Vilka vattendrag skall skyddas? 1,betänkande.

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

ilka

Vattendrag

skall

skyddas

2. av vattenområden

Beskrivningar

Betänkande av Vattendragsutredningen

SOU 1994: 59

0a 2.00

R9 HCB

Statens offentliga utredningar

WRG 1994:59

W och

Miljö- naturresursdepartementet

Vilka

vattendrag

skall

skyddas

Beskrivningar av vattenområden

Betänkande

av Vattendragsutredningen

Stockholm 1994

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, på uppdrag av Regeringskansliets forvaltningskontor

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst

106 47 Stockholm

Fax: 08-20 50 21

Telefon: 08-690 90 90

Omslagsbild: Flodlandskap, fárgetsning av KG Nilsson 1990. Här återgiven förminskad.

NORSTEDTS TRYCKERI AB ISBN 9l-38-13649-X Stockholm 1994 ISSN 0375-250X

Innehåll 3

Innehåll

Del 2

Sveriges skyddade vattendrag naturvärden i vattendrag

skyddade enligt NRL 3:6 och förslag till ytterligare skydd. Institutionen för ekologisk botanik, Umeå universitet, Christer Nilsson och Roland Jansson 5

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

De av Vattendragsutredningen från bevarandesynpunkt

prioriterade vattenområdena översiktlig sammanställning

- av naturvärden. Institutionen för ekologisk botanik, Umeå universitet Ulf

, Larsson, Magnus Svedmark och Christer Nilsson 225

. . . . .

eøgáxiøvåâ.

.

358%

gassiaä sim umeå?

samsas;

á;r;:nä+za,u;ag;.ahnagmfv §53

Wi . . i slgsåzna: rm :abiszssämhq V ñvwisn :W ;aasârzmiiuiåzasä arøgsgsâv ,rrdziasd

.Lsezwayxêmwx

Vsrssuçgsaâx

Sveriges skyddade

vattendrag

N aturvärden

i

vattendrag skyddade enligt

NRL 3:6

och

förslag till

ytterligare skydd

Roland Jansson och Christer Nilsson Institutionen för ekologisk botanik Umeå universitet

Skyddade vattendrag 7

Innehållsförteckning

Sida: Förord 9 Inledning 11 II. Sveriges skvddade vattendrag 13

- -

17. Åbyälven

62 18. Byskeälven 65

Del Vattendrag som avvattnas till Bottenhavet, samt Vapstälven till Västerhavet 82 28. I Umeälven: 28.1 Vindelälven 83 -"- 28.10 Juktån uppströms Fjosoken 96 -"- 28.18 Kirjesån 99 -"- 28.22 Tämaån, samt Tämaforsen mellan

Gäuta och Stor-Laisan 102 115. I Vefsna: 115. Vapstälven 105 30. Öreälven

107 32. Lögdeälven 111 36. Moälven 114 38. I Ångermanälven: 38. Ransarån uppströms Ransarn 118 - - 38.7 Faxälven Edsele-Helgumsjön 120

38.7.12 Storån uppströms Klumpvattnet 122

38.7.19 Lejarälven 125

38.124 Rörströmsälven Långseleån 127

38.29 Vojmån uppströms Vojmsjön 130

38.35 Saxån 133 40. I Indalsälven: 40. Åreälven 135

8 Skyddade vattendrag

40.14 Ammerån 140 -"- -"- 40.21 Hårkan 145 -"- 40.22 Långan nedströms Landösjön 148 -"- 40.28 Dammån-Storån 152 I Ljungan: 42. Ljungan nedströms Viforsen 154 42. -"- 42. Ljungan mellan Havem och H0lmsjön156 -"- 42. Ljungan uppströms Storsjön 158 -"- 42.7 Gimån uppströms Holmsjön 160 I Ljusnan: 48. Ljusnan Laforsen-Arbråsjöama 163 48. 48. Ljusnan mellan Hede och Svegsjön 166 -"- -"- 48.4 Voxnan uppströms Vallhaga 169 Dalälven: 53. Osterdalälven uppströmsN Trängslet 173 53. I -"- 53.32 Västerdalälven uppströms Hummelforsen samt nedströms Skiffsforsen176 53. Dalälven nedströms Näs bruk 181 -"-

3. Vattendrag avvattnas till egentliga Östersjön 185 Del som Emån 186 74. Bräkneån 194 84. 86. Mörrumsån 199

Del 4. Vattendrag avvattnas till Västerhavet 204 som Fylleån 205 100. 108. I Göta älv: 108. Klarälven mellan Höljes och Edebäck 208 I Enningdalsälven: 112. Enningdalsälven uppströms riksgränsen211 112.

Slutsatser 215 IH.

skyddat 215 Vad är

om

sou 1994:59 Skyddade vattendrag

Förord

Den här rapporten är framställd på uppdrag av Vattendragsutredningen, och presenterad som ett yttrande till denna. Vattendragsutredningens

uppdrag var bland annat att lämna förslag till ytterligare värdefulla vattenområden och älvsträckor i landet som borde skyddas mot vattenkraftutbyggnad. I direktiven ingår också att man skulle utarbeta principer skulle

som ligga till grund för att bedöma vilka ytterligare vattenområden och älvsträckor som är särskilt skyddsvärda och därför borde skyddas mot vattenkrañutbyggnad.

Vårt uppdrag bestod i att l beskriva de hittills skyddade vattendragen, samt 2 att identifiera värdefulla vattendrag saknar kan behöva

som men skydd. Arbetet har bestått i att för varje skyddat vattenområde eller älvsträcka ta fram dokumentation om och beskriva naturvärden. För att kunna identifiera värdefulla vattendrag, och för att kunna välja mellan olika objekt var det nödvändigt att diskutera principer för utökat skydd.

Rapporten är resultatet av en presons arbete i en månad. I den tiden ingår både insamlande faktaunderlag från t länsstyrelser och från

av ex Naturvårdsverket, samt skrivandet av hela rapporten. Många saker kunde ha gjorts på ett bättre sätt, ifall mer tid hade stått till förfogande. P den

g a korta tidsrymden kunde endast mer lättillgänglig dokumentation vatten-

av dragen användas. Med mer tid till förfogande hade kunnat ta fram ett

man

mer fullständigt faktaunderlag för varje vattendrag. Vi dock att

anser rapporten med sin nuvarande omfattning fyller sitt syñe, d att utgöra ett

v s underlag för att identifiera vilka ytterligare vattendrag bör skyddas.

som Det är också första gången ett försök görs att sammanställa naturvär-

som dena i alla svenska skyddade vattendrag.

Vi vill tacka Mats Dynesius, Institutionen för ekologisk botanik, Umeå universitet, i allra högsta grad deltog i diskussioner vilka principer

som om som bör ligga till grund för utvalet av skyddsvärda vattendrag. Vi vill också tacka Ulf Larsson, som hjälpt till med skrivandet, samt Inger Brinkman vid Naturresursavdelningen på Naturvårdsverket, hjälpt mig

som med att ställa Naturvårdsverkets material till förfogande.

Roland Jansson och Christer Nilsson Institutionen för ekologisk botanik, Umeå universitet

u igääji

4497:2ä B53

ijiiuxixaig

gymatü

i

Skyddade vattendrag 11

Inledning

Syftet med det här arbetet är att ge en översiktlig beskrivning av naturvär-

den i de vattendrag är skyddade mot vattenkraftutbyggnad och

som vattenöverledning enligt Lagen hushållning med naturresurser m. m. 3

om kap. 6 samt att identifiera värdefulla vattendrag som saknar men kan behöva skydd. Målet med sammanställningen uppgifter om skyddade vattendrag var att

av

uppfattning vilka naturvärden som finns representerade i de ge en om skyddade vattendragen, och att underlag för att identifiera värden som

ge saknar skydd. Som faktaunderlag har använts beskrivningar av områden av riksintresse för naturvård samt naturinventeringar olika vattendrag. Alla

av berörda länsstyrelser har tillfrågats ytterligare information. Den befint-

om liga dokumentationen mycket varierande omfattning, och för vissa

är av vattendrag finns endast knapphändiga uppgifter. I sammanställningen påpekas när dokumentationen är bristfällig eller saknas. I många fall beror de knapphändiga uppgifterna på att sammanfattande beskrivningar

snarare

naturvärdena i områden saknats, än på att områdets naturvärden som av sådana skulle okända. De är bara inte klädda i ord. Mindre vattendrag

vara i de skyddade vattensystemen, d s biflöden till huvudfåroma, är genom-

v gående dåligt dokumenterade.

Sammanställningen är resultatet arbete i en månad. P g a den

av en persons knappa tiden har inte kunnat använda all tillgänglig dokumentation, och sammanställningen gör inga anspråk på att vara fullständig. Som angavs

syftet istället att översiktlig beskrivning av redan skydovan var genom en dade vattendrag identifiera ytterligare skydd behövs.

var

Arbetet består 1 del där de skyddade vattendragen presenteras i tur

av en

och ordning, samt 2 del där ytterligare skydd vattendrag diskuteras.

en av I den delen sammanfattas först de befintliga skyddet, samt diskute-

senare

principer för utökat skydd. Sedan identifieras områden där skyddet är ras

otillräckligt, förslag på skyddsvärda vattendrag i dessa områden.

samt ges

Skyddade vattendrag 13

II.

Sveriges skyddade vattendrag

Nedan finns beskrivningar alla vattenområden och älvsträckor som är

av

skyddade i naturresurslagen NRL 3:6. Objekten har och

samma namn indelning i naturresurslagen. Varje objekt nedan motsvaras alltså av

som ett objekt i NRL 3:6. Två undantag från denna regel är dock gjorda: Tämaforsen i Umeälven behandlas tillsammans med Tämaån, och Västerdalälven nedströms Skiffsforsen behandlas tillsammans med Västerdalälven uppströms Hummelforsen. Objektens ordningsföljd följer

numreringen i SMI-Ilzs vattendragsregister SMHI 1985, se nedan.

Underrubriker

Presentationen de skyddade vattendragen sker på ett enhetligt sätt for

av att underlätta jämförelser. Den struktur använts är i stort sett följande:

som l vilka omfattas, 2 medelvattenföring i vattenområdets huvud-

län som fåra m3/s, 3 avrinningsområdets areal kmZ, 4 berörda naturgeograñska regioner enligt Nordiska rådets indelning Nordiska ministerrådet 1984, 5 avrinningsområdenas eller älvsträckomas berggrund, 6 geomorfologi och hydrologi, 7 vegetation, 8 flora, 9 fauna, 10 viktigare biflöden till huvudfåran och 11 referenser.

Indelning i avrinningsregioner

I sammanställningen redovisas de skyddade vattendragen i fyra olika områden beroende på till vilket hav de awattnas SCB 1987. De är: l vattendrag som awattnas till Bottenviken Tomeälven t o m Sävarån, 2 vattendrag awattnas till Bottenhavet Umeälven t o m Dalälven,

som inklusive Vapstälven, som avrinner till Atlanten, 3 vattendrag som awattnas till egentliga Östersjön Emån t o m Mönumsån och 4 vattendrag som avrinner till Västerhavet Fylleån t o m Enningdalsälven. Anledningen till att vattendragen har delats efter det hav de myrmar i

upp är inte bara kartograñsk. Det finns även ekologiska skäl. De olika havsre-

gionema har olika miljöförhållanden och organismvärldar. Eftersom

vattendragen i olika avseenden samverkar med haven påverkas deras växtoch djurliv det hav de mynnar Detta gäller även historiskt på så sätt

av

att vattendragens flora, fauna och vegetation i olika utsträckning avspeglar den postglaciala utvecklingen och artemas invandringshistoria.

Numrering av vattendrag

Alla vattendrag med sitt enligt SMHI:s vattendragsregister

anges nummer SMHI 1985. Avrinningsområdena är numrerade med Tomeälven

som nummer ett, och sedan i stigande ordningsföljd runt Sveriges kust, till de som myrmar i Atlanten. Biflöden till huvudfåran får undemummer enligt ett hierarkiskt system, numrerade från mynningen mot källflödena. Biflöden till huvudfårans biflöden eñer princip. T är Laisälvens

numreras samma ex nummer i vattendragsregistret "28.l.l6". "28" år Umeälvens

nummer, "28.1" är Vindelälven, Umeälvens första större biflöde räknat från kusten, och "28.l .16" att Laisålven är det sextonde biflödet till Vindelälven

anger räknat från Vindelälvens mynning.

Biologiska taxas nomenklatur

Biologiska taxa som nämns i texten har i regel angivits utan sitt latinska nanm. Kärlväxtemas svenska nanm följer Mossberg et al 1992. I övrigt har det latinska namnet angivits när förväxlingsrisk kan förekomma, eller när ett taxon saknar svenskt namn.

Kartor

Före själva beskrivningarna av alla skyddade områden återfinns två kartor. Den första Figur l. visar de skyddade områdena finns, inlagt i de

var större avrinningsområdena. Den andra kartan Figur 2. visar de naturgeograñska regionerna, och hur de skyddade områdena fördelar sig på dessa.

Referenser

Mossberg, B, Stenberg, L och Ericsson, 1992. Den nordiska floran. Wahlström Widstrand. Stockholm.

Nordiska ministerrådet. 1984. Naturgeografisk regionindelning av Norden. ISBN 91-38-08239-X. Arlöv.

Skyddade vattendrag 15 SMHI Svenskt Vattenarkiv. 1985. Vattendragsregistret. SMI-II

Hydrologi/Oceanograñ HO 26. Norrköping.

Statistiska centralbyrån. 1987. Natuimiljön i siffror. Miljöstatistisk årsbok 1986-87. Sveriges officiella statistik, Statistiska centralbyrån. Stockholm.

16 Skyddade vattendrag

Figur Karta över Sverige med de större avrinningsområdena inntade.

Skuggade områden är vattenområden och älvsträckor skyddade enligt naturresurslagen. Objekten är numrerade, och deras återfinns i tabel-

namn len nedan tillsammans med deras enligt SMHI:s vattendragsregis-

nummer ter.

Skyddade vattenområden och älvsträckor

Vattendrag somawattnas till 30 40. I Indalsälven:40.Åreälven Bottenviken: 31 -"- 40.14Ammerån

I Tomeälven 32 -"- 40.21Hårkan

2 Kalixälven 33 -"- 40.22Långannedströms 3 Råneälven Landösjön

4 I Luleälven: StoraLule älv 34 -"- 40.28Dammån-Storån

uppströmsAkkajaure 35 42. I Ljungan:42.Ljungannedströms

5 -"- 9.6.4Pârlälven Viforsen 6 -"- 9.6Lilla Lule älv 36 -"- 42.Ljunganmellan

uppströmsTjaktjajaure HavemochHolmsjön 7 -"- Lilla Lule älv 37 -"- 42. Ljungan uppströms

uppströmsSkalka Storsjön 8 13.Piteälven 38 -"- 42.7Gimånuppströms 9 17.Åbyälven Holmsjön

10 18.Byskeâlven 39 48. I Ljusnan:48. LjusnanLaforsen- 11 20. I Skelleñeälven:20. källflödena Arbråsjöama

uppströmsSädvajaure 40 -"- 48.Ljusnanmellan Hede 12 -"- 20. källflödenauppströms och Svegsjön

Rjebnes 41 -"- 48.4 Voxnan uppströms 13 -"- 20.6Malån Vallhaga 14 26.Sävarån 42 53. I Dalälven:53.Österdalälven

uppströmsTrängslet Vattendrag somawattnas till 43 -"- 53.32Västerdalalven Bottenhavet: uppströmsHummelforsen 15 28. lUmeälven: 28.1Vindelälven samtnedströms 16 -"- 28.l0 Juktånuppströms Skitfsforsen

Fjosoken 44 -"- 53.Dalälvennedströms 17 -"- 28.18Kirjesån Näsbruk 18 -"- 28.22Tärnaån 19 115. Vefsna:l ll5. Vapstälven Vattendrag somawattnas till egentliga 20 30.Öreälven Ostersiön: 21 32. Lögdeälven 45 74.Emån 22 36. Moälven 46 84.Bräkneån 23 38. I Ångermanälven:38.Ransarånuppströms 47 86.Mörrumsån

Ransam 24 -"- 38.7FaxälvenmellanEdsele Vattendrag somavvattnastill

ochHelgumsjön Västerhavet: 25 -"- 38.7.l2 Storånuppströms 48 100.Fylleån

Klumpvattnet 49 108.I Götaälv: 108.Klarälven mellan 26 -"- 38.7 19Lejarälven HöljesochEdebäck

. 27 -"- 38.124 Rörströmsälven 50 ll2. IEnningdalsälven:ll2. Enning- 28 -"- 38.29VojmånuppströmsVojm- dalsälvenuppströms

sjön riksgränsen 29 -"- 38.35Saxån

Skyddade

vattendrag 17

18 Skyddade vattendrag

Figur 2. Karta över Sverige med de naturgeografrska regionerna Nordiska

ministerrådet 1984 inritade. Skuggade områden är vattenområden och älvsträc-

kor skyddade enligt naturresurslagen, figur De naturgeograñska

se regionernas återfinns i tabellen nedan. namn

Naturgeograñska regioner

SydöstligaDanmarkochsydvästligaSkåne Skånessediment-ochhorstområden,samt Bornholm Nordöstskånesskogslandskap Blekingessprickdalsterrångochekskogsområde 10.SödraHallandskustland l Sydsvenskahöglandetsochsmålandsterrångens myrrikavåstsida 12.SydöstraSmålandsskog-ochsjörikaslåttområden 13.Sydsvenskahöglandetscentralaochöstradelar 14.ÖlandochGotland 15.Ljungheds-ochkustskogsområdenlängssvenska västkustenochnorskasydkusten 18.Densydöstnorskaochbohuslånska kustskogsregionen 21.SydöstraNorgesochsydvästraSverigeskuperade barr-ochlövskogslandskap 22.Götalandscentralaslättbygder 23.Skogslandskapeti Tiveden-Tylöskogen-Kolmården 24.Svealandssprickdalsterrångmedlerslättdalaroch sjöbåcken 25.ÖstersjöktrstenmedskärgårdarsamtÅland 26.Skogslandskapetomedelbartsöderom norrlandsgrånsen 27.Skogslandskapetomedelbartnorr om norrlandsgränsen 28.Sydligtborealakuperadeområden 29.Kustslåtterochdalarmedfinsedimentkring norra Bottenviken 30.Norrlandsvågigabergkullterrångmed mellanborealaskogsområden 31.Jämtlandskambrosilurområde 32.Nona NorrlandsochnorraFinlands barrskogsområdenochbergkullslätter 33.Förljållsregionmedhuvudsakligennordligt boreal vegetation 34.Barr- ochtjällbjörlcskogsområdetnorr omDovretill Västjämtland 35.Fjållregionensubarktisk-alpinregion i södradelen avñållkedjan 36.Nordlands,TrornsochLapplandshögljållsregion 49.Finnmarksochñåll-Iapplands kontinentalaskogsochijällviddregion 52. Norrabarrskogs-Lappland

Skyddade vattendrag 19

Del

som avvattnas

Vattendrag

till

BOTTENVIKEN

20 Skyddade vattendrag

Tomeälven

Län: Norrbotten, Lappland Finland, Troms fylke Norge

Medelvattenföring: 371 m3/s

Avrinningsområdets areal: 34 590 km2

Naturgeograñska regioner: 29b. Kustslätter och dalar med ñnsediment kring norra Bottenviken 30b. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden 32d. Norra Norrlands och Finlands barrskogsområden och berg-

norra kullslätter 36e, 36d. Nordlands, Troms och Lapplands högfjällsregion 49a. Finnmarks och fjäll-Lapplands kontinentala skogs- och fjällviddregion

52a. Norra barrskogs-Lappland

Det vattensystem Tomeälven bildar tillsammans med Kalixälven

som

Tärendö älv, Europas största oreglerade. genom bifurkationen är ett av Några mindre dammar finns dock i Tengeliönjoki, ett mindre biflöde i Finland. Älvens avrinningsområde delas mellan Sverige och Finland, och Tomeälven och Muonio älv bildar riksgräns mellan länderna. Älven

vid Haparanda. Floran och faunan i Tomeälven innehåller mynnar många nordliga inslag och arter saknas söderut i landet.

som Iserosionen spelar stor roll för ströndemas utformning. I älven finns pågående geovetenskapliga förlopp, t aktiva deltan, i en omfattning

ex

saknar motstycke i landet. Tornedalens odlingslandskap, med som rikedom på älvnära slåttermarker, är unik för landet.

Berggrund

Övre delen Tometråskområdet hör till den skandinaviska fjällkedjans

av berggrund och består framförallt fjällgrönstenar och skiffrar från seve-

av köliskolloma. I ett vidsträckt område runt Kiruna, och mellan Masugnsbyn och Pajala, är berggrunden komplex, med malmförande bergarter. De

a utgörs främst graniter och porfyrer olika åldrar, samt yngre effusiva

av av grönstenar. I avrinningsområdets nedre delar dominerar linagraniter och ådergnejser med sedimentärt ursprung.

Geomorfologi och hydrologi

Tomeälven awattnar Tometräsk, är Sveriges till ytan sjunde största som sjö och den i särklass största inom Tomeälvens avrinningsområde. Sjön är

ett s k överfördjupat bäcken uppkommit glaciärerosion.

som genom Tometräskomrâdet kan indelas i två huvudregioner. Den östra delen utgörs av bergkullslätt, medan den västra delen tillhör den skandinaviska ijällkedjan. Fjällkedjan har formats av skollor överskjutna från väster. Glaciala storformer, t ex U-dalar och nischer, är välutbildade inom de högre massi-

ven.

Mellan Tometräsks utlopp, Tarrakoski, och sjön Jukkasjärvi älven utgörs av flera relativt stora, långsträckta sjöar, åtskilda korta forssträckor. av Området tillhör bergkullslätten, med stora flacka arealer med enstaka lågtjäll med toppar på drygt 700 ö m

Området mellan Jukkasjärvi och Junosuandoselet tillhör också

bergkullslätten. Längs Jukkasjärvis sydvästra strand sträcker sig

Jukkasjärviåsen med åsnät, planåsar, platåer, terrasser och åsgravar. I områdets övre delar bildar moränen ett drumlinlandskap. Älvsträckan kännetecknas av forssträckor omväxlande med långsträckta sel, där smärre

inlandsdeltan har byggts t i Vittangiselet.

upp, ex

Mellan Junosuando och Pajalaselet rinner älven ett flackt och genom myrrikt område. Här utbreder sig ett landets största slättområden. Denna av bergkullslätt utgörs av skog- och myrklädda moränområden med enstaka restberg. Älven är mestadels och

svagt slingrande lugnflytande med några

korta forssträckor och ett flertal djupa vikar, oña benänmda "vuopio". Sträckan ligger vid och strax nedströms högsta kustlinjen. Här utbreder sig vidsträckta sand- och gmsplan, utformade randdeltan. Där älven skurit som sig ned i sedimenten, som vid Eikheikki och längs Pajalaselet, har till upp 10 m höga strandbiinkar bildats.

Mellan Pajalaselet och Karungiselet övergår bergkullslätten i vågig berg-

kullterräng. Älven rinner i trång dalgång. Nedströms

en Kengisforsen, som

har en fallhöjd på 20 är älven ovanligt rak ända till Pello. Älven m, ner är nedskuren 10-20 i sedimenten fyller dalgångens botten. Nedom m som Pello ökar terrängens brutenhet, samtidigt dalen

som vidgas.

Sedimentplanen blir lägre, och ligger ofta mindre än 5 älven. Älven m ovan mellan Koiva, uppströms Övertorneå, och Karungiselet vidsträckt utgör ett selområde, där selen kommit att utfyllas med bankar och hohnar.

22 Skyddade vattendrag

Älvsträckan präglas i hög grad pågående fluviala som till av processer både omfattning och karaktär är unika för vårt land.

Från kustslätten till mynningen älven mycket flack kustslätt, omges av en

svallade moränhöjder. Älvfåran är obetyd-

som endast avbryts av låglänta, nedskuren i fjärdsedimenten och älvens yta ligger mindre än 10 m

ligt

under den omgivande terrängen. Älven i en flack och grund mynnar

skärgård vid Haparanda, som huvudsakligen är uppbyggd av morän.

Vegetation

Tometräsks överlag mångformiga med bl fjäll med tydlig

omgivningar är a vegetationszonering, ängsbjörkskogar, sydväxtberg, kalkpräglad mycket

artrik vegetation med rad sällsynta inslag, rika back- och källkärr samt en palsmyrar. Torneträsk till större del av ett smalt björkskogsbälte, omges följt alpin vegetation ovanför. Mossrik hedbjörkskog dominerar, men av finns flera ställen runt hela sjön. I sjöns östra ände

ängsbjörkskogar på

finns dessutom tallskog. Tometräsks stränder är oña blockiga utposter av och bevuxna med videbuskage, sjöfräken, vattenklöver och flaskstarr. t ex

Sand- och grusrevlar är vanliga vid bäckmyrmingama. Sjön hyser ett betyd-

ligt antal vattenväxter än någon sjö inom området. Här finns t större annan både och vekt braxengräs, olika natearter, strandranunkel, ex styvt sex hår- och knoppslinga, samt även några vattenmossarter och kransal-

sylört,

gen Nitella opaca.

På sträckan Tarrakoski till Jukkasjärvi de övre sjöarna Jekajaure omges och Alajaure till del ñällbjörkskog mossrik hedtyp. Den större av av mossrika barrskogen ökar i areal längs älvdalen, för att från Vakojaure

dominerande. Smärre myrmarker når ända till stränderna. vara ner

Palsmyrar finns i Jekejaures omgivningar.

Steniga moränstränder är vanligast längs älven ovanför högsta kustlinjen,

block- och sandstränder förekommer också. Moränsträndema är zonemen rade med strandskog och glasbjörk högst följd neråt av en en av gran upp, till 10 bred videbård med grön-, lapp- och ripviden. Nedanför videupp m bården finns och gräsvegetation, dominerad styltstarr tillsammans ört- av med bl fjälhuta, kattfot och tätört. I sjöarnas nedströmsdelar finns spara bevuxna blockstränder, med styltstarr och kabbeleka som framträsamt dande På raningsmarker slåtterrnarker och skyddade stränder finns arter. breda starrbälten främst norrlandsstan, flaskstarr och blåsstarr. av

Skyddade vattendrag 23

Högörtvegetation finns vid del forsar och bäckutlopp. Steniga forsstränen der erbjuder en rikare flora med stort örtinslag, t fjällvedel, isvedel, ex svarthö, fjällskära, slåtterblomma, tätort och smalviva. Kalkförande kärrdråg med a finbräken och gräsull finns också. Vattenvegetationen är artfattig, kan individrik. men vara

Från Junosuando ned till Pajalaselet rinner älven ett mynikt område genom med tallhedar, med ris och lavar i undervegetationen. I allmänhet når inte myrmarkema ner till strandnivå. Kulturrnarker finns främst runt de väl åtskilda byarna längs älven. Stränderna präglas iserosion, och isskjutna av levéer är vanliga. De eroderade stränderna är sparsamt bevuxna. Mer skyddade stränder med stenigt substrat kan ha tydligt zonerad vegetation med grönvide och älgört, gråstarr, blåtåtel, trådtåg samt sjöfräken tongisom vande arter uppifrån och ned. Här och där finns fjällväxter fjällsyra, som

lapptåtel och fjällstarr. De flesta öarna i älven har utnyttjats raningar

som eller för kreatursbete, är i stor utsträckning igenvuxna med buskar men nu och tuvtåtel.

Nedom Pello är dalbottnen till stor del uppodlad och markerade omges av men låga skogshöjder. På de vanligen blockiga forssträndema finner man på sina ställen gott fackelblomster. Uppströms Mounio älvs inflöde om finns stränder hårt ansatta oña är artrika med sällsynta och alpina av som arter. Vid mer lugnflytande sträckor ansluter oña stranden direkt till jordbruksmarker. Här är strandvegetationen ofta välzonerad. På slåtterholmarna i selen finns ängsvegetation högörter med arter av som älgört, strandveronika, strandlysing och hästskräppa. Vattenvegetationen är

rik i lugnflytande och grunda områden. Vanliga igelknoppsarter,

är t ex svalting och pilblad Sagittaria spp.

Flora

Tomeälvens flora liknar Kalixälvens skiljer sig avsevärt från de sydlimen gare oreglerade älvamas floror. Tomeälvens stränder hyser flera nordt ex liga och i landet ovanliga växtarter, nordlig backmta, polargullpudra a och lappblågull. Hänggräset, med i övrigt arktisk utbredning, växer en längs älvens nedre lopp. Fjällarter isvedel och smalviva och sydliga som växter som blomvass och bunkestarr finns också. De kalkgynnade, sällsynta orkidéema blodnycklar och sumpnycklar har hittats i ett vid älven. Noma och vityxne finns också. Ängsnycklar är funnen längs älvens övre lopp. Se även under "Vegetation".

24 Skyddade vattendrag

Fauna

Kunskaperna djurlivet längs Tomeälven är i vissa stycken otillfredsstäl-

om lande. Älven har mycket god reproduktion lax, vilken utgör en stor

en av andel Östersjöns laxbestånd. Älven har också viktiga lekornråden for

av älvlekande kustsik och havsöring. Sjöfågelfaunan, främst sim- och dykän-

ställvis mycket individrik. Myrarna älvens mellersta lopp der, är norr om hyser landets starkaste bestånd sädgås. Ängar och översvämningsomrâ-

av den hyser rik vadarfauna. Älvdalen är också betydelsefull tlyttfågel-

en en led.

Bland däggdjur och fåglar finns ett tiotal hotade arter i Tometräskornrådet, bl järv, flera rovfågel- och ugglearter, fjällgås, sädgås och nordsångare.

a Abiskojokks delta är rikt på sjöfågel, och viktig rastplats på våren. I

en

sjön finns röding, sik, öring, hair och bergsimpa. Björn och lodjur har

sannolikt fasta stammar i området. På våren är vakar nedströms forsar i älvens övre lopp viktiga för rastande sjöfåglar, främst sångsvan.

Bitlöden

Tomeälven och Kalixälven utgör tillsammans ett vattenområde, eftersom de är förbundna Tärendöälven, leder över vatten från

genom som Tomeälven till Kalixälven. Tärendöälven räknas till världens största bifurkationer. De största biflödena till Tomeälven är Könkämä-Muonio älv 1.12, Lainio älv 1.15, Vittangi älv 1.19 och Rautasätno 1.26. Nedan beskrivs Lainio älv och Könkämä-Muonio älv. Tärendö älv behandlas under Kalixälven. De flesta biflödenas egenskaper är tämligen okända,

med undantag för del biflöden i fjällregionen, t ex Abiskojokk 1.32.

en Många de mindre biflödena hyser dock enligt undersökningar hotade

av evertebrater.

1.15 Lainio älv

Lainio älv Tomeälvens största biflöden, och awattnar området

är ett av mellan Tomeälvens huvudfåra och Muonio-Könkämä älv på riksgränsen mellan Sverige och Finland. Älven i Tomeälven nedströms

mynnar Junosuando.

Skyddade vattendrag 25

Berggrunden utgörs av urberggrund och domineras av linagraniter och sedimentära ådergnejser. Längst uppströms, runt sjön Råstojaure, finns ett område av äldre graniter, och avrinningsområdet går också stråk

genom av yngre eñusiva grönstenar. Vid sammanflödet med Tomeälven finns ett område av yngre graniter och syeniter.

Stonnorfologin kan beskrivas som fjäll- och förfjällsområde i avrinnings-

områdets övre delar ned till Jårkastok, och därefter bergkullslätt ned

som till sammanflödet med Tomeälven. De två största källflödena är Tawaätno 1.15 och Råstätno 1.15.l2. Lainioälvens dalgång är mycket flack. Hela Lainioälvens vattenområde ligger ovan högsta kustlinjen.

Avrinningsområdet ned till Jårkastok ligger till större delen inom landets enda egentliga tundraområde. Palsmyrar är vanliga, varav Tavvavouma vid Tawaätno hör till de allra bäst utbildade. Sträckan från källflödena till Jårkastok karakteriseras välutbildade och överblickbara isälvsavlag-

av ringar, främst rullstensâsar och smälträrmor. Längs Råstätnos och Tawaätnos nedre lopp samt vidare mot Pulsujärvi löper en stor rullstensås. Öster Bjugesvare har för Lappland unikt ravinlandskap skurits i

om ett ut ñnsedimenten. Vid sammanflödet Råstätno och Tawaätno och i

av området sydost därom finns fjällkedjans största anhopning dyner. Kring

av Jårkastok och Övre Soppero finns ytterligare dynområden. Nedströms Jårkastok skär älven ett mycket välutbildat drumlinfält. Mellan

genom Lainio och sammanflödet med Tomeälven präglas Lainioälvens lopp i hög grad av att älven följer och styrs av den s k "Lainiobågen", ett moränbacklandskap av Veikimoräntyp, med moränryggar, moränkullar och många småsjöar och myrar. Strax öster om älven, någon halvmil uppströms sammanflödet med Tomeälven, ligger det stora myrkomplexet Ainettivuoma-Puuruvaara.

Ned till Jårkastok är älven mestadels smal och slingrande. Nedströms Jårkastok har älven till stora delar selkaraktär och meandrar genom isälvs-

avlagringarna på ett sätt som inte är vanligt ovan högsta kustlinjen.

Älwallar och levéer följer älvsträckan. Mellan Lannavaara och sammanflödet med Tomeälven har älven ett slingrande lopp med ett stort antal forsar och några sel.

En stor del av avrinningsområdet ned till Jårkastok ligger ovan skogsgränsen, och omges av torra till friska rishedar. Ett stort antal bäckraviner med videsnår samt palsmyrar finns också i anslutning till älven. En bit nedströms Råstätnos och Tawaätnos sammanflöde rinner älven genom lav-

26 Skyddade vattendrag

eller mossrik fjällbjörkskog av hedtyp. Skogsgränsen mot tundran är utdragen över flera mil. Hedartade fjällbjörkskogar dominerar i älvdalen ända ned till Nummavaaratrakten, uppströms Övre Soppero. Där börjar granskog med blåbär, hönsbär och ekbräken i faltskiktet uppträda. Mynikedomen är stor och domineras fattigkärr med

myrarna av starrvegetation, men palsmyrar finns också. Mellan Lannavaara och mynningen i Tomeälven älven blandskogar och myrområden.

omges av Björk och gran är de dominerande trädslagen och ett friskt fältskikt

av blåbär och kråkris är dominerande. Rena granskogar är vanliga på fuktigare marker, medan höjder som t ex åsar är tallhedsklädda.

Älven är föga kulturpåverkad i sitt övre lopp. Kulturinflytandet är markant vid byarna från Koivusaari och nedströms. På ñnsedimentrika stränder finns slåttermarker med gräs- och örtrik vegetation, De flesta strandängama hävdas dock inte längre. De är vanligen präglade

av iserosion och är glest bevuxna med a nedpressade videbuskar, vanligen grön-, lapp- eller blekviden, samt arter tätort, kung Karls spira,

som norrlandsstarr och flera gräsarter. Andra vanliga inslag i slåttennarksfloran är a älgört, hundkäx, grenrör, rosenbinka och älvsallat.

Älvsträndema i nedre loppet består vanligen stenig till blockig

av morän med gles, zonerad vegetation. Stränderna är vanligen kraftigt iseroderade. Högst upp på stranden återfinns en strandskog och björk, i nedre

av gran loppet oña gråal, på lägre nivå följd ett videbälte, och nedanför detta

av vidtar norrlandsstarr och sjöfräken dominanter. Kung Karls spira,

som tätört, rosenrot, blåtåtel, ängsskallra och svarthö är vanligt förekommande. Vid bäckdälder finns frodigare vegetation med lappranunkel, polargull-

t ex pudra, röd trolldruva, stenbräken och lappblågull.

Faunan i området kännetecknas nordliga arter, t

av ex myrspov, dvärgsparv, svartsnäppa, nordsångare och rödsork. Älven ligger inom områden som är mycket värdefulla för den högre faunan. Björn, järv, tjällräv och utter, och sjöfågel sångsvan och fjällgås finns i området. I

som fiskfaunan ingår bl lax, öring, harr och lake. Laxen vandrar högt i

a upp älven som svarar för ca en fjärdedel Tomeälvens totala laxreproduktion.

av Evertebratfaunan är otillräckligt studerad har förutsättningar att

men vara särpräglad i älvens övre lopp.

Skyddade vattendrag 27

1.12¶Muonio älv Könkämä älv

Könkämä-Muonio älv bildar riksgräns mellan Sverige och Finland. Den rinner i trakterna Treriksröset och myrmar i Tomeälven strax ned-

upp av ströms Pajala. Älven heter Könkämä älv i sitt övre lopp, ned till 1 mil

ca uppströms Karesuando, och därefter Muonio älv.

Berggrunden domineras sedimentära ådergnejser och linagraniter med

av stråk effusiva grönstenar. Allra längst i nordväst finns en del av

av yngre den skandinaviska bergskedjans berggrund i form seve-köliskollomas

av bergarter.

Landskapet kan i stort karakteriseras fjäll- och förfjällsterräng, ned till

som strax Karesuando. Därefter löper älven genom ett landskap av berg-

ovan kullslättyp, där höjdskillnadema sällan överstiger 200 m.

Könkämä älv till Karesuando inleds med de stora tjällsjöama Ylinen

ned

Kilpisjärvi och Alanen Kilpisjärvi. Älvdalen präglas att inlandsisen med

av sin kant retirerat från nordost mot sydväst, medan älvdalen löper vinkelrätt däremot. Mot kvardröjande har det byggts upp storartade glacifluviala ackumulationer, vidsträckta terrassplan, rullstensåsar och slukåsar. Ett

t ex

de sammanhängande stråken går från syd-sydväst över Idivumaav mer trakten och klyver sig i två nära Karesuando. Det följs dyner, och

grenar av här finns också välutbildade drurnliner. I Karesuandoornrådet finns stora palsmyrar, med palsar av varierande typ.

Vid Karesuando byter älven till Muonio älv, och här övergår

nanm förfjällsterrängen i bergkullslätt, vilket gäller för resten av avrinningsområdet nedströms. Muonio älv har ett slingrande lopp med flera skarpa krökar. Särskilt i sitt nedre lopp är älven ställvis djupt nedskuren i glacifluviala sediment och omges av 15-20 m höga brinkar. Stora glacifluviala stråk går fram mot älven, i de nordligare delarna från sydväst, i söder från väst och nordväst. Stråken innefattar a åsar och

mera sandurfált. I anslutning till isälvsavlagringama uppträder dyner på flera ställen, bl öster Karesuando, kring Pingisjokis mynning och öster om

a om Saivomuotka. I anslutning till biflödena Merasjoki l.l2.9, Parkajoki 1.12.8, Aareajoki 1.l2.2.1 finns några av landets mest

m imponerande kursudalar, djupt inskuma i fast berg.

28 Skyddade vattendrag

Älvsträckan ned till Karesuando, där älven heter Könkämä älv, ligger i sin helhet inom fjällbjörkskogsregionen, och mossrika hedbjörkskogar dominerar området. Talrika myrar, vanligen palsrika blandmyrar och rismyrar, finns vid älven och i dess närhet. Ställvis går även torra eller friska rishedar ned mot älven. Vegetationen längs älvens stränder är dåligt dokumenterad.

Nedströms Karesuando, där älven heter Muonio älv, rinner älven ett

genom mycket myrrikt skogslandskap. Fjällbjörkskogar dominerar till några mil söder Karesuando, där tallskogar tar överhanden. Tallhedar torr

om av lavristyp med främst kråkris, lingon och ljung i faltskiktet dominerar. På lâglänta och fuktiga marker är blåbärsgranskog vanlig. Hönsbär är oña påtagligt riklig i fältskiktet i granskogama. Myrmarkema består till större delen av blandmyrar med strängar och flarkar och hyser vanligen

fattigkärrsvegetation. Kultunnarker finns främst i anslutning till de ganska

talrika byarna utefter älven.

Stränderna längs Muonio älv kantas ofta skog frisk ristyp. Steniga,

av av av iserosion präglade stränder är vanliga, särskilt längs forsar. De har ofta gles men artrik vegetation med gråa och viden, främst grön-, blek- och lappviden, närmast strandskogen. Videna är nedpressade isen så att de

av får ett krypande växtsätt. I fältskiktet framträder blåtåtel, ljung, kråkklöver, slåtterblomma, fjällkvarme, fjällnejlika, tätört och kung Karls spira. De flesta holrnar och breda stränder med finkornigt substrat har utnyttjats för slåtter. Nedre landstranden har här starrvegetation, vanligen bestående

av norrlandsstarr. Andra ofta förekommande arter på strandängama är älvsallat, nordlig backmta, strandveronika och lappblågull. De har alla nordlig eller östlig huvudutbredning. Vid bäck- och grundvattenutflöden är strandvegetationen ofta artrik, men artfattiga myrstränder finns också. Vattenvegetationen är ställvis välutvecklad i lugnflytande partier av älven. Vanliga vattenväxter längs hela älvsträckan är tjälligelknopp och ålnate, medan vanlig igelknopp, hårslinga och hästsvans bara är vanliga i det nedre

loppet.

Älvfloran har ett stort inslag östliga och nordliga vilka flera

av arter av är ovanliga i landet.

Delar av avrinningsområdet ligger inom ett viktigt faunaområde, Liedakke- Tavvavuoma, där bl järv vistas regelbundet. Varg och utter har också

a rapporterats från området, liksom del sällsynta och sjöfåglar. I

en rovövrigt är faunan dåligt känd. I några av Muonio älvs biflöden finns utter.

Skyddade vattendrag 29

Selen kring Muonio och dess holmar viktiga

är häckningsbiotoper och

rastlokaler för fåglar, särskilt änder, skrakar och vadare. Kuttainenselet är en annan viktig fågelrastlokal. Sångsvan, sädgås och fjällgâs häckar i

omgivningarna.

Hela älven har goda populationer harr och öring, medan laxen bara av a går i Muonio älv, för sedan välja det finska upp att biflödet Lätoseno l 12.22 framför Könkämä älv. Älven har för landet unik evertebratfau- . en na. Här finns rad extremt nordostliga bäcksländoma en arter, t ex Chloroperla serricomis, Capnia vidua och Nemoura sahlbergi, inte sällan med sina enda kända svenska förekomster just i gränsälven.

Referenser

Hjelmqvist 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Lundstedt, L. 1993. Vattendrag i Norrbottens län som hyser hotad evertebratfauna eller flodpärlmussla. Pers. comm.

Områden riksintresse för naturvård i Norrbottens län. av Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Statistiska centralbyrån. 1987. Natunniljön i siffror, Miljöstatistisk årsbok 1986-87. Sveriges officiella statistik. Stockholm.

30 Skyddade vattendrag

Kalixälven

Län: Norrbotten

Medelvattenföring: 290 m3/s

Avrinningsområdets areal: 27 860 km inklusive 9 910 km gemensamt med Tomeälven bifurkationen vid Tärendö

genom

Naturgeografiska regioner:

29b. Kustslätter och dalar med fmsediment kring Bottenviken

norra 30b. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden 32d. Norra Norrlands och Finlands bairskogsområden och berg-

norra kullslätter

36h. Nordlands, Troms och Lapplands högfjällsregion 52a. Norra barrskogs-Lappland

Kalixälven Europas största oreglerade vattensystem. Tärendö

är ett av älv, för över vatten från Torneälven, räknas bland

en bifitrkation som

världens största sådana. Kalix älv rinner i Kebnekaisemassivet och

upp avvattnar detta via två Kaitumälven och Kalixälven. Liksom

grenar, Tomeälven har den inslag nordliga arter är mycket säll-

stort av som synta i övriga landet, och iserosionen formar ofta stränderna. Ãvjebrøddsvegetationen i sjöarna i älvens nedre lopp är unik, betingad

den stora vattenståndsamplituden. av

Berggrund

Längst i väster finns skandinaviska bergskedjans bergaiter, dominerad av seve-köliskollomas skiffrar och grönstenar. Nedanför bergskedjan i ett vidsträckt område nmt Kinma är berggrunden komplex, med bl malmfö-

a rande bergarter. De utgörs främst graniter och porfyrer av olika typer,

av

effusiva grönstenar. Stora områden längs Kalixälven och samt yngre Kaitumälven utgörs äldre effusiva grönstenar. Resten av avrinningsom-

av rådet nedströms domineras till stor del linagraniter, med mindre inslag

av

ådergnejser med sedimentärt ursprung och äldre graniter. av

Geomorfologi och hydrologi

Stormorfologin inom Kalixälvens avrinningsområde kan indelas i två

huvudregioner. I väster högljällsområdet på än 1000 ö och öster

mer m därom det vidsträckta, flacka lågfjälls-, skog- och myromrâdet byggs som upp av urberg. Mellan Tärendö, Vittangi och Muonio finns de flackaste urbergsslättema i hela inre Norrland.

Kalixälven har sitt källornråde i Kebnekaisemassivet har toppar mellan som 1600 och drygt 2100 ö Härifrån kommer Kalixälvens två källflöden, m

Ladtjojåkka 4.8.2 och Vistasjåkka, förenas i sjön Paittasjärvi vid

som Nikkaluokta. Jokkamas dalgångar skär djupt i fjällområdet. Dalbottnama ligger på 600 ö varför stora höjdskillnader finns inom ca m området. Vistasjåkka rinner i den djupt nedskuma U-dalen Vistasvagge. Vistasjåkka bildar i sitt nedersta lopp ett milslångt meandrande deltalandskap med stora outfyllda lagunsjöar. Ladtjojåkka rinner genom den breda dalgången Ladtjovagge. Palsmyrar och uppñysningsmarker är

vanliga i dalgången. Mellan Ladtjojokk och Nikkaluokta finns

a välutbildade svämkäglor och ett mycket välutvecklat israndrännesystem, som går ända ned till och förbi Nikkaluokta.

Nedströms källfödena bildar älven räcka sjöar i 45 km lång en av en ca sjökedja. Sjöama heter Paittasjärvi, Laukujärvi, Holmajärvi, och Kaalasjärvi. Stonnorfologin runt sjöama kännetecknas lågfjälls- och av

förfjällsterräng. På dalsidoma finns välutvecklade israndrärmesystem

som går ända ner mot sjöytoma. Ackumulationsfonner finns t vid Kaalasjärvi ex i form av en rullstensås, fortsätter i den mäktiga Jukkasjärviåsen. som Drumliner finns i låglånt terräng mellan Laukajärvi och Holmajärvi samt söder Kaalasjärvi. Nedströms sjökedjan får älven ett smalt och slingom rande lopp med rad forssträckor åtskilda mestadels smala sel. Från en av och med Kiviniemi ned till Lappesuando vidgar sig selen och här finns även flera större vikar. Landskapet hör längs hela sträckan till bergkullslätten. Glacifluviala erosions- och ackumulationsformer präglar området. På sydsidan Saurussuvanto finns ett 50 högt av m ackumulationskomplex som är rikt differentierat i åsar, terrassplan och sandurfält. Dödishål är vanliga. Älven skär på flera ställen genom dmmlinfalt.

På sträckan mellan Lappesuando och Tärendö kännetecknas älven ett av stort antal forsar åtskiljda korta, lugnflytande sträckor. Runt Tärendö av finns de flackaste urbergsslättema i hela inre Norrland. Nedströms

32 Skyddade vattendrag

Lappesuando rinner älven ett landets mest välutbildade morän-

genom av backslandskap Veikimoräntyp. Från trakten av Parakka blir de glaciflu-

av viala inslagen åter starkare. I selet vid Nedre Parakka är de recenta fluviatila formerna med älvforgreningar, öar, levéer och bankbildningar ovanligt välutvecklade. Nedströms Parakka rinner älven i Pahakurkkio genom en mer än kilometerlång klippkanjon med upp till 5 m höga sidor.

Strax nedströms Tärendö ligger Kalixälvens randdelta vid högsta kustlinjen. Här förekommer talrika glacifluviala sand- och grusstråk längs älven. Vid Narkenfors bit nedströms fylls älvdalen av omfattande plan

en

älvmymiings- och fjärdsediment, vilka älven skär ned i med 10-20 m av höga blinkar nipkaraktär. Nedströms Narkenfors bestäms

av stonnorfologin Kalixälvens genombrottsdal, vilken hör till de längsta

av inom urbergs-Norrland. Vid Jokk ligger ett mäktigt vattenfall, Jokkfall,

med 10 m fallhöjd.

Nedströms Överkalix karakteriseras stormorfologin att dalgången

av successivt upphör. Sträckan domineras helt av de aktiva fluviala processerna. Kalixälven flyter här med Ängesån 4,1, och de bildar vid sam-

samman manflödet ett vidsträckt sel- och deltaområde med levéer, lagimsjöar, älvförgreningar och öar. Längre nedströms bildar älven ännu ett vackert delta vid utflödet i sjön Räktjärv. På den nedersta delen faller älven i en starkt slingrande och brant fåra med flera forsar till mynningen i Kalixfjärden. Till skillnad från Tomeälven inte Kalixälven någon kustslätt, utan

omges av höjder på över 100 ö h förekommer ända ner mot kusten. Morän av

m kalixpinmnotyp är den helt dominerande jordarten längs älven mellan Räktjäiv och mymiingen, och bildar i älvdalens nedersta del låga ryggar

löper tvärs över dalen. Nedre Kalixdalen utgör typområde för som

Kalixpinnmo.

Vegetation

Vistasjåkka i Vistasvagge omges av fjällbjörkskogar, främst hedskogar

i sydsluttningar och bäckraviner finns ängsskogar. Örtrika men björkskogskärr finns här och I deltaomrâdet finns ängsskogar, våta

var. kärr och videområden. Kalkstråk i dalgången har lokalt gett upphov till en rikare vegetation. I Vistasvagge finns även utpostlokaler för tall. Runt Ladtjojåkka dominerar hedbjörkskog, med partier av lavrika björkskogar och palsmyrar. Ängsbjörkskog finns som ett band upp mot kalfjället ovan

hedskogarna, främst i sydsluttningama, samt vid det myriika landskapet

Skyddade vattendrag 33

vid Ladtjojaure. Rik vegetation finns fläckvis främst i anslutning till branter med kambrosilurberggrund utmed dalsidoma. Ängar och våta hedar med rik flora finns söder om Kebnejålcka.

Sjökedjan från Paittasjärvi till Kaalasjärvi hedbjörkskogar med

omges av en örtfattig rismatta främst blåbär och kråkris. En successiv övergång

av

mot barrskogsregionen börjar vid Paittasjärvi och inslaget tall ökar

av snabbt österut. Granen har västlig utpost i dalens nedre del. Oftast växer

en ren björkskog närmast sjöama, med blandskog på högre nivåer. Inslaget

av myrmarker är stort. Sjöamas strandvegetation är ofta zonerad med ett videbälte som längre ner på stranden följs ett gräs- och örtrikt bälte. Längst

av ner på landstranden växer endast gräsartade växter.

Nedströms Kaalasjärvi till Lappesuando rinner älven fram ett

genom skogs- och myrlandskap. Tallhedar, ofta med stort björkinslag är den vanligaste skogstypen. Partier med hedbjörkskog finns längs älvsträckans övre del, medan inslaget av gran och blåbärsgranskog ökar mot öster. Strandskogar med högörtvegetation finns ställvis längs älven, liksom breda videbälten. Ofta finns dock bara smal eller luckig videbård på

en Strändema. Strandslåttennarker finns runt Kiviniemi. Branta sparsamt bevuxna moränstränder finns också. Några sel hyser frodig vattenvegetation. I området mellan Kalixälven och Kaitumälven uppströms dessas sammanflöde ligger Kaitum urskogsområde, ett 33 000 ha stort urskogsområde med endast spår plockhuggning i de älvnära avsnitten.

av

Mellan Lappesuando och Tärendö älven tallhedar och barr-

omges av

blandskogar samt stora myrkomplex. Stränderna är vanligen steniga, och

kan vara glest bevuxna, är oña välzonerade. Längst på stranden

men upp finns en strandskog med sälg och gråal, neråt följd viden och örter

av som fjällvedel, älgört och tuvtåtel. Längre på landstranden blir örter och

ner gräsliknande arter dominerande, och här tillkommer arter slåtter-

som blomma, vattemnåra, rödven, blåtåtel och hundstarr. Vattenvegetationen är vanligen sparsamt utvecklad. Vid forsen Pahakurkkio finns klippspringevegetation med bl a stensöta och stenbräken. Här finns också kalkkrävande arter som huvud-, hår- och fjällstarr. Moss- och lawegetationen är också artrik här.

Nedströms Tärendö präglas stränderna att älven skär

av genom glacifluviala sediment avsatta under högsta kustlinjen. De är ofta ñnsedimentrika och erosionsbenägna. Många strandavsnitt har frodig vegetation. Många holmar i selen utnyttjas än idag för kreatursbete. De

2 14-0624Del2

34 Skyddade vattendrag

hyser ängsvegetation gräs och örter med t kruståtel, tuvtâtel,

en av ex rölleka och borsttistel dominanter. Andra framträdande arter på

som selsträndemas mellersta delar är smörbollar, nordlig backruta och

strandveronika. Vattenvegetationen är oña frodig på de ñnkomiga

bottnarna. Bland förekommande arter kan nämnas gul näckros, hârmöja, gräs- och gropnate, höst- och klolånke samt hârslinga. Nipoma har en artfattig vegetation dominerad ris mjölon och ljung. Nedströms

av som Överkalix dominerar odlingsmarkema älvens omgivning. Älven har tämligen låga sedimentstränder med stora översvämningsbälten. Ävjebroddsvegetationen i de nedersta sjöarna är unik, betingad av de stora

vattenståndsamplitudema.

Flora

Floran har ett markant inslag växter men nordlig huvudutbredning, t ex

av lappelm, strandveronika, nordlig backruta och röd trolldruva. Detta skiljer Kalixälven från de båda sydligare fjällälvama Piteälven och Vindelälven,

är ett gemensamt drag med Tomeälven. Se även under "Vegetation". men

Fauna

Kännedomen älvens fauna är otillfredsställande. Utter har observerats i

om trakten Tärendö i slutet 1970-ta1et. Bisamråttan är en sentida invand-

av av

Älven har viss betydelse för fågelfaunan flyttled. Som hacknings-

rare. som område för sjöfågel, framförallt sim- och dykänder är älvens nedre lopp viktigt. Runt sjöarna Paittasjärvi-Kaalasjårvi häckar blåhake och flera sångare i björkskogen och videsnåren. Vattnen och myrarna runt sjöarna är

häckningsområden for and- och vadarfåglar, t knipa, bläsand, små-

som ex skrake, gluttsnäppa och drillsnäppa. Störst betydelse har älven genom sina

högklassiga reproduktionsområden för lax och havsöring, går upp i

som både Kalixälven och i Ängesån. I forsama är han vanlig och öring finns

också. Flodpärlrnussla finns i biflödena Välijoki rikligt och Kääntöjoki.

Skyddade vattendrag 35

Biflöden

Kaitum älv 4.15 är vattensystemets huvudkälla. Tärendö älv 4.7, är som Kalixälvens första större tillflöde nedom sammanflödet med Kaitumälven, medför nästan en fördubbling vattenföringen. Vid Överkalix kommer av Ängesän 4.l till, Kalixälvens största biflöde. Förutom del bitlöden i en ijälltralctema är naturvärdena i biflödena dåligt dokumenterade. I många biflöden finns emellertid hotade evertebrater, och i Välijoki och i

Kääntöjoki finns flodpärlmussla.

4.15 Kaitum älv

Kaitumälven awattnar området mellan Kebnekaisemassivet och Stora Sjöfallet. Älven har omväxlande fors- och selsträckor, de men senare dominerar. Kaitumälvens källflöden, Tjäktjajokk och Kaitumjokk 4.15, mynnar i ett delta överst i sjön Padje Kaitumjaure. Denna sjö övergår i Kaska Kaitumjaure. På dess sydvästsida stupar Tjikkomvardo och Tjikkompakte med talusbranter direkt ned i sjön. Nedströms finns sel med mycket liten fallgradient, med många sidovatten och sjölagtmer. Den stora myren Påstape ligger i anslutning till älven. Älven längs långa omges sträckor av glacitluvialt material, på vissa sträckor har intressanta som fonner. Nedströms Killinge börjar den höga forsen Killingelinlcka, är som mycket naturskön. Kaitumsjöamas stränder är nästan skoglösa, medan

tjällbjörkskog finns längre på sluttningama. Denna omvända

upp skogsgräns beror på sjöamas kylande effekt och på inflytande hårda, av kalla vindar. Talusbrantema vid Kaska Kaitumjaure är mycket artrika. Här har man funnit 189 kärlväxtarter. På många de lugnflytande sträckoma av finns flödesängar och vattenlandskap gör älven botaniskt intressant. som

4.7 Tärendö älv

Tärendö älv torde vara en av världens längsta bifurkationer. Älven för över ungefär hälften av Tomeälvens vatten till Kalixälven. Tärendöälven är 52 km lång och sträcker sig mellan byarna Junosuando vid Tomeälven och Tärendö vid Kalixälven.

Berggrunden rtmt Tärendöälven är komplex, och består arvidsjaur- och av

kirunaporfyrer, yngre graniter och syeniter, samt karelska sedimentbergar-

ter och yngre effusiva grönstenar. Inslag gabbror, dioriter och av

36 Skyddade vattendrag

amfrboliter finns också. Några kilometer nordväst om Lauttakoski finns en täljstensförekomst.

Stonnorfologin kan karakteriseras bergkullslätt. Morän är den

som dominerande jordarten, flacka isälvssediment betydande omfattning

men av finns längs älven. I anslutning till dessa uppträder dyner. Älvens lopp är svagt slingrande, till största delen lugnflytande, flera forsar finns

men också. Älvens totala fallhöjd 35

är ca m.

Skogama älven domineras tallhedar av torr lavristyp där

som omger av kråkris, lingon och ljung dominerar i faltskiktet. I sluttningar finns även blåbärsgranskog med inblandning tall och björk i trädskiktet. I

av fältskiktet finns förutom blåbär och odon även ett flertal örter. De stora myrområdena utgörs övervägande öppna fattigkärr av olika slag.

av Myrarna når ofta ända mot älven. Kultunnarkema är koncentrerade till

ner de tre byar som finns i älvens närhet.

Tärendöälven är ekologiskt mest lik Tomeälven, eftersom den består av Tomeälvens näringsrikare vatten, och berg- och jordartema längs älven är dessutom tämligen rika. Strand- och vattenfloran är följdaktligen tämligen rik. Stränderna är vanligen välzonerade med breda grön- och lappvidebälten, och på lägre nivåer dominerar norrlandsstarr på dyig botten. Hårt

en exponerade grusstränder, t vid forsama, har gles artrik vegeta-

ex en men tion med stort inslag örter. Örtema är ofta fjällväxter fjällkvanne,

av som fjällnejlika, fjällvedel, svarthö och fjälltimotej. Översilade grusstränder med inslag finare substrat har den artrikaste och mest varierade

av vegetationen. Högst stranden finns vanligen en strandskog

upp dominerad gråal, följd ett videbälte. Resten stranden domineras av

av av av örter och gräs kung Karls spira, kärrspira, tätort, slâtterblomma,

som blåtåtel och madrör. Stränder helt övervuxna av viden finns också, och blåsstarr kan bilda breda starrbälten i bl vikar.

a

Vattenvegetationen är välutbildad och artrik. Yppiga bestånd av gräs-, rost- och långnate finns i älvfåran. I lugnare vatten finns a nordnäckros, gul näckros och dvärgnäckros och på grundare vatten växer t ex hästsvans, smålänke, sylört, kabbeleka och hårslinga. Blomvass och borstnate hör till älvflorans sällsyntare inslag.

Älvens flora är artrik och liknar den i storälvama Tomeälven och

Kalixälven. Här finns både fjällväxter fjällvedel, fjällnejlika och

som svarthö, och sydliga växter som blomvass.

Skyddade vattendrag 37

Utter finns i några älvens biflöden. Mink och bisam finns också. Älvens

av fågelfauna domineras sjöfåglar vigg, knipa, bläsand, sjöorre och

av som storskrake samt vadare gluttsnäppa och grönbena. I omgivningarna

som finns häckningslokaler för sädgås och trana.

Referenser

Hjelmqvist 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Lundstedt, L. 1993. Vattendrag i Norrbottens län hyser hotad everteb-

som ratfauna eller flodpärlmussla. Pers.

comm.

Områden riksintresse för naturvård i Norrbottens län. Länsstyrelsen i

av Norrbottens län.

Statistiska centralbyrån. 1987. Natunniljön i siñror, Miljöstatistisk årsbok 1986-87. Sveriges officiella statistik. Stockholm.

38 Skyddade vattendrag

Råneälven

Län: Norrbotten

Medelvattenföring: 42 m3/s

Avrinningsområdets areal: 4 160 km

Naturgeografiska regioner:

29b. Kustslätter och dalar med ñnsediment kring Bottenviken norra

30b. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden

32d. Norra Norrlands och Finlands banskogsområden och bergnorra kullslätter

52d. Norra barrskogs-Lappland

Råneälven har sina källflöden i Gällivaretrakten och mynnar vid Råneå, Luleå. Den Sveriges största skogsälv, och den har ca 30 km norr om är artrik och Moränstrandängama i det övre lopen flora en fast utterstam. iserosion, unikt drag. Älven är geovetenskappet, skapade genom är ett varierad med många värde, t Valvträskets delta ligt former av stort ex och för kalixpinnmo. Råneälven utnyttjades t m 1965 för tim-

typlokal 0 Flottningsunderlättande åtgärder har dock, jämfört med de

merflottning. ganska begränsad omfatming. Älven är opåflesta andra älvar, utförts i

verkad av vattenkraftutbyggnad.

Berggrund

inom Råneälvens avrinningsområde domineras tre huvud-

Berggrunden av

typer berganer: graniter och giejser, granodiorit-kvartsdiorit-diorit,

av basiska och intennediära vulkaniter. Längs den nedre halvan av älven samt dominerar basiska och intennediära bergarter: diorit, granodiorit, basisk och basisk-intermediära vulkaniter. Sura bergarter, framför allt

porfyrit

finns i sammanhängande områden längs älven ned till

graniter, större

Snaskoforsen. Inslag bergarter finns även nedströms Valvträsket. av sura Närmast mynningen finns ådergnejser sedimentän ursprung. av

Skyddade vattendrag 39

Geomorfologi och hydrologi

De övre delarna Råneälvens vattenornråde ligger inom bergkullslätten, av vilken övergår i den vågiga bergkullterrängen kusten. Älvens närmare nedre lopp skär den ñnsedimentrika och flacka kustslätten genom nära Bottenviken.

I vattenområdets övre delar, polcirkeln, andelen och

norr om är sjöar låg

älven övervägande lugnflytande. Uppströms högsta kustlinjen, vilken är

belägen vid Överselet, saknar älven sammanhängande dalgång. I Överselet

finns ett aktivt blockdelta med braided river-struktur och branta

nipor. Vid

högsta kustlinjen utbreder sig ett mäktigt delta, Slättheden. Mellan Mårdsel och Norrlillåns mynning beskriver älven slinga troligen bildats efter en som den senaste istiden. Den gamla isälvsfåran finner istället man i nuvarande Norrlillåns dalgång.

Från polcirkeln ned till Valvträsket, beläget 50 km från kusten, faller ca älven ca 250 i höjdled. Sjöar saknas längs denna sträcka, och älven m domineras forsande och stråkande partier. I Råneälvens ned-

av dalgång

ströms Norrlillåns myrming förekommer ovanlig moränform kallad en Kalixpinnmo. Den utgörs tvärställda med blandning av ryggar en av morän och sediment, ofta med kraftigt störda strukturer. Området med Kalixpinnrno nmt Råneälven är det viktigaste typområdet i Sverige, och har även uppmärksammats internationellt.

Vid Valvträsket ändrar älven karaktär. Nedströms Valvträsket karakteriseras älven av större sjöar och sel förbundna med kortare forssträckor. Dalgângen är fylld av finkornigt sediment. På denna sträcka faller älven endast ca 40 m. I Valvträsket finns ett aktivt inlandsdelta avsevärda av mått, uppbyggt sand och ñnsediment. I Degerselet finns välutbildat av ett ändmoränfält.

Vegetation

Vegetationen i de övre delarna avrinningsområdet karakteriseras av av en hög andel myrmark. Uppströms Valvträsket bestäms strändemas utseende till stor del av graden iserosion. Några egentliga

av vegetationszoneringar

förekommer i regel inte, och vegetationstypema här starkt

är dynamiska.

Iserosionen håller tillbaka träd- och buskvegetationen, varför stränderna blir öppna och domineras ris, och av örter gräs. Denna öppna

vegetationstyp, kallad moränstrandängar, når sin bästa utformning längs en

3 km lång sträcka nedströms Snaskoforsen, finns frekvent längs ca men hela sträckan mellan Muorkaforsen och Överselet, samt i mindre utsträckning mellan Mårdsel och Pataforsen. Iserosionsbetingad strandvegetation förekommer även längs andra älvar, t Tomeälven och

ex Kalixälven samt i vissa vattendrag i fjälltraktema. I dessa är dock isens påverkan lokal betydelse endast vissa år. Moränstrandängama

mer och av saknar ofta buskvegetation, är zonerad i övre torrare del och en

men en lägre fuktig del. På den övre delen är ljung, odon, gullris och kmståtel samdominanter, medan den nedre delen domineras blåtâtel, mossviol

av och smörbollar. Sippervattenflöden på flera ställen på stranden.

mynnar Här finner rik flora med bjömbrodd, fjällskära, bnmven och

man en a sumpstarr. Vattenvegetationen i de övre, lugnflytande delarna av älven är ställvis utbredd med igelknoppsarter, hästsvans och strandranunkel.

t ex Nedströms Överselet är vattenvegetationen

mer sparsam.

Älvdalen nedströms Valvträsket till kusten är i stor utsträckning uppodlad. I de nedre delarna älven är stränderna ofta flack ñnsedimenttyp. Här

av av finner tydligt zonerade växtsamhällen. Ofta finns en strandskog av

man lövträd, följd ett bälte videbuskar, och nedanför denna starr- och

av av gräsmader, följd vattenvegetation. Vattenvegetationen är välutvecklad i

av vissa de lugnt flytande nedre delarna av älven. Såväl undervattens-,

av flytblads- övervattenvegetation förekommer rikligt på många ställen.

som Här finns även inslag krävande och ovanliga arter. Vid Rånträskets

av mer södra delar finns k ävjebroddsvegetation, med förekomst rariteter som

s av

ävjepilört, tretalig slamkrypa och nordslamkrypa.

Flora

Floran är artrik för skogsälv. Artkoncentrationen av arter når nästan

en

nivå längs anrika sträckor i fjällälvarna. Vid en inventering av samma som Råneälvens registrerades totalt 318 kärlväxtarter. Höga

stränder

artkoncentrationer farms vid Överstbyträsket, Korpforsen och Överselet.

