om den statliga kulturpolitiken 3

Prop 1975/76:135

Regeringens proposition

1975/76:135

om den statliga kulturpolitiken 3;

beslutad den 26 februari 1976.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits

i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

G.E. STRÄNG BERTIL ZACHRISSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram en rad förslag om förbättringar av konstnärernas

villkor. Nuvarande stipendiesystem föreslås bli ersatt av ett nytt system

med direkta bidrag till konstnärer. Syftet med bidragen skall bl. a. vara

att ge möjligheter till kontinuitet i den konstnärliga yrkesutövningen och

skapa förutsättningar för experiment och nydanande.

Konstnärerna föreslås själva få det dominerande inflytandet i det nya

organ, konstnärsnämnden, som från den 1 juli 1976 får ansvaret för för-

delningen av bidrag. Nämnden skall fördela bidrag till bild- och formkonstnärer, tonkonstnärer samt scen- och filmkonstnärer. De nuvarande stipendieorganen Konstakademien, Musikaliska akademien och Konstnärsstipendienämnden upphör med sin stipendiegivning vid halvårsskiftet. Styrelsen

för Sveriges författarfond föreslås liksom hittills ha hand om uppgiften att

fördela olika bidrag till författare, översättare och kulturjournalister.

Konstnärsnämnden föreslås få stor frihet när det gäller valet av bidragsform. För direkta bidrag till konstnärer föreslås att ca 16 milj. kr. anvisas för nästa budgetår, vilket innebär en ökning med 8 milj. kr. i förhållande till vad som innevarande budgetår kan disponeras för stipendier.

Utöver direkta bidrag föreslås konstnärsnämnden få disponera 2,4 milj. kr. för projektbidrag, som skall underlätta för konstnärerna att utveckla nya tekniker och arbetsformer eller att använda de konstnärliga uttrycksmedlen i nya sammanhang.

Nuvarande konstnärsbelöningar behålls men kallas i fortsättningen inkomstgarantier för konstnärer. Garantierna skall ge ekonomisk trygghet åt dem som gör en framstående konstnärlig insats men ändå har försörjnings-

1 Riksdagen 19751/76. I saml. Nr 135

svårigheter. Garantiernas storlek är beroende av konstnärernas övriga in-

komster. Inkomstgarantier, som i princip utgår på livstid, skall i första hand

tilldelas bild- och formkonstnärer, tonkonstnärer samt film- och scenkonst-

närer. För författare och andra upphovsmän till litterära verk kommer den

garanterade författarpenningen att fungera som en motsvarighet till inkomstgarantierna. Garanterad författarpenning är en garanterad årlig mi-

nimiersättning som beviljas av styrelsen för Sveriges författarfond. Styrelsen

förvaltar de medel, f. n. ca 20 milj. kr. årligen, som tillförs fonden genom

den s.k. biblioteksersättningen.

Propositionen innehåller också förslag om en kraftig ökning av de statliga

insatserna för bildkonsten. Möjligheterna att införliva konstverk i den offentliga miljön föreslås öka väsentligt. Anstagen för inköp av konst till statliga byggnader fördubblas i det närmaste och utgår enligt förslaget med 8,7 milj. kr. Härav föreslås 1 milj. kr. för folkparkernas och de samlings-

lokalägande organisationernas konstinköp. Möjligheterna att med lån och bidrag av statsmedel finansiera konstnärlig utsmyckning och gestaltning

vid ny- och ombyggnad av allmänna samlingslokaler föreslås öka avsevän. En ny organisation för statens konstmuseer föreslås från den 1 juli 1976.

Nationalmuseet, moderna museer och östasiatiska museet blir självständiga enheter under en gemensam styrelse. Samtidigt med omorganisationen tillförs.museiverksamheten ökade resurser.

Den konstbildande verksamheten inom Konstfrämjandet får enligt propositionens förslag en kraftig förstärkning. Också Sveriges konstföreningars riksförbund får ökat stöd.

Riksutställningar, vars verksamhet hittills har bedrivits försöksvis, får fr.o.m. nästa budgetår en permanent organisation.

Statligt stöd föreslås till Litteraturfrämjandet för utgivning av kvalitetslitteratur till låga priser. Riktlinjer föreslås för kulturminnesvårdens regionala organisation i samband med att länsstyrelsen den 1 juli 1976 blir regional myndighet för den

statliga kulturminnesvården.; Formerna för bl. a. samarbete och ansvarsfördelning mellan länsstyrelse och länsmuseum behandlas 1 propositionen. Beslutanderätten i ärenden om bi. a. fasta fornlämningar, byggnadsminnen och begravningsplatser förs över rån riksantikvarieimbetet och statens historiska museer till länsstyrelsen.

För utbyggnaden av de statliga insatserna på kulturområdet föreslås för nästa budgetår en sammanlagd ökning av 39,8 milj. kr., varav 15,5 milj.

kr. i budgetpropositionen och 24,3 milj. kr. för ändamål som behandlas

i denna proposition.

Lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1942:350) om fornminnen

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1942:350) om fornminnen!

dels att 21 § skall upphöra att gälla, dels att i 6 och 7 §§ ordet ”riksantikvarien” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”länsstyrelsen” i motsvarande form, dels att i 75 orden ”lagen om expropriation” skall bytas ut mot ”expropriationslagen (1972:719)”, dels att i 9 b, 11, 13 och 16 8§ ordet ”kronan” i olika böjningsformer

skall bytas ut mot ”staten” i motsvarande form,

dels att i 11 och 13 §§ ordet ”riksantikvarien” skall bytas ut mot ”riks-

antikvarieämbetet och statens historiska museer”,

dels att i 13 § ordet ”Konungens” skall bytas ut mot ”regeringens”,

dels att 1,3, 5,8, 9 a, 10, 12, 14, 15 och 17-20 §§ skall ha nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 Fasta fornlämningar, bevarande minnet av fäderneslandets tidigare inbyggare, äro ställda under lagens hägn. Ej må någon utan tillstånd enligt denna lag utgräva, rubba, överhölja eller eljest genom plantering eller bebyggelse eller på annat sätt förändra eller skada eller borttaga fast fornlämning.

Tillsyn över fasta fornlämningar Länsstyrelsen utövar tillsyn över utövas av riksantikvarien. fasta fornlämningar i länet.

Riksantikvarieämbetet och statens

historiska museer har överinseende

över skyddet och vården av de fasta

fornlämningarna i riket.

3V

Till fast fornlämning hör så stort Till fast fornlämning hör så stort

" Senaste lydelse av

68 1971:1163 Yb 8 1967:77 118 -1967:77 168 1967:77

Nuvarande lIvdelse Föreslagen lydelse

område på marken som tarvas för område på marken som tarvas för att bevara fornlämningen och bereda att bevara fornlämningen och bereda med hänsyn till dess art och bety- med hänsyn till dess art och bety-

delse nödigt utrymme däromkring. delse nödigt utrymme däromkring. Har mark för fornlämning undanta- Har mark för fornlämning undantagits från delning vid lantmärteriför- gits från delning vid lantmäteriför-

rättning eller tagits i anspråk genom rättning enligt bestämmelser som gällexpropriation, gälle de gränser som de före ikraftträdandet av fastighets-

därvid bestämts. bildningslagen (1970:988) eller tagits

i anspråk genom expropriation, gäl-

le de gränser som därvid bestämts.

Är ej området bestämt genom Är ej området bestämt genom

lantmäteriförrättning eller expro- lantmäteriförrättning som avses i priation, äger länsstyrelsen an på första stycket eller expropriation, äger framställning av riksantikvarien eller länsstyrelsen fastställa gränserna för

markens ägare fastställa gränserna området. Upptages ärende härom an-

för området. Gör riksantikvarien norledes än på framställning av marframställning härom, skall framställ- kens ägare, skall denne underrättas ningen genom länsstyrelsens försorg om ärendet. Underrättelse skall deldelgivas ägaren på sätt om stämning givas ägaren på sätt om stämning /

är stadgat. Göres sådan framstäilning tvistemål är stadgat.

av ägaren, skall länsstyrelsen bereda

riksantikvarien tillfälle att yttra sig.

Länsstyrelsen skall i övrigt sörja för fullständig utredning i ärendet.

Med avseende å fiderkommiss eller fastighet som innehaves under därmed jämförliga förhållanden eller med ständig besittningsrätt skall vad i denna lag sägs om markens ägare gilla innehavaren.

5 8

Riksantikvarien äger att låta un- Länsstyrelsen äger att låta underdersöka, iståndsätta och inhägne fast söka, iståndsätta och inhägna fast fornlämning ävensom å därtill hö- fornlämning ävensom å därtill hö-

rande mark verkställa röjning eller rande mark verkställa röjning eller vidlaga annan åtgärd som prövas er- vidtaga annan åtgärd som prövas er-

forderlig för fornlämningens skydd forderlig för fornlämningens skydd och vård. Riksantikvarien må ock och vård.

medgiva annan att under villkor som Länsstyrelsen må ock medgiva anriksantikvarien bestämmer företaga nan att under villkor som länsstyrel-

undersökning av fast fornlämning. sen bestämmer företaga undersökning av fast fornlämning. Om det finnes nödvändigt, må Om det finnes nödvändigt, må

riksantikvarien låta omhändertaga länsstyrelsen 1åta — omhändertaga

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse fornlämning eller del därav för dess fornlämning eller del därav för dess uppställande eller vård på annan uppställande eller vård på annan plats. Vad nu sagts äger jämväl till- plats. Vad nu sagts äger jämväl tilllämpning å fornlämning eller del lämpning å fornlämning eller del

därav som inmurats eller intimrats därav som inmurats eller intimrats

i hus, bro eller annan byggnad. i hus, bro eller annan byggnad.

Undersökning eller annan åtgärd

som avses i första eller tredje styck-

ena må vidtagas även av riksantikva-

rieämbetet och statens historiska mu-

seer.

Före vidtagandet av åtgärd som i denna paragraf sägs skall markens eller

byggnadens ägare underrättas. Medför åtgärden att kostnad eller skada åsam-

kas ägaren eller annan, skall skälig ersättning därför givas.

85 Vid planerande av väganläggning Vid planerande av väganläggning eller annat arbetsföretag bör i god tid eller annat arbetsföretag bör i god tid

inhämtas, huruvida fast fornläm- inhämtas, huruvida fast fornläm-

ning kan beröras av företaget, samt, ning kan beröras av företaget, samt,

där detta finnes vara förhållandet, där detta finnes vara förhållandet,

samråd så snart ske kan äga rum med samråd så snart ske kan äga rum med riksantikvarien eller ombud som den- länsstyrelsen. ne utsett därtill.

Anträffas under grävning eller an- Anträffas under grävning eller annat arbete fast fornlämning som ej nat arbete fast fornlämning som ej

förut varit känd, skall arbetet i vad förut varit känd, skall arbetet i vad det rör fornlämningen omedelbart det rör fornlämningen omedelbart avbrytas och den som leder arbetet avbrytas och den som leder arbetet

utan dröjsmål göra anmälan om för- utan dröjsmål göra anmälan om för-

hållandet hos riksantikvarien eller hållandet hos länsstyrelsen. ombud som denne utsett.

Ansökan om tillstånd att rubba, förändra eller borttaga fornlämning som beröres av arbetet skall skyndsamt prövas enligt vad i 6 3 stadgas.

9aY

Bestämmelserna i 1 och 6-9 §§ Bestämmelserna i I $ första-tredje

gälla i tillämpliga delar i fråga om styckena och 6-9 §§ gälla i tillämpskeppsvrak, om minst etthundra år liga delar i fråga om skeppsvrak, om kan antagas ha förflutit sedan skep- minst etthundra år kan antagas ha pet blev vrak, samt om föremål som förflutit sedan skeppet blev vrak,

påträffas i eller i närheten av sådant samt om föremål som påträffas i eller

Senaste lydelse 1971:1163.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

vrak och har samband med detta. i närheten av sådant vrak och har Bestämmelsen i 6 § andra stycket gäl- samband med detta. Därvid gäller

ler härvid även ägare av vattenom- vad som sägs råde. 1. i 1§, 6§, 7§ första stycket och &$ om länsstyrelsen i stället riksantikvarieämbetet och statens historiska

museer,

2. 16 § andra stycket om markens

ägare även ägare av vattenområde.

Riksantikvarien får låta undersöka Riksantikvarieämbetet och statens

och bärga skeppsvrak och annat fö- historiska museer får låta undersöka

remål som avses i första stycket samt och bärga skeppsvrak och annat fövidtaga annan åtgärd för föremälets remål som avses i första stycket samt skydd och vård. Riksantikvarier: får vidtaga annan åtgärd för föremålets medgiva annan att under villkor som skydd och vård. Riksantikvarieämberiksantikvarien bestämmer företaga tet och statens historiska museer får undersökningen och bärgningen. medgiva annan att under villkor som myndigheten bestämmer = företaga undersökningen och bärgningen. Före vidtagandet av åtgärd som avses i andra stycket skall markens eller vattenområdets ägare underrättas. Medför åtgärden att kostnad eller skada åsamkas ägaren eller annan, skall skälig ersättning därför givas.

Tillstånd till åtgärd som avses i 6 § första stycket får lämnas vrakets eller annat föremåls ägare även om det icke föreligger sådant skäl för åtgärden som angives där.

10 §

Föremål, som påträffas i fast forn- Föremål, som påträffas i fast fornlämning och har samband med den- lämning och har samband med den-

na, skall tillfalla kronan. na, skall tillfalla staten.

Skedde fyndet vid vetenskaplig Skedde fyndet vid vetenskaplig undersökning vartill riksantikvarien undersökning vartill länsstyrelsen gigivit sitt tillstånd, må riksantikvarien vit sitt tillstånd, må riksantikvarie-

tillerkänna den som låtit utföra un- ämbetet och statens historiska musedersökningen skälig ersättning för er tillerkänna den som låtit utföra nödiga kostnader och med under- undersökningen skälig ersättning för sökningen förenat arbete. Påträf- nödiga kostnader och med under-

fades föremålet utan samband med sökningen förenat arbete. Påträfsådan undersökning, äge riksantikva- fades föremålet utan samband med rien förordna att hittelön skall utgå, sådan undersökning, äge riksantikva-

om det finnes skäligt. rieämbetet och statens historiska mu-

seer förordna att hittelön skall utgå,

om det finnes skäligt.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 § Om fynd av föremål som enligt Om fynd av föremål som enligt

vad ovan sagts skall tillfalla eller vad ovan sagts skall tillfalla eller hembjudas kronan skall den som hembjudas staten skall den som hit-

hittat föremålet utan dröjsmål göra tat föremålet utan dröjsmål göra an-

anmälan hos riksantikvarien eller mälan hos riksantikvarieämbetet och ombud som denne utsett eller hos statens historiska museer eller ombud polismyndighet. Han vare ock plik- som denna myndighet utsett eller

tig att på anmaning utlämna före- hos polismyndighet. Han vare ock

målet mot bevis samt noggrant upp- pliktig att på anmaning utlämna fö-

giva platsen för fyndet och omstän- remålet mot bevis samt noggrant

digheterna därvid. uppgiva platsen för fyndet och omständigheterna därvid.

14 N Vill den som påträffat föremål, Vill den som påträffat föremål, varom i 11 § förmäles, hembjuda det varom i 11 § förmäles, hembjuda det

till kronan, oaktat skyldighet därtill till staten, oaktat skyldighet därtill ej ej föreligger, göre anmälan om fyn- föreligger, göre anmälan om fyndet det hos riksantikvarien eller dennes hos riksantikvarieämbetet och statens ombud eller hos polismyndighet. Historiska museer eller ombud som

denna myndighet utsett eller hos po-

lismyndighet.

v3

154 Riksantikvarien äger att låta un- Länsstyrelsen äger att låta underdersöka eller medgiva annan att un- söka eller medgiva annan att under der villkor, som riksantikvarien be- villkor. som länsstyrelsen bestämstämmer, undersöka plats för forn- mer, undersöka plats för fornfynd,

fynd, ändå att den ej är att hänföra ändå att den ej är att hänföra till fast

till fast fornlämning. fornlämning. Sådan undersökning må vidtagas även av riksantikvarieämbetet och statens historiska muse-

er. Å sådan undersökning skall vad i 5 § sista stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Länsstyrelsen äger att vid vite fridlysa platsen intill dess undersökningen utförts, om det kan ske utan att därigenom vållas väsentlig olägenhet. I fråga om kungörande av länsstyrelsens beslut äger 4 § andra stycket mot-

svarande tillämpning.

”Med nuvarande lydelse avses lydelsen enligt prop. 1975/76:112.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Fråga om ersättning eller kostnad Fråga om ersättning eller kostnad

enligt 5 § tredje stycket, 75 första enligt 5§ femte stycket, 78 första stycket, 9 § första stycket eller 9 a § stycket, 9 § första stycket eller 9 a § tredje stycket prövas av den fastig- tredje stycket prövas av den fastighetsdomstol inom vars område forn- hetsdomstol inom vars område forn-

lämningen är belägen. lämningen är belägen.

18 § Riksantikvarien äger i angelägen- Riksantikvarieämbetet och statens

het som avses i denna lag påkalla historiska museer samt länsstyrelsen nödig handräckning hos överexeku- äga i angelägenhet som avses i dentor. na lag påkalla nödig handräckning

hos överexekutor.

I fråga om handräckning som nu sagts gälle i tillämpliga delar de bestämmelser som äro stadgade för de i 191 § utsökningslagen avsedda fall.

&5

193 I ärende som enligt denna lag an- I ärende enligt 3 4 andra stycket,

kommer på länsstyrelsens prövning 4Ss eller 15 tredje stycket äge äge länsstyrelsen, om så finnes på- länsstyrelsen, om så finnes påkallat,

kallat, meddela föreskrift att gälla meddela föreskrift att gälla tills vida-

tills vidare i avbidan på ärendets slut- re i avbidan på ärendets slutliga avliga avgörande. görande.

Talan mot länsstyrelsens besiut

enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär.

Talan mot riksantikvariens besiut Talan mot länsstyrelsens beslut i

enligt denna lag föres hos Konungen ärende enligt 3 § andra stycket, 48

genom besvär. eller 15§ tredje stycket föres hos

kammarrätten genom besvär. Mot

beslut i övrigt enligt denna lag av länsstyrelsen eller riksantikvarieäm-

betet och statens historiska museer

föres talan hos regeringen genom be-

svär.

"Senaste lydelse 1971:536.

"Senaste lydelse 1971:589.

"Senaste lydelse 1967:77.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Riksantikvarieämbetet och statens

historiska museer äger föra talan

mot länsstyrelsens beslut enligt denna

(ag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976. I fråga om talan mot myndighets

beslut som har meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1960:690) om byggnadsminnen!

dels att 21 § skall upphöra att gälla,

dels att i 1, 3, 7, 9, 13 och 15 §§ ordet ”riksantikvarien” skall bytas ut mot ”länsstyrelsen”,

dels att i 1, 5 och 9-12 §§ ordet ”kronan” skall bytas ut mot ”staten”,

dels att i 165 ordet ”Konungen” skall bytas ut mot ”regeringen”.

dels att 4, 8, 14 och 18 5§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, I a $, av nedan angivna lydelse.

la $

Riksantikvarieämbetet och statens

historiska museer har överinseende

över frågor som rör tillämpningen av

denna lag.

Pod

Försummar ägare av byggnads- Försummar ägare av byggnads-

minne den vård, som enligt medde- minne den vård, som enligt medde-

lade skyddsföreskrifter åligger ho- lade skyddsföreskrifter åligger honom, äger länsstyrelsen, på fram- nom, äger länsstyrelsen förelägga ställning av riksantikvarien, förelägga honom att inom viss skälig tid vidhonom att inom viss skälig tid vid- taga erforderliga åtgärder. Sådana åt-

" Senaste lydelse av

58 1972:777 118 1972:777

78 1972:777 128 1972:777 108 1971:540 1385 1971:540

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lIvdelse

taga erforderliga åtgärder. Sådana åt- gärder som med hänsyn till bygg-

gärder som med hänsyn till bygg- nadens användning och omständig-

nadens användning och omständig- heterna i övrigt äro oskäligt betung-

heterna i Övrigt äro oskäligt betung- ande må dock ej åläggas honom. ande må dock ej åläggas honom. Fullgöres icke föreläggandet, må Fuligöres icke föreläggandet, må länsstyrelsen låta utföra åtgärderna

länsstyrelsen låta utföra åtgärderna på ägarens bekostnad.

på ägarens bekostnad.

Innan ”ksantikvarien i ärende an- Innan länsstyrelsen i ärende angå-

gående byggnadsminne fattar beslut ende byggnadsminne fattar beslut av

av beskaffenhet att kunna medföra beskaffenhet att kunna medföra rätt

rätt till ersättning för ägare eller an- till ersättning för ägare eller annan,

nan, har Aan att förvissa sig om att har länsstyrelsen att förvissa sig om för sådant ändamål avsedda medel att för sådant ändamål avsedda me-

finnas tillgängliga. del finnas tillgängliga.

14 N

Talan mot riksantikvariens eller Talan mot länsstyrelsens beslut enlänsstyrelses beslut enligt denna lag ligt denna lag föres hos kammarrätföres hos kammarrätten genom be- ten genom besvär. svär. Riksantikvarieämbetet och statens

historiska museer äger föra talan

mot länsstyrelsens beslut enligt denna

lag.

Beslut enligt 1 eller 7 § skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

18 §

Har byggnadsminne ändrats i strid Har byggnadsminne ändrats i strid

mot föreskrift, som meddelats med mot föreskrift, som meddelats med

stöd av denna lag, och kan ändringen stöd av denna lag, och kan ändringen

återställas, äger länsstyrelsen, efter återställas, äger länsstyrelsen vid vite

framställning av riksantikvarien, vid ålägga ägaren att vidtaga åtgärder

vite ålägga ägaren att vidtaga åtgär- härför. der härför.

Överexekutor äger meddela hand- Överexekutor äger meddela hand-

räckning för att avbryta pågående räckning för att avbryta pågående

förstörelse av byggnadsminne eller förstörelse av byggnadsminne eller

Senaste lydelse 1971:590.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

återställa detta eller om eljest så er- återställa detta eller om eljest så erfordras till efterlevnad av denna lag. fordras vill efterlevnad av denna lag.

Ansökan om handräckning må göras Ansökan om handräckning må göras

av riksantikvarien eller allmän åkla- av länsstyrelsen eller allmän åklaga-

gare. Begär utmätningsman att kost- re. Begär utmätningsman att kost-

nad för förrättningen skall förskju- nad för förrättningen skall förskjutas, må det ske av allmänna medel. tas, må det ske av allmänna medel. I övrigt gälla enahanda bestämmel- I övrigt gälla enahanda bestämmelser, som äro stadgade för det i 191 § ser, som äro stadgade för det i 191 5

utsökningslagen avsedda fallet. utsökningslagen avsedda fallet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976. I fråga om talan mot myndighets beslut som har meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

3 Förslag till

Lag om överlämnande av förvaltningsuppgifter till föreningar, samfälligheter och stiftelser inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde

Härigenom föreskrives följande.

Enligt de närmare föreskrifter som beslutas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får föreningar, samfälligheter och stiftelser inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde fullgöra förvaltningsuppgifter enligt följande, nämligen

Förening, samfällighet eller Uppgift stiftelse

Musikaliska akademien 1. Prövning av frågor om statsbi-

drag till musikpedagogisk utbild-

ningsverksamhet inom privata mu-

sikskolor i Stockholm och om villkor för detta bidrag

2. Prövning av frågor om statsbi-

drag till orgeispelarkurs och om vill-

kor för detta bidrag

3. Handhavande av orgelspelar-

kurs enligt 2

4. Handhavande av kurser för av-

Förening, samfällighet eller Uppgift stiftelse

läggande av organist- och kantors-

examen, för avläggande av pedagogisk examen för kyrkokantorer samt för utbildande av kyrkomusiker vid Svenska diakonsällskapets diakonskola

Sveriges författarförbund Prövning av frågor om fördelning av statliga medel till författare och

översättare för utnyttjande av deras

verk i form av talböcker och i taltidningar

Stiftelsen Institutet för rikskonser- Prövning av frågor om statsbidrag

ter och = förlusttäckningsgarantier av

statliga medel till regionala och lokala musikaktiviteter samt statsbi-

drag till svenska musikers utlandsverksamhet Stiftelsen Sveriges fria konstskolor Prövning av frågor om stöd av

statliga medel åt verksamheten vid vissa konstskolor i Stockholm, Göteborg och Malmö

Svenska föreningen Norden 1. Prövning av frågor om lärarut-

byte mellan de nordiska länderna

2. Prövning av frågor om statsbi-

drag till resor och statliga stipendier inom föreningens verksamhetsom-

råde Stiftelsen Svensk-norska samar- Prövning av frågor om statliga sti-

betsfonden pendier inom fondens verksamhets-

område Sveriges hantverks- och indu- Prövning av frågor om statsbidrag striorganisation till kostnader för granskning av gesällprov Handelshögskolan i Stockholm Prövning av frågor om doktorandstipendier till studerande vid hög-

skolan

Riksföreningen mot cancer Prövning av frågor om anslag av statliga medel för forskning inom

föreningens verksamhetsområde

Besiut som enligt denna lag ankommer på Musikaliska akademien eller

Handelshögskolan i Stockholm skall fattas av akademiens styrelse respektive

av högskolans lärarråd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976 då lagen (1975:351) om överlämnande av förvaltningsuppgifter till föreningar, samfälligheter och stif-

telser inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde skall upphöra att gälla.

Utdrag UTBILDNINGSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1976-02-26

Närvarande: statsråden Sträng, ordförande, Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Geijer, Bengtsson, Norling, Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Peterson

Föredragande: statsrådet Zachrisson

Proposition om den statliga kulturpolitiken 3

Förkortningsförteckning ABF Arbetarnas bildningsförbund AMS Arbetsmarknadsstyrelsen BONUS Bild Ord Not - Upphovsrättslig Samorganisation (BO-

NUS)

KF Kooperativa förbundet Kiys Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbets-

nämnd

Konstakademien Akademien för de fria konsterna KRO Konstnärernas riksorganisation LO Landsorganisationen i Sverige MUS 65 1965 års musei- och utställningssakkunniga

NUNSKU Nämnden för utställningar av svensk konst i utlandet OLAF Utredningen (In 1970:29) rörande arbetsförmedlingen

inom vissa yrkesområden m. m, Rikskonserter Stiftelsen Institutet för rikskonserter

RRV Riksrevisionsverket

RSV Riksskatteverket SACO Sveriges akademikers centralorganisation

SACO/SR Centralorganisationen SACO/SR STIM Föreningen Svenska tonsättares internationelia musik-

byrå, STIM, u. p. a.

sö Skolöverstyrelsen

TBV Tjänstemännens bildningsverksamhet TCO Tjänstemännens centralorganisation TCO-S TCO:s statstjänstemannasektion

TRU TRU-kommittén UKÄ Universitetskanslersämbetet Vitterhets-

akademien Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien FotoL Lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild URL Lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konst-

närliga verk

1¶Inledning

År 1974 beslöt statsmakterna om mål för den statliga kulturpolitiken (prop.

1974:28, KrU 1974:15, rskr 1974:248). Riktlinjer drogs upp för de statliga

insatserna på kulturområdet ur ett långsiktigt perspektiv. Planeringen av

reformverksamheten för i första hand en treårsperiod presenterades. Förslag till nya insatser på kulturlivets område som inneburit en fortsatt utveckling

efter 1974 års riktlinjer har därefter lagts fram och antagits av 1975 års riksdag genom dels budgetpropositionen (prop. 1975:1 bil. 10, KrU 1975:4, rskr 1975:46), dels en särskild proposition (prop. 1975:20, KrU 1975:12, rskr

1975:201). Även årets budgetproposition (1975/76:100 bil. 10) innehåller

en rad förslag som har betydelse i det pågående reformarbetet. Enligt vad

jag uttalade i tidigare propositioner förväntades under de närmaste åren

ytterligare utredningsförstag inom olika delar av kulturområdet. De förslag

som jag nu inför det tredje året lägger fram är baserade på det utredningsarbete som har bedrivits av kulturrådet', 1965 års musei- och utställnings-

sakkunniga (E 1966:52)', organisationskommittén (U 1974:07) för riksan-

tikvarieimbetet och vissa museer” samt arbetsgruppen (U 1974:11) för vissa

kulturminnesvårds- och museifrågor".

Kulturrådet har i september 1974 avgett betänkandet (SOU 1975:14) Konstnärerna 1 samhället.

MUS 65 har i juli 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:43) Utställningar och betänkandet (Ds U 1974:5) Offentlig konst: Överväganden och förslag beträffande konst i statliga byggnader och lokaler. Organisationskommittén för riksantikvarieämbetet och vissa museer har

i december 1975 avgett betänkandet (Ds U 1975:16) Statens konstmuseer.

Arbetsgruppen för vissa kulturminnesvårds- och museifrågor har i maj

1975 avgett betänkandet (Ds U 1975:9) Regional kulturminnesvård och museiverksamhet.

Från styrelsen för Sveriges författarfond har i juni 1975 kommit in en skrivelse angående införande av garanterad författarpenning.

De betänkanden m. m. som jag tidigare har nämnt har remissbehandlats enligt följande.

" Direktören Paul Lindblom, ordförande, bildningskonsulenten Bengt Andersson, sektionschefen Henry Björinder, redak:ören Rune Blomkvist, professorn Hans-Erland Heineman, museidirektören Bengt Häger, kulturchefen Bertil Jansson, fil. lic. Bo Lagercrantz och förbundsdirektören Rolf Rembe. " Generaldirektören Lennart Holm. ordförande. överantikvarien Margareta Biörnstad, museichefen Bengt Hubendick, f. d. organisationsdirektören Elof Jerdenius, fil. lic. Bo Lagercrantz. överintendenten Åke Meyerson, landsantikvarien Sven Noreen, konstnären Kurt Ullberger och direktören Gunnar Westin. " Departementsrådet Gunnar Svensson, ordförande, avdelningschefen Jan Engman och kanslirådet Gunnar Petri. " Departementssekreteraren Jan-Mats Lindahl, ordförande, överantikvarien Margareta Biörnstad, ombudsmannen Stig Gustafsson, landsantikvarien Björn Hallerdt, kanslirådet Curt Tornborg och departementssekreteraren Stig Wandén.

Efter remiss har yttranden över kulturrådets betänkande Kon stnärerna i samhället avgetts av kriminalvårdsstyreisen, socialsty-

relsen, riksförsäkringsverket, kammarkollegiet, statskontoret, byggnadsstyreisen, RRV, RSV, statens kulturråd, konstnärsstipendienämnden, statens

konstråd, styrelsen för Sveriges författarfond, Rikskonserter, nationalmusceet,

Konstakademien, Musikaliska akademien, SÖ, UKÄ, bibliotekshögskolan,

AMS, bostadsstyrelsen, statens planverk, företagsskatteberedningen,

mervärdeskatteutredningen, 1972 års skatteutredning, << folkhögskoleutredningen, K 73, arbetsmiljöutredningen, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Stockholms, Järfälla, Nacka, Malmö, Bengtsfors, Karlstads och Lycksele kommuner, Landsantikvarieorganisationernas samarbetsråd, Svenska museiföreningen, Konstfrämjandet, Sveriges konstför-

eningars riksförbund, Konstnärscentrum, Svenska slöjdföreningen, Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund, STIM, Svenska artisters och musikers

intresseorganisation, Sveriges orkesterföreningars riksförbund, Riksförbundet Sveriges amatörorkestrar, Musikcentrum, Sveriges allmänna biblioteks-

förening, Författarcentrum, Stiftelsen Skådebanan, Teaterforum, Danscentrum gemensamt med Teatercentrum, Fotograficentrum, Stiftelsen Svenska

filminstitutet, Sveriges Radio AB, Folkparkernas centralorganisation, Fol-

kets husföreningarnas riksorganisation, Förmedlingsbyrån för kulturprogram, ABF. Studieförbundet Vuxenskolan, TBV, LO, TCO, SACO/SR,

Klys, Sveriges författarförbund, Sveriges dramatikerförbund, KRO, Föreningen Svenska tecknare, Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare, Svenska fotografernas förbund, Föreningen Svenska ton-

sättare, Föreningen Svenska populärauktorer, Svenska musikerförbundet, Föreningen Sveriges jazzmusiker, Svenska tonkonstnärsförbundet, Svenska

teaterförbundet, Teatrarnas riksförbund — som bifogat yttrande från Svenska

riksteatern —, Folkpartiets ungdomsförbund, Svenska arkitekters riksförbund samt Sveriges Radios tjänstemannaklubb (SIF-klubben vid Sveriges Radio).

Svenska folkhögskolans lärarförening samt universiteten i Lund, Göteborg

och Umeå har genom SÖ resp. UKÄ beretts tillfälle att komma in med

synpunkter.

Härutöver har skrivelser kommit in från Svenska konstkritikersamfundet,

Kulturarbetarcentrum i Uppsala län, Grafiska sällskapet samt Textil- och klädformgivargruppen.

Efter remiss har yttranden över MUS 65:s betänkande Utställningar avgetts av styrelsen för internationell utveckling, armémuseet, kammarkollegiet, statskontoret, byggnadsstyrelsen, RRV, nämnden för samhälls-

information, statens kulturråd, statens konstråd, styrelsen för Sveriges för-

fattarfond, Rikskonserter, riksantikvarieämbetet och statens historiska museum — som bifogat yttrande från SACO-föreningen vid riksantikvarieäm-

betet, historiska museet och medelhavsmuseet —, nationalmuseet, livrust-

kammaren, naturhistoriska riksmuseet, etnografiska museet, statens sjöhistoriska museum, styrelsen för Skoklosters slott, Stiftelsen Nordiska mu- 2 Riksdagen 1975176. I saml. Nr 135

scet, Stiftelsen Tekniska museet, NUNSKU, Vitterhetsakademien, Konstakademien, Musikaliska akademien, dramatiska institutet, SÖ — efter hörande av vissa länsskolnämnder, lärarhögskolor och folkhögskolor samt konstfackskolan —, statens naturvårdsverk, konsumentverket, AMS, statens invandrarverk, hemslöjdsnämnden, massmedieutredningen, kommunalekonomiska utredningen, utredningen angående den fortsatta verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendet, Svenska kommunförbundet, Stockholms, Eskilstuna, Norrköpings, Gotlands, Kristianstads, Mal-

mö, Lunds, Göteborgs, Uddevalla, Åmåls, Skövde, Arvika, Örebro, Västerås, Borlänge, Sundsvalls, Skellefteå och Luleå kommuner, Landstingsförbundet,

LO, TCO, SACO, Klys, Stiftelsen Svenska institutet, Föreningen Varbergs museum, Stiftelsen Musikhistoriska museet, Stiftelsen Sveriges arkitekturmuseum, Stiftelsen Upplandsmuseet, Södermanlands hembygds- och mu-

seiförbund, Östergötlands fornminnes- och museiförening och Linköpings

stads museum för skön konst, Jönköpings läns hembygdsförbund, Kalmar läns fornminnesförening, Kalmar konstförening, Föreningen Gotlands forn-

vänner, Blekinge musei- och hembygdsförening, Skånes hembygdsförbund,

Hallands museiförening, Bohusläns hembygdsförbund, Älvsborgs läns mu-

seiförening, Västergötlands fornminnesförening, Värmlands fornminnes-

och museiförening, Örebro läns hembygdsförbund, Västmanlands fornmin-

nesförening, Dalarnas fornminnes- och hembygdsförbund — som bifogat skrivelse från kulturnämnden i Falu kommun —, Gästrike-Hälsinge hembygdsförbund, Stiftelsen Jämtlands läns museum, Stiftelsen Västerbottens museum, Föreningen Norrbottens museum, Konstfrämjandet, Föreningen Konst i skolan, Riksförbundet för bildande konst, Sveriges konstföreningars

riksförbund, Sveriges allmänna. konstförening, Folkbildningsförbundet, Folkparkernas centralorganisation, Folkets husföreningarnas riksorganisation, Landsantikvarieorganisationernas samarbetsråd, Föreningen Sveriges landsantikvarier, Svenska museiföreningen, Föreningen för undervisning

och information vid-svenska museer, Svenska riksteatern, Sveriges allmänna biblioteksförening, Stiftelsen Svenska filminstitutet, Svenska slöjdförening-

en, Föreningen Norden, KF, ABF, Studieförbundet Medborgarskolan, Studieförbundet Vuxenskolan samt KRO —- som bifogat yttrande av Konstnärscentrum.

Härutöver har skrivelser kornmit in från Sveriges civilingenjörsförbund CF-STF, Regionsföreningen Konstfrämjandet i västra Sverige, Dansmuseet, Kulturarbetarcentrum Västerbotten, Stiftelsen Smålands museum, Sveriges museimannaförbund, personalen vid Riksutställningar, Skaraborgs läns landsting, Unga örnars riksförbund, Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare samt Grafiska sällskapet. Efter remiss har yttranden över MUS 65:s betänkande Offentiig konst avgetts av fortifikationsförvaltningen, armémuseet, nämnden för

sjukvårds- och socialvårdsbyggnader, postverket, kammarkollegiet, statskontoret, byggnadsstyrelsen, RRV, statens arbetsmiljönämnd, statens kul-

turråd, statens konstråd, riksantikvarieämbetet och statens historiska mu-

seum, nationalmuseet, livrustkammaren, naturhistoriska riksmuseet, etno-

grafiska museet, statens sjöhistoriska museum. Stiftelsen Nordiska museet,

Stiftelsen Tekniska museet, Konstakademien, SÖ. UKÄ —- som bifogat ytt-

randen från universiteten och de båda tekniska högskolorna —, utrustningsnämnden för universitet och högskolor, bostadsstyrelsen, länsstyrelsen i Uppsala län — efter hörande av Uppsala kommun -—, länsstyrelsen i Ös-

tergötlands län — efter hörande av Norrköpings kommun —, länsstyrelsen i Malmöhus län — efter hörande av Helsingborgs, Malmö och Lunds kom-

muner —, länsstyrelsen i Norrbottens län, Svenska kommunförbundet,

Landstingsförbundet, LO, TCO, SACO/SR, Kilys, Södermanlands hem-

bygds- och museiförbund, Kalmar konstförening, Örebro läns hembygds-

förbund, Stiftelsen Jämtlands läns museum, Konstfrämjandet, Folkparkernas centralorganisation, Folkets husföreningarnas riksorganisation samt Svenska museiföreningen. Härutöver har skrivelser kommit in från Föreningen Sveriges konsthant-

verkare och industriformgivare, KRO samt — för ”Galleristerna” — från Galerie Ahlner, Galerie Doktor Glas, Lilla Galleriet och Galleri Prisma ge-

mensamt. Över betänkandet Statens konstmuseer har efter remiss yttranden avgetts av statskontoret, RRV, statens personalnämnd, statens kul-

turråd, statens konstråd, nationalmuseet, Konstakademien, LO — efter hörande av Statsanställdas förbund —, TCO-S, SACO/SR samt KRO.

Härutöver har skrivelser kommit in från Föreningen Sveriges landsantikvarier, Bo Ahlsén m. fl., Fotograficentrum och Svenska fotografernas för-

bund.

Över betänkandet Regional kulturminnesvård och museiverksamhet har efter remiss yttranden avgetts av kammarkollegiet, statskontoret, byggnadsstyrelsen, RRV, statens personalpensionsverk, statens kulturråd, riksarkivet, riksantikvarieimbetet och statens his-

toriska museer, statens naturvårdsverk, AMS, statens planverk, samtliga

länsstyrelser, decentraliseringsutredningen, Svenska kommunförbundet, Stockholms, Nyköpings, Jönköpings, Gotlands, Kristianstads, Malmö, Varbergs, Göteborgs, Uddevalla, Karlstads, Falu, Gävle, Sundsvalls, Skellefteå och Luleå kommuner, Landstingsförbundet, Svenska kyrkans församlingsoch pastoratsförbund, LO, TCO, SACO/SR, Föreningen Varbergs museum, Södermanlands hembygds- och museiförbund. Jönköpings läns hembygds-

förbund, Skånes hembygdsförbund, Hallands museiförening, Bohusläns hembygdsförbund, Älvsborgs läns museiförening, Dalarnas fornminnes- och hembygdsförbund, Gästrike-Hälsinge hembygdsförbund, Stiftelsen Väster-

bottens museum, Landsantikvarieorganisationernas samarbetsråd, Föreningen Sveriges landsantikvarier, Svenska museiföreningen, Riksförbundet för hembygdsvård samt Klys.

Landstingsförbundet har avgett yttrande efter hörande av vissa landsting.

Flertalet länsstyrelser har i länen inhämtat yttranden från vissa kommuner, landsting och organisationer.

Härutöver har skrivelser kommit in från Stiftelsen Jämtlands läns museum, Svenska arkeologiska sam fundet, institutionerna för arkeologi särskilt nordeuropeisk och medeltidsarkeologi vid Lunds universitets historiska museum, institutionerna för arkeologi särskilt nordeuropeisk vid universiteten i Uppsala, Stockholm, Göteborg och Umeå, Stiftelsen Upplandsmuseet. Upplands fornminnesförening, Kalmar läns fornminnesförening, Blekinge musei- och hembygdsförening, Västmanlands fornminnesförening, Vitterhetsakademien, Stiftelsen Nordiska rnuseet, Örebro läns hembygdsförbund, Stiftelsen Smålands museum, Malungs hembygdsförening, statens humanistiska forskningsråd, Östergötlands läns landstings utbildningsnämnd, Kalmar konstförening med Kalmar konstmuseum, socialdemokratiska gruppen i Örebro kommuns kulturnämnd, Stockholms läns landsting och Stiftelsen Sveriges arkitekturmuseum. Över skrivelsen från styrelser. för Sveriges författarfond angående införande av garanterad författarpenning har efter remiss yttranden avgetts av riksförsäkringsverket, kammarkollegiets fondbyrå, RSV, statens kulturråd, Sveriges författarförbund, Föreningen Svenska tecknare och Svenska fotografernas förbund. Klys har i en skrivelse i maj 1975 till justitie-, social-, finans-, utbildningsoch arbetsmarknadsdepartementen fört fram vissa synpunkter angående bl. a. kulturarbetarnas skattesituation, pensions- och socialförsäkringsavgifter, arbetsmarknadspolitiska åtgärder och upphovsrättslagstiftningen. Skrivelsen har behandlats vid överläggningar mellan företrädare för de olika departementen. En skrivelse i september 1975 från Klys angående prioriteringarna av bl. a. insatserna för konstnärerna för budgetåret 1976/77 har behandlats vid överläggningar mellan representanter för utbildningsdepartemeniet och Kiys. Jag avser att i detta sammanhang till en samlad bedömning ta upp det redovisade utrednings- och remissmaterialet samt vissa förslag som kommit fram vid överläggningar bl. a. med kulturarbetarnas organisationer och vissa andra organisationer. För överblickens och sammanhangets skull berörs, i anslutning till de förslag som tas upp till behandling, även vissa förslag som inte fordrar beslut av riksdagen. I enlighet med Artikel 14 i det nordiska kulturavtalet har som ett led i beredningen representanter för utbildningsdepartementet haft överläggningar med representanter för utbildnings- och kulturdepartementen i Danmark, Finland och Norge.

I prop. 1975/76:100 (bil. 10 s. 21) har regeringen föreslagit att, i avvaktan på särskild proposition angående en fortsatt reformering av den statliga kulturpolitiken, för budgetåret 197€/77 preliminärt beräkna till Vissa åtgärder inom kulturområdet ett förslagsanslag av 121485 000 kr.

2¶Allmänna utgångspunkter för kulturrådets förslag

2.1 Kulturrådet

Kulturrådet behandlar huvudsakligen frågor som direkt rör konstnärernas

ekonomiska och sociala villkor. Rådet utgår därvid från de

mål för den statliga kulturpolitiken och den avgränsning av det kultur-

politiska området som statsmakterna fastställde våren 1974. Som konstnärer

betecknar kulturrådet skapande och utövande konstnärer inom olika områden, t. ex. författare, bildkonstnärer, tonkonstnärer och scenkonstnärer.

Kulturrådet betonar att konstnärernas insatser är oumbärliga när det gäller

att uppnå målen för samhällets kulturpolitik. Åtgärder för att ge konstnärerna

goda arbets- och utkomstmöjligheter är därför en självklar del av kultur-

politiken. Samhällets ansvar för konstnärerna skiljer sig härvidlag i princip inte från dess ansvar för andra yrkesgrupper även om ansvaret i vissa av-

seenden måste ta sig speciella uttryck.

De åtgärder som kulturrådet föreslår syftar till att ge konstnärerna eko-

nomisk trygghet under deras yrkesaktiva tid och på ålderdomen. Även om

ålderdomstryggheten främst bör säkerställas inom ramen för samhällets allmänna åtaganden för medborgarna, är konstnärernas speciella förhållanden motiv för kompletterande insatser. En förbättring av konstnärernas ekonomiska villkor under deras aktiva tid bör främst uppnås genom att konst-

närerna tillförsäkras arbetsuppgifter och skälig ersättning för sina prestationer

och/eller för utnyttjandet av dessa prestationer.

Kulturrådet konstaterar att åtgärder som ökar aktiviteten inom olika sektorer av kulturlivet också leder till nya arbetstillfällen och därigenom förbättrade försörjningsmöjligheter för konstnärer. Kulturrådet anser att sam-

hället bör ta ansvar för att fler arbetstillfällen skapas såväl inom konstnärernas

traditionella verksamhetsområden som inom nya arbetsfält. Som exempel

på sådana nya områden nämner kulturrådet miljöutformning, skola, folk-

bildning, kulturförmedling och vårdsektorn.

Vid sidan av åtgärder som syftar till att skapa fler arbetstillfällen och förbättrad ersättning för konstnärer finns ett behov av speciellt utformade insatser.

För vissa konstnärsgrupper, t. ex. författare, tonsättare och musiker, baseras den viktigaste möjligheten till ekonomisk ersättning på överlåtelse

av upphovsrätt eller upphovsrätten närstående rättigheter. Däremot har upphovsrätten enligt kulturrådet i allmänhet ringa ekonomisk betydelse för bildkonstnärer och konsthantverkare. Kulturrådet refererar den diskus-

sion om s. k. kulturell allemansrätt som pågår i Sverige. Kulturrådet anser

det önskvärt att sådana överenskommelser uppnås mellan samhället och upphovsmännens organisationer att samhället ersätter upphovmännen och därigenom befriar de enskilda medborgarna från att erlägga avgifter för nytt-

jandet av upphovsrättsligt skyddade verk. Överenskommelserna och arrangemangen bör vara sådana att allmänheten på ett smidigt och lättad-

ministrerat sätt får tillgång till konstnärernas verk och tjänster. Detta torde bl. a. förutsätta en ökad samordr.ing av förhandlingar om förvärv eller utnyttjande av upphovsrätt mellan samhällets organ å ena sidan och konstnärernas organisationer å den andra. Kulturrådet understryker också vikten av att villkor för bl. a. anställningar av konstnärer i samhällets tjänst utarbetas genom överläggningar med de berörda konstnärsorganisationerna. Därvid får bl. a. prövas om och i vilken utsträckning upphovsrätten skall övergå till arbetsgivaren.

Kulturrådet betonar att det konstnärliga skapandet har en särställning och stryker under betydelsen av att med kulturpolitiska åtgärder ge den konstnärliga yttrandefriheten reellt innehåll. Variationer i fråga om uttrycksformer, möjligheter att framföra olika åsikter och möjligheter att erbjuda ett rikt varierat innehåll måste vara ett grundläggande värde. Samhället har ett ansvar för att främja mångsidighet i och spridning av kulturutbudet och för att begränsa eller upphäva de negativa konsekvenser som marknadsekonomin kan ha. Kulturrådet finner det angeläget att samhället utformar sina insatser så att de främjar konstnärlig utveckling också inom sådana genrer som hittills inte alls eller bara i ringa omfattning har fått stöd. Det är enligt kulturrådet viktigt att de organ som fördelar bidrag inte har möjlighet att direkt påverka utformningen av enskilda konstnärliga yttringar utan att ansvaret bör ligga hos den eller dem som har det konstnärliga ansvaret för verksamheten i fråga.

Kulturrådet konstaterar i fråge om kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet att förståelsen för konstnärliga värden ofta är ringa i det komrnersiella systemet. Detta gäller särskilt i fråga om nydanande och kontreversiella insatser. Genom att samhällets insatser i stor utsträckning har inriktats på de områden där verksamheten inte längre är ekonomiskt lönande och på att stimulera intresset för konstnärliga manifestationer har de minskat kommersialismens skadeverkningar.

Kulturrådets förslag om att ge konstnärerna ökade arbetsuppgifter inom bl. a. miljöutformningen och skolväsendet bör enligt rådet kunna fylla ytterligare sådana luckor. De föreslagna åtgärderna är emellertid enligt kulturrådets mening inte tillräckliga för att ge förutsättningar förk onstnärligt nydanande och experimenterande av önskvärd omfattning.

De institutioner som samhälle: stöder har enligt kulturrådet i stort sett lyckats tillgodose anspråken på förnyelse och frihet när det gäller konstnärlig verksamhet i kollektiva former. Fritt verksamma konstnärer, såsom författare, tonsättare och bildkonstnärer, som söker sig fram längs nya konstnärliga vägar har ofta enligt kulturrådet stora svårigheter att försörja sig genom sin konstnärliga verksamhet. Kulturrådet anser att även konstnärer som genom sin experimentella inriktning inte har ett omedelbart gensvar på marknaden måste ges möjlighet att arbeta under ekonomiskt trygga förhållanden. Det är vidare nödvändigt att konstnärer får möjlighet att genom konstnärliga experiment utveckla sitt konstnärsskap. Kulturrådet framhåller

också att konstnärer som drabbas av blockeringar i sitt arbete bör ges möj-

ligheter att komma igenom perioder av sådana svårigheter.

Kulturrådet anser att åtgärder som syftar till att ge konstnärerna arbete och skälig ersättning för detta arbete bör utgöra huvuddelen av samhällets

insatser för att ge konstnärerna rimliga levnadsvillkor. Dessa insatser måste emellertid kompletteras med andra som inte hänförs till konkreta mål eller klara samhällsbehov på kort sikt. Det är viktigt att dessa åtgärder utformas

så att de ger konstnärerna möjligheter till ett obundet sökande och experimenterande.

Kulturrådet framhåller att behovet av kulturpolitiska åtgärder ofta kan sammanfalla med rent socialpolitiska motiv. Åtgärder med social

inriktning bör i princip ses som en del av socialpolitiken. Konstnärerna bör genom socialpolitiska insatser ha samma sociala trygghet som övriga medborgare. Under en övergångstid kan det dock enligt kulturrådet vara

befogat att ett visst socialt ansvar för konstnärerna tas inom ramen för kulturpolitiken.

2.2 Remissyttranden

Flertalet remissinstanser ansluter sig till huvuddragen i kulturrådets förslag till åtgärder för att förbättra konstnärernas sociala och ekonomiska si-

tuation. Kulturrådets utredning utgör enligt bl. a. statens kulturråd. styrelsen för Sveriges författarfond. Malmö kommun, Konstfrämjandet, STIM, LO, Sveriges författarförbund, Föreningen Svenska tecknare och Svenska fotografernas förbund en värdefull kartläggning av konstnärernas situation i samhället.

På några punkter ställer sig dock en del remissinstanser kritiska till betänkandet. Folkets husföreningarnas riksorganisation och ABF efterlyser mer utarbetade förslag till åtgärder för att motverka kommersialismen inom kulturområdet.

Vidare kritiseras kulturrådets bruk av begreppet konstnär. Statens kulturråd och styrelsen för Sveriges författarfond hävdar att kulturrådets terminologi inte motsvarar svenskt språkbruk. KRO uppfattar kulturrådets konstnärsbegrepp som godtyckligt och hävdar att det inte finns anledning att ändra benämningen författare till ”ordkonstnär”, musiker till ”tonkonstnär” osv. Sveriges författarförbund förordar de beteckningar som används inom Klys,

där ”konstnär” står för dem som är medlemmar i KRO, medan ”kulturarbetare” täcker alla grupper som är medlemmar i Klys-organisationer. Riks-

konserter anser det mindre lämpligt att till gruppen tonkonstnärer hänföra musikpedagoger och populärauktorer.

Statens kulturråd, Konstnärscentrum och Föreningen Svenska tecknare be-

klagar att kulturrådet inte närmare kunnat behandla ansvarsfördelningen

mellan stat, kommuner och landsting i fråga om de kulturpolitiska insatserna och påpekar i likhet med Fotograficentrum att omfattningen av kommunernas och landstingens insatser kan bli avgörande för realiserandet av kulturrådets

förslag till förbättring av konstnärernas ekonomiska förhållanden. Konst-

närscentrum framhåller att det inte är möjligt att bedöma huruvida de fö-

reslagna statliga insatserna är tillräckliga eller ej innan det kommunala området inbegripits i beräkningarna av kostnaderna för kulturrådets förslag.

Behovet av en genomtänkt och fungerande arbetsmarknadspolitik inom

kulturområdet framhålls av statens kulturråd, Musikcentrum, Studieförbundet

Vuxenskolan, TCO, Svenska musikerförbundet och Svenska tonkonstnärsförbundet. Frågan om arbetsförmedling är därvid av särskild betydelse. Statens kulturråd, Musikcentrum och Svenska tonkonstnärsförbundet förordar en samordning av arbetsmarknadspolitiska och kulturpolitiska insatser. Denna sam-

ordning är enligt Svenska tonkonstnärsförbundet särskilt viktig mot bak-

grund av kulturområdets känslighet för konjunkturnedgångar.

LO betonar vikten av en utvecklad kulturförmedling för att göra konstens

värden tillgängliga för alla människor enligt jämlikhetens principer. En delvis annan uppfattning har Föreningen Svenska populärauktorer som framhåller att en för stor maktkoncentration till kulturförmedlande organ rimmar illa med ett fritt kulturliv. Föreningen varnar vidare för att en överdriven sats-

ning på amatörismen kan bli ett hot mot sysselsättningen för etablerade

konstnärer.

Folkpartiets ungdomsförbund vänder sig mot vad förbundet i kulturrådets förslag uppfattar som tendenser till att koncentrera avgörandena i viktigare kulturpolitiska frågor till statens kulturråd.

3¶Konstnärerna i samhället

3.1¶Nuläge

3.1.1 Konstnärsgrupperna

Den vida innebörden av begreppet kultur som numera används medför

att en entydig avgränsning av grupperna konstnärer och kulturarbetare inte kan göras.

