1 §  Uppkommer fråga att inleda förundersökning rörande brott, som allenast efter angivelse hör under allmänt åtal, har undersökningsledaren att vid tillämpning av stadgandet i 23 kap. 1 § andra stycket första punkten rättegångsbalken taga hänsyn till brottets svårhetsgrad, sannolikheten av att angivelse sker, beskaffenheten av de åtgärder som behöva vidtagas samt förhållandena i övrigt.

1 a §  Ett beslut att inleda en förundersökning eller att utvidga en förundersökning skall sättas upp särskilt eller antecknas i akten. Det skall framgå vem som har fattat beslutet.

Undersökningsledaren har ansvar för förundersökningen i dess helhet. Han skall se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till vara. Undersökningsledaren skall också ge dem som biträder honom behövliga direktiv för arbetet. Förordning (1994:1429).

2 §  Leds förundersökningen av någon annan än åklagaren, skall undersökningsledaren hålla åklagaren underrättad om förundersökningens gång, i den mån det behövs med hänsyn till brottets beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt.

Vid förundersökning mot någon som inte fyllt 18 år skall underrättelse enligt första stycket alltid ske, om det inte är obehövligt.

Åklagarna och polisen skall regelbundet samråda för att motverka dröjsmål i förundersökningar mot dem som inte fyllt 18 år. Förordning (1988:825).

2 a §  Förundersökning där målsäganden vid tiden för anmälan inte fyllt 18 år skall bedrivas särskilt skyndsamt, om brottet riktats mot målsägandens liv, hälsa, frihet eller frid och det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än sex månader.

Förundersökningen skall vara avslutad och beslut fattat i åtalsfrågan så snart det kan ske och inom tre månader efter den tidpunkt då det finns någon som är skäligen misstänkt för brottet. Tidsfristen får överskridas endast om det är motiverat med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter. Förordning (2001:1002).

3 §  Finnes anledning antaga att undersökningsledare skulle i samband med vidtagande av viss till förundersökning hörande åtgärd kunna göra iakttagelser av väsentlig betydelse för utredningen eller åtalsfrågans bedömande, bör han, om så lämpligen kan ske, själv vidtaga åtgärden även om han eljest med hänsyn till dess beskaffenhet ägt uppdraga åt biträde att vidtaga densamma.

Har förundersökning verkställts av annan än åklagaren, bör denne likväl personligen höra den misstänkte, om det kan vara av betydelse för utredningen.

3 a §  En polisman som ingriper mot brott eller annars kommer till platsen för ett brott eller tar upp anmälan skall vidta de utredningsåtgärder som är möjliga, även om förundersökning inte hunnit inledas. Utredningen skall om möjligt färdigställas direkt på plats. Vidtagna åtgärder skall så snart som möjligt anmälas för den som har rätt att leda förundersökning rörande brottet. Förordning (1994:1429).

4 §  Kan det antagas att den misstänkte kommer att dömas till annan brottspåföljd än böter eller finnes det eljest erforderligt, skall uppgift rörande den misstänktes levnadsomständigheter infordras från Skatteverket så snart det kan ske.

Utdrag ur vägtrafikregistret skall infordras, när det finnes erforderligt att äga tillgång till där antecknade uppgifter.

Finnes anledning att antaga att dagsböter kunna komma att ådömas, skola den misstänktes inkomst- och förmögenhetsförhållanden utredas.

Om inhämtande av utdrag av allmänna kriminalregistret gäller vad därom är särskilt stadgat. Förordning (2003:896).

5 §  Förhör skall, såvida icke därigenom förundersökningens behöriga gång motverkas eller polisens eller åklagarens arbete avsevärt för svåras, hållas å tid och plats, som antagas medföra minsta olägenhet för den som skall höras. Förhör skall ock i övrigt anordnas så, att onödig tidsspillan för den hörde undvikes.

Den som skall höras bör, där så kan ske och det ej finnes olämpligt med hänsyn till utredningen, i god tid kallas till förhöret.

Om ersättning av allmänna medel till den som under förundersökning inställt sig till förhör gäller vad därom är särskilt stadgat.