Ovanligare arter röd och svart trolldruva finns på flera ställen längs

som älven, och i Rånträsket växer ävjepilört. Se även under "Vegetation".

a

Skyddade vattendrag 41

Fauna

Faunan längs älven är bristfälligt undersökt. Utter förekommer både som-

och vintertid. Älvens isfria forssträckor utgör övervintringsområden marför utter, och minst ett tiotal individer uppehåller sig i huvudfåran vintertid.

De viktigaste reproduktionsområdena finns i närings- och vegetationsrika

sjöar och sel mellan Valvträsket och kusten. Flera biflöden hyser hotade

evertebrater Flodpärlmussla finns i Kvarnbäcken, Grundträsktjämbäcken

. och Bjurån 7.1.

Bitlöden

Råneälvens större biflöden är Rörån-Livasälven 7.4 och Norrlillån 7.5. Biflödenas egenskaper är dåligt dokumenterade.

Referenser

Amqvist, G och Dynesius, M. 1987. Råneälven. Naturinventering och bedömning vetenskapliga naturvärden. Länsstyrelsen i Norrbottens län.

av

Hjelrnqvist 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Lundstedt, L. 1993. Vattendrag i Norrbottens län hyser hotad everteb-

som ratfauna eller flodpärlmussla. Pers. 00mm.

Områden av riksintresse för naturvärden i Norrbottens län. 1987. Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Rudberg, S och Sundborg, Å. 1975. Vattendragen i Norrland.

norra

Geovetenskapliga naturvärden. Uppsala universitet, Naturgeograñska insti-

tutionen. Uppsala.

Statistiska centralbyrån. 1987. Naturmiljön i siffror, Miljöstatistisk årsbok 1986-87. Sveriges oñiciella statistik. Stockholm.

I Luleälven: Stora Lule älv

uppströms Akkajaure

Län: Norrbotten, Nordland fylke Norge

Medelvattenforing: 156 m3/s 1922-70, vid Kårtjejaure

Avrinningsområdets areal: 4 988 km inklusive Suorvamagasinet

Naturgeografiska regioner: 36a. Nordlands, Troms och Lapplands högfjällsregion

Området består av vattenområdena uppströms Akkajaure i Stora Lule älv, d v s vattendrag som mynnar i det väldiga Suorvamagasinet. I området ligger Stora .Sjafalletx Padjelanta och delar av Sareks nationalparken Det största delavrinningsområdet är Vuojatätnos, med de stora sjöarna Vastenjaure och Virihaure, kallad "Lapplands vackraste sjö", belägna i Padjelanta nationalpark.

Berggrund

I den västra delen av området, runt sjöarna Vastenjaure och Virihaure, består berggrunden av köliskollans mjuka bergarter. I väster möter seveskollans hårdare bergarter med amñboliter i Sareks högfjäll. I området runt

Akkajaure utgörs berggrunden av ett fönster i skolloma, med fjällgraniter och -syeniter.

Geomorfologi och hydrologi

Det största och vattenrikaste vattensystemet uppströms Akkajaure är Voujatätno 9, som kan ses som Stora Lule älvs huvudfåra uppströms

Akkajaure. Voujatätno awattnar de stora sjöarna Virihaure och

Vastenjaure i Padjelanta nationalpark. Många andra vattendrag mynnar i

Suorvamagasinet, men de är alla betydligt mindre. Vietasämo 9.15 är

reglerad med regleringsmagasinet Satisjaure i sitt lopp. Sitasjaure, norr om Akkajaure, avvattnades tidigare till Satisjaure via Suorkejåkkå, men är nu reglerad och dess vatten överleds till Akkajaure och Ritsems krattstation.

De andra vattendragen är oreglerade.

Skyddade vattendrag 43

Det viktigaste draget i stormorfologin i Voujatätnos avrinningsområde är

den stora kontrasten mellan Padjelantas lågfjäll och vida sjödalar uppbyggda mjuka, lättvittrade kölibergarter i väster, och Sareks i öster spär-

av

rande högijäll sevebergarter med inslag amñboliter. Området begrän-

av av

i nordost Akkas högfjäll med landets högsta sammanhängande sluttsas av

ningar vattenkraftutbyggnad opåverkat område. Här finns glaci-

inom ett av ärnischer, levande och stora recenta moränsystem inom synhåll från dalen. Mäktiga V-dalar genomskär de branta sluttningama. Vid Kisuris och

Akka finns mäktiga terrasskomplex, vilka tolkas som deltabildningar anlagda i issjöar. Någon motsvarighet till dessa terrasskomplex är inte känd från svenska fjällen. I Voujatätnos dalgång går storskaliga och

sällsynt välutvecklade rullstensåsar, hör till de bäst utbildade i

som fjällområdet. Bland recenta märks stor alluvialkon i en av

processer en Akkas dalmynningar, samt ett delta Låddejåkkå 9.23 bildar vid

som

mynningen i Vastenjaure.

I Miellätnos 9.25 dalgång finns isälvsmaterial över stora arealer som uppvisar stor fonnrikedom. Miellätno i viken Arosluokta i

en mynnar Virihaure. I dalgången finns t en av landets allra högsta åsar, med ett

ex särpräglat dubbelkrön av två getryggar.

Uppströms Virihaure rinner Stalojåldcâ 9 från området vid norska gränsen i båge mot där den i viken Staloluokta i Virihaure. Dalen

en norr, myrmar är trappstegsformad, och älven har skurit ut kanjonsektioner i trösklama. I dalen finns isälvsmaterial i form åsar, åsnät, sanduravlagringar och ter-

av

rasser m m. Pållaurjåkkå och Vietjejåkkå är andra större vattendrag som

mynnar i Virihaure.

Vegetation

Större delen av området nmt Virihaure och Vastenjaure utgörs av alpin

vegetation. Några mindre fjällbjörkskogsbestånd finns vid Virihaure.

Rishedar dominerar, vilka avlöses av gräshedar vid 1000 m ö h-nivån. I

Voujatätnos dalgång växer fjällbjörkskog.

Flora

Floran är extremt artrik i området runt Virihaure och Vastenj aure tack vare de lättvittrade, näringsrika bergartema. Områdena sydväst Virihaure

om

44 Skyddade vattendrag

och norr Vastenjaure är de artrikaste. Lapsk alpros, gulldraba, fjäll-

om klocka och fjällblära växer däri stor mängd. Några ingen

av arterna växer annanstans i de svenska üällen. Det gäller blekgentiana, och

grusnarv ragg-

frngerört.

Fauna

Djurlivet är rikt och utgörs den fjällfaunan. Kungsöm, jaktfalk,

av rena havsöm och dubbelbeckasin häckar. Kricka, bergand och smalnäbbad simsnäppa m häckar i våtmarkema. Fjällgås häckar vissa år.

Referenser

Hjelrnqvist 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Områden riksintresse för naturvärden i Norrbottens län. 1987.

av Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Rudberg, S och Sundberg, Å. 1975. Vattendragen i Norrland.

norra Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografrska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

Sjörs, H. 1975. Preliminär botanisk värdering Norrlands

av norra outbyggda älvsträckor. Meddelanden från Växtbiologiska institutionen, Uppsala 1975:7.

Statens naturvårdsverk. 1986. Naturvård i fjällen. Naturvårdsverket informerar.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenforing i

Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockhohn.

Skyddade vattendrag 45

I Luleälven: 9.6.4 Pärlälven

Län: Norrbotten

Medelvattenföring: 21 m3/s vid Karatj

Avrinningsområdets areal: inga uppgifter

Naturgeograñska regioner:

32e Norra Norrlands barrskogsområden och bergkullslätter

36a. Nordlands, Troms och Lapplands högfjällsregion

52a. Norra barrskogs-Lappland

Pärlälven är ett oreglerat bzflöde till Lilla Lule älv, som rinner inom barrskogsregionen. Dalgången som helhet är relativt opåverkad av mänskliga ingrepp, och rymmer stora barrurskogar. Pärlälven är känd för sina bestånd av flodpärlmussla, och har en fast utterstam. Strändemas förhållandevis till omgivningen rika vegetation utgör en kontrast till det annars karga området.

Berggrund

Berggrunden utgörs urberg, där flera berganer förekommer i ett relativt

av komplext mönster. Det är främst linagraniter och äldre graniter, sedimentära ådergnejser, samt leptiter och hälleflintor.

Geomorfologi och hydrologi

Inom den övre delen avrinningsområdet, uppströms sjön Peraure, har

av området karaktär förfjällsterräng och lågfjäll med avbrott för mycket

av

flack terräng. Synintrycket vid sjön Karatj domineras av spridda lågfjäll,

delvis med brantare sidor än inom fjällbergartemas område och ibland med markanta glaciala plockningsbranter på fjället Farforita. Terrängen

som kring östra delen Karatj är ytterst flack och sjön uppfylls en låg skär-

av av gård av moränöar och moränholmar.

Nedströms Karatj är terrängen flack restbergsslätt med få enstaka berg,

en

någon gång med tillskärpningar flyggkaralctär som vid Luvos och

av

46 Skyddade vattendrag

Piertinjaure. Moräntäcket präglar i den flacka terrängen ofta topograñns medelstora och små former. Nedströms Luvos bestäms älvloppet på många ställen av moräntäcket och sig i kring moräntäckets höjd-

grenar upp armar former. Berg i dagen finns endast i Pärlfallet. Recenta processer märks i en stor talusbrant på Farforita och i Perauers delta.

Vegetation

Pärlälven är till större delen omgiven vidsträckta barrskogsområden.

av Tall och gran dominerar med inslag björk. På några sträckor finns

av rena björkskogar. Innanför älvsträndema finns rikligt med myrpartier. skogarna är torra till friska med övervikt för de friska. Ristyper är vanligast, ört-

men ristyp förekommer, i synnerhet nära älven. På några ställen finns örtty-

rena per. Myrama har oftast karaktär fattigkärr och är typ sträng-bland-

av av myr, där strängarna visar varierande näringsrikedom medan flarkarna oftast

är fattiga.

Pärlälvens stränder är oftast zonerade på tvâ olika sätt. Där morän,

som oftast är blockig, bildar strand finns skogen helt nära vattnet. Endast en smal remsa med vide och örter skiljer skogen från vattnet. Typiska örter är: omirot, smörbollar, slåtterblomma, skogsnäva, tätört och gullris. Denna typ är vanlig längs forssträckoma, där blockmarken vid vattnet ofta är bred. Där älven flyter långsammare finns det för det mesta mer finmaterial kvar i moränen. Detta ger sig till känna i en rikare vegetation. Här är strandzonen ofta bredare med en 5-100 m bred zon av vide med örter närmast vattnet. Förutom de ovan nämnda märks kärrspira, kung Karls spira, flädervänderot, och borsttistel. Vid vattenbrynet växer fräken, starr, kabbeleka och vattenklöver.

Den nedre delen Pärlälven har vanligen skogsklädda moränstränder med

av den ovan nämnda floran. Teutatjbäckens nedre meandrande lopp präglas av myrmark. Här växer videt högt tillsammans med lågvuxen björk. Vid Pärlan finns öppna marker tidigare brukades slåttennarker. Vid

som som Partafallet är vegetationen frodig, särskilt ovan forssträckan. Bland växterna som finns här kan nämnas smörbollar, daggkåpa, kanelros, skogsnäva och strätta. Några hundra meter uppströms från forsen växer lappranunkel. Vid Kunjekuoika finns en ö med björkskog frisk örttyp där bl liljekon-

av a valj växer, på den enda noterade lokalen utmed älven.

Flora

Skyddade vattendrag 47

Pärlälvens dalgång är inte särskilt märkvärdig botaniskt. Sina kvalitéer har den främst att relativt opåverkad mänskliga ingrepp. Vid

genom vara av Karatj fann dock 214 kärlväxtarter vid inventering, vilket visar

man en strandzonens betydelse i artfattig trakt. Av de arter som här

en annars växer nära sin östgräns kan nämnas taigastarr, fjällstarr, ljällviol och

lappspira. Farforita är ett sydväxtberg med bl fjällbrud. Se även under

a

"Vegetation".

Fauna

Björn, järv och förekommer inom området. En fast utter finns i

stam av Pärlälvens vattensystem. Kungsöm och berguv häckar regelbundet. Andra noterbara arter är sångsvan, sädgås, salskrake, dubbelbeckasin och dvärg-

Flodpärlmusslan förekommer i relativt stora mängder och har gett sparv. älven sitt nanm.

Biflöden

Pärlälven har flera större biflöden, vilka de flesta awattnar mynika

av områden söder Pärlälven nedströms sjön Karatj. De är t ex

om

Keutatjbäcken, Naustajåkkå 6.4.2 och Vapsajåkkå 6.4.3,Nårvejåkkå

6.4.1 avvattnar rad sjöar belägna mellan Pärlälven och Randijaure, t

en

Latunjaure och Nârvejaure.

ex

Referenser

Hjehnqvist 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi.

Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockhohn.

Områden riksintresse för naturvärden i Norrbottens län. 1987.

av Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Rudberg, S och Sundborg, Å. 1975. Vattendragen i Norrland.

norra

Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeograñska institutionen, Uppsala

universitet. Uppsala.

48 Skyddade vattendrag

Sjörs, H. 1975. Preliminär botanisk värdering Norrlands

av norra outbyggda älvsträckor. Meddelanden från Växtbiologiska institutionen, Uppsala 1975:7.

Statens naturvårdsverk. 1986. Naturvård i fjällen. Naturvårdsverket informerar.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

39. I Luleälven: 9.6 Lilla Lule älv

uppströms Tjaktjajaure

Län: Norrbotten

Medelvattenföring: 59 m3/s 1910-19, 1923-66, vid Tjaktjajaure

Avrinningsområdets areal: 2 267 km inklusive Tjaktjajaure

Naturgeografiska regioner: 36a. Nordlands, Troms och Lapplands högljällsregion

52a. Norra barrskogs-Lappland

Området består av de vattendrag med tillhörande vattenområden

som mynnar i regleringsmagasinet Ziaktiajaure i Lilla Lule älv. Det är främst Rapaätno från Rapadalen i Sarek, och Sitoätno avvattnar sjön

som Sitojaure som är av betydelse, övriga vattendrag är tämligen små.

Berggrund

Området skär ett snitt genom ñällfrontens berggrund, från urbergsunderla-

get vid Laitaure och nedre Rapadalen, det överliggande

genom Hyolithuslagret med tillitfynd, urbergsskollan med syeniter till

genom seveskollan och dess amñboliter längst i väster.

Geomorfologi och hydrologi

De viktigaste vattendragen i avrinningsområdet uppströms Tjaktjajaure är Rapaätno 9.7.2 rinner Rapadalen i Sareks nationalpark, via

som genom

sjön Laitaure och Kuolleluoppal till Tjaktjajaure, och Sitoätno 9.6.7,

som

awattnar Sitojaure till Tjaktjajaure. Till Tjaktjajaure rinner också mindre vattendrag, som Rittakjâkkå 9.7.1 och Suobbajåldcå mellan Tjakkeli och Takarfjället. Tjaktjajaure avvattnas av Blackälven 9.6.7 till regleringsmagasinet Skalka.

Rapadalen är starkt präglad den glaciala omgestalmingen, och är tro-

av ligtvis landets mest fulländade U-dal. Toppområdena kring dalen

är upp-

styckade av glaciämischer, och många dem innehåller glaciärer.

av nu Biflödena till Rapaätno har följd dalens branta sluttningar skurit

som en av

smala V-dalar och kanjonsträckor. Ett mindre antal sidodalama är ut av något hängande över huvuddalen, mynningstrappstegen är i så fall

men genomskuma fluviatil erosion. Genom dalen rinner Rapaätno som

av yngre for med sig mängder slam från glaciärema. Slammet avsätts i

enorma

Rapaselet, är ett igenfyllt sjöbäcken, och i Rapadeltat, eller

som Laitauredeltat, i sjön Laitaure, landets största och snabbast

som är ett av växande deltan. I deltat sig vattnet i ett komplex av älvfåror och

grenar

lagimer.

Sitojauredalen har karaktär U-dal, skollbrantema kan ses som kapade

av dalsporrar. Under skollbrantema finns talusbranter på många ställen. Sitoätnos dal uppströms sjön har karaktär. Nedströms Sitojaure

samma öppnar sig landskapet till bred slätt, lutande ner mot Tjaktjajaure.

en Slätten täcks låga moränryggar, altemerande med myrar och småsjöar.

av Älven har många forsar, särskilt närmare Tjaktjajaure. I Sitojaures inlopp finns ett mindre, närmast fossilt delta.

Vegetation

Rapadalen täcks i dalbottnen fjällbjörkskogar mossrik hedtyp, men

av av sluttningama, främst de sydvända, ängsskogstyp. Förutom björk

är av växer i trädskiktet sälg, rönn, gråal, hägg och asp. Väster om Nammatj

finns ett isolerat granskogsparti. På de sydvända sluttningama i Rapadalen

breder lågörtängar ut sig, del med gles björkskog. Högörtängar

en förekommer främst vid Låddepakte och Skierfe. I Rapadeltat i Laitaure växer norrlandsstarr, ängsull och fräkenarter i de våta kätren. De torra kärren domineras tuvsäv och trådstarr. Främst på de torra kärrens kanter

av

växer viden svart-, rip-, lapp-, och grönviden.

av

Sitojauredalen är fjällbjörkskogsklädd med ett extremt mosaikfonnat land-

skap. Området är präglat lokalklimatiska förhållanden, med snöfattiga

av vintrar och sträng kyla. Följden har blivit ett komplex med björkskogar

bryts med olika typer subalpina hedar och myrmarker. De större som av av och blötare utgörs strängmyrar, är sällsynta i fjällkedjan.

myrarna av som Längre i dalen växer fjällbarrskog dominerad i stor utsträck-

ner av gran,

ning opåverkade av mänskliga ingrepp.

Skyddade vattendrag 51

Flora

Floran kännetecknas av relativt stor rikedom tack det nordliga läget

vare med många alpina arter inte finns söderut i fjällkedjan, och den på

som

många ställen näringsrika berggrunden. Vid Låddepakte i Rapadalen växer

fjällskära och fjällklocka tack kalkberggrund. Nammatj är

vare en arman kalklokal med mångñngerört. Sitoätnos flora är sämre känd.

a Sitojaureområdet har en måttligt rik flora. Stränderna uppvisar intressant

en lavflora.

Fauna

I Rapadalen finns järv, björn, sångsvan, jaktfalk och kungsöm. Fågelfaunan i deltaområdena är rik. Här häckar många andfågelarter.

Referenser

Områden av riksintresse för naturvärden i Norrbottens län. 1987. Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Rudberg, S och Sundborg, Å. 1975. Vattendragen i Norrland.

norra Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografiska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

Sjörs, H. 1975. Preliminär botanisk värdering Norrlands out-

av norra byggda älvsträckor. Meddelanden från Växtbiologiska institutionen, Uppsala 1975:7.

Statens naturvårdsverk. 1986. Naturvård i fjällen. Naturvårdsverket informerar.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

52 Skyddade vattendrag

I Luleälven: 9.6 Lilla Lule älv Skalka

uppströms

Län: Norrbotten

Medelvattenföring: 43 m3/s 1936-75, vid Niawe

Avrinningsområdets areal: 1 700 km vid Saggats utlopp

Naturgeografiska regioner: 36a. Nordlands, Troms och Lapplands högt ällsregion

52a. Norra barrskogs-Lappland

Skalka är det högst belägna regleringsmagasinet i själva Lilla Lule

upp älvdal, regleringsmagasinet Uaktjajaure ligger uppströms i vatten-

men området, och till Skalka Blackälven. De vattendrag och

avvattnas av vattenområden är skyddade uppströms Skalka är främst sjön

som Saggat, belägen uppströms Skalka i Lilla Lule älvdal. I Saggats avrinningsområde Tarrajåkkå 9. 6 och Kamajåkkå 9. 9, vilka

finns

rinner ut i Saggat vid Kvikkjokk, och bildar Kvikkjokksdeltat.

Berggrund

Tarradalen hör helt till seveskollans bergarter med glimmerskiffrar och amñboliter i fjälltoppama. Längst i finns även fylliter. Vid västra

norr Råwejaure tar kölibergarter med kalkstenar och fylliter vid. Kamajålckås dalgång hör även den till seveskollans bergarter med amñboliter, men strax före mynningen rinner den ut på den undre skollans urberg, som även finns runt Saggat. Runt Saggats nedre delar tar urberggmnden utanför fjällkedjan vid, med graniter och sedimentära âdergnejser.

Geomorfologi och hydrologi

Uppströms Skalka i Lilla Lule älvdal ligger den långsträckta sjön Saggat. I

Saggats nordände Tarrajåkkå 9.6 och Kamajåkkâ 9.6.9 och

mynnar bildar Kvikkjokksdeltat. Tarrajåkkå avvattnar Tarradalen, och den stora

fjällsjön Råwejaure väster Tarradalen via Kartevarjålckå 9.6.10. Till

om Kamajåkkå ansluter från nordväst Tjoultajåkkå, vilken avvattnar av dal-

gången Tjoultevagge, och från nordost Njåtsojålckå, awattnar dal-

som

gången Njåtsovagge.

Tarradalen högfjäll uppbyggda amñboliter och har delvis omges av av karaktär genombrottsdal. Fjällen har glaciärnischer, synliga från dalav gången. Dalen är trappstegsfoimad i dalens längdriktning, och älven bildar kanjonsektioner vid trösklama. Sidodalama är delvis hängande. Dalbottnen har delvis ett tunt jordtäcke. I sidomynningama på södra/västra dalsidan finns dock stora lösmaterialansamlingar okänt slag. På dalens sida av östra finns flera stora alluvialkoner. I sjön Tarraure finns delta med ett stort tydliga fonner. Râwejaures dalgång hör till Tarradalens välmarkerade bidalar och har viss karaktär genombrottsdal. Några sjöarna av av uppströms Råwejaure verkar sakna utlopp, vilket tyder på underjordisk dränering, typisk för kalkstenstrakter.

Kamajåkkås dalgång omges av berg med lägre relief än Tarradalen. en Njåtsovagge med Njåtsojålckå är perfekt utformad U-dal, medan en Tjuoltavagge är mer öppen. Bidalarna är i båda områdena branta och har delvis markant V-dalsform i sina nedre delar. Vid Njåtsojåkkås och Tjuoltajåldcås sammanflöde bildas Änokdeltat, ett fullt utbyggt och moget delta betydande storlek och med utomordentlig formvariation. av en

Vid Kamajåkkås och Tarrajålckås sammanflöde bildas Kvikkjokksdeltat, ett av landets största deltan, med synnerligen välutbildade levéer, lagimer och andra fonnelement. Det byggs ständigt på de slammängder av som

Kamajåkkå för med sig.

Vegetation

Tarradalen utgör fjällvärldens botaniskt rikaste dalgångar med såväl en av sydväxtbranter extremt frodiga ängsbjörkskogar högörtängar. som samt

Särskilt efter sidojokkarna påträffas den karakteristiska högörtsvegetatio-

nen samt ett flertal bräckearter Saxzfraga Även i Tjuoltevagge spp. växer

frodiga ängsbjörkskogar. Barrskog med tall dominerande trädslag

som växer i nedre Tarradalen och i Kamajåkkås dalsänka. Kvikkjokksdeltats vegetation är starkt kulturpåverkad slåtter av a

54 Skyddade vattendrag

Flora

Taxraddalen botaniskt extremt rik. Ravinema och rasbrantema vid är hyser många sällsynta arter och är de rikaste lokalerna för

Njunjes en av

i dalen. Kamajåkkås dalgång är botaniskt sämre dokumenterad.

fjällbrud

Fauna

Dalgångarnas fågelliv är rikt. Flera hotade arter förekommer, t ex kimgsöm, jaktfalk och järv. Sjöarna Tarraure och Tarraluoppal är

värdefulla andfågellokaler.

Referenser

Områden riksintresse för naturvärden i Norrbottens län. 1987. av Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Rudberg, S och Sundborg, Å. 1975. Vattendragen i Norrland. norra Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeograñska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

Sjörs, H. 1975. Preliminär botanisk värdering Norrlands outav norra byggda älvsträckor. Meddelanden från Växtbiologiska institutionen,

Uppsala 1975:7.

Statens naturvårdsverk. 1986. Naturvård i fjällen. Naturvårdsverket informerar. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

Sverige.

Skyddade vattendrag 55

13. Piteälven

Län: Norrbotten; Nordland fylke Norge

Medelvattenföring: 164 m3/s

Avrinningsområdets areal: ll 220 km

Naturgeografiska regioner:

29b. Kustslätter och dalar med ñnsediment kring Bottenviken norra

30b. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden

32e. Norra Norrlands och norra Finlands barrskogsområden och bergkullslätter

33h. Förtjällsregion med huvudsakligen nordligt boreal vegetation

36a. Nordlands, Troms och Lapplands högfjällsregion

Piteälven är en fjällälv till stor del utan omgivande bebyggelse och odlingsmark. Den rinner upp i södra Lapplands fjälltrakter och i mynnar Bottenviken vid Piteå. Piteälven skiljer sig i flera avseenden från övriga norrländska jjällälvar. Den hör till de mindre vad gäller vattenföring och avrinningsområdets storlek, och är fattig på större biflöde. Ned till Storforsen ligger älvloppet högre än hos flertalet andra storälvar på motsvarande avstånd från kusten. Kärlväxtfloran helhet jämförelsevis är som artfattig, och stränder med hedartad vegetation har utbredning. Ett stor

utmärkande drag är de stora kalspolade hällmarksytoma i anslutning till

älven. Piteälven är delvis reglerad för vattenkraft, med regleringsgrad en av 4 %. Sjöama Pieskehaure och Rappen i fjällregionen, och sjön Malmesjaure iAbmoälven 13. 8 är reglerade, och nära mynningen finns

ett kraftverk Si/dom. Åtgärderna för flottningsändamål är mycket omfat-

tande i älven, särskilt från Storforsen och uppströms. Timmerjlottning bedrevs ända fram till 1982.

Berggrund

Inom den skandinaviska fjällkedjan, i Piteälvens avrinningsområde som sträcker sig ned till mellersta Tjeggelvas, dominerar skiñrar seve-kölisur kolloma. Mavvasjaure och Pieskehaure omfattas köliskollans mjukare av bergarter, medan områdena nedströms till Tjeggelvas främst består av seveskollans hårdare bergarter med amfiboliter i fjälltoppama. Urberget

öster fjällkedjan består till övervägande del graniter olika ålder, om av av sedirnentära ådergnejser och porfyrer. Övre Norrlands äldre graniter samt och Linagraniter dominerar granitema. Bl vid nedre delarna av a Tjeggelvas finns ett stråk leptiter och hälletlintor. Sällsynt förekommer av inslag av grönstenar.

Geomorfologi och hydrologi

Inom üällzonen kännetecknas Pite älvdal av öppna och vida dalproñler. Distinkta U-dalar saknas, utom i västra delen Mawasjaures sjödal och av lokalt kring Pieskehaure och mellan fjällen Kärråive och Njaarkalis mer uppströms Kuoddujaure i själva Pite älvdal. Uppströms Mäkak, några mil Tjeggelvas, sig älvdalen i två sjödalar, Pieskehaure sjödal i ovan grenar och i söder Mavasjaure Kaskaure. Mest påfallande i norr, landskapsbilden är de många trappstegen i dalens längdriktning, vilket ger ett pärlband sjöar med inbördes liten höjdskillnad. Många fjälldalar har av liknande rader sjöar, eftersom dalbottnens jordtäcke är tunt blir av men här i flertalet övriga dalar. Över

landskapsdraget tydligare än

klipptrösklama rinner älven i breda flöden, och på flertalet trösklar har den skurit sig ned i korta kanjonsektioner.

Det tunna jordtäcket i dalgången har inte tillåtit utbildningen av några mer markanta egenforrner, undantag ñnns. Kring Lairojåkkås 13.18 men nedre lopp finns mäktig alluvialkon, vid mynningen i Pieskehaure en som övergår i ett normalt delta. Deltats strömfåror är ovanligt rikt förgrenade, och recenta strandprocesser bildar strandrevlar, strandsporrar och lagrmsjöar. Lairojåldcå awattnar Sulitelmaglaciärema, och bildningen är Sveriges bäst utbildade aktiva sandur.

Tjeggelvas är Piteälvens största fjällsjö. Här har berggrundens överskjutningsskollors fronter frampreparerats i spektakulära bergsbranter som stu-

ned i sjön med mäktiga talusbildningar vid foten. Mitt i sjön ligger

par också den brantsidiga klippön Paktesuolo.

Sträckan nedströms Tjeggelvas till Jäknajaure hör stonnorfologiskt till törfjällsterräng. Dalen platåterräng eller relativt stora berg, ibland

omges av lågtjäll. Dalbottnen är bred, delvis så bred att den liknar den av bergkullslätt vidtar sydväst. Områdena slättkaraktär är ofta som av extremt sjörika med sjöar i olika storlekar. Jordtäcket utgörs huvudsakligen blockrika moräntyper. Isälvsmaterial förekommer på flera ställen, men av

Skyddade vattendrag 57

når sällan större former. Ett påfallande drag är spåren av glacifluvial aktivitet, främst i form kalspolningar av hällmarker i dalförena och

av tydligt utbildade skvalrärmor längs sluttningama. Mellan sjöarna

Skierfajaure, Padje Måskejaure och Vuolle Måskejaure ligger det s k Apmodeltat. Här har stora mängder isälvsvatten från isavsmältningen bildat

ett mäktigt blockdelta. Berggrunden är helt kalspolad på stora ytor, och smältvattenrärmoma har skurit sig ned i berggrunden och bildat en serie

små kanjondalar kursutyp. Nedströms de kalspolade ytorna finns ett

av stort blockdelta med sällsynt väl utformade lober i olika nivåer, med en brant distalsluttning som på sina ställen är 20 m hög. sluttningen utgörs av

till meterstora kantnmdade block. Den nuvarande älvfåran bildar en upp

fallsträcka mellan sjöarna Skierfajaure och Padje Måskejaure sydväst om själva Apmodeltat.

Mellan Vuolvojaure och Vuollesavon är älvdalen bred och flack med ett tunt, ibland nästan obefintligt moräntäcke. Älven bildar ett starkt förgrenat mönster, flera kilometer brett, utan tydlig huvudfåra. På flera ställen ñnns välutbildade exempel på erosionsformer i fast berg orsakade av rinnande vatten. Eitersom flertalet fåror är mycket flacka och grunda, växlar ström-

ningssystemet utseende med vattenståndsväxlingama. Detta är tydligast

söder om gården Mårsom, och torde vara det tydligaste exemplet i landet på denna typ av ännu inte samlat älvlopp. Strandpolygonmark är vanlig

längs sjöstränder och lugnvattensträckor. Särskilt tydliga polygonmarker

finns t ex nedanför Apmodeltats distalkant.

Området nedströms Jäknajaure t o m där inlandsbanan passerar älven nedströms Trollforsen har karaktär bergkullslätt. Älven har här ingen

av utpräglad älvdal med slutna dalsidor. Nedströms Trollforsen ändrar

landskapet karaktär. Bergkullarnas gruppering tätnar till den landskapstyp som kallas vågig bergkullterräng. Samtidigt kan man tala om en verklig

älvdal med eller mindre slutna sidor. Älvens fallkurva blir också

mer brantare än tidigare. Morän är den viktigaste jordarten, betydligt mindre blockrik än uppströms. Isälvsmaterial finns dock längs betydande sträckor, särskilt längs älvens sida. Fonnema är dock inte särskilt markerade.

norra Främst utgörs de plana fält, delvis av sandurkaraktär, och korta

av åspartier. På dalsidoma är skvalrännor relativt vanliga, och ñispolad hällmark kring älvf°aran är ett typiskt inslag. Området kring nedre Abmoälven l3.8, i Piteälven uppströms Övre Ljusselsforsen,

som mynnar är starkt präglad processer i samband med isavsmälmingen. Här finns

av lateralrärmor, strömfåror och terrassytor i ett intressant

58 Skyddade vattendrag

isavsmältningskomplex. Strandpolygoner förekommer allmänt på sträckan,

bl a på Jäknajaures nordsida.

Sträckan mellan Benbryteforsen, nedströms Trollforsen, och Storforsen utgörs stonnorfologiskt, liksom tidigare sträcka, av vågig bergkullterräng. Älvdalen fortsätter sammanhängande med slutna sidor med

att vara men avtagande höjd. På dalbottnen dominerar helt gmsiga och sandiga sediment. Åspartier förekommer, den dominerande formen utgörs

men av plana fält, utbildade som deltan. Vid högsta kustlinjen utbreder sig Vidselsfaltet, ett randdelta delvis påverkat erosionsprocesser.

av senare Älven har skurit sig ned i avlagringama och bildat I tvärsnittet

terrasser. finner ofta två till tre olika terrassplan. På sträckan finns talrika forsar,

man av vilka Brudforsen och Storforsen är de mäktigaste. Särskilt vid Benbryteforsen finns hällmarker med kalspolningar. Storforsen är

en av landets och Nordens mäktigaste forsar. För att främja flottningen har vattnet styrts över i en fåra och lämnat flera andra fåror torra med döda fall, jättegrytor och en mer eller mindre torrlagd klippkanjon med kolkbäcken och fallhuvud resultat. Nedströms Storforsen ändrar

som Piteälven riktning och följer den dalgång närmast kan

som ses som en fortsättning på Varjisåns dal. Detta är ett fall av älvavlänkning.

Från Storforsen ned till myrmingen går Piteälven i bred dalgång

en genom den vågiga bergkullterrängen. Bergen kring dalen har oña brantare former än uppströms, och många är typiska flyggberg. Piteälvdalens flyggberg är markanta, och likvärdiga eller bättre exempel återfinns först i Ångermanlands mer storkuperade terräng. Bergen avtar successivt i höjd för att helt försvinna vid kusten. Dalgången har mäktiga avlagringar

av sandiga och ñnkomigare sediment. Sedimenten har i många fall påverkats

strandprocesser under landhöjningsskedet. Älvsedimenten påträffas av främst i den serie äldre deltan, avsatts successivt nedåt i dalgången

av som till följd landhöjningen. I dessa sediment har älven skurit sig djupt ned,

av och bildat deltaplan och terrasser på olika nivåer, ravinkomplex och nipor. De högsta brinkarna uppträder på avsnittet nedströms Älvsbyn. Längs stora delar sträckan har det nuvarande älvloppet påverkats den mäktiga

av av Piteälvsåsen. Åsgenombrotten, där älven skär åsen, karakteriseras

genom av trånga sektioner med höga, branta stränder och grovt isälvsmaterial i älvbottnen. Karakteristiskt för älven är de många korta forssträckoma med

markanta utvidgningar älvfåran kring mittbankar ofta stenigt-gmsigt

av av material omedelbart nedströms forsama. Enstaka älvbågar förekommer

t ex vid Älvsbyn, men något meanderlopp i egentlig mening finns inte. Däremot finner man på några ställen avlagringsfonner med välutbildade levéer och

Skyddade vattendrag 59

älwallssystem. Piteälven bildar vid mynningen i Svensbyfjärden ett delta, vilket byggs på av de sediment älven för med sig.

Vegetation

Ett smalt bälte fjällbjörkskog de övre sjöarna utom längst i väster

av omger

där alpin vegetation tar vid. Björkskogen övergår i tallskog vid Tjeggelvas

västra del. Stränderna består ofta av block, sten och grus och är glest bevuxna. Den kalkförande berggrunden kring de övre sjöarna har dock gett upphov till ofta artrik strandvegetation. Fjällsipphedar på strandnivå är

en vanliga där. Tjeggelvas flera intressanta sydväxtberg i direkt

omges av anslutning till stranden. Ett exempel är klippön Paktesuolo, där mångñngerört har en av sina få växtplatser i Fennoskandien. Sjöns strandvegetation är tydligt zonerad och har ett rikt inslag av alpina och montana arter.

Vegetationen i dalgången mellan Tjeggelvas och Jäknajaure består övervägande olika typer tallhedar bildar mosaik tillsammans med

av av som en rikligt förekommande och små sjöar. Granen är sällsynt i övre Pite

myrar älvdal, förekommer i Apmoornrådet. Här finns både gran- och tallur-

men skog. Älvsträndema är oftast steniga och blockrika, och låga längs hela sträckan, partier med välzonerad strandvegetation finns ändå. Den

men övre landstranden karakteriseras rismatta längs hela sträckan, medan

av en de nedre strandbältena har gles vegetation främst gräs, starr och örter.

av Apmoornrådet står i särklass genom sin mångfonnighet, där de kargaste och frodigaste miljöerna finns på stenkasts avstånd från varandra. På de genomsilade uddarna vid Apmofallet finns frodig vegetation med rikt örtinslag. Bl finns utpostförekomster av ömbräken. Blockmarkema i deltat

a hyser främst lawegetation. Måskejauresjöama är en viktig växtgeograñsk gräns, där många fjälltraktsväxter har sin östliga utpost. I sjön Saddajaure växer tack den ringa vattenståndsamplituden bladvass, vilken armars

vare är mycket ovanlig i storälvama.

Älvdalen på sträckan mellan Jäknajaure och ned till högsta kustlinjen vid Benbryteforsen domineras tallhedar av olika slag, med insprängda små-

av

I älvens närhet är inslaget gran och björk stort. Stränderna är myrar. av vanligtvis uppbyggda morän. Ibland är stränderna utbildade i breda

av blockfalt eller hällmarker vid många forsar hyser välutbildad lawege-

som tation. På stränderna finns tydlig vegetationszonering, vars översta del

en vanligen utgörs strandskog med rismatta i fáltskiktet. Ställvis finns

av en en lundartad strandskog med gråal och buskar av sälg och kanelros med

a

60 Skyddade vattendrag

ett örtrikt fältskikt liljekonvalj, fjällskära, skogsnäva, blodrot och av a bergslok. Även tibast, brakved och röd trolldruva kan finnas. Den mellersta landstranden är ibland utfomad till låg brink och är då vegetationsfattig, en men år oftare flack med artrik, gles vegetation. De vanligen steniga och en blockrika bottnama har endast vegetation. sparsam

Mellan Benbryteforsen och Storforsen dominerar tallhedar vegetationen i älvdalen. Stränderna är mestadels låga, och består sediment olika av av komstorlekar. Strändemas övre delar är framförallt bevuxna med risvegetation. Örtrik strandskog med olvon, öm- och strutbräken, och röd a torta trolldmva finns sparsamt. Vattenstranden hyser gles rosettväxtvegetaa tion med braxengräs, strandranunkel och sylört. Vid Tömforsen finns t ex en tät granskog på södra stranden med ömbräken, skuggviol och andra örter.

Från Storforsen till mynningen har Piteälven karaktär bygdeälv, även av om inverkan jorbrukskulturen inte är lika stor t vid Vindelälven. av som ex Älven saknar t nästan helt naturliga slåttermarker. Strandvegetationen ex är p g a det ñnkomiga substratets rörlighet ganska otydligt differentierad i bälten. Deltat vid utloppet har låga sandstränder med lövskog huvudsakav ligen gråal. Frodig men relativt artfattig vattenvegetation finns på flera ställen i älvens nedre lopp. Gräsnate är vanlig liksom långbladig igelknopp och på ställen finns tämligen rika förekomster hybriden mellan ett par av gräsnate och gäddnate.

Flora

Piteälvens kärlväxtflora är helhet artfatti än de andra storälvarnas. som gare I Jäknajaure finns Piteälvens enda fynd av den endemiska jämtlandsmaskrosen Taraxacum crocodes. Se även under "Vegetation".

Fauna

Av däggdjur finns björn och jäw i stammar främst i de övre delarna svaga av avrinningsområdet. Lo och utter finns också. Lokalt finns goda stammar av fjällgås. Lax och havsöring når bara, via laxtrappor i Sikfors och Fällforsen, till Storforsen utgör ett effektivt vandringshinder. upp som Uppströms Storforsen finns emellertid goda bestånd öring, röding, av a harr och sik. Ett flertal mindre biflöden har stor betydelse för reproduktio-

nen av harr och öring i älven. Flodpärlmussla finns i flera biflöden, liksom evertebrater som har klassats hotade.

som

Bitlöden

Piteälven har ett ganska smalt avrinningsområde, och saknar biflöden.

stora De största är Varjisån 13.5 och Stockforsälven 13.3. Biflödenas

egenskaper är dåligt dokumenterade.

Referenser

Hjelrnqvist 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Lundstedt, L. 1993. Vattendrag i Norrbottens län hyser hotad everteb-

som

ratfauna eller flodpärlmussla.

Pers. comm.

Områden riksintresse för naturvärden i Norrbottens län. 1987.

av Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Statistiska centralbyrån. 1987 Natumiiljön i siñror, Miljöstatistisk årsbok

. 1986-87. Sveriges oñciella statistik. Stockholm.

62 Skyddade vattendrag

17.

Åbyälven

Län: Västerbotten, Norrbotten

Medelvattenföring: 16 m3/s

Avrinningsområdets areal: 1 300 km

Naturgeografisk region 29a. Kustslätter och dalar med ñnsediment kring norra Bottenviken 30a. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden 32e. Norra Norrlands och Finlands barrskogsområden och berg-

norra kullslätter

Åbyälven är skogsälv rinner inom ett myrområde ca 20 km

en som upp

Arvidsjaur, och i Bottenviken ca 35 km söder om Piteå. norr om mynnar Terrängen inom avrinningsområdet är flackare än kring flertalet älvar i Norrland. Älven hör till de artrikare bland Norrlands skogsälvar vad gäller kärlvâxter. Älven har utnyttjats flottled och den största sjön,

som Östra Kikkejaure, har varit reglerad. Ett Vattenkraftverk finns vid Storliden i älvens nedre del.

Berggrund

Avrinningsområdets övre del utgörs främst Övre Norrlands äldre grani-

av ter, och arvidsjaur- och kirunaporfyrer. Här finns också mindre inslag av

av effusiva grönstenar. Avrinningsområdets nedre del, från strax nedströms

lappmarksgränsen, domineras sedimentära ådergnejser, med inslag av

av revsundsgranit.

Geomorfologi och hydrologi

Landskapet inom avrinningsområdet hör till bergkullslätten i den övre

delen till någon mil uppströms Klubbfors, där övergång till kustslättens

en flackare landskap sker. Åbyälvens lopp bestäms till stor del av moräntäckets fonner. Terrängen kring Åbyälven är Hackare än kring flertalet övriga älvar. Den relativa höjden överstiger sällan 100 m. Kring

Östra Kikkejaure och däromkring finns inslag sedimentära avlagringar,

av

moränen överväger. Mellan Akirrselforsen och Björklidsforsen är men

moränfonnema närmast rogentyp. Kring Klubbälvens 17.3 av sammanflöde med Åbyälven och uppströms, nära högsta kustlinjen, finns blygsamma isålvsavlagringar. Ett egentligt randdelta större mått saknas. av Nedströms Klubbfors utgörs älvdalens sedimentutfyllnad huvudsakligen av ñnkomigt material. På mindre än 6 mils avstånd från kusten ligger dalbottnen fortfarande på 300 höjd. Det gör den inte i någon m annan större älvdal i Norrland.

Vegetation

Vattenområdet ligger i ett skogsland dominerat tallhedar med ett stort av inslag av myrar, sjöar och små tjämar. Många ansluter direkt till myrar älven. Stränderna är vanligen smala och längs långa sträckor torvrika. Block- och stenstränder finns också, och från Östra Kikkejaure och nedströms är sandstränder vanliga.

De torvrika strändemas vegetation är vanligen artfattig och domineras av olika starr- och gräsarter t trådstan, flaskstarr, blåsstarr och som ex blåtåtel. På sten- och blocksträndema finns ofta ett bälte lappvide, av ripvide och en. Örtinslaget är ibland stort med högörter t borsttistel, som ex fjällskära, skogsnäva och ibland kärrfibbla. Vattenvegetationen är ställvis

riklig, särskilt i sjöarna. De vanligaste arterna är sjöfräken, bladvass,

gäddnate, plattbladig igelknopp, nord- och dvärgnäckros, sköldmöja och

hårslinga. Tät ävjebroddsvegetation av styvt braxengräs och strandranunkel finns i Serrejaure.

Flora

Åbyälven tillhör de artrikaste bland skogsälvarna i Norrland vad gälnorra ler kärlväxter. Sällsynta växter kan nämnas är backmta, ömbräken, som notblomster och älvstarr. Se även under "Vegetation".

Fauna

Utter finns i Åbyälven. Fiskfaunan är välkänd. I strömavsnitten finns harr och stationär öring, medan sjöarna hyser sik, siklöja, gädda och a abborre. Vandringsñsken stoppas vid Storlidens krañstation, viss men en

64 Skyddade vattendrag

uppgång av lax och havsöring sker nedströms denna. Flodpärlmussla finns också i älven, t ex i biflödet Hundträskbäcken.

Biflöden

Åbyälven har ett påfallande smalt avrinningsområde och inga biflöden av någon nämnvärd storlek. Dokumentationen av biflödenas egenskaper är bristfällig.

Referenser

Hjelmqvist 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Lundstedt, L. 1993. Vattendrag i Norrbottens län som hyser hotad evertebratfauna eller flodpärlmussla.

Pers. comm.

Områden riksintresse för naturvärden i Norrbottens län. 1987.

av Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Rudberg, S och Sundborg, 1975. Vattendragen i norra Norrland. Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeograñska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

18.

Byskeälven

Län: Västerbotten, Norrbotten

Medelvattenföring: 41 m3/s

Avrinningsområdets areal: 3 640 km

Naturgeografiska regioner: 29a. Kustslätter och dalar med finsediment kring Bottenviken

norra

30a. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden

32e. Norra Norrlands och norra Finlands barrskogsområden och bergkullslätter

Byskeälven är vid sidan av Råneälven den största de svenska skogsäl-

av varna. Byskeälven rinner upp i det inre mellersta Lappland och

av mynnar i havet mellan Skellefteå och Piteå. Älven är 20 mil lång och helt

ca orörd av vattenkraftutbyggnad. Byskeälvens flora är tämligen rik,

men faunan är sämre känd.

Berggrund

Berggrunden i lappmarksdelen avrinningsområdet karakteriseras

av av

arvidsjaurporfyr, och graniter av olika slag. Mera sällsynt finns inslag

av äldre eifusiva grönstenar. Nedströms lapppmarksgränsen fortsätter arvidsjaurporfyren och granitema att dominera, tills något öster stam-

om norra banan, där ädergnejser med sedimentärt vid, med inslag

ursprung tar av revsundsgranit och äldre urbergssediment.

Geomorfologi och hydrologi

Terrängen i Byskeälvens avrinningsområde är övervägande flack, dock inte så flack kring Åbyälven. Älvens omgivningar beskriver övergång

som en

från bergkullslätt i väster via vågig bergkullterräng längs sträckans mel-

lersta del till kullig terräng i kusttraktema. Älvens lopp är rak till slingrande, med ett meanderparti från Åselet till strax nedom Fällfors. De största selen är Kåtaselet, Garaselet och Åselet. Långa forssträckor finns

3 4-0624Dcl2

66 Skyddade vattendrag

mellan Garaselet och Åselet, samt från strax nedströms Fällfors till

mynningen.

I de övre delarna Byskeälvens vattenområde ligger källsjöama Västra av

Kikkejaure, Arvidsjaursjön och Kilver. Sjöarna omges av i stor utsträckning relativt plana, oña myrlänta marker. Genom Arvidsj aursjön

av och Kilver löper rullstensås, upphov till ett mer eller mindre en som ger pärlband uddar och öar. Älvsträckan närmast

sammanhängande av

nedströms länsgränsen, Garaselet, är relativt bred med ett flackt lopp. t o m Därefter är älven smal och har lång rad forsar. Från trakten strax en

nedströms Myrheden till Åselet vid högsta kustlinjen ligger det s k

randdelta. Nedströms Åselet t trakten

Byskeälvsfáltet, som är ett o m

nedströms Fällfors har sedimentmängder fyllt ut dalgången, och bildat stora deltan allt längre nedströms. Dessa deltan har senare skurits igenom av nya älven, varvid erosionsbranter och terrassytor har bildats, och forssträckor där lokala trösklar har blottats. Nedströms Åselet finns ett meanderlopp med avskuma meanderbågar. På sträckan finns också äldre meandergenerationer på högre nivåer, 50 höga nipor, ravinbildningar, m dynområden och övergivna meanderlopp med döda fall. Detta område har

mycket stort geovetenskapligt naturvärde.

Vegetation

Älven framför allt tallhedar. Jordbruksbygder finns längs hela omges av älven. de största arealema ligger på sedimentjordar nedanför högsta men finns spridda i området. Älvsträndema är relativt

kustlinjen. Små myrar

låga, 2 Ovanför högsta kustlinjen är stränderna Hacka moränstränder ca m. med anrik och välzonerad vegetation. Källsjöama omges främst av moränstränder, med blockstränder i exponerade lägen. sandstränder finns framför

allt runt Arvidsjaursjön. Strandvegetationen är vanligtvis gles, men är på

moränsträndema artrik. Strandskogen domineras björk och gråal. av Nedom denna växer spridda lapp- och grönvidebuskar tillsammans med ett gräsdominerat fältskikt t ex krypven, blåtåtel och grenrör, följt av starrav bestånd eller låga örter och halvgräs. Forssträckoma mellan sjöarna kantas

högörtvegetation. Vattenvegetationen är bladvass- och

av sparsam, men sjösävbestând samt sjöfräken finns närmast stränderna.

Nedströms Kilver högsta kustlinjen vid Hobergsforsen utmärks fort o m stränder örtrik vegetation med buskar hägg, brakved, samas av en som kanelros och tibast, och ett fáltskikt med t ex liljekonvalj, skogsnäva,

Skyddade vattendrag 67

älgört samt gräs brunrör och grenrör. På den vanligaste typen

som av stränder åtföljs skogen ljung, blåtåtel, och särskilt längs den nedre delen

av av sträckan, viden, grenrör och blodrot. Detta bälte kantas nedåt

av av styltstarrbestånd mot ett glesnande bälte t flaskstarr och sjöfräken.

av ex

Vattenvegetationen är riklig nedströms källsjöama, särskilt i sel, vikar och

lugntlytande områden. Vanliga arter är t ex nordnäckros, gul näckros, hår-

slinga och plattbladig igelknopp.

Nedströms högsta kustlinjen skär älven sedimentjordar, och karak-

genom teriseras av smala och branta strandbrinkar. Brinkama är artfattiga och saknar tydliga zoneringar. De är oftast skogbevuxna, med störst lövinslag i brinkarnas nedre delar. Här kan faltskiktet örtrikt, med liljekonvalj

vara som vanligt förekommande art. I meandringamas innersvängar, där sediment ackumuleras, kan strandvegetationen rikare med tydliga

vara zoneringar. Mellan Nyfors och Åselet är strandvegetationen artrikast längs

som Byskeälven. Vegetationen präglas häftig isgång. Övergivna och

av igenväxande strandslåttennarker finns längs större delen älven.

av

Flora

Kärlväxtfloran i Byskeälven är väl så artrik motsvarande delar de

som av stora fjällälvama. Störst är artrikedomen på sträckan mellan Nyfors och Åselet, där bl a ängsruta växer rikligt. Vanligt marmagräs och olvon är exempel på sällsynta växter i norra Norrland finns längs älven. Kring

som Västra Kikkejaure finns ovanligt stora bestånd höstlåsbräken på ett fler-

av tal ställen. Se även under "Vegetation".

Fauna

Älven hyser Sveriges starkaste utterbeständ. Älven

ett av norra är en av de få skogsälvar som har ett intakt, naturligt lax- och havsöringbestånd. I biflödena Trappån och Nuortejaurbäcken finns flodpärlmussla, och i Fräckenträskbäcken finns evertebrater klassats hotade. I övrigt är

som som faunan dåligt dokumenterad.

68 Skyddade vattendrag

Biflöden

Byskeälven har flera biflöden, vilka kan nämnas Tvärån 18.1, Ålsån

av 182, Långträskân 18.3, Kilisån l8.4, Bäverån 185 och Lângträskälven 18.7. Dokumentationen biflödenas egenskaper är

av dålig.

Referenser

Grelsson, G och Nilsson, C. 1981. Byskeälvens växtvärld inom Västerbotten. Länsstyrelsen i Västerbottens län meddelande 1981.

Hjelmqvist 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Lundstedt, L. 1993. Vattendrag i Norrbottens län hyser hotad

som evertebratfauna eller flodpärlmussla. Pers.

comm.

Områden av riksintresse för naturvärden i Norrbottens län. 1987. Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Områden av riksintresse för naturvärden i Västerbottens län. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Rudberg, S och Sundborg, Å. 1975. Vattendragen i Norrland.

norra Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografiska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

Skyddade vattendrag 69

20. I Skellefteälven: källflödena

uppströms Sädvajaure

Län: Norrbotten, Nordland fylke Norge

Medelvattenüiring: 36 m3/s 1947-75, vid Sädvajaure

Avrinningsområdets areal: l 444 km2 inklusive Sädvajaure

Naturgeografiska regioner: 36a. Nordlands, Troms och Lapplands högfjällsregion

Området omfattar vattendrag och vattenområden ligger som uppströrrts regleringsmagasinet Sädvajaure i Skellefteälven. De största vattendragen är Sielduüâkkå 20, kan sägas huvudfårans

som vara fortsättning upp-

ströms Sädvajaure, och Ruonekjåkkâ 20. 1 7.

Berggrund

Berggrunden inom övre delen Ruonekjåkkås avrinningsområde tillhör av urberget i det k Nasafjällsfönstret med fjällgraniter och -syeniter. s De nedre delarna tillhör seve-köliskollomas mjuka kölibergarter. Även inom Sieldutjåkkås avrinningsområde finns förekomst urberg, berggrunav men den utgörs huvudsakligen köliskiñrar. Öster Sieldutvagge dominerar av om

amñboliter och sedimentgnejser.

Geomorfologi och hydrologi

Uppströms Sädvajaure fortsätter Skellefteälvens dalgång i Sieldutvagge, med vattendraget Sieldutjålckå 20, awattnar sjön Ikesjaure. Den som tar

emot biflödet Bäukuljåkkå. Från Mierkenisvagge Tjaktjaurälven

mynnar

20.18 i Sieldutjåkkå via sjön Tjaktjaure. I Sädvajaures del

övre myrmar Ruonekjåkkâ 20.17 från väster i hängande bidal. Ruonekjåkkâ en awattnar sjön Guijaure, och tar emot biflödet Smuolejålckå 20.17.

Daunasjålckå

20.16 myrmar i Sädvajaures mitt nonifrån, och awattnar

Tjidtjakfjällmassivet. Dadnajålckå är ett de mindre av vattendrag som

avvattnar Sädvajaures södra sida.

70 Skyddade vattendrag

Urberget helt för den högre reliefen i området, i fjället

svarar t ex

Ruonektjåkkå. Stormorfologin har i övrigt präglats av glacielerosionen.

Ovan Storselet i Ruonekjåkkå finns två bidalar, Guijaures sjödal å

varav

sidan bildar perfekt U-dal, medan Smuolejåkkås dal å andra sidan ena en bildar något mjukare U-dal. Kring Storselet finns U-dalskaraktären del-

en vis kvar, längre nedströms inom kölibergartemas område är dalen vid

men och öppen. Ruonekjåkkâ bildar vid utloppet i Sädvajaure en serie vattenfall, Ruonekårtje. I Smuolevagge finns ett stort aktivt delta,

välutvecklade jordflytningsvalkar, issjöstrandlinjer, slukäsar och spår av

isälvsdränering i form rännor och terrasser. Dalgången vid Guijaures

av västände och norrut kallas Buoggevuobmevagge, och är rik på glacifluviala spår. Här finns åsar, terrasser och kullar. l dalen förekommer också mycket

vackert utformade tundrapolygoner.

I Ikesvagge ovanför lkesjaure finns välutvecklade jordflytningsvalkar.

Sieldutvagge bildar U-dal vidgar sig ned mot sjön

en som Vuoggatjålmejaure, där Sieldutjåkkå byggt ett delta, och myrmar i

upp Sädvajaures dalgång.

Vegetation

Merparten området täcks alpin vegetation och fjällbjörkskog. I dal-

av av gångama Mierkenesvagge och Ruonesvagge samt i anslutning till Sädvajaure förekommer hedbjörkskogar. Hedbjörkskogar växer också långt in i Smuolevagge samt i små bestånd i Buoggevuobmevagge. Ängsbjörkskogar utgör ett vanligt inslag speciellt på dalgångamas sydsidor. I Ruonesvagge finns grovstammiga ängsbjörkskogar med ett stort inslag hägg. Vegetationen är ovanligt rik med lång rad

av en kalkindikerande arter.

Flora

lkesjaureområdet de botaniskt rikaste områdena i den svenska

är ett av fjällvärlden. En lång rad krävande och sällsynta arter är relativt vanliga här. Många arter har sin svenska sydgräns i området. Bland dessa kan nämnas

brandspira, lappkattfot, kantljung, fjällamika, fjällvallmo, fjällklocka fjäll-

blära. Även Ruonekjåláå-onxrådet är botaniskt rikt. Se även under

"Vegetation".

Fauna

Faunan är dåligt känd. Storselet i Ruonekjåkkå värdefull våtmark för är en

andfåglar.

Referenser

Hjehnqvist 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8.

Geologi.

Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Områden av riksintresse för naturvärden i Norrbottens län. 1987. Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Rudberg, S och Sundberg, Å. 1975. i Vattendragen norra Norrland.

Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeograñska institutionen, Uppsala

tmiversitet. Uppsala.

Sjörs, H. 1975. Preliminär botanisk värdering Norrlands av norra outbyggda älvsträckor. Meddelanden från Växtbiologiska

institutionen,

Uppsala 1975:7.

Statens naturvârdsverk. 1986. Naturvård i fjällen. Naturvårdsverket informerar.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i

Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

72 Skyddade vattendrag

20. I Skelleñeälven: källflödena uppströms Riebnes

Län: Norrbotten

Medelvattenföring: 21 m3/s 1937-72, vid Riebnes

Avrinningsområdets areal: 1 000 km inklusive Riebnes

Naturgeograñska regioner:

36a. Nordlands, Troms och Lapplands högtjällsregion

Området utgörs regleringsmagasinet Riebnes tillrinning. Av dessa

av märks främst Bartekälven som avvattnar sjön Bartaure.

Berggrund

Sjön Bartaure med omgivningar ligger inom fjällkedjans seveskolla med dess glimmerskiñiar, bortsett från sydligaste delen Bartekälven som

av övertvärar gränsen till den underliggande sparagmitskollan. Riebnes om-

givningar byggs till större delen upp av sparagmitskollan.

Geomorfologi och hydrologi

Det största vattenområdet uppströms Riebnes är Bartekälven, eller Bartekströmmen 20.14, awattnar fjällsjön Bartaure nordost om

som Riebnes, vilka är åtskiljda Njassjafjällmassivet. Uppströms Bartaure i

av

dalgång ligger sjöarna Gardaure och Njuongerjaure. Från norr mynsamma

Maranjålckå 20.14.2 i Bartaures övre del, vilken awattnar sjön nar Maranjaure. Uppströms Riebnes i dess dalgång ligger sjöarna Aleb och Luleb Luoitaure. Till detta kommer mindre jokkar som mynnar i Riebnes

och Bartaure och awattnar omgivande fjällsluttningar.

Bartaures dalgång har U-dalskaraktär, vilken fortsätter mot Gardaure.

upp Nedströms Bartaure vidgar sig dalen till ett brett plan med snabbt sjun-

kande topphöjder i omgivningen. Moräntäcket har tydliga egenformer, i

moränryggar delvis bestämmer sjöns konturer, särskilt på det stora

som slättplanet nedströms Bartaure och i sjön Misjkajaure och dess närmaste omgivning. Runt Misjkajaure har ryggama närmast karaktär av rogenmo-

Skyddade vattendrag 73

rän. På slätten söder Bartaure är formerna mindre regelbundna och

om normalt lägre. Moränen är lokalt ganska blockrik. lsrandrännor finns på sluttningen fjället Barturte Bartaure och i område finns

av norr om samma

djupt nedskuren kanjondal. Riebnes dalgång är liknande slag, en dalen av gång av U-dalskaraktär med moränryggar.

Vegetation

Bartaure fjällbjörkskog, från hedbjörkskog till ängsbjörkskogar.

omges av Björkskogen är oftast låg och vindpinad, och vidsträckta trådlösa hedar breder ut sig stranden på många ställen. Längre upp i dalen vid sjön

ovan Gardaure och längs Maranjåkkå tar alpin vegetation vid. Bartaures stränder är dels steniga, dels förekommer sandstränder och fmsediment, de sistnämnda vid utflöden i sjön. Strandvegetationen är oftast endast obetydligt zonerad. Artsammansättningen är tämligen ordinär, men med inslag av högörter och stor andel alpina arter. Välutbildade starrbälten och högre vattenväxtvegetation saknas nästan helt, utom på finkomiga bottnar.

Riebnes av tall- och fjällbjörkskog, med mest tall på sydsluttningen.

omges I vissa branta nordsluttningar kan nästan ren fjällbjörkskog förekomma, liksom nära stränderna. På sidan Reibnesfjället förekommer dess-

norra av utom ett granbestånd ganska högt upp på sluttningen. Tall- och fjällbjörkskogen är mest mossrik hedtyp, rika ängstyper ñnns här och var.

av men

Flora

Floran är inte särskilt artrik, att området har ganska svårvittrade berg-

p g a arter. Vegetationen utgörs tämligen ordinära alpina och subalpina arter.

av

Fauna

Faunan är bristfälligt dokumenterad.

74 Skyddade vattendrag

Referenser

Hjelmqvist 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi.

Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Lundqvist, L. 1965. Preliminär redogörelse för til. lic Jim Lundqvists växtbiologiska fältarbeten 1965 i och vid Partaure inom sommaren Skelleñeälvens vattensystem, samt preliminär sammanfattning de viktiav gaste resultaten. Växtbiologiska institutionen, Uppsala universitet.

Lundqvist, L och Wistrand, G. 1976. Strandfloran inom övre och mellersta Skellefteälvens vattensystem. Växtekologiska studier Svenska

Växtgeograñska Sällskapet. Uppsala.

Rudberg, S och Sundborg, Å. 1975. Vattendragen i

norra Norrland. Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografiska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

Sjörs, H. 1975. Preliminär botanisk värdering Norrlands av norra outbyggda älvsträckor. Meddelanden från Växtbiologiska institutionen, Uppsala 1975:7.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i

Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockhohn.

20. I Skellefteälven: 20.6 Malån

Län: Västerbotten

Medelvattenföring: 16 m3/s 1953-69, vid Finnliden

Avrinningsområdets areal: 1 829 km

Naturgeografiska regioner: 32e. Norra Norrlands och Finlands barrskogsomrâden och berg-

norra kullslätter

Malån är Skellejteälvens största biflöde, och rinner Västerbottens

genom inland. Än är opåverkad vattenkraftutbyggnad, har

av men varit flottled från Svartselet till mynningen. Forssträckorna är här rensade. Verbobäcken 20. 6.5 har återställts från flottningspåverkan, inte

men huvudfåran.

Berggrund

Berggrunden hör till största delen till skelleñeseriens berganer med basiska vulkaniter och urkalksten. Kring nedre delen Svartselet och delen

av norra av Malåträsket förekommer den betydligt adakgraniten, och vid

yngre Malånäset finns bergarter ur vargforsfonnationen.

Geomorfologi och hydrologi

Stormorfologiskt hör hela Malåns avrinningsområde till Norra Norrlands bergkullslätt. Malån är Skellefteälvens största biflöde och i den vid

mynnar Svansele. Flera mindre åar förenar sig till Malån, flyter med

som samman

Skäppträskån 20.6.3 nära lappmarksgränsen, mellan Norsjö och

Malåträsk. Malåns vattensystem är sjörikt. De största sjöarna är Malåträsk och Stora Skäppträsk i övre delen, och längre finns Mensträsket, Stora

ner Kvannnam och Norsjön.

Malåns övre delar är mycket myrrika. I åns övre del, uppströms Malåträsket, har flera långsträckta selsjöar bildats i den välmarkerade dal-

gången, som är en typisk genombrottsdal. Malåns lopp har ett tämligen

76 Skyddade vattendrag

rakt sydostligt lopp, och stor del fallhöjden är koncentrerad till en av sträckan mellan Strömfors och Storforsen. I övrigt är ån tämligen lugnflytande. Vid Storforsen har ån skurit kanjon i vulkanitema. Från ut en sammanflödet med Norsjöån 20.6.l till mynningen i Skelleñeälven skär Malån genom ett stort israndfalt, Fromheden. Deltat ligger vid och strax under högsta kustlinjen.

Skäppträskån 20.6.3 rinner upp i de myrrika trakterna kring Adak, och är Malåns största biflöde. Nedströms Stora Skäppträsket är lutningen till största delen måttlig. Sträckan Storvältforsen till utloppet karakteriseras av ett starkt slingrande lopp i småbruten moränterräng. Norsjöån 20.6.l en avvattnar Stora Kvammarn och Norsjön till Malån.

Vegetation

Malåns omgivningar utgörs skog med mindre inslag och odav av myrar lingsmark. Skelleñeseriens bergarter med basiska vulkaniter och urkalksten gör att vegetationen längs ån ställlvis är rik. Här förekommer artiika skravelängar med brakved och orkidéer. Pors är inte ovanlig längs ån. I övrigt kan nämnas fjällruta och ängsruta. Malåträsket har sandstränder med omfattande vassområden, och här växer strandpryl. Biflödet a Verbobäcken 20.65, uppströms Malåträsket, har rik som mynnar en flora, och växer här den kalkgynnade klubbstarren. a

Flora

I den mån Malåns flora är känd, är den inte särskilt rik. Gynnsamt inflytande av berggrunden här och skapar dock rikare förhållanden. Se var även

under "Vegetation"

Fauna

I både Malån och Skäppträskån finns utter, och växande bäverstam. Av en fiskar kan nämnas öring, hair, sik och nejonöga. I Skäppträskån ñnns flodpärlmussla. En Norrlands bästa fågelsjöar, Vajsjön, har förbindelse med av Norsjön. Här häckar många fågelarter karakteristiska för slättemas och kustemas fågelsjöar, t brunand och sothöna. Vid Norsjövallen finns ex övervintrande strömstare.

Skyddade vattendrag 77

Biflöden

Malâns största biflöden är Skäppträskån 20.6.3 och Norsjöån 20.6.1. I den mån biflödenas egenskaper finns dokumenterade, nämns de i texten.

