SOU 1998:85

Att rösta med händerna : om stormöten, folkomröstningar och direktdemokrati i Schweiz

! & L ?

National Library of Sweden

an

Om stormöten, folkomröstningar och direktdemokrati i Schweiz

JL. WG NSX =>]; gm;

Attröstalned

händerna

Om stormöten, folkomröstningar och direktdemokrati i Schweiz

än»

näää. &

Att rösta & med händerna

j Om stormöten, folkomröstningar r och direktdemokrati i Schweiz

Demokratiutredningens skrift nr 3

”fl NN

%

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Orderfax: 08—690 91 91 Ordertel: 08-690 91 90 E-post: fritzes.order©liber.se Internet: www.fritzes.se

Omslagsbild: Sjöberg Bildbyrå Grafisk formgivning: Susan Nilsson, Jupiter ISBN 91-38—20955-1 Elanders Gotab, Stockholm 1998 ISSN 0375—250X

Förord

För hundra år sedan väcktes för första gången ett förslag om folk- omröstning i den svenska riksdagen. Inte förrän drygt tjugu år senare, 1921 och 1922, infördes möjligheten till folkomröstning i författningen]. Därefter har vi hållit fem nationella folkomröstningar: 1922 (tusdrycksförsäljning), 1955 (högertrafik), 1958 (ATP), 1980 (kärnkraften) och 1994 (EU-medlemskap).

Flera svenska forskare har varit skarpa i sin dom över hur folk- omröstningsinstitutet hanterats. Folkomröstningar har inte kunnat lösa de aktuella politiska tvisterna. Bara undantagsvis och begränsat har medborgarna lyckats binda riksdagsmajoriteten:

Omröstningarna bar i allmänhet föregåtts av dubiösa dribblingar för att säkra en önskad valutgång. Anmärkningsvärt är att om- röstningar med tre alternativ, som tillämpades vid både pensions— omröstningen I 957 och kärnkraftsomröstningen 1980, inte har förekommit i andra västeuropeiska länder under efterkrigstiden.

(Mikael Gilljam)

Manipulerandet med flera omröstningsalternativ är en föga hedrande svensk specialitet (Bo Rothstein m.fl.)

Men det finns också andra ståndpunkter bland forskarna. Folk— omröstningarna har bl.a. bidragit till det svenska partisystemets stabilitet:

Det svenska folkomröstningsinsti tutet har således visat sig vara ett smidigt instrument i lägen där de politiska partierna bamnati

' Avsnittet bygger bl.a. på Kronvall, Kai: ”Författningen, demokratin och medborgarinflytandet”, ut På medborgarnas villkor — en demokratisk infrastruktur, SOU 1996:162, bilaga, 5. 7—76.

svårlösliga situationer. På detta sätt kan institutet sägas ha fungerat som ett värdefullt komplement till den representativa demokratin: da" det parlamentariska systemet haft svårigheter att hantera de frågor som det här varit fråga om har den säkerhetsventil som

jhlkomröstningsinstitutet utgör kunnat utnyttjas. (Olof Ruin)

För fyra år sedan infördes folkinitiativ till kommunala folkomröst- ningar. Det innebär att om minst fem procent av de röstberättigade undertecknat ett krav på folkomröstning tvingas fullmäktige ta upp frågan. Sådana initiativ har också tagits på många håll, fram till 1997 i ett 40-tal kommuner. Men i inget av fallen har kommunfullmäktige tillmötesgått önskemålen.2

Ett utredningsförslag som skulle göra det svårare för fullmäktige att avslå medborgarförslag har nyligen avfärdats. Argumenten är varianter på de tema som bl.a. högern åberopade i 1920-talets debatt; kommer inte folkomröstningar särskilt om den beslutande politiska församlingen är oenig att undergräva den representativa demokratins ställning? I—Iar medborgarna verkligen tillräckliga kunskaper?

När 1920 års folkomröstningskommitte' 1923 avvisade tanken på att införa obligatoriska, beslutande folkomröstningar gjorde man det alltså framför allt därför att den representativa demokratin ännu inte ansågs mogen språnget. Finns det skäl att revidera den uppfattningen idag, 75 år senare?

Det är Demokratiutredningens förhoppning att denna skrift skall stimulera till diskussion kring den frågan. Då och då refererar svenska debattörer till Schweiz som ett land med mycket annorlunda arbetsformer. Oftast sker det utan förtrogenhet med dess politiska system. Utredningen anser därför att erfarenheter från detta fullskaleexperiment med direktdemokrati borde redovisas. Därför kom den här reportageboken till.

2 - .. . . . Wallin, Gunnar: "Det kommunala folkomrostningstnstitutet”, ut

Folkomröstningar och demokrati, SOU 1997:56, bilaga 2, s. 145.

Nu får fördelar och nackdelar med Schweiz” demokratimodell vägas mot varandra i en allmän debatt. Ledamöterna har inte tagit ställning till rapporten. Författaren ansvarar själv för innehållet.

Erik Amnä Huvudsekreterare

Tyskland

Frankrike ' ' vpenzell

Solothurn ' __ Ostem'ke

. Geneve

italien

InnehåH

Inledning ...............................................................

Fler folkomröstningar etter 1960-talets revolter ...... Splittrat Schweiz enades ........................................ Om Sverige skulle vara Schweiz .............................

Intresseorganisationer och massmedier, viktiga i direktdemokratin ...................................................

Mäktiga kantoner, många kommuner ....................... Lätt att kritisera, men kanske mer att lära av .......... Så arbetar Demokratiutredningen ...........................

11

19

30

42

55

72

79

Att rösta med händerna

om stormöten, folkomröstningar och direktdemokrati i Schweiz

Björn Jerker!

Inledning

Den här skriften är ett försök att reda ut vad vi eventuellt har att lära av Schweiz när det gäller politiska arbetsformer. Här hemma och i de flesta länder rasar debatten sedan många år om bristerna i den representativa demokratin. Kritiken riktas mot tynande partier, tråkiga sammanträden, svaga, grälsjuka eller ohederliga politiker.

Vad vi i Sverige ska göra åt saken finns det många olika åsikter om. Men både uppifrån och nedifrån ställs krav på att med- borgarna ska engageras mer i politiken. Om man kunde fånga upp det stora samhällsintresse som bevisligen finns hos befolkningen skulle debatten vitaliseras, klyftan mellan väljare och valda minska och hela det politiska systemet ges ökad legitimitet, tror många.

jag har under en aprilvecka 1998 på plats försökt få grepp både om hur den schweiziska modellen fungerar i praktiken och vad folk i landet tycker om den. jag har haft längre intervjuer med ett tiotal politiker, tjänstemän, journalister och företrädare för in— tresseorganisationer i Ziirich, Bern, Luzern och Solothurn. Jag besökte också kantonen Appenzell Innerrhoden uppe i bergs- trakterna i nordöstra delen av landet, där det högsta beslutande

organet är stormötet på torget en gång om året. Det är bara tre kantoner som har den här uråldriga, politiska arbetsformen kvar. Men i de flesta av de nära 3 000 kommunerna tas de viktigaste besluten fortfarande genom att alla intresserade invånare träffas några gånger per år och avgör frågorna genom handuppräckning.

På alla nivåer avgörs dock mycket innan själva beslutet fattas, genom samtal och kompromisser under hand.

jag följde under den här veckan den politiska rapporteringen i tidningarna så gott det gick, jag övervarade en del av en session i det nationella parlamentet och snappade här och var upp synpunkter från ”vanligt folk”.

En sådan snabbvisit räcker naturligtvis inte för någon hel- täckande beskrivning av den schweiziska direktdemokratin. Skriften är därför snarare ett fördjupat journalistiskt reportage än en utredning. jag berättar bara lite kort om den historiska bakgrunden men ger många konkreta exempel på frågor som diskuteras nu och redovisar framför allt mycket synpunkter från de inblandade.

Eftersom kantonerna är så självständiga ser systemet rätt olika ut beroende på var man är, och det kan därför inte utan vidare be- skrivas i sin helhet. Jag hann dessutom bara besöka fem av de 26 kantonerna, alla för övrigt i de tysktalande delarna av landet.

I intervjuerna blandades dåtid med nutid och framtid, lokala med regionala och nationella förhållanden, personliga åsikter med fakta. jag hoppas det ska framgå vad som är vad. För tydlighetens skull redovisar jag i stort sett materialet så att de nationella, federa— la, frågorna behandlas för sig, kantonerna för sig och kommunerna för sig.

jag börjar dock med en genomgång av en del av den internatio- nella litteraturen om direktdemokratiska modeller och erfaren- heter i Schweiz och några andra länder.

Beskrivningen av det schweiziska samhällssystemet och diverse fakta om landet i det andra kapitlet grundar sig på olika skriftliga källor, bland annat boken Swiss democracy av Wolf Linder. Mina mer personliga reflexioner finns i skriftens sista avsnitt.

Fler folkomröstningar efter 1960-talets revolter

Den svenska Folkomröstningsutredningens betänkande (SOU 1997:56) har sammanfattat den internationella bilden genom att dela in länderna i fyra grupper. I den första finns de som ofta har nationella folkomröstningar dvs. Schweiz och Italien, som också har folkinitiativ, samt Australien. I en andra grupp finns de som har folkomröstningar ganska ofta. Hit hör Danmark, Irland och Frankrike, alla med beslutande omröstningar i grundlagsfrågor. I en tredje grupp med bland andra Sverige, Norge och Island förekommer folkomröstningar då och då. En fjärde grupp, där folkomröstningar är sällsynta, utgörs av Storbritannien, Österrike och Finland I bland annat Nederländerna och USA har det aldrig hållits nationella folkomröstningar.

I de flesta länder är folkomröstningarna beslutande. I regel är de obligatoriska i vissa situationer och utgör sista steget i en politisk beslutsprocess. Omröstningar kan i vissa länder även stoppa befintliga lagar. I Spanien och Österrike kan folket ta initiativ till att parlamentet tar upp en viss fråga.

David Butler och Austin Ranney konstaterar i Referendums around the world att folkomröstningar blivit allt vanligare. De delar in dem i beslutande eller rådgivande med fyra typer av frågor:

grundlagsfrågor

gräns- och indelningsfrågor moralfrågor

övriga.

I regel är det bara regeringarna som kan besluta om folkomröst— ningar, men både i Schweiz, vissa amerikanska delstater och i Italien kan folket ta initiativet. Under hela seklet har det hållits ungefär 800 folkomröstningar i världen varav hälften under perio- den 1971—1993.

