kraftigt meandrande bäckravin på ett äldre deltaplan högt över Svågan.

Berggrund

Berggrunden utgörs i stora drag av ådergnejs (övervägande granitgnejser). Stråk av ådergnejs i form av sedimentgnejser förekommer också. I området kring Dellensjöarna förekommer lava- och tuffliknande bergarter. Den bergart som täcker en stor del av

• Sida 239
•  Original

Norrbonäset och också fortsätter ett stycke under Dellarna kan ha ett varierande utseende men sammanfattas under namnet dellenit.

Geomorfologi och hydrologi

Svågan, som är lugnflytande med långa välutvecklade meandersträckor, är en av Hälsinglands största skogsälvar. Den mynnar i Dellensjöarna, som anses ha uppkommit genom ett meteoritnedslag. Vid HK finns slukrännor och randdeltasediment. Ovanför denna nivå är ett omfattande sandurfält med strömrännor beläget. Hudiksvallsåsen följer dalen och är sträckvis dubbel. Ett större kuperat isälvsfält med korta åsar, klapperfält och åsgropar ingår också i området. Älven har skurit sig genom sedimenten och lämnat älvterrasser med tydliga meanderbågar på högre nivåer. Exempel på aktiv meandring finns också i området. Dellensjöarna inramas åt alla håll av höga berg och bildar ett i förhållande till omgivande terräng tydligt nedsänkt bäcken.

Vegetation

Vegetationen omkring Lumpån är kulturpräglad. Här växer till exempel fräken- och gräsarter och buskvegetation. På många ställen är marken odlad ända ned till än. Vid Sågberget omges än av fattig ris-barrskog med en mager flora med gråal ned mot ån. Svågan omges längs dalsidoma av ett kuperat odlingslandskap. Mellan Ängebo och Norrdala finns ett välutvecklat meanderavsnitt omgivet av skog och odlad mark. Längs långa sträckor kantas älven av lövbårder.

Delångersån nedströms Storsjön rinner huvudsakligen genm ett flackt skogslandskap, omges delvis av myrar och vidgar sig på ett par ställen till sjöar. Vegetationstypema i avsnittet Delångersån utgörs av barrskog och lövskog.

Flora

Av botaniskt intresse är bl a förekomsten av ringlav vid Flotthöljan. Andra intressanta arter längs Svågan är bl a mandelpil, skuggviol, trolldruva, underviol, tvåblad, skavfräken, fjällskära, bjömbrodd, gräsull, videört och storgröe. Vid Brändbobäcken förekommer glesgröe och lundarv.

• Sida 240
•  Original

Fauna

I Svågan påträffas flodpärlmussla, som klassas som sårbar (hotkategori 2). Vidare förekommer ett stort antal dagsländearter, varav flera försumingskänsliga. En sällsynt nattslända, Brachycentrus subnubilus, som anses känslig för bl a vattenregleringar, förekommer i ån. Bäver förekommer allmänt i området. Älven utgör lekvatten för storvuxen insjööring som förekommer i Dellensjöarna, den s k Dellenöringen. Harr finns också i älven. Delångersån är lekvatten för havsöring. I ett tillflöde till än finns också ett bestånd av flodkräfta. Fyra kräftdjur, vilka betraktas som ishavsrelikter, förekommer i Dellensjöama. Dessa är Mysis relicta, Pallasea quadrispinosa, Limnocalanus macruru och

Pontoporeia affinis.

Referenser Arbetsmaterial. 1993. Länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Atlas över Sverige. 1953. Berggrunden. Blad 7-8. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Områden av riksintresse för naturvården i Gävleborgs län. 1987. Länsstyrelsen i Gävleborgs län.

• Sida 241
•  Original

Vegetation

Ängraån är lite påverkad av modernt skogsbruk och skogen står intakt längs de flesta av åns stränder. Stränderna präglas av isälvsavlagringarna och är steniga-grusiga eller överväxta av strandkärr. Av botaniskt intresse är de artrika och välutvecklade strandsnåren vid forsarna, de öppna och delvis översilade strandhällama samt strandkärren och anslutande sluttningsmyrar.

Flora

Till de intressanta inslagen hör fjällven, getrams, videört, fjällnejlika, axag och slankstarr. En särskilt intressant och lundartad växtlighet med bl a olvon, lönn och andra sydliga inslag förekommer längs biflödet Borrån. Vid Digerfallet är stränderna örtrika med arter såsom brakved, hägg, ängsvädd, vänderot, älggräs, vitrnåra, ängsviol, stenbär, liljekonvalj, videört och kung Karls spira. På hällarna vid Brygghusforsama växer bl a fjällnejlika. I kärren runt Storrnyrsjön växer bl a bjömbrodd, gräsull, klubbstarr och axag.

• Sida 243
•  Original

Fauna

Av stort intresse är förekomsten av utter i området. Ån hyser stammar av harr och öring. I än finns också flodpärlmussla. Angraåns bottenfauna karakteriseras av stor artrikedom. Den rikligast förekommande evertebraten är dagsländan Baetis rhodani. Flera andra arter av dagsländor har påträffats, liksom flera föroreningskänsliga arter, t ex den sällsynta skalbaggen Normandia nitens.

Referenser

Områden av riksintresse för naturvården i Gävleborgs län. 1990. Länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Arbetsmaterial. 1994. Länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Atlas över Sverige. 1953. Berggrunden. Blad 7-8. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

• Sida 244
•  Original

49. Skärjån

Län: Gävleborgs län Medelvattenföring: uppgift saknas Avrinningsområdets areal: 325 km2

Naturgeografiska regioner: 27. Skogslandskapet norr om norrlandsgränsen.

Skärjån är en liten skogsälv med ett kustnära avrinningsområde. Vattensystemets sj öar är reglerade men det finns forssträckor mellan sjöarna. Vissa sträckor i systemet är rensade. Ån mynnar i havet vid Axmarsbruk inom Axmar naturreservat.

Biflöden

Östbyån och_Kvarnån är de största biflödena men är i sig små vattendrag. Ostbyån är rensad och ca 2 m bred.

Berggrund

Huvudsakligen granitgnejser och leptitgnejser, men också sedimentgnejser, dominerar avrinningsområdets berggrund.

Geomorfologi och hydrologi

Området karaktäriseras av en kullig terräng med relativ höjd 20-50 111 som ger en vacker landskapsbild. Mellan Noran och havet delar ån upp sig i ett stort antal grenar, mest utpräglat vid Axmarsbruk. En sidofåra, Bergsån, löper också som en egen gren här. I åns mellersta och övre delar är loppet mer lugnflytande och än rinner genom flera Sjoar.

• Sida 245
•  Original

Vegetation

Avrinningsområdet domineras av skogsmark. Ån kantas av lövrika, ofta surnpskogsartade strandskogar med framförallt al och asp, ibland även ask. Fältskiktet är mestadels frodigt och högvuxet. Längs stränderna dominerar bunkestarrens kraftiga tuvor och på sina ställen bladvass eller rörflen. Högre upp på stranden är grenrör nästan allenarådande. Karaktärsvåxtema i vattnet är sävarter, igelknopp och gul näckros. Längs biflödet Östbyån finns flera stora strandängar.

Flora

I det frodiga fältskiktet påträffas bla hampflockel och safsa medan själva än har förekomster av sjöranunkel. Alla dessa arter har en sydlig utbredning och är sällsynta inom regionen. Andra arter som bör nämnas är brakved, olvon, sumpvial och ängsvädd.

Fauna

Fågellivet utmed än är rikt med bl a vadare, änder, tättingar, ugglor och hackspettar. Skärjån har framförallt uppmärksammats som en mycket god hackspettslokal där flera sällsynta arter påträffas regelbundet, bl a vitryggig hackspett och mindre hackspett. Hackspettama gynnas av den goda tillgången på lövträd, varav den rika förekomsten av grova aspar är särskilt värdefull.

Ån utgör lekvatten för ett ursprungligt bestånd av en kustnära havsöringstarn och hyser ett gott bestånd av flodkräfta.

Skärjäns bottenfauna betraktas som en av de mest skyddsvärda i länet. Ur bottenfaunan kan nämnas två sällsynta vattenlevande skalbaggar, Normandia nitens och Stenelmis canaliculata, den senare på sin nordligaste fyndplats i Sverige. Båda arterna hotas av vattenregleringar. Den kalkkrävande snäckan Lymnea stagnalis har också påträffats.

• Sida 246
•  Original

Referenser

Områden av riksintresse för naturvård i Gävleborgs län. 1987. Länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Bottenfaunainventering i Gävleborgs län 1986-1989. 1992. Länsstyrelsen i Gävleborgs län. Rapport 199216.

Arbetsmaterial. 1990. Länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Atlas över Sverige. 1953. Berggrunden. Blad 7-8. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

• Sida 247
•  Original

51. Testeboån

Län: Gävleborgs län Medelvattenföring: 11 m3/s Avrinningsområdets areal: 1113 km2

Naturgeografisk region:

27. Skogslandskap norr om norrlandsgränsen 28a. Sydligt boreala, kuperade området: Medelpad och "Höga Kusten”i

Ångermanland 30. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden.

I Testeboåns vattensystem ingår källåama Kölsjöån och Bresiljeån. Strax före utloppet i Gävlebukten, norr om Gävle, bryter Testeboån genom Gävleåsen och mynnar med ett delta i Inre fjärden. Ån med sina omgivningar bildar ett omväxlande och vackert landskap. Området är reglerat med en regleringsdamm vid Oslättfors och strömkraftverk på ett fåtal platser.

Berggru nd

Avrinningsområdets berggrund består huvudsakligen av ådergnejser (övervägande sedimentgnejser, granitgnejser och leptitgnejser).

Geomorfologi och hydrologi

Testeboån nedströms Oslättfors är kraftigt vindlande. Ån rinner genom Gästriklands flacka och rikblockiga moränlandskap och har inom den övre delen inte på något ställe eroderat fram den underliggande berggrunden. Forssträckoma är däremot rika på frispolade moränblock. Betydande arealer av de flacka omgivningarna kring ån, särskilt i de övre delarna och kring Inre

• Sida 248
•  Original

Fjärden, täcks av svämsand eller svämlera som än avlastat under högvattenperioder.

Vegetation

Testeboån bildar ett omväxlande och vackert landskap. An kantas av älvängar, ädellövskog och ett av landets nordligaste spontana ekbestånd. Floran på älvängarna är rik och botaniskt högst intressant.

Svämsediment intas av älvängar som genom årliga översvämningar kontinuerligt tillförs nytt material. Älvängarna utmärks av högvuxna gräs och örter och var förr betydelsefulla slåttermarker. Eftersom hävden numera upphört har igenväxningen i flera fall gått långt. Ogenomträngliga videsnår förekommer därför på gamla slåttermarker, men vackra älvängar, ännu förskonade från igenväxning, finns fortfarande kvar utmed ån.

Ellermurama är ett mosaikartat kärrkomplex i anslutning till Testeboån, med både öppna och glest beskogade pors- och starrkärr, sumpskog, lövkogsdungar och flera tallbevuxna fastmarkspartier. De flesta kärren torde vara kraftigt översilade och påverkade av Testeboåns vårflod.

Testeboån nedströms E4-bron utgörs av en sammanhållen strömfåra med många forsar och en vacker landskapsbild. Testeboåns delta och de omgivande översvämningsområdena intas av en frodig lövskogsvegetation med rik undervegetation.

Flora

Vid forsarna växer rikligt med safsa, ofta tillsammans med hampflockel. På öarna och de regelbundet översvämmade stränderna finns frodiga lövlundar och strandkärr med betydande inslag av ädla lövträd. I lövlundama påträffas många krävande lundörter, t ex myskmadra och vårärt. Anmärkningsvärd är den rika förekomsten av ek, en av de nordligaste spontana förekomsterna i landet. Lav— och mossfloran är rik. Till sällsynthetema hör ringlav.

• Sida 249
•  Original

Fauna

Ellermurama hyser en intressant och tämligen individrik fågelfauna. Myrområdet är häckningsplats för vadare och ett stort antal tättingar. Av sällsyntare fågelarter som observerats i området kan nämnas mindre flugsnappare. Det lövskogs- och vattenrika landskapet utmed Testeboån har en artrik och värdefull fågelfauna. Bl a fanns här tidigare den utrotningshotade vitryggiga hackspetten.

Än är lekvatten för lax och havsvandrande öring, men hyser också ett stationärt bestånd av öring. Den fungerar som genbank för Dalälvens lax- och havsöringsbestånd. Harr och flodkräfta förekommer i området.

Testeboåns bottenfauna karakteriseras av både nordliga och sydliga arter. Dagsländan Baetis buceratus och skalbaggen Stenelmis canaliculatus, den senare klassad som hänsynskrävande (hotkategori 4), är sydliga arter. Andra mindre vanliga arter i bottenfaunan är nattsländoma Chimarra marginata och Cheumatopsyche lepida, trollsländan Onychogomphus forcipatus samt snäckan Bithynia leachi, som klassas som hänsynskrävande (hotkategori 4). I ån påträffas dessutom den sällsynta och sydliga bäckflugan, klassad i hotkategori 2 (sårbar). Slutligen förekommer i ån flodpärlmussla, klassad i hotkategori 2.

[Referenser

Hjelmqvist, S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockhohn.

Område av riksintresse för naturvård i Gävleborgs län. 1987. Länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Statistiska Bentralbyrån. 1987. Natunniljön i siffror. Miljöstatistisk årsbok 1986-87. Sveriges officiella statistik. Stockholm.

Ståhl, P. 1993. Testeboån - sydländsk vildmark i Norrland. Natur i Gävleborgs län, 5. Naturskyddsföreningen i Gävleborg.

• Sida 250
•  Original

Naturgeografiska regioner:

28b Sydligt boreala kuperade områden 30a Norrlands vågiga berglmllterräng med mellanboreala skogsområden

Unnån flyter genom det vidsträckta skogslandet norr om Orsasjön och bildar en gräns mellan bergkullslätten och den vågiga bergkullterrängen. Från källflödena i höglandet sträcker sig än närmare fyra mil ned till mynningen i Oreälven strax öster om Orsa.