Referenser

Jansson, E. 1985. Mindre vattendrag i Västerbottens län en sarnmanställ-

ning naturvärden. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

av

Områden av riksintresse för naturvärden i Västerbottens län. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Rudberg, S och Sundborg, Å. 1975. Vattendragen i Norrland.

norra

Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeograñska institutionen, Uppsala

universitet. Uppsala.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i

Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

78 Skyddade vattendrag

26. Sävarân

Län: Västerbotten

Medelvattenföring: ll m3/s

Avrinningsområdets areal: l 170 km

Naturgeografiska regioner: 29a. Kustslätter och dalar med ñnsediment kring Bottenviken

norra 30a. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden 32e. Norra Norrlands baxrskogsområden och bergkullslätter

Sävarån är en liten, i stort sett oreglerad skogsälv. Källområdet utgörs av ett sjö- och myrrikt område som vid tiden för högsta kustlinjens utbildande utgjorde ett komplext skärgårdslandskap. Översvämningsområdena med lövsumpskogar av gráal och viden i nedersta loppet torde ha få motsvarigheter i landet. I åns övre lopp finns arter med sydligare huvudutbredning, t ex sjöranunkel, vilka troligen finns kvar som relikter sedan tiden för högsta kustlinjens utbildande.

Berggrund

Berggrunden består av gnejser ur skelleñeseriens sediment.

Geomorfologi och hydrologi

Stormorfologin inom Sävarâns avrinningsområde är särpräglad främst

genom sin extrema flackhet. Den övre delen hör till bergkullslätten. Denna slätt präglas av strödda berg omgivna av vidsträckta och ett stort

myrar antal sjöar. Här ligger Västerbottens östligaste dödisområde. Nedströms Lillsävarträsk sker en övergång till den vågiga bergkullterrängen, sär-

som skilt Botsmark är välutvecklad. Åns omgivningar får här karaktär

norr om av genombrottsdal, en av de tydligaste i urbergs-Norrland. Nedströms Botsmark möter tämligen direkt nästan restbergsfri slätt, vilken

en fortsätter som en lutande, föga uppstyckad berggrundsyta mot havet.

Denna slättyta awiker tydligt från omgivningen i denna del

av Västerbotten och dess bildningshistoria är svårtolkad.

Skyddade vattendrag 79

De två stora sjöarna Storsävarträsket och Lillsävarträsket har båda flacka stränder med hög procent mynnarker. Ett flertal deltaytor vid den högsta kustlinjen, liksom andra intressanta terrängfonner, finns i området. Något öster om ån mellan de båda sjöarna sträcker sig en liten men markant rullstensås, med avbrott kan följas söderut till Sävar, bitvis i kontakt med

som Sävarån, men på andra sträckor på avstånd från ån. Vid Bullmark övertvä-

ån åssträckningen två gånger med stor meanderslinga. Mellan rar en Tålsmark och Sävar är åsen större, men har där flackats ut till avsevärd bredd genom svallning.

Från den extremt flacka terrängen kring Stor- och Lillsävarträsken sänker sig ån i serie forssträckor mot trakten Krokbäck-Olofsfors, där den är

en av djupt nedskuren och har utbildat ett kort välutvecklat meanderlopp.

men Likartad karaktär präglar ån förbi Gravmark mot Furunäs. Längs ån finns flera sedimentplan i vilken ån skurit sig ned och omfonnat ytorna. Forssträckor omväxlande med avsnitt med lugnflytande vatten och sel präglar sedan ån ända ned mot havet. Sedimenten är mestadels ñnkomiga och strandsläntema låga och vegetationsklädda.

Vegetation

Den sjörika bergkullslätten kring Sävaråns övre lopp är gammal skär-

en gård. Här nådde havet sin högsta höjd efter istiden, 250 över den

ca m nutida havsytan. Området från Godträsken ned till Lillsävarträsket var då en vidsträckt, grund arkipelag. De tidigare fjärdarna utgörs nu av grunda sjöar eller myrar, omgivna av barrskog. Genom detta landskap slingrar sig Sävarän, ömsom bred och lugnflytande, ömsom smal och forsande. Stränderna är mestadels flacka och har ganska omväxlande och artrik

en vegetation. Många stränder utnyttjades tidigare för slåtter. Övergivna större strandslåttermarker finns t uppströms Stor-Renträsket och

ex nedströms Tonträsket. Vattenvegetationen är ställvis frodig, och flera sällsynta arter förekommer, blekbläddra. Här växer också sjöranunkel i

t ex flera livskraftiga bestånd, mycket sällsynt växt i norra Norrland. De

en

fåtaliga fynden ligger i mindre vattendrag i anslutning till högsta kustlinjen.

Mycket talar för att sjöranunkeln, liksom andra sydliga inslag i floran är kvarlevor sedan den tid för 9 OOO år sedan då havsnivån låg på denna

ca niva.

Sävaråns nedre lopp präglas för mindre åar ovanligt stor vattenstånd-

av en samplitud, 3 till följd att ån vid myrmingen däms en moräntrös-

ca m, av av

kel. Detta gör att vida områden regelbundet översvärmnas, och delvis unika

miljöer skapas. Delar av stränderna upptas av sankängar, stora partier

men är bevuxna med videsnår och lövsumpskog, dominerad gråal. I området

av finns även korvsjöar med särpräglad vattenvegetation orsakad

av organogena sediment. Ett ovanligt drag är den västliga fåra vilken genomströmmas under vârtloden, men utgörs vedväxtfria

som armars av våtmarker med lagtmsjö, vegetationsmässigt närmast motsvarar

en som Gammelstadsviken och Sladan i Norrbottens kustland.

Flora

I den tidigare skärgården växer flera arter med sydlig utbredning, sjö-

t ex ranmikel, och här finns landets nordligaste lokal för granbräken. Nedströms Sävar växer bl grönskära, brunskära, gul svärdslilja och skogssäv. Vid

a åns mynning växer a den mycket sällsynta trubbnaten rikligt.

Fauna

I Sävaråns vattensystem är bäver mycket talrik. Här finns också fast

en stam av utter. Omitologiskt är främst åns nedre lopp värdefull. I lövsumpskogarna observerades vitryggig hackspett under häckningstid regelbundet tills nyligen, men torde utdöd. Mindre hackspett häckar dock

numera vara regelbundet. Våtmarkema, t ex vid Tidesviken och Bergviken, är viktiga rastlokaler under våren för sångsvan och simänder, bläsand och kricka.

t ex Även Botsmarksträsket och mellan Sävarträsken

Burmansmyran är goda

rastlokaler för änder och vadare under vårflyttningen. Ett bestånd

av relativt grov öring finns i ån, föryngringen lax och havsöring är

men av dålig. Lokala bestånd flodpärlmussla finns i ån.

av

Bitlöden

Norsån 26.5 är Sävaråns enda biflöde betydelse, och avvattnar bl

av a sjöarna Stora Krokvattnet och Granöträsket, för att förena sig med Sävarån vid Botsmark. Deras egenskaper är dåligt dokumenterade.

Skyddade vattendrag 81

Referenser

Jansson, E. 1985. Mindre vattendrag i Västerbottens län

- en sammanställning av naturvärden. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Nilsson, C. 1985. Naturen längs Sävarån. Kunskapsläge samt synpunkter på utbyggnadseffekter. Institutionen för ekologisk botanik, Umeå universitet.

Områden av riksintresse for naturvård i Västerbottens län. 1991. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Rudberg, S och Sundborg, Å. 1975. Vattendragen i Norrland.

norra Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeograñska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

Del 2.

som avvattnas Vattendrag till BOTTENHAVET samt Vapstälven Västerhavet

till

Skyddade vattendrag 83

28. I Umeälven: 28.1 Vindelälven

Län: Västerbotten, Norrbotten

Medelvattenföring: 174 m3/s 1911-75, vid Vindeln

Avrinningsområdets areal: 12 654 km

Naturgeografiska regioner: 29a. Kustslätter och dalar med ñnsediment Bottenviken

runt norra

30a. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden

32c. Norra Norrlands och Finlands baxrskogsområden och berg-

norra kullslätter 33h. Förtjällsregion med huvudsakligen nordligt boreal vegetation 36a. Nordlands, Troms och Lapplands högtjällsregion

Vindelälven är en jjällälv som rinner upp i Vindeljjällsområdet i gränstrakterna mellan Västerbottens och Norrbottens län. Strax uppströms Sorsele förenar sig Laisälven från med Vindelälven, i sin tur

norr som förenas med Umeälven ca 40 km uppströms utflödet i Bottenviken. Vindelälven är den sydligaste jiällälven är outbyggd, och den enda

som outbyggda med karaktär av bygdeälv. Vindelälvens lopp är omväxlande med ett stort antal forsar, stryckor och sel samt flera sjöar. Nedströms Vindelälvens sammanflöde med Umeälven ligger Stornorrjfors kraftstation, men själva Vindelälven är oreglerad.

Berggrund

Nordvästra delen av Storvindeln till strax Skanssnäs tillhör fjäll-

ner ovan berggrunden och byggs enda skållenhet, sparagmitskollan.

upp av en Väster om denna vidtar seve-köliskollomas skiñrar. Området från skandinaviska bergskedjans slut i Storvindeln, österut till strax nedsüöms Sorsele utgörs sorselegranit. Urberggrunden i avrinningsområdet

av domineras stort revsundsgranit, ungefär ned till Strycksele i

av Vindelälven, där sedimentära ådergnejser skelleñeserien vidtar. I

ur

trakterna av Vindelgransele och Kristineberg finns ett bergartskomplex

med grönstenar, äldre urbergssediment, äldre graniter och leptiter och hälleflintor.

84 Skyddade vattendrag

Geomorfologi och hydrologi

Övre Vindelälven ned till Storvindeln, d sträckan inom fjällzonen, är

v s geovetenskapligt av ordinär karaktär men har flera intressanta storfonner,

a annat en genombrottsdal i huvuddalgången och en trappstegsdal i den anslutande Tjulträskdalgången. Dalarna kännetecknas av väl slutna dalsidor ibland har U-dalskaraktär. Där finns stor variation av

som en isavsmältningsformer. Bland tydliga former kan nämnas terrassartat uppbyggda isavsmältningsavlagringar i Dåkkeområdet, några med tundrapolygoner. Därutöver kan nämnas en åssträckning nära Mankeforsen, slukåsar och issjöstrandlinjer. Deltat i Övre Gautsträsket vid Ammarnäs hör till landets främsta inlandsdeltan. De fluviala formerna nedströms Övre Gautsträsket är välutbildade och betydande intresse.

av Här finns israndrännor, slukrärmor, och mindre kursudal. Älven är

a en ned till Storvindeln omväxlande forsande och omväxlande meandrande, avbrutet av sel med levéer. Storvindeln är landets enda kvarvarande fjälltraktsjö med riktigt stor vattenståndsamplitud, nära 5 Den del av

m. Vindelälvens dalgång upptas Storvindeln hör från stormorfologisk

som av synpunkt till de främsta i landet inom förfjällszonen. Dalgången präglas starkt av skolltektoniken och mäktiga bergväggar, på södra

omges av stranden Jipmokens sammanhängande bergvägg, och på norra sidan liknande bergvägggar. På åtskilliga platser runt sjön finns betydande glacifluviala avlagringar. Ett stort glacifluvialt fält utbreder sig vid Laisheden, nära Laisälvens utflöde i Nedre Gautsträsket.

Från stormorfologisk synpunkt kan sträckan från Storvindeln ned till högsta kustlinjen betecknas bergkullslätt. Älvsträckan har rik variation

som en av lösa avlagringar av ordinär karaktär. Moränfonnema har i detalj styrt älvens lopp och gett den ett ibland extremt oregelbundet lopp med skarpa krökar, småforsar och smäöar. Ett särskilt intresse tilldrar sig de många långsträckta avoma, t ex Råstrandsavan, och de låglänta områdena med raningsmarker. Isälvsavlagringar är vanliga inom denna sträcka, ibland som åsstråk, ibland som planare fält. Ett omfattande isälvsstråk följer Gargådalen och myrmar i Vindelådalen som ett mäktigt sandurliknande fält med en central åssträckning, vilken fortsätter i Råstrandsavan. Ett annat stråk av isälvsmaterial, delvis med rygg- och kullformer, men mest som plana fält, följer älven med vissa avbrott från Björksele för att övergå i det s k Ruskträskfältet. Det kan karakteriseras som ett randdelta, beläget vid

den forna högsta kustlinjen. Själva älvloppet kärmetecknas av långsmala

sel avbrutna av ett stort antal steniga, flacka forsar. Storforsen vid Vindelgransele och Vonnforsen hör till de mer markerade forsama.

Övergången mellan bergkullslätt och vågig bergkullterräng sker mellan

Åmsele och Ekorrsele. Älvsträckan från

högsta kustlinjen till sammanflödet

med Umeälven är begränsat intresse från stonnorfologisk synpunkt. av Dalsidoma är någorlunda väl sammanhållna. Isälvsstråk med rullstensåsar förekommer på flera ställen. Vid flygfältet i Åmsele finns de ett av största dynfalten i Norrlands inland. Den sedimentära dalfyllnaden blir

ñnkomiga-

re, och ett niplandskap tar vid. Dalsedirnentens former med äldre deltaplan, terrasser, nipor och raviner är ännu bättre utbildade än inom Piteälvens niplandskap. Bortsett från Indalsälven och Ångennanälven, båda som är reglerade, finns ingen storälv med ett lika markant och terrassniplandskap. De två skogsälvama Öreälven och Lögdeälven överträffar dock Vindelälven i detta avseende. De fria forssträckoma med mellanliggande sel är karakteristiska drag i älvlandskapet. Mårdseleforsen bedöms vara den främsta forssträckoma. av

Vegetation

Älven rinner till större del genom barrskogsregionen, förutom källområdet

som berörs av tjällterräng och fjällbjörkskog. Den är en utpräglad bygdeälv

till stora delar omgiven jordbruksmarker. Vindelälvens

av vegetation är

mångfonnig och artrik, och många vegetationstyper är väl företrädda. Även floristiskt är mångfalden stor med till 400 upp arter. Vattenståndsamplitudema är höga, sträckvis över 6 vilket gör strandvem, getationen synnerligen välzonerad. Zoneringama särskilt på de

är tydliga

flacka och breda stränder är vanliga från fjällranden ned till

som högsta

kustlinjen. Den frodvuxna, artrika och ängsartade strandvegetationen på de flacka ñnjordsträndema har intill tid tagits till sen vara genom slåtter. Mycket artrik vegetation finns främst på moränstränder vid forsar. Nipsträndema i älvens nedre del är däremot oña bevuxna och sparsamt artfattiga. Vattenvegetationen i sjöarna och selen är på många ställen välutvecklad.

Uppströms Övre Gautsträsket Vindelälven omges av alpin terräng och tjällbjörkskog, den senare både hedartad typ och med högörter. av Dessutom finns backkärr ofta rikkärr, och videsnår. Stränderna har myrar särskilt nedströms Vitnjuln välzonerad vegetation. Stränderna är omväxlande med allt från skorplavsvegetation på klippor och block till ñodvuxna

strandörtskogar. Här har många sydliga växtarter sina översta i

utposter Vindelälvens dalgång. Storvindeln ligger helt inom

barrskogsregionen och

86 Skyddade vattendrag

omges av tallskogar med varierande inslag av gran och glasbjörk. Fältskiktet domineras lingon och bottenskiktet av väggmossa.

av Storvindelns stränder tydligt zonerade. Överst på stranden finns

är en strandskog med stort inslag och lövträd, ofta med i buskskiktet.

av gran en Den övre landstranden domineras i fáltskiktet av lingon. Risväxter är vanliga i den övre delen detta bälte, medan örter skogsnäva, ekorrbär,

av som skogskovall och fjällviol överväger längre ner. Nedanför vidtar ett ljungbälte, med inslag örter som svarthö, slåtterblomma och tätört samt gräs

av

madrör och tuvtåtel. Även mossfloran är anrik i ljungbältet. Nedanför som ljungbältet vidtar ett smalt styltstarrbälte, och ställvis finns ävjebroddsvegetation nedanför detta. I detta bälte finns den sällsynta

jämtlandsmaskrosen på flera ställen.

Från Storvindeln ned till Ruskselet rinner älven barrskogar omväx-

genom lande med kulturbygder. Strandslåttermarker, raningar, är vanliga på de flacka översvämningsområdena. Från Björksele och nedströms utgör de ett

de landskapligt mest karakteristiska elementen längs denna älvsträcka av med förekomst längs alla sel, vissa forsar. Även

praktiskt taget samt även vid Saxnäs och Vindelgransele finns goda exempel på raningar. Stränderna

är genomgående emot 4 höga. Både strand- och vattenvegetationen

upp m är mångformig och tydligt zonerad. Här finns t hedartade stränder med

ex barrträd, björk och enbuskar samt ris såsom lingon och odon på den övre delen. På mellersta landstranden växer grâviden, främst lappvide, och ett fältskikt ljung och graminider såsom tuvtåtel, blåtåtel, trådtåg, styltstarr

av och grenrör. På lägre nivåer vidtar ett välutvecklat starrbälte, ofta av blåsstarr, samt ännu längre på stranden ibland ett sjöfräkenbälte.

ner sandstränder med eller luckig vegetation främst gräs och halv-

sparsam av gräs är vanliga i den övre delen älvsträckan. Ett av de mest iögonfal-

av lande elementen på flera dessa stränder är strandrågen, ett havsstrand-

av gräs med endast få inlandsförekomster. På raningsmarker domineras vegetationen grarninider. Örtinslaget kan dock stort, och många

av vara raningar är dessutom stadda i igenväxning av främst gråviden. Vanliga växter är här styltstarr, tuvtåtel, älgört, grenrör, vasstarr och sjöfräken.

Örtrik ängsvegetation med kung Karls spira, älgört och kärrspira finns

a också på en del stränder.

Forsarna har oña artrik strandvegetation, ibland lundartad och Örtrik, i

en andra fall hedartad, ofta i mosaik. Vattenvegetationen är välut-

mer men vecklad i selen, särskilt i Gautsträskets och Olsselets grundare partier. Gräsnate, ålnate, hårslinga och sköldmöja är vanliga vattenväxter. Avoma, som är vanliga längs älvsträckan, hyser i de flesta fall också frodig vatten-

vegetation. I Abborravan finns t ett 30-tal kärlvattenväxtarter, däribland ex vattenaloe, en östlig art är mycket sällsynt i Sverige. som norra

skogarna i terrasslandskapet längs älvsträckan mellan Ruskselet och sammanflödet med Umeälven domineras tallhedar. Granskogspartier finns i av bl raviner medan biinkama ofta är blandskogsbevuxna.

a Dalgângen är

dock starkt kulturpåverkad och barrskogama har på många ställen fått vika för åkrar och ängar. I Överrödå har både de löpande ravinema och tätt terrassplanen däremellan odlats vilket med tiden gett jordbrukslandupp, skapet nära älven ett säreget, kulligt, utseende. Övergivna raningar med övervägande gräsartad, välzonerad vegetation är utmärkande längs de breda, finsedimentrika selsträndema, särskilt längs den delen älvövre av sträckan. Floran på raningarna längs sträckan Ruskselet sammanflöt o m det med Umeälven har på den övre landstranden gräs- och örtrik ängsen vegetation med tuvtåtel, smörblomma och ängsskallra. Den mellersta a landstranden präglas grenrör och styltstarr, och täta bestånd av av vasstarr den nedre landstranden. Moränstränder finns främst vid forsar och hyser på flackare partier välzonerad, ofta hedartad vegetation. Smala, oña branta och eroderade stränder finns i den nedersta delen älven. Forsarna av är starkt kulturpåverkade, partier i gott naturtillstånd finns också. men Moränsträndernas flora hyser hedartad vegetation med ibland frodigare inslag. Vid Mårdsele finner t de allra rikaste forekomstema man ex en av av ängsruta längs älven.

Flora

Vindelälvens flora är artrik, och närmare 400 kärlväxtarter kända. Flera är

fjälltraktsväxter följer praktiskt taget hela älvens lopp, och många låglands-

växter när ända upp till fjällranden. Detta är ett unikt drag för Vindelälven av de idag outbyggda storälvama. Vid Linaforsen strax uppströms högsta kustlinjen finns de artrikaste stränderna. Här har 138 kärlväxtarter påträffats på en 200 m läng sträcka stranden. Se även under "Vegetation". av

88 Skyddade vattendrag

Fauna

Djurlivets stora artrikedom är påtaglig såväl med avseende på ryggradsdjur på ryggradslösa djur. Faunan har särpräglad blandning av nordliga som en och sydliga element vilka de tränger långt mot fjällkedjan. av senare Älven viktig fågelflyttled och hyser även många häckande arter. är en Fiskproduktionen är stor både vad gäller vandringsñsk och stationära ñsk- Vandringsñsken måste dock lyftas över dammen vid Stomorrforsens arter. kraftverk i Umeälven.

Däggdjursfaunan är artiik inom fjällområdet och bl a vistas här fjällräv,

björn och järv. Mångfalden biotoper i fjällområdet ger

av häckningsutyrnme många fågelarter. Här finns stor art- och individrikedom änder, vadare, tättingar, hönsfåglar och rovfåglar. Övre av Gautsträskets delta utgör viktig rastlokal för flyttfåglar. I älven ñnns en och öring kan vandra ända mot Övre harr och röding. Lax upp Gautsträsket. Evertebratfaunan i området är övervägande nordlig typ av flera utpräglat nordliga element saknas. Samtidigt har t ex många även om bäck- och dagsländearter med sydlig utbredningstyngdpunkt sin natt-, nordvästgräns här. I Storvindeln finns värdefulla sikbestånd den k varav s storskallelöjan särskilt värdefull. Den forsrika sträckan nedströms anses Råstrand är ett mycket gott reproduktionsområde för lax, öring och han, liksom Stensundsforsen.

Biflöden

Vindelälvens biflöden är förhållandevis välkända. Det största biflödet är Laisälven 28.l.16, förenar sig med Vindelälven strax uppströms som Sorsele. Laisälven behandlas separat nedan. I övrigt beskrivs några av de biflödena till Vindelälven i gradient från kust till fjäll. De flesta största en biflödena tillräcklig storlek i skogslandet har rensats för flottning, men av

år opåverkade av vattenkrañutbyggnad.

Rödån 28.1.l är ett biflöde till Vindelälven, beläget nästan helt under högsta kustlinjen, vilket präglar åns lopp. Rödån awattnar Ånässjön till Vindelälven vid Rödånäs. Rödåns omgivningar är framförallt i den nedre

delen starkt kuperade. Vid den tid då högsta kustlinjen utpreparerades utgjorde bergen kring Rödån de yttersta öarna i en skärgård. Bergssidorna

utsattes för stark svallning och finmaterialet avsattes i skyddade lägen, t en i Rödåns dalgång. Ån har skurit sig ned i de delvis ñnkorniga ex senare

sedimenten. Vattendraget omges av skog, myrar och odlingsmark. Myrama förekommer främst kring åns källflöden och sydost om Ånässjön. Odlingsmarken är koncentrerad kring Vindel-Ånäset och åns utlopp. I närheten av utloppet växer bredkaveldun. Detta är troligen enda lokalen inom hela Vindelälvssystemet. Ån hyser ett svagt öringbestånd.

Krycklan 28.1.2 awattnar ett sedimentplan nordost Vindeln, och

om

i Vindelälven vid Överrödå. I loppets nedre del är ån meandrande, myrmar i den övre delen uppströms Kryckeltjäm är lutningen större. Vattensystemets sjöandel är mycket låg 0,7 %. Krycklan är till större delen belägen under högsta kustlinjen och dess dalgång är utfylld stora

av mängder sediment. Loppet är särskilt i vattendragets mellersta del djupt nedskuret i jordlagren, och här förekommer stark ravinbildning.

en Omgivningama till ån består huvudsakligen av skog. I källområdet finns dock en hel del myrmarker. Odlingsmark förekommer främst kring byarna Kryckeltjäm, Häggnäs och Trollberget. I åns nedre delar ñnns stränder med högörtvegetation av t ex skogsnäva och borsttistel. De slambankar som ñnns i vattendragets nedre del hyser en starkt föränderlig vegetation p g a materialomsättningen. Vattendragets sedimentbankar har en intressant insektsfauna. Bäverstammen är synnerligen stark.

Hjuksåns 28.l .4 vattensystem har ett egenartat utseende med flera stora sjöar som dräneras nordväst. De största sjöarna är Mjösjön samt Stora och Lilla Sandsjön. Vattendraget awattnas efter ett slingrande lopp till Vindelälven vid Hällnäs. Lutningen är i genomsnitt måttlig. Nedströms norra stambanan omges ån av isälvsmaterial och ñnkomiga sediment. Här

förekommer mindre ravinbildningar och flygsanddyner. Biflödet

Gladabäcken har skurit ut en djup ravin alldeles intill den mäktiga isälvsavlagring som kallas Hamptjämkamrnen. Hjuksån huvudsakligen

omges av skog. Nedströms sammanflödet med Mjösjöån utbreder sig dock vidsträckta mynnarker. Odlingsmarker förekommer endast i mindre utsträckning. Vid Gladabäcken växer skogssäv. Vattendraget har ett bestånd av öring i den övre delen. I Stora Sandsjön förekommer märlan Pontoporeia afinis, vilket finns i stora oligotrofa sjöar nedom högsta kustlinjen. I Gladabäcken finns intressant insektsfauna.

en

Åman 28.1.8 är ett Vindelälvens största biflöden, och avvattnar

av Raggsjöama till Vindelälven vid Åmsele. Vattendraget rinner ett

genom antal sjöar. De största är Ajaursjön, Manjaurträsket och Holmträsket. Nedströms Ajaursjön följer Åman välutvecklad rullstensås vilken kan

en följas söderut via Åmträsket mot Hällnäs. Åmans utlopp sandiga

omges av

90 Skyddade vattendrag

sediment med flygsanddyner. Åman och mindre

omges av skog och myrar, odlingar förekommer. Pors växer vid utloppet Manjaurträsket. Åmans

ur stränder mellan Hjukensjön och utloppet är skyddsvärda. Vattensystemet är ñskrikt.

Gargån 28.1.l4 har det näst största avrinningsområdet av Vindelälvens biflöden, endast Laisälvens är större. Ån rinner i den mycket mynika

upp terrängen kring Gargjaure i Norrbotten. Gargån har som helhet ringa lutning. De flesta forsarna återfinns nedströms sjön Jörboken. Ett isälvssträk förbinder Laisälvens dalgång med Gargân. Åsen löper parallellt med ån från trakten nedströms Bure ända till utloppet i Vindelälven. Åsen markerar Laisälvens lopp som isälv, men den recenta Laisälven har tagit en ny sträckning, troligen p g a att dalgången blev helt utfylld av sediment. Vid Gargnäs har åsen en markerad ryggform, och här finns ett skyddsvärt åslandskap. Ett område kring sjön Mittiträsket och Jörboken vidare ner mot Gargåns mynning präglas av att en iskropp snördes av under

inlandsisavsmältningen, vilket gav upphov till ett dödislandskap rikt på

tjämar och småmyrar. Gargåns avrinningsområde växlar mellan skogs- och myrmarker. Sträckan uppströms Bure karakteriseras vidsträckta myrar,

av såsom Stor-Olsmyran och Storrnyran. Stor-Olsmyran är en av regionens största sträng-flarkkärr. Den kan till större delen karakteriseras som glest tallbevuxet fattigkärr. Kring Bure och Gargnäs finns odlad mark. Gargån är rik på vattenvegetation tack vare det mestadels lugna vattenflödet. I ån växer löktåg och vekt braxengräs. I sjön Jörboken växer röd variant

a en av nordnäckros. Vid Buresjön växer den numera sällsynta myrbräckan.

Giertsbäcken 28.1.l7 awattnar södra delen av Björkfjället till Storvindeln. Dalgångens övre del är öppet V-formad, men mellan topparna Stor-Åino och Njårbålke blir dalen trång och kanjonartad och loppet får

en stark lutning. Giertsbäcken bildar ett vackert fall samt en ravin- och kanjonbildning vid inträdet i Giertsbäcksdalen. Vid bäckens inflöde i Jille- Giertsjaure har ett delta bildats. Kring vattendragets nedre del är dalgången

mera oregelbunden. Giertsjaure-sjöarna omges av en småbruten moränter-

dödiskaraktär. Giertsbäcken har sina källflöden i den alpina regioräng av nen men är annars omgiven av fjällbjörkskog och längre ner av grandominerad fjällbarrskog. En urskog med inslag av grova tallar förekommer kring vattendraget, och urskogen hör till Västerbottens mest skyddsvärda. Längs bäckens nedre del finns ställvis en örtrik strandvegetation. Giertsbäcksdalen har en intressant "omvänd" trädslagszonering där granskogen förekommer på dalsidoma i ett distinkt bälte mellan 500-600 m ö h medan moränbacklandskapet i dalgångens botten är bevuxet med

Skyddade vattendrag 91

nästan ren björkskog. Zoneringen beror troligen på att dalgången har ett läge och form leder till att kalluñ ansamlas i dalbottnen vilket

en som försvårar etableringen av barrtäd. Utöver björk växer del tallar på

en grova moränryggamas krön. Tallinslaget ökar upp mot sidorna och i övergången mot granskogen. Granskogen är på den nordvända dalsidan mycket gles och lågvuxen. På sydsluttningen finns växtligare bestånd, särskilt i den inre hopträngda delen av dalgången. Frisk ristyp är områdets helt dominerade skogstyp. Giertsbäcken är en av Vindelälvens artrikaste biflöden, med stor andel alpina arter i det övre loppet. Giertsbäcksdalen nedströms Giertsjaure hyser ett rikt och säipräglat fågelliv. Giertsjaure har en hög produktion av sik. Den k Giertsbäckslöjan är intressant sikfonn

s en vars systematiska ställning är oklar.

Tjulån 28.1.20 awattnar Ammarfjällets södra del via Tjulträsken till Gautsträsk. Från övre delen Lill-Tjulträsket till utloppet ån

av omges av en väl markerad dalgång, utformad trappstegsdal, vilken har vidgats

som en

till en U-dal genom glacialerosion. Vid Tjulåns inflöde i Lill-Tjulträsket har

ett delta bildats, och i Gautsträsk har Tjulån byggt ett gemensamt delta

upp med Vindelälven. Källområdet kring Fiellojaure är beläget på kalfjället, men huvuddelen av vattendraget fjälllbjörkskog. Björkskogama

omges av är ställvis örtrika, t ex kring Stor-Tjulträsket och längs åns nedre del. Kring Gautsträsk växer fjällbarrskog. Myrar och slåtterängar förekommer i mindre utsträckning. Lill-Tjulträsket är mycket rikt på vattenväxter. Pâ bottnar i Stor-Tjulträsket växer kransalgema Chara fragilis och Nitella opaca. Tjulträskdalen har en rik fauna. Myrama kring Lill-Tjulträsket är rika på andfågel och vadare. I ån mellan Tjulträsken häckar strömstare.

Lill-Tjulträsket har ett artrikt lägre djurliv. Ån är rik på röding och öring.

28.1.16 Laisälven

Laisälven är en helt oreglerad fjällälv. Den rinner i mellersta

upp Lapplands fjälltrakter och i Nedre Gautsträsket i övre Vindelälven.

mynnar

Älvsträckan inom tjällområdet kännetecknas den sjöfattiga dalgången

av ovan Irañsjön. Den översta delen Laisälven är ödemark, vilken

av ren starkt påminner förhållandena vid Piteälven.

om

Större delen av avrinningsområdet ligger inom tjällkedjans berggrund. I

avrinningsområdets övre delar hör berggrunden till det s k

Nasafjällsfönstret. Huvudbergarten i Nasafjällsfönstret, även omfattar

som

Fierras högfjäll, är granit, berggrundsgeologin är tämligen komplice-

men

rad. Längre vidtar och köliskolloma. Även inom dalen från

ner seve-

Iraftsjön till Storlaisan är berggrundsgeologin mycket komplicerad.

Terrängen mellan mellersta Irañsjön och Storlaisan utgör också ett geologiskt fönster, med här tillhörande olika överskjutningsskollor. Vi får totalt sett en komplex berggrund av granit, sparagmit och kvartsit. Resten av avrinningsområdet nedströms hör till urberggrunden, och utgörs av sorselegranit.

På grund av sin avsaknad av sjöbäcken ger dalgången ned till Storlaisan vid första anblicken mer drag av floddal än flertalet övriga dalar. Den glaciala omvandlingen är dock tydlig, och vissa glacialt präglade brantformer är i själva verket mycket framträdande, som t ex bergbranten på Glibbovardo och framför allt Ertektjåkkås väldiga bergvägg med karaktär av kapad dalsporre. Dalgången är i stort sett öppen och har mjuka, inte särskilt branta former. Speciellt i dalens övre del är formerna flacka och fjällen inte särskilt höga. Jordtäcket är ojämnt fördelat inom området. I Laisdalens översta del är jordtäcket tunt och kalt berg vanligt. Längre nedströms, ungefär från och med dalbottnens skogsgräns eller något ovanför, blir moräntäcket mäktigare och mer sammanhängande, och moränen antar ibland tydliga egenformer. Så är fallet t ex på dalbottnen vid Ertektjålckâ-Svaipa och nedströms, där kullig morän är vanlig. Uppströms Blassaselet finns relativt rikt differentierade glacifluviala avlagringar, främst en långsträckt rullstensås och sandurfält. Vid Aldajåkkås mynning finns ett mera vidsträckt komplex av terrasser, ett annat sådant öster om Glibbovarde. Mellan Blassaselet och Irañsjön kännetecknas älven av småsjöar och sel omväxlande med forssträckor. De omlagrade sedimenten

har gett förutsättningar för uppkomst av mindre meanderlopp med

älwallar, levéer och avsnörda meanderbågar. Nedströms finns tydliga kalspolningar där dalgången trängs samman. Av stort intresse är en isälvskanjon kursu öster Märkberget. I Irafisjön finns ett av Norrlands

om främsta inlandsdeltan, ett aktivt delta med flera älvgrenar och lagtmsjöar. Framför älvfáromas mynningar finner man mittbankar under bildning och en väl markerad distalbrant.

Storlaisan är en smal långsträckt sjö, eller närmast ett sel, som via en liten ström övergår i det mindre Akkerselet. Ur stormorfologisk synpunkt kan sträckan hänföras till forfj ällszonen. Olika överskjutningsskollor dominerar

landskapsbilden, vilket framgår i terrängformema i de båda

Naddokbergens branter inom sjöns norra del och Niepsiuts bergbrant

parallellt med sjön inom dess nedre del. Terrängen är i huvudsak mjukt formad, de ovannänmda skollbrantema är lokalt frampreparerade genom

Skyddade vattendrag 93

glacialerosion. Jordtäcket består i huvudsak nonnalblockig morän utan

av markanta egenfonner. På östsidan Storlaisan strax

av norr om Laisvallsgmvan förekommer moränformer rogentyp.

av

Älvsträckan nedströms Storlaisan har klar särprågel, dels

en genom sin välutbildade dalgång med slutna, sammanhängande dalsidor, och dels genom det mäktiga glacifluviala fältet mellan Måskenåive och Nedre Gautsträsket Laisheden. Intressantast många synpunkter de ovanligt

är ur vackra och välutbildade selområdena vid Björkliden, Marielund-Persbacka och Gransele. Stränderna är relativt höga, 3 i genomsnitt. Morän är

ca m det dominerande strandsubstratet nedströms Akkerselet är andelen

men sedimentstränder också stor. Klippstränder finns framför allt i Akkerforsen och längs älvens nedersta delar.

Älvsträckan ned till Storlaisan

är extremt mångfonnig och utomordentligt anrik. Skogsvegetationen i dalgången utmärks ofta högörtiika ängs-

av björkskogar uppströms Iraft och framför allt tallskog längre ned. Myrama är ofta utformade backkärr, vissa extremriktyp med karaktärsarter

som av som svedstarr, huvudstarr, hårstarr, lappstarr, fågelstarr, borststarr, tagelsåv, kärrsälting, risvide, glansvide och lapptåg. Den exklusiva kalkkämnossan Catoscorpium nigritum finns vid Fjällfors. Ängsmarker omväxlande av högört- och lågörttyp finns i anslutning till bebyggelse. Sjöama på sträckan är av sinsemellan rätt olika karaktär med 3 höga

ca m stränder och välzonerad vegetation.

Av stort intresse från botanisk synpunkt är raningsvegetationen i Irañdeltat. Vegetationen på Irañdeltat är starkt kulturpräglad. Redan i slutet 1700-

av talet påbörjades slåtterbruk på holmama i deltat. Även vallodling har bedrivits. Idag slåttas bara del området, vilket sker inom för

en av ramen skötseln av naturreservatet. De högst belägna partierna i Irañdeltat är beskogade. Fjällbjörkskog med ett fåltskikt där hönsbär är tongivande dominerar. Tallhed med kråkrisdominerat faltskikt finns i de perifera delarna

av området. Videsnår täcker stor del deltat. Fältskiktet saknas där

en av snåren är som tätast medan örtvegetation t norrlandsarv, borsttistel,

av ex rödblära, smörbollar, gullris, fjällförgätmigej och lappblågull finns på öppna partier där buskagen är glesa. Högre belägna parter, levéer, har

t ex öppen ängsvegetation dominerad av tuvtåtel med olika sammansättningar av örter och gräs beroende på markens fuktighetsgrad.

a

94 Skyddade vattendrag

I Märkbergsområdet finns både sydbergsvegetation, en kanjon och klippor

med kalkkrävande vegetation vilket tillsammans ger en extremt stor artrikedom. Skogen i området domineras tall, med inslag av björk.

av Fältskiktet vanligen risdominerat med lingon, blåbär och kIåkIlS. Örtrika

är områden finns på flera ställen, Märkbergets sydsida och i Märkklyñan.

t ex I områdets östra del finns ett tjämsystem med iikkärrpartier. Laisälvens strandvegetation i detta område är präglad av extrema vattenståndsvariationer, och är artrik och välzonerad.

Skogen i Storlaisans dalgång formas tall och björk ungefär ned till

av Laisvall där denna skog nästan tvärt övergår i granskog. Vid Akkerselet ansluter sumpskogar, blandmyrar och bäckkärr till älvens stränder. Strändemas vegetationssannnansättning är ganska varierad. Vegetationen är väl zonerad i bälten och dessutom mycket anrik. På den övre delen av stranden finns vanligen strandskog. Buskskiktet är oña välutvecklat med

en

på torrare och viden på lite fuktigare partier. Fältskiktet på den övre enar landstranden präglas ris, örter och gräsartade växter. Vanliga örter och

av gräs är bl fjällviol, fjällskära, smörbollar, fjällruta, svarthö, ängsfräken,

a omirot, blodrot, blåklocka, tuvtåtel, fårsvingel och vårbrodd. Den mellersta landstranden karakteriseras gråviden. Ett bälte av a styltstarr avgrän-

av

nedåt mot ispressad blocksträng fattig på högre växter. I Akkerselet sar en förekommer här och där en mycket frodig och riklig vattenvegetaton. Speciellt i de nedre delarna är stränderna mycket breda och upptas av blockfält med polygonstruktur. Här växer a styltstarr samt kabbeleka, den senare ovanligt rikligt.

Nedströms Storlaisan omges älven av gran- och talllskogar, de senare framförallt nedströms Granselet. Strandvegetationen är av växlande karaktär, genomgående artrik och frodig samt välzonerad. Här finns

men örtrika strandskogar. Raningar förekommer längs sträckan och de flesta är förbuskade. Polygomnarker med rosettväxtvegetation, skravelängar med

kabbeleka samt hedartade stränder med ljung och blåtåtel som a tongivande arter finns också.

Flera växtarters utbredning når i Laisdalen längre i fjällvärlden än vad som noterats på annat håll i landet. Många sällsynta växter finns, t ex jämtlandsmaskros Taraxacum crocodes och lappblågull i en sydvästlig utpost-

lokal. I Märkbergsområdet finns lundtrav, taggbräken, skuggviol och

a stickelfrö.

Laisälven tidigare känd för ett utomordentligt rikt djurliv, var som numera delvis har utarmats. Många däggdjursarter finns dock fortfarande och minst ett 75-tal fågelarter häckar i området. Laisälven erbjuder goda reproduktionsförhållanden för laxfiskar. Öringen är stationär i älven medan laxen bara går i enstaka exemplar. Röding finns också. Flera

upp djurarters

utbredning når i Laisdalen längre i fjällvärlden än vad på som noterats annat håll i landet. Märkfallet utgör naturlig gräns för flera fiskarter. en Uppströms finns endast röding och öring.

Dellikälven 28.1.16.1 är Laisälvens största biflöde. Dellikälvens

dalgång

hyser en orörd fjällbjörkskog delvis har botaniskt intressant flora. Bl som a finns här lokaler för lapsk alpros, guckusko och fjällarnika. Området är utpostområde med fast bjömstam.

Referenser

Hjehnqvist 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Jansson, E. 1985. Mindre vattendrag i Västerbottens län sarmnanställ- - en ning av naturvärden. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Nilsson, C. 1977. Laisälven Naturinventering. Länsstyrelsen i - Norrbottens län.

Nordisk ministerråd. 1990. Nordiske vassdrag

vem og inngrep.

- Miljörapport 1990:1 Trondheim.

Områden av riksintresse för naturvård i Västerbottens län. 1991. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i

Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

28. I Umeälven: 28.10 Juktån uppströms Fjosoken

Län: Västerbotten

Medelvattenföring: 9 m3/s 1911-75, vid Överstjuktan

Avrinningsområdets areal: 1 631 km uppströms Fjosoken

Naturgeograñska regioner: 33h. Förfjällsterräng med huvudsakligen nordligt boreal vegetation 36a. Nordlands, Troms och Lapplands högt

Övre Juktån bildar övergång mellan förjiällsterrängen och jiällregionen. Nedre Juktån är reglerad, och Stor-Juktan är ett regleringsmagasin. Uppströms Fjosoken är dock ån oreglerad.

Berggrund

Berggrunden i området utgörs seve-köliskollomas glimmerskiñrar med

av vissa mindre amñbolitinslag. Mellan Överstjuktan och Fjosoken finns inslag av kvartsitiska led.

Geomorfologi och hydrologi

Stormorfologin kan beskrivas mjukt rundad förijällsterräng från

som Fjosoken till och med Överstjuktans södra del. Dalgången är sluten

upp med få bidalar och omgiven platâterräng. Dalbottnen är plan, och lut-

av ningsvinkeln liten. Vid Överstjuktan börjar fjällen, först enstaka låg-

som fjäll, längre platåartade fjäll på norra dalsidan. Sidodalar är även

upp som här få, och lutningsvinklar små. Fjället Risinjuonje vid sjöns överände visar

tvåsidig glacial tillskärpning från två mötande isströmmar, som följt de

dalar möts här. En bidal Slätttvikgårdama har karaktär av

som norr om hängande ensidig U-dal. Moränen är blockfattig till normalblockig i flertalet fall. Isälvsmaterial finns lokalt och bildar flacka terrasser vid Diksele Älven går i sel och steniga forsar med blockstränder. Svämbildningar och levéer finns vid Diksele. Fall över fast berg finns på några håll, vackrast vid mynningen i Fjosoken.

Skyddade vattendrag 97

Vegetation

Fjällbarrskog sträcker sig i dalgången till mitten

upp av Överstjuktan, där

fjällbjörkskogen tar vid. Juktåns dalgång har mycket värdefulla

urskogsom-

råden med delvis stort inslag gammal tall. Ån av har glest bevuxna, blockrika moränstränder och måttligt artrik, ställvis en frodig vattenvegetation i sjöarna.

Flora

Ingen närmare dokumentation områdets flora finns. om

Fauna

Utter förekommer både längs Juktån och Tallträskbäcken.

Överstjuktan har

en hög ñskproduktion med röding, harr och öring. Juktån hyser ett stort bestånd harr. av

Biflöden

Tallträskbäcken awattnar Guvertfjällets sydsida, passerar sjöarna Tallträsket och Kåtaträsket för sedan i att mynna Juktån en bit uppströms

Fjosoken. Vattendragets lutning är tämligen stark.

Tallträskbäcken omges

av ett småbrutet skogs- och myrlandskap.

Referenser

Jansson, E. 1985. Mindre vattendrag i Västerbottens län en sammanställ- ning naturvärden. Länsstyrelsen i Västerbottens av län.

Områden riksintresse för naturvård i Västerbottens av län. 1991. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Rudberg, S och Sundborg, 1975. i

Vattendragen norra Norrland.

Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografiska institutionen, Uppsala

universitet. Uppsala.

4 14-0624Del2

98 Skyddade vattendrag

Preliminär botanisk värdering Norrlands out- Sjörs, H. 1975. av norra

Meddelanden från Växtbiologiska institutionen, byggda älvsträckor.

Uppsala 1975:7.

och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i

Sveriges meteorologiska-

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm. Sverige.

Skyddade vattendrag 99

28. I Umeälven: 28.18

Kirjesán

Län: Västerbotten

Medelvattenñring: 12 m3/s 1911-29, vid

Slussfors

Avrinningsområdets areal: 587 km

Naturgeografiska regioner:

33h. Förljällsregion med huvudsakligen nordli boreal vegetation

Kirjesån är ett oreglerat bzflöde till Umeälven område som avvattnar ett av föryjälLsterrängen. Avrinningsområdet upptas till del Jiällnâra stor av

barrurskogar.

Berggrund

Berggrunden hör till fjällkedjan, och domineras glimmerskiffrar, vilka av vid övre Girjan delvis har blivit migmatiserade. Nedre Girjan övertväras av ett amñbolitstråk.

Geomorfologi och hydrologi

Kirjesâns dalgång är en kort, trång mycket distinkt men genombrottsdal

vilken har karaktär U-dal. l dalen finns kapade

av dalsporrar, och tomma

glaciämischer finns på båda sidor dalen. Dalbottnen om i genombrottssektionen intas sjöar. Nedströms i dalgången från genombrottsdalen av öppnar sig terrängen kring Övre Girjan Övre och de

Boksjön, höga fjällen drar

sig undan från dalens omedelbara närhet. Vid Nedre

Girjan Nedre Boksjön, Kirjesjaure övergår landskapet efterhand till

förfjällsterrängens

platåer. Moränen är ofta finkornig och blockfattig i dalens del

övre runt Nolvik, mellan Girjasjöama den ibland blockrik. men är mera Båda sjöarna har moränstränder med någon tendens till

ryggbildningar i moräntäcket

som bildar uddar i sjön.

100 Skyddade vattendrag

Vegetation

Kirjesån fjällbarrskog vilken delvis är urskogsartad.

omges av av gran Strandvegetationen kring övre Girjan är i allmänhet artfattigare än motsva- Girjan. Ett viktigt undantag utgör dock bäckdeltat vid rande för nedre Nolvik där slåttennarker och ett alskogspani hyser synnerligen rik

gamla vegetation. I sjön finns bestånd löktåg i ett nordvästligt utpostbestånd

av kransalgen Chara Nedre Girjan i södra delen till stor

och fragilis. omges

mossekaraktär. Sjöns vattenståndsamplitud är liten, men del av myrar av för vegetationszonering skall utbildas i ett smalt bälte. tillräcklig att kantar oña stranden. Strandängama kring nedre Girjan har ett Gråalssnår rikt inslag orkidéer, brudsporre, samt ett stort antal alpina arter. av a Mellan sjöarna ån rikkärr vilka förr utnyttjades som slåttennaromges av ker.

Flora

alskogen vid Nolvik, Övre Girjan växer strutbräken och dvärghäxört. I Skogsrör Calamagrostis chalybae har vid Nedre Girjan sannolikt en av naturliga i Norden. I vid Nedre sina största populationer mossemyrarna Girjan rikligt med dvärgtätört. Se även under "Vegetation". växer

Fauna

Övre har hög produktion ädelñsk. I Övre Girjan finns och Nedre Girjan av ett bestånd av elritsa.

Biflöden

Mattanbäcken ett småbrutet moränbackslandskap öster om avvattnar huvudfára till Kirjesån via Magasjön. Bäckens lutning är stark

Kirjesåns delen fjällbjörkskog, i övrigt

med många forsar. Den övre omges av men

dominerar fjällbarrskog.

Skyddade vattendrag 101

Referenser

Jansson, E. 1985. Mindre vattendrag i Västerbottens län sammanställ-

- en ning av naturvärden. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Områden riksintresse för naturvård i Västerbottens län.

av 1991. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Rudberg, S och Sundborg, Å. 1975. Vattendragen i Norrland.

norra Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeograñska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala

Sjörs, H. 1975. Preliminär botanisk värdering Norrlands

av norra outbyggda älvsträckor. Meddelanden från Växtbiologiska institutionen, Uppsala 1975:7.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

vattendrag

102 Skyddade

28. I Umeälven: 28.22 Tämaån samt

28. I Umeälven: Tärnaforsen mellan Stor-Laisan och

Gäuta

Län: Västerbotten, Nordland fylke Norge

Medelvattenföring: 28 m3/s 1911-75, vid Solberg i Tämaân

Avrinningsområdets areal: 1 076 km

Naturgeografiska regioner: 36a. Nordlands, Troms och Lapplands högfjällsregion

nord-sydlig dalgång från norska gränsen och Tämaån rinner i en nedströms Stor-Laisan. I dalgångens övre del mynnar i Umeälven strax Tämasjöns vattenvegetation är bland finns landets sydligaste palsmyr. de artrikaste i fällområdet.

Berggrund

sin helhet fjällkedjans bergarter. Tämaåns avrinnings-

Berggunden tillhör i

och amfibolit i den övre delen och av område underlagras av kalkfyllit i den nedre. De uppträder i ett fönster i fjällkedjans

syenit-granit senare skollberggrund.

Geomorfologi och hydrologi

rinner i i rakt sydlig riktning från norska Tämaåns vattensystem stort sett i Umeälven. Två fjälldalar avvattnas till Tämasjön, gränsen och mynnar Ältsvatten-området via Ältsån, dels Laivavagge via Laivajukke. Den dels i sin Tämaån mynnar i långsmala Tämasjön awattnas tur genom som Umeälven strax nedströms Stor-Laisan.

i den halvan V-fonnigt utbildad medan formerna Tämaåns dalgång är övre rundade till följd glacialerosion. Längs dalsii den nedre delen är mera av israndrännor, sanduravlagiingar och välutveckdoma finns serier av stora Tämasjöns södra del kännetecknas en stor mängd lade frostfenomen. av

Skyddade vattendrag 103

småöar. Dessa ingår, tillsammans med den småbrutna terrängen kring Guttajaure och övre Tämaån, i ett dödislandskap drumliniserad av rogenmorän.

Mellan sjöama Stor-Laisan och Gäuta i Umeälven finns

en outbyggd fors-

sträcka, Tämaforsen.

Vegetation

I Laivavagge, i Tämaåns uppströmsdel, ån omges av vidsträckta myrar och hedfjällbjörkskog som klättrar en bit uppför fjållsluttningama. Här finns landets sydligaste palsmyr, troligen bildats som till följd av det lokalkontinentala klimatet. Även Ältsån omges i sitt nedre lopp av flacka, blöta starrkärr och torrare rismyrar.

Den långsmala Tämasjön omges av hedbjörkskogar där rikligt med

myrar finns insprängda. Stränderna oftast hedartade är eller myrlänta. Polygonmarker med gles vegetation är också vanliga på stränderna. Hedsträndema år zonerade, och skogens risvegetation övergår snabbt i ett staggdominerat bälte. Ett smalare bälte styltstarr vidtar av sedan nedåt, och slutligen en gles örtvegetation med a rosettväxter som strandranunkel och sylört. Tämasjöns högre vattenvegetation hyser ett 30-tal arter, och är mycket anrik jämfört med andra fjällsjöar på nivå. samma Lång- och kortskottsväxter dominerar. Kransalgen Chara fragilis förekommer rikligt.

Tämasjöns mikrovegetation erbjuder ett sällsynt brett register

av ekologiskt olikartade grupper.

Nedströms Tämsjön ån Åns omges av hedbjörkskogar och myrar. övre lopp är lugnt och stränderna hyser ängsvegetation, som uppåt övergår i myrar som oña är av rikkärrskaraktär. Från ån forsande

Murtsenjåkk är på

många sträckor med steniga stränder med blåtåtel, och rödven stagg samt

lågörter i strandvegetationen. Sista sträckan ån är återigen lugnflytande,

och videsnår, björkskog och omges av myr, raningsmark.

Tämaforsen, mellan Stor-Laisan och Gäuta i Umeälven, strax nedströms Tärnaåns mynning, har synnerligen

en frodig strandvegetation.

104 Skyddade vattendrag

Flora

vattendragen i delen kärren ställvis näringsrika med I myrarna längs övre är artrik flora, med krävande arter svedstan, glansvide, fjäll-

ganska a som

lapptåg och slåtterblomma. På Tämasjöns stränder finns den sällsynta ruta, och endemiska jämtlandsmaskrosen Taraxacum crocodes. Styvnate, en av Europas sällsyntaste vattenväxter finns i Forsavan i Tämasjön. Se även under "Vegetation".

Fauna

Bland däggdjuren förekommer järv, ibland även björn. Sjöområdet är ett för minst tio andarter och drygt tiotalet vadar-

viktigt reproduktionsornråde

Bland häckande kan nämnas bergand, sjöorre, svärta, kricka, arter. arter småspov, smalnäbbad simsnäppa, dubbelbeckasin samt flera rovfågelarter. Storvuxen röding och storöring finns i sjöområdet.

Referenser

Mindre vattendrag i Västerbottens län sarnrnanställ- Jansson, E. 1985. - en naturvärden. Länsstyrelsen i Västerbottens län. ning av

Områden riksintresse för naturvård i Västerbottens län. 1991. av Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Rudberg, S och Sundborg, Å. 1975. Vattendragen i norra Norrland. Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografiska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

Sjörs, H. 1975. Preliminär botanisk värdering norra Norrlands outav älvsträckor. Meddelanden från Växtbiologiska institutionen,

byggda Uppsala 1975:7.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockhohn.

Skyddade vattendrag 105

115. I Vefsna: 115.1

Vapstälven

Län: Västerbotten, Nordland fylke Norge

Medelvattenföring: 16 m3/s vid riksgränsen

Avrinningsom rådets areal: 610 km vid riksgränsen

Naturgeografiska regioner: 36a. Nordlands, Troms och Lapplands högtjällsregion

Vapstälven är den enda Jiällregionens större älvar i Sverige

av som avrinner mot Atlanten. Områdets bergarter är mjuka och lättvittrade, och floran är artrik med många västliga, suboceaniska inslag.

Berggrund

Avrinningsområdet ligger helt inom den skandinaviska fjällkedjans berg-

grund. Berggunden består till största delen mjuka köliskiffrar med inslag

av av amñbolit och kvartsit. Sjön Virisen svårvittrade bergarter, till

omges av stor del kvartsit. Mellan de båda Vapstsjöama finns mäktig serpentinfo-

en rekomst.

Geomorfologi och hydrologi

"

Vapstälven är den enda större svenska älv dräneras till Atlanten. Den

som har sina källflöden mellan Umeälvens Gejmåns och Ångennanälvens

Vojmåns avrinningsområden. Vattensystemet består ett antal sjöar

av med mer eller mindre korta strömsträckor mellanç Den största sjön är Virisen. Vattendragets lutning är tämligen måttlig, strömsträckoma är

men dock i regel branta. Sevärda vattenfall finns i östra Skalmodal. Vid Skalmodal rinner älven i Norge. Vapstälven hör till Vefsnas vattenområde, vilken i Vefsnafj orden.

mynnar

Terrängen kring älven har övervägande lågfjällskaraktär med mjuka sluttningar och måttliga höjdskillnader. Söder Viiisens västra del finns ett

om

rent slättparti. Ett iögonfallande undantag i den mjuka reliefen utgör

en tvärbrant mellan de båda Vapstsjöama. skjuter i dalen nonifrån.

som

106 Skyddade vattendrag

Vapstälven rinner i sitt västligaste lopp på den svenska sidan gränsen i den U-dal som Skalmodal utgör. Mellan nedre Vapstsjön och Skalmodal har en delvis djup klippkanjon bildats med fina forsar och fall. Tecken tyder på att älvens avvattning tidigare skedde mot Bottenhavet, men att den snabba erosionen i de mjuka bergartema ändrade loppet.

Vegetation

Vapstälven omges av fjällbjörkskog, men de flesta biflöden rinner dock upp på kalfjället. I Skalmodal växer närmast riksgränsen fjällbarrskog, och enstaka granar förekommer upp till Nedre Vapstsjön. Skogen består av en örtrik suboceanisk granskog. Här uppträder åtskilliga låglandsarter i

anslutning till norska bestånd, vitsippa, skogsviol och dvärghäxört.

t ex Mellan Skalmodal och Virisen finns örtrika fjällbjörkskogar där kransrams är vanlig, och skogsrör Calamagrostis chalybae, liten fetknopp, och rank-

starr förekommer sällsynt. Serpentinförekomsten mellan Vapstsjöama har

en för serpentin karakteristisk flora.

Älven har vanligen smala, blockrika morän- och grusstränder med vattenvegetation av tätväxande mossor och en gles men artrik ört- och graminidvegetation. Blåtåtel är oña dominerande. I älvsjöarna finns högre vattenvegetation främst i grunda, skyddade vikar.

Fauna

Vid Skalmodal häckar forsärla. Vapstälven har ett skyddsvärt storöringbestånd av atlantisk typ. Systemets sjöar har goda rödingbestånd.

Referenser

Jansson, E. 1985. Mindre vattendrag i Västerbottens län en sammanställ-

ning av naturvärden. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Områden av riksintresse för naturvård i Västerbottens län. 1991. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Skyddade vattendrag 107

30. Öreälven

Län: Västerbotten

Medelvattenfdring: 35 m3/s

Avrinningsområdets areal: 3 030 km

Naturgeografisk region: 29a. Kustslätter och dalar med ñnsediment kring Bottenviken

norra 30a. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden 32e. Norra Norrlands och norra Finlands barrskogsområden och bergkullslätter

Öreälven är mellannorrländsk skogsälv och landets bästa

en ett av exempel på ett meandrande vattendrag. Älven rinner i sin helhet

genom Västerbottens län nästan hela sträckan nedströms Örträsket ligger i

men landskapet Ångermanland. Ett små kraftverk finns i älven och älven

par har varit flottningsled från sjön Örträsket och nedströms.

Berggrund

Berggrunden består av grovportyrisk revsundsgranit samt i ett områden

par sedimentbergarter ur skelleñeserien. Det största av dessa områden sträcker

sig från Långsele till högsta kustlinjen. Dominerande i landskapsbilden

upp vid Bjurholm är Ångermanbalens stora, av gabbro och amñbolit uppbyggda massiv. Det de bättre exemplen i landet på de basiska

är ett av bergartemas benägenhet att bilda höjdområden i urberget.

Geomorfologi och hydrologi

I fråga stonnorfologi tillhör Öreälven övergångszon mellan

om en norra och mellersta Norrland. Öreälven har med undantag de övre

av källområdena en relativt tydlig dal, även sidhöjden inte alltid är stor.

om Större delen älven ligger under högsta kustlinjen. Älven har ovanligt

av dominerande lösmaterialfonner. Älven har två mäktiga randdeltan, Öreälvsfáltet respektive Örträskfáltet. Öreälvens mäktiga dalfyllnader tyder på att dalgången tidigare upptogs ett betydligt större vattendrag.

av

108 Skyddade vattendrag

Öreälvens isälvsavlagringar kan följas till Grundfors i Ume

västerut upp älvdal, och ett annat stråk till Skarvsjön.

En rullstensås löper centralt i dalgången ned till Örträsket. Älvfåran är nedskuren i grovkomiga deltasediment och har ett i huvudsak svagt slingrande lopp med lugnflytande vatten omgivet av bitvis branta brinkar. Ett par mindre sträckor är meandrande och korvsjöbildningar finns. Skansselforsen och Storforsen är de största forsama. Den senare har ett starkt reducerat flöde eftersom vattnet leds genom en tub till ett mindre kraftverk. Vikar och sel finns längs sträckan.

Nedströms Örträsket ökar daldjupet och sidorna blir markerade med

mer ett flertal flyggberg på dalens västra sida uppströms Bjurholm. Mot myrmingen minskar dalsidoma successivt i höjd, och de sista 5-10 kilometrarna närmast mynningen har slättkaraktär. Själva älven är längs denna sträcka mestadels starkt meandrande. Sträckan saknar större sjöar eller sel. I Bjurholmsområdet har sedimentlagerföljden genomskurits av mäktiga, numera oftast inaktiva raviner, ett dramatiskt drag

som ger landskapsbilden. Från Brattfors går en torrdal med strömfåror mot sydväst, vilket visar att Öreälven tidigare mynnat i havet vid Levar. Tonfäroma omges av ett ovanligt vackert och distinkt system av strandvallar. Detta gäller också i älvens nuvarande mynningsområde. Moräntäcket kring nedre Öreälven visar markanta drumlinfonner. Öreälven i Örefjärden

mynnar mellan Nordmaling och Hörnefors med ett välutbildat delta med a sidofåror, avsnörda vikar, sandöar och dyner.

Vegetation

Terrassema som omger älven är vanligen barrskogsbevuxna. Tallhedsvegetation dominerar på de höga terrassema. Blandskog finns i brinkama, men de eroderande nipoma är sparsamt bevuxna. De talrika bäckravinema hyser ofta örtrik gran- och lövskogsvegetation. Ängs- och åkermarker har även hävdats på meandemäsen. Stränderna är bitvis smala med gråal- och videbuskbälten. Vid selen och i meanderområdena finns bredare stränder med välzonerad ört- och gräsrik vegetation som utnyttjats för slåtter. I älvfåran finns ganska mycket vattenvegetation. Korvsjöama har ofta riklig vegetation både i vattnet och på stränderna.

Nedströms Örträsket har skogarna fått vika för jordbruksmarker. Stenforsen har block- och sedimentstränder med ört- och gräsrik

en

vegetation. l bjurholmsornrådet har älven örtrik strandvegetation med

en a älvsallat och tibast. Balberget är ett flyggberg med sydbergsvegetation

med a landets nordligaste lokal för hassel. l ravinkomplexet vid Nyåker

finns frodig vegetation. I ravinbottnen växer gråa och hägg med högörter. I ravinsläntema finns blandskog med ört- och risdominerat fältskikt. Ravinsystemen har tidigare delvis varit föremål för slåtter. Hummelhohn är ett meanderområde med kultumåverkad vegetation i form av ängar med lövträd. Deltat i Örefjärden domineras av lövskog och hyser även

intressanta vegetationssuccessioner.

Flora

Älven har något rikare flora än de flesta andra meandrande skogsälvar.

en Dalgången hyser landets nordligaste högmossebildningar samt

a en av landets nordligaste lokal för hassel. Älvsallat och mandelpil, båda är

som ovanliga växter i Sverige, finns längs älven. Tibast finns också på några platser längs älven.

Fauna

Faunistiskt sett är ñskbestånden i Öreälven bäst kända. Lax och öring är viktiga fiskesynpukt den förra har varit nära att utrotas. Älvens

ur men nedersta 5 km utgör ett viktigt reproduktionsområde för lax. I mynningsområdets delta finner man ett rikt fågelliv.

Biñöden

Balån 30.1 rinner upp i skogsområdena kring Baltjämen och rinner ut i Öreälven uppströms Agnäs. Sträckan nedströms Balfors meandrar ån i sedimenten, och mängd korta raviner genomskär lösmaterialet på ömse

en sidor ån. Vargån 30.2 Gran- och Gubbträsken till Örtträsket.

awattnar Vargån rinner i sitt nedre lopp randdeltat Örträskfältet. Närmast

genom mynningen omges ån av en vidsträckt sandplatå. Vegetationen längs åns stränder är förhållandevis artrik, bl a växer här olvon. Vänjaurbäcken 30.4 awattnas till Öreälven vid randdeltat Öreälvsfältet. Bäcken löper parallellt med rullstensås i bitvis markerad dalgång mellan

en en Stöttingfjällets moränlider. Granån 30.5 rinner upp i ett myrrikt område på Stöttingtjällets centrala del. Nedre delen av sitt lopp har den gemensam

1 10 Skyddade vattendrag

med Norrån 30.5. Längs Granån finns utter samt bestånd öring och

av han. Norrån avvattnar Arasjöama till Granån. I övrigt är biflödena små, och dess egenskaper är inte dokumenterade.

Referenser

Jansson, E. 1985. Mindre vattendrag i Västerbottens län en sammanställ-

ning av naturvärden. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Områden av riksintresse för naturvård i Västerbottens län. 1991. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Rudberg, S och Sundborg, 1975. Vattendragen i norra Norrland. Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeograñska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

Skyddade vattendrag 111

32. Lögdeälven

Län: Västerbotten, Västernorrland

Medelvattenföring: 18 m3/s

Avrinningsområdets areal: 1 610 kmZ

Naturgeografiska regioner: 29a. Kustslätter och dalar med finsediment kring Bottenviken norra

30a. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden

32e. Norra Norrlands och Finlands banskogsområden och bergnorra kullslätter 33h. Förfjällsregion med huvudsakligen nordligt boreal vegetation

Lögdeälven är skogsälv i Nordmalingsfärden strax en som mynnar Nordmaling i södra Västerbotten. Älvens största värde är att söder om den framstår den kanske geovetenskapligt värdefullaste av landets som skogsälvar, med distinkta och välutbildade former. Spåren av isavsmältning, landhojning, fluviala erosions-, transport- och sedimentationsprotid framgår sällsynt tydligt. Älven är helt opå-

cesser under postglacial verkad vattenkrajiutbyggnad, användes tidigare flottled, och

av men som rensade med avstängda sidoarmar och med led-

många forssträckor är ihopschaktade ifåran.

armar

Berggrund

I avrinningsområdet dominerar grovporfyrisk revsundsgranit tillsammans

med gnejser fyllitserien migmatiter, ådergnej etc.. Revsundsgraniten

ur ser dominerar i områdets del från Gransjö till Övre Nyland. l kanten av övre Stöttingfjället finns ett stråk gabbro och diorit. av

Geomorfologi och hydrologi

södra delen Stöttingfjället, och har på sin 19 mil Lögdeälven avvattnar av färd Bottenviken fallhöjd på 526 Sjöarealen är låg, endast långa mot en m. 4,3 %. Vattenföringen karakteriseras, liksom andra skogsälvar i Norrland,

112 Skyddade vattendrag

av endast en topp i samband med snöavsmältningen i skogslandet under våren.

Landskapet består i större delen avrinningsområdet vågig av av

bergkullterrång. I områdets övre del, i trakterna Stöttingljället,

av förekommer bergkullslätt och längst mot väster förfjällsterräng. Älven rinner ut på kustslätten längs Bottenviken innan den när havet.