150 av de 800 har hållits i Europa, med undantag av Schweiz, och vanligast är de i Danmark, Frankrike, Irland och Italien, alla rätt homogena länder. Italien har hållit 27 folkomröstningar sedan

1974, Irland 13 sedan 1970. I mer tudelade länder som t.ex. Belgien anses folkomröstningar kunna förstärka motsättningarna, påpekar författarna.

De vanligaste omröstningsämnena har varit dels grundlags— och territorialfrågor dels abort, alkoholförbud och andra så kallade moraliska spörsmål. Till den förra typen av frågor kan till exempel räknas omröstningar om ökad frihet för regioner och kommuner eller överlämnande av makt till EU. Etikfrågor kan vissa gånger gälla kärnkraft. I regel är partierna kluvna i den här sortens frågor.

Folkomröstningar var i ropet i Europa i början av seklet men konkurrerades från och med 1920-talet ut av ett allt starkare partiväsende, konstaterar Butler och Ranney. Det låste den politiska strukturen och grundlagsfrågor ansågs allt mindre intressanta.

Först vid studentrevolten i slutet av 1960-talet såg man tydligt tecken på att det fanns krav på ökat deltagande och en opposition mot parlament, regeringar och ett stelnat partiväsende. Väljarnas trohet mot de traditionella partierna har sedan dess minskat stadigt.

I USA har nationella folkomröstningar aldrig hållits, men folkomröstningar och folkliga initiativ tillåts i drygt hälften av delstaterna. Under de senaste två decennierna har folkomröstningar använts flitigt i lagstiftningen i femton stater. Omröstningar och initiativ är vanligast i de västliga staterna, och bara i Kalifornien inträffade det 127 gånger mellan 1950 och 1992. De blir vanligare och vanligare, och i hela USA väntas det under 1990—talet hållas uppåt 350 folkomröstningar, att jämföra med 1980-talets ungefär 1 90.

De folkliga initiativen i USA är inte alltid så folkliga utan ofta hårt uppbackade av kommersiella intressen. I Kalifornien kommer ungefär två tredjedelar av kampanjpengarna från näringslivet.

Hela företeelsen folkomröstningar har samtidigt blivit en industri som sysselsätter tusentals experter på taktik, PR, organiserandet av kampanjer och annat. Inte minst advokater anlitas flitigt i den här processen. Domstolarna har också fått nya uppgifter i och med att de ju ska införa besluten i lagstiftningen. Ofta anses de inte hålla måttet juridiskt och godtas därför inte.

Mer show än i valrörelserna

Kampanjerna inför omröstningarna har mer av show över sig än de vanliga valrörelserna, frågorna är ofta mer spektakulära och media- bevakningen intensiv. Många gånger gäller det offentliga utgifter och skattesänkningar men ofta också spel, abort och andra moralfrågor. Det handlar i regel dock inte om de frågor som invånarna tycker är viktigast, visar vissa undersökningar. Minoriteters rättigheter kan också komma i kläm när folkviljan får råda, vilket bland annat drabbat de homosexuella i ett par stater.

Deltagandet i omröstningarna ligger oftast åtta-tio procentenheter lägre än vid allmänna val och två-tre procent lägre än vid presidentvalen. Den här direkta formen av lagstiftning påverkar både det politiska livet och samhällsapparaten. Nya frågor kommer på dagordningen och institutioner förändras då nya lagar ska implementeras.

Folkomröstningar har större inflytande på parti- och maktapparat i länder där folket kan ta egna initiativ än där beslutet kommer uppifrån. I Italien, Nya Zeeland och Kanada har vissa förändringar genomdrivits trots att politikerna var emot dem. Men oftast blir utslagen av omröstningarna så som regeringarna vill.

Butler och Ranney slutar Referendums around the world med att konstatera att folkomröstningar har löst diverse kriser och frågor som politikerna inte klarade. De anser att det i allmänhet har lett till rätt goda resultat. De slutar med orden ”Politikerklassen har dåligt rykte i de flesta demokratier. Fortsatta rop på att frågor ska hänskjutas direkt till folket kommer att höras i många länder de kommande åren. Vi väntar oss inte att alla ropen kommer att — eller bör ignoreras.”

Vernon Bogdanor skriver i sitt avsnitt i Referendums around the world: ”... masspartiet som vi känner det sedan början av seklet kanske bara representerar en fas i den demokratiska utvecklingen som försvinner. Om det är så kan vi lugnt vänta oss ett mer spritt användande av folkomröstningar under 2000-talet...”

Oftast är det dock parlamenten som initierar folkomröstningar, i vissa länder kan det också vara regeringen, presidenten eller regionerna.

Kraven på folkomröstningar kommer troligen att öka, tror också Olof Ruin som skrev den svenska Folkomröstningsutred— ningen. Hans slutsats blev också att det svenska regelverket behöver reformeras genom att utvidgas men också stramas upp, bland annat för att tydligt skilja rådgivande från beslutande om- röstningar.

Reaktion från de maktlösa

Danmark har haft 15 folkomröstningar sedan 1953 och flera har gällt EU; den senaste den 28 maj 1998 om Amsterdamfördraget. Det danska exemplet är intressant för oss. I kapitlet om Danmark i The referendum experience in Europe skriver Palle Svensson att deltagandet i omröstningarna i regel har varit lägre än vid vanliga val, att folk inte sällan röstar emot det parti de sympatiserar med och att de oftare har röstat med än mot förslaget från parlamentet. Sammanfattningsvis har folkomröstningarna haft rätt begränsade konsekvenser, tycker han. Önskemålen om fler folkomröstningar i Danmark ser Svensson mest som en reaktion från de maktlösa och alienerade mot den politiska eliten och nya, framgångsrika grupper i samhället.

Italien höll 39 folkomröstningar 1970-1995, många orsakade av initiativ från folket. De är alltid beslutande. Där kan också under vissa förutsättningar hållas omröstningar om att upphäva en befintlig lag.

Pier Vincenzo Uleri skriver i The referendum experience in Europe om Italien vars erfarenheter av folkomröstningar han inte anser vara helt och hållet positiva. Det har ofta blivit problem när de lagar som röstats igenom ska införas, främst genom att författningsdomstolen har haft invändningar.

En av huvudförfattarna till boken, Michael Gallagher, konstaterar att det inte går att säga om folkomröstningar i Europa gynnar de radikala eller de konservativa krafterna mest. Partilojalitet spelar en roll för utfallet, men partierna kan absolut inte räkna med sina vanliga sympatisörer när det gäller folkomröstningar. Han tycker inte att den här direktdemokratin försvagar det representativa

systemet men han är osäker på hur mycket folkomröstningar egentligen bidrar till ökade kunskaper hos invånarna.

Han tror att det folkliga trycket för mer folkomröstningar kommer att öka i Europa och att den utvecklingen kanske även kan vara i partiernas intresse. Folkomröstningsinstitutet borde dock regleras och disciplineras här och var, tycker han. Bland annat måste frågorna vara glasklart formulerade och bestämmelser finnas för finansiering och annat vid kampanjerna.

Markku Suksi pekar i Bringing in the people också på vikten av klara regler för folkomröstningar. De kan då komplettera det representativa systemet. Han slutar med att konstatera: ”Folkom- röstning är inte en förutsättning för demokrati, men med en passande utformning och användning kan institutionen öka det konstitutionella och politiska systemets legitimitet och bidra till ett

demokratiskt styrelseskick.”

Ökat intresse runt om i Europa

Både Frankrike och Storbritannien visar just nu tendenser till att uppvärdera folkomröstningsinstrumentet. Den franske presidenten Jacques Chirac aviserade i april 1998 att ”tiden är mogen att modernisera det politiska livet och anpassa det vill vår epok”. Han vill bland annat ha fler folkomröstningar på både nationell och lokal n1va.

Den nya Labourregeringen under Tony Blair har på senare tid använt sig av folkomröstningar i Wales, Skottland, Irland och London och är också i färd med att se över grundlagarna för att öka det direkta, folkliga inflytandet över politiken.

Även i vissa tyska delstater pratas allt intensivare om att införa mer direktdemokrati. Den tyska veckotidningen Die Zeit ägnade i april 1998 ett jättereportage åt de framväxande kraven från invånarna på att få vara med och besluta genom folkomröstningar. I kommunerna förekommer de redan på många håll. I Bayern infördes möjligheten 1995 och det har redan hållits 485 lokala folk— omröstningar. Hälften av dem har gällt trafik och andra offentliga investeringar. Deltagandet har pendlat mellan 14 och 75 procent

men ofta legat kring 50 procent. Utfallen verkar ha blivit att politikernas förslag fått stöd något oftare än de har röstats ned av folket.

Hittills har ingen annan delstat tillnärmelsevis lika många lokala folkomröstningar som Bayern, men på flera håll har de blivit van- ligare. Just nu finns också starka krav från organiserade grupper i Hamburg, Bremen, Berlin och många andra städer att släppa fram folkomröstningar i stor skala. De har i regel fått ett överväldigande folkligt stöd för sina förslag.

Die Zeit ger också på ledarsidan sin välsignelse till de nya tankarna. Det är dags att ge människorna själva ökat förtroende, menar skribenten.

Utan partier inga folkomröstningar

Den forskare som är mest positiv till mer direktdemokrati är kanske britten lan Badge. I The new challenge of direct democracy tillbakavisar han bestämt påståenden om att partiväsendet skulle hotas av ett mer folkligt inflytande. Partierna, parlamenten och andra samhällsinstitutioner behövs i hög grad för att direkt- demokratin ska fungera smidigt. Det måste nämligen finnas tydliga regler, och för att upprätthålla dem är de representativa organen nödvändiga, påpekar han.

Hans egen skiss till direktdemokrati innehåller bland annat mycket elektronisk direktkontakt mellan folk och politiker, betald ledighet för demokratiskt arbete osv.

Ett utökat direktinflytande för folket gör regeringar mer lyhörda, samtidigt som lobbying och andra former av påtryckningar som ökar i dag förlorar mark, menar Budge.

I länder med mycket direktdemokrati har också invånarna visat sig vara mogna och ansvarstagande, tycker han. Han hänvisar till amerikanska undersökningar som tyder på att medborgarna är rätt toleranta, välinformerade, stabila i sina åsikter men också öppna för argument.

