1 §  Ansökan om att anordna enskild begravningsplats skall ges in till länsstyrelsen, som med eget yttrande skall överlämna ärendet till regeringen. Förordning (1988:1195).

3 §  Innehavare av allmän begravningsplats skall över denna låta upprätta gravkarta, upptagande samtliga gravplatser och gravar med särskilt nummer för varje grav.

Vidare skall innehavaren av begravningsplatsen låta upprätta gravbok, upptagande numren på samtliga gravplatser och gravar enligt gravkartan samt för varje gravplats namn, yrke och adress beträffande den eller de personer, till vilka gravplatsen upplåtits samt tiden för upplåtelsen. Där så kan ske bör även senare gravrättsinnehavares namn, yrke och adress upptagas i gravboken. Efter gravsättning skall utan dröjsmål i gravboken införas namn, yrke, födelsetid och födelsenummer, dödsdag och hemort vid dödsfallet för den gravsatte, tiden för gravsättningen samt stoftets eller askans läge inom gravplatsen. I gravboken skall jämväl antecknas beslut om förverkande av gravrätt.

Vid upprättande av gravkarta och gravbok skola, så fullständigt som möjligt, även äldre gravplatser och gravar upptagas.

4 §  Gravbrev utfärdas av innehavaren av begravningsplatsen eller den han förordnar. I gravbrevet skall angivas namnet på den, till vilken upplåtelsen sker, nummer på gravplatsen eller graven, tiden för upplåtelsen och villkor därför.

5 §  Innehavare av allmän begravningsplats bör upprätta reglemente, upptagande bestämmelser om ordningen inom begravningsplatsen och gravplatserna, villkor för upplåtelsen av gravrätt och för övertagande av vård av gravplats samt föreskrifter om gravvård och andra anordningar på gravplats.

Oavsett om bestämmelser upptagits i gravbrev eller reglemente angående gravvård eller annan anordning på gravplats eller grav, äger innehavaren av begravningsplatsen påfordra att förslag därom underställes denne för godkännande, innan sådan anordning kommer till stånd.

6 §  En kistgrav skall vara så djup att en kista som sätts ner i graven täcks av ett jordlager på minst en meter över kistans högsta del, gravkulle oräknad. Förordning (1981:554).

7 §  I kistgrav må ej stoft ånyo nedsättas, innan så lång tid förflutit från det stoft senast nedsattes där, att de mjuka delarna kunna antagas hava fullständigt förmultnat, och i intet fall tidigare än efter femton år.

Med iakttagande av de försiktighetsmått som miljö- och hälsoskyddsnämnden föreskriver må stoft nedsättas efter kortare tid än i första stycket sägs, därest gravrättsinnehavaren så önskar och det kan ske utan olägenhet. Förordning (1983:632).

8 §  Bestämmelserna i 7 § gäller inte om utrymmet ovanför den tidigare nedsatta kistan är tillräckligt för att ytterligare en kista skall kunna sättas ner i graven med iakttagande av vad som föreskrivs i 6 §. Förordning (1981:554).

9 §  I kyrka, gravkor eller annat särskilt anordnat gravrum må stoft icke nedsättas med mindre stoftet på lämpligt sätt balsamerats samt de ytterligare åtgärder vidtagits, som miljö- och hälsoskyddsnämnden må föreskriva.

Nedsättning av stoft i kyrka, där gudstjänst brukar hållas, eller i gravkor, som står i omedelbar förbindelse med sådan kyrka, må ske allenast efter domkapitlets medgivande. Vid sådan nedsättning skall stoftet vara inneslutet i en lufttät metallkista. Förordning (1983:632).

10 §  En enskild person, enskild sammanslutning eller stiftelse får inte anlägga krematorium utan regeringens tillstånd. Förordning (1988:1195).

11 §  Krematorium må ej utan länsstyrelsens tillstånd överlåtas eller tagas i bruk för annat ändamål än såsom krematorium.

12 §  För krematorium skall finnas föreståndare.

Krematorium skall så underhållas och skötas att sanitär olägenhet ej uppstår.

13 §  Vid krematorium skall föras eldbegängelsejournal, i vilken under löpande nummerföljd skola antecknas de avlidnas fullständiga för och tillnamn, yrke eller titel, födelsetid och födelsenummer, dödsdag, hemort vid dödsfallet, dag för utfärdande av intyg för eldbegängelse, dag för eldbegängelsen samt dag för gravsättning av askan på begravningsplats, som är belägen invid krematoriet, eller när och till vem askan översänts eller utlämnats.