Uppströms Stora Lögdasjön är älvens lopp rakt till slingrande. Detta område ligger ovan högsta kustlinjen, och jordartema utgörs huvudsakligen av olika typer av moräner. Vid Ormberget och Lögdasjön finns drurnlinliknande åsar. Mellan Lillögda och strax söder Lögdekulla utbreder sig ett om moränlandskap med blockfalt och stora flyttblock. Strax nedströms Stora Lögdasjön ligger älvens randdelta vid högsta kustlinjen, uppbyggt sand av och grovmo, vilket sträcker sig ned mot Övre Nyland. Här finns mäktigt ett åskomplex med välutbildade ås- och kamesfonnationer. Nedanför högsta kustlinjen är älvdalen fylld älvsediment i form sand och med av av grovmo inslag finmo och mjäla. Sträckan mellan Bjurvik och Fällfors uppvisar av välutvecklad pågående meandring med många gamla meandergenerationer, terrasser och avsnörda meanderbågar. Nedströms, mellan Fällfors och Norrfors, är dalgången genomskuren mycket välutvecklade raviner av som bildar ett mycket vackert ravinlandskap. Älven i myrmar Nordmalingsfjärden strax söder om Nordmaling med ett delta, där fåran numera är muddrad och sidoarmama avstängda.

Vegetation

I Lögdeälvens avrinningsområde dominerar granskogar. I lågfjällsområdet på Stöttingfjället dominerar granskogar och blandskogar med stort inslag av myrar och backkårr. Älvdalen karakteriseras huvudsakligen tallhedar av växande på de glacifluviala sedimenten, inslag granskog och lövmen av skog finns också. Odlad mark finns i liten omfattning i älvens nedre lopp.

Stränderna år till stor del grusiga eller sandiga och nedanför högsta kustlinjen rika på nipor. I det övre loppet hyser stranden örter blodrot, kung som Karls spira, fjällskära och slåtterblomma. Vattenvegetationen är ganska rik. Stränderna i älvens nedersta lopp och i deltat vid mynningen är uppbyggda av sedimentärt finmaterial och vegetationen är tydligt zonerad. Längst upp på stranden finns en strandskog främst gråal med högörtvegetation, av nedåt följt av ett videbälte, och ett gräs- och starrbälte främst av

vattendrag 113

norrlandsstarr och madrör. I strandlinjen vidtar krypven, ute i vattnet ersatt av sävarter.

Flora

Lögdeälvens flora är måttligt artrik. På meandemäs ett vid Bjurvik växer storgröe. Vid Mossavattenberget finns artrikt backkän

ett med skogs-

a ñu. Se även under "Vegetation".

Fauna

Faunan är dåligt dokumenterad. Längs älven finns

utter. I Stor-Lögdasjön

finns ett utpostbestånd siklöja. av

Bitlöden

Lögdeälvens biflöden är små och dåligt dokumenterade.

Exempel är

Karlsbäcken 32.3, Rundbäcken och Sågbäcken.

Referenser

Edlund, B och Isaksson, K-E. 1974.

Översiktlig naturinventering

av

Lögdeälvens dalgång, Granträsket älvens utlopp i

- Nordmalingsfjärden.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, Umeå.

Jansson, E. 1985. Mindre vattendrag i Västerbottens län sammanställ- - en ning av naturvärden. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Områden riksintresse för naturvård i av Västerbottens län. 1991. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Rudberg, S och Sundborg, Å. 1975. Vattendragen i

norra Norrland.

Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeograñska institutionen,

Uppsala universitet. Uppsala.

36. Moälven

Län: Västernorrland, Västerbotten

Medelvattenföring: 24 m3/s

Avrinningsområdets areal: 2 280 km

Naturgeografiska regioner:

28a. Sydligt boreala kuperade områden

30b. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden

i Höga Kusten-området Moälven är en medelstor skogsälv som mynnar söder Örnsköldsvik. Vattensystemet är tämligen opåverkat av strax om mindre strömkraftverk vid Anundsjö och

vattenkrafiutbyggnad, men finns

och hela har varit intensivt utnyttjat för flotming. Gottne, systemet

Berggrund

ådergnejser skellefteseriens sediment och rev-

Berggrunden utgörs av ur sundsgraniter.

Geomorfologi och hydrologi

huvudfâra Anundsjön, utan avrinnings- Moälven saknar tydlig uppströms flera lika stora åar, förenar sig till området dräneras av ungefär som Moälven ganska nära kusten.

också kallas Kubbeån, Storån, Norra Anundsjöån 36, som uppströms saknar i sitt lopp, utan har endast ett långt sel

Åbosjöån och Åselån, sjöar

Selstadammen. Även i avrinningsområdet som helhet är sjöandelen ovan 7,5 mil lång, och dess avrinningsområde är ca 818 låg 3,l%. Den är ca Ån växlar mellan forsar, sel och meandersträckor. Dess övre partier kmZ. kustlinjen, och präglas moränstränder och en småkuligger ovan högsta av

också de enda egentliga myrmarkema längs ån.

perad terräng. Här finns

Vid biflödet Degersjöåns 36.6 övre lopp, runt Stor-Pengsjön, ligger länets sammanhängande myrområde. Nedanför högsta kustlinjen

största sedimentära avlagringar med isranddeltan och gmsåsar. Från

präglas ån av

Solbergsåns 36.7 inlopp nedströms till Anundsjön flyter ån i väl

en

markerad dalgång, fylld med kraftiga sedimentavlagringar. Ån rinner längs

Hällaåsen i nästan hela sin längd, och har flera isranddeltan, med det största, Selstamon uppströms Seltjäm, där åsen upphör. Uppströms Kubbe by finns lång, välutbildad meandersträcka. en

Utterån 36.2 myrmar i Moälven nedströms Mellansel vid Gottne by. Den har mindre medelvattenföring än Norra Anundsjöån 5,1 m3/s, och samma sjöprocent 3,1%. Ån få sjöar på sitt lopp, har passerar men en trrappstegsliknande fallproñl. Ån följer Utteråsen sin på som sätter prägel vattendraget på vissa sträckor, där ån meandrar i de sedimentära

avlagringama.

Södra Anundsjöån 26.3, Skalmsjöån eller Bergsjöân i övre loppet är variationsrik med sel, strömsträckor och flera sjöar. Ån har ungefär samma

medelvattenföring som Utterån, men större andel sjöyta inom avrinningsområdet 4,9%. Södra Anundsjöån följer Bergsjöäsen ned till

Myckelgensjö. Här finns ett välutvecklat och åskådligt isranddelta. Bergsjöåsen är skyddsvärd, framförallt längs åns övre lopp, där åsen skiljer södra och norra Bergsjöama åt.

Mellan Mellansel och Moliden rinner Moälven i djupt nedskuren fåra. en Nedströms Moliden blir älvens lopp lugnare och slingrande. Moälven mer skiljer sig från de nordligare älvarna att den välutvecklade dalen genom fortsätter ända ut till kusten utan att flacka ut. Älvdalen närmast kusten karakteriseras vida sjöytor med karaktär avsnörda fjärdar, vilka av av kulturbygd. Älven i det nedre loppet flera omges av omges av flyggberg.

Älven i Haffstafjärden innanför

myrmar Själevadsfjärden strax söder om Örnsköldsvik.

Vegetation

Vegetationen längs Norra Anundsjöån är sällan särskilt rik. Sedimentavlagringama kläs tallmoar med ljung, lingon och renlavar. av Forssträckoma är artrikare, och längs många sandstränder finns tydlig en vegetationszonering. Nedanför den höga sydbranten på Ameberget vid Kubbe växer t getrams, lövbinda, stinknäva och rockentrav. ex

Från de övre skogsområdena ned till Gottne Utterån mindre byar passerar med åkrar längs stränderna och gamla fäbodvallar med betesmark som

116 Skyddade vattendrag

ännu hålls öppen. Myrområden gränsar till ån, skiljda av levéer klädda med lövträd.

Södra Anundsjöåns övre lopp går skogsmarker. Nedströms

genom Myckelgensjö är ån till stor del omgiven jordbruksmarker ned till

av Anundsjön. Södra Anundsjöån uppvisar ingen direkt örtrikedom. Åns mest örtrika avsnitt är strandskogen uppströms Myckelgensjösjön. På ett näs nedströms Myckelgensjö där slåtter tidigare bedrivits, växer skogsnäva, blodrot och åkerbär. I de lugnflytande sträckoma uppströms Myckelgensjö

är strandvegetationen zonerad.

Flora

Floran är dåligt dokumenterad, särskilt i vattensystemet uppströms Anundsjön.

Fauna

Fiskfaunan är tämligen rik. Havsvandrande havsöring går under lektid upp i Södra Anundsjöån, och i viss mån i Utterån. Rödvattensjön, inom Utteråns vattenområde, har ett relikt rödingbestånd. Reproducerande stationära harroch öringbestånd finns i flera biflöden. Fjärdama i det nedre loppet har ett för breddgradema mycket bra gösbestånd.

Flodkräña finns i de nedre delarna av Södra Anundsjöån och i Moälven nedströms Anundsjön. Flodpärlmussla finns i Moälven nedströms Anundsjön. I Utterån ñnns utter. Bäver finns i vattensystemet.

Biflöden

Uppströms Anundsjön vid Mellansel år vattenområdet uppdelat på flera mindre åar, och saknar utpräglad huvudfåra. Biflödena behandlas i texten nedan.

Skyddade vattendrag 117

Referenser

Hjelmqvist 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Rudberg, S och Sundborg, Å. 1975. Vattendragen i Norrland.

norra Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeograñska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

Sjöberg, G. 1975. Gideälven, Moälven, Nätraån. Inventering land-

av skapsbild, naturvärden och förutsättningar för rörligt ñiluftsliv längs tre skogsälvar i Örnsköldsviks kommun. Länsstyrelsen i Västernorrlands län. Härnösand.

Statistiska centralbyrån. 1987. Naturmiljön i siffror, Miljöstatistisk årsbok 1986-87. Sveriges officiella statistik. Stockholm.

38. I 38. Ransarån uppströms Ransam

Ångermanälven:

Län: Västerbotten, Nordland fylke Norge

Medelvattenföring: inga uppgifter

Avrinningsområdets areal: 413 km

Naturgeograñska regioner: 36a. Nordlands, Troms och Lapplands högfjällsregion

Ransarån rinner från den norska gränsen österut och mynnar i regleringsmagasinet Ransam i Angermanälvens vattensystem.

Berggrund

Berggrunden domineras kalkfylliter tillhörande och köliskollorna.

av seve-

vid norska där ögongranit blottas. Ån Ett fönster i skollan finns gränsen, övertvärar Hera kvaitsit- och amfibolitstråk.

Geomorfologi och hydrologi

Ransarån upströms Ransam har sina källflöden kring den norska gränsen.

Lutningen är i genomsnitt måttlig, med stora variationer. Sjön Bije-

Ransaren vid den norska gränsen ligger i U-fonnad dalgång, vilken via

en

kort genomsbrottsdal står i förbindelse med Duoranjaurehplatån.

en Nedströms följer vattendraget trång, oregelbunden dal till den U-

en ner formade Remdalen-Ransardalen. Vid Tjåkkele och Remdalen finns terras-

ser och andra issjöforrner.

Vegetation

Ransaråns del belägen på kalfjället, större delen sträckan

övre är men av

till Ransam fjällbjörkskog. Den flacka dalbottnen nedströms ner omges av Remdalen upptas i stor utsträckning av myrmarker. Här föreligger en "omvänd" beroende på kalluft ansamlas i dalgången vintertid.

trädgräns att

Skyddade vattendrag 1 19 l dalgången växer ängstjällbjörkskogar. Kring åns nedre delar växer en del granar. Strändernas vegetation är dåligt dokumenterad.

Flora

Floran längs Ransarån är dåligt dokumenterad Fauna I Remdalen-Ransardalen förekommer ett rikt fågelliv och utter. Ransam har bestånd av strömlekande röding.

Referenser

Hjelmqvist 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm. Jansson, E. 1985. Mindre vattendrag i Västerbottens län samrnanställ-

- en ning av naturvärden. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

120 Skyddade vattendrag

38. I 38.7 Faxälven mellan Edsele och

Ångermanälven:

Helgumsjön

Län: Västernorrland

Medelvattenföring: 143 m3/s 1901-38, vid Långsele

Naturgeograñska regioner: 28a. Sydligt boreala kuperade områden

Förutom forsavsnitten i Vängelâlven utgör Meåforsen på denna sträcka i Faxälven den sista ombyggda forsen i Ãngermanälvens vattensystem. Älvens vattenföring är dock påverkad Edsele kraftverk. Floran vid

av forsen är artrik och utter förekommer året runt på älvsträckan.

Berggrund

Berggrunden består sedimentgnejser, framförallt metagråvacka, d v s en

av

till sedimentgnejs omvandlad gråvacka.

Geomorfologi och hydrologi

Den outbyggda älvsträckan mellan Edsele kraftverk och Helgumsjön är totalt drygt 25 km. Älvavsnittet består postglacialt sedimentfylld dal-

av en gång, belägen under högsta kustlinjen, sedan har påverkats av älvens

som erosion. Resultatet topografi med stor variation. Här finns landskap-

är en stypiska element erosionsbranter, terrasser, nipor, raviner, grusåsar

som Faxälvsåsen, randdeltan etc, även ovanliga former som älvens

men mer deltabildning i utloppet till Helgumsjön. Det är ett av Norrlands största inlandsdeltan. Det är välutvecklat med avsnömingssjöar, levéer och erosionskanter. Meåforsen blockstränder med sandinnehåll.

omges av Faxälvsåsen följer den västra stranden och bildar en hög, brant och skogsklädd brink. Den östra sidan består eroderad terrasslänt med skogs-

av en klädda nipor och raviner. Vid forsens ände Gideån i ett genombrott

mynnar rasen.

Skyddade vattendrag 121

Vegetation

Längs älvsträckan sker täta växlingar mellan jordbruksbygd och höga barrskogsklädda dalsidor. Älvsträndema på sträckan uppvisar fortfarande

en viss zonering, trots att vattenföringen är reglerad. Deltat i Helgumsjön var tidigare slåttermark, är bevuxet med lövskog. Ett mindre område

men nu betas fortfarande.

Flora

Området vid Meåforsen är anrik med flera rariteter. Bland rariteter kan nämnas ryltåg och tulpanskålsvamp Microstroma protracta.

Fauna

Längs älvsträckan förekommer utter året runt. Bäver finns i deltaområdet. Deltat i Helgumsjön är ett av länets rikaste flyttfågellokaler i inlandet. Meåforsen hyser betydande bestånd öring och strömstationär harr.

av

Referenser

Lirmrnan, Å. 1989. Meåforsen i Faxälven inventering natur- och

- av kulturvärden. Länsstyrelsen i Västernorrlands län 1989:2.

Områden riksintresse för naturvård i Västernorrlands län. Länsstyrelsen

av i Västernorrlands län.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

122 Skyddade vattendrag

38. I Ångermanålven: 38.7.12 Storån uppströms

Klumpvattnet

Län: Jämtland

Medelvattenfdring: 6 m3/s vid Klumpvattnet

Avrinningsområdets areal: 290 km vid Klumpvattnet

Naturgeografiska regioner: 34c. Barr- och fjällbjörkskogsområdet Dovre till västra Jämtland

norr om

Storån tillhör Faxälvens vattensystem, som är en del av Ängermanälven. Storån, som också kallas Jougdälven, rinner upp i jjälltraktema några mil nordost om Gäddede i norra Jämtland, och avvattnas till Faxölven i Ströms Vattudal. Storån uppströms Klumpvattnet ör opåverkad av reglering. Den rika berggrunden gör att vegetationen på många ställen är frodig och artrik. Även är rik, med björn, och många fågel-

faunan utter

arter.

Berggrund

Området ligger helt inom den skandinaviska fjällkedjans berggrund med dess bergaxter ur överskjutningsskolloma. Västligast ligger seveskollan, som är högmetamorf med skiffergnejser och amfiboliter. Den bygger upp de västligaste fjällen i området. Särvskolllans bergarter utgörs metasedi-

av ment i form av faltspatrika kvartsiter, diabasgångar och en del kalksten. Den sträcker sig västerut till Klumpvattnet.

Geomorfologi och hydrologi

De övre delarna av Storån omges av fjällterräng med toppar som Jerikklumpen 115 ö och Flatfjället 845 ö h. Ån börjar i

l m h m en trågdal som breder ut sig till ett brett bäcken, där dalgången fylls av sjöar. Vid Jougdaberg trängs dalgången ihop mellan Fiskâfjället i söder och Tjeliken i norr. Nedanför vidgas dalgången nytt, och där ligger sjön Stor-jougdan. Nedanför Stor-jougdan f°ar dalgången åter mera markerad

en

Skyddade vattendrag 123

U-dalsproñl. Vid Klumpvattnet övergår lågljällsterrängen i förfjällsterräng.

Avrinningsområdet är mycket sjörikt, men de flesta sjöarna är små. De enda större sjöarna uppströms Klumpvattnet är Stor-jougdan och Yttre

Långvattnet. Flera branta forsar och fall finns längs ån, t ex mellan Jougdaberg och Övre Petter-Larsvattnet och mellan Nedre Petter- Larsvattnet och Stor-Jougdan. Två små recenta deltan finns längs ån, ett vid inloppet i Övre Petter-Larsvattnet och ett vid ett bäckuttlöde i Nedre Petter-Larsvatmet.

Jordarterna i dalgången domineras av moräner, och isälvsavlagringar är ovanliga. Stora delar av åns omgivningar består av ett småkuperat morän-

kullelandskap, med många blocksänkor t ex vid Stor-jougdan.

Isälvsavlagringar i de övre delarna består mest av korta, isolerade åskullar och ryggar av sand eller grus. Postglaciala terrängforrner finns rikligt representerade i form bl jordflytningsvalkar, slamströmmar och svämkäglor

av a på Fiskåfjällets och Jerikens sluttningar.

Vegetation

I Storåns vattensystem rör man sig över flera vegetationszoner, från den

mellanalpina regionen på fjälltoppama, till barrskog i de lägre delarna.

Dalgången domineras helt av granskogar. Från Jougdaberg ned till Klumpvattnet är granskogen mer eller mindre sammanhängande. Den friska blåbärsristypen dominerar. Tallskog finns vid Klumpvattnets norra sida. Fjällbjörkskog finns i de övre delarna av området på tjällslutmingama. Myrar är rikligt förekommande i områdets övre del, kring Jougdaberg och uppströms. Vanligast är blandmyrar av fattigkärrstyp med trådstarr och sumpstarr. Kulturrnarker är sparsamt förekommande. Ängsmarker finns kring de få gårdarna, med kulturgynnade växter.

Sjöama främst block- och moränstränder, samt i mindre omfatt-

omges av ning myr- och sandstränder. På stränderna växer bälten av bladvass och sjöfräken, eller stylt-, flask- och trådstarr. Blåtåtel dominerar många

av strandavsnitt. Vanliga örter på blocksträndema är kråkklöver, orrnrot, stenbär, fjällskära och fjällruta. Längs stränderna den strömmande ån är

av högörtvegetation nordisk stomrhatt, borsttistel, smörbolllar,

vanlig med t ex humleblomster, flädervänderot, kransrarns och liljekonvalj.

Flora

Floran innehåller en del arter med huvudsakligen västlig utbredning, t ex grönbräken, kambräken, myrlilja och kransrams. Vitsippsranunkeln

har en nordostlig utpostförekomst på Sjoutfjällets sluttning. På flera platser växer det rikligt med orkidéer. Se även under "Vegetation".

Fauna

I de orörda skogama finns björn, lodjur, mård och järv. I och kring vattendragen ñrms utter, bäver och mink. Observationer utter finns i tid i

av sen

gränstraktema mot fjällen.

På myrama är vadarantalet stort, a finns dubbelbeckasin. Fiskgjuse, storoch smålom utnyttjar de många sjöarna. Salskrake år observerad under håckningstid, liksom forsärla. Kungsöm jagar i dalen, liksom flera arter dagrovfåglar och ugglor. Jaktfalk häckar troligen.

Biflöden

Flera bäckar rinner till Storån, men alla är tämligen små. Deras egenskaper är odokumenterade.

Referenser

Eriksson, A och Holm, S-O. 1983. Storåns dalgång naturinventering.

- Länsstyrelsen i Jämtlands län 1983: l

Johansson, R. 1981. skyddsvärda naturområden En sammanställning av

kända områden i Jämtlands län som är skyddsvärda från naturvetenskaplig synpunkt. Länsstyrelsen informerar Serie A 1981:2. Länsstyrelsen i Jämtlands lån.

Rudberg, S och Sundborg, Å. 1975. Vattendragen i Norrland.

norra

Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeograñska institutionen, Uppsala

universitet. Uppsala.

Skyddade vattendrag 125

38. I 38.7.19

Ångermanälven: Lejarälven

Län: Jämtland

Medelvattenföring: inga uppgifter

Avrinningsområdets areal: inga uppgifter

Naturgeografrska regioner: 36a. Nordlands, Troms och Lapplands högfjällsregion

Lejarälven avvattnar västra Dajmadalen med sjön Värjaren mot väster, till Stora Blåsjön i övre Faxälven. Lejarälven är opåverkad reglering,

av och i Dajmadalen finns urskog.

Berggrund

Berggrunden hör till den skandinaviska fjällkedjans bergarter

och utgörs av seveskollans högmetamorfa bergarter med skilfergnej och amfrboliter.

ser

Geomorfologi och hydrologi

Lejarälven har Värjaren som central sjö, och sjöarna Uretjaure och

Joulketsalmajaure som källsjöar. Nedströms Värjaren ligger den mindre

sjön Lejaren. Den awattnar västra delen Dajmadalen, här är

av som en trång U-dal. Dalgången inramas Södra Borgafjällen i och

av norr av Uredakkefjället i söder. Lejarälven rinner ut i Stora Blåsjön vid Ankarede i Faxälvens vattensystem. I nedre Lejarälven finns ett högt vattenfall i flera trappsteg, med en total fallhöjd 20-25 orsakat berggrundens

av m, av strukturplan vinkelrätt mot strörnriktningen. Två fall- och forssträckor finns längre upp.

Jordtäcket är tunt, och inga särpräglade former har iakttagits. Runt sjön Värjaren finns bergsbranter, med stora talussluttningar vilka sträcker sig ned i sjön.

Vegetation

Dajmadalens vegetation består av urskogar av gran och björk i växlande blandningar. Skogen är i allmänhet lågvuxen, olikåldrig, gles och luckig. Dominerande skogstyp är frisk ristyp som ibland övergår i frisk örtristypörttyp. Vid sjöarna finns oftast stenbundna stränder med mycket liten vat-

tenståndsamplitud och skarp gräns mellan vegetationslöst och bevuxet

område, det med inslag fjällväxter och högörter.

senare av

Flora

Områdets flora är inte närmare känd, förutom sjöamas stränder.

Fauna

Faunan är dåligt känd. Öring och röding finns i Värjaren. Fjällräv och järv, samt troligen kimgsöm och sädgås vistas regelbundet i området.

Referenser

Hjelmqvist 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi.

Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Områden av riksintresse för naturvård. Länsstyrelsen i Jämtlands län.

Rudberg, S och Sundborg, Å. 1975. Vattendragen i Norrland.

norra Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeograñska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

Sjörs, H. 1975. Preliminär botanisk värdering norra Norrlands out-

av byggda älvsträckor. Meddelanden från Växtbiologiska institutionen,

Uppsala 1975:7.

Skyddade vattendrag 127

38. I 38.12.4 Rörströmsälven

Ångermanälven:

Långseleån

Län: Jämtland, Västerbotten

Medelvattenföring: 36 m3/s 1952-75, vid Rörströmssjön

Avrinningsområdets areal: 2 469 km vid Rörströmssjön

Naturgeograñska regioner: 32e. Norra Norrlands barrskogsområden och bergkullslätter 33h. Födjällsregion med huvudsakligen nordli boreal vegetation

Rörströmsälven, som heter Långseleán i sitt övre lopp, är ett biflöde i Ãngermanälvens vattensystem, som avvattnar gränsområdet mellan Västerbottens och Jämtlands län. Älven i Fjällsjöälven vid

mynnar Bodum. Onnsjön är reglerad, men i övrigt är älven oreglerad.

Berggrund

Långseleån, d s älven uppströms Onnsjön, awattnar områden på den

v skandinaviska fjällkedjans berggrund. Längst i väster finns seveskollans högmetamorfa bergarter med skiffergnejser och amñboliter. Mot öster vidtar sparagmiter och graniter, samt den nordligaste delen av Jämtlands kambrosilurberggrund med skilTrar och gråvacka. Nedströms Onnsjön

vidtar urberggiunden, dominerad av revsundsgranit. Runt södra

Rörströmssjön och söderut, öster om Hoting, finns ett område av rapakivigabbror.

Geomorfologi och hydrologi

Långseleån-Rörströmsälven rinner i en sammanhängande dalgång med

slutna dalsidor och låg lutningsvinkel. Kring Risbäck är det dominerande synintrycket flyggbergen, med stora läsidesplockade branter, karakteristiska för landskapet i södra Västerbottens och Jämtlands förfjällszon.

norra

Ett mäktigt glacifluvialt stråk kan följas från Långseleån, genom Onnsjön

och Rörströmssjön och vidare mot Hocksjö och Junsele. Åsen framträder

128 Skyddade vattendrag

särskilt tydligt i Rörströmssjön, där den löper som en smal och vindlande rygg genom större delen av sjön. Söderut vidgar sig stråket till ett större fält med åsryggar, kullar, dräneringsfåror och dödisgropar i ett invecklat mönster.

Långseleån börjar i Korpån och avvattnas till Ormsjön. Ån tar emot många biflöden från det mynika Blaikfjället. Långseleån bildar upströms Risbäck ett fall, Storfallet. Nedströms Risbäck karakteriseras älven grovt, block-

av igt-stenigt material och relativt brant lutning i långsträckta forsar. Strax uppströms Lesjön bildar Rörströmsälven ett fall med hällar och ensidig erosionsbrant i fast berg. Rörströmsälven i Fjällsjöälven 38.12

mynnar vid Bodum.

Vegetation

Långseleån omges av skog med inslag enstaka smärre myrrnarker. Vid

av Långfors finns naturskog tall. En del odlad jord förekommer vid byn

en av Högland. Alunskiffer ställvis upphov till rikare vegetation. Hägg och

ger en smörbollar växer rikligt längs ån. Mellan Flyn och Hocksjö i Rörströmsälven finns i omgivningarna en provkarta av olika myrtyper. Vid älven på samma sträcka finns raningar hävdats i relativt tid.

som sen

Flora

Floran är dåligt dokumenterad. Skogsrör Calamagroivtzls chalybae har centrum av sitt utbredningsområde i dessa trakter, en art med sin världsutbredning koncentrerad till mellersta Norrland och angränsande Norge.

Fauna

Bäver finns i vattensystemet. Av fågelfaunan kan nämnas att sångsvan rastar i Stor-Arksjön, dalripa finns, och längs vinteröppna sträckor finns strömstare vintertid. l Långseleån finns bestånd flodpärlmussla.

av

Biflöden

Biflödena är dåligt dokumenterade. Stutvattenbäcken

38.l2.4.4 och

Västvattenbäcken 38.l2.4.3 det myrrika

awattnar Blaikfjället.

Referenser

Hjelmqvist 1950. Berggrunden. Atlas Sverige 7-8. över Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Jansson, E. 1985. Mindre vattendrag i Västerbottens län en sammanställ- ning av natiuvärden. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Johansson, R. 1981. skyddsvärda naturområden

En sammanställning av

kända områden i Jämtlands län är skyddsvärda från som naturvetenskaplig synpunkt. Länsstyrelsen informerar Serie A 1981:2. Länsstyrelsen i Jämtlands län.

Områden riksintresse för naturvård i Jämtlands län. av Länsstyrelsen i Jämtlands län.

Rudberg, S och Sundborg, Å. 1975.

Vattendragen i norra Norrland. Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeograñska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

Sjörs, H. 1975. Preliminär botanisk värdering Norrlands av norra outbyggda älvsträckor. Meddelanden från Växtbiologiska institutionen, Uppsala 1975:7.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. i

Vattenföring Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

5 14-0624Dcl2

130 Skyddade vattendrag

38. I 38.29 Vojmân uppströms

Ångermanälven:

Vojmsjön

Län: Västerbotten

Medelvattenföring: 15 m3/s vid Bergsjön

Avrinningsområdets areal: 987 km uppströms Dikasjön

Naturgeografiska regioner:

33h. Förfjällsregion med huvudsakligen nordli boreal vegetation

36a. Nordlands, Troms och Lapplands högfjällsregion

Vojmsjön är oreglerad, och hyser synnerligen rik Vojmån uppströms en och värdefullt fiskbestånd. Dalgången vid Borkajaure är en av lan-

flora

dets bäst utbildade genombrottsdalar.

Berggrund

Borkajaure underlagras Vojmân kalkfylliter ställvis genom- Uppströms av korsade kvartsitstråk. Mellan Borkajaure och Stennäs består berggrunav amfiboliter och delvis migmatiserade glimmerskiñrar, medan områden av det nedströms Stennäs består blaikskollans strömskvartsiter och staav

lonskollans grönstensskiffrar.

Geomorfologi och hydrologi

källflöden vid norska och awattnas till Volgsjön i Vojmân har sina gränsen delen ån sträcker sig dock bara ned till

Ångennanälven. Den skyddade av

inlopp. Vattendragets lutning är ganska måttlig, trots att det

Vojmsjöns

Flera sjöar ligger längs huvudfåran på sträckan,

omges av flera fjällmassiv. tex Gottem, Fättjaure och Bergsjön.

mellan Kitteltjället och Borkafjället vid nedre Borkajaure är en Dalgången landets bäst utbildade genombrottsdalar. Denna utmärks av koncentraav med bergvägg blickf°ang. Nedanför tionen av brantforrner Borkafjällets som mäktig talusbrant. Förklaringen till formerna ligger i bergväggen ligger en

Skyddade vattendrag 131

vittringsresistenta bergarter med stort inslag amfibolit och gnejs. På

av

Kittelfjällets sluttning har raviner utbildats i ett 40 mäktigt jordlager.

m Processen är aktiv, och sedimenten avsätts i dalgången nedanför ravinema, samt nedströms i Bergsjöns delta. I dalgången finns även isavsmältningsformer av intresse, vilka kan nämnas moränkullama på dalbottnen av uppströms Fättjaure och gården Gielas.

Vegetation

Fjällbarrskog av främst gran dominerar i dalgången till Fättjaure.

upp Väster om Fättjaure ersätter ñällbjörkskog granskogen. Utpostbestånden av gran vid Fättjaure växer på kalkrik berggrund med stark genomsilning, d v s mycket näringsrika förhållanden. Nedströms, mellan Borkajaure och Bergsjön ökar inslaget tall. Vojmåns dalgång karakteriseras rika av av mynnarker, ängsskogar och kulturmarker runt gårdarna.

Åns sträckning mellan Fiansjön

och Fättjaure kännetecknas av grunda selsjöar med näringsrika förhållanden, och i dessa rikligt med

växer flyt-

bladsväxter. Vid sjöamas stränder växer jämtlandsmaskros Taraxacum crocodes och brudsporre. Fättjaure har branta stränder och liten vattenståndsarnplitud. Stränderna är rika på kalkkrävande Här finns sällarter. syntheter som underviol, tagelstarr och lappstarr. I sjön växer knoppslinga och kransalgen Chara fragilis. Löktåg har sina högst en av belägna växtplatser vid sjön. Även Borkajaure har värdefull en vegetation. Vattenståndsamplituden är ganska stor. Bland sällsynta strandväxter kan

nänmas jämtlandsmaskros, skogsrör Calamagrostis chalybae och smalviva. Vid utloppet Borkajaure finns högörtvegetation med

ur a nordisk stormhatt och hässlebrodd. Vojmåns inflöden i Bergsjön

respektive

Dikasjön omges av deltaland med grunda laguner och intressant en

växtlighet. I en av lagunema växer kransslinga.

Flora

Floran i Vojmåns dalgång är rik, särskilt i trakten

av sjön Fättjaure. Detta

har flera orsaker: den kalkrika berggrunden näringsrika

ger förhållanden,

och närheten till alpina områden gör fjällväxter finns på sjöns att stränder.

Vidare gör sjöns västliga läge i fjällkedjan att suboceaniska med

arter väst-

lig utbredning, t ex bergglim finns. Sjön ligger västlig

som en utpost av

132 Skyddade vattendrag

barrskogsregionen med barrskogsarter ögonpyrola och vitpyrola på som

västgränsen av sina utbredningsområden.

Fauna

Faunan rik och omväxlande. Utterspår observeras varje vinter. Sträckan är från Fiansjön till Fättjaure viktig rastlokal för vadare och änder. är en

Vintertid dalgången viktig uppehållsplats för dalripor. Vid de vin-

är en teröppna forsama övervintrar strömstarar. Deltat i Bergsjön är en annan

betydelsefull fågellokal.

Sjöarna Fiansjön och Gottem är grunda och produktiva med bestånd av

öring, harr och röding. I de grunda selsjöama mellan Fiansjön och Fättjaure

finns sötvattensmärlor Gammarus och sötvattensgråsuggor Asellus spp. aquaticus rikligt, vilket givit upphov till landets bästa öringstammar. en av Sträckan hyser även ett bestånd strömlekande röding. av

Biflöden

Övre Vojmån bara små biflöden awattnar de kringliggande fjällen. som

Referenser

1985. Mindre vattendrag i Västerbottens län sammanställ- Jansson, E. - en ning naturvärden. Länsstyrelsen i Västerbottens län. av

Områden riksintresse för naturvård i Västerbottens län. Länsstyrelsen i av Västerbottens län.

Rudberg, S och Sundborg, Å. 1975. Vattendragen i Norrland. norra Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografrska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

H. 1975. Preliminär botanisk värdering Norrlands out- Sjörs, av norra byggda älvsträckor. Meddelanden från Växtbiologiska institutionen,

Uppsala 1975:7.

Skyddade vattendrag 133

38. I 38.35 Saxån

Ångermanälven:

Län: Västerbotten, Nordland fylke Norge

Medelvattenföring: inga uppgifter

Avrinningsområdets areal: inga uppgifter

Naturgeograñska regioner: 33h. Förfjällsregion med huvudsakligen nordli boreal

vegetation

Saxån rinner kring Saksinvattnet i Norge, och upp mynnar i Ãngermanälven i Kultsjön. Saxån är oreglerad, men är påverkad av grumling från den nedlagda Stekenjøkkgruvan. Vattensystemet numera hyser stor öring, och Duoranjaurehplatån fågelrik. är

Berggrund

Avrinningsområdet ligger på den skandinaviska fjällkedjans berggrund.

Områdets övre del domineras tjock bädd huvud-

av en av eruptivbergarter,

sakligen kvartskeratofyr, med maximal tjocklek vid Duoranjaureh. I en området förekommer även fylliter och grönstenar.

Geomorfologi och hydrologi

Saxån rinner kring Saksinvattnet i Norge, och i upp mynnar Kultsjön. Från söder rinner biflödet Stikkenjukke till. Saxåns

dalgång omges av

Fjällfjällen i norr och fjällen Stikke och Tjallingen i söder. Saxåns övre dalgång består dels den flacka, sjörika Duoranjaurehplatån, vari

av ingår

ett mindre svämland med levéer, dels V-fomiad djup dalsektion delvis en

betingad av lösa avlagringar, där Saxåns dalgång har stark lutning med fall

och forsar. I Duoranjaurehområdet finns oregelbundet

ett kulligt moränlandskap, med småsjöar mellan kullama. Saxåns nedre dalgång

är större och av mjuk U-dalstyp, med större plockningsbrant på fjället en Bråntso, och med flack dalbotten. en

134 Skyddade vattendrag

Vegetation

Saxåns del kalfjäll. Fjällbjörkskog börjar uppträda strax övre omges av sammanflödet med Stikkenjuldce. Vegetationen på uppströms präglas delvis den stora snörikedomen, men är

Duoranjaurehplatån av

mycket omväxlande.

Flora

Floran till stor del odokumenterad, förutom på Duoranjaurehplatån. är

Fauna

Duoranjaurehplatån är fågelrik den stora rikedomen på sjöar. Främst p g a änder och vadare vistas i området. Sjöarna innehåller stor öring på upp till kilo. I sjön Duoranj aureh förekommer enbart öring. ett par

Biflöden

Saxåns enda biflöde är Stikkenjukke, awattnar sidan av större som norra fjället Gelvenåkko.

Referenser

Jansson, E. 1985. Mindre vattendrag i Västerbottens län en sammanställ- ning naturvärden. Länsstyrelsen i Västerbottens län. av

Områden riksintresse för naturvård i Västerbottens län. Länsstyrelsen i av Västerbottens län.

Rudberg, S och Sundborg, Å. 1975. Vattendragen i Norrland. norra Geovetenskapliga naturvärden. Naturgeograñska institutionen, Uppsala

universitet. Uppsala.

Sjörs, H. 1975. Preliminär botanisk värdering Norrlands outav norra byggda älvsträckor. Meddelanden från Växtbiologiska institutionen,

Uppsala 1975:7.

Skyddade vattendrag 135

40. I Indalsälven: 40. Åreälven

Län: Jämtland, Sör-Tröndelag fylke Norge

Medelvattenföring: 64 m3/s 1901-75, vid Östra

Nom

Avrinningsområdets areal: 2 389 km Östra

vid Nom

Naturgeografisk region

34a. Barr- och fjällskogsområdet Dovre till Jämtland norr om västra

35i. Fjällregionen subarktisk-alpin region i södra fjällkedjan

Åreälven utgör den södra av Indalsälvens två större källflöden. Den rinner upp i Jämtländska hög/jällsområdet söder Storlien. Några om av Sveriges fömämligaste fria vattenfall, Tännforsen och

t ex Ristafallen

finns i älven. Vegetationen och floran är rik den kalkrika genom berggrunden och de oceaniska förhållandena. Ãreälven med biflöden är oreglerad så när på ett pumpkrafiverk vid Duved som som utnyttjar vattnet från sjön Greningen, och mindre Handölan.

ett kraftverk i

Berggrund

Nästan hela Åreälvens avrinningsområde ligger

på fjällkedjans berggrund.

Berggrunden utgörs skollor kvartsit-, skifferg glimmerskiñerav av och

grönstensberggiund. Många de höga massiven inom fjällzonen

av är uppbyggda av hårda grönstenar amñboliter och

skilfergnejser. Ett flackare

område mellan Ånnsjön i söder och Storrensjön i norr består av mjukare skiffrar köliskollan. Öster detta ur om område går ett långt stråk i nord-

sydlig riktning av dalaporfyr.

Geomorfologi och hydrologi

Åreälven utgör den södra av Indalsälvens två större källflöden, den andra är Järpströmmen. Åreälven rinner

upp i Jämtländska högfjällsområdet

söder om Storlien och förenar sig med Järpströmmen i sjön Liten. Från sjön Östra Nom bildar älven en serie forsar och lugnflytande sträckor. av Största selet är den nära Åreskutan

milslånga Åresjön mellan och

Renfjället. Åreälvens huvudflöde Östra uppströms Nom är

136 Skyddade

i Östra Nom i den mäktiga Tännforsen. Gevsjöströmmen, vilken mynnar 25 i lodrätt fall. Fallet har bildats i en Fallets höjd är 37 m, varav m

överskjutningskant i skifferberggrunden. Gevsjöströmmen avvattnar

innehåller serie imponerande forsar och fall. Bodsjön och Gevsjön, och en Ånnsjön och Gevsjön kallas Landverksströmmen. I Sträckan mellan Enan 40 och Handölan 40.3l.6. Medstuguån 40.31.5

Ånnsjön myrmar

Skalsvattnet norska gränsen, och i Bodsjön. Den avvattnar nära myrmar kantas rullstensås täckt ñnsediment. av en av

mellan Enan och Handölan präglas det komplicerade isav-

Fjällornrådet av

i regionen. Väster Blåhammarsfjället täcks Enans smältningsförloppet om från den forna Enan-issjön. Längre västerut blir

dalgång av issjösediment

dessa och övergår i grövre deltaliknande terrasser. l terrasserna

sandigare

har älven skurit sig ned varvid tydliga erosionskanter

och issjösedimenten

distala delarna Enan-issjön ligger ett vidsträckt myr-

uppkommit. I de av

Blåhammarsmyren. Stora delar lägre delar har komplex kallat av myrens med flertal grunda gölar. Enan och

karaktär av översvämningsmarker ett

biflöde Rekån 40.31.7 bildar ett vackert meandersystem inom myrdess området. I delarna myrkomplexet börjar lång rullstensås som östra av en med vissa avbrott i lndalsälvens dalgång ned till Mörsil.

kan följas

i södra delen flack sänka i den mjuka lättvittrade Ånnsjön ligger av en Under isavsmältningen täcktes Ånnsjön en större issjö,

kalkfylliten. av i sjön och dess omgivningar utgörs issjösediment. Vid

varför jordartema av och Handölans mynningar bildas ett stort välutbildat delta, vilka Enans tillsammans med andra mindre deltan från små biflöden utgör Ånnsjöns

främsta geovetenskapliga värde. Här finns typiska deltaformer som levéer,

älwallar, lagunsjöar, meanderslingor, klyvningsbankar ovanligt m m bildar i sitt nedre lopp ned mot Ånnsänlçan välutbildat. Handölans dalgång markant med de vackra Handölsfallen har total fallhöjd

en hängdal som en

av 110 m.

Duved och Undersåker kallas Åredalen. Med lndalsälvens dalgång mellan nivåskillnad på 1000 mellan dalbottnen och Åreskutans topp är en ca m Mellan Östra Nom och

den Sveriges tydligaste genombrottsdalar.

en av Åresjön förekommer issjö- och isälvsavlaringar allmänt inom dalgången.

Dalbottnen här korta åssträckor och isolerade åskullar omgivna utgörs av och delvis täckta finkomiga avlagringar. Grova sediment påträffas av oña i form breda, terrasslika också långt upp sluttningama, av ackumulationer. Djupa raviner förekommer längs hela dalgången, på

Skyddade vattendrag 137

sydsidan dock endast mitt emot Åre. I Åresjön har ett litet vackert men delta utbildats.

Från Åresjön till sjön Liten bildar älven serie forsar och fall med total en en fallhöjd av ca 50 m. Mäktigast och intressantast är Ristafallen med nedanförliggande fallsträckor. Där finns mycket goda exempel på erosionsa fonner i fast berg. Åredalens rullstensås kan följas på lokaler

åtskilliga

längs älven. Vid Åresjön bildar den kilometerlånga medan den ryggar längre österut hvudsakligen är uppdelad i isolerade åskullar. Vid utloppet i Liten breder åsen ut sig och bildar närmast ett glacifluvialt delta. I Liten kan åsen följas serie långsträckta öar. De omgivande som en issjösedimenten är längs hela sträckan lokalt sönderskuma älven, varvid av uppemot 30 m höga erosionsbranter uppkommit. Moränformer är sällsynta

i dalgången.

Vegetation

I Enans dalgång präglas vegetationen fuktiga atlantvindar och den kalav krika berggrunden. Myrarealen är mycket stor och här finns extrema myrtyper som terrängtäckande myrar. Myrama har dessutom ofta arüik en flora. Mossrika granskogar dominerar de uppsplittrade av myrama skogsmarkema i dalgångens lägre delar, medan hedbjörkskog i de tar över övre delarna. Tall finns bara i små bestånd eller enstaka träd.

Blåhammarsmyren ligger på bottnen av den forna Enan-issjön och visar

en stor variation i vegetation med olika myrtyper.

Ånnsjön utmärks vidsträckta grundbottnar, har synnerligen av som en anrik vattenvegetation med hänsyn till höjdläget. Sjön omges av myrar som anses vara unika för landet. De är utomordentliga exempel på oceaniskt påverkade myrkomplex med rikt differentierad flora och vegetation. Erosionsbranter i torv kantar långa strandsträckor längs sjön.

Gevsjöströmmen domineras av mossrik granskog, inslaget ängs-

men av granskog ökar mot väster. Strändemas substrat är omväxlande. Morän, ibland blockrik är vanlig, även klippor, myrmark och sand men utgör strandsubstrat. Gräs, halvgräs, viden och högörter formar strand-

vanligen

vegetationen som bitvis är väl zonerad. Gevsjön och Bodsjön hyser ett tjugotal vattenväxtarter tillsammans, långskott- och rosettväxter varav är

vanligast.

138 Skyddade vattendrag

Åreälven granskogar, vilka på högre höjder ersätts av fjällbjörk-

omges av skog. Längs fallen finns k forsdimmevegetation är sällsynt längs våra

s som älvar idag.

Flora

Det stora inslaget kalk i berggrunden och det oceaniska inflytandet

av

sin prägel på floran, i sin helhet är rik. Enans dalgång har en sätter som anrik flora med myrlilja, är ett exempel på de västliga inslagen.

a som Ånnsjön hyser 32 vattenväxtarter, de absolut artrikaste i

en av fjällregionen. Där finns den sällsynta styvnaten. De stora vattenfallen,

a Tännforsen, Ristafallen och Handölsfallen har tack vare forsdimman och den kalkrika berggrunden intressant klippspringevegetation och unik

en en

och lavflora. Se även under "Vegetation". moss-

Fauna

Blåhammarsmyren och Ånnsjön är viktiga lokaler för våtmarksfåglar. Ånnsjön är mycket viktig rastlokal för nordligt häckande våtmarks-

en mer fåglar. Bland häckande fågelarter märks alfågel, smålom, stjärtand, sädgås, myrsnäppa och smalnäbbad simsnäppa. Åresjöns delta är värdefullt för fågellivet. Älven är rik på röding och öring.

Referenser

Hjelmqvist 1950. Berggmnden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi.

Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Johansson, R. 1981. Skyddsvårda naturområden En sammanställning av

kända områden i Jämtlands län är skyddsvärda från naturvetenskaplig

som

synpunkt. Länsstyrelsen informerar Serie A 1981:2. Länsstyrelsen i

Jämtlands län.

Nordisk ministerråd. 1990. Nordiske vassdrag inngrep.

- vem og Miljörapport 1990:1 Trondheim.

Områden riksintresse för naturvård i Jämtlands län. Länsstyrelsen i

av Jämtlands län.

Skyddade vattendrag 139

Sjörs, H. 1973. Om botaniska skyddsvärden vid älvama. Växtbiologiska institutionen, Uppsala.

Sundborg, Å. 1973. Indalsälven, Ljungan, Ljusnan, Dalälven, Klarälven

geovetenskapliga naturvärden. Naturgeograñska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

140 Skyddade vattendrag

40. I Indalsälven: 40.14 Ammerån

Län: Jämtland

Medelvattenñring: 32 m3/s 1924-75, vid Solbergsvatmet

Avrinningsområdets areal: 3 073 km

Naturgeografisk region 30a. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden

31. Jämtlands kambrosilurområde 340. Barr- och fjällbjörkskogsområden Dovre till västra Jämtland

norr om

35j. Fjällregionen subarktisk-alpin region i södra fjällkedjan

Ammeråns Indalsälvens näst största tillflöde. Än rinner

vattensystem är

i Hotagwällen med de två källarmama Storån och Öjån vilka förupp

sig i Hammerdalssjön. Ammerån i Indalsälven ca 10 km enar mynnar uppströms Hammarstrand. Ammerån är präglad av avrinningsområdets kalkrika berggrund, vilket gör att florans artrikedom är stor. Den är opåverkad av vattenkrajiutbyggnad.

Berggmnd

Den östra delen avrinningsområdet utgörs i uppströmsdelama av rev-

av

sundsgranit, nedströms av sedimentära âdergnejser. I en nord-nordostlig

syd-sydvästlig Hammerdal vidtar den kambrosiluriska berg-

linje väster om

grunden med a kalksten. I fjällen möter urberggrund av rätangranit.

Geomorfologi och hydrologi

Avrinningsområdet gränsar i väster till de k förfjällen. Den västra delen

s tillhör den centraljämtska kambrosilurslätten, den östra hör till bergkullandskapet. Genom detta landskap går flera markerade dalar av genombrottstyp av vilka Ammeråns dalgång är en.

Både Storån 40.14 och Öjån 40.l4.6 börjar i förljällsregionen, dränerar

ett antal vildmarkssjöar, den centraljämtska kambrosilurslätten

passerar

Skyddade vattendrag 141

och fortsätter sedan utan några egentliga sjömagasin fram till Hammerdalssjön.

Öjån, den norra av Ammeråns källarmar, passerar ett antal mindre sjöar innan den når Öjarens sjösystem, vilket i många avseenden är unikt. Blockfattig morän bildar här ett moränbacklandskap av osedvanligt vacker rogenmoräntyp. De flesta sänkoma i landskapet upptas av vatten, och ryg-

bildar ett nätverk uddar och holmar i sjön. Ån fortsätter från gama av Öjaren mot söder genom ett vackert moränblocklandskap och når sydost

Vitvattnet ett stråk med glacifluviala avlagringar. Ån följer sedan detta om stråk till utloppet i Hammerdalssjön. På hela sträckan är landskapets

myrmarksprocent hög.

Storån är den södra av Ammeråns källarmar. Efter två fjällsjöar i Hotagsñällen är ån tämligen sjöfattig ända fram till Hammerdalssjön. Genom små tillflöden avattnas dock flera sjöar till ån. En rullstensås

som bitvis är mycket markerad förekommer längs sträckan och vidare till Indalsälven. Längre längs sträckan följer Storån det nyssnämnda gla-

ner cifluviala stråket som på flera ställen breder ut sig till vidsträckta sanduifält med tydliga strömf°ar0r. Storån lämnar däreñer det glacifluviala stråket och rinner mot sydost genom ett mycket välutbildat moränbacklandskap

av rogenmoräntyp. Moränen bildar här långsträckta, tättliggande I

ryggar. denna del av området finns ett isolerat glacifluvialt fält vilket tolkats

som ett kamedelta. Storån fortsätter sedan moränmarker och bildar på

genom den sista halvmilen ett mycket vackert delta med aktiva avsnörda meanderslingor, levéer, älwallar och lagunsjöar.

Inom Hammerdalsbäckenet fanns under isavsmältningsskedet issjö.

en

Issjön har gett upphov till deltabildningar, sedimentavlagringar, svallfeno-

men och kalspolningszoner. Ammerän flyter nedströms Solbergsvattnet i en alltmer markerad dalgång. Karaktären på älven växlar mellan vildmarkspräglade forssträckor och öppna selområden med uppodling och bebyggelse. Samma glacifluviala stråk återfinns utefter Storån, Öjån

som och Hammerdalssjön, följer här dalgången och älven. har det

I norr karaktär flack dalfyllnad, med lång grusås i selet med flacka

av a en sandfält längs dalsidoma. I nedre delen Ammerån har det glacifluviala

av materialet karaktär flacka randdeltabildningar med bitvis markerade

av åsryggar. Isälvsmaterialet är på många ställen täckt med marina sediment avlagrade i havsvik sträckte sig till i höjd med Selet. Ammerån

en som upp har skurit ut terrasser på olika nivåer i sedimenten, och på flera ställen förekommer nipor.

142 Skyddade vattendrag

Vegetation

I fjällområdet har vegetationen generellt karaktären av urbergsllora. Vid fjällranden möter tjällfloran en rad sydliga arter och sydbergsvegetation finns. I denna gränszon finns även stora arealer fjällurskog. Nedom fjällranden rinner Storån och Öjån genom ett i stort sett sammanhängande och orört myrlandskap med a milslånga strängblandmyrar. Det kalkrika underlaget ger på flera ställen livsbetingelser för en rik kärrflora. Naturen nmt Hammerdalsjön Solbergsvattensystemet är utomordentligt rik med

kalktufflcällor, blekekärr och lundvegetation. Kärren är ofta extremrikkärr.

Den dominerande skogstypen i området runt Öjån är blåbärsgranskog. Ängsgranskogar är relativt vanliga i källområdena. Hedtallskog finns i mindre omfattning, främst längs åns övre lopp. Här utgörs myrmarkema oftast av backkärr. Längs åns nedre lopp dominerar vidsträckta blandmyrkomplex som kännetecknas av isolerade mosseholmar och omgivande kalkpåverkade kärr med rikare flora. Sjön Öjarens rikedom på vikar och sund har gynnat uppkomsten av en riklig vattenvegetation av bl a gräsnate, gul näckros, dvärgnäckros och nordnäckros. På flera ställen är vegetationszonering på stränderna tydlig med videbuskar längst upp följda av flaskstan, bladvass och sjöfräken.

Storån till större delen friska blåbärsgranskogar. I källområdet

omges av finns en del fjällbjörkskog. Hedtallskog förekommer sparsamt. Inslaget av våtmarker är stort i området. Såväl rena kärr och mossar som blandmyrar är vanliga. Intennediära kärr och fattigkärr dominerar även rikkän är

men

väl representerade. Ett urskogsområde omger Storåns källsjöar.

Områdena runt Hammerdalssjön och nedströms till större delen av

omges barrblandskog, vanligen av frisk ristyp. Inslaget av myrmarker är stort, särskilt runt sjöarna. De är oftast relativt små och många är dikade. Både

och extremrikkärr är vanliga. Hammerdalssjön har mestadels steniga stränder, och yppig vattenvegetation med stora vassar. Krävande vattenväxter, t axslinga och grovnate finns i sjön. Även de andra sjöarna

ex har rik vattenvegetation med a flera näckros- och natearter, ax- och hårslinga, braxengräs och sylört. En stor del av stränderna utgörs av kärr och ängar med frodig högstarrvegetation. Pors, nära sin nordvästra utbredningsgräns i landet, utbreder sig över stora strandarealer.

Skyddade vattendrag 143

Flora

De i Fennoskandien ovanliga växtartema myrstarr, borststarr och myrull samt den hotade myrbräckan finns i ett område nära Öjån bestående av två myrkomplex. I myrmarkema runt Hammerdalsjön och nedströms finns många rikkärr och extremrikkärr med rik orkidéflora, och t ex

en flugblomster når här sin nordgräns i landet. I Ammerân möts arter med helt olika utbredningsmönster, t skogstry och brakved som är östliga arter,

ex kransrarns, nordisk stormhatt och torta är västliga samt olvon och

som getrams vilka är mer sydliga. Se även under "Vegetation".

Fauna

Ammeråns vattensystem erbjuder ett rikt djurliv. Kring källlområdet i fjällen finns en artrik fauna med a björn, fjällräv och utter samt flera rovfågelarter. Bäver äv vanlig i den nedre sträckan av vattendraget. Meander- och deltasystemet Sikåsvâgama hyser en rik fågelfauna, särskilt med avseende på änder och vadare. Även sjöområdet i vattendragets mitt är fågelrikt. Fjällsjöama i källområdet hyser röding och mångfonniga öringbestånd. Nerströms Solbergsvattnet finns en storvuxen öringstam. Flodpärlmussla finns också i ån. Särskilt i Ammerån är den lägre strömfaunan mycket art- och individrik med ett flertal sydliga, värmekrävande arter.

Öjåns källsjöar innehåller öring, hair, sik, gädda och abborre. I Öjarsjön finns desutom lake och mört. Fiskfaunan i Storåns källsjöar består av öring, röding, han, sik, abborre och lake. Haraåns delta i Lakavattnet är häcknings- och rastområden för många andfågelarter. Utter förekommer i området.

I Hammerdalssjön och nedströms finns även en god bäverstam och i ån är produktionen laxfiskar stor. Fågelrikedomen är stor i sjöarna och de

av utgör ett värdefullt häcknings- och rastområde. Häger kan nämnas ett

som sentida tillskott i häckfågelfaunan. I området, särskilt den långa forssträckan i dess nedre del, har Ammerån hög bottenfaunaproduktion. Totalt

en sett domineras bottenfaunan nattsländor. Dessutom ingår rad försur-

av en ningskänsliga arter, a dagsländor och en bäcksländeart. Till detta kommer en del snäckor som alla är kärmetecknande för välbuñrade vattendrag.

144 Skyddade vattendrag

Biflöden

Ammerån har många små biflöden, vilka dock inte behandlas här. Deras egenskaper är odokumenterade.

Referenser

Hjelmqvist 1950. Berggmnden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet for antropologi och geografi. Stockholm.

Johansson, R. 1981. Skyddsvärda naturområden En sammanställning av

kända områden i Jämtlands län som är skyddsvärda från naturvetenskaplig synpunkt. Länsstyrelsen informerar Serie A 1981:2. Länsstyrelsen i Jämtlands län.

Nordisk ministerråd. 1990. Nordiske vassdrag og inngrep.

- vern Miljörapport 1990:1 Trondheim.

Områden av riksintresse för naturvård i Jämtlands län. Länsstyrelsen i Jämtlands län.

Sjörs, H. 1973. Om botaniska skyddsvärden vid älvama. Växtbiologiska institutionen, Uppsala.

Sundborg, Å. 1973. Indalsälven, Ljungan, Ljusnan, Dalälven, Klarälven

-

geovetenskapliga naturvärden. Naturgeograñska institutionen, Uppsala uni-

versitet. Uppsala.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

Skyddade vattendrag 145

40. I Indalsälven: 40.21 Hårkan

Län: Jämtland, Nord-Tröndelag fylke Norge

Medelvattenföring: 82 m3/s vid Högfors

Avrinningsområdets areal: 4 000 km vid Högfors

Naturgeografiska regioner: 31. Jämtlands kambrosilurområde 340. Barr- och fjällbjörkskogsområdet norr om Dovre till västra Jämtland 35h, 35j. Fjällregionen subarktisk-alpin region i södra fjällkedjan

Många av Hårkans sjöar är reglerade, älvens nedre lopp är out-

men byggt. Den kambrosiluriska berggrunden gär att floran är rik. Hårkan rinner upp i Leiernesjjällområde i Norge, och mynnar i Indalsälven vid Lit.

Berggrund

Avrinningsområdet utgörs till största del av kambrosilurisk berggrund med bl a kalksten. I fjällkedjan möter rätangranit, samt bergarter köli-

ur seve-, och sparagmitskolloma, d v s glimmmerskiñrar, fylliter, sparagmiter, amñboliter etc.

Geomorfologi och hydrologi

Hårkan är ett biflöde till Indalsälven och har sina källor i Liemes fjällområde i Norge. Sjöarna i Hårkans avrinningsområde är i stor utsträckning reglerade, åtminstone i nedre loppet. Det gäller t den stora sjön

ex Hotagen. Nedströms Sandvikssjön är Hårkan outbyggd.

I de övre delarna Hårkans avrinningsområde i Norge ligger ett dalföre

av som omfattar sjöarna Holden, Lenglingen, Ulen och Rengen. Rengen sträcker sig över riksgränsen i Sverige. Stränderna längs sjöarna består främst av morän. Rengen rinner över i Valsjön i kort strömsträcka, där

en

fallhöjden huvudsakligen är koncentrerad till Rångsfallet. Från Valsjön till

Stor-Gruveln-Hotagen rinner Toskströmmen, kortare strömsträcka med

en

146 Skyddade vattendrag

fallhöjd 18 Hasslingsån från i Stor-Gruveln. en av m. mynnar norr Hasslingsån bildar flera forsar och fall där den rinner ut över skilferberggrundens uppställda lager. Här kan vattnets bakåtskridande erosion av tvärt skifferlagren studeras. I Grubbdalsån 40.21.7 dräneras ett sjösystem i mellan Sverige och Norge till Hotagen. Efter Hotagen följer

gränsområdet

Lövsjön, Ockem och Sandvikssjön, åtskiljda av strömmande partier.

I södra delen Sandvikssjön, vid Lövö, börjar rullstensås, eller snarare av en

stråk glacifluviala avlagringar, sedan utan avbrott kan följas ned

ett av som till Indalsälvens dalgång. Hårkan präglas på denna sträcka av det nyssnärrmda glacifluviala stråket. På långa sträckor går det mitt ute i älven och delar den i två delar. Det förekommer dessutom vidsträckta grusfált längs dalsidoma, särskilt på västra sidan älven. Såväl former material av som varierar, med deltaterrasser, åsryggar, kullar och strömrännor i material varierar från mellansand till grusigt, stenigt och blockrikt isälvsmaterisom al. Särskilt kring och uppströms Högfors finns vidsträckta avlagringar.

Stränder av nipkaraktär förekommer.

Vegetation

Området runt Hårkan nära norska gränsen domineras av barrskogsvegetation. Den högre belägna delen har dock stor areal med torra kärr norra en och blandmyrar. Några mindre hed- och ängsbjörkskogspartier finns också, framförallt Stor-Hasslingen i Hasslingsån. Mellan sjöarna Stornorr om Hasslingen och Stor-Gruveln finns ett område med urskogartad barr-

blandskog på kuperad blockrik terräng.

På flera platser nedströms Hotagen finns örtrika granskogar. Fältskiktet domineras nordisk stormhatt och skogsnäva. Nedre Hårkan omges av av många särskilt i nordost, där flera stora myrkomplex finns. Här är myrar,

floran ofta rik på orkidéer, blodnycklar, ängsnycklar och guckusko.

t ex Uteñer älven finns gamla slåtterängar, växer igen med viden, lövsom nu och barrträd. Kultumiarksarter styvmorsviol och timotej kan fortfasom rande finnas kvar, faltskiktet domineras på fuktigare typer nordisk men av storrnhatt och skogsnäva, och på torrare typer vitmåra och skogsnäva. av Blockrika stränder har oña gles artrik vegetation, kan väl en men som vara zonerad. På nedre landstranden växer styltstarr glest, med kabbeleka,

sumpförgätmigej och dyveronika etc. Därovan vidtar ett örtrikt och gräsrilct

ljungbälte. Finsedimentrikare stränder utmed sel är tydligare zonerade med

tätare vegetation.

Flora

Valsjöns stränder hyser utpostlokaler för olvon och skvattram. Inom kambrosilurområdet är floran rik. Gällsån nedströms Bysjön kantas

t ex av

med bl a guckusko och vaxnycklar, ängsnycklarvariant, och vid

en Häggenås växer guckusko och flugblomster. Se även under "Vegetation".

Fauna

Faunan är bristfälligt dokumenterad.

Referenser

Hjelmqvist 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geograñ. Stockholm.

Johansson, R. 1981. skyddsvärda naturområden En sammanställning

- av kända områden i Jämtlands län som är skyddsvärda från naturvetenskaplig synpunkt. Länsstyrelsen informerar Serie A 1981:2. Länsstyrelsen i Jämtlands län.

Jonasson, S-E. 1976. Inverkan vattenutbyggnad i Hårkan, översta

av Ljungan och Lofsen. Meddelanden från Växtbiologiska institutionen, Uppsala 1976:1. Uppsala.

Områden av riksintresse för naturvård i Jämtlands län. Länsstyrelsen i Jämtlands län.

Sjörs, H. 1973. Om botaniska skyddsvärden vid älvarna. Växtbiologiska

institutionen, Uppsala.

Sundborg, Å. 1973. Indalsälven, Ljungan, Ljusnan, Dalälven, Klarälven

-

geovetenskapliga naturvärden. Naturgeograñska institutionen, Uppsala uni-

versitet. Uppsala.

Statens offentliga utredningar. 1974. Vattenkraft och miljö, betänkande

avgivet av utredningen rörande vattenkraftutbyggnader i södra Norrland

och norra Svealand. SOU 1974:22. Bostadsdepartementet. Stockholm.

40. I Indalsälven: 40.22 nedströms Landösjön

Långan

Län: Jämtland

Medelvattenföring: 33 m3/s 1942-75, vid Landösjön

Naturgeografiska regioner: 31. Jämtlands kambrosilurområde

Nedre Långan, nedströms Landösjön, är den ombyggda delen av Långan. De övre delarna är reglerade. Älvsträckan är geovetenskap-

av ligt intresse, och floran är rik tack vare den kambrosiluriska berggrunden.

Berggrund

Berggrunden består kambrosilurisk kalksten och andra kambrosilmiska

av bergaxter i Jämtlands kambrosilurområde.

Geomorfologi och hydrologi

Långan är ett biflöde till Indalsälven, och har sin början i Oñerdalstjällen. Den aktuella älvsträckan utgörs älven nedströms Landösjön till inflödet

av i Indalsälven mellan Aspåsnäset och Lit.

Vid Landösjön är trakten kring sjöns östligaste del och utloppet från sjön

ungefär fram till Gysåns 40.22.2 mynning i Långan av största geoveten-

skapliga intresse. Där finns några av de mäktigaste glacifluviala bildningar-

inom denna del av Jämtland. De är uppdelade i flera komplex: ett kring na Landöns by med deltaplan, separata åskullar och dödisgropar, ett annat

och nordväst Åkerbodarnas fäbodar kan betecknas ett norr om som som fossilt sandurfalt och ett tredje kring Gysåns nedre lopp, vilket också har sandurkaraktär. Söder Landösjöns östspets finns förekomster av

om isälvsmaterial vid Västbyn-Bredbyn, vilka har tolkats som spår av Landö-

issjöns tappning mot söder.

Älvsträckan från Gysåns mynningsornråde till Längans inilöde i Indalsälven i sin övre del grova eller sandiga

passerar genom

Skyddade vattendrag 149

isälvsavlagringar, men också moränmarker. Mellan Österlängan och trakten nedströms Landvågen finns ett intressant älvavsnitt med terrassplan och braided river-system. Kring Nävrans 40.22.1 utflöde i Långan finns moiga-mjäliga sediment, avlagrade i Lit-issjön.

Vegetation

Nedre Långan omges av barrblandskog. Kärr med utfällning kalkbleke

av finns här och längs Långan, särskilt i Gökbodvågen, Blekmyren

var men och Övre Blekan. I Gökbodvågen är växtligheten med bl björn-

sparsam a

och kärrsälting. Blekmyren och Övre Blekan är extremrikkärr, och mossa har en kalkkrävande flora med guckusko, ängsnycklar, blodnycklar,

a brudsporre, kärrspira och kung Karls spira.

Flora

Floran är rik tack vare den kalkrika berggrunden, någon systematisk

men naturinventering av hela området är inte gjord. Se även under "Vegetation".

Fauna

Faunan är bristfälligt känd.

Referenser

Hjelmqvist 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi.

Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Johansson, R. 1981. skyddsvärda naturområden En sammanställning

- av kända områden i Jämtlands län är skyddsvärda från naturvetenskaplig

som synpunkt. Länsstyrelsen informerar Serie A 1981:2. Länsstyrelsen i Jämtlands län.

Områden av riksintresse för naturvård i Jämtlands län. Länsstyrelsen i Jämtlands län.

150 Skyddade vattendrag

Sjörs, H. 1973. Om botaniska skyddsvärden vid älvarna. Växtbiologiska

institutionen, Uppsala.

Sundborg, Å. 1973. Indalsälven, Ljungan, Ljusnan, Dalälven, Klarälven

geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografiska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

40. I Indalsälven: 40.28 Dammån Storån

-

Län: Jämtland

Medelvattenföring: inga uppgifter

Avrinningsområdets areal: inga uppgifter

Naturgeograñsk region 31. Jämtlands kambrosilurområde 35i. Fjällregion subarktisk-alpin region i södra fjällkedjan

Dammån-Storán är ett i stort sett opåverkat vattendrag som har sitt källområde i Anarisfjällen och rinner ut i Ockesjön i Indalsälven.

