SOU 2002:94

Övervakningen av nazister och högerextremister. Säkerhetstjänst, nazism och högerextremism 1946-1980. SÄPO:s övervakning av sven

1. Inledning

Efter det inledande avsnittet 1940-talet – en tid av upprensning, med redogörelser för den granskning av svensk nazism och högerextremism, som genomfördes i samband med andra världskrigets slut, följer avsnittet Övervakning av nazister och högerextremister 1946-1980. Avsnittet är indelat kronologiskt i tre tidsperioder, 1946-1954, 1955-1968, 1969-1980 och redovisningen sker parti- och organisationsvis.

Avslutningsvis återkommer jag till tre frågeställningar, som hela tiden har funnits med i framställningen och behandlats inom varje tidsperiod, för att ta upp dem var och en för sig och i det längre tidsperspektivet.

1. Vilka var SÄPO:s spaningsmetoder och vilka var meddelarna ? 2.Utgjorde medlemskap i nazistorganisation ett hinder i karriären?

3. Hur betraktades hotet från nazismen och högerextremismen under perioden ?

Ett återkommande tema hos media är avslöjanden av nazister och högerextremister inom de frivilliga försvarsorganisationerna och då särskilt inom Hemvärnet och den frivilliga befälsutbildningen. En undersökning av hur rekryteringen av dessa personer har gått till, hur personalkontrollen har fungerat och hur problematiken har tacklats av Försvarsmakten och SÄPO borde vara av intresse i detta sammanhang. En sådan undersökning har ej varit möjlig att göra inom ramen för denna utredning. Ett par exempel på olika förhållningssätt ges dock.1

1 För inträde i frivilliga Hemvärnet gällde Hemvärnskungörelsen, SFS 1947:673 vilket innebar att frivilligt hemvärn ej skulle personalkontrolleras enligt Bestämmelser för personalkontroll inom försvaret. För värnpliktigt hemvärn gällde däremot dessa bestämmelser. Se därom ämbetsskrivelse till ÖB 17/10 1952, FÖD HD nr 302. Kungl. Maj:t 30/6 1961, Försvarsstaben, inrikesavdelningen, 2/10 1961, nr. H 140:5. Fr.o.m. den 1 januari 1967 skulle personalkontroll göras innan person antogs som frivillig hemvärnsman enligt Kungl Maj:ts skrivelse

Andra frågor som skulle ha varit intressanta att belysa är, hur de bevakade organisationerna såg på Säkerhetstjänsten, hur de reagerade på övervakningen och slutligen hur SÄPO:s bedömning av dem stämde med deras egen självbild. Underlag för sådana undersökningar borde finnas i organisationernas egna arkiv och i den rikhaltiga nazistiska pressen.

Av hänsyn till den personliga integriteten har en del personnamn fingerats eller anonymiserats både i den löpande texten och i notapparaten. Det gäller personer som inte är allmänt kända och som det förefaller onödigt att nämna vid namn. Likaså har källbeteckningar som avser fysiska personer fingerats.2

I några fall har namn på tidigare anställda inom säkerhetstjänsterna ansetts vara underkastade sekretess. Detta medför egentligen inga problem utom i de fall då hänvisning görs till ett samtal som Säkerhetstjänstkommissionen hållit med vederbörande. Samtliga samtalsuppteckningar har dock numrerats och nothänvisning har då gjorts till det nummer som korresponderar med respektive samtalsuppteckning. En lista över samtliga förhör och samtal som hållits av Säkerhetstjänstkommissionen med tillhörande nummer finns i kommissionens arkiv.

den 16/12 1966, Fst/säk 7/2 1968, H 90113-1, Försvarsstaben, chefsexpeditionen, B I volym 145, KrA. 2 En förseglad kodnyckel som översätter fingerade namn och källbeteckningar förvaras i Säkerhetstjänstkommissionens arkiv. Självfallet innehåller kodnyckeln inte källornas riktiga identitet utan endast den egentliga källbeteckningen.

2 1940-talet - En tid av upprensning

Året var 1946 och andra världskriget var över. Nazityskland fanns inte längre. Om de svenska nationalsocialistiska grupperingarna med sina ofta nära kontakter med Tyskland sågs som ett hot mot rikets säkerhet under krigsåren, så var bedömningen nu hos de allra flesta, att detta hot ej längre existerade. Däremot ställdes från allt fler håll krav på ett klarläggande av medborgarnas lojaliteter under krigsåren. Vilka var de, som hade önskat sluta upp på tysk sida vid en tysk ockupation och tysk seger? En utrensning ur förvaltningen

av personer med nazistisk inställning efterlystes.

Sedan gammalt fanns på sina håll en misstro mot polis och militär vad gällde inställningen till demokratin, en misstro som nu underbyggdes av pressen, och då i synnerhet av vänsterpressen, men även av debattböcker som Holger Carlsson, Nazismen i Sverige, ett varningsord, Ture Nerman, Sverige i beredskap, båda 1942, Emil Boldt-Christmas´, Voro vi neutrala, 1946, och Armas Sastamoinen, Hitlers svenska förtrupper, 1947.3

Kommendörkaptenen och f.d. militärattachén i London, Emil Boldt-Christmas´ bok väckte stort uppseende. I boken riktades stark kritik mot marinledningens hållning under kriget. Hårda anklagelser riktades mot dåvarande chefen för marinen och dåvarande chefen för Östra marindistriktet, amiralerna Fabian Tamm och Claës Lindström för deras nazistiska inställning. Fabian Tamm bemötte anklagelserna i en ”förklaring” som återgavs i de flesta morgontidningarna.4 Överbefälhavaren tog ställning för Marinen i en promemoria som överlämnades till Chefen för försvarsdepartementet.5

3 Holger Carlsson, Nazismen i Sverige, ett varningsord, 1942, Ture Nerman, Sverige i beredskap, 1942, Emil Boldt-Christmas, Voro vi neutrala, 1946. Inom SÄPO gjordes en analys av Armas Sastamoinens bok, Hitlers svenska förtrupper. PM om detta återfinns i SÄPO:s arkiv, 50:0 2 B. Analysen är i stort sett positiv. 4 Fabian Tamms arkiv, volym 2, KrA. 5 Om Överbefälhavarens och Chefen för marinens hantering av Boldt – Christmas´ bok skriver Helge Jung i sin dagbok 5/3 1946: ”Strömbäck telefonerade att han höll på att bemöta första kapitlet i `Skandalboken´. Skulle sedan jurist granskat bemötandet under hand tillställa mig det för att sedan insända det genom ÖB till statsrådet.” Dagen därpå hade Jung ett samtal med försvarsstabschefen C. A. Ehrensvärd om Strömbäcks förslag till bemötan-

Redan i augusti 1942 hade Kungl. Maj:t. tillsatt en utredning under ledning av landshövdingen Bror Hasselroth rörande polismäns anslutning till politiska ytterlighetsriktningar m.m.. Man begärde in rapporter från länen och från de större städerna om poliskårens inställning till nazismen, och man studerade föreningsväsendet inom polisen. Över 400 poliser kallades till förhör. Kommitténs betänkande presenterades i februari 1943. Förslaget att kriminalisera polismäns anslutning till politiska ytterlighetsriktningar ledde inte till lagstiftning. Däremot genomfördes genom kungörelse den 20 december 1946 förslaget om avgångsstat för de nazistinfluerade poliser, som av olika skäl ej kunde omplaceras. Poliser fick möjlighet att frånträda sin tjänst men i stort sett behålla sina avlöningsförmåner.6

I januari 1943 avslöjades den Allmänna säkerhetstjänstens existens. Kritik riktades mot verksamheten. Man talade om maktmissbruk och godtycke liksom om att säkerhetstjänsten i en orolig tid hade överutnyttjat sina befogenheter till att politiskt övervaka det svenska folket. Kritiken ledde till att en parlamentarisk undersökningskommission angående flyktingärenden och säkerhetstjänst, den s.k. Sandlerkommissionen, tillsattes. Kommissionen kom med sina stora betänkanden åren1946-1948.7 Här är inte platsen att närmare gå in på resultaten av den stora kommissionens arbete och dess resultat. Utredningen har lämnat efter sig ett mycket stort arkiv, som förvaras i Riksarkivet.

2.1 Statpersonalundersökningen

I maj 1945 fick Försvarsstaben i uppdrag av Försvarsdepartementet att redovisa de officerare och underofficerare på stat som hade en nazistisk eller tyskvänlig inställning. Ärendet sändes vidare till

det. Strömbäcks koncept till skrivelse till chefen för Försvarsdepartementet överlämnades för kännedom till Fabian Tamm den 6 mars 1946, Helge Jungs dagbok den 5 mars 1946, Helge Jungs arkiv, KrA. Konceptet förvaras i Fabian Tamms arkiv volym 2., KrA.

6

Utredning rörande polismäns anslutning till politiska ytterlighetsriktningar m.m. verkställd av 1942 års poliskommission, Stockholm 1943, SOU 1943:5. Inledande PM till föredragning i

Bedömningsnämnden av 1942 års poliskommissions redogörelse för undersökning rörande polismäns anslutning till politiska ytterlighetsriktningar, B Larsson maj-augusti 1947, Bedömningsnämndens arkiv, volym 3, RA. Poliskommissionens arkiv i Riksarkivet omfattar sju volymer. Antalet polismän i Stockholm var cirka 1450 av dessa hade 250 hörts, i Göteborg 700, 120 hade hörts och i Malmö 350, 50 hade hörts. 7 Betänkande angående Säkerhetstjänstens verksamhet, SOU 1948:7, 1948, s. 5 f.f.. Övriga betänkanden är SOU 1946:36, Angående flyktingars behandling, SOU 1946:93, Angående utlämnande av uppgifter om flyktingar, samt ett opublicerat betänkande , Angående de baltiska flyktingarna.

Statspolisintendenten för utredning. Kontrollen avsåg verksamhet inom nazistiskt parti alternativt medlemskap i parti eller, vad som i övrigt var känt angående personens nazistiska eller protyska inställning. I sin framställan till Statspolisintendenten framhöll Försvarsstaben, att undersökningarna inte skulle läggas till grund för någon åtgärd från Försvarsstabens sida, om ej chefen för Försvarsdepartementet beslutade annorlunda.

Med hjälp av försvarets rulla gjorde Statspolisen slagningar i sina register, och översände materialet till Försvarsstabens inrikesavdelning för överlämnande till Regeringen.

Statspolisens omfattande material lades upp efter försvarsgren, truppslag och förband. I ett antal promemorior, en för varje undersökt person, redovisades vad man funnit, och varifrån man fått uppgifterna. En värdering av graden av ”nazism” gjordes genom att vid vissa namn med rödpenna anteckna ett och ibland två R. Anteckningar visar att man många gånger var osäker om uppgifternas riktighet. Ett uttalande, en prenumerationsuppgift, en aktie i Dagsposten eller annan nazistisk tidning var tillräcklig för redovisningen. Hade man t.ex. vid något tillfälle rekvirerat ”Tyska röster” redovisades man. Enligt en sammanställning över materialet uppgjord av Försvarsstaben upptog undersökningen 389 namn totalt. För arméns förband gällde att antalet redovisade officerare och underofficerare var störst vid I. 21, 16 st., vid I. 5, 13, I. 8, I. 14, I. 16, I. 20 vardera 11 vid I. 6, 10. För övriga förband var antalet mindre än tio.8 Så vitt känt lades utredningen till handlingarna utan åtgärd.

2.2 ”ÖB:s affärer”

En anteckning i Tage Erlanders dagbok från den 27 februari 1946 kan bilda utgångspunkt för följande avsnitt:

”På Finlandsföreställningen i går på Operan hade jag ett samtal med Jung, som ville göra en verklig storstädning inom försvaret, ”vilken dag som helst kommer annars angrepp på oss

8 5:751, Statpersonalundersökningen 1945-1946. I samma dossier återfinns också en förteckning över nazister inom försvaret från 1945 med tillhörande promemorior över personer med en klassificering av nazisterna i kategorierna A-D. Av anteckning framgår att Försvarsstaben hos Stockholmspolisens kriminalavdelning hade begärt in uppgifterna. Man önskade identifiering av nazister, som ej hade kunnat anträffas av inskrivningsmyndighet. Före överlämnandet till Försvarsstaben infordrade Stockholmspolisen uppgifter från aktuell landsfogde.

utifrån och då sitter vi illa till”.9

2.2.1 Affären Rosenblad

”Rosenbladsaffären är bland vårt folk just nu den viktigaste politiska händelsen”10

År 1944 blev det känt att chefen för VI. militärområdet, generalmajoren Nils Rosenblad innehade aktier i tidningen Dagsposten, som enligt uppgift fick penningunderstöd från Tyskland.

I början av februari 1944 hade tidningen Trots Allt publicerat en förteckning över aktieägare i Dagsposten. I förteckningen återfanns Nils Rosenblad. Vid förfrågan från chefen för Försvarsdepartementet i mars 1944 förklarade Rosenblad att han inte var aktieägare. Han hade enbart skänkt ett bidrag till Teodor Telander, då denne stod i begrepp att starta Dagsposten. Rosenblad sade sig inte ha känt till, att tidningen fick bidrag från Tyskland. Teodor Telander hade tidigare varit chefredaktör för Aftonbladet, där Rosenblad för övrigt hade tillhört medarbetarna.

Den 2 februari 1946 publicerades det tidigare hemligstämplade målet mot den tyske spionen Flech. Expressens löpsedel löd: ”Generalmajor Rosenblad var kontaktman till tysk spion.” Häftiga pressangrepp på Rosenblad följde. 343 värnpliktiga i Boden inlämnade en skriftlig framställan till försvarsministern med begäran om, att generalmajor Rosenblad skulle ersättas som militärbefälhavare av en mer demokratisk officer. De värnpliktigas skrivelse följdes av åtskilliga uttalanden från politiska och fackliga organisationer framför allt i Norrbotten med begäran om Rosenblads entledigande. Sprängningen av tidningen Norrskensflamman 1940, där officerare i Boden hade varit inblandade, fanns kvar i livligt minne. Man krävde Rosenblads avgång och stöddes här av större delen av den folkpartistiska och socialdemokratiska och givetvis av den kommunistiska pressen.

Regeringen avvisade kravet på förflyttning,11 alternativt entledigande av Rosenblad genom att efter regeringsbeslut lägga de värn-

9 Tage Erlanders dagbok 27/2 1946, Tage Erlander, Dagböcker, 1945-1949, utgivna av Sven Erlander 10 Repliken fälldes av Tage Erlander i regeringen den 1 maj 1946. Per Albin Hansson svarade, fortfarande enligt Tage Erlander:” Det kan den inte vara eftersom jag inte berörde den i mitt förstamajtal”, Tage Erlander, Dagböcker, 1945-1949, utgivna av Sven Erlander. 11 Redovisningen av ”Affären Rosenblad” bygger i stor utsträckning på Justitiekanslerns skrivelse till Chefen för Försvarsdepartementet med Förklaring av generalmajoren N. Rosen-

pliktigas skrivelse till handlingarna. I själva verket överlämnades skrivelsen till Chefen för Armén, som efter att ha inhämtat försvarsministerns uppfattning, uppdrog åt krigsfiskalen i Boden att utreda omständigheterna kring skrivelsens tillkomst. Lagligheten av de värnpliktigas aktion skulle prövas. Resultatet av utredningen blev att initiativtagaren till skrivelsen Karl Evert Johansson dömdes till 4 dagars vaktarrest.

Enligt Tage Erlander var det Chefen för Armén, Archibald Douglas, som hade krävt en utredning om de värnpliktigas agerande och en eventuell bestraffning av de skyldiga. Försvarsminsiter Allan Vougt hade gått med på en undersökning inför Douglas´ hot om avgång. Tage Erlander var, liksom stora delar av regeringen, mycket kritisk mot Vougts hantering av Rosenbladsaffären. ”Man har krypit rakt in i den fälla som kommunisterna har gillrat för våra trubbnosar i regeringen.”12

Allan Vougt lät genom arméchefen framföra till Rosenblad, att han önskade att denne hos Justitiekanslern skulle begära att få avge en förklaring till det påstådda aktieinnehavet och kontakterna med sedermera spionen Flech. Att även detta förslag ursprungligen kom från arméchefen framgår av Tage Erlanders dagbok, liksom att regeringen såg med djup misstro på Vougts agerande och gjorde den bedömningen att han gick försvarsledningens ärenden.13

Nils Rosenblad skriver i sina minnesanteckningar. ”Något förhör kunde jag givetvis ej vara med om, men en redogörelse för vad som verkligen hänt, hade jag ingenting att invända mot.” ”Det sades mig att Regeringen var oenig, och att P.A., Sköld och Vougt voro för mig men Erlander, Mossberg och Möller emot. Från ÖB var givetvis intet stöd att vänta.”14. Hur rätt Rosenblad hade i fråga om överbefälhavaren framgår med all önskvärd tydlighet av Helge Jungs dagboksanteckningar från den här perioden. 15 De visar också att Rosenblad hade mycket litet stöd bland de yngre högre office-

blad rörande vissa påståenden mot honom m.m. och PM rörande fallet Rosenblad av Helge

Jung, sammanställd inför en föredragning inför Konungen, Helge Jungs arkiv, F II, volym 12. Om Nils Rosenblad se artikel av Arvid Cronenberg i SBL, 1999. Affären Nils Rosenblad behandlas också av Wilhelm Carlgren i Korten på bordet? Svenska vitböcker om krigsårens utrikespolitik, 1989. 12 Tage Erlanders dagbok 23/3 1946,Tage Erlander, Dagböcker, 1945-1949, utgivna av Sven Erlander. Det var en ganska spridd uppfattning bl.a. i pressen att kommunisterna låg bakom de värnpliktigas aktion, Andra kammarens protokoll den 10 april 1946. 13 Tage Erlanders dagbok 27/2 1946, Tage Erlander, Dagböcker, 1945-1949, utgivna av Sven Erlander. 14Kort utdrag ur generalmajor Nils Rosenblads minnesanteckningar avseende främst hans militära verksamhet 1918-1946, Nils Rosenblads arkiv, volym 1, KrA. 15 Helge Jungs dagboksanteckningar 20/2, 25/2, 26/2, 4/3, 14/3, 20/3 1946, Helge Jungs arkiv, B II volym 6, KrA

rarna. Försvarsstabschefen C. A. Ehrensvärds dagboksanteckningar ger samma bild liksom hans brevväxling med Nils Swedlund, fr.o.m. den 1 april 1946 chef för Norrbottens regemente i Boden. 16

Den 27 februari 1946 överlämnade Nils Rosenblad sin redogörelse till Justitiekanslern och begärde att få avge ett eget yttrande. Pressen hade angripit honom på fyra punkter.

1. Förhållandet till Dagsposten.

2. Sammanträffandet i juli 1939 med den tyske journalisten R. Flech sedermera dömd för spioneri.

3. Hanteringen av informatonsbladet Pressfront utgivet vid Andra armékåren i Värmland våren 1940.

4. Medverkan vid redaktör K. Örngrens förflyttning från Haparan-

dabladet år 1944.