5 a §  Den som förhörs skall, om det kan antas vara av värde, uppmanas att till förundersökningsledaren anmäla adressändring som inte är tillfällig. En sådan uppmaning skall avse den tid som kan beräknas förflyta till dess målet är avslutat, genom lagakraftägande dom eller på annat sätt. Den myndighet som mottar en anmälan om adressändring skall vid behov vidarebefordra den till den domstol eller annan myndighet som handlägger målet. Förordning (1990:1415).

6 §  Uppkommer under förundersökning fråga om hämtning till förhör och skall förhöret ej hållas av undersökningsledaren, åligger det förhörsledaren att skyndsamt underställa frågan undersökningsledarens pröv ning, såvida ej förhörsledaren äger gripa den som skall höras eller jämlikt 23 kap. 8 § rättegångsbalken medtaga honom till förhöret eller ock fara är i dröjsmål, för vilka fall förhörsledaren själv äger förordna om hämtningen.

Hämtning till förhör av den som skall höras som vittne eller eljest utan att vara misstänkt för brott bör äga rum allenast när skäl av särskild vikt föreligga för sådan åtgärd, såsom att förhöret icke eller endast med avsevärd svårighet kan hållas på den plats, där den som skall höras befinner sig, eller att vittne behöver inställas på viss plats för konfrontation eller på brottsplats för prövning av vittnets iakttagelseförmåga eller till rekonstruktionsförsök eller ock att med hänsyn till brottets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt särskild skyndsamhet är av nöden.

7 §  Som förhörsvittne bör i första hand anlitas ett medborgarvittne som avses i lagen (1981:324) om medborgarvittnen, om ett sådant finns tillgängligt.

Hålls förhör med en kvinna, bör ett kvinnligt förhörsvittne anlitas, om den som skall höras begär det och det lämpligen kan ske.

Om den som skall höras begär att, förutom vittnet, försvarare eller målsägandebiträde, någon annan skall få närvara vid förhöret eller att förhöret skall äga rum utan särskilt förhörsvittne, får detta beviljas, om det kan ske utan men för utredningen.

En person, som på begäran av den som skall höras tillåts närvara vid förhöret, får anmodas att tjänstgöra som förhörsvittne, om personen prövas lämplig för uppdraget.

Kan det förväntas att det vid förhör framkommer något som inte bör uppenbaras, skall undersökningsledaren överväga om det bör meddelas förbud att röja vad som förekommer vid förhöret. Om ett medborgarvittne inte finns tillgängligt, bör i ett sådant fall som förhörsvittne anlitas befattningshavare vid polis- eller åklagarväsendet, om det i övrigt är lämpligt.

Kan ett förhörsvittne inte anskaffas, får förhöret ändå hållas, om det skulle medföra väsentlig olägenhet att uppskjuta det. Förordning (1988:611).

7 a §  Vid förundersökningar avseende tjänstemän som är anställda inom polismyndigheten för brott som har samband med tjänsten bör under-sökningsledaren på begäran låta utsedd ledamot av polisstyrelsen få närvara vid förhör.

Undersökningsledaren bör också på andra sätt bifalla önskemål från sådana ledamöter att få följa förundersökningen. Undersökningsledaren får för sådant ändamål fortlöpande lämna dem eller företrädare för dem upptagningar av utsagor och andra handlingar som tillförs ärendet. Förordning (1998:1559).

8 §  I stället för att förhör hålles må skriftlig berättelse infordras. Kungörelse (1969:589).

9 §  Under förundersökning bör vittnesförhör vid domstol påkallas allenast när särskilda skäl äro därtill såsom att vittne, som sannolikt har betydelsefulla uppgifter att lämna, vägrar att uttala sig eller att vittne, vars utsaga är av avgörande betydelse för åtalets anställande eller omfattning, är ostadigt i sin utsaga eller lämnar uppenbart oriktiga eller ofullständiga uppgifter eller ock att något särskild betydelsefullt faktum anses böra på ett mera avgörande sätt fastslås. Kan tillräcklig utredning för bedömande av åtalsfrågan vinnas utan vittnesförhör vid domstol, bör sådant förhör ej påkallas.

Framställning om vittnesförhör skall innehålla uppgift å, förutom den som skall höras, den misstänkte, och vad förhöret skall avse samt vara åtföljd av de handlingar som kunna vara till ledning vid förhöret.

Har den misstänkte ej tidigare erhållit underrättelse om den mot honom riktade misstanken, skall han erhålla sådan underrättelse senast när framställning om vittnesförhör göres.