Biflöden

Stopån utgör ett biflöde till Unnån i nordvästra delen av Orsa kommun. Stopåns dalgång är djupt nedskuren mellan berget Kaljomäck, Litåberget och Gravängsberget. Vattendraget avvattnar också det vidsträckta höjdområdet längre västerut som inrymmer Anjosvarden och Gåddtjämsvaden. Ån bildar ett par vackra vattenfall. Andra större biflöden är Djupån och Näckån.

Berggrund

Berggrunden i Unnåns avrinningsområde utgörs av dalaporfyrer. Mindre stråk av dalagraniter, kambrosilurisk kalksten, övrig karnbrosilur och karelska sedimentbergarter förekommer också i området. Berggrunden i områdena kring Stopån domineras av porfyr och porfyrit men även stråk av diabas förekommer.

• Sida 251
•  Original

Geomorfologi och hydrologi

Ån bildar en gräns mellan den vågiga bergkullterrängen i söder och bergkullslätten i norr. Dalgången är brett U-formad och torde ha bildats genom direkterosion från landisen. Avsatt isälvsmaterial längs dalen är av små obetydliga former och förekommer omväxlande med moräner. Längs än har en isälv avsatt en ås av varierande mäktighet.

Vegetation

Ån kantas av olika typer av strandvegetation, ofta med en kantzon rik på lövträd och viden. Då det vidsträckta barrdominerade skogslandskapet är relativt kargt och lövfattigt utgör än en viktig nerv i landskapet.

Granskogen i Stopåns dalgång är gammal och ståtlig.

Flora

Områdets botaniska värden är ej närmare kända.

Fauna Faunan i Unnånområdet är förhållandevis rik, med goda fiskbestånd

och stora viltbetesmarker. Längs än har utter iakttagits ett flertal gånger, sannolikt har den en fast stam i ån.

Referenser

Arbetsmaterial. 1994. Länsstyrelsen i Kopparbergs län.

Atlas över Sverige. 1953. Berggrunden. Blad 7-8. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Områden av riksintresse för naturvård i Kopparbergs län. Odaterad. Länsstyrelsen i Kopparbergs län.

• Sida 252
•  Original

55. Forsmarksån

Län: Uppsala län

Medelvattenföring: 2,2 m3/s

Avrinningsområdets areal: 414 km2 Naturgeografiska regioner:

26 Skogslandskapet omedelbart söder om norrlandsgränsen

Forsmarksån har sitt källområde i Florarnaområdet, vilket awattnas till Finnsjön. Detta område är till största delan opåverkat. Ån i mer strikt mening, utgörs av den ca 6 km långa åsträckan från Forsmark till Kallrigafjärden. Vattenområdet består av sammanhägande vattenområden med sjöar och åar som kantas av stora myrkomplex och lövrika strandskogar. Uppströms Forsmark har nästan alla sjöarna ingått i de regleringsmagasin (numera sjöar) som anlades i samband med tillkomsten av Forsmarks och Lövsta bruk.

Berggrund

Avrinningsområdets berggrund består huvudsakligen av urgraniter men områden med gabbro, dioriter, amfiboliter och leptiter förekommer i området.

Geomorfologi och hydrologi

Genom rikedomen på sjöar och myrar är vattenflödet i ån jämföresevis stort även under sommaren. Hela sjökedjan från Vikasjön till Ensjön har sin gemensamma fastmarkströskel i ån kring Pierreslutan och kan på sätt och vis sägas utgöra en sjö med flera åartade "sund".

• Sida 253
•  Original

Vegetation

Biflödena Norrängsån och Gålarmoraån, vilka mynnar i huvudflödet strax söder om Forsmark respektive i S Åsjön, har en något större andel åkermark i tillrinningsområdena.

Forsmarksån som består av sammanhängande vattenområden med sjöar och åar avvattnar nästan enbart skogs- och myrmarker. Lövträdsrika strandskogar finns längs ån. Myrama är i stora drag opåverkade av dikning och består av mossar och kärr av varierade slag. Några frodiga smnpskogar och alkärr finns. Stränderna är övervägande vassrika och övergår i vissa fall till kärrartade fräkenrika mader och starrkärr. I våtmarkerna och sjöarna ligger flera hällrika holmar med barr- och blandskogar av natturskogskaraktär.

Flora Området hyser vissa partier med rik flora. Arter som förekommer i

sjöarnas övervattenvegetation är framför allt bladvass och sävarter. I Skälsjön finns stora områden med gul näckros och en del hårslinga.

Fauna Området hyser en rik fågelfauna. Referenser

Blomquist, P. och Wallsten, M. 1982. Vatten i Uppsala län. Stiftelsen för fiitidsområden och naturvård i Uppsala län.

Hjelmqvist, S. 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Områden av riksintresse för naturvården i Uppsala län. 1988. Länsstyrelsen Uppsala län

Statistiska Centralbyrån. 1987. Naturmiljön i siffror. Miljöstatistisk årsbok 1986-87. Sveriges officiella statistik. Stockholm.

• Sida 254
•  Original

61. I Norrström: 61.34 Arbogaån

Län: Örebro län, Västmanlands län, Kopparbergs län Medelvattenföring: Uppgift saknas Avrinningsområdets areal: Uppgift saknas

Naturgeografiska regioner:

27. Skogslandskapet N om norrlandsgränsen 28. Sydligt boreala, kuperade områden: Bergslagen 24. Svealands sprickdalsterräng med lerslättdalar och sjöbäcken 30. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden

Arbogaån är ett biflöde till Norrström med många förgreningar som bla sträcker sig upp i Bergslagsområdet. Största delen av vattensystemets naturvärden finns i de många biflödena. Ett av biflödena, Rastälven, är nästan helt opåverkad av kraftutbyggnad och flera andra lite påverkade.

Biflöden

Arbogaån har en mängd biflöden i sitt vattensystem. Dyltaån med Järleån och Rastälven, Sverkestaån med Sandån, Rällsälven med Nittälven.

Berggrund

Avrinningsområdets berggrund består av främst leptiter och hälleflintor, urgraniter och Stockholms-, Fellingsbro- och Revsundsgraniter. I området kring Fåsjön-Usken utgörs berggrunden av urkalksten. Nära Hjälmaren finns också lite äldre urbergssediment.

• Sida 255
•  Original

Geomorfologi och hydrologi

Rällsälven-Nittälven avvattnar bergslagssjöar i trakterna kring Kopparberg. Nittälvsdalen är ca 20 km lång. Den övre delen är relativt trång och belägen mellan höjdornråden som når ca 200 m över dalbottnen och det gör att avsnittet framstår som en genombrottsdal. Här finns flera forssträckor, bla Brattforsen i ett kanjonartat parti. På denna sträcka finns endast dåligt sorterade supramarina isälvsavlagringar. Mellersta och nedre delen av älvdalen är bred och utfylld av huvudsakligen marina isälvsavlagringar. Älvloppet planar här ut och avsnitt med sand förekonuner liksom myrmarker. På den största myren, Römyren, finns sanddyner.

Dyltaåns system avvattnar främst några sjöar i Bergslagen. I övre delen av Järleåns dalgång, nedan Norasjön, följer än en sänka i berggrunden, vilken efter senaste istiden till stor del var fylld med mjäla och andra finkorniga sediment. I dessa har än skurit en slingrande, upp till ca 15 m djup ravin ner till moränen eller berggrunden. Talrika sidoraviner har sedan tillkommit. Nya skredkärr visar att utvecklingen fortfarande pågår. Flera forsar finns längs sträckan varav många små är utbyggda. Den största, Långforsen, som är drygt 1 km lång är outbyggd. Järleåns nedre delar består av en slingrande lugnflytande å som delvis är djupt nerskuren i de finkorniga sedimenten.

Järleån har också två stora kallkällor som är av hydrologiskt intresse. Källorna är belägna öster om Skärrnarboda på Järleåns västra strand. Järleborgskällan ligger just bredvid ån. Dess upprinningsområde är 20 x 20 m och vegetationsfritt där en mängd källådror väller upp över hela ytan. Karlsdarnmskällans upprinningsområde utgör närmast en vik av ån och upprinningen är mycket stark. Källan ligger vid nordspetsen av en ås.

Kalkberggrunden kring Fåsjön-Usken går i dagen främst vid Fåsjöns södra del, bla som typiskt vittrade strandklippor. Även vid Uskens östra strand förekommer kalkklippor med typiska vittringsforrner. O och SO om Usken finns antydan till drumliner i sluttningarna ner mot sjön. Grundvattenutflödet är rikligt här. Mellan Fåsjön och Usken finns också forssträckor. Sverkestaån-Sandån, Rastälven och Kölsjöån-Sandån innehåller många forssträckor, varav några långsträckta och några med stor fallhöjd. Väster om Arboga har

• Sida 256
•  Original

Arbogaån en utbuktning som utgör Sjömosjön. Ån strömmar delvis genom själva sjön. Sjömosjön är mycket grund med ett mäktigt näringsrikt sedimentlager på botten. I området ingår också en åskulle - Kolne holme.

Vegetation

I Järleåns övre lopp är huvudravinen i stort sett bevuxen med blandlövskog, mest ung gråal och ask, särskilt på tidigare slåtter- och betesmark. Enstaka mycket gamla och grova askar och björkar finns kvar från slåttertiden. En hel del öppen betesmark återstår närmast ovan ravinen.

Nittälvsdalen präglas av olika slag av barrskogar och myrvegetation. Stora delar upptas av torr tallhed. Rällsälvens dalgång är i norr bevuxen med granskog, i södra delen finns även inslag av odlingsmark. Längs stränderna växer en lövbård med ett ganska svagt utvecklat fältskikt.

Området vid Fåsjön-Usken karakteriseras av det mer eller mindre öppna kulturlandskapet även om mindre partier utgörs av barrblandskog och beteshagar. Väster om Siggebohyttan finns vackra betade enbackar med glest stående björkar. På Uskens sluttningar finns på vissa ställen en askdominerad lövvegetation. I området förekommer några extremrikkärr, bla det skyddade Lejakärret.

Sjömosjöns stränder består av sanka, tidvis översvämmade madmarker, som på sjöns norra , östra och södra sidor är ganska smala. På västra och sydvästra sidan utbreder sig sankängama långt från strandkanten. Björk, al och viden täcker dock stora delar av dessa mader. Sjöns södra strand är tydligt zonerad. Där alskogszonen slutar vidtar en tuvtåtelzon som närmare stranden ersätts av en starrzon. Vattenvegetationen utgörs av spridda ruggar av säv och bladvass.

Flora

Lövskogen i Järleåns övre del består av mycket hägg och skogen är till stor del lundartad, med arter som lind, tibast, hässelklocka,

skavfräken, springkom, lundarv, lungört och vätteros. Vid Karlsdammskällan växer bla pors, vattenklöver och vitmossor.

• Sida 257
•  Original

Vid Rällsälvens stränder finns bla skogssäv, älggräs och olika gräsarter. Nittälvsdalens stränder kantas ofta av blåtåtel och pors. Vid östra Älvhöjden i dalens övre del finns lokaler för fjälltolta och kransrams. Brattforsen har en intressant mossflora med bla Harpathus scutatus, Dicranodontium denudatum och Polytrichum alpinum.

Kalkuddarna vid Fåsjön hyser en mycket rik flora. Nämnas kan murruta, vippärt, krissla, blodnäva, sötvedel, harrnynta, brudsporre, gullpudra, hårstarr, tibast, hybriden blåhallon x stenbär samt bållevermossan Mannia ji'agrans. Även Lejaområdet vid Usken är mycket rikt. Här finns bla svartknoppsmossa, stor låsbräken och länets enda förekomster av kalkbräken.

Sjömosjöns vattenvegetation utgörs främst av säv, bladvass, gul näckros och natearter. Sjögull har invaderat sjön och kraftigt minskat de öppna vattenytoma. Sydväst om sjön finns kalkpåverkade vegetationstyper med bla en intressant kalkmossflora. Kolne holmes lund- och ängsflora bör också nämnas.

Fauna

Järleåns lövskog hyser ett rikt djurliv med många fågelarter, tex mindre flugsnappare, strömstare, forsärla och kungsfiskare. Bäver och stationär öring finns också i ån. Rällsälven är troligen länets rikaste lokal för flodpärlmussla och älven har också ett värdefullt öringbestånd. Nittälvens myrområden har en rik fågelfauna, särskilt Römyren, där grönbena, ljungpipare och orre finns. Römyrens orrspel är störst i länet. Även småspov och slaguggla lever tidvis i området. Öring förekommer, men med starkare stammar bara i biflödena. Uskeän som rinner mellan Fåsjön och Usken är lekområde för Fåsjöns öring och är enligt Fiskenämnden av regionalt intresse. Lejaområdet vid Usken har en rik insektsfauna, speciellt vad gäller fjärilar. Boknätsfjärilen torde här ha sin största förekomst i landet och är bara känd från två andra platser.

Fågellivet i Sjömosjön är rikt, 170 arter har noterats i sjön med omgivningar. Många av arterna är regelbundet återkommande flyttfåglar, bla gluttsnäppa, brushane, salskrake och häger. Av häckande arter kan nämnas enkelbeckasin, rördrom, vattenrall och sävsparv. Brun kärrhök, duvhök och fiskgjuse förekommer

• Sida 258
•  Original

regelbundet i området. I Lärkesån finns en mycket god stam av flodpärlmussla, dessutom öring och flodkräfta. Rastälvens öringstam är av stort genetiskt värde och älven utgör lekområden för de angränsande sjöarna. Nedströms Grängshyttan finns ett bestånd av flodpärlmussla. Öringstarnmar av olika betydelse finns i de flesta av övriga biflöden.

Referenser

Områden av riksintresse för naturvård i Västmanlands län. 1987. Länsstyrelsen i Västmanlands län.