Dessa frågor hade enligt Rosenblad lyfts fram och diskuterats för att ge allmänheten uppfattningen att han, som nazist eller nazistsympatisör skulle kunna tänkas brista i pålitlighet som svensk officer.

Justitiekanslern startade en omfattande utredning. Flera förhör hölls med Rosenblad. Ett antal högre officerare och ämbetsmän, som vid olika tider samarbetat med Rosenblad, intervjuades. Förhören gav över lag en positiv bild av Rosenblad. Man var upprörd över den hetsjakt som han hade utsatts för.

Överbefälhavaren Helge Jungs uppfattning var delvis en annan. Han ifrågasatte inte Rosenblads pålitlighet. Rosenblad skulle med säkerhet ha fullgjort sin plikt som svensk officer vid varje hot mot svensk självständighet. Däremot brast det politiska omdömet. Detta var väsentligt för Jung, som här i första hand syftade på Rosenblads förhållande till Dagsposten. Han hänvisade till skrivelser vid två tillfällen 1943 och till högkvartersorder den 20 juli 1944 där frågan om Dagsposten hade behandlats: ”Denna fråga är ur de synpunkter jag i egenskap av överbefälhavare har att företräda av särskild betydelse. I ovannämnda högkvartersorder påtalade jag inledningsvis den misstro mot officerskåren, som vid olika tillfällen kunnat förmärkas inom inflytelserika grupper av vårt folk och framhöll vidare: En bidragande orsak till denna misstänksamhet

16 C. A. Ehrensvärd, Dagboksanteckningar 1938-1957, utgivna genom Erik Norberg, Kungl.

Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, Handlingar del 19, 1991, 6/8- 8/6 1942, 10/3, 5/4, 1946. N Swedlunds arkiv, brevväxling med C .A. Ehrensvärd,

KrA.

synes vara den inställning enskilda personer i befälsställning intagit till tidningen Dagsposten”. Till dessa personer hörde Rosenblad.

Yttranden inkom också från försvarsstabschefen C.A. Ehrensvärd och ryttmästaren Frank Martin, som hade varit ansvarig för ”Pressfront”. Av en PM över ett samtal med försvarsminister Sköld den 8 juni 1942 framgår att Ehrensvärd redan då var mycket kritiskt inställd till Rosenblad. Ehrensvärd hade blivit erbjuden att bli ställföreträdande militärbefälhavare i III. militärområdet. Ehrensvärd skriver: ”Slutligen hade jag fått klarhet i att jag skulle komma att som min närmaste förman ha den ende av de högre officerare, som jag hade direkt svårt att samarbeta med, då han var i militärt avseende klart reaktionärt inställd och då vi hade haft sådana sammanstötningar, att vi närmast kunde betraktas som ovänner.”17

Justitiekanslern friade Rosenblad från anklagelserna om bristande pålitlighet i skrivelse till Chefen för Försvarsdepartementen den 8 april 1946. ”Sammanfattningsvis får jag alltså med stöd av vad i ärendet förekommit uttala att uppfattningen att Rosenblad skulle kunna tänkas av politiska skäl brista i pålitlighet som svensk officer saknar fog”.18

Nils Rosenblads minnesanteckningar och Helge Jungs dagboksanteckningar från mars och april 1946 vittnar om stor aktivitet på båda håll och om starka känslor. Pressen följde varje steg i utvecklingen. Rosenblad kallades flera gånger till Justitiekanslern och till överbefälhavaren. Helge Jung hade ett par ingående samtal med Nils Rosenblad, där denne först förnekade aktieinnehav och sedan tvingades ta tillbaka detta och erkänna, att han hade haft aktier i Dagsposten. Helge Jung förklarade efter detta, att han saknade förtroende för Rosenblad.

Överbefälhavaren och arméchefen Archibald Douglas enades om att erbjuda Rosenblad att själv inkomma med en avskedsansökan.

Den 9 april uppsökte Rosenblad statsrådet Vougt, som meddelade att Regeringens svar under morgondagens interpellationsdebatt skulle vara till Rosenblads förmån och grundas på Justitiekanslerns utredning.19 Under de följande dagarna besökte överbefälhavaren försvarsministern, statsministern och kungen och krävde, att Rosenblad skulle uppmanas att självmant avgå. ÖB:s skriftliga mo-

17

C.A. Ehrensvärd, Dagboksanteckningar 1938-1957, utgivna genom Erik Norberg. Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, Handlingar del 16, 1991, s. 164.

18

Justitiekanslerns skrivelse till Chefen för Försvarsdepartementet med förklaring av generalmajoren N. Rosenblad rörande vissa påståenden mot honom m.m. den 8 april 1946. 19 Nils Rosenblads minnesanteckningar den 9 april 1946, N Rosenblads arkiv, volym 1, KrA.

tivering till förslaget till avgång formulerad i skrivelse till Chefen för Försvarsdepartementet löd: ”Rosenblad har handskats så vårdslöst med betydelsefulla fakta, att tilliten till honom icke kunnat undgå att allvarligt rubbas. Jag finner det nödvändigt, att han inte längre kvarstår i tjänst. Rörande tidpunkten för Rosenblads avgång och formerna härför har jag anledning att icke för närvarande avgiva något förslag”.20 Jungs skrivelse kom att offentliggöras i pressen liksom Rosenblads genmäle. Rosenblad dröjde med sin avskedsansökan och sökte få en ändring till stånd. Men sedan även kungen krävt Rosenblads avgång inlämnades ansökan. Avskedet kom att gälla först fr.o.m. den 1 oktober och inte som ÖB hade krävt den 1 juli. En liten seger för Rosenblad.

Även riksdagen hade alltså dragits in i debatten om ”fallet Rosenblad”. Redan den 5 mars ställde den kommunistiske riksdagsmannen i andra kammaren K.E.W. Senander en interpellation med anledning av de 346 värnpliktigas skrivelse. Senander frågade om regeringen hyste förtroende för Rosenblad och avslutade sitt anförande sålunda:”Överväger regeringen några åtgärder som tillmötesgå kravet att från de militära nyckelpositionerna avlägsna officerare, som gjort sig kända för fascistiska och nazistiska åsikter respektive understött sådana rörelser, och ersätta dem med officerare, som är pålitliga ur demokratisk synpunkt?

Det blev en lång interpellationsdebatt den 10 april, där statsrådet Vougt med stöd av Justitiekanslern friande framhöll Rosenblads pålitlighet som svensk officer, och att en bedömning inte kunde baseras på lösa rykten. Vougts anförande följdes av en lång replik från Senander, som formade sig till ett allmänt fördömande av den svenska utrikespolitiken under kriget. Enligt Senander fanns ett starkt folkligt krav på en utrensning av nazistiska element från krigsmakten. I sitt anförande angrep Senander också statsminister Per Albin Hansson, som i ett tal i Skövde bl.a. hade framhållit, att det inte räckte med att någon blir utpekad som tyskvän för att han skall förlora medborgerligt förtroende.

Statsministern bemötte, även han i ett långt anförande, Senanders angrepp på Regeringen. Han vidhöll sin uppfattning från Skövdetalet. Det räckte inte med en enkel misstanke för att påbörja förhör av tjänstemän. Sverige hade inte varit ockuperat. ”Här har alltså de personer som i ett läge liknande det som Danmark och Norge nyligen befunnit sig i, inte haft tillfälle att framträda.” ”Jag tror att man får vara litet försiktig när man gör antaganden om vil-

20 Högkvarteret nr 7:37 15/4 1946 Utredning rörande generalmajor Rosenblad, H Jungs arkiv, F II volym 12 , KrA.

ka personer som skulle ha svikit. Det är mycket möjligt att vi, om vi hade haft någon erfarenhet, skulle bland svikarna ha kunnat finna en hel del av dem som nu äro mest högröstade i fråga om kravet på utrensning.” Hansson efterlyste bevis på opålitlighet. ”Regeringen försöker få sådana belägg, och enligt mitt förmenande är var och en som kan lämna upplysningar i detta avseende skyldig att göra det.” Statsministerns anförande formade sig också till ett angrepp på kommunisterna och frågan om deras pålitlighet.21

Folkpartisten och redaktören Manne Ståhl talade i sina båda anföranden om en förtroendekris mellan allmänheten och försvaret, som uppdagats i anledning av ”affären Rosenblad”.22

Av Tage Erlanders dagboksanteckningar framgår hur splittrad Regeringen var i Rosenbladaffären. Erlander själv vände sig i första hand mot handläggningen av ärendet. Han såg inte själva ärendet som särskilt allvarligt. Den 17 april skriver han: ”Rosenbladaffären är emellertid i sak så illa skött, att det kliar i kroppen att försöka få den något så när rätt bog igen. Men eftersom Regeringen inte hittills har intresserat sig för min syn på Rosenblad, skall jag inte störa konklaven. Lägger jag mig i det måste det betyda ett allvarligt engagemang och det har jag ingen lust med.” Trivseln i regeringen hade, genom statsministerns fumlighet, allvarligt påverkats ”av denna i och för sig bagatellartade historia.”23

”Rosenbladaffären ” fick ett efterspel som väl illustrerar den motsättning som rådde mellan de ”yngre" radikala officerarna d.v.s. kretsen kring Ny Militär Tidskrift och de ”äldre” mer konservativt inställda officerarna.24

Förbandscheferna i Boden överlämnade som avskedsgåva till Rosenblad en karolinervärja med inskriptionen ”Med tillgivenhet och tacksamhet från militärområdets officerare.” Försvarsstaben hade enligt Rosenblad sökt stoppa det hela. Att försvarsledningen var upprörd över gåvan framgår av försvarsstabschefens brev den 13 september till den tidigare chefen för sektion 1 i Försvarsstaben, översten Nils Swedlund, nytillträdd chef för Norrbottens regemente. Ehrensvärd skriver bl.a.: ”Så har jag haft ett samtal med Colliander och skall ha ett till i Stockholm den 30. Han är mycket bra inställd i fallet Rosenblad. Förbannad över Carl XII- värjan, även

21 Andra kammarens protokoll 5 mars, 10 mars 1946. 22 Andra kammarens protokoll 5 mars och 10 april 1946. 23 Tage Erlanders dagbok, 17/4, 18/4 1946, Tage Erlander, Dagböcker, 1945-1949, utgivna av Sven Erlander. 24 Om ”Jungjuntan” se Arvid Cronenberg, Kretsen kring Ny Militär Tidskrift. En studie i militär opinionsbildning 1927-1929, Aktuellt och historiskt, 1974, s. 63-148 och densamme

Militär intressegruppolitik, Militärhistoriska studier nr. 1, 1977,

förb. över att Din stabschef lekt med, vilken förb. något rörde även Dig. Jag har varnat för Hallström, bl.a. Jag tror ej att han faller till föga för någon garnisonsentimentalitet. Har vägrat komma förr än festligheterna äro över. Du är i en svår ställning, det begriper jag. Men värjfrågan är ju en ren demonstration mot ÖB och Rosenblads stencilbrev är då bland det mest anjalabetonade jag sett, fast mest mot Archie. (Archibald Douglas).“25

2.2.2 Affären Kellgren

Redan i november 1945 hade Helge Jung vid ett besök hos statsminister Per Albin Hansson begärt entledigande av chefen för Lantförsvarets kommandoexpedition, generalmajor Henry Kellgren. Enligt överbefälhavaren var Kellgren allmänt oduglig. Jung antydde också, att för Kellgren komprometterande uppgifter kunde komma fram, när de tyska arkiven öppnades. Statsministern vägrade att flytta på Kellgren, men överbefälhavaren gav inte upp. Han fick ett lämpligt tillfälle att återkomma i ärendet, då han fått kännedom om, att ett antal av Försvarets radioanstalts dechiffrerade telegram innehöll uppgifter om svenska officerares kontakter med Nazityskland. En hel del material gällde chefens för Kommandoexpeditionen kontakter med den tyske militärattachén von Uthman.26

Wilhelm Carlgren har i en innehållsrik och skarpsinnig studie utrett Helge Jungs försök, att med hjälp av de tyska telegrammen få Regeringen att avlägsna Kellgren. Jag skall här i huvudsak med Carlgrens studie som grund, översiktligt beskriva affären, som var en av dem som åberopades, när kraven på utrensning av tyskvänliga ämbets- och tjänstemän ställdes. Affären ingick som en viktig del i Helge Jungs personliga vendetta riktad mot motståndare och äldre, som han ansåg, tyskorienterade officerare.27

Jung fick inte gehör för sina krav, varken hos statsministern eller hos försvarsministern. Han vände sig då till utrikesminister Östen Undén och varnade för att anklagelser för passivitet kunde komma att riktas mot Regeringen, om den inte ingrep mot svens-

25 Utdrag ur generalmajor Nils Rosenblads minnesanteckningar, Nils Rosenblads arkiv,volym 1, KrA. Brev från C.A. Ehrensvärd till Nils Swedlund 13/9 1946, N Swedlunds arkiv, volym 5, KrA.. Sven Colliander efterträdde Nils Rosenblad som chef för VI. Militärområdet den 1 oktober 1946. Major A.G. Hallström var stabschef vid Militärbefälsstaben, Stabschef vid Norrbottens regemente var överstelöjtnant N.J. Jonson. 26 Om Försvarets radioanstalts dechiffrering av de tyska telegrammen se t.ex. Bengt Beckman, Svenska Kryptobedrifter, 1996. 27 Wilhelm M. Carlgren, Den Kellgrenska vitboken, Efterkrigsuppgörelse mellan regering och generaler i Korten på bordet, 1989.

kar, som hade gått Hitlers ärenden eller hade varit beredda att göra det. Undén insåg faran och krävde förklaring av Kellgren. Denne utarbetade en lång och ordrik försvarsskrift med huvudinnehåll, att Kellgren i sina kontakter med von Uthman hade följt direktiv från utrikes- och försvarsministrarna, och att den tyske militärattachén varit en otillförlitlig rapportör. 28 Kellgrens försvarsskrift behandlades i Regeringen, där den fick starkt stöd. Det fanns en oro inom regeringen för, att de tyska telegrammen med tyskvänliga uttalanden från svenska officerare skulle kunna skada Sverige i segermakternas ögon. Jung skriver i sina anteckningar från en föredragning inför kronprinsen den 6 mars 1946 ”Om materialet kommer fram utifrån eller genom vår press, som tidigare hänt med liknande, stor fara såväl ur utrikespol. synpunkt – minus i England och USA – som för försvarsfrågans utveckling här hemma.”29

De här diskussionerna ägde rum vid samma tidpunkt som Rosenbladsaffären var som hetast.

En artikel i den engelska veckotidningen Reynold News den 19 maj 1946 med titeln Swede traitor helped nazis väckte stor uppmärksamhet i svensk press. Kellgren utpekades som personen i artikeln och pressdebatten om svenska officerares tyskvänlighet tog ny fart.30 Med anledning av artikeln beslöt Regeringen att ge ut en aktpublikation, byggd bl. a. på Kellgrens försvarsskrift. Utrikesministern arbetade själv med den Kellgrenska vitboken (Undéns beteckning) i kontakt med försvars- och statsministrarna. Skriften

Förbindelserna mellan Chefen för Lantförsvarets kommandoexpedition och tyske militärattachén i Stockholm 1939-1945 kom ut i början av juli och kommenterades allmänt på pressens ledarsidor.

Eftersom utrikesminister Christian Günther och försvarsminister P.E.Sköld i sina utlåtanden stödde Kellgren, var det inte endast hans uttalanden utan också regeringens politik som bedömdes. Negativ mot regeringen och Kellgren var främst den liberala pressen, som redan under krigsåren angripit utrikespolitiken som alltför tyskvänlig. Socialdemokratisk press var generellt sett mer återhållsam. Flertalet höger- och bondeförbundstidningar intog en relativt förstående hållning och framhöll Sveriges utsatta läge och otillräckliga resurser under kriget.

Regeringen hade alltså tagit parti för Kellgren mot Jung. Av Helge Jungs dagbok framgår, att han hade planerat aktioner även

28 W.M. Carlgren a.a. s.16. 29 Helge Jungs dagbok 6/3 1946, Helge Jungs arkiv, KrA. 30 Wilhelm Carlgren utreder frågan om hur materialet till den engelska artikeln kan ha kommit tidningen till handa a.a. s. 20-26.

mot andra enlig hans uppfattning ”tyskvänliga” officerare bl. a. förre överbefälhavaren Olof Thörnell och förre försvarsstabschefen generalmajor Samuel Åkerhielm. När det gällde Thörnell var avsikten i första hand att avlägsna honom från uppdraget som redaktör för den planerade beredskapshistoriken och för Åkerhielms del från befattningen som chef för Gotlands militärområde.31 Den 6 mars 1946 hade Jung en stor föredragning inför kronprinsen om försvarsledningens tyskinställning under kriget. Han redogjorde för resultatet av ÖB:s undersökning av antalet officerare som Säkerhetspolisen hade haft anmärkning mot. I samband med föredragningen kastade Jung ner följande nyckelord i sin dagbok :

Dessas bestraffning. Antalet fall få. Gynnsamt. Läget i de högsta graderna och särskilt högsta ledningen tyvärr sämre. Falk, Rosenblad---- Flottan--- Högsta ledningen---.32

Efter sitt misslyckande med Kellgren och då han inte heller fått fullt stöd för sin aktion mot Rosenblad – regeringen hade ju stött JK:s utredning– avstod Helge Jung från sina planer mot ytterligare officerare. I sina strävanden hade Helge Jung bl.a. haft stöd av försvarsstabschefen C.A.Ehrensvärd och översten Olof Sundell, senare chef för Tidningarnas telegrambyrå. Både Jung och Ehrensvärd har i brev och anteckningar uttalat sig negativt om Thörnell, Kellgren och Rosenblad. Däremot har de aldrig betraktat dem som nazister och presumtiva landsförrädare.

Överbefälhavare Helge Jung hade med stöd av försvarsstabschefen C.A. Ehrensvärd utnyttjat allmänhetens krav på utrensning av nazistiska element ur statsförvaltningen för att bli av med sina gamla motståndare alltsedan arbetet i 1930 års försvarskommission. Han hade lyckats i så måtto, att han och kretsen kring honom hade befäst sin ställning inom det svenska försvaret. Det moderna svenska försvaret fick inte på något sätt förknippas med det besegrade Tyskland.

En demokratisering av försvaret hade inletts och då utgjorde de konservativa officerarna, som hade den tyska officeren som ideal, en belastning. Så har säkert Helge Jung och kretsen kring honom resonerat.

31 Helge Jungs dagbok 6/3 1946. W. Carlgren, Korten på bordet, 1989, s. 35. Om tillkomsten av Beredskapsverket se E Wallberg, Beredskapsverket - ett arbete med förhinder, Meddelanden från Kungl. Krigsarkivet XII, 1989. 32 Helge Jungs dagbok 6/3 1946. KrA. Den undersökning Jung syftar på torde vara underlaget till Statpersonalundersökningen.