10 §  Undersökningsledare har att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter som må finnas därom, att begäran om yttrande av sakkunnig myndighet, tjänsteman eller annan som är satt att tillhanda gå därmed skall framställas i särskild ordning.

Bör den misstänkte undergå rättspsykiatrisk undersökning och bör sådan för undvikande av tidsutdräkt beslutas redan under förundersökningen, skall undersökningsledaren göra framställning därom till rätten. Kungörelse (1969:589).

11 §  Begär den misstänkte att undersökningsledaren skall vid rätten yrka upptagande av visst bevis som den misstänkte ämnar åberopa vid huvudförhandlingen, bör undersökningsledaren under de i 23 kap. 15 § rättegångsbalken angivna förutsättningarna villfara framställningen, om det kan antagas att beviset äger betydelse för utredningen.

12 §  I samband med att den som skäligen misstänkes för brott underrättas

om misstanken skall han erhålla underrättelse om att för brott misstänkt är berättigad att redan under förundersökningen anlita biträde av försvarare samt att under vissa förutsättningar offentlig försvarare kan förordnas.

12 a §  Har underrättelse till den misstänkte och hans försvarare enligt 23 kap. 18 § första stycket fjärde meningen rättegångsbalken lämnats muntligen, skall det genom tjänsteanteckning av den som lämnat underrättelsen eller på annat sätt framgå att mottagaren fått del av underrättelsen.

En underrättelse som lämnas skriftligen får sändas med posten, om det inte av särskilda skäl kan antas att adressaten inte skulle få underrättelsen därigenom. Underrättelse till den misstänkte skall dock delges denne, om det för brottet är föreskrivet svårare straff än fängelse sex månader. Delgivningen får ske enligt 3 § första--fjärde styckena och 3 a § delgivningslagen (1970:428). Förordning (1992:1066).

13 §  Vid en åklagarmyndighet skall noggranna anteckningar föras om de personer som anhållits såsom misstänkta för brott (anhållningsliggare). Av dessa anteckningar skall framgå:

• tidpunkten då den misstänkte gripits samt, om gripandet föregåtts av ett förhör som avses i 23 kap. 9 § rättegångsbalken, tidpunkten då förhöret inletts,
• tidpunkten då den misstänkte inställts till förhör enligt 24 kap. 8 § rättegångsbalken,
• tidpunkten då den misstänkte anhållits samt, om anhållandet föregåtts av ett förhör som avses i 23 kap. 9 § rättegångsbalken, tidpunkten då förhöret inletts, samt
• tidpunkten då ett anhållningsbeslut hävts eller en häktningsframställning gjorts.

Har minst tolv timmar förflutit mellan gripandet och inställandet till förhör enligt 24 kap. 8 § rättegångsbalken skall anledningen till dröjsmålet särskilt anges. Har anhållningsbeslutet inte kunnat verkställas omedelbart eller har den gripne eller anhållne avvikit, skall nödvändiga uppgifter lämnas om detta.

En överåklagare, vice överåklagare eller chefsåklagare, som är kammarchef, skall minst en gång i kvartalet granska anteckningarna. Förordning (2004:1267).

13 a §  Målsäganden skall underrättas om att åklagaren under vissa förutsättningar kan föra talan om enskilt anspråk i anledning av brott och om möjligheterna att få ersättning enligt brottsskadelagen (1978:413). I samband med detta bör också på lämpligt sätt upplysning lämnas om de regler som gäller för handläggningen av sådana anspråk.

Är brottet sådant att det kan komma i fråga att förordna målsägandebiträde enligt lagen (1988:609) om målsägandebiträde eller att meddela besöksförbud enligt lagen (1988:688) om besöksförbud, skall målsäganden så snart som möjligt underrättas om de regler som gäller för förordnande av målsägandebiträde eller meddelande av besöksförbud.

Målsäganden skall ges information om reglerna om stödperson i 20 kap. 15 § och 23 kap. 10 §rättegångsbalken, om möjligheterna att få rättshjälp och rådgivning enligt rättshjälpslagen (1996:1619) samt om vilka myndigheter, organisationer och andra som kan lämna stöd och hjälp.