14 §  1 mom. Vid dödsfall som inträffar här i riket skall intyg av läkare om dödsorsak (dödsbevis) lämnas till pastorsämbetet i den församling där dödsfallet skall antecknas. Läkare får ej utfärda dödsbevis för make, förälder, barn eller syskon eller annan honom närstående.

Dödsbevis lämnas så snart det kan ske

av sjukvårdsinrättning, om den avlidne vårdades på inrättningen vid dödsfallet,

av den som enligt 31 § folkbokföringsförordningen anmäler dödsfall till pastorsämbete, om läkare i annat fall vårdat den avlidne för den sjukdom varav han avlidit eller biträtt vid förlossning varunder moder eller barn avlidit eller efter undersökning av den döda kroppen kunnat konstatera den sannolika dödsorsaken och ej funnit anledning till antagande att döden orsakats av annan person och ej heller eljest funnit skäl föreligga för en fullständigare undersökning av den döda kroppen,

i övriga fall av polismyndigheten i den ort där dödsfallet inträffat.

Har dödsbevis ej inkommit till pastorsämbetet inom en vecka efter anmälan om dödsfallet, skall pastorsämbetet sända underrättelse om dödsfallet till polismyndigheten i den ort där dödsfallet inträffat. Polismyndigheten har då att införskaffa dödsbevis. Förordning (1975:1006).

2 mom. Dödsbevis skall innehålla:

1. uppgift huruvida och av vem dödsorsaksundersökning eller obduktion av den döda kroppen utförts;
2. uttalande om dödsorsaken med angivande av de omständigheter å vilka uttalandet grundas eller, då dödsorsaken icke kunnat fastställas, uttalande angående läkarens uppfattning om denna med angivande av de omständigheter å vilka uppfattningen grundas; samt
3. uttalande huruvida anledning finnes till antagande, att döden orsakats av annan person, eller huruvida skäl eljest är för handen att företaga en fullständigare undersökning av den döda kroppen.

Det ankommer på socialstyrelsen att efter samråd med statistiska centralbyrån och riksskatteverket bestämma vad dödsbevis i övrigt skall innehålla samt fastställa formulär till dödsbevis. Förordning (1975:1006).

3 mom. Innan läkare utfärdar dödsbevis, skall han undersöka den döda kroppen för att fastställa dödsorsaken. Sådan undersökning får dock underlåtas, om läkaren vårdat den döde för den sjukdom varav han avlidit eller biträtt vid förlossning, varunder modern eller barnet avlidit, och läkaren anser sig på sannolika skäl kunna fastställa dödsorsaken. Socialstyrelsen meddelar efter samråd med rikspolisstyrelsen föreskrifter för sådan undersökning som dödsbevis skall grundas på.

4 mom. Dödsbevis skall av läkaren utan dröjsmål tillhandahållas den som enligt 1 mom. andra stycket skall lämna sådant bevis till pastorsämbete.

5 mom. Pastorsämbetet skall snarast möjligt sända mottagna dödsbevis till statistiska centralbyrån. Förordning (1970:317).

15 §  Gravsättning eller eldbegängelse av stoftet efter den som avlidit här i riket får icke företagas utan att dödsbevis företetts för pastorsämbetet.

Finnes icke anledning till antagande att döden orsakats av annan person och ej heller eljest skäl att företaga en fullständigare undersökning av den döda kroppen, får gravsättning eller eldbegängelse ske utan vidare prövning. Förordning (1970:317).

16 §  Finner pastorsämbete till vilket anmälan om dödsfall gjorts på grund av innehållet i avlämnat dödsbevis eller eljest, att det kan antagas att döden orsakats av annan person eller att skäl eljest är för handen att företaga en fullständigare undersökning av den döda kroppen, skall pastorsämbetet härom omedelbart skriftligen underrätta polismyndigheten i den ort, där dödsfallet inträffat, och, om dödsfallet ej anmälts till pastorsämbetet i den församling där det skall antecknas, jämväl detta pastorsämbete. Vid underrättelsen till polismyndigheten skall fogas avlämnat dödsbevis.

I fall som avses i första stycket skall polismyndigheten pröva frågan om tillstånd till gravsättning eller eldbegängelse. Föreligga skäl därtill, skall polismyndigheten föranstalta om en fullständigare undersökning av den döda kroppen.