Under 1946 utkom två betänkanden, som skulle bli viktiga för en utveckling av det svenska försvaret i demokratisk riktning, 1945 års militärutredning, Förhållandet mellan befäl och meniga inom krigsmakten m.m., (SOU 1946:75) med förslag om en demokratisering av krigsmakten, uppmjukning av den yttre disciplinen, avskaffande av hälsningsplikten, ökad trivsel på förbanden, fritidslokaler och studiemöjligheter för de värnpliktiga och Betänkande med förslag till Strafflagstiftning för krigsmakten ( SOU 1946:83).33

För försvarsstabschefen Carl August Ehrensvärd återstod ännu en ”utrensning”. Den skulle utspelas några år senare och kom att kallas den andra Meyerhöfferaffären.

2.2.3 Affären Meyerhöffer

Affären Meyerhöffer, eller affärerna, om man så vill, blev den andra stora, interna uppgörelsen med de tyskvänliga stämningarna inom den svenska officerskåren.34 Den nya affären var på flera sätt annorlunda än Rosenbladaffären. Här gällde det inte, som i Rosenbladfallet, att förmå en tyskvänlig officer, som hade blivit en belastning för kåren, att avgå. Nu år 1947 gällde frågan, om en skicklig, välmeriterad, nazistinfluerad officer kunde befordras. I båda fallen var oenigheten stor både inom officerskåren och regeringen. Även detta ärende fick stor uppmärksamhet i pressen.

Även Alf Meyerhöffer hade innehaft aktier i Dagsposten och förekommit på Ture Nermans lista i ”Trots Allt”. Även Meyerhöffers namn hade uppmärksammats av pressen, men kritiken fick aldrig samma omfattning, som den som riktades mot Rosenblad.

Alf Meyerhöffer var född i Norrbotten 1891 och son till en officer vid Norrbottens regemente.35 Han började som volontär vid faderns regemente 1910 och blev kapten där 1920. Som ivrig försvarsvän såg han med misstro på 1925 års försvarsordning. Till skillnad från den krets av i huvudsak unga officerare, som samlades kring Helge Jung och Ny Militär Tidskrift för att inom den egna organisationens ram arbeta för ett annorlunda och modernare försvar, valde han att verka politiskt.

33 Om 1945 års militärutredning se E Wallberg, Förhållandet mellan över- och underordnade i Sveriges militära beredskap 1939-1945, redaktör Carl-Axel Wangel, 1982. 34 Man kan tala om två Meyerhöfferaffärer, den första 1947, som gällde tillsättningen av infanteriinspektören, den andra 1951som gällde entledigande av samme inspektör. 35 Om Alf Meyerhöffer se Per Thullbergs artikel i Svenskt Biografiskt lexikon, 1987 och S.O.Lindeberg, Alf Meyerhöffer i Svenska Officersprofiler, redaktör Gunnar Arteus,

Alf Meyerhöffer anslöt sig till Sveriges Nationella Ungdomsförbund och kom att tillhöra den grupp inom SNU, som drev fram en brytning med Högerpartiet, mycket på grund av försvarsfrågan. Meyerhöffer invaldes i riksdagen för Norrbotten 1932 men återvaldes ej 1936.

Inom SNU bildades efter nazistisk modell en kamporganisation och Meyerhöffer utsågs till kårchef för grupperna. Man började uppträda i uniform på massmöten, där Meyerhöffer var den ledande talaren. Genom riksdagsbeslut förbjöds uniformerade sammankomster. I riksdagen motionerade Meyerhöffer flera gånger för att få uniformsförbudet upphävt.36

Meyerhöffer utsågs 1942 till överste och sekundchef för Livregementets grenadjärer och hans politiska verksamhet upphörde. I samband med att målet mot Dagsposten och dess mottagande av understöd från Tyskland kom upp i Stockholms rådhusrätt, meddelade Meyerhöffer i brev till Helge Jung sitt avsked från politiken: ”I och med att jag blivit ämbetsman i tromans ställning har jag lämnat den aktiva politiken helt, och min strävan har varit och skall framgent bli att på den grundval, som grundlagarna föreskriva för medborgaren och militära föreskrifter för yrkesmannen göra mitt bästa ifråga om mig anförtrott regemente. Måhända betraktar generalen detta sistnämnda som överflödiga skriverier. Med hänsyn till aktuellt läge har jag dock velat tillställa Generalen dessa rader. Generalens vördsamt tillgivna Alf Meyerhöffer.”37

Arméchefen Archibald Douglas hade en hög uppskattning av Meyerhöffer och hans förmåga som trupputbildare. Ett avsnitt i Nils Rosenblads mycket subjektiva anteckningar har sitt intresse, som belägg för denna uppskattning, som följande år skulle leda till den första s.k. Meyerhöfferaffären, liksom för Meyerhöffers obändiga sinnelag. Rosenblad och Meyerhöffer hade träffats på Krigsvetenskapsakademiens 150- årsjubileum den 9 november 1946. Meyerhöffer hade då berättat att arméchefen ville befordra honom till överste Ob 2 men ej till kommendant i Boden38.

Rosenblad skriver: ”Både socialdemokraterna och högern ville hindra honom från denna placering, enär man var rädd, att han skulle rubba de politiska cirklarna i dessa trakter.” För att få befordran skulle han formellt inställa sig hos Bedömningsnämnden.

36 S.O. Lindeberg, Alf Meyerhöffer s. 336 f. 37 Alf Meyerhöffer till Helge Jung den 10 januari 1945, Helge Jungs arkiv, F I , volym 10, KrA. 38 Ob 2 d.v.s. ”Ekbladsöverste” d.v.s. överste 1. graden. Fale Burman uttrycker i sina memoarer hög uppskattning av Meyerhöffer men framhåller också hans problematiska sidor. Fale F-son Burman, Född till soldat, 1969, s. 123.

Rosenblad fortsätter: ” M. vägrade detta med motivering, att han tjänat under ÖB vid västra gränsen, 9 år under förutvarande arméchefen och nu lång tid under Douglas. Han hade vidare varit riksdagskamrat med Vougt och Erlander. Kunde alla dessa herrar ej ge honom frejdebetyg, så tänkte han ej vända sig till T Nerman. Douglas tiggde och bad honom, men han vidhöll, den karl han var, sitt nekande.”39

Douglas tog upp frågan om Meyerhöffers befordran med överbefälhavaren i februari 1947, ”av olika skäl onödig nu” skrev Jung i sin dagbok den 24 februari . Han diskuterade frågan med försvarsministern några dagar senare, ”V föga pigg på saken”. ”Även E-rd avrådde”40

I juli 1947 fick arméchefen ÖB:s tillstyrkan att föreslå Meyerhöffer till infanteriinspektör efter Gunnar Berggren. Försvarsminister Vougt gick med på förslaget. Statsråden Sköld, Möller och Gjöres var emot och statsminister Erlander meddelade Vougt att beslut ej kunde fattas. Man arbetade fram ett kompromissförslag, att Meyerhöffer tills vidare skulle utses till t.f. infanteriinspektör genom generalorder och inte genom konseljbeslut. Meyerhöffer vägrade den lösningen och begärde att få bli satt i disponibilitet. Douglas meddelade statsministern, att även han avsåg att begära att få bli satt i disponibilitet, om inte Meyerhöfferaffären kunde lösas positivt.

Helge Jung skriver om detta i sin dagbok den 25 september: ”Kl 17.00 Douglas tillbaka från Erlander. E. först beskyllt D. för bristande lojalitet. Tog sedan tillbaka eller modifierade denna beskyllning, sedan D. klarlagt hur han upprepade gånger desavouerats i personalfrågor av Vougt och det nu gjordes av regeringen. Det var icke M-rs politiska inställning, som regeringen utdömde honom för utan M-rs bristande förmåga som inf.-insp. Erlander spelade en ynklig roll. Han framhöll hur lätt P.A. skulle klarat upp saken ’men ingen brydde sig om vad han - E-r - sade’. Stark kritik om M-er blir inspektör, mycket obehag om M-er och Douglas går – Douglas i morgon till Kungen”.

Frågan löstes slutligen sedan Douglas haft upprepade samtal med Jung, Vougt, Erlander och kungen. Meyerhöffer ställde sig till förfogande och den 27 september utnämndes han till t.f. infanteriinspektör fr.o.m. den 1 oktober 1947. Vid ett sammanträffande med Helge Jung den 30 september förklarade Sköld att han ansåg att valet av Meyerhöffer var oklokt, inte av politiska skäl utan där-

39 Nils Rosenblads anteckningar, N. Rosenblads arkiv, volym 1, KrA 40 Helge Jungs dagbok 21/2,24/2, 1/3 1947, Helge Jungs arkiv, serie B II volym 9, KrA.

för att Meyerhöffer inte räckte till för befattningen.41 Två år senare, 1949, utnämndes Alf Meyerhöffer till ordinarie infanteri- och kavalleriinspektör.

Det avgörande skälet till att regeringen godkände utnämningen av Meyerhöffer bör ha varit arméchefens hot om avgång. Douglas har själv i sina memoarer, Jag blev officer berättat om sin kamp för att få Meyerhöffer till infanteriinspektör. Hans skildring av händelsen några år senare stämmer med den bild som Jung ger i sina dagboksanteckningar den 25 september 1946.

Det kan tyckas märkligt att C.A. Ehrensvärd i sina dagboksanteckningar inte nämner ett ord om 1947 års Meyerhöfferaffär. Han var dock försvarsstabschef vid den tidpunkten. Inte heller Tage Erlander nämner något om Meyerhöffer i sina dagboksanteckningar.

Meyerhöffers tidigare politiska verksamhet uppmärksammades i pressen i samband med utnämningen. Utnämningen var upprörande ansåg t.ex. tidningen O.B.S.42

Infanteriinspektören Meyerhöffer kom att skapa stora problem för armén. En lång smärtsam process föregick hans avgång 1951. Förloppet skall endast översiktligt beröras här.43 Huvudperson blev förutom Meyerhöffer den nye arméchefen C.A. Ehrensvärd, kusin till den förre arméchefen och i många avseenden hans motsats. Ehrensvärd och Meyerhöffer hade varit kurskamrater på Karlberg, men hade tidigt hamnat i motsatta läger. Ehrensvärd hade varit en av de tongivande i kretsen kring Ny Militär Tidskrift. Meyerhöffer befann sig långt ifrån denna krets. Medan Ehrensvärd var starkt västmaktsorienterad, var Meyerhöffer en stor beundrare av Tyskland.

Den nya krisens upprinnelse finner vi i Meyerhöffers uttalanden om arméns nya medborgarundervisning och dess personalvård och hans kritik av säkerhetstjänsten inom armén framförda i samband med inspektion av ett arméförband. Meyerhöffer gick även ut i pressen med sin kritik. I en artikel i Aftontidningen den 9 maj sade han bl. a. att han ansåg fyra timmars medborgarundervisning tillräcklig i stället för de 40 som var anslagna. 44

Arméchefen Ehrensvärd kallade till sig Meyerhöffer. Ehrensvärd begärde lojalitet från Meyerhöffers sida, trots att han var väl medveten om Meyerhöffers rätt att offentligt framföra sin kritik. Mey-

41 Helge Jungs dagbok, 23/9, 25/9, 27/9, 30/9 1947, Helge Jungs arkiv, serie B II, volym 9, KrA. Archibald Douglas, Jag blev officer, 1950, s. 391. 42 S.O. Lindeberg, Meyerhöffer, s. 341 not 24. 43 Lindeberg ger en detaljerad skildring av turerna kring Meyerhöffers entledigande. 44 S.O. Lindeberg, Alf Meyerhöffer, s. 334 f.f.

erhöffer skulle i framtiden avstå från att i pressen kritisera armén. Ehrensvärds uttalanden offentliggjordes i Morgontidningen den 12 maj. Den 15 maj ingav Meyerhöffer sin avskedsansökan och anhöll att från den 1 juli 1951 få bli överförd på disponibilitetsstat. Som skäl angav han en konflikt tidigare under året med försvarsminister Vougt om ett nytt pansarvärnsvapen. Ingenting nämndes om konflikten med arméchefen. Ehrensvärd tillstyrkte Meyerhöffers ansökan men redan från den 1 juni 1951, en månad tidigare än Meyerhöffer hade begärt. Ehrensvärd hade alltsedan sitt tillträde som chef för armén 1948 försökt att få Meyerhöffer omplacerad. Skäl till detta var, som när det gällde Rosenblad, Meyerhöffers politiska inställning.45 Regeringen fastställde inom ett par dagar arméchefens förslag om avsked fr. o. m. den 1 juni 1951.

Den andra Meyerhöfferaffären fick ett långdraget förlopp med utredningar av Justititekanslern och Militieombudsmannen vad gällde Ehrensvärds förslag att tidigarelägga Meyerhöffers avsked och hans åsidosättande av yttrande- och meddelarfriheten. Meyerhöffer hade själv vänt sig till MO. I december 1953 kom JK:s och MO:s utslag. Justitekanslern kritiserade Ehrensvärd för hans handlande. MO:s svar blev en skrivelse till regeringen, bl. a. med krav på att ”en klar gräns mellan allmänna handlingar och privata meddelanden”drogs upp. Skrivelsen fick en stor principiell betydelse när det gällde den framtida tolkningen av begreppet allmänna handlingar.46

45 Ehrensvärds motstånd mot Meyerhöffer framgår av Ehrensvärds brevväxling med Erlander och Vougt, brev till Vougt 6/3 1948, till Erlander 12/6 1948, från Erlander 11/6 1948, Tosterupsamlingen volym 5, RA. S.O. Lindeberg, Meyerhöffer, s. 335 f.f. Om Meyerhöffer se även Tage Erlanders dagboksanteckningar 21/10 1947, 18/5 1948, 1/6 1948, Tage Erlander,

Dagböcker 1945-1949, utgivna av Sven Erlander, 2001 och Östen Undén dagboksanteckning 4/11 1947, Östen Undén, Anteckningar 1952-1966, utgivna genom Karl Molin, Kungl. Samfundet för tugivande av handskrifter av handskrifter rörande Skandinaviens historia, Handlingar del 24, 2002. 46 S.O. Lindeberg, Meyerhöffer, s. 336 f. och särskilt referenserna s. 341 f. MO-utredningens slutsats, att handbrev, innehållande uppgifter om tjänst, är allmänna handlingar kom att få stor framtida betydelse. Under 1940-talet diskuterades handbrevens ställning i flera utredningar utan att något beslut, om hur man skulle hantera dem, fattades. MO:s ställningstagande fick prejudicerande betydelse se t.ex. Robert Malmgren, Sveriges grundlagar, 1957, s. 211 Se även E. Wallberg, Hantering av handlingar inom Försvarsmaktens högsta ledning, Tillgänglighet och sekretess, opublicerad utredning, KrA. Först i 1980 års sekretesslag slogs uttryckligen fast att handbrev är allmänna handlingar.

2.3 ”Avnazifiering” – Förhör inför befordran och anställning

Under åren 1945 –1948 förhördes omkring 160 officerare, underofficerare och officersaspiranter av statspolisen om sin nazistiska inställning.47 Bakgrunden var denna:

Enligt bestämmelser i försvarets första samlade personalkontrollkungörelse, utfärdad den 29 juni 1945, fick personer, som intog eller hade intagit en ledande ställning, eller på annat sätt efter den 1 oktober 1940 varit verksamma inom ytterlighetsparti, som var föremål för registrering hos polisen, inte antas, befordras, förordnas eller konstitueras och inte heller beordras till vissa namngivna skolor eller kurser. ”Personer vilka äro eller vid uppnådd ålder av 20 år varit medlemmar i sådant ytterlighetsparti... få icke beredas fast anställning inom krigsmakten ej heller antagas i sådan befattning, som föregår dylik befattning.” Om försvarsgrenschef bedömde, att en person med ett förflutet i ett ytterlighetsparti på grund av särskilda skäl ändå borde anställas eller befordras och ärendet ansågs vara av större vikt, skulle detta underställas chefens för Försvarsdepartementet prövning.

Möjlighet gavs nu att på egen begäran genomgå förhör om sin politiska inställning hos statspolisen. 48

Säkerhetschefen beordrade förhören efter framställan från den enskilde. Förhören hölls av kriminalkonstapel O. G. Dahlgren vid Statspolisens tredje rotel. Förhören ägde rum i Stockholm ”vid härvarande kriminalstation”. Vid några tillfällen höll Dahlgren förhör ute i landet. Ett sådant förhör skedde alltid i närvaro av personal från den lokala polismyndigheten. Förhörsprotokollet översändes till Försvarets kommandoexpedition och en kopia överlämnades till Försvarsstabens inrikesavdelning. Något enstaka förhör hölls redan 1945, de flesta under 1947.49

Förhöret utformades närmast som en intervju. Den tillfrågade berättade om sin uppväxt, skolgång, utbildning och arbete, vilken organisation han hade tillhört, när och varför han hade anslutit sig

47 Redovisningen bygger på en stickprovsvis gjord genomgång av förhören. Cirka 10 % av förhörsmaterialet har genomgåtts. Materialet, som inte är sammanhållet, ingår i Försvarsstabens inrikesavdelnings arkiv, serie F X f, Persondossierer 1930-talet - 1980, MUST. 48 I en odaterad VPM, med anledning av en anmärkning från Konstitutionsutskottet rörande Personalkontrollkungörelsen inom Försvarsväsendet den 29 juni 1945, framhölls att militär personal hade beretts tillfälle att inför chefen för Försvarsdepartementet förklara sig. ”Så har också skett i många fall, varjämte möjlighet ofta bereddes vederbörande att inför säkerhetspolisen avgiva förklaringar, vilka protokollfördes och underställdes departementschefen.”. VPM förvaras bland P. E. Skölds handlingar i samlingen Beredskapsverket, KrA. 49 Se t.ex. förhöret med löjtnant Sigmund Ahnfeldt I 5, inkommen handling till Försvarsstabens inrikesavdelning 9/6 1945 nr.166, serie F X f, volym 1, MUST.

till organisationen, om han hade haft någon befattning inom organisationen, prenumererat på nationalsocialistisk tidning, och om han hade sänt efter nazistisk litteratur. Av förhören framgår, att förhörsledaren hade skaffat sig en ingående kunskap, om den han skulle förhöra. Underlag för förhöret kom från Allmänna säkerhetstjänstens register och från den lokala polismyndigheten. Enstaka personer hade redan en personakt hos Statspolisens sjätte rotel. Ibland kunde den förhörde ställas inför material från postkontrollen. Av materialet framgår i några fall, att den förhörde var klassificerad som nazist klass B eller C. Ingen av de förhörda tycks ha klassificerats som nazist klass A.50

Det normala svaret från den tillfrågade var, att han under skoltiden hade anslutit sig till Nordisk ungdom, Svensk Oppositions ungdomsavdelning eller Sveriges Nationella förbund inspirerad av någon kamrat. Ett försvarsintresse låg ofta bakom anslutningen. Organisationen lockade med ett aktivt friluftsliv. Man förklarade sig i allmänhet inte vara politiskt intresserad. Efter ett par år slutade man att betala avgift till organisationen dock i allmänhet utan att anmäla sitt utträde. Man stod alltså kvar i organisationens medlemsförteckningar och erhöll även i fortsättningen dess tidningar och propagandamaterial. Skäl till utträde var ofta, att man fått nya intressen eller att man kommit till klarhet om vad organisationen stod för. De flesta tillfrågade sade sig ha gått ur organisationen 1942 eller möjligen 1943.