Budge påpekar att ett större folkligt inflytande över politiken kanske hade hindrat en del av senare års politiska sexskandaler,

värnar mer om miljön, skolan och sjukvården och förhindrar de växande välfärdsklyftorna. Många av de senaste 30 årens viktiga frågor har också aktualiserats via folkliga aktioner snarare än via partierna påpekar han.

Budge påminner också om att demokratins landvinningar under det här och förra seklet oftast har mötts av motstånd och dome- dagspredikningar i början. Nu fruktar han att direkta aktioner och till och med terrorism kommer att öka i frustration över dagens representativa demokrati. Mer folkligt direktinflytande kan vara botemedlet mot den växande alienationen i många grupper. Sam- tidigt kan det fånga upp invånarnas energi och resurser som ökar kraftigt tack vare den längre utbildningen och de sociala föränd- ringarna. Han skriver:

”Har demokratier råd att stänga ute miljoner, som kunde bidra så mycket till information och debatt, utom en dag vart fjärde eller femte år? Att bara låta dem vara passiva mottagare av föreskrifter, ofta utfärdade av okänsliga och oansvariga regeringar, är inte det rätta sättet att bygga ett hälsosamt politiskt och socialt samhälle.”

Direktdemokrati är det logiska sättet att modernisera demokratin, menar han och tillägger: ”Precis som med 1800-talets utökade rösträtt kan man verkligen se att det görs försök i den riktningen långt innan de officiellt accepteras som den rätta vägen.”

Den schweiziska direktdemokratin har framför allt granskats av schweizaren Wolf Linder. Han sammanfattar i boken Swiss democracy sina synpunkter på modellen. Direktdemokratin står inte alls i konflikt med det moderna samhällets komplexitet utan innebär tvärtom en lärande process som gör invånarna medvetna. Den har också förändrat det politiska systemet i riktning mot mer överenskommelser. De indirekta effekterna i form av förhandlingar och kompromisser är större än de direkta omröstningsresultaten, menar han.

Å andra sidan kan det bli lite väl mycket enighet, en brist på rejäla alternativ och en fråga i taget i stället för mer omfattande och långsiktiga regeringsprogram. Den stora fördelen med syste— met är dock att det underlättar integration av olika grupper i sam— hället, medan det negativa kan sägas vara den långsamma föränd— ringstakten.

Wolf Linder menar att den schweiziska samförståndsmodellen vilar både på direktdemokratin, federalismen och på den långtgående maktdelningen. Kompromisser och förhandlingar underlättar integrationen i samhället och tonar ned betydelsen av nationalstatens överhöghet. Den demokratiska processen får här ta tid och genom att låta många grupper representeras i de beslutande organen får alla mer respekt för varandra.

Schweiz'modell kan inte exporteras i sin helhet men bör kunna fungera på andra ställen om den anpassas efter varje lands egna, kulturella mönster, menar Linder.

Mycket jobb med initiativ

Sratsvetarna Alexander H Treschel och Hanpeter Kriesi tror i sitt kapitel i Reyferendum experience in Europa att det ökade intresset för direktdemokrati har att göra med alla nya frågor och den ökade komplexiteten i det moderna samhället. Initiativen till lagändringar och förhindrande omröstningar kommer ofta från radikala grupper i opposition mot ett konservativt parlament.

Men lagstiftningsiniriativ kräver också mycket jobb. I Schweiz gäller det t.ex. först att samla in 100 000 namn inom 18 månader och sen att driva kampanjen inför själva omröstningen.

Vissa menar att de så kallade hindrande omröstningarna ger folket ett veto som gör landet ineffektivt och svårt att styra. Treschel och Kriesi nämner EU-medlemskapet som ett exempel men anser inte att det är omöjligt för ja-sidan att så småningom vinna opinionen och därmed få framgång även med de schweiziska demokrarireglerna.

Forskaren Markus Katter som skrivit boken om teorierna bakom den schweiziska demokrarimodellen i Doch dann regiert das Volk menar däremot att Schweiz och EU inte går ihop. Ett EU- inrräde förutsätter endera att Schweiz eller EU ändrar sina regler på flera punkter.

Forskaren Thomas Cronin har i Direct Democracy, The politics of initiative, referendum and recall pekat på några effekter av direktdemokratin. Den gör exempelvis regeringarna mer lyhörda

för folkets vilja. Samtidigt tycker han inte att den leder till särskilt ansvarslösa eller dåliga beslut, i alla fall inte oftare än i en repre- sentativ demokrati.

Han pekar på att även illa organiserade grupper kan få upp en fråga på dagordningen. Men till syvende och sist är det ändå politikerna som har makten, inte gemene man, tycker han.

Enligt Cronin gör direktdemokratin att enstaka frågor och gruppintressen betonas mer än långsiktiga, sammanhållna program. Det är något negativt med systemet liksom att pengar ofta är avgörande för utgången av omröstningarna. Hans ideal är en medelväg och kompromiss, en ”känslig demokrati” med inslag både av direkt och representativt folkligt inflytande.

Arend Lijphart, har i Democracies Patterns of majoritarian and concensus government in twenty-one countries undersökt Schweiz och 21 andra länder när det gäller maktdelning och samförstånd. Många av dem var federationer med stor frihet för delstaterna, men han fann också exempel på andra system som han anser tillvaratar olika minoritetsintressen på ett bra sätt.

Splittrat Schweiz enades

Fram till mitten av 1800-talet var Schweiz varken en nationalstat eller ett enat samhälle. Det var i stället uppsplittrat i områden med skilda folkslag, språk och religioner. Skillnaderna finns kvar än, men i dag är landet modernt, enat och med en egen identitet. För- klaringen är de politiska institutionerna som är byggda på makr- delning och federalism. Det har garanterar inflytandet för minori- teterna, som förmårts att leva sida vid sida under ömsesidig respekt.

Modellen har ersatt de stora inre motsättningarna och stridig— heterna med gott samarbete, ett mycket högt välstånd och en osedvanlig politisk stabilitet. En koalitionsregering bestående av samma fyra partier har styrt landet under de senaste 40 åren.

Av befolkningen på ungefär sju miljoner pratar 64 procent tyska, 19 procent franska, åtta procent italienska och resten rätoromanska och andra språk. 47 procent är katoliker, 44 procent

protestanter. Två tredjedelar bor i städer, en tredjedel på landet. BNP per person var 1995 43 000 dollar, vilket var bland de högsta i världen.

Genom att kombinera demokrati med federalism blev det på 1800-talet möjligt att ena det splittrade lander. Makten delades mellan regering och kantoner, som dessutom fick en egen kammare i parlamentet. De religiösa, språkliga och kulturella motsättningarna har sedan dess stadigt minskat och alla stora grupper har integrerats i styret av landet genom att få sin proportionella del av makten. Posterna i parlamentet, regeringen och högsta domstolen men också som generaler, chefer för post och järnväg, ledamöter i kommittéer m.m. fördelas rättvist mellan språkgrupperna. Trots det här rättvisetänkander har grupper missgynnats när det gäller inflytande, t.ex. kvinnor, som inte fick rösträtt förrän 1971, och invandrare, som fortfarande till stor del står utanför.

Redan 1291 gick folk i en del av landet samman i ett Edsförbund för att försvara sig mot yttre fiender. Fler och fler kantoner anslöt sig under de närmaste århundradena till förbundet. Än i dag talar man i landet om eidgenössische när man menar schweizisk, vilket kan förvirra utomstående.

Efter en tid av franskt styre blev landet självständigt 1815. Inre stridigheter ledde så småningom fram till den nuvarande författ— ningen som antogs 1848 efter folkomröstning och som stadgar att landet är en förbundsstat. De demokratiska formerna har därefter successivt förändrats genom olika tillägg till grundlagen.

Tre nivåer

Det federala systemet består av tre nivåer. Dels den federala rege- ringen, förbundsrådet, med sju medlemmar och det federala parla- mentet, förbundsförsamlingen, med två kamrar (nationella rådet och ständerrädet). Den förra har 200 medlemmar utsedda direkt av folket i proportionella val vart fjärde år. Den andra kammaren har 46 medlemmar, en eller två från varje kanton valda för fyra år, ofta i majoritetsval. Parlamentet sammanträder bara under tolv veckor per år, så ledamöterna har andra jobb än politiken.

Nästa nivå är kantonerna, som alla har egna regeringar och parlament, båda direktvalda av invånarna. Under dem finns kom- munerna med sina råd, som är dirketvalda kommunstyrelser, och församlingar som består av alla intresserade invånare samlade till stormöte några gånger per år eller av folkvalda representanter för dem, ett slags fullmäktige.

Domstolsväsendet finns också på de tre olika nivåerna. De 39 ledamöterna i Högsta domstolen utses av det federala parlamentet, kantonsrätterna som regel av regeringar och parlament i kantonerna och kommunala domstolar av politiker eller invånare lokalt.

De sju personerna i den federala regeringen är chefer för var sitt departement och representerar numera alltså fyra olika partier men också de olika språkgrupperna. De sju byter varje år av varandra som ordförande och sitter alltså som president ett år i taget.

De stora partierna är frisinnade demokratiska partiet, krist— demokraterna, socialdemokraterna och schweiziska folkpartiet. Det första är ett i huvudsak liberalt parti som vill ha en stark centralmakt. Det andra är ett konservativt parti med katolska värderingar och stort stöd på landsbygden. Socialdemokraterna för i stort sett samma politik som motsvarande partier i andra europeiska länder. Folkpartiet slutligen har framför allt stöd bland bönder och hantverkare.

Ytterligare sju partier har plats i det federala parlamentet. Lagstiftningen sköts delvis på federal nivå, delvis av kantonerna, ibland av båda tillsammans. Förbundet sköter utrikespolitik, kommunikationer, kärnkraft och i princip försvaret. Den federala regeringen står för 30 procent av de offentliga utgifterna.

Starka kantoner

Nya befogenheter och mer makt kan inte samlas på nationell nivå om inte kantonerna och folket bestämmer det, slås det fast i artikel 3 i författningen. Det betyder att staten inte kan skaffa sig ökade rättigheter utan att det sker en ändring i konstitutionen. Det i sin tur kan inte genomföras utan att parlamentets båda kamrar och in— vånarna genom en folkomröstning säger ja till det.

Men den federala nivån utövar samtidigt kontroll över att kantonerna följer grundlagarna.

Kantonerna har stor självständighet och deltar alltså genom sina representanter i Ständerrådet också i besluten på den federala nivån.