Tillstånd till gravsättning eller eldbegängelse skall meddelas så snart ske kan. Besked om tillståndet och i ärendet ingivet dödsbevis skola översändas till det pastorsämbete, till vilket anmälan om dödsfallet gjorts. Förordning (1970:317).

17 § har upphört att gälla genom förordning (1970:317).

18 §  Kan enligt 15 § gravsättning eller eldbegängelse ske utan vidare prövning eller har tillstånd meddelats jämlikt 16 §, skall pastorsämbete till vilket anmälan om dödsfallet gjorts på begäran omedelbart utfärda intyg om att gravsättning eller eldbegängelse får äga rum. Om stoftet skall föras ut ur landet gäller i stället bestämmelserna om passersedel i 37 och 38 §§.

När pastorsämbete i annan församling än den där dödsfallet skall antecknas mottagit besked om tillstånd till gravsättning eller eldbegängelse eller utfärdat intyg eller passersedel som i första stycket sägs, skall ämbetet ofördröjligen lämna underrättelse därom till pastorsämbetet i den församling där dödsfallet skall antecknas. Vid underrättelsen skall fogas avlämnat dödsbevis.

Intyg för gravsättning eller eldbegängelse utfärdas enligt formulär, som fastställes av riksskatteverket. Förordning (1982:519).

19 §  När stoftet efter en person som avlidit utomlands har förts in i landet, skall den som ombesörjer begravningen underrätta pastorsämbetet i den församling där dödsfallet skall antecknas. Förordning (1981:554).

20 §  Gravsättning eller eldbegängelse av stoftet efter den som har avlidit utomlands får inte ske utan tillstånd av polismyndigheten på den ort där gravsättningen eller eldbegängelsen skall äga rum.

Vid ansökan om tillstånd enligt första stycket skall bifogas ett intyg om dödsfallet av behörig myndighet eller behörig läkare i det land där dödsfallet har inträffat. Intyget skall innehålla uppgift om dödsdagen och såvitt möjligt om dödsorsaken. Förordning (1982:519).

21 §  Om stoftet efter en person som har avlidit här i landet skall föras ut ur landet, skall passersedel avlämnas till tullmyndigheten i utförselorten. Tullmyndigheten skall på en kopia av passersedeln göra en anteckning om utförseln och omedelbart återsända kopian till den som har utfärdat passersedeln. Har passersedeln utfärdats av någon annan än pastorsämbetet i den församling där dödsfallet skall antecknas, skall utfärdaren vidarebefordra kopian till det pastorsämbetet. Förordning (1982:519).

22 §  Innan gravsättning sker av stoftet efter avliden person, skall den som förvaltar begravningsplatsen övertyga sig om att hinder för gravsättningen icke föreligger. Förvaltas begravningsplatsen icke av kyrkorådet i den församling där dödsfallet skall antecknas, må krävas att intyg för gravsättning företes.

Innan nedsättning sker enligt 9 §, skall för den som förvaltar kyrkan eller begravningsplatsen företes intyg av läkare, att stoftet balsamerats, ävensom bevis att av miljö- och hälsoskyddsnämnden föreskrivna åtgärder vidtagits.

Då gravsättning skett, åligger det den som förvaltar begravningsplatsen att skyndsamt göra anmälan om gravsättningen till pastorsämbetet i den församling, där dödsfallet skall antecknas. Förordning (1983:632).

23 §  Eldbegängelse må ske endast i krematorium.

Innan eldbegängelse må äga rum, skall intyg för eldbegängelse hava överlämnats till föreståndaren för krematoriet.

Senast en vecka efter eldbegängelsen skall föreståndaren genom utdrag av eldbegängelsejournalen underrätta pastorsämbetet i den församling, där dödsfallet skall antecknas, om eldbegängelsen. Förordning (1967:619).

23 a §  Gravsättning eller eldbegängelse av dödfödd som avlidit före tjugoåttonde havandeskapsveckan får ske utan intyg för gravsättning eller eldbegängelse, om läkarintyg om dödsfallet företes för den som förvaltar begravningsplatsen eller föreståndaren för krematoriet. Förordning (1982:519).

24 §  Har gravsättning eller eldbegängelse icke skett inom två månader efter dödsfallet, skall pastorsämbetet i den församling, där dödsfallet skall antecknas, verkställa utredning om anledningen till dröjsmålet. Pastorsämbetet i annan församling samt polismyndighet äro skyldiga att biträda härvid.