En åtgärd enligt första eller tredje stycket behöver inte vidtas om det är uppenbart att den inte behövs eller om det är förenat med betydande svårighet att vidta åtgärden. Förordning (2001:232).

13 b §  Målsäganden skall tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad om beslut om att förundersökning inte skall inledas eller att en inledd förundersökning skall läggas ned, beslut om att åtal inte skall väckas, tidpunkt för huvudförhandling i målet samt dom i målet. Förordning (1994:429).

13 c §  Om en gripen, anhållen eller häktad person avviker, skall målsäganden underrättas, om det behövs. Förordning (1996:469).

13 d §  Så snart åtal har beslutats skall målsäganden underrättas om beslutet. Förordning (2001:232).

14 §  Läggs en förundersökning ned eller beslutas att åtal inte skall väckas, skall den som hörts som skäligen misstänkt för brottet underrättas.

Beslutas att förundersökning inte skall inledas eller att en inledd förundersökning skall läggas ned eller att åtal inte skall väckas, skall underrättelse ske till målsägande som angett brottet eller anmält enskilt anspråk i anledning av brottet eller begärt att bli underrättad. Har den som övertagit målsägandens anspråk gjort anmälan om enskilt anspråk, skall även han underrättas.

Underrättelse enligt andra stycket behövs inte vid beslut av polismyndighet om att inte inleda eller att lägga ned en förundersökning, om utredningen inte lett så långt att någon varit skäligen misstänkt för brottet. Underrättelse till målsäganden skall dock alltid ske om målsäganden har begärt det.

Om en myndighet, en kommun, ett landsting eller en kyrklig kommun som har att handlägga disciplinärenden enligt lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. har gjort en åtalsanmälan, skall den som gjort åtalsanmälan genast underrättas om en åtgärd som avses i andra stycket eller om att ett väckt åtal har lagts ned. Förordning (1996:469).

14 a §  En utlänning som kan beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 5 kap. 15 § utlänningslagen (2005:716) skall av förundersökningsledaren underrättas om den möjligheten. Förordning (2007:321).

15 §  Förhör med barn som misstänks för att före 15 års ålder ha begått brott får hållas endast efter medgivande av undersökningsledaren. Även utan medgivande får dock ställas de frågor till banret som oundgängligen behövs för att klarlägga om barnet har begått brottet. Förordning (1984:957).

16 §  Skall förhör hållas med barn i fall som avses i 15 §, skall socialnämnden, om hinder inte möter, i god tid underrättas om tid och plats för förhöret. Detsamma gäller i fråga om förhör i andra fall med barn som inte fyllt 20 år, om det finns skäl till antagande att vad som förekommit bör föranleda ingripande från socialnämnden.

Skall förhör hållas med den som är intagen i ett sådant hem som anges i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga i anledning av brott eller lagstridig gärning av den intagne, skall även den som förestår hemmet underrättas. Förordning (1990:189).

17 §  Förhör med någon som är under 18 år och som är misstänkt för brott, målsägande eller vittne, skall planeras och verkställas så att det inte uppkommer fara för att den som förhörs tar skada. Särskild varsamhet bör iakttas om förhöret rör sexuallivet. Det bör noga tillses att uppseende inte väcks kring förhöret. Detta får inte göras mer ingående än omständigheterna kräver. Förhör får inte äga rum fler gånger än som är nödvändigt med hänsyn till utredningens art och barnets bästa. Förordning (2001:645).

18 §  Förhör med någon som är under 18 år bör hållas av en person med särskild kompetens för uppgiften. Förordning (2001:645).

19 §  Är utsaga av barn av avgörande betydelse för utredningen, bör, om det finnes vara av vikt med hänsyn till barnets ålder och utveckling samt brottets beskaffenhet, någon som äger särskild sakkunskap i barn- eller förhörspsykologi biträda vid förhöret eller yttra sig angående värdet av barnets utsaga.

20 §  Av förundersökningsprotokollet skall det framgå vem som är undersökningsledare, vem som har varit förhörsledare och vem som har sammanställt protokollet. Den som sammanställer protokollet skall i det ange när detta sker.