Flera av de förhörda hade deltagit i Finska fortsättningskriget och några hade tillhört Waffen SS. En furir vid I 1, som önskade befordras till sergeant, hade tagit avsked från Svea trängkår 1941 för att delta i fortsättningskriget. Han hade varit medlem av Sveaborgs kamratförening men gått ur, sedan han förlorat intresse för nazismen. Han ansåg att det var olämpligt att tillhöra ett parti, om man avsåg att fortsätta den militära banan. Han hade flera gånger kontaktats av Svensk socialistisk samling men inte anslutit sig.51

I några fall visade det sig att den förhörde hade utsatts för falsk angivelse eller att det skett en sammanblandning av personer.

Förhören resulterade i de flesta fall i att vederbörande befordrades alternativt antogs till tjänst eller utbildning efter beslut av che-

50 Enligt direktiv den 16 mars 1945 skulle klassificering av medlemmar upphöra. Tidigare verkställd klassificering fick bibehållas för internt bruk ”men finge under inga förhållanden vidare åberopas eller omnämnas”. Se vidare SOU 1948: 7, s. 278. Om den äldre klassificeringen A-D m.m. se SOU 1948:7, s. 265 f.f. 51 Jämför not 37. Försvarsstaben, inrikesavdelningen, inkomna handlingar, 31/8 1946, serie F X f, volym 22, MUST.

fen för Försvarsdepartementet.52 I några fall överlämnades ärendet till Bedömningsnämnden före beslut. Så skedde t.ex. med en remontryttare, som sökte fast anställning vid Göta artilleriregemente. Han anställdes. 53 Enligt meddelande från Försvarets kommandoexpedition inkommet till inrikesavdelningen den 15 juni 1946 fick en person börja tjänstgöra ”men ärendet går till Bedömningsnämnden”. Personen antogs inte som officersaspirant efter Bedömningsnämndens prövning men fick kvarstå som reservofficersaspirant. I ett annat fall antogs personen inte alls efter nämndens prövning. Oftast blev det slutliga beslutet från statsrådet positivt.

2.4 Bedömningsnämnden

Mycket snart efter andra världskrigets slut höjdes röster för tillsättande av en nämnd med uppgift att rensa ut nazister ur den statliga förvaltningen. Nazister borde inte anställas och än mindre befordras. Bland dem som ställde krav på utrensningar var Stockholms arbetarekommun.54 Det fanns emellertid även de som var starkt emot en sådan nämnd. Utrikesminister Östen Undén förklarade t.ex. i ett tal inför arbetarkommunen i Örebro i oktober 1945 att han var skeptisk till en utrensningsnämnd. ”Hemmanazisterna var blott ett irritationsmoment, framhöll han enligt Svenska Dagbladet.55

I början av mars 1946 tog statsrådet Gunnar Myrdal vid ett regeringssammanträde upp frågor om regeringens utrensningspolitik gentemot nazisterna och om nazister skulle vägras befordran. Anställning av den kände nazisten Gunnar Prawitz som lärare vid Tekniska högskolan i Stockholm var ett aktuellt fall. Jur.dr. Gunnar Prawitz innehade en framskjuten ställning inom Svensk Socialistisk samling och var bl.a. en av stiftarna av Samfundet Manhem. Han var sedan 1930 byrådirektör i Lantmäteristyrelsen och fick 1946 en tjänst som speciallärare vid K.T.H (arkivkunskap). Denna tjänst kom han att inneha t.o.m. 1953.56

Enligt Tage Erlander var regeringen splittrad i Prawitzärendet. De flesta statsråden ansåg att Gunnar Prawitz borde avstängas eller

52 Se exempelvis Försvarsstaben, inrikesavdelningen, inkomna handlingar, 4/3 nr. 21 1946, volym 51, 29/10 1946, nr. 152, volym 67, 14/2 1946, nr. 126, 2/6 1947, volym 160, 1/11 1946, volym 163, serie F X f, MUST. 53 Se t.ex. Försvarsstaben, inrikesavdelningen, inkomna handlingar, 23/12 1946, serie F X f volym 34, MUST. 54 Alf W Johansson, Den nazistiska utmaningen, Aspekter på andra världskriget, 1997, s. 199. 55 50:0. SvD 13/10 1945, tidningsklipp, SÄPO. 56 Statskalendern 1947, 1954.

skiljas från sin befattning men även andra synpunkter framfördes. Ernst Wigforss vände sig häftigt mot att politisk uppfattning skulle hindra människor i deras yrkesutövning och erinrade om att Knut Wicksell fått vänta i årtionden på en professur för att han var socialdemokrat. Wigforss fick stöd av statsministern.57

Den 10 april 1946 avslutades den hetsiga debatten om ”Affären Rosenblad” i andra kammaren. Debatten i och utanför riksdagen hade gjort klart för regeringen, att det var nödvändigt att ta itu med nazistfrågan. Men hur?

Regeringen behandlade ingående frågan om en utrensningskommitté under slutet av april 1946. Lördagen den 28 april hade man beredning i ärendet. Tage Erlander drev hårt linjen politisk kommission understödd av Ernst Wigforss och Gunnar Myrdal. Östen Undén, Per Edvin Sköld, Herman Zetterberg och Nils Quensel ville ha en opolitisk kommission d.v.s. med uteslutning av kommunisterna. Statsministerns förslag blev enligt Erlander en hygglig kompromiss. ”När bara Per Albin lyssnar, nog är han skicklig men trivsamt blir det aldrig i en regering, där han dirigerar.”58

Redan den 3 maj 1946 tillsatte regeringen en nämnd med uppgift att att biträda med bedömning av uppkommande ärenden rörande tjänstemän ”som befarades brista i lojalitet mot samhället”. Nämnden antog namnet ”Nämnden för bedömande av vissa befattningshavares pålitlighet” eller ”Bedömningsnämnden”.

I ett yttrande till statsrådsprotokollet motiverade justitieministern nämndens tillsättning på följande sätt. Förhållandena under kriget hade framtvingat en kontroll vid anställning och befordran av militära befattningshavare för förebyggande av infiltrering av nazistisk åskådning. Anmärkningar hade riktats mot tillvägagångssättet vid kontrollen. Denna ansågs inte tillgodose rättssäkerhetens krav. En kontroll hade också visat sig önskvärd i fråga om befattningshavare inom polisen. Man behövde inte genom en sådan kontroll ”komma i strid med regeringsformens principer om förtjänst och skicklighet som enda befordringsgrunder och om ordinarie tjänstemäns oavsättlighet annat än på grund av straffbar handling”.

Nämndens uppgift skulle vara ”att i befordringsärende rörande särskilt militära och polisiära befattningshavare, där fråga kunde

57 Tage Erlanders dagbok 9/3 1946, Tage Erlander, Dagböcker 1945-1949, utgivna genom Sven Erlander, 2001 58 Tage Erlanders dagbok 28/4 1946, Tage Erlander, Dagböcker 1945-1949, utgivna genom Sven Erlander, 2001

föreligga om bristande lojalitet på grund av nazistisk åskådning, verkställa en allsidig och objektiv utredning och till ledning för avgörande uttala sig om vederbörandes pålitlighet”. Ärendena borde upptas av nämnden efter begäran från departementschef. Nämnden skulle sålunda enbart ta fram underlag till beslut. Beslut i ärende fattades sedan av departementschef. Nämnden kunde även på eget initiativ uppta och undersöka särskilda fall.

Till ordförande i nämnden utsågs ordföranden i Arbetsdomstolen, från 1947 presidenten i Svea hovrätt Arthur Lindhagen och till ledamöter professorerna och statsvetarna Georg Andrén, Hans Wson Ahlman och Torgny Segerstedt samt riksdagsmannen och redaktören Ture Nerman i vars tidning, Trots allt, de ursprungliga avslöjandena om aktier i Dagsposten hade publicerats. Georg Andrén var också riksdagsman och hade varit ecklesiastikminister i samlingsregeringen 1943-1945.

Krav på någon form av uppgörelse med nazisterna hade alltså ställts från allmänhetens sida. Reaktionerna på tillkomsten av Bedömningsnämnden och dess befogenheter var dock blandade. Nämnden gavs många namn beroende på vilken inställning man hade och vilka förhoppningar man knöt till den. Utrensningsnämnden, Kontrollnämnden, Utredningsnämnden, Granskningsnämnden, Folkdomstolen, Lindhagensnämnden var namn som figurerade.

Direktiven var oklara ansåg Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Nämnden skulle så väl yttra sig om redan i tjänst varande befattningshavare som utöva ”politisk censur av unga officersämnen”. Borås Tidning framhöll det författningsmässigt tveksamma med nämnden. Den måste ses som ett provisorium och kunde tolereras som en politisk krisföreteelse. Den borde försvinna så fort som möjligt, eftersom dess tillkomst stod i samband med ”en av enskilda medborgare stimulerad nervös opinion”. Kunde nämnden bidra till att denna opinion lugnades och att de gamla befordringsgrunderna skicklighet och förtjänst rensades från ”tidens tillfälliga slam”, då skulle den ha gjort sin tjänst. Enligt Svenska Dagbladet hade nämnden tillsatts inte av sakliga utan av rent politiska för att inte säga taktiska skäl. ”Man söker avlasta sitt ansvar på en speciell institution och dit dirigera alla av kommunister inspirerade fackföreningsresolutioner för utrensningar”. Dagens Nyheter var kritisk till att nämnden enbart skulle granska nazister och inte kommunis-

ter. Morgontidningen såg positivt på nämnden. Den nazistiska pressen var av förklarliga skäl mycket negativ.59

Att människor i många fall satte stora förhoppningar till nämnden och dess möjligheter att avslöja och rensa ut personer med nazistisk inställning från deras befattningar framgår av brev, både anonyma och undertecknade, som sändes till Ture Nerman. Namngivna personers avgång från offentlig och privat tjänst krävdes och anklagelser av olika slag riktades mot personer. Flera av breven är av ren skvallerkaraktär, vilket för övrigt också kännetecknar många av de brev, som av privatpersoner överlämnades till Bedömningsnämnden. I sina svar sökte Nerman klarlägga nämndens uppgifter. En vanlig beskrivning från hans sida var: ”Den är en sorts hedersdomstol för ämbets- och tjänstemän, vars demokratiska pålitlighet regeringen vill ha omdöme om, eller till vilken en sådan person kan hänskjuta ett fall då han vill rentvå sig, eller också kan nämnden själv påtala ett liknande fall i endera riktningen. Någon hedersdomstol för ickeämbetsmän är den däremot inte.” 60

Nämndens uppgifter var alltså att efter begäran från regeringen genom personutredningar ta fram underlag för beslut om tillsättning av tjänster. Huvudfrågan gällde om vederbörande kunde bedömas brista i lojalitet på grund av sin nazistiska åskådning. Nämnden skulle inte fungera som en domstol. Dess uppgift var aldrig att skilja någon från hans tjänst. Framställningar från utomstående skulle också behandlas. Nämndens uppdrag gällde endast statligt anställda.

Från Försvarsdepartementet inkom 48 ärenden, alla 1946, från Socialdepartementet sju, sex 1946 och ett 1947 och från övriga departement två. 13 anmälningar inkom från enskilda, 10 1946 och tre 1947. I de senare fallen var det i allmänhet fråga om personer som begärde utlåtande av nämnden för att få tjänster. De ville med andra ord bli rentvådda. Dessutom inkom till nämnden 18 anmälningar från allmänheten mot namngivna personer, alla 1946.61 Det var alltså fråga om ett hundratal ärenden totalt.

Nämnden skapade sig en bild av de anmälda personerna genom att hålla omfattande förhör, begära in utlåtanden från överordnade och ta in uppgifter från Säkerhetspolisen.

59 Pressrösterna är hämtade från tidningsklipp, alla daterade den 6/5 1946, i Bedömningsnämndens arkiv, volym 5, RA 60 Ture Nermans arkiv, volym 4:5, AAB. 61 Diarium A, Remisser från departement, Diarium B, Framställningar från utomstående, Diarium C, Meddelanden av konfidentiell natur, Bedömningsnämndens arkiv volym 1, RA

Det övervägande antalet ärenden som Försvarsdepartementet överlämnade gällde personer med låga grader, underbefäl, underofficerare och värnpliktiga officerare. I några fall var det löjtnanter som skulle befordras till kaptener. Några var f.d. finlandsfrivilliga. I ett fall gällde frågan tillsättning av en överstebefattning. Arméchefen vände sig till nämnden. Ärendet gällde en överste vid A 5, som var föreslagen till chef för Göta artilleriregemente. Nämnden hade ingenting att erinra och vederbörande fick tjänsten.

Det kanske mest spektakulära fallet gällde inte en medlem av krigsmakten. Ärendet togs upp av ecklesiastikministern och gällde utnämningen av ett undervisningsråd. Det tilltänkta undervisningsrådet var medarbetare i Dagsposten. Nämndens karaktäristik av honom kan synas märklig med tanke på den befattning han innehade: ”Att sannolikhet talar för att hans åtgärd att engagera sig på sätt som skett beror på bristfällig politisk och kulturell överblick och på därav föranledd omisstänksamhet. Nämnden saknar därför anledning att ifrågasätta annat än att han i nationellt hänseende är fullt lojal och pålitlig.”62

Nämndens bedömning var i de allra flesta fall att en person, även om han hade varit eller alltjämt var nazist skulle uppträda lojalt mot sitt land i en krigssituation . Kaptenen Sven Hedengren, som hade varit frivillig i Finland och som tillhört Lindholmrörelsen sedan 1930-talet sades ha varit nazist av ideologiska skäl. Hans nationella pålitlighet kunde inte ifrågasättas. Han skulle ha gjort sin plikt i ett svenskt försvarskrig mot Tyskland. Hinder mot hans befordran till major borde inte föreligga. Tilläggas kan att Hedengren själv hade vänt sig till nämnden med en försvarsskrivelse.63 I flera fall framhölls, att personen i fråga var naiv och hans politiska uppfattning föga genomtänkt. Endast när det gällde några få personer var nämnden tveksam till deras pålitlighet, och i några av dessa fall avstod regeringen från en utnämning. I övrigt befordrades, alternativt antogs, personen till aktuell befattning.

I december 1946 överlämnade nämnden till regeringen en omfattande VPM över gjorda erfarenheter. I skrivelsen framhölls, att nämnden ännu inte fått att pröva något fall som rört en nazist i ledande ställning. Anmälningarna hade enbart gällt personer på underordnade poster i rörelsen eller endast ”män i ledet”. Många hade inte ens haft fast anknytning till någon nationalsocialistisk organisation. Nämnden hade funnit sin uppgift i det närmaste olöslig mot bakgrund av de fall som hade överlämnats för bedömning. Skäl där-

62 Ink. handl. den 20/6 1946, Bedömningsnämndens arkiv, volym 2, R.A. 63 Bedömningsnämndens arkiv, volym 2, R.A.

till var att rättssäkerhetens krav måste iakttas men också det osäkra underlag, som nämnden hade att grunda sina uttalanden på. Det förhållande att en person hade kontakt med eller hade uttryckt sympati för nationalsocialistisk rörelse utgjorde inte tillräcklig grund för att stämpla honom som opålitlig.

Vi ha i detta land ett fritt samhällsskick. Var och en är berättigad att tycka och tänka vad han vill i samhälleliga angelägenheter och att opåtalat offentligen ge uttryck för sin uppfattning, så länge han icke därigenom handlar i strid med gällande lag.

Ingen kunde betecknas som opålitlig och olämplig enbart på grund av sina åsikter. Om någon på grund av dessa sina åsikter handlat i strid med gällande lag och begått förrädisk handling, föll det inte under nämndens bedömning utan var en vanlig polis- och domstolssak.

Vid förhören hade tre grupper av nazistsympatisörer kunnat urskiljas, idealisterna, medlöparna och strebrarna.

Det idealistiska motivet var det klart dominerande. Inställningen präglades av stor naivitet. Faran från öster var det allt överskuggande hotet. Därför var ett starkt Tyskland nödvändigt. Nedrustningen av försvaret hade skapat de flesta nazisterna av den typen. De flesta som nämnden hade haft kontakt med hade anslutit sig till de nazistiska partierna i 14-15 års ålder. De mer intelligenta hade ändrat inställning när de blivit äldre. Dessa ”idealister” hade förklarat, att om Sverige blivit angripet skulle de ha kämpat på den lagliga regeringens sida. Nämndens uppfattning var att denna grupp hade uppträtt öppet och ärligt.

Gruppen medlöpare hade i allmänhet förlorat intresset för den nazistiska rörelsen när det började gå dåligt för Tyskland.

Strebrarna var de farligaste. Den nazistiska rörelsen hade dragit till sig en mängd misslyckade individer, som i rörelsen såg en möjlighet till revansch. Erfarenheterna från Danmark och Norge hade visat att dessa personer var de farligaste. Nämnden hade inte stött på något fall som med absolut säkerhet kunde sägas tillhöra den kategorin. Eftersom Sverige aldrig ställdes inför en ockupation, var de omöjligt att säga vem som skulle ha visat sig vara pålitlig, och vem som skulle ha blivit förrädare. För det stora flertalet var nämnden hänvisad till att fälla ett omdöme enbart efter ett psyko-

logiskt övervägande ”och det är denna uppgift som nämnden tillåtit sig att beteckna som nära nog olöslig.”

Avslutningsvis fastslog nämnden att det kunde ifrågasättas, om inte en övervakning vad gällde befattningshavares pålitlighet, som var nödvändig så länge landet var i fara, nu kunde upphöra för andra fall än de rent kriminella. Ett alternativ kunde vara, att endast utöva kontroll när det gällde tjänster ”av särskild betydelse för samhället eller där man hade rätt att ställa särskilt höga krav på innehavarens omdöme och pålitlighet”.

I skrivelse den 7 januari 1947 begärde nämnden att dess verksamheten skulle upphöra. Först den 3 december 1948 fattade Kungl Maj:t ett sådant beslut.64

Ture Nermans anteckningar från nämndens sammanträden visar vilka svårigheter man hade att brottas med, och den vånda man kände inför uppgiften att bedöma människors lojalitet i en tänkt situation, och med ledning av förhör och uppgifter från Säkerhetstjänsten, föreslå regeringen åtgärder. Redan av anteckningarna från första sammanträdet den 14 maj 1946 framgår hur tveksam man var inför direktiven. Ordföranden Lindhagens inställning var säkert av avgörande betydelse. Den 4 juni 1947 säger han enligt Nerman, ” Jag har aldrig i livet misskött något uppdrag som det här” och att han med utomordentligt gott samvete begärt hos Mossberg ”att få sluta utan att utreda polisen.”