25 §  1 mom. Inom ett år efter eldbegängelse skall askan gravsättas genom att nedsättas i grav eller läggas i urna, som tillslutes och, om den ej är fast förenad med underlaget, insättes i förvaringsrum, vilket hålles stängt.

Urna för förvaring av avlidens aska skall vara av material och typ som godkännes av innehavaren av begravningsplatsen.

2 mom. Askan må i stället för att gravsättas som i första momentet sägs nedgrävas eller utströs inom minneslund eller efter tillstånd av länsstyrelsen utströs på plats, som ej är begravningsplats.

Meddelande av tillstånd, som i nästföregående stycke sägs, ankommer på länsstyrelsen i det län, där askan avses skola utströs. Ansökan om tillstånd skall ingivas till länsstyrelsen av den som i egenskap av anhörig eller närstående eller eljest ombesörjer begravningen. Tillstånd må lämnas allenast om länsstyrelsen finner, att den tillämnade platsen för utströendet ägnar sig härför samt att med askan uppenbarligen kommer att förfaras på ett pietetsfullt sätt. I beslutet skall angivas lämplig tid, inom vilken sökanden skall hava att till länsstyrelsen inkomma med intyg om att med askan förfarits i enlighet med tillståndet, ävensom de ytterligare villkor, som länsstyrelsen finner erforderliga.

26 §  Aska skall i avvaktan på gravsättning, nedgrävning eller utströende förvaras i tillsluten urna i krematorium.

Aska må utlämnas till enskild allenast för överbringande till begravningsplats, som ej är belägen vid krematoriet, eller till annat krematorium eller för utströende annorstädes än på begravningsplats eller för askans utförande ur riket. Innan aska utlämnas för att utströs annorstädes än på begravningsplats, skall bevis företes om att tillstånd enligt 25 § 2 mom. beviljats.

27 §  Har aska utlämnats för att inom riket gravsättas, nedgrävas eller utströs på begravningsplats eller för att lämnas i förvar i annat krematorium, åligger det föreståndaren för det krematorium, där eldbegängelsen skett, att omedelbart översända utdrag av eldbegängelsejournalen rörande den avlidne till den som förvaltar begravningsplatsen eller till föreståndaren för det krematorium, där askan skall lämnas i förvar. Den som mottagit sådan underrättelse har att draga försorg om att askan så snart ske kan blir behörigen gravsatt, nedgrävd eller utströdd eller lämnad till förvaring.

Skall aska efter den som undergått eldbegängelse här i riket utföras ur riket, åligger det föreståndaren för krematoriet att tillhandahålla den till vilken askan utlämnas utdrag av journalen rörande den avlidne. Askan må icke utföras ur riket med mindre nämnda utdrag avlämnas till tullmyndigheten i utförselorten. Det åligger tullmyndigheten att omedelbart översända utdraget, försett med anteckning om utförseln, till den krematorieföre ståndare som tillhandahållit det. Om mottagandet skall föreståndaren underrätta pastorsämbetet i den församling, där dödsfallet skall antecknas. Förordning (1967:619).

28 §  Har aska efter avliden som undergått eldbegängelse införts i riket, åligger det den som ombesörjer begravningen att om införandet underrätta pastorsämbetet i den församling där dödsfallet skall antecknas.

Vad i 25-27 §§ stadgas skall i tillämpliga delar gälla beträffande aska, som införts i riket. Förordning (1967:619).

29 §  Då gravsättning, nedgrävning eller utströende av aska skett på begravningsplats, åligger det den som förvaltar begravningsplatsen att skyndsamt göra anmälan om åtgärden till pastorsämbetet i den församling, där dödsfallet skall antecknas. Pastorsämbete som nu sagts skall ock av länsstyrelse skyndsamt underrättas om att till länsstyrelsen inkommit sådant intyg som avses i 25 § 2 mom.Förordning (1967:619).

30 §  Har aska under ett år förvarats i krematorium, skall föreståndaren för krematoriet anmana den som lämnat askan i krematoriets förvar att inom två månader efter det han erhållit del av anmaningen draga försorg om att med askan förfares så som sägs i 25 §.

Efterkommes icke föreståndarens anmaning eller kan den som lämnat askan i förvar icke inom två månader anträffas för delgivning av anmaningen, har föreståndaren att själv föranstalta om gravsättning av askan i tillsluten urna.