I protokollet skall antecknas:

angivelsen eller vad som eljest föranlett förundersökningen,

tid och plats för företagande av åtgärder under förundersökningen,

iakttagelser vid brottsplatsundersökning,

utsagor av hörda personer samt erforderliga upplysningar om dem,

uppgift huruvida den misstänkte var påverkad av starka drycker eller annat berusningsmedel vid brottets begående och huruvida brottet kan antagas stå i samband med missbruk av alkohol eller annat berusningsmedel av denne,

namn å förhörsvittne och övriga vid förhör närvarande,

beslut huruvida annan än förhörsvittne medgivits övervara förhör samt att vad som framkommit vid förhör ej må uppenbaras,

framställningar till rätten om vittnesförhör eller annan utredning under förundersökningen, om upptagande av bevisning jämlikt 23 kap. 15 § rättegångsbalken samt om föreläggande att förete skriftligt bevis eller tillhandahålla föremål för besiktning ävensom beslut däröver,

sakkunnigyttranden,

beslut om uppgifter rörande användande av tvångsmedel,

underrättelse till misstänkt jämlikt 23 kap. 18 § första stycket första meningen rättegångsbalken samt till misstänkt och hans försvarare enligt samma stycke fjärde meningen med angivande även av om de krävt ytterligare utredning eller i övrigt velat anföra något,

anmaning enligt 2 § strafföreläggandekungörelsen (1970:60),

uppgift huruvida målsägande eller den som övertagit målsägandens anspråk ämnar föra ersättningstalan i anledning av brottet,

erforderliga uppgifter om enskilt anspråk när åklagaren förbereder även talan därom och, om det är möjligt, den misstänktes yttrande över sådant anspråk,

uppgift om uppmaning enligt 5 a §,

ävensom vad i övrigt finnes vara av betydelse att anteckna i protokollet.

Protokoll skall innehålla erforderliga diarieuppgifter, såsom nummer å inkommen angivelse och aktnummer (dossiernummer), ävensom kort beteckning av saken. Förordning (1997:1265).

21 §  I protokoll skall antecknas

beträffande ett vittne: fullständigt namn, upplysning huruvida vittnet är släkt eller bekant med den misstänkte, målsägande eller angivare, uppgift om vittnets särskilda förutsättningar att iaktta eller bedöma det som vittnet hörs om och uppgift om övriga förhållanden som kan vara av betydelse för bedömande av vittnets tillförlitlighet.

Beträffande målsägande skall i protokollet antecknas fullständigt namn.

Uppgift om vittnens och målsägandes personnummer, yrke eller anställning, bostadsort, postadress, arbetsplats - i förekom- mande fall uppgift om inskrivning i sjömansregistret - och telefonnummer skall antecknas i protokollet endast om uppgiften har betydelse för brottsutredningen.

Beträffande en misstänkt skall i protokollet antecknas fullständigt namn, personnummer eller samordningsnummer, yrke eller anställning, folkbokföringsort, bostadsort, postadress, arbetsplats - i förekommande fall uppgift om inskrivning i sjömansregistret - och telefonnummer och, beträffande den som inte fyllt tjugo år, föräldrarnas namn och adress, om det är lämpligt. Avser misstanken brott, för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader, eller om det annars finns anledning därtill, skall dessutom antecknas uppgifter om skolgång, tidigare anställningar, arbetsförhet och hälsotillstånd. Förordning (1999:1157).

21 a §  Uppgifter som avses i 21 § tredje stycket och som inte har antecknats i protokollet skall antecknas på en särskild handling. Detsamma gäller uppgift om underrättelser och information till målsäganden enligt 13 a-13 c §§ samt uppgift om målsäganden vill bli underrättad i fall som avses i 13 b §. Förordning (1997:799).

21 b §  När någon som inte har fyllt 18 år är misstänkt för brott skall i protokoll eller på en särskild handling antecknas vem eller vilka som enligt 5 och 33 §§ lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare har underrättats och kallats till förhör som hålls med den unge. Förordning (2002:384).

22 §  Protokoll skall avfattas så, att det ger en trogen bild av vad som förekommit vid förundersökningen av betydelse för målet.

Utsaga skall, i de delar den anses böra intagas i protokollet, återgivas i så nära överensstämmelse som möjligt med det talade ordet. Ordagrann återgivning behöver dock ej ske annat än då det ligger vikt på att de exakta ordalagen inflyta i protokollet. Utsaga som ordagrant antecknats i protokollet skall sättas inom citationstecken.