För att en ny lag ska antas krävs det majoritet i båda kamrarna, som är jämställda maktmässigt. Ständerrådet värnar förstås om decentralisering och kantonernas rättigheter. Men ledamöterna där representerar också olika kantoner och intressegrupper i samhället och röstar rätt fritt från parribindningar.

Varje kanton kan föreslå en ny lag och åtta kantoner tillsammans kan begära folkomröstning om varje lagförslag i parlamentet. Men kantonernas inflytande utövas inte bara genom voteringsknapparna utan till stor del genom fortlöpande konsultationer med regeringen. Oenighet mellan kamrarna leder till förhandlingar.

Kommunerna har framför allt hand om skola, hälso- och sjuk- vård, social välfärd, kultur, miljö, den lokala polisen och brand- väsendet. Kommunerna står för 35 procent av de offentliga utgifterna och tar in drygt hälften av pengarna i form av skatt, resten som avgifter och bidrag. Kommunerna har ett stort självbestämmande och en ansenlig frihet från styrning. Den politiska dirigeringen från centrala parrikanslier är rätt obetydlig och regeringen lägger sig i stort sett aldrig direkt i kommunernas göranden. Förutsättningarna anges i en federal lag, men varje kanton har egna regler, så lokalstyret sker enligt lite olika modeller och kommunernas frihet och makt varierar alltså beroende på kanton. Kommunerna har dock alltid rätt att slå ihop sig med varandra, eller att vägra göra det, att fritt välja arbetsformer, att ta ut skatt och agera i frågor inom sitt kompetensområde.

Indelningsfrågor kräver ofta ändring i kantonernas författning, och då ska det hållas folkomröstning. Kantonerna utövar också olika grad av kontroll över kommunerna. I Geneve ska kantonen till exempel godkänna alla beslut i kommunernas fullmäktige.

På kommunal nivå gör invånarna på sina håll tidvis och ofta utan ersättning insatser i den kommunala förvaltningen.

I små kommuner fattas besluten på stormöten, öppna för alla medborgare. Inte mindre än 80 procent av alla kommuner har

sådana ”kommunalstämmor”, ring eller vad vi skulle kalla dem. De större kommunerna har ett representativt system.

Även på kantonnivå finns båda sorterna, ibland renodlade men i de flesta fall i en kombination av de två modellerna.

I alla kommuner röstar folket fram förtroendevalda till ett helt ”fullmäktige”, till posten som stadspresident eller till sin ”kom- munsryrelse”. Men i regel är det alltså stormötet, öppet för alla invånare, som formellt sett är det högsta beslutande organet.

Medborgarinitiativ i kommuner och kantoner innebär att en minoritet av invånarna kan kräva att en viss fråga ska behandlas. Om de får ihop tillräckligt antal namn har de rätt till folkomröstning. Omröstningar är obligatoriska i vissa frågor. På sina håll kan en bestämd andel av befolkningen genomdriva att folket ska få rösta om att riva upp ett tidigare fattat beslut eller att kommunen ska börja syssla med något helt nytt.

Vissa kantoner har även obligatorisk folkomröstning för de flesta lagförslag och stora ekonomiska frågor. I kantoner och kommuner varierar kraven för folkinitiativ från plats till plats.

De federala, kantonala och kommunala nivåerna samarbetar i många frågor med en gemensam strävan efter största möjliga decentralisering.

Små kantoner gynnas

Den schweiziska kombinationen av demokrati och federalism är inte utan komplikationer. I de små kantonerna får varje invånare mycket mer tyngd än i de stora. En invånare i kantonen Uri kan faktiskt sägas ha 34 gånger större demokratiskt inflytande över landets affärer än en i Ziirich. Skillnaderna har ökat i takt med att fler människor flyttar in till städerna, utan att de fått fler parlamenrsledamörer i samma takt. Om de minsta kantonerna kan åstadkomma en knapp majoritet i sin kammare kan de blockera en fråga, trots att invånarna där i extremfall kanske bara utgör nio procent av hela befolkningen i landet.

Den schweiziska direktdemokratin på det nationella planet består dels av obligatoriska dels av frivilliga folkomröstningar. De

förra används vid förslag på ändringar i grundlagen och viktiga internationella fördrag. Det är lite olika beslutsregler beroende på hur stor ändringen i författningen är. Om parlamentets kamrar är oeniga om en totalrevision eller om 50 000 medborgare begär det inom tre månader men parlamentet säger nej, ska det hållas en särskild folkomröstning om huruvida revisionen behövs eller ej.

Även vid enstaka förändringar i författningen kan initiativet komma endera från förbundsförsamlingen, då båda kamrarna måste vara överens, eller från folket, då 100 000 personer inom 18 månader måste skriva på listor med en sådan begäran. Det krävs i samtliga fall både en majoritet bland folket totalt och hos minst hälften av kantonerna för att förslaget ska godtas.

Vid inträde i unioner och vissa andra internationella organ är folkomröstningar obligatoriska.

Den frivilliga typen av omröstning gäller vanliga lagförslag och där är kravet att mer än 50 000 invånare begär det inom 90 dagar. Här blir utslaget i omröstningen ensamt avgörande. 50 000 namn- underskrifter krävs också för en omröstning i vissa utrikespolitiska frågor.

100 000 invånare kan tillsammans alltså ta initiativ till föränd— ringar i grundlagen. Det färdiga förslaget och ett eventuellt mot- förslag utformas sen av parlamentet.

50 000 medborgare eller åtta kantoner kan även ta initiativ till en folkomröstning för att hindra en ny lag eller förordning. Initiativ till sådana hindrande omröstningar kan också gälla internationella traktat.

Av alla invånare är ungefär 60 procent röstberättigade. Resten är barn, ungdomar, invandrare, som ännu inte är schweiziska med— borgare osv. Ofta brukar omkring 40 procent av väljarna delta i folkomröstningarna. Det betyder att mellan 12 och 18 procent av alla medborgare i regel räcker för att få majoritet i en fråga.

I en väljarundersökning visade det sig att schweizarna grovt sett kan indelas i tre grupper: de som alltid röstar (omkring 30 pro- cent), de som aldrig röstar (20 procent) och de som deltar då och då (50 procent).

Att inte fler utnyttjar den här rätten är kanske inte så förvånande, då varje medborgare kan ha 20-30 frågor per år att ta ställning till varav i genomsnitt åtta på federal nivå.

I—Iögutbildade män deltar mer i omröstningarna än andra grupper. Ämnena varierar kraftigt men kan till exempel vara förslag om att minska invandringen, stoppa kärnkraften, lägga ner arme'n (!) men också otaliga småfrågor.

Deltagandet har sjunkit från omkring 60 procent efter kriget till ungefär 40 procent 1975. Därefter har det oftast pendlat mellan 35 och 45 procent. Det ökade antalet frågor på senare år antas ha avskräckt många från att delta.

450 folkomröstningar

Sedan 1848 har det sammanlagt hållits ungefär 450 nationella folk- omröstningar i landet.

202 av dem ägde rum efter 1971. 90 av dem var obligatoriska omröstningar där förslagen antogs i 68 fall.

49 var så kallat hindrande omröstningar dvs. där folk försökte stoppa en ny lag. De lyckades 33 gånger. 63 omröstningar hölls på grund av initiativ till lagändringar som blev framgångsrika bara i fem fall.

Att få till stånd en omröstning för att hindra en ny lag att träda i kraft är alltså det mest effektiva sättet att utmana de styrande. Folkliga initiativ till en lagändring har blivit allt populärare, trots att så få av dem lyckas vinna omröstningarna.

I kantoner och kommuner har de folkliga initiativen haft mer framgång. Ungefär en tredjedel har fått stöd av en majoritet och uppemot hälften anses ha haft direkt eller indirekt påverkan på lagstiftningen.

Mycket av medborgarnas inflytande sker förhandlingsvägen, ibland utan att det ens blir en folkomröstning och ofta genom att politikerna går opinionen till mötes.

Effekten av de schweiziska folkomröstningarna har mer blivit kompromisser och försiktiga förändringar än stora reformer. Nya tankar och idéer har framför allt kommit fram genom folkinitia-— tiven.

Å andra sidan fick kvinnorna vänta i många årtionden på att få majoriteter av de manliga medborgarna och parlamentarikerna att gå med på att-även kvinnor skulle ha rösträtt. Det är en tung, historisk belastning för dem som försvarar det schweiziska systemet i dag.

Många initiativ på senare år har gällt miljön och sociala frågor. Men bara tre av 19 sådana initiativ under 1990—talet har haft fram- gång. Två av dem innebar ett tioårigt stopp för nya kärnkraftverk och begränsningar för långtradartrafiken på alpvägarna. Men folket sa bland annat nej till skärpta regler för djurförsök och till förslag om högre sjukförsäkring.

Regeringens propositioner har haft större framgång i folkom- röstningarna än vad de folkliga initiativen har haft och de har antagits 39 av 55 gånger under 1990-talet.

Det finns en stor folklig skepsis mot radikala reformer och in- vånarna har bland annat röstat nej till en medbestämmandelag, en skattereform med en ny fördelningsprofil, en ny omsättningsskatt, ett statligt pensionssystem och nio månaders föräldraledighet. De har gång på gång sagt nej till större offentliga utgifter och åtaganden. Det har bidragit till att den schweiziska offentliga sektorns andel av BNP är lägst i Västeuropa.

För några år sedan drev miljövännerna igenom en folkomröstning om stopp för tunga, långväga godstransporter i känsliga bergstrakter från år 2004. Det var det så kallade Alpinitiativet. Det slutade med att de största bilarna förbjöds där och att det godset i framtiden måste gå på tåg. Det kräver i sin tur att det måste byggas en ny tunnel genom berget. Det är en affär på många miljarder, vilket ska finansieras med höjd moms. Men frågan har också lett till en del problem i relationerna med EU, som kräver fri passage för transporterna och inte accepterar några extra kostnader för medlemsländernas företag.

1990 beslutades att kärnkraften inte skulle byggas ut under de närmaste tio åren. Då hade energipolitiken diskuterats sedan början på 1970—talet utan att folket och hela parlamentet hade kunnat

komma överens. Det tillfälliga stoppet var ett folkinitiativ som både invånarna och kantonerna kunde acceptera.

Lite senare föreslogs i ett så kallat folkinitiativ att national- dagen skulle vara helgdag och ledig, vilket fick stöd av en folk- majoritet.