I maj 1946 hade nämnden fått regeringens uppdrag att med ledning av de i den Hasselrothska utredningen upptagna befattningshavarna utpeka dem, vilka ”kunna anses sakna det förtroende som bör tillkomma polisman”. Nämnden upphörde innan det uppdraget hade slutförts och inrikesminister Eje Mossberg återkallade uppdraget genom skrivelse den 3 december 1948 65

Nermans sista anteckning är från den 10 januari 1948. Han har då talat med Mossberg om nämnden. ”Han förstår, att Lindhagen inte är road av den men skall stöta på så vi får någon ordning.”66

Statsminister Tage Erlander uttalade i samband med ett interpellationssvar till Ture Nerman i juni 1947, att han var ense med Bedömningsnämnden i dess slutsatser, att det var omöjligt att veta, vilka som i en kritisk situation skulle ha visat sig pålitliga och vilka

64 Bedömningsnämndens arkiv, volym 1, RA. 65 Statsrådsprotokollet den 3 maj 1946, PM till föredragning i Bedömningsnämnden. Skrivelse från chefen för Inrikesdepartementet den 3 december 1948, Bedömningsnämndens arkiv, volym 3, RA. 66 Ture Nermans anteckningar från förhören i Bedömningsnämnden, 4/6 1947, 10/1 1948, Ture Nermans arkiv, volym 4:5, AAB.

som skulle ha visat sig vara opålitliga.67 Riksdagens reaktion på Bedömningsnämndens arbete återkommer jag till.

2.5 Nürnbergrättegången

Som ett led i undersökningarna om de svenska nazisternas lojalitet under kriget sändes advokaten Hugo Lindberg och kriminalkommissarie Otto Danielsson på regeringens uppdrag till Nürnbergrättegången april-maj 1946. Hugo Lindbergs uppdrag var att följa rättegångsförhandlingarna och se, om något material från politiska utgångspunkter kunde vara av intresse för den svenska regeringen. Otto Danielsson skulle undersöka, om den dokumentation som hade insamlats i Nürnberg för att bilda underlag för processerna, innehöll bevis för att samarbete hade ägt rum mellan svenskar, i egenskap av politiska sammanslutningar eller enskilda, och den tyska nazistregimen. Danielsson skulle också försöka att få till stånd förhör med tyskar, som internerats av de allierade, och som kunde tänkas ha upplysningar att ge om ett eventuellt samarbete.

Vad gällde dokumenten, påträffades intet av betydelse i sammanhanget. Domare Jackson, USA, hade för övrigt vid förfrågan från Danielsson framhållit, att enbart dokument som var direkt belastande för de anklagade i krigsförbrytarprocessen, hade samlats i Nürnberg. Jacksons uppfattning var att dokument, som kunde utgöra bevis för att svenska industri- och affärsmän hade samarbetat med naziregimen hade skickats över till Washington för att tjäna som försvar för amerikanska åtgärder att ta upp vissa svenskar på deras svarta lista.

De förhör som Otto Danielsson höll med diverse personer om svenska nazisters samröre med den tyska regimen gav ingenting utom i ett fall. En representant för tyska UD:s politiska avdelning

67 Första kammarens protokoll 1947, nr. 26 den 11 juni 1947. Observera att varken Bedömningsnämnden eller Tage Erlander använder starka ord som förrädare eller landsförrädare. Alf W Johansson diskuterar i sin bok Den nazistiska utmaningen, s. 199 varför den svenska uppgörelsen med nazister och tyskvänner efter kriget aldrig blev något annat än ”en krusning på ytan” jämfört med övriga nordiska länder och ute i Europa. Det sammanhängde enligt Alf W Johansson med, att hela det politiska etablissemanget hade haft ett gemensamt ansvar för den förda politiken och att statsministern efter kriget liksom under kriget hette Per Albin Hansson. ”En mer djupgående revision skulle därför få karaktären av en uppgörelse med hela det svenska politiska systemet.” Vad Johansson inte diskuterar är möjligheterna att döma personer enbart på grund av deras åsikter eller medlemskap i parti.

framhöll, att man inte kände till att några pengar skulle ha betalats ut till nazistledare eller nazistorganisationer i Sverige. 68

68 Nürnbergrättegången. Förhör och anteckningar gjorda av svenska kommissionen vid rättegången i Nürnberg 1946, volym 1-4. Otto Danielsson, 11/6 1946, Minnesanteckningar över resan till Nürnberg, Otto Danielsson, PM 3/6 1946., SÄPO.

3. Övervakning av nazistiska och högerextremistiska organisationer 1946-1980

3.1. Organisation, källmaterial

Vid Generalstabens polisbyrå, som tillkom 1914, registrerades misstänkta utlänningar och kommunister. Polisbyrån avvecklades redan 1918 och Stockholmspolisens avdelning för övervakning av utlänningar tog över verksamheten. Huvudvikten lades nu på kontroll av utlänningar. År 1923 övertogs uppgiften att uppdaga och förhindra brott mot rikets säkerhet av Stockholms kriminalavdelning, sjätte roteln. Härefter tycks registreringen ha fått större omfattning och blivit mer systematisk. I samband med den nationalsocialistiska rörelsens framträdande på 1930-talet inleddes också en registrering av nazister. Allmänna säkerhetstjänstens tillkomst förändrade förutsättningarna för registrering av ytterlighetspartierna.69

I cirkulärskrivelse den 4 november 1939 uppdrog Säkerhetschefen åt övervakningscheferna att med hjälp av polismyndigheterna ute i landet uppgöra förteckningar över de kommunister och nazister, som kunde antas inta en ledande ställning. För att fullfölja dessa uppgifter övertog Säkerhetstjänsten i november 1939 uppgiften att föra de register över kommunister och nazister, som upplagts av polismyndigheter ute i landet. De i Stockholm förda registren gjordes till centralregister för hela landet.70 I och med tyskarnas angrepp på Danmark och Norge den 9 april 1940 intensifierades övervakningen av nazister och nazistsympatisörer.71

I maj 1945 beslöts att specialregistret över kommunister ej längre skulle föras. Endast de kommunister som misstänktes för illegal verksamhet skulle registreras. Övervakning och registrering av na-

69Se härom Parlamentariska undersökningskommissionen angående flyktingärenden och säkerhetstjänst III Betänkande angående Säkerhetstjänstens verksamhet, s. 265 f.f., SOU 1948:7. 70SOU 1948:7, s. 266 f. En noggrann redogörelse för hur registreringen av kommunister och nazister skulle gå till finns i SOU 1948:7, s. 276 bl.a. klassificeringen i klass A-D. 71SOU 1948:7, s. 295 ” f.f.

zister bestod i samma omfattning som tidigare. I november 1944 uppgick antalet registrerade nazister till 12 990.72 Vid kommendering av officerare och värnpliktiga till olika befattningar höll Försvarsstaben kontakt med Säkerhetstjänsten och fick del av de uppgifter, som kunde ha betydelse för den aktuella planeringen. Under kriget sände Allmänna säkerhetstjänsten till Försvarsstabens inrikesavdelning listor över officerare som var registrerade hos Säkerhetstjänsten och Statspolisens tredje rotel.73 Registreringen av kommunister återupptogs under våren 1948.

Efter andra världskrigets slut upplöstes Allmänna säkerhetstjänsten. Övervakningen av de politiska ytterlighetsriktningarna övertogs av den vanliga polisorganisationen med Statspolisen som samordnande instans. Säkerhetstjänstens centrala register överfördes till Statspolisen med dess chef statspolisintendenten som ansvarig. Polisväsendets förstatligande 1964 innebar att verksamheten övertogs av Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning med en central organisation och en fältorganisation med regions- och länssektioner. Spanings- och registerhandlingarna, sakakter och personakter övertogs av den nya organisationen. Rikspolisstyrelsen utfärdade tjänsteföreskrifter för insamling och insändande av uppgifter till Säkerhetspolisens register. 74

Det har aldrig allvarligt övervägts att upphöra med övervakning och registrering av de nazistiska och högerextremistiska organisationerna och deras medlemmar trots dessa organisationers låga numerär efter andra världskriget. Parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären motiverade registreringen med, att det var nödvändigt att ta hänsyn till den internationella underrättelseverksamhetens skiftande mål och medel. Kontinuiteten i övervakningen var viktig. Det kunde visa sig vara förhastat att upphöra med att registrera en viss riskfaktor. Om denna senare blev intressant, kunde de luckor som uppstått i registreringen innebära svårigheter. ”Sålunda kunde man f.n., i motsats till på 1930-talet, anse det vara tämligen ointressant att registrera nazister och andra fascistiska ytterlighetselement, men det kunde inte uteslutas att bedömningen kunde bli en annan i framtiden Det moderna samhällets sårbarhet gjorde dessutom att även en liten grupp fanatiker kunde vålla landet oerhörda skador i en allvarlig situation.”75

72SOU 1948:7, s. 300 f. 73 Försvarssstaben, Inrikesavdelningen, serie F X a, volym 9-10, 12, 14-16, MUST. 74SOU 1989:18, Säkerhetspolisens arbetsmetoder, 1989, bilaga, s. 121. 75 SOU 1989: 18, bilaga, s. 125. Närmare bestämmelser om säkerhetspolisens organisation återfinns i SOU 1968:4, Handläggning av säkerhetsfrågor, Utlåtande av Parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären, 1968, s. 23 f.f.

Det grundläggande materialet till en undersökning om övervakning av nazister och högerextremister 1946-1980 återfinns i SÄPO:s arkiv och omfattar i första hand serierna sakakter och personakter samt SÄPO:s månads- och kvartalsöversikter. Materialet är omfattande men på samma gång ojämnt och svåröverskådligt för en övergripande undersökning, som sträcker sig över en relativt lång tidsperiod, och som omfattar ett stort antal organisationer. Kopior av promemorior och utredningar återfinns ofta på flera olika håll, i sakakter och i personakter men även i serier av in- och utgående handlingar. I dossiererna blandas mycket disparat material, originalhandlingar, kopior, tidningsklipp, flygblad, och propagandamaterial. Uppgifter i materialet tyder på att gallringen tidvis har varit omfattande. I synnerhet tycks detta gälla den gallring som utförts retroaktivt efter tillkomsten av 1969 års Personalkontrollkungörelse.76

Hos Militära Underrättelse- och Säkerhetstjänsten (MUST) finns ett stort material gällande nazismen inom försvaret. Delar av detta material har utnyttjats.

I Riksarkivet förvaras enskilda arkiv efter flera av de mer betydande nazistledarna. Det skulle vara intressant att ställa det materialet mot material från SÄPO för att se om SÄPO:s uppfattning om rörelserna och deras planer stämde med partiernas intentioner men också, om möjligt få klarlagt nazistledarnas syn på SÄPO.77

Det har varit naturligt att utforma kapitlet Övervakning av nazistiska och högerextremistiska organisationer kronologiskt efter organisation. En viktig orsak till detta har varit att källmaterialet är ordnat just så. Uppdelningen i tre tidsavsnitt 1. 1946-1954, 2. 1955-1968, 3. 1969-1980 styrs också i första hand av källmaterialets karaktär.

Fr.o.m.1955 upprättades inom SÄPO ”Översikter över spionage och sabotage m.m.” som gäller höger- och vänsterextremistiska organisationer, 1955-1957 månadsöversikter och därefter kvartalsöversikter. Dessa översikter överlämnades som orientering inom Säkerhetspolisen, till de lokala säkerhetstjänsterna och till Försvarsstabens säkerhetsavdelning. Källmaterialet från andra hälften av 1950-talet är också mer enhetligt än tidigare.

76 Om gallringens genomförande se 5:720/6, löpnr. 3, Protokoll från region- och rotelchefers konferens 16/11-19/11 1971, 5:720/6, löpnr. 13, Protokoll från regionkonferens 26/9-28/9 1978, SÄPO. 77 I Riksarkivet förvaras arkiven efter Per Engdahl, Vera och Göran Assar Oredsson, Otto Hallberg, Sven Olof Lindholm och Sven Hedengren för att nämna de viktigare.

Tillkomsten av personalkontrollkungörelsen 1969 innebar helt nya förutsättningar för övervakning och registrering av extremistorganisationer och 1968 utgör därför ett naturligt slutår för den andra perioden. Förstatligandet av polisen 1965 hade också kunnat vara ett naturligt gränsår.

För att ge ökad konkretion åt undersökningen ges ganska detaljerade exempel på övervakningssituationer. På grund av källmaterialets karaktär kan det dock i vissa fall vara svårt att avgöra hur pass typiska de valda exemplen är. Särskilt gäller detta perioden 1946-1954.

3.2. Övervakningen 1946-1954

3.2.1. Svensk socialistisk samling (SSS), Nordisk ungdom och Vapenbrödraförbundet Sveaborg

Nationalsocialistiska arbetarpartiet/Svensk socialistisk samling bildades i januari 1933 av f.d. furiren Sven Olof Lindholm. 78

I riksdagsvalet 1938 fick partiet 19942 röster. 1944 hade antalet röster sjunkit till 3072. 79 Under perioden 1946-1947 lämnade medlemmarna i stor utsträckning partiet och nyrekryteringen var dålig. Partiets ekonomi var katastrofal. År 1948 genomförde Stockholmspolisen en razzia mot partiexpeditionen och ledande partifunktionärer. I samband med razzian anhölls bl. a. Sven Olof Lindholm och Otto Hallberg. Orsaken till ingripandena var, att polisen misstänkte att partiet hade haft ekonomiskt stöd från Nazityskland. Partiet friades från anklagelserna. Enligt den information som Nürnbergdelegationen fick hade inga pengar betalats ut till Sven Olof Lindholm eller andra nazistsympatisörer.

Oppositionen mot partiledningen växte och vid en ledardag 1950 fattades beslut om att partiet skulle läggas ned. I samband med nedläggningen bildades Svensk Socialistisk Samlings kamratförening som liksom organisationen Sveaborg kom att leva vidare. F.d. partimedlemmar kom att ansluta sig till Sveriges Nationella Förbund, Nysvenska rörelsen eller bilda egna organisationer. 80

78 Heléne Lööw, Hakkorset och Wasakärven, En studie av nationalsocialismen i Sverige 1924-1950, 1990. 79 Heléne Lööw, Hakkorset och Wasakärven, 1990, s. 272. 80 Heléne Lööw, Hakkorset och Wasakärven, 1990, s. 71 f.f.

Säkerhetspolisens bevakning av SSS skedde centralt av säkerhetspolisen och regionalt och lokalt genom landsfogdarna och landsfiskalerna. Utbyte av uppgifter skedde mellan nivåerna. Partiets press ”Den svenske Folksocialisten”, ”Stormfacklan” och ”Ungt folk” följdes kontinuerligt. Från pressen fick man uppgifter om central och lokal organisation, ekonomi, mötesverksamhet och partimedlemmar. De i pressen namngivna medlemmarna var nästan undantagslöst registrerade eller kom att registreras i Säkerhetspolisens centralregister. Beslut om uppläggning av personakt fattades när man bedömde att materialet skulle bli omfattande. För flertalet av de ledande inom SSS gällde att registreringen redan hade påbörjats under 1930-talet. Man hade redan tidigt framträtt inom någon nazistorganisation och senare anslutit sig till SSS.

Registreringen kan lätt följas via de tidningsklipp, som tillfördes sakakterna. För de personer som nämndes i pressklippen gjordes slagningar i säkerhetspolisens register. Var personen registrerad sedan tidigare påfördes pressklippet ett rött R med stämpel eller rödpenna. Hade personen en personakt påfördes aktnumret. När det gällde dem som inte påträffats i registren noterades ”ej reg.” Många gånger har säkert ett omnämnande i partipressen varit ursprunget till registreringen.

Påträffade listor över tidningsprenumeranter togs till vara och bildade underlag för registrering. Inga försök till en mer systematisk insamling av prenumerationslistor tycks ha gjorts.

3.2.1.1 Övervakning av offentliga möten

Offentliga möten i Stockholm hölls under perioden på Östermalmstorg, i Medborgarhuset, Sveasalen och Katarinasalen. Ansökningar om tillstånd att hålla möten inlämnades till Överståthållarämbetet eller Poliskammaren i Stockholm, som också beviljade tillstånd. Ett par polismän beordrades normalt att övervaka mötena. I allmänhet upprättades en mötespromemoria, som insändes till Statspolisen i Stockholm. I promemorian upptogs tiden för mötet, talare, referat av tal och uppskattat antal deltagare. De deltagare, som kunde identifieras, rapporterades liksom övriga iakttagelser som fanborg, flygbladsutdelning, tidningsförsäljning och eventuella intermezzon.

Här följer några exempel på offentliga möten som bevakades under 1947. Den 3 mars 1947 hölls ett tidigare annonserat möte i Sveasalen, partiets lokal på Markvardsgatan 5. Mötet bevakades kl.

1915-2020. 39 personer var närvarande. Den 22 maj 1947 hölls offentligt möte på Östermalmstorg. En man från Säkerhetspolisen rapporterade från mötet. Sven Olof Lindholms tal refererades. Deltagarantalet vid mötet var som mest 150 personer. Otto Hallberg inbjöd alla till eftermöte på Markvardsgatan 5. Ett mindre antal värnpliktiga från Lv 3 bevistade mötet troligen av nyfikenhet enligt rapportören. ”Den Svenske Folksocialisten ” och ”Stormfacklan” såldes. Inga intermezzon kunde rapporteras. Vid mötet togs fotografier som bifogades rapporten.

Även den 2 och den 25 september 1947 hölls offentliga möten på Östermalmstorg. Antalet deltagare uppgavs vid båda tillfällena till cirka 150 personer. Ett antal mötesdeltagare uppräknades i rapporterna. Mötet den 25 september varade från kl. 1930 till 2045. Sven Olof Lindholm var talare. Ett fåtal militärer i uniform (flottister) bevistade mötet. De gillade inte talet och visslade, kommenterade rapportören. Inga intermezzon uppstod för övrigt. Flygblad delades ut.81

Otto Hallberg höll ett oanmält möte i Sveasalen den 13 november 1947. Tre konstaplar betalade inträde och bevistade mötet. 40 personer var närvarande. Hallberg kallades till förhör och dömdes till 30 kronors böter för förseelse mot ordningsstadgan.82

3.2.1.2 De stupades dag

De stupades dag högtidlighölls fr. o m. den 14 april 1946. Svensk Socialistisk Samling tycks ha varit initiativtagare men i ceremonierna deltog medlemmar från olika nazistiska organisationer. Firandet omfattade bl.a. kransnedläggning vid Gösta Hallberg-Cuulas grav på Norra kyrkogården i Stockholm. Hallberg-Cuula hade varit finlandsfrivillig och tjänstgjort under Fortsättningskriget vid Hangöbataljonen, Svirkompaniet. Han avled den 14 april 1942 efter att ha hanterat en rörmina felaktigt. Hallberg-Cuula blev nazisternas ”kultfigur”83 Personal från Säkerhetspolisen kommenderades årligen den 14 april till Hallberg-Cuulas grav på Norra kyrkogården, i varje fall in på 1960-talet. Rapporter om mötenas förlopp och kända deltagare upprättades Enligt rapport från 1947 års firande hölls

81 50:140, 1 B, SSS. SÄPO. 82 50:140, 1 B SSS, SÄPO. 83 Om Gösta Hallberg-Cuula se Heléne Lööw, Hakkorset och Wasakärven, 1990, s. 128 f.f., K. A. N. Nilsson, Överklass, nazism och högerextremism 1945-1995, 1998, s. 66 f.

ett eftermöte i partilokalen Markvardsgatan 5. Även detta möte bevakades. Enligt rapporten hade 15 personer anlänt klockan 21.84

3.2.1.3 Kommittén för firande av Karl XII

Kommittén för firandet av Karl XII organiserade möten i Kungsträdgården. De olika nazistorganisationerna stod bakom firandet. I god tid före den 27 november varje år ingavs ansökan till Överståthållarämbetet om kransnedläggning vid Karl XII:s staty. Tillstånd beviljades. Ceremonin bevakades av polis och rapport inlämnades över uppskattat antal närvarande. Kända deltagare rapporterades liksom uppgifter om vilka som lagt ner kransar. Under senare år har Narvaförbundet stått bakom organiserandet.85

3.2.1.4 Övervakning av Otto Hallbergs verksamhet

Sedan tidigt 1940-tal hade Säkerhetstjänsten övervakat Otto Hallberg (P 5383, P 3646). Hallberg hade deltagit som frivillig i finska fortsättningskriget. Han var en av de ledande i SSS och ledare för ortsgrupp Sveaborg. Han redigerade tillsammans med Sven Olof Lindholm tidningen Den Svenske Folksocialisten.