Finnes det lämpligt att, såsom när flera vittnen höras om samma förhållande, återgiva utsaga genom hänvisning till förut gjord uppteckning, skall, där utsagorna ej helt överensstämma, noga angivas, i vilka hänseenden hänvisning sker.

23 §  Vid protokollföring använda memorialanteckningar böra erhålla slutlig avfattning efter hand som förundersökningen fortskrider; dock att uppteckning av utsaga som skall granskas enligt 23 kap. 21 § rättegångsbalken skall erhålla slutlig avfattning i samband med sådan granskning.

Innan åklagare fattar beslut i åtalsfrågan, skall protokollet över den förundersökning som verkställts före beslutet hava erhållit slutlig avfattning.

Protokoll skall så snart ske kan uppsättas (slutgiltigt färdig ställas). Där så finnes lämpligt bör protokollet uppsättas efter hand som förundersökningen fortskrider.

24 §  Kortfattade anteckningar må föras i stället för protokoll, om det brott, som förundersökningen avser, kan antagas ej föranleda annan påföljd än böter samt förundersökningen är av mindre omfattning.

Om anteckningar som nu sägs gälle vad beträffande protokoll är stadgat, där det är tillämpligt; dock att utsaga av person som hörts vid förundersökningen ej behöver återgivas annorlunda än som en av förhörsledaren lämnad redogörelse för utsagans väsentliga innehåll. Redogörelsen behöver ej vara granskad av den hörde. Kungörelse (1964:686).

25 §  Om det i ett mål som skall tas upp av underrätt inte behövs någon förundersökning, bör det av polisrapport eller annan dylik handling framgå om den misstänkte erkänner eller förnekar gärningen, såvida det inte är fråga om ett brott som omedelbart har iakttagits av rätten. I fråga om anteckning i sådan handling av utsaga gäller 24 §.

Närmare föreskrifter om handläggning av brottmål utan förundersökning meddelas av Rikspolisstyrelsen efter samråd med Riksåklagaren. Förordning (1994:1429).

26 §  Om det med hänsyn till vad som föreskrivs i 24 kap. 4 § rättegångsbalken finns anledning anta att häktning inte får ske om övervakning ordnas, skall åklagaren så snart det kan ske försöka ordna nödvändig övervakning.

Övervakning får anordnas i den misstänktes hem eller annat enskilt hem eller genom att den misstänkte placeras i lämplig institution. Är den misstänkte redan placerad i en institution, skall åklagaren överväga huruvida särskild övervakning kan vara erforderlig där samt i samråd med den som förestår vården försöka få till stånd en sådan övervakning.

Övervakning i hem för vård eller boende inom socialtjänsten får ej anordnas utan särskilt medgivande av länsstyrelsen. Förordning (1988:32).

27 §  Har övervakning beslutats, får den misstänkte åläggas skyldighet att på vissa tider vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats. Han får också åläggas annat villkor som behövs. Åklagaren skall genast underrätta polismyndigheten om beslut om övervakning. Detsamma gäller när övervakningen upphör. Förordning (1981:1305).

28 §  Anordnas övervakning av anhållen person, skall anhållandet hävas.

29 §  Anmälan enligt 24 kap. 17 § tredje stycket rättegångsbalken görs hos den domstol som har beslutat om häktning. Om målet handläggs vid en annan domstol, skall anmälan i stället göras till den domstolen. Skall anmälan göras under sådan tid som avses i 1 § förordningen (1988:31) om tingsrätternas beredskap för häktningsfrågor, görs den till den tingsrätt som har beredskap.

Har häktningsbeslutet meddelats av överrätt efter särskild talan mot ett beslut i fråga om häktning, görs anmälan även hos den domstol där brottmålet är anhängigt eller skall anhängiggöras.

Om anmälan gjorts till annan domstol än som avses i första och andra styckena, skall den ofördröjligen vidarebefordras till rätt domstol.

Anmälan enligt denna paragraf görs av åklagaren. Det åligger polismyndigheten att omedelbart underrätta åklagaren om att ett beslut enligt 24 kap. 17 § tredje stycket rättegångsbalken har verkställts. Förordning (1988:32).

30 §  Har åklagaren sedan åtal väckts beslutat om reseförbud eller anmälningsskyldighet, skall det anmälas till den domstol där brottmålet är anhängigt. Förordning (1981:1305).