En vanligt förekommande indelning av gruppen konstnärer är i skapande och utövande konstnärer. Den förra gruppen bedriver sin verksamhet utan

något underlag av någon annan konstnär, medan den senare i huvudsak ägnar sig åt att gestalta andra konstnärers verk. Exempel på skapande konst-

närer är författare, bildkonstnärer och tonsättare och på utövande skåde-

spelare, dansare och musiker.

En annan indelningsgrund är den som Klys tillämpar för sina medlemsorganisationer. Enligt denna indelas konstnärerna på konstområden i fyra olika grupper:

ordkonstnärer omfattande författare och översättare, bild- och formkonstnärer som omfattar målare, skulptörer, grafiker, tecknare, stillbildsfotografer, konsthantverkare, formgivare, arkitekter

och inredningsarkitekter,

tonkonstnärer innefattande tonsättare, musiker och sångare samt film- och scenkonstnärer, till vilka räknas konstnärer som sysslar med film, teater, dans, mim etc. Även dramatiker och filmfotografer

räknas till denna grupp.

Utöver konstnärerna finns flera yrkesgrupper som på olika sätt arbetar

inom det kulturella området. Det gäller 1. ex. dem som innehar olika servicefunktioner inom kulturområdet, men också dem som arbetar med kul-

turförmedling och pedagogisk verksamhet. Även administratörer, som ar-

betar med kulturfrågor, kan i begränsad utsträckning hänföras till denna

grupp.

Som en gemensam beteckning på gruppen konstnärer och dessa senare yrkesgrupper har beteckningen kulturarbetare kommit att användas.

Kulturrådet följer i sitt betänkande i huvudsak Klys terminologi, vilken

också tillämpas i det följande.

Problemen med att klart avgränsa konstnärsgrupperna får konsekvenser när det gäller att ange antalet konstnärliga utövare.

Enligt folk- och bostadsräkningen år 1970 var antalet litterärt och konst-

närligt arbetande på minst halvtid ca 16 000, journalister, dekoratörer och

förlagsredaktörer undantagna. Av dessa 16 000 hänför sig 54 5 till bildoch formområdet. Fotografer ingår inte i detta antal utan redovisas särskilt

i folkräkningen. Antalet fotografer som arbetar minst halvtid var ca 4 500,

varvid alla slags fotografer medräknats.

Ett annat mått på konstnärskårens storlek än folkräkningen är medlemsantalen i konstnärernas intresseorganisationer. Dessa redovisas i tabell 3.1. Uppdelningen i olika konstområden är den som tillämpas inom Klys.

Tabell 3.1 Antal medlemmar i konstnärsorganisationer anslutna till Klys 1975-07-01'

Organisation Medlemsantal Procentuell

andel

Ordområdet Sveriges författarförbund 1528 1 528 9,3

Bild- och formområdet KRO 2621 Föreningen Svenska tecknare 270 Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare 289 Svenska fotografernas förbund 900 Svenska arkitekters riksförbund 2850 6 930 42,3

Tonområdet Föreningen Svenska tonsättare 94 Föreningen Svenska

Film- och scenområdet

Källa: Klys verksamhetsberättelse år 1974/75

! Uppgifterna gäller antalet medlemmar inom Klys verksamhetsområde. Vissa av organisationerna organiserar även andra yrkeskategorier.

Viss dubbelanslutning förekommer mellan olika organisationer, varför siffrorna bör reduceras något. Recuktionen bör vara av storleksordningen 500, varav hälften hänför sig till tonområdet. Det totala antalet konstnärer enligt denna definition kan således efter att hänsyn tagits till dubbelanslutning beräknas uppgå till ca 15 900.

På ordområdet grundas ca två tredjedelar av medlemskapen i Sveriges författarförbund på skönlitterär verksamhet. Övriga medlemmar är fackförfattare och översättare. Antalet medlemmar i Författarförbundet är emellertid inte identiskt med antalet heltidsarbetande författare, bl. a. beroende på dubbelarbete. Kulturrådet uppskattar att ca 600 personer har skönlitterärt författarskap som heltidssysselsättning.

Antalet medlemmar i organisationer inom bild- och formområdet bör kompletteras med det antal personer som ägnar sig åt industrioch textildesign samt inredningsarkitektur. Dessa grupper beräknas uppgå till 400 resp. 500 personer.

Till de för tonområdet redovisade medlemssiffrorna bör läggas 150

medlemmar i Föreningen Sveriges jazzmusiker, som inte är ansluten till Klys. Utanför Klys står också Kyrkomusikernas förbund med 2 500 med-

lemmar. I stor utsträckning bedriver dessa musiker sin verksamhet på deltid.

3.1.2 Ekonomiska och sociala förhållanden

Konstnärernas arbetsmarknad är mycket oenhetlig. Skiftande anställnings- och inkomstförhållanden råder för olika grupper av konstnärer. Flera

undersökningar har gjorts i syfte att klarlägga dessa förhållanden. Kulturrådet

genomförde år 1969 tillsammans med 1968 års litteraturutredning och låginkomstutredningen en enkätundersökning angående sysselsättnings- och

inkomststrukturen för konstnärer. KRO beställde år 1968 av Svenska institutet för opinionsundersökningar en undersökning av bildkonstnärernas

sociala och ekonomiska förhållanden. Dessa undersökningar redovisas i Kulturarbetarnas inkomster. Filmarbetarnas situation har klarlagts av filmutredningen i en enkätundersökning år 1972, redovisad i betänkandet (SOU 1973:16) Samhället och filmen 3. Slutligen undersökte kulturrådet år 1971 de dubbelarbetande författarnas, bildkonstnärernas och tonsättarnas situation.

Formerna för anställningar liksom anställningarnas längd varierar starkt mellan olika konstnärsgrupper. På ord området arbetar de flesta skön-

litterära författare och översättare som fria yrkesutövare. Anställningar är

ovanliga, men många, speciellt bland översättarna, är fast knutna till något

förlag. Det är tämligen vanligt att författarskapet kombineras med ett annat

yrke. Detta gäller i än högre grad fackförfattarna, vilkas litterära verksamhet vanligen är en konsekvens av det yrkesarbete de har.

Konstnärerna inom bild- och formområdet har regelmässigt inga anställningsförhållanden av permanent natur, utan är beroende av försäljning av sina produkter. Denna sker i stor utsträckning via gallerier eller i samband med utställningar. Anställningar kan dock i viss utsträckning

förekomma för illustratörer som arbetar för tidningar eller förlag samt för

formgivare och konsthantverkare. En speciell ställning har arkitekterna, som antingen är anställda av stat, kommun, landsting eller privata arbetsgivare, eller själva är företagare som arbetar på uppdrag.

Anställningsförhållanden är vanliga inom tonområdet, där t. ex. musiker inom de regionala musikinstitutionerna eller regionmusiken samt

kyrkomusiker har fasta anställningar. Kortare anställningar tillämpas för

flertalet underhållnings-, dans- och restaurangmusiker. Solister och dirigenter har i regel mycket kortvariga engagemang. En grupp som i regel helt

saknar anställningsmöjligheter är tonsättare och populärauktorer, även om vissa försök har gjorts att knyta tonsättare till olika musikinstitutioner.

På film - och scenområdet är ungefär hälften av skådespelarna

och regissörerna fritt arbetande konstnärer. Huvuddelen av filmarna utanför

Sveriges Radio saknar anställning, medan dansarna till övervägande del

är anställda vid någon av de musikdramatiska institutionerna. Förhållandena

för dramatiker och koreografer liknar dem som gäller för författare.

Förekomst av anställning inom det konstnärliga området undersöktes för vissa kategorier under år 1968 Den andel av de olika konstnärsgrupperna

som haft någon form av anställning inom det konstnärliga området utgjorde

av författarna 14 5, av konsthantverkarna 38 ?5, av musikerna 60 "> och av skådespelarna 68 6.

Många konstnärer har en sysselsättning vid sidan av den konstnärliga verksamheten. Olika aspekter på detta dubbelarbete har belysts av kulturrådet i en undersökning som omfattar grupperna författare (utom fackförfattare), bildkonstnärer och tonsättare. Ungefär hälften av konstnärerna arbetade dagligen eller så gott som dagligen med sin konstnärliga verksamhet. Den icke konstnärliga verksamheten bedrevs i stor utsträckning som deltidsarbete. Emellertid hade 20 ?4 av bildkonstnärerna, 28 25 av tonsättarna och 44 5 av författarna heltidsarbeten som inte var av konstnärlig

art. För majoriteten av konstnärerna var dubbelarbetet av permanent natur; det för alla tre grupperna vanligaste sidoyrket var lärare. För 65 26 av för-

fattarna, 94 26 av bildkonstnärerna och 67 26 av tonsättarna var motiven

för dubbelarbetet i första hand ekonomiska. Inkomsten av det utomkonst-

närliga arbetet, beräknad som medianbruttoinkomst, var för samtliga grupper större än inkomsten av det konstnärliga, och uppgick till ca tre fjärdedelar av den totala inkomsten.

Arbetslöshet för konstnärer tar sig olika uttryck för olika grupper.

För anställda och på uppdrag arbetande konstnärer innebär arbetslöshet avsaknad av både ordinarie sysselsättning och inkomster, medan de fria yr-

kesutövarna mister sin inkomst, men kan fortsätta sin konstnärliga yrkes-

verksamhet.

F. n. finns två arbetslöshetskassor för konstnärer, Musikernas m. fl. erkända arbetslöshetskassa och Sveriges teateranställdas erkända arbetslöshetskassa. Dessa omfattar emellertid även andra grupper än konstnärer, varför en exakt siffra för konstnärernas anslutning är svår att få. Uppskattningsvis är dock medlemsantalen för konstnärsgrupperna ca 2 100 i musikernas arbeslöshetskassa och ca 2200 i de teateranställdas. Den oenhetliga situationen på konstnärernas arbetsmarknad ger upphov

till en i motsvarande grad splittrad bild vad avser inkomststrukturen. Inkomsterna varierar beroende av om konstnärerna har

anställning eller är fria yrkesutövare. För den senare gruppen kan variationerna mellan olika år vara mycket stora. Den grupp som har de högsta totala inkomsterna är fackförfattarna, medan bildkonstnärer och konsthant-

verkare har de lägsta totala inkomsterna.

Enligt kulturrådet har författare och tonsättare lättare att få stipendier

än Övriga konstnärsgrupper. Av dessa båda grupper erhöll 40 96 resp. 50 24

något stipendium under år 1968, medan siffrorna för övriga grupper var

15-20 26. Författarna och tonsättarna var särskilt gynnade i fråga om de statliga stipendierna. Av dessa grupper fick 30 26 sådant stipendium eller

konstnärsbelöning mot 4—6 96 för övriga konstnärsgrupper. Bidrag och stipendier har under senare år fått ökad betydelse för konstnärernas försörjning. Jämfört med budgetåret 1967/68 är anslagen till de statliga stipendierna

fyra gånger och biblioteksersättningen åtta gånger högre under budgetåret 1975/76.

Reglerna för beskattning av konstnärer överensstämmer i huvudsak

med dem som gäller för övriga yrkesgrupper. I fråga om mervärdeskatt finns dock särbestämmelser för vissa konstverk, nämligen för målningar,

etsningar, litografier och andra konstgrafiska verk samt skulpturer. År 1973

beslöts (prop. 1973:163, SkU 1973:62, rskr 1973:350) att all försäljning av sådana konstverk skulle befrias från mervärdeskatt, under förutsättning att verken tillhörde konstnären eller dennes oskiftade dödsbo. Även beträffande s ocialförsäkringsavgiftergäller samma reg-

ler som för övriga grupper i samhället. Genom beslut i riksdagen (prop. 1975/76:46, SfU 1975/76:17, rskr 1975/76:67) gäller sedan den 1 januari 1976 vissa nya regler för uttagande av socialförsäkringsavgifter. Enligt dessa är uppdragstagare befriad från skyldighet att erlägga socialförsäkringsavgifter. Denna skyldighet har övergått till uppdragsgivaren. För egna företagare,

som fortfarande själva skall erlägga egenavgifter, bibehålls möjligheten att

för visst uppdrag teckna likställighetsavtal. Genom detta övergår skyldigheten att erlägga socialförsäkringsavgifter som hänför sig till ersättningen för uppdraget på uppdragsgivaren.

3.1.3 Utbildningsförhållanden

Med undantag för kyrkomusiker och för viss pedagogisk verksamhet inom det konstnärliga området finns inte några krav på särskild yrkesutbildning för att bedriva konstnärlig yrkesverksamhet. Konstnärerna genomgår dock vanligen någon form av konstnärlig utbildning. Deras utbildningsbakgrund är dock mycket oenhetlig. Utbildningsmöjligheterna är många och kan va-

riera från kortare kurser till studier på högskolenivå. I det följande ges en

översikt över den konstnärliga utbildning, som är yrkesinriktad. Översikten gör inte anspråk på att vara fullständig.

Ordområdet skiljer sig från övriga konstområden därigenom att det för litterära konstutövare saknas möjligheter till särskild yrkesutbildning.

De litterära yrkesutövarna har naturligtvis tillgång til! viss grundutbildning genom den allmänna skol- och universitetsutbildningen. Detta gäller främst

översättarna, för vilka akademiska språkstudier innebär en kvalificerad ut-

bildning på språksidan. Vid journalisthögskolorna och i särskilda kurser vid universiteten ges undervisning i stilistik. Egentlig yrkesutbildning med sikte på att utveckla ordet som konstnärligt uttrycksmedel saknas dock.

Av de skolor som bedriver högre konstnärlig utbildning på bild- och

formområdet är konsthögskolan och konstfackskotan i Stockholm statliga. Valands konstskola i Göteborg är en del av den kommunala förvaltningen. Konstindustriskolan i (Göteborg är privat och erhåller statsbidrag som enskild yrkesskola.

Grundutbildningen vid konsthögskolan omfattar fem år och sker inom

målarskolan, skulpturskolan och skolan för grafisk konst. Vidareutbildning

av redan yrkesverksamma konstnärer bedrivs i form av särskilda kurser.

För antagning till målar-, skulptur- och grafikskolorna krävs konstnärlig

begåvning. Denna bedöms med ledning av inlämnade arbetsprov. De som antas till konsthögskolan har i regel omfattande konstnärliga studier bakom

sig.

Påbyggnadsutbildning för arkitekter bedrivs vid konsthögskolans arkitekturskola. Utbildningen av konservatorer vid konsthögskolans institut för materialkunskap har f. n. karakiär av vidareutbildning och sker i form av

särskilda kurser.

Konstakademien svarar för den centrala ledningen av konsthögskolan.

Förhandlingar med akademin pågår vad gäller följderna för såväl akademin

som konsthögskolan av den år 1975 beslutade reformeringen av högsko-

leutbildningen (prop. 1975:9, UbU 1975:17, rskr 1975:179). Vid konstfackskolan ges utbildning för konstindustri och konsthantverk.

Dessutom utbildas teckningslärare. Skolan omfattar konstindustriella dag-

skolan, konstindustriella aftonskolan, högre konstindustriella skolan och teckningslärarinstitutet. De konstindustriella skolorna är uppdelade i sju

fackavdelningar. Den konstindustriella utbildningen omfattar i regel fyra år. Studietiden

vid teckningslärarinstitutet är tre år men de studerande genomgår dessförinnan i regel en förberedande ettårig teckningslärarutbildning vid konst-

industriella dagskolan. Antagningen till konstfackskolan grundas på arbetsprov.

11976 års budgetproposition dras riktlinjerna upp för en genomgripande omorganisation av den konstindustriella utbildningen vid konstfackskolan. Valands konstskola i Göteborg består av en avdelning för vardera målning, skulptur och grafik. Intagningen baseras på arbetsprov och de studerande har i regel någon form av konstnärlig förutbildning. Studietiden är i allmänhet fem år. Konstindustriskolan i Göteborg, bedriver utbildning med olika inriktning

och längd och på olika nivåer. För antagning krävs konstnärlig begåvning, som bedöms på grundval av arbetsprov. Den fyraåriga konstindustriella dagskolan kan sägas motsvara konstfackskolans konstindustriella fackavdelningar. Vid konstindustriskolan finns

även skolan för bokindustri, den högre grafiska kursen, byggnadsritarkursen, guldsmedsskolan, inredningsritarkursen, kartritningskursen samt aftonskolans konstyrkesavdelning.

I 1976 års budgetproposition aviseras förhandlingar om ett förstatligande

av Valands konstskola och Konstindustriskolan.

Årligen antas till konsthögskolans avdelningar för måleri, skulptur och

grafik ca 30 studerande, till Valands konstskola ca 10 studerande, till konst-

fackskolan (exkl. teckningslärarutbildningen) ca 70 studerande och till motsvarande utbildning vid konstindustriskolan ca 50 studerande. Utöver ovan nämnd utbildning finns inom bildområdet konstskolor som

drivs av kommuner, bildningsorganisationer eller som är privata yrkesskolor.

Dessa utbildningar har skiftande inriktning och målsättning men syftar i allmänhet till att ge viss yrkesutbildning och/eller att förbereda fortsatt konstnärlig utbildning. Flertalet har statligt och/eller kommunalt stöd.

Den grundläggande yrkesutbildningen för fotografer är förlagd till gymnasieskolan. Vid konstfackskolan ges också viss fotografisk utbildning.

Vad gäller tonområdet finns statliga musikhögskolor i Stockholm, Göteborg och Malmö. Vid samtliga dessa anordnas utbildning av instru-

mentalister och sångare, kyrkomusiker samt musiklärare och musikpedagoger. Vid musikhögskolan i Stockholm finns dessutom utbildning av tonsättare, dirigenter och pianostämmare.

Organisationskommittén (U 1970:60) för högre musikutbildning (OMUS) är f.n. tillsynsmyndighet för musikhögskolorna. Utbildningen är f. n. treårig för instrumentalister, sångare, tonsättare, dirigenter och musikpedagoger, fyraårig för kyrkomusiker och tvåårig för pia-

nostämmare. Utbildningen av ”ettämnesmusiklärare”, dvs. lärare som undervisar bara i musik, är fyraårig. Sedan hösten 1971 bedrivs vidare på försök tvåämnesutbildning för blivande lärare i musik och ett annat ämne. Därvid skall ämnesutbildningen i musik omfatta minst tre terminer.

Antagning till musikhögskola sker på grundval av särskilda inträdesprov.

Det totala antalet studerande uppgår innevarande läsår till ca 480 vid musikhögskolan i Stockholm, ca 190 i Göteborg och ca 180 i Malmö.

Utbildning i rytmik bedrivs vid Svenska Dalcroze-seminariet.

Vissa folkhögskolor har särskild musiklinje. Vid Folkliga musikskolan Ingesund i Arvika och Framnäs folkhögskola i Öjebyn finns musiklinje med såväl

grundutbildning som yrkesutbildning. Yrkesinriktad musikutbildning be-

drivs även vid Örebro musikpedagogiska institut, som står under statlig tillsyn genom OMUS, Stockholms musikpedagogiska institut samt vid vissa kommunala musikskolor.

Det bör också nämnas att Sveriges Radio har en musikskola. Vad gäller film- och scenområdet finns för den sceniska ut-

bildningen fyra statliga scenskolor, två i Stockholm, en i Göteborg och en i Malmö. Tillsynsmyndighet för skolorna är statens kulturråd.

Vid scenskolorna utbildas skådespelare och musikdramatiska artister. Ut-

bildningen är treårig. Till utbildningen skall årligen antas tolv studerande

vid var och en av skolorna med undantag av musikdramatiska skolan i Stockholm, som skall anta åtta studerande. Antagningen sker på grundval av särskilda inträdesprov. Dessutom förekommer fonbildningsverksamhet

i olika former. Skara skolscen, som är kommunal, ger viss yrkesutbildning men fungerar i huvudsak som förberedelse för studier vid någon av statens scenskolor. På liknande sätt ger några folkhögskolor med särskild teaterlinje scenisk förutbildning.

Vid statens dansskola utbildas danspedagoger och koreografer. Till utbildningen på danspedagoglinjen antas ca tolv och på koreograflinjen ca

tre studerande per år. Utbildningen är treårig. Vidare meddelas utbildning i mim i form av särskilda kurser. Statens kulturråd är tillsynsmyndighet för dansskolan.

Utbildning av dansare sker vid balettelevskolorna vid Operan, Stora teatern i Göteborg och Malmö stadsteater. Utbildningarna tillgodoser främst teatrarnas egna behov av dansare.

Balettakademiens yrkesskola inom Kursverksamheten vid Stockholms universitet har under flera år anordnat treårig utbildning för dansare och dans-

pedagoger. Dramatiska institutet utbildar personal för produktion av program för teater, film, radio och television. De studerande antas på grundval av särskilda antagningsprov. Undervisningen bedrivs vid följande tvååriga utbildningslinjer: allmän linje, administrativ linje, bildteknisk linje, ljudteknisk linje, scenografilinje och maskeringslinje. Vid institutet anordnas också verksamhet med vidareutbildningssyfte, dels i form av ettårig allmän produktionsteknisk utbild-

ning, dels i form av kurser. Till den allmänna produktionstekniska utbildningen antas minst 16 stu-

derande och till övriga utbildningslinjer lägst 24 och högst 30 studerande årligen.

Utbildningen inom det konstnärliga området har på senare tid varit föremål för en rad utredningar. Konstnärsutbildningssakkunniga (U 1968:52) och 1973 års expertgrupp för konstutbildning (U 1973:05) har arbetat med utbildningen inom bildkonst, konsthantverk och design. De båda utredningarnas förslag har behandlats

i innevarande års budgetproposition. Konstnärsutbildningssakkunniga kommer inom kort med sitt slutbetänkande om bl. a. konservatorsutbildning.

Expertgruppen kommer under våren 1976 att lämna förslag rörande den

högre utbildningen av fotografer, vidareutbildning och fortbildning av konstnärer på bild- och formområdet samt dimensionering av den högre utbild-

ningen på området.

Organisationskommittén för högre musikutbildning (OMUS), rillkallad år 1970, har som huvuduppgift att arbeta med cen successiv reformering av

den högre musikutbildningen. Under våren 1976 kommer kommittén att

i ett samlat förslag redovisa huvudprinciperna för det fortsatta reformarbetet.

Dansarutredningen (U 1973:09), tillkallad år 1973, skall avge förslag om dels en förberedande dansarutbildning för elever i grundskolan, dels en därpå följande tvåårig yrkesinriktad dansarutbildning.

Det finns i dag inte någon längre sammanhållen utbildning exklusivt

inriktad på kulturförmediing. Eftersom kulturförmedling förekom-

mer som en del av arbetsuppgifterna för en lång rad yrkesgrupper har de som är verksamma inom området en mycket varierande utbildningsbakgrund. De kunskaper som har direkt relevans för kulturförmedlande uppgifter har ofta inhämtats genom praktiska yrkeserfarenheter eller genom intern utbildning i arbetsgivarens regi.

I konstnärsutbildningen finns f. n. inte någon systematiskt ordnad undervisning med sikte på kulturförmedlande uppgifter. Musiklärar-, teckningslärar- och danspedagogutbildningarna är dock organisatoriskt knutna till

institutioner med konstnärlig utbildning. Vid dramatiska institutet bedrivs vid sidan av den utbildning av pro-

gramproducerande personal för teater, film, radio och television, som är

institutets huvuduppgift, även allmän produktionsteknisk utbildning. Den senare innehåller lärostoff som kan få betydelse för kommande arbete med

kulturförmedling.

Inom de större organisationerna och då främst inom folkbildningen bedriver man kontinuerligt ledarutbildning för den egna verksamheten. Studieförbunden har bl. a. kurser för cirkelledare i kulturämne. Dessa kurser ger såväl ämnesutbildning som metodisk utbildning. Man har vidare kurser för organisatörer av olika slag. Dessa kurser tar t. ex. upp kulturlivets or-

ganisation och pedagogisk anpassning av kulturutbudet för den egna organisationen. Vid vissa av de nämnda kurserna har avsevärt intresse ägnats åt kulturförmedling.

Ett antal av landets folkhögskolor har inriktat sig på undervisning i estetiska ämnen. Till viss del är denna utbildning ullämplig på kulturförmedlande verksamhet. Det förekommer även kortare kurser kring teman med anknytning till kulturförmedlande verksamhet.

Centrumbildningarna har genomfört viss kursverksamhet som berör kul-

turförmedlingen. Ett exempel är kursen ”Konstnär i socialt arbete” som genomfördes i samarbete med socialstyrelsen våren 1973. Syftet var att belysa olika problem och erfarenheter för bildkonstnärer som skulle arbeta på ung-

domsgårdar.

3 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 135

3.1.4 Upphovsrätt och fackliga förhållanden Upphovsrättslig lagstiftning

Bestämmelser om den rätt som tillkommer upphovsmän till litterära och

konstnärliga verk, utövande konstnärer, fonogramframställare m. fl. finns

i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (ändrad senast 1973:363). I lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild (ändrad senast 1973:362) regleras den rätt som tillkommer fotografer. Konsthantverk och annan brukskonst skyddas enligt mönsterskyddslagen (1970:485, ändrad 1971:627) men kan även vara föremål för upphovsrätt.

Den svenska upphovsrättslagstiftningen har tillkommit i nordiskt samarbete och har dessutom stark internationell prägel. Upphovsrättsskyddets

utsträckning till förmån för utländska verk sker genom internationella kon-

ventioner. I fråga om upphovsrätten och fotografirätten grundas det internationella skyddet främst på 1886 års Bernkonvention för skydd av lit-

terära och konstnärliga verk (reviderad senast åren 1967 och 1971) samt

1952 års Världskonvention om upphovsrätt. Det internationella skyddet för

de s.k. närstående rättigheterna regleras i 1961 års Romkonvention om

skydd för utövande konstnärer, framställare av fonogram samt radioföretag. Fonogramframställare skyddas därutöver genom den s. k. fonogramkon-

ventionen av år 1971. Sverige har anslutit sig till dessa konventioner.

Lagstiftningen bygger på principen att den som har skapat ett verk har ensamrätt att förfoga över verket och göra det tillgängligt för allmänheten. Detta är upphovsrättens ekonorniska sida. Dess ideella sida innebär bl. a. att upphovsmannen skall anges i överensstämmelse med vad god sed kräver och att verket inte får ändras så att upphovsmannens anseende kränks.

I URL finns bestämmelser om upphovsrättens föremål och innehåll. Upphovsrättsligt skyddat är ett verk ”vare sig det utgör skönlitterär eller beskrivande framställning i skrift eller tal, musikaliskt eller sceniskt verk, filmverk eller alster av bildkonst. byggnadskonst eller brukskonst eller kommit till uttryck på annat sätt”. Särskilda bestämmelser finns rörande översättningar och bearbetningar, sarnlingsverk samt verk av flera upphovsmän. År 1973 infördes visst upphovsrättsligt skydd beträffande vissa handlingar som upprättats av myndighet.

Lagen knyter olika rättsverkningar till att ett verk offentliggörs eller utges. Ett verk anses offentliggjort när det lovligen gjorts tillgängligt för allmän-

heten. Det anses utgivet när exemplar därav med upphovsmannens samtycke förts i handeln eller på annat sätt blivit spridda till allmänheten. Rätten

att förfoga över verket innebär att upphovsmannen har ensamrätt att fram-

ställa exemplar av verket, offentliggöra det och sprida det samt låta översätta eller bearbeta det. Den som översätter eller bearbetar ctt verk eller överför det till annan litteratur- eller konstart har upphovsrätt till verket i denna form.

Ensamrätten är dock underkastad en rad inskränkningar till förmån för huvudsakligen religiösa, kulturella eller i övrigt samhälleliga ändamål. Om

inskränkningen enligt URL är absolut, dvs. om upphovsmannen inte kan motsätta sig nyttjandet, kan eventuell ersättning inte bli föremål för vanliga avtalsförhandlingar. I händelse av tvist bestäms ersättningen av domstol.

Man talar då om tvångslicens. Tvångslicens innebär rätt för envar

att mot ersättning utnyttja ett verk inom vissa i lagen angivna gränser.

Sålunda får t. ex. mindre verk eller del av verk mot ersättning tas in i samlingsverk till bruk vid gudstjänst eller undervisning, om fem år förflutit sedan verket offentliggjordes.

I praxis har en speciell typ av inskränkningar uppstått, som innebär att en utnyttjare av visst upphovsrättsligt skyddat verk kan sluta ett taxeavtal med cen facklig huvudorganisation och därmed få rätt att utnyttja alla sådana

verk av upphovsman som företräds av organisationen. Om ett avtal med stöd av lagstiftning ges verkan för upphovsman, som står utanför orga-

nisationen, talar man om legal avtalslicens. Vid avtalslicens förhand-

lar upphovsmannaorganisationerna och representanter för förbrukarna om de villkor inkl. den ersättning som skall gälla för nyttjandet. URL innehåller

endast en sådan bestämmelse (22 § andra stycket). Enligt denna får Sveriges Radio och dess dotterbolag mot ersättning sända skyddat verk även av sådan upphovsman som inte är medlem av organisationen. Bestämmelsen gäller inte sceniskt verk och inte heller om upphovsman meddelat förbud mot tillämpning av bestämmelsen.

I de flesta av de fall där URL ger bestämmelser om inskränkningar i

ensamrätten kan skyddat verk nyttjas fritt utan upphovsmannens samtycke. Sålunda får enstaka exemplar av offentliggjort verk framställas för enskilt bruk, verk utnyttjas för blinda, i viss omfattning citat göras ur offentliggjort

verk, konstverk återges i kritisk eller vetenskaplig framställning eller avbildas i tidning i samband med redogörelse för dagshändelse, verk, som syns eller hörs under dagshändelse, tas med vid information om händelsen i radio-, televisions- eller filmreportage. En tidning får ta in en artikel ur en annan

tidning rörande vissa frågor, om eftertryck inte är förbjudet. Vidare föreligger rätt, under vissa förutsättningar, till ljudupptagningar inom undervisnings-

väsendet. Sedan htterärt eller musikaliskt verk utgivits får exemplar, som omfattas av utgivningen, också spridas vidare och även visas offentligt.

Emellertid får noter inte hyras ut till allmänheten utan upphovsmannens

samtycke. Rätt föreligger också till spridning och visning — på annat sätt än genom film eller television — av exemplar av konstverk som överlåtits

eller omfattas av utgivning (25 §). Upphovsmannen har inte rätt till ersättning vid spridning eller visning av sådant konstverk och inte heller kan han motsätta sig att detta sker. Ensamrätten till offentligt framförande är också inskränkt bl. a. så att sådant framförande alltid får ske vid gudstjänst

eller undervisning.

Skyddstiden för upphovsrättsligt verk gäller i regel intill utgången av femtionde året efter upphovsmannens död.

URL innehåller också bestämmelser om vissa upphovsrätten närstående

rättigheter. Regler finns sålunda om skydd för utövande konstnärer, för

framställare av grammofonskivor och andra ljudupptagningar och för radio-

och televisionsföretag. Skyddstiden är här 25 år efter det upptagningen gjordes. Detta gäller skyddet mot kopiering av själva inspelningen. Vidare finns skydd för den som framställt katalog, tabell eller liknande. Skyddet gäller tio år efter det arbetet utgavs.

Upphovsrätten kan helt eller delvis överlåtas. Den ideella delen av upphovsrätten kan dock efterges endast vad avser en till art och omfattning begränsad användning av verket. Vanligen upplåter upphovsmannen för begränsad tid viss del av rätten, exempelvis förlagsrätt eller uppföranderäu.

När den upplåtna rätten utnyttiats återgår den till upphovsmannen.

1 lagen finns vidare regler om förbud mot au offentligt återge verk på

sätt som kränker den andliga odlingens intressen samt regler om ansvar

och ersättningsskyldighet. Intrång i upphovsrätt kan sålunda bestraffas och medföra skadeståndsskyldighet. Även den som på grund av avtal eller lag-

bestämmelser om inskränkningar i upphovsrätten har rätt att förfoga över

ett skyddat verk måste iaktta den ideella rätten.

Beträffande upphovsrätten gäller som huvudprincip att lagen är tillämplig bl. a. på verk av den som är svensk medborgare samt på verk som först utgetts i Sverige. I fråga om de närstående rättigheterna tillämpas lagen

på framförande, ljudupptagning och radio- och televisionsutsändning som äger rum i Sverige.

En vanlig upphovsrättslig ersättningsform är royalty dvs. en fortlöpande ersättning i förhållande till omfattningen av nyttjandet, exempelvis

upplagans storlek. Ersättning i ett för allt, s.k. friköp, förekommer fram-

för allt i fråga om film- och grammofoninspelningar.

Fotografisk bild är inte föremål för upphovsrätt. Rätten till sådan bild regleras i FotoL. Den som framställt fotografisk bild har, med vissa inskränkningar, uteslutande rätt att genom fotografi, tryck, teckning eller annat

förfarande framställa exemplar av bilden och att visa den offentligt. Rätten innefattar också, liksom upphovsrätten, vissa ideella moment. Skyddstiden är 25 år från det år då bilden framställdes, såvida inte bilden har konstnärligt

eller vetenskapligt värde, i vilket fall skyddet gäller intill utgången av det

femtionde året efter fotografens död. I stort är rätten till fotografi underkastad

samma principiella inskränkningar som upphovsrätten. Dessutom får sådan

bild mot ersättning alltid tas in i arbete till bruk vid undervisning, alltså

inte bara i antologi, vilket är fallet enligt URL.

Enligt mönsterskyddslagen kan den som skapat ett mönster för en varas utseende eller för ett ornament registrera detta mönster och därigenom få

mönsterrätt dvs. ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja mönstret enligt lagen. Registreringen ger skydd under fem år räknat från dagen för ansökan. Skyd-

det kan förnyas för två femårsperioder. Oavsett om ett alster registrerats

som mönster kan det bli föremål för upphovsrätt, om det är att betrakta som verk i URL:s mening.

Inom kort kommer regeringen att utfärda direktiv för en översyn av den upphovsrättsliga lagstiftningen. Den nya utredningen torde bl. a. komma att behandla frågor, som berörs i nordiska upphovsrättskommitténs (Ju 1970:62) delbetänkande (NU 1973:21) Upphovsrätt I Fotokopiering och bandinspelning särskilt inom undervisningsverksamhet. Förslaget innebar dels

en precisering av bestämmelsen om rätt att mångfaldiga för enskilt bruk, dels utkast till tre nya bestämmelser om kopiering inom undervisnings-

väsendet, kopiering inom myndigheter, företag m. fl. av visst upphovsrätts-

ligt material resp. ur tidningar och allmänna tidskrifter. De två första bestämmelserna bygger på avtalslicens medan regleringen i den sista förutsätter

tvångslicens.

Fackliga förhållanden

Konstnärernas intresseorganisationer bevakar inte bara sina medlemmars ekonomiska och sociala angelägenheter, utan också deras ideella intressen, t. ex. i samband med upphovsrättsfrågor. Organisationernas möjligheter att verka genom fackliga stridsåtgärder är dock begränsade då arbetsmarknadens

förutsättningar för avtal ofta inte föreligger.

Sveriges författarförbund bildades genom att fyra organisationer enades

i en organisation. Inom förbundet finns fyra sektioner, nämligen fackförfattarsektionen Minerva, sektionen för barn- och ungdomslitteratur, översättarsektionen och sektionen för skönlitterära författare. Inom ordområdet finns också Sveriges dramatikerförbund som bildades år 1941. I KRO, som bildades år 1937, är bildkonstnärerna, främst målare, skulp-

törer, grafiker och andra som ägnar sig åt ”fri” bildkonst, organiserade.

Andra organisationer inom bild- och formområdet är Föreningen Svenska

tecknare, Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare, Svenska arkitekters riksförbund samt Svenska fotografernas förbund, som är en branschorganisation för yrkesfotografer.

Föreningen Svenska tonsättare, som bildades år 1918, består av kompositörer av seriös musik. I Föreningen Svenska populärauktorer är kompositörer och textförfattare av populärmusik organiserade. De båda förening-

arnas verksamhet är nära knutna till STIM.

Svenska musikerförbundet, som bildades år 1907, är anslutet till LO. Förbundet organiserar bl. a. musiker av alla slag, vokalister, dansare, scenteknisk

personal och vaktmästare. Svenska tonkonstnärsförbundet bildades år 1947.

Det står öppet för sång- och instrumentalsolister, dirigenter och andra yrkesmusiker, vilkas yrkesutövning anses ha högt konstnärligt värde.

Svenska teaterförbundet bildades år 1894 och är anslutet till TCO. Teaterförbundet är facklig organisation för yrkesverksamma artister, tekniker,

pedagoger och administrativ personal verksamma inom teater, dans, film. radio, television och liknande områden. Inom förbundet finns särskilda fristående organisationer med egna stadgar, t. ex. Svenska regissörsföreningen, som tillkom år 1956. Till scenområdet hör också Svenska danspedagog-

förbundet, som bildades år 1939.

Svenska industritjänstemannarörbundets klubb inom Sveriges Radio (SIFklubben vid Sveriges Radio) organiserar all vid företaget verksam personal

som tillhör förbundet. Något topporgan för de olika intresseorganisationerna finns inte men de samarbetar i Klys. Enligt sina stadgar har Klys bl. a. att företräda medlemsorganisationerna inför det allmänna i frågor som rör lagstiftning och

kulturpolitik, verka för allmän yttrandefrihet i samtliga konstnärliga medier,

verka för att medlemmarna ges möjlighet utöva sina yrken och få skälig ersättning för sitt arbete samt biträda medlemsorganisation i förhandlingar och vid konflikt. Såväl riksorgarisation, vars medlemmar utgörs av konst-

närliga eller litterära yrkesutövare, som sektioner inom sådan organisation

kan vinna medlemskap i Klys.

Avtalsförhållanden

För de utövande och anställda konstnärerna, främst organiserade inom

Svenska musikerförbundet och Svenska teaterförbundet, sluts vanliga kol-

lektivavtal. För de skapande upphovsmännen är avtalssituationen annor-

lunda beroende på om deras verk säljs till enskilda nyttjare i speciella upp-

görelser eller om de som grupp har en gemensam motpart. I det senare fallet är det vanligt med kollektiva avtal dvs. ramavtal, varigenom organisationens motpart förbinder sig att för organisationsmedlemmarna iaktta vissa minimivillkor. Beträffande motparter, som inte kan inordnas i kollektivavtal, har riktlinjer utfärdats av berörda fackorganisationer.

Förutom allmänna avtalsrättsliga regler gäller för konstnärsområdet enligt

URL även speciella regler för den händelse annat inte avtalats beträffande

offentligt framförande, förlagsavtal och avtal om filmning. Full avtalsfrihet

råder dock inte på upphovs- och fotorättens områden. Lagstiftningen in-

nehåller, som tidigare nämnts, flera inskränkningar i ensamrätten som heit

eller delvis berövar upphovsmännen och fotograferna deras möjlighet att träffa avtal. Ibland kan inskränkningarna upphävas genom exempelvis förbud mot eftertryck eller individuellt veto mot avtalslicens, varigenom av-

talsfriheten återställs. Denna möjlighet finns inte vid tvångslicens.

I det följande redovisas endast de viktigaste kollektiva avtal och rekommendationer som gäller för olika konstnärsgrupper.

Av Sveriges författarförbund har bl.a. följande avtal slutits. För etermedier föreligger ett löpande avtal med Sveriges Radio. Avtalet

innehåller dels fasta tariffer för nyttjandet av redan utgivna verk, dels mi-

nimitariffer för tidigare icke utgivna verk, föredrag och personlig medverkan. Avtalet innehåller också likställighetsavtal. Med TRU har inte något kollektivt avtal träffats. Endast individuella avtal — under viss medverkan av förbundet — förekommer. Med förlagen föreligger olika avtal beroende på verkets art. Avtalen träffas i regel med Svenska bokförläggareföreningen. För skönlitteratur finns så-

lunda det s. k. normalkontraktet, enligt vilket royalty skall erläggas med minst 16 2/3 fö på bokens cirkapris samt ett garantihonorar om minst en

tredjedel av royaltyn på första upplagan. Bokförläggareföreningen rekom-

menderar sina medlemmar att använda normalkontraktet. I praktiken har s. k. originalpocketböcker fallit utanför kontraktsområdet. För barn- och ungdomslitteratur finns avtal, enligt vilket överenskommet normalformulär skall användas. Detta gäller dock inte populärvetenskapliga ungdomsböcker,

handböcker och bilderböcker. Inga minimitariffer är avtalade. För litterära

översättningar finns normalformulär utan minimitariffer. Beträffande bidrag till skolantologier, som ligger under tvångslicens enligt URL, gäller ett avtal

enligt vilket förläggarna skall betala för bidragen efter viss fast tariff, kon-

struerad som ett indexreglerat basbelopp.

För fackförfattarnas medverkan i olika förlagsprodukter har Författarför-

bundet utfärdat olika rekommendationer och riktlinjer nämligen beträffande

facklitteraturen, bidrag till periodiska publikationer och uppslagsverk, bidrag

till icke-periodiska publikationer samt dokumentpublicering.

Särskilda avtal har också träffats med vissa förlag som inte tillhör Bok-

förläggareföreningen. Förlaget förbinder sig därigenom att iaktta vissa fasta normer eller minimitaxor.

På pressidan föreligger ett avtal med Svenska tidningsutgivareföreningen

från år 1949. Förhandlingar, som Författarförbundet tillsammans med Svenska journalistförbundet upptagit med föreningen, avbröts våren 1974.

Av Sveriges dramatikerförbund har följande avtal slutits.

Med Teatrarnas riksförbund har förbundet ett löpande avtal rörande scenteater. Enligt avtalet får författaren dels ett grundarvode, dels en procentuell andel av biljettintäkterna i fallande skala. Därutöver tillförsäkras författaren ett visst garantiarvode per föreställning. För uppsökande teater utgår en fast summa per föreställning, som avräknas på en garantisumma, för vilken återbetalningsskyldighet inte föreligger. För översättningar utgår dels an-

tingen grundarvode samt ett garantibelopp vid första förvärv av uruppförande eller garantiarvode för översättning som redan framförts, dels en pro-

centuell andel av biljettintäkterna i fallande skala.

Med Sveriges Radio har förbundet haft ett avtal om minimihonorar för framförande i radio och television som löpt ut. Förhandlingar om nytt avtal pågår.

På filmsidan har förbundet ett avtal med Föreningen Sveriges filmproducenter, vilket dels innehåller allmänna regler till filmkontrakt, dels ett kontraktsformulär.

K RO har intill den 30 juni 1975 haft avtal med MUS 65 om utställningsersättning vid lån av verk, som tillhör upphovsmannen, till utställningar i Riksutställningars regi tse vidare 4.4.1). KRO har vidare avtal med Konstfrämjandet om grafikutgivning och med Sveriges konstföreningars

riksförbund om villkor i samband med utställningar. KRO har även utfärdat en rekommendation angående arvodesnormer.

Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare har haft ett avtal med Riksutställningar som anslöt till KRÖ:s avtal om utställningsersättning. Föreningen har i övrigt inga kollektiva avtal men har utarbetat tre normalavtal för medlemmarna. Enligt

anställningskontraktet överlåter formgivaren till företaget reproduktionsrätten till de förebilder som han framställt i företagets tjänst och godkänt för produktion. Reproduktionsriätten återgår till formgivaren bl. a. om den

inte utnyttjas inom viss tid. Ersättningen utgår med lön jämte royalty eller med royalty enbart varvid viss minimiroyalty per månad garanteras. Nor-

matlkontrakt för frilansare vid överlåtelse av mönster och modeller, konstverk m. m. avser överlåtelse av ensamrätt till reproduktionsrätten. Ersätt-

ningen utgörs av fast honorar och royalty på fakturapriset för varje alster. Normalkontrakt vid beställningsarvoden används mellan uppdragsgivare och upphovsman då avtalet avser visst verk som utförs på grundval av

skissförslag. Någon reproduktionsrätt överlåts ej på uppdragsgivaren. Ersättning utgår i form av fast arvode.

Enligt föreningens ersättningsnormer indelas de fast anställda formgivarna i fyra årslönegrupper. Normerna upptar också olika royaltysatser för textil, metall och plast samt keramik. glas och trä.

Föreningen Svenska tecknare förhandlar f. n., tillsammans

med KRO och Svenska fotografernas förbund, med Sveriges Radio om ersättning för visning av konstverk och fotografi i television. Av föreningen ut-

färdade särskilda leveransvillkor avser förvärv av rätt att reproducera teck-

ning. Arvode för originalteckning avser således endast likvid för reproduktionsrätt för visst tillfälle medan äganderätten till originalet övergår till köparen först efter särskild överenskommelse.

Svenska fotografernas förbund slöt tidigare sina avtal tillsammans med bildbyråorganisationen Bildleverantörernas för-

ening men de båda organisationerna träffar numera avtal var för sig med samma motpart. På pressidan föreligger avtal mellan Bildleverantörernas förening och Svenska tidningsutgivareföreningen med bl. a. bestämmelser rörande förhandsrätt, publiceringsrätt, fotografens namn, vidareförsäljning

av bilder och beställda fotograferingsuppdrag. Olika priser gäller för dags-

tidningar och för veckotidningar. Föreningen har träffat en liknande överenskommelse med Fackförbundspressens samorganisation. I fråga om etermedier föreligger numera endast. avtal mellan Bildleverantörernas förening

och Sveriges Radio om användande av fotografisk bild i nyhetssammanhang.

Svenska fotografernas förbund har sagt upp sina avtal med såväl Sveriges

Radio som TRU. På förlagssidan har båda organisationerna avtal med Svenska bokförläggareföreningen rörande bl. a. tariff för bilder som beställs ur

arkiv.

STIM tillvaratar uppföranderättigheter och mekaniska rättigheter dvs. rätt till inspelning på grammofonskiva, band, film o. d. för i första hand tonsättarna. För de utövande musiker, dansare m. fl. som är organiserade

inom Svenska musikerförbundet har förbundet slutit olika kollektivavtal.

För engagemangsgivare som inte är bundna av kollektivavtal har förbundet utarbetat en riksminimitariff. De mekaniska rättigheterna för musiker tillvaratas av Svenska artisters och musikers intresseorganisation.

Svenska teaterförbundet har slutit ett riksavtal med Teatrarnas riksförbund avseende teateranställda vid de statsunderstödda teatrarna. Skådespelarnas mekaniska rättigheter tillvaratas av Svenska artisters

och musikers intresseorganisation. Vidare har avtal slutits mellan Teaterförbundet och Teatrarnas riksförbund avseende såväl anställdas som frilansengagerades engagemang vid Sveriges Radio. Teaterförbundets avtal med

TRU innefattar även särskild ersättning för fri användning av de engagerades

prestationer (friköp) exempelvis för interntelevision. Svenska industritjänstemannaförbundet har år 1973 slutit ett avtal med Svenska arbetsgiva-

reföreningen angående överlåtelse på Sveriges Radio av upphovsrätten till de upphovsrättsliga verk som utförts i tjänsten av anställda i företaget. Av-

talet omfattar även fotografisk bild. Överlåtelsen gäller utnyttjande i fö-

retagets verksamhet, dock inte utnyttjande av program till fonogram eller videogram för kommersiellt bruk. Huvudparten av den utgående ersätt-

ningen enligt avtalet fördelas av SIF-klubben vid Sveriges Radio på berörda

upphovsmän.

År 1973 har ett avtal träffats mellan staten och ett antal organisationer

inom det upphovsrättsliga området angående skolornas grafiska och fotografiska mångfaldigande. Enligt avtalet upplåter organisationerna rätten till sådan kopiering av medlemmarnas verk, medan staten förbinder sig dels att inte åberopa bestämmelsen om fri kopiering för enskilt bruk, dels att ersätta upphovsrättsinnehavarna för den kopiering som sker. Ersättning utgår till en av upphovsrättsorganisationerna upprättad ideell förening, BO- NUS, som beslutar om medlens fördelning. Avtalet löper för en försöksperiod av tre år, fr. o. m. juli månad 1973. Avtalet har sagts upp av organisationerna per den 30 juni 1976.

Organisationer för uppbörd av ersättningar

Några organisationer inom upphovsrättsområdet har till huvudsaklig uppgift att uppbära och fördela ersättningar som tillkommer upphovsmän enligt lag eller ingångna avtal samt att företräda upphovsmännen i sådana sam-

manhang. STIM och Svenska artisters och musikers intresscorganisation är sedan länge verksamma på dessa områden. BONUS kom till i samband med skolkopieringsavtalet.

STIM, som bildades år 1923, är en ekonomisk förening 1 vars styrelse staten tillsätter ordförande och två ledamöter. STIM skall för sina medlemmars räkning inkassera och till dem fördela alla de ersättningar som kan tillfalla medlemmarna på grund av offentliga utföranden av deras verk elier på grund av inspelning av verken på grammofonskiva, band, film o. d. Vidare skall STIM kontrollera att ingen använder musik offentligen och i förvärvssyfte utan att ha tillstånd därtill. Genom avtal med musikförbrukaren meddelar STIM tillstånd till offentligt utförande. Avtalet innehåller skyldighet att till föreningen anrnäla varje musikutförande och att erlägga fastställd ersättning.

Genom anslutningsavtal överlåter medlemmen på STIM alla sina ekonomiska rättigheter till offentligt utförande och mekaniskt mångfaldigande. STIM träder då i tonsättarens eller författarens ställe och träffar avtal med dem som vill använda verket. Anslutningsavtal med STIM kan varje upphovsman och förläggare träffa som under löpande eller föregående år fått minst ett verk offentligt utfört eller mekaniskt mångfaldigat.

STIM har avtal med motsvarande utländska organisationer, varigenom STIM på resp. organisation överlåter rätten att i den organisationens land förvalta STIM:s rättigheter mot att STIM i Sverige förvaltar den utländska organisationens.

Det ersättningssystem som förekommer mellan STIM och musikförbrukare av olika slag är baserat på avtal, bl. a. kollektivavtal med förbrukarnas organisationer. Mellan STIM och Sveriges Radio baseras de årliga ersättningar Sveriges Radio erlägger för radio- resp. TV-musik på en överenskommelse med fastställda sändningsramar. Avtalet gav år 1975 STIM ca 11,5 milj. kr. för av STIM kontrollerad musik i radio och television. Vidare finns kollektivavtal för bl. a. konserter, restauranger, dansbanor och biografer. Ersättningen utgår i regel med viss procent på biljettintäkter c. d.

Avtal om fast ersättning per år föreligger med bl. a. bibliotek och innehavare av försäljningsställen. För s. k. industrimusik finns ett normalavtal som reglerar den ersättning det enskilda företaget skall betala per år och anställd för att få lyssna på musik på arbetsplatsen.

Ersättningen för utförande i radio och television uppgår årligen till drygt hälften av det totala ersättningsbeloppet från musikförbrukarna, vilket år 1975 utgjorde ca 22 milj. kr. Av STIM-ersättningarna beräknas ca 7 milj. kr. ha utbetalats till svenska upphovsmän år 1975.

I fråga om mekanisk reproduktion på grammofon, film och band har de nordiska länderna centraliserat inkasseringen av avgifter i en inkasseringsoch fördelningscentral i Köpenhamn, Nordisk Copyright Bureau.

Svenska artisters och musikers intresseorganisation är en ekonomisk för-

ening, som bildades år 1963. Organisationen inkasserar och fördelar ersättningar som tillkommer utövande konstnärer såsom dirigenter. solister samti

orkester- och körmedlemmar, som medverkat vid inspelning av fonogram

vilket används vid radio- eller televisionsutsändning. Ersättning tillfaller även framställaren dvs. det producerande fonogrambolaget. Den utövande konstnärens rätt gentemot radio- eller televisionsföretaget görs gällande

genom framställaren. Ett avtal har slutits mellan Sveriges Radio och svenska

gruppen av The International Federation of Producers of Phonograms and

Videograms samt Svenska artisters och musikers intresseorganisation om beräkning av ersättningens storlek efter den 30 juni 1962. Avtalet löpte

ut den 30 juni 1973 men har prolongerats. Ersättningen, som är index-

reglerad, utgår med ca 20 kr. per minut i 1974/75 års penningvärde. Er-

sättningen delas lika mellan de två organisationerna. Det totala ersättningsbeloppet uppgick år 1975 till ca 17 milj. kr. Influtna ersättningar fördelas med ledning av rapporter från Sveriges Radio över uppspelningstiden för skyddade inspelningar. Olika kategorier av medverkande erhåller olika belopp per uppspelningsminut.

BONUS, som bildades år 1973 i anslutning till avtalet om skolornas ko-

piering, har till uppgift att inkassera och förvalta ersättningar för mångfaldigande av upphovsrättsligt skyddade verk och fotografier. På grundval

av redovisning andra halvåret 1973 har SÖ fastställt ersättning för kopiering för vartdera av budgetåren 1973/74, 1974/75 och 1975/76 till 900 000 kr.

3.1.5 Arbetsmarknadspolitiska insatser

Arbetsförmedlingen på kulturområdet kännetecknas av en stark splittring. Inom den offentliga arbetsförmedlingen finns särskilda artist- och musi-

kerexpeditioner i vissa större städer. Arbetsförmedling med samhällets stöd bedrivs också inom vissa centrumbildningar, där lön och omkostnader för arbetsförmedlare bekostas av arbetsmarknadsverket. På området finns också ett antal enskilda förmedlingar. Några av dessa är s.k. organisationsförmedlingar, som tar ut avgifter för sina självkostnader och arbetar med tillstånd av AMS. De tre största organisationsförmedlingarna är Svenska musikerförbundets förmedling, Musiketablissemangens förmedling och Folk-

parkernas artistförmedling. Förutom dessa förmedlingar finns ett stort antal

enskilda s. k. produktionsbolag som drivs i vinstsyfte. Eftersom arbetsförmedling i vinstsyfte inte är tillåten enligt gällande lagstiftning blir dessas

verksamhet olaglig i den mån den innefattar arbetsförmedling. På det in-

ternationella området sköts huvuddelen av förmedlingsarbetet av två privata förmedlilingar.

År 1972 framlade OLAF betänkandet (Ds In 1972:5) Arbetsförmedling inom kulturområdet. En översyn av detta betänkande redovisas i en PM beträffande arbetsförmedling på kulturområdet (Ds A 1975:5).