Områden av riksintresse för naturvård. 1987. Länsstyrelsen i Örebro län.

Områden av riksintresse för naturvård. 1986. Länsstyrelsen i Örebro län.

Arbetsmaterial fi'ån Länsstyrelsen i Örebro län.

Atlas över Sverige. 1953. Berggrunden. Blad 7-8. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

• Sida 259
•  Original

65. Nyköpingsån

Län: Södermanlands län, Örebro län Medelvattenföring: 21 mS/s Avrinningsområdets areal: 3620 km2

Naturgeografiska regioner: 24. Svealands sprickdalsterräng med lerslättdalar

Vattensystemet i Nyköpingsåns avrinningsområde är rikt förgrenat. Den huvudsakliga fåran flyter fram i en väst-östlig riktning från källflödena kring sjön Tisaren och Sottem i Örebro län. På den sörmländska högplatån utgörs Nyköpingsåns vattensystem av ett komplext sjösystem som förbinds med kortare åsträckor. Sjöarna har en flikig struktur som bestäms av sprickdalsterrängen i området. De största sjöarna i systemet är Yngaren och Långhalsen. Sjöarna Dunkem, Misteln, Båven och Hallbosjön är av riksintresse. Bl a är Båven känd för att mal finns i sjön. Nyköpingsån är påverkad av regleringar.

Biflöden

Vattendragen i Båvenområdet är förhållandevis små och har i regel varit föremål för dikningar och regleringar. Jämaån utgör förbindelse mellan sjöarna Båven och Nalten. Åarna Naten och Husbyån utgör sträckan mellan Båven och Nyköpingsån. Natån, som är ett exempel på ett oreglerat vattendrag, förbinder sjön Naten med Båven. Än har ett starkt vindlande lopp i sand och moavlagringar sträckan mellan de båda sjöarna. Husbyån rinner genom ett naturskönt kulturlandskap. Längs ån förekommer våtmarker. Bäver finns i området. Än är inte reglerad.

Berggrund

Berggrunden består av inhomogena gnejser, ådergnejser, med inslag av leptiter, yngre graniter och pegrnatiter. I anslutning till leptitema

• Sida 260
•  Original

förekommer även mindre massiv av urkalksten, t ex vid Årdala, Djurön och Angsön. Mindre gångar av diabas förekommer i anslutning till] sprickdalsstråken.

Landskapet är småkuperat i området Dunkem-Ånharnmar-Misteln. Gnejs är den förhärskande bergarten men lokala kalkförekomster finns söder om Misteln samt i skogsbygden norr om Ånharnmar, där berggrunden även innehåller några stråk av diabas. Berggrunden överlagras av morän.

Geomorfologi och hydrologi

Tolmon är lokalnarnnet på de stora åsbildningama sydöst om Eriksberg där Köpingsåsen och Katrineholmsåsen avgrenas från varandra. Tolmon består av ett brett stråk av isälvsbildningar uppbyggt av olika generationer av avlagringar. Sydväst om Tolmon sträcker sig från Eriksbergssjön till Yngaren en bred uppodlad dalgång. Jordartema i dalgången består närmast av isälvssand och längre ut av mo och lera. Längs dalgången flyter med lugnt slingrande lopp Åkforsån som mynnar i Yngaren. Åkforsån är i sin nedre del nedskuren i finkorniga sediment. Här finns ravinbildningar utmed tillstötande bäckar. Hallbosjön har förbindelse med Yngaren och Långhalsen. Geologiskt sett torde sjön vara uppdämd av isälvsavlagringar. Högre urbergsklackar finner man främst vid stränderna i norr.

Området Dunkem-Ånhammar-Misteln och Båvenområdet präglas av sprickdalsterräng. Sjöarna Dunkem och Misteln är belägna i en bred flack dalsänka och utgör en viktig länk i det sjösystem som via Kyrksjön och Nalten rinner ut i Båven. Norr om Ånharnmar finns en ravin djupt nerskuren i moränmaterial som är rikt på stora block. Ett fåtal mindre klapperstensfält samt ett par dödisgropar finns också här.

Båvenområdet ligger inom den mellansvenska israndzonen. Vissa större anhopningar av isälvsmaterial vid bl a Sibro och Dalstorp tyder på att en stilleståndslinje har gått över Båvenområdets södra del. Moränen i området är dock tunn och saknar vanligen egna ytforrner. Vissa läsidesmoräner och crag—and—tailbildningar finns dock på spridda ställen i området. Sjön Båven karakteriseras av en starkt flikig strandkontur och ett stort antal bergiga öar vilket ger området karaktär av skärgård. Områdets mångforrnighet förstärks av

• Sida 261
•  Original

de mjuka dalgångar med mellanliggande bergribbor i östvästlig riktning som utpreparerats längs gnejsens strykningsriktningar och som ger upphov till delvis karakteristiska ribblandskap. Vackra exempel på denna typ av landskap finns väster om Båven i bl a Årdala socken.

Vegetation

Vingåkersån är en 15 km lång å som awattnar Vingåkersslätten. Vackra lövskogspartier och mindre våtmarker finns i området. Forssjöån kantas av strandnära skog.Vid mynningen i Kårtorpssjön finns värdefulla kärrområden. Åkforsån omgivning utgörs av uppodlad dalgång från Eriksbergssjön tilll Yngaren. I sin nedre del omges än av lövskog. Naturen vid det smala näset mellan Hallbosjön och Yngaren är omväxlande med öppen jordbruksmark, betesmarker, barr— och lövskogsområden och rikkärr. I Hallbosjöns södra del breder täta vassbälten ut sig. Från utloppet vid Långhalsen och ned förbi Kristineholm vid mynningen är Nyköpingsån kantad av vackra lövskogsbestånd. Längre söderut utbreder sig igenväxande vidsträckta våtängar.

_ Ett mycket skiftande landskap präglat av lång kontinuitet omger sjöarna Misteln-Ånhammar-Dunkem. Kulturlandskapet med hagmarker, åkrar och strandängar omväxlar med frodig löv- och barrskog. Området äger många värdefulla partier, såsom ädellövskog, ängsbackar och ekhagar, med rik flora. Äldre barrskog förekommer bl a norr om Åharnmar. Båvenområdets högsta delar upptas av hällmarkstallskogar där berget svallats rent från jordartsmaterial vilket ansamlats i sprickdalama eller i mindre fördjupningar på eller vid bergen. På lägre nivåer dominerar barrskogar av tallhedstyp eller granskog av blåbärsristyp. Den senare typen finns främst på bergryggarnas nordsidor eller på högre platåer.

Båvenområdet domineras på många håll av ett lövskogsrik landskap där eken har stor betydelse. Oftast bildar den inga större bestånd utan uppträder främst i smågrupper. Eken är dock starkt framträdande. Antalet myrmarker är stort. Mossarna är utbildade som tallrismossar med tall över hela mosseplanet.

• Sida 262
•  Original

Flora

På näset mellan Yngaren och Hallbosjön ligger ett rikkärr, Bärstakärret. Kärret har en kalkgynnad, egenartad flora med bl a grönyxne, fjällfräken, näbbstarr, kalkkällmossa, samt andra kalkgynnade arter.

Dunkems strand och grundbotten är mycket varierade med en ställvis-rikligt utvecklad, artrik strand- och vattenvegetation. Floran består av såväl eutrofa som oligotrofa arter, bl a finns här höstlånke och Isoetes echinospora. Nattviol och fältgentiana förekommer båda sällsynt med bara en växtlokal. En del av ravinema i området, t ex Nytorpravinen, har en rik flora, med bl a storgröe och lundstjärnblomma. På strandängar, som här finns av betydande storlek finns högstarrsamhällen med förekomst av mindre alhnänna växter. Strandviol växer på delar av strandängarna.

Från botanisk synpunkt värdefulla barrskogsområden finns dels på öar i Båven och dels i Jaktstuguskogen som utgör en barrskog av urskogstyp. Vid Sibro finns en barrskog på översilningsmark av sällsynt slag med en örtrik flora innehållande bl a stora mängder tibast. Vid Frändesta finns ett kalkområde med rika förekomster av Adam och Eva. I Båvenområdet finns på några öar en rikare flora med lundarter som tandrot, lungört, vårärt, underviol mm. Murgröna finns på en lokal vid Hacksjön.

Fauna

Fågellivet i Nyköpingsåns avrinningsområde har ett rikt fågelliv. I Forssjöån förekommer strömstare. Kungsfiskare förekommer i Åkforsån. Vid Dunkem häckar 15-18 sjöberoende fågelarter, bl a storlom och storskrake. I övrigt kan nämnas kan nämnas komknarr och häger. Båven med omgivningar är ett betydelsefullt område för berguv, fiskgjuse (35-40 par) och storlom (ca 60 par). Hallbosjön utgör en art- och individrik fågelsjö där särskilt Lidaviken bör nämnas. Bland intressanta häckande fågelarter vid sjön kan nämnas rördrom, brun kärrhök, fiskgjuse och gulärla. Åkforsån är känd för ett rikt och intressant djurliv med förekomst av utter. I området kring Vingåkersån förekommer bäver. I ravinen norr om Ånharnmar förekommer att stort antal sländgrupper.

• Sida 263
•  Original

Nyköpingsåns vattensystem är rikt på fiskarter med bl 3 goda lek och uppväxtområden för öring i Vingåkersån. Öring finns också i ett vattendrag mellan Långhalsen och Stadsjärden. Av fiskarter som förekommer i sjöarna Dunkem, Misteln och Båven kan nämnas gös, sik, siklöja, lake, mal (Båven), mört, sarv, snorgärs, sutare och ål. Nors, ishavsrelikten Mysis relicta, förekommer i sjön Dunkem. I Vingåkersån finns flodnejonögon i riklig mängd.

Referenser

Områden av riksintresse för naturvård i Södermanlands län. 1987. Länsstyrelsen i Södermanlands län.

Arbetsmaterial. 1993. Länsstyrelsen i Södermanlands län.

• Sida 264
•  Original

66. Kilaån

Län: Södermanlands län, Östergötlands län Medelvattenföring: Uppgift saknas Avrinningsområdets areal: 431 km2

Naturgeografiska regioner: 23. Skogslandskapet i Tiveden-Tylöskogen-Kolmården

Kilaåns vattensystem är dåligt dokumenterat förutom biflödet Vretaån. Vretaån är nästan opåverkad av regleringar och dikning vilket är ovanligt i regionen. Virån och Fadabäcken är andra ekologiskt viktiga biflöden.

Biflöden

Vretaån är det biflöde som ur naturvårdssynpunkt är mest intressant. Än är särpräglad vad avser ringa påverkansgrad, flora, fauna och geomorfologi. Den höga luftfuktigheten och rikedomen på lövved i olika nedbrytningsstadier pekar på att området kan ha höga värden även från mykologisk och entomologisk synpunkt.

Berggrund

Avrinningsområdets berggrund består huvudsakligen av urgraniter samt ådergnejser med övervägande sedimentgnejser.

Geomorfologi och hydrologi

Vretaån har sina källor i Kolmården. Än är djupt nedskuren i ett moigt-mjäligt isälvsmaterial. Längs ån uppträder långt över hundra meanderbågar, av vilka några övergivits och vuxit igen. Åbrinkama är är delvis mycket branta med talrika erosionsspår. Ramundsbäcken som rinner ner i Vretaån bildar en naturlig fors

• Sida 265
•  Original

strax innan sammanflödet och är en av länets få exempel på oreglerade forsar.

Vegetation

Kilaåns dalgång utgörs av ett levande kulturlandskap med inslag av sankrnarker som översvämmas regelbundet. Vid Virån-Bysjön finns myrkomplex med intressanta igenväxningsstrukturer.

Vretaån är omgiven av lövskog med asp, björk och hägg. Här och var finns små gläntor som tidigare hållits öppna genom bete. Ramunds—bäcken, som rinner ner i Vretaån, omges av ett bestånd grovstammig barrskog.

Flora

Floran längs Vretaån är artrik och vetenskapligt intressant bla genom de stora bestånden av pipfloka - en art som i Norden är begränsad till ett litet område i Kolmården. Av den övriga floran kan nänmas strutbräken, lundstjärnmossa, vätteros, tibast och dalklocka. Även mossfloran är artrik och välutvecklad.

Fauna

Kilaån, med sina översvämmade sankmarker, har ett rikt fågelliv höst och vår. Nämnas kan Svanviken som är naturreservat. I systemets övre lopp ligger sjön Virlången, en vildmarkssjö med rik fågel- och fiskfauna.

Virån-Bysjön och Fadabäcken har också ett rikt fågelliv. I Virån lever dessutom tre hotade bottenlevande djur, skalbaggen Stenelmis canaliculata samt snäckoma Marstoniopsis schlotzi och Valvata piscinalis. Biflödet Ålbergaån har en bottenfauna med två hotade arter, nattsländan Tricholeiochiton fagesii och snäckan Marstoniopsis schlotzi. Den hotade snäckan Gyraulus crista förekommer bla i Damrnhulteån.

• Sida 266
•  Original

Vretaåns djurliv är särpräglat. Än är länets värdefullaste reproduktionsområde för strömlekande fisk. Förekomsten av nissöga och sländor, med höga krav på rent och syrerikt vatten, bör också nämnas. Kungsfiskare finns liksom strömstarar om vintern. Sandbrinkama är väl utnyttjade som boplatser för räv, grävling och mink.

Referenser

Redovisning av skyddsvärden i vattenområden och vattendragssträckor i Södermanlands län. 1993. Länsstyrelsen i Södermanlands län.

Områden av riksintresse för naturvård. 1987 . Länsstyrelsen i Södermanlands län.

Försurnings-, förorenings- och naturvärdesstatus i Kilaåns vattensystem samt i Vedaån och Marsjöån. 1994. Länsstyrelsen i Södermanlands län.

Atlas över Sverige. 1953. Berggrunden. Blad 7-8. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

• Sida 267
•  Original

67. I Motala ström: 67.10 Svartån

Län: Östergötlands län och Jönköpings län Medelvattenföring: Uppgift saknas Avrinningsområdets areal: 1227 km2

Naturgeografiska regioner:

22c. Götalands centrala slättbygder, Östgötaslätten. 13. Sydsvenska höglandets centrala och östra delar.