Försvarsstaben underrättade den 10 februari 1947 Statspolisen om att försök hade gjorts av medlemmar av SSS Hälsingborgsavdelning att bilda en nazicell vid P 2 i Hälsingborg. Det visade sig att Otto Hallberg stod bakom det hela. Jag återkommer till detta under avsnittet, Propaganda riktad mot det militära försvaret.86

Otto Hallbergs arbete för att bygga upp en underjordisk motståndsrörelse behandlas här huvudsakligen i den del som gäller övervakningen av honom. Som underlag för undersökningen har använts Otto Hallbergs personakt, sakakt om Hallbergska motståndsrörelsen samt handlingar hos Försvarsstabens inrikesavdelning.87

84 50:13/4, Ortsgrupp Sveaborg, SÄPO. 50:140, SSS, Rapport 15 april 1947 inkommen till Statspolisen i Stockholm 2/6 1947, SÄPO 85 Se t.ex. rapport den 24 januari 1974, SÄPO. 86 50:1520, SÄPO. 87 Otto Hallbergs personakt, P 3646. Sakakt Hallbergska motståndsrörelsen P 53 83, SÄPO. Försvarsstaben, inrikesavdelningen, serie F VIII g, voym. 5, Föreningar och sammanslutningar, F VIII c, volym 3, 4, Nationalsocialismen. Otto Hallberg och hans arbete med att bygga upp en motståndsrörelse behandlas av Maj Wechselmann i De bruna förbin-

delserna, 1995, s. 271 f.f. och av K.A.N. Nilsson, Överklass, nazism och högerextremism, 1945-1995, 1998, s. 68 f.f.

Försvarsstaben meddelade Statspolisen, att Otto Hallberg höll möten i sin bostad i Uppsala och man begärde övervakning av honom. Eftersom Hallberg tidigare var känd som ”ivrig nazist” och registrerad som sådan, beordrades personal från tredje roteln att övervaka Hallbergs bostad den 9 maj 1952 med anledning av ett tidigare utannonserat möte. Uppgiften var att söka klarlägga, vilka som besökte honom den dagen. Sex personer kom, alla iklädda uniform. Några kunde identifieras som elever vid Arméns underofficersskola i Uppsala. Den 10 maj inkom ett meddelande, att Hallberg skulle ha möte i Stockholm. Uppsala central sattes under bevakning. Enligt ”en förtrolig meddelare” lämnade Hallberg sin bostad klockan 10.45. Han anlände dock aldrig till Uppsala central. Klockan 12 var han åter hemma i bostaden och bevakningen av centralstationen indrogs. Hallberg hölls emellertid de närmaste dagarna under fortsatt bevakning . Den 12 maj rapporterades att Hallberg hade haft besök av tre militärer.

Den 13 maj begärde Försvarsstabens inrikesavdelningen en närmare undersökning av Hallbergska kåren. Lektioner hölls för elever från Arméns underofficersskola och Försvarets läroverk. Eleverna undervisades i hur de skulle agera om Sverige blev angripet av Ryssland. En av deltagarna, en namngiven furir från Dalregementet berättade för polisen om organisationens uppbyggnad och överlämnade en lista över kursdeltagarna. Alla registrerades i centralregistret. En anteckning gällande personalkontroll i sakakten tyder emellertid på att närvaron hos Hallberg inte senare i livet belastade kursdeltagarna.

Den 16 maj företogs husrannsakan hos Hallberg beordrad av landsfogden i Uppsala. Hallberg misstänktes för olovlig kårverksamhet och han greps samma dag. Vid husrannsakan kom polisen över anteckningsböcker med listor över förslag till medlemmar i organisationen. Listorna upptog 1043 namn. 604 personer kunde identifieras. Av dessa förekom 111 i tredje rotelns register. Det misstänktes att Hallberg genom en kvinnlig anställd hade haft tillgång till uppgifter ur Statspolisens register. Detta kunde dock inte ledas i bevis. Kvinnan, som var gift med en löjtnant och finlandsfrivillig med kontakter till Hallberg, avskedades emellertid .88

Förhör hölls den 17 maj med Hallberg och hans medarbetare, direktören Ragnar Liljeblad, även han registrerad sedan tidigare, kapten S Å Lindroth och försvarsstabschefen Rickard Åkerman.89

88 P 5383 löpnr. 2, SÄPO. 89 Rickard Åkermans dagbok 17 maj 1952, Rickard Åkermans arkiv, KrA. Rickard Åkermans och Anders Grafströms anknytning till Hallbergaffären har behandlats av Maj Wech-

Hallberg framhöll vid förhöret att han redan 1943 hade börjat fundera på att organisera en underjordisk organisation att träda i kraft vid en eventuell framtida ockupation. Han hade tagit kontakt med kamrater från frivilligkåren. Intresset hade dock svalnat efter hand för att åter öka efter Pragkuppen 1948. Ingen vapenlagring eller andra illegala åtgärder hade förekommit. Ingen bindning till utlandet fanns. Hallberg hade fått kontakt med kapten Lindroth och general Åkerman genom Ragnar Liljeblad. Genom Åkerman hade han sedan fått kontakt med Thede Palm, chef för T-kontoret vid Försvarsstaben, och via denne med Anders Grafström. Grafström hade ÖB:s uppdrag att förbereda en svensk motståndsrörelse. Förhör hölls också med Anders Grafström, S Å Lindroth, Rickard Åkerman och de sex personer som iakttagits den 9 maj.

Hallberg frigavs den 17 maj men hölls under uppsikt. Han bedömdes fortsätta sin verksamhet. Enligt förundersökningsprotokoll den 6 november 1952 hade det inte kunnat styrkas ” ..att Hallberg försökt inhämta uppgifter vare sig om civila eller militära förhållanden av hemlig natur”. Han frikändes av rådhusrätten i Uppsala den 15 april 1953 och av Svea hovrätt den 11 november 1953. Rätten fann att verksamheten endast hade omfattat en planering för åtgärder att vidtas först när landet redan var ockuperat och statsmakten upphört att fungera. Det hade ej kunnat styrkas att Hallberg hade ägnat sig åt ”olovlig kårverksamhet” enligt 9. kapitlet 7 § Strafflagen.

Målet överlämnades senare av landsfogden i Uppsala till Riksåklagaren för prövning. Denne fann att hovrättens dom måste godtas men anslöt sig till Svea hovrätts uttalande att Hallbergs sammanslutning ”lätteligen kan komma i motsatsställning till statligt ledd verksamhet och därför icke är önskvärd ur allmän synpunkt.” Riksåklagaren önskade få till stånd en lagstiftning på området. Hans yttrande överlämnades på remiss till Överbefälhavaren av Chefen för Justitiedepartementet.90 Överbefälhavaren anslöt sig till Riksåklagarens begäran om en förnyad lagstiftning på området. Av särskilt intresse är ÖB:s uttalande om risken av konkurrens och motsättningar mellan en av staten organiserad motståndsrörelse och en friare organisation. ÖB hänvisade till de motsättningar, som hade rått inom de norska och danska motståndsrörelserna under andra världskriget. Överbefälhavaren uttryckte sig bl. a. sålunda,

selman i De bruna förbindelserna, s. 272 f. och av K.N.A. Nilsson, Överklass, nazism och högerextremism 1945-1995, 1998, s. 158 f. 90 Handlingar i målet förvaras i Försvarsstaben, Inrikesdepartementet, serie F VIII g, volym 5, MUST.

”...man torde inte kunna bortse från, att den angivna konkurrensen - i synnerhet om den kombineras med markerad olikhet i politisk uppfattning m. m. - kan leda till rivalitet och öppen konflikt. Risken härför torde bli avsevärd därest initiativtagaren till en icke statligt ledd verksamhet hyser planer på att nyttja situationen för att främja sina egna, en viss grupps eller politisk riktnings intressen.” Att han hade den hallbergska organisationen i åtanke är ganska uppenbart. 91

Hallberg framförde åren 1953 och 1954 klagomål till Justitiekanslern över Säkerhetstjänstens behandling av honom. Då detta inte ledde till något resultat, vände han sig upprepade gånger under 1954 och 1955 till chefen för Inrikesdepartementet och krävde åtgärder mot Säkerhetstjänsten och dess spaningsmetoder.92

En stencilerad skrift ”Lägesinformation”, som bedömdes ha anknytning till Otto Hallberg och hans rörelse påträffades på några förband under 1954 och 1955. Försvarsstabens inrikesavdelning översände i mars 1955 ett exemplar av skriften till Statspolisintendenten med begäran om utredning. Den som hade distribuerat skriften var en tidigare överfurir, som numera var anställd som polis. ”Då Försvarsstaben finner det angeläget att alla företeelser tydande på nationalsocialistisk verksamhet inom försvaret undersökas innan de ev. bli föremål för uppmärksamhet i pressen, har jag äran anhålla ärendet närmare utredes och att därvid de tidigare översända uppgifterna angående den av Otto Hallberg planerade ”motståndsrörelsen” även ägnas uppmärksamhet. Detta torde vara så mycket mera angeläget, som uppgifterna tyda på att en polisman medverkat vid utspridandet av propagandamaterial vid militärt förband.93

Under oktober - november 1955 avdelades betydande resurser till bevakning av Hallberg. Ett besök i Falun i början av november då han sammanträffat med en viss sjökapten som var nazist, bevakades särskilt.94 I en PM den 20 februari 1956, meddelade den övervakande polismannen ”För närvarande förefaller det som om Hallberg aktiverat sin verksamhet. Han misstänkes resa omkring

91 Försvarsstaben. Inrikesavdelningen, utgående handlingar 22/6 1954 nr. H 55:2, Försvarsstaben, Inrikesavdelningen, serie F VIII g, volym 5, MUST. 92 Personakt 3646, SÄPO. 93 Försvarsstaben, Inrikesavdelningen, utgående handlingar. 10/3 1955 nr. H 55:2 In, serie F VIII, volym 3, MUST. 94 Personakt 131, SÄPO.

till framför allt sådana orter där militära förband äro placerade.” Bevakningen gav ej några resultat.95

Så sent som 1965 hölls förhör med Otto Hallberg. Denna gång gällde frågan hans kontakter med Carlbergska stiftelsen och Björn Lundahl.96 Hallberg dog 1968.

I Hallbergfallet var kontakterna mellan Försvarsstabens inrikesavdelning och Statspolisen mycket intensiva. Källmaterialet pekar på ett kontinuerligt informationsutbyte.

Ytterligare en motståndsrörelse liknande Hallbergs blev känd 1952. B uppvaktade försvarsminister Torsten Nilsson i februari 1952 och framlade då sina planer på en motståndsrörelse. Torsten Nilsson överlämnade materialet till Statspolisen, som kunde konstatera att B och de övriga i organisationen inblandade personerna redan tidigare var registrerade hos Statspolisen. Statspolisen underrättade i sin tur Försvarsstabens inrikesavdelning. Försvarsstaben orienterades också i frågan av chefen för Försvarets kommandoexpedition, som förhörde sig om Försvarsstaben ville se något ingripande från statsrådets sida. I sitt svar framhöll Försvarsstaben att organisationen var känd sedan tidigare. Man önskade ej några åtgärder. Med hänsyn till pågående utredning angående Hallbergs organisation önskade försvarsstaben att ärendet skulle behandlas med största sekretess.97 Huruvida de personer som stod bakom denna motståndsrörelse hade nazistisk anknytning är inte känt.

3.2.1.5 Propaganda riktad mot militära förband

I en rapport 1946 om de högerextremistiska organisationernas propaganda mot försvaret uppgavs att verksamheten var obetydlig. Främst hade den bestått i att sprida tidningar.98 Handlingarna hos Försvarsstaben och Statspolisen tyder på att detta var en riktig bedömning och att detta gällde under hela perioden. Att en viss aktivitet dock hade förekommit, visar Hallbergfallet och några andra händelser, som rapporterades till Säkerhetspolisen och sedan följdes upp.

95 P 3646 A löp nr. 1, SÄPO. Enligt PM från 1. kriminalassistent C. Lundqvist 23/11 1955 bevakades Uppsala järnvägsstation 24-27, 29 oktober, 4, 9-10, 12, 14-16 november. PM 20/2 1956, 96 P 3646, SÄPO. 97 P 5097 (B), SÄPO. Försvarsstaben, inrikesavdelningen, inkomna handlingar, 2/10 1951 nr. H 819, MUST. 98 Försvarsstaben, inrikesavdelningen, serie F VIII e, volym 154, MUST

I februari 1947 kunde regementschefen vid P 2, översten Nordström meddela Försvarstaben, att försök pågick att bilda en nazistcell vid regementet. Ett par volontärer var regementschefens informatörer. På uppmaning av Försvarsstaben bad regementschefen volontärerna att besöka ett möte i Svensk Socialistisk Samlings partilokal i Helsingborg för att sedan rapportera om mötet. Otto Hallberg var inbjuden att tal. Volontärerna besökte mötet. Hallberg hade i sitt tal bl.a. uppmanat till bildandet av en Sveaborgsformation vid regementet. Statspolisen i Stockholm uppdrog åt avdelningen i Malmö att ta kontakt med regementschefen och följa utvecklingen. Förhör hölls med volontärerna. Den volontär som hade propagerat för nazismen avskedades, och de övriga förbjöds att i fortsättningen besöka partilokalen. I brev till Statspolisen i Malmö meddelade statspolisintendent Otto Danielsson att ingen av volontärerna tidigare hade varit registrerad i ”vårt register”. Han fortsatte: ”Jag har talat med intendent Österdahl om att eventuellt sätta någon av pojkarna att spela ett dubbelspel, men icke heller han ansåg det vara lämpligt att ha en så ung pojke som kontaktman, då fara kan föreligga för att hans avancemang skulle kunna bli lidande på det, om tidningarna finge reda på att han tillhört något ytterlighetsparti.”99

I juni 1946 hade en liknande aktion från SSS´ sida gjorts vid Svea Livgarde. Även här fick regementschefen snabbt kännedom om det hela. Efter utredning blev initiativtagaren, en furir avskedad.100

Den 17 augusti 1946 översändes Den Svenske Folksocialisten i korsband till furirmässen på K 3.101 Enligt en uppgift som inkom 1949 till Försvarsstaben hade nazistledningarna i Stockholm och Karlskrona skaffat sig tillgång till manskapsrullorna och sänt ut propagandamaterial bl.a. till kryssaren Tre Kronor.102 Och så har vi slutligen Hallbergs Lägesinformation, som spreds vid Göta Ingenjörkår 1952.

99 P 5880 löpnr. 1, SÄPO, Otto Danielsson till Statspolisen i Malmö 10/8, 18/8 1947, rapporter 9/4, 2/10 1947. Försvarsstaben, inrikesavdelningen, Serie F VIII c, volym 3, PM 19/2 1947, MUST. 100 PM 19/2 1947, Försvarsstaben, inrikesavdelningen, Serie F VIII c, volym 3, MUST 101 Försvarsstaben, inrikesavdelningen, serie F VIII c, volym 3., MUST 102 Försvarsstaben, inrikesavdelningen, detalj 1, ink. handl. 10/11 1949, F VIII e, MUST.

3.2.1.6 Övrig övervakning

Säkerhetspolisen följde en övningsskjutning vid Åkersberga vid årsskiftet 1945-1946. Skjutningen hade ordnats av Nordisk ungdom och leddes av en major Å. Enligt PM den 9 april 1946 bedömdes skjutningen inte ha något med politisk verksamhet att göra.

Genom pressen och genom den lokala polisen fick säkerhetspolisen kännedom om de olika sommarläger som drevs av Nordisk ungdom, och man höll dem på så sätt under viss kontroll. Förhör hölls med ledarna för ett ungdomsläger på Bogesundslandet första dagarna i juni 1946. Det visade sig att tillstånd saknades att disponera den byggnad, där man höll till. Man tvingades lämna huset och lägret upplöstes.103

Man sökte också på olika sätt kontrollera den propaganda som Nordisk ungdom riktade mot skolorna ute i landet bl.a. genom spridande av tidningar och andra trycksaker. Ofta var det rektorer, lärare eller föräldrar som rapporterade till den lokala polismyndigheten, som vidarebefordrade informationen till Stockholm och sände över det påträffade materialet. Den 4 mars 1946 rapporterade t.ex. ett polisbefäl att försändelser av Stormfacklan hade påträffats för spridning vid Norrköpings Högre Allmänna Läroverk.104

3.2.2 Svensk opposition/Nysvenska rörelsen (NSR), Europakongressen, Malmörörelsen, Europeiska sociala rörelsen.

Vid en konferens i Malmö den 5 september 1941 bildades Svensk Opposition, en nationell propaganda- och upplysningssammanslutning, av ett antal framträdande medlemmar i Sveriges Nationella Förbund och med Per Engdahl (P1506) som ledare. Organisationen bytte efter en tid namn till Nysvenska rörelsen. Man förklarade sig vara en antikommunistisk kamporganisation och ej ett politiskt parti. Enligt Per Engdahl var organisationen ej rasistisk eller främlingsfientlig. Det finns exempel på, att man försökte få insteg i andra politiska organisationer. Per Engdahl hade tidigare varit ledare för Riksförbundet Nya Sverige och blev vice ordförande i Sveriges Nationella Förbund, när Riksförbundet gick samman med SNF. Engdahl och kretsen kring honom uteslöts ur SNF och bildade Svensk opposition. Till utbrytarna slöt sig SNF:s Malmöav-

103 50:13/2 B, SÄPO, PM 21/6 1946. 104 50:61/15 A, SÄPO, Svensk Socialistisk samling.

delning och en hel del andra medlemmar av SNF. Förbundssekreterare i den nya organisationen blev Bengt-Olof Ljungberg ( P 3700).105

Antalet medlemmar i Nysvenska rörelsen uppgick år 1944 till c:a 4000. År 1962 låg medlemstalet på mellan 2- och 3000.106

Malmö blev centrum för Nysvenska rörelsen. Här fanns Per Engdahl, här hölls under pingsthelgen de årliga riksstämmorna, kvinnostämmorna och ungdomsstämmorna, och här kom ”Den Europeiska rörelsen” att få sitt säte. Statspolisen vid tredje roteln i Malmö hade huvudrollen, när det gällde spaningen på Nysvenska rörelsen. I Malmö byggdes en viktig kunskap upp, när det gällde identifiering av rörelsens medlemmar både svenska och utländska. Så begärde t.ex. statspolisintendenten Otto Danielson den 5 september 1951 av statspolisen i Malmö indentifiering av ett stort antal ledande medlemmar av rörelsen. Kriminalkommissarier vid Malmöpolisens tredje rotel gjorde utredningen och den översändes den 16 november samma år.107

Övervakningen av Nysvenska rörelsen skedde efter samma linjer som när det gällde SSS. Pressen och då främst rörelsens tidningen Vägen framåt var en huvudkälla för kunskap om organisationens centrala ledning liksom för aktiviteter i kretsarna och ortsförbunden. I tidningen presenterades de olika styrelserna. Deras medlemmar registrerades i centralregistret och personakter lades upp. Promemorior över rörelsens utveckling under 1940 -1950-talen sammanställdes. För identifieringen var Statspolisen i Stockholm i livlig kontakt med lokalavdelningarna särskilt i Malmö, Göteborg och Borås, där de mest livaktiga ortsavdelningarna fanns. Personuppgifter meddelades på särskilda blanketter, som tagits fram för registreringen vid centralregistret.