Regeringen har i huvudsak i enlighet med denna PM föreslagit (prop. 1975/76:84) en förstärkt organisation av samhällets arbetsförmedling inom kulturområdet. Inom den offentliga arbetsförmedlingen skall enligt förslaget inrättas särskilda sektioner för kulturarbetare. Dessa sektioner bör få större resurser och ett vidare verksamhetsornråde än de nuvarande artist- och musikerexpeditionerna.

Den verksamhet som f.n. bedrivs med arbetsförmedlare, anknutna till centrumbildningar bör få fortsäita. Denna form av förmedling bör också prövas med anknytning till Svenska teaterförbundet.

Beträffande förmedling av kulturarbetare över gränserna förordas att ett alternativ skapas till nuvarande enskilda förmedlingsorgan. I detta syfte föreslås att den internationella kontaktverksamhet som nu förekommer inom olika kulturinstitutioner och organisationer läggs till grund för mer systematiska förmedlingsinsatser.

Rikskonserter föreslås få ansvar för att ett samråd mellan berörda institutioner och organisationer kommer till stånd och för den fortsatta verksamheten. De vinstsyftande förmedlingsinstitutioner som f.n. verkar på det internationella området föreslås övergångsvis kunna få fortsätta denna del av sin verksamhet.

En särskild delegation med representanter för olika intressegrupper på kulturområdet föreslås bli inrättad inom AMS. Delegationen föreslås få i huvudsak rådgivande funktion.

Vid arbetslöshet kan stöd utgå via arbetslöshetsförsäkringen (SFS 1973:370) etler som kontant arbeismarknadsstöd (SFS 1973:371). För konstnärsgrupperna finns arbetslöshetskassor för musiker och teateranställda. Övriga konstnärer kan i princip få kontant arbetsmarknadsstöd. Vissa problem med att definiera arbetslöshet för denna grupp kan dock uppstå.

3.2 Kulturrådet 3.2.1 Samhällets ansvar för konstnärernas sociala och ekonomiska situation samt formerna för samhällets insatser

Den ekonomiska och sociala situationen för många av konstnärerna är otillfredsställande. Detta gäller särskilt de fritt arbetande konstnärerna. Dessa bör i framtiden få möjlighet att under ekonomiskt tryggade former ägna sig åt konstnärlig verksamhet. En det av dessa problem kan och bör lösas på facklig väg, andra fordrar direkta insatser från samhällets sida. Dessa bör inriktas på att ge konstnärerna ersättning för och därmed försörjning genom sin konstnärliga verksamhet.

Kulturrådet har diskuterat olika sätt att avgränsa de grupper som bör omfattas av samhällets ansvar. Avgränsning skulle t. ex. kunna göras med hänsyn till om konstnärerna har fullföljt yrkesutbildning, om de yrkesmässigt utövar konstnärlig verksamhet eller om de är fackligt anslutna. Inte

något av dessa sätt att avgränsa grupperna kan emellertid enligt rådets me-

ning utgöra utgångspunkt för samhällets insatser, I stället för att utgå från

ett antal konstnärer som samhället förbinder sig att ta ansvar för bör insatserna göras med utgångspunkt i att de uppställda kulturpolitiska målen

uppnås. Samhällsinsatsens storlek måste därför fortlöpande omprövas. Det är inte möjligt att tillämpa någon generell metod för att förbättra

konstnärernas sociala och ekonomiska situation. Åtgärderna måste vara selektiva, men ändå ge uttryck för en helhetssyn på konstnärernas villkor.

Grundläggande för samhällets insatser bör vara en strävan att jämställa konstnärer med övriga yrkesarbetande. Deras inkomster skall således i huvudsak utgöras av ersättning för utfört arbete.

Det av KRO väckta förslaget om inkomstgaranti avvisas, bl. a.

med hänsyn till att det även finns andra yrkesgrupper vilkas arbets- och försörjningsvillkor är lika osäkra som konstnärernas. Den bästa metoden att förbättra konstnärernas utkomstmöjligheter är i stället att vidga deras

arbetsområden och öka samhällets möjligheter att anlita dem. Sådana åt-

gärder bör kombineras med högre ersättning och fler ersättningsformer för

utnyttjande av konstnärernas verk. De existerande formerna för ersättning fungerar tillfredsställande, men området för vilket ersättning utgår kan be-

höva vidgas.

De direkta stödformerna, t. ex. stipendier, bör användas enbart då ersättningar inte kan ge skälig ekonomisk trygghet åt konstnärerna. Behovet

av stipendier kommer att finnas kvar för olika punktinsatser. Som kom-

plettering till övriga insatser föreslår kulturrådet därför att statliga stipendier

även fortsättningsvis bör utgå.

Statens konstnärsbelöningar har främst till uppgift att ge trygghet på ål-

derdomen. Denna trygghet bör dock beredas konstnärer på annat sätt, varför dessa konstnärsbelöningar i framtiden bör avvecklas. För de konstnärer som redan innehar belöningar bör dock vissa förbättringar göras.

3.2.2 Upphovsrättsliga frågor

Med hänsyn till den nordiska upphovsrättskommitténs arbete med revision av den nordiska lagstiftningen på området begränsar sig kulturrådet till att endast framföra vissa synpunkter på den upphovsrättsliga lagstiftningen.

Rådet konstaterar att de upphovsrättsliga frågorna är av stor betydelse för konstnärernas ekonomiska situation men att lagstiftningen får egentlig ekonomisk betydelse endast för konstnärer, vilkas verk mångfaldigas eller

framförs offentligt, dvs. för författare och tonsättare. För skapare av unika

verk såsom bildkonstnärer har lagen ringa värde ur ekonomisk synpunkt,

om verken inte reproduceras eller visas i television. Med hänsyn till upp-

hovsrättsfrågornas kulturpolitiska betydelse anser rådet att statens kulturråd bör vara remissinstans i sådana frågor.

I fråga om den s.k. kulturella allemansrätten är det enligt kulturrådets mening önskvärt att sådana överenskommelser träffas mellan samhällets organ och upphovsmännens organisationer om förvärv eller utnyttjande av upphovsrättsligt skyddade verk att allmänheten på ett smidigt sätt får tillgång till dessa verk.

Enligt kulturrådets principiella uppfattning bör varje yrkesmässigt eller systematiskt utnyttjande av upphovsmännens prestationer medföra

ersättning till dem. Denna bör om möjligt fastställas efter förh andlingar. Rådet framhåller att en avtalstiknande situation uppkommit på

flera områden. Så har t. ex. avtal träffats mellan staten och ett antal upphovsmannaorganisationer om ersättning för fotokopiering inom skolorna.

Rådet finner det angeläget att ett liknande avtal träffas även för univer-

sitetsområdet.

Upphovsmännens rätt till ersättning begränsas genom vissa inskränkningar i upphovsrättslagstiftningen. Enligt rådet bör lagstiftningen vara så

utformad att den ger upphovsmännen rimlig kompensation för deras arbete.

Samtidigt får skyddet inte medföra att ersättningsbestämmelserna i alltför

hög grad styr eller begränsar utnyttjandet. Lagstiftningen bör därför ses

över.

Där inskränkningar i lagstiftningen måste behållas rekommenderar rådet avtalslicens framför tvångslicens, som endast bör tillgripas om så befinns absolut nödvändigt. Exempelvis bör i fråga om skol- och gudstjänst-

antologier lagens tvångslicens bytas mot avtalslicens. Likaså stöder rådet nordiska upphovsrättskommitténs förslag (NU 1973:21) om ändring av bestämmelserna om enskilt bruk (11 § URL). Förslaget innebär bl. a. införande

av avtalslicens vid kopiering inom undervisningsväsendet resp. inom myndigheter m. m. samt av tvångslicens vid kopiering ur tidningar och tidskrifter. Vidare bör ersättning utgå för ljudupptagning inom undervisningsverksamhet. I gengäld borde ljudbanden, för framtida bruk, få bevaras längre tid än tre år. Utgivet litterärt och musikaliskt verk får fritt framställas i blindskrift, medan viss ersättning för talböcker utgår över statsbudgeten. Liknande åtgärder bör enligt rådet vidtas beträffande litterära och musi-

kaliska verk som framställs i blindskrift. Fastare normer för beräkning av talboksersättningens storlek och fördelning bör dock utformas. Rådet påpekar också att bestämmelsen om fritt framförande av utgivet verk vid

gudstjänst, undervisning och i vissa andra sammanhang har stor betydelse

för den sakrala musiken. Även här bör upphovsmännen få förhandla om ersättning.

Utgivet litterärt eller musikaliskt verk och exemplar av konstverk, som överlåtits eller utgivits, får enligt URL spridas vidare dvs. fritt utlånas eller uthyras, medan uthyrning av noter är tillåten endast med upphovsmannens

samtycke. För utnyttjandet av böcker vid bibliotek får upphovsmännen ersättning. Biblioteksersättningen, som visserligen inte är grundad på URL,

är föremål! för förhandlingsliknande överläggningar mellan staten och för-

fattarsidan men avgörs i sista hand av riksdagen, Utan att gå in på frågan

om en lagfäst biblioteksersättning anser rådet dock, att principen om ersättning för utlåning bör utsträckas till annat än böcker t. ex. bildkonstverk,

fotografier, fonogram och noter. Rådet anser det också önskvärt att före-

liggande rätt till ersättning för framställare av grammofonskivor och fonogram och för utövande konstnärer, vid användning av fonogrammen i

radio- eller TV-program, utvidgas till att avse även offentligt framförande

av fonogrammen, exempelvis industri- och diskotekmusik.

En del av de ersättningar och ersättningsanspråk som beskrivits avser enligt rådet ett icke-kommersiellt utnyttjande av konstnärliga verk i avsikt

att nå ut med ett varierat kulturutbud till en bredare publik. Det är därför

önskvärt att i dessa sammanhang så långt som möjligt kunna friköpa kulturprodukterna för fri användning i kommunerna och inom de av samhället stödda organisationerna som lokalt svarar för kulturverksamheten.

Kulturrådet föreslår därför att staten tar upp förhandlingar med upphovsmannaorganisationer över hela fältet för att lösa ersättningsfrågorna efter enhetliga principer. Statens kulturråd bör få i uppdrag att efter en mera

systematisk genomgång av ersättningssystemen lägga fram ett samlat förslag som underlag för dessa överläggningar.

3.2.3 Skatter och sociala avgifter

Kulturrådet anför inledningsvis att taxeringsmyndigheterna tillämpar oli-

ka praxis i bedömningen av i deklarationen uppförda avdrag, 1. ex. för ar-

betsrum. Praxis på detta område bör bli enhetlig om inte konstnärer skall

behandlas olika beroende på bostadsort.

Av de olika delarna av skattesystemet berör kulturrådet endast mervärdeskatten och vissa socialförsäkringsavgifter samt den allmänna arbetsgi-

varavgiften. |

Kulturrådet konstaterar att den utvidgning av = befrielse från mervärdeskattsom beslöts år 1973 missgynnar bl. a. konsthantverkare och fotografer. Kulturrådet föreslår att textila och keramiska verk i skattehänseende jämställs med målningar, etsningar etc. samt skulpturer. Endast unika konstföremål bör medtagas i undantagsbestämmelserna. På grund av svårigheterna att avgränsa konstnärlig fotografi från annan fotografi, kan

inte motsvarande undantagsregler föreslås för fotografer.

Kulturrådet anser att den överflyttning av inbetalningen av de sociala avgifterna till arbetsgivarna som skett de senaste åren har kommit att missgynna de fritt arbetande konstnärerna i förhållande till dem som är anställda. Det är därför angeläget att frågan om socialförsäkringsavgifterna

och egenavgiften prövas av företagsskatteberedningen och/eller 1972 års

skatteutredning. Möjligheterna att befria de fritt arbetande konstnärerna från egenavgiften bör därvid prövas.

En möjlighet att minska avgiftssystemets olägenheter för konstnärerna

är att samhället och samhällsstödda organisationer bereder dessa anställning, vilket bör gälla även för kortare uppdrag. Därigenom avlastas konstnärerna avgiftsskyldigheten. Ett annat sätt att åstadkomma denna avlastning är att samhället underlättar tecknande av likställighetsavtal. Möjligheterna till att utsträcka likställighetsavtalen att gälla även egenavgiften bör undersökas.

Om inte frågorna om de sociala avgifterna går att lösa på ett tillfredsställande sätt bör konstnärerna kompenseras kollektivt så att hänsyn tas till dessa avgifter vid medelsfördelningen till de konstnärsfonder som föreslås inrättade av kulturrådet. Om inte likställighetsavtal kan träffas på grund av svårigheter med hänsyn till lagstiftningen, bör hänsyn tas till detta när stat och kommun skall bestämma ersättningen till anlitade konstnärer.

3.2.4 Arbeismarknadspolitiska insatser

Kulturrådet betonar det angelägna i att finna en lösning på frågan hur en avgiftsfri arbetsförmedling för konstnärer skall kunna skapas. I huvudsak ansluter sig kulturrådet i detta sammanhang till de förslag som framlagts av OLAF. Utöver dessa förslag framhåller kulturrådet att det bör vara möjligt att tillvarata organisationsförmedlingarnas och centrumbildningarnas erfarenheter genom att bibehålla självständiga, statsbidragsberättigade förmedlingar utanför den av OLAF föreslagna stiftelsens ram.

Kulturrådet diskuterar frågan om ersättning till de fritt arbetande konstnärer som inte kan leva på sin konstnärliga verksamhet. Då deras situation vanligen inte är egentlig arbetslöshet, bör inte arbetslöshetsersättning utgå. I stället bör andra medel användas för att förbättra deras situation, t. ex. en ökning av antalet sysselsättningstillfällen.

3.2.5 Utbildningsfrågor

Kulturrådet anser att den nuvarande inriktningen av den grundläggande konstnärliga utbildningen mot färdighetsträning och konstnärlig mognad bör vara den dominerande även i fonsättningen. Rådet föreslår dock vissa kompletteringar.

Möjligheterna till kontakt med andra konstarter bör öka. De studerande bör bättre förberedas på yrkeslivets krav, t.ex. genom att praktik införs i utbildningen. Utbildningen bör kompletteras så att konstnärernas möjligheter att delta i kulturförmedlingen ökar. Kulturrådet framhåller konstnärernas behov av pedagogiska insikter i vid mening. Utbildningen bör också ge kännedom om samhärlets sociala och ekonomiska struktur samt om kultursociologins rön.

Kulturrådet betonar vidare behovet av återkommande utbildning både för att sprida information om nya tekniker m. m. och för att vidmakthålla redan förvärvade färdigheter. I detta sammanhang bör också utbildning för kulturförmedlande uppgifter bli aktuell.

Statens kulturråd bör få som uppgift att bevaka vidareutbildningsområdet, komma med förslag till utbildningar och eventuellt medverka i genom-

förandet av sådana. Kulturrådet anser det vidare väsentligt att frågan om fotografernas efter-

gymnasiala utbildning löses.

Kulturrådet framhåller vad gäller den konstnärliga utbildningens dimensionering att den i hög grad måste bestämmas utifrån allmänna överväganden där hänsyn tas till det aktuella försörjningsläget, översiktliga' bedömningar av de effekter som ökade samhälleliga insatser kan

tänkas få, etc. Det är givet, framhåller rådet, att man under dessa förhållanden inte i någon större utsträckning med korta intervaller kan laborera med variationer i antagningen till de konstnärliga utbildningarna.

Kulturrådets förslag till utbildning på kulturförmedlingens område redovisas 1 avsnitt 9.1.

3.2.6 Anställningar och uppdrag

Kulturrådet utgår från att den grundläggande metoden att lösa konst-

närernas försörjningsproblem är att ge dem an ställning. På viktiga områden tas konstnärernas kunskaper inte till vara fullt ut. Detta gäller ex-

empelvis i fråga om miljöutformning och inom skola och vårdinstitutioner. Inom dessa områden bör konstnärer kunna engageras för uppgifter där även utomkonstnärliga överväganden måste göras. Kulturrådet pekar vidare på möjligheten att anlita konstnärer för uppgifter av administrativ art, där ar-

betet dock bör ha samband med den konstnärliga verksamheten, exempelvis

arrangerande av utställningar och konserter. Folkbildningsorganisationer, fackliga och andra organisationer bör ha möjlighet att erbjuda tidsbegränsade

uppdrag av administrativ karaktär, med direkt anknytning till konstnärlig verksamhet.

För kommuner och landsting kan en lämplig form för anställning av konstnärer vara att på årskontrakt knyta konstnären till kommunen eller landstinget för uppgifter inom t.ex. skolor och andra institutioner.

Kulturrådet delar de synpunkter om den skapande verksamhetens be-

tydelse för barnens utveckling som 1968 års barnstugeutredning (S 1969:31) framför i sina betänkanden (SOU 1972:26 och 27 samt SOU 1974:42) Förskolan del 1 och del 2 samt Barns fritid. Denna verksamhet bör inom förskola och fritidshem i främsta

rummet handhas av den ordinarie personalen, men konstnärer bör kunna engageras inom ramen för dessa institutioner. Konstnärerna bör kunna arbeta

tillsammans med barnen i t. ex. dramatisk framställning eller bildskapande.

Barnen bör också kunna besöka konstnären i dennes arbetsmiljö. I förskollärarutbildningen finns vissa inslag av drama, bildframställning etc. Konstnärer bör kunna engageras som gästföreläsare i denna del av utbildningen, liksom i personalens fortbildning. 4 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 135

Kulturrådet anser att konstnärer i större utsträckning bör engageras i

grundskola och gymnasieskola inom ämnen som musik, teck-

ning, slöjd, gymnastik etc. En viss risk för konflikt finns dock i detta sam-

manhang mellan å ena sidan pedagogiskt kunniga lärare som känner eleverna

och å andra sidan utifrån kommande personer utan pedagogisk träning. Ett samarbete mellan lärare och konstnärer är därför nödvändigt. Kulturrådet

konstaterar att fritt valt arbete och timmar till förfogande bör kunna användas

för olika former av skapande aktiviteter. Därvid bör eleverna redan på mel-

lanstadiet, innan de skall välja fritt valt arbete få kontakt med olika konst-

närliga uttrycksmedel. Därför tör konstnärer engageras för att stimulera

elever och lärare till fritt skapande aktiviteter. Konstnärernas medverkan i arbete i den enskilda skolan bör ske i form av tillfälliga engagemang. En ändamålsenlig lösning kan vara att kommunen anställer en konstnär att såsom en fri resurs stå till förfogande för kommunernas olika skolor.

Kulturrådet instämmer i huvudsak i utredningens (U 1970:63) om skolans inre arbete (SIA) syn på de fria skolaktiviteternas uppgift och inriktning,

men betonar starkare än utredningen betydelsen av att den skapande verksamheten får ökat utrymme i skolarbetet.

Beträffande konstnärernas insatser inom vårdinstitutioner anser

kulturrådet att det viktigaste är att området kartläggs, att forskning initieras

och att samarbetet mellan kultursektorn och vårdsektorn stimuleras på re-

gional och lokal nivå. Formerna för konstnärernas medverkan på vårdom-

rådet bör bli desamma som på övriga områden, men med bättre anpassning

till de vårdades situation. För att kontakten med omvärlden skall kunna breddas är det viktigt

att olika kulturorgan får möjlighet att till viss del påverka innehållet i det kulturella utbudet på institutionerna.

Kulturrådet anser att folkbildningsorganisationernas och folkhögskolornas möjligheter att anställa konstnärer bör öka. I LO-

rapporten ”Fackföreningsrörelsen och kulturen” föreslås att de fackliga or-

ganisationerna skall få möjlighet att anställa konstnärer, bl. a. för att medverka i undervisningen på fackföreningsrörelsens skolor. Kulturrådet instämmer i detta förslag och föreslår att statliga och kommunala bidrag bör utgå till verksamhetens finansiering.

Kulturrådet betraktar Sveriges Radio som en av de viktigaste kul-

turinstitutionerna för många konstnärsgrupper, både som forum för konst-

närlig verksamhet och som inkomstkälla. Konstnärer bör i ökad utsträckning tas i anspråk i verksamheten om «de kulturpolitiska ambitionerna skall kunna uppnås. Sveriges Radios kulturpolitiska ansvar måste bli föremål för omfattande diskussioner i samband med att radioavtalet löper ut år 1977. Det

kulturpolitiska ansvaret bör forrauleras mer precist än nu, t. ex. vad avser omfattningen av Sveriges Radios kulturverksamhet, fördelningen mellan egenproducerade och köpta program etc.

3.3 Remissyttranden 3.3.1 Samhällets ansvar för konstnärernas sociala och ekonomiska situation samt formerna för samhällets insatser

Kulturrådets förslag att storleken på samhällets insatser för konstnärerna bör anpassas till behoven vid varje tidpunkt och fortlöpande omprövas med hänsyn till att uppställda kulturpolitiska mål uppnås tillstyrks av statskontoret, statens kulturråd, Landstingsförbundet, Stockholms kommun, Konstfrämjandet, Konstnärscentrum, Folkparkernas centralorganisation och Sveriges författarförbund. En mer tveksam hållning intas av Malmö kommun, Svenska filminstitutet, KRO samt Föreningen Svenska tonsättare vilken avvisar förslaget och i stället föreslår att Klys tillsammans med statens kulturråd uppställer mål och anger ramar för samhällets stöd till konstnärer.

Kulturrådet uttalar att konstnärernas inkomster i första hand bör utgöras av ersättning för utfört arbete. I detta uttalande instämmer ett tiotal remissinstanser, bl. a. statens kulturråd, Landstingsförbundet, SACO/SR och några kommuner.

Flera instanser, däribland styrelsen för Sveriges författarfond, TCO, Sveriges författarförbund och KRO framhåller att reglering av ersättningarna till konstnärer bör ske genom förhandlingar mellan konstnärsorganisationerna och deras motparter.

Många instanser delar kulturrådets bedömning att det inte är lämpligt att införa en inkomstgaranti för konstnärer. Bland dessa märks sratskontoret, nationalmuseet, STIM, Folkparkernas centralorganisation, Sveriges författarförbund och Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare. Kulturrådets ställningstagande kritiseras emellertid också av flera remissinstanser, däribland statens kulturråd vilket anser att kulturrådet inte analyserat frågan tillräckligt och att resonemanget är inkonsekvent, då ju kulturrådet accepterar författarfondens stipendietillägg. Statens kulturråd hävdar vidare, liksom styrelsen för Sveriges författarfond, att avsikten inte är att garantera alla kulturarbetare en minimiinkomst, men att det finns anledning att finna olika former av arbetstrygghet för skilda kulturarbetargrupper. Konstnärscentrum anför att den rätta innebörden av begreppet ”inkomstgaranti” är en garanti för att arbetstillfällen skapas och att nyttjande ersätts. Konstnärscentrum avvisar kulturrådets resonemang och kräver en snabbutredning om visningsersättning, socialförsäkrings- och skatteproblem och skydd vid inkomstlöshet. Musikcentrum och Svenska tonkonstnärsförbundet menar att en inkomstgaranti skulle eliminera problemen med den tid som åtgår till planering, instudering etc., för vilken ingen ersättning utgår. Därför tillstyrker de båda instanserna en sådan garanti. Kulturarbetarnas låga inkomster och dåliga arbetslöshetsskydd skulle enligt KRO kunna avhjälpas med en direkt inkomstförstärkning. Denna bör konstrueras så att den avtar i takt med stigande inkomster, för att vid full sysselsättning inte alls utgå.

Kulturrådets uppfattning att konstnärernas arbetsområden bör kunna vidgas bemöts mycket positivt av remissinstanserna. Bland många andra instämmer RRV, Sveriges konstföreningars riksförbund, KRO, Föreningen svenska tecknare, Föreningen Sveriges jazzmusiker, Svenska tonkonstnärsförbundet och Svenska teaterförbundet. Också statens kulturråd och Klys instämmer,

men anser att när konstnärer anlitas bör detta ske inom områden där deras

egentliga yrkeskunnande tillvaratas. Sveriges dramatikerförbund anför att

möjligheten för dramatiker att vidga arbetsområdet ligger i att bredda publikunderlaget och föreslår därför en fond för översättning av svensk dramatik

till utländska språk.

De existerande formerna för ersättning fungerar enligt kulturrådet i stort

sett tillfredsställande. Denna uppfattning delas av Sveriges dramatikerförbund samt Sveriges författarförbund, som tillfogar att grundvalen för ersättning

bör vara lagfäst förhandlingsrätt för upphovsmännen.

Kulturrådets bedömning att ett behov av stipendier för punktinsatser kommer att bestå delas av många remissinstanser, däribland RRV, statens kulturråd, styrelsen för Sveriges författarfond, Klys och Sveriges författarförbund. Konstfrämjandet menar att stipendiegivning som inte relateras till be-

stämda arbetsuppgifter inte kan upplevas som positiv av konstnärerna. Därför föreslår Konstfrämjandet att projektbidrag utgår till den del av konstnärskåren som inte på annat sätt får ersättning för sitt arbete. Kulturrådets förslag avvisas av KRO, som påpekar att ett bibehållet stipendiesystem skulle

leda till att stipendierna skulle bli den dominerande stödformen för bild-

konstnärerna, medan de för övriga konstnärsgrupper endast skulle behöva användas som komplement till reella ersättningar.

3.3.2 Upphovsrättsliga frågor

Samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan ansluter sig till kulturrådets

principiella uppfattning att varje yrkesmässigt eller systematiskt utnyttjande av upphovsrättsliga prestationer bör medföra ersättning till upphovs-

männen och att denna bör fastställas efter förhandlingar. Enligt rådet bör samhället garantera allmänheten tillgängligheten till konstnärliga verk

och även träda in och ersätta upphovsmännen härför. Till de remissinstanser som delar kulturrådets uppfattning hör statens kulturråd, statens konstråd, styrelsen för Sveriges författarfond, Konstakademien, Musikaliska akademien,

Landstingsförbundet, STIM, Svenska artisters och musikers intresseorganisation, Sveriges Radio, Förmedlingsbyrån för kulturprogram, Folkets husförening-

arnas riksorganisation, LO, TCO, Klys, Sveriges författarförbund, KRO och Svenska teaterförbundet.

Flera remissinstanser, däribland statens kulturråd, styrelsen för Sveriges författarfond, TCO, Sveriges författarförbund och Svenska tonkonstnärsförbundet , delar kulturrådets syn på den s.k. kulturella allemansrätten. Behovet av en helhetssyn på cch samlad bedömning av ersättningsfrågorna

framhålls av bl. a. statskontoret, statens kulturråd, SÖ, STIM, Svenska artisters och musikers intresseorganisation, Folkparkernas centralorganisation, Svenska

teaterförbundet. Statskontoret och statens kulturråd anser att ett slutligt

ställningstagande till kulturrådets förslag till förändringar av URL bör anstå till dess en sådan samlad översyn företagits.

Att ersättningsbestämmelserna bör utformas så att de inte styr eller begränsar utnyttjandet av konstnärliga prestationer framhålls särskilt av srats-

kontoret, statens kulturråd, Landstingsförbundet, Konstfrämjandet, Riksför-

bundet Sveriges amatörorkestrar, Sveriges Radio och LO. Statskontoret avråder

från sådana tekniska lösningar som kan leda till administrativt komplicerade

rutiner för uppbörd av eventuell ersättning till berörda konstnärer. Allmänintressen och praktisk genomförbarhet måste vägas mot samhällets ansvar för att upphovsmännen bereds goda arbetsmöjligheter och en rimlig lev-

nadsstandard jämfört med andra befolkningsgrupper. Konstfrämjandet fram-

håller att ersättningarna måste utformas på ett sådant sätt att de administrativa kostnaderna blir låga och att allmänhetens tillgång till konst i olika former inte motverkas.

Föreningen Svenska populärauktorer, däremot, betonar att den individuella upphovsrätten är befäst genom internationella konventioner och att man

inte bör söka ändra lagstiftningen på sådant sätt att det skulle inkräkta

på den enskilde upphovsmannens rätt till ersättning till förmån för kollektiva lösningar med inkomstutjämning som mål.

Kulturrådets åsikt att ersättningarna till upphovsmännen bör regleras genom avtalslicens, där inskränkningar i upphovsrätten med hänsyn

till andra parters intressen bör bibehållas, mottas också mycket positivt av

remissinstanserna. Förslaget stöds bl. a. av statens kulturråd, statens konstråd,

STIM. Klvs, Sveriges författarförbund, KRO, Föreningen Svenska tecknare och

Svenska teaterförbundet. Statens kulturråd framhåller att avtalslicensen är ett

instrument som underlättar avtalskonstruktionen. Enligt rådet bör man efter

förhandlingar med upphovsmännen söka finna former som bl. a. gör det möjligt att använda ersättningarna kollektivt. Klys anför att erfarenheten

visat att kollektiva avtal är ganska lätta att administrera och att kollektiva inkasseringar ofta är mest praktiska. Hur medlen skall användas -—- för individuella ersättningar eller för kollektiva ändamål — måste vara en intern fråga för upphovsmannaorganisationerna.

SIF-klubben vid Sveriges Radio anser att upphovsrättslig ersättning i sam-

band med radio- och TV-program kan lösas genom avtal och att detta bör

prövas innan en översyn av lagstiftningen övervägs. I kulturrådets uppfattning att upphovsmännen bör erhålla skälig ersättning

för nyttjandet av upptagningar på ljudband i undervisningsverksamhet in-

stämmer bl. a. Musikaliska akademien, Landstingsförbundet, STIM, Svenska

artisters och musikers intresseorganisation och Svenska teaterförbundet. Musikaliska akademien anser att en ramersättning av samma typ som biblio-

teksersättningen bör utgå. Att inspelningarna skall få bevaras inom resp.

undervisningsanstalt för framtida bruk tillstyrks av SÖ, Landstingsförbundet, Svenska artisters och musikers intresseorganisation, Svenska teaterförbundet

m. fl. Styrelsen för Sveriges författarjond och SACO/SR stöder förslaget att upphovsmännen erhåller ersättning i första hand genom avtailslicens för framställandet av talböcker och verk i blindskrift.

Kulturrådets åsikt att bestämmelsen om fritt framförande av utgivet verk vid gudstjänst och i vissa ardra sammanhang bör ses över delas av

bl. a. Rikskonserter, Landstingsförbundet, STIM och Svenska teaterförbundet. Förslaget att ersättning bör utgå för utlåning från bibliotek av annat

än böcker, t. ex. bildkonstverk, fotografier, fonogram och noter stöds bl. a. av Rikskonserter, Musikaliska akademien, STIM, Sveriges orkesterföreningars riksförbund, Fotograficentrum, Föreningen Svenska tonsättare, Föreningen Sveriges jazzmusiker och Svenska tonkonstnärsförbundet. Sveriges orkesterför-

eningars riksförbund anför att såväl STIM som musikförlagen ofta framhåller det omöjliga i att tillhandahålla noter för utlåning på grund av de höga

framställningskostnaderna. I stället framställs begränsade upplagor som hyrs ut. Orkesterföreningar med begränsade ekonomiska resurser tvingas därför ofta hålla sig till äldre oskyddad musik. Förbundet förordar emellertid ett

ersättningsförfarande motsvarande författarnas och tillstyrker att statens kulturråd ser över hela frågan. Föreningen Svenska tonsättare föreslår att en

biblioteksersättning inrättas för utlåning av musikalier (noter), för avspelning

av fonogram på biblioteken och för hemlån av fonogram.

Teaterforum anser att för amatörteater bör kollektiv ersättning till dramatikerna för använt textmaterial tillgripas enligt samma modeller som för biblioteksersättningen och STIM-ersättningen. Sveriges dramatikerförbund föreslår däremot att statens kulturråd genom en kollektiv ersättning till

Dramatikerförbundet friköper rättigheterna för svenska sceniska verk för

obegränsat bruk av amatörteatern.

Kulturrådets uppfattning att staten bör förhandla med upphovsmannaorganisationerna för att friköpa kulturprodukterna för icke-kommersiellt bruk i kommuner och samhällsstödda organisationer mottas mycket positivt

av ett stort antal remissinstanser. TCO däremot avvisar olika former av

friköp och menar att detta skulle kunna påverka möjligheterna till sysselsättning för upphovsmännen.

Karlstads kommun anser att upphovsrättslagstiftningen under rimliga hänsynstaganden till konstnärernas rätt till ersättning och konstnärlig integritet

även skall garantera samhällets förfoganderätt över verken. Friköp bör därvid tillämpas i största möjliga utsträckning. Förmedlingsbyrån för kulturprogram framhåller att det är en förutsättning för verksamheten med kulturprogram att anordnarna någorlunda fritt får förfoga över olika konstnärliga verk. Det är därför ytterst väsentligt att staten tar ansvaret för friköpandet av kulturprodukter. Att ersättningsfrågorna genom friköp och centrala avtal kan lösas efter mer enhetliga principer och förenklingar åstadkommas un-

derstryks av flera remissinstanser.

Förslaget att statens kulturråd får i uppdrag att efter en systematisk genomgång av ersättningssystemen lägga fram ett samlat förslag som underlag för överläggningar med upphovsmannaorganisationerna stöds av ett antal remissinstanser. Enligt statens kulturråd bör denna genomgång göras av den statliga utredning som kommer att arbeta på området. Rådet är dock berett

att i lämpliga former medverka i den pågående revisionen av upphovsrättslagstiftningen.

3.3.3 Skatter och sociala avgifter

Kulturrådets uppfattning att taxeringsmyndigheterna tillämpar olika praxis vid bedömningen av avdrag för den konstnärliga verksamheten delas av flera instanser bl.a. KRO och Föreningen Sveriges konst-

hantverkare och industriformgivare. RSV anser inte att kulturrådet belyst sitt kategoriska påstående om taxeringsmyndigheternas olika praxis. Vissa nyanser kan förekomma mellan olika taxeringsnämnder men RSV hävdar att

den tjänstemannagranskning som kommer att ersätta lekmannagranskningen ökar förutsättningarna för en effektiv behandling av deklarationsmate-

rialet.

Styrelsen för Sveriges författarfond anser att kulturrådet borde ha diskuterat principerna för beskattning av stipendier. De medel som utgår ur författarfonden utformas så att de skapar en längre tids trygghet och bör betraktas

som ersättningar. Detta gäller även den garanterade författarpenningen. Des-

sa olika ersättningar bör därpå beskattas. Punktstipendier däremot bör vara skattefria.

Förslaget att unika textila och keramiska konstverk befrias från mervärdeskatt stöds av flera instanser, bl. a. statens kulturråd och statens konstråd.

Kulturrådets förslag avstyrks av RSV och mervärdeskatteutredningen med motiveringen att en sådan utvidgning skulle leda till stora gränsdragningsproblem.

Statens kulturråd stöder kulturrådets uppfattning att fotografier inte bör befrias från mervärdeskatt. En motsatt uppfattning har S4CO/SR och Svens-

ka fotografernas förbund.

Kulturrådets uppfattning att skatte- och avgiftssystemet missgynnar självständigt arbetande konstnärer delas av drygt tiotalet remissinstanser, däribland statens kulturråd, Stockholms kommun, Konstnärs-

centrum, Klys, Sveriges författarförbund och KRO. De två sistnämnda instanserna vänder sig, liksom nationalmuseet, mot att de fritt arbetande konst-

närerna klassificeras som rörelseidkare.

En mer negativ inställning till kulturrådets bedömning har företagsskat-

teberedningen, 1972 års skatteutredning och LO. Dessa instanser delar inte

kulturrådets uppfattning att konstnärerna har en ogynnsam situation jämfört

med övriga anställda. Företagsskatteberedningen ifrågasätter om skatteomläggningarna har lett till skillnader i disponibel inkomst. LO understryker

att egenföretagare inte bör befrias från det solidariska ansvaret för gemensamma samhällsutgifter. Konstnärernas inkomsttrygghet bör tillgodoses

med kulturpolitiska medel och inte via undantagsregler i skattefrågor.

Kulturrådets förslag att de sittande skattepolitiska utredningarna skall ta upp frågan om egenavgiften tillstyrks av bl. a. styrelsen för Sveriges författarfond, nationalmuseet och KRO. 1972 års skatteutredning meddelar att den sannolikt inte kommer att lägga fram förslag om särbehandling av vissa yrkesgrupper. En sådan särbehandling skulle enligt riksförsäkringsverket medföra stora administrativa problem.

Kulturrådets förslag i fråga om lik ställig hetsavtalmottas mycket positivt av remissinstanserna, av vilka bl. a. statens kulturråd, styrelsen för Sveriges författarfond, Landstingsjörbundet, TCO och KRO instämmer i förslaget. Riksförsäkringsverket anser att frågan om likställighetsavtal för konstnärer bör överlämnas till pensionskommittén (S 1970:40) som har att granska

lagstiftningen i denna fråga. KRO framhåller att möjligheterna att sluta likställighetsavtal är högst begränsade för bildkonstnärerna, varför ändringar i lagen om allmän försäkring erfordras. KRO efterlyser en snar översyn

av detta område.

3.3.4 Arbetsmarknadspolitiska insatser

Kulturrådets principuttalande om avgiftsfri arbetsförmedling stöds av bl. a.

statens kulturråd, LO, Sveriges förrattarförbund och KRO, medan OLAF:s förslag om en stiftelse för arbetsförmedling bemöts med tveksamhet av de

remissinstanser som berört frågan.

3.3.5¶Utbildningsfrågor

Kulturrådet framhåller behovet av en breddning och komplettering av

konstnärsutbildningen så att den dels ger perspektiv på konstens roll i samhället, dels ökar konstnärernas förutsättningar att medverka i kulturför-

medlingen. Utbildningen bör anpassas till målsättningarna att vidga konstnärernas arbetsmarknad och att öka deras förmåga att kommunicera med publiken. Statskontoret, SÖ, folkhögskoleutredningen, Svenska kommunför-

bundet, Konstnärscentrum, Svenska slöjdföreningen, Förmedlingsbyrån för kul-

turprogram, Studieförbundet Vuxenskolan och KRO instämmer i detta synsätt.

LO framhåller vikten av att varje specialistgrupp i sin högre utbildning

inte bara studerar sina speciella imnen utan också får en vidgad kunskap

om det samhälle där insatserna skall ske. Detta gäller såväl den egentliga

konstnärsutbildningen som utbildningen för kulturförmedlare. Redan i den grundläggande utbildningen bör de studerande få mångsidiga kontakter med arbetsliv och samhälle. LO konstaterar att kulturrådets behandling av ut-

bildningsfrågorna är otillräcklig som underlag för ett reformprogram i sådan anda.

Rikskonserter stöder tanken på olika slags utbildning för dem som verkar inom kulturförmedlingen och efterlyser en institution med samlad överblick över verksamheten. Vidare framhålls att artisten förutom den utbildning som fackhögskolan ger behöver orientering i samhälls- och organisationsfrågor.

Svenska kommunförbundet påpekar att konstnärernas möjligheter att delta i det institutionaliserade samhällslivet skulle öka om de erhöll pedagogisk utbildning.

KRO välkomnar en information om kulturlivets organisation och om kulturförmedling inom konstnärernas grundutbildning och framhåller att organisationen tidigare förordat en pedagogisk påbyggnadskurs för dem som avser att ägna sig åt sådan verksamhet.

Kulturrådets betoning av utbildningens inriktning mot färdighetsträning och konstnärlig mognad understryks av Musikaliska akademien.

Kulturrådet framhåller behovet av återkommande utbildning för konstnärer. Däri instämmer statens kulturråd, Musikaliska akademien, SÖ, Konstnärscentrum, Svenska slöjdföreningen, Teatercentrum, LO, Sveriges författarförbund, KRO, Föreningen Svenska tecknare och Svenska fotografers förbund. Flera remissinstanser ger förslag till fortbildningskurser inom sina resp. områden.

Statens kulturråd, Fotograficentrum och Svenska fotografernas förbund instämmer i att frågan om fotografernas utbildning på eftergymnasial nivå måste lösas.

Kulturrådets förslag att statens kulturråd bör bevaka fortbildnings- och vidareutbildningsområdet stöds bl.a. av statens kulturråd, som dock inte anser sig kunna svara för genomförandet av någon utbildning.

KRO ställer sig frågande till kulturrådets resonemang om den konstnärliga utbildningens omfattning och påpekar att rådet haft uppgiften att framlägga sådana förslag att konstnärernas kunnande bättre kan tas i anspråk i samhället.

Malmö kommun anser inte att det finns anledning att särbehandla konstnärsutbildningarna då det gäller att planera och prognostisera utbildningsbehoven. Liksom för andra yrkesområden bör det finnas ett intresse för såväl samhället som för konstnärerna själva att skapa någon form av legitimation för yrkesutövning. Som en följd härav borde kulturrådet ha preciserat behovet av samhälleliga engagemang och därmed antalet statligt finansierade utbildningsplatser för konstnärerna.

Statskontoret avvaktar förslag i fråga om utbildningens omfattning på bildkonstområdet från 1973 års expertgrupp för konstutbildning.

Remissyttranden över kulturrådets förslag till, utbildning på kulturförmedlingens område redovisas i avsnitt 9.2.

3.3.6 Anställningar och uppdrag

Kulturrådets förslag att lösa konstnärernas försörjningsproblem genom

att ge dem anställningar bemöts positivt av de flesta remissinstanser som berört frågan. Förslaget tillstyrks således av bl. a. statskontoret, statens kulturråd, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Folkparkernas

centralorganisation, LO. SACO. KRO samt några kommuner. KRO påpekar dock, liksom Konstnärscentrum, att anställningar endast får ses som kom-

plement till den huvudsakliga arbetsuppgiften: arbetet i den egna ateljén.

Statens kulturråd anser att huvudansvaret för att skapa arbetstillfällen ligger

hos kommuner och landsting. Svenska kommunförbundet hävdar att det fordras statliga bidrag om kommuner och organisationer skall kunna erbjuda

konstnärerna arbete. Konstnärscentrum pekar på de motsättningar som finns

om hur kostnadsansvaret skall fördelas och anser att den enda realistiska

utgångspunkten är att staten måste öka sina insatser för att kulturarbetarnas situation skall kunna förbättras. Landstingsförbundet påpekar att arbetsgi-

varens intresse av kortvariga anställningar och flexibilitet i kulturutbudet kan komma i konflikt med den nya trygghetslagstiftningen. Förbundet föreslår att statens kulturråd får i uppdrag att analysera dessa problem.

Föreningen Sveriges jazzmusiker set positivt på möjligheterna att anlita

konstnärer för uppdrag av administrativ art, medan statens kulturråd, Danscentrum, Teatercentrum, TCO och Svenska teaterförbundet framhåller att

konstnärerna i första hand bör beredas sysselsättning inom de yrken de är utbildade för. Svenska kommunförbundet, Järfälla och Nacka kommuner

påpekar att konstnärer som anlitas för administrativa uppgifter bör ha er-

farenhet av och utbildning i dessa frågor.

Förslaget att på årskontrakt knyta konstnärer till kommuner och landsting tillstyrks av Sveriges författarförbund och Landstingsförbundet, som anser att verksamheten bör byggas ut successivt i samarbete med konstnärsorganisationerna. Lycksele kommun ifrågasätter om förslagen är genomförbara i mindre glesbygdskommuner.

Kulturrådets förslag att engagera konstnärer i förskolans och fritidshemmen s verksamhet stöds av bl. a. kriminalvårdsstyrelsen, so-

cialstyrelsen, statens kulturråd, SÖ, Svenska kommunförbundet, LO, KRO och några kommuner. Studieförbunde! Vuxenskolan anser att frågan om vilka som anställer konstnärerna, den enskilda institutionen, kommunen, staten eller folkbildningsorganisationerna, snarast måste lösas. I samband med detta bör klarläggas vilka som är föraandlingsparter när det gäller ersättningar för konstnärens arbete.

Förslaget att konstnärerna kan utnyttjas i personalens vidareutbildning och fortbildning tillstyrks av statens kulturråd. Teatercentrum och Danscentrum menar att regelbunden konstnärsmedverkan bör fungera som utbildning

för personalen. Kulturrådet föreslår att konstnärer bör engageras i grundskolan och

gymnasieskolan, men påpekar risken för konflikt mellan lärare och konstnärer. Förslaget mottas positivt av alla remissinstanser som berört frågan, däribland socialstyrelsen, statens kulturråd, SÖ, folkhögskoleutredningen, Svenska kommunförbundet, LO och KRO. Risken för konflikter tas upp bl. a. av SÖ som betonar vikten av att finna former för ett nära och naturligt samarbete mellan lärare och konstnär. Grunden till detta samarbete måste enligt LO läggas redan i konstnärs- och lärarutbildningen. Därför bör konstnärsutbildningen innehålla fler sociala och pedagogiska inslag.

I kulturrådets förslag angående konstnärernas medverkan i fritt valt arbete och timmar till förfogande instämmer Svenska kommunförbundet och Konstnärscentrum. Nacka kommun och KRO tillstyrker förslaget att konstnärernas engagemang i skolan bör vara av tillfällig natur.

Landstingsförbundet tillmäter frågan om kartläggning av den kulturella verksamheten vid vårdinstitutioner mycket hög prioritet. Sraiens kulturråd erinrar om att uppgiften att göra denna kartläggning redan åvilar statens kulturråd. Alla remissinstanser som tagit upp frågan instämmer i förslaget om konstnärernas medverkan vid vårdinstitutioner, så t. ex. socialstyrelsen, statens kulturråd. SÖ, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, LO och KRO.

Förslaget att ge fackföreningsrörelsen statliga grundbidrag för att ge de fackliga organisationerna möjligheter att engagera konstnärer tillstyrks av statens kulturråd, Fotograficentrum, Folkparkernas centralorganisation, LO, TCO och Föreningen Svenska tecknare.

Kulturrådets uttalande att Sveriges Radio i större utsträckning bör anlita konstnärer får stöd av det dryga tiotal instanser som berört frågan däribland Sveriges Radio.

4¶Ersättningar till kulturarbetare

4.1¶Stipendier och konstnärsbelöningar

4.1.1 Nuläge

Stupendier, dvs. kontanta bidrag eller naturaförmåner till konstnärer, utdelas av många olika organ. Staten, kommuner och landsting anvisar årligen betydande belopp för detta ändamål. Stora summor utgår också från enskilda donationer och stiftelser samt från olika folkrörelser. Stipendier utgår i regel som belöning och uppmuntran till konstnärer och andra kulturarbetare och förknippas vanligen inte med någon motprestation från mottagarens sida.

Statliga stipendier gesi form av stora och små arbetsstipendier, resestipendier samt stipendier av pensionskaraktär och tillfälliga bidrag. Utö-

ver dessa utdelas på försök arbetsbidrag till bildkonstnärer. För budgetåret 1975/76 har för detta ändamål anvisats 9,5 milj. kr. under anslaget Konst-

närsstipendier m. m. Av detta utgår 1 370 000 kr. som arbetsbidrag till bildkonstnärer.

Ansvaret för fördelningen av dessa stipendier är uppdelat på fyra olika stipendiecorgan , motsvarande fyra olika konstnärsgrupper. Styrelsen för Sveriges författarfond svarar för författare, översättare och kulturjournalister. Denna stipendiering avser endast stora arbetsstipendier. Konstakademien fördelar i samråd med KRO stipendier till konstnärer inom måleri m. m. Styrelsen för Musikaliska akademien handhar i samråd med Föreningen Svenska tonsättare stipendiering av tonsättare. Stipendier till gruppen ” konstnärer i övrigt” fördelas av konstnärsstipendienämnden. Denna

grupp omfattar bl. a. dansare, dramatiker, filmare, fotografer, konsthant-

verkare, skådespelare och utövande musiker.

De olika stipendieorganen är uppbyggda på olika sätt. Vad gäller styrelsen för Sveriges författarfond hänvisas till avsnitt 4.2.1.

Konstakademien och KRO utser ett utskott som bereder frågorna om stipendier inför akademins styrelse som slutligt avgör dessa. Beredningsutskottet består av 13 ledamöter varav sju utses av akademin och sex av

KRO. En av de av akademien utsedda ledamöterna fungerar som ordförande.

Musikaliska akademien utser en tonsättarstipendienämnd om sex ledamöter för att bereda akademiens stipendieärenden. Av de sex ledamöterna

utser akademien fyra jämte två suppleanter. En av dessa fyra ledamöter utses till ordförande. Av nämndens övriga två ledamöter är en akademiens sekreterare. Vid det sammanträd2 då nämnden lägger fram förslag till stipendiefördelning för akademiens styrelse deltar en representant för För-

eningen Svenska tonsättare. Beslut om stipendier fattas av styrelsen.

Konstnärsstipendienämnden består av ordförande och sju andra ledamöter jämte suppleanter. Dessa förordnas av regeringen. Med undantag av ordföranden utses ledamöterna efter förslag av Klys. Beredning av an-

sökningar sker inom ett antal arbetsgrupper som motsvarar de olika konst-

närskategorierna inom nämndens ansvarsområde.

För de statliga stipendierna har regeringen i regleringsbrev utfärdat vissa

gemensamma bestämmelser (VIII 1975/76 B 1). Ansökan eller förslag om stipendium skall ange vilken typ av stipendium som avses. Den sökande skall uppge sin konstnärliga verksamhet, sitt motiv för ansökan och sin

ekonomiska ställning. Stipendieorganen kan tilldela en person stipendium utan att någon ansökan eller något förslag därom inkommit. Beslut om stipendier kan inte överklagas. Någon redogörelse i efterhand för stipendiets användning behöver i regel inte lämnas in.

Stipendier får endast tilldelas konstnärer som avslutat sin egentliga utbildning. Vidare bör stipendierna fördelas så att dels de ekonomiskt sämst ställda konstnärernas behov tillgodoses, dels skilda konstarter och olika delar av landet blir företrädda bland mottagarna. Personer som innehar

konstnärsbelöning har endast i undantagsfall tilldelats stipendium. Utöver

dessa allmänna principer har varje stipendieorgan utarbetat sina egna speciella principer för fördelning av stipendier.

De stora arbetsstipendierna utgår med 15 000 kr. och utdelas för ett år i sänder. Antalet stora arbetsstipendier är för författare, översättare och kulturjournalister 53, för konstnärer inom måleri m. m. 120, för ton-

sättare 12 och för konstnärer i övrigt 60. De små arbetsstipen-

dierna utgår med lägst 4000 kr. Budgetåret 1974/75 delade Konstakademien ut 110 stipendier om 6 000 eller 8 000 kr., Musikaliska akademien

16 om 10000 kr. och konstnärsstipendienämnden 111 stipendier mellan

5000 och 10000 kr. Vad gäller resestipendier delade Konstakademien under samma

period ut 24 stipendier om 5 000-10 000 kr., Musikaliska akademien 3 om 10 000 kr. och konstnärsstipendienämnden 79 stipendier om 4 000-15 000 kr.

Tillfälliga bidrag utgick från konstnärsstipendienämnden med

2 000-5 000 kr. och från Konstakademien med 4000 kr. Musikaliska akademien delade inte ut några tillfälliga bidrag. När det gäller stipendier av pensionskaraktär tillämpar

de skilda stipendieorganen olika praxis. Konstakademiens pensionsstipen-

dier uppgår till 6 500 kr. Som villkor för dessa gäller att stipendiaten skall

ha uppnått den allmänna pensionsåldern eller förlorat arbetsförmågan på grund av sjukdom och att han/hon inte har några inkomster utöver folkpensionen. I princip tillämpar Musikaliska akademien samma normer, men beloppet är 7 125 kr. Konstnärsstipendienämndens pensionsstipendier utgår med 3 000 kr. per år. Stipendier till efterlevande utdelas inte av någon av

de tre sistnämnda stipendiemyndigheterna.

Ur författarfonden utgår stipendier och bidrag av liknande form. En redovisning för dessa lämnas i avsnitt 4.2.1.

De statliga konstnärsbelöningarna = tillkom år 1964 (prop. 1964:1 bil. 10, SU 1964:8, rskr 1964:8). Enligt kungörelsen (1964:526) om

. Prop. 1975/76:135 62

konstnärsbelöningar (ändrad 1965:172) kan konstnärsbelöning tilldelas den som genom konstnärlig verksamhet gjort mycket betydande insatser inom svenskt kulturliv. Belöningarna avses vara en utmärkelse för dessa insatser, men också ett bidrag till konstnärernas ekonomiska trygghet. För budgetåret 1975/76 har anvisats ett anslag om 2625 000 kr. för konstnärsbelöningar. Antalet belöningsrum är budgetåret 1975/76 120.

Konstnärsbelöningarna kan per kalenderår högst uppgå till fem gånger det basbelopp som enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring gällde vid årets ingång. För år 1976 är detia belopp 9 700 kr. och således kan konstnärsbelöningen maximalt utgå med 48 500 kr. Beloppet minskas i förhållande till konstnärens inkomster i övrigt enligt särskilda regler för att vid övriga inkomster om ca 61 000 kr. icke längre utgå. Belöningarna utgör beskattningsbar inkomst, men är inte pensionsgrundande.

År 1976 erhåller åtta innehavare maximalt belopp, medan 47 på grund av alltför höga inkomster inte erhåller något belöningsbelopp alls. Genomsnittsbeloppet för utbetalda belöningar är år 1976 ca 24000 kr.

Stipendiegivningen i kommunerna är av sent datum. Ännu in på 1950-talet förekom stipendier och bidrag endast i ett ringa antal kommuner. Under 1970-talet har dock kommunerna i ökad omfattning börjat anvisa medel för kulturstipendier. Dessa stipendier har mestadels karaktär av utmärkelse och belöning. Under år 1975 utdelade 139 av landets 278 kommuner kulturstipendier i någon form. Kommunernas totala konstnader för stipendieverksamheten uppgick för år 1775 till knappt 3 milj. kr., vilket motsvarade ca 0,3 % av de totala kostnaderna för kulturella ändamål.

Kulturstipendier eller kulturpris har också inrättats av samtliga lan dsting. I allmänhet utgår dessa till personer som är eller har varit bosatta inom resp. landstingsområde eller på annat sätt har anknytning till detta. Stipendierna är avsedda att stödja förtjänstfull verksamhet inom skilda konstnärliga områden med varierande definitioner hos de olika landstingen. I fyra landsting utgår särskilda journaliststipendier. För år 1975 avsatte landstingen totalt ca 700 000 kr. för kulturstipendier.

Utöver de statliga och kommunala stipendierna finns ett mycket stort antal stipendier som tillkommit bl. a. genom donationer. Kulturrådet uppskattar omfattningen av denna stipendiegivning till ca 3,4 milj. kr. varav ungefär hälften avser författar-, översättar- och journaliststipendier.