Berggrund

Södra delen av avrinningsområdet ligger inom sparagmitskollans bergarter,

som hör till skandinaviska fjällkedjans berggrund, medan nedre loppet ligger på den kambrosiluriska berggrunden runt Storsjön.

Geomorfologi och hydrologi

Darmnån-Storån dränerar delar Oviksfjällen och området nordväst till

av nordost om detta fjällmassiv. Oviksfjällen är ett internationellt välkänt typ-

område för studier av isavsmältningsförloppet. Glacifluviala dräneringsnät,

sadelskåror, skvalrärmor, slukåsar, alluvialkoner, blockdeltan före-

m m kommer rikligt och välutbildat. I lågt liggande terrängavsnitt förekom-

mer mer dödislandskap och andra moränfonner. Hosjön och Anasjön-Bredsjön ligger inom den sänka brukar kallas Hosjöbottnama. Området får sin

som prägel av relativt storkullig dödismorän. Ett stråk med glacifluvialt material

övertvärar Bredsjön och Anasjön i nord-sydlig riktning. Ån är bitvis djupt

genomskuren i glacifluviala sediment och ibland vackert forsande. Sträckan före utflödet är starkt meandrande med mängder avskuma

av meanderbågar, meandemäs med älvvallskomplex och aktiva erosionsbranter. Ett relativt omfattande delta har byggts och fyllt ut

upp en

tidigare vik i Ockesjön.

152 Skyddade vattendrag

Vegetation

I området finns vidsträckta subalpina björkskogar med starkt kontinentala drag, lavrika skogar och glest tallbevuxna blockmarker. Både rikkärr, gölrika och backkärr finns i omrâdet. Vid Håsjöbottnama finns intres-

mossar

santa glesa, urskogsartade tall- och björkskogar som har en mycket speciell

prägel. Vid den meandrande sträckan i nedre loppet finns igenväxande slåtterängar. Vid utloppet i Ockesjön i Indalsälven utbreder sig ett omfattande deltaområde med botaniskt rika våtmarker och slåtterängar. Anasjön är botaniskt sett rik sjö är Dammåns-Storåns översta käll-

en som en av

sjöar. Kalkrika glimmerskiffrar ger här upphov till rikare vegetationstyper

klart avviker från den i övrigt mycket fattiga vegetationen i området. som

Flora

Floran är bristfälligt känd. Områdets övre del ligger i ett näringsfattigt

område med stenig terräng och fattig flora. Sjöama har ringa vattenvegetation. De nedre, meandrande delarna är troligen rikare.

Fauna

Faunan är i stort bristfälligt känd. Ån rinner ett flertal ñskrika sjöar

genom

inom dödismoränlandskapet vid Håsjöbottnarna. Vattensystemet är känt

för den fina öringstamrnen och är lekplats för den k Storsjööringen. Vid

s utloppet utbreder sig ett omfattande deltaområde med zoologiskt rika våtmarker och slåtterängar. Vid Håsjöbottnama, anses vara ett viktigt

som tillflyktsomrâde för hotade djurarter, finns troligen en fast stam av utter. Vid Värsångsflon finns mosse med talrika gölar som är känd för sina

en

rika fågelfauna.

Biflöden

Dammån rymmer endast mindre biflöden, vilka är bristfälligt dokurnenterade. Exempel är Allvarsån 40.28.l och Lekarbäcken 40.28.2

Skyddade vattendrag 153

Referenser

Hjelmqvist 1950. Berggmnden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Johansson, R. 1981. skyddsvärda naturområden En sammanställning av

kända områden i Jämtlands län är skyddsvärda från naturvetenskaplig

som synpunkt. Länsstyrelsen informerar Serie A 1981:2. Länsstyrelsen i Jämtlands län.

Områden riksintresse för naturvård i Jämtlands län. Länsstyrelsen i

av Jämtlands län.

Sjörs, H. 1973. Om botaniska skyddsvärden vid älvarna. Växtbiologiska institutionen, Uppsala.

Sundborg, Å. 1973. Indalsälven, Ljungan, Ljusnan, Dalälven, Klarälven

geovetenskapliga naturvärden. Naturgeograñska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

154 Skyddade vattendrag

42. I 42. nedströms Viforsen

Ljungan: Ljungan

Län: Västernorrland

Medelvattenforing: 136 m3/s

Naturgeografiska regioner: 28a. Sydligt boreala kuperade områden

Nedre Ljungan har värdefulla reproduktionsområden för bl a lax, men även sik, harr och havsöring. Området rymmer många sydliga växtarter på gränsen för sitt utbredningsområde. Nedre Ljungan är ombyggd, men är påverkad av regleringar i det övre loppet.

Berggrund

Berggrunden består nästan enbart ådergnejser, till övervägande del av

av

sedimentgnejser.

Geomorfologi och hydrologi

Nedre Ljungan utgörs den 17 km långa sträckan Ljungan nedströms

av av kraftverket i Viforsen. Omgivningen utgörs vågig bergkullterräng. Älven

av växlar mellan lugnflytande partier, kortare forsar och många strömsträckor. Genom landhöjningen och vattnets erosion sker här en levande påverkan på älvens stränder och bottenförhållanden. Den slingrar sig fram djupt nedskuren i trång dalgång, där ett terrasslandskap dominerar på den

en södra älvstranden och i de centrala partierna av den norra stranden. Terrasslandskapet på älvens södra sida stupar bitvis brant och är ofta uppdelat genom raviner och smala krång. De omgivande bergen har legat under högsta kustlinjen och är på krönen kalspolade.

Vegetation

Terrassema i dalgången är i huvudsak inte uppodlade, utan bevuxna med

tallskog. Ett böljande jordbrukslandskap med hävdad mark återfinns i

mera älvsträckans övre del kring Klingstatjäm och i den nedre delen vid Nolby.

Skyddade vattendrag 155

På de omgivande bergen växer i sprickzoner tallskog med markvegetation av lavar, mossor, ljung och lingon. Längre ner på sluttningama där moränen tar vid är blåbärsgranskogen den dominerande skogstypen. På terrassema och i niporna är växtligheten betydligt mer omväxlande med t ex örtrik barrskog och lövskog i de fuktigare regionerna. Här växer t ex blåsippa, vitsippa, nordisk stomihatt, nässelklocka och kungsljus. Längs norra sidan av älvsträckan finns ett flertal raviner med örtrik och frodig vegetation. Här förekommer a arter som sötgräs, hässelklocka, gullpudra och springkom. Strandvegetationen består oftast strandskog med

av en gran, och rönn samt en tämligen rik flora med liljekonvalj.

a Sydväxtberg förekommer i anslutning till nedre Ljungan, t ex Midskogsberget. Här finns a relikta förekomster av lind, hassel och lönn.

Flora

Området rymmer flera sydliga arter på den nordliga gränsen sitt utbred-

av ningsområde. Floran är tämligen dåligt dokumenterad. Se även under "Vegetation".

Fauna

Området är ett viktigt reproduktionsområde för lax, sik, harr, öring och havsöring. Nejonöga, s k nätting fiskades tidigare intensivt. Annan fauna än fiskfaunan är sämre dokumenterad.

Referenser

Hjelmqvist 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet lför antropologi och geografi. Stockholm.

Områden av riksintresse för naturvård i Västernorrlands län. Länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Sjörs, H. 1973. Om botaniska skyddsvärden vid älvama. Växtbiologiska institutionen, Uppsala.

Statistiska centralbyrån. 1987. Naturmiljön i siffror, Miljöstatistisk årsbok

1986-87. Sveriges officiella statistik. Stockholm.

156 Skyddade vattendrag

42. I Ljungan: 42. Ljungan mellan Havem och Holmsjön

Län: Västernorrland

Medelvatteniöring: 59 m3/s 1964-75, vid Medingen

Naturgeografiska regioner: 30a. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden

Älvsträckan med Haverö de sista outbyggda fall-

strömmar är en av sträckorna i Ljungan. Forsamas stränder har artrik vegetation och utter brukar ses på vintrarna. Ett mindre kraftverk utnyttjar en obetydlig del av vattenmängden i Kvamströmmen. sjöarna Havern och Holmsjön är reglerade.

Berggrund

Berggrunden vid älvsträckan utgörs av ådergnejser av sedimentärt ursprung.

Geomorfologi och hydrologi

Terrängen i älvsträckans omgivning är vågig bergkullterräng med relativ

en höjd över 100 Älvsträckan mellan Havem Kyrksjön och Holmsjön är

m. ca 8 km, och har en total fallhöjd på 15 meter. Vid Haverö strömmar faller älven 5 m ned till sjön Medingen. På denna sträcka är älven förgrenad i tre flöden: Kvisslebäcken, Norrströmmen och Sörströmmen. Vid Medingens utlopp börjar Kölsillrefallen. Även här är älven rikt förgrenad. På km

en tre lång sträcka ned till Holmsjön från Kölsillrefallen faller älven

10 m. Älvfáran är på flera sträckor grund med flacka stränder och frispolad

en strand av moränblock.

Vegetation

Vegetationen längs forsama är artrik. I motsats till omgivningarna utgör strömmama en mycket näringsrik växtmiljö. Vegetationen domineras av buskar som tibast, olvon, brakved, skogstry och kanelros. Undervegetionen

Skyddade vattendrag 157

består trolldruva, kransrams, getrams, strutbräken, majbräken, slåt-

av a terblomma och skavfräken. Fräken- och vassbälten förekommer längs älvsträndema.

Flora

Längs forsama är vegetationen frodig och artrik med många örter, till skillnad från området i övrigt. Se även under "Vegetation".

Fauna

I de öppna strömpartiema iakttas utter regelbundet på vintrama. Området är en livsviktig reträttplats för uttem vintertid. Buskagen är lämpliga häckningslokaler för flera arter av sångare. Den rika tillgången på murkna och döende träd gynnar hackspettar som här förekommer tämligen allmänt. I videmarkema häckar rikligt med sävsparv och sävsångare. Änder och arman sjöfågel utnyttjar fräken- och vassbältena. Fisken i strömmama drar till sig skrak, stor- och smålom.

Referenser

Hjelmqvist 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Områden av riksintresse för naturvård i Västernorrlands län. Länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Sjörs, H. 1973. Om botaniska skyddsvärden vid älvama. Växtbiologiska institutionen, Uppsala.

Sundborg, Å. 1973. Indalsälven, Ljungan, Ljusnan, Dalälven, Klarälven

geovetenskapliga naturvärden. Naturgeografiska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

158 Skyddade vattendrag

42. I Ljungan: 42. Ljungan Storsjön

uppströms

Län: Jämtland

Medelvattenföring: 21 m3/s 1916-64, vid Storsjöns utlopp

Avrinningsom rådets areal: 938 km vid Storsjöns utlopp

Naturgeografiska regioner:

35i. Fjällregion subarktisk-alpin region i södra fjällkedjan

Området omfattar Ljungan uppströms Storsjön. Oklarheter råder om hur området skall avgränsas. Antingen ingår endast Ljungans huvudfåra uppströms Storsjön, eller också räknas alla vattendrag i Ljungans vattensystem uppströrrts Storsjöns högvattenlinje, d v s inklusive andra vattendrag som mynnar i Storsjön. Storsjön är reglerad.

Berggrund

Större delen av området utgörs av hårda seveskiffrar från seveskollan i den skandinaviska fjällkedjans bergarter. Norr om Storsjön skjuter ett fält av rätangranit i fjällområdet, och endast södra delen av sjön vilar på fjällskiffrar.

Geomorfologi och hydrologi

Uppströms Storsjön rinner Ljungan och dess källflöden genom områden med älv- och sjösediment från Ljunganissjöama. Dessa sediment består av sand, grovmo och frnmo. Storsjöområdet upptas till största delen av moig morän, eftersom dödis täckte stora delar av Storsjösänkan.

Mellan Ljungdalen och Storsjön har Ljungan delvis ett lugnt och meandrande lopp i sedimenten, samt ett flertal korvsjöar. Vid mymtingen i Storsjön finns ett delta. Biflödet Skärkan 42.32 bildar ovan Dalsjön ett delta. Nedströms Dalsjön finns mäktiga forsar med jättegrytor.

Vegetation

Mellan Ljungdalen och Storsjön finns längs älven flera värdefulla ängsoch myrmarker. Tillrinnande biflöden når upp på kalfjället, t ex Flatmet med hedvegetation och enbuskbestånd. Områdets âar har en tämligen rik

strandvegetation med inslag av tjällväxter, men inte särskilt utvecklad

vattenvegetation.

Flora

Områdets flora vid vattendragen är dåligt dokumenterad.

Fauna

Faunan som är knuten till vattendragen är dåligt känd. Flatruets rika fågelfauna, av a vadare, är välkänd.

Referenser

Johansson, R. 1981. skyddsvärda naturområden En sammanställning

- av kända områden i Jämtlands län är skyddsvärda från naturvetenskaplig

som synpunkt. Länsstyrelsen informerar Serie A 1981:2. Länsstyrelsen i Jämtlands län.

Jonasson, S-E. 1976. Inverkan av vattenutbyggnad i Hårkan, översta Ljungan och Lofsen. Meddelanden från Växtbiologiska institutionen, Uppsala 1976: Uppsala.

Sjörs, H. 1973. Om botaniska skyddsvärden vid älvarna. Växtbiologiska institutionen, Uppsala.

Sundborg, Å. 1973. Indalsälven, Ljungan, Ljusnan, Dalälven, Klarälven

geovetenskapliga naturvärden. Naturgeograñska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

160 Skyddade vattendrag

42. I 42.7 Gimån uppströms

Ljungan: Holmsjön

Län: Jämtland, Västernorrland

Medelvattenföring: 18 m3/s 1910-26, 1932-75, vid Gimdalsby

Avrinningsområdets areal: 2 178 km vid Gimdalsby

Naturgeograñska regioner: 30a. Norrlands vågiga bergkullteräng med mellanboreala skogsområden

Gimån är ett stort biflöde till Ljungan, vars egenskaper är väsentligen odokumenterade. Gimån är skyddad uppströms Holmsjön. Oklarhet råder över hur lagen avser att det skyddade området skall avgränsas rörande vattendrag som rinner ut i Holmsjön, förutom Gimån. Det gör t ex Ljungån 42. 7.2.

Berggrund

Berggrunden i avrinningsområdets utgörs till stor del av revsundsgranit, med inslag av diabaser i ett vidsträckt område runt Revsund och österut. I norra och södra delen av avrinningsområdet finns ådergnejser av övervägande sedimentärt

ursprung.

Geomorfologi och hydrologi

Gimån avvattnar ett stort, sjörikt område i sydöstra Jämtland med Bräcke i centrum. De största sjöarna är Bådsjön, Locknesjön och Revsundssjön väster om Bräcke i den övre delen av avrinningsområdet. Gimån myrmar i Ljungan vid Torpshammar. Terrängen kan karakteriseras vågig berg-

som kullterräng med relativ höjd över 100 Området kännetecknas

en m. av rundkulliga urbergshällar och storblocki ga moräner. Ungefär halva området ligger nedanför högsta kustlinjen. Vid Gimåns utlopp i Bodsjön finns en jättegryta.

Skyddade vattendrag 161

Vegetation

Området domineras barrskogar. Längs ån finns delvis orörda skogsomav råden samt opåverkade sjö och älvsträckor.

Flora

Gimåns flora är i stort sett okänd, då ingen området har

naturinventering av

gjorts. Vid Storselet finns Växtplats för Gimåns en noma nära strand.

Fauna

Faunan är dåligt känd. I Gimån finns harr och

öring.

Bitlöden

Gimån har många biflöden

som är tämligen stora, t ex Ljungån 42.7.2, Särmän 42.7.3 och Hållborgsån 42.7.5. Deras egenskaper

är dock lika dåligt dokumenterade Gimåns huvudfåra. som

Referenser

Hjelmqvist 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8.

Geologi.

Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Johansson, R. 1981. Skyddsvärda naturområden

En sammanställning

- av kända områden i Jämtlands län skyddsvärda från

som är naturvetenskaplig

synpunkt. Länsstyrelsen infonnerar Serie A 1981:2.

Länsstyrelsen i

Jämtlands län.

Områden av riksintresse för naturvård i Västernorrlands

län. Länsstyrelsen

i Västernorrlands län.

Sjörs, H. 1973. Om botaniska skyddsvärden vid älvarna.

Växtbiologiska institutionen, Uppsala.

6 14-0624Del2

Skyddade

meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sveriges

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm. Sverige.

48. I mellan

Ljusnan: Ljusnan Laforsen och Arbråsjöama

Län: Gävleborg

Medelvattenföring: 177 m3/s 1966-75, vid Norränge

kraftverk

Naturgeograñska regioner:

28b. Sydligt borleala kuperade områden

Mellanljusnan, som denna älvsträcka kallas, flyter mäktiga glagenom cifluviala avlagringar under högsta kustlinjen. Uppströms Ljusdal

finns

en räcka forsar, och nedströms flyter älven vackert jordbruksgenom ett landskap. Floran är artrik, och likaså fågelfaunan. Vid

Edeforsen finns

ett kraftverk.

Berggmnd

Berggmnden består nästan enbart intennediär urgranit med av grova ögon av kalifältspat ådergnejs. Endast ett awikande stråk finns, bestående av metabasiter. Det börjar söder Ljusnan vid Storhaga, går Vikaråsen om över och över Ljusnan vid Storedan.

Geomorfologi och hydrologi

Älvsträckan, brukar kallas Mellanljusnan, ligger i som en vågig bergkullterräng med relativ höjd över 100 Mellan Laforsen och en av m. Ljusdal rinner Ljusnan i tydligt utbildad dalgång. Älven har skurit en sig ned i mäktiga glacifluviala sediment, och strandbrinkama

är höga. Ljusnan

bildar här lång forssträcka. Från Ljusdal ändrar älven karaktär

en och flyter

övervägande lugnt ett med

genom sedimentationslandskap låga

strandbrinkar

Längs övre Mellanljusnan har älven successivt eroderat sig ned de genom lösa avlagringama och bildar fossila deltaytor på allt lägre nivåer. Området söder Ljusdal, nedre Mellanljusnan, sedimentationsområde om utgör för det material förts med Ljusnan huvudsakligen från som övre Mellanljusnans erosions- och transportfonner. Söder Järvsötrakten har om materialmängden inte räckt till för att helt fylla ut dalgången. Vidsträckta

164 Skyddade vattendrag

bäcken söder området upptas därför fortfarande sjöar. I nedre

om av Mellanljusnan präglas istället miljön sedimentationsprocessema. Ett

av exempel på dessa är de i älven vandrande älvbankama. Strax söder om Ljusdal dominerar översvämningsplan med flacka levéebildningar i

stora den helt utfyllda dalgången. Vid Undersvik sticker Ljusnanåsens rygg upp längs Orsjöns strand. Den bildar flera markerade ryggar upp mot Ljusdal. Kyrkön i Järvsö byggs delvis upp av åsen.

Vegetation

Forssträckoma i övre Mellanljusnan har frodig och artrik vegetation. Vanligtvis är de övre strandzonema täckt block och växterna finns bara

av i springoma mellan dessa. Artrikedomen är dock stor. Vanligast är blåtåtel,

många är vanliga t käringtand, vitmåra och ängsvädd. Tre men örter ex

fjällväxter finns på sträckan: svarthö, fjällskära och ängsvädd.

Låglandsarter finns uppströms Ljusdal är fackelblomster, klibbal

som a och pors.

Kring Edänge, strax nedströms Ljusdal, sluter sig skogen nära inpå älven,

nedströms öppnar sig jordbruksbygden omgiven 200-300 m höga men av barrskogsklädda berg. Lövbryn kantar oftast den i övrigt dominerande barrskogen inom odlingslandskapet. Strandnära, öppna våtmarker med buskinslag tidigare hävdades har längs nedre Mellanljusnan stor

som utbredning. Längst ned på stränderna finns sjöfräken, och ävjebroddsvegetation med fyrling, rödlånlce, strandpryl, ävjebrodd och

arter som ävjepilört. Därefter följer med strandranunkel, trådtåg och rörflen.

en zon Högre vidtar starrarter och själva ängen domineras tuvtåtel.

upp som av Ovanför Edeforsen finns ett ängsartat växtsamhälle i strandbrinken som kan exempliñera levéemas vegetation. Denna är lövskogsbevuxen med bl a gråal, och på sandstränder växer den sydliga, sällsynta knytlingen. På

Kyrkön i Järvsö står ett särpräglat skogsbestånd med uppåt 450 år gamla

tallar. Vidare finns finns vid Undersvik två intressanta åsuddar, den ena med fjällväxtflora med fjällvedel och smalfräken och den andra med

a lundartad vegetation och ett örtrikt fältskikt.

Skyddade vattendrag 165

Flora

I Edängeområdet har 356 kärlväxtarter påträffats. Ävjebrodds-vegetationen är artrik med t ävjepilört och nordslamkrypa. Även vattenvegetationen ex är artrik med flera sydliga arter, t gropnate, homsäw och vattenblink. På ex sandstränder vid Edänge växer den sällsynta knytlingen. Se under även "Vegetation".

Fauna

Den nord-sydliga dalgången är ett viktigt flyttfågelstråk. Intressanta

som rastlokaler är ängsmarkema, också många våtmarkema. Trana, men av silltrut och bläsand häckar längs älvsträckan. Homuggla har starkt fäste ett i kulturbygden. Strömstare håller till kring de forsama framförallt öppna

längre uppströms Mellanljusnan. Storholmama-Kossholmen-Minesviken

är den mest värdefulla fågellokalen, dels rastlokal, dels häckplats som som för brushane, gulärla och rosenñnk. Forsama hyser goda harr- och öringbestånd.

Referenser

Hjelmqvist 1950. Berggmnden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Områden riksintresse för naturvård i län.

av Gävleborgs 1985.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Sjörs, H. 1973. Om botaniska skyddsvärden vid älvarna.

Växtbiologiska institutionen, Uppsala.

Stridh, B. 1987. Mellanljusnan inventering naturvärden på sträckan - av

Edeforsen-Malmyrströmmen. Slutrapport. Naturvårdsverket 3436.

rapport

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979.

Vattenföring i

Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

166 Skyddade vattendrag

48. I 48. Ljusnan mellan Hede och Svegsjön Ljusnan:

Län: Jämtland

Medelvattenföring: 52 m3/s 1962-75, vid Hedeviken

Naturgeografiska regioner:

33 Förfjällsterräng med huvudsakligen nordligt boreal vegetation

Ãlvsträckan, brukar kallas Härjedalsüusnan, utgör slående kon-

som en till de karga omgivningarna i denna del Härjedalen med sin ofta trast av strandvegetation. Älvsträckan är vida artrikare än omgivning-

frodiga

Överst ligger sjösystemet Vikarsjöama, följt av flera forsar. arna. Sträckan ombyggd, påverkad uppströms belägna regleringar. är men av

Berggrund

Älvsträckans del omfattas den skandinaviska fjällkedjans bergarter övre av i form sparagmitskollan. Skollkanten går i övre delen av av Vikarsjösystemet och föjer dalgången ned till sjön Orten. Sträckan ned till

Svegsjön utgörs urberggrund i form av rätangranit.

av

Geomorfologi och hydrologi

På den aktuella sträckan rinner Ljusnan i markerad dalgång genom fören Från ha runnit i nära öst-västlig riktning, böjer älven i

fjällsterräng. att

söder. Vid Ljusnans inflöde i Vikarsjön vid Hedeviken

Vikarsjön av mot

deltaonrråde med ett antal tjämar och korvsjöar utvi-

ligger ett ganska stort sande tidigare älvlopp. Vikarsjön är den första i rad långsmala sjöar i en

en

mil lång sjökedja, kallad Vikarsjöama, upptar dalgångens botten.

tre som Efter Vikarsjön följer, efter kort strömsträcka, sjöarna Magrassen, en Orten Övre och Nedre Ransjön. Nedströms Vikarsjöama finns en samt serie forsar: Broarforsen, Svearforsen, Linsellborren och Sandsforsen. Av Linsellborren den märkligaste, med med ett stort antal dessa är högvattensidofáror och talrika holmar och öar mellan dem. Här finns också hällmarkspartier med hällkar. Särskilt väster och söder forsama om utbreder glacifluvialt falt fortsätter nedströms till sig ett stort som

Svegtrakten.

Skyddade vattendrag 167

Vegetation

Älvens frodiga vegetation står i skarp kontrast till de magra omgivningarna, som utgörs av barrskogar. Strändemas ört- och gräsrika vegetation kantas av lövträdsbårder gråal, viden och björk. Vegetationen på stränderna av är visserligen rätt gles, men artrik. Strandvegetationen innehåller krät o m vande arter, t agnsäv och fjällväxter. Dyveronika vanlig. ex är Vattenvegetationen är artrik, med 37 funna arter. På deltaområdet vid Hedeviken i Vikarsjön finns flödesängar tidigare hävdades som genom slåtter, växer igen med t viden. men som nu ex

Omgivningarna i dalgången runt forsarna nedströms Vikarsjöama består

av tallhedar och fattigmyrar. Vegetationen längs forsarna och artrik.

är frodig

Linsellborren tilldrar sig det största intresset med rik flora som a innehåller fjällväxtema svarthö och fjällskära. Andra smalfräken, arter är skavfräken och kung Karls spira. Vanliga på den övre landstranden är t ex liljekonvalj, vitmåra, blåtåtel, ängsvädd, stenbär och kanelros. Holmama i forsen är mestadels skogklädda med allt från hällmarkstallskog till örtrika gran- eller lövbestând.

Flora

Älvsträndemas vegetation framstår mycket som artrika i jämförelse med det i övrigt karga och artfattiga området. Vid sjön Orten finns lokal för en den ovanliga fjällväxten fjällviva, och vid Linsellborren strandpryl växer och skogssäv, ovanliga i området. Se även under "Vegetation".

Fauna

Ålvsträckans fauna bristfälligt känd. är Utter har observerats.

168 Skyddade vattendrag

Referenser

Hjelmqvist 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm. Områden riksintresse för naturvård i Jämtlands län. Länsstyrelsen i

av Jämtlands län. Sjörs, H. 1973. Om botaniska skyddsvärden vid älvarna. Växtbiologiska institutionen, Uppsala. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

Skyddade vattendrag 169

48. I 48.4 Voxnan uppströms Vallhaga

Ljusnan:

Län: Gävleborg, Kopparberg och Jämtland

Medelvattenföring: 32 m3/s 1951-75, vid Alfta kraftverk

Avrinningsområdets areal: 3 140 km vid Alfta kraftverk

Naturgeografiska regioner: 28b. Sydligt boreala kuperade områden 30a. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden

Voxnan är det största väsentligen ombyggda vattendraget i södra Norrland utanför jiällregionen. Den är synnerligen forsrik, och har välutvecklade isälvsavlagringar, särskilt sandur-områden, och meandringar i det nedre loppet. Floran är artrik med flera sällsynta arter, bl a Norrlands enda lokal för klotgräs. I älvens nedre lopp finns en serie kraftverk, och uppströms liggande sjöar är till viss del reglerade, men älven har naturlig flödesregim. Älven har nyttjats

en så gott som som flottled.

Berggrund

Berggrunden i större delen avrinningsområdet utgörs ådergnejser av

av av olika typer. Det är dels övervägande sedimentgnejser, dels övervägande leptitgnejser och slutligen övervägande granitgnejser. Dessutom ñnns områden revsundsgranit. I avrinningsområdets nordligaste del, runt Los, är

av berggrunden mycket komplex, tillhörande Los-fonnationen med grönstensstråk, porfyrer, karelska sedimentbergarter och äldre urbergssediment.

Geomorfologi och hydrologi

Voxnan rinner upp i Härjedalen där Siksjön, helt nära gränsen mot Hälsingland, kan sägas vara älvens källsjö. Terrängen i avrinningsområdet är vågig bergkullterräng med en relativ höjd över 100 m. Voxnans dalgång är det mest framträdande och enhetliga dalstråket i västra Hälsingland. Den är "överutvecklad", d alltför stor för älv Voxnans storlek.

v s en av Nivåskillnaden mellan dalbotten och omgivande berg är 150-200 m, ibland

170 Skyddade vattendrag

300 m. Nedströms Siksjön följer älven rak, tektoniskt bestämd linje och en bildar ett 15 km långt och sällan än 200 brett sjösystem med mer m obetydlig fallhöjd. På den följande 6 mil långa sträcka avslutas med som Hylströmmen faller älven 145 och bildar ett trettiotal forsar och fall, m varav Hylströmmen är det största med ett fall på 23 På hela fallsträckan m. finns bara två små sjöar.

Högsta kustlinjen är utbildad i nivå med Hylströmmen på 230 ö ca m Nedströms Hylströmmen är älven i huvudsak lugnflytande. Stora mängder isälvsmaterial har avsatts och från Voxnankröken till Klucksjön och vidare nonut, kan Voxnanåsen följas med vissa avbrott orsakade pålagav senare ring eller erosion. Åsen löper långa sträckor skarpt som en avsatt getryggsås men vidgar sig på några ställen till ett åsnät med flera parallellryggar och talrika dödisgropar. Nedströms Hylströmmen har det bildats omfattande deltaavsättningar, Vintjämshedama, delvis byggts till som upp högsta kustlinjen. De ñnkomigare deltasedimenten har omlagrats senare med vinden. På några ställen i området förekommer flygsandfält med parallella, 2-9 höga dynryggar. Uppströms Hylströmmen har istället m materialavsättningen skett på land varvid omfattande k sanduxfalt bildats. s Dessa förekommer från Hylströmmen till Ålkarlsströmmen. Materialet upp är mestadels stenigt-grusigt och successivt avlagrat i form flacka bankar av på olika nivåer, 5 mäktiga och kilometerbreda. Bankama genomdras ca m av strömrännor i flätat flodmönster, k braided river. s

Längs den nedre lugnflytande partierna har Voxnan skurit ut sina lopp under bildande välutvecklade och ännu aktiva meanderbågar. Levande av nipor, korvsjöar och rörliga sandbankar förekommer också.

Vegetation

Voxnan omges av barrskog, på isälvsavlagringama oftast lavtallskog.

Flacka deltan och sandurfält intas i hög grad myrmarker. Det flacka av sjösystemet mellan Siksjön och Rullbosjön barrskogar, främst omges av tallhedar med små eller tjämar i Sjöamas stränder består mossar gropama. av t ex gråal, glasbjörk, viden, starrarter, trådtåg, brunven och tätört på landsträndema. Nedanför dessa, på vattensträndema finner t man ex styvt och vekt braxengräs, sylört, notblomster och bladvass. I Holmsjön finns även ovanligare vattenväxter som strandpryl, strandlummer och rariteten klotgräs. I övergången till den forsrika delen älven näringsrika passerar bergarter ur Los-fonnationen, vilket utslag i fonn kalkgynnade växger av

Skyddade vattendrag 171

ter. Forsamas stränder utgörs främst block, sten och gms.

av Blocksträndema längs forsama har lundartad ört- och artrik vegetation,

en där hägg, tibast, brakved, älgört, flädervänderot och liljekonvalj är vanliga. Ovanligare inslag är skuggviol och fågelstarr. Vid Hylströmmen växer kattfot, backstarr, fjällhällebräken och de sydostliga utpostartema klibbal och mannagräs. I det meandrande loppet under högsta kustlinjen är vegetatio-

gles det rörliga materialet. Förekomrmnande växter är samma nen p g a

uppströms, strandvegetationen är här artfattigare. arter som men

Flora

Älvdalen hyser jämförelsevis rik flora. Längs den outbyggda älvsträckan

en har 322 kärlväxtarter påträffats. Flera sällsynta eller skyddsvärda arter ingår, kung Karls spira, skuggviol, fågelstarr, mandelpil, och klotgäs.

t ex Klotgräset har här sin enda förekomst i Norrland. Även trådbrosklav har hittats. Älven dessutom områden med rikare bergarter, vilket har

passerar skapat förutsättningar för ett ökat antal kalkgynnade arter. Se även under

"Vegetation".

Fauna

Faunan är bristfälligt känd. Utter förekommer regelbundet i de mellersta delarna av älven och dess biflöden. Strömstare övervintrar i forsama. I älvens forsrika delar finns också goda stammar av harr och öring. Flodpärlmusslan förekommer på flera ställen längs älven. Insektsfaunan har vid begränsad inventering visat sig intressant. Bl a har makaonfjäril,

en stora mängder jungfru-, flick- och trollsländor noterats i området.

Biñöden

Av Voxnans biflöden kan Gryckån 48.4.7 nänmas, som har ett starkt meandrande lopp, likt Voxnans nedre lopp, och i Voxnan vid

som mynnar Kronbron. Bjömän 48.4 är när den mynnar i Voxnan i Bjömsjön i älvens övre lopp, vattenrikare än Voxnan. Bjömän avvattnar området kring Fågelsjö. Biflödena är dåligt dokumenterade.

172 Skyddade vattendrag

Referenser

Delin, A, Björklund, G och Ståhl, P. 1988. Naturvärden vid Voxnan från

- Klucksjön till Vallhaga. Länsstyrelsen Gävleborgs län rapport 1988:4. Hjelmqvist 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm. Områden av riksintresse för naturvård i Gävleborgs län. 1985.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

Skyddade vattendrag 173

53. I Dalälven: 53. Österdalälven uppströms Trängslet

Län: Kopparberg, Hedmark fylke Norge

Medelvattenföring: 63 m3/s 1962-75, vid Åsens kraftverk

Avrinningsområde: 4 744 km vid Åsens kraftverk

Naturgeografiska regioner: 33 Förfjällsregion med huvudsakligen nordligt boreal vegetation

35i. Fjällregion subarktisk-alpin region i södra fjällkedjan

Området vattendrag och vattenområden uppströms det stora

omfattar

regleringsmagasinet Trängslet i Österdalälven.

Berggrund

Längst i finns sparagmitskollan, tillhörig den skandinaviska fjällkednorr jans bergarter. Söder denna vidtar jotniska sedimentbergarter i form av om dalasandsten med ett stort område dalaporfyr Säma. Från av norr om mitten Trängsletmagasinet övergår berggrunden till dalaporfyr och av dalagranit.

Geomorfologi och hydrologi

Storån avvattnar de nordöstra delarna Långfjället. Nedströms Hällsjön av

flyter Storån glacifluviala avlagringar, övervägande i form av grus.

genom

Området mellan Idre och Hedarfjorden i Österdalälven kan karakteriseras

förfjällsregion. På sträckan förekommer glacifluviala avlagringar,

som mestadels i form starkt undulerande lateralterraser. Vid Idre har ett delta av avsatts där Sörälven och Storån i ldresjön. Avrinningsområdet är myrmar sjöfattigt.

Fjätälven oreglerat biflöde till Österdalälven. Från sitt utlopp i är ett

Särnasjön sträcker sig älven förfjällsterrängen upp mot Härjedalen.

genom

I vattendragets övre delar utgörs älven Lillfjäten och Storfjätan, som vid

av sammanflödet bildar Fjätälven. Isälvsavlagringar förekommer längs större

174 Skyddade vattendrag

delen av Fjåtälven. Ställvis är materialet avsatt flacka fält, medan det i som söder har stark kamesartad profil. Längs Lillüätan löper liten en en men skarpt markerad rullstensås. Bara någon kilometer uppströms Särnasjön ligger Fjätfallen där älven kastar sig utför två tre meter höga fall.

Vegetation

Storån nedströms Hällsjön flyter ett skogslandskap bestående genom av barrblandskogar. Vid Foskros finns ett ännu väl bibehållet odlingslandskap. Floran här, och längs vissa åsträckor torde rik, vara men utförligare dokumentation detta saknas. om

Längs Fjätälven förekommer olika typer strandvegetation, ofta i form av av lövträdsridåer och videsnår. Längs Lillfjätan utnyttjades strandängarna förr som slåttennarker. Stora delar ångar-na är i med viden. av nu genvuxna

Österdalälvens strandvegetation dåligt dokumenterad är på den aktuella sträckan. Deltat i Idresjön består delvis alluvialkärr förr brukades av som som slåttermarker. Större delen dessa våtängar är igenvuxna med av nu lövträd och videsnår. Kärrpartier förekommer även på ett flertal platser längs älvsträckan.

Flora

Hela områdets strand- och vattenflora är dåligt dokumenterad. Fjätälven hyser en för området typisk strandflora med arter slåtterblomma och som kung Karls spira. Rik flora uppträder på flera ställen längs stränderna. På de gamla slåtterängama vid Lillfjätan växer den sällsynta myrstarren. I stänkzonen vid Fjätfallen växer flera sällsynta lavar.

Fauna

De buskrika våtmarkema i området hyser oña ett rikt fågelliv. Ur faunasynpunkt är älvens rika Fiskbestånd intresse. Fjätälven hyser rika av ñskbestånd av framför allt harr. iakttagelser utter har gjorts i Fjätälven, av och sarmolikt har den fast stam där. en Biflöden

Skyddade vattendrag 175

Österdalälven har mängd biflöden uppströms Trängslet. Här behandlas

en dock endast de största. Fjätälven, eller Fjätan 53.61, i Sämasjön

mynnar från Vid Idre sammanflödar Storån 53.66 från med Sörälven

norr. norr

och bildar Österdalälven. från väster,

Referenser

Hjelmqvist 1950. Berggmnden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Områden riksintresse för naturvård i Kopparbergs län. Länsstyrelsen i

av Kopparbergs län.

Sjörs, H. 1973. Om botaniska skyddsvärden vid älvarna. Växtbiologiska institutionen, Uppsala

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

176 Skyddade vattendrag

53. I Dalälven: 53.32 Västerdalälven

uppströms Hummelforsen samt

53. I Dalälven: 53.32 Västerdalälven nedströms

Skiffsforsen

Län: Kopparberg, Hedmark fylke Norge

Medelvattenföring: 71 m3/s 1958-75, vid Stadarforsen övre, uppströms

Hummelforsen,

124 m3/s 1923-75, vid Mockfjärd, nedströms

Skiffsforsen

Avrinningsområdets areal: 4 506 km vid Stadarforsen övre, uppströms

Hummelforsen

Naturgeograñska regioner: 28b. Sydligt boreala kuperade områden 30a. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden

33 Förfjållsregion med huvudsakligen nordli boreal vegetation

Västerdalälven är den sydligaste landets storälvar endast är av som svagt påverkad av regleringar. Vattenstånd och vattenföring följer naturliga rytmer i större delen älven av

Berggrund

Berggrunden består i områdets övre delar dalasandsten med mindre av inslag av öjediabas. Vid Malung övergår berggrunden i graniter och porfyrer.

Geomorfologi och hydrologi

I områdets norra del flyter Görälven och Fuluälven genom förfjällsterrängen mot Transtrandsfjällen. Nedom älvsammanflödet vid Hälla är dalgången trång och löper relativt rätlinjigt förbi fjällen och vidare genom Västerdalamas vidsträckta bergkullslätt. Nedströms Malung söker sig älven fram mellan bergshöjder med ett starkt slingrande lopp.

Dalgången blir bredare och oregelbundet utformad efter berggrundens mer övergång till graniter och porfyrer. Bitvis älven omges av stora

sedimentslätter, t ex vid Äppelbo och Järna. Stormorfologiskt hör de södra delarna området till vågig bergkullterräng. av Avrinningsområdet präglas

av fattigdom på sjöar.

Fuluälven awattnar stora områden mellan

av förfjällsterrängen Säma och

riksgränsen, a delar Fulufjället. Fuluälven förenar sig med Görälven i av

sjön Ljöran. Älven går djupt i dal med

nere en höga, delvis branta sidor. Glacifluvialt material förekommer längs stora delar älven, främst av men i det nedre loppet. Materialet är till stor del utformat flacka fält som som av sand och grus, även rullstensåsar, kamelandskap och

men terrassbildningar

förekommer. I anslutning till älven finns Älven levéer och äldre älvfåror. är mestadels starkt strömmande i sitt lopp. På flera ställen finns forsar och fall, t ex vid Strupforsen, där vattnet spolas hällar.

över blottlagda I

älvbädden finns ett stort antal strömlinjefonnade öar med en pålagrad hätta av sand upp till högvattenlinjen. Vid Edforsen kraftverk är ett beläget, som dock inte påverkar vattenföringen nämnvärt. Älven i

är övrigt helt

oreglerad. I ett biflöde till Fuluälven, Njupån, finns Sveriges högsta vattenfall, Njupeskär, med fri fallhöjd 70 en av m.

Den växlande dalbredden och de många forsama karakteristiskt for är Västerdalälven. Utmärkande för älven är rikedomen på fluviatila även formelement. Här förekommer t levéer,

ex översvämningsplan, ålvvallar,

nipor, och avsnörda korvsjöar. Vid Hälla har älven förgrenat

sig på ett

mycket speciellt sätt och bildat ett k braided river-mönster. Aktiv erosion s förekommer på flera ställen efter älven. l till älvens

anslutning nedre delar

har även ravinkomplex bildats. ett par

Större delen Västerdalälvens dalgång Äppelbo av uppströms är fylld av glacifluviala avlagringar tillhörande Malungsåsen. Längst i norr uppträder âskullar och grovt material. Dessa avlöses ryggar av av terrasser och plan bestående isälvsgms, vilket i sin övergår i ñnsediment. av tur Denna ordningsföljd upprepas flera gånger längs älven. Bland de intressantare bild-

ningama kan nämnas ett vidsträckt sandurområde vid Megrinn, strax upp-

ströms Malungsfors, samt vid Yttennalung belägen åsbildning vid

en namn Eggama. Åsryggama är här skarpa och bildar ställvis åsnät.

Västerdalälven nedströms Skiffsforsens kraftverk till sammantlödet med

Österdalälven är mycket omväxlande

med flera forsar, del är varav en utbyggda, en lång selsträcka förbi Järna och Nås, och lugnvattensträckor

178 Skyddade vattendrag

med höga strandbrinkar och anslutande raviner. Storstupet är en kanjondal, torrlagd Mockfjärds krañverk.

av

Vegetation

Fuluälvens strandvegetation är omväxlande och starkt präglad av områdets nordliga förhållanden. Lugnflytande delar av älven kantas ofta av myrmarker, delvis i form översvänmingskärr. Vid Idloken finns ett örtrikt kärr

av

är dominerat styltstarr, ovanlig typ i området. Rik flora finns som av en även vid andra delar älven. De gamla slåtterängama utefter älven är nu-

av

igenvuxna med viden, äger trots det ännu ett rikt fåltskikt. I mera men övrigt är älvsträndemas vegetation troligen ganska fattig. Görälvens strandvegetation och flora är dåligt dokumenterad.

Vegetationen längs Västerdalälven växlar med terrängen. Norra delarna utgörs tallhedar där inslaget och björk ökar mot älven. Det ört-

av av gran rika Hällaområdet domineras lövskog och äldre slåtter- och

av betesmarker, smörbollängar med fjällskära. Därefter flyter älven

a

omväxlande skogsmark och jordbruksbygd. Långa sträckor kantas genom älven smal löv- och blandskog, vilken ibland övergår i

av en zon av sumpskogar och översvämningskärr. Större jordbruksbygder förekommer främst i älvens nedre delar, framför allt vid slättema kring Järna och Äppelbo. En skillnad mot Österdalälven är att i Västerdalälven är bygden starkare koncentrerad till själva älvdalen. Jordbrukslandskap kantar även älven vid Lima omkring Malung. I områdets norra del är de låglänta fodermarkema ofta igenvuxna och domineras lövskog och viden.

av Strändemas vegetation har i det närmaste naturlig strandzonering,

en främst vid de opåverkade fors- och selsträckorna. I Transtrand, Lima och på lugnvattensträckan från Vallerås till Malungs kyrka finns åtskilliga små sidolaguner till älven, avsnörda vid lågvatten, med rikare vattenvegetation än älven.

Nedströms Skiffsforsen har älven en i stort sett naturlig strandzonering, starkt kulturpåverkad vid selsträckorna. Längs forsarna är vegetationen

frodig, rikast vid Djurforsen.

Skyddade vattendrag 179

Flora

Floran längs Västerdalälven är till stor del präglad kulturlandskapet. Rik av flora uppträder framförallt vid Hälla, samt vid ett par smärre diabasområden i Transtrandstrakten, där guckusko Intressant a växer. vattenvegetation med flera sydliga floraelement förekommer i små biflöden högt upp efter Västerdalälven. Längs älven förekommer antal ett stort låglandsarter högt i älven, t skogssäv, fjällarter går långt upp ex samt som ner efter älven, t fjällskära och fjällkvarme. Se även under "Vegetation". ex

Fauna

I den delen området möts ett flertal sydliga utpräglat norra av arter av ett nordligt djurliv. Stora delar älven hyser stark bäverstam, och lokalt av en har även utter påträffats. Flodpärlmussla förkommer i rika bestånd

längs

älvens delar. Där märks även starka harr och norra stammar av öring, men även i de södra delarna finns rika fiskbeständ.

Biflöden

Vid Hälla sammanflödar Görälven 53.32 från väster och Norge, där den heter Ljöran, med Fuluälven 53.32.24 från De bildar vid norr. sammanflödet Västerdalälven. Övriga mindre biflöden behandlas inte, eftersom de är dåligt dokumenterade.

Referenser

Hjelmqvist 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi.

Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Nordisk ministerråd. 1990. Nordiske vassdrag inngrep. - vem og Miljörapport 1990:1 Trondheim.

Områden av riksintresse för naturvård i Kopparbergs län. Länsstyrelsen i

Kopparbergs län.

Sjörs, H. 1973. Om botaniska skyddsvärden vid älvama. Växtbiologiska institutionen, Uppsala.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

Skyddade vattendrag 181

53. I Dalälven: 53. Dalälven nedströms Näs bruk

Län: Gävleborg, Uppsala, Västmanland

Medelvattenföring: 341 m3/s

Naturgeografiska regioner:

26. Skogslandskapet omedelbart söder Norrlandsgränsen

om

Nedre Dalålvsområdet är för landet unik miljö i geologiskt

en ett ungt älvlandskap med mosaik jiärdar, forsar, översvämningsmarker,

en av myrar, lövskogar och naturskogsartade barrskogar. Här möts sydliga och nordliga arter på gränsen för sina utbredingsområden. Den rika förekomsten av ädla lövträd i naturskogsliknande bestånd år unik, och många arter är knutna till denna miljö, från vedsvampar till den vitryggiga hackspetten. Dalälven är Sveriges vattenrikaste fällälv, och den sydligaste i Östersjön. Flera kraftverk finns på älvsträckan,

som mynnar och vattenföringen år dessutom påverkad regleringar uppström.

av

Berggrund

Bergrunden består främst urgraniter, graniter och leptiter.

av yngre

Geomorfologi och hydrologi

Dalälven och dess närmaste omgivningar inom området från Avesta till Gävlebukten skiljer sig i naturgeografiskt och geologiskt hänseende från älven och dess omgivningar i övrigt. Området gränsar i nordväst till den k

s norrlandsterrängen. Denna gräns är dock inte så markant i detta avsnitt. Älven flyter här på det subkambriska peneplanet, d

ut v s berggrunden är utjämnad och har endast små höjdskillnader. Uppströms Avesta har älven i allmänhet följt väl uteroderad dal. Nedströms Avesta, vid Brunnbäck,

en länmar dock älven dalgången, att den tidigare älvdalen blivit helt

p g a utfylld med isälvsgrus, tillhörande Badelundsåsen. Älvens tidigare lopp följs nu av Sagân. Nedströms Avesta karakteriseras Dalälven sjölik-

av nande utvidgningar avbrutna korta forsrika avsnitt. I sitt lopp övertvärar

av den rullstensåsama Enköpings-Gävleåsen och Uppsalaåsen, visar det

som

glaciala dräneringsmönstret. Under den korta tidsperioden sedan den

182 Skyddade vattendrag

senaste istiden har älven inte hunnit uterodera någon markant dal, vilket är förklaringen nämnda topografiska förhållanden. till ovan

Bortsett från älvens geologiskt lopp, var även isavsmältningen unga anmärkningsvärd inom området. Isbräckan i stort sett öst-västlig, men var sköt fram i lober mellan isälvama. I de djupa kalvningsbuktema bilstora dades längsorienterade, blockrika och åsparallella moränryggar, vars typ-

område är Gysinge-Hedesundatrakten.

Älvens periodiska översvämningar breder ut sig över stora ytor, och sätter sin prägel på landskapet. Regleringen älven har dock minskat överav svämningamas omfattning. Den geomorfologiska aktiviteten i området består främst uppbyggande där material avsätts i deltan och av processer, levéer. Detta förhållande skiljer älvavsnittet från övriga stora älvar i Sverige, där de eroderande krafterna överväger. De forsar och fall som funnits bl vid By, Söderfors, Untra, Lanforsen och Älvkarleby är numera a utbyggda, nedströms Näs finns tre outbyggda forssträckor. men

Vegetation

Älvens periodiska översvämningar stora områden är huvudorsaken till av existensen flera växtsamhällen med stora naturvärden. Dessa är främst av översvänmingskärr, älvängar och lövdominerande naturskogar vid stränderna. Älvängarna har gödslats och samtidigt hållits fria från vedartad vegetation översvänmingama. Sedan dessa vattenregleringar av genom blivit färre och mindre, och sedan den tidigare allmänt förekommande slåttem upphört, växer del kärr och älvängar igen med a vide och en björk. Att strandskogen är lövdominerad beror dels på att lövträd är mer vattenhärdiga än barrträd, dels på att de är konkurrenskraftiga på mer näringsrikt ñnsediment. Översvåmningsvattnet skapar kontinuerlig och en ofta rik tillgång på döda och döende träd. Vattenregleringarna kan väntas påverka dynamiken även i strandskogama på lång sikt, då gödslingseñekten blir mindre och översvänmingama i mindre grad håller banträd borta.

I nedre dalälvsområdet finns mycket skog med naturskogskaraktär med naturvärden. De ligger oftast i svårtillgängliga delar av området, t stora mer Fämebofjärden och i Båtforsområdet. Skogama år ofta rika på ex nmt ädellövträd. Särskilt rika på ek, ask, lönn och hassel är trakterna kring Gysinge, forsornrådet mellan Storön och Norra Kvarnön samt

Skyddade vattendrag 183

Båtforsområdet. Ädellövträdsbestånden står ofta på de smala svämsedimentbildningarna, s k brickar, kring älvfåroma i forsornrådena och på fuktiga sedimentpartier inne på öarna. På intilliggande morän växer oña

gran, tall och lind. Fältskiktet i ädellövbestånden består bl underviol, mysk-

a av madra, lungört och vårärt. Nära älvfåroma är fältskiktet ofta gräsrikt, med dominans av grenrör. Merparten denna för nedre Dalälven unika skogs-

av typ har förstörts eller utarmats regleringama och andra åtgärder.

genom

Betydande arealer av de flacka markerna intill älven upptas och

av myrängsmarker. Åtskilliga dessa våtmarker är uppbyggda svännnaterial,

av av särskilt inom älvens myrmingsornråden och i de olika fjärdama. Den övervägande arealen upptas dock ordinära myrmarker med liten inblandning

av av minerogent material i torven. Översvänmingskärren är zonerade genom inverkan älvens vattenståndstluktuationer. De förr väsentliga

av var som betes- och slåttennarker, och kring Färnebo- och Hedesundafjärdama farms tidigare åtskilliga fäbodar. Vid Hedesundafjärden ligger landets tydli-

en av gast utbildade koncentriska högrnossar, Jordbärsmuren, är 2 km i

som ca diameter.

Flora

Nedre Dalälvsområdet ligger omedelbart söder den k norrlandsgrän-

om s sen, vilken i stort sett sammanfaller med nordgränsen för ekens utbredningsornråde. Många arter med sin huvudutbredning knuten till de mellaneuropeiska och sydsvenska lövskogsregionema finns här på nordgränsen av sitt utbredningsområde. I älvängarna är sumpviol, eller dalälvsviol, ganska vanlig. Den förekommer också i syd- och mellansverige, är

men överallt annars mycket sällsynt. Betydelsefull är förekomsten fem de

av av

bredbladiga lundgräsen: strävlosta, lundskafting, skogssvingel, långsvingel

och skogskom, vilka alla utom långsvingel befinner sig vid eller mycket

av nära nordgränsen av sitt utbredningsonrråde. Dessa gräs är i Svealand sällsynta eller mycket sällsynta och missgynnas snart sagt varje

av kulturingrepp. Kryptogamtloran har inte undersökts systematiskt, men en rad fynd av sällsynta arter understryker områdets betydelse för allt sällsyntare naturskogsarter. Vedsvampar, knutna till träd i död ved i olika

nedbrytningsstadier är en viktig grupp. De naturliga bestånden lind

av utmed strömfâroma förutsättning för speciell svampflora. Som

ger en eksvarnplokal Båtforsområdet den bästa i landet. Även bland

anses vara mossor och lavar finns mycket sällsynta arter är beroende

som av naturskogskaraktär eller den humiditet det strömmande vattnet

som ger.

184 Skyddade vattendrag

Fauna

De varierade naturförhållandena har medfört att nedre Dalälven hyser ett osedvanligt art- och individrikt djurliv. I däggdjursfaunan bör särskilt framhållas förekomsten av lo, utter och skogslämmel. De lövträdsrika naturskogama gynnar hackspettarna. Här finns sannolikt de art- och individrikaste hackspettstammama i landet. Alla landets sju hackspettsarter finns i området. Den akut utrotningshotade vitryggiga hackspetten har här sin viktigaste svenska population. Även föredrar ursprunglig skog finns

andra fåglar som i området, t ex ugglor, dagrovfåglar och skogshöns. Sjöfågelfaunan är rik i älvens fjärdar. Vissa fjärdama, särskilt Edsviken och Fämebofjärden är

av viktiga rastplatser på våren, med till ett IOOO-tal sångsvanar samtidigt.

upp Fiskgjusen har en stark stam, och havsöm ses regelbundet. lnsektsfaunan innehåller många märkliga och numera mycket sällsynta arter. De flesta är bark- och vedlevande arter knutna till naturskogspartier, särskilt sådana med större lövinslag. Även våtmarkema, främst strandmiljöema hyser mycket sällsynta insektsarter. Fiskfaunan utmärks av sina stammar av lax,

havsöring och harr.

Referenser

Områden av riksintresse för naturvård i Gävleborgs län. 1987. Länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Områden av riksintresse för naturvård i Uppsala län. 1988. Länsstyrelsen i Uppsala län.

Områden av riksintresse för naturvård i Västmanlands län. 1987

. Länsstyrelsen i Västmanlands län.

Sjörs, H. 1973. Om botaniska skyddsvärden vid älvama. Växtbiologiska institutionen, Uppsala.

Statistiska centralbyrån. 1987. Natunniljön i siffror, Miljöstatistisk årsbok 1986-87. Sveriges officiella statistik. Stockholm.

Del 3. som avvattnas

Vattendrag

till

egentliga

ÖSTERSJÖN

186 Skyddade vattendrag sou 1994:59

74. Emån

Län: Kalmar, Jönköping, Kronoberg och Östergötland

Medelvattenföring: 29 m3/s 1928-75, vid Emsfors

Avrinningsområdets areal: 4 460 km

Naturgeografiska regioner: 12a. Sydöstra Smålands skog- och sjörika slättområden 13. Sydsvenska höglandets centrala och östra delar

Emån är sydöstra Sveriges största vattendrag, och avvattnar sydöstra sidan sydsvenska höglandet. Än rinner i Kalmarsund knappt två

av ut mil söder om Oskarshamn. Den har en rik fiskfauna, med storvwcen lax och havsöring, och Nordeuropas viktigaste bestånd av mal. De många kvillama, där åns fåra sig, och de vidsträckta översvämningama

grenar av flodplanet i nedre loppet vissa år, ån särprägel. Längs ån växer

ger förhållandevis stora lövskogar, rika på ek. Flera små kraftverk finns i ån längs hela loppet.

Berggrund

Berggrunden i den del av avrinningrområdet ligger i Jönköpings län

som består till största delen av bergarter vetlandaformationen. Formationen

ur framträder huvudsakligen kvartsit olika utseenden, skiñrar och

som av

konglomerat. Ett stort antal diabasgångar korsar området i huvudsakligen

nord-nordostlig syd-sydostlig riktning. Inom Kalmar län består berggimden

i avrinningsområdet huvudsakligen smålandsgraniter och

av smålandsporfyrer, med inslag av grönstenar i vissa områden.

Geomorfologi och hydrologi

Avrinningsområdet hör till landets allra nederbördsfattigaste. Alla stora sjöar ligger i vattensystemets nordvästra del, medan åns sista tredjedel helt saknar vattenmagasin. Detta, samt det förhållandet att Emådalens sedimentslätter är mycket flacka, gör att stora slättområden i åns nedre lopp regelbundet översvämmas under våifloden.

Skyddade vattendrag 187

Avrinningsområdet inom Jönköpings län, uppströms Kvillsfors i Emån, karakteriseras kullig terräng med höjder till 200 över ån, och av upp m sprickdalslandskap. En större moränslätt finns sydväst om Vetlanda. Emån sydsvenska höglandets nordöstra del och har två källflöden. Det avvattnar södra källflödet benämns Emån och rinner strax söder om Nässjö. Den upp andra är Solgenån rinner Nässjö. Vattendragen grenen som upp norr om rinner vid Holsby. samman

De dominerande jordartema är morän eller pinnmo. Flera moräntyper förekommer sandig-moig morän är vanligast. Drumlinartade moränhöjder men finns på flera platser utefter ån. Emådalen kännetecknas mäktiga glaav cifluviala avlagringar. Åsarna har bildats både över och under issjöytoma och därför mycket växlande fonn. Nedströms Vetlanda, mellan är av Holsbybrunn och Alseda, utbreder sig grusförekomst med åsnät och en Från Alseda till Ädelfors dominerar sandurfält, också

dalfyllnader. men

flodterrasser har stor utbredning. Fossila strömrännor förekommer också. Alldeles uppströms Kvillsfors och länsgränsen, vid Tälläng, finns gmsavlagringar och erosionsfonner tillhör de värdefullaste i hela Emådalen. som består längst i söder mycket välutvecklad äs den De av en som anses vara Flodterrasser och sandurfält förekommer, och erosionsäldsta bildningen. flacka fossila strömrännor. Större delen fallhöjden i formerna utgörs av av Emån uppströms länsgränsen förekommer vid olika dämrnen, t ex vid Sjurmen, Ädelfors och Turefors. Vid Aspö öster Holsbybrunn, vid om sammanflödet med Solgenån, är Emån uppdämd till 70 ha stor damm. en På några platser rinner ån dock i stenbemängda forsar, t vid Holsby och ex i kvillområdena.

Uppsjön sydost Bodafors. Vid Nävelsjö, mellan Sävsjö Emån awattnar om och Vetlanda, ån Nävelsjön, sänkt sjö är helt igenpasserar en som numer och endast återuppstår med vattenspegel under vårfloden. Före vuxen Vetlanda ån ytterligare fyra sjöar. De heter Tjurken, Flögen, passerar Norrasjön och Grumlan, vilka alla utom Flögen sänktes på l850-60-talet. Nedströms Tjurken vid Strömmahult delar strömfåran sig i ett stort upp antal småfåror, k kvillar. Strax sydost Vetlanda ligger Illharjen, ännu s om kvillområde. Marken är blockfylld och sluttar svagt mot sydost, vilket ett fått till följd Emåns vatten fördelats i ett nätverk bäckar. Mellan att av Sjurmen och Holsbybrunn finns ett tredje betydande kvillområde, ca 300 m långt, vilket karakteriseras ett stritt lopp och blockfyllda fåror. Från av Ädelfors till Kvillsfors, sträcka på l mil är fallhöjden ringa och ner en ca

ån har ett slingrande lopp.

188 Skyddade vattendrag

Emåns avrinningsområde karakteriseras i Kalmar län kullig terräng med av en relativ höjd av 50-100 samt främst i delen sprickdalslandm, norra av skap. Den relativa höjden avtar mot sydost, och äns nedersta lopp faller inom sydöstra Smålands slättområden. Längs åns lopp i Kalmar län blir de glacifluviala avlagringama än mäktigare än uppströms länsgränsen, och sedimenten fyller den breda preglaciala sprickdal i vilken än flyter. På flera ställen har deltabildningar byggts till issjöytan. Detta gäller särskilt upp avsnittet mellan Ryningen och Högsby. Mycket värdefulla åsavsnitt finns längs hela sträckan ned till Högsrum, uppströms Fliseryd. Flera dessa av åsavsnitt hör till de värdefullaste glacifluviala bildningama i sydöstra Sverige. Kring Drageryd, uppströms Högsby, utbreder sig ett väldigt

komplex av isälvsavlagringar med märklig form och uppbyggnad.

Komplexet består av platåartade åsar och terrasser. Området helhet som hör till länets märkligaste isälvsbildningar. I dessa väldiga isälvssediment har utomordentligt välutbildade meandersystem skapats ån, särskilt av mellan Målilla och Ryningen. Liknande vackra och välutbildade meanderförlopp finns inte i sydöstra Sverige.

I åns nedersta lopp återfinns flera stora kvillområden. Vid Jungnerholmama i Fliseryd utbreder sig ett landskap låga av sedimentuppbyggda öar mellan ett finmaskigt nät strömmande vatten. av Grönskogskvillama, dryg mil uppströms mynningen, genomflyter en ett flera kvadratkilometer stort område med skogsöar, åmader, sjöar och många korta forsar. Den längsta enskilda bifurkationen är Kvillen, ett vattenrikt och kraftigt forsande vattendrag skär från som en genväg Nabben till Fliseryd. De skarpa flodkrökama vid Ryssäng och Gåsgöl, på båda sidor Fliseryd, är mycket säregna. De betingas det om av att mot öster svagt lutande peneplanet är genomsatt sprickor i bestämda av riktningar, i vilken ån söker sig fram. På grund höjningar och sänkningar av hos landytan har säkert åns lopp växlat mellan olika sprickdalar under olika geologiska skeenden. Emân i Kalmarsund vid Em i kort fors. myrmar en

Vegetation

Landskapet i avrinningsområdet i Jönköpings län domineras barrskog av och myrar. Lövskogama t ek ligger främst i anslutning till odlingsav ex marken och runt sjöar. Jordbruksmarken är i regel samlad i åamas dalgångar. Längs åns lugnflytande avsnitt ån odlingsmark, med omges av en bredd från några tiotals meter till 300 Odlingsmarken upp m. utgörs av åkermark och övergiven slåttennark. På del slâttermarken förekomen av

Skyddade vattendrag 189

bete, medan andra är outnyttj ade. Igenväxningen är fortfarande mer numera ganska ringa. I anslutning till vikar i åfäran förekommer kärrvegetation. Åbrinken kantas ofta klibbalar. Kvillområdena har rik

av grupper av en flora. Trädskiktet utgörs lövträd, i form av klibbal, björk och asp.

av Buskvegetationen är rik. Här växer också t ex safsa och hampflockel. Vattenvegetationen är på sina ställen rik. Stor andmat förekommer på flera ställen, vilken är mycket sällsynt utanför slättbygdema, och blomvass finns

också. Sjön Solgen har rik vattenvegetation med a grodmöja, jättes-

en tarr, långnate, trubbnate och blomvass. I Karsnäsajön och Löjasjön finns dvärgnäclcros.

Emåns huvudfåra i Kalmar län rinner till största delen skogsmark.

genom Barrskogar dominerar, längre nedströms är andelen lövskog nära ån

men stor. Från Ruda gård till Bankeberg, nedströms Högsby, uppfylls dalgången

rika lövskogar med ek det viktigaste trädslaget. Detta är ett av de av som

största lövskogsområdena i Småland. Även mellan Fliseryd och mynningen

är inslaget ek stort. Lövskogar bildar också övergång mellan den odlade

av marken i ådalen och omgivande barrskog. Myrmarker förekommer, men upptar mycket små arealer.

Denna del landet har ända från medeltiden hört till de hagmarksrikaste i

av landet. I trakten Nävelsjön, från länsgränsen till Målilla, på gränsen till

av Mörlundaslätten, särskilt från Forsaryd till Bankeberg präglas

men Emådalen fortfarande de många beteshagama. Vid Ryningen nedströms

av Mörlunda finns den största, ännu hävdade våtmarkslokalen i Småland. Slâttermadema består till största del högstarrfuktäng. Vid Drageryd

av finns botaniskt intressanta ängar i gradient från strandängar till

en torrängar. Sedimentslättemat runt Mörlunda och Högsby är till stor del

ex uppodlade till åkermark. Ån kantas här trädridåer främst klibbal,

av av men även ek, på levéema. Nedströms Fliseryd lämnar Emån jordbruksmarkema och blockrik skog. Från Gåsgöl fram till Europaväg 22 utbreder

omges av sig åmader längs en sträcka av en och en halv mil. De ansluter i sydväst till den stora och orörda Åbymossen. Maderna är stora och vidsträckta, delvis uppsplittrade fastmarksholmar, öppna kärr och med mosaik av

av vassar en fria vattenytor. Ån kantas i sitt nedersta lopp ek, klibbal och ask,

av men även barrträd. Buskskiktet är art- och individrikt med t slån och

ex rundhagtom. Stränderna är örtrika med t ex nejlikrot, frossört, käm/iol och ältranunkel. Särskilt Vattenvegetationen och strändemas våta, nedre delar är anrika med blomvass, safsa, gul svärdslilja, vattenmärke, kranssvalting, fackelblomster, strandlysing och sjösäv som karakteristiska arter.

190 Skyddade vattendrag

Flora

Floran i Emådalen kännetecknas ett stort antal arter, många dem av av sällsynta. I dalgången kan man följa den kontinuerliga övergången från höglandsartema i nordväst till den kontinentala och rikare floran vid mera Kalmarsund. Öster länsgränsen växer rödsyssla, fältvedel och smalblaom dig lungört, i ädellövlunden vid Berga gård växer rikligt med mistel, och vid Aven nära Fliseryd finns strandäng med stor förekomst en av strandviol. Safsa, hampflockel och blomvass är tämligen allmänna i åns nedre lopp. Vid Grönskogskvillama växer rikligt med idegran och a murgröna. Vid Em växer rävstarr och vattenfräne. I Emådalen växer också spindelört, gråñngerört och sträv nejlikrot, alla med starkt isolerad förekomst i norra Europa. Sträv nejlikrot har sin världsutbredning begränsad till sydostligaste Sverige och nordöstra Spanien. Se även under "Vegetation".

Fauna

Utter finns i vattensystemet, och föryngring konstaterades 1984 vid en Nävelsjön. Hasselmus förekommer sällsynt i dalgången. Åtminstone upp till Mörlunda förekommer här och där sandödla och hasselsnok. Fågelfaunan i Emådalen är rik. För dalgången typiska arter är mindre flugsnappare, näktergal, rosenfink, stenknäck, nötkråka och mindre hackspett. Kungsfiskare häckar i åns strandbrinkar. Strömstare övervintrar i åns forsar, och enstaka häckar också. Ryningenområdet, sänkt par en grund sjö nedströms Mörlunda, viktig fågellokal. Här häckar vadare, är en sothöns, änder och doppingar. Småfläckig sumphöna har god stam, och en komknarr, gräshoppsångare och kärrsångare spelar regelbundet. Vårar och höstar rastar stora mängder snäppor, änder, gäss och sângsvanar. Områdets kvalitet har försämrats invallningar ån. Nävelsjön är fin genom av en Fågelsjö, med a häckande årta och grönbena. Här rastar änder, gäss och sångsvanar på våren.