Massor av gånger har folket röstat om förändringar i skatte— systemet. Förslagen har i regel kommit från regeringen och parla— mentet, och invånarna har nästan lika regelmässigt röstat ner dem.

Det har även hållits folkomröstningar om att begränsa invand- ringen men också om att snabba upp asylhanteringen. 1987 antogs en lag om att ta emot färre flyktingar. Året efter aWisades dock ett förslag om att inom femton år minska antalet utlänningar i landet med 300 000. 1996 sa väljarna nej till ett förslag om skärpt asyl- politik.

I slutet av 1980-talet kom folkliga förslag om att skrota hela armén. På några månader hade flera hundra tusen schweizare skrivit på listor med krav på folkomröstning, och när den hölls 1989 ställde sig 35 procent bakom initiativet. Förslaget röstades alltså ner, men överraskande många stödde ändå den revolutionerande tanken. Det medförde också att försvaret bantades, att vapenfri tjänst infördes osv.

I december 1992 sade 50,3 procent av schweizarna i en folkom- röstning nej till parlamentets förslag till avtal om att samarbeta med EG, vilket skakade om politikerna och en stor del av det övriga etablissemanget. I de fransktalande delarna av landet sade en stor majoritet ja.

Härom året var rikspolitikerna på väg att köpa in ett stort antal av det amerikanska stridsflygplanet F18 för några tiotal miljarder. Men innan de avgjort saken startades landsomfattande namnin— samlingar. Det var ett folkinitiativ som gick ut på att lägga planerna på is för de närmast tio åren. Initiativet förlorade i folkomröstningen men fäste uppmärksamheten på en del oklarheter om reglerna för vad man kan folkomrösta om. Det skyndade på den process som redan hade startats och som går ut på att ändra och modernisera konstitutionen. Saken ska naturligtvis beslutas av både folk och parlament, och det var mitt i debatten i kamrarna jag hamnade vid mitt besök i Bern.

De många folkomröstningarna kräver en hel del av medborgarna. Samtidigt vet de som röstar inte alltid så mycket om ämnena, vilket gör att de därför kan bli offer för den mest högljudda propagandan, påpekar kritikerna.

Partierna och medierna spelar en stor roll i opinionsbildningen, men ren PR är ännu effektivare. Det betyder inte nödvändigtvis att pengarna alltid avgör utgången, i alla fall inte i frågor där folket har personliga erfarenheter och kunskaper, visar forskningen.

Kunskaperna, och minnet, hos dem som röstar varierar. En stor studie 1977—1980 tydde på att bara en fjärdedel av invånarna kom ihåg exakt vad de tagit ställning till en till fyra veckor tidigare.

Schweizarna har hittills oftast röstat som de partier man sympa— tiserar med, vilket alltså betytt att regeringen i regel fått sin vilja igenom. Det gäller särskilt i tider av ekonomisk tillväxt. Parti- lojaliteten har dock minskat på senare år.

Men folkomröstningsinstitutet har kanske sin största påverkan indirekt. Minoriteter har till exempel tack vare möjligheterna att tvinga fram omröstningar successivt fått ökat inflytande. Det spelade även en avgörande roll när det 1959 blev bestämt vilka fyra partier som ska vara med i regeringen. Intressegrupperna har också mer och mer inlemmats i partiväsendet. I den lagstiftande processen tas de också med i expertgrupper och kommissioner och är dessutom remissorgan.

Näringslivet, bönder och organisationer för andra yrkesgrupper har också ett inflytande genom diverse uppgifter, som de sköter på uppdrag av staten.

Lagar tillkommer i hög grad som ett resultat av maktdelning både före och under behandlingen i regering och parlament. Bara hotet om folkomröstning gör kompromisser och samarbete nödvändiga, även då det råder stora åsiktsmotsättningar.

Men i verkligheten har olika grupper rätt olika förutsättningar att påverka, och en del forskare har konstaterat att företag och olika eliter har mer framgång än t.ex. miljögrupper och arbetare.

Direktdemokratin populär

Hittills är demokratimodellen rätt populär hos det schweiziska folket. Bara 14 procent av de tillfrågade ville 1991 inskränka direktdemokratin till förmån för mer parlamentarism.

Men det finns också tvivel. Det ekonomiska omvandlingstrycket ökar, och modellen är utsatt för en viss effektivitetspress. 1992 ville regeringen och parlamentet närma sig EU. Det politiska och ekonomiska etablissemanget var i stort sett positiva, men i folkomröstningen blev det ändå nej. Motståndet fanns framför allt i de tysktalande områdena. Bönderna är också skeptiska. De har skyhöga subventioner och dubbelt så höga inkomster som kollegorna i EU, så de är rädda för alla förändringar. Socialdemokraterna är för EU och har tre val i rad gått starkt framåt. Men även EU—kritiska folkpartiet har växt. Utslaget skapade på sätt och vis en ny klyfta i landet, och samhället sägs också i övrigt ha polariserats något mer under 1990—talet.

De folkliga initiativen utesluter inte att politikerna i hög grad engagerar sig i kampanjerna inför folkomröstningarna. En studie från 1981 visade att 84 av de 200 i nationella rådet var med i ledningen för någon sida inför folkomröstningarna. 51 av dem kom dessutom från något av de fyra regeringspartierna.

Även om det folkliga initiativet oftast tillbakavisas så påverkar det ändå ofta lagarna. Förslaget om att skrota armén 1989 fick bara stöd av 35 procent. Men det var ändå så många att regeringen successivt genomförde en rad förändringar i den riktning som kritikerna ville.

Folkomröstningshotet används också och med viss framgång av parlamentsledamöter som vill stoppa något lagförslag från rege— ringen.

Regeringssamarbetet mellan fyra stora partier är en del av det schweiziska samförståndet, men de fyras andel av rösterna har sjunkit från 85 till 69,5 procent sedan 1959, samtidigt som det tillkommit nya partier i parlamentet.

Om Sverige skulle vara Schweiz

Om Sverige hade den schweiziska demokratimodellen skulle det år troligen ha hållits nationella folkomröstningar om det nya pensionssystemet, om avvecklingen av Barsebäck, om EMU och Amsterdamfördraget, kanske också om fastighetsskatten eller något annat inom bostadspolitiken. Men det kunde mycket väl också ha kommit folkliga initiativ som lett till omröstningar om skärpta lagar för äldreomsorgen, om högre bensinpris, om sänkningar av inkomstskatterna, om barnporr, om att bärga Estonia eller nästan vad som helst som engagerar folk. Många av folkomröstningarna hade varit beslutande och de hade inte kunnat stoppas av regering och riksdag.

Ledarskiftet i centern skulle inte ha blivit mer än notiser i tidningarna. De politiska journalisterna hade heller inte ägnat så stort intresse åt hur många procent partierna fått i opinionsmät- ningarna, spekulerat om motsättningar mellan de borgerliga partierna, försökt lista ut vilka som kommer att regera ihop efter valet, porträtterat statsråd eller hårdbevakat Göran Persson och den socialdemokratiska kongressen. Det är nämligen sakfrågorna, inte personerna och partipolitiken som är intressant i Schweiz. Partiledarna är rätt anonyma personer och statsrådens makt kraftigt kringskuren. I regeringen samarbetar ju samma fyra partier sedan 1959 och ministrarna turas om att vara regeringschef för ett år i taget.

I Stockholm hade aktiva grupper säkert fått till stånd folkom- röstningar om Dennispaketet och stadsdelsnämnderna, i Göteborg om det nya storlänet, i Malmö kanske om Citytunneln.

Frågorna hopar sig

För en svensk känns så mycket direktdemokrati rätt främmande, och frågetecknen hopar sig:

Hur ska folk kunna sätta sig in i så många svåra frågor? Hur många skulle rösta? Blir det inte bara de välutbildade som deltar? Gynnas inte mest organisationer och företag med mycket pengar

som kan mobilisera många och genomföra dyra kampanjer ? Vad ska politikerna göra? Vilka slags beslut skulle fattas? Blir det inte ett väldigt trögt system som försvårar förändringar? Eller leder det tvärtom till massor av oansvariga ställningstaganden med orimliga ekonomiska konsekvenser?

Schweiz' modell har aldrig tett sig särskilt relevant i vår demo- kratidebatt och snarare ett lite udda undantag mitt i Europa. Ibland har bilden av landet nästan framträtt mest som ett tillhåll för skatteflyktingar och mansgrisar, konservativt, kantigt och lite konstigt.

Det består också av 26 självständiga delstater, kantoner, och är alltså en federation, olik Sverige med vår starka statsmakt och vår strävan efter nationell enhetlighet. Även deras blandning av olika folkslag, språk och religiösa inriktningar har åtminstone tidigare känts avlägsen vår kultur.

Men det finns också likheter, t.ex. den långa neutraliteten som gjort att båda länderna sluppit de senaste världskrigen. Invånar— antalen är också ganska lika, sju respektive åtta miljoner. Andra likheter har utvecklats till olikheter. För 50 år sedan motsvarade en schweizerfranc ungefär en krona. I dag får vi betala över fem kronor för en franc. Arbetslösheten har också utvecklats olika och är i Schweiz i dag inte ens hälften så hög som i Sverige. Landet är också litet, bara en elftedel av Sverige yta.

Schweiz' ekonomiska succé kan delvis bero på just det stora inslaget av direktdemokrati. Folket har ideligen sagt nej till förslag om skattehöjningar och därmed inte tillåtit den offentliga sektorn att byggas ut som i Sverige. Och genom folkomröstningarna har politikerna hela tiden hållits i strama tyglar, tvingats måna om samförståndet och noga tänka efter vilka förslag de lägger.

Skatternas andel av BNP var i Schweiz 1994 32 procent (Sverige drygt 50). Andelen som jobbar i den offentliga sektorn var bara elva procent (Sverige drygt 31). De schweiziska räntorna har länge varit de lägsta i Europa, inflationen lägre än både EU och USA.

1993 utropade den brittiska tidskriften Economist landet till det med den högsta livskvaliteten.

Men det är också möjligt att utvecklingen bromsas lite väl mycket av dessa eviga omröstningar, som ofta stoppar förslag eller efter långa

förhandlingar leder till urvattnade kompromisser. Invånarna är dessutom i regel mer konservativa än etablissemanget och de behöver inte ta ansvar för helheten när de röstar i sakfrågorna. Men samtidigt tvingar folket ständigt politikerna att ta även extrema viljeyttringar på allvar och slipa på sina argument för att övertyga den allmänna opinionen. Ofta får de valda också den otacksamma rollen att reda ut diverse praktiska problem som väljarnas beslut lett till.