4.1.2 Kulturrådet

För att förbättra konstnärernas ekonomiska situation har kulturrådet föreslagit åtgärder för att skapa arbetstillfällen för dessa inom områden där konstnärliga insatser fyller konkreta behov. Viss konstnärlig verksamhet kan emellertid inte länkas till sådana behov. Samhället bör ta ansvar även för denna verksamhet. Ett instrument för detta ansvarstagande finns f. n. i de statliga konstnärsstipendierna. Dessa bör därför finnas kvar även i fram-

tiden, men resurserna behöver ökas och systemet bör delvis förändras.

Kulturrådet föreslår att tre nya stipendieorgan inrättas vid sidan av författarfonden. Dessa föreslås överta de uppgifter konstnärsstipendienämnden, Konstakademien och Musikaliska akademien nu har i fråga om

de statliga stipendierna. De nya organen föreslås benämnas bild- och form-

konstnärsfonden, tonkonstnärsfonden samt film- och scenkonstnärsfonden. Det nya organisationsförslaget innebär att indelningen i fyra konstnärliga områden tillämpas mer konsekvent än tidigare. Så förs t. ex. i förslaget ut-

övande och skapande konstnärer inom samma område till samma fond.

(Den skisserade områdesuppdelningen framgår av tabell 4.1)

Tabell 4.1 Sammanställning rörande konstnärsfondernas ansvarsområden

Konstnärskategorier Förstag

Förfat- Bild- och Tonkonst- = Film- och

tarfon- formkonst- = närsfon- scenkonst-

den närsfonden = den närsfonden

Författare Xx

Översättare Xx

Kritiker, kulturjournalistiskt verksamma Xx Målare, grafiker, skulptörer X Arkitekter Xx Tonsättare Xx Scenkonstnärer, teaterpedagoger Xx Dansare, koreografer, danspedagoger Xx Filmkonstnärer Xx Dramatiker Xx Tecknare, illustratörer (XP Xx Fotografer (XP Xx Konsthantverkare, formgivare Xx Musiker, dirigenter, musikpedagoger Xx Populärauktorer Xx Sångare och sångpedagoger Xx Konstnärer vars arbete berör flera

områden och/eller inte omedelbart

kan placeras in under viss fond Xx Xx Xx Xx Producenter och andra verksamma

inom etermedierna Xx

2 Samband med biblioteksersättning.

Fondernas uppgift blir att följa utvecklingen av konstnärernas villkor inom resp. områden och att fördela medel från fonderna så att konstnärerna tillförsäkras ekonomisk trygghet. Fonderna föreslås därvid tillämpa följande regler:

Konstnärer som nyligen avslutat sin utbildning på det konstnärliga om-

rådet eller eljest är i början av sin yrkesverksamhet bör kunna tillförsäkras sådana ekonomiska förutsättningar att inleda en sådan yrkesverksamhet,

att de får möjlighet att dokumentera sin förmåga.

Konstnärer som dokumenterat yrkesverksamhet av betydelse under en följd av år bör om möjligt tillförsäkras kontinuitet i denna yrkesutövning.

Konstnärer som önskar möjlighet att under viss tid ägna sig åt konstnärliga

experiment, vidareutbildning eller fortbildning bör beredas sådana möjlig-

heter.

Konstnärer vilkas produktivitet på grund av sjukdom, ålder eller andra

orsaker nedgått så att de har svårt att få en rimlig försörjning bör kunna få skäligt bistånd. Fonderna förutsätts bygga upp sin verksamhet successivt och fortlöpande

anpassa denna efter de erfarenheter som vinns. I huvudsak bör fonderna arbeta i former som redan prövats. På vissa punkter är det dock nödvändigt

med likformighet mellan de olika fondernas åtgärder. De bör tillämpa samma principer för pensionsförmåner och efterlevandeskydd. Vidare bör låneverksamhet inte bedrivas av fonderna, inte heller utställnings- eller konsert-

verksamhet.

Fondernas stipendier skall enligt kulturrådets förslag i första hand gå till individer och fördelas efter dels konstnärliga, dels sociala kriterier. Avvägningen mellan dessa kriterier är en i många avseenden svårbemästrad uppgift. varför några formella regler för denna ej kan ställas upp.

I fråga om de sociala aspekterna framhåller kulturrådet att konstnärerna skall vara inlemmade i det allmänna trygghetssystemet. Fonderna skall endast göra kompletterande insatser och inträda när samhällets generella åt-

gärder av någon anledning int2 räcker till.

Stipendier skall utdelas årligen i regel efter ansökan från vederbörande

konstnär eller på förslag av enskilda eller institutioner. Fonderna skall dock

kunna dela ut stipendier på eger initiativ. Tillfälliga bidrag skall kunna ges

under hela året. Någon motprestation för erhållet stipendium eller bidrag

skall inte krävas, med undantag för resestipendium som bör redovisas i efterhand i form av en enkel rapport. Besvär bör inte kunna. föras över

fondernas beslut om stipendier och bidrag.

Kulturrådet föreslår att de framtida motsvarigheterna till stora arbetsstipendier och små arbetsstipendier benämns långtidsstipendier resp. punkt-

stipendier. Stipendierna bör när medel anvisas grupperas på följande sätt: långtidsstipendier och punktstipendier

resestipendier

stipendier av pensionskaraktär och tillfälliga bidrag.

Detta innebär att fondstyrelserna själva får avgöra fördelningen mellan långtidsstipendier och punktstipendier liksom mellan stipendier av pensions-

karaktär och tillfälliga bidrag. Regeringen bör dock varje budgetår fastställa ett minsta antal långtidsstipendier som skall utgå från resp. fond. Syftet med långtids- och punktstipendierna bör vara att ge stipendiaterna möjlighet att under viss tid med rimlig ekonomisk trygghet

kunna ägna sig åt konstnärlig verksamhet eller förkovran i yrkesverksamheten. Kulturrådet föreslår att längtidsstipendierna indexregleras och utgår

med ett belopp motsvarande tre gånger det vid varje års ingång gällande

basbeloppet. Långtidsstipendierna bör i regel utdelas för fem år i taget om

inte särskilda skäl föreligger, t. ex. mottagarens önskemål om kortare tid. Stipendierna bör kunna förlängas ett obegränsat antal gånger.

Även punktstipendierna föreslås bli indexreglerade. Storleken av dessa

bör motsvara det dubbla vid årets ingång gällande basbeloppet. Fonderna

skall också kunna dela ut stipendium av halva den angivna storleken. Punktstipendierna bör utdelas för högst två år i sänder, och bör inte kunna förnyas omedelbart.

Resestipendierna föreslås utgå till preciserade ändamål för vilka

resan är en oundgänglig förutsättning. Användningen av stipendiet bör re-

dovisas i efterhand i form av en enkel rapport. Storleken av stipendierna bör avgöras från fall till fall med hänsyn till de beräknade kostnaderna.

Kulturrådet beräknar att stipendierna i genomsnitt kommer att uppgå till

10 000 kr.

Stipendier av pensionskaraktär föreslås av kulturrådet kunna tilldelas personer som uppnått den allmänna pensionsåldern och vilkas

pensionsförhållanden är otillfredsställande. Om särskilda skäl föreligger bör

dessa stipendier också kunna utgå till personer som inte uppnått pensionsåldern, men som på grund av sjukdom eller av andra skäl fått sin konstnärliga

aktivitet väsentligt nedsatt. Pensionsstipendierna bör utgå på livstid om

inte synnerliga skäl föranleder annat. Pensionsstipendiernas storlek föreslås uppgå till två gånger det vid varje års ingång gällande basbeloppet. Fondstyrelserna föreslås dock kunna individualisera beloppen med hänsyn till

andra fasta inkomster än folkpension för stipendiemottagaren. Inkomster av tillfällig natur skall inte påverka beloppens storlek. Kulturrådet föreslår att efterlevande make/maka efter behovsprövning skall kunna få en årlig

pension motsvarande högst ett och ett halvt basbelopp. Även här skall beloppet anpassas till mottagarens fasta inkomster utöver folkpension.

Tillfälliga bidrag bör utdelas med hänsyn till behoven i varje

särskilt fall. Till en och samma mottagare bör dock, om inte synnerliga

skäl föreligger, sammanlagt högst 4 000 kr. kunna utgå under ett budgetår.

Den som erhållit bidrag under två på varandra följande år skall endast i undantagsfall kunna få bidrag ett tredje år.

Beskattning av stipendier är beroende av dessas karaktär. Ges stipendium från samma källa för mer än två år i följd föreligger enligt

gällande bestämmelser skatteplikt på hela stipendietiden. De föreslagna långtidsstipendierna och stipendierna av pensionskaraktär blir sålunda skattep-

liktiga. Däremot blir punktstipendierna, resestipendierna och de tillfälliga bidragen skattefria om stipendiemyndigheten vid första utdelningstillfället

förklarar att de kommer att utgå under högst två år i följd. Kulturrådet föreslår att andra beskattade stipendier än pensionsstipendier görs pensionsoch sjukpenninggrundande och förutsätter att avgifterna för detta erläggs av resp. fond och inte av stipendiemottagaren. Om stipendiaten uppbär 5 Riksdagen 1975176. I saml. Nr 135

sjukpenning bör stipendiet dras in under denna tid. Fonderna bör dock ha möjlighet att förlänga stipendiet motsvarande tid. Kulturrådets förslag

I fråga om de sociala avgifterna kräver ändringar i gällande lagstiftning. Den lämpligaste vägen är att fonderna genom likställighetsavtal med konst-

närsorganisationerna tar på sig avgiftsansvaret.

Kulturrådet föreslår att antalet stipendier ökas i viss utsträckning. Alla stipendier utom långtidsstipendier skall kunna utgå med olika belopp. Dessutom avses fördelningen mellan långtids- och punktstipendier och pensions- och resestipendier avgöras av resp. fondstyrelse, varför det angivna antalet stipendier endast kan betraktas som överslagsberäkningar.

De 53 stora arbetsstipendier som styrelsen för Sveriges författarfond f.n.

fördelar bör i framtiden ersättas med ett ansiag till 60 punktstipendier. Dessa bör kunna utgå även till bokillustratörer.

Då stipendieorganen föreslås få avgöra stipendiernas antal och i vissa fall storlek, kan inget exakt antel stipendier föreslås. Kulturrådet beräknar

dock att det totala antalet stipendier kommer att öka från 990 till omkring

1 100 efter en treårsperiod.

Kulturrådet föreslår att fonderna skall fördela bidrag till konstnärernas fackliga organisationer som ersättning för att dessa tillhandahåller information och allmänt underlag för stipendiefördelning,

samt för information till medlemmarna om stipendieverksamheten.

Stipendier, tillfälliga bidrag och projektanslag bör fördelas av styrelsen

för resp. fond. För fördelning av de tillfälliga bidragen bör styrelsen kunna utse en särskild delegation.

Kulturrådet föreslår att styrelsen för Sveriges författarfond får utgöra fö-

rebild för de övriga fondstyrelserna vad gäller sammansättning och

förordnandetid med det undantaget att konstnärsrepresentanterna i de senare

bör utses av Klys. Styrelserna skall kunna utse utskott för att bereda inkomna ansökningar och förslag. För att underlätta samordningen mellan fonderna bör ett särskilt samordningsutskott inrättas. Detta bör vara sammansatt av fondstyrelsernas ordföranden jämte en av Klys, eller i författarfondens fall, direkt av konstnärsorganisation, utsedd representant ur vardera fondsty-

relsen. Då de tillfälliga bidragen ofta måste utbetalas utan tidsutdräkt bör

fördelningen av dessa handhas av ett särskilt bidragsutskott inom varje

fondstyrelse. Detta föreslås bestå av ordföranden och två ledamöter, som

mellan styrelsens sammanträden disponerar ett visst belopp för tillfälliga

bidrag. Utskottet skall vid varje styrelsesammanträde redovisa utdelade be-

lopp.

Kulturrådet föreslår att fonderna erhåller ett gemensamt kansli. Den närmare utformningen av detta bör utredas av en särskild organisationskommitté, men kulturrådet förutsätter att författarfondens nuvarande kansli skall kunna hållas intakt inom ramen för den nya organisationen. Ökningen av medlen för stipendier bör ske successivt under en treårs-

period. Kulturrådet uppskattar behovet av ökning till 4,1 milj. kr. det första

året och 2,1 milj. kr. under vardera det andra och tredje året.

Kulturrådet anser inte att systemet med konstnärsbelöningar

är ändamålsenligt som stödform åt konstnärer. Därför föreslås att detta sy-

stem avvecklas genom att inga nya innehavare utses när vakanser uppstår. För nuvarande innehavare bör dock belöning utgå även i fortsättningen.

Vissa förändringar av belöningarna föreslås. Enligt dessa förslag bör varje

innehavare av belöning få ett basbelopp oberoende av inkomsten i övrigt. Vidare skall efterlevande make/maka eller barn upp till 18 år erhålla ett efterlevandeskydd motsvarande ett och ett halvt basbelopp per år. Efter-

levandeskyddet skall inte påverkas av avtrappningar.

4.1.3¶Remissyttranden

Kulturrådet förordar att ett system med konstnärsstipendier bör finnas kvar även i framtiden. Nuvarande system bör dock delvis läggas om. I

denna uppfattning instämmer uttryckligen statens kulturråd, konstnärsstipen-

dienämnden. Musikaliska akademien, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Karlstads kommun, Svenska slöjdföreningen. Teatercentrum, Danscentrum. TCO. Föreningen Svenska tecknare och Svenska teaterförbundet.

TCO understryker kulturrådets uppfattning att stipendiesystemet endast skall vara ett komplement till andra statliga insatser.

Några remissinstanser, Malmö kommun, Konstfrämjandet, Konstnärscentrum och KRO, ställer sig tvekande till kulturrådets förslag och tar i varierande grad avstånd från det. Konstfrämjandet anser att stipendierna successivt

bör ersättas av projektbidrag. Konstnärernas fackliga organisationer bör få medel att fylla sådana sociala behov som inte kan tillgodoses genom sociallagstiftningen. Konstnärscentrum är kritiskt till att omkring hälften av

de statliga anslagen enligt förslaget skall fördelas i form av stipendier. I likhet med KRO anser Konstnärscentrum att det föreslagna stipendiesystemet skulle komma att inriktas mot en liten elit bland konstnärerna till följd av det begränsade antalet stipendier.

Några remissinstanser förestår kompletterande eller alternativa stödformer

för att förbättra kulturarbetarnas ekonomiska förhållanden. Svenska slöjdföreningen föreslår att ett system med förmånliga lån för etablering av verkstäder och ateljéer införs. Ett sådant stöd vore särskilt värdefullt för konst-

hantverkare. Jazzmusikernas arbetsmöjligheter skulle enligt Föreningen Sve-

riges jazzmusiker öka avsevärt om en stödform för konsertarrangörer inrättades.

Kulturrådet föreslår att det vid sidan av författarfonden inrättas en bild- och formkonstnärsfond, en tonkonstnärsfond och en film- och scenkonstnärsfond. Fonderna skulle överta de uppgifter som konstnärsstipendienämnden, Konstakademien och

Musikaliska akademien nu har i fråga om de statliga stipendierna.

Styrelsen för Sveriges författarfond, nationalmuseet, Konstfrämjandet, Svens-

ka slöjdföreningen, Musikcentrum, TCO, Sveriges författarförbund. Föreningen Svenska tonsättare, Föreningen Svenska populärauktorer och Svenska tonkonstnärsförbundet instämmer i förslaget. Konstnärscentrum avstyrker förslaget

mot bakgrund av dels kritik mot beteckningen fond, dels att antalet stipendier vad det gäller bild- och formområdet föreslås minska samtidigt som

nya utövargrupper skulle föras till området. Även Konstakademien och Mu-

sikaliska akademien riktar invändningar mot kulturrådets förslag. Konstnärs-

Stipendienämnden redovisar däremot inga invändningar.

Statskontoret, RRV, statens kulturråd, konstnärsstipendienämnden, Konst-

närscentrum, Klys, KRO och Svenska fotografernas förbund anser att kulturrådet förbisett skillnaden mellan de föreslagna konstnärsfonderna och författarfonden och vänder sig mot att begreppet fond används för de nya

stipendieorganen. En fond förvaltar fonderade medel medan de föreslagna

konstnärsfonderna är organ som skall fördela medel som anslås över stats-

budgeten. De bör därför få beteckningen nämnder. Statskontoret, Klys, KRO, statens kulturråd, styrelsen för Sveriges författar-

fond och Sveriges författarförbund ansluter sig till kulturrådets uppfattning så till vida att de anser att den nuvarande organisationen för stipendiefördelning bör reformeras och en bättre överblick skapas över behoven inom

de olika konstområdena. De tre sistnämnda remissinstanserna framhåller

i likhet med kulturrådet att Konstakademien och Musikaliska akademien

bör upphöra att fungera som statliga stipendieorgan.

Statskontoret och statens kulturråd föreslår att konstnärsstipendienämnden omorganiseras och får ansvaret för stipendiegivning på alla konstområden utanför författarfondens ansvarsområde. Även Landstingsförbundet anser att ett gemensamt stipendieorgan bör kunna övervägas.

Två av de nuvarande stipendieorganen, Konstakademien och Musikaliska

akademien är kritiska mot kulturrådets förslag. Konstakademien finner ingen

anledning till att frånta Konstakademien och konstnärsstipendienämnden ansvaret för stipendiefördelningen. Dessa stipendiemyndigheter har i realiteten redan ett väl fungerande gemensamt kansli och skulle med obetydliga förstärkningar kunna handha d2 vidgade arbetsuppgifter som kulturrådets

förslag innebär. Musikaliska akademien anser att inga vägande skäl har

anförts för att ändra den nuvarande ordningen i fråga om tonsättarstipendier. Om dessa ärenden skulle överflyttas till statens kulturråd resp. tonkonstnärsfonden förutsätter akademien att dess stipendienämnd och styrelse be-

reds tillfälle att yttra sig över ansökningarna innan beslut om fördelning fattas. Frågan om vilket organ som skall ha ansvaret för stipendiefördelningen är enligt akademien så viktig att den bör övervägas ytterligare.

Vad gäller stipendieorganens ansvarsområde framhåller statens kulturråd att konstnärsbegreppet bör tolkas mycket vitt så att personer inom verksamheter som traditionellt inte uppfattas som konstnärliga kan få stipendier.

Några remissinstanser kommenterar utförligt kulturrådets diskussion

kring stipendieorganens ansvarsområden. Rikskonserter anser att den före-

slagna ökningen av antalet stipendier kan urholkas genom att nya grupper tillförts tonområdet och förordar att musikpedagoger stipendieras på annat

sätt eller att anslaget till tonkonstnärsfonden ökas. Samma uppfattning har Föreningen Svenska tonsättare. Föreningen framhåller vidare att den är positiv

till ett ökat samarbete mellan seriösa tonsättare och kompositörer av populärmusik men påpekar samtidigt att skapande och utövande musiker inte

kan jämställas med hänsyn till skillnaden i anställningsförhållanden. Konstakademien föreslår att illustratörer och fotografer inordnas i författarfonden i stället för i bild- och formkonstnärsfonden. Motsatt uppfattning har Sveriges författarförbund som påpekar att bokillustratörer i dag får del

av biblioteksersättningen därför att de medverkar i böcker. Vid fördelningen av stipendier från fondens fria del är det endast verksamheten som bokillustratör som prövas. KRO föreslår att bild- och formområdet delas upp

efter huvudområden och att bildkonstområdet bör vara ett sådant huvudområde. Som exempel på andra huvudområden nämns illustration och foto

samt konsthantverk.

SIF-klubben vid Sveriges Radio välkomnar förslaget att film- och scenkonstnärsfonden skall kunna utdela stipendier och projektanslag till producenter

och andra verksamma inom etermedierna. SIF-klubben påpekar dock att det åligger Sveriges Radio att svara för utbildning och förnyelse av verk-

samheten och att särskilda punktinsatser utifrån till vissa anställda inom

företaget inte får inverka på företagets ansvar i dessa avseenden.

Vad gäller kulturrådets förslag att stipendieorganen skall följa och

dokumentera utvecklingen av konstnärernas förhållanden anser statens kulturråd och styrelsen för Sveriges författarfond att detta bör vara en uppgift för statens kulturråd. Styrelsen för Sveriges

författarfond påpekar att fonden saknar resurser för en sådan verksamhet.

Statens kulturråd anser att författarfondens och konstnärsstipendieorganens anslagsframställningar bör ges in till regeringen via rådet och föreslår att rådets instruktion ändras så att frågor om stipendier och ersättningar till konstnärligt verksamma kommer att ingå i statens kulturråds direkta ansvarsområde.

Stvrelsen för Sveriges författarfond finner det rimligt att biblioteksersättningen ses som en del av statens kostnader för biblioteksverksamheten.

Författarfondens anslagsframställning bör därför behandlas i samma ordning

som andra anslag inom detta område. Sveriges författarförbund däremot på-

pekar att en skyldighet för författarfonden att inge anslagsframställningar

via statens kulturråd endast kan avse konstnärsstipendier som utgår ur särskilt anvisade medel.

Statens kulturråd, styrelsen för Sveriges författarfond, Rikskonserter, Musikaliska akademien och Sveriges författarförbund instämmer i kulturrådets allmänna resonemang och förslag rörande formerna av och villkoren för stipendier och bidrag. Styrelsen för Sveriges författarfond konstaterar att förslagen överensstämmer med den praxis som ti-

digare utbildats inom författarfonden. Sveriges författarförbund utgår från

att den praxis som tillämpas inom fonden inte avses bli förändrad.

Intresset för projektbidrag resp. stipendier är enligt konstnärsstipendienämnden olika stort hos de skilda konstnärskategorier som omfattas av nämndens stipendiegivning. De fondstyrelser som föreslås få ansvaret för

stipendiefördelningen bör därför ges relativt stor frihet i valet av stödform. Det minsta antalet långtidsstipendier som skall fördelas bör därvid inte sättas för högt.

Fördelningen av stipendier bör enligt kulturrådet baseras på en avvägning mellan konstnärliga och sociala kriterier. Musikcentrum och Svenska tonkonstnärsförbundet framhåller att eftersom tonkonstnärsfonden blir samhällets huvudinstrument för stödåtgärder åt de fritt verkande konstnärerna bör de sociala kriterierna tillmätas en särskild betydelse. Långtidsstipendierna bör

kunna ge en trygghetsgaranti som förbehålls konstnärer utan fast anställning.

Övriga stipendier och bidrag bör stå öppna för alla kulturarbetare. Ton-

konstnärsförbundet framhåller att kulturrådet borde ha ägnat frågan om

grundtrygghet en mer djupgående analys. Föreningen Sveriges jazzmusiker

understryker vikten av att hänsyn tas till individens ekonomiska förhållanden vid fördelningen av stipendier. Några remissinstanser redovisar allmänna och principiella invändningar mot det föreslagna stipendiesystemet och föreslår andra åtgärder.

Konstnärscentrum, KRO och Svenska tonkonstnärsförbundet har invändningar av principiellt slag mot kulturrådets förslag. Konstnärscentrum tar

avstånd från stipendiesystemet i allmänhet som anges vara en slumpartat

fungerande stödform och från långtidsstipendier i synnerhet vilka anses vara odemokratiska och fåtalsinriktade. Konstnärscentrum framlägger därför ett eget förslag, som innebär att stipendier med enhetliga belopp utdelas för endast två år i följd till en och samma konstnär. Fördelarna med ett sådant system är dels att stipendierna blir skattefria, dels att omloppstiden minskar varvid man undviker att ett litet fåtal gynnas i konkurrensen. Särskild hänsyn bör tas till de sökandes sociala och ekonomiska situation vid fördelningen. Två undantag från de tvååriga stipendierna föreslås, nämligen pensionsstipendier, som bör kallas pensionstillskott, och målinriktade ar-

betsbidrag. KRO anser att kulturrådets förslag medför att ett litet elitskikt kommer att utkristalliseras inom konstnärskåren eftersom antalet stipendier är begränsat och eftersom konstnärliga kvalifikationer skall beaktas vid deras fördelning. De berörda konstnärerna får bättre möjligheter än övriga att utveckla sitt konstnärsskap. Genom att det blir dessa konstnärer som i första hand kommer i fråga för statens konstförvärv kommer de statliga insatserna enligt KRO:s mening att leda till en accentuerad snedfördelning och en begränsning av de konstriktningar som får del av statliga medel.

Statskontoret, statens kulturråd, Musikaliska akademien, Studieförbundet Vuxenskolan, Sveriges författarförbund och Föreningen Svenska tonsättare stö-

der kulturrådets förslag rörande stipendierna och deras storlek. RRV däremot anser att antalet stipendietyper bör kunna begränsas. Verket tillstyrker i princip långtidsstipendier och punktstipendier men ställer sig tveksamt till särskilda rese- och pensionsstipendier.

Kulturrådets förslag att stipendierna görs värdebeständiga mottas positivt av styrelsen för Sveriges författarfond, Studieförbundet Vuxenskolan, Sveriges författarförbund och KRO. Statens kulturråd och styrelsen för Sveriges författarfond förordar att stipendierna värdesäkras genom att de knyts till ett index för löneutvecklingen.

Kulturrådet föreslår att långtidsstipendierna utgår med ett årligt belopp motsvarande tre gånger basbeloppet och att de utdelas för fem år i taget. Musikcentrum och Svenska tonkonstnärsförbundet förordar en mer flexibel form där beloppets storlek och tidsdisposition kan fastställas i samråd med den berörda konstnären. Om stipendiebeloppet måste maximeras förordas en övre gräns vid fem gånger basbeloppet under fem år eller längre.

Statens kulturråd och Föreningen Sveriges jazzmusiker understryker värdet av att långtidsstipendierna skall kunna förlängas ett obegränsat antal gånger. Statens kulturråd påpekar att dessa stipendier därmed kan bli ett sätt att garantera arbetstrygghet för konstnärer under avsevärd tid vid sidan av den garanterade författarpenningen och en eventuell framtida motsvarighet till konstnärsbelöningar. Förslaget att långtidsstipendierna skall kunna delas ut för kortare tid än fem år möter motstånd från konstnärsstipendienämnden och Sveriges författarförbund. Konstnärsstipendienämnden framhåller att man noggrant bör precisera de fal då ett sådant förkortat långtidsstipendium skall kunna utdelas och att stipendiemottagaren inte får avgöra för hur lång tid stipendium skall kunna utgå. Vidare framhåller nämnden att om stipendier utgår under fem år är det rimligt att en omprövning av stipendietilldelningen kan ske under perioden i det fall mottagaren fått anställning och därigenom tillfredsställande ekonomiska förhållanden eller övergått till annan än konstnärlig verksamhet. Konstnärsstipendienämnden pekar dock på att man i inledningsskedet kan behöva dela ut ett lämpligt antal långtidsstipendier på kortare tid för att nya stipendieinnehavare skall kunna utses också de följande åren. Författarförbundet avstyrker förslaget mot bakgrund av gjorda erfarenheter. En stipendiemottagare skall inte kunna erhålla ett tvåårigt skattefritt stipendium genom att skära ned ett långtidsstipendium som är större än punktstipendier just för att det skall beskattas. Förbundet understryker att gränslinjen mellan långtids- och punktstipendier måste upprätthållas för att motivet med nivå- och tidsperioduppdelningen inte skall "äventyras.

KRO avvisar förslaget om stipendiesystem utom i vad avser pensionsstipendier och tillfälliga bidrag. I stället kräver KRO överläggningar mellan regeringen och bildkonstnärerna rörande särskilda arbets- och materialbidrag till konstnärer. Dessa skulle uppgå till mellan 5 000 och 15 000 kr. per år och vara avsedda för att täcka grundkostnaderna för den konstnärliga verk-

samheten. Var och en som dokumenterat sig som yrkesverksam konstnär

skulle vara bidragsberättigad. Kulturrådets förslag att punktstipendierna skall kunna halveras stöds av

RRV som dessutom föreslår att punktstipendium skall kunna utgå med en fjärdedel av helt stipendiebelopp för att öka flexibiliteten. Styrelsen för Sveriges författarfond och Sveriges författarförbund däremot är kritiska mot

kulturrådets förslag med motiveringen att en uppdelning av punktstipendierna kan urholka grundtanker att dessa stipendier skall kunna skapa en

längre tids ekonomisk trygghet.

Kulturrådet har föreslagit att det direkta statsanslag som ställs till författarfondens styrelses förfogande för stipendier bör avse punktstipendier

och att de 53 stora arbetsstipendier som styrelsen nu fördelar bör ersättas med 60 punktstipendier. Stvrelsen för Sveriges författarfond och Sveriges för-

fattarförbund instämmer i förslaget. Kulturrådets uppfattning att dessa

punktstipendier skall kunna utgå till bokillustratörer delas inte av statens kulturråd, styrelsen för Sveriges författarfond och Sveriges författarförbund.

De anser inte att det kan ankomma på författarfonden att generellt bedöma och belöna bokillustratörer. Till skillnad från de bidrag som baseras på bi-

blioteksersättningen bör de direkta statsstipendierna till illustratörerna fördelas av det organ som fördelar sådana stipendier till bild- och formkonst-

närer. Vad gäller stipendier av pensionskaraktär föreslår statens kulturråd,

styrelsen för Sveriges författarfond, Sveriges författarförbund och KRO att beteckningen ändras till pensioner för att det inte skall råda någon tvekan

om att de skall utgå under innehavarens återstående livstid. KRO ansluter sig till kulturrådets förslag om efterlevandeskydd men tillägger att situa-

tionen för efterlevande till redan avlidna konstnärer bör prövas vid stöd-

formens införande så au reformen kommer alla till del.

Konstnärsstipendienämnden finner den föreslagna bestämmelsen att pensionsstipendium skall utgå till personer som har otillfredsställande pensions-

förhållanden vara oprecis och anser att en svår avvägningsfråga därmed läm-

nats öppen. Nämnden påpekar att kulturrådet inte angivit om efterlevande-

pension endast skall utgå då vederbörande konstnärer åtnjutit pensionsstipendium eller om efterlevandepension skall kunna beviljas oavsett om så varit fallet eller ej. Nämnden finner beteckningen stipendium av pen-

sionskaraktär vara inadekvat för efterlevandepension. Vidare framhålls att

det inte framgår om pensionsstipendium skall kunna ändras om väsentliga

förändringar inträder beträffande pensionsmottagarens ekonomiska situation. Konstnärsstipendienämnden påpekar också att kulturrådet inte tycks ha undersökt om några problem med samordning av pensionsstipendium med andra pensionsformer kan uppkomma. Konstakademien anmärker på att den föreslagna minskningen av antalet pensionsstipendier tas från bild-

och formkonstnärsfondens område. Akademien är vidare kritisk till att fond-

styrelserna skall kunna göra omföärdelningar mellan antalet pensionsstipendier och tillfälliga bidrag. Möjligheten att en innehavare av pensionssti-

pendium plötsligt får ett tillfälligt bidrag i stället bör enligt akademien vara utesluten.

Kulturrådet föreslår att långtidsstipendierna och pensionsstipendierna blir skattebelagda medan punktstipendier, resestipendier och tillfälliga bidrag inte skall beskattas. Statens kulturråd, Musikcentrum, Sveriges författarförbund, Svenska fotografernas förbund och Svenska tonkonstnärsförbundet delar denna uppfattning.

RSV däremot förordar att samtliga konstnärsstipendier utom resestipen-

dier skall beskattas. De av kulturrådet föreslagna stipendierna kan inte hän-

föras till sådana stipendier som enligt 19 § kommunalskattelagen är befriade från skatt. Punktstipendier avser att bereda mottagaren möjlighet att ta ledigt

från annat yrkesarbete för att utöva konstnärlig verksamhet på heltid och

har därför närmast karaktären av statsbidrag vilka kan betraktas som vederlag

för prestation. Sociala bidrag och understöd hänförs ull skattepliktig intäkt om de inte uttryckligen är undantagna från beskattning. RSV finner därför

att oavsett om stipendiefördelningen grundar sig på konstnärliga eller sociala

kriterier stipendierna utgör skattepliktig intäkt.

Konstnärsstipendienämnden anser att kulturrådets behandling av skattefrågorna inte är uttömmande. Nämnden ifrågasätter om nu utgående små

arbetsstipendier i alla lägen är skattefria, 1. ex. när en konstnär erhåller ett sådant efter ett tvåårigt stort arbetsstipendium. Nämnden finner det mycket allvarligt att kulturrådet inte belyst de skattefrågor som sammanhänger med projektbidragen och de problem som uppstår vid utdelning av gemensamt projektbidrag eller stipendium till flera konstnärer. Konstnärsstipendienämn-

den betonar att detta slag av frågor måste penetreras noggrant och full-

ständiga anvisningar lämnas fondernas ledning för att stipendiaterna skall kunna få ordentlig information.

Förslaget att långtidsstipendierna skall grunda rätt till tilläggspension stöds av statens kulturråd, stvrelsen för Sveriges författarfond. Musikcentrum, Sveriges författarförbund, Svenska fotografernas förbund och Svens-

ka tonkonstnärsförbundet. Sveriges författarförbund och Svenska tonkonstnärsförbundet förutsätter att pensionsavgiften skall erläggas av den utbetalande fonden. Riksförsäkringsverket påpekar att huvudregeln för att en in-

komst skall grunda rätt till tilläggspension är att inkomsten utgör ersättning

för utfört förvärvsarbete. Olika former av beskattade stipendier och bidrag där utbetalaren inte kräver en direkt arbetsinsats har inte ansetts utgöra ersättning för förvärvsarbete enligt riksförsäkringsverkets och försäkrings-

domstolens praxis.

Kulturrådets förslag att långtidsstipendierna görs sjukpenninggrundande stöds av Svenska fotografernas förbund och Svenska tonkonstnärsförbundet. Statens kulturråd, styrelsen för Sveriges författarfond och Sve-

riges författarförbund däremot avstyrker förslaget med motivering att sjuk-

anmälningsplikt då måste införas för stipendiaterna, vilket skulle kräva en orimligt stor administrativ belastning på stipendieorganens kanslier. Statens

kulturråd och författarfonden förordar i stället att det ges möjlighet att förlänga beskattat stipendium motsvarande den tid det ej kunnat utnyttjas under sjukdomen.

Kulturrådets förslag att konstnärsfonderna skal fördela bidrag till fackliga organisationer; som ersättning för att de ger information

rörande stipendiefördelningen stöds av SIF-klubben vid Sveriges Radio.

Konstnärsstipendienämnden påpekar att kulturrrådet inte angivit om bidragen

skall utgå i förhållande till resp. organisations biträde vid stipendiefördel-

ningen eller ej. Statens kulturråd, Sveriges författarförbund och KRO ställer

sig oförstående till utredningens förslag som de anser baseras på en miss-

uppfattning av de organisationsbidrag som utgår ur författarfonden.

Utredningen föreslår att antalet ordinarie ledamöter i de nya konstnärsfondernas styrelser bör vara 13 med lika många suppleanter. Regeringen föreslås utse fyra ordinarie ledamöter samt deras suppleanter medan Klys bör utse övriga nia ordinarie ledamöter med suppleanter.

RRV ställer sig kritiskt till utr2dningens förslag. Verket anser antalet ledamöter i de föreslagna fondstyrelserna vara onödigt stort och förordar att samtliga ledamöter utses av regeringen, några dock efter förslag av konst-

närsorganisationerna. Därmed markeras att ledamöterna ingår i styrelsen som ansvariga för genomförandet av den statliga kulturpolitiken och inte som företrädare för den ena eller andra organisationen.

Styrelsen för Sveriges författarfond och Sveriges författarförbund framhåller att sammansättningen av de föreslagna fondernas styrelser måste bestämmas

av antalet organisationer och specialgrupper inom varje organisation som

har intressen att bevaka inom resp. stipendieorgan.

Flera remissinstanser har synpunkter på vilka grupper som skall vara representerade i fondstyrelserna och hur dessa skall utses.

Statskontoret och statens kulturråd föreslår att en gemensam konstnärsstipendienämnd inrättas i stället för tre fondstyrelser. Statens kulturråd redovisar ett förslag rörande uppbyggnad och sammansättning av en sådan konstnärsstipendienämnd. Beslut om fördelningen av stipendier bör ske i grupper inom nämnden. Konstnärsorganisationerna

bör vara representerade i dessa grupper som föreslås få egen beslutanderätt med ett eget ansvar utåt för fördelningsbeslut. Några ledamöter, i första hand ordföranden, bör utses av regeringen. Eventuellt kan vissa ledamöter

utses av statens kulturråd. Dessa representanter bör ha allmän erfarenhet

inom det kulturpolitiska området. Personer med ingående kunskap om de berörda konstområdena bör också ingå i nämnden. Möjligen kan några ledamöter utses på förslag av Konstakademien och Musikaliska akademien. Vidare bör företrädare för konstnärsorganisationerna ingå I nämnden, lämpligen utsedda av Klys. Rådet framhåller vikten av omsättning av ledamöter

i organ av konstnärsstipendienämndens typ och förordar att förordnandetiden maximeras till tre år med möjligheter till undantag. Den föreslagna

konstnärsstipendienämnden bör förutom stipendier och projektbidrag även

kunna fördela den eventuella framtida motsvarigheten till konstnärsbelöningar.

Kulturrådet föreslår att ett gemensamt kansli inrättas för författarfonden och de tre föreslagna konstnärsfonderna. RRV stöder förslaget.

Konstnärsstipendienämnden framhåller att kulturrådets förslag leder till ökat personalbehov för de stipendieutdelande organen. Det är angeläget att personalresurserna medger att den kuratorsverksamhet som konstnärs-

stipendienämndens sekreterare hittills har svarat för kan fortsätta. Även hanteringen av ATP- och sjukpenninggrundande långtidsstipendier kräver ökad personal. Nämnden förutsätter att den blir representerad i den or-

ganisationskommitté som skall utreda den närmare utformningen av det

föreslagna kansliet.

Statens kulturråd, stvrelsen för Sveriges författarfond och Sveriges författarförbund avvisar kulturrådets förslag att författarfondens kansli skall inord-

nas i en för de fyra konstnärsfonderna gemensam kansliorganisation. Författarfondens administration fungerar väl och dess arbetsuppgifter, som berör

administrationen av biblioteksersättningen, är artskilda från de uppgifter som kommer att åvila övriga fondkanslier.

Utredningens förslag att de utbetalningar som nu handhas av kammarkollegiets fondbyrå skall överföras till fondkansliet avvisas av kammarkollegiet, statens kulturråd, styrelsen för Sveriges författarfond och Sveriges författarförbund. Kammarkollegiet förordar att författarfondens förvaltning som

fungerat tillfredsställande lämnas oförändrad samt att kollegiet får motsva-

rande arbetsuppgifter för de eventuellt nytillkommande tre konstnärsfonderna. Statens kulturråd har en liknande uppfattning.

De flesta av de remissinstanser som berört kulturrådets förslag instämmer

i kritiken mot k onstnärsbelöningarnas konstruktion. När det gäl-

ler kulturrådets slutsats att denna stödform skall avskaffas är dock me-

ningarna delade.

TCO och statens kulturråd vill inte ta ställning till förslaget att avveckla konstnärsbelöningarna utan föreslår att frågan tas upp i överläggningar mel-

lan konstnärsorganisationerna och utbildningsdepartementet.

Musikaliska akademien, Landstingsförbundet och KRO delar kulturrådets mening om konstnärsbelöningarna och instämmer i att de bör avvecklas. KRO skulle emellertid ha föredragit att konstnärsbelöningarna omvandlades till konstnärslön, men då detta inte är aktuellt stöder KRO förslaget om avveckling.

Styrelsen för Sveriges författarfond och Sveriges författarförbund påpekar att de litterära upphovsmännen inte kommer att ha något behov av särskilda

konstnärsbelöningar eftersom de har tillgång till författarfondens garanterade

författarpenning.

Statens kulturråd förstår kulturrådets tveksamhet inför konstnärsbelöning-

arna i deras nuvarande utformning, men menar att de kan behållas i en modifierad form för att garantera arbetstryggheten för konstnärer utanför

författargruppen. Om en stödforrn liknande konstnärsbelöningarna skall behållas förordar statens kulturråd att avtrappningen förändras enligt utred-

ningens förslag och relateras till den aktuella inkomstsituationen och att

innehavare efter förslag eller ansökan utses av konstnärsstipendienämnden

resp. författarfondens styrelse. Belöningsmomentet bör försvinna. Styrelsen

för Sveriges författarfond framför en liknande uppfattning. Statskontoret, Konstakademien, STIM och Svenska filminstitutet avvisar förslaget att konstnärsbelöningarna bör avvecklas. Statskontoret förordar en förnyad översyn av dessa frågor varvid bl. a. möjligheterna att samordna systemet med konstnärsbelöningar och ett utbyggt system med stipendier

av pensionskaraktär bör uppmärksammas. Konstakademien ställer sig oför-

stående till kulturrådets principiella förkastande av konstnärsbelöningarna.

Akademien framhåller behovet av konstnärsbelöningarna som ett erkännande från det allmännas sida av högtstående och betydande insatser i kulturlivet. Genom de förändringar av konstnärsbelöningarna som kulturrådet

föreslagit bör olägenheterna med det nuvarande systemet i huvudsak för-

svinna, anser Konstakademien. Konstnärsbelöningen bör kunna inordnas bland övriga stödformer. Om systemet med konstnärsbelöningar bibehålls

bör antalet belöningar öka och man bör överväga att ge fler instanser än stipendiemyndigheterna möjligh2t att komma med förslag. Efterlevande-

skyddet måste enligt akademien också omfatta efterlevande till innehavare av konstnärsbelöning som avlidit innan de föreslagna nya bestämmelserna trätt i kraft. STIM betonar konstnärsbelöningarnas rent sociala karaktär och

framhåller att de bör bevaras men revideras och förbättras. Musikaliska akademien och Sveriges författarförbund ansluter sig till kul-

turrådets förslag till förbättring av belöningarna så länge de består medan

RRV och konstnärsstipendienämnden är kritiska till förslaget att konstnärs-

belöningarna skall förbättras om de samtidigt skall avvecklas.

Förslaget om inrättande av stipendier för kulturförmedlare mottas positivt av flertalet remissinstanser. Statens kulturråd, Rikskonserter. SÖ, Stockholms kommun, Karlstads kommun, Landsantikvarieorganisationernas samarbetsråd, Sveriges konstföreningars riksförbund, Teaterforum, Folkparkernas centralorganisation, Förmedlingsbyrån för kulturprogram, Studieförbun-

det Vuxenskolan, LO, TCO, SACO/SR och Föreningen Svenska tecknare stö-

der förslaget. LO anser dock förslaget otillräckligt för att nå målet att nå

ut med den kulturella verksamheten till missgynnade grupper.

RRV och Landstingsförbundet ställer sig skeptiska till centralt utdelade stipendier. RRV förordar att kulturförmedlarna får del av stödet till or-

ganisationerna samt att de uppmuntras genom lokala initiativ. Landstingsförbundet menar att de statliga insatserna bör kanaliseras till regionala och lokala organ. Konstnärscentrum och KRO avstyrker förslaget på prin-

cipiella grunder.

De flesta remissinstanser som stöder förslaget om stipendier för kultur-

förmedlare tillstyrker också att en särskild stipendiefond bör inrättas. Srars-

kontoret, statens kulturråd och TCO avstyrker förslaget och förordar att statens kulturråd fördelar stipendierna.

Kulturrådet föreslår att stipendierna inte låses till visst ändamål, vilket stöds av statens kulturråd, Rikskonserter och Studieförbundet Vuxenskolan. RRV och Förmedlingsbyrån för kulturprogram däremot avstyrker detta förslag och förordar att stipendier skall sökas för särskilda ändamål och projekt. Även Konstnärscentrum och KRO förordar att eventuella stipendier och stöd till kulturförmedlare utgår i form av projektanslag som fördelas av statens kulturråd.

4.2 Biblioteksersättning 4.2.1 Nuläge

Efter förslag från Kungl. Maj:t beslutade riksdagen (prop. 1954:133, SU 1954:105, rskr 1954:254) år 1954 att införa en biblioteksersättning i syfte att förbättra författarnas ekonomiska villkor. Ersättningssystemet fungerar på så sätt att till en särskild fond, Sveriges författarfond, avsätts medel över statsbudgeten i förhållande till utlåningen av böcker och beståndet av referensböcker vid folkbibliotek och skolbibliotek. Medel anvisas under anslaget Ersättningar åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m. Fondens medel fördelas sedan enligt olika principer till litterära upphovsmän. Fondens verksamhet regleras av förordningen (1962:652) om Sveriges författarfond (omtryckt 1975:1210).

Biblioteksersättningen motiverades i propositionen på i huvudsak två sätt. Dels skulle den ge författarna en skälig gottgörelse för det samhälleliga utnyttjandet av författarnas verk som biblioteksutlåningen innebär, dels var författarnas ekonomiska betingelser sådana att särskilda insatser framstod som angelägna.

Fondens verksamhet leds av en styrelse bestående av ordförande och tolv ledamöter. Ordföranden och tre ledamöter jämte suppleanter utses av regeringen, åtta ledamöter jämte suppleanter utses av Sveriges författarförbund och en ledamot jämte suppleant utses gemensamt av Föreningen Svenska tecknare och Svenska fotografernas förbund.

Kostnaderna för styrelsens verksamhet bestrids av fondmedel. Sekreteraren och annan personal hos styrelsen förordnas av chefen för utbildningsdepartementet. Regeringen bestämmer ersättningen till personalen.

Biblioteksersättning utgår för hemlån av upphovsrättsligt skyddade svenska originalverk och översättningar samt i förhållande till bibliotekens innehav av referensexemplar av dessa båda kategorier litteratur. Beräkningen av vilka belopp som skall föras över till fonden sker på grundval av uppgifter om bibliotekens utlåning. Lånens och referensexemplarens fördelning på olika författare bestäms genom stickprovsberäkningar.

Biblioteksersättningens olika belopp är f. n. för lån av svenskt originalverk

24 öre och för referensexemplar av dylikt verk 96 öre samt för lån av svensk översättning 12 öre och för referensexemplar av dylikt verk 48 öre.

Av de medel som tillförs fonden utgår dets en individuel! och till ut-

låningen av den enskilde författarens verk relaterad ersättning, författar-

penningen, deis pensioner, stipendier och bidrag till särskilda ändamål. Författarpenning utgår endast till upphovsmän till svenska originalverk. Till denna grupp räknas också bokillustratörer som under vissa förhållanden

kan dela författarpenningen med författaren till boken i fråga. Någon in-

dividuell ersättning till översättare utgår inte.

Författarpenningen är f.n. 14 öre per lån av svenskt originalverk och 56 öre per referensexemplar av sådant verk. Det belopp som utbetalas till

författaren modifieras av två slags regler. För det första måste beloppet uppgå till minst 210 kr. för att utbetalning skall ske. För det andra sker en reducering vid höga ersättningar. Uppgår författarpenningen till mer än 14 000 kr. re-

duceras den med 50 70 till den del som den överstiger detta belopp men inte 21000 kr., med 80 24 till den del som överstiger 21 000 kr. men inte

26 600 kr. och med 90 94 till den del som den överstiger 26 600 kr. Biblioteksersättningens olika belopp bestäms av riksdagen. Varje år fö-

rekommer förhandlingsliknande överläggningar mellan Klys och chefen för

utbildningsdepartementet på det sätt som riksdagen förordat (KrU 1971:5,

rskr 1971:5). Vid dessa överläggaingar behandlas bl. a. biblioteksersättningens storlek. Även författarpenr.ingens storlek tas upp i sådana överläggningar.

Av de 13,4 milj. kr. författarfonden totalt disponerade budgetåret 1974/75 avsåg 4 milj. kr. författarpenningar till ca 2 750 författare. Av resterande medel, fondens s. k. fria del, gick 0,5 milj. kr. till administrationskostnader medan återstående knappt 9 milj. kr. gick till olika typer av selektiva bidrag till litterära upphovsmän. För innevarande budgetår är för biblioteksersätt-

ning beräknat 20,6 milj. kr. Inom ramen för författarfondens s. k. fria del har byggts upp ett stipendiesystem med en omfattande täckning. Långtidsstipendierna, f. n. 18 000 kr., utgår under fem år och omfattar f.n. ca 160 personer. Arbets- och

resestipendierna uppgick förra året till 219 och var i medeltal ca 6 500 kr.

Sedan år 1972 bedrivs en försöksverksamhet med stipendietillägg som tillsammans med eventuell utgående författarpenning ger innehavaren en ga-

ranterad ersättning av f.n. 24000 kr. per år. Antalet innehavare av sti-

pendietillägg är f. n. 98. Pensioner om 16 000 kr. per år utgår f. n. till 114

personer. Vidare erhåller 33 personer efterievandepension om 10 000 kr. per år. Slutligen utbetalas även tillfälliga bidrag till personer med akuta ekonomiska problem. Ur fondens fria del utgår också bidrag till särskilda

ändamål rörande litterär verksarnhet, bl. a. organisationsbidrag till Sveriges författarförbund, Föreningen Svenska tecknare och Svenska fotografernas

förbund.

4.2.2 Stivrelsen för Sveriges författarfond, kulturrådet och Sveriges författarförbund

Styrelsen för Sveriges författarfond har i skilda skrivelser aktualiserat olika frågor rörande fondens verksamhet.

1 skrivelse den 18 februari 1974 har styrelsen hemställt om en ändring

av bestämmelserna i förordningen (6 §) som berör fördelningen av förfat-

tarpenningen mellan två eller flera upphovsmän.

Enligt gällande bestämmelser skall författarpenningen, om ett litterärt

verk har två eller flera upphovsmän, delas lika mellan dessa. Även bok-

illustratörer räknas i detta sammanhang som upphovsmän. Om verket

har två upphovsmän, författaren och illustratören, och illustratörens insats

inte bedöms vara så väsentlig att han bör erhålla halv författarpenning er-

håller han över huvud taget ingen penning. Två alternativ finns således

när det gäller illustrerade verk; antingen delar författare och illustratör författarpenningen lika eller också får författaren ensam hela ersättningen.

Styrelsen anser denna fördelningsprincip vara ett alltför grovt instrument som inte ger de enskilda upphovsmännen berättigad andel av författarpenningen. Bestämmelserna bör utformas så att styrelsen kan fördela författarpenningen på författare och illustratör i ett rimligare förhållande till vars

och ens insats i varje enskilt verk. Bedömningen bör göras av representanter för författare och illustratörer.

Förslaget har överlämnats till kulturrådet.

Vidare har styrelsen i skrivelse den 12 juni 1974 hemställt om en ändring av 13 och 15 §§ i förordningen där det stadgas att den personal som arbetar vid författarfondens styrelse förordnas av chefen för utbildningsdepartementet samt att regeringen bestämmer ersättning till bl. a. tjänstemän och sakkunniga.

Styrelsen anser att det med hänsyn till att medlen till dessa kostnader utgår från fonden är rimligt att till styrelsen flytta över rätten att förordna annan personal än sekreteraren samt rätten att bestämma ersättning till dels andra tjänstemän än sekreteraren, dels sakkunniga.

I skrivelse den 27 juni 1975 föreslår styrelsen att 6 § i förordningen ändras så att styrelsen ges möjlighet att för enskild upphovsman fastställa ett minsta belopp med vilket författarpenning skall utgå, garanterad författarpenning.

Styrelsen konstaterar att höjningarna av biblioteksersättningen har gjort

det möjligt att successivt bygga ut det trygghetsprogram som ursprungligen utarbetats inom författarorganisationerna och som styrelsen uppfattar som ett av målen för fondens verksamhet. Väsentliga led i detta program är femåriga arbetsstipendier som avses

ge en grundtrygghet under utbildningsåren för främst yngre författare, över-

sättare och bokillustratörer, pensioner till dem som inte längre är yrkes-

verksamma samt garanterade författarpenningar som skall ge de etablerade yrkesutövarna en viss minimiersättning.

Den garanterade författarpenningen är en form av garanterad inkomst som är knuten till en bestämd form av ersättning och den är enligt styrelsens mening ett bättre alternativ än konstnärsbelöningen när det gäller att skapa arbetstrygghet för de litterära vrkesutövarna. På sikt bör de upphovsmannagrupper som faller inom fondens verksamhetsområde normalt inte ha

någon konstnärsbelöning utan i stället tillförsäkras grundtrygghet genom garanterad författarpenning.

Efter yrkanden från författarna påbörjades år 1972 en försöksverksamhet med garanterad författarpenning. Försöket utformades inom ramen för gäl-

lande förordning för fonden och fick formen av stipendier som lades till

den statistiskt beräknade författarpenningen. Vissa bestämmeler har antagits

för utdelandet av stipendietilläggen som f.n. utgår med högst 24000 kr.

och i förekommande fall anpassas till den utgående författarpenningen så att detta belopp inte överskrids. Även upphovsmän som inte kan erhålla

författarpenning har tilldelats stipendietillägg. Under år 1974 gjordes en enkätundersökning bland stipendietilläggsinnehavarna och med utgångspunkt i detta material har en arbetsgrupp lagt fram ett utlåtande över försöksverksamheten. Arbetsgruppen konstaterar sammanfattningsvis att stipendietillägget för samtliga innehavare har haft

stor, oftast avgörande, betydelse för deras konstnärliga verksamhet och inkomsttrygghet. Såväl mottagarna som arbetsgruppen anser att systemet bör permanentas och garantibeloppet höjas till 28 000 kr. i 1974 års penningvärde.

Garantin bör göras pensionsgrundande. Avgiften bör betalas av fonden. Styrelsen anser att den nuvarande försöksverksamheten bör permanentas

och presenterar vissa riktlinjer för en garanterad författarpenning.

Styrelsen konstaterar att den statistiskt beräknade författarpenningen och det nu utgående stipendietillägget skatte- och socialförsäkringsmässigt har

olika karaktär. Författarpenningen beskattas och skapar underlag för de nor-

mala rörelseavdragen vid deklarationen. Vidare är den pensionsgrundande. Stipendietillägget beskattas men betraktas inte som rörelseinkomst utan som periodiskt understöd och är därmed inte pensionsgrundande. Styrelsen anser

att båda delarna av den garanterade författarpenningen bör ha samma skat-

temässiga status varmed följer att den som helhet blir pensionsgrundande.