Svartån tillhör Motala ströms vattensystem och ansluter till dess huvudfåra i sjön Roxen. Ån avvattnar delar av det småländska höglandet och främst sjön Sommen som har en mycket värdefull fiskfauna och ett rikt fågelliv.

Biflöden

Svartåns vattensystem har rikliga förgreningar i sitt lopp men dessa är generellt sett dåligt dokumenterade. Noån, som är ett biflöde ovan Sommen, har en botaniskt intressant flora med flera sällsynta växter. Bulsjöån är reproduktionsområde för Sommens uppströmslekande öringar. Skenaån har de bäst utbildade menaderloppen i Östergötland.

Berggrund

Berggrunden utgörs företrädesvis av graniter och yngre vulkaniter. En betydande del utgörs även av yngre sedimentära bergarter. Geomorfologi och hydrologi

Topografin kring Sommen och Ralångenornrådet i Svartåns övre lopp karakteriseras av sprickdalar i NNV—SSO riktning, med ofta branta sidor. Uppkomsten av långa smala eller fingriga sjöar har härigenom gynnats.

• Sida 268
•  Original

Noån, som möter Svartån i sjön Ralången, rinner fram i en markerad dalgång, bitvis i ett meandrande lopp. Landskapet nordost om Noån är mjukt kuperat medan det i sydväst har en mer markerad profil med bergknallar. På Noåns västra sida finns flera isälvsavlagringar med bla flera välutvecklade rullstensåsar. Åsarna har gett upphov till flera strandnära källflöden.

Strax norr om Aneby rinner Svartån i en djup ravin som på vissa ställen har lodräta väggar. Här finns också ett cirka 19 m högt vattenfall.

Sommen, som har över 300 öar och holmar är uppdelad på ett flertal fjärdar och vikar. Dessa är av inlandsisen upprensade sprickzoner i urberget. Genom topografin är sjön uppdelad i ett västligt och ett östligt bäcken. Tröskeln ligger i sundet mellan Torpön och fastlandet.

Svartåns lopp mellan Sommen och Lillåns inflöde kännetecknas av flera forsar och i övrigt starkt strömmande vatten. Botten är täckt av block och stenar med inslag av sand.

På norra sidan av Sommen ligger Malexander kyrkby som är byggd på ett s k issjödelta, vilket bildats under ett av Sommenissjöns stadier och uppbyggts till dagens vattenyta. Deltat begränsas av branta bergsidor, vilka höjer sig upp till 45 m över deltat. Den plana deltaytan, 170 ha stor, avbryts av dödisgropar söder om Axsjön och vid Våkhult. Den senare är 13 rn djup och välutbildad och bottnen täcks av en mosse omgiven av en blöt kärrlagg.

S k tillförselåsar påträffas i anslutning till Malexanderdeltats norra kant vid Våkhult, Axsjön och Lillsjön. Begränsningen mot Sommen utgörs av en upp till 8 rn hög abrasionsbrant. Vid Båtnäs har ett rikt förgrenat system av erosionsdalar skurits ut från abrasionsbranten och upp till 500 rn in i platån.

På Pelarberget i Malexanderområdet ligger den s k Pelargrottan. Genom vattnets inverkan har här berget i en förskiffrad zon eroderats bort och kvar står idag några pelarlika bildningar, cirka två meter höga.

I nedre delen av Svartåns lopp rinner än genom Mjölbyfältet, en mäktig och vidsträckt grusforrnation mellan Mjölby och Skänninge.

• Sida 269
•  Original

Från Mjölby till Sya är Svartån djupt nedskuren i sedimenten som främst utgörs av glacial finmo, men även mjäla och grovmo förekommer. Jordartema är mycket lätteroderade. Områdets topografi är utpräglat kullig med djupt nedskuma sänkor mellan kullarna, former som till stor del uppkommit genom erosion av Svartån och dess små tillflöden. I norra åkanten finns också små nipor. Svartåns utlopp i Roxen karakteriseras av vidsträckta låglänta marker.

Vegetation

I Svartåns övre lopp dominerar skogsmark och åkermark men sjön Hyllingen, invid Ralången, omges av våtmarker. Längs Noån finns också ett par extremrikkärr samt strandängar med en mosaik av flask- och vasstarr med vattenklöver. Vid Sjön Noens utlopp finns större mader med fuktängsvegetation och även fattigkärrvegetation.

Malexanderdeltat täcks till större delen av en hedtallskog, där den fridlysta mosippan har några växtplatser. Groparna öster om Axsjön upptas av tallrismossar samt öppna och lövbevuxna kärr.

Svartåns lopp genom Mjölbyfältet domineras av åkermark men också betesmarker och mindre skogspartier finns. Vid Solberga ligger en långsträckt hagmark.

Svartårnynningens vegetation är en mosaik av växtsamhällen. Söder om ån dominerar högört-lågstarräng, omväxlande med tuvtåteläng och slåtteräng. Dessa avlöses av högstarrkärr med inslag av jättegröe, vilken längre ut blir helt dominerande. Närmast vattnet förekommer stora områden med vassvingel och utanför dessa vidtar ett mäktigt blad-vassbälte.

Flora

Ute i Noån består växtligheten av bladvass, säv, smal och bred kaveldun. I kanterna mot torrare och fastare strandängar växer bladvass och sprängört. På strandängarna växer främst flask- och vasstarr men också besksöta och madrör. Utmed än finns fler intressanta växter, bla rikligt med myskgräs, oxstarr, tuvstarr, axveronika och harnpflockel. Många av dessa är sällsynta i länet.

• Sida 270
•  Original

På Malexanderdeltats tallhed växer bla den fridlysta mosippan. Dessutom förekommer skogsknipprot, klockpyrola och ryl.

Där Svartån passerar Mjölbyfältet finns en långsträckt hagmark vid Solberga med ek, björk, lind och en rik vårflora.

Fauna

I Svartåns övre lopp ligger fågelsjön Hyllingen med omgivande våtmarker. Här finns ett mycket rikt fågelliv, både vad gäller häckning och rastning.

Även den intilliggande sjön Ralången har ett rikt fågelliv. Ralången har också en rik fiskfauna med gott om vitfisk, viktigt för utterstammen. I Svartåns vattensystem ovan Sommen finns en relativt god utterstam.

Sommens fiskfauna omfattar 20 arter. Den intressantaste av dessa är rödingen - en relikt form sedan istiden. Sommens röding är storvuxen och tillhör norra Europas största. Rödingen är stationär och återkommer i regel till samma lekplatser. Beståndet är inte speciellt starkt.

Det finns två stammar av insjööring i Sommen, båda storvuxna. Beståndet är sparsamt och lekmöjlighetema starkt begränsade. Exempel på andra arter är siklöja, sik, nors samt sten- eller bergsimpa.

Sommens karaktärsfåglar är fiskgjuse och storlom. Drygt tjugo fiskgjusboplatser är kända vid Sommen varav det stora flertalet bebos årligen. 25-30 par storlom finns jämnt fördelade över sjön. Till sjöns fågelfauna hör också bla gråtrut, storskrak, drillsnäppa, lärkfalk, fisktäma och en hägerkoloni. Utmed Sommens stränder finns framträdande bergsbranter där berguv fortfarande kan uppträda sporadiskt. Nedan Sommens utlopp finns övervintringslokaler för både sångsvan och strömstare. Strandängarna och strandkärren vid Svartårnynningen är rast- och häckningsplats för ett stort antal fågelarter. Bland rastande arter kan nämnas brushane, brunand och storskrak. Till områdets häckfåglar hör tex brun kärrhök, rödspov, kricka, skäggdopping och strandskata. En stor skrattmåskoloni finns också liksom rördrom.

• Sida 271
•  Original

Referenser

Områden av riksintresse för naturvård. 1986. Länsstyrelsen i Östergötlands län.

Områden av riksintresse för naturvård. Länsstyrelsen i Jönköpings län.

Redovisning av skyddsvärden i_ vattenområden och vattendragssträckor. 1993. Länsstyrelsen i Östergötlands län.

Vattenvårdsprogram. Eksjö kommun. 1990. Länsstyrelsen i Jönköpings län.

Atlas över Sverige. 1953. Berggrunden. Blad 7-8. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

• Sida 272
•  Original

Berggrund

Berggrunden i området Huskvarnaån består till övervägande del av röda och grå graniter men även av mer basiska bergarter (gabbro, diorit samt delar av Visingsö- och Almesåkraforrnationema). Röttleån skär genom Visingsöforrnationens sedimentära bergarter. Granit är annars den dominerande bergarten. I områdets norra del finns syenit och vid Norr kärr nefelinsyenit. Norrut blir blir graniten mer porfyrisk. I de södra delarna finns diorit och andra basiska bergarter.

Geomorfologi och hydrologi

Vättern är ett mycket fint exempel på sjö anlagd i gravsänka. Sjöbäckenet har uppstått genom förkastningsrörelser i berggrunden. Strandmorfologin är påverkad av tidigare förkastningar, landhöjning, vind- och vågerosion och är intressant. Landskapsbilden är säregen och intressant genom skärgård i norra delen och stora öppna vattenytor i mellersta och södra delen med olika sten-, grus- och sandstränder samt erosionsbranter.

• Sida 273
•  Original

Munkaskogsområdet och västra vätterstranden bildar en ca 30 km lång lösmaterialstrand i transgressionsmiljö. Vätterns överstjälpning, beroende på den ojämna landhöjningen, har genom vågornas erosion medfört bildningen av vackra strandbrinkar i de mäktiga sandlagren. Stränderna har tydlig klintkaraktär.

Vid Vätterns olika nivåer har strandterrasser och andra formationer sekundärt bildats från strandprocessema. Särskilt välutvecklade terrasser finns t ex vid Svedåns mynning och Häldeholm. Svedåns mynning är tillsammans med Domneåns mynning intressanta för studiet av Vätterns överstjälpning. Fluvialt material överlagrar i dessa årnynningar torvlager belägna fem meter under Vätterns nuvarande nivå. Ett stort antal åar och bäckar har skurit ut djupa raviner i de mäktiga lösa jordlagren.

Domneån mynnar i Vättern strax norr Bankeryd. Än har eroderat ut en 200-300 m bred dalgång i det markanta randdeltat intill Vättemstranden. Åns mynningsområde är ett nyckelobjekt för studium av landhöjningen och överstjälpningen av Vättern. Området är ett vetenskapligt referensområde genom Backamoplatån, den vida dalgången med specifika slänter, den vindlande åfåran, torrlagerföljden och den underliggande djupa erosionsfåran.

Lillån-Tabergsånområdet utgörs av djupa raviner. Ravinema är den naturgeografiska regionens mest väl utbildade.

Huskvarnaåområdet utgörs av Stensjön och Ryssbysjön med vattendrag och sjöar däremellan. Å- och sjösträckan är ca 45 km varav 32 km åsträcka. Området avvattnar de centrala delarna av småländska höglandet. Området ligger i ett jordartsområde som domineras av morän med mindre inslag av isälvsgrus och obetydliga myrarealer. Jordmånen är av brunjordskaraktär, varför den odlade arealen liksom lövskog och hagmarker upptar stora ytor. Därtill kommer att kalkrikare jordarter spridits till området, varför vattnet i allmänhet har höga pH och alkalinitetsvärden. Topografin karakteriseras av mestadels kullig terräng förutom åsträckan mellan Ramsjön och Stensjön som mer har karaktär av jordbruksslätt. Fallhöjden inom området är ca 50 m varav den största fallsträckan är mellan Ylen och Ramsjön. Sex sjöar ingår i området (Stensjön,

• Sida 274
•  Original

Ramsjön, Ylen, St och L Nätaren samt Ryssbysjön) samtliga över 150 ha.

Västanåområdet, söder om Gränna, utgörs av förkastningsbranten mellan E4 och Vättern, Vättemissjöns strandbildningar på brantens lägre delar och Röttleåns V-dal (kanjon). Röttleån rinner i en för sydsvenska förhållanden djup kanjon och passerar ett flertal fall på sin väg till Vättern. De örtrika, nedre delarna av området består av de sk rasterna. Girabäckens ravin ligger knappt en kilometer norr om Uppgrärma by. Ravinen är brant, ställvis djup och bred och sträcker sig från gamla Tranåsvägen i öster ner mot Vättemstranden i väster. Girabäcken har skurit igenom Visingsöforrnations mellersta delar och utbildat en markant ravin. Skämingen är den bästa genom Visingsöforrnationens bergarter på fastlandet.

Vegetation

I åravinema i Munkaskogsområdet växer ställvis en frodig, ofta gråalsdominerad lövskog. I Domneåns dalbotten omges den 8-10 m breda meandrande åfåran av i huvudsak öppna eller glest trädbevuxna kärr. Dalgången som begränsas av branta, 5-15 m höga sluttningar omges av flacka talldominerade lavrisskogar.

Vegetationen runt Ryssbysjöns närområde domineras av barrskog och sankrnarker. Odlingsmarker finns på ett par platser. Yppig vassvegetation förekommer vid Nässjöåns mynning. Omgivningarna runt sjöarna Ylen, St och L Nätaren består mestadels av löv- och blandskog med inslag av odlade marker. L Nätaren har vassar runt om sjön medan de övriga har obetydlig till måttlig övervattenvegetation. Ramsjön är till största delen omgiven av blandskog. Lövskog dominerar kring sjöns flacka grus- och stenstränder.

På förkastningsbrantens övre delar vid Västanåområdet växer hälhnarkstallskog. Bokskog och örtrika lövblandskogar med stort inslag av ädellövträd och gråal förekommer vid de sk rasterna. Buskskiktet i lövskogen är välutvecklat med bl a hassel. Röttleåns ravin är bevuxen med löv- barr- blandskog och längs åkanten finns klibbal. I Girabäckens ravin växer lövskog , bestående av gråal, alm, ask och björk, och buskvegetation.