Fiskfaunan i Emån omfattar mer än 25 arter, bland dem de sällsynta artema fäma, vimma och asp, den senare på sin sydligaste förekomst i landet. På flera ställen i biflöden och i huvudfåran lever stationär öring. Stammen av havsöring är unik i världen sin storlek, både genomsnittlig vikt och genom maximivikt. Emån är också värdefull laxälv. I Mycklaflon ñnns landets en sydligaste bestånd av röding. Emån är troligen det viktigaste vattnet i norra

Skyddade vattendrag 191

Europa för ñskarten mal, en värmetidsrelikt med känslig föryngring som kräver varma somrar.

Insektsfaunan längs ån är inte systematiskt undersökt. Kända for sin värdefulla skalbaggsfauna är tallhedama vid Alseda och Ädelfors. På torrängama vid Drageryd har flera mycket sällsynta ñärilsarter blivit funna, några unika för Europa. En mycket rik fjärilsfauna finns också längs

norra Kvillen väster Fliseryd. I Emåns nedre lopp har sex bottenlevande

om evertebrater fmmits, finns på listan över hotade arter i Sverige.

varav en Kräftpesten har nästan helt slagit ut flodkräftan. Idag finns endast sex bestånd kvar i Emåns vattensystem. Flodpärlmussla finns i flera av Emåns biflöden.

Biflöden

Emåns biflöden rymmer många naturvärden, vilka dock är sämre kända än huvudfårans. Emåns biflöden är dock bättre dokumenterade än i många andra vattensystem. Nedan nämns några av de största.

Solgenån 74 hör till Emåns källflöden, och awattnar a de största sjö-

i Emåns avrinningsområde, Solgen och Nömmen. Ån har ett lugnt

arna lopp med endast några meters fallhöjd. Flera sjöar finns längs loppet. Solgenån flyter samman med Emån vid Holsby.

Söder om Målilla flyter Gårdvedaån 74.6 samman med Emån. Gårdvedaån, som i sitt nedre lopp går från Melsjön och nästan parallellt

med Emån, meandrar mycket vackert i hela loppet. Landskapet påminner

det väster Målilla i Emån, fast i mindre skala. Ån jordom om omges av bruksmark, och kantas av gamla klibbalar och ekar. De gamla ekarna hyser

den sällsynta pseudoskorpionen Larca lata. De avsnörda meanderslingoma

har delvis avvikande flora med a gyttrad igelknopp, vattenstäkra och

en hårsärv. Kungsfiskare häckar i strandbrinkama.

Silverån 74.7 är ett Emåns största biflöden. Ån i Rosenfors,

av myrmar och avrinningsområdet omfattar området runt Bruzaholm, Mariannelund och Hultsfred i Jönköpings och Kalmar län. Silveråns dalgång utmärks av mycket mäktiga isälvsavlagringar. Här finns terrasser, kameslandskap, skvalrärmor och raviner. Topografin i området är mycket omväxlande, med nivåskillnader mot 100 Området är till helt övervägande del tall-

upp m.

skogsbevuxet. Nedströms Hultsfred ligger sjön Hulingen, som är en värde-

192 Skyddade vattendrag

full fågelsjö med bl a rördrom. Sjön tjänar även rastlokal för bl än-

som a der, gäss och svanar.

Sälllevadsån 74.8 awattnar bl a sjön Flen och ett antal mindre sjöar i Jönköpings län innan den passerar Vensjön för att slutligen mynna i Emån vid Jämforsen. Den bildar i sitt mellersta lopp länsgräns mellan Kalmar och Jönköpings län. Ån rinner bitvis fram i djupt nedskuren dalgång med

en höga och branta sidor, med relativ höjdskillnad till 75

en upp m. Slutmingama på västra sidan inom detta avsnitt täcks till 100

av upp m breda blocksamlingar. Sällevadsån är till karaktären ett grunt, strömmande vattendrag med fä lugnvattensträckor. Botttnen består av stenigt grus med sparsam vegetation. Omgivningama domineras av blandskog med stort inslag av björk och asp. Längs åns strand växer en bård av klibbal. På stranden växer t kärrñbbla, slåtterblomma, spenört och vårärt. Ån hyser

ex rikligt med stationär öring och elritsa. Dessutom har södra

ån ett av Sveriges rikaste bestånd av flodpärlmussla.

Pauliströmsån 74.9 awattnar sjöarna Mycklaflon och Bellen i sprick-

dalslandskapet i delen Emåns avrinningsområde.

norra av

Referenser

Amemo R, Christiemson, G och Hultman, 1982. Fiskeribiologiska undersökningar 1980 och 1981 i Emån, delen Rosenfors till mynningen. Meddelande från Institutionen för Naturvetenskap med Teknik 1982:3,

Högskolan i Kalmar.

Biologisk återställning, Jönköpings län. 1993. Länsstyrelsen i Jönköpings

län 6/1993.

Gustafsson, Åar med flodpärhnussla i Eksjö kommun.

Hjelrnqvist 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Jansson, R. Egna observationer.

Jaldemark B, Bemtell A, Broberg O och Grönlund T. 1990. Vattenvärdsprogram Eksjö kommun. Miljö i Jönköpings län 1990:8. Länsstyrelsen i

Jönköpings län.

Jaldemark Bemtell A, Broberg O och Grönlund T. 1990.

Vattenvårdsprogram Vetlanda kommun. Miljö i Jönköpings län 1990:5.

Länsstyrelsen i Jönköpings län.

Naturvårdens riksintressen, Kalmar läns fastland. 1989. Länsstyrelsen i Kalmar län 1989:6.

Naturvårdsplan för Högsby kommun. Remissutgåva

Naturvårdsplan för Oskarshamns kommun. Remissutgåva

Områden av riksintresse för naturvård och friluftsliv i Jönköpings län. 1988. Länsstyrelsen i Jönköpings län.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i

Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

Våtmarksinventering inom fastlandsdelen Kalmar län. Länsstyrelsen i

av Kalmar län, Statens naturvårdsverk. Naturvårdsverket SNV

rapport PM 1787.

7 14-0624Dcl2

194 Skyddade vattendrag

84. Bräkneån

Län: Blekinge, Kronoberg

Medelvattenlöring: inga uppgifter

Avrinningsområdets areal: inga uppgifter

Naturgeografiska regioner: Blekinges sprickdalsterräng och ekskogsområde

12a. Sydöstra Smålands skog- och sjörika slättområde

Bräkneån har smalt avrinningsområde sträcker sig från ett ett som södra Småland med Tingsryd i centrum, och hela område i genom Blekinge gradient från skogsbygd över mellanbygd till mellersta i en Dalgången kännetecknas i Blekinge ett ålderdomligt och kustbygd. av småskaligt kulturlandskap med mycket ängar och hagmarker. från den södra barrskogsregionen i till den södra

Övergången norr

ådalen. Än har tidigare

lövskogsregionen nära Blekingekusten präglar

intensivt kvamar och slåtter åmadema. En period nyttjats genom av bedrevs också timmerflottning.

Berggrund

del berggrunden främst Smålands-

I avrinningsområdets norra utgörs av

domineras röda till grå porfyriska graniter och till graniter. De av av grovñnkomiga röda och grå graniter k växjögranit. Genom området går

s

också några stråk smålandsporlyrer med utbredning från nordväst mot av sydost. I sydligaste smålandsdelen och i större delen av blekingedelen av

avrinningsområdet dominerar graniter karlshamnsserien och gnejsgrani-

ur nord-nordost till syd-sydost löper Blekinge stråk av diabater. Från genom

och hyperiter.

ser

Geomorfologi och hydrologi

rinner i området Åsnen, Tingsryd i södra Bräkneån upp öster om norr om Småland. Stormorfologiskt kan området karakteriseras ett flackt slättsom område med få restberg. Fiskestadssjön är vattensystemets längst norrut

Skyddade vattendrag 195

belägna sjö. Sjön är sänkt och flacka stränder. Sydost denna omges av om sjö ligger sjön Hyllen, som awattnas till Fiskestadssjön. Den är grund en sjö med många småöar och flikiga stränder. Fiskestadssjön awattnas till sjön Ygden, norr om Tingsryd, vilken är sänkt i omgångar, senast 1905. ca Härvid har mycket blockiga stränder, grund och småöar blottats. Mellan Ygden och sjön Tiken, söder Tingsryd är Bräkneån kanaliserad. Tiken om är en mestadels grund och blockig sjö med lång strandlinje, rik på uddar och öar. Mellan Tiken och Stenfors rinner Bräkneån i grund, delvis en blockrik dal. Söder Stenfors ån på båda sidor känmarker. om omges av

Väster om Fiskestadssjön går djup dalgång i öst-västlig riktning, vilken

en är ovanligt rik på sten och block. Dalen har möjligen skurits ut ett fomav

sjöavlopp från Värendfomsjön under isavsmältningen efter senaste istiden.

Ån är 4 mil lång från länsgränsen till mynningen. de delarna ca I övre av Blekinge län rinner ån i dal med till 50 höga, blockrika en upp m sluttningar och ån ringlar sig fram i oftast stenrika forsar. Mellan Skärva och Huabacken, i dalgångens övre del, är ån djupt nedskuren i en ravinsträcka. Här finns också dalgångens största klapperstensfält. I mellersta Blekinge rinner ån fram ömsom i lugna djupvattensträckor, ömsom i örika och steniga forsar. De glacifluviala avlagringama blir mer framträdande i ådalen. Vid Örseryds by finns getryggsås. Mellan en Bårabygd och Harkniven har ån meandersträcka. På slutet sträckan en av finns en glacifluvial bildning i form ett kamedelta med välutbildade av

iskontaktsluttningar vid Björkeryds by. Söder Björkeryd framträder ett

om särpräglat avsnitt med ett flertal isälvsavlagringar, den stundtals a mycket markerade Trånhemsåsen, innan ån den, slutar i som tvärar en knivskarp åsrygg. Nedströms, mellan Hjälmsafallen och Lindefors har ån en serie forsar. Området präglas ett flertal isälvsavlagringar med av markerade isälvsterrasser och djupt nedskuren ravin från en en avsmältningskanal vid Tararpsdeltat. På sträckan nedströms till Ekforsdammen har flera raviner skurits ut i sedimenten. Strandsluttningama är mjukt böljande, och vid Skogsgården finns markerade strandvallar. Vid Röafors finns hög, skarpryggad ås med en stora värden, kallad Kameleonten. I söder vidgar sig dalgången, och

präglas av

låglänta sedimentära avlagringar. Ner mot åns mynning, mil ca en väster om Ronneby blir terrängen bruten med markerade sprickdalar. mer

196 Skyddade vattendrag

Vegetation

Den del Bräkneåns avrinningsområde ligger i Småland är övervä-

av som gande skogsklätt, främst barrskogar där dominerar, men lövskog

av gran finns tämligen allmänt, främst i anknytning till odlingsområden. Runt de

sänkta sjöarna finns tämligen stora jordbruksarealer. Myrområden finns

också, t mellan Fiskestadssjön och Väckelsång. De domineras av tall-

ex

rika på skvattram. Sjön Hyllen, i Bräkneåns uppströmsdelar i mossar, Småland, främst barrskog lövskogsbestånd med stort ekin-

omges av men slag kantar sjön på flera ställen. Fiskestadssjön av flacka och skog-

omges bevuxna stränder. Vid bäckutflöden och vikar förekommer klibbalkärr och igenväxningen med starr och säv sjön är krañig. I den sänkta Ygden

av

bladvass, sjösäv och smalkaveldun, även i strandskogen bestående växer

klibbal och björk. Längre från stranden blir moränen barrskogsklädd av eller bevuxen med ek. Mellan Ygden och Tiken rinner Bräkneån kanaliserad jordbruksmarker. Tiken omges av barrskogar, men begränsade

genom lövskogsområden med mycket ek förekommer. Mellan Tiken och länsgrän-

rinner ån ien grund, delvis blockrik, lövskogsbevuxen dal med frodig sen vegetation. Många olika trädslag, t ek, bok, klibbal, och ask

ex förekommer beståndsbildande. Hagmarker med många stenrösen finns i åns närhet. Där växer lind, avenbok, lönn, björk och hassel, och i fáltskiktet är gullviva, svalört och kabbeleka karakteristiska örter.

I Blekinge går Bräkneåns dalgång genom mellersta Blekinges skogsbygd, mellanbygd och kustbygd. Åns övre del i länet präglas av upp till 50 m höga och blockrika sluttningar klädda med och björk. Jordbruksmark

gran finns vid mindre gårdar. Vid Gummagölsmåla finner den största kon-

man centrationen odlingsspår. Vid sidan ån sig brant sluttning

av av reser en klädd med ädellövskog, med artiik lundflora.

en

I mellanbygden domineras miljön ett småskali och mångformigt jordb-

av

rukslandskap med mångfonniga, böljande och röserika småodlingar, fukt-

ängar och ek- och avenboksrika skogsbestånd. Här finns ett ålderdomligt kulturlandskap med mosaik små åkrar, ängar och skogsbestånd. Vid

en av Södra Hålabäcksmadema finns dalgångens värdefullaste slåtterängsmiljö med bnmvensdominerade fuktängar, har hävdats kontinuerligt och

som fortfarande slås. Vid Örseryds by finns vidsträckta mader som slås och betas kring ån och det meandrande biflödet Lillån 84.l. Längs ån finns på flera ställen mader där slåtter har bedrivits i tid. I området finns ört-

sen rika hagmarker med inslag lind-, bok- och ekbestånd. Sträckan

av

ligger i övergångszonen mellan den södra barr-

Hjälmsafallen-Lindefors

Skyddade vattendrag 197

skogsregionen och den södra lövskogsregionen i starkt brutet

ett och

kulligt landskap. Särskilt strandsluttningama längs forsama

är amika med stort inslag av ek, lind, bok, hägg och hassel. Fältskiktet är mycket skiftande och hör till dalgångens rikaste, a ett stort murgrönebestånd och rikligt med safsa. Nedströms vid Röaby finns dalgångens bäst bevarade ängshagmarksområde, från örtrika torrängar till små strandängar för av en dalgången sällsynt och anrik typ. I söder på kustslätten

vidgar sig

dalgången och landskapet präglas jordbruksmark på

av sedimentytoma

med ekbevuxna sluttningar och åkerholmar, för att åter bli starkt bruten med ängar, hagmarker och ädellövskogar kusten. närmast

Flora

I Fiskestadssjön växer hybriden mellan gul näckros och dvärgnäckros. Dalgångens enda större bestånd idegran finns de branta

av sluttningarna vid Hultalycke. Framförallt i dalgångens södra

del finns många sydliga arter och arter knutna till ädellövskogar i den södra

lövskogsregionen. Se

även under "Vegetation".

Fauna

Storlom och fiskgjuse häckar i sjöarna i Bräkneåns smålandsdel. I Hyllen häckar havstrut med hög partäthet. I

Fiskestadssjön häckar flera fågelarter

karakteristiska för grunda, näringsrikare

igenväxande sjöar. Det är

andfågelarter som t ex brunand och sothöna, brun kärrhök och dessutom finns här en hägerkoloni. På våren nyttjas sjön rastlokal som för gäss. Runt Ygdens stränder ñnns många lämpliga biotoper för

mindre hackspett.

Forsärla har häckat mellan Tiken och länsgränsen vid Stenfors och

Knällsberg. Även kungsfiskare har

setts i området. I ån finns ett värdefullt bestånd storvuxen havsöring genetiskt av samt en värdefull stam av stationär öring. Flodpärlmusslan förekommande.

är rikligt Vid Väby, i

Bräkneåns nedersta lopp, finns lokal för en den utrotningshotade

mnemosynefjärilen.

198 Skyddade vattendrag

Biflöden

mycket smalt, och ån saknar biflöden av

Bräkneåns avrinningsområde är någon betydelse.

Referenser

1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi.

Hjelrnqvist

Svenska sällskapet För antropologi och geografi. Stockholm.

1989 Naturvårdsprogram för Kronobergs län. Kronobergs natur.

Inventeringsdel. Länsstyrelsen i Kronobergs län.

riksintresse för naturvärden i Blekinge län. 1988. Områden av Länsstyrelsen i Blekinge län.

86. Mörrumsån

Län: Blekinge, Kronoberg, Jönköping

Medelvattenföring: 27 m3/s 1910-34, 1942-75, vid Mörrum

Avrinningsområdets areal: 3 374 km

Naturgeograñska regioner: Blekinges sprickdalsterräng och ekskogsområde

12a. Sydöstra Smålands skog- och sjörika slättområde 13. Sydsvenska höglandets centrala och delar östra

Mörrumsån är Blekinges största och 7 km mynnar ca väster om Karlshamn. Dess kanske främsta värde är att den hyser stora bestånd av lax och havsöring. Bestånden är betydelsefulla för tillgången på lax och

havsöring i hela Östersjön. Ãn

avvattnar de sydligaste delarna sydav svenska höglandet i Småland, och i avrinningsområdet ligger bl a de stora sjöarna Ãsnen och

Helgasjön.

Berggrund

Inom Jönköpings län utgörs berggrunden i de delarna

övre av avrinnings-

området av graniter, främst äldre gnejsig granit och yngre röda graniter. I ett brett stråk från sydost, i höjd med sjön Örken fram till Asaån, återfinns sur vulkanit i fonn smålandsporfyr. Större delen

av av avrinningsområdet i övrigt underlagras smålandsgranit och av smålandsporfyr, med inslag av

grönstenar i smärre stråk.

Geomorfologi och hydrologi

Mömnnsån awattnar den sydligaste delen av sydsvenska höglandet.

Områdets nordligaste del utgörs bergkullslätt och av vågig bergkullterräng,

men större delen utgörs ett skogsklätt flackt slättområde utbreder av som sig över södra Småland och Blekinge. norra

Inom Jönköpings län längst i utgörs landskapet norr av en småkuperad

sprickdalsterräng med moränmark. Även områden smärre med glacifluvialt

200 Skyddade vattendrag

förekommer, främst i anslutning till de större sprickdalama. Ett ursprung Ramkvillaåns dalgång är fylld med djupa sediment av gla-

exempel är som

cialt deltamaterial. Områdena är myrfattiga men sjörika. Sjöarna utgörs

mest av näringsfattiga klarvattensjöar.

I nord-sydlig riktning mellan Asa och Hel gasjön går fjordartad sprickdal

en fördjupats och rensats inlandsisen. Längs dalgången finns isälvavsom av

lagringar här och i form åsryggar. Is- och fomsjöstrandbildning-

var av t ex kan på flera ställen i form terrasser, strandhak och blockbårder. I ar ses av

dalens botten ligger sjöarna Asasjön och Tolgasjön-Skavenäsasjön.

Mörrumsåns huvudfåra i dalens mellersta del från sydost vid Tolg. mynnar

i mellan sydsvenska höglandet och

Nedströms ligger Helgasjön gränszonen slättområdena söder detta. Sjön har inget enhetligt bäcken, utan består om

flera dalstråk, betingade sprickstråk i berggrunden. Mellan de olika

av av dalbäckena ligger inlandsisen utformade höjder och holmar, med påfalav lande i En rullstensås, Växjöåsen, sträcker sig från

mycket berg dagen.

i till Evedal i söder, och den höjer sig öar över vattnet eller Åby norr som ligger i anslutning till stranden. Längs stränderna har ispressade

strandvallar bildats på många ställen. Mellan Helgasjön och sjön Salen kallas Mönumsåns huvudfåra Helige I sjöarna Kråkesjön, Gemlasjön

och Furen har den byggt stora deltabildningar vilka är upp

geovetenskapligt intressanta.

Inom Blekinge län rinnner Mörrumsån i väl markerad sprickdal där dalen vissa sträckor i höjer sig 60 över ån. Ådalens omgivsidoma på norr m dock slättområden. När den närmar sig havet flackas dalningar utgörs av gången i öppet landskap. Mörrumsåns nedersta lopp går genom ut ett i Blekinges kustregion. Norrut från Mörmm sträcker

sprickdalsterrängen

sig ett vidsträckt isälvsdelta på båda sidor om Mörrumsån, uppbyggt av på flera olika nivåer. Ställvis finns mindre åsforrnade bilddeltaterrasser ningar. Välutbildade erosionsformer, slänter, terrasser förekommer m m ådalen hela deltat. Området är vålundersökt och innehåller

längs genom

flera värdefulla geologiska typlokaler, viktiga för förståelsen isavsmältav ningsförloppet och Baltiska issjöns utveckling. Längre norrut längs ådalen

isälvsavlagringama flera typer såsom dalfyllnader, kameterrasser

utgörs av

och getryggsåsar.

Vegetation

Avrirmingsområdets del i Småland är till stor del skogsklätt, framförallt av barrträd, med lövskogar här och Dessa utgörs mest av ädellöv-

men var. skog, främst ek och bok. Ädellövskogarna ligger oña i anslutning till

odlingsbygden, också i näringsrika sluttningar etc. Sjöamas stränder i

men

avrinningsområdets del består övervägande sand, sten och block,

norra av med dominans kortskottsväxter notblomster och braxengräs bland

av som vattenväxtema. I skyddade vikar och brunvattensjöar förekommer mer

allmänt vassartad vegetation och flytbladsväxter.

Mörmmsåns huvudfåra awattnar sjön Örken på länsgränsen, rinner sydväst den sänkta och bladvass- och sävtäckta sjön Drevsjön till

genom Övrasjö. Mellan Övrasjö och Sörabysjön är en kort forssträcka på stenig botten. Den kantas alar, hägg och andra lövträd. Här växer lundelm,

av vilken är ovanlig i trakten. Mellan Sörabysjön och Öjaren omges ån av starrkärr med mycket och är ställvis igenvuxen med sjösäv, bladvass

pors och bredkaveldun. I Öjaren finns flotagräs och långnate. Granbräken

a förekommer längs stränderna kantas starrkärr och videbuskage.

som av

Helgasjön, ån når via Tolgasjön-Skavenäsasjön, omges till största

som delen barrskog, också lövskog och odlad mark. Vid Öjabyviken i

av men sjön finns ett strandkärr med myrlilja och klockljung. Hissö, en ö i Helgasjön har rik vegetation med lövskog och t ex skärmstarr, nästrot, lundviol och murgröna. Helige Mörrumsån mellan Helgasjön och Salen, kantas våtmarker, odlad mark och trädridåer av klibbal. Små forsar

av finns här och I dem växer blomvass, sjöranunkel och hampflockel. I

var. våtrnarkema i övrigt är bladvass, sjösäv, starrarter, sprängört och vattenldöver vanliga.

Vegetationen längs ådalen i Blekinge domineras i norr av barrskog. Söderut ån i allt högre grad lövskogar främst ek, bok och

omges av av avenbok. Området närmast Blekingekusten hör till den södra

lövskogsregionen, och här dominerar helt ädellövskogar på skogsmarken.

Jorbruksmarker upptar stora arealer. Söder om Hovmansbygd nära

länsgränsen, vid Käningehejan, ligger ett barrskogsbestånd av främst gran med naturskogskvalitéer. Vid Knaggalid, söder Hemsjö, finns i den

om östra dalsidan klippstup och blockbranter. Där växer tall och ädla lövträd

ek, ask, avenbok och lind med rik ängsflora i fältskiktet. som en

202 Skyddade vattendrag

Flora

I några sjöar i den övre delen avrinningsområdet finns flotagräs och

av plattbladig igelknopp. Inom avrinninsområdet i Småland finns flerstädes rester efter slåttade sidvallar och âmader. Här påträffas växtarter på tillbakagång, t ex ängsstarr, loppstarr, källört, gökblomster. Safsa förekommer rikligt längs stränderna i åns nedre lopp, och vid myrmingsområdet växer ktmgsängslilja. l sjön Örken finns den kolonibildande blågröna algen Nostoc zetterstedtii, känd bara från ett 25-tal sjöar i hela landet. Algen påträffas som 1-5 cm stora klumpar på botten av klarvattensjöar. Se även under "Vegetation".

Fauna

Kungsñskare, forsärla och strömstare förekommer vid ån. Mömimsån är

stor betydelse för Östersjöns totala tillgång på lax och havsöring. Bland av övriga fiskarter kan sandkrypare nämnas. I avrinningsområdets övre delar i Jönköpings län förekommer en ñskfauna karakteristisk för näringsfattiga vatten. Mindre allmänna inslag är sik och siklöja. I sjön Örken och i ån uppströms sjön finns öring. I Helige å finns en av de få resterande nedströms lekande öringstarmnama.

I några sjöar ñnrms fortfarande flodkräfta. Vid bottenfaunistiska undersökningar har totalt 180 olika taxa påträffats, vilket gör Mörrumsån till en av de artrikaste i landet. Bottenfaunan hyser en del sällsynta och därför mycket skyddsvärda arter. Bottenfaunan är art- och individrikast i de övre delarna inom Blekinge, uppströms Svängsta. Av landlevande insekter kan nämnas att vid en inventering av markskalbaggsfaunan i strandskogarna vid Käningahejan 1988 påträffades tre för länet nya arter samt en kortvingeart, Stenus oscillator, som tidigare endast var känd från tre lokaler i landet.

Referenser

Hjehnqvist 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Jaldemark Bemtell A, Broberg O och Grönlund T. 1990.

Vattenvårdsprogram Vetlanda kommun. Miljö i Jönköpings län 1990:5.

Länsstyrelsen i Jönköpings län.

Skyddade vattendrag 203

Kronobergs natur. 1989. Naturvårdsprogram för Kronobergs län.

lnventeringsdel. Länsstyrelsen i Kronobergs län.

Områden riksintresse för naturvärden i Blekinge län. 1988.

av Länsstyrelsen i Blekinge län.

Områden riksintresse för naturvärden i Kronobergs län. Länsstyrelsen i

av Kronobergs lån.

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i

Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

Del

Vattendrag som avvattnas

till

VÄSTERHAVET

Skyddade vattendrag 205

100. Fylleån

Län: Halland, Kronoberg

Medelvattenföring: 5 m3/s nedströms Simlången.

Avrinningsområdets areal: 401 km

Naturgeografisk region: 10. Södra Hallands kustland 1 Sydsvenska höglandets och smålandsterrängens mynika västsida

Fylleåns vattenområde ligger inom Sydsveriges mest humida område på västkanten sydsvenska höglandet. Än söder

av mynnar strax om Halmstad. Än har inte undgått vattenkrafiutbyggnad, den är relativt

men lite påverkad, och sjöregleringarna är små.

Berggrund

Berggrunden ingår i det sydvästsvenska gnejsornrådet. Förutom röda och grå gnejser förekommer del grönstenar eller metabasiter.

en

Geomorfologi och hydrologi

Huvuddelen vattenornrådet ligger på en höjdplatå, det s k sydsmå-

av uppe ländska peneplanet. Åns källflöde kan sjön Fullhövden på grän-

sägas vara

mellan Småland och Halland, 181 ö Här rimier Fylleån i en spricksen m dal. Därifrån rinner den sjöarna Transjön, Svansjöama och

genom Femmen, för att sedan lämna höjdplatån och rinna i Simlångsdalen där

ner ån vidgar sig till fyra sjöar på rad. Sjöama ligger på ca 65 m ö och på endast någon kilometer höjer sig landskapet drygt 100 m till höjdplatån på 175 ö Höjdplatån har över stora arealer ett smäkulligt landskap

m präglat av dödismoräner, genomkorsat av rullstensåsar. Höjdplatån är påfallande sjöfattig. Den höga nederbörden i förening med den flacka topograñn har gjort att än halva arealen är torvmark, främst

mer

försumpningstorvmark.

De lägre delarna Fylleåns dalgång är helt präglade de isälvssediment

av av

fyller dalgången. Här finns deltabildningar, rullstensåsar och terrasser. som

206 Skyddade vattendrag

Mellan Marbäck och Skedala nedströms Simlångsdalen har Fylleån bitvis en kanjonartad fåra omgiven av branta bergssidor. Här bildar ån en serie forsar och fall över trappstegslikt ordnade hyllor i gnejsen. Nedströms Skedala meandrar ån djupt nedskuren i kustslättens lösa avlagringar. I likhet med Lagan och Genevadsån, har läget för Fylleåns mynning tidiga-

t ex re förskjutits fram och tillbaka i sedimenten.

Vegetation

Uppe på höjdplatån dominerar vidsträckta myrar de lägre liggande delarna och barrskog de högre. Gårdarna ligger glest och jordbruksarealen är liten. Den naturliga skogsvegetationen utgörs i huvudsak lövskogar, framför

av allt bok och bergsek, denna har idag liten utbredning. Ädellövskogar

men med bok och ek med lång kontinuitet förekommer dock. Området är starkt präglat av ljungbrärming, utmarksbetning och myrslåtter. Vid sekelskiftet var här ett i det närmaste kalt ljunghedslandskap. Genom omfattande skogsodling och spontan igenväxning har ljunghedama omvandlats till barr- och blandskogar. Endast små spillror ljunghedslandskapet finns

av kvar idag. Mästocka ljunghed är troligen den enda i landet har hävdats

som tradionellt utan avbrott med regelbunden bränning och extensiv betning. De vidsträckta våtmarksområdena domineras öppna med stort

av mossar inslag av fatttigkärr. Sluttande kärr med pors och blåtåtel är talrika i området, en våtmarkstyp som är ovanlig i landet utanför detta område. Sumpskogar med tall och björk är vanliga.

I Fylleåns dalgång är andelen jordbruksmark och lövskog betydligt större

än på höjdplatån. På sluttningama ned mot Simlångssjöama och utmed

biflödet Assman 1004 finns hel del ek- och bokskogar. Mellan

en Marbäck och Fyllebro i åns nedersta lopp finns frodiga lövblandskogar och naturbetesmarker med en rik flora utmed Fylleån. För övrigt dominerar

fattiga hedskogar i området.

Flora

På höjdplatån i övre delen av avrinrmingsområdet är inslaget ev växter med

sydvästlig, subatlantisk utbredning är stort, t ex bergsek, myrlilja, klock-

ljung, stenmåra, borsttåg, hårginst, klockgentiana och kambräken. Längs åns nedersta lopp finns betesmarker med rik flora. Se även under

"Vegetation".

Skyddade vattendrag 207

Fauna

Fylleån ursprunglig laxstam, och lekbottnar finns mellan Fyllebro

har en och Marbäck. Vid Marbäck finns vandringshinder för laxen. Vid Fylleån förekommer kungsñskare, strömstare, och forsärla. I lövskogama

a tillkommer arter stenknäck, mindre hackspett och sommargylling. I

som myrområdena häckar trana, grönbena och ljungpipare. I skogarna på

a höjdplatån häckar pärluggla, sparvuggla och nötkråka.

a

Biflöden

Fylleån har del mindre biflöden, varav det mest betydande är Assman

en l00.4. Deras egenskaper är dåligt dokumenterade.

Referenser

Ivarsson, 1990. Geologisk inventering Fylleåns dalgång. Information

av från Länsstyrelsen i Hallands län, meddelande 1990:10.

Områden riksintresse för naturvård i Hallands län. 1988. Länsstyrelsen i

av Hallands län.

Nordisk ministerrâd. 1990. Nordiske vassdrag vem og inngrep.

- Miljörapport 1990:1 Trondheim.

208 Skyddade vattendrag

108. I Göta älv: 108. Klarälven mellan

Höljes och

Edebäck

Län: Värmland

Medelvattenforing: 131 m3/s vid Edebäck

Naturgeografiska regioner: 28b. Sydligt boreala kuperade områden 30a. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden

32a. Norra Norrlands barrskogsområden och bergkullslätter.

Området utgörs av en sträcka Klarälven mellan regleringsmagasinet av Höljes ned till Edebäck. Längs denna sträcka har Klarälven den ett av trånga dalen bundet meanderlopp stort geovetenskapligt intresse. av Vattenföringen är reglerad.

Berggrund

Älvsträckan domineras ñlipstadsgranit, med inslag av av åmålsporfyr.

Geomorfologi och hydrologi

Klarälvsdalen lång sprickdal i nordväst-sydostlig riktning sträck-

är en som er sig från Höljans inlopp i Sverige längst i och fortsätter i norr, Sunnemodalen för att sluta i Brattforshedens väldiga deltaavlagringar i sydost. Sprickdalen har vattenerosion överfördjupats till sitt nuvarande genom utseende som typisk V-dal. Det den trånga dalen bundna meanderloppet av är internationellt uppmärksammat. Sprickdalen fylldes under den senaste isavsmältningen av tjordsediment. Klarälvsdalen då långsträckt var en havsvik. Från dalens sluttningar tillstötte isälvar avlagrade som glacifluviala deltan i biflödenas mynningsområden. Själva Klarälvälvsdalen saknar i övrigt större mängder isälvsmaterial. När sedan havet drog sig tilllbaka och den tidiga Klarälven började bearbeta fjordsedimenten utbildades mängd formelement ännu idag är tydliga. På dalgångens en som sluttningar uppträder i fjordsedimenten utbildade terrassbranter och terrasshak, samt raviner och dyner. Det lätteroderade sandigt-moiga

Skyddade vattendrag 209

materialet som finns i den smala sprickdalen och tröskeln vid Edebäck utgör de viktigaste faktorerna för utbildandet det unika meanderloppet.

av Älvens meanderlopp har format mycket speciellt uppbyggda meandemäs. Näsen har en brant erosionssida och flack ackumulationssida. Denna

en ackumulation sker i väl utbildade parallella älwallar vilket ger näsen en speciell karaktär.

Klarälvens utpräglade V-fonn gör att biflödena i älven häng-

mynnar som ande bidalar. Likån l08.72, Fämtån 108.7 1, Halgån 108.68 och Götån lO8.67 är alla exempel på detta. Kanjoner med vackra fallsträckor har bildats i åamas nedre lopp. Vid myrmingen i dalen har isälvsdeltan utbildats. Klarälven har tidigare haft ett lopp genom Sunnemodalen till Ölmeviken i Vänern. Detta ändrades älvavlänkning vid Edebäck,

genom en troligen genom att älvens erosion i djup- och sidled medförde ett genombrott i sedimentbamären.

Vegetation

För vegetationen kan Klarälvsdalen utlöpare slättlandet med

ses som en av

utpostlokaler för många arter. Dalgångens sidor är klädda med granskog.

Dalgångens botten var tidigare helt öppen och uppodlad. De våtare delarna, på vilka våtängsslåtter bedrevs tidigare, är idag till stor del igenvuxna med fuktiga sumpskogar av gråal, hägg och björk. Ofta växlar dessa sumpskogar med kärr och vattensamlingar beroende på den genom älvvallama omväxlande topograñn. På nedströmssidan sker nykolonisation av nya älwallar i en intressant succession av växtarter. Det näringsrika

substratet och pålagringen av näringsänmen vid högvatten har gjort att

dessa områden relativt snabbt utvecklats till naturskogsartade lövskogsmiljöer stort värde. Även åkermarken i dalgången håller på att

av successivt växa igen.

Flora

I lövskogsmiljöema i dalgången växer klarälvsvete, en variant av lundehn,

och daggvide. Troligen är vedsvampfloran rik genom tillgången på död ved i olika nedbrytningsstadier

210 Skyddade vattendrag

Fauna

De frodiga lövskogarna i dalgången bildar livsrum för en rad fågelarter av vilka flera är sällsynta och sydliga. Klarälven har hört till landets absolut laxrikaste älvar. Vattenkrañutbyggnad och rensningar av forssträckor har minskat mängden till bråkdel. Laxen hör till sötvattensform som

en en anpassats till ett sötvattensliv i Vänern med dess biflöden lekälvar,

som eñer att ha avsnörts från Västerhavet landhöjningen. Av dessa sötvat-

av tensstammar återstår idag endast de i Klarälven och Gullspångsälven. Från strandnåra biotoper har beskrivits förekomst av en rad arter av vilka några endast har begränsad utbredning i landet. Lövskogama längs älven i

en dalgången har troligen ett rikt insektsliv tillgången på död ved i

genom

olika nedbrymingsstadier.

Referenser

Hjelmqvist 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Nordisk ministerråd. 1990. Nordiske vassdrag vem og inngrep.

- Milj örapport 1990:1 Trondheim.

Områden riksintresse för naturvård. Värmlands län. Länsstyrelsen i

av Värmlands län.

Skyddade vattendrag 211

112. I uppströms

Enningdalsälven: Enningdalsälven riksgränsen

Län: Göteborgs och Bohus, Älvsborg

Medelvattenföring: 10 m3/s vid Norra Bullaresjöns utlopp

Avrinningsområdets areal: 621 km vid Norra Bullaresjön

Naturgeograñska regioner 21a. Sydöstra Norges och sydvästra Sveriges kuperade barr- och lövskogs-

landskap

Enningdalsälven uppström riksgränsen utgörs främst av Kynne älv, som avvattnar Kornsjöama och Bullaresjöarna till Enningdalsälven i Norge,

rinner i Idefiorden. Älven är oreglerad. som ut

Bergrund

Berggrunden består sydvästra Sveriges gnejser, vilka bildar högplatån

av Kynnefjäll, avgränsad och genomskuren av sprickdalar.

Geomorfologi och hydrologi

Kynne älv awattnar Komsjöarnas sjösystem efter bohuslänska förhål-

som landen är relativt stort och även sträcker sig i Dalsland och Norge. Två utloppsarmar från Södra Komsjön omger Flötemarksön. Här är älven på en del ställen mycket bred och övergår delvis i sjöytor. Vid Hästhagen sammanflyter de bägge Älven har då forsar sänkt sig 4 meter

armarna. genom från Komsjöns 134,5 m ö Härifrån söker sig älven huvudsakligen genom ett system sprickdalar ned till Södra Bullaren belägen 44 m ö På sina

av ställen kan de kantande höjdema nå 30-40 ovan dalbottnen.

m Hasslanhöljen, Stärkelandshöljen och Busjön är sjöbäcken i detta lopp. Den största nivåsänkningen, 78 sker mellan Busjön och Södra Bullaren

m, med flera forsar och vattenfall. Strax söder om Sundshult har Kynne älv och den anslutande Liverödsälven l 12.7 i meandrande lopp skurit djupt ned i lösa jordlager.

2 l 2 Skyddade vattendrag

Bullaresjöama ligger i 10 mil lång sprickdal sträcker sig från

en ca som Halden vid Idefjorden i norr till Gullmarsfjorden i söder. På östsidan vidtar Kyrmefjäll som sluttar tvärt ned i dalsänkan. Södra Bullaresjön däms av en mäktig övertvärande israndbildning, den s k Smeberg-Backa-formationen. Betecknande för dessa områden är de vackra ravinlandskap som uppkommit då bäckar skurit djupt ned i avlagringama. Stränderna kring sjöarna präglas av det relativt rika moränmaterialet i dalsänkan. Klippstränder och olika typer av blockstränder dominerar stränder

men med finare material har också stor omfattning. Älven rinner i Idefjorden i

ut Norge, där den heter Enningdalsälven, följande sprickdalen från Bullaresjöama.

Kynne älv awattnar västra sidan av Kynnefjäll, högplatå avgränsad

en av Bullaresjöamas sprickdal i väster och Örekilsälvens dalgång i öster. Till större del utgörs Kyrmefjäll av en relativt jänm platå, i övergår i

som norr spricksjölandskap. Jordtäcket är tunt och förhållandevis grovkornigt. De högre liggande partierna är till stor del hällmarker.

Vegetation

Vegetationen kring Bullaresjöama är typisk för det näringsfattiga underlaget och består mest av barrblandskog. Inslaget lövträd är dock tämligen

av

stort. I jordbruksområden, bäckraviner och på bergsluttningar kan löv-

trädsvegetationen dominera helt. Bäckravinen vid Mårtensröd har rik

en lundflora, och trädskiktet domineras ek, björk och klibbal.

av Buskvegetationen utgörs a av hägg, olvon och hassel. I örtfloran ingår bl a trolldruva, stinksyska, dvärghäxört och vildkaprifol. Runt sjöarna finns områden av jordbruksmark. Vid Tingvall finns betesmarker omväxlande med frodiga lövlundar med hassel, lind, lönn och ek. Vegetationen i älvens strandområden är i hög grad betingad av topograñn. På hällmarkspräglade, höglänta partier och på tunna jordar dominerar torr-frisk tallhed.

en Låglänta partier och sluttningar kantar älvfåran är till stor del

som blandskogsbevuxna med gran, björk, asp och rönn som dominerande trädslag. Viden, och hägg kan också på sina ställen förekomma rikligt,

mera sällan de ädla lövträden. På ställen där älven har ett stritt lopp är bottnen stenig och grusig, i lugnare delar förekommer finsediment,

som koloniserats av säv- och vassruggar. På några platser kantas också älven

av små stanmader och porsmyrar.

Skyddade vattendrag 213

Vegetationen på Kynnefjäll är nordligt präglad, med inslag västliga och

av sydliga arter. Under 1800-talet Kynnefjäll ett bete och svedjebruk

var av starkt präglat område, där hedar, hällmarker och dominerade.

mossar Genom plantering och spontan invandring har området beskogats efter hävdens upphörande. Tall dominerar starkt, blåbärsgranskog före-

men kommer i sänkor. Myrmarker täcker stora arealer, ofta i form myrkomp-

av lex med kärr- och mossevegetation i mosaikartade mönster.

Flora

Botaniskt har älven och dess närmaste omgivningar ett visst intresse, dels genom områden där den pågående markanvändningen varit skonsam och lämnat relativt intakta växtsamhällen, dels vissa floristiska före-

genom komster. Bland annat kan nämnas lokal vid älven nära Valetjäm för

en dysäv, som i Sverige kan betraktas sällsynt, endast förekommande i

som sydvästra delen av landet. Nickstarr, en norrlandsart med ett fåtal lokaler i söder, har också rapporterats från området. Andra kärlväxter förtjänar

som nämnas är strandlummer, ormrot, de två arterna av braxengräs, slidstarr och tätört, vilket ger ett begrepp om de skilda miljöerna. Se även under

"Vegetation".

Fauna

Bäver ñnns i vattensystemet. Lo uppträder eller mindre tillfäl-

genom mer liga besök i Kynnefjällsområdet. Ca en mil på den norska sidan älven

av förekommer utter. Flera mycket hänsynskrävande fågelarter har noterats för området, främst arter bundna till barrskogs-, och hedbiotopema.

myr- Trolig häckning har noterats för grågås. Strömstare är vanlig i forsama. Området mellan sjöarna Stora Holmevatten och Löv på Kynnefjäll är rikt på tjäder som gynnas de lövblandade barrskogama ristyp. Orre före-

av av kommer spridd över området, vanligen på och ljunghed. Fiskgjuse

myrar häckar på flera lokaler. Storlom häckar i flera områdets sjöar. Häckning

av är också noterad för kricka och nattskärra. Ugglor är talrika inom området. Bullaresjöama är ñskrika med stationär öring. Havsvandrande lax når

a upp till norra Bullaren via Enningdalsälven.. Kynne älv hyser ett rikt öringsbestånd. Sik förkommer i sjön Löv på Kynnefjäll. Ål har också tidvis förekommit talrikt.

Biflöden

Bland de viktigaste biflödena kan nämnas Grimån 1 12.4 som rinner upp i Nedre Bolsjön, Sjöviksbäcken som har övre Bolsjön och Långvattnet som källor, samt Liverödsälven 112.7. Biflödenas egenskaper är dåligt dokumenterade.

Referenser

Hjelrnqvist 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi.

Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Nordisk ministerråd. 1990. Nordiske vassdrag vem og inngrep.

- Milj örapport 1990:1 Trondheim.

Områden riksintresse för naturvård i Göteborgs och Bohus län. 1988.

av Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. 1979. Vattenföring i Sverige. Sveriges meteorologiska- och hydrologiska institut. Stockholm.

Skyddade vattendrag 215

III.

Slutsatser

Vad är skyddat

De vattenområden som idag är skyddade enligt naturresurslagen rymmer unika geovetenskapliga och biologiska värden med spännvidd från tund-

en raregionen längst i norr, till den södra lövskogsregionen i sydligaste delen av landet. De skyddade vattendragen utgör emellertid inget representativt urval olika vattendragstyper i olika delar landet. Det finns regional

av av en obalans i de skyddade vattenområdena ligger. De flesta skyddade vat-

var tenområdena finns i norra Norrland. Här ligger t alla de outbyggda stor-

ex älvama, Tome-, Kalix-, Pite- och Vindelälvama, vilka numera är s k nationalälvar. I södra Norrland finns hel del vattendragsobjekt skyddade,

en men det rör sig främst om delar av avrinningsområden och älvsträckor, framför allt i fjällområdet. I Svealand och Götaland är endast ett fåtal vattenområden eller älvsträckor skyddade. Även vad gäller olika vattendragstyper finns en obalans i vad som är skyddat. I hela landet saknar mindre, kustnära avrinningsområden skydd.

Nedan följer en kortfattad översikt av skyddsstatusen i varje avrinningsregion:

1 Bottenviken: Av de avrinningsområden som awattnas till Bottenviken Tomeälven t o m Tavleån är förhållandevis många skyddade. Av storälvama som awattnar fjällkedjan är Tomeälven, Kalixälven och Piteälven skyddade i sin helhet. I de för vattenkraft utbyggda Luleälven och Skelleñeälven är källområdena delvis skyddade, samt Pärlälven i Luleälven och Malån i Skellefteälven. Av skogsälvar, d v s vattendrag som awattnar områden i Norrlands kust- och inland, inte sträcker sig i tjällregio-

men upp nen, är Råneälven, Åbyälven, Byskeälven och Sävarån skyddade.

2 Bottenhavet: Avrinningsområdena som awattnas till Bottenhavet

Umeälven t o m Nontäljeân är många och rymmer sex stora avrinnings-

områden som awattnar tjällkedjan, vilka dock alla är utbyggda för vattenkraftsändamål. Delar deras avrinningsområden är dock skyddade,

av varav merparten ligger i älvamas källområden. I Umeälven är hela Vindelälvens

avrinningsområde skyddat, liksom Tämaån, Kirjesån, Juktân uppströms

Fjosoken och Tärnaforsen. I Ångennanälven är dels flera objekt i

källområdena i fjällvärlden skyddade, dels är Långseleån-Rörströmsälven

och en älvsträcka i Faxälven skyddade. Indalsälven är Åreälven, Ammerån,

Hårkan, Storän-Darmnån, samt Långan nedströms Landösjön skyddade. Hårkan är delvis utbyggd, liksom övre Långan. I Ljungan är källflödena uppströms Storsjön, älvsträckan vid Haverö strömmar och älvsträckan nedströms Viforsen skyddade. I Ljusnan är två älvsträckor och Voxnan uppströms Vallhaga skyddade. I Dalälven slutligen, är Österdalälvens källområde, större delen av Västerdalälven och älvsträckan nedströms Näs bruk skyddade. Västerdalälven är till stor del utbyggd, men saknar stora

regleringsmagasin. Tre skogsälvars avrinningsområden är skyddade. De

ligger alla i delen området och är tämligen stora. De är Öreälven,

norra av Lögdeälven och Moälven. Mellan Umeälvens och Ångermanälvens avrinningsområden ligger i tjällregionen den skyddade Vapstälven, som avrinner till Atlanten via Vefsna i Norge.

3¶Östersjön: Bland de avrinningsområden som awattnas till egentliga

Östersjön är endast tre avrinningsområden skyddade, vilka dessutom gränsar till varandra i sydöstra Götaland. De är Emån, Bräkneån och Mönumsån. Emån och Mörrumsån är påverkade av vattenkrañutbyggnad.

4 Västerhavet: Bland de vattendrag som awattnas till Västerhavet är Fylleån och Enningdalsälven uppströms riksgränsen, samt i Göta älv älvsträckan Höljes till Edebäck i Klarälven skyddade.

Svårigheter att dra slutsatser av materialet

Dokumentationen har använt underlag för sammanställningen

som som är av mycket varierande kvalitet och omfång. I många fall är kunskapen om vissa områden otillräcklig. Somliga vattendrag, som t ex Gimån i Ljungans vattenområde saknar nästan helt dokumentation. I andra fall har man trots att det egentliga ktmskapsunderlaget kanske inte är dåligt, i sammanställningar och beskrivningar fokuserat intresset på värden som man uppfattat som värdefulla, men utelämnat andra. Förekomst av hotade arter med utbredning över hela landet, som t ex utter och tlodpärlmussla uppges oña. Dessa framstår därför som tämligen allmänt förekommande i denna sam-

manställning. Andra, mindre spektakulära arter med begränsad utbredning,

och kanske unika för ett eller några vattendrag, nämns ofta inte i översiktliga beskrivningar. På så vis framstår många vattendrag som mer lika varandra än de i själva verket är, genom urvalet av infonnation; Ett genomgående resultat av sammanställningen är att biflödena till huvudf°aroma i skyddade vattenområden är dåligt kända. Om dessa är dokumentationen i många fall obeñntlig.

Skyddade vattendrag 217

varierande kvaliteten och omfånget dokumentationen försvårar Den av också möjligheterna utifrån sammanställningen identifiera vilka naturatt värden inte finns representerade i skyddade vattendrag. Man kan därsom för inte specifikt vilka naturvärden inte finns representerade i de ange som skyddade områdena, och därför borde skyddas. För att kunna ge den typen detaljerade rekommendationer skulle rikstäckande vattendragsinvenav en tering med enhetlig metodik behöva genomföras. Istället måste man ha en

upplösning, baserad på naturgeografiska regioner och typer av

ganska grov

vattendrag.

för utökat skydd av vattendrag Principer

Eftersom inte har möjlighet specifikt vilka värden saknar att ange som skydd, åtminstone inte med någon större upplösning, måste förlita oss på andra kriterier för att få ett acceptabelt vattendragsskydd. Det mest användbara kriteriet för att få ett gott vattendragsskydd är representation. Med detta bland de skyddade områdena skall alla typer av miljöer avses att till vattendrag, hela landet, finnas representerade. Detta skall knutna över sarmnanblandas med visst områdes representativitet, d hur väl inte ett v s ett objekt representerar en naturtyp.

Målet för vattendragsskyddet i Sverige bör att etablera ett nätverk av vara

skyddade avrinningsområden över hela landet. Dessa avrinningsområden

bör fördelade på olika naturgeografiska regioner. Att bara vara

alla naturgeografiska regioner är emellertid inte tillräckligt.

representera Även olika vattendrag, framför allt olikstora vattendrag bör typer av Vattendragens egenskaper förändras med stigande storlek då representeras. vattenmängden ökar, och den hydrologiska regimen blir armorlunda. t ex Små avrinningsområden kusten kan vidare bara i viss utsträckning nära biflöden till större vattendrag. De är olika vad gäller t ex representeras av

uppvandringsmöjligheter för vandringsfisk.

På så kan skyddet olika vattendragstyper, naturtyper och arter optisätt av vattendragen behöver kända i detalj. Om utförlig informeras utan att vara mation finns kan finjusteringar göras med hänsyn till variabler såsom stor-

lek, hydrologi, geologi, geomorfologi, och artsammansättning.

förutsättningar för att utvalda vattendragstyper ska kunna bibe-

För att ge

hålla sin organismvärld i långt perspektiv, bör de så naturliga, d s

ett vara v

218 Skyddade vattendrag

så lite påverkade mänsklig aktivitet möjligt. av som De vattendrag som redan är relativt naturliga kan skyddas de Det gäller framför allt som några ytterligare vattendrag i de delarna landet. På olika skanorra av sätt dade vattendrag bör däremot i möjligaste mån rehabiliteras för på bästa att sätt representera den organismvärld är eller har varit typisk för regiosom nen. Sådan rehabilitering blir aktuell främst i de södra och mellersta delarna landet. Denna region har dessutom låg av senare en andel

skyddade vattendrag.

Vilka regioner saknar tillräckligt skydd

De naturgeografiska regioner enligt Nordiska ministerrådet 1984 som idag saknar skyddade vattendrag ligger framför allt i de södra delarna av landet:

Sydöstliga Danmark och sydvästliga Skåne

Skånes sediment- och horstområden samt Bornholm

Nordöstskånes skogslandskap

14. Öland och Gotland

15. Ljungheds- och kustskogsornråden längs svenska västkusten och norska Sydkusten

18. Den sydöstnorska och bohuslänska kustskogsregionen

22. Götalands centrala slättbygder

23. Skogslandskapet i Tiveden-Tylöskogen-Kolmården

24. Svealands sprickdalsterräng med lerslättdalar och sjöbäcken 25. Östersjökusten med skärgårdar samt Åland

27. Skogslandskapet omedelbart norrlandsgränsen

norr om

Många andra naturgeografiska regioner är otillräckligt skyddade vad beträffar vattendrag. De berörs bara i liten

utsträckning av något skyddat

vattendrag. Exempel på sådana naturgeograñska regioner är:

ll. Sydsvenska höglandets och smålandsterrängens myrrika västsida 21. Sydöstra Norges och sydvästra Sveriges kuperade barr- och

lövskogslandskap

26. Skogslandskapet omedelbart söder norrlandsgränsen om 28. Sydligt boreala kuperade områden 29. Kustslätter och dalar med finsediment kring Bottenviken norra När vattendrag väljs ut för ett utökat skydd bör dessa fördelas så alla att naturgeograñska regioner representeras, för De som argumenterats ovan.

Skyddade vattendrag 219

naturgeograñska regionerna representerar olika klimat, geologi, flora och fauna. Därmed är det sannolikt att skyddet av den biologiska mångfalden optimeras, kunskapen denna är begränsad. även om

Nedan identifieras vattendragsskyddet är bristfälligt för varje avrinvar

ningsregion:

1 Bottenviken: Avrinningsområdena avvattnas till Bottenviken är som förhållandevis väl representerade. En vattendragstyp saknar skydd är som mindre, kustnära skogsälvar. Alla naturgeografiska regioner i området är

redan representerade.

2 Bottenhavet: I Bottenhavets avrinningsregion är många delar av fjällälavrinningsområden skyddade, kan ändå inte säga att de varnas men man skyddade delarna representerar dem på ett tillfredsställande sätt, eftersom de flesta områden ligger i fjällregionen, i älvamas källområden. Skydd av många mindre områden kan inte heller ersätta ett helt avrinningsområde, eftersom ett avrinningsområde utgör funktionell enhet i många avseenen den. Eftersom alla storälvama är utbyggda, kan ytterligare skydd emellertid bara ske undantagande biflöden. Vad gäller kustnära avrinningsgenom av områden saknar de helt skydd i regionens mellersta och södra del. Dessutom är inga mindre skogsälvar skyddade. Alla naturgeograñska regioner i området är i någon mån representerade, utom: 27. Skogslandskapet omedelbart norr om norrlandsgränsen. Flera andra är dock representerade på ett otillfredsställande sätt. Det gäller t ex: 28. Sydligt boreala kuperade områden.

3¶Östersjön: Bland avrinningsområden avrinner till den egentliga

som Östersjön representationen skyddade vattendrag mycket bristfällig. är av De avrinningsområdena är Norrström och Motala ström. I största Mälarregionen och nordöstra Götaland saknas helt skyddade vattendrag, medan sydöstra Götaland saknar några mindre avrinningsområden. I

Mälarregionen och nordöstra Götaland är inga naturgeograñska regioner representerade. 13. Sydsvenska höglandets centrala och östra delar, som

delas mellan nordöstra och sydöstra Götaland är dock representerat i sydöstra Götaland. I sydöstra Götaland är alla naturgeografiska regioner representerade på något sätt utom de i Skåne, Öland och Gotland. De är: Sydöstra Danmark och sydvästra Skåne, Skånes sediment- och horstornråden, samt Bomholm,

Nordöstskånes skogslandskap,

220 Skyddade vattendrag

14. Öland och Gotland. Alla naturgeografiska regioner är representerade bör dock få som ett

kompletterat skydd med olika vattendragstyper.

4 Västerhavet: Avrinningsområdena awattnas till Västerhavet som är också mycket bristfälligt representerade. Alla behöver

typer av vattendrag

utökat skydd. I Göta älvs avrinningsområde är endast älvsträckan

Höljes

till Edebäck i Klarälven skyddad, och där behöver skyddet också utökas. Ingen naturgeografisk region kan sägas tillräckligt representerad. vara Följande regioner saknar helt representation: Sydöstra Danmark och sydvästra Skåne, Skånes sediment- och horstområden, samt Bornholm,

Nordöstskånes skogslandskap, 15. Ljungheds- och kustskogsområden längs svenska västkusten och

norska Sydkusten, och 22. Götalands centrala slättbygder.

Vilka ytterligare vattendrag bör skyddas

En viktig målsättning vid skydd vattendrag bör hela

av vara att skydda avrinningsområden. I förslagen nedan har detta givits hög prioritet, och även att olikstora avrinningsområden skyddas, fördelade hela landet. över Eftersom avrinningsområden ofta omfattar naturgeograñsk mer än en region, har jag inte redovisat förslagen följande de naturgeograñska

regio-

nerna. Presentationen är istället upplagd så att olika typer avrinningsomav råden i de olika avrinningsregionema representeras. Syftet är dock alla att naturgeografiska regioner skall representeras.

l Bottenviken: De vattendrag i Bottenviken som mynnar är som nämnts tämligen väl representerade med dagens skydd. Mindre, kustnära skogsälvar saknas dock. För att ett representativt urval typiska

av vattendrag av

olika storlek i regionen, borde även mindre skogsälvar längs Bottenvikens kustland skyddas. Exempel på sådana mindre skogsälvar Töreälven

är 5,

Kågeälven 19, Bureälven 21 och Rickleån 24.

2 Bottenhavet: Bland avrinningsområdena avvattnas till Bottenhavet, som är fjällälvama inte skyddade på ett representativt sätt. För förbättra att re-

presentationen fjällälvamas avrinningsområden behövs utökat av ett skydd

framförallt i kust- och inlandet. I denna region är det emellertid inte

möjligt

att representera ytterligare fjällälvar eftersom alla är utbyggda. Det är fram-

Skyddade vattendrag 221

förallt biflöden till fjällälvama som kan komma ifråga för ytterligare skydd. Man kan tänka sig två principer för urvalet. Dessa kan kombineras eller

tillämpas för sig. Enligt den principen skyddar man de största biflö-

var ena dena med de högsta naturvärdena, oavsett i vilket avrinningsområde de är belägna. Lämpliga kandidater för ett sådant urval finns, men dokumentationen medger inte att en lista presenteras.

Enligt den andra principen skyddar helt en eller flera av fjällälvamas

man vattensystem. Fördelen med ett sådant arbetssätt är att vattendrag längs hela gradienten från fjäll till kust kan skyddas. Nackdelen är att många vattendrag redan är eller mindre exploaterade. Målsättningen bör vara

mer att inte fortsätta exploateringen på ett sådant sätt att även de resterande naturvärdena äventyras. I de fall där vissa vattendragstyper längs storälvsgradienten är hårt exploaterade kan skyddet kompletteras med mer värdefulla vattendrag på motsvarande nivåer i angränsande storälvssystem. Man kan exempelvis helt skydda Dalälven, Sveriges näst vattenrikaste vattendrag och sydligaste ijällälv dem i Östersjön, från

av som mynnar ytterligare exploatering. De värdefullaste delarna av dess huvudfåra är redan skyddade, varför det kunde vara naturligt att inbegripa även biflödena i det skyddade området. Ett annat viktigt argument gäller varaktigheten de värden man vill skydda. De nu skyddade nedersta

av delarna Dalälven påverkas exploateringen uppströms. Det är därför

av av angeläget med helhetssyn på markanvändningen i hela

en avrinningsområdet.

Inom regionen finns tre skogsälvar skyddade mot vattenkraftutbyggnad. De ligger alla tre i regionens nordligaste del. De är också förhållandevis stora. För att få god representation bör fler skyddas. De bör lokaliseras så att

en regionens mellersta och södra delar representeras, och så att mindre skogsälvar också representeras. Exempel på skogsälvar kan komma ifråga

som är Idbyån 35, Nätraån 37, Gådeån 39, Selångersån 41, Dyrån 42/43.2, Delångersån 45, Skärjån 49, Testeboån 49 och Forsmarksån 55.

Skyddas något eller några vattendrag varje kategori, kommer alla natur-

ur geograñska regioner i området att representeras.

3 Östersjön: Inom Östersjöns avrinningsregion är endast tre avrinnings-

områden skyddade, vilket innebär att området är mycket bristfälligt representerat. Dessa tre, Emån, Bräkneån och Mörrumsån, är dessutom alla

222 Skyddade vattendrag

belägna i sydöstra Götaland. I denna region kan det vara praktiskt att skilja ut några mindre områden. Det gäller först Mälarregionen, vilken till största delen avvattnas till Östersjön Norrström via Mälaren. I detta område

av finns inga vattendrag skyddade. Delavrinningsområden som skulle kunna skyddas är t ex Hedströmmen 61.33, Svartån 61 och Arbogaån 61.34. Av dessa är Arbogaån störst. Även vattendrag utanför Norrströms vatten-

system bör skyddas i regionen för att få god representation. Exempel på

en sådana vattendrag är Tyresån 62, Svärtaån 64 och Nyköpingsån 65.

Motala ström avvatmar en stor del av nordöstra Götaland, a Vättem. Här bör man skydda vattendragen som rinner till Vättem, ett område som på många sätt avviker från andra vattensystem i Sverige. Andra delar av avrinningsområdet är Stångån 67.9 och Svartån 67.10 som awattnar

, norra sidan av sydsvenska höglandet. På ostkusten söder om Motala ström bör de tre vattendrag som skyddats kompletteras med några mindre vattendrag. Exempel på sådana vattendrag är Virån 73, Alsterån 75, och

Ljungbyån 77.

I Skåne finns idag inga skyddade vattendrag. Området avvattnas både till Östersjön och Västerhavet. Området hör till den södra lövskogsregionen, eller den nemorala tillsammans med sydligaste Blekinge och

zonen, Hallands och Bohusläns kustland Sjörs 1967, Nordiska Ministerrådet 1984. Här borde både några större och några mindre vattendrag skyddas. Större vattendrag i som awattnas till Östersjön är Helgeån 88, vars avrinningsområde sträcker sig upp i Småland. Mindre vattendrag är Segeholmsån-Verkeån 88/89 och Nybroån 89.

Om rekommendtationema ovan följs, kommer alla naturgeograñska regioner i området att representeras.

4 Västerhavet: Av vattendragen awattnas till Västerhavet är Fylleån

som i Halland, den svenska delen av Enningdalsälvens avrinningsområde Kynne älv, och en älvsträcka i Klarälven, som hör till Göta älvs vattensystem, skyddade. Som nämndes borde några större och

ovan,

mindre vattendrag i Skåne skyddas. Större sådana vattendrag som

avvattnas till Västerhavet är Kävlingeån 92 och Rönne å 96, medan Sege å 90, Saxån 93, Råån 94 och Vege å 95 är mindre vattendrag. Bortsett från Göta älv, Sveriges vattenrikaste system, så bör någon eller några de större vattendragen i regionen, Lagan 98, Nissan 101, Ätran

av

103, Viskan 105, skyddas. Alla är dock påverkade av

Skyddade vattendrag 223

vattenkrañutbyggnad. Mindre vattendrag i regionen är Stensån 97, Rolfsån 106 och Örekilsälven 110.

Inom Göta älvs vattensystem bör några delavrinningsområden skyddas. Det gäller främst tillrinningsområden för Vänern. I Klarälven är sträckan mellan Höljes och Edebäck skyddad. Detta skydd borde kunna omvandlas till att gälla en del av Klarälvens avrinningsområde. Andra större vattendrag som i Vänern från är Upperudsälven 108.23,

mynnar norr Byålven 108.28, och Gullspångsälven 108.39. Tidan 108.37 och Lidan 108.31 som awattnar Västgötaslätten har helt annan karaktär än de norrifrån tillrinnande, d representerar typ vattendrag och

v s en arman av andra naturgeograñska regioner, varför någon de två bör skyddas.

av

Om rekommendationerna ovan följs, kommer alla naturgeograñska regioner i området att representeras.

Oklarheter i naturresurslagen vattenområdens

om

avgränsning

För en del av de objekt som idag är skyddade enligt Lagen om hushållning med naturresurser m m 3 kap. 6 § finns oklarheter i hur objekten skall avgränsas. Det gäller de fall när ett avrinningsområde uppströms en sjö eller ett regleringsmagasin är skyddat, "Österdalälven uppströms

t ex Trängslet". Detta kan tolkas antingen som uppströms dammbyggnaden, d v s inklusive andra vattendrag som rinner ut i Trängslet-magasinet, eller som att endast Österdalälvens avrinningsområde uppströms dess inlopp i Trängslet-magasinet år skyddat. I den tolkningen ingår andra

senare vattendrag som rinner ut i Trångslet. Dessa tolkningsoklarheter borde klargöras, förslagsvis så att avgränsningen utgörs dammbyggnaden i maga-

av sinen, eller högvattenlinjen i reglerade eller oreglerade sjöar, d s

v inklusive vattendragen som rinner ut i magasinet eller sjön.

mx.{frå;nåz

Prioriterade vattenområden 225

De av

Vattendragsutredningen

från

bevarandesynpunkt

vattenområdena

prioriterade

Översiktlig av naturvärden

sammanställning

Ulf Larsson, Magnus Svedmark och Christer Nilsson

Institutionen för ekologisk botanik

Umeå universitet

l 994

8 I4-0624Del2

Prioriterade vattenområden 227 5. Töre älv

Län: Norrbottens län

Medelvattenföring: uppgift saknas

Avrinningsområdets areal: 423 km

Naturgeografiska regioner:

29. Kustslätter och dalar med ñnsediment kring Bottenviken.

norra Töre älv liten älv, inklämd mellan Kalix och Råne älvar,

är en som myrmar direkt i havet. Dokumentationen älven är mycket

av

bristfällig.

Biflöden Till de större biflödena hör Kvarnbäcken, Granån och Tallån.

Berggrund

Berggrunden består äldre graniter och ådergnejser, övervägande

av

sedimentgnejser. I den övre delen finns smärre inslag gabbror,

av diabaser och grönsten.

yngre

Geomorfologi och hydrologi

Ett stycke uppströms mynningen i havet, vid Fattenborg, finns ett

storgeomorfologiskt område med exempelvis nipbranter. I övre delen av Tallåns vattendrag ingår ett uppsplittrat småmyrsystern.

228 Prioriterade vattenområden

Vegetation

Framförallt brukad skogsmark Töre älv. I övre delen av

omger avrinningsområdet kan vegetationen lokalt påverkas av grönstens-

berggrunden.

Flora Vid Töre älvs utlopp finns a hänggräs.

Fauna Utter finns i vattensystemet. Harr förekommer i älvens forspartier och även lax går upp i vattendraget.