Den garanterade författarpenningen är tänkt att utgöra mottagarnas grundtrygghet. Innehavarna av garanierad författarpenning bör därför även kunna tilldelas punktstipendier ur fö:fattarfonden. Den garanterade författarpenningen bör utgå så länge som mottagaren

är huvudsakligen verksam som författare, översättare eller bokillustratör intill den ålder då allmän ålderspension utgår eller till dess att mottagaren

tar heltids- eller helårsanställning. Anställningen bör därvid inte uppgå till mer än 20 timmar per vecka eller, om det är fråga om heltidsanställning,

omfatta mer än halva året. Efter inträde i pensionsåldern skall garantin kunna utbytas mot pension från fonden. Den som innehar långtidsstipendium ur författarfonden eller uppbär konstnärsbelöning bör inte samtidigt

kunna inneha garanterad författarpenning. Långtidsstipendium bör efter ansökan kunna övergå i garanterad författarpenning.

Styrelsen framhåller vidare i fråga om de principer som bör tillämpas

att upphovsmannens produktion bör uppfylla såväl kvantitativa som kva-

litativa krav. Urvalet bör kunna ske på grundval av styrelsens långvariga och djupgående kännedom om de litterära yrkesutövarna. I vissa fall bör

särskilda sakkunniga anlitas.

Om innehavaren tar heltidsanställning skall detta anmälas till styrelsen som därvid skall kunna låta garantin vara vilande under något eller några år. Styrelsen bör ha i uppgift att årligen inhämta erforderliga upplysningar rörande garantiinnehavarnas anställningsförhållanden.

Den garanterade författarpenningens storlek bör inte vara beroende av mottagarnas övriga inkomster. Detta synsätt motiveras av att garantin är en del av biblioteksersättningen och att den som sådan måste ses som en gottgörelse för utnyttjandet av upphovsmannens verk och prestationer. Vär-

det av ersältningen för innehavaren bör i stället regleras genom inkomstbe-

skattningen.

När garanterad författarpenning utdelas bör, liksom vid stipendietilldetningen, viss hänsyn kunna tas till den sökandes allmänna inkomstsituation.

Inkomstkriteriet bör dock ge utslag först i andra hand då valet står metlan

två sökande med till kvalitet och kvantitet likvärdig produktion.

Garanterade författarpenningar bör utlysas till ansökan lediga då medel

härför finns i fondens budget. Beslut bör fattas på sätt motsvarande det

som gäller för stipendier enligt styrelsens arbetsordning.

Styrelsen utgår från att de nuvarande stipendietilläggsinnehavarna i första hand kommer att erhålla de permanenta garantierna.

Styrelsen anser att när ett permanent system med garanterad författarpenning införts bör beloppet snarast möjligt höjas och göras värdebeständigt genom anknytning till löneutvecklingen. En ökning av biblioteksersättning-

en är dock nödvändig för en sådan höjning.

I ett slutperspektiv då biblioteksersättningens grundbelopp uppnått den nivå som kan anses rimlig bör maximalt ca 175 författare, översättare och bokillustratörer uppbära garanterad författarpenning.

Ledamöterna Höök och Kleberg anför i ett särskilt yttrande att de anser frågan om den garanterade författarpenningens förhållande till andra in-

komster vara otillräckligt belyst. Hänsyn bör tas till hur inkomstsituationen förändras under den långa period en författare kan inneha garantin. En omprövning med vissa mellanrum skulle därför kunna bli aktuell. Det föreslagna systemet kan på sikt leda till att författare med förhållandevis goda

inkomster blockerar garantierna för yngre författare. Fördelningen av garantisumman skulle därmed inte ge bästa möjliga täckning av trygghets-

behoven. Dessa frågor bör ytterligare övervägas men bör inte medföra ett uppskov med ett statsmakternas beslut våren 1976 om att införa en garanterad författarpenning.

6 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 135

Kulturrådet berör i betänkandet Konstnärerna i samhället på några punkter författarfonden.

Kulturrådet anser att författerfonden är ett väl fungerande instrument för samhällets ersättning till författarna, översättarna och bokillustratörerna för deras insatser i kulturlivet. D21t är positivt att styrelsen för författarfonden har en relativt stor frihet när det gäller fördelningen av fondens fria del samt att de berörda konstnärsorganisationerna har ett dominerande inflytande i styrelsen. Likaså finner rådet det värdefullt att fondens fria del skapar förutsättningar för omfördelningar av biblioteksersättningen inom författarkollektivet.

Kulturrådet föreslår att Sveriges författarfond behålls i sin nuvarande form. Inte heller bör styrelsens nuvarande sammansättning ändras.

Kulturrådet har inte ansewu sig närmare böra gå in på frågan om cn lagfäst biblioteksersättning med hänsyn till att denna fråga behandlades av den dåvarande nordiska upphovsrättskommitteén. Rådet påpekar emellertid att denna fråga möjligen bör lösas oberoende av hur den kommer att gestalta sig i övriga nordiska länder som ju har helt andra system för biblioteksersättningen.

Vid sin behandling av principerna för stipendiefördelningen i framtiden föreslår rådet att besvär inte skall kunna anföras över de framtida stipendieorganens beslut.

Kulturrådet tillstyrker den av fondstyrelsen föreslagna ändringen av förordningen som skulle göra det möjligt för styrelsen att fastställa regler för fördelning av författarpenningen mellan författare och illustratör. Vad gäller den försöksverksamhet med garanterad författarpenning i form av s. k. stipendietillägg som nu pågår anser kulturrådet att en systematisk utvärdering bör göras varefter beslut kan fattas om en eventuell permanentning av denna ersättningsform.

Sveriges författarförbund har i skrivelse den 16 juni 1975 fört fram ett antal synpunkter och yrkanden rörande främst biblioteksersättningen.

Enligt förbundet finns i den nu gällande förordningen vissa formella brister som 1. ex. om vissa verk skall berättiga till biblioteksersättning eller inte samt vad som avses med litterärt verk. Vidare leder nuvarande bestämmelser i enstaka fall till att författarpenning skall utgå för verk som inte tillför fonden någon biblioteksersättning. Förbundet hemställer därför att vissa definitioner utformas striktare.

Författarförbundet anser att översättare bör ha rätt ull individuell ersättning. En sådan översättarpenning bör utgå med hälften av författarpenningens belopp. Förbundet understryker vidare styrelsens för författarfonden begäran att fondförordningen ändras så att ett permanent system med garanterad författarpenning kan införas.

4.2.3 Remissyttranden

Över styrelsens för Sveriges författarfond förslag om införande av en garanterad författarpenning har synpunkter inhämtats från ett begränsat antal remissinstanser.

Statens kulturråd, Sveriges författarförbund, Föreningen Svenska tecknare och Svenska fotografernas förbund tillstyrker förslaget att införa en garanterad författarpenning i dess helhet.

Statens kulturråd framhåller att förslaget står i överensstämmelse med

de tankegångar som förts fram i bl. a. kulturrådets betänkande Konstnärerna

i samhället. Enligt rådet utesluter de föreslagna reglerna för den garanterade författarpenningen godtycke och får vidare till följd en eftersträvansvärd

inkomstutjämning.

Om förslaget vinner gehör ser Sveriges författarförbund det som angeläget

att förbundet bereds tillfälle att framföra synpunkter på den förändring av

fondkungörelsen som blir aktuell.

Den garanterade författarpenningen har betydelse för bokillustratörer

framhåller Föreningen Svenska tecknare. Samtidigt betonar föreningen vikten av att det antal stipendier som utgår ur författarfondens fria del behålls

intakt eftersom många bokillustratörer på detta sätt erhåller bidrag.

Riksförsäkringsverket framhåller att ATP-avgift, sjukförsäkringsavgift och socialförsäkringsavgift inte kan påföras författarfonden för utbetalda garanterade författarpenningar eftersom fonden inte är arbetsgivare i förhållande till ifrågavarande författare. Med nuvarande lagstiftning föreligger inte heller möjlighet att träffa s. k. likställighetsavtal mellan författarna och författar-

fonden. Om den garanterade författarpenningen som helhet skall grunda rätt till tilläggspension krävs med den praxis som nu tillämpas att detta klart skrivs in i lagen om allmän försäkring. Detsamma gäller stipendier till konstnärer, konstnärsbelöningar och arbetsbidrag.

I egenskap av förvaltare av författarfonden har kammarkollegiets fondbyrå inget att erinra mot att de nuvarande stipendietilläggen till den individuella författarpenningen ersätts med en garanterad författarpenning.

Konstnärsstipendier bör med undantag av resestipendier enligt RSV:s mening beskattas som inkomst. Detta gäller således även den föreslagna garanterade författarpenningen som alltså utan svårighet bör kunna anpassas till ett system med skattepliktiga förmåner. Verket framhåller att statsbidrag i allmänhet inte betraktas som gåva utan som vederlag för prestation som utförts eller skall utföras. Även bidrag eller understöd som grundar sig, på sociala kriterier är att hänföra till skattepliktig inkomst om de inte uttryckligen är undantagna från beskattning.

Kulturrådets synpunkter på biblioteksersättningen och författarfonden kommenteras av ett antal instanser som yttrat sig över rådets betän-

kande.

Rådets uppfattning att författarfonden är ett väl fungerande in-

strument för ersättningen till författare, översättare och bokillustratörer delas av statens kulturråd, styrelsen för Sveriges författarfond, Sveriges författarförbund och Svenska teaterförbundet. SACO/SR däremot anser att principerna för biblioteksersättningen bör utredas då det nuvarande systemet enligt organisationen i alltför hög grad gynnar de kommersiellt framgångsrika författarna.

Åtskilliga remissinstanser anser att biblioteksersättningen bör stadfästas i upphovsrättslagen. Denna uppfattning framförs av bl. a. Konstakademien, Konstnärscentrum, Fotograficentrum, Klys, Sveriges författarförbund, Sveriges dramatikerförbund, Föreningen Svenska tecknare och Svenska fotografernas förbund. Styrelsen för Sveriges författarfond anser att de nuvarande förhandlingsliknande överläggningarna om biblioteksersättningen och författarpenningen bör ersättas med reella förhandlingar. Samma uppfattning har Sveriges författarförbund som finner det oacceptabelt att en facklig organisation måste vara hänvisad till uttalanden i riksdagen i för kollektivet avgörande frågor. En lagfästning av rätten till biblioteksersättning kombinerad med förhandlings- och konflikträtt innebär enligt förbundet en legitimering av en redan föreliggande situation. Författarförbundet föreslår att svenska upphovsmäns rätt till ersättning för visst allmänt utnyttjande av deras verk bör lösas genom en särskilt nationell lagstiftning som t. v. frikopplas från upphovsrättslagen. Därigenom bör det svenska samhället oberoende av internationella konventioner kunna tillvarata medborgarnas intressen. Även statens kulturråd finner det otillfredsställande att inte förhandlingsrätt föreligger och att frågan om fackliga stridsåtgärder inte är löst. Dessa frågor bör snarast lösas, särskilt konsekvenserna av stridsåtgärder för den kommunala sektorn.

Statens kulturråd, styrelsen för Sveriges författarfond och Föreningen Svenska tecknare ansluter sig till kulturrådets uppfattning att författarfonden bör bibehållas i nuvarande form när nya organ i övrigt inrättas för stipendiegivningen till olika konstnärsgrupper.

Sivrelsen för Sveriges författarfond påpekar med anledning av kulturrådets förslag att besvär inte skall kunna anföras över beslut om stipendier och bidrag att frågan aldrig aktualiserats för fondens del. Styrelsen föreslår dock att en sådan bestämmelse förs in i fondförordningen.

Kulturrådets uppfattning att författarfondens styrelse i princip inte bör förändras delas av styrelsen för Sveriges författarfond och Sveriges författarförbund. Styrelsen framhåller dock liksom Föreningen Svenska tecknare att denna organisation och Svenska Fotografernas förbund i fortsättningen bör utse var sin ledamot och suppleant i författarfondens styrelse.

En förändring av fondförordningen så att författarpenningen kan fördelas fritt mellan författare och illustratörer tillstyrks av statens kulturråd, styrelsen för Sveriges författarfond, nationalmuseet, SACO/SR, Sveriges författarförbund och Föreningen Svenska tecknare.

4.3 Dramatikerersättning 4.3.1 Nuläge

Stöd åt sceniskt verk, s.k. dramatikerersättning, infördes budgetåret 1965/66. Syftet med stödet var att stimulera tillkomsten av svensk dramatik.

Dramatikerersättningen fördelas av statens kulturråd. Enligt de av regeringen i regleringsbrev utfärdade bestämmelserna (VII 1975/76 B8 p. 9) utgår ersättning till levande upphovsman för offentliga sceniska framföranden på svensk teater av svenskt sceniskt verk, inbegripet barnpjäs. Om särskilda skäl föreligger får statens kulturråd efter samråd med Sveriges dramatikerförbund medge att ersättning tilldelas svensk upphovsman för dramatiskt verk författat på främmande språk. Med svensk teater avses teater som är eller under det spelår då fråga om ersättning uppkommer blivit ansluten till Teatrarnas riksförbund. Statens kulturråd får om särskilda skäl föreligger medge undantag även från detta villkor.

Ersättningen utgår för första offentliga framförande av resp. uppsättning av verket, dock för högst två olika uppsättningar av samma verk. För en uppsättning kan ersättningen uppgå till högst 4 000 kr. Halv ersättning utgår för verk som är en dramatisering av svenskt litterärt verk. Närmare bestämmelser om ersättningens storlek med hänsyn till bl. a. verkets art och speltidens längd utfärdas av statens kulturråd.

Ersättning utgår inte endast för renodlade dramatiska verk utan också för musikdramatiska verk och koreografiska verk utan textinslag.

Upphovsmannen får som regel dramatikerersättning för en pjäs efter ett enkelt ansökningsförfarande. När så behövs för bedömningen av ett verks karaktär begär statens kulturråd att få ta del av manuskriptet.

Antalet teater- och musikinstitutioner anslutna till Teatrarnas riksförbund uppgår f. n. till 28. Statens kulturråd (och tidigare teater- och musikrådet) har vidare medgett vissa undantag från bestämmelsen att teatern där verket uppförs skall vara anslutet till Teatrarnas riksförbund. För budgetåret 1975/76 omfattar dessa undantag 52 teatrar varav en stor del utgörs av s. k. fria grupper. Det kriterium kulturrådet har tillämpat vid dessa undantag är att teatern sedan viss tid tillbaka regelmässigt bedriver en teaterverksamhet under mer yrkesmässiga former. Uppföranden vid radioteatern och TV-teatern berättigar inte till dramatikerersättning.

Ersättning utgick budgetåren 1973/74 och 1974/75 för 143 resp. 147 uppsättningar varav 56 resp. 59 var uppsättningar på teatrar som inte är anslutna till Teatrarnas riksförbund.

För innevarande budgetår är för dramatikerersättningar anvisat 500 000 kr. under reservationsanslaget Bidrag till vissa ändamål inom statens kulturråds ansvarsområde.

4.3.2 Kulturrådet

Införandet av dramatikerersättningen torde enligt kulturrådets mening vara en av de viktigare orsakerna till den ökning av nyskriven svensk dramaltik som ägt rum de senaste åren. Stödformen har en särskild betydelse för de fria grupperna då den har gett dem möjligheter att förnya repertoaren samtidigt som stödet kommit att fungera som ett komplement till de verk-

samhetsbidrag som grupperna får. Med syfte att stödet skall ge en större effekt föreslår kulturrådet ett antal förändringar av nu gällande bestämmelser. Ersättningen föreslås utgå för

nya sceniska verk (dramatiska, musikdramatiska och koreografiska) av svensk upphovsman eller utländsk upphovsman stadigvarande bosatt i landet som uppförs av svensk teaterinstitution eller teatergrupp vilken erhåller verksamhetsbidrag från stat, landsting eller kommun. Till övriga teatrar. främst amatörteatrar, bör särskilda selektiva bidrag kunna utgå efter ansökan för anställning av dramatiker för viss tid eller för inköp av pjäser eller pjäsrättigheter. De båda typerna av stöd föreslås fördelade av nämnden för teater, dans och musik inom statens kulturråd.

För att ersättning skall kunna utgå bör krävas att verket är dokumenterat. Text och musik skall vara skriftligt nedtecknade i sammanhållen form och koreografin inspelad på film eller videoband. Särskilda medel bör anvisas för dokumentationen. Kulturrådet framhåller att genom denna dokumentation blir det möjligt att bygga upp ett arkiv med nya sceniska verk. Härigenom skapas bättre möjligheter för andra teatrar än den som först sätter upp verket att spela det. Ersättningen bör i princip utgå endast för nya

verk men även bearbetningar bör kunna komma i fråga. För sceniska verk

som är en dramatisering av svenskt litterärt verk bör liksom hittills halva ersättningsbeloppet utgå. Ersättningen bör vara knuten till text-eller librettoframställningen och utgå till upphovsman av sådan text samt till tonsättare och koreograf som medverkat. Musik- och dansinslagen skall dock utgöra bärande element för att bli ersättningsberättigande. Ersättningen bör i enlighet med gällande praxis utgå till koreografiska verk utan textinslag varvid koreograf i ersättningshänseende skall likställas med textförfattare.

Ersättning bör liksom nu utgå för de två första uppsättningarna av samma

verk. Verk av upphovsman som är anställd vid en musik-, teater- celler dansinstitution för vilken lönekostnaden ligger till grund för statligt in-

stitutionsstöd bör inte berättiga till ersättning.

Det högsta beloppet för dramatikerersättningen bör höjas till 7 000 kr. Vidare bör det högsta belopp som kan utgå för ett och samma verk sättas

till 14 000 kr., detta för att en lika stor ersättning som för traditionella dramatiska verk skall kunna utgå för musikdramatiska och dansmusikaliska verk, vilka kräver medverkan av upphovsmän inom mer än en konstform.

Ersättningen bör liksom nu relateras till speltidens längd. För verk för barn bör även i fortsättningen särskilda regler beträffande speltiden tillämpas. Detsamma gäller koreografiska verk.

Medelsbehovet för den generella dramatikerersättningen beräknas till 1400 000 kr. För dokumentationsändamål bör anvisas 50000 kr. Medlen för selektivt stöd till övriga teatrar, främst amatörteatrar. bör uppgå till 300 000 kr. Det selektiva stödet bör inte utgå med högre belopp än vad som hade kunnat utgå i generellt stöd.

4.3.3¶Remissvttranden

Kulturrådets förslag till ny utformning av dramatikerersättningen mollas positivt av statens kulturråd, Rikskonserter, Teaterforum,

Sveriges författarförbund, Sveriges dramatikerförbund, Svenska teaterförbundet

och Teatrarnas riksförbund. Enligt FTeatrarnas riksförbund hade det dock

möjligen varit att föredra om stödet inarbetats i de ersättningar som överenskommits mellan förbundet och dramatikerförbundet i kollektivavtal.

Statens kulturråd. Sveriges författarförbund och Sveriges dramatikerförbund

anser att ersättningen bör göras värdebeständig. Ersättningen bör enligt För-

fattarförbundet och Dramatikerförbundet uppgå till ett basbelopp.

Teaterforum tolkar förslaget till generell ersättning så att stödet avses

gälla även icke-professionella teatrar med verksamhetsbidrag från stat, kommun och landsting.

Svenska filminstitutetr förestår att bestämmelserna för det generella stödet

förtydligas. Det bör avse verk av utländsk upphovsman, stadigvarande bosatt i Sverige och svensk upphovsman, oavsett dennes bosättningsland.

Angående det föreslagna selektiva stödet till dramatiker som samarbetar med eller skriver för amatörteatrar påpekar statens kulturråd att det

kan förbättra amatörteatrarnas möjligheter att spela modern dramatik och att få tillgång till verk som är särskilt anpassade för dem. Inom Sverives dramatikerförbund har diskuterats att statens kulturråd genom en kollektiv

ersättning till förbundet skulle kunna friköpa rättigheterna till svenska sce-

niska verk för obegränsat bruk i amatörteaterverksamheten. Förbundet är intresserat av att ta upp frågan i förhandlingar med kulturrådet. Även Teaterforum för fram tanken på kollektiva ersättningar till dramatikerna för användningen av verk i amatörteaterverksamheten.

TCO. Sveriges dramatikerförbund och Svenska teaterförbundet föreslår att ett selektivt stöd för engagemang av dramatiker i de fria teatergrupperna skall utgå enligt samma modell som föreslås för amatörteatrar. Danscentrum och Teatercentrum finner det väsentligt att dramatiker arbetar med fria grupper. Med hänsyn till de fria gruppernas ekonomiska situation bör dramatikerersättningen vid sådan samverkan vara högre än i andra fall. Analogt med dramatikerersättningen bör stöd utgå till t. ex. kompositör som komponerar originalmusik för en fri dansgrupp.

Riksförbundet Sveriges amatörorkestrar finner ingen anledning till att tea-

terområdet skall prioriteras framför musikområdet i fråga om ersättningar

för repertoarförnyelse och föreslår att det selektiva stödet till dramatiker

som skriver för amatörteatrar bör utsträckas till att även gälla musikområdet.

Vad gäller kulturrådets förslag att verk skall dokumenteras för att ersättning skall utgå framhåller statens kulturråd att dokumentationen av koreografiska verk bör förenas rmed anmälningsskyldighet och att dokumentationen bör förvaras i dansmuseet. Sveriges författarförbund föreslår att särskilda medel avsätts för att översatta utländska verk som är kommersiellt mindre attraktiva skall kunna dokumenteras.

Mot kravet på dokumentation invänder Rikskonserter att det utesluter verk med starka improvisatoriska inslag från ersättning. Möjligheten till en friare prövning bör därför finnas.

Kulturrådets uppfattning att dramatikerersättning inte skall utgå för verk som tillkommit vid ett anställningsförhållande delas inte av statens kulturråd och Rikskonserter. En sådan bestämmelse skulle motverka att upphovsmän anställs vid institutioner. Statens kulturråd föreslår att ersättningen utgår till anställda upphovsmän för första offentliga framförande utanför den institution där upphovsmannen är anställd.

Sveriges dramatikerförbund finner inga skäl för att endast halva ersättningen skall utgå för dramatisering av litterärt verk. Endast om dramatiseringen utförts av det litterära verkets författare är en nedskärning rimlig.

Föreningen Svenska tonsättare anser inte librettoförfattare och tonsättare vara likställda som upphovsmän och föreslår att musikaliska verk bedöms enligt en princip liknande den som tillämpas i statens avtal med BONUS, där varje sida kopierat musikverk värderas till fem gånger beloppet för kopierad text.

4.4 Utställningsersättning 4.4.1 Nuläge

Frågan om ersättningar till bildkonstnärer som lånar ut sina konstverk till utställningar aktualiserades flera gånger under 1960-talet. Några kommuner fattade beslut om regler för sådan ersättning. Svenska kommunförbundet uppskattar att ett trettio.al kommuner i dag tillämpar någon form av utställningsersättning.

Inom ramen för försöksverksamheten med riksutställningar ingick MUS 65 år 1971 ett avtal om utställningsersättning med KRO. Ett liknande avtal ingicks år 1972 med Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare. Avtalen har förnyats en gång med vissa ändringar och löpte ut den 30 juni 1975.

Avtalen har gällt för utställningar som distribueras av Riksutställningar. Ersättning utgår oberoende av konstverkens storlek, teknik och beräknade värde. För unikt verk betalades senast 70 kr. och för flerfaldigat objekt 25 kr. per påbörjad fyraveckorsperiod. I fråga om mycket stora objekt, närmast

av monumental karaktär, kan särskilda överenskommelser träffas. Ersättning har utgått till efterlevande make/maka intill 50 år efter konstnärens död eller till efterlevande barn under 18 års ålder för dem tillhöriga verk. Om ersättningsbeloppet har beräknats överstiga verkets försäljningspris har Riksutställningar enligt praxis inköpt konstverket.

För budgetåret 1974/75 har Riksutställningar erlagt 143 000 kr. i utställningsersättningar och köpt in verk för 15 000 kr.

NUNSKU tillämpar för sin verksamhet sedan år 1972 samma normer för ersättning som avtalats mellan MUS 65 och KRO. Ersättningen beräknas efter utställningstiden som vanligen är väsentligt kortare än utlåningstiden p. g. a. de långa transporttiderna. För budgetåret 1975/76 disponerar NUN- SKU 393 000 kr. för sin verksamhet. Av dessa används ca 50 000 kr. för utställningsersättning.

Utställningsersättning utgår också vid utställningar i Konstfrämjandets lokaler. Avtal om utställningsersättning har vidare träffats mellan KRO och Sveriges Konstföreningars riksförbund.

4.4.2 MUS 65 och kulturrådet

MUS 65 anser att konstnärer bör få ersättning för sin medverkan i offentliga utställningar och presenterar två alternativa system för utställningsersättning. Enligt det första alternativet, som MUS 65 anser bör ses som huvudalternativet, föreslås ersättningen utgå individuellt till konstnären, utan avseende på dennes övriga inkomster. Oberoende av om konstnären själv anordnar utställningen eller om den arrangeras av annan skall ersättning utgå under förutsättning att konstnären själv äger de utställda verken. Ersättning bör utgå för både separat- och samlingsutställningar i såväl samhällsägda som privata utställningslokaler. En förutsättning är dock att utställningen är tillgänglig för allmänheten, varför t. ex. ateljeutställningar och utställningar på arbetsplatser inte föreslås berättiga till ersättning. Huruvida ersättning till efterlevande bör utgå bör ytterligare övervägas.

Utställningsersättningen föreslås utgå med ett fast belopp för varje konstverk, oberoende av storlek, teknik och beräknat värde. För unika konstverk bör fastställas ett högre belopp än för flerfaldigade verk. I tveksamma fall bör särskilda överenskommelser kunna göras om ersättningsbeloppens storlek. För vandringsutställningar föreslås att beloppen erlägges per fyraveckorsperiod, medan ersättningen för övriga utställningar inte bör relateras till utställningstidens längd. Dock föreslås en minimitid på fjorton dagar för att utställningen skall berättiga till ersättning. Möjlighet att avvika från denna regel bör ges vid utställningar på mindre orter.

Vissa minimikrav måste ställas på utställningarnas kvalitet, tillgänglighet och på utställningslokalens utformning. Den löpande tillsvnen av verksamheten i dessa avseenden bör handhas av kom munerna, liksom prövning av ansökan om ersättning. För beslut om och utbetalning av utställ-

ningsersättning skall kommunernas tillstyrkan krävas. MUS 65 rekommenderar kommunerna att vid kvalitetsbedömningen anlita expertis från t. ex. de kommunala museerna, länsmuscerna och KRO-distrikten. Konstnären bör efter eget val kunna vända sig till vilken som helst av dessa sakkunniga för granskning. Om kommunen zctvstyrker ersättning bör konstnären kunna

få beslutet prövat av statens konstråd som bör få till uppgift att svara för den centrala förvaltningen av utställningsersättningen. Rådets

arbetsuppgifter i detta avscende bör vara av expeditionell karaktär, och eventuella kulturpolitiska bedömningar bör hänskjutas till statens kulturråd.

Det andra systemet för ersättning till konstnärer vid utställningar bygger på att det till en fond avsätts ett grundbelopp för varje utställning. Be-

loppets storlek bör bestämmas efter förslag av konstnärernas organisationer. Ersättning bör utgå endast för utställningar där inkomsterna av försäljningen

inte täcker konstnärernas utgifter för utställningen, eller i sådana fall där nettobehållningen ir orimligt låg. De tillgängliga medlen bör fördelas efter

behovsprövning. Styrelsen för fonden föreslås bestå huvudsakligen av re-

presentanter för konstnärernas intresseorganisationer och för staten.

Kulturrådet anser i likhet med MUS 65 att utställningsersättning skall utgå till konstnärer och konsthantverkare, men kan inte ta ställning

för det ena eller andra av de av MUS 65 föreslagna alternativen. Tänkbara effekter av alternativen bör först analyseras och den valda modellen bör

närmare utvärderas efter en försöksperiod. I ett särskilt yttrande föreslår ledamoten Rembe i kulturrådet att särskild ersättning fastställs av statsmakterna för s. k. sekundärutnyttjande av bildkonstverk. Härmed avses att verk som sålts av konstnären utnyttjas i ut-

ställningsverksamhet. Ersättning för sådant utnyttjande —- visningsersättning — bör kunna byggas upp efter mönster av biblioteksersättningen och administrationen bör kunna förläggas till den föreslagna bild- och formkonstnärsfonden.

4.4.3¶Remissvttranden

I det följande redovisas samlat remissyttrandena över förslagen från MUS

65 och kulturrådet.

Av det 50-tal remissinstanser som berört frågan instämmer nästan alla

iprinciputtalandet att bildkonstnärerna bör ersättas för sitt del-

tagande i offentliga utställningar. Värdet av att staten anslår medel till en sådan utställningsersättning betonas av bl. a. riksantikvarieämbetet och statens historiska museum samt av en anal kommuner och regionala museer.

Statens kulturråd anser att konstnärernas utställningar utgör en betydelsefull del av kulturlivet som utan dessa skulle utarmas. Den som för offentlig visning nyttjar ett konstverk som ägs av en konstnär bör betala för detta. Denna ersättning är att betrakta som en hyresavgift. Det bör enligt statens

kulturråd vara självklart att statliga organ betalar utställningsersättning, var-

för institutionernas anslag bör avvägas så att detta kan ske. Vidare är det

önskvärt all även varje icke-statlig institution erlägger sådan ersättning. Anslaget till kulturprogram i föreningslivet bör ökas betydligt då detta anslag är det enda som kan användas till stöd för utställningsverksamhet. Då detta bidrag endast avser utställningar anordnade av föreningslivet, krävs andra former av statsbidrag för konstutställningar i andra sammanhang.

Av de remissinstanser som tar ställning för något av de föreslagna alternativen förordar i det närmaste alla det alternativ som innebär

att konstnären erhåller individuell ersättning. Detta alternativ tillstyrks sålunda av bl. a. riksamikvarieämbetet och statens historiska museum, natio-

nalmuseet, statens konstråd, NUNSKU. ett tiotal kommuner samt KRO och

Landsantikvarieorganisationernas samarbetsråd.

Åtskilliga remissinstanser är emellertid tveksamma eller avvisande till

de föreslagna alternativen. BL a. statskomoret, SÖ. Svenska kommunförbun-

det, LO. Föreningen Sveriges landsantikvarier och ABF anser sig inte kunna ta ställning till något av alternativen. Statskontoret anser att frågan måste ut-

redas mer ingående, varvid särskilt ansvars- och kostnadsfördelningen mel-

lan stat och kommun bör klarläggas.

Statens kulturrdd kan inte heter tillstyrka något av de föreslagna alternativen, utan presenterar ett eget förslag till lösning. Detta utgörs av en modell för statliga bidrag till lokalt och regionalt driven konstutställningsverksamhet. På samma sätt som de statliga organen bör Svenska kom-

munförbundet och Landstingsförbundet träffa centrala avtal med konst-

närsorganisationerna om utställningsersättning som blir normerande för

kommuner och landsting. Länsmuscerna i samarbete med KRO:s regionombud bör kunna handha administrationen av utställningsbidragen.

Av de remissinstanser som uttalat sig om utställningsersättningens avgränsning förordar majoriteten att fler typer av arrangemang än MUS 65 har föreslagit skall berättiga till ersättning.

Statens konstråd, LO, TCO. Klys, Konstfrämjandet, Sveriges konstförening-

ars riksförbund, Folkparkernas centralorganisation, ABF, KRO och Konstnärscentrum anser att även utställningar arrangerade av folkrörelseorganisationer, konstföreningar och övrigt föreningsliv bör berättiga till ersättning.

I motsats till dessa remissinstanser anser riksantikvarieämbetet och statens historiska museum att ersättningen bör begränsas till statliga, kommunala eller av samhället stödda kulturorgan. Att ge konstnärerna gynnsammare villkor för sina försäljningsutställningar får enligt ämbetet ses som en kommunal uppgift.

Flera remissinstanser har synpunkter på andra delar av MUS 65:s förslag, t. ex. utställningstidens längd, formerna för bedömning av utställningar samt

den lokala och centrala administrationen av ersättningssystemet. Ledamoten Rembe i kulturrådet föreslår att visningsersättning

skall kunna utgå vid visning av verk som inte längre är i upphovsmannens

ägo.

Vissa universitetsmyndigheter samt Stockholms och Järfälla kommuner, Sveriges konstföreningars riksförbund, Konstnärscentrum, STIM, TCO, Klys, KRO, Föreningen Svenska tecknar? och Svenska teaterförbundet instämmer i

Rembes förslag.

Statens kulturråd framhåller att det faktum att konstnären avyttrar ett verk inte medför att förvärvaren får upphovsrätt till verket i fråga. Enligt

statens kulturråd finns principiella likheter mellan visningsersättningen och biblioteksersättningen, varför samhället bör söka åstadkomma motsvarande gottgörelse för bildkonstnärerna. Rådet föreslår att frågan snarast utreds så att nu aktualiserade former för ersättning kan kompletteras.

Stockholms kommun anser att sekundärersättning bör utgå även till andra

kategorier av kulturarbetare än författare. Genom att utta en procentuell avgift på försäljningssumman vid konstauktioner skulle man kunna finan-

siera visningsersättningen.

Konstnärscentrum detar kulturrådets uppfattning att ersättning för utfört arbete är att föredra framför olika stödformer och anser därför att rådet för ett inkonsekvent resonemang, när det avvisar tanken på en ersättning liknande den som utgår till författare. Konstnärscentrum stöder Rembes

förslag och kräver att frågan snabbutreds.

KRO anser att utställning av konst och utlåning av böcker är fullt jämförbara. Den betalning som erläggs vid köpet av verket gäller bara den

materiella äganderätten och kan återfås genom att sälja konstverket igen.

Ersättning för ett allmänt nyttjande utgör med andra ord inte någon del

av priset. KRO yrkar med instämmande i Rembes yttrande på att visnings-

ersättningen bör avse museernas fasta samlingar, konst i artoteksverksamhet, offentliga utställningar, samhällsägd konst deponerad i samhälls- eller andra institutioner och offentlig konst som är tillgänglig för allmänheten. Storleken på ersättningen bör fastställas genom överläggningar med utbild-

ningsdepartementet. Ersättningarna bör enligt KRO:s mening föras till en

bildkonstnärsfond i vilken konstnärerna skall ha det dominerande inflytandet. Fördelningen av fondmedlen bör ske solidariskt och med hänsyn vill konstnärernas ekonomiska situation. Rätt till ersättning skall i princip tillkomma var och en som kan dokumentera sig som yrkesverksam konstnär.

4.5 Projektbidrag

4.5.1 Nuläge

Som en särskild post under anslaget för konstnärsstipendier finns innevarande budgetår I 370 000 kr. för arbetsbidrag till konstnärer inom måleri m. m. Denna bidragsgivning inleddes budgetåret 1970/71 och är av försökskaraktär. Konstakademien utdelar i samråd med KRO arbetsbidrag till konstnärer för projekt som kan främja utvecklingen inom arbetsområdet.

Ansökan om arbetsbidrag skall innehålla detaljerade uppgifter om projektets innehåll, mål, genomförande och kostnader. Bedömningar av an-

sökningarna baseras inte på en värdering av den sökandes tidigare pro-

duktion, utan vikten läggs i stället vid att projektet kan öppna nya möj-

ligheter inom arbetsområdet. Efter projektets genomförande skall bidrapgsmottagaren lämna en redovisning för detta. Bestut om arbetsbidrag kan

inte överklagas.

Budgetåret 1974/75 var anslaget 1070 000 kr., vilket fördelades på 59

sökande med belopp varicrande från 3 000 kr. till 135 000 kr. Det totala

antalet sökande var 149 och det totala ansökningsbeloppet 3315 000 kr.

Ungefär 20 26 av ansökningarna hade som huvudinriktning att utveckla

viss konstnärlig teknik, medan ca 28 26 avsåg utvecklande av idéer och

teorctisk-praktiska experiment.

Sedan budgetåret 1974/75 fördelar statens kulturråd bidrag för experiment och utvecklingsarbete inom kulturell verksamhet bland amatörer.

Bidragets syfte är att ge ekonomiska möjligheter att finna nya metoder

och former för att engagera amatörer i kulturell verksamhet. Statens kulwurråd har beviljat medel tll bl. a. uppsökande kulturell verksamhet, aktiviteter i bostadsområden vilka inte har andra bidragsmöjligheter och projekt som syftat till att engagera kulturarbetare inom nya verksamhetsområden,

t. ex. i bostadsområden och inom ideella organisationer. Anslaget för bud-

getåret 1975/76 uppgår till 2 milj. kr., vilket statens kulturråd fördelat på

78 mottagare. Det totala antalet ansökningar uppgick till 376 och det totala

ansökningsbeloppet till ca 15 milj. kr.

4.52 Kulturrådet

Kulturrådet anser att det finns många värdefulla projekt inom kulturområdet som inte kan passas in under gällande normer för bidrag. Kulturrådet föreslår därför att projektbidrag skall utgå för att finansiera mål-

inriktat konstnärligt arbete som faller utanför de existerande bidragsfor-

merna. Bidragen bör vara tidsbegränsade och avse preciserade projekt. Särskilda medel till projektbidrag bör disponeras av statens kulturråd, bildoch formkonstnärsfonden, tonkonstnärsfonden och film- och scenkonst-

närsfonden. Författarfonden bör inte erhålla särskilda medel, men bör vara

oförhindrad att utdela projektbidrag ur fondens fria del. Bidrag till projekt av uteslutande konstnärlig art bör handhas av de olika fonderna. medan

bidrag till projekt med vidare ram bör fördelas av statens kulturråd. De befintliga arbetsbidragen till konstnärer inom måleri m. m. föreslås bli per-

manenta. men anvisade medel bör fördelas på statens kulturråd och bild-

och formkonstnärsfonden. De projektbidrag som statens kulturråd fördelar bör således avse konkreta,

målinriktade och tidsbestämda projekt där verksamheten har ett vidare syfte än enbart det konstnärliga. Dessa bidrag bör därför inte ses som ett konst-

närsstöd. utan som medel att förverkliga projekt som kan komma hela samhället till godo. Sä snart en verksamhet som erhåller stöd tenderar att bli reguljär bör man söka skapa permanenta bidragsformer för denna. Projektbidrag bör i första hand tillkomma konstnärer och andra medverkande

i projektet. Olika samhällsorgan och organisationer bör dock också efter

ansökan kunna få stöd för att genomföra olika projekt där konstnärer m. fl. engageras. I de fall samhälleliga organ tilldelas bidrag skall dessa dock kunna

dokumentera att medel inte ken ställas till förfogande på annat sätt. Konstnärsfondernas projektbidrag bör utgå till projekt av i huvudsak

konstnärlig natur. Inga krav bör ställas på att arbetet skall ha någon omedelbar tillämpning inom något utcomkonstnärligt område. Bidrag bör kunna beviljas till två eller flera samverkande konstnärer. Bidraget bör vidare kunna utgå för deltagande i viss utbildning varigenom konstnärer som önskar byta

eller utvidga sitt konstnärliga område kan få stöd till detta.

Statens kulturråd och konstnärsfonderna föreslås i huvudsak tillämpa samma regler för fördelning av projektbidrag. Vissa skillnader beroende på arten

av de olika projekten kommer dock att finnas. För att erhålla projektbidrag

måste den sökande i ansökan ange projektets mål, en arbets- och tidsplan samt beräknade kostnader. Bidrag från andra instanser skall redovisas. Bi-

dragen bör vara tidsbegränsade och utgå för högst två år i sänder och föreslås

av kulturrådet vara av fyra olika typer: personliga bidrag som ersättning för det arbete som förknippas med projektet samt bidrag för material, resor och publicering.

Statens kulturråd och konstnärsfonderna bör utarbeta bestämmelser för

sina resp. områden i samråd med berörda konstnärsorganisationer.

Beslut om projektbidrag från statens kulturråd bör fattas av rådets styrelse som inom sig bör kunna utse arbetsgrupper för beredning av ansökningarna. Statens kulturråd bör självständigt avgöra hur projektmedel skall fördelas på olika konstnärsgrupper.

För konstnärsfondernas del föreslår kulturrådet att fördelningen av pro-

jektbidrag bör ske på ett sätt sorn motsvarar statens kulturråds fördelning och fonderna bör således själva besluta om fördelningen av tillgängliga medel mellan resp. områden. Beslut om bidrag bör fattas i fondstyrelserna, vilka för beredning av ärenden bör ha möjlighet att utse särskilda utskott. Besvär

över beslut i bidragsfrågor bör inte kunna anföras. Då projektbidragen i första hand är avsedda för enskilda konstnärer eller tillfälliga grupper, bör inga bidrag utgå ur konstnärsfonderna till permanenta fria grupper. Dessa bör dock kunna få bidrag från statens kulturråd om

projekten har det vidare, utomkonstnärliga syfte som avses.

Kulturrådet föreslår att statens kulturråd för projektbidragen årligen får

disponera ett anslag om 5 milj. kr. Till konstnärsfondernas projektbidrag

föreslås efter en treårsperiod utgå totalt 2,2 milj. kr.

4.5.3 Remissyttranden

Kuliurrådets förslag att statliga projektbidrag skall utgå till målinriktat

konstnärligt arbete mottas positivt av bl.a. RRI'. statens kulturråd. Rikskonserter. Svenska kommunförbundet och ett antal kommuner, Landstingstörbundet, Konstfrämjandet, Konstnärscentrum, Svenska slöjdföreningen, STIM, Teaterforum. Folkparkernas centralorganisation, LO, TCO, Klys. Sveriges författarförbund, Sveriges dramatikerförbund,. KRO. Föreningen Svenska tecknare, Svenska tonkonstnärsförbundet och Svenska teaterförbundet.

Landstingsförbundet vill ha ett lokalt och regionalt inflytande över bidragsgivningen. Svenska teaterförbundet framhåller att det ur vttrandefrihetssyn-

punkt är viktigt att konstnärerna för sin försörjning inte bara är hänvisade

till utnyttjandet av deras verk utan också ges möjlighet att under trygga ekonomiska förhållanden arbeta med målinriktade projekt.LO betonar att målsättningen för projektbidragen bör vara att bryta ny mark, att nå ut till missgynnade grupper. Det bör vara av intresse för konstnärerna själva

att bli medarbetare i en folkligt förankrad kultur. 7CO anser att bidragen

på sikt kan ersätta stipendier.

Förslaget att ansvaret för fördelningen av bidrag som avser projekt av uteslutande konstnärlig art skall ligga på de fyra föreslagna konstnärsfon-

derna och att bidrag till projekt där den konstnärliga aspekten är en av

flera skall fördelas av statens kulturråd får ett blandat mottagande.

Svenska kommunförbundet, Stockholms kommun, Svenska filminstitutet, Falkparkernas centralorganisation och TCO ansluter sig till förslaget. Det gör även Konstnärscentrum som dock påpekar att gränsdragningen knappast kan bli så strikt som kulturrådet förordat. Konstnärscentrum föreslår, liksom också KRO, att det bör övervägas om inte projektbidrag skulle kunna fördelas genom Konstnärscentrum för projekt som utvecklats av särskilda arbetsgrupper inom Konstnärscentrum.

Statskontoret och statens kulturråd avvisar kulturrådets förslag till uppdelning av ansvaret för projektbidragen bl. a. med hänsyn till svårigheterna att upprätthålla en ansvarsfördelning och förordar att projektmedlen fördelas

av ett organ. Samma uppfattning har Srudieförbundet Vuxenskolan som fö-

reslår att statens kulturråd får uppgiften. Statskontoret och statens kulturråd däremot förordar att den av de två instanserna föreslagna konstnärsstipen-

dienämnden svarar för fördelningen av projektbidragen. Statens kulturråd framhåller vidare att medel för utvecklingsarbete och försöksverksamhet finns inom många samhällsområden. Möjligheterna för kommuner, lands-

ting och organisationer att åstadkomma experiment i fråga om nya metoder

för att aktivera kulturlivet är emellertid begränsade. Statens kulturråd förestår

därför att ett särskilt anslag för stöd till kulturpolitiskt utvecklingsarbete inrättas. Stödet bör inriktas på utvecklingen av nya former för samarbete

mellan kommunala organ. organisationer och enskilda kulturarbetare. Anslaget bör handhas av statens kulturråd och bör kunna fylla några av de

funktioner som de av kulturråd2t föreslagna projektbidragen inom statens kulturråd varit avsedda för. Till skillnad från projektbidragen förutsätts de fria konstnärer som kan komma att delta i utvecklingsprojekten inte själva söka bidrag.

Styrelsen för Sveriges författarfond, Klvs. Sveriges författarförbund och För-

eningen Svenska tecknare framför vissa betänkligheter mot kulturrådets ut-

talande att författarfonden inte skall erhålla särskilda medel för projektbidrag men att styrelsen skall vara oförhindrad att fördela projektbidrag ur fondens fria del. Författarfondens styrelse påpekar att flera av de typer av projektbidrag som kulturrådet nämner finns inbyggda i fondens olika stipendicformer. Styrelsen avser dock inte att utdela särskilda medel benämnda pro-

jektbidrag då sådana gränsar till ett allmänt kulturstöd vilket biblioteksersättningen inte är avsedd att användas till. I den mån det anses lämpligt

att författarfonden skall utdela projektbidrag bör särskilda medel anslås för ändamålet. Likartade synpunkter redovisas av Klyvs och författarförbundet.

Kulturrådet konstaterar att medel till resor enligt rådets förslag kommer att kunna sökas dets som stipendier, dels som projektbidrag. Det bör senare övervägas om inte resestipendierna bör föras över till projektmedlen. Konst -

närsstipendienämnden och Rikskonserter anser att resestipendierna bör finnas kvar som en egen stipendieform.

Kulturrådets förslag och synpunkter beträffande inriktningen av statens kulturråds projektbidrag biträds uttryckligen av Sveriges författarförbund och

KRO. Rikskonserter anser kulturrådets princip att projektstöd inte skall utgå

till samhälleliga organ om andre medel finns tillgängliga vara alltför rest-

riktiv. Projektbidrag bör kunna kombineras med andra bidrag för att uppnå

samarbete och integration. Värdet av att projekt inriktas på aktiviteter i folkparkerna och inom folkrörelserna framhålls av Folkparkernas centralorganisation. Permanenta former för finansiering av projekt bör införas och

projekt för folkrörelsernas verksamhet bör prioriteras. Staten bör helt eller

delvis finansiera projekten, inkl. det organisatoriska arbete som behövs om projekten skall kunna realiseras.

Statens kulturråd och KRO ansluter sig till kulturrådets synpunkter rörande

inriktningen av konstnärsfondernas projektbidrag.

Kulturrådet anser att projektbidrag skall kunna utgå till viss utbildning. Konstnärsstipendienämnden förutsätter att därmed ej avses konstnärlig grundutbildning. Svenska slöjdföreningen föreslår att bidrag skall utgå tillt. ex. verk-

städer och industrier som tar emot praktikanter. F. n. ärt. ex. företag ovilliga att ens gratis ta emot praktikanter. I likhet med kulturrådet finner konst-

närsstipendienämnden att gränsdragningen mellan projektbidrag och i första

hand punktstipendier måste bli flytande. I tveksamma fall kan -möjligen projektbidrag användas för inköp av material och/eller bidrag till resor då

projektbidrag skall utgå vid sidan av personligt bidrag. Föreningen Sveriges

jazzmusiker anser att för jazzmusikernas del bör bidrag kunna ges för arbete

med nya gruppsammansättningar, starthjälp åt nya grupper samt projekt

inom fria grupper som inte kunnat få ekonomiskt stöd på annat sätt.

De principer som kulturrådet drar upp för formerna och villkoren för projektbidrag tillstyrks av statens kulturråd. Sveriges författarförbund, Sveriges dramatikerförbund. KRO och Svenska tonkonstnärsförbundet. Statens kultur-

råd delar emellertid inte kulturrådets uppfattning att projektbidrag skall utdelas endast efter ansökan. Den av statens kulturråd föreslagna nya konstnärsstipendienämnden bör själv kunna initiera projekt.Sveriges dramatikerförbund anser i motsats till kulturrådet att beslut i bidragsfrågorna bör kunna

överklagas hos regeringen.

Kulturrådet har enligt konstnärsstipendienämnden lämnat vissa viktiga frågor öppna, såsom frågor om när medlen skall utbetalas, hur man skall förfara om ett projekt avbryts eller inhiberas och vilken återbetalningsskyldighet som skalt gälla. Nämnden förordar att fonderna ges möjlighet att pröva sig fram från fall till fall till dess tillräckliga erfarenheter vunnits och avråder från försök att reglera alla frågor på förhand genom utarbetande av be-

stämmelser.

Kulturrådets förslag att ansökningar om projektbidrag skall prövas en

gång årligen avvisas av Konstnärscentrum, Sveriges dramatikerförbund och

Föreningen Sveriges jazzmusiker vilka förordar en smidigare ordning.

Enligt kulturrådet bör projektstöd till fria grupper inte användas som drift-

bidrag. De fria grupperna bör kunna erhålla projektbidrag från statens kul-

turråd men däremot inte från konstnärsfonderna. Konstnärsstipendienämnden

finner kulturrådets uppfattning oklar med anledning av att rådet dels uttalar att fria grupper inte skall erhålla projektbidrag från konstnärsfonderna, deis i annat sammanhang gör bedömningen att projektbidrag i större utsträckning

än stipendier bör komma att ges till grupper.

Danscentrum och Teatercentrum vänder sig bestämt mot att fria grupper inte skall kunna få projektbidrag från film- och scenkonstnärsfonden och

påpekar att de verksamhetsbidrag som nu utgår till fria grupper inte ger

utrymme för konstnärliga experiment. Folkparkernas centralorganisation däremot ifrågasätter behovet av projektbidrag från statens kulturråd till fria

grupper och centrumbildningar och menar att de fria gruppernas behov

kan tillgodoses genom andra bidragsformer.

Samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan anser att den omfattning

av projektbidragen som kulturrådet föreslår är otillräcklig.

7 Riksdagen 1975176. I saml. Nr 135

5¶Särskilda insatser för bildkonsten

5.1 Miljögestaltning

S.1.1 Nuläge

År 1937 fattade riksdagen ett principbeslut (prop. 1937:157) om att ”ett

icke alltför ringa belopp, i allmänhet inte understigande en procent av byggnadskostnaderna” skulle anslås sill konstnärlig utsmyckning vid uppförande av statliga byggnader, den s.k. enprocentsregeln. Regeln om en procent av byggnadskostnaderna har emellertid inte tillämpats fullt ut. Det

särskilda förvärvsanslaget, som utgår sedan budgetåret 1966/67, motsvarar

innevarande budgetår ca en halv procent av de totala statliga byggkost-

naderna. Även vid byggande i kommunal och landstingskommunal regi anslås regelmässigt medel till konstnärlig utsmyckning. En total bild av omfattningen är svår att få då flera anslagsposter berörs. Kommun- och landstingsförbunden uppskattar anslagen som utgick via kulturbudgetarna till konstnärlig utsmyckning till 10,9 resp. 5,6 milj. kr. för år 1974. Som ett komplement till konstinköpen för statliga byggnader, beslöt riksdagen år 1961 att ställa lånemedel till förfogande för konstnärlig utsmyckning

av bostadsområden med flerfamiljshus eller småhus, som upplåts med hyres-

eller bostadsrätt. År 1974 gavs bestämmelserna sin nuvarande utformning. Tillägg till bostadslåneunderlaget för konstnärlig utsmyckning och gestalt-

ning får göras för användande av miljömässigt värdefull bildkonst eller annan för bostadsmiljöns utformning värdefull arbetsinsats av bildkonstnär som konsult eller i direkt samarbete med arkitekten. Sådant tillägg beviljas med upp till 7 kr. per kvadratmeter våningsyta för bostäder och lokaler, vilket

motsvarar ca 0,6 "+ av byggkostnaderna.

Dessa ökade lånemöjligheter har emellertid utnyttjats endast till ringa del. År 1968 användes blott 12 96 av de tillgängliga medien. Statistik för senare år saknas då någon löpande redovisning inte sker.

5.1.2 Kulturrådet

Från konstnärshåll! har föreslagits att den s.k. enprocentsregeln skall lagfästas. Kulturrådet anser däremot inte det lämpligt att principen

fastställs i lag eller författning. Rådet menar att kulturvärdena bör integreras

med andra behov. Denna integration kräver att de miljöskapande insatserna

måste komma in redan på projekteringsstadiet, då byggnadskostnaderna inte är kända. Behovet av mer traditionell utsmyckning varierar mycket mellan olika typer av byggnader, och inköpens omfattning bör därför inte

göras beroende av byggnadskostnaderna. Enprocentsregeln tar dessutom inte

hänsyn till redan befintliga byggnader.

I avsaknad av kriterier på hur stort det statliga anslaget för inköp av konst bör vara, kan dock regeln om 1 "+ av byggkostnaderna fungera som

en beräkningsschablon för de närmaste åren. Förutsättningen för detta är

dock, att de starkt varierande behoven för skilda lokaler beaktas.

Det ringa utnyttjandet av tillägget till bostadslåneunder-

laget bör föranleda en utredning av vad som kan göras för att stimulera

byggföretag att utnyttja detta. Förändringar kan t. ex. åstadkommas i de ekonomiska villkoren, men även i fråga om information och rådgivning bör insatser kunna göras. Denna utredning föreslås göras av statens kulturråd

och bostadsstyrelsen i samverkan.

Bildkonstnärerna bör i framtiden engageras i miljögestaltningen

i vida högre utsträckning än f.n. En förutsättning för deras medverkan

är, att de insatser som kan betraktas som miljögestaltande klart avgränsas och definieras. Därvid bör konstnärlig utsmyckning betraktas som ett tillägg

till en redan färdig miljö, medan miljögestaltning kan beskrivas som en

berikande påverkan på den arkitektoniska utformningen. Miljögestaltningen bör också avse äldre bostadsområden. Särskilt vid ombyggnader och sanering bör konstnärerna kunna finna stimulerande uppgifter. Uppdraget att ytterligare precisera begreppet miljögestaltning bör överlämnas till statens kul-

turråd i samverkan med bostadsstyrelsen. Staten bör vara föregångare när det gäller miljögestaltande åtgärder.

Byggnadsstyrelsen föreslås systematisera den statliga byggnadsprojek-

teringen och upprätta fastare regler för anlitande av konstnärer i både förprojektering och byggande. Även i det kommunala planarbetet bör konst-

närer engageras i större utsträckning. Byggnadsnämnderna bör åläggas ansvar för att så sker. Begreppet miljögestaltning är enligt kulturrådet i hög grad tillämpligt när det gällerarbetsmiljön. Förbättringarna av arbetsmiljön bör inte endast vara av teknisk och sanitär natur, utan även kunna innefatta konstnärliga insatser för att göra arbetsmiljön mer stimulerande och trivsam.