• Sida 275
•  Original

Tåkems vegetation utgörs till stor del av vidsträckta vassområden. Utmed stranden förekommer en mängd olika vegetationstyer som hög— och lågstarrkärr, ängsmark med inslag av kalkfuktäng samt strandskogar.

Fiora

Utefter Vättemstranden, särskilt i anslutning till åmynningar, strandvallar och sandområden finns havstrandsväxter som strandråg och sandstarr. I domneåns mynningsområde växer bla strandråg, sandstarr och Slokstarr. I Domneåns till största delen öppna kärrområde förekommer bl a gråal och sprängört. Floran i Munkaskogsområdets raviner är rik och innehåller för trakten ovanliga lundväxter. Ryssbysjön har en rik flora med i regionen sällsynta växter såsom vattenskräppa, kalmus och långnate. I anslutning till Ramsjön finns Europas enda kända lokal för strimgröe. I flera sjöar finns uddnate, vilken är unik i landet. En makroalgsart, Nostoc zetterstedti som är sällsynt i världen, förekommer på ett flertal platser. I Västanåonrrådet är floran rik på bl a blåsippa, vitsippa, storrams och sårläka. Buskar som hassel, måbär, olvon och try finns i Girabäcksravinen. Av örter kan nämnas rarnslök och lungört. Murgröna finns också i området.

Fauna

I Vättern finns minst 28 fiskarter. Mest känd är vättemrödingen. Öring, sik, siklöja och harr är andra laxfiskar. Abborre, gädda och lake trivs också i sjön. I faunan ingår ett antal 5 k glacialmarina relikter. Till dessa räknas röding, siklöja, nors och homsimpa samt kräftdjur och en fiskparasit.

Åarna i Munkaskogsområdet som mynnar i Vättern är av limnologiskt stort intresse. De har bl a stor betydelse som reproduktionsområden för öring.

Utter finns i området Huskvarnaån. För St och L Nätaren har 14 fiskarter noterats, bla fäma och stensimpa. Stationär öring finns också i området. De södra delarna av Ryssbysjön är rastlokal för

• Sida 276
•  Original

flyttfåglar under såväl vår- som höststräcket. Kungsfiskare har noterats vintertid. Storlom, svarthakedopping och fiskgjuse häckar i orrrrådet

Västanå och Girabäckens ravin har ett rikt fågelliv. Området har också en rik smådjursfauna.

Över 250 fågelarter har under årens lopp iaktagits vid sjön Tåkern. Drygt ett 90-tal av dessa häckar i sjön och dess närmaste omgivningar. Den riksintressanta fågelsjön är också en betydelsefull rastplats för vårens och höstens flyttfåglar, främst gäss. Typiska häckande arter är knölsvan, rördrom och skäggrnes för att nämna nagra.

Referenser

Områden av riksintresse för naturvård i Skaraborgs län. odaterad. Länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Områden av riksintresse för naturvård i Jönköpings län. odaterad. Länsstyrelsen i Jönköpings län.

Områden av riksintresse för naturvård i Östergötlands län. odaterad. Länsstyrelsen i Östergötlands län.

Områden av riksintresse för naturvård & friluftsliv. Beskrivningar. Naturvårdsverket. Rapport 4037.

• Sida 277
•  Original

92. Kävlingeån

Län: Malmöhus län Medelvattenföring: Uppgifter saknas Avrinningsområdet areal: 1217 km2

Naturgeografiska regioner:

6. Sydvästra Skåne Region III Öresund 7 Skånes sediment- och horstområde

Kävlingeån mynnar i Öresund i Lommabukten och sträckan Kävlinge till mynningen benämns Lödde a. Vombsjön, Krankesjön, Ellestadssjön, Snogeholmssjön och Sövdesjön är sjöar inom avrinningsområdet. De största tillflödena till Kävlingeån efter Vombsjön, är Bråån och Klingaälvsån. Vombsjöns största tillflöde är Björkaån. Kävlingeån utsattes för kraftig sänkning av vattenståndet kring 1940. Detta drabbade också Klingaälvsån. Dess nedre lopp muddrades och rätades med torrläggning som följd.

Berggrund

Kävlingeåns avrinningsområde har stor variation i berggrundens och de lösa avlagringamas sammansättning. Berggrunden kring avrinningsområdet runt Vombsjön utgörs av lerskifferberggrtmd. Denna blottas på flera ställen i branterna vid Borstbäcken. Silurberggrund (översilurisk colonusskiffer med diabasgångar och kalksten) förekommer också i området. I området förekommer också diabas och övedsandstenen. Sandstenen representerar det yngsta ledet i dens k Öved- Rarnsåsaserien. Vid Torpaklint finns gångbergarter som genomsätter granitgnejsen och består av den mörkbasiska bergarten melafyr. Här finns också en gång av röd syanitporfyr, som såvitt man vet är den enda i sitt slag 1 Sverige. Rövarekulan 1 biflödet Brååns dalgång är utskuren som en mer än 20 m djup ravindal 1 silurskifferberggrunden. Denna blottas 1 ravinens branta sidor och är rik på fossil (colonusskiffer).

• Sida 278
•  Original

Geomorfologi och hydrologi

Den östra delen av Kävlingeåns område utgörs av bergkullterräng med urberg för att västerut mer och mer övergå till jordbrukslandskap. Vombsjöns tillrinningsområde, med källområden på Linderödsåsen, når nivåer på mer än 170 m över havet medan Vombsjöns yta ligger ca 20 m över havet. Brååns dalgång är i sitt nedre lopp en flack slättådal. Borstbäcken rinner ut i Vombsjön efter ett bitvis hastigt lopp ned för sluttningen mellan lerskifferslätten och Vombsänkan.Sövdesjön är Klingaälvsåns källsjö. Stora delar av Klingaälvsån har ett ursprungligt slingrande lopp, lugnt flytande vatten och är omgivet av våtmarker.

Vegetation

Kävlingeån omges i öster av skogsklädda höjder. De öppna markerna kring Brååns nedre dalgång, liksom i stora drag dalgången norr om Borlunda, utgöres av översvärnningsmarker och beteshagar, som under senare tid delvis planterats med gran. Inom området finns praktiskt taget alla i landet förekommande bokskogstyper, vilket är unikt på en så liten areal. De mestadels skogklädda sluttningarna avlöses av öppna betesmarker på ravinens botten. Där flyter också Bråån mellan grupper av alträd. Vegetationen i områdena kring Vombsjön utgörs av lövskogar huvudsakligen bestående av bok. Bäckravinen i Borstbäcken är skogklädd och hyser ett rikt och varierat växt och djurliv. Huvuddelen av Vombsfure utgörs av tallskog, men här och var finns luckor, vilka kan karakteriseras som gräshedar. Inom området finns planteringar med gran och i mindre omfattning ek och björk. Vegetationen i omgivningarna kring Sövdesjön utgörs av betesmarker och skogar av både barr- och lövträd.

Flora Området vid Öved med Skartofta ängar norr om Vombsjön har en rik markvegetation av gulplister-, myskmadra- och skogsbingeltyp. Här finns gott om den fridlysta lundvivan.

• Sida 279
•  Original

Fauna

Stora områden inom Kävlingeån är viktiga häckfågellokaler för t ex gråhakedopping, sångsvan, kungsfiskare, fiskgjuse och pungrnes. Krankesjön är en av Sveriges finaste fågelsjöar

I Björkaån, som utgör ett tillflöde till Vombsjön, finns en stationär art av öring, Börkaåöring. I övrigt finns i vattensystemet bl a havsöring, sandkrypare, grönling och ål.

I området kring Vombsjön är vilttätheten stor med bl a kronhjort och rådjur.Vintertid kan flockar upp till 50 djur ses i skogen vid Vombs fure. Den lilla bäcken norr om Frualid vidgar sig till dammar med ett rikt fågelliv. Trollfladderrnusen har vid Vombs fure ett av sina få tillhåll i landet. Den gröna vårtbitaren finns också i detta område och i närliggande delar av Klingaälvens dalgång.

Klingaälvsån har ett rikt fågelliv. Rödspov häckar fortfarande med några par. Under vinterhalvåret är Klingaälvsåns naturreservat en av våra förnämsta övervintringslokaler, med gäss i tusental, havsömar och kungsömar som regelbundna gäster. Kronhjort och rådjur finns i området. Vid Sövdesjön häckar glada, bivråk och stenknäck och i sjön bl a svarttärna, vattenrall, och ett stort antal änder.

Brååns vatten är ett av Skånes minst förorenade med ett rikt fiskbestånd av bl a laxöring och härbärgerar även den lilla toppiga hattsnäckan.

Referenser

Områden av riksintresse för naturvård i Malmöhus län. odaterad . Länsstyrelsen i Malmöhus län.

• Sida 280
•  Original

96. Rönne å

Län: Kristianstad län, Malmöhus län Medelvattenföring: Uppgifter saknas Avrinningsområdets areal: 1890 km2

Naturgeografiska regioner:

Vegetation

Från V Ringsjön till Stockamöllan är landskapet kring ån flackt med omgivande mossemarker (Ageröds och Rönneholms mossar), betesmarker av fuktängskaraktär och lövskogsorrrråden. Längs än finns utbredda översvärnningsmarker (mader). Landskapet är mosaikartat och ädellövskogarna i dalgångens sluttriingszoner är mångfasetterade med inslag av bl a bok, avenbok, lind och ek. På flera ställen finns igenväxande hagmarker med både al, björk och ek. Vid N Hultseröd förekommer ett omväxlande landskap med rester av äldre odlingslandskap med hagmarker, ljung- och enefalader, alkärr och öppna ftrktängar.

Nedanför Klippan passerar än genom ett svagt kuperat slättlandskap med åker- och ängsmark. Skogsmarken består av bokskog av ramslöktyp och orörda alsumpskogar. Inom avrinningsområdet finns även alfuktlövskogar samt välhävdade och ogödslade betesmarker. Den meandrande åfåran kantas nedströms Tommarp av mer eller mindre fuktiga betesmarker med en artrik vegetation och uppströms flerstädes av alridåer. Betesmarker med vackra ekbestånd täcker backarna.

Flora

I området finns kärrängar med artrik flora.

• Sida 282
•  Original

Fauna

Ån hyser omfattande bestånd av både lax och havsöring i främst biflöden men även i huvudfåran nedströms vandringshindren i Klippan. Huvudfåran har bitvis områden som fungerar som reproduktionsområden, främst för lax, men de stora reproduktionsområdena finns i biflödena Kägleån, Rössjöholmsån, Pirmån, Bäljane å, Hunserödsbäcken och Klövabäcken. De två sistnämnda hyser öring medan resten även har bestånd av lax. Utmed Rönneå förekonuner också ett rikt och varierande fåglliv med vadare, änder, forsärla, strömstare, småfåglar och t ex kungsfiskare förekommer regelbundet. Av rovfåglar kan nämnas brun kärrhök och fiskgjuse.

Referenser

Områden av riksintresse för naturvård. odaterad. Länsstyrelsen i Malmöhus län.

Områden av riksintresse för naturvård. odaterad. Länsstyrelsen i Kristianstads län.

PM. 1993. Länsstyrelsen Kristianstads län

• Sida 283
•  Original

103. Ätran

Län: Hallands län, Älvsborgs län Medelvattenföring: 46 m3/s (1931-1960) Avrinningsområdets areal: 3390 km2

Naturgeografiska regioner:

10 Södra Hallands kustland ll Sydsvenska höglandets och smålandsterrängens myrrika västsida

Ån Ätran har sina källområden norr om Ulricehamn och mynnar i Kattegatt i Falkenberg. Högvadsån sammanflödar med Ätran nedanför Ätraforsdammen och är i det närmaste oreglerad. I avrinningsområdet ligger bl a sjöarna Åsunden, Yttre Åsunden, Torpasjön, Fegen och Tjämesjön. Ätran är starkt reglerad genom dammen vid Ätrafors. Fem större kraftverk finns i området.

Berggrund

Berggrunden i området består främst av gnejser och går i dagen på de restberg som med branta sluttningar ofta höjer sig ett femtiotal meter över omgivande jordbruksmarker. Ett visst inslag av gabbror förekommer.

Geomorfologi och hydrologi

Ätradalen-Högvadsån ligger i brytningszonen mellan den halländska kustslätten och sydsvenska höglandet. Kustslätten skjuter här in som en bred dalgång i nord - sydlig riktning i höglandet. Ätradalen norr om Ulricehamn är en starkt markerad sprickdalgång. Närmast Uhicehamn där den är djupast nedskuren är dalsidoma branta medan den längre norrut blir flackare. De lösa avlagringama i dalgången utgörs av finkorniga issjösediment, isälvsavlagringar och blockig morän. De lösa avlagringama avspeglar på ett tydligt sätt två skilda förlopp i inlandsisens avsmältning i dalgången. Området mellan Ulricehamn och Dalum präglas helt av en mäktig dalfyllnad

• Sida 284
•  Original

av finsediment (sand och mo) avsatta i en issjö (fom-Åsunden). Ätran har i dalfyllnaden skurit ut en erosionsdal med meanderslingor och avsnörda korvsjöar. Biflöden till Ätran har skurit ut bäckraviner genom dalfyllnadens terrasser. Området från Dalum till länsgränsen präglas av isälvsavlagingar, bl a en vacker rullstensås (Ulricehamnsåsen) som kan följas norr ut genom hela dalgången. Särskilt värdefulla partier av åsen finns vid Blidsberg (Baktrågen) samt mellan Humla kyrka och Frålsegården. Karakteristiskt för denna norra del av dalgången är de välutbildade lateralterrassema längs den östra dalsidan. Området mellan Dalum och Kölaby uppvisar ett stort antal olika formelement som åskullar, rullstensåsar, åsnät, dödishålor, lateralterrasser och småkulliga moränformer. Grusmaterialet i dalgången är kalkaltigt och har transporterats av inlandsisen från Falbygdens kambrosiluriska bergartserie. Ätran rinner upp i sjösystemet Åsunden - Yttre Åsunden - Torpasjön söder om Ulricehamn. Landskapsbilden kring norra delen av Åsunden domineras starkt av de topografiskt säregna Kråkeboberg och Åsakullen. Sjön är en större, mesotrof sprickdalssjö med i huvudsak branta stränder. Stränderna vid Yttre Åsunden - Torpasjön bildas av morän eller isälvsmaterial som i en ås tvärar snett över sjön mellan Högagärde och Dragsudd.