Det här kan te sig avskräckande för många. Men den schweiziska demokratin kan nog ändå anses minst lika god som den svenska, och mer vital. Även om bara omkring 40 procent brukar delta i folkomröstningarna och obetydligt fler i valen, så pågår nästan ständigt offentliga debatter om något som invånarna snart ska rösta om. Politiken handlar här också betydligt mer om sakfrågorna än om politikerna och spelet i parlamentet. De som följer med i medierna och läser de utmärkta sammanfattningar av det man ska rösta om och, som varje röstberättigad får hem i brevlådan före omröstningarna, kan anse sig välinformerad.

Men visst krävs det ett engagemang som många inte har. Det finns en hel del som suckar över att varje år behöva ta ställning till kanske 20-30 frågor per år på det nationella, kantonala och kom— munala planet. Vissa röstar kanske inte heller så ofta, vilket kan ses som ett problem för systemets legitimitet. Men de som avstår kan ju vara nöjda med det de aktiva brukar rösta igenom eller är helt enkelt inte intresserade, vilket måste respekteras.

När det gäller något som engagerar många kan deltagandet vara uppåt 70 procent. De som röstar tar också löpande ställning till en rad komplicerade sakfrågor, inte bara till ett partipaket med åsikter om allt och färdiga listor med namn vart fjärde år.

- Direktdemokrati skulle passa Sverige

- Direktdemokrati skulle passa Sverige med den välutbildade befolkningen, gemensamma kulturen och ideologin och vanan vid samarbete, säger Andreas Gross, socialdemokratisk ledamot i den största av riksdagens kamrar, det nationella rådet. Han är stor Sverigevän, är här ofta, känner många svenskar och följer vår

inhemska debatt. Han tycker att det hade varit rimligt att folk— omrösta om den åtstramningspolitik som drevs under Persson- regeringens första år. Han föreslår också att invånarna själva får ta initiativ till folkomröstningar. Det är viktigt att förslagen inte bara kommer uppifrån. Han tycker också att de svenska regeringarna skulle vara tvungna att alltid fråga folket om lagförslag när de exempelvis har stöd av mindre än 70 procent av riksdagen. Systemet som Sverige och andra har är i kris, säger han.

Andreas Gross får anses som en av de tunga rikspolitikerna och en central figurer i debatten om den schweiziska modellen och i många stora frågor som folket röstat om på senare år t.ex. medlemskap i FN och EU, arméns framtid osv. Han och andra politiker är också synnerligen aktiva mitt i det schweiziska folkstyret. De tar ibland själva initiativ till folkomröstningar och deltar i kampanjer och i de offentliga debatterna.

När det här skrivs pågår slutstriden inför folkomröstningen om att stoppa genforskningen i Schweiz. Det är ett folkligt initiativ som gett forskarna, läkemedelsindustrin och rikspolitikerna skrämselhicka. Den allmänna opinionen är delad och motståndar— sidan satsar över 150 miljoner kronor på en intensiv kampanj för att få majoriteten att säga nej till initiativet den 7 juni 1998.] Det är ett av de intressantaste fall vi har haft, säger Hans—Urs Willi, den på regeringskansliet i Bern som är ansvarig för allt som har med folkomröstningarna att göra.

Geninitiativet nämns av nästan alla jag pratar med som en ovan- ligt dramatisk fråga som folket nu ska ta ställning till. Det är också ett exempel på näringslivets allt våldsammare satsningar på att påverka opinionen. Det ses som en fara för demokratin men de här försöken att påverka är å andra sidan helt offentliga till skillnad från vanlig lobbyism som i regel riktar sig mot enskilda makthavare och är högst hemlig.

Det finns också de som ser frågan om genforskningen som ett tecken på att extrema grupper utan grund kan skrämma upp en okunnig allmänhet.

' Anm: Valutslaget innebar att cirka två av tre röstande sade nej till folkinitiativet.

Under våren och försommaren har tidningarna haft otaliga artiklar i ämnet. Under min vecka i landet hålls det i olika delar av Schweiz debatter och demonstrationer. I tre städer i landet har tusentals vetenskapsmän rågat genom gator i protest mot initiativet. På näringslivsorganisationen Vorort fick jag också ett press- meddelande från nej-sidan i kampanjen där fem schweiziska nobelpristagare uttalar sina varningar för att stoppa forskningen inom det som de betecknar som framtidens nyckelteknologi.

Initiativet ”för skydd av liv och omvärld för genmanipulering” presenterades för första gången för sex år sedan. Därefter har det behandlats i regering och parlament som dessutom förra året föreslog avslag på det. I nationella rådet blev det nej med 1 17 röster mot 36 och ett uttalande om att genteknik ska vara tillåten men att missbruk ska beivras. I Ständerrådet blev det avslag med 37-3.

Förslaget går ut på att förbjuda genrekniska förändringar i arvsmassan för djur, växter och andra organismer, eftersom det både är ovärdigt och farligt för allt levande.

Frågan skymmer helt de två andra frågor som folket ska rösta om samma dag nämligen de ekonomiska sparmålen till år 2001 och det om att stoppa die Schniiffelpolizei, den inhemska säkerhetspolisen.

De stora borgerliga partierna och den fackliga rörelsen har tagit ställning mot geninitiativet, medan socialdemokraterna är splittrade liksom den allmänna opinionen. Konsumentrörelsen och de gröna är mest positiva.

Men om initiativet skulle vinna kan det hända att det redan dagen efter omröstningen läggs förslag i parlamentet om förändringar i den nya lagtexten, vilket i sin tur kommer att leda till krav på en ny omröstning så småningom.

Rosmarie Simmen är en av två ledamöter för kantonen Solothurn

i kantonernas kammare i parlamentet, Ständerrådet. Hon är djupt engagerad i kampen mot geninitiativet. Vi kan inte leva med ett resultat som innebär att ja-sidan vinner, säger Simmen. Hon menar att det vore ett dråpslag mot den fram— gångsrika läkemedelsindustrin som är landets största exportör. Vid ett stopp för genforskningen skulle de stora företagen snabbt flytta över gränsen till Tyskland, där de är välkomna, tror hon.

Men Rosmarie Simmen oroas också mycket av de stora pengar som satsas i den här striden. Det har blivit en amerikanisering även av kampanjerna inför valen. Många har inte råd att delta, säger hon.

Fru Simmen visar sig prata god norska tack vare sina många norska kurskamrater under åren på Tekniska högskolan, där hon läste till farmaceut som ung.

Hon är också mycket engagerad i frågan om en ny abortlag, där initiativet dock inte kommer från folket utan från en ledamot i parlamentet och där det nu finns tre olika förslag. Hon jobbar också för att EU-frågan ska komma upp till beslut igen.

Den politiska karriären började hon genom att jobba i frivillig- organisationer på kommunplanet. 1987 blev hon Ständerätin, direktvald av folket i sin kanton. Nu har hon plats i flera tunga kommittéer; både de för utrikesfrågor, ekonomi och socialpolitik.

Hon har en hel del kritiska synpunkter på den schweiziska direktdemokratin t.ex. att beslut tas i en takt som om det fort- farande vore 1800-tal, att politikerna tvingas rösta gång på gång i frågor som bollas mellan de olika instanserna, att det är alltför låga krav på hur många som ska stå bakom initiativ för att det ska bli folkomröstning osv.

Systemet är bäst i världen — men skört

— Systemet är bäst i världen men fungerar bara så länge folk vinn- lägger sig om att inte missbruka det. Det krävs ett stort mått av konsensus och det är ett skört systern, menar Rosmarie Simmen.

Men grunderna i modellen vill hon inte ändra. Om det blir en del tokiga beslut är det ändå bäst att folket självt får se effekterna av det, säger hon och tar Alpinitiativet som exempel. Direktdemokratin behöver inte skrotas ens om landet går med i EU, menar hon. Det gäller bara att Schweiz och EU går halva vägen var.

Rosmarie Simmen är alltså ledamot av parlamentet. Men liksom sina kollegor är hon bara politiker på deltid. Hon representerar det kristdemokratiska partiet. Men hon och de andra i hennes kammare

röstar rätt ofta emot den officiella partilinjen. De ska ju också hävda hemkantonens intressen. — jag är en fri person och har min medborgerliga rätt att tycka annorlunda. jag kan inte tänka mig den hårda partidisciplin som finns i t.ex. Tyskland, säger Simmen. Men då och då tar grupp- ledarna allvarliga samtal med de sina för att få mera enhetlighet i bänkarna. Det blir en kortvarig förändring men att allt snart är som vanligt igen, erkänner hon.

Partierna i Schweiz brottas för övrigt med samma problem som i Sverige med allt färre personer som vill ställa upp på listorna inför valen, berättar hon. Dessutom har de betydligt större ekonomiska problem, eftersom partistödet här är mycket blygsamt.

Av de 46 ledamöterna i Ständerrådet och de 200 i nationella rådet är ungefär en av fem kvinna. Rosmarie Simmen tycker att det är rätt bra så här 25 år efter att kvinnorna fick rösträtt.

Andreas Gross är en annan av parlamentarikerna men ledamot av den andra kammaren, det nationella rådet. jag har jagat honom per telefon i över en vecka men haft svårt att få disponera en lucka i hans pressade schema. Han flackar oavbrutet mellan parlamentet i Bern, hemmet i Ziirich, Europarådet i Strasbourg, sina uppdrag vid olika universitet, möten i Bryssel och andra metropoler. Det är först från pressbalkongen i sessionssalen i parlamentet under min fjärde dag i landet som jag första gången får syn på honom. Han rör sig mellan de välbesatta bänkarna, ogenerat pratande med olika kollegor trots att någon samtidigt försöker få uppmärksamheten från talarstolen. De flesta andra pratar också oavbrutet med var- andra. Det är ett sorl utan like, och den kvinnliga talmannen ser uppgiven ut.

Debatten gäller författningen som ska göras om i grunden och anpassas till våra dagar. Fyra av fem håller sina anföranden på tyska, men då och då ljuder klingande franska ur högtalarna. Man pratar om huruvida strejkrätt och en rad andra rättigheter ska skrivas in i grundlagen. Allt tolkas löpande mellan de tre stora nationella språken, men jag ser ingen använda några hörlurar. Å andra sidan verkar ingen lyssna över huvud taget. Den pratsamma kammaren blir inte tyst ens då justitieminister Arnold Koller får ordet. Så småningom samlar man sig i alla fall till ett antal voteringar.