Medel till sådana arbetsmiljöförbättringar bör kunna fås ur arbetsmiljöfon-

derna. För mindre vinstgivande företag bör andra stödformer skapas.

Statens kulturråd bör utreda hur bildkonstnärerna skall kunna stimuleras till att engagera sig i denna form av miljögestaltning i större utsträckning.

Ett omfattande engagemang av bildkonstnärer i olika typer av miljögestaltande uppgifter ställer krav .på ökade kunskaper om arkitektur och byggnadsteknik. Utbildning i dessa ämnen blir därför nödvändig för konst-

närerna.

5.1.3¶Remissyttranden

Kulturrådets förslag att enprocentsregeln inte bör lagfästas till-

Styrks av bl. a. statens kulturråd, bostadsstyrelsen, Svenska kommunförbundet,

Landstingsförbundet och Konstfrämjandet. En motsatt uppfattning förs fram

av flera remissinstanser, däribland Konstnärscentrum, KRO och ndera kom-

muner. KRO anför som skäl för sitt krav på lagfäst enprocentsregel att den nu gällande rekommendationen haft en tämligen svag effekt; efter att den upphört att tillämpas under andra världskriget, återinfördes den först efter krav från konstnärerna under 1957-talet. KRO delar kulturrådets uppfattning att enprocentsregeln inte skall följa de enskilda projekten, utan att medlen skall fördelas med hänsyn till byggnadernas art. Enligt KRO medför den nuvarande formen av medelstilldelning att anslaget urholkas eftersom det ges långt innan det skall utnyttjas. För att undvika deua bör anslaget indexregieras.

Statens kulturråd, bostadsstyrelsen, Svenska kommunförbundet och Lands-

tingsförbundet anser att enprocentsregeln i likhet med kulturrådets förslag

bör kunna användas som beräkningsschablon vid statlig nybyggnation.

Förslaget att utreda vad som kan göras för att stimulera företag att utnyttja

tillägget till bostadslåneunderlaget bemöts positivt av bo-

stadsstyrelsen, som dock anser att detta uppdrag bör samordnas med andra

inom miljögestaltningens områd2. Statens planverk anser det olämpligt att göra miljögestaltning beroende av särskilda lånemedel. Det kan få till följd

att de byggherrar som inte utnyttiar denna lånemöjlighet känner sig fritagna

från ansvar för övrig miljögestaltning. Planverket hävdar vidare att det är principiellt fel att tillämpa dubbla bedömningsgrunder på miljögestaltningen; en som hänför sig till byggnadsstadgans krav och en som följer villkoren för statligt tilläggslån. Statligt lårestöd till ren utsmyckning bör dock utgå.

Liknande synpunkter framförs även av Konstfrämjandet. Kulturrådets uttalande att det föreligger ett stort behov av mitjögestaltande insatser mottas positivt av remissinstanserna. Detta gäller även förslaget att bildkonstnärerna bör engageras i miljögestaltningen i vida hög-

re utsträckning, vilket tillstyrks av bl. a. statens kulturråd, statens konstråd,

Svenska kommunförbundet, Lands'ingsförbundet, Konstnärscentrum, LO, KRO och många kommuner. Även byggnadsstyrelsen är i princip positiv till förslaget, men hävdar att detta inte innebär någon påtaglig förändring i gällande pla-

neringsrutiner. Järfälla kommun, som haft en bildkonstnär anställd i kommunen, redogör för vilka arbetsuppgifter denne konstnär anförtrotts. Han

bistår i huvudsak kulturnämnden med rådgivning vid konstinköp, utsmyckning etc., men deltar däremot inte i kommunens detaljplanearbete. Remissinstanserna, däribland statens kulturråd och Konstnärscentrum, är i

varierande grad tveksamma til! kulturrådets förslag att avgränsa och definiera de miljögestaltande insatserna. Sektionen för arkitektur vid Lunds universitet pekar på risken att en intressekonflikt uppstår mellan olika yrkesgrupper. Ett

belysande exempel på detta är att Järfälla kommun har anställt en konstnär

för att handha miljögestaltande uppgifter, samtidigt som ca 10", av ar-

kitekterna är arbetslösa. Konstfrämjandet tar upp svårigheterna att integrera

bildkonstnärerna i planeringsarbetet och betonar att det centrala är att skapa

efterfrågan på de insatser som bildkonstnärerna kan göra. Därför framstår det inte som angeläget att åstadkomma en avgränsning av miljögestaltningen.

Konstakademien, Landstingsförbundet, Folkparkernas centralorganisation och KRO uwullstyrker kulturrådets förslag om att även äldre bostadsområden bör bli föremål för miljögestaltande åtgärder.

Förslaget att byggnadsnämnderna åläggs ansvaret för att bildkonstnärer anlitas i planarbetet tillstyrks av statens kulturråd, statens konstråd och Nacka

kommun. Svenska kommunförbundet anser att bildkonstnärernas medverkan

bör kunna garanteras utan något formellt åläggande från statens sida.

Alla remissinstanser som berört frågan, däribland arbetsmiljöutredningen, Konstfrämjandet, Folkparkernas centralorganisation och KRO. är positiva till

att tillämpa begreppet miljögestaltning även vad avser arbetsmiljön. I förslaget att använda arbetsmiljöfonderna till miljögestaltning på arbetsplatserna instämmer Konstakademien, Landstingsförbundet, Sveriges konstföreningars riksförbund, Konstnärscentrum och KRO.

Landstingsförbundet instämmer i kulturrådets förslag att statens kulturråd bör utreda hur bildkonstnärerna skall engageras i miljögestalningen på arbetsplatserna. Statens kulturråd anser sig däremot inte kunna åtaga sig något

formellt utredningsuppdrag i denna fråga, men anmäler att rådet planerar att senare företa en analys av frågorna om kulturen i arbetslivet.

5.2 Statliga konstförvärv

5.2.1 Nuläge

Statens konstråd, som inrättades år 1937, har till uppgift att genom förvärv av konstnärliga arbeten till statens byggnader verka för att konstnärliga värden införlivas med samhällsmiljön. Sedan år 1969 har konstrådet

också ansvaret för inköp av konst till av staten hyrda lokaler. Konstrådet

disponerar budgetåret 1975/76 4,5 milj. kr. till konstförvärv. Dessutom får

konstrådet beställa konst för högst 2,3 milj. kr. för betalning under följande

budgetår. Utöver sina uppgifter inom det statliga området skall statens konst-

råd ge råd och anvisningar till kommunala myndigheter i fråga om konstförvärv till kommunala byggnader och offentliga platser. Statens konstråd är en statlig myndighet för vilken allmänna verksstadgan är tillämplig. Enligt förordningen (1965:746) med instruktion för statens konstråd (ändrad senast 1975:1229) består rådet av ordförande,

vice ordförande samt fem andra ledamöter. Ordföranden, vice ordföranden och fyra av de andra ledamöterna utses av regeringen. Dessa ledamöter utser sedan en sjunde ledamot. Av de fem iedamöter som jämte ordföranden utses av regeringen förordnas en efter förslag av byggnadsstyrelsen samt fyra efter förslag av dels Konstakademien, dels KRO. De båda sistnämnda

förslagen skall vardera uppta minst två målare och minst två skulptörer.

För varje ledamot som förordnas efter förslag av Konstakademien eller KRO finns en personlig suppleant som utses i samma ordning som ledamoten. Företrädare för nationalmuseet och fortifikationsförvaltningen får närvara vid sammanträde med rådet. Konstrådet har en heltidsanställd sekreterare och ett biträde anställt på halvtid. Förvaltningskostnaderna uppgår till 269 000 kr. budgetåret 1975/76.

Nationalmuseet har till uppgift att främja konsten, konstintresset och konstvetenskapen. Nationalmuseet köper konst för de egna avdelningarna, för vandringsutställningar och för de positioner. Ett stort antal föremål ur museets samlingar är deponerade i statliga lokaler. Nationalmuseet förfogar budgetåret 1975/76 äver 77 000 kr. till inköp av konst för deposition. Utöver medel för inköp till depositioner disponerar nationalmuseet budgetåret 1975/76 1080 000 kr. för underhåll och ökande av samlingarna.

Tillsynen över det statliga konstinnehavet är fördelad på flera organ. Nationalmuseet har tillsynsansvar för museets egna samlingar liksom för statens övriga samlingar av konst om dessa inte står under tillsyn av annan myndighet som har tillfredsställande sakkunskap i konstfrågor. Detta gäller endast lösa konstverk. Beträffance fast anbringad konst finns inga speciella föreskrifter. I kungörelsen (1920:744) med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet (ändrad senast 1968:739) finns dock föreskrifter om byggnaders vård, vilka även får anses innefatta fast anbringade konstverk. Ansvaret för vården åvilar den som förvaltar sådan byggnad.

Klara regler för vården av de lösa konstverk som förvaras i statens lokaler finns inte. I första hand är även här föreskrifterna för det offentliga byggnadsväsendet tillämpliga. Nationalmuseet har vårdansvar för museets egna samlingar i vilka även inräknas de deponerade konstverken.

5.2.2 MUS 65 och kulturrådet

MUS 65

MUS 65 föreslår att statens konstråd blir centralorgan för frågor som gäller utsmyckning av statliga byggnader och av staten förhyrda lokaler. Konstrådet bör i framtiden fungera som ett planerande och styrande organ. Rådet bör dels fastställa ramar för hur de givna anslagen skall disponeras dels besluta i principiella frågor i övrigt rörande förvärv. Den direkta befattningen med konstinköpen, som f.n. åvilar konstrådets ledamöter, föreslås bli ersatt av andra handläggningssätt. Personalen vid statliga myndigheter bör få ett ökat inflytande över de inköp av konst till deras arbetslokaler, som sker genom konstrådet. Härvid bör olika former för medinflytande prövas. En metod är att referensgrupper med företrädare för skilda grupper bland de anställda utses att till konstrådet lämna synpunkter och förslag. MUS 65 anser att den rådgivande funktion som konstrådet har gentemot kommunala myndigheter är viktig. För att denna verksamhet skall kunna

utvecklas bör det informationscentrum för offentlig konst som byggts upp inom Riksutställningar föras över till statens konstråd. Konstrådets rådgivningsverksamhet bör även omfatta den lånemöjlighet för finansiering av konst i bostadsområden, som tillkom år 1962.

MUS 65 föreslår vidare att statens konstråd ges ett övergripande ansvar för verksamheten med deposition av konst. Konstrådets uppgift bör vara att bedöma behovet av och förutsättningarna för depositioner från statliga konst- och kulturhistoriska museer. Det direkta ansvaret för depositionerna bör vila på vederbörande museum. F.n. är det bara nationalmuseet som bedriver någon mer omfattande depositionsverksamhet. MUS 65 anser det väsentligt att även övriga statliga museer i ökad utsträckning gör sitt material tillgängligt för allmänheten genom depositioner i statliga lokaler. MUS 65 föreslår att national museeis medel till inköp av konst för deposition skall försvinna.

Tillsynen över den konst som tillhör staten föreslås även i framtiden utövas av nationalmuseet. Museets tillsynsansvar bör vidgas till att även omfatta sådan fast konstnärlig utsmyckning, för vars vård de byggnadsförvaltande myndigheterna i dag svarar. Nationalmuseet föreslås få huvudansvaret för registreringen av de statliga konstverken. Registrering av de nya konstverk, som konstrådet inköper, bör dock handhas av konstrådet.

Huvudansvaret för vården av statlig konst föreslås också i fortsättningen vila på nationalmuseet. Byggnadsstyrelsen och fonifikationsförvaltningen och övriga fastighetsförvaltande organ bör dock svara för vården av den fasta utsmyckningen i de byggnader dessa myndigheter förvaltar. För att den förvaltande myndigheten skall kunna ställa medel till förfogande för vården av fast anbringad utsmyckning föreslår MUS 65 att utsmyckningen tillsammans med själva byggnaden invärderas på fastighetsfond.

Statens konstråd har alltsedan sin tillkomst år 1937 varit en statlig m y ndighet. MUS 65 föreslår ingen ändring på denna punkt. Däremot föreslås vissa förändringar av rådets arbetsformer. Rådets ledamöter bör svara för ärenden av större betydelse, såsom frågor angående verksamhetens utveckling och policy. Rådets nuvarande direkta uppgifter i samband med förvärv av konst föreslår MUS 65 skall flyttas över på kansliet och tillfälligt engagerade konsulter/konstnärer. Antalet konstnärsledamöter bör till följd av detta minskas.

MUS 65 föreslår att statens konstråd skall bestå av ordförande och åtta övriga ledamöter jämte suppleanter. Ordföranden bör utses av regeringen och de övriga ledamöterna av statens kulturråd. Två av ledamöterna jämte suppleanter bör utses efter hörande av byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen. Två ledamöter och två suppleanter föreslås utses efter förslag av KRO. En ledamot och suppleant bör utses efter förslag av nationalmuseet. Statens kulturråd föreslås utse ytterligare tre ledamöter jämte suppleanter. Av dessa ledamöter bör en ha allsidig erfarenhet av de statliga museernas verksamhet. Mandattiden för ledamöter och ordförande bör vara tre år med

möjlighet till förlängning en gång. Den tidigare bestämmelsen att konstnärsrepresentanterna äger bestämma i frågor om bedömning av konst i det fall de är eniga bör enligt utredningen upphävas.

Personalen föreslås öka till sex heltidsanställda tjänstemän. Rådets sckreterare bör planera och leda arbetet. En intendent bör förestå informationscentrum för offentlig konst. Intendenten bör också ansvara för registreringen av rådets förvärv. Vid informationscentrum bör också finnas en assistent, som skall komplettera arkivets material. Sekreteraren bör i sina administrativa uppgifter bitriidas av en kanslist. Härutöver bör vid konstrådet finnas två biträden.

MUS 65 beräknar kostnaderna för rådets administration till 593 000 kr. i 1973 års löneläge, vilket motsvarar ca 800 000 kr. i 1976 års löner. Dessutom föreslår MUS 65 att anslaget till förvärv av konst för statens byggnader m. m. ökas till 8 milj. kr.

Kulturrådet

Kulturrådet delar den syn på fördelningen av de statliga konstinköpen som MUS 65 givit uttryck för, vilket innebär att statens konstråd förvärvar konst för statliga byggnader medan nationalmuseet köper konst för de egna avdelningarna, för depositioner och för vandringsutställningar. Den statligt inköpta konsten bör enligt kulturrådet i så stor utsträckning som möjligt cirkulera inom eller mellan olika myndigheter. Köp och beställningar av konst bör främst komma den svenska konstnärskåren till godo. Kulturrådet framhåiler också att de lokalhållande organisationerna bör få statliga medel för inköp av konst. Möjligheterna att inrätta ett särskilt anstag för detta ändamål bör övervägas.

Kulturrådet föreslår ett program i fem punkter för ökade statliga insatser genom konstinköp. Programmet tar upp inköp till nya och befintliga statliga byggnader liksom till nationalmuseets samlingar och vandringsutställningar. Vidare behandlas deposition hos statliga, regionala och lokala myndigheter samt i regionala och lokala museer.

När det gäller statliga nybyggnader kan ett enprocentsmål tjäna som en första riktpunkt för det konstnärliga inslagets andel. Det krävs emellertid stora insatser även för befintliga lokaler. En uppdelning av förvärvsanslaget på två poster, en för befintliga byggnader och en för nybyggnader, bör övervägas.

Kulturrådet instämmer i MUS 65:s förslag att en vidgad de positionsverksamhet från statliga museer utöver nationalmuseet är viktig. Konstrådet bör ha ansvaret för denna verksamhet i nära samarbete med berörda museer och mottagare. Depositionsverksamheten bör inte begränsas till statliga myndigheter, utan även regionala och lokala myndigheter bör få tillgång till konstföremålen. Nationalmuseets ansvarsområde bör vidgas till att även omfatta inköp av konst för deposition i regionala och lokala

museer. I syfte att åstadkomma ett ytterligare decentraliserat inflytande över konstförvärven bör möjligheten att kanalisera anslagen direkt till de regionala museerna Övervägas.

Kulturrådet lägger fram ett förslag till kostnad sökningar för statliga konstinköp fördelade på tre år med utgångspunkt från budgetåret 1974/75. För statlig nybyggnation föreslås en ökning med 2.4 milj. kr. och

för befintliga statliga lokaler en ökning med 1,8 milj. kr. på tre år. Na-

tionalmuseets samlingar och vandringsutställningar föreslås ökade med 450 000 kr. För deposition hos myndigheter föreslås en ökning med 90 000 kr. och för deposition hos regionala och lokala museer föreslås anslaget

efter tre år uppgå till 2,5 milj. kr.

5.2.3 Remissyttranden

MUS 65:s förslag

Ett flertal remissinstanser biträder de sakkunnigas principiella syn

på de statliga konstförvärven. Statens kulturråd och statskontoret framhåller att det är svårt att ta ställning till relationerna mellan nationalmuseet och konstrådet innan organisationskommitténs för riksantikvarieämbetet och vis-

sa museer förslag om omorganisation av nationalmuseet föreligger. Statens kulturråd framhåller dessutom att ett omorganiserat konstråd skulle kunna

bli ett instrument för att utveckla och sprida ett nytt synsätt på konstens roll i samhällsmiljön. Rådet vill starkare än vad MUS 65 gjort betona statens ansvar som föregångare i fråga om att ge konsten en central plats i den

offentliga miljön och i arbetsmiljön. Rådet anser det angeläget att undersöka

om inte arbetsmiljöfonderna skulle kunna utnyttjas för konstnärliga och

miljögestaltande insatser på arbetsplatserna. Även Konstfrämjandet och Folk-

parkernas centralorganisation framhåller arbetsmiljöfrågornas betydelse.

KRO, Klvs samt länsstyrelserna i Uppsala och Norrbottens län instämmer

i de sakkunnigas förslag att statens konstråd skall ha ett övergripande ansvar för konstförvärven.

Statens kulturråd menar, att konstrådet bör vara ett rådgivande och me-

delsfördelande organ för konstnärliga insatser. Rådets uppgifter bör inte be-

gränsas till inköp av konst utan bör avse miljögestaltande insatser i stort.

Det bör också ingå i konstrådets uppgifter att överväga var ansvaret för

den nödvändiga tillsynen av den konst som finns inom en myndighet lämp-

ligen bör läggas.

LO, Folkets husföreningarnas riksorganisation, Klyvs, tekniska högskolan i Lund och länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker att statens konstråd får ett övergripande ansvar för depositionsverksamheten.

Ett väsentligt ökat antal depositioner skulle enligt statens konstråd kräva en samordning med planeringen av den konstnärliga miljögestaltningen. Denna samordning bör dock kunna åstadkommas utan att konstrådet ges

ett övergripande ansvar för depositionsverksamheten. Att lägga ett över-

gripande ansvar för depositionsverksamheten på konstrådet står enligt KRO:s

mening i konflikt med de mål som konstrådet bör uppfylla, nämligen arbete

åt konstnärerna, konstnärlig utveckling och förnyelse.

Fortifikationsförvaltningen, armé. nuseet, byggnadsstyrelsen, Nordiska muse-

et, Tekniska museet, statens konstråd, statens kulturråd, LO och Kalmar konstförening tillstyrker förslaget om ökad depositionsverksamhet från övriga stat-

liga museer utöver nationalmuseet.

Statens konstråd finner det också naturligt att jämsides med mera lång-

variga depositioner bedriva en verksamhet som har karaktär av tillfälliga

utställningar eller vandringsutställningar.

Etnografiska museet och naturhistoriska riksmuseet ställer sig inte avvisande till att konstverk ur samlingarna lånas ut, men Jjus- och klimatförhållandena på de platser där föremålen placeras måste vara sådana att verken inte tar skada. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum anför att historiska museets och medelhavsmuseets samlingar knappast torde medge den ökade

depositionsverksamhet som de sakkunniga förordar.

LO och Folkparkernas centralorganisation framhåller att depositioner inte bara skall erbjudas statens egna lokaler utan även t. ex. föreningslokaler av olika slag.

KRO framhåller att deposition av museisamlingar är att betrakta som en artoteksverksamhet, jämförbar med biblioteksverksamhet. Detta nyttjande skall enligt KRO:s mening ersättas på samma vis som gäller för bi-

blioteksutlåningen. MUS 65 föreslår vidare att statens konstråd ges i uppgift att ytterligare

pröva och utveckla olika former för att öka de an ställ!das tillfälle till

inflytande över anskaffningen och urvalet av konstnärliga objekt för de statliga lokalerna. Denna uppfattning delas bl. a. av byggnadsstvrelsen,

kammarkollegiet och några länsstyrelser.

Statens kulturråd anser att ansvaret för statliga konstförvärv och andra miljögestaltande insatser bör decentraliseras om möjligt i ännu högre grad

än vad MUS 6S5 föreslår. Arbetsgrupper bör bildas bestående av arkitekter,

konstnärer och företrädare för den personal som skall använda byggnaden. Konstrådets prövning bör framför allt avse medelsramen. Kulturrådet anser vidare att det behövs lättillgänglig information om den konst som finns

i lokalerna. Konstrådet bör utarbeta handledningar i hur man bör hantera

konstförvärven på en arbetsplats. Även RRV framhåller behovet av information till de anställda för att öka konstintresset och förståelsen för de. utställda föremålen.

Statens konstråd ser som en huvuduppgift att utveckla verksamheten mot ökad information och förbättrade möjligheter för mottagarna att aktivt med-

verka i planerings- och genomförandeprocessen. Konstrådet finner förslaget att överlämna beslutsfunktionerna beträffande förvärv av lösa konstverk till den mottagande myndigheten intressant och uttalar sig för en försöks-

verksamhet.

Statens arbetsmiljönämnd framhåller att utsmyckningen är en fråga som

väl ryms inom företagsnämndens arbetsområde.

KRO hävdar att frågan om ökat inflytande för de anställda är otillräckligt penetrerad. KRO delar emellertid uppfattningen att mottagarnas möjligheter att vara med i beslutsprocessen bör utvecklas.

Statens kulturråd, statens konstråd och KRO tillstyrker förslaget att konst-

närer såsom konsulter bör engageras för olika projekt. En mer omfattande

konsultverksamhet är en förutsättning för en mer decentraliserad handläggning.

I princip anser KRO förslaget om att myndigheter skall få disponera medel för att själva göra inköp av konstverk positivt. KRO anser

emellertid inte att kontrådets medel bör få användas för konstförvärv utan

att konstnärsrepresentanter knyts direkt till arbetet.

Enligt RRV:s uppfattning finns ett behov av klarare regler för denna typ av inköp. En lämplig ordning vore att myndigheterna får använda egna medel för enklare konstnärlig utsmyckning medan konstrådet bör biträda

som rådgivande organ vid mera omfattande anskaffningar. . Folkparkernas centralorganisation anser att folkrörelser bör få disponera medel från konstrådets anslag för inköp av konstverk.

Fortiftkationsförvaltningen, Nordiska museet, Klvs, Kalmar konstförening och

Stiftelsen Jämtlands läns museum m. 1. ställer sig positiva till MUS 65:s förslag

om tillsynen över den statliga konsten.

Beträffande tillsynen över fast konst framhåller riksantikvarieämbetet och

statens historiska Museum Samt statens konstråd att MUS 65:s förslag kan

ge upphov till kompetenskonflikter på grund av ämbetets uppgifter som kulturhistorisk tillsynsmyndighet för statens byggnader med deras fasta inredning.

Enligt statens konstråds uppfattning talar starka skäl för att konstrådet

åläggs tillsynen över den fasta utsmyckning som det har förvärvat.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum anser att konstrådet vid överlämnandet av fast utsmyckning bör utfärda erforderliga anvisningar för utsmyckningens vård och därefter även ha tillsyn över att anvisningarna följs.

Enligt byggnadsstyrelsens mening bör tillsynsansvaret läggas på den för-

valtande myndigheten.

Länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus län anser det mycket värdefullt om den lokala expertis som finns vid läns- och kommunmuseer får medverka vid tillsyn och vård av myndighets egna eller hos myndighet deponerade konstverk.

Vad beträffar vården av lös konst anser statens konstråd att nationalmuseets förvaltningsuppgifter inte skall utsträckas till de lösa konst-

verk som konstrådet förvärvar. Även förtifikationsförvaltningen, armémuseet och KRO ställer sig tveksamma till detta förslag.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att det borde vara möjligt att i ökad omfattning anförtro vården av lösa konstverk till lokal sakkunskap.

Beträffande vården av fast konst delar statskontoret, fortifikationstförvaltningen, armémuseet, Nordiska museet, statens konstråd, KRO

och Klys de sakkunnigas uppfattning att fastighetsförvaltande myndighet bör ha huvudansvaret för vården av den fasta utsmyckningen i de byggnader

och lokaler som dessa myndigheter förvaltar.

Statens kulturråd anser sig i nuvarande läge inte kunna ta ställning till

den föreslagna arbetsfördelningen mellan konstrådet och nationalmuseet. Denna fråga bör belysas av organisationskommittén för riksantikvarieäm-

betet och vissa muscer.

Nationalmuseet anser att statens konstråd som en särskild enhet skall inordnas i den centrala konstmuseiorganisationen. Härvid bör hela tillsyns-

och vårdansvaret anförtros denna enhet. Om statens konstråd skulle förbli självständigt bör såväl förvärv som tillsyns- och vårdansvar för av konstrådet inköpta fasta och lösa konstverk åvila konstrådet.

För att den förvaltande myndigheten skall kunna ställa medel till förfogande för vården av fast anbringad utsmyckning, föreslår MUS 65 att

utsmyckningen tillsammans med själva byggnaden invärderas på fastighetsfond. Byggnadsstyrelsen har ingen erinran mot förslaget. Statens konstråd har

i princip ingenting emot förslaget men menar att andra alternativ kan övervägas.

RRV avstyrker förslaget med hänsyn till att en sådan förändring inte

är förenlig med nuvarande budgetprinciper.

Bl. a. Nordiska museet, UKÄÅ, Stiftelsen Jämtlands läns museum och Klys till-

styrker förslaget att nationalmuseet får huvudansvaret för registrering

av statliga konstinnehav. Statens kulturråd däremot ifrågasätter om det är

nödvändigt att inom ett centralt organ förteckna samtliga konstverk som finns inom landets statliga organ.

KRO ställer sig tveksam till förslaget. Konstrådet bör alltjämt svara för

registrering och dokumentering av de lösa konstverk som ej av konstvetenskapliga skäl övertagits av nationalmuseet.

Byggnadsstyrelsen framhåller att de konstnärliga verken bör vara förtecknade i ett av den förvaltande myndigheten i samråd med konstrådet upprättat

inventarium, som skall innehålla uppgift om tillkomstår, konstnär, material och eventuella utförda arbeten på konstverket.

Statens konstråd, statens kulturråd, bostadsstvrelsen, Svenska kommunförbundet, KRO och Uppsala kommun tillstyrker att statens konstråd ges resurser för att mer aktivt fungera som rådgivande organ gentemot kom-

munala myndigheter.

Flera remissinstanser instämmer i MUS 65:s förslag att Riksutställningars

informationscentrum för offentlig konst överförs till konstrådet, däribland

statens kulturråd. Nordiska museet, statens konstråd, bostadsstyrelsen, statskon-

toret, Svenska kommunförbundet och Konstfrämjandet. Svenska kommunför-

bundet framhåller att det krävs bättre upplysning till kommunerna om informationscentrums funktion och syften.

Klys och KRO föreslår att informationscentrums bildarkiv överförs till

Konstnärscentrum.

Statens konstråd, bostadsstyrelsen, Konstfrämjander, KRO och Uppsala

kommun tillstyrker förslaget att konstrådets rådgivningsverksamhet även bör omfatta den lånemöjlighet för finansiering av konst i bostadsområden.

som tillkom år 1962. Byggnadsstyrelsen, statens konstråd, länsstyrelsen i Uppsala län. Konstfräm-

Jjandet, Folkparkernas centralorganisation och Folkets husföreningarnas riksorganisation m. fl. tillstyrker att konstrådet behåller sin självständiga org a-

nisation.

Statens konstråd bör enligt nationalmuseers åsikt bli en självständig enhet

inom den centrala konstmuseiorganisationen. Enligt RR'!':s uppfattning skulle nationalmuseets kansliresurser och mu-

seitekniska expertis med fördel kunna utnyttjas för verksamheten. Detta behöver inte leda till någon ändring i konstrådets ställning som självständigt beslutande organ.

Statskontoret avstår — med hänsyn till det arbete som utförs av orga-

nisationskommittén för riksantikvarieämbetet och vissa museer — från att

ta ställning till förslagen avseende ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan nationalmuseet och statens konstråd samt konstrådets organisation, verk-

samhetsformer och finansiering. Enligt statens kulturrdd är det ett oeftergivligt krav, att konstrådet som

beslutande organ - inom eller utom statens konstsamlingar — förblir fri-

stående i förhållande till museerna. Flera remissinstanser är kritiska till MUS 65:s förslag om ett färre antal konstnärer i konstrådets styrelse, bl. a. statens kulturråd, statens konstråd, Klvs

och KRO.

Enligt Konstfrämjandet får nyttjarna alltför svag representation i styrelsen.

De anställda bör representeras genom företrädare för sina fackliga orga-

nisationer. Folkparkernas centralorganisation efterlyser representation från avnämarna utanför den statliga sektorn.

Statens kulturråd delar de sakkunnigas uppfattning att konstrådets kansliresurser är otillräckliga. Statens konstråd ansluter sig till MUS 65:s förslag till utökning av kansliet men föreslår dessutom att det för arbete med kva-

lificerad information inrättas en halvtidstjänst.

Flera remissinstanser diskuterar den s.k. enprocentsregeln dvs. att medlen för konstnärlig utsmyckning i princip bör motsvara 1 26 av byggnadskostnaderna.

RR'' framhåller att behovet av konstnärlig utsmyckning för enskilda byggnader inte bör bedömas utifrån tumregler som enprocentsregeln.

RRV, statens kulturråd sama länsstyrelserna i Östergötlands och Norrbottens

län anser det angeläget att medel för konstnärlig utsmyckning kan disponeras också för befintliga lokaler.

Statens kulturråd anser att den offentliga diskussionen om de statliga konst-

förvärven i alltför stor utsträckning kommit att koncentreras till enprocents-

regeln. Det bör dock eftersträvas att så snart som möjligt nå detta mål som en första riktpunkt för det konstnärliga instaget i det samlade offentliga byggandet. Samma åsikt har Konstfrämjandet. KRO understryker att

enprocentsregeln måste anses ange en miniminivå för de statliga konstinköpen.

Kulturrådets förslag

Förslaget om ett fempunktsprogram för statliga konstförvärv

stöds av statens kulturråd, Konstifrämjandet och KRO. Konstifrämjandet be-

tonar i anslutning till sin tillstyrkan vikten av att allmänheten genom of-

fentliga samlingar kan få en uppfattning om bildkonsten i vår egen tid.

Kulturrådets förslag att konsten bör cirkulera mellan olika mottagnings-

enheter stöds av statens kulturråd och Svenska museiföreningen.

I förslaget att ett särskilt anslag till tokalhållande organisationers konstinköp bör övervägas instämmer statens konstråd, Konstakademien, Folkparkernas centralorganisation. KRO och Konstfrämjan-

det. Statens kulturråd framhåller att rådet avser att ta upp denna fråga i sitt kommande utredningsarbete rörande stödet till de lokalhållande organisa-

tionerna. |

I kulturrådets åsikt att stora insatser måste göras för att tillgodose de äldre lokalernas konstbehov instämmer byggnadsstvrelsen och Konstnärscentrum.

Även statens kulturråd betonar vikten av att de äldre lokalerna får sitt behov av konst tillgodosett och föreslår att statens konstråd får i uppdrag

dels att inventera behovet av konst i dessa lokaler, dels att ge ut en handbok i hur man bör hantera konstförvärven på en arbetsplats. Statens konstråd hänvisar till sina senaste anslagsäskanden, som utgår

från målsättningen att under en femårsperiod dets uppnå enprocentsregelns

anslagsnivå för nybyggnader, deis systematiskt öka insatserna för befintliga lokaler. Konstrådet avstyrker samtidigt kulturrådets förslag att förvärvs-

anslaget skall delas upp på särskilda poster för nybyggnad och befintliga

lokaler.

Kulturrådets förslag att depositionsverksamheten även bör omfatta regionala och lokala myndigheter, samt eventuellt ideella och fackliga organisationer stöds av statens kulturråd. nationalmuseet, Svenska kom-

munförbundet, Landstingsförbundet, Landsantikvariernas samarbetsråd, Konstnärscentrum, Folkparkernas centralorganisation, LO och SACO/SR. Nationalmuseet påpekar att problem kan uppstå vid depositioner i regionala

och lokala myndigheter. Om er: alltför strikt uppdelning av anslagen för

deposition resp. elitsamling tillämpas, kan det innebära att allmänhetens

möjligheter att se värdefull konst i det centrala museet minskar. Statens konstråd stöder kulturrådets förslag om en utvidgad depositions-

verksamhet i vad avser regionala och lokala museer med konstpedagogisk

aktivitet men kan inte finna några bärande skäl för att via ett statsanslag

av föreslagen storleksordning tillföra landstingskommunala och kommunala förvaltningslokaler ett marginellt antal ambulerande konstverk.

KRO framhåller risken att depositionsverksamheten blir en ersättning

för konstinköp och kan inte tillstyrka förslaget om inte frågan om en visningsersättning löses.

Kulturrådets förslag att nationalmuseet även bör göra systematiska inköp av konst för deposition i regionala och lokala museer tillstyrks

av Stockholms kommun och KRO. Även statens kulturråd ställer sig positivt. Rådet framhåller att sådan verk-

samhet skulle kunna resultera i en konstbank som står till förfogande för

landets museiverksamhet. I princip bör alla nationalmuseets inköp ingå i denna bank. Nationalmuseet påpekar att verksamheten kan innebära en frigörelse från den lokala bundenhet som präglar många av dessa museer. Statens konstråd uttalar sig för en väsentlig höjning av nationalmuseets

förvärvsanslag men anser sig inte kunna stödja tanken att utveckla na-

tionalmuseet till en statlig inköpscentral för landets regionala och lokala museer, Statens insatser för att stimulera det lokala och regionala konstlivet

bör göras utifrån en annan syn på ansvarsfördelning och samverkan mellan

stat och kommun. Kulturrådet lägger fram en utvecklingsplan för statens konstinköp

under tre år. Förslagen till plan tillstyrks av byggnadsstyrelsen, Svenska museiföreningen och SACO/SR.

5.3 Kommuner, landstingskommuner och organisationer 5.3.1 Nuläge

Ansvaret för den offentliga konsten delas mellan framför allt staten, landstingskommunerna och kommunerna. Staten och landstingskommunerna in-

skränker sina förvärv till att gälla arbeten som placeras inom eller i omedelbar

anslutning till de byggnader och lokaler de förvaltar eller nyttjar. Kom-

munernas inköp omfattar dessutom konstverk, som ges en helt fristående placering i gaturummet. Enligt Svenska kommunförbundets beräkningar anslog kommunerna år

1974 sammanlagt ca 10,9 milj. kr. till konstinköp. Landstingskommunerna

har för år 1974 avsatt 5,6 milj. kr. Dessa belopp avser endast de konstförvärv som sker genom landstingskommunernas och kommunernas kulturnämnder (motsvarande).

Även de lokalägande organisationerna har stort intresse för konstförvärv.

Folkets hus, bygdegårdar och folkparker är samlingsplatser av väsentlig betydelse för kommunernas sociala och kulturella liv. Under senare år har staten ställt särskilda medel till förfogande för konstinköp. Vid två tillfällen,

åren 1970 och 1974, har Folkets husföreningarnas riksorganisation, Bygdegårdarnas riksförbund och Riksföreningen Våra gårdar gemensamt erhållit sammanlagt 1,2 milj. kr. för konstinköp. För utsmyckning av folkparkerna har Folkparkernas centralorganisation åren 1972 och 1974 erhållit 500 000 kr. resp. 700 000 kr.

Enligt bestämmelserna i kungörelsen (1973:400) om statligt stöd till allmänna samlingslokaler medges vidare att vid beräkning av låneunderlaget för samlingslokaler får inräknas ett belopp om högst 3 kr./m? för konstnärlig utsmyckning.

En stor del av landets kommuner lämnar i olika former bidrag till konstutställningar. I huvudsak sker detta antingen i form av stöd till lokala konstföreningar eller genom att kommunen bedriver utställningsverksamhet i egen regi.

Enligt Svenska kommunförbundets enkät avseende kulturverksamheten i kommunerna 1974—75 arrangerade 178 kommuner under år 1975 utställningar i egen regi i kommunala utställningslokaler. I ca 100 av dessa kommuner förekom försäljning i anslutning till utställningarna. Lokala konstföreningar drev gallerier med kommunalt stöd i 154 kommuner. Ungefär 20 av dessa föreningar arrangerade försäljningsutställningar. Kommunalt stöd till privata gallerier förekom i ingen eller mycket ringa utsträckning.

Kommunal artoteksverksamhet bedrevs år 1975 i drygt 70 kommuner, varav drygt 60 baserar sin verksamhet på Konstfrämjandets artoteksmaterial.

De kommunala anslagen till musei- och utställningsverksamhet uppgick år 1975 till ca 72 milj. kr.

5.3.2 MUS 65

MUS 65 finner den nuvarande ansvarsfördelningen för konstinköp mellan staten, landstingskommunerna cch kommunerna vara naturlig och ändamålsenlig. Genom att kommunerna svarar för planeringen av den yttre miljön kan hänsyn tas till stadsplanetekniska och sociala faktorer samtidigt som behoven av offentlig konst och utsmyckning beaktas. Ett visst statligt stöd till punktinsatser av större allmänt intresse bör dock lämnas genom tilldelning av särskilda medel. Förutom till kommunala projekt bör särskilda medel kunna anvisas för utsmyckning av vissa samlingslokaler, som inte tillhör kommunen. I september 1975 inkom till utbildnings- och bostadsdepartementen en framställning från de tre samlingslokalägande riksorganisationerna, Bygdegårdarnas riksförbund, Folkets husföreningarnas riksorganisation och Riksföreningen Våra gårdar samt KRO angående ett permanentänköpsanslag om 1 milj. kr. årligen till samlingslokalägarna. Vidare hemställdes att kungörelsen (1973:400) om statligt stöd till allmänna samlingslokaler ändras så att den medger att till låneunderlaget för samlingslokaler får läggas ett belopp om 30 kr./m? för konstnärlig utsmyckning samt att användningen av låneunderlaget ansluter sig till vad som gäller

för bostadslåneregeln.

MUS 65 delar upp konstmarknaden på en ansvarsmedveten del, motsvarande den traditionelta konsthandeln och en del där ansvar för de saluförda produkterna saknas.

Konsthandeln har enligt MUS 65 haft stor betydelse för det svenska kul-

turlivet. Emellertid vänder sig denna i huvudsak till en snävt avgränsad, redan mycket engagerad publik. Konstnärernas möjligheter att via konst-

handeln nå en ny publik är därför begränsade. Jämsides med konsthandeln finns dock andra kanaler för konstförsäljning såsom konstföreningar, kommunalt stödda gallerier och Konstfrämjandet. Dessa spelar en viktig roll för konstförsäljningen då de är mer geografiskt spridda och vänder sig till

delvis andra grupper än den kommersiella konsthandeln.

Vid sidan av dessa försäljningsorgan arbetar en rad företag med att sälja

konstverk av dekorativ karaktär som saknar eller har ringa värde som bärare

av budskap eller idéer. Denna handel utnyttjar kundernas otillräckliga orientering om konst och priser på konst. För att stävja denna handel behövs

en rådgivning till allmänheten i samband med konstinköp. MUS 65 anser

att inköp av konst, trots den kritik som i den allmänna debatten anförts

mot privata konstinnehav, är principiellt jämförbart med andra sätt att bli delaktig i den konstnärliga kommunikationen. Därför bör ett ytterligare

utbyggt samhällsstöd till olika konstformer också innefatta stöd för distribution av konst för försäljning. Konstförsäljning bör ingå som ett led i den kommunala kulturverksamheten. Denna försäljningsverksamhet bör kunna kopplas till den konsu-

mentupplysande verksamhet som bedrivs av studieorganisationer och kulturinstitutioner. Den kommunala galleriverksamheten kan bedrivas med förhållandevis enkla medel. Den bör inte omfatta annan försäljning än sådan som sker i samband med utställningar och sålunda bör inte någon lagerhållning förekomma. Genom att anknyta försäljningsverksamheten till de kommunala biblioteken kan deras erfarenhet av aktiv rådgivning och i många fall konstpedagogisk aktivitet tas till vara.

Förekomsten av redan befintliga gallerier bör på större orter inte utgöra

något hinder för att starta ett kommunalt galleri. På orter med litet befolkningsunderlag kan en kommunal etablering innebära en konkurrens som bör undvikas. I sådana lägen bör kommunens uppgift vara att stödja den befintliga verksamheten. Av särskilt intresse i det sammanhanget bör de kollektivt drivna gallerierna vara. Ett villkor för stöd till gallerier bör dock vara att dessa drivs efter klart uttalade principer som står i överensstämmelse med kommunens egna kulturpolitiska mål.

3.3.3¶Remissyttranden

Ingen remissinstans har något att erinra mot den ansvarsfördelning för

konstinköp som f.n. i praktiken tillämpas mellan staten, lands- 8 Riksdagen 19751/76. I saml. Nr 135

tingskommunerna och kommunerna. Statens kulturråd framhåller att det inom kommunerna inte i första hand krävs ökade ekonomiska resurser utan anser att det är viktigare med ett nytt arbetssätt där kulturnämnderna mer aktivt samarbetar med andra nämnder och med bildkonsträrer och andra konstnärsgrupper.

Statens kulturrdd anser det angeläget att det stöd som staten gett till olika lokalägande organisationers konstförvärv och till liknande insatser för miljögestaltning utgår även fortsättningsvis. Det bör enligt rådet övervägas om inte nuvarande provisoriska former för stöd till konstförvärv genom lotterimedel bör avlösas av reguljära bidrag. Klys förordar ett mera regelbundet statligt stöd för utrustning av lokaler för kultur och föreningsverksamhet. Även LO, TCO, bestadsstvrelsen, Klvs, KRO, Konstfrämjandet. Folkparkernas centralorganisation och Folkets husföreningarnas riksorganisation framhåller vikten av att staten ställer medel till förfogande för konstnärlig utsmyckning i lokaler för kultur- och föreningsverksamhet.

Beträffande de förslag som framställts av de tre samlingslokalägande riksorganisationerna och KRO i särskild skrivelse till regeringen tillstyrker statens konstråd och bos:adsstyrelsen ett årligt anslag om 1 milj. kr. för inköp av konst till samlingslokaler. Även statens kulturråd är positivt men menar att denna fråga bör behandlas i samband med det uppdrag rådet fått från regeringen att utreda principerna för statsbidrag till dessa Organisationer.

Statens kulturråd och statens konstråd villstyrker vidare att det tillägg till låneunderlaget för allmänna samlingslokaler som avser konstnärlig utsmyckning höjs till 30 kr./m'. Bostadsstyrelsen anser att ett belopp om 20 kr./m” är skäligt. |

MUS 65:s beskrivning av kenstmarknaden som uppdelad på en ansvarsmedveten del, den traditionelta konsthandeln, och en del där ansvar för kvalitet och marknadsföring saknas kritiseras av ABF. som hävdar att MUS 65 sett konstmarknaden ur ett snävt stockholmsperspektiv. Enligt ABF är det ramaffärer och ambulerande konstförsäljare som svarar för handeln med konst i större delen av landet.Konstfrämjandet anser att en sådan uppdelning av konstmarknaden som MUS 65 diskuterar inte kan bli entydig. Även den traditionella konsthandeln arbetar på rent kommersiella villkor. Detta har i vissa fall lett till att konstverkens karaktär av värdeföremål blivit så utpräglad att de konstnärliga värdena kommit i bakgrunden.

De kommersiella krafternas inverkan på konstmarknaden har även berörts av flera andra remissinstanser, som anser att dessa krafters inflytande bör begränsas. Statens kulturråd hävdar dock att repressiva åtgärder mot kommersialismen inte är aktuella, utan att denna bör mötas med information och underlättande av konstinköp. Svenska kommunförbundet och Folkets husföreningarnas riksorganisation har en annan uppfattning och anser att försäljningen av undermålig konst bör försvåras. Detta kan åstadkommas genom att man ger samhällsstöd ull lokalhållande organisationer som nu

hyr ut lokaler till olika tavelförsäljare och därigenom gör lokalhållarna oberoende av hyresintäkter. Kalmar konstförening, KRO och Konstnärscentrum anser att de kommersiella krafternas inverkan på konstmarknaden är dåligt utredd, varför de båda sistnämnda instanserna föreslår att statens kulturråd får i uppdrag att göra en sådan utredning.

MUS 65 anser att inköp av konst är principiellt jämförbart med

andra sätt att delta i den konstnärliga kommunikationen. Denna uppfattning delas av Konstfrämjandet och Konstnärscentrum samt av KRO. som dock

i likhet med Kalmar konstförening betonar att allmänheten får bäst kontakt

med konsten vid utställningar. Arvika kommun däremot anser att den privata äganderätten till konst är grunden för kommersialismen på konstområdet. Kommunen förordar som ett alternativ till konstförsäljning att samhället skapar arbete åt konstnärerna i form av uppdrag i samband med utsmyckning

av offentliga platser och byggnader. MUS 65:s förslag att samhällets stöd även bör omfatta stöd för distribution av konst för försäljning tillstyrks av statens kulturråd, Svenska kommunför-

bundet, Borlänge kommun, Sveriges konstföreningars riksförbund och Folkparkernas centralorganisation. Konstfrämjandet anser att stödets storlek måste

relateras till de resurser som står till förfogande för försäljning av s. k. hö-

torgskonst.

I uppfattningen att konstförsäljning bör ingå i den kom-

munala verksamheten instämmer bl. a. nationalmuseet, statens kulturråd, Svenska kommunförbundet och ett antal kommuner. Vissa kommuner är tveksamma, däribland Göteborgs kommun, som för egen del avvisat denna

lösning vid beslut om kommunalt kulturprogram. Flera remissinstanser bl. a.

Klys och KRO anser att statligt stöd bör utgå till kommunala gallerier.

MUS 65:s uppfattning att konstförsäljningen bör kunna anknytas till biblioteken delas av statens kulturråd och SACO/SR. En motsatt uppfattning

har KRO. som anser att en satsning på biblioteken i första hand bör innebära

att artoteksverksamhet initieras i hela landet. Malmö kommun och Sveriges allmänna biblioteksförening påpekar att de stora standardskillinaderna mellan

olika folkbibliotek inte medger några generella insatser på denna punkt.

Konstfrämjandet och Folkparkernas centralorganisation pekar på att även andra lokaler är lämpliga för galleriverksamhet, t. ex. Konstfrämjandets lokaler, vissa Folkets hus och folkparkslokaler. Dessa lokaler ger enligt de båda remissinstanserna möjligheter till direktkontakt med de grupper som det

är angeläget att nå.

Artoteksverksamheten berörs av flera instanser. Behovet av statligt stöd

till denna betonas av statens kulturråd, Malmö kommun, SACO/SR och Sve-

riges allmänna biblioteksförening.

KRO berör frågan om ersättning till konstnärer vilkas verk visas genom

artotek och anser att dessa, om verken är inköpta, bör ersättas efter samma modell som tillämpas för författare.

MUS 65 anser att kommunerna bör undvika att etablera gal-

lerier på orter där dessa kan innebära konkurrens till befintlig verksamhet. Istället bör de befintliga gallerierna få kommunalt stöd. Denna uppfattning biträds av nationalmuseet, statens kulturråd, Sveriges konstföreningars riksförbund och Sveriges allmänna konstförening. Även Skellefteå kommun och Kalmar konstförening delar i princip MUS 65:s uppfattning, men avvisar liksom Borlänge kommun tanken på att stöd skall utgå till privata gallerier. Borlänge kommun ifrågasätter vidare om stöd till sådana gallerier över huvud taget är förenligt med nuvarande lagstiftning. LO. Folkparkernas centralorganisation och ABF har en annan 2edömning av frågan än MUS 65. Dessa remissinstanser hävdar att erfarenheter från andra områden visar att ett ökat samhätlls- och folkrörelseengagemang får positiva effekter även för den privata verksamheten. Konstfrämjandet menar att ställningstagande i konkurrensfrågan måste vara avhängigt av om de sociala, kulturella och fackliga målen kan uppnås med de galierier som redan finns.

Statens kulturråd, ABF och KRO instämmer i MUS 65:s uppfattning att de kollektivt drivna gallerierna bör vara av särskilt intresse för kommunalt stöd. ABF tillägger att det, eftersom konstförsäljning kräver komplement 1 form av studier, information etc. är naturligt att studieförbund tar ansvar för gallerier. Ett villkor för detta bör dock vara att verksamheten drivs efter klart uttalade principer.

5.4 Konstfrämjandet m. m. 5.4.1 Nuläge

Konstfrämjandet bildades år 1947 som en ideell förening med uppgift att verka för att höja konstintresset och förståelsen av god konst. Medlemmar är riksorganisationer, lokala organisationer, företag, kommuner, skolor och enskilda personer. Bland riksorganisationerna märks LO, TCO, KF, Folkbildningsförbundet, många fackförbund, studieförbund och andra folkrörelseorganisationer. Föreningen vill främja tillkomsten av goda konstverk, saluföra god konst och verka för ökad upplysning inom bildkonstområdet. Verksamheten består av förlagsverksamhet, främst för grafik och skulptur, utställningar, studieverksamhet och försäljning.

Sedan år 1969 bedriver Konstfrämjandet på uppdrag av MUS 65 försöksverksamhet med konstförsäljning. Denna försäljning sker dels genom konstvaruhus i Stockholm och Örebro, dels genom ombud. Dessutom har Konstfrämjandet startat försök med försäljnings- och utställningsverksamhet i Göteborg och Malmö.

Konstfrämjandets verksamhet stöds av staten med årliga bidrag till driften. Bidraget för budgetåret 1975/76 uppgår till 1,9 milj. kr., varav 650 000 kr. avser försöksverksamhet med konstförsäljning. Övriga inkomster utgörs av försäljningsintäkter, medlemsavgifter och andra avgifter samt bidrag från landsting och kommuner.

Genom beslut den 13 december 1968 tilldelades MUS 65 1,5 milj. kr.

såsom rörelsekapital för inköp av konst, inventarier och andra utgifter av

investeringskaraktär i samband med försöksverksamheten med konstförsiäljning. Genom särskilda beslut om bidrag ur den s.k. särskilda konstlotteribehållningen har Kungl. Maj:t vid ett par tillfälten lämnat stöd till olika projekt inom Konstfrämjandets verksamhet.

Sveriges konstföreningars riksförbund bildades 1973 och har som uppgift att behandla för landets konstföreningar gemensamma

praktiska angelägenheter och att uppträda som part i överläggningar som

berör föreningarnas intressen. I förbundet ingår f.n. ca 500 av landets drygt

1 000 konstföreningar som medlemmar. Innevarande budgetår har förbundet erhållit ett statligt bidrag om 375 000 kr. för sin verksamhet. Grafiska sällskapet är sedan år 1910 riksorganisation för de

svenska bildkonstnärer, som företrädesvis arbetar med koppar- och trägrafik,

litografi och serigrafi. Grafiska sällskapet vill genom utställningar och s. k.

fackförsäljning presentera och saluföra förstklassig, variationsrik graftk inom

skilda prisklasser. Innevarande budgetår har Grafiska sällskapet erhållit ett

statligt bidrag om 20000 kr. för täckande av hyreskostnader.

5.4.2¶MUS 65 samt framställningar från vissa organisationer

MUS 65 behandlar under ett kapitel rubricerat Konstförsäljning bl.a.

Konstfrämjandet och Sveriges konstföreningars riksförbund och lägger här även fram förslag om konsumentupplysning inom konstmarknaden. MUS

65 har i sitt utredningsarbete om Konstfrämjandet utgått från en utredning

som en arbetsgrupp inom Konstfrämjandet gjort år 1972.

MUS 65 anser att Konstfrämjandets ansträngningar att genom

utgivning av mångfaldigad konst underlätta konstköp är av utomordentligt värde. Målet för Konstfrämjandet bör enligt MUS 65 även i fortsättningen vara att medverka till ökat och vidare intresse för konst och att hos olika grupper stödja och utveckla detta engagemang. Vad gäller utbyggnaden av Konstfrämjandets organisation bör man i ett inledande skede främst tillskapa förutsättningar för kvalificerad information genom att rekrytera och utbilda

ett stort antal ombud. En ökad satsning på Konstfrämjandets produktion

och distribution av konst bör följa som ett andra led i en utbyggnad av organisationen. Omfattningen av Konstfrämjandets utgivning bör inte öka

i snabbare takt än den pedagogiska och informerande verksamheten. Beträffande utbyggnaden av den centrala delen av Konstfrämjandet föreslår MUS 65 att en första uppbyggnadsfas äger rum under en sexårsperiod med början budgetåret 1975/76. Första budgetåret bör det statliga driftbidraget räknas upp till 2,5 milj. kr. Under de därpå följande fem åren föreslås

statsbidraget successivt höjas till 5 milj. kr.

Under den tid som därefter följer bör verksamhetens ekonomiska om-

fattning enligt MUS 65 kunna ökas genom att Konstfrämjandet får växande intäkter av försäljning.

Den regionala verksamheten bör byggas ut, bl. a. genom att regionala centraler inrättas. Finansieringen av sådana centraler bör helt åvila landsting och kommuner.

Den försöksverksamhet som f.n. bedrivs i samverkan mellan MUS 65 och Konstfrämjandet föreslås upphöra med ingången av budgetåret 1975/76. I samband därmed bör Konstfrämjandet överta ansvaret för det rörelsekapital, som av statsmedel anvisats till försöksverksamheten med konstförsäljning.

Beträffande Sveriges konstföreningars riksförbund anser MUS 65 att bildandet av riksförbundet är ett värdefullt led i strävandena att öka konstföreningarnas möjl:ghet att fylla sin roll i kulturlivet. Framför allt är de många konstföreningarna på mindre orter i behov av service och stöd. De sakkunniga föreslår att staten lämnar bidrag till den centrala verksamheten, men anser sig inte böra lämna direkta förstag rörande bidragets storlek.Beräkningsmässigt bedöms det totala behovet av medel för löner och omkostnader uppgå till omkring 375 000 kr.