Referenser

Arbetsmaterial från Sture Westerberg, Länsstyrelsen i Norrbottens län. 1994. Miljöstatistisk årsbok 1986-87. Natunniljön i siffror. 1987. Sveriges officiella statistik. Statistiska centralbyrån. Stockholm. Atlas över Sverige. 1953. Berggrunden. Blad 7-8. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Prioriterade vattenområden 229

24. Rickleån

Län: Västerbottens län

Medelvattenföring: 18 m3/s

Avrinningsområdets areal: 1673 kmz

Naturgeograñska regioner:

29a. Kustslätt och dalar med ñnsediment kring Bottenviken.

norra

Rickleån är en liten skogsälv i Bottenviken.

som mynnar Vattendraget är delvis reglerat för kraftändamål och påverkat

av

tidigare flottningsverksamhet. Sträckan mellan Robertsfors och

havet är dock inte flottningsrensad vilket är tämligen unikt. Av särskilt intresse är att Rickleån är den enda skogsälv där har

man tillgång till långa serier av biotiska och abiotiska mätvärden.

Biilöden

Rickleân har huvudsakligen tre biflöden alla förenas i sjön

som Bygdeträsket. Risån och Tallån är de två största medan Sikån är något mindre.

Berggrund

Berggrunden utgörs framförallt ådergnejser, med övervägande

av

sedimentgnejser, och ådergnejser med övervägande granitgnejser. I

Risåns övre lopp dominerar dock Stockholms-, Fellingsbro-, och Revsundsgraniter med ett mindre inslag gabbror, dioriter och

av amñboliter.

Geomorfologi och hydrologi

Rickleån awattnar främst Bygdeträsket 5 mil NV utloppet.

om Själva ån är oligotrof med humöst vatten. Terrängen längs ån är i huvudsak flack. Området kring Sikåns övre lopp har karaktär

av

230 Prioriterade vattenområden

extrem restbergsslätt, och dalar saknas helt. Bygdeträsket

Ovan

finns sträcka med tydligare dalgång. Mellan Overklinten och

en Robertsfors omges ån av en flack sandhed.

Nedströms Robertsfors rinner ån över slättyta mellansvensk

en av typ och loppet är mestadels rakt. Forsar och sel finns längs hela sträckan och alla forsar strömmar över blockig morän. Mellan forsama kantas låga sedirnentbrinkar. Vid myrmingen finns

ån av

hällmarker och klapperstensfält.

Biflödet Sikån rinner sjöarna Åsträsket och Villvattnet

a genom

delas markerad rullstensås. Det sjörika området i Tallåns som av en övre del är Västerbottens östligaste dödislandskap och har former av Rogemnorän-typ.

Vegetation

Rickleäns omgivningar nedströms Bygdeträsket domineras av

barrskogar med inslag jordbruksmark. Vid Överklinten finns rika

av lundartade stränder. Vegetationen längs Risån karaktäriseras av skog och myrmarker. Åns stränder är påverkade slåtter.

av Nedströms Åträsket finns bestående sjöfräken, bladvass

vassar av och säv. Vid Sikâns övre del utbreder sig Jättimgsmyran, ett myrkomplex av riksintresse, med välutbildade sträng-flarkpartier och ett 40-tal större gölar i centrum. Även i Tallåns övre del

myrens förekommer flera sträng-flarkmyrar. Båthusmyrans delvis ombrotrofa karaktär är av stort ekologiskt intresse.

Flora

Längs sträckan Bygdeträsket-mynningen fräken och

är vassar av starr vanliga, näckrosor förekommer ställvis. En knapp mil från mynningen, vid Åströmsforsen, finns ett Sveriges nordligaste

av bestånd gul svärdslilja. Röda vinbär växer på stränderna vid

av a Överklinten.

På flera ställen längs Risån och i Sikålokal finns den i norr

en

sällsynta sjöranunkeln är utbredningshistoriskt intresse. Vid

som av Sikån växer också getrams på ett ställe.

Prioriterade vattenområden 231

Fauna

Bygdeträskets utlopp är rastlokal för fåglar och i forsama nedströms utloppet finns strömstarar. Tyrildsjön söder Robertsfors utgör

om tillsammans med omgivande myrmarker värdefull fågellokal

en liksom Stonnyran vid Tallån. Vidare bör nämnas att ñskgjuse har observerats i Rickleåns myrmingsområde.

I Bygdeträsket finns också flera ishavsrelikter, a pungräkan, Mysis relicta, och den lilla märlan Pontoporeia ajfinis. På flera platser i ån, Rickleåforsen, förekommer den lilla

a sötvattensnäckan Ancylusfluviatilis, populationen har dock minskat i storlek på år.

senare

Öring och harr finns i stora delar av Rickleåns vattensystem, i åns nedre del finns också en laxstam. Bygdeträsket har utpostbestånd av nors och Siklöja. Granträsket, vid Sikån, har utpostbestånd

av siklöja och Risân ett dito braxen. Rickleåsystemet har också

av en stabil bäverstam

Referenser

Atlas över Sverige. 1953. Berggrunden. Blad 7-8. Svenska

sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Mindre vattendrag i Västerbottens län en sammanställning av

naturvärden. 1985. Länsstyrelsen i Västerbottens län.

232 Prioriterade vattenområden

38. nedströms Sollefteå.

Ångermanälven

Län: Västernorrlands län

Medelvattenföring: Uppgift saknas

Avrinningsområdets areal: Uppgift saknas

Naturgeograñska regioner:

28a. Sydligt boreala kuperade området: Medelpad och Höga kusten i

Ångermanland.

Ångermanälven är landets tredje största älv är kraftigt utbyggd.

som Sträckan nedströms Sollefteå är dock inte utbyggd med kraftverk.

Billöden

Biflödena är med något undantag dåligt dokumenterade. Björkån rinner i Ångermanälven norriñån bit nedströms Sollefteå. Ån

ner en

är påverkad tidigare flottningsverksamhet. Bruksån tillstöter

av älven från söder i Sollefteå samhälle.

Berggrund

Avrinningsområdets berggrund domineras ådergnejser, med

av

övervägande sedimentgnejser. Inslag äldre urbergssediment,

av Stockholms-, Fellingsbro- och Revsundsgraniter samt diabaser och hyperiter förekommer.

Geomorfologi och hydrologi

Nedströms Sollefteå kraftverk utgörs Ångemianälven av en 3,5 mil lång sträcka med strömmande vatten. Älven flyter här fram i vid

en dalgång med mäktiga nipstränder, djupa raviner och breda terrassplan. Landskapet kan karakteriseras som ett niplandskap även

är långsamma a uteblivna vårfloder. Från om processerna p g

Prioriterade vattenområden 233

Nyland vidtar Ångermanälvens mynningsvik med tlodkaraktär och stort djup. Bergkullandskapet når här ända ner till stränderna.

Längs Björkån ligger Björkåâsen, grusås delvis utnyttjats

en som

täkt. Av geovetenskapligt intresse är det nästan orörda avsnittet som från Åkvisslan till Strupen och de åsavsnitt bildar öar och näs i

som Öster-Mosjön. Nämnas bör också deltabildningen vid Björksjön.

Vegetation

Älvens dalgång nedströms Sollefteå domineras välhävdade

av odlingsmarker, i den övre delen i en öppen dalgång och efter Nyland

i ett kuperat landskap. Mellan Björkåns utlopp och Nyland är

stränderna flacka och domineras ofta rosettväxtssamhällen. En

av gråalbård utgör gräns mellan åkemiarken och stranden.

Björkån kantas omväxlande skogsmark, myrmark och

av odlingsmark. I dess övre lopp finns de örtrikaste biotopema. Andra intressanta växtbiotoper finns vid Björksjödeltat och i lövskogama ovan Strupen.

Flora

I östra Sollefteå finns Skedomsnipan, sydvänd hög nipbrant. Här

en växer bergkårel, tjärblomster, springkom, bockrot och skogstry.

a I Bruksåns vattensystem, i Solleñeå, ñnns det sällsynta

som mynnar gräset glesgröe i landets rikligaste förekomster. Ån hyser

ett av också häxört, kärrsilja, dvärgigelknopp mm.

Getrams finns på flera ställen längs älvdalen, a i Pararavinen och vid Kärvstaberget, norr om Torsåker. Kärvstaberget, som är ett sydberg, har andra intressanta arter som t ex svartbräken, trolldmva och skogstry.

I Ångermanälvens nedre lopp vid Stymäs finns a norrlandsstan, mandelpil, madrör, hårbladsmöja och fyrling. Den totala floran här är representativ för denna del av älven. Strax S om Stymäs ligger Dämstasjön som som avvattnas av den korta Loån. Floran i sjön påverkas det näringsrika vattnet, här växer pilblad, vanligt

av mannagräs, svalting mm.

234 Prioriterade vattenområden

I mynningsområdet vid Nyland och Näsön finns branta sluttningar ner mot älven. Näsöns södra brant uppvisar flora innehåller

en som

a trolldmva, jordreva, hällebräken, stinknäva och bergglim. På Korsbergets sluttning strax nordväst om Näsön växer också rockentrav, sandviol och lövbinda. Längre i mynningsviken

ner ligger Strinnefjärden som är en intressant strand- och vattenväxtlokal. Nänmas kan arter bitterpilört, bmnskära,

som

korsslamlqypa och strandpryl.

Fauna

Ångermanälvens naturliga reproduktion lax och havsöring är

av

förstörd men odling lax- och havsöringsmolt upprätthåller

av en

konstgjord föryngring. Från genetisk synpunkt utgör dock älvens

lax- och havsöringbestånd nationell tillgång. Älven utgör också

en

lelcmiljö för flodnejonöga. Biflödena längs älvsträckan är

lekområden för sik och harr. Andra exempel från den rika

a ñskfaunan är t gös, siklöja och stäm. Kramforsån har ett bestånd

ex

av flodpärlmussla.

Bäver finns i många av Björkåns selsträckor och främst vid deltaområdena. Även utter har spårats det är osäkert ån

men om utgör reproduktionsområde för arten. Björksjödeltat är åns viktigaste omitologiska lokal, deltat viktig rastplats för vadare

är en och änder och för många häckande arter.

Referenser

Områden av riksintresse för naturvård i Västernorrlands län. Odaterad. Länsstyrelsen i Västernorrlands län

De mindre vattendragen i västemorrlands län. 1982. Länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Arbetsmaterial. Odaterat. Länsstyrelsen i Västernorrlands län

Ivar Sundvisson vid Länsstyrelsen i Västernorrlands län. Muntl. 1994.

Atlas över Sverige. 1953. Berggrunden. Blad 7-8. Svenska

sällskapet för antropologi och geograñ. Stockholm.

Prioriterade vattenområden 235

40. I Indalsälven: 40.1 Ljustorpsån Mjällån

-

Län: Västernorrlands län

Medelvattenföring: 8,8m3/s

Avrinningsområdets areal: 950 kmz

ca

Naturgeografiska regioner:

28a. Sydligt boreala kuperade området: Medelpad och Höga Kusten i

Ångermanland

Ljustorpsån-Mjällån är ett litet biflöde till Indalsälven. Åama förenas i sitt nedre lopp och tillstöter älven i Stavreviken strax uppströms älvens mynningsdelta.. Mjällån är oreglerad medan

Ljustorpsån är relativt kraftigt påverkad av vattenkraftsutbyggnad.

Båda åama är påverkade av flottningsrensningar.

Biflöden

Vattensystemet består av ett flertal mindre åar och bäckar, samtliga dåligt dokumenterade. Viksjöån, Laxsjöån, Bredsjöån och Ådalsån är några exempel.

Berggrund

Berggrunden utgörs framförallt ådergnejser även små stråk

av men av äldre urbergssediment.

Geomorfologi och hydrologi

Åarna rinner fram i markerade dalgångar med höga omgivande berg, Mjällåns dalgång är dock betydligt mer skarpskuren. I Ljustorpsåns nedre lopp och efter sammanflödet med Mjällån går ån i ett slingrande meanderlopp med korvsjöar, strandvallar och levéer. Mjällån har sina källor i ett glacifluvialt fält med rullstensåsar och dödisgropar, vilka bildar ett mindre sjösystem. Här finns även ett välutbildat randdelta med strömrännor och fossila sanddyner. Längs Mjällåns dalgång går ett isälvsstråk och dalgången har klassiska lokaler för studier varvkronologin i denna del landet.

av av

236 Prioriterade vattenområden

Erosionen är fortfarande aktiv och terassema längs vattendraget är ofta sönderskuma raviner och nipor. Tillsammans med av Ljustorpsäns nedre lopp uppvisar åama på sträcka mindre än en av fyra mil en ovanligt komplett serie de former utmärker av som norrländska älvdalar, från högsta kustlinjens randdeltakomplex via dalgångens terrasser, nipor, raviner och meanderlopp till och med älvens kustdelta.

Vegetation

De övre delarna av Ljustorpsån går främst skogsmark, längre genom ned och efter sammanflödet med Mjällån löper vattensystemet genom jordbruksmark. Skogsmarken utgörs såväl barrskog, av

blandskog som lövskog.

Flora

I Ljustorpsån-Mjällåns dalgång förekommer den högt skyddsvärda

arten smällvedel endast har lokaler i landet. I ravinema vid som sex Latmansmon, Viksjö, växer de sällsynta gräsen sötgräs, köseven, storven och glesgröe. Vid Billberget växer bla fjällbräcka och bergviol. Utmed längre strandsträckor återfinns mandelpil och älvtolta.

Fauna

Vattensystemet är reproduktionsonrråde för harr och bäcköring. Speciellt viktigt för länet är åamas reproduktion havsöring. av Ljustorpsån-Mjällån är också viktig för länets reproduktion av

flodnej onöga.

Ett par hotade insektsarter samt sällsynta strandlevande skalbaggar finns i åama. Häckande kungsfiskare finns i Ljustorpsån.

Referenser:

Områden av riksintresse för naturvård i Västernorrlands län. Länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Ang redovisning av skyddsvärden i vattenområden och vattendragssträckor. 1993. Länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Prioriterade vattenområden 237

mindre vattendragen i Västemorrlands län. En naturinventering. De 1982. Länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Atlas Sverige. 1953. Berggmnden. Blad 7-8. Svenska

över sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

238 Prioriterade vattenområden

45.

Delångersån

Län: Gävleborgs län

Medelvattenlöring: 18 m3/s

Avrinningsområdets areal: 2010 kmz

Naturgeografiska regioner:

27. Skoglandskapet norrlandsgränsen

norr om 28. Sydligt boreala kuperade områden 30. Norrlands vågiga med mellanboreala

bergkullterräng

skogsområden

Delångersån awattnar Svågan och Dellensjöama. Den rinner

därefter mot SO och på sin havet passerar väg mot a Kyrksjön,

Långsjön och Storsjön. Kraftverk och regleringar finns i avrinningsområdet.

Biilöden

Hångelån är ett biflöde till Svågan. Området

präglas av

isavsmältningens förlopp. Här finns fossila älvbottnar i form av grenade torrfåror samt på sina ställen höga, lodräta

klippväggar som

markerar fossila älvfåror. har

Stömneån-Lumpån ett ringlande lopp

genom kulturbygd. Uppströms Stömnesjön rinner ån

genom kulligt

jordbrukslandskap med öppna odlingsmarker ända ned till vattnet. Längre uppströms ringlar ån fram omväxlande i

genom jordbruks-

och skogsbygd Brändbobäcken söker fram i

sig en kraftigt

. meandrande bäckravin på ett äldre deltaplan högt Svâgan. över

Berggrund

Berggrunden utgörs i stora drag ådergnejs övervägande

av

granitgnejser. Stråk ådergnejs i fonn

av av sedimentgnejser

förekommer också. I området förekommer

kring Dellensjöama lava-

och tuffliknande bergarter. Den bergart täcker del som en stor av

Prioriterade vattenområden 239

Norrbonäset och också fortsätter ett stycke under Dellama kan ha ett varierande utseende sammanfattas under namnet dellenit. men

Geomorfologi och hydrologi

Svågan, är lugnflytande med långa välutvecklade som meandersträckor, är Hälsinglands största skogsälvar. Den en av

i Dellensjöama, anses ha uppkommit genom ett

mynnar som meteoritnedslag. Vid HK finns slukrännor och randdeltasediment. Ovanför denna nivå är ett omfattande sandurfált med strömrärmor beläget. Hudiksvallsåsen följer dalen och är sträckvis dubbel. Ett större kuperat isälvsfalt med korta åsar, klapperfält och åsgropar ingår också i området. Älven har skurit sig sedimenten och genom lämnat älvterrasser med tydliga meanderbågar på högre nivåer. Exempel på aktiv meandring ñnns också i området. Dellensjöarna inramas alla håll höga berg och bildar ett i förhållande till av omgivande terräng tydligt nedsänkt bäcken.

Vegetation

Vegetationen omkring Lumpån är kulturpräglad. Här växer till exempel fräken- och gräsarter och buskvegetation. På många ställen är marken odlad ända ned till ån. Vid Sågberget omges ån av fattig ris-barrskog med flora med gråa ned mot ån. Svågan en mager längs dalsidoma ett kuperat odlingslandskap. Mellan omges av Ängebo och Norrdala finns ett välutvecklat meanderavsnitt omgivet skog och odlad mark. Längs långa sträckor kantas älven av av lövbårder.

Delångersån nedströms Storsjön rinner huvudsakligen genm ett flackt skogslandskap, delvis och vidgar sig på ett omges av myrar ställen till sjöar. Vegetationstypema i avsnittet Delångersän par utgörs av barrskog och lövskog.

Flora

Av botaniskt intresse är bl förekomsten ringlav vid Flotthöljan. a av Andra intressanta arter längs Svågan är a mandelpil, skuggviol, trolldruva, underviol, tvåblad, skavfräken, fjällskära, bjömbrodd, gräsull, videört och storgröe. Vid Brändbobäcken förekommer glesgröe och lundarv.

240 Prioriterade vattenområden

Fauna

I Svågan påträffas flodpärlmussla, klassas sårbar

som som hotkategori 2. Vidare förekommer ett stort antal dagsländearter, varav flera försumingskänsliga. En sällsynt nattslända, Brachycentrus subnubilus, känslig för bl

som anses a vattenregleringar, förekommer i ån. Bäver förekommer allmänt i området. Älven lekvatten för

utgör storvuxen insjööring som förekommer i Dellensjöama, den k Dellenöringen. Harr finns

s också i älven. Delångersån är lekvatten för havsöring. I ett tillflöde till ån finns också ett bestånd flodkräña. Fyra kräñdjur, vilka

av betraktas som ishavsrelikter, förekommer i Dellensjöama. Dessa är Mysis relicta, Pallasea quadrispinosa, Limnocalanus och

macruru Pontoporeia ajiinis.

Referenser

Arbetsmaterial. 1993. Länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Atlas över Sverige. 1953. Berggrunden. Blad 7-8. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Områden av riksintresse för naturvärden i Gävleborgs län. 1987. Länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Prioriterade vattenområden 241

48. I 48.18

Ljusnan: Ängraån

Län: Jämtlands län, Gävleborgs län

Medelvattenföring: 4 m3/s

Avrinningsområdets areal: 386 kmz

Naturgeografisk region:

30a. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden.

Ängraån rinner ut i Ljusnan vid Ångra väster Laforsen. Ån

om rinner i en djup dalgång parallellt med Ljusnan. Den faller från 360 m ö h vid Vällån i Jämtlands län till 2lO ö h vid utloppet i

m Ljusnan. Längs större delen denna sträcka rinner ån högsta

av ovan kustlinjen här är utbildad kring 240 ö Ån har utnyttjats

som m intensivt för flottningen. Vattendraget är sin helhet oreglerat.

Biflöden

Till de större biflödena hör Järvån och Kvamån. Borrån är ett mindre biflöde med intressant växtlighet. Vällån är ett källflöde och ligger i Jämtlands län.

Berggrund

Berggrunden i Ängraåns avrinningsområde utgörs ådergnejser

av som till övervägande del består sedimentgnejser och

av

granitgnejser.

Geomorfologi och hydrologi

Ängraån åtföljs av isälvsavlagringar avsatts i dalbottnen och

som som utgör en fortsättning av Näsbergsfältet eller en biås till Ljusnanåsen. Sandurfált och åsbildningar dominerar. Vid Ångra strax under HK finns dock ett litet isälvsdelta har tolkats

som som

242 Prioriterade vattenområden

sammanslagning Ljusnan- och Näsbergsåsen. Deltat är således en av betydelsefullt för tolkningen av isavsmältningen i trakten. Rullstensåsen omfattar a ett litet oskadat åsnät med 25 m höga getryggsformade radialåsar med åsgropar. På flera ställen Förekommer typiska sandurterrasser med grunda flatbottnade strömrännor och små dödisgropar. Tidigare avsatta åsavlagringar är delvis omlagrade och eroderade av sandurflodema. Delar av Ängraåns dalgång är kraftigt renspolade av isälven.

Den nedre halvan ån har flack fallprofrl och den brant

av en övre en

fallproñl. Vid Digerfallet rinner ån i kanjonliknande ravin med

en 10-15 m höga, brant sluttande berghällar. I de nedre delarna är ån brett strömmande med lugnflytande sel. Den övre halvan är brant med talrika branta forsar och små fall. Stränderna är blockstränder eller klippstränder. Utmärkande är det stora inslaget av renspolade strandhällar och vattenslipade klippor med jättegrytor eller andra erosionsforrner. Ån är på flera ställen månggrening.

Vegetation

Ängraån är lite påverkad av modernt skogsbruk och skogen står

intakt längs de flesta av åns stränder. Stränderna präglas av

isälvsavlagringama och är steniga-grusiga eller Överväxta av

strandkärr. Av botaniskt intresse är de artrika och välutvecklade strandsnåren vid forsarna, de öppna och delvis översilade strandhällarna samt strandkärren och anslutande sluttningsmyrar.

Flora

Till de intressanta inslagen hör fjällven, getrams, videört, fjällnejlika, och slankstarr. En särskilt intressant och lundartad

axag

växtlighet med

bl a olvon, lönn och andra sydliga inslag förekommer längs biflödet Borrån. Vid Digerfallet är stränderna örtrika med arter såsom

brakved, hägg, ängsvädd, vänderot, älggräs, vitrnåra, ängsviol,

stenbär, liljekonvalj, videört och kung Karls spira. På hällarna vid Brygghusforsama växer bl fjällnejlika. I kärren runt Stonnyrsjön

a växer bl bjömbrodd, gräsull, klubbstarr och axag.

a

Prioriterade vattenområden 243

Fauna

Av stort intresse är förekomsten utter i området. Ån hyser

av stammar av harr och öring. I än finns också flodpärlmussla. Ängraåns bottenfauna karakteriseras stor artrikedom. Den

av rikligast förekommande evertebraten är dagsländan Baetis rhodani. Flera andra arter av dagsländor har påträffats, liksom flera

föroreningskänsliga arter, t ex den sällsynta skalbaggen Normandia

nitens.

Referenser

Områden av riksintresse för naturvärden i Gävleborgs län. 1990. Länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Arbetsmaterial. 1994. Länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Atlas över Sverige. 1953. Berggmnden. Blad 7-8. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

244 Prioriterade vattenområden

49. Skärjån

Län: Gävleborgs län

Medelvattenföring: uppgift saknas

Avrinningsområdets areal: 325 kmz

Naturgeograñska regioner:

27. Skogslandskapet norr om norrlandsgränsen.

Skärjån är liten skogsälv med ett kustnära avrinningsområde.

en Vattensystemets sjöar är reglerade det finns forssträckor mellan

men sjöarna. Vissa sträckor i systemet år rensade. Ån i havet vid

mynnar Axmarsbruk inom Axmar naturreservat.

Biflöden

Östbyân är de största biflödena är i sig små

ochKvamån men

vattendrag. Ostbyån är rensad och ca 2 m bred.

Berggrund

Huvudsakligen granitgnejser och leptitgnejser, men också sedimentgnejser, dominerar avrinningsområdets berggrund.

Geomorfologi och hydrologi

Området karaktäriseras kullig terräng med relativ höjd 20-50

av en m som ger en vacker landskapsbild. Mellan Noran och havet delar ån upp sig i ett stort antal grenar, mest utpräglat vid Axmarsbruk. En sidof°ara, Bergsån, löper också här. I åns mellersta

som en egen gren och övre delar är loppet mer lugnflytande och ån rinner genom flera sjöar.

Prioriterade vattenområden 245

Vegetation

Avrinningsområdet domineras skogsmark. Ån kantas lövrika,

av av oña sumpskogsartade strandskogar med framförallt och asp, ibland även ask. Fältskiktet är mestadels frodigt och högvuxet. Längs stränderna dominerar bunkestarrens kraftiga tuvor och på sina ställen bladvass eller rörflen. Högre på stranden år grenrör

upp nästan allenarådande. Karaktärsvåxtema i vattnet är sävarter, igelknopp och gul näckros. Längs biflödet Östbyån finns flera stora strandängar.

Flora

I det frodiga faltskiktet påträffas bla hampflockel och safsa medan själva ån har förekomster av sjöranunkel. Alla dessa arter har

en sydlig utbredning och år sällsynta inom regionen. Andra

arter som bör nämnas är brakved, olvon, sumpvial och ängsvädd.

Fauna

Fågellivet utmed ån år rikt med vadare, änder, tättingar, ugglor

a och hackspettar. Skärjån har framförallt uppmärksammats

som en mycket god hackspettslokal där flera sällsynta arter påträffas regelbundet, a vitryggig hackspett och mindre hackspett. Hackspettama gynnas av den goda tillgången på lövträd, varav den rika förekomsten av grova aspar är särskilt värdefull.

Ån utgör lekvatten för ett ursprungligt bestånd kustnära

av en havsöringstam och hyser ett gott bestånd av flodkräña.

Skärjåns bottenfauna betraktas som en av de mest skyddsvärda i lånet. Ur bottenfaunan kan nämnas två sällsynta vattenlevande skalbaggar, Normandia nitens och Stenelmis canaliculata, den senare på sin nordligaste fyndplats i Sverige. Båda arterna hotas av vattenregleringar. Den kalkkrävande snäckan Lymnea stagnalis har

också påträffats.

246 Prioriterade vattenområden

Referenser

Områden riksintresse för naturvård i Gävleborgs län. 1987.

av Länsstyrelsen i Gävleborgs län. Bottenfaunainventering i Gävleborgs län 1986-1989. 1992. Länsstyrelsen i Gävleborgs län. Rapport 1992:6. Arbetsmaterial. 1990. Länsstyrelsen i Gävleborgs län. Atlas över Sverige. 1953. Berggrunden. Blad 7-8. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Prioriterade vattenområden 247

51. Testeboån

Län: Gävleborgs län

Medelvattenföring: 11 m3/s

Avrinningsområdets areal: 1113 kmz

Naturgeografisk region:

27. Skogslandskap norr om norrlandsgränsen 28a. Sydligt boreala, kuperade området: Medelpad och Höga Kusteni

Ångermanland

30. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden.

I Testeboåns vattensystem ingår kållåama Kölsjöån och Bresiljeån. Strax före utloppet i Gävlebukten, norr om Gävle, bryter Testeboån

Gävleåsen och med ett delta i Inre fjärden. Ån med genom mynnar sina omgivningar bildar ett omväxlande och vackert landskap. Området är reglerat med en regleringsdamm vid Oslättfors och strömkraftverk på ett fåtal platser.

Berggru nd

Avrinningsområdets berggrund består huvudsakligen av ådergnejser övervägande sedimentgnejser, granitgnejser och leptitgnejser.

Geomorfologi och hydrologi

Testeboån nedströms Oslättfors är kraftigt vindlande. Ån rinner genom Gästriklands flacka och rikblockiga moränlandskap och har inom den övre delen inte på något ställe eroderat fram den

underliggande berggrunden. Forssträckoma är däremot rika på

frispolade moränblock. Betydande arealer av de flacka omgivningarna kring ån, särskilt i de övre delarna och kring Inre

248 Prioriterade vattenområden

Fjärden, täcks av svämsand eller svämlera som ån avlastat under

högvattenperioder.

Vegetation

Testeboån bildar ett omväxlande och vackert landskap. Ån kantas

av älvängar, ädellövskog och ett av landets nordligaste spontana

ekbestånd. Floran på älvängama är rik och botaniskt högst intressant.

Svämsediment intas av älvängar som genom årliga översvämningar kontinuerligt tillförs nytt material. Älvängama utmärks av högvuxna gräs och örter och var förr betydelsefulla slåttermarker. Eftersom

hävden numera upphört har igenväxningen i flera fall gått långt.

Ogenomträngliga videsnår förekommer därför på gamla slåtterrnarker, vackra älvängar, ännu förskonade från

men igenväxning, finns fortfarande kvar utmed ån.

Ellermurama är ett mosaikartat kärrkomplex i anslutning till Testeboån, med både öppna och glest beskogade och

porsstarrkärr, sumpskog, lövkogsdungar och flera tallbevuxna fastmarkspartier. De flesta kärren torde vara kraftigt översilade och påverkade av Testeboåns vårflod.

Testeboån nedströms E4-bron utgörs av en sammanhållen strömfåra med många forsar och en vacker landskapsbild. Testeboåns delta

och de omgivande översvämningsornrådena intas av en frodig lövskogsvegetation med rik undervegetation.

Flora

Vid forsama växer rikligt med safsa, ofta tillsammans med hampflockel. På öarna och de regelbundet översvämrnade stränderna finns frodiga lövlundar och strandkärr med betydande inslag av ädla lövträd. I lövlundama påträffas många krävande lundörter, t myskmadra och vårärt. Anmärkningsvärd är den rika

ex förekomsten ek, de nordligaste spontana förekomstema i

av en av landet. Lav- och mosstloran är rik. Till sällsynthetema hör ringlav.

Prioriterade vattenområden 249

Fauna

Ellermurama hyser intressant och tämligen individrik fågelfauna.

en Myrområdet är häckningsplats för vadare och ett stort antal tättingar. Av sällsyntare tågelarter observerats i området kan

som nämnas mindre flugsnappare. Det lövskogs- och vattenrika landskapet utmed Testeboån har artrik och värdefull fågelfauna.

en

farms här tidigare den utrotningshotade vitryggiga hackspetten.

Bl a

Ån är lekvatten för lax och havsvandrande öring, men hyser också ett stationärt bestånd öring. Den fungerar genbank för

av som Dalälvens lax- och havsöringsbestånd. Harr och flodkräfta förekommer i området.

Testeboåns bottenfauna karakteriseras både nordliga och sydliga

av arter. Dagsländan Baetis buceratus och skalbaggen Stenelmis canaliculatus, den senare klassad som hänsynskrävande

hotkategori 4, är sydliga arter. Andra mindre vanliga arter i

bottenfaunan är nattsländoma Chimarra marginata och Cheumatopsyche lepida, trollsländan Onychogomphus forcipatus samt snäckan Bithynia leachi, som klassas som hänsynskrävande

hotkategori 4. I ån påträffas dessutom den sällsynta och sydliga

bäckflugan, klassad i hotkategori 2 sårbar. Slutligen förekommer i ån flodpärlmussla, klassad i hotkategori

Referenser

Hjelmqvist, 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi.

Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Område riksintresse för naturvård i Gävleborgs län. 1987.

av Länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Statistiska Bentralbyrån. 1987. Naturmiljön i siffror. Miljöstatistisk årsbok 1986-87. Sveriges officiella statistik. Stockholm.

Ståhl, P. 1993. Testeboån sydländsk vildmark i Norrland. Natur i

- Gävleborgs län, Naturskyddsföreningen i Gävleborg.

250 Prioriterade vattenområden

53. I Dalälven: 53.48.4 Unnån

Län: Kopparbergs län

Medelvattenföring: Uppgift saknas

Avrinningsområdets areal: Uppgiñ saknas

Naturgeograñska regioner:

28b Sydligt boreala kuperade områden 30a Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden

Unnân flyter genom det vidsträckta skogslandet Orsasjön

norr om och bildar en gräns mellan bergkullslätten och den vågiga bergkullterrängen. Från källflödena i höglandet sträcker sig ån närmare fyra mil ned till mynningen i Oreälven strax öster Orsa.

om

Billöden

Stopån utgör ett biflöde till Unnân i nordvästra delen Orsa

av kommun. Stopåns dalgång är djupt nedskuren mellan berget

Kaljomäck, Litåberget och Gravängsberget. Vattendraget awattnar

också det vidsträckta höjdomrâdet längre västerut inrymmer

som Anjosvarden och Gäddtjämsvaden. Ån bildar ett vackra

par vattenfall. Andra större biflöden är Djupån och Näckån.

Berggrund

Berggmnden i Unnåns avrinningsområde utgörs dalaporfyrer.

av Mindre stråk av dalagraniter, kambrosilurisk kalksten, övrig kambrosilur och karelska sedimentbergarter förekommer också i området. Berggmnden i områdena kring Stopån domineras porfyr

av och porfyrit men även stråk diabas förekommer.

av

Prioriterade vattenområden 251

Geomorfologi och hydrologi

Ån bildar gräns mellan den vågiga bergkullterrängen i söder och

en bergkullslätten i Dalgången är brett U-formad och torde ha

norr. bildats genom direkterosion från landisen. Avsatt isälvsmaterial längs dalen är små obetydliga former och förekommer

av omväxlande med moräner. Längs ån har en isälv avsatt en ås av varierande mäktighet.

Vegetation

Ån kantas olika typer strandvegetation, oña med kantzon

av av en rik på lövträd och viden. Då det vidsträckta barrdominerade skogslandskapet är relativt kargt och lövfattigt utgör ån en viktig nerv i landskapet. Granskogen i Stopåns dalgång är gammal och ståtlig.

Flora

Områdets botaniska värden är närmare kända.

Fauna

Faunan i Unnånområdet är förhållandevis rik, med goda ñskbestånd och stora viltbetesmarker. Längs ån har utter iakttagits ett flertal gånger, sannolikt har den en fast stam i ån.

Referenser

Arbetsmaterial. 1994. Länsstyrelsen i Kopparbergs län.

Atlas över Sverige. 1953. Berggrunden. Blad 7-8. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Områden av riksintresse för naturvård i Kopparbergs län. Odaterad. Länsstyrelsen i Kopparbergs län.

252 Prioriterade vattenområden

55. Forsmarksån

Län: Uppsala län

Medelvattenföring: 2,2 m3/s

Avrinningsområdets areal: 414 km

Naturgeograflska regioner:

26 Skogslandskapet omedelbart söder norrlandsgränsen

om

Forsmarksån har sitt källområde i Floramaområdet, vilket avvattnas till Finnsjön. Detta område är till största delan opåverkat. Ån i

mer strikt mening, utgörs den 6 km långa åsträckan från Forsmark

av ca

till Kallrigafjärden. Vattenområdet består av sammanhägande

vattenområden med sjöar och åar som kantas av stora myrkomplex och lövrika strandskogar. Uppströms Forsmark har nästan alla sjöarna ingått i de regleringsmagasin sjöar anlades i

numera som

samband med tillkomsten Forsmarks och Lövsta bruk.

av

Berggrund

Avrinningsområdets berggrund består huvudsakligen urgraniter

av men områden med gabbro, dioriter, amfiboliter och leptiter förekommer i området.

Geomorfologi och hydrologi

Genom rikedomen på sjöar och myrar är vattenflödet i ån jämföresevis stort även under Hela sjökedjan från

sommaren. Vikasjön till Ensjön har sin gemensamma fastmarkströskel i ån kring Pierreslutan och kan på sätt och vis sägas utgöra sjö med

en flera åartade "sund".

Prioriterade vattenområden 253

Vegetation

Biflödena Norrängsån och Gålarmoraån, vilka i huvudflödet

mynnar strax söder om Forsmark respektive i S Åsjön, har något större

en

andel åkennark i tillrinningsområdena.

Forsmarksån som består av sammanhängande vattenområden med sjöar och åar avvattnar nästan enbart skogs- och myrmarker. Lövträdsrika strandskogar finns längs ån. Myrarna är i stora drag opåverkade av dikning och består av mossar och kärr varierade

av slag. Några frodiga sumpskogar och alkärr finns. Stränderna är övervägande vassrika och övergår i vissa fall till kärrartade fräkenrika mader och starrkärr. I våtmarkema och sjöarna ligger flera hällrika holmar med barr- och blandskogar

av natturskogskaraktär.

Flora

Området hyser vissa partier med rik flora. Arter förekommer i

som sjöamas övervattenvegetation är framför allt bladvass och sävarter. I Skälsjön finns stora områden med gul näckros och del hårslinga.

en

Fauna

Området hyser rik fågelfauna.

en

Referenser

Blomquist, P. och Wallsten, M. 1982. Vatten i Uppsala län. Stiftelsen för fritidsområden och naturvård i Uppsala län.

Hjelmqvist, 1950. Berggrunden. Atlas över Sverige 7-8. Geologi. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Områden av riksintresse för naturvärden i Uppsala län. 1988. Länsstyrelsen Uppsala län

Statistiska Centralbyrån. 1987. Naturrniljön i siñror. Miljöstatistisk årsbok 1986-87. Sveriges oñiciella statistik. Stockholm.

254 Prioriterade vattenområden

61. I Norrström: 61.34 Arbogaån

Län: Örebro län, Västmanlands län, Kopparbergs län

Medelvattenföring: Uppgift saknas

Avrinningsområdets areal: Uppgiñ saknas

Naturgeografiska regioner:

27. Skogslandskapet N om norrlandsgränsen 28. Sydligt boreala, kuperade områden: Bergslagen 24. Svealands sprickdalsterräng med lerslättdalar och sjöbäcken 30. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden

Arbogaån är ett biflöde till Norrström med många förgreningar som bla sträcker sig i Bergslagsområdet. Största delen av

upp vattensystemets naturvärden finns i de många biflödena. Ett av biflödena, Rastälven, är nästan helt opåverkad av krañutbyggnad och flera andra lite påverkade.

Biflöden

Arbogaån har en mängd biflöden i sitt vattensystem. Dyltaån med Järleån och Rastälven, Sverkestaån med Sandån, Rällsälven med Nittälven.

Berggrund

Avrinningsområdets berggrund består främst leptiter och

av hälleflintor, urgraniter och Stockholms-, Fellingsbro- och Revsundsgraniter. I området kring Fåsjön-Usken utgörs berggrunden urkalksten. Nära Hjälmaren finns också lite äldre

av

urbergssediment.

Prioriterade vattenområden 255

Geomorfologi och hydrologi

Rällsälven-Nittälven awattnar bergslagssjöar i traktema kring Kopparberg. Nittälvsdalen är ca 20 km lång. Den övre delen är relativt trång och belägen mellan höjdområden som når ca 200 m över dalbottnen och det gör att avsnittet framstår

som en genombrottsdal. Här finns flera forssträckor, bla Brattforsen i ett kanjonartat parti. På denna sträcka finns endast dåligt sorterade supramarina isälvsavlagringar. Mellersta och nedre delen av älvdalen är bred och utfylld av huvudsakligen marina isälvsavlagringar. Älvloppet planar här ut och avsnitt med sand förekommer liksom myrmarker. På den största Römyren,

myren, finns sanddyner.

Dyltaåns system awattnar främst några sjöar i Bergslagen. I övre delen av Jårleåns dalgång, nedan Norasjön, följer ån en sänka i berggrunden, vilken efter senaste istiden till stor del fylld med

var mjäla och andra ñnkomiga sediment. I dessa har ån skurit en slingrande, upp till ca 15 djup ravin till moränen eller

rn ner berggrunden. Talrika sidoraviner har sedan tillkommit. Nya skredkärr visar att utvecklingen fortfarande pågår. Flera forsar finns längs sträckan varav många små är utbyggda. Den största, Långforsen, som är drygt 1 km lång är outbyggd. Järleåns nedre delar består av en slingrande lugnflytande å delvis är djupt

som nerskuren i de finkorniga sedimenten.

Järleån har också två stora kallkällor är hydrologiskt

som av intresse. Källorna är belägna öster Skärmarboda på Jårleåns

om västra strand. Järleborgskällan ligger just bredvid ån. Dess upprinningsområde är 20 x 20 m och vegetationsfritt där en mängd källådror väller upp över hela ytan. Karlsdarmnskällans upprinningsområde utgör närmast en vik av ån och upprinningen är mycket stark. Källan ligger vid nordspetsen ås.

av en

Kalkberggrunden kring Fåsjön-Usken går i dagen främst vid Fåsjöns södra del, bla typiskt vittrade strandklippor. Även vid Uskens

som

östra strand förekommer kalkklippor med typiska vittringsformer. O

och SO om Usken finns antydan till drurnliner i sluttningarna ner mot sjön. Grundvattenutflödet är rikligt här. Mellan Fåsjön och Usken finns också forssträckor. Sverkestaån-Sandån, Rastälven och Kölsjöån-Sandån innehåller många forssträckor, varav några

långsträckta och några med stor fallhöjd. Väster om Arboga har

256 Prioriterade vattenområden

Arbogaån utbuktning utgör Sjömosjön. Ån strömmar delvis

en som

själva sjön. Sjömosjön år mycket grund med ett mäktigt genom näringsrikt sedimentlager på botten. I området ingår också en åskulle Kolne holme.

-

Vegetation

I Järleåns övre lopp är huvudravinen i stort sett bevuxen med blandlövskog, mest ung gråal och ask, särskilt på tidigare slåtteroch betesmark. Enstaka mycket askar och björkar

gamla och grova finns kvar från slåttertiden. En hel del öppen betesmark återstår närmast ovan ravinen.

Nittälvsdalen präglas av olika slag av barrskogar och myrvegetation. Stora delar upptas torr tallhed. Rällsälvens dalgång är i norr

av bevuxen med granskog, i södra delen finns även inslag av odlingsmark. Längs stränderna växer en lövbård med ett ganska svagt utvecklat fältskikt.

Området vid Fåsjön-Usken karakteriseras det mer eller mindre

av öppna kulturlandskapet även om mindre partier utgörs av barrblandskog och beteshagar. Väster om Siggebohyttan finns vackra betade enbackar med glest stående björkar. På Uskens sluttningar finns på vissa ställen en askdominerad löwegetation. I området förekommer några extremrikkärr, bla det skyddade Lejakärret.

Sjömosjöns stränder består av sanka, tidvis översvämmade madmarker, som på sjöns norra östra och södra sidor är ganska

, smala. På västra och sydvästra sidan utbreder sig sankängama långt från strandkanten. Björk, och viden täcker dock stora delar av dessa mader. Sjöns södra strand är tydligt zonerad. Där alskogszonen slutar vidtar en tuvtåtelzon som närmare stranden ersätts av starrzon. Vattenvegetationen utgörs av spridda tuggar

en av säv och bladvass.

Flora

Lövskogen i Järleåns övre del består av mycket hägg och skogen är till stor del lundartad, med arter som lind, tibast, hässelklocka, skavfräken, springkom, lundarv, lungört och vätteros. Vid Karlsdanrmskällan växer bla pors, vattenklöver och vitrnossor.

Prioriterade vattenområden 257

Vid Rällsälvens stränder finns bla skogssäv, älggräs och olika gräsarter. Nittälvsdalens stränder kantas oña blåtåtel och av pors. Vid östra Älvhöjden i dalens övre del finns lokaler för fjälltolta och kransrams. Brattforsen har intressant mossflora med bla en Harpathus scutatus, Dicranodøntium denudatum och Polytrichum alpinum.

Kalkuddama vid Fåsjön hyser mycket rik flora. Nämnas kan en murruta, vippärt, krissla, blodnäva, sötvedel, harmynta, brudsporre, gullpudra, hårstarr, tibast, hybriden blåhallon stenbär x samt bållevennossan Mannia hagrans. Även Lejaomrâdet vid Usken är mycket rikt. Här finns bla svartknoppsmossa, låsbräken och stor länets enda förekomster av kalkbräken.

Sjömosjöns vattenvegetation utgörs främst säv, bladvass, gul av näckros och natearter. Sjögull har invaderat sjön och kraftigt minskat de öppna vattenytoma. Sydväst sjön finns om

kalkpåverkade vegetationstyper med bla intressant

en kalkmossflora. Kolne holmes lund- och ängsflora bör också nämnas.

Fauna

Järleåns lövskog hyser ett rikt djurliv med många fågelarter, tex mindre flugsnappare, strömstare, forsärla och kungsfiskare. Bäver och stationär öring finns också i ån. Rällsälven är troligen länets rikaste lokal för flodpärlmussla och älven har också värdefullt ett öringbestånd. Nittälvens myrområden har rik fågelfauna, särskilt en Römyren, där grönbena, ljungpipare och finns. Römyrens orre orrspel är störst i länet. Även småspov och slaguggla lever tidvis i området. Öring förekommer, med starkare bara i men stammar biflödena. Uskeån rinner mellan Fåsjön och Usken som är lekområde för Fåsjöns öring och är enligt Fiskenämnden av regionalt intresse. Lejaområdet vid Usken har rik insektsfauna, en speciellt vad gäller fjärilar. Boknätstjärilen torde här ha sin största förekomst i landet och är bara känd från två andra platser.

Fågellivet i Sjömosjön är rikt, 170 arter har i sjön med noterats omgivningar. Många arterna är regelbundet återkommande av

flyttfåglar, bla gluttsnäppa, brushane, salskrake och häger. Av

häckande arter kan nämnas enkelbeckasin, rördrom, vattenrall och

sävsparv. Brun kärrhök, duvhök och ñskgjuse förekommer

9 14-0624Dcl2

258 Prioriterade vattenområden

regelbundet i området. I Lärkesån finns en mycket god stam av flodpärlmussla, dessutom öring och flodkräña. Rastälvens öringstam värde och älven utgör lekområden för de är av stort genetiskt Nedströms Grängshyttan finns ett bestånd av

angränsande sjöarna. flodpärlmussla. Öringstammar olika betydelse finns i de flesta av

av övriga biflöden.

Referenser

Områden riksintresse för naturvård i Västmanlands län. 1987. av Länsstyrelsen i Västmanlands län.

naturvård. 1987. Länsstyrelsen i Örebro Områden av riksintresse for län.

för naturvård. 1986. Länsstyrelsen i Örebro Områden av riksintresse län.

Arbetsmaterial från Länsstyrelsen i Örebro län.

Sverige. 1953. Berggrunden. Blad 7-8. Svenska Atlas över sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Prioriterade vattenområden 259

65. Nyköpingsån

Län: Södermanlands län, Örebro län

Medelvattenföring: 21 m3/s

Avrinningsområdets areal: 3620 krnz

Naturgeografrska regioner:

24. Svealands sprickdalsterräng med lerslättdalar

Vattensystemet i Nyköpingsåns avrinningsområde är rikt förgrenat.

Den huvudsakliga fåran flyter fram i en väst-östlig riktning från

källflödena kring sjön Tisaren och Sottem i Örebro län. På den sörmländska högplatån utgörs Nyköpingsåns vattensystem av ett komplext sjösystem som förbinds med kortare åsträckor. Sjöarna har en flikig struktur som bestäms sprickdalsterrängen i området.

av De största sjöarna i systemet år Yngaren och Långhalsen. Sjöarna Dunkem, Misteln, Båven och Hallbosjön är riksintresse. Bl är

av a Båven känd för att mal finns i sjön. Nyköpingsån är påverkad av

regleringar.

Biflöden

Vattendragen i Båvenområdet är förhållandevis små och har i regel varit föremål för dikningar och regleringar. Jämaån utgör förbindelse mellan sjöarna Båven och Nalten. Åama Naten och Husbyån utgör sträckan mellan Båven och Nyköpingsån. Natån, som är ett exempel på ett oreglerat vattendrag, förbinder sjön Naten med Båven. Ån har ett starkt vindlande lopp i sand och

moavlagringar sträckan mellan de båda sjöarna. Husbyån rinner

genom ett naturskönt kulturlandskap. Längs ån förekommer våtmarker. Bäver finns i området. Ån är inte reglerad.

Berggrund

Berggrunden består av inhomogena gnejser, ådergnejser, med inslag av leptiter, yngre graniter och pegmatiter. I anslutning till leptitema

260 Prioriterade vattenområden

förekommer även mindre massiv urkalksten, t vid Årdala,

av ex Djurön och Ängsön. Mindre gångar diabas förekommer i

av anslutning tilll sprickdalsstråken.

Landskapet är småkuperat i området Dunkem-Ånhammar-Misteln. Gnejs är den förhärskande berganen men lokala kalkförekomster finns söder om Misteln samt i skogsbygden norr om Ånhammar, där berggrunden även innehåller några stråk av diabas. Berggrunden överlagras av morän.

Geomorfologi och hydrologi

Tolmon är lokalnanmet på de stora åsbildningama sydöst om Eriksberg där Köpingsåsen och Katrineholmsåsen avgrenas från varandra. Tolmon består av ett brett stråk av isälvsbildningar uppbyggt av olika generationer av avlagringar. Sydväst om Tolmon sträcker sig från Eriksbergssjön till Yngaren en bred uppodlad dalgång. Jordartema i dalgången består närmast av isälvssand och längre ut av m0 och lera. Längs dalgången flyter med lugnt slingrande lopp Åkforsån i Yngaren. Åkforsån är i sin

som myrmar nedre del nedskuren i ñnkomiga sediment. Här finns ravinbildningar utmed tillstötande bäckar. Hallbosjön har förbindelse med Yngaren och Långhalsen. Geologiskt sett torde sjön vara uppdämd av isälvsavlagringar. Högre urbergsklackar finner man främst vid stränderna i norr.

Området Dunkem-Ånhamrnar-Misteln och Båvenområdet präglas av

sprickdalsterrång. Sjöama Dunkem och Misteln är belägna i en bred flack dalsänlca och utgör viktig länk i det sjösystem via

en som Kyrksjön och Nalten rinner ut i Båven. Norr Ånhammar finns

om en ravin djupt nerskuren i moränmaterial som är rikt på stora block. Ett fåtal mindre klapperstensfält samt ett par dödisgropar finns också här.

Båvenområdet ligger inom den mellansvenska israndzonen. Vissa större anhopningar isälvsmaterial vid bl a Sibro och Dalstorp

av tyder på stilleståndslinje har gått över Båvenområdets södra

att en del. Moränen i området är dock tunn och saknar vanligen egna ytformer. Vissa läsidesmoräner och crag-and-tailbildningar finns dock på spridda ställen i området. Sjön Båven karakteriseras en

av starkt flikig strandkontur och ett stort antal bergiga öar vilket ger området karaktär skärgård. Områdets mångformighet förstärks av

av

Prioriterade vattenområden 261

de mjuka dalgångar med mellanliggande bergiibbor i östvästlig

riktning som utpreparerats längs gnejsens strykningsriktningar och som ger upphov till delvis karakteristiska ribblandskap. Vackra exempel på denna typ landskap finns väster Båven i av om a Årdala socken.

Vegetation

Vingåkersån är 15 km lång å avvattnar Vingåkersslätten. en som Vackra lövskogspartier och mindre våtmarker finns i området. Forssjöån kantas strandnära skog.Vid mynningen i Kårtorpssjön av finns värdefulla kärrområden. Åkforsån omgivning utgörs av uppodlad dalgång från Eriksbergssjön tilll Yngaren. I sin nedre del omges ån av lövskog. Naturen vid det smala näset mellan Hallbosjön och Yngaren är omväxlande med öppen jordbruksmark, betesmarker, barr- och lövskogsområden och rikkärr. I Hallbosjöns södra del breder täta vassbälten ut sig. Från utloppet vid Långhalsen och ned förbi Kristineholm vid mynningen är Nyköpingsån kantad av vackra lövskogsbestånd. Längre söderut utbreder sig igenväxande vidsträckta vâtängar.

Ett mycket skiftande landskap präglat lång kontinuitet av omger A sjöarna Misteln-Ånhammar-Dunkem.

Kulturlandskapet med

hagmarker, åkrar och strandängar omväxlar med frodig löv- och barrskog. Området äger många värdefulla partier, såsom ädellövskog, ängsbackar och ekhagar, med rik flora. Äldre barrskog förekommer Åhammar. Båvenområdets högsta delar a norr om upptas av hällmarkstallskogar där berget svallats rent från jordartsmaterial vilket ansamlats i sprickdalama eller i mindre fördjupningar på eller vid bergen. På lägre nivåer dominerar

barrskogar av tallhedstyp eller granskog blåbärsristyp. Den

av senare typen finns främst på bergryggamas nordsidor eller på högre platåer.

Båvenområdet domineras på många håll ett lövskogsrik landskap av där eken har stor betydelse. Oftast bildar den inga större bestånd utan uppträder främst i smågrupper. Eken är dock starkt framträdande. Antalet myrmarker är stort. Mossama utbildade är som tallrismossar med tall över hela mosseplanet.

lO 14-0624D012

262 Prioriterade vattenområden

Flora

På näset mellan Yngaren och Hallbosjön ligger ett rikkärr, Bärstakärret. Kärret har kalkgynnad, egenartad flora med bl a

en grönyxne, fjällfräken, näbbstarr, kalkkälhnossa, samt andra

kalkgynnade arter.

Dunkems strand och grundbotten är mycket varierade med en ställvis-rikligt utvecklad, anrik strand- och vattenvegetation. Floran består såväl eutrofa oligotrofa arter, bl finns här höstlånke

av som a och Isoetes echinospora. Nattviol och fáltgentiana förekommer båda sällsynt med bara växtlokal. En del ravinerna i området, t

en av

Nytorpravinen, har rik flora, med bl storgröe och ex en a

lundstjärnblomma. På strandängar, som här finns av betydande

storlek finns högstarrsamhällen med förekomst mindre alhnänna

av växter. Strandviol växer på delar strandängama.

av

Från botanisk synpunkt värdefulla barrskogsområden finns dels på öar i Båven och dels i Jaktstuguskogen utgör en barrskog av

som urskogstyp. Vid Sibro finns en barrskog på röversilningsmark av sällsynt slag med örtrik flora innehållande a stora mängder

en tibast. Vid Frändesta finns ett kalkområde med rika förekomster av Adam och Eva. I Båvenområdet finns på några öar en rikare flora med lundarter som tandrot, lungört, vårärt, underviol mm. Murgröna

lokal vid Hacksjön.

finns på en

Fauna

Fågellivet i Nyköpingsåns avrinningsområde har ett rikt fågelliv. I

förekommer strömstare. Kungsfiskare förekommer i

Forssjöån

Åkforsån. Vid Dunkem häckar 15-18 sjöberoende fågelarter, bl a storlom och storskrake. I övrigt kan nämnas kan nämnas komknarr

och häger. Båven med omgivningar är ett betydelsefullt område för

berguv, fiskgjuse 35-40 par och storlom 60 par. Hallbosjön

ca

utgör art- och individrik fågelsjö där särskilt Lidaviken bör

en nämnas. Bland intressanta häckande fågelarter vid sjön kan nämnas rördrom, brun kärrhök, ñskuse och gulärla. Åkforsån är känd för

rikt och intressant djurliv med förekomst utter. I området ett av kring förekommer bäver. I ravinen Ånhammar

Vingåkersån norr om

förekommer att stort antal sländgrupper.

Prioriterade vattenområden 263

Nyköpingsåns vattensystem är rikt på fiskarter med goda lek

a och uppväxtområden för öring i Vingåkersån. Öring finns

också i ett vattendrag mellan Långhalsen och Stadsjärden. Av fiskarter

som förekommer i sjöarna Dunkem, Misteln och Båven

kan nämnas gös, sik, Siklöja, lake, mal Båven, mört, snorgärs, och ål.

sarv, Sutare Nors, ishavsrelikten Mysis relicta, förekommer i sjön Dunkem. I

Vingåkersån finns flodnejonögon i riklig mängd.

Referenser

Områden av riksintresse för naturvård i Södermanlands län. 1987. Länsstyrelsen i Södermanlands län.

Arbetsmaterial. 1993. Länsstyrelsen i Södermanlands län.

264 Prioriterade vattenområden

66. Kilaån

Län: Södermanlands län, Östergötlands län

Medelvattenföring: Uppgiñ saknas

Avrinningsområdets areal: 431 kmz

Naturgeografiska regioner:

23. Skogslandskapet i Tiveden-Tylöskogen-Kohnården

Kilaåns vattensystem är dåligt dokumenterat förutom biflödet Vretaån. Vretaân är nästan opåverkad regleringar och dikning

av vilket är ovanligt i regionen. Virån och Fadabäcken är andra ekologiskt viktiga biflöden.

Biflöden

Vretaån är det biflöde naturvårdssynpunkt är mest intressant.

som ur

Ån särpräglad vad ringa påverkansgrad, flora, fauna och

är avser geomorfologi. Den höga luftfuktigheten och rikedomen på lövved i olika nedbrytningsstadier pekar på att området kan ha höga värden

även från mykologisk och entomologisk synpunkt.

Berggrund

Avrinningsområdets berggrund består huvudsakligen av urgraniter samt âdergnej med övervägande sedimentgnej ser.

ser

Geomorfologi och hydrologi

Vretaån har sina källor i Kolmården. Ån är djupt nedskuren i ett moigt-mjäligt isälvsmaterial. Längs ån uppträder långt över hundra meanderbågar, vilka några övergivits och vuxit igen. Åbrinkarna

av är år delvis mycket branta med talrika erosionsspår. Ramundsbäcken rinner i Vretaån bildar naturlig fors

som ner en

Prioriterade vattenområden 265

strax innan sammanflödet och är länets få exempel på

en av oreglerade forsar.

Vegetation

Kilaåns dalgång utgörs ett levande kulturlandskap med inslag

av av sankmarker översvämmas regelbundet. Vid Virån-Bysjön finns

som myrkomplex med intressanta igenväxningsstrukturer.

Vretaån är omgiven av lövskog med asp, björk och hägg. Här och var finns små gläntor som tidigare hållits öppna bete.

genom Ramunds-bäcken, som rinner ner i Vretaån, omges av ett bestånd grovstammig barrskog.

Flora

Floran längs Vretaån är artrik och vetenskapligt intressant bla genom de stora bestånden av pipfloka en art som i Norden är

begränsad till ett litet område i Kolmården. Av den övriga floran kan nämnas strutbräken, lundstjärnmossa, vätteros, tibast och dalklocka. Även mossfloran är anrik och välutvecklad.

Fauna

Kilaån, med sina översvämmade sankmarker, har ett rikt fågelliv höst och vår. Nämnas kan Svanviken är naturreservat. I

som

systemets övre lopp ligger sjön Virlången, en vildmarkssjö med rik

fågel- och ñskfauna.

Virån-Bysjön och Fadabäcken har också ett rikt fågelliv. I Virån lever dessutom tre hotade bottenlevande djur, skalbaggen Stenelmis canaliculata samt snäckoma Marstoniopsis schlotzi och Valvata piscinalis. Biflödet Ålbergaân har en bottenfauna med två hotade arter, nattsländan Tricholeiochiton fagesii och snäckan Marstoniopsis schlotzi. Den hotade snäckan Gyraulus crista förekommer bla i Dammhulteån.

266 Prioriterade vattenområden

Vretaåns djurliv är särpräglat. Ån är länets värdefullaste reproduktionsområde för strömlekande fisk. Förekomsten av nissöga och sländor, med höga krav på rent och syrerikt vatten, bör också nämnas. Kungsfiskare finns liksom strömstarar om vintern. Sandbiinkarna är väl utnyttjade som boplatser för räv, grävling och mink.

Referenser

Redovisning av skyddsvärden i vattenområden och vattendragssträckor i Södermanlands län. 1993. Länsstyrelsen i Södermanlands län.

Områden riksintresse för naturvård. 1987. Länsstyrelsen i

av Södermanlands län.

Försumings-, förorenings- och naturvärdesstatus i Kilaâns vattensystem samt i Vedaän och Marsjöån. 1994. Länsstyrelsen i Södermanlands län.

Atlas över Sverige. 1953. Berggrunden. Blad 7-8. Svenska

sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Prioriterade vattenområden 267

67. I Motala ström: 67.10 Svartån

Län: Östergötlands lån och Jönköpings län

Medelvattenföring: Uppgift saknas

Avrinningsområdets areal: 1227 kmz

Naturgeografiska regioner:

22e. Götalands centrala slättbygder, Östgötaslätten. 13. Sydsvenska höglandets centrala och östra delar.

Svartån tillhör Motala ströms vattensystem och ansluter till dess huvudfåra i sjön Roxen. Ån awattnar delar det småländska

av höglandet och främst sjön Sommen har mycket värdefull

som en fiskfauna och ett rikt fågelliv.

Biilöden

Svartåns vattensystem har rikliga förgreningar i sitt lopp men dessa är generellt sett dåligt dokumenterade. Noån, som är ett biflöde ovan Sommen, har en botaniskt intressant flora med flera sällsynta växter. Bulsjöån är reproduktionsområde för Sommens uppströmslekande öringar. Skenaån har de bäst utbildade

menaderloppen i Östergötland.

Berggrund

Berggrunden utgörs företrädesvis av graniter och vulkaniter.

yngre En betydande del utgörs även av yngre sedimentära bergarter.

Geomorfologi och hydrologi

Topograñn kring Sommen och Ralångenområdet i Svartåns övre lopp karakteriseras av sprickdalar i NNV-SSO riktning, med ofta

branta sidor. Uppkomsten långa smala eller ñngriga sjöar har

av

härigenom gynnats.

268 Prioriterade vattenområden

Noån, som möter Svartån i sjön Ralången, rinner fram i en markerad dalgång, bitvis i ett meandrande lopp. Landskapet nordost om Noån är mjukt kuperat medan det i sydväst har markerad profil

en mer med bergknallar. På Noåns västra sida finns flera isälvsavlagringar med bla flera välutvecklade rullstensåsar. Åsarna har gett upphov till flera strandnära källflöden.

Strax norr om Aneby rinner Svartån i djup ravin på vissa

en som ställen har lodräta väggar. Här finns också ett cirka 19 högt

m vattenfall.

Sommen, som har över 300 öar och holmar är uppdelad på ett flertal fjärdar och vikar. Dessa är av inlandsisen upprensade sprickzoner i urberget. Genom topografin är sjön uppdelad i ett västligt och ett östligt bäcken. Tröskeln ligger i sundet mellan Torpön och fastlandet.

Svartåns lopp mellan Sommen och Lillåns inflöde kännetecknas

av flera forsar och i övrigt starkt strömmande vatten. Botten är täckt av block och stenar med inslag av sand.

På norra sidan av Sommen ligger Malexander kyrkby är byggd

som på ett s k issjödelta, vilket bildats under ett Sommenissjöns

av stadier och uppbyggts till dagens vattenyta. Deltat begränsas

av branta bergsidor, vilka höjer sig upp till 45 m över deltat. Den plana deltaytan, 170 ha stor, avbryts av dödisgropar söder Axsjön och

om vid Våkhult. Den senare är 13 m djup och välutbildad och bottnen täcks av en mosse omgiven av en blöt kärrlagg.

S k tillförselåsar påträffas i anslutning till Malexanderdeltats

norra kant vid Våkhult, Axsjön och Lillsjön. Begränsningen mot Sommen utgörs av en upp till 8 hög abrasionsbrant. Vid Båtnäs har ett rikt

m förgrenat system erosionsdalar skurits ut från abrasionsbranten

av och upp till 500 m i platån.

På Pelarberget i Malexanderområdet ligger den s k Pelargrottan. Genom vattnets inverkan har här berget i en förskiffrad zon eroderats bort och kvar står idag några pelarlika bildningar, cirka två meter höga.

I nedre delen av Svartåns lopp rinner ån genom Mjölbyfáltet, en

mäktig och vidsträckt grusformation mellan Mjölby och Skärminge.

Prioriterade vattenområden 269

Från Mjölby till Sya är Svartån djupt nedskuren i sedimenten som främst utgörs glacial ñnmo, även mjäla och av men grovrno förekommer. Jordartema är mycket lätteroderade. Områdets topografi är utpräglat kullig med djupt nedskuma sänkor mellan kullama, former till stor del uppkommit erosion som genom av Svartån och dess små tillflöden. I åkanten finns också små norra nipor. Svartåns utlopp i Roxen karakteriseras vidsträckta låglänta av marker.

Vegetation

I Svartåns övre lopp dominerar skogsmark och åkermark sjön men Hyllingen, invid Ralången, våtmarker. Längs Noån finns omges av också ett extremrikkän samt strandängar med mosaik par en av flask- och vasstarr med vattenklöver. Vid Sjön Noens utlopp finns

större mader med ñiktängsvegetation och även fattigkärrvegetation.

Malexanderdeltat täcks till större delen hedtallskog, där den av en fridlysta mosippan har några växtplatser. Groparna Axsjön öster om upptas av tallrismossar samt öppna och lövbevuxna kärr.

Svartåns lopp genom Mjölbyfaltet domineras åkermark av men också betesmarker och mindre skogspartier finns. Vid Solberga ligger en långsträckt hagmark.

Svartåmyrmingens vegetation mosaik växtsamhällen. Söder är en av om ån dominerar högört-lågstarräng, omväxlande med tuvtåteläng och slåtteräng. Dessa avlöses högstarrkärr med inslag av av jättegröe, vilken längre ut blir helt dominerande. Närmast vattnet förekommer stora områden med vassvingel och utanför dessa vidtar ett mäktigt blad-vassbälte.

Flora

Ute i Noån består växtligheten bladvass, säv, smal och bred av kaveldun. I kanterna mot torrare och fastare strandängar växer bladvass och sprängört. På strandängama växer främst flask- och vasstarr men också besksöta och madrör. Utmed ån finns fler intressanta växter, bla rikligt med myskgräs, oxstarr, tuvstarr, axveronika och hampflockel. Många dessa är sällsynta i länet. av

270 Prioriterade vattenområden

På Malexanderdeltats tallhed växer bla den fridlysta mosippan. Dessutom förekommer skogsknipprot, klockpyrola och ryl.

Där Svartån Mjölbyfáltet finns långsträckt hagmark vid

passerar en Solberga med ek, björk, lind och en rik vårtlora.

Fauna

I Svartåns övre lopp ligger fågelsjön Hyllingen med omgivande våtmarker. Här finns ett mycket rikt fågelliv, både vad gäller

hackning och rastning.

Även den intilliggande sjön Ralången rikt fågelliv. Ralången

har ett har också rik ñskfauna med gott vitñsk, viktigt för

en om utterstammen. I Svartåns vattensystem ovan Sommen finns en relativt god utterstam.

Sommens ñskfauna omfattar 20 arter. Den intressantaste av dessa är rödingen en relikt form sedan istiden. Sommens röding är

storvuxen och tillhör Europas största. Rödingen är stationär

norra och återkommer i regel till samma lekplatser. Beståndet är inte speciellt starkt.

Det finns två stammar av insjööring i Sommen, båda storvuxna. Beståndet är sparsamt och lekmöjligheterna starkt begränsade. Exempel på andra arter är siklöja, sik, nors samt sten- eller

bergsimpa.