31 §  Stoft som har gravsatts på en allmän begravningsplats får inte tas upp utan tillstånd av den som förvaltar begravningsplatsen. Innan tillstånd meddelas, skall miljö- och hälsoskyddsnämnden höras.

Stoft som har gravsatts på en enskild begravningsplats får inte tas upp utan tillstånd av länsstyrelsen, som i ärendet skall höra miljö- och hälsoskyddsnämnden och den som förvaltar begravningsplatsen.

Tillstånd till upptagning av gravsatt stoft får meddelas endast om det föreligger särskilda skäl. Förordning (1983:632).

32 §  För flyttning av gravsatt aska fordras tillstånd, om flyttningen skall ske inom eller från en allmän begravningsplats, av den som förvaltar begravningsplatsen och i annat fall av länsstyrelsen. Sådant tillstånd får meddelas endast om det föreligger särskilda skäl. Innan länsstyrelsen meddelar tillstånd, skall den som förvaltar begravningsplatsen höras.

Då gravrätten har upphört, får den som förvaltar begravningsplatsen flytta urnor som finns inom området till sådant djup att marken på nytt kan tas i anspråk för gravsättning. Förordning (1980:423).

33 §  Talan mot beslut av den som förvaltar allmän begravningsplats i ärende enligt 31 eller 32 § föres hos länsstyrelsen genom besvär. Förordning (1969:682).

34 §  En kista som används för transport av stoftet efter en avliden från Sverige skall vara ogenomtränglig för fukt och invändigt innehålla ett absorberande material. Kistan kan bestå, antingen av en yttre träkista med minst två centimeter tjocka sidor och en inre kista av zink eller något annat självförstörande material, eller av en träkista med minst tre centimeter tjocka sidor, invändigt klädd med zink eller något annat självförstörande material.

Om dödsfallet har orsakats av en smittsam sjukdom, skall kroppen vara klädd i en svepning indränkt med antiseptisk lösning.

En kista som transporteras med flyg skall vara försedd med en reningsanordning för att utjämna trycket eller, om en sådan saknas, vara så hållbar att den kan motstå den tryckförändring som kan uppkomma under transporten. Förordning (1982:519).

35 §  En kista som transporteras med vanlig frakt skall förpackas så, att det inte framgår att transporten avser en kista. På förpackningen skall anges att den skall hanteras med varsamhet. Förordning (1982:519).

36 §  Ansökan om passersedel som krävs enligt 21 § görs hos det pastorsämbete till vilket anmälan om dödsfallet har gjorts. Förordning (1982:519).

37 §  Pastorsämbetet skall utfärda passersedel, om

1. gravsättning eller eldbegängelse enligt 15 § kan ske utan vidare prövning eller tillstånd har meddelats enligt 16 §, samt
2. pastorsämbetet erhållit intyg från begravningsentreprenör om att föreskrifterna i 34 och 35 §§ är uppfyllda och om att kistan inte innehåller något annat än stoftet och sådana personliga tillhörigheter som skall begravas eller brännas tillsammans med det.

Passersedel utfärdas enligt formulär som fastställs av riksskatteverket. Den skall avfattas på svenska och engelska eller svenska och franska. Förordning (1982:519).

38 §  Vid transport av stoft efter en avliden till Danmark, Finland, Island eller Norge gäller 34-37 §§ med följande avvikelser.

Bestämmelserna i 34 § tillämpas endast om det krävs av den som ombesörjer transporten eller om dödsfallet har orsakats av en smittsam sjukdom och läkare föreskriver att bestämmelserna skall iakttas. Vid alla transporter krävs dock att kistan är tät och tillräckligt solid.

Bestämmelserna i 37 § första stycket 2 skall inte tillämpas. Inte heller behöver passersedeln avfattas på något annat språk än svenska. Förordning (1982:519).

39 §  Under tid då riket är indraget i krig må gravsättning eller eldbegängelse av stoftet efter person, vars död orsakats av krigsåtgärd eller smittsam sjukdom, företagas utan iakttagande av bestämmelserna i denna kungörelse.

40 §  Det åligger miljö- och hälsoskyddsnämnden att tillse, att verksamheten vid begravningsplats och krematorium utövas på ett från hälsoskyddssynpunkt tillfredsställande sätt. Förordning (1983:632).