För att förbättra konsumenternas ställning på konstmarknaden bör åtgärder främst vidtas inom ramen för konsumentverkets arbete. En tjänst för en handläggare med expertkompetens föreslås bli inrättad vid konsumentverket. Även vissa rörliga medel bör ställas till verkets förfogande för information m. m.

Konstfrämjandet, Sveriges konsiföreningars riksförbund och Grafiska sällskapet anhåller i skilda ansökningar cm bidrag till resp. organisations verksamhet budgetåret 1976/77. Konstfrämjandet anhåller om 6 milj. kr., en ökning med 4,1 milj. kr., för en betydande utbyggnad av såväl den centrala som den regionala verksamheten. I den begärda ökningen ligger även kompensation för pris- och löneökningar, som av Konstfrämjandet beräknats till 1,9 milj. kr.

Sveriges konstföreningars riksförbund begär ett bidrag om 1 milj. kr. Förbundet vill kunna nå så många konstföreningar som möjligt genom en uppsökande verksamhet och genom konferenser på regional- och riksnivå samla de ideellt arbetande styrelserna, utställningskommittéerna och inköpsnämnderna för att delge dem erfarenheter om utställnings- och pedagogiska arrangemang, uppsökande verksamhet och administration.

Grafiska sällskapet ansöker orn ett bidrag med 101 500 kr., varav 20 000 kr. hänför sig till hyreskostnader, 25 000 kr. till en utvidgad informativ verksamhet och 56 500 kr. till täckande av underskott på den övriga verksamheten.

5.4.3 Remissyttranden

Ett flertal remissinstanser redovisar kritiska synpunkter på MUS 65:s utredning och förslag angående Konstfrämjandet. Att Konstfrämjan-

det placerats under rubriken ”konstförsäljning” kritiseras av några instanser t. ex. LO, som anser det otillfredsställande att Konstfrämjandets verksamhet reducerats till en fråga om konstförsäljning. Konstfrämjandet framför en lik-

nande åsikt och tillägger att målet för verksamheten inte är försäljning utan

att aktivera människor inom bildkonstområdet. Försäljningen är enligt

Konstfrämjandet ett av flera medel att nå detta mål. Folkparkernas cen-

tralorganisation funner det förvånande att MUS 65 hänfört Konstfrämjandet

till att i stort enbart syssla med grafikförsäljning. Denna begränsning ger

anledning till stark kritik. Även ABF kritiserar denna uppläggning av utredningen.

Konstnärscentrum anser det vara en allvarlig brist att förslaget om Konstfrämjandet utgått från främjandets egen utredning. Svenska museiföreningen, Sveriges museimannaförbund och Grafiska sällskapet kräver en opartisk utredning om Konstfrämjandets verksamhet.

LO anser att de sakkunniga visat en bristande förståelse för folkrörel-

semodellens möjligheter att nå ut till nya grupper. Konstfrämjandet i Västra

Sverige beklagar att ingen representant för folkrörelserna deltagit i MUS 65:s

arbete.

Beträffande Konstfrämjandets verksamhet berör många remissinstanser Konstfrämjandet som redskap för kulturpolitiken. Både positiva och negativa kommentarer förekommer. Statens kulturråd anser att Konstfrämjandet gör

mycket betydelsefulla insatser för att vidga konstintresset. Konstfrämjandet bör betraktas som en bildningsorganisation på konstområdet, med distri-

butionen blott som en del i bildningsverksamheten. Nationalmuseet, Sveriges allmänna konstförening och Föreningen Sveriges konsthantverkare och industri-

formgivare instämmer i Konstfrämjandets målsättning. Göteborgs kommun anser att MUS 65 i alltför hög grad har uppmärksammat Konstfrämjandets distributionsmöjligheter, men förbisett de möjligheter

som andra organisationer ger.

Konstfrämjandets betydelse för de yrkesverksamma konstnärerna har överdrivits anser KRO och Konstnärscentrum.

Konstfrämjandets utgivning bör enligt MUS 65 inte öka snabbare än verksamhetens informerande och pedagogiska sektor. Nationalmuseet, statens konstråd, Sveriges allmänna konstförening och KRO instämmer i detta. Konstfrämjandet avvisar tanken på en jämsides ökning av utgivningen och den pedagogiska och informerande verksamheten. Den senares inflytande på

utgivningen består huvudsakligen i att efterfrågan ökas när bildningsverk-

samheten förstärks.

Regionaliseringen av Konstfrämjandets verksamhet berörs av ett stort antal remissinstanser. Opinionen bland dessa är tämligen splittrad. Drygt hälften av de remissinstanser som berört frågan intar en positiv attityd till

regionaliseringen, medan Övriga är i varierande grad tveksamma till denna.

Statens kulturråd, Svenska kommunförbundet, Stockholms. Lunds, Örebro, Västerås och Sundsvalls kommuner, Landstingsförbundet, LO, TCO, Konst-

främjandet, Folkparkernas centrelorganisation, ABF och Konstfrämjandet i Västra Sverige anser att regionala centraler bör upprättas.

Konstfrämjandet fåster uppmärksamhet på att det finns ett behov av fasta

försäljningsställen, bl. a. som er motvikt till handeln med hötorgskonst. De experiment som bedrivits i samarbete med Folkets hus och ABF är enligt främjandet en intressant möjlighet. En liknande verksamhet skulle kunna anknytas till folkparkerna.

Kalmar konstförening och Norrbottens museum avvisar tankarna på att bygga upp regionala centraler för Konstfrämjandet. Jämtlands museum anser

att underlag saknas för dessa centraler. I stället bör verksamheten knytas

till museer, bibliotek, konstföreningar osv. Kulturarbetarcentrum i Västerbotten befarar att regionaliseringen kommer att mana till passivitet på det

lokala planet och att möjligheterna till lokala engagemang minskar.

MUS 65:s förslag angående storleken av statens bidrag till Konstfrämjandets verksamhet får ett i huvudsak positivt bemötande från remissin-

stanserna. Statskontoret, RRV, Stockholms, Norrköpings, Västerås, Sundsvalls och Luleå kommuner, Landstingsförbundet, SACO, Södermanlands hembygds-

och museiförbund. Örebro läns hembygdsförbund och Sveriges konstföreningars

riksförbund instämmer i förslaget.

Statens kulturråd ser det som olämpligt att i detta skede ta ställning till beloppens storlek, men uttalar att en förstärkning av stödet till Konstfräm-

jandet är nödvändig.

Skellefteå kommun anser att Konstfrämjandet bör ges ökat stöd för att

möjliggöra den regionala uppbyggnaden. TCO anser att de resurser som föreslås inte kan vara tillräckliga för den erforderliga utbyggnaden. Konst-

främjandet framhåller att främjandet i bidragshänseende bör betraktas som

en konstbildningsorganisation och sålunda få sina baskostnader täckta av

samhällsmedel.

Kivs anser däremot att Konstfrämjandets anslagsbehov är förvånande med tanke på de stora organisationer som stöder främjandet. Klys ifrågasätter

om inte LO, KF, HSB med flera borde kunna bekosta en verksamhet som vänder sig till deras medlemmar. KRO betraktar MUS 65:s förslag som svårbedömbart genom sin generella utformning. För att successivt utvärdera bidragets användning och pröva dess inriktning och storlek förordas en

genomarbetad ändamålsbestämning av bidraget.

Beträffande utredningsförslaget att den regionala och lokala verksamheten

skall bekostas av landsting och kommuner instämmer Borlänge kommun

i MUS 65:s förslag, liksom Svenska kommunförbundet, som dock tillägger

att det är tveksamt om primärkommunerna bör lämna bidrag till en verksamhet som bedrivs inom s. k. storregioner. LO, TCO och Konstfrämjandet i Västra Sverige har en annan mening. Dessa organisationer hävdar att statligt stöd bör utgå till Konstfrämjandets re-

gionala och lokala verksamhet och motiverar sin ståndpunkt med att statsmakterna inte bör avstå från en möjlighet till kulturutjämning mellan olika

delar av Jandet. Luleå kommun ställer sig tveksam till att kostnaden skall drabba kommun och landsting och anser att statsbidrag bör utgå för denna verksamhet. Norrbottens museum anser att statliga bidrag bör utgå till Konstfrämjandets konstpedagogiska verksamhet, men att anslag från kommuner och landsting inte bör komma 1 fråga.

Konstfrämjandet delar inte MUS 65:s uppfattning. Rättvisare förhållanden i geografiskt avseende måste skapas och staten bör ta visst ansvar för utbytet av kulturprodukter mellan olika områden. Enligt Konstfrämjandet bör bidrag utgå från såväl staten som från landsting och kommuner. Folkparkernas centralorganisation hänvisar till 1974 års kulturproposition och menar att staten enligt denna bör stödja regional verksamhet.

MUS 65:s uttalande, att flera av de större k onstföreningarna har gjort betydelsefulla insatser för kulturlivet, delas av alla som berört frågan. Sålunda instämmer nationalmuseet, statens kulturråd, Norrköpings och Örebro kommuner, Föreningen Gotlands fornvänner, Konstfrämjandet och Sveriges konstföreningars riksförbund i uttalandet.

I anslutning till detta har flera av remissinstanserna synpunkter på konstföreningarna och deras verksamhet. Nationalmuseet och Sveriges allmänna konstförening understryker vikten av att museerna även i fortsättningen kan samarbeta med konstföreningarna och bistå dessa med service och rådgivning. Samma uppfattning har Norrköpings kommun, som dessutom efterlyser resurser för att bredda konstföreningarnas sociala sammansättning. Örebro kommun hävdar att konstföreningarna hittills har underskattats. Dessa har enligt kommunen mer än andra möjlighet att nå den enskilda människan. Föreningen Gotlands fornvänner önskar ett närmare samarbete mellan konstföreningarna och Riksutställningar. Konstfrämjandet påpekar att konstföreningarnas verksamhet delvis ingår i främjandets egen verksamhet på så sätt att lokala konstföreningar är anknutna till Konstfrämjandet.

Sveriges konstföreningars riksförbund anser att MUS 65, trots positiva ordalag, behandlat konstföreningarna i förbigående. Ingen klar bild ges av konstföreningsrörelsens centrala funktioner och kostnader.

Statskontoret, RRV, Stockholms, Gotlands, Skövde, Skellefteå och Luleå kommuner, Landstingsförbundet, SACO, Klys, Varbergs museum, Kalmar konstförening, Konstfrämjandet, Sveriges allmänna konstförening, Konstnärscentrum och Konstfrämjandet i Västra Sverige detar MUS 65:s uppfattning att Sveriges konstföreningars riksförbund skulle behöva ett statligt bidrag om 375 000 kr. för sin verksamhet med rådgivning och information.

Statens kulturråd anser att Sveriges konstföreningars riksförbund bör erhålla ett statsbidrag, men vill inte i detta skede ta ställning till beloppets storlek. Riksförbundet för bildande konst anser att 375 000 kr. är för litet och vill förorda ett betydligt högre anslag.

Malmö kommun och KRO hävdar att anslag bör utgå även till andra delar av verksamheten än den centrala och föreslår därför att anslaget utökas. Konstfrämjandet i Västra Sverige framhåller personalkonstföreningarnas eko-

nomiska svårigheter. Dessa bör stödjas med insatser på riksplanet, men

även samarbetsnämnder på större orter bör uppmuntras. Sker detta genom

statliga anslag finns förutsättningar för kommunala bidrag.

Förslaget angående konsumentupplysning får ett blandat mottagande.

Lärarhögskolan i Kalmar, statens kulturråd, Stockholms, Norrköpings och Luleå kommuner, konsumentverket, Varbergs museum, Sveriges konstföreningars riksförbund, Folkparkernas centralorganisation och Folkets husföreningarnas riksorganisation är positiva till förslaget.

I anslutning till sin tillstyrkan påpekar konsumentverket att lagstiftning

om hemförsäljning, konsumentköp och marknadsföring också reglerar yrkesmässig konstförsäljning. Huruvida dessa lagar är kända för konsumen-

terna är dock ovisst. När man fått bättre kunskaper om tillämpningen av lagstiftningen bedömer verket det som sannolikt att speciella åtgärder kommer att inriktas mot en del av konstdistributionen. Allmänhetens behov av råd i värderings- och äkthetsfrågor anser verket kunna täckas genom den regionala museiverksamheten och Konstfrämjandets verksamhet. Köprättsliga frågor bör däremot besvaras av konsumentverket. Statskontoret, RRV, nationalmuseet, Konstakademien, Svenska kommunför-

bundet, Arvika kommun, Sveriges allmänna konstförening. KRO och Konstnärs-

centrum avstyrker förslaget. Statskontoret och RRV anser att ett alternativ

till konsumentverket är att någen konstorganisation av dem, som föreslås

få stöd av staten, vidgar sin verksamhet till att även omfatta konsument-

upplysning.

Flera remissinstanser anser att konsumentupplysningen är en fråga som

länsmuseerna bör ha ansvaret för och få resurser till. Denna uppfattning har nationalmuscet, Konstakademien, Svenska kommunförbundet, Skellefteå kommun. Jönköpings läns hembygdsförbund. Kalmar konstförening och Sveriges allmänna konstförening.

Statens kulturråd tillstyrker i yttranden över ansökningarna från Konst-

främjandet, Sveriges konstföreningars riksförbund och Grafiska sällskapet

att statsbidrag utgår till dessz organisationers verksamhet budgetåret

1976/77, men med lägre belopp än som begärts i ansökningarna.

6¶Statens konstmuseer

6.1 Nuvarande organisation och uppgifter

Nationalmuseet med östasiatiska museet ären statlig

myndighet, för vilken allmänna verksstadgan är tillämplig. Enligt förordningen (1965:735) med instruktion för nationalmuseet med östasiatiska mu-

seet (omtryckt 1971:111, ändrad 1975:1227) har nationalmuseet till uppgift

att främja konsten, konstintresset och konstvetenskapen. Det åligger museet

särskilt att vårda, förteckna, vetenskapligt bearbeta och berika de samlingar

som anförtrotts museet. I museets uppgifter ingår vidare att anordna ut-

ställnings- och annan pedagogisk verksamhet samt att driva utlånings- och depositionsverksamhet. Nämnda uppgifter gäller även för östasiatiska museet. Nationalmuseet är dessutom tillsynsmyndighet för de övriga konstsamlingar som staten äger eller understöder, i den mån dessa inte står under tillsyn eller vård av annan myndighet.

Chef för nationalmuseet är en överintendent. Inom museet finns sju avdelningar, nämligen avdelningarna för äldre måleri och skulptur, nutida måleri och skulptur samt fotografi (moderna museet), teckning och

grafik, konsthantverk, slottssamlingar, konstbildning samt depositioner. Mo-

derna museet förestås av en museidirektör och övriga avdelningar av en förste intendent. Inom organisationen finns även ett antal gemensamma

serviceenheter, nämligen kansli, bibliotek och arkiv, bildarkiv, teknisk anstalt och fotoateljé.

Överintendenten är ensam beslutande i frågor som rör nationalmuseet. Samtliga avdelningsföreståndare och föreståndaren för östasiatiska museet bör om möjligt närvara vid avgörande av vissa frågor om bl. a. organisation, arbetsordning, anslagsframställning, förvärv för samlingarna, gallring, konservering, utlån, deposition och tjänstetillsättning. Sådana frågor brukar handläggas i den s. k. museinämnden.

Vid moderna museet finns en inköpsnämnd för inköp av svenska konstnärers arbeten för moderna museet och av modern svensk konst för konstbildningsorganisationernas vandringsutställningar. Inköpsnämnden består av museidirektören vid moderna museet samt två konstnärer.

Östasiatiska museet leds av en nämnd, överintendenten och en föreståndare. Nämnden består av en av regeringen utsedd ordförande samt riks-

antikvarien och överintendenten. Föreståndare för östasiatiska museet är

en museidirektör.

Lönestaten för nationalmuseet med östasiatiska museet omfattar totalt

ca 130 tjänster. Därtill kommer arvodesanställd personal och av arbetsmarknadsverket avlönade arkivarbetare.

Ett schema över nationalmuseets nuvarande organisation bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.

Av nationalmuseets avdelningar har avdelningen för äldre måleri och skulptur ett samlingsområde som omfattar måleri och skulptur

före år 1900. Värd och konservering är viktiga uppgifter inom avdelningen, som särskilt ansvarar för skulpiur- och keramikkonserveringen.

Samlingsområdet för avdelningen för teckning och grafik är inte begränsat

till någon viss tids- eller stilperiod. Inköp av konstföremål från 1900-talet

sker i samråd med moderna museet. Konservering och montering av föremålen sker vid nationalmuseets ateljé för papperskonservering, som lo-

kalmässigt och ansvarsmässigt är Samordnad med avdelningen för teckning och grafik.

Avdelningen för konsthantverx samlar i huvudsak europeiskt konsthantverk, konstindustri och formgivning från senmedeltid till nutid. Insamlingen är främst inriktad på föremål av hög konstnärlig, hantverksmässig eller teknisk kvalitet.

Avdelningen för slottssamlingar har i första hand ansvar för statens samlingar av måleri och skulptur på de kungliga slotten Gripsholm, Haga, Drott-

ningholm, Strömsholm, Rosersberg och Ulriksdal samt på Gripsholms folk-

högskola, Lickö slott och Harpsunds gård. Avdelningen svarar även för verksamheten vid Gustaf Hl:s antikmuseum samt för svenska porträttar-

kivet. Vid avdelningen för slottssamlingar handläggs alla ärenden som sam-

manhänger med nationalmuseets tillsynsansvar över statliga samlingar av

konst och konsthantverk. |

Gemensamt för föremålsavdelningarna är att de bedriver rådgivning till allmänheten och lämnar service till bl. a. regionala och lokala museer.

Avdelningen för konstbildning producerar utställningar med pedagogisk inriktning, vilka ibland även utnyttjas som vandringsutställningar. Avdelningen biträder också övriga avcelningar med pedagogisk expertis. Avdelningen svarar vidare för visningar inom huset på Blasieholmen. Visningar för bl. a. konstföreningar och studieförbund kombineras ofta med kurser och föreläsningsserier. I anstutning till museets utställningsverksamhet svarar konstbildningsavdelningen fö” arrangemang av olika slag, t. ex. konserter

och filmvisningar.

Avdelningen för depositioner svarar för depositionsverksamheten och därmed sammanhängande inventeringar och utlån. För depositionsändamål kö-

per nationalmuseet grafik, konsthantverk samt äldre och modernt måleri. Alla inköp sker i samråd med berörd föremålsavdelning, som registrerar och ansvarar för de inköpta föremålen. Depositionsavdelningen producerar och administrerar större delen av nationalmuseets vandringsutställningar. Moderna museets (avcelningen för nutida måleri och skulptur samt fotografi) samlingsområde cmfattar måleri och skulptur fr. o. m. 1900-

talets början samt fotografiska bilder, och dess verksamhet skiljer sig i många

avseenden från övriga aktiviteter inom nationalmuseet. Vid sidan av utställningsverksamheten och därav direkt föranledda aktiviteter bedriver mo-

derna museet också en omfattande publikverksamhet med bl. a. konserter, film och teater samt försäljning av böcker och andra publikationer, repro-

duktioner m. m. Sedan några år finns en särskild barnverksamhet knuten till museet.

Det s. k. fotografiska museet, som är organisatoriskt inordnat i moderna museet, har som huvuduppgift att bygga upp, vårda och förvara sådana

fotografiska samlingar som kan anses representativa för fotografins utveckling eller är av konstnärligt och fotohistoriskt värde.

Östasiatiska museet är både ett konstmuseum och ett arkeo-

logiskt museum. Dess samlingar omfattar föremål från östasiatiska kulturer

under förhistorisk och historisk tid. Museet har en ambition att även belysa

dagens konst- och kulturutveckling i de länder som tillhör museets samlingsområde. Östasiatiska museets bibliotek innehåller litteratur inom såväl

det östasiatiska språkområdet som europeisk konstvetenskap. Museet har också eu omfattande bildarkiv med fotografier, negativ och diabilder.

Inom kansliet, som ingår i de för nationalmuseet gemensamma serviceenheterna, handläggs flertalet administrativa ärenden och därmed förenade frågor, bl. a. remisser och myndighetsskrivelser, förarbete i samband med anslagsframställningar samt huvuddelen av den ekonomi- och

personalad ministration som förekommer vid nationalmuseet. Till kansliet

hör också den gemensamma servicepersonalen för bevakning, verkstads-

tjänst, transporter, vaktmästeri, telefonväxel, lokalvård, fastighetsdrift m. m. Nationalmuseets bibliotek är landets största konstbibliotek och täcker i

princip föremålsavdelningarnas samlingsområden. Den östasiatiska konstlitteraturen har delvis deponerats i östasiatiska museets fackbibliotek. Det centrala arkivet innehåller dels handlingar rörande museets verksamhet, dels akter med personalia om olika konstnärer. Bildarkivet består av tre delar, det egentliga bildarkivet, ljusbildarkivet och fotoarkivet.

Nationalmuseets olika konserveringsverksamheter inom måleri, skulptur, keramik, papper, möbler och ramar sammanhålls administrativt inom den tekniska anstalten. Målerikonserveringen lyder i praktiken direkt under överintendenten. Den direkta arbetsledningen inom papperskonserveringen ligger hos avdelningen för teckning och grafik, medan ansvaret för skulpturoch keramikkonserveringen har förts till avdelningen för äldre måleri och skulptur. Målerikonserveringen för moderna museets räkning utförs vid den s. k. Skeppsholmsateljén, vars personalkostnader finansieras genom uppdragsverksamhet.

Arbetsområdet för fotoateljén omfattar traditionell fotografering i färg och svartvitt, fotografisk dokumentation, teknisk fotografering samt mörkrums-

arbeten. Inkomstmedlen från fotoförsäljning och uppdrag för utomstående institutioner finansierar personalkostnaderna för den arvodesanställda per-

sonalen vid fotoateljén.

6.2 Tidigare ställningstaganden

6.2.1 1971 års statsverksproposition

I sin anslagsframställning för budgetåret 1971/72 lade nationalmuscet fram förslag om en självständig organisation för moderna museet. I sin roll som

historiskt museum strävade nationalmuseet efter att levandegöra konstver-

ken i relation till de kultursammanhang i vilka de skapats. Moderna museet utvecklades däremot till ett samtids- och framtidsmuseum med inriktning på bildkommunikation.

Det nya moderna museet borde enligt förslaget till ny organisation omfatta,

förutom samlingarna av modernt måleri och skulptur, även teckningar och grafik från samma tidsperiod. Den del av depositionsverksamheten som

avsåg 1900-talskonst inom måleri, skulptur, teckning och grafik borde föras

över till moderna museet. Enligt förslaget skulle i nationalmuseet ingå av-

delningen för äldre måleri och skulptur, östasiatiska museet samt avdel-

ningarna för konsthantverk, slottssamlingar och konstbildning. Vidare borde de äldre delarna av samlingarna av teckning och grafik samt den del av

depositionsverksamheten som avsåg äldre verk bli kvar hos nationalmuseet.

För bibliotekets och bildarkivets del föreslogs ingen uppdelning. Moderna museets behov borde t stället tillgodoses genom depositioner. Den tekniska anstalten föreslogs bli ett serviceorgan till moderna museet på samma sätt

som för andra statliga institutioner. De fotografiska samlingar som sköttes

av Föreningen Fotografiska museets vänner föreslogs inordnade i moderna

museet. I prop. 1971:1 (bil. 10 s. 68) framhöll dåvarande departementschefen att

det inte vid denna tidpunkt var möjligt att ta ställning till nationalmuseets förslag rörande muscets uppdelning. MUS 65 avsåg att senare lägga fram förslag om organisationen av den statliga museiverksamheten i dess helhet. Både statskontoret och MUS 65 hade avstyrkt ett omedelbart bifall till del-

ningsförslaget. Detta borde i stället tas upp i ett senare sammanhang i sam-

band med behandlingen av frågor som var övergripande för hela museiväsendet.

Det var emellertid enligt departementschefen önskvärt att statsmakterna fattade beslut om det fotografiska områdets plats i museisammanhang. Departementschefen fann det rimligt att bevakningen av fotografin som konst och kommunikationsmedel anförtroddes åt ett statligt museum. Uppgiften all svara för bevakningen på detta område föreslogs fr. o. m. budgetåret

1971/72 ligga på nationalmuseet ach inom detta museum skötas av moderna

museet.

Riksdagen lämnade departementschefens uttalanden med anledningen av nationalmuseets förslag utan erinran (KrU 1971:2, rskr 1971:53).

6.2.2 MUS 65

I betänkandet (SOU 1973:5) Museerna föreslog MUS 65 att moderna musect borde skiljas från nationalmuseet och göras till en självständig institution. Tidsgränsen mellan moderna musects och nationalmuseets sam-

lingsområden, år 1900, borde bibehållas. Moderna museet borde omfatta

den nutida konsten i alla dess yttringar och tekniker, även konsthantverk

och porträtt. En särskild fotoateljé föreslogs inrättad för museet. MUS 65 föreslog inte någon större förändring i fråga om nationalmusects

avdelningar. Avdelningarna för slottssamlingar och depositioner borde dock

omorganiseras som en följd av i viss mån ändrade uppgifter. Bibliotek och

konserveringsanstalt borde enligt förslaget förbli odelade och ingå i na-

tionalmuseets organisation. Nationalmuseet borde vidare även för moderna

museet svara för vissa kamerala funktioner, personaladministration och te-

lefonväxel.

I fråga om östasiatiska Museets ställning ansåg MUS 65 att detta museum

främst borde vara ett konsthistoriskt museum, vars huvudsakliga verksam-

het ägnades de östasiatiska kulturerna. Museet ansågs dock väl ägnat att i den utåtriktade verksamheten behandla aktuella sociala och kulturella pro-

blem i Östasien. MUS 65 ansåg att starka skäl kunde anföras för att skilja

östasiatiska museet från nationalmuseet, men utredningen föreslog inte någon sådan omorganisation.

Nationalmuseet med östasiatiska muscet föreslogs få en lekmannastyrelse i samband med den föreslagna omorganisationen. Styrelsen borde bl. a. överta de uppgifter som åvilade östasiatiska museets nämnd.

För att moderna museet bl. a. skulle kunna ge service till regionala och övriga museer var en väsentlig utökning av muscets personal angelägen. De direkta kostnadsökningarna till följd av delningen ansågs dock bli begränsade genom bibehållandet av vissa gemensamma enheter. MUS 65 föreslog en sammanlagd personalökning med sex tjänster, fyra vid moderna museet och två vid nationalmuseet. Kostnadsökningen beräknades till

370 000 kr.

Flertalet av de remissinstanser som yttrade sig i frågan, däribland statskontoret och nationalmuseet, avvisade eller ställde sig tveksamma till förslaget att göra moderna museet till en från nationalmuseet fristående institution. Flera instanser ansåg att de föreslagna resursökningarna för mo-

derna museet var otillräckliga. Ingen remissinstans fann anledning att gå

emot MUS 65:s uppfattning om att östasiatiska museet inte borde omorganiseras till en fristående institution.

6.2.3¶Prop. 1974:28 angående den statliza kulturpolitiken

MUS 65:s förslag i fråga om museernas organisation och uppgifter be-

handlades i prop. 1974:28 angående den statliga kulturpolitiken. I propositionen angavs de allmänna riktlinjer som bör gälla för organisationen av

statliga och statsunderstödda museer (s. 342-343). Med utgångspunkt i dessa riktlinjer behandlades frågan om organisationen av nationalmuseet med mo-

derna museet och östasiatiska museet (s. 344-345).

I fråga om konstmuseernas organisation framhöll jag att verksamheten vid moderna museet oundvikligen måste bli annorlunda inriktad än verksamheten vid nationalmuseet i övrigt. En fullständig uppdelning av na-

tionalmuseet i ett samtidsmuseum och ett historiskt museum skulle emel-

lertid bli både orationell och onödigt kostnadskrävande. Önskemålen om

en självständigare ställning för moderna museet kunde enligt min mening

tillgodoses inom en organisation av det slag som allmänt redovisats i pro-

positionen. Jag framhöll även betydelsen av att den i moderna museet inordnade verksamheten inom det fotografiska området gavs tillräckligt utrymme

inom organisationen. Riksdagens beslut med anledning av prop. 1974:28 (KrU 1974:15, rskr

1974:248) innebär att nationalmuseet med moderna museet och östasiatiska

museet skall utgöra en myndighet med en gemensam styrelse. Varje mu-

seienhet skall självständigt under styrelsen ledas av en föreståndare. Vissa

servicefunktioner skal! dock vara gemensamma för hela myndigheten. Sty-

relsens uppgifter skall i huvudsak begränsas till beslut i gemensamma frågor

om verksamheten och de gemensamma resurserna samt viktigare organisations- och personalfrågor liksem förslag till anslagsframställning. Föreståndare för museienhet skall självständigt leda det dagliga arbetet inom

den egna enheten och bör vara huvudföredragande i styrelsen i frågor som

gäller enheten.

Vissa frågor rörande konstmuseernas inre organisation behövde ytterligare

utredas, särskilt de gemensamma servicefunktionernas omfattning och or-

ganisatoriska ställning. För bl. a. detta utredningsarbete tillsattes organi-

sationskommittén för riksantikvarieimbetet och vissa museer.

6.3 Organisationskommittén för riksantikvarieämbetet och vissa museer 6.3.1 Organisation och uppgifter för statens konstmuseer Organisationskommittén har biträtts av en arbetsgrupp inom statskon-

toret, som till kommittén överlämnat rapporten Statens konstmuseer — en organisationsöversyn (statskontoret: Rapport 1975:25). Organisationskommitténs förslag i betänkandet (Ds U 1975:16) Statens konstmuseer överensstämmer i allt väsentligt med de synpunkter och förslag som framförts

1 statskontorets rapport. Organisationskommittén föreslår att myndigheten statens konstmuseer får en organisatorisk huvudstruktur, där nationalmuseet, moderna museet

och östasiatiska museet bildar inbördes självständiga institutioner inom myndigheten, var och en med sitt verksamhetsområde. För vissa gemensamma servicefunktioner föreslås en särskild förvaltningsenhet. Kommitténs

förslag till organisation framgår av den plan som bör fogas som bilaga 2 till protokollet i detta ärende.

Statens konstmuseer skall i enlighet med riksdagens beslut ledas av en gemensam styrelse, vars ledamöter bör utses av regeringen. Styrelsen

bör enligt organisationskommittén avgöra ärenden som rör —- viktigare författningsfrågor,

— viktigare frågor om organisation, arbetsordning eller tjänsteföreskrifter,

—- frågor om förslag till anslagsframställning hos riksdagen och andra frågor

av större ekonomisk betydelse,

- frågor om tillsättning av tjänst,

- frågor om läkarundersökning. disciplinpåföljd, avskedande, åtalsanmälan eller avstängning från utövning av tjänst,

- frågor om skiljande från tjänst eller uppdrag,

—- principiella frågor om konservering, utlåning eller deposition av föremål som ingår i museisamlingarna,

- andra frågor som berör flera institutioner eller som överintendenten

eller chef för institution hänskjuter till styrelsen.

Varje institution skall ledas av en föreståndare eller chef direkt underställd

styrelsen. Denne skall vara huvudföredragande i styrelsen i ärenden som gäller institutionen. Regeringen bör utse en av institutionscheferna till överintendent och chef för myndigheten statens konstmuseer med befogenheter enligt 5 § allmänna verksstadgan. Till överintendent och chef för myndigheten bör enligt organisationskommittén utses chefen för na-

tionalmuseet.

Styrelsen bör till överintendenten kunna delegera beslutanderätten i frågor rörande tillsättning av tjänster och frågor om gemensamma resurser. Vid

avgörande av sådana frågor bör berörd institutionschef ha rätt att närvara.

I övrigt bör det vara en uppgift för varje institutionschef och chefen för förvaltningsenheten att avgöra ärenden som avser den löpande verksamheten.

Styrelsen bör årligen i verksamhetsplan och internbudget fastställa de allmänna riktlinjerna för myndigheten och dess institutioner. Det förberedande arbetet liksom planering och genomförande av den egentliga musei-

och utställningsverksamheten bör i första hand vara en uppgift för varje

institution. |

För beredning av styrelseärenden rörande verksamhetsplanering, anslagsframställning och internbudget föreslår kommittén att en särskild förvaltningsnämnd med rådgivande uppgifter inrättas. Förvaltningsnämnden bör bestå av överintendenten, som bör vara ordförande, och övriga

institutionschefer samt chefen för förvaltningsenheten. Förvaltningsnämnden bör även i övrigt kunna biträda överintendenten vid handläggning av

sådana ärenden som styrelsen i arbetsordning kan komma att delegera till denne.

Behovet av en museinämnd av nuvarande slag eller andra rådgivande

9 Riksdagen 1975176. I saml. Nr 135

och samordnande organ bör närmast bedömas av styrelsen, som i förekommande fall har att avgränsa organets uppgifter och fastställa dess befogenheter. Kommittén pekar bl. a. på behovet av en samrådsgrupp för konserveringsfrågor, som bör ha till uppgift att samordna konserveringsateljéernas arbete.

Den inköpsnämnd som finns vid moderna museet för inköp av svenska konstnärers arbeten bör finnas även i fortsättningen. I ett avseende föreslår

organisationskommittén ändrade bestämmelser för handläggningen av ären-

den i nämnden. Om de ordinarie ledamöterna inte kan enas i ett inköpsärende, bör även ersättare för ledamot kunna tillkallas för att delta i handläggningen.

Nationalmuseet har främst till uppgift att samla, ordna, vårda

och vetenskapligt bearbeta museets konstföremål, samt bedriva utåtriktad

konstbildande verksamhet. Till nationalmuseet har också förts de myndighetsuppgifter som gäller tillsyn över statens konstsamlingar.

I nationalmuseets organisation föreslås även i fortsättningen ingå ett antal

föremålsavdelningar, nämligen avdelningarna för äldre måleri och skulptur,

teckning och grafik, konsthantverk samt slottssamlingar. Museet bör vidare

omfatta avdelningar för dels konstbildning, dels depositioner och vandringsutställningar. Till nationalmuseet har också förts vissa gemensamma serviceenheter såsom bildarkiv, bibliotek, flertalet konserveringsateljéer samt

fotoateljén. Föremålsavdelningarnas huvuduppgifter bör inom resp. samlingsområde vara att samla, ordna, vårda och vetenskapligt bearbeta institutionens konstföremål, samt svara för utåtriktad konstbildningsverksamhet i form av ut-

ställningar och rådgivning m. m.

Avdelningen för teckning och grafik bör svara för den papperskonservering

som bedrivs inom statens konstmuseer. Ansvaret för skulptur- och keramikkonservering bör t. v. ligga kvar hos avdelningen för äldre måleri och skulptur, medan möbelkonservering även fortsättningsvis bör vara en an-

gelägenhet för konsthantverksavdelningen. Kommittén understryker att

konserveringsateljéerna är gemensamma serviceenheter, som skall betjäna samtliga institutioner och avdelningar inom statens konstmuseer.

De uppgifter som sammanhänger med tillsynen av statens konstsamlingar bör t. v. ligga kvar hos avdelningen för slottssamlingar. Avdelningen för konstbildning bör liksom hittills — i samråd med berörd föremålsavdelning — svara för driften av aktuella utställningar samt olika arrangemang i anslutning till dessa, bl. a. schemaläggning av gruppbesök,

visningar och specialföreläsningar. Presskommissarieverksamheten inom nationalmuseet, liksom den bok- och vykortsförsäljning som museet be-

driver, föreslås också bli uppgifter för konstbildningsavdelningen. En samordning av de mer rutinbetonade arbetsmomenten i samband med förlags-

och tryckerikontakter bör enligt kommittén eftersträvas, t. v. inom ramen

för konstbildningsavdelningens verksamhet. Avdelningen förutsätts vidare

kunna ställa konstpedagogisk expertis till förfogande för utställningsprojekt även vid övriga museiinstitutioner inom statens konstmuseer. I fråga om depositionsverksamheten bör nuvarande ansvarsfördelning

mellan berörda föremålsavdelningar och avdelningen för depositioner kvarstå i stort sett oförändrad. Ansvaret för inköp av konstverk för depositionsändamål bör inom nationalmuseet åvila resp. föremålsavdelning och

i övrigt moderna museet eller östasiatiska museet. Med hänsyn till de prak-

tiska fördelar som är förenade med att inom myndigheten samla de externa

kontakterna med främst regionala och lokala museer, föreslås att avdelningen för depositioner också får det direkta ansvaret för verksamheten med vand-

ringsutställningar.

Ateljén för målerikonservering och fotoateljén föreslås även i fortsättningen vara underställda chefen för nationalmuseet. Ateljén för målerikonservering bör svara för samordningen inom statens konstmuseer vad gäller utveckling av metoder och tekniker på detta område. Till ateljén bör även

kunna föras den ramkonservering som förekommer vid nationalmuseet.

Fotoateljéns serviceuppgifter avser främst föremålsdokumentation och utställningsverksamhet samt teknisk fotografering i samband med målerikonservering. Ateljén bör tilldelas ett samordningsansvar för fototekniska frågor inom statens konstmuseer.

Bildarkivet föreslås bli en för myndigheten gemensam enhet direkt underställd chefen för nationalmuseet. För en förbättrad service från bildar-

kivets sida krävs enligt kommittén att arkivet får en vetenskapligt utbildad

tjänsteman med uppgift att planera, leda och genomföra verksamheten.

Biblioteket är gemensamt för statens konstmuseer och bör även fortsätt-

ningsvis vara organisatoriskt knutet till nationalmuseet. Ansvaret för det

s. k. konstnärsarkivet bör ligga kvar inom biblioteket. Däremot anser organisationskommittén att det bör övervägas om inte ansvaret för konstmuseernas myndighetsarkiv lämpligen bör ligga på den gemensamma förvaltningen.

Moderna museet har till uppgift att samia, ordna, vårda och vetenskapligt bearbeta måleri och skulptur från 1900-talet samt fotografiskt material. Museet skall vidare genom utställningar och annan konstbildande

och allmänkulturell verksamhet göra den moderna konsten tillgänglig för

allmänheten.

Moderna museet består av dels avdelningen för modern konst, dels musei-

och utställningsverksamheten med fotografisk konst, det s. k. fotografiska museet. Genom moderna museets om- och tillbyggnad, som blivit färdig i no-

vember 1975, har museet fått förbättrade möjligheter att möta allmänhetens krav på allmänkulturell verksamhet i anslutning till presentationen av sam-

lingarna. Organisationskommitteén har därtill även beaktat museets direkta

behov av tekniker och vaktpersonal samt personal för den museipedagogiska verksamheten för barn och vuxna.

Den s. k. Skeppsholmsateljén föreslås ingå i moderna muscet. Dess ut-

åtriktade uppdragsverksamhet förutsätts kunna bedrivas på i stort sätt sam-

ma sätt som hittills. Formerna för finansieringen av verksamheten liksom anställningsformerna för ateljéns personal kan komma att kräva ytterligare överväganden. En tjänst som målerikonservator bör dock inrättas vid moderna museet redan i samband med omorganisationen.

Funktionen som presskommissarie föreslås ingå i uppgifterna för personalen vid moderna museet, liksom även den bok- och vykortsförsäljning som museet bedriver.

Östasiatiska museet har till uppgift att samla, ordna, vårda och vetenskapligt bearbeta de samlingar museet anförtrotts, samt genom utställningar och annan utåtriktad verksamhet göra dessa samlingar kända

för allmänheten.

Östasiatiska museets personal och övriga resurser bör även fortsättningsvis hållas samman utan någon ytterligare indelning i avdelningar. Östasiatiska

museets nämnd bör utgå ur organisationen och dess uppgifter föras över

till styrelsen för statens konstrnuseer.

Biblioteksverksamheten vid museet bör t. v. fortgå i oförändrade former. Hithörande frågor kan emellertid på längre sikt komma att kräva en annan

organisatorisk lösning beroende på hur den vetenskapliga biblioteksservicen inom detta område löses, bl. a. för universitetet i Stockholm. Presskommissariefunktionen vid östasiatiska museet liksom den bok- och vykortsförsäljning museet bedriver bör även fortsättningsvis tillhöra institutionspersonalens uppgifter.

De administrativa serviceuppgifterna för myndigheten statens konstmuseer föreslås vara samlade inom en särskild förvaltningsenhet. Den för konstmuseerna gemensamma förvaltningsenheten bör svara för ekonomi- och personaladministration, för juridiska frågor, registratur och arkiv. Till förvaltningsenheten bör i administrativt hänseende även knytas den för myndigheten gemensamma tekniska servicepersonalen.

Förvaltningsenheten bör i organisatoriskt hänseende indelas i ett kansli för allmänt administrativa uppgifter och tre arbetsområden för de gemensamma tekniska serviceuppgifterna, nämligen

— verkstads- och byggnadsarbeten

—- transporter och förrådstjänst — tekniker- och vaktservice m. m. I de fall befattningshavare inom denna personalgrupp varaktigt placeras

vid en viss institution, bör ansvaret för den direkta arbetsledningen över-

flyttas på chefen för denna institution. Ansvaret för planering och sam-

ordning av den rörliga arbetsstyrkan bör ligga inom förvaltningsenheten.

I den organisationsstruktur som valts för statens konstmuseer ingår ett stort antal gemensamma servicefunktioner. Organisationskommittén har emellertid inte funnit skäl att nu föreslå att samtliga gemensamma funktioner sammanförs till en eller flera huvudenheter (insti-

tutioner) inom myndigheten. När det gäller administrativ och teknisk service

har kommittén funnit det välmotiverat att föreslå en från museiinstitutionerna organisatoriskt fristående förvaltningsenhet. I fråga om vissa andra

serviceuppgifter, bl. a. konservering, biblioteksverksamhet, arkivering av bilder samt depositioner och vandringsutställningar, har det med hänsyn till existerande arbetssamband befunnits lämpligt att organisatoriskt knyta an till i första hand nationalmuseet. Organisationskommittén understryker sär-

skilt vikten av att museiinstitutionerna, var och en efter sina behov, får möjlighet att utnyttja de för myndigheten gemensamma resurserna. Ansvaret för tillsyn av de statliga konstsamlingarna ligger hos avdelningen för slottssamlingar som har att förteckna, inventera och besiktiga myndigheternas samlingar av konstföremål samt vid behov lämna råd och an-

visningar om konservering eller restaurering. I betänkandet (Ds U 1974:5)

Offentlig konst har MUS 65 bl. a. föreslagit vidgade uppgifter för nationalmuseet i fråga om tillsyn och vård av de konstverk och konstföremål som

tillhör staten. Mål och uppgifter för statens konstmuseers tillsynsverksamhet bör enligt organisationskommittén ses över i anslutning till att ställning tas till MUS 65:s förslag. I avvaktan på en sådan översyn bör tillsynsfunktionen enligt kommittén kunna ligga kvar hos avdelningen för slottssamlingar.

6.3.2 Personal, anslag och genomförande

Organisationskommittén har med biträde av statskontorets arbetsgrupp fördelat den befintliga personalen vid nationalmuseet med östasiatiska museet mellan huvudenheterna i den nya organisationen för statens konstmuseer. Enligt kommitténs bedömning föreligger ett visst behov av personalförstärkningar, främst inom funktionerna administration och teknisk service.

De funktioner som behöver förstärkas i samband med omorganisationen

gäller särskilt uppgifter inom ekonomi- och personaladministration samt

sekreterarservice. Vidare föreligger behov av en ledningsfunktion för bild-

arkivet samt vissa resurser för målerikonservering vid moderna museet.

Den utvidgning av moderna museets lokaler som skett i samband med museets om- och tillbyggnad påverkar indirekt behovet av tekniker och vaktpersonal samt personal för den museipedagogiska verksamheten vid statens konstmuseer. Det permanenta behovet av tekniker och vaktpersonal

kan dock enligt kommittén fastställas först sedan erfarenheter vunnits av den nu föreslagna organisationen. Kommittén redovisar ett förslag till personaldimensionering för statens konstmuseer. Lönekostnaderna för kommitténs förslag till personalförstärkningar har beräknats till ca I milj. kr. i 1976 års löneläge.

Verksamheten vid den nya myndigheten statens konstmuseer, som om-

fattar ett antal fristående museer under en gemensam styrelse, bör enligt

organisationskommittén finansieras över ett gemensamt statsbudgetanslag. Under detta anslag bör särskilda anslagsposter föras upp för varje institution för sig. Härigenom underlättas museernas interna

planering av sin verksamhet. En särskild stat bör t. v. även föras upp för den gemensamma förvaltnings2nheten. Nuvarande särskilda anslag till underhåll och ökande av samlingarna bör

ingå i det nya anslaget. Det kan därvid vara lämpligt att ta upp en särskild anstagspost för resp. museers inköp av svenska konstnärers arbeten. Anslaget

till utställningar av nutida sversk konst i utlandet berörs inte av den fö-

reslagna anslagskonstruktionen. Vid fortsatta överväganden om anslagskonstruktionen bör särskild uppmärksamhet ägnas åt formerna för fördelning av medel för den gemensamma serviceverksamheten inom statens konstmuseer. Förslaget till ny organisation för statens konstmuseer bör enligt organisationskommittén kunna genomföras den 1 juli 1976. Under utredningsarbetet har aktualiserats ett behov av vissa kompletterande studier. För att konstmuseernas verksamhet skall kunna bedrivas

tidsenligt och effektivt inom den nya organisationen krävs bl. a. fördjupade studier rörande beslutsformerna dels inom institutionerna, dels i gemen-

samma frågor som gäller hela myndigheten. Bland övriga problemområden som styrelsen för statens konstmuseer bör uppmärksamma i den fortsatta verksamheten nämns biblioteks- och arkivservice, föremålsregistrering och bildarkiv, tillsynsverksamheten samt de tekniska servicefunktionerna.

6.4 Remissyttranden 6.4.1 Organisation och uppgifter för statens konstmuseer Statens kulturråd uppfattar det som naturligt och ändamålsenligt att nationalmuseet, moderna museet och östasiatiska museet tillhör en gemensam organisation, eftersom de trots sina delvis skilda uppgifter har väsentliga gemensamma mål att förverkliga inom dagens konstliv. Föreningen Sveriges landsantikvarier betonar statens konstmuseers uppgifter som utbildande organ för landets övriga museer och som en institution

med resurser att lämna råd och anvisningar i konstfrågor. Statens konstmuseer bör genom sina rika erfarenheter kunna medverka i utvecklingen

av konstvetenskap, konstmuseiteknik och konstvård. En ensidig fixering vid det gamla konstbegreppet och en beskrivning

av verksamheten vid statens konstmuseer som begränsar denna till mu-

scernas gamla samlingsområder: är enligt Bo Ahlsén m. fl. klart förlegad.

Samhället behöver en institutiori med ett totalt förhållande till bilden. Nationalmuseet har också ofta, som Bo Ahlsén m. fl. påpekar, gått långt utanför de traditionella gränserna. Försöksverksamheten vid den s.k. filialen

1971-73 är ett exempel på detta. Fotografin är redan infogad i museets

ansvarsområde. Sedan länge har man gjort utställningar av t. ex. barnteckningar, reklambilder och serieteckningar.

Statens kulturråd saknar en redovisning av att nationalmuseet lämnar administrativ service till nämnden för utställningar av svensk konst i utlandet (NUNSKU) Kulturrådet anser att nationalmusciorganisationen bör fortsätta att biträda NUNSKU i administrativa angelägenheter, bl. a. i budgetarbetet.

Statskontoret, nationalmuseet, statens kulturråd, statens konstråd, TCO-S, SACO/SR och KRO tillstyrker att den föreslagna organisationen för statens

konstmuseer genomförs i sina väsentliga delar. På vissa punkter anförs

kompletterande eller avvikande synpunkter. Nationalmuseet och statens kul-

turrdåd konstaterar att den föreslagna organisationen ger möjlighet för de ingående institutionerna att arbeta självständigt inom ramen för de resurser som ställs till deras förfogande. Den organisatoriska lösning som valts har

vidare enligt statens kulturrad den fördelen att den ger möjlighet att foga

in nya enheter.

RRV förmodar att med en organisation enligt kommitténs förslag kommer

sannolikt nationalmuseet fortfarande att dominera. Enligt RRV bör en or-

ganisation med tre likvärdiga museienheter och ett organ för att bereda gemensamma frågor också diskuteras.

KRO. moderna museets personal och Bo Ahlsén m. fl. förordar att man, i större utsträckning än vad som föreslagits, organisatoriskt sammanför de servicefunktioner som är gemensamma för hela myndigheten statens konstmuseer. Även RRV anser att detta bör övervägas.

LO ser positivt på att en styrelse inrättas, i vilken det skall ingå personalföreträdare. För personalens del bör detta enligt LO:s mening in-

nebära bättre möjligheter till information och inflytande i olika frågor.

När det gäller styrelsens uppgifter anser statens kulturråd att styrelsen särskilt skall tillse att organisationen i tillämpliga avseenden tillgodoser målen för den statliga kulturpolitiken. Kulturrådet delar för övrigt i huvudsak kommitténs bedömning i fråga om styrelsens uppgifter.

RR instämmer i kommitténs förslag att styrelsen varje år bör fastställa riktlinjer för verksamheten vid institutionerna i en verksamhetsplan. Detta får dock inte inkräkta på institutionernas självständighet i fråga om den konkreta utformningen av verksamheten. Statens personalnämnd anser att

styrelsen även bör fatta beslut i principiella frågor som rör den personaladministrativa verksamheten.

Styrelsens sammansättning berörs i några yttranden. Statens kulturråd pekar på behovet av att det i styrelsen finns företrädare för folkbildningsarbetet, den konstvetenskapliga forskningen, den regionala och kommunala museiverksamheten och för konstnärerna. De styrelseledamöter regeringen utser bör enligt KRO ha en naturlig anknytning till de områden för vilka myndigheten har ansvar. Det bör således i styrelsen ingå minst en företrädare för konstnärskåren. Bo Ahlsén m. fl. anser likaså att en ledamot bör utses

efter förslag av Konstakademien och en efter förslag av KRO.

RRYV, statens kulturråd och TCO-S anser inte att nationalmuseets chef

skall vara självskriven överintendent och chef för myndigheten statens konstmuseer. En sådan ordning skulle enligt statens kulturråd medföra att nationalmusceet ges en särställning i förhållande till moderna museet och östasiatiska museet. RRV anser också att man bör kunna överväga

en organisation där överintendenten saknar särskild anknytning till en viss

museienhet.

Statens kulturråd och SACO/SR tillstyrker förslaget om inrättande av en

förvaltningsnämnd. Det är enligt statens kulturråd praktiskt att överintendenten är ordförande. LO bedömer att förvaltningsnämnden kommer att utöva ett betydande

inflytande över de beslut som skall fattas av styrelsen. Av det skälet hävdar

LO bestämt att personalen måste finnas företrädd även i detta organ.

Statens kulturråd räknar med att den nuvarande museinämnden kan avskaffas i och med att en förvaltningsnämnd inrättas, men tillstyrker förslaget att frågan härom avgörs av organisationens styrelse.

Nationalmuseet framhåller att museinämnden har ett stort värde för arbetet inom institutionen och att den för nationalmuseets del bör behållas även

inom ramen för den nya organisationen. Nationalmusect förutsätter därvid att företagshämnden kommer att verka med lämplig representation från

personalorganisationerna vid samtliga museienheter. Även SACO/SR anser

att museinämnden skall bestå som ett rådgivande, informerande och samordnande organ.

LO vänder sig cmot att beslut i tillsättningsfrågor genom delegering skall

kunna fattas av överintendenten eller annan tjänsteman ensam. I stället anser LO att en tillsättningsnämnd bör skapas för att besluta i tillsättningsfrågor. Denna bör vara sammansatt så att personalen får ett reellt inflytande över tjänstetillsättningar inom myndigheten.

KRO framför sitt tidigare förslag om en särskild nämnd för programverksamheten vid moderna museet med representanter för bildskaparna. Föreningen Sveriges landsantikvarier föreslår en särskild samrådsgrupp rörande

den regionala konstmuseiverksamheten.

Statens kulturråd har inte något att erinra emot förslaget till organisation

för nationalmuseet, men kulturrådet vill erinra om att museet är

uppbyggt av påfallande små enheter och att detta kan försvåra möjligheten

att smidigt lösa större arbetsuppgifter.

1 stället för att flytta över bok- och vykortsförsäljningen från avdelningen för äldre måleri till konstbildningsavdelningen vore det enligt SACO/SR:s mening mera ändamålsenligt att slå samman deltidstjänster i försäljningen

till en heltidstjänst för en branschkunnig föreståndare. SACO/SR finner

det vidare märkligt att man förordar en centralisering av förlags- och tryckerikontakterna för nationalmuseets samtliga avdelningar utan att förutsätta

något behov av fackutbildad personal eller ens någon ökning av den ordinarie

personalen vid konstbildningsavcelningen.

KRO föreslår att samlingsområdet för moderna museet vidgas. Eftersom avdelningen för teckning och grafik alltjämt föreslås ligga under nationalmuseet, medför detta enligt KRO en inskränkning av moderna museets samlingsområde. Om moderna museet skall kunna fullfölja sin uppgift att spegla den nutida konsten hör självfallet teckning, grafik och andra mångfaldigade bilder av estetiskt och konstnärligt värde till detta samlingsområde. KRO anser vidare att det bör klargöras i vad mån moderna museets samlingsområde, geografiskt, skall omfatta hela världen eller om ett visst definierat geografiskt område skall höra under östasiatiska museet. Enligt

KRO:s uppfattning förefaller det naturligt att moderna museets geografiska

samlingsområde är hela världen.

Som en följd av det vidgade samlingsområdet bör enligt KRO moderna museets inköpsnämnd kompletteras med en grafiker. Bo Ahlsén m. fl. föreslår

att inköpsnämnden skall innehålla ytterligare två ledamöter utöver museidirektören och de två konstnärsledamöterna.

Konstakademien, KRO och Bo Ahlsén m.fl. anser att muscidirektören och chefen för moderna museet bör ha ett tidsbegränsat förordnande och att detta bör komma till uttryck i instruktionen för statens konstmuseer.