Sommens karaktärsfåglar är ñskgjuse och storlom. Drygt tjugo

fiskgjusboplatser är kända vid Sommen varav det stora flertalet bebos årligen. 25-30 storlom finns jämnt fördelade över sjön.

par Till sjöns fågelfauna hör också bla gråtrut, storskrak, drillsnäppa, lärkfalk, ñsktäma och en hägerkoloni. Utmed Sommens stränder finns framträdande bergsbranter där berguv fortfarande kan uppträda sporadiskt. Nedan Sommens utlopp finns övervintringslokaler för både sångsvan och strömstare. Strandängama och strandkärren vid Svartåmyrmingen är rast- och häckningsplats för ett stort antal fågelarter. Bland rastande arter kan nänmas brushane, bnmand och storskrak. Till områdets häckfåglar hör tex brtm kärrhök, rödspov, kricka, skäggdopping och strandskata. En stor skrattmåskoloni finns också liksom rördrom.

Prioriterade vattenområden 271

Referenser

Qmråden av riksintresse för naturvård. 1986. Länsstyrelsen i Östergötlands län. Områden av riksintresse för naturvård. Länsstyrelsen i Jönköpings lån. Redovisning av skyddsvärden i vattenområden och vattendragssträckor. 1993. Länsstyrelsen i Östergötlands län. Vattenvårdsprogram. Eksjö kommun. 1990. Länsstyrelsen i

Jönköpings län.

Atlas över Sverige. 1953. Berggrunden. Blad 7-8. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

272 Prioriterade vattenområden

67. I Motala ström: Vätterns tillflöden söder om

Hjo-Vadstena

Län: Skaraborgs län, Jönköpings län och Östergötlands län.

Medelvattenföring: Uppgifter saknas

Avrinningsområde areal: Uppgifter saknas

Naturgeografiska regioner:

11. Sydsvenska höglandets och smålandsterrängens myrrika västsida 13. Sydsvenska höglandets centrala i östra delar 220. Götalands centrala slättbygder, östgötaslätten

23. Skogslandskapet i Tiveden-Tylöskogen-Kolmården

Berggrund

Berggrunden i området Huskvamaån består till övervägande del av röda och grå graniter även mer basiska bergarter gabbro,

men av diorit samt delar Visingsö- och Almesåkrafonnationema.

av Röttleån skär Visingsöformationens sedimentära bergarter.

genom Granit är den dominerande bergarten. I områdets norra del

annars finns syenit och vid Norr kärr nefelinsyenit. Norrut blir blir graniten

porfyrisk. I de södra delarna finns diorit och andra basiska mer

bergarter.

Geomorfologi och hydrologi

Vättern är ett mycket fint exempel på sjö anlagd i gravsänka. Sjöbäckenet har uppstått förkastningsrörelser i berggrunden.

genom

Strandmorfologin är påverkad tidigare förkastningar,

av landhöjning, vind- och vågerosion och är intressant. Landskapsbilden är säregen och intressant genom skärgård i norra delen och stora öppna vattenytor i mellersta och södra delen med olika och sandstränder samt erosionsbranter.

sten-, gnis-

Prioriterade vattenområden 273

Munkaskogsområdet och västra våtterstranden bildar 30 km

en ca lång lösmaterialstrand i transgressionsmiljö. Vätterns överstjälpning, beroende på den ojämna landhöjningen, har vågomas erosion

genom medfört bildningen av vackra strandbrinkar i de mäktiga sandlagren. Stränderna har tydlig klintkaraktår.

Vid Vätterns olika nivåer har strandterrasser och andra formationer sekundärt bildats från strandprocessema. Särskilt välutvecklade terrasser finns t ex vid Svedåns mynning och Häldeholm. Svedåns mynning är tillsammans med Domneåns myrming intressanta för studiet av Vätterns överstjälpning. Fluvialt material överlagrar i dessa årnynningar torvlager belägna fem meter under Vätterns nuvarande nivå. Ett stort antal åar och bäckar har skurit ut djupa raviner i de mäktiga lösa jordlagren.

Dornneån i Vättern strax Bankeryd. Ån har eroderat ut

myrmar norr en 200-300 m bred dalgång i det markanta randdeltat intill Vättemstranden. Åns myrmingsområde är ett nyckelobjekt för

studium av landhöjningen och överstjälpningen av Vättem. Området

år ett vetenskapligt referensområde genom Backamoplatån, den vida dalgången med specifika slänter, den vindlande åf°aran, torrlagerföljden och den underliggande djupa erosionsfåran.

Lillån-Tabergsånområdet utgörs djupa raviner. Ravinema är den

av naturgeo regionens mest väl utbildade.

Huskvarnaåområdet utgörs Stensjön och Ryssbysjön med

av vattendrag och sjöar däremellan. Å- och sjösträckan 45 km

är ca varav 32 km åsträcka. Området awattnar de centrala delarna

av småländska höglandet. Området ligger i ett jordartsområde

som domineras av morän med mindre inslag isälvsgnrs och obetydliga

av myrarealer. Jordmånen är av brunjordskaraktär, varför den odlade arealen liksom lövskog och hagmarker upptar stora ytor. Därtill kommer att kalkrikare jordarter spridits till området, varför vattnet i allmänhet har höga pH och alkalinitetsvärden. Topografm karakteriseras mestadels kullig terräng förutom åsträckan mellan

av Rarnsjön och Stensjön som har karaktär jordbruksslått.

mer av Fallhöjden inom området är ca 50 den största fallsträckan

m varav

år mellan Ylen och Ramsjön. Sex sjöar ingår i området Stensjön,

274 Prioriterade vattenområden

Ramsjön, Ylen, St och L Nätaren samt Ryssbysjön samtliga över 150 ha.

Västanåområdet, söder om Gränna, utgörs av förkastningsbranten mellan E4 och Vättern, Vätternissjöns strandbildningar på brantens lägre delar och Röttleåns V-dal kanjon. Röttleån rinner i en för sydsvenska förhållanden djup kanjon och passerar ett flertal fall på sin väg till Vättem. De örtrika, nedre delarna av området består av de sk rasterna. Girabäckens ravin ligger knappt en kilometer norr om Uppgrärma by. Ravinen är brant, ställvis djup och bred och sträcker sig från gamla Tranåsvägen i öster ner mot Vättemstranden i väster. Girabäcken har skurit igenom Visingsöformations mellersta delar och utbildat en markant ravin. Skämingen är den bästa genom Visingsöformationens bergarter på fastlandet.

Vegetation

I åravinema i Munkaskogsområdet växer ställvis en frodig, ofta gråalsdominerad lövskog. I Domneåns dalbotten omges den 8-10 m breda meandrande åfåran av i huvudsak öppna eller glest trädbevuxna kärr. Dalgången som begränsas av branta, 5-15 m höga sluttningar omges av flacka talldominerade lavrisskogar.

Vegetationen nmt Ryssbysjöns närområde domineras barrskog

av och sankmarker. Odlingsmarker finns på ett par platser. Yppig vassvegetation förekommer vid Nässjöåns myrming. Omgivningama runt sjöarna Ylen, St och L Nätaren består mestadels av löv- och blandskog med inslag av odlade marker. L Nätaren har vassar runt om sjön medan de övriga har obetydlig till måttlig övervattenvegetation. Ramsjön är till största delen omgiven av blandskog. Lövskog dominerar kring sjöns flacka grus- och stenstränder.

På förkastningsbrantens övre delar vid Västanåområdet växer

hällmarkstallskog. Bokskog och örtñka lövblandskogar med stort

inslag av ädellövträd och gråa förekommer vid de sk rasterna. Buskskiktet i lövskogen är välutvecklat med a hassel. Röttleåns ravin är bevuxen med löv- barr- blandskog och längs åkanten finns klibbal. I Girabäckens ravin växer lövskog bestående av gråal, alm,

,

ask och björk, och buskvegetation.

Prioriterade vattenområden 275

Tåkems vegetation utgörs till stor del av vidsträckta vassområden. Utmed stranden förekommer mängd olika vegetationstyer

en som hög- och lågstarrkärr, ängsmark med inslag kalkfuktäng samt

av strandskogar.

Flora

Utefter Vättemstranden, särskilt i anslutning till åmynningar, strandvallar och sandområden finns havstrandsväxter strandråg

som och sandstarr. I domneåns mynningsområde växer bla strandråg, sandstarr och slokstarr. I Domneåns till största delen öppna kärrornråde förekommer bl gråal och sprängört. Floran i

a Munkaskogsområdets raviner är rik och innehåller för trakten

ovanliga lundväxter. Ryssbysjön har rik flora med i regionen

en sällsynta växter såsom vattenskräppa, kalmus och långnate. I anslutning till Ramsjön finns Europas enda kända lokal för strimgröe. I flera sjöar finns uddnate, vilken är unik i landet. En makroalgsart, Nostoc zetterstedti som är sällsynt i världen, förekommer på ett flertal platser. I Västanåområdet är floran rik på

a blåsippa, vitsippa, storrams och sårläka. Buskar hassel,

som måbär, olvon och try finns i Girabäcksravinen. Av örter kan nämnas ramslök och lungört. Murgröna finns också i området.

Fauna

I Vättern finns minst 28 fiskarter. Mest känd är vättemrödingen. Öring, sik, siklöja och harr är andra laxñskar. Abborre, gädda och lake trivs också i sjön. I faunan ingår ett antal k glacialmarina

s relikter. Till dessa räknas röding, siklöja, och homsimpa samt

nors

kräñdjur och en ñskparasit.

Åama i Munkaskogsområdet i Vättern

som mynnar är av limnologiskt stort intresse. De har stor betydelse

a som reproduktionsområden för öring.

Utter finns i området Huskvamaån. För St och L Nätaren har 14 fiskarter noterats, bla tärna och stensimpa. Stationär öring finns också i området. De södra delarna Ryssbysjön är rastlokal för

av

7" 276 Prioriterade vattenområden

flyttfåglar under såväl vår- höststräcket. Kungsfiskare har

som noterats vintertid. Storlom, svarthakedopping och ñskgjuse häckar i området

Västanå och Girabäckens ravin har ett rikt fågelliv. Området har också en rik smådjursfauna.

Över 250 fågelarter har under årens lopp iaktagits vid sjön Tåkem. Drygt ett 90-tal dessa häckar i sjön och dess närmaste

av omgivningar. Den riksintressanta fågelsjön är också en betydelsefull rastplats för vårens och höstens flyttfåglar, främst gäss. Typiska häckande arter är knölsvan, rördrom och skäggmes för att nämna nagra.

Referenser

Områden riksintresse för naturvård i Skaraborgs län. odaterad.

av Länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Områden riksintresse för naturvård i Jönköpings län. odaterad.

av Länsstyrelsen i Jönköpings län.

Områden riksintresse för naturvård i Östergötlands län. odaterad.

av Länsstyrelsen i Östergötlands län.

Områden riksintresse för naturvård friluftsliv. Beskrivningar.

av Naturvårdsverket. Rapport 4037.

Prioriterade vattenområden 277

92.

Kävlingeån

Län: Malmöhus län

Medelvattenföring: Uppgifter saknas

Avrinningsområdet areal: 1217 kmz

Naturgeografiska regioner:

6 Sydvästra Skåne Region III Öresund 7 Skånes sediment- och horstområde

Kävlingeån i Öresund i Lommabukten och myrmar sträckan Kävlinge till mynningen benämns Lödde Vombsjön,

Krankesjön, Ellestadssjön, Snogeholmssjön och Sövdesjön är sjöar inom

avrinningsområdet. De största tillflödena till Kävlingeån efter Vombsjön, är Bråån och Klingaälvsån. Vombsjöns största tillflöde

år Björkaån. Kävlingeån utsattes för kraftig sänkning

av vattenståndet kring 1940. Detta drabbade också Klingaälvsån. Dess nedre lopp muddrades och rätades med torrläggning

som följd.

Berggrund

Kävlingeåns avrinningsområde har stor variation i berggmndens och de lösa avlagringarnas sarmnansättning. Berggrunden kring avrinningsområdet runt Vombsjön utgörs lerskifferberggrund.

av Denna blottas på flera ställen i brantema vid Borstbäcken.

Silurberggrund översilunsk colonusskiifer med diabasgångar och

kalksten förekommer också i området. I området förekommer också diabas och övedsandstenen. Sandstenen det representerar yngsta ledet i dens k Öved-Ramsåsaserien. Vid Torpaklint finns

gångbergarter som genomsätter granitgnejsen och består den

av mörkbasiska bergarten melafyr. Här finns också gång röd en av syanitporfyr, som såvitt vet är den enda i sitt slag i Sverige. man Rövarekulan i biflödet Brååns dalgång är utskuren 20 som en mer än m djup ravindal i silurskitferberggrunden. Denna blottas i ravinens branta sidor och är rik på fossil colonusskiffer.

14-0624Del2

278 Prioriterade vattenområden

Geomorfologi och hydrologi

Den östra delen av Kävlingeåns område utgörs av bergkullterräng med urberg för att västerut och övergå till mer mer

jordbrukslandskap. Vombsjöns tillrirmingsområde, med källområden

på Linderödsåsen, når nivåer på än 170 m över havet medan mer Vombsjöns yta ligger 20 över havet. Brååns dalgång är i sitt ca m nedre lopp flack slättådal. Borstbäcken rinner ut i Vombsjön en efter ett bitvis hastigt lopp ned for sluttningen mellan

lerskifferslätten och Vombsänkan.Sövdesjön är Klingaälvsåns källsjö. Stora delar Klingaälvsån har ett ursprungligt slingrande

av lopp, lugnt flytande vatten och är omgivet av våtmarker.

Vegetation

Kävlingeån i öster skogsklädda höjder. De öppna omges av markerna kring Brååns nedre dalgång, liksom i stora drag dalgången Borlunda, utgöres översvänmingsmarker och beteshagar, norr om av under tid delvis planterats med Inom området finns som senare gran. praktiskt taget alla i landet förekommande bokskogstyper, vilket är unikt så liten areal. De mestadels skogklädda sluttningama på en avlöses öppna betesmarker på ravinens botten. Där flyter också av Bråån mellan alträd. Vegetationen i områdena kring grupper av Vombsjön utgörs lövskogar huvudsakligen bestående av bok. av Bäckravinen i Borstbäcken är skogklädd och hyser ett rikt och varierat växt och djurliv. Huvuddelen Vombsfure utgörs av av tallskog, här och finns luckor, vilka kan karakteriseras som men var gräshedar. Inom området finns planteringar med gran och i mindre

omfattning ek och björk. Vegetationen i omgivningarna kring

Sövdesjön utgörs betesmarker och skogar både barr- och av av lövträd.

Flora

Området vid Öved med Skartofta ängar norr om Vombsjön har en

rik markvegetation gulplister-, myskmadra- och skogsbingeltyp.

av Här finns den fridlysta lundvivan. gott om

Prioriterade vattenområden 279

Fauna

Stora områden inom Kävlingeån är viktiga häckfågellokaler för

t ex gråhakedopping, sångsvan, kungsñskare, ñskgjuse och

pungrnes. Krankesjön Sveriges finaste fågelsjöar

är en av

I Björkaån, som utgör ett tillflöde till Vombsjön, finns stationär

en art av öring, Börkaåöring. I övrigt finns i vattensystemet

a havsöring, sandkrypare, grönling och ål.

I området kring Vombsjön är vilttätheten stor med bl kronhjort

a och rådjuLVintertid kan flockar till 50 djur i skogen vid

upp ses Vombs ñrre. Den lilla bäcken norr om Frualid vidgar sig till dammar med ett rikt fågelliv. Trollfladdermusen har vid Vombs fure

ett av sina få tillhåll i landet. Den gröna vårtbitaren finns också i detta område och i närliggande delar Klingaälvens dalgång.

av

Klingaälvsån har ett rikt fågelliv. Rödspov häckar fortfarande med några Under vinterhalvåret är Klingaälvsåns naturreservat

par. en av våra förnämsta övervintringslokaler, med gäss i tusental, havsörnar och krmgsömar regelbundna gäster. Kronhjort och rådjur finns i

som området. Vid Sövdesjön häckar glada, bivråk och stenknäck och i sjön a svarttäma, vattenrall, och ett stort antal änder.

Brååns vatten är ett Skånes minst förorenade med ett rikt

av frskbestånd laxöring och härbärgerar även den lilla toppiga

av a hattsnäckan.

Referenser

Områden av riksintresse för naturvård i Malmöhus län. odaterad

. Länsstyrelsen i Malmöhus län.

280 Prioriterade vattenområden

96. Rönne å

Län: Kristianstad län, Malmöhus län

Medelvattenföring: Uppgifter saknas

Avrinningsområdets areal: 1890 kmz

Naturgeografiska regioner:

2 Kattegatt 7 Skånes sediment och horstområden

8¶Nordöst -Skånes barrskogslandskap

Rönne å avvattnar Ringsjöama och stora delar av nordvästra Skåne innan den i Skälderviken. Från källområdet på

mynnar Linderödsåsen rinner ån, här benämns Hörbyån, till

som Ringsjöama varifrån den egentliga huvudfåran börjar. De största biflödena utgörs Ybbarpsån, Bäljane Pinnån och

av Rössjöholmsån. Vid Klippan är Rönneå reglerad på två ställen.

Berggrund

De södra och sydvästra delarna området består till stor del av

av

lerskiffer-gnejsmoräner, medan de kvartära avlagringama norr om

linje i höjd med Billinge utgörs av sura och näringsfattiga en urberrgsmoräner. Höör-sandsten gär i dagen i N Hultseröd. Vid Djupadal finns skärning där basaltuff är blottlagd. Strax innan

en Iänsgränsen Rönne å Natthall där en N-S gående

passerar diabasgång framträder. I dessa trakter är de geologiska förhållandena intressanta även i övrigt med kaolinförekomst.

a

Geomorfologi och hydrologi

Den övre delen Rönneå är snabbflytande medan den nedre delen

av

långsamtlytande slättå. Från Stockamöllan och till länsgränsen är en utgörs dalgången djupt nedskuren k genombrottsdal med

av en s

branta sluttningar dalgångens plana botten. Glacifluvialt

som omger material förekommer på flera platser, i rullstensåsama vid

a

Prioriterade vattenområden 281

Stockamöllan och längs Kolebäcken. Rönneå också den passerar mäktiga rullstenstensåsen, Färingtoñaåsen, vid Forestad. Åf°aran smalnar här och rinner bred dalbotten sankmarker. av genom en av Vid Herrevadskloster blir dalgången bredare igen och kantas av betade strandängar. I höjd med Klippan ändrar landskapet karaktär, dalgången är fortfarande mest öppen smalare och det men omgivande landskapet blir kuperat. Nedströms detta område mera genomskär ån ett åsgropslandskap. Förbi sammantlödet med Böljaneå mot mynningen flyter ån sedan fram i bördig, en öppen

jordbruksbygd.

Vegetation

Från V Ringsjön till Stockamöllan är landskapet kring ån flackt med omgivande mossemarker Ageröds och Rönneholms mossar, betesmarker ñiktängskaraldär och lövskogsområden. Längs ån av finns utbredda översvåmningsmarker mader. Landskapet är

mosaikartat och ädellövskogama i dalgångens slutmingszoner är

mångfasetterade med inslag bok, avenbok, lind och ek. På av a flera ställen finns igenväxande hagmarker med både al, björk och ek. Vid N Hultseröd förekommer ett omväxlande landskap med rester av äldre odlingslandskap med hagmarker, ljung- och enefalader, alkärr och öppna fuktängar.

Nedanför Klippan ån ett svagt kuperat slättlandskap passerar genom med åker- och ängsmark. Skogsmarken består bokskog av av

ramslöktyp och orörda alsumpskogar. Inom avrinningsområdet finns

även alfuktlövskogar samt välhävdade och ogödslade betesmarker. Den meandrande åfåran kantas nedströms Tommarp eller av mer mindre fuktiga betesmarker med artrik vegetation en och uppströms flerstädes alridåer. Betesmarker med vackra ekbestånd täcker av backarna.

Flora

I området finns kärrängar med artrik flora.

282 Prioriterade vattenområden

Fauna

Ån hyser omfattande bestånd både lax och havsöring i främst

av biflöden men även i huvudfåran nedströms vandringshindren i Klippan. Huvudf°aran har bitvis områden som fungerar som reproduktionsområden, främst för lax, de stora

men reproduktionsorrlrådena finns i biflödena Kägleån, Rössjöholmsån, Pinnån, Bäljane Hunserödsbäcken och Klövabäcken. De två sistnämnda hyser öring medan resten även har bestånd av lax. Utmed Rönneå förekommer också ett rikt och varierande fâglliv med vadare, änder, forsärla, strömstare, småfåglar och t

ex kungsñskare förekommer regelbundet. Av rovfåglar kan nämnas brun kärrhök och ñskgjuse.

Referenser

Områden av riksintresse för naturvård. odaterad. Länsstyrelsen i Malmöhus län.

Områden av riksintresse för naturvård. odaterad. Länsstyrelsen i Kristianstads län.

PM. 1993. Länsstyrelsen Kristianstads län

Prioriterade vattenområden 283

103. Ätran

Län: Hallands län, Älvsborgs län

Medelvattenföring: 46 ms/s1931-1960

Avrinningsområdets areal: 3390 kmz

Naturgeografiska regioner:

10 Södra Hallands kustland 11 Sydsvenska höglandets och smålandsterrängens myrrika västsida

Ån Ätran har sina källområden Ulricehamn och i

norr om myrmar Kattegatt i Falkenberg. Högvadsån sammanflödar med Ätran nedanför Åtraforsdammen och i det oreglerad. I

är närmaste

avrinningsområdet ligger bl a sjöarna Åsunden, Yttre Åsunden,

Torpasjön, Fegen och Tjämesjön. Ätran är starkt reglerad

genom dammen vid Ätrafors. Fem större kraftverk finns i området.

Berggrund

Berggrunden i området består främst gnejser och går i dagen på

av de restberg som med branta sluttningar ofta höjer sig ett femtiotal

meter över omgivande jordbmksmarker. Ett visst inslag gabbror

av förekommer.

Geomorfologi och hydrologi

Ätradalen-Högvadsån ligger i brytningszonen mellan den halländska kustslätten och sydsvenska höglandet. Kustslätten skjuter här

som

bred dalgång i nord sydlig riktning i höglandet. Åtradalen en - norr om Ulricehamn är starkt markerad sprickdalgång. Närmast

en Ulricehamn där den är djupast nedskuren är dalsidoma branta medan den längre norrut blir flackare. De lösa avlagringama i

dalgången utgörs av ñnkorniga issjösediment, isälvsavlagringar och

blockig morän. De lösa avlagringama avspeglar på ett tydligt sätt två skilda förlopp i inlandsisens avsmältning i dalgången. Området mellan Ulricehamn och Dalum präglas helt mäktig dalfyllnad

av en

284 Prioriterade vattenområden

av frnsediment sand och mo avsatta i en issjö fom-Åsunden. Ätran har i dalfyllnaden skurit erosionsdal med meanderslingor

ut en och avsnörda korvsjöar. Biflöden till Ätran har skurit ut bäckraviner genom dalfyllnadens terrasser. Området från Dalum till länsgränsen

präglas av isälvsavlagingar, a en vacker rullstensås

Ulricehanmsåsen som kan följas norr ut genom hela dalgången. Särskilt värdefulla partier av åsen finns vid Blidsberg Baktrågen samt mellan Humla kyrka och Frälsegården. Karakteristiskt för denna del dalgången är de välutbildade lateralterrassema

norra av längs den östra dalsidan. Området mellan Dalum och Kölaby uppvisar ett stort antal olika formelement som åskullar, rullstensåsar, åsnät, dödishålor, lateralterrasser och småkulliga moränforrner. Grusmaterialet i dalgången är kalkaltigt och har transporterats inlandsisen från Falbygdens kambrosiluriska

av bergartserie. Ätran rinner i sjösystemet Åsunden Yttre

upp - Åsunden Torpasjön Ulricehanm. Landskapsbilden kring

- söder om

delen Åsunden domineras starkt de topograñskt säregna norra av av Kråkeboberg och Åsakullen. Sjön är större, mesotrof

en sprickdalssjö med i huvudsak branta stränder. Stränderna vid Yttre Åsunden Torpasjön bildas morän eller isälvsmaterial i

- av som en ås tvärar snett över sjön mellan Högagärde och Dragsudd.

Ätran och Högvadsån når dalgången via smala sprickdalar och flyter

vid Ätrafors. Vid Sumpa i Högvadsån finns särskilt samman en vacker forssträcka med flera fall. Från Svartå och söderut slingrar åama fram nerskuma i de lösa avlagringama. De omges av ett storslaget, böljande jordbrukslandskap med lövskogsklädda bergkullar och djupt nerskuma, slingrande biflöden. Stora mängder isälvsmaterial har avlagrats i form deltan, åsar samt strängar

av utmed dalsidoma. Då huvuddelen området ligger under högsta

av kustlinjen är isälvsavlagingama dock oña överlagrade strand-

av och bottenbildningar av lera, sand och mo. Dessutom har avlagringarna usatts för omfattande svallningsproceser. Fegen är en

klippbäckensjö dämts isälvsavlagringar. Sjön ingår i Ätrans

som av vattensystem och dess nuvarande utlopp går till Svansjöama och vidare via en utgrävd kanal, Götshults kanal, till Kalvsjön. Sjön är dessutom reglerad. Fegen ligger på västsidan av sydsvenska höglandet i ett landskap präglas huvudsprickdalar och

som av vinkelrätt anslutande mindre sprickdalar. I dalgången finns isälvsavlagringar i form av rullstensåsar, terrasser och kullar. I området finns också väl utformad dmmlin och

en getryggsåsTjämesjön är källsjö i Ãtrans vattensystem och når

en

Prioriterade vattenområden 285

Ätran via Spikån-Skärshultaån och Högvadsån. Området utgörs

av lösa avlagringar, främst morän.

av

Vegetation

Dal gångens brant närmast uppströms Ulricehamn år barrskogsklädd. Längre mot norr blir dalgången flackare med uppodlade eller lövskogsklädda dalsidor. Hela dalgången präglas ett omväxlande

av jordbrukslandskap med bitvis ålderdomlig prägel och stor förekomst av naturbetesmarker med lång kontinuitet. Större sammanhängande hagmarker utmärker dalgångens västra sida mellan Dalum och Blidsberg. Längs Ätrans meanderlopp finns betade fuktiga mader, torrare raviner och terrassbrinkar med värdefull flora. Rikkärr

en med förekomst sällsynta växter förekommer dels soligena

av som kärr i svackor intill grusåsar och lateralterrasser, dels enstaka

som topogena rikkärr utbildade i dödishålor. Utmed Åtrans meandrande lopp och vid korvsjöama finns limnogena kärr strandkantskärr.

Omgivningama nmt Åsunden är natursköna och bjuder på intressanta utflyktsmål. Större områden med rika ädellövskogar finns bl a vid Ekered, Rude och Attorp. Kring gårdarna nmt Åsunden finns hagmarker med ek, björk, lind och lönn. Rudeområdet innefattar en rad olika naturtyper, ädellövskog, ekskog, ekhage och strandäng. Junkerhagabergets topp är bevuxen med hedskog med inslag av björk och hassel. I sluttningama mot Åsunden dominerar sluten lövskog med ek, björkhassel, klibbal, ask, alm och lönn.

Yttre Åsunden Torpasjön omväxlande jordbruksbygd,

- omges av

lövskogar och barrskogsområden. Öster Yttre Åsunden präglas

om

landskapet av de lövrika odlingsmarkema kring gårdarna. Här finns

bl a strandskogar och blandade ädellövskogar.

Områdena kring Torpasjön präglas av herrgårdskulturens speciella landskapsvård. Lövskog och hagar upptar stora ytor. Vid Hofsnäs domineras större delen av gammal ekskog. Mellan Torpa stenhus och Dragsudd finns vackra hagmarker med lind, björk hassel och ek.

Större delen området Ätradalen Högvadsån utgörs ett

av - av

variationsrikt jordbrukslandskap med stort inslag av lövskog, framför allt ekskog. På restbergen finns oftast tydlig zonering

en

286 Prioriterade vattenområden

med lundartade ekskogar med inslag av hassel och andra ädla lövträd vid foten. Uppåt sluttningama vidtar alltmer lågvuxen och krattig bergekskog som på toppen ibland övergår i öppna hällmarker med ljung och enbuskar. Påvadalen är en djuppt nerskuren bäckravin med lövblandskog av a ask och alm. Som satelliter till området ingår lövängen och urskogen vid Boa-Berg utmed Ätran vid Gällared. Vattenvegetationen i Fegen och Tjämesjön domineras av kortskottsväxter, främst notblomster. Omgivningama runt Fegen domineras av granskog. Ofta finns dock närmast sjön en smal zon av lövträd. Lövskogar, med bl a bok och ek, finns främst i

anslutning till bebyggelse och odlingsmarker. l Tjämesjön

dominerar barrskogar och myrar.

Flora

Genom kalkinnehållet får åsama, kullar-na och terrassbrinkama, norr

Ulricehanm, artrik flora som tillhör den stäppartade terrängen om en med ett stort inslag sällsynta växter som drakblomma,

av trollsmultron, smalbladig lungört och vingvial. Dessutom förekommer backsippa, gullviva samt blodnäva och brudbröd i stor mängd. Runt åsystemet Åsunden-Yttre Åsunden-Torpasjön är flera

av av ädellövskogama biologiskt rika med i flera fall tydligt kalkpåverkad flora. Vid sluttningama på Kråkeberg växer bl a

nästrot, storrams, lungört, strävlosta, hässlebrodd, skogssvingel, tvåblad, lundbräsma, tandrot, vårärt, vippärt och kungsmynta. I ädellövskogen vid Klevbergets brant förekommer lundväxter, bl a desmeknopp och hässleklocka. I sluttningama ned mot Åsunden vid

Junkerhagaberget och kring gårdarna Korpebo, Kärrabo och

Näsbohohn finner man en rik vårflora med blåsippa, vitsippa, och gulsippa och lungört. Floran i området Ätran Högvadsån är rik

-

med arter såsom lungört, ormbär, lundstjärnblomma, långsvingel

och tuvstarr. Hag- och ängsmarker med en kalkgynnad flora finns på flera ställen, a vid Jonsgård. Exempel på arter knutna till dessa marker är ängsskära, krissla, korskovall och smörbollar. Utmed Högvadsån finns rikliga bestånd safsa. Gråalen följer Ätran

av sydväst nästan ända fram till Falkenberg. Fegenområdet domineras

av artfattig hedvegetation i skogarna

Prioriterade vattenområden 287

Fauna

För fågellivet viktiga sankångar och strandområden finns från Timmele norrut till länsgränsen. Vattenfâglar, sångare och rovfåglar är rikt epresenterade. Ätran och Högvadsån har ursprunglig

en

laxstam och är sammantaget det viktigaste reproduktionsornrådet för

lax på västkusten. De viktigaste lekbottnarna finns i Högvadsån

upp till Lia-dammen. I Ätran finns lekområden mellan Vessgebro och Ätrafors. I åarna finns dessutom laxöring och i Ätran tärna. 19 fiskarter förekommer i sjön Åsunden med vårlekande Siklöja.

a Tillflödena till Åsunden reellt och potentiellt intresse för

är av sjölevande öring. Djurlivet är även i övrigt rikt i området. I de

frodiga lövskogama är fågellivet rikt med t ex sommargylling,

näktergal och härmsângare. Utmed Ätran förekommer forsärla, strömstare och kungsñskare. Flodpärlmussla förekommer i de övre delarna Ätran och i Högvadsån.

av

I Fegen häckar storlom och ñskgjuse på öar och holmarna. Exempel pâ andra arter är storskrake, ñsktäma och häger. Smålom,

som häckar i myrgölar i omgivningen, utnyttjar Fegen ñskesjö. Sjön

som Fegen hyser vår- och höstlekande siklöja. Andra exempel på fiskarter finns i området är gädda, abborre, mört, sik, lake och

som ål. Dessutom förekommer flodkräña i sjön.

288 Prioriterade vattenområden

Referenser

Områden riksintresse för naturvärden i Hallands län. 1988.

av

Länstyrelsen Hallands län

Områden för naturvärden i Älvsborgs län. odaterad.

av riksintresse

Länsstyrelsen Älvsborgs län.

Statistiska Centralbyrån. 1987. Naturmiljön i siffror. Miljöstatistisk årsbok 1986-87. Sveriges officiella statistik. Stockhohn.

Prioriterade vattenområden 289

106. Rolfsån

Län: Hallands län, Älvsborgs län

Medelvattenföring: Uppgifter saknas

Avrinningsområdets areal: 723 kmz

Naturgeograñsk region:

l5d Ljungheds- och kustskogsområden längs svenska västkusten 2lb Sydvästra Sveriges kuperade barr- och lövskogslandskap. Södra

Västergötlands sprickdalsområde

Rolfsåns knappt en mil långa Fara från Stensjön till inre Kungsbackafjorden följer uppodlade dalsänkor i

sprickdalslandskapet öster om Kungsbacka. Rolfsån f°ar huvuddelen

sitt från Lygnem via Sundsjön och Stensjön. Åns av vatten vattenföring är i hög grad beroende påsläppet vatten vid

av av kraftverket vid Ålgårda.

Berggrund

Berggrunden vid Lygnemområdet består främst av grå gnejser.

Geomorfologi och hydrologi

Den närmare två mil långa sjön Lygnem sträcker sig från Sätila i öster till Fjärås bräcka i väster genom sydsvenska höglandets västra randzon. Lygnem ligger i en bred öst-västlig sprickdal som vidgats genom vittring och erosion. Sjöns yta ligger 15 m ö h och det omgivande landskapet höjer sig genom ofta branta sluttningar till 75-100 m ö Kala hällmarker är vanliga och moräner förekommer

främst ett tunt lager på bergen. I Sluttningama ner mot sjön

som ñnns strandhak på skilda nivåer, frisköljda berghällar, svallade moräner och ett fåtal förekomster svallsediment. I sydväst däms

av

sjön av Fjärås bräcka en israndbildning av ändmorän med

-

glacifluviala inslag. Mellan Fågelsången och Gagsnäs höjer sig

290 Prioriterade vattenområden

terrängen trappstegsvis genom förkastningsbranter med mellanliggande terrasser 80-90 meter över Lygnems yta på knappt

halv kilometer från stranden. Utmed Lygnem vid Öxared sluttar en området relativt jämt med inslag ett mindre antal hällmarkspartier

av

och med frispolade block. Storåns dalgång är fortsättning

zoner en på det långa dalsträk, i vilket sjön Lygnem är belägen. Den sedimentfyllda dalbottnen utnyttjas som jorbruksmark. Storån har eroderat ut en djup ravin i sedimenten. Aktiv erosion förekommer i vissa avsnitt. Åns nedersta lopp är starkt meandrande. Här finns också flera avsnörda åslingor, k korvsjöar. Storåns biflöden bildar

s också raviner. Det största biflödet till Storån är Gärån.

Vegetation

Vegetationen i själva sjön är sparsam, förutom i norra viken samt vid utloppet och består mestadels av vass, säv och starr samt flytblads- och kortskottsvåxter. Sjön kuperad skogsmark

omges av med varierande löv- och barrinslag men även odlad mark och bebyggelse finns, främst i norra delen t ex vid Stomihult-Annabo. Inslaget av olika lövskogar nmt sjön är stort.

Orörda skogar med lågor och torrträd samt områden med artrik

en och näringskrävande flora finns på flera ställen. Ek- och bokskogar finns dessutom t vid Gäddevik och Fagared samt på Borgudden.

ex Större sammanhängande ekskogsområde och bokskogsområde finns vid Buarås och Kronäng respektive vid Tostared. Flera ädellövskogar finns i området i traktema Årenäs.

a av

Storåns ravinsidor är bevuxna med lövskog av klibbal, ek, lind, rönn och björk. I Storåns biflöden finns på flera platser en intressant lundvegetation. Ek, hassel, klibbal och hägg bildar träd- och buskskikt. I biflödet Gärån utgörs vegetationen betad ängsekskog

av

stundom utglesad till hagmark.

Flora

Floran är rik i området med ett flertal hänsynskrävande arter. Mellan Fågelsången och Dagsnäs finns i lövskogama artrik flora med bl

en a mellanhäxört, klmgsmynta och vätteros. Utmed Lygnem från Öxared i Älvsborgs län finns sammanhängande

ett större skogsområde med trädslag ask och del alm. Floran består bl

som en

Prioriterade vattenområden 291

skogsbingel är marktäckande över stora ytor. Exempel på a av som andra arter är lundstjämblomma, hässlebrodd och blåsippa.

Floran i Storåns dalgång utgörs svärdslilja, jättegröe, rörflen

av a och fackelblomster längs strandkantema. I ån växer bladvass, kolvass, hårslinga och natearter. I biflödena förekommer bl a springkom, skogsbingel och liljekonvalj.

Fauna

Rolfsån har urspnmglig laxstam, den enda storlaxstammen i

en länet. I ån finns även havsvandrande sik och laxöring. I Kungsbackafjorden finns ett stationärt bestånd laxöring som har

av sin viktigaste lekbotten i Rolfsån. I Lygnem förekommer mört, nors, sik, siklöja och insjööring. De viktigaste lekbottnama för öringen finns i Storån, med billöden, och i Ekån. Flodpärlmussla förekommer i flera tillrinnande åar och bäckar. Under isvintrar samlas sjöfågel i de vanligen isfria mynningsområdena vid Rolfsåns

myrmingsområde. Vid sjön Lygnem märks sjöfåglar som storlom,

gräsand och brunand.

Referenser

Naturmiljön i siffror. 1987. Miljöstatistisk årsbok 1986-87. Sveriges officiella statistik. Stockholm.

Områden riksintresse för naturvård i Hallands län. 1988.

av Länsstyrelsen i Hallands lån.

Områden riksintresse för naturvård i Älvsborgs län. Odaterad.

av

Länsstyrelsen i Älvsborgs län.

292 Prioriterade vattenområden

108. I Göta Älv: Klarälven mellan och

Höljes

Edebäck.

Län: Värmlands län

Medelvattenföring: 100m3/s

Avrinningsområdets areal: 8560 kmz

Naturgeografiska regioner:

28b. Sydligt boreala kuperade områden mellersta Värmland

- 30a. Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden

tämligen kuperad terräng med mestadels låg-medelhög myr-procent. 32a. Norra Norrlands barrskogsområden och bergkullslätter

höglänta

områden med hög myrfrekvens

Klarälvens vattensystem mellan Edesbäck och Höljes har stora geologiska värden framförallt vid biflödenas mynningsområden.

Biflöden

Klarälven har mängder med biflöden i det aktuella avsnittet, de flesta små och dåligt beskrivna. Bland de större kan nämnas Kölan, Värån, Lettan och Tåsan.

Berggrund

Berggnmden utgörs framförallt av sydvästra Sveriges gnejser, Smålands- och Filipstadsgraniter samt diabaser och hyperiter.

Geomorfologi och hydrologi

Klarälvdalen-Sunnemodalen är sprickdal

en som genom vattenerosion överfördjupats till sitt nuvarande utseende V-dal.

som

Prioriterade vattenområden 293

Dalen är internationellt känd för sitt meandrande lopp som begränsas av den trånga dalgången. Den senaste istiden medförde

att glacifluviala deltan bildades där isälvar i dalen, då rarm ner som var havsvik. Längs dalgångens sluttningar uppträder i fjordsedimenten utbildade terrassbranter och terrasshak raviner som och dyner.

Det lätteroderade sandiga-moiga material finns i den smala som sprickdalen, och tröskeln vid Edebäck, utgör de viktigaste faktorerna för utbildandet det unika meanderloppet. Älvens av meanderlopp har härigenom kunnat bygga speciella upp meandemäs. Näsen eroderas i den övre branta delen och byggs ner på i den nedre flacka. Denna ackumulation sker i väl utbildade

parallella älwallar näsen speciell karaktär. som ger en

Biflödenas nedre delar uppvisar väl utvecklade hängande a

bidalar, djupa kanjoner, branta forsar, deltabildningar och andra

geologiska formationer. Dessutom finns söder Höljes outbyggda om forssträckor.

Vegetation

De speciella geologiska och hydrologiska förhållandena i Klarälvsdalgången ger tillsammans med lokalklimatet och

markanvändningshistoriken upphov till ett speciellt landskap. Dalgångssidoma är granskogsklädda. Vid Vingån t är barrskogen

ex delvis naturskogsartad. Dalbottnen fram till andra var ännu världskriget i det närmaste helt öppen och uppodlad. De lättbearbetade sandjordama uppodlades tidigt och har

lång

kontinuitet i hävden. På de torra övre delarna bedrevs av näsen åkerbruk och på de våta hade våtängsslâtter. Dessa miljöer har man en rik flora och fauna. Frekventa våtmarker och småvatten bidrar till diversiteten. I de låglänta delarna framträder älwallama ofta tydligt. I fuktigare delar finns fuktiga sumpskogar gråal, hägg och björk. av

Ofta växlar sumpskogama med kärr och vattensamlingar.

Mjönäsområdet t utgörs näs och delar där ex av av näs

igenväxningen gått så långt att naturskogsartade, oña

gråaldominerade fuktiga eller liknande lövskogsmiljöer utbildats. På nedströmssidan näsen sker nykolonisation älwallar med av av nya

en intressant successionsföljd växtarter i naturskogsartade

av lövskogar. Dessa har ett stort värde från botanisk och zoologisk

synpunkt. Idag håller åkermarken i dalgången på att växa igen.

294 Prioriterade vattenområden

Området kring Gravbäcken består tre tämligen olika naturtyper. I

av samtliga fall är floran rik och intressant. Holmbergsmyren i samma område är ett svagt sluttande kärr med fastmattor, med med inslag

högstarrkärr, nätfonniga lösbottnar, flarkar och sumpskog. V av Ömtberget har tämligen lövrika västbranter och i de övre, norra och östra delarna finns ställvis urskogsartade bestånd. Ett högt och iögonenfallande randberg, Klätten, med kala eller glest tallbevuxna stup och rasmarker, har intressant kryptogamflora. Skogen kring stupen vid berget är naturskogsartad. Förutom de delar av deltat

är uppodlade vid området Vingängsjön, utgörs vegetationen av som förhållandevis orörd lövskog. Orörda lövträdsdominerade områden finns också vid Knappnäs. Skogen i sluttningen vid Halgådeltat är lövträdsdominerad och delvis avverkad. Nere kring Loken finns naturskogsartad lövsumpskog, småvatten och våtmarker. Lillälven är ett grunt bakvatten står i kontakt med Klarälven med relativt

som omfattande älvängar och småvatten utbildade i inre delen. I övrigt är området bevuxet med intressant naturskogsartad lövskog som tillsammans med Ginsbergsängen bildar ett större sammanhängande lövsumpskogsområde av stort värde för flora och fauna.

Flora

Gravbäcken osedvanligt rik lavflora. Totalt har 330 lavarter

hyser en redovisats. Nordliga, sydliga och västliga element möts i dalgången. Vid V Ömtberget är förekomsten av skägglavar påfallande. Där finns även urskogsarter och arter indikerar basiska

som förhållanden. Vid Vingån, ån Tåsan och Gravbäcken är kryptogamfloran stort värde. I Gravbäcken har 199 mossarter

av

tio stycken kalkkrävande. Även noterats varav anges som kärlväxtfloran vid Gravbäcken är rik med förekomst av flera ovanliga arter. Bland kärlväxter vid Holmbergsmyren märks

ängsnycklar, bladvass, gräsull och dvärglunnner. Klättstugan är en

växtlokal med nordisk stomihatt och Kung Karls spira. Vid

a Tåsångamas lövskogar, Vingångsjön och Slättenehammaren finns

rik flora. Slättenehammaren utgörs av en brant lövskogsbevuxen en bergssluttning med lundartad vegetation med förekomst av flera

ovanliga sydliga arter, exempelvis myskmåra, getrams och

rockentrav.

Prioriterade vattenområden 295

Fauna

Klarälvens forsar är reproduktionsområde för Klarälvens

stammar av vänerlax och -öring samt stationär öring och harr. Avsnittet rymmer avsevärda arealer god reproduktionsmiljö för lax och öring. Biflödena Höljan, Fämtån, och Halgån utgör bra miljöer för lekande

klarälvsöring med på vissa ställen lämpliga reproduktionsbottnar.

Likan hyser strömöring och harr i de nedre delarna loppet. Harr

av finns också i Höljan.

Faunan är rikt längs Klarälven, vid Slättenehannnar och i

a våtmarker, lövsumpskog och smågölar nedströmssidan ett

av meandemäs vid Långav. Området kring Vingängsjön hyser ett rikt

fågelliv med inslag flera sydliga arter. Vid V Ömtberget är

av tillgången på gamla lövträd rika vilket arter gråspett och

gynnar som ugglor. Klarälvens forssträcka har vintertid det tätaste beståndet

av

övervintrande strömstare i Sverige. Vingängsjöns skalbaggsfaunan,

speciellt på älvstränderna, är av stort intresse.

Referenser

Områden riksintresse för naturvård och ñiluñsliv i Värmlands

av län. 1988. Länsstyrelsen i Värmlands län.

Arbetsmaterial. 1993. Länsstyrelsen i Värmlands län.

Atlas över Sverige. 1953. Berggrunden. Blad 7-8. Svenska

sällskapet for antropologi och geografi. Stockholm.

296 Prioriterade vattenområden

108. I Göta älv: 108.31 Lidan

Län: Skaraborgs län och Älvsborgs län

Medelvattenföring: Uppgiñ saknas

Avrinningsområdets areal: Uppgift saknas

Naturgeografiska regioner:

22a. Götalands centrala slättbygder, Vänerslättema.

22b. Götalands centrala slättbygder, Falbygden.

Lidan är ett biflöde till Göta älv och rinner ner Vänern vid Lidköping. I biflödet Flians lopp ligger Hornborgasjön som är en fågelsjö internationell klass och CW-objekt.

av

Biflöden

Lidans största billöden är Flian, Afsån, Jungân och Lannaån. Flian, med bitlödet Slafsan, är bäst dokumenterat i och med de intressanta fågelsjöar och myrmarker finns i dess avrinningsområde.

som

Berggrund

I avrinningsområdets västra och centrala delar dominerar sydvästra Sveriges gnejser. I den östligaste delen vid Skara och Falköping består berggrunden kalksten, diabaser och hyperiter.

av

Geomorfologi och hydrologi

Lidan med biflöden har eroderat ut breda dalgångar och raviner med höga och branta slänter. På sina ställen s k torrdalar i

myrmar åravinema. Smärre vattenfall finns där urberget går i dagen i form av trösklar. Åama har mestadels ett meandrande lopp. I Flian finns flera tydliga levébildningar. Skred förekommer även i nutid.

Prioriterade vattenområden 297

Terrängen kring Homborgasjön i Flian är flack i de och västra

norra delarna. I sjöns södra delar finns glacifluviala bildningar och ett antal höjdryggar löper ut i sjön. På östsidan finns uddar utgörs

som av isälvsdeltan eller kames-bildningar vilka är stort

av geovetenskapligt värde. Homborgasjön har vidare stora grundvattenutflöden.

Flians biflöde Slafsan awattnar området kring Håkantorp och

a Mösseberg. Här finns geomorfologiska bildningar stor betydelse

av för tolkningen den senaste landisens avsmältning. Bl

av a förekommer ett flertal strömrännor i öst-västlig riktning uteroderade i sandstenen med anslutande deltan. Slafsandalen är en genombrottsdal från Åslesänkan till Homborgasjöområdet

som också uteroderats i sandstenen.

Vegetation

Lidans vattendrag omgärdas till stor del av åkermark med en lövbård som grånszon. Här och bildar björk och träddungar i

var dalgångama. Även öppna betesmarker med olika busksnår förekommer, speciellt välutvecklat är beteslandskapet i ravinsystemen i de södra delarna området. Intill stränderna består

av åamas vegetationen oña jättegröe och för att längre ut

av vass övergå till säv, kaveldun, igelknopp och längst flytbladszon.

ut en

Flians vegetation är mycket mångfonnig med alsumpskogar,

a

lågvassar, fattigkärr, hävdade högstarrängar och högvassar.

Området Homborgasänkan-Rösjö mosse vid Flian är Skaraborgs läns särklassigt största våtmarksområde. Rösjö är också

mosse länets största myrkomplex med vidsträckta mosseplan och våta kärrdråg.

Områdena kring Slafsan är också variationsrika och präglas

av skogsmark, åkermark, betesmark, hagmark och enbuskmark. Gråalsumpskog dominerar närmast åkanten. På Mössebergs öst- och nordsluttningar finns alvarmarker, ädellövskogar och lundartad skog, ibland rasbrantskaraktär. Nordostsluttningen är intresse

av av p g a det komplex av extremrikkärr som Jättenekårret utgör. Kärret har stora axagytor, källkärr och örtrika björksumpskogar.

298 Prioriterade vattenområden

Flora

I Jättenekärret på Mössebergs nordostsluttning finns en intressant

kärlväxtflora med bl a sumpnycklar, flugblomster, krissla, majviva

och bnmstarr. Längre nedströms, mellan Homborga och Valtorp, kantas Slafsan av a klibbal, ask och knäckepil. Nedströms Homborga växer blomvass, smalbladigt kaveldun och den sällsynta

Fontinalis sparsifolia m På Rösjö mosse finns ett stort mossan dråg, Flyet, med rikliga förekomster av myggblomster och snip.

I Flians lopp vid Bjumm ligger Mårbysjön som har en rikkärrsartad vegetation. På den exponerade sjöbottnen med kalkblekeutfillningar förekommer majviva, axag och blåsäv samt en rik mossflora.

Fauna

Homborgasjön är en av landets förnämsta fågelsjöar och av internationellt intresse. Sedan restaureringsarbeten startade på 60talet har fågellivet ökat markant och arter som svaittäma, kärrsnäppa, brushane och dvärgmås har återvänt. Populationema av

simänder, doppingar, rallfåglar och vadare har också ökat

a kraftigt. Av sjöns fåglar bör också nämnas skäggmes. Vid Bjurum i Homborgasjöns sydligaste del rastar årligen stora mängder tranor. På den närliggande Rösjö mosse häckar också a ljungpipare,

storspov, grönbena och varfågel.

Lidans dalgång hyser bl a klmgsfågel och strömstare och utgör jämte

västlig förkastningslinje en viktig ledlinje för flyttfågelsträck.

Oring- och kräñbestånd finns också i systemet.

Referenser

Atlas över Sverige. 1953. Berggrunden. Blad 7-8. Svenska

sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Områden av riksintresse för naturvård i Skaraborgs län. 1987. Länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Prioriterade vattenområden 299

108. I Göta älv: 108.37 Tidan

Län: Skaraborgs län och Jönköpings län.

Medelvattenföring: Uppgifter saknas

Avrinningsområdets areal: 2168 kmz

Naturgeografiska regioner:

1l.Sydsvenska höglandets och Smålandsterrängens mynika

västsida. 22a. Götalands centrala slättbygder, Vänerslâttema.

22b. Götalands centrala slättbygder, Falbygden.

Tidan har sina källflöden i den avlånga Stråkensjön och vid Bottnarydsfáltet, utloppet till Vänern ligger i Mariestad. Ån Ösan

är ett större biflöde flyter med Tidan vid sjön Östen. som samman 34 kraftverk finns i åns avrinningsområde, också den längsta

men sammanhängande forssträckan i länet- Ettakströmmarna.

Biflöden

Tidan har många biflöden i sitt vattensystem de flesta är dåligt

men

dokumenterade. Ösan, som ansluter vid Osten, är det största biflödet, därefter kommer Yan.

Berggrund

Berggmnden i Tidans avvattningsområde tillhör i huvudsak sydvästra Sveriges gnejser. Ån har i väster inslag

av kambrosiluriska bergarter. Området kring Stråkensjöarna angränsas av berggrund bestående av Hökensås förskiffrade graniter.

Geomorfologi och hydrologi

Stråkendalen fyra mil lång sprickdal upprensad inlandsis.

är en ca av Nivåskillnaden mellan dalgångsbottnen och omgivande toppar når

300 Prioriterade vattenområden

maximalt något över 150 och uppgår på flera ställen till mer än

m 100 Dalgången har karaktär passdal och förbinder

m. av Tidanbäckenet med Nissans dalgång. Sjön Stråken är två mil

som ca lång och sällan än 500 m bred hindras att avrinna till Nissan p g

mer a ett antal uppskjutande berghällar.

Landskapet i Stråkendalen präglas av ett stort antal lateralt avsatta glacifluviala bildningar. Bl a finns flera isälvsfált t ex Bottnarydsfältet. Åsgropar och rullstensåsar av olika fonner präglar ställvis topograñn. På flera ställen längs dalen har raviner eroderats ut. Kring Tunarp ñnns ett starkt kuperat dödislandskap ingående i ett åssystem från Sandhem till Stråkendalen.

Mellan Tidaholm och Fröjered rinner Tidan genom ett flackt område

morfologi tyder på stark fluvial påverkan. Utmed detta avsnitt vars av ån finns också tydliga levéer. Vid Kobonäs-Orleka, strax norr om Tidaholm, har Tidan bildat ett nätverk strömfåror fylls vid

av som högvatten. Söder om Tidaholm ligger Ettakströmmama, en av de få ostörda strömsträckoma i Skaraborgs län.

Tidan rinner ut i sjön liksom biflödet Ösan, ett par mil innan

Östen,

utflödet i Vänern. Östen är grund lerslättsjö med höga

en närsalthalter.

Vegetation

Landskapet kring Stråkensjön är starkt kulturpräglat med vidsträckta

vackra hagmarker. Ek dominerar hagmarksträden med inslag av hassel, sälg, björk och rönn. Vegetationen i Stråkendalen för

asp, övrigt präglas starkt barrskog där tallen är mest framträdande.

av Odlingsmarker finns på några ställen framför allt på Stråkendalens västsida. Vid Ryfors finns ett kulturlandskap delvis präglat av rester från stora parkanläggningar. Här finns också ett bestånd

urskogsartad skog Ryfors garnmalskog.

-

Vid Kobonäs-Orlekaornrådet, Tidaholm, dominerar

norr om odlingsbygden i söder medan övriga området huvudsakligen utgörs av skogsbygd. Vegetationen längs Tidan bildar här en mosaik av kärr, löv- och barrsumpskogar samt låga fastmarksryggar. Stora arealer fuktängar, delvis betade och slåttade, finns också här.

Fuktängama är mestadels av tuvtåtelängs- och högörtängstyp.

Prioriterade vattenområden 301

Orleka är det största och mest orörda typiska svämsedimentområdet i länet.

Mellan Tibro och Habolstorp finns låglänta översvämningsmarker

som omges av odlingsbygd. Beteshävdad våtrnarksvegetation

dominerar stora arealer. Flera olika beteshävdade vegetationstyper är representerade, t ex gräslågstarräng, tuvtåteläng, högörtfuktäng,

högstarräng m fl. Strandvegetation med bladvass och starr

förekommer också. Ett mindre område med klibbalsumpskog finns också.

Landskapet runt Östen är ett värdefullt ålderdomligt odlingslandskap med spår av mycket gamla odlingsmönster. Söder och öster sjön utgörs vegetationen åkermark och enstaka

om av träddungar. Genom betning hålls stora arealer strandäng öppna och Östens strandångar den samlade i länet.

är största strandängsytan

Längs större delen Östens stränder finns ett bälte med bladvass

av och säv som övergår i högvuxna gräs- och starrmarker. P

g a övergödning har sjöns igenväxning ökat, särskilt i södra delen. Vid södra delen Östen finns stora arealer med videsnår

av samt alsumpskog som delvis är grov och tämligen orörd med

sena successionsstadier. Vissa år är den submersa vegetationen riklig med stora flytbladszoner.

Flora

Kobonäs-Orlekaområdets fuktängar karakteriseras bla

av pors, blåtåtel, trådstarr och viden. Här och finns klockljung. Mellan de

var öppna stråken finns sluten skog, främst lågvuxen björkskog. Känytoma är mestadels av alluvialtyp med vacker zonering mot

-

fastmarksryggama. På dessa kantzoner växer bl klockgentiana.

a

De år den submersa växtligheten i Östen är välutvecklad förekommer vattenaloe, dyblad och stor andmat. Såv och bladvass dominerar vid stranden stora ytor med jättegröe finns också.

men

Floran vid Ettak har intressanta inslag. Utmed ån ridå

står en av främst klibbal men på något ställe också och enstaka askar.

grov asp Safsa, hampflockel, storrams och kransrams finns i strandskogama.

302 Prioriterade vattenområden

Fauna

I Kobonäs-Orlekaområdet häckar trana, skogssnäppa och storspov. På högörtsängarna häckar dessutom gräshoppssângare. Ängarna fungerar också som rastplats för en mängd fågelarter. För groddjur är området mycket värdefullt. Våtmarkema mellan Tibro och Habolstorp är värdefull som rastlokal för änder och gäss vid högvatten. Under vår och höst rastar även storvadare och beckasiner. Flera arter rovfåglar häckar i området.

Östen är landets viktigaste fågelsjöar. Sjön är mycket

en av en viktig länk i kedjan av rastplatser flyttfåglama utnyttjar.

som Tiotusentals flyttfåglar rastar i Östen vår och höst. Ett hundratal arter häckar också i sjön, bla brushane, rödspov, rödbena, småfläckig sumphöna och gräshoppssångare.

Tidanöringen har en hög genetisk kvalitet och har inte använts för avel. Den leker främst i forsama vid Kvarnen och Metsä-Serla inne i Mariestad. Tidan hyser också asp som är en tämligen sällsynt art. Den finns stationär i vattensystemet, rikligast nära Östen. Tidans myrmingsomräde är också lekplats för aspstannnar i Vänern. Faren, vimma, fäma och nissöga är ytterligare exempel på sällsynta fiskarter i än.

I Ettak med sina förhållandevis ostörda strömsträckor finns bla kungsfågel, flodsångare, forsärla och strömstare. I vattnen lever signalkräfta, fäma, öring och faren Flodpärlmusslan har här

mm. en av totalt sex kända lokaler i länet. Ettakströmmama har viktig

en funktion lekplats för främst öring.

som

Referenser

Områden av riksintresse för naturvård i Skaraborgs län. 1987. Länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Yttrande. Angående planerat Vattenkraftverk i ån Tidan vid Ettak i Tidaholms kommun. 1994. Länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Ettakströmmama. En kort beskrivning och redovisning

av naturvärden. 1992. Bo Wallander, Tidaholms kommun.

Prioriterade vattenområden 303

Yttrande. Ansökan Domänverket tillstånd att återuppföra och

av om driva ett kraftverk vid Ettak i ån Tidan, Tidaholms kommun,

Skaraborgs län. 1994. Fiskeriverket, Utredningskontoret, Jönköping.

Höga natur- och ñiluñsvärden i Tidans nedre del fakta och

synpunkter om arter, hot och bevarande. 1993. Mariestads kommun.

Statens 1994

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Ändradansvarsfördelningför denstatliga 35.Vårandes ochandras. . stämmastatistiken.Fi. Kulturpolitik ochinternationalisering.Ku.

N Kommunerna,LandstingenochEuropa 36.Miljö ochfysiskplanering.M. . + Bilagedel.C. 37.Sexualupplysningochreproduktivhälsaunder

Mänsföreställningaromkvinnorochchefskap.S. 1900-taleti Sverige.UD. . Vapenlagenoch EG. Ju. 38.Kvinnor, barnocharbetei Sverige1850-1993.UD. . Kriminalvård ochpsykiatri. Ju. 39.Gamlaärungasomblivit äldre.Omsolidaritet . Sverigeoch Europa.Ensamhällsekonomisk mellangenerationerna.Europeiskaäldreåret1993. . konsekvensanalys.Fi. 40.Långsiktigstrålskyddsforskning.M.

x EU,EESochmiljön. M. 41 Ledighetslagstiñningenenöversyn.A. . . - Historisktvägval Följdemaför Sverigei utrikes- 42. Statenochtrossamfunden.C. . ochsäkerhetspolitiskthänseendeavattbli, 43.Uppskattadsysselsättning omskattemasbetydelse

respektiveintebli medlemi Europeiskaunionen.UD. för denprivatatjänstesektom.Fi.

Förnyelseochkontinuitet- omkonstochkultur 44.Folkbokföringsuppgiñemaisamhället.Fi. . i framtiden.Ku. 45.Grundenförlivslångt lärande.U.

Förslagtill övergripande 46.Sambandetmellansamhällsekonomi,transfereringar Anslutningtill EU lagstiftning.UD. ochsocialbidrag.

Omkriget kommit...Förberedelserför mottagande 47.Avvecklingavdenobligatoriskaanslutningen . avmilitärt bistånd1949-1969+ Bilagedel.SB. till Studentkårerochnationer.U.

Suveränitetochdemokrati 48. Kunskapfor utveckling+ bilagedel.A. . + bilagedelmedexpertuppsatser.UD. 49.Utrikessekretessen.Ju.

JIK-metoden,m.m.Fi. 50.Allemanssparandetenöversyn.Fi. . - Konsumentpolitiki ennytid. C. 51.Minne ochbildning. Museernasuppdragoch . Påväg.K. organisation bilagedel.Ku.+

Skoterkömingpåjordbruks-ochskogsmark. 52.Teaternsroller. Ku.

Kartläggningochåtgärdsförslag.M. .Mästarbrevför hantverkare.Ku. l Års-ochkoncemredovisningenligtEG-direktiv. 54.Utvärderingavpraxisi asylärenden.Ku. . Del ochI II. Ju. .Rättentill reformeratbilstöd. S.

ratten- Kvalitet i kommunalverksamhet nationell 56.Ett centrumför kvinnorsomvåldtagitsoch . uppföljning ochutvärdering.C. misshandlats.S.

Renaroller i biståndet-styrningocharbetsfördelning57.Beskattning fastigheter,delav Principiella . ieneffektivbiståndsförvalming.UD. utgångspunkterför beskattning fastigheterav m.m.

20.Reformeratpensionssystem.S. Fi

Reforrneratpensionssystem.BilagaA. 58.6 Juni Nationaldagen.Ju. . Kostnaderochindivideffekter. 59.Vilka vattendragskall skyddas Principeroch

22.Reformeratpensionssystem.BilagaB. förslag.M.

KvinnorsATP ochavtalspensioner. 59. Vilka vattendragskall skyddas Beskrivningarav

Förvaltabostäder.Ju. vattenområden.M. . 24.Svenskalkoholpolitik enstrategiför framtiden.S.

- 25.Svenskalkoholpolitik bakgrundochnuläge.

- 26. Att förebyggaalkoholproblem.

27.Vårdavalkoholmissbrukare.

28.Kvinnor ochalkohol.

29. Barn Föräldrar Alkohol.

- - .Vallagen. Ju.

31.VissamervärdeskattefrågorIII Kultur m.m.Fi.

- Mycket UnderSammaTak.C. . 33 Vandelnsbetydelsei medborgarskapsärenden,m.m. . Ku.

TeknisktutrymmeförytterligareTV-sändningar.Ku. .

Statens 1994

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen Kommunikationsdepartementet

Om kriget kommit... Förberedelserför mottagandeav Påväg.15 militärt bistånd1949-1969 Bilagedel.11+

Finansdepartementet Justitiedepartementet

Ändradansvarsfördelningför denstatligastatistiken.1 vapenlagenoch EG 4 Sverigeoch Europa.En samhällsekonomisk Kriminalvård och psykiatri. 5 konsekvensanalys.6 Års- ochkoncemredovisningenligt EG-direktiv. JIK-metoden,m.m. 13

Del l ochII. Ju.17 VissamervärdeskatteträgorIII Kultur 31

- m.m. Förvaltabostäder.23 Uppskattadsysselsättning skattemasbetydelse

- om Vallagen.30 för denprivatatjänstesektom.43 Utrikessekretessen.49 Folkboktöringsuppgiñemaisamhället.44 6 Juni Nationaldagen.58 Allemanssparandetenöversyn.50

-

Beskattning fastigheter,delav Principiella Utrikesdepartementet -

utgångspunkterför beskattning fastigheterav m.m. 57 Historiskt vägval- Följdemafor Sverigei utrikes-och säkerhetspolitiskthänseendeavattbli, respektiveintebli Utbildningsdepartementet

medlemi Europeiskaunionen.8 Grundenför livslångtlärande.45 Anslutningtill EU Förslagtill övergripande Avveckling denobligatoriskaanslutningentill

- av lagstiftning.10 Studentkåreroch nationer.47 Suveränitetochdemokrati + bilagedelmedexpertuppsatser.12 Kulturdepartementet Renaroller i biståndet styrningocharbetsfördelning Förnyelseochkontinuitet-

omkonstochkultur i eneffektiv biståndsförvaltning.19

iframtiden. 9 Sexualupplysningochreproduktivhälsaunder1900-talet Vandelnsbetydelsei medborgarskapsärenden, 33m.m. i Sverige.37 Tekniskt

utrymmeför ytterligareTV-sändningar.34 Kvinnor, barnocharbetei Sverige1850-1993.38 Vår andes ochandras.

stämma-

Kulturpolitik ochinternationalisering.35

Socialdepartementet

Minne ochbildning. Museemasuppdragoch Mänsföreställningaromkvinnorochchefsskap.3 organisation+ bilagedel.51 Reforrneratpensionssystem.20 Teaternsroller. 52 Reformeratpensionssystem.BilagaA. Mästarbrevför hantverkare.53 Kostnaderoch individeffekter. 21 Utvärderingavpraxisi asylärenden.54 Reformeratpensionssystem.BilagaB. KvinnorsATP ochavtalspensioner.22 Arbetsmarknadsdepartementet Svenskalkoholpolitik enstrategiför framtiden.24

- Ledighetslagstiñnirtgenenöversyn41

- Svenskalkoholpolitik bakgrundochnuläge.25- Kunskapför utveckling+ bilagedel.48 Att förebyggaalkoholproblem.26 Värd avalkoholmissbrukare.27 Civildepartementet Kvinnor ochalkohol. 28

Kommunerna,LandstingenochEuropa. Barn Föräldrar Alkohol. 29

- - + Bilagedel.2 Gamlaärungasomblivit äldre.Om solidaritetmellan

Konsumentpolitiki ennytid. 14 generationerna.Europeiskaäldreåret1993.39

Kvalitet i kommunalverksamhet- nationell SambandetmellanSamhällsekonomi,transfereringar

uppföljningochutvärdering.18 och socialbidrag.46

Mycket UnderSammaTak. 32 Rättentill ratten reformeratbilstöd. 55

- Statenochtrossamfunden.42 Ettcentrumför kvinnorsomvåldtagitsoch misshandlats.556

1994 Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Miljö- och naturresursdepartementet EU,EESochmiljön. 7 Skoterköming jordbruks-ochskogsmark. Kartläggningochåtgärdsftsrslag.16 Miljö ochfysiskplanering.36 Långsiktigstrålskyddsforskning.40 Vilka vattendragskallskyddas Principeroch förslag. 59 Vilka vattendragskallskyddas Beskrivningenav vattenområden.59