Språkförbistringen är inget problem förklarar folk för mig senare. Inläggen tolkas för den som vill, men alla här talar eller åtminstone förstår både tyska och franska. Men för en utomstående är även tyskan svår att förstå eftersom de flesta pratar på olika schweiziska dialekter.

Parlamentets makt är genom de täta folkomröstningarna mindre i Schweiz än i de flesta andra länder och regeringen sitter kvar vad som än händer. De fyra största partierna har bestämt sig för att regera ihop, och valutslagen har hittills inte föranlett någon ändring av det. De har nära 70 procent av väljarna bakom sig. Av de sju ministerposterna har tre av dem två var och folkpartiet en. Dessutom ska två-tre av medlemmarna komma från fransktalande områden, och ingen kanton får ha mer än en minister. Några miss- troendeomröstningar mot regeringen förekommer inte i parlamentet, och enskilda ministrar kan bara avgå på egen begäran.

Men partierna som finns representerade i regeringen ställer inte alltid upp på förslag från ”sina” statsråd. De får alltså då och då se sina propositioner fällda men regerar glatt vidare. Det betyder också att deras makt är begränsad.

Presidenten Flavio Gotti svarade nyligen i en tidning att en schweizisk regering ju inte kan lämna in sin avskedsansökan på grund av politiska motgångar. I så fall skulle den ju avgå vartannat år...

Parlamentets makt är också noggrant reglerad. Ett förslag om en ny lag kan ta alltifrån tolv månader och tolv år innan den är antagen. Det sätts först upp kommittéer där berörda intressegrupper är med och utreder frågan. Deras förslag skickas sen ut på remiss till kantonerna och alla berörda. Det bearbetade förslaget går därefter till regeringen och sen fram och tillbaks mellan parlamentets båda kamrar. Parlamentariska kommittéer bearbetar där förslagen som debatteras i båda kamrarna. Om de tycker olika vidtar förhandlingar och nya justeringar innan man slutligen röstar på var sitt håll. Därefter ska alltså folket få chansen att säga sitt. Om minst 50 000 invånare med sina namnteckningar har begärt det inom 100 dagar så ska det hållas folkomröstning. Den kan anta eller förkasta lagen. För ändringar i konstitutionen är folkomröstningar obligatoriska.

Parlamentet har bara fyra sessioner på ungefär två veckor per gång varje år. Däremellan pågår arbete i tolv ständiga kommittéer och i vissa tillfälliga kommittéer där partierna är proportionellt repre- senterade. Ledamöterna kan lämna förslag, ställa frågor osv. ungefär som i Sverige. Alla är direktvalda av folket i sina valkretsar för en tid av fyra år.

Är det för att de ses så sällan eller för att frågorna inte avgörs slutgiltigt här som den politiska församlingen jag sett verkar så odisciplinerad? Nja, dagen efter får jag en annan tolkning, och massmediabevakningen tyder inte på att det varit något betydelse— löst pratforum jag bevistat.

Neue Ziircher Zeitung har två och en halv sida med referat av debatten.

Andreas Gross ger mig också en mer trivial förklaring till pratsamheten: ledamöterna saknar egna utrymmen att sitta och jobba på.

Gross har samtidigt själv en helsida i konkurrenttidningen Der Bund där han skriver om hur Schweiz med sitt folkstyre skulle kunna bidra till att göra EU mer demokratiskt. Artikeln ingår i en serie där politiska tänkare får debattera den schweiziska modellen med anledning av att förbundsstaten i år fyller 150 år.

Gross ligger för övrigt bakom ett färskt initiativ om att Schweiz nu är moget att gå med i FN. 1 250 personer ska efter sommaren börja samla in namn är planerna. Via ett ja till FN ska vägen in i EU inte längre te sig så skrämmande för folk, förklarar Gross. Några har för övrigt även tagit ett folkinitiativ med krav på att redan nu söka . medlemskap i unionen.

jag har till sist alltså fått en träff med Gross men först klockan elva på kvällen på centralstationen i Zurich; hans hemstad.

Han är 46 år, långhårig med skägg och glasögon och klädd i tröja som är kastad över axlarna. Han är en ivrig försvarare av direktdemokratin och menar att det är diskussionsstadiet som är viktigast. Debatterna utbildar folket, säger han och tar som exempel danskarna som är mer kunniga om EU än tyskarna tack vare sina många folkomröstningar.

Man måste gilla processen

— Man måste tycka om själva processen även om beslutet går en emot, säger han.

Han och andra som för några år sedan drev förslaget om att skrota armén fick också gehör, även om de inte vann omröstningen. Det så kallade Alpinitiativet fick till och med en majoritet, vilket var lika överraskande. Trots en stark lobbying från bilsidan och höga kostnader med ett förbud så sa folket ja. Gross menar att den ansvariga ministern uppträdde arrogant mot de extrema miljövännerna i TV-debatten, vilket han tror spelade en stor roll. Sådant retar schweizarna, som inte vill ha några order uppifrån.

Kritik tycker han mest kommer från grupper som inte behöver direktdemokratin. Att inte ens hälften av de röstberättigade brukar delta tycker han inte är så allvarligt. Deltagandet i det senaste valet var inte ens 48 procent. Jag blev själv vald av bara 44 procent, säger han.

Han är övertygad om att det är lättare för medborgarna att förstå en sakfråga än att förstå en person, vilket talar för folkomröstningar. Och det är viktigt att allt ska kunna prövas. Det är hälsosamt att alla problem kommer upp på bordet.

Men han tycker att en del i det schweiziska systemet behöver ändras också. Många börjar till exempel med namninsamlingar utan att ha tänkt igenom saken. Det startas för många initiativ och många orkar inte ända fram. Han är också oroad över hur mycket pengar som börjar läggas ned på propaganda och tycker att det borde finnas regler om varifrån medlen kommer, att resurserna inte får skilja för mycket mellan de båda sidorna, att kampanjerna begränsas i tid osv. Han är också skeptisk till den nya företeelsen att samla in namn per post i stället för ute på gator och torg. Det ger de stora och starka som har råd att betala porto ett övertag.

Men systemet är bättre än i andra länder, där folk är trötta på debatterna ovanför deras huvuden, anser Gross. Folks kunskaper utgör en politisk överkapacitet som borde utnyttjas.

Förändringar diskuteras nu också i parlamentet. Regeringens förslag om uppdatering av den gamla författningen inklusive förslagen om en domstolsreform ser ut att antas. Det var en del av den debatten jag åhörde i parlamentet.

Att höja kraven på antal namn för folkliga initiativ från 100 000 till 150 000 och för att få rösta om lagförslag från 50 000 till 100 000, som justitieminister Koller föreslagit, har dock vållat strid. Det ska visserligen kombineras med att folk ska kunna rösta om flera slags frågor, men ändringsförslagen har mött motstånd även i parlamentet. Ständerrådet har röstat nej och föreslagit en mer måttlig höjning av kraven på antal namn. Frågan lär dock inte kunna lösas under 1998.

Allt fler initiativ

I början av maj 1998 låg tio olika initiativ från folket färdiga för regeringens ställningstagande. De handlade bland annat om att halvera biltrafiken, ta ut mer skatt på energi och mindre på arbete, att minska militärutgifterna, öka valfriheten i sjukvården, skapa rättvisare hyror, införa förbud för vattenflygplan på sjöarna och om utökad direktdemokrati.

Några dagar efter mitt besök hos folkomröstningsexperten Han- Urs Willi på regeringskansliet skulle han ta emot 1 14 000 underskrifter med krav på folkomröstning om det så kallade söndagsinitiativet, berättade han. Där föreslås att fyra söndagar per år ska vara bilfria i hela landet. Det är ekologer från en alpkanton som under ett drygt år samlat namn för att få en folkomröstning till stånd.

Hos parlamentet låg samtidigt nio initiativ om att stoppa fosterdiagnostik, begränsa invandringen, ge alla en bostad, minska skatten på sportanläggningar och flera förslag om kvinnors pensionsålder och deras rätt till statliga jobb samt om energifrågor.

Färdiga för omröstning var fem initiativ i en skattefråga, om mer ekologisk odling, om en ”förnuftig drogpolitik”, om att lägga ned landets spionpolis och om att stoppa genforskningen. De två senare frågorna skulle folket rösta om den 7 juni 1998. Då avgör folket även framtiden för regeringens förslag till ekonomisk politik.

Det finns även ett antal frågor som det senare ska folkomröstas om för att det handlar om ändringar i grundlagen. Det finns också förslag till lagändringar som invånarna begärt folkomröstningar om.

Av den senare typen fanns i början av maj tolv ärenden varav hälften handlade om trafik.

Den instans som alla förslag om folkomröstningar först ska passera är den som dr Hans—Urs Willi på Schweizerische Bundes- kanslei basar över. Den ligger vid Bundesplatz i huset intill parla— mentsbyggnaden, som för övrigt påminner en hel del om vårt gamla riksdagshus i stil och storlek. Hos Willi registreras alla initiativ och när namnlistorna lämnas in granskas namnteckningarna noga. Ibland underkänns tusentals namn för att de verkar fejkade eller bara inte går att kolla.

När tillräckligt antal namn godkänts översätts förslagen till de tre stora officiella språken och efter det att kanslern och den federala domstolen granskat texterna kan själva omröstningarna börja förberedas.

Willi ger ett par timmars föreläsning om hur initiativen utvecklats sedan de infördes 1891 och genom reformerna 1918, 1921 och 1949. Han förklarar att hans hobby är att jämföra olika länders konstitutioner och är något av en levande uppslagsbok. Men då och då levererar han en del högst personliga iakttagelser och åsikter, till exempel om schweizarna och deras syn på demokrati. De har alltid tyckt illa om att ledas av någon annan. Varje schweizare tror att bara just han kan regera. Men eftersom han inser att det inte går så ser han till att ingen annan heller får bestämma. Därför är vi demokrater, säger Willi.

Den stora folkblandningen gör också att alla känner sig tillhöra någon minoritet vars rättigheter bara kunde bevakas av folket självt. Politikerna insåg tidigt att de skulle komma att omges av fiender, vilket ledde till att de stora partierna tvingades samarbeta för att överleva.