Ätran och Högvadsån når dalgången via smala sprickdalar och flyter samman vid Ätrafors. Vid Siunpa i Högvadsån finns en särskilt vacker forssträcka med flera fall. Från Svartå och söderut slingrar åarna fram nerskuma i de lösa avlagringarna. De omges av ett storslaget, böljande jordbrukslandskap med lövskogsklädda bergkullar och djupt nerskuma, slingrande biflöden. Stora mängder isälvsmaterial har avlagrats i form av deltan, åsar samt strängar utmed dalsidoma. Då huvuddelen av området ligger under högsta kustlinjen är isälvsavlagingarna dock ofta överlagrade av strand- och bottenbildningar av lera, sand och mo. Dessutom har avlagringama usatts för omfattande svallningsproceser. Fegen är en klippbäckensjö som dämts av isälvsavlagringar. Sjön ingår i Ätrans vattensystem och dess nuvarande utlopp går till Svansjöarna och vidare via en utgrävd kanal, Götshults kanal, till Kalvsjön. Sjön är dessutom reglerad. Fegen ligger på västsidan av sydsvenska höglandet i ett landskap som präglas av huvudsprickdalar och vinkelrätt anslutande mindre sprickdalar. I dalgången finns isälvsavlagringar i form av rullstensåsar, terrasser och kullar. I området finns också en väl utformad drurnlin och getryggsås.Tjämesjön är en källsjö i Ätrans vattensystem och når

• Sida 285
•  Original

Ätran via Spikån-Skärshultaån och Högvadsån. Området utgörs av lösa avlagringar, främst av morän.

Vegetation

Dal gångens brant närmast uppströms Ulricehamn är barrskogsklädd. Längre mot norr blir dalgången flackare med uppodlade eller lövskogsklädda dalsidor. Hela dalgången präglas av ett omväxlande jordbrukslandskap med bitvis ålderdomlig prägel och stor förekomst av naturbetesmarker med lång kontinuitet. Större sammanhängande hagmarker utmärker dalgångens västra sida mellan Dalum och Blidsberg. Längs Ätrans meanderlopp finns betade fuktiga mader, torrare raviner och terrassbrinkar med en värdefull flora. Rikkärr med förekomst av sällsynta växter förekommer dels som soligena kärr i svackor intill grusåsar och lateralterrasser, dels som enstaka topogena rikkärr utbildade i dödishålor. Utmed Ätrans meandrande lopp och vid korvsjöama finns linmogena kärr (strandkantskärr).

Omgivningarna nmt Åsunden är natursköna och bjuder på intressanta utflyktsmål. Större områden med rika ädellövskogar finns bl a vid Ekered, Rude och Attorp. Kring gårdarna runt Åsunden finns hagmarker med ek, björk, lind och lönn. Rudeområdet innefattar en rad olika naturtyper, ädellövskog, ekskog, ekhage och strandäng. Junkerhagabergets topp är bevuxen med hedskog med inslag av björk och hassel. I sluttningarna mot Åsunden dominerar sluten lövskog med ek, björkhassel, klibbal, ask, alm och lönn.

Yttre Åsunden - Torpasjön omges omväxlande av jordbruksbygd, lövskogar och barrskogsområden. Öster om Yttre Åsunden präglas landskapet av de lövrika odlingsmarkema kring gårdarna. Här finns bl a strandskogar och blandade ädellövskogar.

Områdena kring Torpasjön präglas av herrgårdskulturens speciella landskapsvård. Lövskog och hagar upptar stora ytor. Vid Hofsnäs domineras större delen av gammal ekskog. Mellan Torpa stenhus och Dragsudd finns vackra hagmarker med lind, björk hassel och ek.

Större delen av området Ätradalen - Högvadsån utgörs av ett variationsrikt jordbrukslandskap med stort inslag av lövskog, framför allt ekskog. På restbergen finns oftast en tydlig zonering

• Sida 286
•  Original

med lundartade ekskogar med inslag av hassel och andra ädla lövträd vid foten. Uppåt sluttningarna vidtar alltmer lågvuxen och krattig bergekskog som på toppen ibland övergår i öppna hällmarker med ljung och enbuskar. Påvadalen är en djuppt nerskuren bäckravin med lövblandskog av bl a ask och alm. Som satelliter till området ingår lövängen och urskogen vid Boa-Berg utmed Ätran vid Gållared. Vattenvegetationen i Fegen och Tjärnesjön domineras av kortskottsväxter, främst notblomster. Omgivningarna runt Fegen domineras av granskog. Ofta finns dock närmast sjön en smal zon av lövträd. Lövskogar, med bl a bok och ek, finns &ämst i anslutning till bebyggelse och Odlingsmarker. I Tjärnesjön dominerar barrskogar och myrar.

Flora

Genom kalkinnehållet får åsarna, kullarna och terrassbrinkama, norr om Ulricehamn, en artrik flora som tillhör den stäppartade terrängen med ett stort inslag av sällsynta växter som drakblomma, trollsmultron, smalbladig lungört och vingvial. Dessutom förekommer backsippa, gullviva samt blodnäva och brudbröd i stor mängd. Runt äsystemet Åsunden-Yttre Åsunden-Torpasjön är flera av av ädellövskogarna biologiskt rika med i flera fall tydligt kalkpåverkad flora. Vid sluttningarna på Kråkeberg växer bl a nästrot, storrams, lungört, strävlosta, hässlebrodd, skogssvingel, tvåblad, lundbräsma, tandrot, vårärt, vippärt och kungsmynta. l ädellövskogen vid Klevbergets brant förekommer lundväxter, bl a desmeknopp och hässleklocka. I sluttningarna ned mot Åsunden vid Junkerhagaberget och kring gårdarna Korpebo, Kärrabo och Näsboholm finner man en rik vårflora med blåsippa, vitsippa, och gulsippa och lungört. Floran i området Ätran - Högvadsån är rik med arter såsom lungört, orrnbär, lundstjärnblomma, långsvingel och tuvstarr. Hag— och ängsmarker med en kalkgynnad flora finns på flera ställen, bl a vid Jonsgård. Exempel på arter knutna till dessa marker är ängsskära, krissla, korskovall och smörbollar. Utmed Högvadsån finns rikliga bestånd av safsa. Gråalen följer Ätran åt sydväst nästan ända fram till Falkenberg. Fegenområdet domineras av artfattig hedvegetation i skogarna

• Sida 287
•  Original

Fauna

För fågellivet viktiga sankängar och strandområden finns från Timmele norrut till länsgränsen. Vattenfäglar, sångare och rovfåglar är rikt epresenterade. Ätran och Högvadsån har en ursprunglig laxstam och är sammantaget det viktigaste reproduktionsområdet för lax på västkusten. De viktigaste lekbottnama finns i Högvadsån upp till Lia-dammen. I Ätran finns lekområden mellan Vessgebro och Ätrafors. I åarna finns dessutom laxöring och i Ätran fama. 19 fiskarter förekommer i sjön Åsunden med bl a vårlekande siklöja. Tillflödena till Åsunden är av reellt och potentiellt intresse för sjölevande öring. Djurlivet är även i övrigt rikt i området. I de frodiga lövskogarna är fågellivet rikt med t ex sommargylling, näktergal och härmsångare. Utmed Ätran förekommer forsärla, strömstare och kungsfiskare. Flodpärlmussla förekommer i de övre delarna av Ätran och i Högvadsån.

1 F egen häckar storlom och fiskgjuse på öar och holmarna. Exempel på andra arter är storskrake, fisktäma och häger. Smålom, som häckar i myrgölar i omgivningen, utnyttjar Fegen som fiskesjö. Sjön Fegen hyser vår- och höstlekande siklöja. Andra exempel på fiskarter som finns i området är gädda, abborre, mört, sik, lake och ål. Dessutom förekommer flodkräfta i sjön.

• Sida 288
•  Original

Referenser

Områden av riksintresse för naturvården i Hallands län. 1988. Länstyrelsen Hallands län

Områden av riksintresse för naturvården i Älvsborgs län. odaterad. Länsstyrelsen Älvsborgs län.

Statistiska Centralbyrån. 1987. Naturmiljön i siffror. Miljöstatistisk årsbok 1986-87. Sveriges officiella statistik. Stockholm.

• Sida 289
•  Original

106. Rolfsån

Län: Hallands län, Älvsborgs län Medelvattenföring: Uppgifter saknas Avrinningsområdets areal: 723 km2

Naturgeografisk region:

15d Ljungheds— och kustskogsområden längs svenska västkusten 21b Sydvästra Sveriges kuperade barr- och lövskogslandskap. Södra

Västergötlands sprickdalsområde

Rolfsåns knappt en mil långa fåra från Stensjön till inre Kungsbackafjorden följer uppodlade dalsänkor i sprickdalslandskapet öster om Kungsbacka. Rolfsån får huvuddelen av sitt vatten &ån Lygnem via Sundsjön och Stensjön. Åns vattenföring är i hög grad beroende av påsläppet av vatten vid kraftverket vid Ålgårda.

Berggrund

Berggrunden vid Lygnemområdet består främst av grå gnejser.

Geomorfologi och hydrologi

Den närmare två mil långa sjön Lygnem sträcker sig från Sätila i öster till Fjärås bräcka i väster genom sydsvenska höglandets västra randzon. Lygnem ligger i en bred öst-västlig sprickdal som vidgats genom vittring och erosion. Sjöns yta ligger 15 m ö h och det omgivande landskapet höjer sig genom ofta branta sluttningar till 75-100 m ö h. Kala hällmarker är vanliga och moräner förekommer främst som ett tunt lager på bergen. I Sluttningarna ner mot sjön finns strandhak på skilda nivåer, irisköljda berghällar, svallade moräner och ett fåtal förekomster av svallsediment. I sydväst därns sjön av Fjärås bräcka - en israndbildning av ändmorän med glacifluviala inslag. Mellan Fågelsången och Gagsnäs höjer sig

• Sida 290
•  Original

terrängen trappstegsvis genom förkastningsbranter med mellanliggande terrasser 80-90 meter över Lygnems yta på knappt en halv kilometer från stranden. Utmed Lygnem vid Öxared sluttar området relativt jämt med inslag av ett mindre antal hällmarkspartier och zoner med frispolade block. Storåns dalgång är en fortsättning på det långa dalstråk, i vilket sjön Lygnem är belägen. Den sedirnentfyllda dalbottnen utnyttjas som jorbruksmark. Storån har eroderat ut en djup ravin i sedimenten. Aktiv erosion förekommer i vissa avsnitt. Åns nedersta lopp är starkt meandrande. Här finns också flera avsnörda åslingor, s k korvsjöar. Storåns biflöden bildar också raviner. Det största biflödet till Storån är Gärån.

Vegetation

Vegetationen i själva sjön är sparsam, förutom i norra viken samt vid utloppet och består mestadels av vass, säv och starr samt flytblads- och kortskottsväxter. Sjön omges av kuperad skogsmark med varierande löv- och barrinslag men även odlad mark och bebyggelse finns, främst i norra delen t ex vid Stormhult-Annabo. Inslaget av olika lövskogar runt sjön är stort.

Orörda skogar med lågor och torrträd samt områden med en artrik och näringskrävande flora finns på flera ställen. Ek- och bokskogar finns dessutom t ex vid Gäddevik och Fagared samt på Borgudden. Större sammanhängande ekskogsområde och bokskogsområde finns vid Buarås och Kronäng respektive vid Tostared. Flera ädellövskogar finns i området bl a i traktema av Årenäs.

Storåns ravinsidor är bevuxna med lövskog av klibbal, ek, lind, rönn och björk. I Storåns biflöden finns på flera platser en intressant lundvegetation. Ek, hassel, klibbal och hägg bildar träd- och buskskikt. I biflödet Gärån utgörs vegetationen av betad ängsekskog stundom utglesad till hagmark.

Flora

Floran är rik i området med ett flertal hänsynskrävande arter. Mellan Fågelsången och Dagsnäs finns i lövskogarna en artrik flora med bl a mellanhäxört, kungsmynta och vätteros. Utmed Lygnem från Öxared in i Älvsborgs län finns ett större sammanhängande skogsområde med trädslag som ask och en del alm. Floran består bl

• Sida 291
•  Original

a av skogsbingel som är marktäckande över stora ytor. Exempel på andra arter är lundstjärnblomma, hässlebrodd och blåsippa.

Floran i Storåns dalgång utgörs av bl a svärdslilja, jättegröe, rörflen och fackelblomster längs strandkantema. I ån växer bladvass, kolvass, hårslinga och natearter. I biflödena förekommer bl a springkom, skogsbingel och liljekonvalj.

Fauna

Rolfsån har en ursprunglig laxstam, den enda storlaxstammen i länet. I än finns även havsvandrande sik och laxöring. I Kungsbackafjorden finns ett stationärt bestånd av laxöring som har sin viktigaste lekbotten i Rolfsån. I Lygnem förekommer mört, nors, sik, siklöja och insjööring. De viktigaste lekbottnama för öringen finns i Storån, med biflöden, och i Ekån. Flodpärlmussla förekonuner i flera tillrinnande åar och bäckar. Under isvintrar samlas sjöfågel i de vanligen isfria mynningsområdena vid Rolfsåns mynningsområde. Vid sjön Lygnem märks sjöfåglar som storlom, gräsand och brunand.

Ileferenser

Natunniljön i siffror. 1987. Miljöstatistisk årsbok 1986-87. Sveriges ofiiciella statistik. Stockholm.