3.2.2.1 Övervakning av offentliga möten och riksstämmor

Till rörelsens offentliga möten i Stockholm beordrades polis från Säkerhetstjänsten. Så rapporterades t. ex. från ett diskussionsmöte på Piperska muren den 28 september 1947. C:a 30 personer var

105 Per Engdahls arkiv förvaras i Riksarkivet. Om Nysvenska rörelsen och Per Engdahl se Heléne Lööw, Hakorset och Wasakärven, 1990, K. N. A. Nilsson, Överklass, nazism och högerextremism 1945-1995, 1998, s. 33 f., 57-92. 5.721 d, Månadsöversikt, sammanfattning 1957, SÄPO. 106 50:500 Nysvenska rörelsen, Promemoria över NSR den 26 februari 1962 upprätad av J. Farup, SÄPO. 107 50:5010, 5/9 1951, 16/11 1951, SÄPO.

närvarande. Möten hölls i Kronobergsparken och på Östermalms torg. Fotografering av mötesdeltagare förekom från polisens sida vid många av mötena. Den 28 februari 1953 hölls t.ex. offentligt möte på Piperska muren enligt insänd rapport.

Övervakningen av riksstämmorna i Malmö var rigorös. Man höll vakt utanför stämmolokalen Någon övervakning inne i lokalen tycks inte ha skett. För indentifiering kontaktades bl. a. hotellen. Medförda bilar identifierades med hjälp av registreringsnumren. I PM från Statspolisens tredje rotel i Malmö den 29 juli 1952 meddelades programmet från riksstämman 1952. Deltagarna uppräknades, fördelade på svenska och utländska medborgare. ”Hittills har utrönts att nedannämnda personer deltagit i XI riksstämman.”108.

Enligt PM den 10 juni 1954 från riksstämman 1954 deltog ett 50-tal delegater. Man hade kommit över mötesprogrammet, som hade utdelats mot legitimation. Med ledning av PM från Malmö gjordes i Stockholm en sammanställning från 13:e riksstämman 5-7/6 1954. För de personer, som var upptagna i stämmans program fanns sedan tidigare personakter, som kompletterades.109

3.2.2.2 Övrig övervakning

Från mars 1953 kan man konstatera en ökad vaksamhet vad gällde nazistiska rörelser. Den 10 mars översändes från Stockholm sammanställningen Nationalismen i Sverige till alla regionala säkerhetsavdelningar med hemställan om att underrättelser om eventuell nazistisk verksamhet inom respektive område skulle rapporteras till Stockholm. Den omfattande promemorian innehöll förutom redogörelse för nazismen, person- organisations- och tidningsregister.110Något senare samma månad begärde Statspolisen i Stockholm av Statspolisen i Malmö en orientering om Nysvenska rörelsen. Vid kretsstämman i Malmö hade talats om att något ”sensationellt” skulle inträffa inom rörelsen. Man misstänkte att Per Engdahl stod i begrepp att omvandla ”Upplysningsrörelsen” till ett politiskt parti. ”Vi äro alltid tacksamma för orientering om vad som blir känt även beträffande nazistiska rörelser.” En sådan orientering färdigställdes den 30/12 1953 och översändes till Stockholm. Rörelsen

108 50:5010, 29/7 1952, 30/12 1953, SÄPO. 109 50:5012, Nysvenska rörelsen, SÄPO. 110 En ny upplaga av denna ”handbok” utarbetades och distribuerades i januari 1966, se nedan.

bedömdes vara ganska aktiv. Ortsförbundens och kretsarnas styrelsemedlemmar namngavs. 111

Den 7 april 1954 hölls ett offentligt möte i Stockholm. Föredragshållare var Per Engdahl. Mötet samlade 25 personer mellan 20 och 60 år. Fyra personer kunde identifieras. De hade alla personakter. Dessa tillfördes promemorian från mötet.

I slutet av april 1954 utsattes rörelsens sekreterare Bengt Olof Ljungberg (P 3700) för intensiv bevakning vid ett besök i Skövde. Uppgiften om mötet hade man fått från Vägen framåt. Skövdepolisen rapporterade till Statspolisen i Stockholm. Ljungberg bevakades på Järnvägshotellet den 26 och 27 april. Bland dem han träffade var en furir från K 3. Telefonavlyssning av Ljungberg skedde på hotellet. En av personerna som Ljungberg kontaktade per telefon var ett hovrättsråd (P 2411), en annan var en juridisk doktor från Skövde, gammal nazist enligt rapportören. Hotellrummet betalades med en check utställd på hovrättsrådet. Ljungberg påminde hovrättsrådet om pengar till rörelsen i enlighet med tidigare överenskommelse. Denne förklarade att han inte kunde lämna mer än 50 kr, som han lovade skicka till hotellet. Vid avresan från Skövde till Borås underrättades polisen i Borås för fortsatt övervakning. 112

Få rapporter med uppgifter ”inifrån” d.v.s. från rörelsens icke offentliga möten finns bevarade, och det mesta tyder på att de har varit sällsynta. Men de förekom. Vid ett tillfälle inkom t.ex. uppgifter förmedlade av” förtrolig upplysare inom pressen vars tillförlitlighet kan anses god”. Rapportören hade varit inbjuden som pressrepresentant till ett möte inom första kretsen. Många personer kunde identifieras, namn, bostad etc. 113

3.2.2.3 Europakongressen, Malmörörelsen, Europeiska sociala rörelsen.

År 1950 hölls en internationell nazistkongress i Rom. Per Engdahl var en av deltagarna. I övrigt deltog representanter för nazistiska och fascistiska partier från Italien, Spanien, Portugal, Frankrike, Västtyskland, Österrike, Schweiz, Holland och Belgien. Per Engdahl kom att spela en viktig roll inom den organisation av europeiska nazistiska och fascistiska partier, som nu var under uppbygg-

111 50:5013 löpnr. 1, Statspolisen 10 mars 1953, 20 mars 1953, 30/12 1953, SÄPO. 112 50:5013 löpnr. 1, Rapport 30/4 1954, SÄPO. 113 50:5014/1j, löpnr. 1, PM av Eric Björk, SÄPO.

nad ute i Europa.114 I samband med Nysvenska rörelsens kongress den 12-14 maj 1951 bildades formellt Europeiska sociala rörelsen eller Malmörörelsen, som den också kom att kallas. Malmö blev centrum för organisationen och rörelsens expedition förlades dit. Årliga kongresser hölls. Statspolisens tredje rotel i Malmö rapporterade i PM den 30/12 1951 om kongressens möte i Malmö. Ett 100-tal gäster från Europa var närvarande. Sådana PM upprättades efter varje kongress som hölls i Malmö.

Malmöpolisens uppdrag att identifiera medlemmar av Europarörelsen underlättades av dess kontakter med källa A. Denna utländska källa var en person som hade stora kunskaper om den europeiska nazismen. Men det fanns också andra källor. I slutet av november 1954 kunde Försvarsstaben överlämna en lista förmedlad av en troligen utländsk källa, över personer från Schweiz, Frankrike och Tyskland, som tagit avstånd från Europeiska rörelsen och Per Engdahl. Genom denna typ av rapporter höll man sig väl underrättad om nazismens utveckling ute i Europa. De personer som var upptagna på listorna och i promemoriorna registrerades. Man tog också del av utländska nazistiska tidningar.115

Med ledning av uppgifter från dessa källor upprättades omfattande promemorior om den Europeiska sociala rörelsens uppbyggnad och program och en fördjupad kunskap om den eurpopeiska högerextremismen och de motsättningar som där rådde blev resultatet. Här kan särskilt nämnas en omfattande PM från den 21 september 1954.

3.2.3. Sveriges Nationella Förbund

Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU) var ursprungligen Högerpartiets ungdomsorganisation. På grund av inre motsättningar orsakade av förbundets alltmer protyska och närmast nazistiska utveckling uteslöts förbundet 1934 ur Högerpartiet. Förbundet omorganiserades då till ett politiskt parti, Sveriges Nationella Förbund som deltog i de politiska valen .116 Partiet fick vid riksdagsvalet 1936 26 700 röster. År 1944 deltog partiet vid kommunalvalet i Stockholm och fick där 3 800 röster.

114 Om Europarörelsen se K. N. A. Nilsson Överklass, nazism och högerextremism 1945-1995, 1996, s.82 f.f. 115 ”Nazismens come back” P 5380 löpnr. 1-2, SÄPO, P 5134, SÄPO. 116 Om SNU:s och SNF:s utveckling se Eric Wärenstam, Sveriges nationella ungdomsförbund och högern, 1965, och densamme Fascismen och nazismen i Sverige 1920-1940, 1970.

År 1937 gick partiet samman med Per Engdahls rörelse, Riksförbundet Nya Sverige. Per Engdahl blev partiets vice ordförande. Partiets ordförande Elmo Lindholm efterträddes av S. E. Sandström. Redan 1941 uteslöts Per Engdahl och kretsen kring honom ur förbundet.

Från 1946 var Rütger Essén (P 2098) partiets ordförande. Vice ordförande var kaptenen Carl-Eric Wilcke. I styrelsen återfanns också generalmajoren Hjalmar Falk. Det är till stor del inom Sveriges Nationella Förbund, som man finner de svenska officerare, som hade tyska krigsmakten som ideal och som under och efter kriget stämplades som högerextremister eller nazister.

Partiet gav fr.o.m. 1941 ut dagstidningen Dagsposten med Teodor Telander (P 2071) som chefredaktör. Tidningen ersattes 1951 av tidningen Fria Ord också med Teodor Telander som chefredaktör. SNF:s politiska organ var månadstidningen Nationell tidning.

De ledande inom SNF var under 1940- och 1950-talen registrerade hos Säkerhetstjänsten. För en stor del av dem är de äldsta registreringarna redan från 1930-talet. En viss övervakning av partiet och dess ledning kan konstateras under perioden. Det bevarade spaningmaterialet är dock begränsat. Den mesta informationen tycks man ha fått från SNF-pressen.

3.2.4. Svenskar i Waffen-SS

Ett omfattande arbete på att spåra och kartlägga de svenskar som hade deltagit i Waffen-SS pågick under 1940- och 1950-talen.117 Registrering av deltagarna skedde hos Statspolisen. Man tog reda på vilka som stupat, vilka som återvänt till Sverige, och vilka som alltjämt vistades i Tyskland. Några soldater visade sig ha hade rymt till partisanstyrkor i Kroatien. Förteckningar sändes till den regionala säkerhetspolisen för kompletteringar. Man begärde in namnuppgifter, hemort, passnummer, uppgifter om när vederbörande rest ut och när och varifrån han återvänt. I spårningsarbetet hade Sverige god hjälp av den amerikanska ockupationsmakten i Tyskland. 118

117 Om Waffen SS se Lennart Westberg, PM om rekrytering av svenska frivilliga till tyska

Waffen SS, 1981-09-01, 50:6/4 A, löpnr.2, SÄPO, och densamme Svenska frivilliga i tyska Waffen-SS 1941-1945 i Meddelande XXXXV-XXXXVI, 1986, s. 265 f.f., Bosse Schön, Svenskarna som stred för Hitler, 2000. 118 50:3/2 h löpnr.1, SÄPO, Naziparty membership records, Sweden, 25/6 1946, Headquarters command office of military government for Germany (US) 6889 th Berlin documents center inkommen till Statspolisen 6/5 1947.

År 1954 upprättades ett antal promemorior med ledning av de inkomna uppgifterna. Ett, exemplar av promemoriorna översändes till Försvarsstaben. Enligt PM upprättad av S. O. Strömberg deltog 150 svenskar under 1941-1945 som frivilliga i Waffen SS. De flesta återvände till Sverige. En del anmäldes stupade. En tid efter krigsslutet saknades ett 20-tal personer. ”Vid nu företagen undersökning har befunnits att flertalet av dessa saknade återvänt. Alltjämt saknas dock nio vilka torde få räknas till de stupade.” Man hade även kontakt i dessa frågor med poliskammaren i Oslo.119 Samtliga frivilliga som tjänstgjort inom Waffen-SS förhördes efter hemkomsten. En del dömdes för brott mot 8. kapitlet Strafflagen och för förseelse mot passkungörelsen.120

3.2.5 Utländska nazister i Sverige.

I svensk press cirkulerade uppgifter om att tyska nazister byggde upp en ”varulvorganisation” i Sverige bl.a. för att rädda över nazistiska krigsförbrytare till Sydamerika. Hur det var med detta, och i vilken utsträckning svenska nazister kan ha varit inblandade är svårt att ha någon bestämd uppfattning om. Ingenting i SÄPO:s material tyder emellertid på att en sådan verksamhet skulle ha haft någon större omfattning.

Att svenska nazister vid krigsslutet hjälpte utländska nazister, i första hand från de nordiska länderna, att hålla sig gömda i landet för att sedan hjälpa dem ut ur landet främst till Sydamerika är dock säkert. Bl.a. talades det om den s.k. ”Viktorsgruppen”. Gruppen, som bestod av 50 norska quislingar, som önskade fly till Spanien eller Sydamerika, hade fått sitt namn efter den tyske Viktor Dorhn, som varit adjutant åt den tidigare gestapochefen i Norge.

Polisen sökte och fann ”nazistgömmor” bl.a. i Visby. De personer som upptäcktes ha upplåtit bostäder åt nazisterna registrerades. Andra svenskar, som var indragna i passförfalskning i samma syfte, registrerades också.121 I februari 1947 meddelade Statspolisens tredje rotel, till Försvarsstabens inrikesavdelning att en f.d. SS-man lik-

119 50:6/4 A, löpnr. 1, SÄPO, Diverse PM och förteckningar, bl.a. PM av S. O. Strömberg 16/10 1954, 19/11 1954, PM av H Öström 27/12 1954. 50:6/4 B, SÄPO PM från Poliskammaren i Oslo 22/6 1946., Utdrag ur personakter. 120 50:0 Nazismen i Sverige 2 b, SÄPO. Många olika uppgifter om antalet svenskar i Waffen SS florerar, se därom senast Bosse Schöön, Svenskarna som stred för Hitler, 2000. 121 Viktorgruppen, P 4756 T, löpnr. 1. 50:78/5, 50:7250., SÄPO.

som redaktören Otto Hallberg hade kontakter med tyska nazister.122

Under hösten 1947 hopades frågor kring fartyget M/S Falken, som skulle avgå till Sydamerika. Såväl polis som militär drogs in i ärendet. Hamnpolisen i Stockholm och Sydkustens marindistrikt fick order om att bevaka fartyget. En ”tjallare” hade meddelat att fartyget skulle föra över ett antal illegala flyktingar till Sydamerika. ”Tjallaren” hade överlämnat fotografier på fartyget och några besättningsmän till polisen. Till sammanhanget hörde uppgifter om att några av flyktingarna hade hållits gömda hos en f.d. SS-officer i en lägenhet på Rindögatan i Stockholm i väntan på avfärd. Uppgifter fanns också om att den kände nazisten Ernfrid Carlberg (P 398) hade besökt fartyget. Förhör hölls med besättning och passagerare och passkontroll genomfördes. Allt tycktes vara i sin ordning och fartyget fick tillstånd att lämna landet.123

3.3. Övervakningen 1955-1968

Under perioden 1955-1968 var antalet bevakade högerextremist- och nazistorganisationer stort. Betydande resurser måste ha avdelats till denna verksamhet hos Säkerhetspolisen både centralt och regionalt.

3.3.1. Månads- och kvartalsöversikter, allmänt

Från och med 1955 utarbetades Översikter ”angående spionage, sabotage o.d.” som gällde höger- och vänsterextremistiska organisationer. Syftet med översikterna var att inom Säkerhetstjänsten sprida information om extremistorganisationernas utveckling.

Åren 1955-1957 kom översikterna ut månadsvis och därefter kvartalsvis, förutom under några korta perioder, då inga översikter alls distribuerades. Översikterna utarbetades inom tredje rotelns bearbetningsavdelning och distribuerades till avdelningarna inom tredje roteln, till säkerhetsavdelningarna ute i landet och till Försvarsstabens säkerhetsavdelning.

Den första månadsöversikten presenterades i oktober 1955 och gällde september månad. I detta första nummer redovisades avsik-

122 Försvarsstaben, inrikesavdelningen, serie F VIII c, volym 4, MUST. Om Varulvorganisationen i Sverige se G.A. Nilsson, Varulvar, Hur nazismen övervintrar, 1947, s. 90 f.f. 123 M/S Falken, P 4881, löpnr1 och 2, SÄPO, särskilt Sammanställning över Falken 3/4 1948.

terna bakom det nya dokumentet. Där skulle upptas det väsentliga som inträffat under månaden. Handlingen skulle inte uppfattas som ”ett vanligt diariefört ärende om person- och sakförhållanden, varifrån registrering eller annan bearbetning sker, utan helt enkelt som en månadsbulletin eller krönika.” Därför borde översikterna förvaras i särskild pärm och ej diarieföras. Skriftväxling om förhållanden som omnämndes i översikterna, och som berörde vissa avdelningar inom tredje roteln skulle expedieras på vanligt sätt.