Willi påminner också om att själva staten Schweiz skapades med hjälp av folkomröstningar, och att det därför är omöjligt att tänka sig landet med enbart en representativ demokrati.

När det gäller beslut som fattats av folket och som fått allvarliga konsekvenser för ekonomi och annat så försvarar han sig med en motfråga.

— Är det säkert att det skulle varit annorlunda med ett annat system?

Han är skeptisk till opinionsmätningar. De kan inte jämföras med hur folk agerar då de verkligen röstar. Dessutom blir resultaten av dem ofta så jämna att de blir svårtolkade. Flera gånger har tidningar gjort mätningar som slagit grovt fel. I Schweiz tycker han att det dessutom borde göras en mätning per kanton för att bli intressant, vilket skulle bli orimligt dyrt.

Maktdelningen mellan språkliga och religiösa grupper anser han fungera bra utan att det finns så mycket skrivna bestämmelser om kvotering. När det ska utses nya generaler, domare och chefer för statliga bolag löses det från fall till fall efter lämplighet. Men man försöker alltid undvika att missgynna vissa grupper. De fransk— och italiensktalande delarna av landet anser sig dock motarbetade då och då. De klagar ofta på att både offentliga och privata topposter går till tysktalande, och just våren 1998 har ett antal demonstrationståg vandrat genom Geneve i protest mot att det statliga SwissAir stänger kontoret just där.

Intresseorganisationer och massmedier viktiga i direktdemokratin

De stora intresseorganisationer spelar viktiga roller i den demokratiska processen och illustrerar i hög grad den långtgående schweiziska maktdelningen. Under beteckningen Verbände, sam- manslutningar, ryms allt ifrån frivilliga skytteföreningar, sjuk- kassor och kulturella organisationer till fackförbund, arbetsgivar— föreningar och yrkessammanslutningar. Särskilt de senare typerna har stort inflytande på politiken genom sina specialkunskaper, ekonomiska resurser och framför allt genom att ha upparbetade kanaler till regering och parlament. De sitter alltid med i de kom— mittéer som inrättas för att granska en fråga eller ett lagförslag. De får också alltid säga sitt innan lagtexterna spikas. De viktigaste

tr.—mun: ” m sm anus

Bild 1: Appenzell Innerrhoden är en av tre kantoner som fortfarande har kvar det årliga mötet på torget som högsta beslutande organ. 1998 kom uppåt 3 000 av de 9 000 röstberättigade dit.

Bild 2: Godkänner ni förslaget? Landammannen i Appenzell frågar folket som en gång om året utövar sina demokratiska rättigheter direkt på torget.

Bild 3: En ny kampanj tar sin början. Några ungdomsorganisationer har tagit initiativ till en folkomröstning om att praktikplatser ska inrättas och lanserar idén på en presskonferens i Bern. Peter Sigerist från facket SGB är andre från höger vid bordet.

Bild 4: Johann Breitenmoser, en av invånarna i Appenzell som deltog i die Landsgemeinde 1998.

Bild 5: Inför folkomröstningarna är affischkampanjerna intensiva. Här, på en vägg i Bern, några argument för att folket ska säga ja till regeringens sparmål till år 2001.

hörs regelbundet i hearings i parlamentet. De har nära kontakt med partier och politiker.

Dr Rudolf Walser tar emot mig på Schweizerischer Handels- und Industrieverein, förkortat Vorort, som är en av de stora arbetsgivarorganisationerna och har sitt kontor i utkanten av Zurich. Medlemmar i Vorort är branschorganisationer och handelskamrar som i sin tur representerar företag med omkring två miljoner av landets 3,4 miljoner anställda.

Här hade jag väntat mig en del kritik mot den långsamma, omoderna direktdemokratin som försvårar för det schweiziska näringslivet. Men dr Walser talar tvärtom om att det är ett modernt system som visserligen är långsamt men som ger en hög legitimitet. Att som i Tyskland regering och parlament inför euron mot folkets vilja vore otänkbart i Schweiz.

Han anser inte att den och andra komplicerade frågor är något som bara experterna kan bedöma. I så fall vore vi ju tillbaks i en gammal centralstyrd diktatur, och det vet vi ju inte fungerade, för- klarar han. Folket, eller som Walser säger på engelska, the soverign, härskaren, är tvärtom klokt.

De hittar kärnan i problemet och reagerar förnuftigt, säger han. Han plockar ner en tjock bok ur bokhyllan, Abkommen iiber den Europäischen Wirtschaftsraum som gavs ut inför EU—omröstningen 1992. Den var naturligtvis omöjlig för folk att tränga in i, och varken Walser eller den vanliga schweizaren läste den. Men det behövdes alltså heller inte för att kunna ta ställning, anser han. Var och en kunde ändå bedöma hur frågan skulle påverka den personliga ekonomin, politiken, familjen och det egna livet. — Vi tog alltför mycket hänsyn till ekonomin och för lite till institutionella, sociala och politiska aspekter i EU—debatten, tycker han. Men han påminner också om att det var en ovanligt rörig fråga där regeringen hade ändrat sig tre gånger på ett par år och folket knappast kan klandras för att det sa nej.

Vorort är delat i förespråkare och motståndare till EU-med— lemskap men Schweiz kommer så småningom att gå in i EU, tror dr Walser. Den närmaste framtiden hänger dock på vilka sam- arbetsvillkor regeringen kan förhandla sig till med unionen.

Folk från Vorort sitter med i 12—1 5 kommissioner i parlamentet som förbereder nya lagar. Man håller också egna föredragningar för parlamentariker och man kallas ungefär en gång i månaden till hearings hos dem. Det är det schweiziska sättet för politikerna att förankra sina förslag inte bara i kamrarna utan bland dem som ska leva med de nya lagarna ute i samhället.

80 jobbar med PR

Vorort bevakar alla ekonomiska frågor av någon vikt och riktar framför allt sina informationsinsatser mot allmänheten. Man arbetar genom artiklar och annonser i tidningar, broschyrer till skolorna, rapporter till medierna. Sammanlagt 80 personer jobbar mer eller mindre ständigt med den här PR-verksamheten. Ofta handlar det bara om att förklara de ekonomiska sambanden men ibland går kampanjerna direkt ut på att sänka skatterna. Genom en kampanj nyligen lyckades man minska företagsskatten med sammanlagt 2,5 miljarder kronor. Under försommaren 1998 gällde den konkreta kampen bland annat det så kallade hushållningsmålet, das Hauhaltziel, som går ut på att få landets ekonomi i balans till år 2001. Sen var föreningen förstås också engagerad i att stoppa geninitiativet. Hur mycket som satsas totalt på olika kampanjer under ett år vill dr Walser inte avslöja. Men när det gäller gen- forskningen är det mindre än 50 miljoner kronor, säger han.

De verkstadsanställdas fackförbund, Gewerkschaftsbund, är lika aktivt med att jobba för sina frågor men verkar vara mer inriktat på handfasta mål som att samla namn för att få till stånd omröstningar mot lagförslag eller på att ta konkreta initiativ till lagar. jag träffar Peter Sigerist, sekreterare på förbundet som på tyska heter Schweizerischen Gewerkschaftsbund, SGB, och på franska L'Union syndicale suisse, USS. Huvudkontoret ligger i Bern och korridorerna utanför hans rum är fulla av slagkraftiga affischer från gamla kampanjer, och han sticker en packe broschyrer i min hand. De är små men mycket informativa och ger rader av argument mot bland annat försämrad arbetsrätt och arbetslöshetsförsäkring, två frågor

där förbundet lyckades få folkets majoritet med sig för att stoppa nya lagar.

Förbundet har mindre pengar är arbetsgivarna och får lita på att medlemmarna ställer upp med att samla namn, dela ut broschyrer och ordna möten. — Det är inte så lätt att få ihop 50 000 namn. Det är svårt att få folk att ställa upp, säger Sigerist.

Det krävs mycket pengar, men förbundet har inte råd att satsa mer än fem miljoner kronor på en kampanj och max tio miljoner på ett helt år. Det kan räcka om många engagerar sig och förbundet har under de senaste två åren legat bakom många folkomröstningar. En var ett initiativ till minskad arbetstid, en annan gällde höjd vinstskatt, en tredje ett bättre system för finansiering av sjukvården. Man har genom att kräva folkomröstning också lyckats stoppa en arbetstidslag. Man har haft ovanliga framgångar vid omröstningar om arbetsrätten; bland annat övertid, ob-ersättning och annat och i kampen mot sämre arbetslöshetsförsäkring. I båda fallen fick man majoritet, vilket gett förbundet god reklam och hopp om en tillströmning av medlemmar. Annars har det varit kärva år för facket, eftersom 300 000 jobb har försvunnit i landet på sju år och regeringen har försökt att skära hårt i välfärdssystemen.

18 olika fackliga organisationer med 400 000 privat— och offent- liganställda finns inom SGB. Men bara var femte anställd i landet är med i facket och den ökade arbetslösheten har gjort att med— lemstalen har minskat. Det har också lett till mindre inflytande för förbundet.

Men man har ändå goda möjligheter att påverka de politiska besluten. Dels har man folk med i alla intressanta kommissioner som tillsätts när nya lagar förbereds. Där kan vi påverka mycket, säger Sigerist. Han berättar om för- bundets goda kontakter i parlamentet, särskilt med det social— demokratiska partiet. I en av de aktuella frågorna, den om sjuk- vårdens finansiering, jobbar man ihop med partiet och andra fackliga organisationer. Ett annat initiativ som just tagits är att i lagen föra in skrivningar om att regeringen ska verka för att män ska ta ett ökat ansvar för hemarbetet. Den typen av initiativ ser Sigerist mer som

ett sätt att tvinga politikerna att verka i den riktningen, att ändra attityder och provocera. — Det behövdes ju 68 initiativ innan den schweiziska kvinnan slutligen fick sin rösträtt, påminner han.

När det gäller förslaget om höjd skatt på företagens vinster och arbetstidsförkortning kommer initiativen också från facket. Kampanjen ska starta om ett par veckor, säger Sigerist.

Välregisserad presskonferens

Redan dagen efter vårt möte är han för övrigt med och arrangerar en presskonferens om en kampanj för att få till stånd lärlingsutbildning. Det är ungdomarna i vissa fack och partier som driver frågan. En presskonferens är det gängse sättet att avisera att man startar en kampanj och en namninsamling.