Områden av riksintresse för naturvård i Hallands län. 1988. Länsstyrelsen i Hallands län.

Områden av riksintresse för naturvård i Älvsborgs län. Odaterad. Länsstyrelsen i Älvsborgs län.

• Sida 292
•  Original

108. I Göta Älv: Klarälven mellan Höljes och Edebäck.

Län: Värmlands län Medelvattenföring: >100m3/s Avrinningsområdets areal: 8560 km2

Naturgeografiska regioner:

28b. Sydligt boreala kuperade områden - mellersta Värmland 30a. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden

tämligen kuperad terräng med mestadels låg-medelhög myrprocent. 32a. Norra Norrlands barrskogsområden och bergkullslätter - höglänta

områden med hög myrfrekvens

Klarälvens vattensystem mellan Edesbäck och Höljes har stora geologiska värden framförallt vid biflödenas mynningsområden. Biflöden

Klarälven har mängder med biflöden i det aktuella avsnittet, de flesta små och dåligt beskrivna. Bland de större kan nämnas Kölan, Värån, Lettan och Tåsan.

Berggrund

Berggrunden utgörs framförallt av sydvästra Sveriges gnejser, Smålands- och F ilipstadsgraniter samt diabaser och hyperiter. Geomorfologi och hydrologi

Klarälvdalen-Sunnemodalen är en sprickdal som genom vattenerosion överfördjupats till sitt nuvarande utseende som V-dal.

• Sida 293
•  Original

Dalen är internationellt känd för sitt meandrande lopp som begränsas av den trånga dalgången. Den senaste istiden medförde att glacifluviala deltan bildades där isälvar rann ner i dalen, som då var havsvik. Längs dalgångens sluttningar uppträder i fjordsedimenten utbildade terrassbranter och terrasshak som raviner och dyner.

Det lätteroderade sandiga-moiga material som finns i den smala Sprickdalen, och tröskeln vid Edebäck, utgör de viktigaste faktorerna för utbildandet av det unika meanderloppet. Älvens meanderlopp har härigenom kunnat bygga upp speciella meandemäs. Näsen eroderas ner i den övre branta delen och byggs på i den nedre flacka. Denna ackumulation sker i väl utbildade parallella älvvallar som ger näsen en speciell karaktär.

Biflödenas nedre delar uppvisar bl a väl utvecklade hängande bidalar, djupa kanjoner, branta forsar, deltabildningar och andra geologiska formationer. Dessutom finns söder om Höljes outbyggda forssträckor.

Vegetation

De speciella geologiska och hydrologiska förhållandena i Klarälvsdalgången ger tillsammans med lokalklimatet och markanvändningshistoriken upphov till ett speciellt landskap. Dal gångssidoma är granskogsklädda. Vid Vingån t ex är barrskogen delvis naturskogsartad. Dalbottnen var ännu fram till andra världskriget i det närmaste helt öppen och uppodlad. De lättbearbetade sandjordarna uppodlades tidigt och har lång kontinuitet i hävden. På de torra övre delarna av näsen bedrevs åkerbruk och på de våta hade man våtängsslåtter. Dessa miljöer har en rik flora och fauna. Frekventa våtmarker och småvatten bidrar till diversiteten. I de låglänta delarna framträder älwallama ofta tydligt. I firktigare delar finns fuktiga sumpskogar av gråal, hägg och björk. Ofta växlar sumpskogama med kärr och vattensamlingar. Mjönäsområdet t ex utgörs av näs och delar av näs där igenväxningen gått så långt att naturskogsartade, ofta gråaldominerade fuktiga eller liknande lövskogsmiljöer utbildats. På nedströmssidan av näsen sker nykolonisation av nya älwallar med en intressant successionsföljd av växtarter i naturskogsartade lövskogar. Dessa har ett stort värde från botanisk och zoologisk synpunkt. Idag håller åkermarken i dalgången på att växa igen.

• Sida 294
•  Original

Området kring Gravbäcken består av tre tämligen olika naturtyper. I samtliga fall är floran rik och intressant. Holmbergsmyren i samma område är ett svagt sluttande kärr med fastrnattor, med med inslag av högstarrkärr, nätforrniga lösbottnar, flarkar och sumpskog. V Ömtberget har tämligen lövrika västbranter och i de övre, norra och östra delarna finns ställvis urskogsartade bestånd. Ett högt och iögonenfallande randberg, Klätten, med kala eller glest tallbevuxna stup och rasmarker, har intressant kryptogarnflora. Skogen kring stupen vid berget är naturskogsartad. Förutom de delar av deltat som är uppodlade vid området Vingängsjön, utgörs vegetationen av förhållandevis orörd lövskog. Orörda lövträdsdominerade områden finns också vid Knappnäs. Skogen i sluttningen vid Halgådeltat är lövträdsdominerad och delvis avverkad. Nere kring Loken finns naturskogsartad lövsumpskog, småvatten och våtmarker. Lillälven är ett grunt bakvatten som står i kontakt med Klarälven med relativt omfattande älvängar och småvatten utbildade i inre delen. I övrigt är området bevuxet med intressant naturskogsartad lövskog som tillsammans med Ginsbergsängen bildar ett större sammanhängande lövsumpskogsområde av stort värde för flora och fauna.

Flora

Gravbäcken hyser en osedvanligt rik lavflora. Totalt har 330 lavarter redovisats. Nordliga, sydliga och västliga element möts i dalgången. Vid V Ömtberget är förekomsten av skägglavar påfallande. Där finns även uurskogsarter” och arter som indikerar basiska förhållanden. Vid Vingån, ån Tåsan och Gravbäcken är kryptogamfloran av stort värde. I Gravbäcken har 199 mossarter noterats varav tio stycken anges som kalkkrävande. Även kärlväxtfloran vid Gravbäcken är rik med förekomst av flera ovanliga arter. Bland kärlväxter vid Holmbergsmyren märks ängsnycklar, bladvass, gräsull och dvärglummer. Klättstugan är en växtlokal med bl a nordisk stormhatt och Kung Karls spira. Vid Tåsängarnas lövskogar, Vingängsjön och Slätteneharnmaren finns en rik flora. Slätteneharnmaren utgörs av en brant lövskogsbevuxen bergssluttning med lundartad vegetation med förekomst av flera ovanliga sydliga arter, exempelvis myskmåra, getrams och rockentrav.

• Sida 295
•  Original

Fauna

Klarälvens forsar är reproduktionsområde för Klarälvens stammar av Vänerlax och -öring samt stationär öring och harr. Avsnittet rymmer avsevärda arealer god reproduktionsrniljö för lax och öring. Biflödena Höljan, Fämtån, och Halgån utgör bra miljöer för lekande klarälvsöring med på vissa ställen lämpliga reproduktionsbottnar. Likan hyser strömöring och harr i de nedre delarna av loppet. Harr finns också i Höljan.

Faunan är rikt längs Klarälven, bl a vid Slättenehammar och i våtmarker, lövsurnpskog och smågölar nedströmssidan av ett meandemäs vid Långav. Området kring Vingängsjön hyser ett rikt fågelliv med inslag av flera sydliga arter. Vid V Ömtberget är tillgången på gamla lövträd rika vilket gynnar arter som gråspett och ugglor. Klarälvens forssträcka har vintertid det tätaste beståndet av övervintrande strömstare i Sverige. Vingängsjöns skalbaggsfaunan, speciellt på älvsträndema, är av stort intresse.

Referenser

Områden av riksintresse för naturvård och friluftsliv i Värmlands län. 1988. Länsstyrelsen i Värmlands län.

Arbetsmaterial. 1993. Länsstyrelsen i Värmlands län.

Atlas över Sverige. 1953. Berggrunden. Blad 7-8. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

• Sida 296
•  Original

Berggrund

I avrinningsområdets västra och centrala delar dominerar sydvästra Sveriges gnejser. I den östligaste delen vid Skara och Falköping består berggrunden av kalksten, diabaser och hyperiter.

Geomorfologi och hydrologi

Lidan med biflöden har eroderat ut breda dalgångar och raviner med höga och branta slänter. På sina ställen mynnar s k torrdalar i åravinema. Smärre vattenfall finns där urberget går i dagen i form av trösklar. Åarna har mestadels ett meandrande lopp. I Flian finns flera tydliga levébildningar. Skred förekommer även i nutid.

• Sida 297
•  Original

Terrängen kring Homborgasjön i Flian är flack i de norra och västra delarna. I sjöns södra delar finns glacifluviala bildningar och ett antal höjdryggar löper ut i sjön. På östsidan finns uddar som utgörs av isälvsdeltan eller kames-bildningar vilka är av stort geovetenskapligt värde. Hornborgasjön har vidare stora grundvattenutflöden.

Flians biflöde Slafsan avvattnar bl a området kring Håkantorp och Mösseberg. Här finns geomorfologiska bildningar av stor betydelse för tolkningen av den senaste landisens avsmältning. Bl a förekommer ett flertal strömrännor i öst—västlig riktning uteroderade i sandstenen med anslutande deltan. Slafsandalen är en genombrottsdal från Åslesänkan till Homborgasjöområdet som också uteroderats i sandstenen.

Vegetation

Lidans vattendrag omgärdas till stor del av åkermark med en lövbård som gränszon. Här och var bildar björk och al träddungar i dalgångarna. Även öppna betesmarker med olika busksnår förekommer, speciellt välutvecklat är beteslandskapet i ravinsystemen i de södra delarna av området. Intill stränderna består åarnas vegetationen ofta av jättegröe och vass för att längre ut övergå till säv, kaveldun, igelknopp och längst ut en flytbladszon.

Flians vegetation är mycket mångforrnig med bl a alsumpskogar, lågvassar, fattigkärr, hävdade högstarrängar och högvassar. Området Homborgasänkan-Rösjö mosse vid Flian är Skaraborgs läns särklassigt största våtmarksomräde. Rösjö mosse är också länets största myrkomplex med vidsträckta mosseplan och våta kärrdråg.

Områdena kring Slafsan är också variationsrika och präglas av skogsmark, åkermark, betesmark, hagmark och enbuskmark. Gråalsurnpskog dominerar närmast åkanten. På Mössebergs öst- och nordsluttningar finns alvarmarker, ädellövskogar och lundartad skog, ibland av rasbrantskaraktär. Nordostsluttningen är av intresse p g a det komplex av extremrikkärr som Jättenekärret utgör. Kärret har stora axagytor, källkärr och örtrika björksurnpskogar.

• Sida 298
•  Original

Flora

I Jättenekärret på Mössebergs nordostsluttning finns en intressant kärlväxtflora med bl a sumpnycklar, flugblomster, krissla, majviva och brunstarr. Längre nedströms, mellan Hornborga och Valtorp, kantas Slafsan av bl a klibbal, ask och knäckepil. Nedströms Hornborga växer blomvass, smalbladigt kaveldun och den sällsynta mossan Fonlinalis sparsifolia rn fl. På Rösjö mosse finns ett stort dråg, Flyet, med rikliga förekomster av myggblomster och snip.

I Flians lopp vid Bjurum ligger Mårbysjön som har en rikkärrsartad vegetation. På den exponerade sjöbottnen med kalkblekeutfällningar förekommer majviva, axag och blåsäv samt en rik mossflora.

Fauna

Hornborgasjön är en av landets förnämsta fågelsjöar och av internationellt intresse. Sedan restaureringsarbeten startade på 60- talet har fågellivet ökat markant och arter som svarttäma, kärrsnäppa, brushane och dvärgmås har återvänt. Populationerna av bl a simänder, doppingar, rallfåglar och vadare har också ökat laaftigt. Av sjöns fåglar bör också nämnas skäggmes. Vid Bjurum i Homborgasjöns sydligaste del rastar årligen stora mängder tranor. På den närliggande Rösjö mosse häckar också bl a ljungpipare, storspov, grönbena och varfågel.

Lidans dalgång hyser bl a kungsfågel och strömstare och utgör jämte

en västlig förkastningslinje en viktig ledlinje för flyttfågelsträck. Oring- och kräftbestånd finns också i systemet.

Referenser

Atlas över Sverige. 1953. Berggrunden. Blad 7-8. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Områden av riksintresse för naturvård i Skaraborgs län. 1987. Länsstyrelsen i Skaraborgs län.

• Sida 299
•  Original

Berggrund

Berggrunden i Tidans avvattningsområde tillhör i huvudsak sydvästra Sveriges gnejser. Än har i väster inslag av kambrosiluriska bergarter. Området kring Stråkensjöama angränsas av berggrund bestående av "Hökensås förskiffrade graniter”.

Geomorfologi och hydrologi

Stråkendalen är en ca fyra mil lång sprickdal upprensad av inlandsis. Nivåskillnaden mellan dalgångsbottnen och omgivande toppar når

• Sida 300
•  Original

maximalt något över 150 m och uppgår på flera ställen till mer än 100 m. Dalgången har karaktär av passdal och förbinder Tidanbäckenet med Nissans dalgång. Sjön Stråken som är ca två mil lång och sällan mer än 500 m bred hindras att avrinna till Nissan p g a ett antal uppskjutande berghällar.

Landskapet i Stråkendalen präglas av ett stort antal lateralt avsatta glacifluviala bildningar. Bl a finns flera isälvsfält t ex Bottnarydsfältet. Åsgropar och rullstensåsar av olika former präglar ställvis topografin. På flera ställen längs dalen har raviner eroderats ut. Kring Tunarp finns ett starkt kuperat dödislandskap ingående i ett åssystem från Sandhem till Stråkendalen.

Mellan Tidaholm och Fröjered rinner Tidan genom ett flackt område vars morfologi tyder på stark fluvial påverkan. Utmed detta avsnitt av än finns också tydliga levéer. Vid Kobonäs-Orleka, strax norr om Tidaholm, har Tidan bildat ett nätverk av strömfåror som fylls vid högvatten. Söder om Tidaholm ligger Ettakströmmarna, en av de få ostörda strömsträckoma i Skaraborgs län.