Underlag till översikterna utgjordes av uppgifter som inkommit från tredje rotelns avdelningar, från förtroliga meddelare, från andra källor och från pressen. En förutsättning för att översikterna skulle tjäna sitt ändamål var att händelser och förhållanden ”av ungefär det slag, som framgår av rubrikerna i den översända översikten” i större utsträckning än tidigare insändes för bearbetning. ”Det är vår förhoppning att denna månadssorientering skall visa sig vara till nytta och måhända fylla det behov av ökat informationsutbyte, som från olika håll uttalats.” 124

Under perioden 1955-1968 redovisades följande högerextremistiska och nazistiska organisationer i Statspolisens översikter. Organisationerna redovisas här i bokstavsordning. Årtalen syftar på de år då respektive organisation tas upp i översikterna

Carlbergska stiftelsen, fr.o.m. 1966 Samfundet för Samtidshistorisk forskning 1965-1967 Europeiska sociala rörelsen 1957-1963 Fosterländska fronten 1955, 1956 Fria kommittén för rättsskydd 1956 Fri Front 1968 Frisinnade rikspartiet, Frisinnade unionspartiet 1961-1968 Försvarsfrämjandet 1958-1968 Hjälpkommittén för Tysklands barn 1958-1962 Landsbygdens samlingsparti 1955-1956 Nami (Nationalekonomerna) 1955-1966 Nordisk Samling 1956-1963 Nordiska föreningen för lag och rätt (advokat Björn Dahlströms vänner), ungdomsrörelsen Viking 1955-1956 Nordiska rikspartiet se Sveriges nationella

124 5:721 d/ löpnr.1-28, myndigheter, SÄPO. Motiveringen till att översikterna skulle förvaras i särskild pärm kan ha sitt intresse. ”Andermark vore nämligen rädd för att översikterna skulle föranleda diarieföring och registrering av förekommande namn och sakuppgifter, vilket ju inte alls vore avsikten med översikterna.”

frihetsrörelse Nysvenska rörelsen (Nysvenska kvinnor, Nysvensk ungdom,Nysvenska studentklubbar) 1955-1968 Reformekonomerna, Reformpartiet 1960, 1964-

1968

Riksföreningen Sverige-Tyskland 1957

S:t Michaelsorden 1964-1966 Sveriges nationella frihetsrörelse, Sveriges national- socialistiska kampförbund, Nordiska rikspartiet 1955-1968 Sveriges nationella förbund 1955-1966 Sveriges nationalsocialistiska kampförbund se Sveriges nationella frihetsrörelse

I det följande redovisas övervakningen av de större av de uppräknade organisationerna.

3.3.2. Nysvenska rörelsen, Europeiska sociala rörelsen

Liksom för den tidigare perioden är Vägen framåt huvudkälla för kunskapen om Nysvenska rörelsen, för övervakningen och för registreringen. Övervakning skedde av riksstämmorna i Malmö, Europarörelsens kongresser och av andra sammankomster i Malmö, Stockholm och ute i landet.

3.3.2.1 Övervakning av riksstämmorna

Övervakningen av riksstämmorna, som årligen ägde rum under pingsthelgen och som varade i två dagar, utfördes normalt av två- tre poliser från Malmöavdelningen. Promemorior upprättades och översändes till Stockholm. Möteslokaler, festlokaler och hotell övervakades. Bilägare identifierades via registreringskyltarna. Kontroll av hotellens liggare gjordes. De som passerade antecknades och kunde i stor utsträckning identifieras. Utländska deltagare redovisades särskilt och kunde i många fall identifieras. Så gästades riksstämman år 1958 av ett 20-tal utländska deltagare, medlemmar av den Europeiska sociala rörelsen. Dessa identifierades bl.a. med hjälp av hotelliggare. För identifierade, men tidigare ej registrerade personer, begärde Malmöavdelningen från Stockholm uppgifter om registreringsnummer att införas i de egna registren. Av anteckning-

ar på handlingarna framgår, att alla namngivna personer registrerades. Uppgifter lämnades om erhållna förtroendeuppdrag inom rörelsen. Fr.o.m 1963 fotograferades deltagarna regelbundet. Fotografierna översändes tillsammans med promemoriorna från mötena. Fotografier på oidentifierade deltagare skickades sedan från Stockholm till säkerhetsavdelningarna ute i landet för vidare identifiering. Handlingarna återsändes därefter till Stockholm för arkivering.

Antalet deltagare i riksstämmorna uppgick under 1950-talet till mellan 50 och 60 personer. Ungefär 50 % av deltagarna kunde normalt identifieras. År 1963 uppskattades antalet deltagare till ett hundratal. År 1965 var antalet deltagare något mindre än under de närmast föregående åren. 33 personer av 80 kunde identifieras.

Av referatet från 1966 års riksstämma framgår hur övervakningen kunde gå till rent praktiskt. ”I likhet med vad som varit fallet vid föregående riksstämma ägde tillsynen rum från lokaler varifrån det fanns utmärkt utsikt och goda fotograferingsmöjligheter.”

Någon bevakning inne i möteslokalerna har uppenbarligen ej gjorts. Källa till själva mötesreferaten, som också förekommer i promemoriorna bör ha varit Vägen framåt. 125

3.3.2.2 Övrig övervakning

Även andra offentliga möten i Malmö och i övriga landet övervakades av lokalavdelningarna, som under den tidigare perioden.

NSR hade veckomöten i Malmö, de s.k. torsdagsträffarna. Malmöavdelningen hade viss kontroll av dessa möten, men personalbrist gjorde att övervakningen måste nedprioriteras. Mötena hade få deltagare konstaterades vid stickprovskontroller.

Malmöavdelningen rapporterade i sin månadsrapport för januari 1960 om ivrig nazistisk verksamhet i Malmö. Den uppblossande antisemitiska aktiviteten i Tyskland hade spritt sig till Malmö. Det var osäkert om NSR eller Rikspartiet låg bakom. Både Per Engdahl och Göran Assar Oredsson förnekade inblandning. Enligt ”vissa källor” låg ungerska flyktingar bakom verksamheten. Vilka ungrare man syftade på hade man ännu ej kunnat få fram.126

Europeiska sociala rörelsen hade, som framgått tidigare, sitt ”förbindelseställe” i Malmö och Per Engdahl valdes till dess chef. ”A” var, som tidigare framgått, en god rapportör, när det gäller

125 50:5012, löpnr. 1-5, SÄPO. 126 50:50, löpnr. 2, SÄPO.

denna rörelse. År 1957 rapporterade ”A” om kontakter mellan Nysvenska rörelsen och kommunister i Tyskland. SÄPO:s kommentar till uppgifterna löd: ”Även om ovanstående uppgifter rörande samarbete mellan personer engagerade i Europeiska sociala rörelsen å ena sidan och medlemmar av kommunistpartier i Öst- och Västtyskland å andra sidan kunna vara riktiga, torde dock Europeiska sociala rörelsen få anses ha en klart antikommunistisk inriktning.”127

Göteborgsavdelningen rapporterade om ett välbesökt möte hos ortsförbundet i Göteborg den 16 oktober 1960. Oppositionella från vänster- och högerkanten var närvarande och debatten var livlig. Några av de oppositionella var kända av Göteborgsavdelningen som syndikalister, fyra som ungkommunister. Nysvenska studentförbundets offentliga möte samma dag övervakades av ditkommenderad polis.128

Ortsgruppernas och kretsarnas stämmor övervakades om inte regelmässigt så ofta under 1960-talet och detaljerade rapporter med personuppgifter insändes till Stockholm. Ur rapport från möte på hotell Borås den 12 maj 1968 kan man läsa att övervakningen pågick mellan klockan 13 och 17. Ett tiotal personer var närvarande. Tre av dessa kunde identifieras och hänvisning gjordes till deras respektive akter. ”Dessutom iakttogs en äldre stor kraftig herre i mörka glasögon, som verkade vara av officerstyp”. ”Vidare observerades en lång smärt herre i storrutig blazer. Denne var mörk och såg bra ut.”129 Lokalavdelningarnas polis uppvisade vanligen stor personkännedom. Ibland har man haft hjälp av annan person som betecknas som ”förtrolig, fullt tillförlitlig källa”, ” pålitlig meddelare” e.t.c. Källornas namn angavs inte.

Nysvenska rörelsens studentföreningar övervakades också. På Norrlands nation i Uppsala hölls ett bevakat möte den 4 maj 1959 och på Upplands nation den 29 oktober samma år. Ett 25- tal personer var närvarande den 4 maj . ”På grund av den ringa tillslutningen kunde övervakningen inne i lokalen inte verkställas.” Inte heller den 29 oktober kunde bevakning ske inne i lokalen ”på grund av den ringa tillslutningen”. 130

De offentliga mötena i Stockholm övervakades som under den tidigare perioden. Under 1960-talet hölls ett flertal anmälda offent-

127 50:5013, Nysvenska rörelsen Diverse handlingar 1956-1979, Hans Öström 20/3 1957, SÄPO. 5:73/204 , SÄPO. 128 50:5014/3 j, SÄPO. 129 50:5014/3 j, SÄPO. 130 50:5014/5j, SÄPO.

liga möten i Medborgarhuset, i Kronobergsparken och på Östermalms torg. De hade ofta stor anslutning. En stor del av mötesdeltagarna var oppositionella mot NSR och kom till mötena för att ställa till bråk. Personer identifierades. Vid flera möten sågs Rikspartiets Göran Assar Oredsson. Läroverksungdom och ungkommunister störde mötena. Vissa möten måste upplösas på grund av bråk. Ett sätt att undvika bråk blev att ta inträde till Medborgarhusets möten.

3.3.2.3 Propaganda riktad mot militära förband

Propaganda riktad mot militära förband har förekommit, men tycks ha varit sällsynt att döma av källmaterialet. Från Malmöavdelningen rapporterades i augusti 1966 om värvning av två underbefäl vid Smålands artilleriregemente i Jönköping. Uppgiftslämnare var en namngiven hotellägare i Jönköping. Jönköpingsavdelningen skulle undersöka saken närmare. Av rapporten framgår att Jönköpingsavdelningen hade en särskild kontaktman vid regementet. ”FJ (Jönköpingsavdelningen) har f.n. dåliga kontakter vid A 6 men efter 1 oktober 1966 får man en bra kontaktman där och FJ skall då genom denne försöka få fram eventuella belägg för A:s uppgifter.” De två värvade personerna kom att införas i centralregistret. En anteckning visar att registreringen av den ene alltjämt hölls aktuell i januari 1977.131 Uppgifter om spridande av flygblad inkom också till Försvarsstaben och Säkerhetspolisen.

3.3.2.4 Diskriminering av medlemmar

Nysvenska rörelsen ansåg att dess medlemmar diskriminerades i samband med tjänstetillsättningar. Sådana fall redovisades i Vägen framåt. Per Engdahl framhöll i ett samtal med försvarsminister Sven Andersson i slutet av 1958, att Krigsmakten diskriminerade medlemmar av Nysvenska rörelsen. Engdahl återkom till frågan 1964 i skrivelse till försvarsministern. En f.d. ordförande i rörelsens ungdomsförbund hade nekats att bli officer. Med anledning av ärendet framhöll Överbefälhavaren i skrivelse till Per Engdahl, att ÖB hade att ta hänsyn till vederbörandes lämplighet för viss befattning och att enbart tillhörighet till visst parti eller organisation

131 50:5012 löpnr. 4, SÄPO.

ej kunde anses allmänt diskriminerande vid en bedömning. Personen i fråga antogs sedermera till officer.

I slutet av 1960 protesterade Per Engdahl mot att en aktiv medlem av rörelsen hade avskedats från sin tjänst vid Utrikespolitiska institutet. 1964 gällde frågan assistenter inom socialförvaltningen. Elever vid Socialhögskolan hade i brev till socialborgarrådet i Stockholm tagit upp frågan om det lämpliga i att två socialassistenter vid Stockholms stads barnavårdnämnd tillhörde Nysvenska rörelsens ledning. Socialborgarrådet i Stockholm hade påtalat det olämpliga i att anställa nysvenskar i sådana befattningar. Per Engdahl reagerade och begärde att justitieombudsmannen skulle följa frågan. Rikssstämman 1967 präglades av en pågående strid om tillsättandet av en rektorstjänst i Göteborg med en partimedlem. Skolöverstyrelsen förordade sedermera den aktuella personen. 132

Dessa ärenden tyder på att medlemskap i Nysvenska rörelsen innebar problem när det gällde tillsättning av tjänster. En undersökning av handlingar från personalkontrollen skulle här ha varit på sin plats, men har ej varit möjlig att göra i detta sammanhang.

Av intresse i sammanhanget är en framställan från 1962 års riksstämma till Kungl. Maj:t med begäran om ett frisläppande av de s.k. ”Nürnbergpapperen”. Stämman önskade få bekräftelse på att Nysvenska rörelsen ej hade haft några kontakter med Hitlertyskland. Pappren släpptes inte, men efter genomgång av materialet tillkännagavs, att ingenting om rörelsen eller dess medlemmar hade påträffats.133

3.3.2.5 Övervakare och rapportörer

Övervakning och rapportering skedde normalt av den utkommenderade personalen från Stockholmsavdelningen eller från ortsavdelningarna. I några fall bygger Malmöavdelningen sina uppgifter på meddelarna ”A” och ”B”. Det gäller i första hand information om utländska deltagare vid riksstämmorna och uppgifter om den Europeiska sociala rörelsen. I andra fall kan man av formuleringarna konstatera att meddelaren är någon privatperson. Han är en anonym ”förtrolig meddelare”. Någon gång uppges meddelarens namn. I ett fall har jag påträffat information som bör ha härstammat från IB. Rapportens utformning, stämplar etc tyder på detta.

132 5:721 d, SÄPO, Kvartalsöversikter fjärde kvartalet 1958, tredje kvartalet 1960, första kvartalet. 1964, andra kvartalet 1967, SÄPO. 133 HSC 152/1962, SÄPO, PM 12/7 1962 av Georg Thulin.

Uppgiftslämnare är 60/14 ”Erik”. Rapporten gäller Nysvenska rörelsens upptaktsmöte 21/3 1965 angående de 140 läkarnas aktion. Mötet besöktes av endast 17 personer, vilka till stor del kunde identifieras.134

3.3.2.6 Månads- och kvartalsöversikter

Vägen framåt är huvudkälla för översikterna. Tidningen åberopas ofta och direkta referat förekommer. Tidningsmaterialet kompletteras med insänt material.

Av månads- och kvartalsöversikterna framgår att man knappast såg Nysvenska rörelsen som något hot. Man redovisar organisationens utveckling och finner en ökad aktivitet under slutet av 1950talet och under 1960-talets första år. Under senare delen av 1960talet går aktiviteten ner och de ekonomiska problemen är stora.

Medlemmarnas kontakter med nazistiska och högerextremistiska organisationer utomlands uppmärksammas likaså Per Engdahls och övriga medlemmars resor i Europa och att Per Engdahl har fått inreseförbud till Tyskland.

Man noterar att uttalanden om främlingsfientlighet modifieras i de år 1962 antagna nya stadgarna. NSR en partilös korporatistisk rörelse, som verkar för ett starkt försvar, europeisk enhet samt är en antikommunistisk kamporganisation.

I översikten för andra kvartalet 1964 omtalas att Nysvenska rörelsen har tagit avstånd från nazismen och antisemitismen. Källa är

Vägen Framåt.

Inga motiveringar förekommer om varför övervakningen liksom registreringen av medlemmarna fortsätter och ingenting sägs om organisationens eventuella farlighet.135

3.3.2.7 Sammanfattning

Nysvenska rörelsen är under perioden föremål för en ganska intensiv bevakning. Särskilt gäller detta de offentliga mötena i Stockholm och Malmö och riksstämmornas och Europarörelsens möten i Malmö. Mycket talar för att bevakningen i första hand sågs som rent polisiär. Man var orolig för att bråk skulle uppstå mellan olika

134 50:5014/5 j, löpnr. 2, SÄPO. De 140 läkarnas aktion syftar på en skrivelse om moralen i Sverige som 140 läkare upprättade den 31 januari 1964 och överlämnade till regeringen, K.N.A. Nilsson, Överklass, nazism och högerextremism, 1998, s. 209. 135 5:721 d, SÄPO, Månads- och kvartalsöversikter.

politiska riktningar. Samma sak gällde övervakningarna av 30 novembermötena vid Karl XII:s statyn m.fl. liknande manifestationer, där olika nazistgrupperingar uppträdde tillsammans. Om någon bevakning inifrån rörelsen har förekommit har den varit av mycket liten omfattning och knappast satt spår i källmaterialet. I Vägen

Framåt och i rapporter och promemorior från övervakning nämnda personer registreras som det synes nästan utan undantag i centralregistret och i de lokala registren.

3.3.3. Rikspartiet, Nordiska rikspartiet (NRP), Nordisk samling, Frisinnade rikspartiet

Nordiska rikspartiet grundades 1956 under namnet Sveriges nationalsocialistiska kampförbund. Partiet hade sin grund i Frihetsrörelsen med dess riksombudsman, f.d. polisen Gottfrid Lilja (P 3969) och med tidningen Krets Nytt och dess redaktör Manfred Bergh (P 4752). Frihetsrörelsen hade bildats av resterna av SSS.

Namnändring till Rikspartiet, senare Nordiska rikspartiet skedde 1957. Med undantag för perioden 1975-1978 har Göran Assar Oredsson (P6113) varit partiledare för NRP. Åren 1975-1978 uppehölls partiledarskapet av Oredssons hustru, den tyskfödda Vera Oredsson (P 8081 ), som tidigare varit gift med Svensk Socialistisk Samlings ordförande Sven Olof Lindholm. Trädgårdsarbetaren Göran Assar Oredsson tillhörde under tidigt 1950-tal Nysvenska rörelsen.

Under en kort period 1955 kom föreningen Viking att fungera som partiets ungdomsförbund men gick ganska snart över till Nordiska föreningen för lag och rätt. År 1957 bildade NRP ungdomsförbundet Nordisk ungdom (NU) med avdelningar ute i landet. 136

Nordiska rikspartiet startade i början av 1956 tidningen Nordisk kamp. Den ersatte Krets Nytt som även var tidning för Nordisk samling.

Liksom Nysvenska rörelsen hade Frihetsrörelsen och senare Rikspartiet ursprungligen sitt högkvarter i Malmö och dess ställning i Skåne var stark. Från Malmö kom Oredsson och Manne Bergh och från Landskrona Gottfrid Lilja.

136 SSS:s ungdomsförbund hette också Nordisk ungdom. Kopior av brev från ungdomar med svar från Göran Assar Oredsson förvaras i akten för meddelare ”D”, 5:73/208. Korrespondensen härrörde från en medlem i Viking. Handlingarna lånades och kopierades av statspolisen i januari 1956 och återställdes till ägaren. För att skydda källan upprättades en källakt under namnet ”D”.

I februari 1960 rapporterade Säkerhetstjänsten i Malmö om livlig nazistisk aktivitet i Osby . Enligt en ”förtrolig källa” stod en elev i Osby samskola bakom aktiviteterna.137 Även Småland var av tradition ett starkt fäste för nazismen

I en sammanställning från januari 1960 över nazistiska organisationer i Sverige framhålls att Rikspartiets verksamhet nästan uteslutande är inriktad på södra Sverige, där man driver en häftig propaganda med antisemitiska inslag. Eftersom även Nysvenska rörelsen har sitt säte i Malmö anser SÄPO, att det är viktigt att framhålla att den antisemitiska propagandan, som utgår från Malmö uteslutande