Tidan rinner ut i sjön Osten, liksom biflödet Ösan, ett par mil innan utflödet i Vänern. Osten är en grund lerslättsjö med höga närsalthalter.

Vegetation

Landskapet kring Stråkensjön är starkt kulturpräglat med vidsträckta vackra hagmarker. Ek dominerar hagrnarksträden med inslag av hassel, asp, sälg, björk och rönn. Vegetationen i Stråkendalen för övrigt präglas starkt av barrskog där tallen är mest framträdande. Odlingsmarker finns på några ställen framför allt på Stråkendalens västsida. Vid Ryfors finns ett kulturlandskap delvis präglat av rester &ån stora parkanläggningar. Här finns också ett bestånd urskogsartad skog - Ryfors garnmalskog.

Vid Kobonäs-Orlekaområdet, norr om Tidaholm, dominerar odlingsbygden i söder medan övriga orrrrådet huvudsakligen utgörs av skogsbygd. Vegetationen längs Tidan bildar här en mosaik av kärr, löv— och barrsumpskogar samt låga fastrnarksryggar. Stora arealer fuktängar, delvis betade och slåttade, finns också här. Fuktängama är mestadels av tuvtåtelängs- och högörtängstyp.

• Sida 301
•  Original

Orleka är det största och mest orörda typiska svämsedimentornrådet i länet.

Mellan Tibro och Habolstorp finns låglänta översvärnningsmarker som omges av odlingsbygd. Beteshävdad våtmarksvegetation dominerar stora arealer. Flera olika beteshävdade vegetationstyper är representerade, t ex gräslågstarräng, tuvtåteläng, högörtfuktäng, högstarräng m fl. Strandvegetation med bladvass och starr förekommer också. Ett mindre område med klibbalsumpskog finns också.

Landskapet runt Östen är ett värdefullt ålderdomligt odlingslandskap med spår av mycket gamla odlingsmönster. Söder och öster om sjön utgörs vegetationen av åkermark och enstaka träddungar. Genom betning hålls stora arealer strandäng öppna och Östens strandängar är den största smulade strandängsytan i länet.

Längs större delen av Östens stränder finns ett bälte med bladvass och säv som övergår i högvuxna gräs- och starrmarker. P g a övergödning har sjöns igenväxning ökat, särskilt 1 södra delen. Vid södra delen av Östen finns stora arealer med videsnår samt alsumpskog som delvis är grov och tämligen orörd med sena successionsstadier. Vissa är är den submersa vegetationen riklig med stora flytbladszoner.

Flora

Kobonäs-Orlekaområdets fuktängar karakteriseras av bla pors, blåtåtel, trådstarr och viden. Här och var finns klockljung. Mellan de öppna stråken finns sluten skog, främst lågvuxen björkskog. Kärrytoma är mestadels av alluvialtyp - med vacker zonering mot fastmarksryggarna. På dessa kantzoner växer bl a klockgentiana.

De är den submersa växtligheten i Östen är välutvecklad förekommer vattenaloe, dyblad och stor andmat. Säv och bladvass dominerar vid stranden men stora ytor med jättegröe finns också.

Floran vid Ettak har intressanta inslag. Utmed ån står en ridå av främst klibbal men på något ställe också grov asp och enstaka askar. Safsa, harnpflockel, storrarns och kransrams finns i strandskogama.

• Sida 302
•  Original

Fauna

I Kobonäs-Orlekaområdet häckar trana, skogssnäppa och Storspov. På högörtsängarna häckar dessutom gräshoppssångare. Ängarna fungerar också som rastplats för en mängd fågelarter. För groddjur är området mycket värdefullt. Våtmarkerna mellan Tibro och Habolstorp är värdefull som rastlokal för änder och gäss vid högvatten. Under vår och höst rastar även storvadare och beckasiner. Flera arter rovfåglar häckar i området.

Östen är en av landets viktigaste fågelsjöar. Sjön är en mycket viktig länk i kedjan av rastplatser som flyttfåglama utnyttjar. Tiotusentals flyttfåglar rastar i Östen vår och höst. Ett hundratal arter häckar också i sjön, bla brushane, rödspov, rödbena, småfläckig sumphöna och gräshoppssångare.

Tidanöringen har en hög genetisk kvalitet och har inte använts för avel. Den leker främst i forsarna vid Kvarnen och Metsä-Serla inne i Mariestad. Tidan hyser också asp som är en tämligen sällsynt art. Den finns stationär i vattensystemet, rikligast nära Östen. Tidans mynningsområde är också lekplats för aspstarnmar i Vänern. Faren, vimma, färna och nissöga är ytterligare exempel på sällsynta fiskarteri ån.

I Ettak med sina förhållandevis ostörda strömsträckor finns bla kungsfågel, flodsångare, forsärla och strömstare. l vattnen lever signalkräfta, färna, öring och faren rrrrn. Flodpärlmusslan har här en av totalt sex kända lokaler i länet. Ettakströmmama har en viktig funktion som lekplats för främst öring.

Referenser

Områden av riksintresse för naturvård i Skaraborgs län. 1987. Länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Yttrande. Angående planerat vattenkraftverk i ån Tidan vid Ettak i Tidaholms kommun. 1994. Länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Ettakströmmama. En kort beskrivning och redovisning av naturvärden. 1992. Bo Wallander, Tidaholms kommun.

• Sida 303
•  Original

Yttrande. Ansökan av Domänverket om tillstånd att återuppföra och driva ett kraftverk vid Ettak i ån Tidan, Tidaholms kommun, Skaraborgs län. 1994. Fiskeriverket, Utredningskontoret, Jönköping.

Höga natur- och friluftsvärden i Tidans nedre del - fakta och synpunkter om arter, hot och bevarande. 1993. Mariestads kommun.

• Sida 304
•  Original

Kronologisk förteckning

Ot-Ul-låu)

ooxl

10.

11.

12.

13. 14. 15. 16.

17.

18.

19.

20. 21.

22.

23. 24. 25. 26. 27. 28. 29. 30. 31. 32. 33.

34.

. Ändrad ansvarsfördelning för den statliga statistiken. Fi. . Kommunerna, Landstingen och Europa + Bilagedel. C. . Mäns föreställningar om kvinnor och chefskap. S. . Vapenlagen och EG. Ju. Kriminalvård och psykiatri. Ju. . Sverige och Europa. En samhällsekonornisk

konsekvensanalys. Fi.

. EU, EES och miljön. M. . Historiskt vägval — Följderna för Sverige i utrikes- och säkerhetspolitiskt hänseende av att bli, respektive inte bli medlem i Europeiska unionen. UD. . Förnyelse och kontinuitet - om konst och kultur i framtiden. Ku. Ansluming till EU — Förslag till övergripande lagstiftning. UD.

Om kriget kommit... Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969 + Bilagedel. SB. Suveränitet och demokrati + bilagedel med expertuppsatser. UD. J lK-metoden, m.m. Fi. Konsumentpolitik i en ny tid. C. På väg. K. Skoterköming påjordbruks- och skogsmark. Kartläggning och åtgärdsförslag. M. Års- och koncemredovisning enligt EG-direktiv. Del I och II. Ju.

Kvalitet i kommunal verksamhet — nationell uppföljning och utvärdering. C. Rena roller i biståndet — styrning och arbetsfördelning i en effektiv biståndsförvalming. UD. Reformerat pensionssystem. S.

Reformerat pensionssystem. Bilaga A. Kostnader och individeffekter. S. Reformerat pensionssystem. Bilaga B. Kvinnors ATP och avtalspensioner. S. Förvalta bostäder. Ju.

Svensk alkoholpolitik — en strategi för framtiden. S. Svensk alkoholpolitik — bakgrund och nuläge. S. Att förebygga alkoholproblem. S. Värd av alkoholmissbrukare. S. Kvinnor och alkohol. S. Barn — Föräldrar — Alkohol. S.

Vallagen. Ju.

Vissa mervärdeskattefrågor lll — Kultur m.m. Fi. Mycket Under Samma Tak. C. Vandelns betydelse i medborgarskapsärenden, m.m. Ku. Tekniskt utrymme för ytterligare TV-sändningar. Ku.

35.

36. 37.

38. 39.

40. 4]. 42. 43.

44. 45. 46.

47.

48 49 50 51

52. 53. 54. 55. 56.

57.

58. 59.

59.

Vår andes stämma — och andras.

Kulturpolitik och intemationalisering. Ku. Miljö och fysisk planering. M. Sexualupplysning och reproduktiv hälsa under 1900-talet i Sverige. UD. Kvinnor, barn och arbete i Sverige 1850-1993. UD. Gamla är unga som blivit äldre. Om solidaritet mellan generationerna. Europeiska äldreåret 1993. S. Långsiktig strålskyddsforskning. M. Ledighetslagstiftningen — en översyn. A. Staten och trossamfunden. C.

Uppskattad sysselsättning — om skatternas betydelse för den privata tjänstesektorn. Fi. Folkbokföringsuppgiftema i samhället. Fi. Grunden för livslångt lärande. U. Sambandet mellan samhällsekonomi, transfereringar och socialbidrag. S.

Avveckling av den obligatoriska anslutningen till studentkårer och nationer. U. .Kurrskap för utveckling + bilagedel. A. .Utrikessekretessen. Ju.

. Allemanssparandet — en översyn. Fi.

.Minne och bildning. Museernas uppdrag och organisation + bilagedel. Ku. Teaterns roller. Ku. Mästarbrev för hantverkare. Ku. Utvärdering av praxis i asylärenden. Ku. Rätten till ratten — reformerat bilstöd. S. Ett centrum för kvinnor som våldtagits och misshandlats. S. Beskattning av fastigheter, del II — Principiella utgångspunkter för beskattning av fastigheter m.m. Fi. 6 Juni Nationaldagen. Ju. Vilka vattendrag skall skyddas? Principer och förslag. M. Vilka vattendrag skall skyddas? Beskrivningar av vattenområden. M.

• Sida 305
•  Original

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen

Om kriget kommit... Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969 + Bilagedel. [11]

J ustitiedepartementet

Vapenlagen och EG [4] Kriminalvård och psykiatri. [5] Års- och koncemredovisning enligt EG-direktiv. Del 1 och II. Ju. [17] Förvalta bostäder. [23] Vallagen. [30] Utrikessekretessen. [49] 6 Juni Nationaldagen. [58]

Utrikesdepartementet

Historiskt vägval — Följderna för Sverige i utrikes- och säkerhetspolitiskt hänseende av att bli, respektive inte bli medlem i Europeiska unionen. [8] Ansluming till EU — Förslag till övergripande lagstiftning. [10] Suveränitet och demokrati + bilagedel med expertuppsatser. [12] Rena roller i biståndet — styrning och arbetsfördelning i en effektiv biståndsförvaltning. [19] Sexualupplysning och reproduktiv hälsa under 1900-talet i Sverige. [37] Kvinnor, barn och arbete i Sverige 1850-1993. [38]

Socialdepartementet

Mäns föreställningar om kvinnor och chefsskap. [3] Reforrnerat pensionssystem. [20] Reformerat pensionssystem. Bilaga A. Kostnader och individeffekter. [21] Reforrnerat pensionssystem. Bilaga B. Kvinnors ATP och avtalspensioner. [22] Svensk alkoholpolitik — en strategi för framtiden. [24] Svensk alkoholpolitik — bakgrund och nuläge. [25] Att förebygga alkoholproblem. [26] Vård av alkoholmissbrukare. [27] Kvinnor och alkohol. [28]

Barn — Föräldrar — Alkohol. [29]

Gamla är unga som blivit äldre. Om solidaritet mellan generationerna. Europeiska äldreäret 1993. [39] Sambandet mellan samhällsekonomi, transfereringar och socialbidrag. [46] Rätten till ratten — reformerat bilstöd. [55] Ett centrum för kvinnor som våldtagits och misshandlats. [556]

Kommunikationsdepartementet På väg. [15]

Finansdepartementet

Ändrad ansvarsfördelning för den statliga statistiken. [1] Sverige och Europa. En samhällsekonomisk konsekvensanalys. [6] JIK-metoden, m.m. [13]

Vissa mervärdeskattefrägor III — Kultur m.m. [31] Uppskattad sysselsättning — om skatternas betydelse

för den privata tjänstesektorn. [43] F olkbokföringsuppgittema i samhället. [44] Allemanssparandet — en översyn. [50] Beskattning av fastigheter, del II — Principiella utgångspunkter för beskattning av fastigheter m.m. [57]

Utbildningsdepartementet

Grunden för livslångt lärande. [45] Avveckling av den obligatoriska anslutningen till studentkårer och nationer. [47]

Kulturdepartementet

Förnyelse och kontinuitet — om konst och kultur i framtiden. [9]

Vandelns betydelse i medborgarskapsärenden, m.m. [33] Tekniskt utrymme för ytterligare TV-sändningar. [34] Vår andes stämma — och andras. Kulturpolitik och intemationalisering. [35] Minne och bildning. Museernas uppdrag och organisation + bilagedel. [51] Teaterns roller. [52] Mästarbrev för hantverkare. [53] Utvärdering av praxis i asylärenden. [54]

Arbetsmarknadsdepartementet

Ledighetslagstiftningen — en översyn [41] Kunskap för utveckling + bilagedel. [48]

Civildepartementet

Kommunerna, Landstingen och Europa. + Bilagedel. [2] Konsumentpolitik i en ny tid. [14]

Kvalitet i kommunal verksamhet — nationell

uppföljning och utvärdering. [18] Mycket Under Samma Tak. [32] Staten och trossamfunden. [42]

• Sida 306
•  Original

Systematisk förteckning

Miljö- och naturresursdepartementet EU, EES och miljön. [7]

Skoterköming på jordbruks- och skogsmark. Kartläggning och åtgärdsförslag. [16] Miljö och fysisk planering. [36] Långsiktig snålskyddsforskning. [40] Vilka vattendrag skall skyddas? Principer och förslag. [59] Vilka vattendrag skall skyddas? Beskrivningar av vattenområden. [59]

• Sida 307
•  Original

1,05

• Sida 308
•  Original