Fotograficentrum och Svenska fotografernas förbund föreslår att fotografiska museet skiljs från moderna museet och blir en egen enhet inom statens konstmuseer. Forograficentrum kräver en grundligare utredning om fotografiska Museets organisation och målsättning. De uppgifter som ett fotografiskt museum står inför i dag är enligt Fotograficentrum mycket omfattande. Museet skall dels ta itu med det sedan lång tid försummade historiska materialet, dels spegla dagens fotografi. Muscet måste också följa och spegla den internationella fotografin. Enbart dessa uppgifter anses så krävande att den föreslagna organisationen är orealistisk.

Fotografiska museet föreslås av Fotograficentrum få en egen chef och en styrelse med representation för Svenska fotografernas förbund, Fotografiska museets vänner och Fotograficentrum. Museet bör vidare få egna centralt belägna lokaler och ett väl utrustat fotolaboratorium. Det nuvarande bib-

lioteket bör utökas och göras tillgängligt för både forskare och allmänhet.

Svenska fotografernas förbund ansluter sig till vad som anförts av Fotogra-

ficentrum.

SACO/SR anser inte attöstasiatiska muscets bibliotek fungerar tillfredsställande. Behovet av museets biblioteksservice ökar ständigt, främst beroende på det starkt stigande antalet studerande i ämnet konstvetenskap. SACO/SR anser det vara angeläget att bibliotekets personal- och lokalfrågor

löses inom en snar framtid.

RRV anser det vara ändamålsenligt att de tre museerna får en gemensam förvaltningsenhet. Frågan om hur de gemensamma servicefunktionerna på sikt skall vara inplacerade i organisationen kan dock inte enligt RRV anses löst genom kommitténs förslag. Även statens personalnämnd biträder förslaget att inrätta en gemensam servicefunktion för bl. a. admi-

nistrativ service.

Förslaget att till nationalmuseet föra flera för samtliga institutioner g ce mensamma servicefunktioner är inte enligt statens kulturråd en principiellt fullt godtagbar lösning. Den kan emellertid godtas i nuvarande läge. Styrelsen bör enligt kulturrådet svara för att samtliga verksamhetsgrenar

får full service genom de gemensamma funktioner som skall ligga inom

nationalmuseet. Enligt RRV bör det övervägas om inte även dessa serviceuppgifter, liksom andra uppgifter som saknar särskild anknytning till ettdera av de tre museerna inom organisationen, kan läggas direkt under den gemensamma ledningen.

KRO framhåller att funktionerna bibliotek, bildarkiv, fotoateljé, konstbildning, depositioner och vandringsutställningar under alla omständigheter är av gemensam karaktär och därför inte bör knytas till en bestämd museienhet. Som alternativ till att föra in tillämphga delar av dem under resp. museienhet skulle de enligt KRO kunna samlas i en gemensam enhet under förvaltningsnämnden. Bo Ahlsén m. fl. understryker betydelsen av att samtliga gemensamma resurser för de tre museienheterna sammanförs till en gemensam enhet. Även enligt moderna museets personal bör de serviceupp-

gifter som föreslagits knutna till nationalmuseet föras till en fristående gemensam serviceenhet och ställas under direkt ledning av överintendenten och förvaltningsnämnd.

LO uttalar stöd för tanken på en gemensam teknisk institution för kon-

serveringsaktiviteterna. Även SACO/SR tillstyrker fortsatta studier av konserveringsverksamheten för att överväga möjligheterna att sammanföra aktiviteterna till en gemensam institution, vilken i högre grad skulle kunna

ge service även till regionala och lokala museer i landet. SACO/SR delar också organisationskommitténs uppfattning att ramkonserveringen bör kunna föras till ateljén för målerikor:servering. LO anser däremot inte att någon

förändring beträffande ramkonserveringen bör genomföras innan frågan om

en gemensam teknisk institution utretts närmare.

SACO/SR delar kommitténs uppfattning om att biblioteket även i fortsättningen bör vara organisatoriskt knutet till national museet. SACO/SR understryker vikten av att biblicteket inte splittras utan hålls samman som

ett forskningsbibliotek. Statens konstråd finner det rimligt att som en övergångslösning låta an-

svaret för tillsyn och dokumentation ligga kvar på avdelningen för slottssamlingar. I princip ansluter sig emellertid konstrådet till statskontorets för-

slag om att tillsyns- och dokumentationsuppgifterna organisatoriskt sam-

ordnas med depositionsverksamheten i en gemensam avdelning för tillsyn och depositioner. Till en sådan avdelning bör också på sätt som organisationskommittén föreslagit även knytas produktion och administration av

vandringsutställningar. Statens konstmuseers vandringsutställningsverksamhet har enligt För-

eningen Sveriges landsantikvarier genom sin mångsidighet, vetenskapliga

tyngd och kvalitet stor betydelse för de regionala och lokala museerna. Det är väsentligt, att denna verksamhet kan byggas ut och att de stora konstsamlingar, som statens konstmuseer förfogar över, kan komma hela landet tillgodo.

6.4.2 Personal, anslag och genomförande

Några remissinstanser anser att de föreslagna personalförstärkningarna är alltför knappa eller otillräckliga. De senare årens utredningsarbete har enligt nationalmuseer verkat hämmande på möjligheterna

att vinna gehör ens för de förstärkningar som direkt påkallats av ett ökat

krav på service från såväl publikens som de regionala och lokala museernas sida. Det är enligt nationalmuseet viktigt att ett bifall till förslaget i dess organisatoriska del även leder till att den föreslagna personaldimensioneringen bifalls.

LO hävdar att den personalstyrka som föreslås för förvaltningsenheten

är klart otillräcklig för att på ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra de arbetsuppgifter som enheten ställs inför.

Statens kulturrdd anser att de föreslagna tjänsterna är nödvändiga. Kul-

turrådet understryker särskilt behovet av två halvtidstjänster knutna till

moderna museets ”Verkstan”. Denna är en väsentlig del i det nya moderna museet och bör även bli av värde som ett experiment.

TCO-S anser att de föreslagna förstärkningarnas inriktning på ekonomi-

och personaladministration är riktig och samtidigt utomordentligt angelägen. Statens personalhämnd understryker dessutom att den föreslagna tjänsten som handläggare av personaladministrativa frågor måste bemannas med en erfaren personaladministratör.

När det gäller fotografiska museets personalbehov är det enligt Svenska fotografernas förbund synnerligen önskvärt att resurser skapas för en förste intendent samt att de övriga resurserna förstärks så att museet har realistiska möjligheter att arbeta som en självständig enhet. Även Fotograficentrum uttalar sig för en chefstjänst vid fotografiska museet.

Statens konstråd anser att den regionalt orienterade verksamheten vid statens konstmuseer behöver förstärkas inte bara organisatoriskt utan också genom resursförstärkningar. Föreningen Sveriges landsantikvarier understryker behovet av ytterligare personalresurser för samarbetet med landets lokala

och regionala museer. LO, TCO-S och SACO/SR tar upp frågan om anställningsformerna för vissa anställda vid konstmuseerna. TCO-S framhåller att det

hos myndigheten finns ett betydande antal tjänstemän som avlönas med inkomstmedel. Åtskilliga av dessa tjänstemän ingår i praktiken i myndig-

hetens permanenta organisation. TCO-S förutsätter att samtliga tjänstemän hos myndigheten vid omorganisationens genomförande behandlas på ett

fullt likvärdigt sätt. Det kan enligt S4CO/SR inte godtas att personal med

mångårig anställning inte ges den trygghet som är självklar inom andra delar av statsförvaltningen. Sådana visstidstjänster, som innehafts av en

anställd under en följd av år, måste permanentas. Även LO anser att man

måste se över anställningsformerna för vissa av de anställda vid museerna. Statens personalnämnd erinrar om arkivarbetarnas situation. Det är 1. ex.

inte ovanligt att de i personaladministrativa frågor särbehandlas i förhållande

till övrig personal. För att undvika detta är det enligt personalnämndens

mening angeläget att cheferna blir medvetna om att deras personalansvar

även gäller arkivarbetarna. Statens personalnämnd anser vidare att de fördjupade studier som behövs inom vissa områden också bör omfatta organisation av och innehåll i ett svstem för personalens medinflytande inom myndigheten. Det bör enligt personalnämnden vara en målsättning att redan från början kunna tillämpa åtminstone vissa medinflytandeformer vid den nybildade myndigheten. Den anslagskonstrukti:on som skisseras i organisationsöversynen innebär enligt RRIF' en alltför långtgående reglering. Vidare är det enligt

RRV mest ändamålsenligt att ha ert anslag för inköp och utökande av samlingarna och er för den övriga verksamheten vid museerna.

Statens kulturråd anser inte ati förvaltningskostnadsanslaget, som är ett

förslagsanslag. bör omfatta poster för utställningsverksamhet samt underhåll

och ökande av samlingarna. Behovet av medel för utställningar och övrig utåtriktad verksamhet samt för urniderhåll och ökande av samlingarna varierar

under olika år. Hushållningen med dessa medel bör enligt kulturrådet un-

derlättas. De bör därför utgå från ett reservationsanslag. En viss del av anslaget bör kunna disponeras av styrelsen för att bilda en flexibel reserv.

Statens kulturråd framhåller vidare att ansvaret för budgetförslag från NUNSKU hittills i praktiken kommit att åvila chefen för nationalmuseet.

I avvaktan på att frågan om NUNSKU:s ställning utretts bör enligt kulturrådet styrelsen för statens konstmuseer ha ett ansvar för NUNSKU:s

anslagsframställning. Medlen till NUNSKU bör dock tills vidare liksom hittills föras upp under ett eget anslag.

Statskontoret tillstyrker fortsatta studier och utredningsinsatser inom de problemområden som organisationskommittén uppmärksammat i betänkandet och som behandlats i statskontorets rapport om statens konstmuseer. RRV anser det väsentligt att ett fortsatt utred-

ningsarbete inom den nya organisationen kommer till stånd. Statens kulturråd finner det också viktigt att den nya styrelsen fortlöpande granskar de or-

ganisatoriska förhållandena och efter hand genomför sådana ändringar som fordras för att lösa de nya uppgifter som blir aktuella i framtiden. Statens

konstråd påpekar att åtskilliga av de problemområden som bör uppmärksammas nära sammanhänger med konstrådets nuvarande och framtida kompetens- och verksamhetsområde. I likhet med organisationskommittén förordar statskontoret en Översyn

av mål och uppgifter för den tillsynsverksamhet som nu ankommer på

näationalmuseet. Statens konstråd understryker att en sådan översyn bl. a.

bör syfta till en utbyggd samverkan mellan central och regional nivå vad

gäller tillsyn. dokumentation och vård och att därvid förutsättningarna att ge länsmuseerna eller motsvarande regionalt verkande konstmuseer en ökad betydelse inom detta verksamhetsområde bör ägnas särskild uppmärksamhet. Föreningen Sveriges landsantikvarier anför liknande synpunkter.

Särskilt viktigt är det enligt statens kulturråd att styrelsen för konstmuseerna följer konstlivets utveckling utanför Stockholmsregionen och vidtar

de åtgärder som fordras för att man skall kunna ge ett gott stöd till bl. a. de regionala museerna. Kulturrådet förutsätter dessutom att en översyn görs av NUNSKU:s och statens konstråds uppgifter och organisation i förhållande till statens konstmuseer.

Med hänsyn till att organisationskommittén i mycket liten utsträckning diskuterat behovet av fortsatt utveckling och förändring av den personal-

administrativa verksamheten, föreslår statens personalnämnd att man inom

förvaltningsenheten med prioritet startar ett arbete för att ta fram planer för utveckling av den egna personaladministrationen.

7 Riksutställningar

7.1 Bakgrund och nuläge

I direktiven till MUS 65 uppdrog dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet åt MUS 65 att utreda möjligheten att stimulera det lokala kul-

turlivet genom utveckling av vandringsutställningen. Parallellt med utred-

ningsarbetet skulle en försöksverksamhet med utställningar på

riksplanet bedrivas. I direktiver. betonades att allmänheten borde få bättre möjligheter att komma i kontakt med museernas föremålsbestånd. Vid sidan av en ökad och mer differentierad utställningsverksamhet skulle en väl

planerad upplysningsverksamhet, lämpad för olika publikkategorier, komma

till stånd. För att verksamheten skulle nå största möjliga effekt rekommenderades en samordning av befintliga resurser i samarbete med skilda

institutioner, museer och konsibildningsorganisationer. Bland särskilt angelägna målgrupper angavs eleverna i det kommunala skolväsendet och i folkhögskolorna samt folkbildnings- och ungdomsorganisationerna.

Försöksverksamheten med riksutställningar inleddes hösten 1965 med MUS 65 som styrelse. I enlighet med anvisningarna i direktiven skedde

år 1967 ett samgående mellan försöksverksamheten och Riksförbundet för bildande konst samt Föreningen Konst i skolan. Det avtal som tecknades

innebar att föreningarna skulle behålla sin identitet med möjlighet att återta

ställningen som självständiga organisationer. Samarbetsavtalet innebar vida-

re att ett gemensamt arbetsutskott med representanter för MUS 65 och de båda föreningarna bildades. Arbetsutskottet har i praktiken kommit att

fungera som styrelse för Riksutställningar. MUS 65:s ordförande är också ordförande i arbetsutskottet. Den direkta ledningen av försöksverksamheten har en ledamot i MUS 65 svarat för i egenskap av verkställande direktör.

Riksutställningars inre organisation bygger på de olika delarna i verksamheten. Det finns en avdelning för produktion, en för distribution och en för administration samt en uppföljningsenhet, vidare finns ett in-

formationscentrum för offentlig konst. F.n. är ca 55 personer sysselsatta

i verksamheten, Medel för driften av verksamheten har efter årliga anslagsframställningar från MUS 65 anvisats ur anslaget Bidrag till särskilda kulturella ändamål. Statsbidrag2t till Riksutställningar uppgår budgetåret

1975/76 till 6,1 milj. kr. Dessutom erhöll verksamheten år 1969 ett särskilt förlagskapital om 485 000 kr. för att främst användas för serieproduktion av utställningar för försäljning. Riksutställningar har utöver statsbidraget

haft vissa intäkter såsom distributionsbidrag, uppdragsverksamhet och med-

lemsavgifter. Budgetåret 1974/75 uppgår dessa till t.l milj. kr. Under försöksperioden har verksamhetens innehåll vidgats samtidigt som antalet samarbetsparter och målgrupper ökats. Utställningsaktiviteterna har framför allt varit inriktade på skolor, folk-

bildningsorganisationer, bibliotek, kulturnämnder, museer och konsthallar

samt organisationer inom Riksförbundet för bildande konst och Föreningen

Konst i skolan.

För att underlätta möjligheterna att visa museernas material för en större allmänhet har särskilt medgivande lämnats åt MUS 65 att inom vida gränser

få använda material från de statliga museerna. Samarbetet med museerna

innebär ofta att man gemensamt arbetar fram utställningens innehåll. Det

kan också innebära att Riksutställningar distribuerar en utställning, som

helt framställts av t. ex. ett länsmuseum.

För att tillgodose skolans behov har under försökstiden varierande utställningsformer och distributionsvägar använts. Vid samgåendet med Riksutställningar år 1967 medförde Föreningen Konst i skolan 112 utställningar, vilka ännu år 1974 utgjorde nära hälften av Riksutställningars utbud.

Under försökstiden har Riksutställningar svarat för en ständigt ökande

produktion av mindre utställningar och utställningspaket, som tillkommit

på beställning av enskilda studieförbund. Dessa har i stor utsträckning själva svarat för turnéplanering, transport, lokalanskaffning m. m.

Konstutställningsverksamheten utanför skolans område har syftat dels till att förse medlemmarna i Riksförbundet för bildande konst med utställningar, dels till att nå nya målgrupper. År 1968 inleddes i Skellefteå en regional verksamhet. De första åren låg

tonvikten på utvecklingsarbete med utställningen som läromedel i samarbete

med SÖ och den lokala skolmyndigheten. Under åren 1970-1973 har Riks-

utställningar bedrivit experiment med uppsökande verksamhet i Skellefteå kommun i samarbete med kommunen, Skellefteå museum, biblioteket, olika

studieförbund samt Riksteatern och Rikskonserter. Verksamhetens huvudmål har varit att finna metoder och former för att ge människor resurser

att själva uttrycka sig med utställningsmediet. Sedan verksamheten i Skellefteå upphört fortsätter Riksutställningar detta arbetssätt i olika delar av landet.

Riksutställningar har under försöksverksamheten experimenterat med TV, film och diabilder. Samarbete har ägt rum med Sveriges Radio och

TRU. Riksutställningar har vidare haft omfattande internationella kontakter,

genom bl. a. studiebesök av museitjänstemän, kulturpolitiker och andra. På det nordiska planet har Riksutställningar haft kontinuerliga kontakter, inte minst i form av utställningsutbyte. Dessa kontakter har ytterligare intensifierats genom bildandet av Nordiska utställningsrådet, vars sekretariat

försöksvis varit förlagt till Riksutställningar.

7.2 MUS 65

MUS 65 föreslår att den framtida riksutställningsverksamheten skall be-

drivas inom ramen för ett institut, benämnt Institutet för riksutställningar, eller enbart Riksutställningar. Institutet föreslås bli organiserat som en

stiftelse under ledning av en styrelse bestående av nio ledamöter. Ordföranden liksom organisationens direktör bör utses av regeringen. Styrelsens

övriga ledamöter bör utses av statens kulturråd. Mandattiden för ledamö-

terna föreslås bli tre år med möjlighet till förlängning en gång. Direktören bör förordnas för högst fem år och kunna omförordnas. Institutets styrelse

bör avgöra frågor av övergripande art. Riksutställningar bör i samband med permanentningen överta de utställningsaktiviteter som ursprungligen bedrivits av Föreningen Konst i skolan och Riksförbundet för bildande konst.

MUS 65 föreslår en viss förändring av den nuvarande inre organisationen.

Vid sidan av de två större nuvarande avdelningarna för produktion och

distribution föreslås en särskild teknisk avdelning, en service- och förvaltningsavdelning samt en planeringsgrupp. Informationscentrum för offentlig

konst föreslås bli överflyttat till statens konstråd. Det framlagda förslaget innebär en personalorganisation på 83 personer.

De hittillsvarande principerna för kostnadstäckning, som innebär, att de huvudsakliga k ost naderna skall täckas med statsmedelt och att endast vissa marginella kostnader bör bestridas genom avgifter föreslås bibehållas oförändrade. MUS 65 föreslår att ett statligt driftbidrag om ca 9,25 milj.

kr. ställs till verksamhetens förfogande för budgetåret 1975/76 (1973 års

löner). Förslaget innebär förstärkningar inom alla sektorer, men med speciell tyngdpunkt på distributionssidan. Ett belopp om 1 milj. kr. föreslås vidare som förlagsmedel.

MUS 65 konstaterar att flera museer liksom bl. a. fackliga, ideella och

andra organisationer, som har intresse av att utnyttja utställningsmediet

i informativt eller opinionsbildande syfte, saknar resurser till detta. Riksutställningar föreslås få ett huvudansvar för verksamheten med vandringsutställningar.

I enlighet med principen att det material som utgår från Riksutställningar bör vara ett komplernent till verksamheten på det lokala och regionala planet anser MUS 65 attplaneringen av verksamheten framför allt bör grundas på resultaten av de kartläggningar och de bedömningar, som görs på dessa

nivåer. Krav och anspråk från primär- och landstingskommunernas sida

bör tillmätas stor betydelse i Riksutställningars planering. Kontakterna med bl. a. folkbildningsorganisationerna, skolans olika organ, liksom med mu-

seerna och biblioteken är också betydelsefulla. MUS 65 förestår att en särskild planeringsgrupp inrättas inom Riksutställningar för dessa frågor. Under försöksperioden har vetenskapliga undersökningar av publik och publikvanor varit till värdefull hjälp för verksamhetsplaneringen. Enligt MUS 65 bör sådana undersökningar bedrivas även i fortsättningen. Riksutställningars planering bör dokumenteras bl.a. i de förslag till anslagsäskanden, som

årligen inges till regeringen.

Riksutställningars produktion bör enligt MUS 65 i princip kunna omfatta alla slags utställningar och alla ämnesområden. Riksutställningar bör vara en institution för service till organ och grupper, som vill använda sig av utställningsmediet men inte själva förfogar över en produktionsapparat. Vidare bör Riksutställningar svara för de utställningar, som inte kommer till genom andra institutiorers initiativ. Riksutställningars produktion

bör även till viss del avse utställningar som syftar till att utveckla utställ-

ningsmediets möjligheter idémässigt eller tekniskt.

MUS 65 anser att Riksutställningars tjänster bör kunna utnyttjas av organ av olika karaktär. Det bör således vara möjligt att producera utställningar

såväl för statliga institutioner och myndigheter som för politiska samman-

slutningar och andra föreningar och grupper av medborgare.

Konstsektorn bör även i framtiden få ett betydande utrymme i Riks-

utställningars verksamhet. Konstföreningarna bör få tillfälle att genom subskription få tillgång till utställningar av främst aktuell svensk konst.

De försök med uppsökande verksamhet som bedrivits i Skellefteå under

åren 1970-1973 anser MUS 65 värdefulla. Verksamhet av denna art behöver fortsätta i ökad skala. En viktig del av Riksutställningars verksamhet är att distribuera utställningar. Vid distributionen av utställningar, som producerats av andra

organ är det viktigt att Riksutställningar kan ta hänsyn till dessas synpunkter

och önskemål rörande uppläggning och genomförande av utställningarnas

turnerande. Ansvaret för att utforma aktiverande komplement till utställ-

ningarna bör i första hand åvila de organ, som står som mottagare av ut-

ställningarna. Riksutställningar bör dock underlätta denna verksamhet.

MUS 65 betraktar utgivningen och distributionen av mångfaldigade ut-

ställningar som en viktig väg att vidga utställningarnas användningsområde.

En ökad satsning på förlagsprodukter är således angelägen. Riksutställningar föreslås vidare ha möjlighet och resurser att producera

bl. a. film, videoband, ljudupptagningar och diabilder. En central för au-

divisuellt material bör inrättas inom ramen för den tekniska verksam-

heten som ett stöd för den egna utställningsverksamheten.

MUS 65 anser att Riksutställningar bör ha ansvaret för att innehållet i de informerande eller kunskapsförmedlande utställning-

arna motsvarar kraven på en saklig och samvetsgrann framställning. Ytterst vilar detta ansvar på styrelsen. Vad som uttalas i debattutställningar, som behandlar kontroversiella samhälls- och kulturfrågor kan inte anses vara en åsikt som under alla omständigheter delas av Riksutställningars styrelse. Styrelsens ansvar för innehållet i utställningar av denna typ bör vara begränsat till att omfatta den rent rättsliga aspekten. För de allmänna åsikter som framförs, bör ansvaret vila på den, som fått i uppdrag att utarbeta

utställningen.

7.3¶Remissyttranden

7.3.1 Allmänna synpunkter

Några — remissinstanser redovisar = allmänna bedömningar av försöksverksamheten med riksutställningar. Dessa är till över-

vägande delen positiva. Statens kulturråd anser att verksamheten har tillfört en viktig ny dimension till kulturlivet och bidragit till en allmän stimulans

10 Riksdagen 1975176. I saml. Nr 135

för musei- och utställningsväsendet. Riksutställningar har gjort viktiga in-

satser på områden som inget muscum haft ansvar för och prövat skilda typer av samordnade arrangemang. Riksteatern har funnit Riksutställningars verksamhet ytterst angelägen, inte bara då organisationerna samarbetat. Verksamheten i stort har betytt nya landvinningar i sättet att på ett över-

skådligt och enkelt sätt informera nya grupper i många intressanta ämnen.

Ett stort antal remissinstanser diskuterar Riksutställningars roll i landets utställningsverksamhet. Man noterar att utredningen ägnat

en helt övervägande del av utrymmet åt Riksutställningars egen verksamhet och därigenom bristfälligt redovisat övrig utställningsverksamhet. Detta

framhålls främst från museihåll. Föreningen Sveriges landsantikvarier finner betänkandet ofullständigt också därför att utredningen underlåtit att analysera den kritik som under försöksperioden riktats mot Riksutställningar.

Utredningen kritiseras från flera håll, bl. a. av statens kulturråd, LO, Konst-

främjandet, Folkparkernas centralorganisation, KF och ABF, för att den inte

tillräckligt behandlat de övergripande målen för Riksutställningars verk-

samhet.

Många remissinstanser tar upp utredningens resonemang och förslag be-

träffande ansvars- och resursfördelningen inom utställningsområdet och särskilt då de centraliseringstendenser man tycker sig utläsa i dessa. Några

instanser understryker att Riksutställningar bör få ett huvudansvar för verksamheten med vandringsutställningar. Till dem hör Svenska kommunförbundet och KF.

Statskontoret framhåller att utredningens formulering av Riksutställningars uppgifter kan skapa motsättningar i frågan om rolluppfattning och ansvarsfördelning mellan Riksutställningar och muscerna, främst på det regionala planet. Även RRV föreslår med ett likartat resonemang ytterligare överväganden för att precisera på vilka områden Riksutställningar skall ges en ledande funktion resp. en servicefunktion gentemot museerna. RRV uttalar att det inte anser de funktioner som med fördel kan ordnas centralt motivera ett organ av den föreslagna omfattningen.

Statens kulturråd finner frågorna om ansvarsfördelning mellan stat. kommun och organisationsliv samt mellan Riksutställningar och de statliga museerna vara otillräckligt belysta. Rådet ser en förstärkning av länsmuseiorganisationen som den mest angelägna uppgiften inom musei-

och utställningsområdet, och menar att både Riksutställningar och de statliga museerna har ansvar för verksamheten med vandringsutställningar. Riksutställningars uppgift bör definieras som komplettering av utställningsverksamheten i landet. Om utställningsproduktionen och ansvaret för utställningsverksamheten koncentreras till Riksutställningar försvåras enligt Föreningen Sveriges lands-

antikvarier och Svenska museiföreningen möjligheterna att tillgodose kraven

på bl. a. decentralisering. samordning och differentiering. Det blir också svå-

rare att undvika ett åsiktsmonopol. Riksutställningar bör vara ett komplet-

terande serviceorgan med endast sådana funktioner som inte bättre och

effektivare kan fullgöras av andra organ. Enligt musciföreningen bör huvudansvaret för verksamheten med vandringsutställningar delas mellan Riksutställningar, de större centralmuseerna och regionmuseerna. Liknande synpunkter framförs av bl. a. Landsantikvarieorganisationernas samarbetsråd, riksantikvarieämbetet och statens historiska museum och ett stort antal museer.

Bland de remissinstanser utanför museiområdet som uttalar sig mot vad man anser vara centraliseringstendenser i utredningens förslag, ofta med

hänvisning till kulturrådets principiella målsättning om ett decentraliserat kulturutbud, märks vidare flera kommuner, SACO och Sveriges allmänna biblioteksförening.

Från folkrörelsehåll - LO. Konstfrämjandet, Folkparkernas centralorganisation och ABF - framförs starka krav på att Riksutställningar i större utsträckning än vad utredningen föreslagit bör utformas som ett serviceorgan för organisationslivet. ABF anser att mottagargrupperna borde ha givits ett helt annat inflytande än vad den föreslagna modellen för Riksutställningar

ger möjlighet till. Starens kulturråd. TCO och KF betonar organisationernas

och studieförbundens möjligheter att nå nya publikgrupper.

Flera remissyttranden har gått in närmare på utställningens användning inom folkbildningsarbetet och ett par instanser berör även folkhögskolornas roll. SÖ, S:t Eriks folkhögskola och Folkbildningsförbundet finner att erfaren-

heterna visar att utställningsmediet fungerar mest effektivt då utställningar

integreras i pedagogiska projekt med möjligheter till bearbetning av stoffet. Folkbildningsförbundet understryker vikten av att Riksutställningar bidrar till möjligheterna att redovisa studieförbundens cirkelstudier i utställnings-

form. Föreningen Sveriges landsantikvarier, statskontoret och RRV ifrågasätter

om en centralisering av verksamheten med vandringsutställningar är till fördel vid kontakten med folkbildningsverksamheten.

Några remissinstanser uppehåller sig vid utställningsmediets betydelse för skolan. Erfarenheterna av utställningar som läromedel från försöken i Skellefteå betecknar SÖ som värdefulla och styrelsen vill peka på utställningens stora möjligheter att fungera som stöd för samverkan mellan skolans ämnen. Enligt Föreningen Sveriges landsantikvarier bör den största satsningen på skolan göras via regionala och lokala museer.

Statens naturvårdsverk och AMS betonar myndigheternas behov av service

från Riksutställningar. Folkparkernas centralorganisation däremot framhåller

att samhällets organ inte bör få ta i anspråk avgörande delar av Riksut-

ställningars resurser. För att man skall kunna komma till rätta med sned-

fördelningen i kulturutbudet anser LO att det löpande planerings- och budgetarbetet måste utgå från klara prioriteringar av de missgynnade grupperna, främst bland de vuxna. Även statens kulturråd betonar att utställningsmediet inte får förbehållas institutionerna.

KRO påpekar att konstnärernas andel av försöksverksamhetens budget

varit blygsam och föreslår att en särskild konstsektor inrättas som får ansvar

för bl. a. vandringsutställningar av konst samt för de idé- och temautställningar där konstnärlig medverkan är nödvändig. Liknande förslag framläggs

av Konstnärscentrum.

7.3.2 Produktionsverksamhet

Många remissinstanser delar uppfattningen att en huvuduppgift för Riks-

utställningar är att producera utställningar för sådana organ och grupper,

som inte själva förfogar över en produktionsapparat.

Föreningen Sveriges landsantikverier och Svenska museiföreningen framhåller

att detta särskilt gäller samhällsinformativa utställningar från statliga myndigheter och institutioner, och att produktionen huvudsakligen bör ske inom ramen för myndighetens informationsanslag. Folkparkernas centralorganisation fäster särskilt avseende vid att Riksutställningars produktionskapacitet

kan utnyttjas för folkrörelser och studieförbund på gynnsamma ekonomiska villkor. Konstfrämjandet menar att om Riksutställningar huvudsakligen skall ställa sina produktionsresurser till förfogande för andra produktionsinriktade organ, kommer det att få svårt att inrikta verksamheten efter behov hos avnämargrupperna. ABF fruktar att om beställarens inflytande på produktionen får bero av dennes egna resurser, kommer många som annars velat använda Riksutställningar att avstå från detta.

Ett stort antal institutioner och organisationer på museiområdet samt bl. a.

Stockholms kommun och SACO understryker att utställningsproduktion i för-

sta hand är en angelägenhet för museerna. BI. a. naturhistoriska riksmuseet framhåller att det inte är ändamålsenligt att Riksutställningar producerar egna utställningar inom de större museernas ämnesområden. Föremål och sakkunskap finns redan på museet, och produktion genom Riksutställningar innebär endast en fördyring.

Från många håll betonas att en reell decentralisering av pro-

duktionen måste eftersträvas. Flera instanser påpekar att bl. a. utredningens undersökningar visat, att det framför allt är utställningar med lokal

anknytning som lockar ny publik. Om en produktion som är resultat av

centrala initiativ får dominera, innebär detta enligt SÖ stor risk för ett passivt mottagande. Produktion på lokal nivå bör därför stödjas. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum och KRO finner det angeläget att länsmuseerna ges statsmedel för produktion av utställningar som i första

hand vänder sig till länets invånare. Dessutom bör centralmuseerna erhålla medel för produktion av vandringsutställningar.

Sveriges allmänna biblioteksförening framhåller liksom Norrköpings kommun och biblioteksnämnden i Lund att biblioteken bör kunna få produktionsstöd för utställningar, särskilt sådana av lokalt intresse.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, nationalmuseet, Nor-

diska museet, Stockholms kommun, SACO, Föreningen Sveriges landsantikvarier

och Svenska museiföreningen anser att en del av de för Riksutställningar

föreslagna produktionsmedlen i stället bör tillföras ett särskilt anslag för

utställningsproduktion, som disponeras av statens kulturråd. Även statens kulturråd för fram tanken på ett för museiväsendet gemensamt anslag för vandringsutställningar, fördelat av kulturrådet, och avsett att möjliggöra för de mindre statliga museerna att delta i verksamheten.

Betydelsen av utvecklingsverksamhet på utställningsområdet betonas av några instanser. De anställda vid Riksutställningar menar att utvecklingsarbete givetvis kan ske inom ramen för olika samarbetsprojekt,

men att det även är viktigt att Riksutställningar får särskilda resurser för

sådant arbete. Folkbildningsförbundet anser det viktigt att experimentverksamheten ges tillräckliga resurser, och att den bedrivs i nära samarbete med

folkbildningsarbetet och skolan. Statens kulturråd framhåller liksom statens sjöhistoriska museum, Malmö

kommun och flera länsmuseer betydelsen av basutställningar som kan komp-

letteras med lokalt material. De flesta remissinstanserna framför inga invändningar mot integrationen

av Riksförbundet för bildande konst och Föreningen Konst i skolan i Riksutställningar. Riksförbundet för bildande konst önskar en garanti för att mäng-

den konstutställningar och anslagen till dessa hålls på en viss nivå. Bl. a.

SÖ och Föreningen Konst i skolan understryker det angelägna i att Riksutställningar kan ge konstutställningar för skolan ett betydande utrymme.

Några remissinstanser behandlar frågor rörande förhållandet till Sve -

riges Radio och TRU. Betydelsen av samarbete med dessa in-

stitutioner betonas bl. a. av SÖ, Varbergs museum och Folkparkernas centralorganisation. Sveriges allmänna biblioteksförening önskar ett vidgat samarbete och understryker liksom Tekniska museet, Musikaliska akademien och Föreningen för undervisning och information vid svenska museer vikten av att

bl. a. radio- och TV-inslag i högre grad skulle kunna friköpas.

1.3.3 Distributionsverksamhet

De remissinstanser som närmare behandlar Riksutställningars distributionsfunktion äreniga om att organisationen utöver distributionen av de egna utställningarna har viktiga uppgifter att fylla regionalt. Många framhåller emellertid samtidigt att Riksutställningars regionala uppgifter bör vara begränsade.

Grundförutsättningen för Riksutställningars distributionsverksamhet åt

andra producenter bör enligt Föreningen Sveriges landsantikvarier och Svenska museiföreningen vara, att distributionen inte kan genomföras billigare på

annat sätt. Landsantikvarieföreningen anser liksom Jämtlands läns museum

och Stockholms kommun att Riksutställningar bör ha skyldighet att distribuera en utställning om ett visst antal mottagare, t. ex. fem. anmält intresse.

Distributionsskyldigheten måste förenas med regeln att Riksutställningar inte skall kunna påverka utställningens innehåll och form.

Föreningen Sveriges landsantikvarier hävdar att en samordning av det lokala utbudet är nödvändig och att länsmuseerna eller motsvarande organ därför

bör ha ett huvudansvar för utställningsdistributionen på länsplanet. Utställ-

ningar som producerats för centrala organisationer på riksplanet bör dock kunna distribueras direkt till dessas lokalorgan.

Föreningen Sveriges landsantikvarier och flera länsmuseer påpekar att Riks-

utställningar bör ha ansvaret för förvärv av internationella utställningar efter samråd med landets museer. Några remissinstanser betonar allmänt informationens betydelse inom

verksamheten med vandringsutställningar. Norrbottens museum ifrågasätter en viss omfördelning av tillgängliga resurser från produktions- och distributionskostnader till information och programverksamhet.

Vikten av programaktiviteter i anslutning till utställningar berörs i flera remissyttranden. Naturhistoriska riksmuseet betonar starkt att programverksamheten alltid bör bedrivas i nära samarbete med lokala instanser, och att producenten redan på ett tidigt stadium bör kontakta lokala organisationer.

LO och KF understryker att kontakt bör tas med viktiga avnämargruppers

organisationer innan produktionen av en utställning påbörjas. Även Konst-

främjandet, Folkparkernas centralorganisation och ABF betonar att kontak-

terna med utställningarnas avnämare är viktig.

Föreningen Sveriges landsantikvarier och Svenska museiföreningen framhåller

att uppsökande verksamhet bör förläggas till länsmuseerna. Stif-

telsen Sveriges arkitekturmuseum framhåller att tyngdpunkten i Riksutställningars framtida verksamhet bör läggas på stimulans till lokala utställningsaktiviteter och hjälp vid genornförandet av dessa.

Utredningen behandlar i anslutning till distributionsfrågorna framställning och distribution av trycksaker, serietillverkade utställningar och reproducerat natur- och kulturhistoriska material.

Föreningen Sveriges landsantikvarier och Föreningen för undervisning och information vid svenska museer delar i stort utredningens uppfattning att Riksutställningar bör bedriva verksarnhet på detta område. Riksantikvarieämbetet

och statens historiska museum påtalar museernas behov av förlagsmedel, när-

mast för utgivning av populära trycksaker. Föreningen Konst i skolan är positiv

till satsningen på serietillverkade utställningar som kan ge möjlighet till

speciellt stimulerande pedagogiska hjälpmedel för skolan.

Behovet avettdokumentationsorgan på utställningsområdet tas

upp i ett flertal remissyttranden. Riksantikvarieämbetet och statens historiska

museum, statens kulturråd, Lunds konstnämnd, SACO, Landsantikvarieorganisationernas samarbetsråd. Föreningen för undervisning och information vid svenska museer, Svenska slöjdföreningen och flera länsmuseer föreslår att vid Riksutställningar inrättas ett centralt arkiv med uppgift att dokumentera de utställningar som ordnas i landet.

1.3.4 Teknisk verksamhet

Framför allt från museihåll, bl. a. Föreningen Sveriges landsantikvarier och Svenska museiföreningen, framhålls Riksutställningars centrala tek-

niska servicefunktion för museer, skola och folkbildning m. m.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum understryker att Riksutställningar bör kunna åta sig uppgifter för museerna vid uppbyggnad både

av basutställningar och tillfälliga utställningar. Svenska kommunförbundet och

Sveriges allmänna biblioteksförening påtalar behovet av central utlåning av

olika slags kvalificerade utställningsanordningar. Enligt Skellefied kommun borde Riksutställningar kunna ha distributionsmaterial till uthyrning för

regionalt och lokalt producerade utställningar. Från flera håll betonas särskilt försöks- och utvecklingsarbetet inom den tekniska verksamheten. Naturhistoriska riksmuseet framhåller att utprovning av teknisk apparatur och utexperimenterande av förpackningsmetoder skulle kunna ske centralt.

AV-verksamhet. Flera uttalar sig allmänt om behovet av central AV-service. Beträffande tanken på en AV-central vid Riksutställningar är meningarna delade.

Bl. a. statens kulturråd, Svenska kommunförbundet. Varbergs museum, Musikaliska akademien och Svenska museiföreningen stöder förslaget om en AV-

central. Kulturrådet framhåller dock att en mer omfattande utvecklingsverksamhet skulle kräva stora ekonomiska insatser och bör läggas på ett annat organ.

Svenska museiföreningen påpekar att Riksutställningars AV-verksamhet inte får innebära att museer, som vill skapa egna möjligheter för sådan verksamhet, fråntas ekonomiskt stöd. Utredningen angående den fortsatta verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendet instämmer i att Riksutställningar bör ha vissa egna produktionsresurser men betonar att vissa uppgifter bör utföras hos andra produktionsenheter. Konstfrämjandet finner det

rimligt att visst AV-material framställs i samarbete mellan organisationer

och Riksutställningar. Svenska filminstitutet understryker den rörliga bildens stora betydelse inom utställningsområdet men är tveksamt till särskilda produktions- och distributionsresurser inom Riksutställningar för film och videogram. Enligt Tekniska museets åsikt har redan etablerade organ och institutioner inom AV-sektorn tillräcklig kapacitet för att betjäna museerna. Även ABF tar avstånd från produktion inom Riksutställningar av audivisuella hjälpmedel och förordar undersökningar omt. ex. TRU eller Sveriges

Radio kan sköta uppgiften.

Rikskonserter anser resurser för ett fortsatt och utbyggt samarbete med

Riksutställningar i mediautvecklingsfrågor vara viktiga.

1.3.5 Planering

Statens kulturråd understryker vikten av en förstärkt planerings-

funktion inom Riksutställningar. Planeringen måste vara långsiktig men

det bör också finnas beredskap för snabba insatser. Utställningarna bör kunna

fungera som inlägg i den aktuella samhällsdebatten.

Rikskonserter och Riksteatern anser det vara av stor vikt att en gemensam grundläggande långtidsplanering för ”de tre R:en” kan göras.

Frågan om olika institutioners och gruppers möjligheter till inflytande på Riksutställningars planering har kommenterats av många remissinstanser.

LO, Konstfrämjandet, Folkbildningsförbundet, Folkparkernas centralorganisation, KF, ABF, Medborgarskolan, Studieförbundet Vuxenskolan och de anställda vid Riksutställningar reagerar mot att krav från landsting och kommuner av utredningen tillmäts en starkt styrande roll och framhäver i stället folkrörelser, studieförbund och andra organisationer som primära kontakt-

organ.

Beträffande planeringen av produktionen för skolorna förutsätter SÖ att även länsskolnämnderna beaktas som viktiga kontaktorgan och fäster uppmärksamheten på vissa grupper rned särskilda behov. Särskilda insatser be-

hövs bl. a. på vårdinstitutioner och för språkliga minoriteter. Statens invand-

rarverk tar upp behovet av utstillningar med anknytning till invandrare.

Flera remissinstanser vill ge Riksutställningar i uppgift att, eventuellt i samarbete med centralmuseerna, handha eller organisera utbildning i utställningsteknik m. m. Till dessa hör konstfackskolan, några länsmuseer, Landsantikvarieorganisationernas samarbetsråd, Föreningen Sveriges landsantikvarier, Svenska museiföreningen, Svenska riksteatern och Svenska slöjdföreningen. Västerbottens museum betraktar Riksutställningar som den naturliga platsen för gemensam central för utställnings- och museipedagogik och för

utbildning av utställningskonsulenter. Enligt de anställda vid Riksutställningar

har institutionen visat sig vara en naturlig plats för såväl intern som extern

utbildning på utställningsområdet.

1.3.6 Organisation

Ett stort antal synpunkter har lämnats på styrelsens sammansättning, mandattid och arbetsuppgifter. Från institutions- och organisationshåll

framhålls vikten av att den egria verksamheten blir representerad. Ett antal remissinstanser instämmer i förslaget om stiftelseform för Riksutställningar, däribland statskontoret, RRV, statens kulturråd och

Landstingsförbundet. KF ät positivt under förutsättning att mottagargrup-

perna får tillräckligt inflytande och KRO om organisationen blir representerad

i styrelsen. LO, Konstfrämjandet, Folkparkernas centralorganisation, Folkets husföreningarnas riksorganisation, Svenska riksteatern, ABF och Unga örnar

ställer sig tveksamma eller avvisande till stiftelseformen därför att den inte anses garantera ett rimligt avnämarinflytande.

Flera remissinstanser understryker vikten av att offentlighetsprincipen tillämpas för stiftelsen. Kammarkollegiet, statskontoret, naturhistoriska riks-

museet och Svenska museiföreningen påpekar att bestämmelserna i detta hän-

seende inte intagits i det framlagda stadgeförslaget.

Remissinstanserna har även lämnat synpunkter på ett antal olika organisationsfrågor.

Riksutställningars inre organisation bör enligt statens kulturråd bestutas av organisationens styrelse och inte av regeringen. Kulturrådet ser dock

positivt på inrättande av en planeringsgrupp. Planeringsgruppens värde be-

tonas av etnografiska museet och styrelsen för Skoklosters slott. SIDA anser att man för att undvika kompetenstvister och för att skapa en klarare ansvarsfördelning bör göra planeringsgruppen antingen till ett stabsorgan inom chefens kansli eller till en självständig avdelning med egna tjänstemän.

De anställda vid Riksutställningar finner att planeringsgruppen kan tänkas bli

identisk med direktionen och anser att en precisering senare måste ske.

Några remissinstanser tar ställning till förslaget om överflyttande av i n -

formationscentrum för offentlig konst till statens konstråd. Statens konstråd och Svenska kommunförbundet är positiva till förslaget. Kommunförbundet framhåller att informationscentrum är föga känt i kom-

munerna, varför bättre information om dess verksamhet behövs.

Statens sjöhistoriska museum anser att frågan om ett arkiv för offentlig konst behöver utredas närmare.

Konstnärscentrum anser att en samordning av informationscentrums och Konstnärscentrums bildarkiv vore mycket fördelaktig.

Olika personalfrågor behandlas i ett antal yttranden.

Statens konstråd anser den föreslagna personalförstärkningen på konstområdet tillräcklig endast om tillfällig personal och konsulter anlitas i ökad omfattning. Enligt KRO bör anslaget för tillfälligt anlitad arbetskraft uppgå

till minst hälften av de föreslagna utgifterna för fast anställd personal och

styrelsearvoden. Organisationen framhåller också liksom Föreningen Konst i skolan och Riksförbundet för bildande konst betydelsen av de två föreslagna nya intendentstjänsterna för produktion av konstutställningar, bl. a. till skolorna.

Konstfrämjandet och ABF finner den föreslagna k ostnadsramen för Riksutställningars verksamhet rimlig. Flera museer är positiva till utökningen endast under förutsättning att en behövlig satsning på museiväsendet inte berörs. Statens kulturråd ser det inte som möjligt att bl. a. mot bakgrund

av väntade reformer på museiområdet räkna med en omedelbar utökning

av Riksutställningars verksamhet av föreslagen omfattning. Riksutställningar bör få en ändamålsinriktad budget av samma typ som Rikskonserter.

RRV har inga invändningar mot att Riksutställningar ges särskilda förlagsmedel, men anser att medlen bör särredovisas i den interna redovisningen och att bestämmelser om deras användning bör utfärdas.

1.3.1 Ansvaret för utställningar

Flera remissinstanser understryker att rättsläget beträffande a ns varet för utställningar måste klarläggas. Naturhistoriska riksmuseet påpekar att även frågan om ansvarsfördelningen vid samproduktion mellan Riksutställningar och t.ex. ett centralmuseum torde bli aktuell.

Enligt massmedieutredningen kan det inte generellt sägas att det organ som producerar eller förmedlar en utställning bär det straffrättsliga ansvaret,

utan detta vilar i princip på gärningsmannen och övriga medverkande enligt allmänna straffrättsliga grundsatser. Beträffande skadeståndsansvar torde ofta Riksutställningar som sådant bli ersättningsskyldigt, ensamt eller till-

sammans med den straffrättsligt ansvarige. Utställningar som mångfaldigas i ett stort antal exemplar kan enligt massmedieutredningen falla under tryckfrihetsförordningen eller en kommande massmediegrundlag. Massmedieutredningen anser att förslaget att viss person ensam skall vara ansvarig

för det allmänna innehållet i en utställning kan verka vilseledande och ge

intrycket att personens ansvar även är rättsligt. Därför föreslås i stället föreskrifter om att den som haft i uppdrag att utarbeta en utställning skall tydligt anges i utställningen eller i samband därmed. Statens kulturråd an-

sluter sig till detta förslag.

SÖ, Luleå kommun, Föreningen Konst i skolan och Studieförbundet Vuxenskolan understryker att det rättsliga ansvaret för en utställnings innehåll

ej bör åvila mottagaren. Flera remissinstanser instämmer i utredningens åsikt att det allmänna ansvaret för utställningar av polemisk art bör ligga på producenten. Till

dessa hör Tekniska museet, statens kulturråd, Sveriges allmänna biblioteksförening och Studieförbundet Vuxenskolan.

Kivs. KRO och Konstnärscentrum anser liksom SÖ att allt ansvar för vad

som uttalas i en utställning, även det rättsliga, bör åvila upphovsmannen. Producenten bör enligt statens kulturråd i den nya lagstiftningen ges ett lika självständigt ansvar som ansvarig utgivare av tryckt skrift eller program-

ansvarig i radio.

8¶Regional kulturminnesvård och museiverksamhet

8&.1 Nuvarande organisation och verksamhetsformer 8. I.1 Den regionala och lokala kulturminnesvården

I landsantikvarieorganisationen ingår 24 landsantikvarier,

en i varje län. Huvudmän för landsantikvarierna är i flertalet län enskilda organisationer. Enligt kungörelsen (1955:317) angående statsbidrag till avlöningar inom landsantikvaricorganisationen (ändrad senast 1965:167) skall

landsantikvarien vara riksantikvarieämbetets! företrädare inom sitt verksam-

hetsområde och inför ämbetet ansvara för kulturminnesvården inom länet. Bidraget utgår till avlönande av en landsantikvarie och en amanuens i varje län samt därutöver till en särskild antikvarie på Gotland. Bidraget har fastställts till 90 5 av lönen till dessa tjänstemän, beräknad efter löneklass F 17, F9 resp. F 13, och utgjorde år 1975 ca 100 000 kr. per län (Gotland

150 000 kr.). Landsantikvarien är i alla län utom tre chef för ett länsmuseum (motsvarande).

Det statliga bidraget är förenat med vissa villkor enligt nämnda kungörelse. Huvudmannaorganisationerna är sålunda underkastade riksantikvarieämbetets inspektion. Ämbetet fastställer även stadgar för huvudmannaorganisationerna.

Landsantikvarien har inom sitt område ledningen av den kulturminnes-

vårdande verksamheten. Han tar initiativ till och sörjer för att kulturminnena

skyddas och bevaras samt svarar för rådgivning i kulturminnesvårdsfrågor.

Landsantikvarien är också remissorgan för riksantikvarieämbetet, för vars

räkning han fullgör en rad olika uppdrag. Han utför bl. a. arkeologiska och

byggnadshistoriska undersökningar, övervakning av vårdarbeten samt kulturhistorisk kontroll i samband med restaurering av kyrkor, byggnadsminnen och annan kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Landsantikvarien lämnar även sakkunnigutlåtanden åt länsstyrelsen och kommunerna i frågor som rör kulturminnesvården. Han delar vidare i länsstyrelsens planeringsarbete.

I flertalet län svarar ett länsmuseum för den regionala musei- och utställningsverksamheten. Med länsmuseum förstås i det följande ett museum som bedriver en länsomfattande verksamhet och som erhåller bidrag härför från både landsting och kommuner. Begreppet länsmuseum finns

dock inte definierat i några statliga eller andra bestämmelser. Särskilda bestämmelser för inrättande av länsmuseer saknas också.

Länsmuseer i nämnda bemärkelse finns i 19 län. Med hänsyn till den

verksamhet som bedrivs och till pågående utredningsarbete i Göteborgs och

Bohus län och i Gävleborgs län kan även museerna i Uddevalla och Gävle

komma att betraktas som länsmuseer. I Stockholms, Kristianstads och Mal-

möhus län saknas länsmuseum.

I Med riksantikvarieämbetet förstås i denna beskrivning myndigheten riksantikvarieämbetet och statens historiska museer.

Länsmuseernas organisation, verksamhet och finansiering behandlas ingående i MUS 65:s betänkande (SOU 1973:5) Museerna. I flertalet län är ett hembygdsförbund eller motsvarande förening huvudman för länsmuseet. I fyra län är stiftelser huvudmän med landsting, kommuner och föreningar som stiftare. Med några få undantag utreds i övriga län frågan om en eventuell stiftelsebildning. Direkta statsbidrag utgår inte till länsmuseerna. Bidraget till avlöningar inom landsantikvarieorganisationen blir dock indirekt ett bidrag till länsmuseet och dess huvudman eftersom landsantikvarien regelmässigt också är länsmuseichef. Landsting och primärk om muner har tagit ett grundläggande ansvar för kulturminnesvården, bl. a. genom sina bidrag till länsmuseernas verksamhet. Landstingen lämnar i vissa fall även bidrag till särskilda projekt såsom inventeringar, vetenskapliga undersökningar och publikationer. Landstingen har vidare i ökad utsträckning engagerat sig i frågor om vård och underhåll av kulturminnen. Primärkommunerna spelar en viktig roll inom kulturminnesvården genom att den fysiska planeringen i första hand är en kommunal angelägenhet. Flera kommuner har sålunda låtit. utföra inventeringar och undersökningar av kulturhistoriskt värdefulla miljöer och byggnader. Bevarandefrågorna har rönt ett allt starkare intresse inom den kommunala planeringen. 1 vissa fall har särskilda bevarandeplaner upprättats för att läggas till grund för planarbetet. Kulturminnesvården är i många primärkommuner en del av kulturnämndens ansvarsområde. De kommunala bevarandeinsatserna konkretiseras dock främst genom byggnadsnämndens hantering av planläggningsuppgifterna och de enskilda byggnadsärendena. Vissa lokala museer utför uppgifter för riksantikvarieimbetets räkning. Bl. a. har Stockholms stadsmuseum, Göteborgs arkeologiska och historiska museer samt Malmö museum tagit på sig uppgifter inom kulturminnesvården. Värdefulla insatser på kulturminnesvårdens område görs också av hembygdsrörelsen. Genorn hembygdsrörelsen tillförs kulturminnesvården betydelsefulla erfarenheter. Att informera allmänheten i aktuella frågor, skapa opinion och väcka debatt är viktiga inslag i hembygdsrörelsens verksamhet. På lokal nivå företräds kulturminnesvården av en ombudsorganisation, som engageras av riksantikvarieämbetet i samråd med landsantikvarierna. Syftet är att nå kontakt med de krafter som på lokalplanet har intresse för kulturminnesvården. Efter den partiella omorganisationen den 1 juli 1971 av den statliga länsförvaltningen har länsstyrelsen som huvuduppgift att leda och samordna den regionala samhällsplaneringen. Enligt 35§ länsstyrelseinstruktionen (1971:460, ändrad senast 1975:1325) skall länsstyrelsen främja länets utveckling och befolkningens bästa.

Länsstyrelsens ansvar för den regionala planeringen omfattar i viss utsträckning även kulturminnesvården. Vid handläggningen av bl. a. planoch byggnadsärenden, fastighetsbildningsärenden och tillståndsärenden enligt naturvårdslagen (1964:822, omtryckt 1974:1025, ändrad 1975:196) har

länsstyrelsen sålunda att tillvarata kulturminnesvårdens intressen.

Samtliga länsstyrelser, med undantag för Stockholms län, har en organisatorisk uppbyggnad med tre huvudavdelningar, en för samhällsplanering,

en för skatteförvaltning och en för allmän förvaltning och förvaltnings-

rättskipning. I Stockholms län finns fem avdelningar varav en är plane-

ringsavdelning.

Planeringsavdelningarna har organiserats med särskilt beaktande av att de skall medverka i länsstyrelsens huvuduppgift att åstadkomma en samordnad och målinriktad planering i länet.

8.1.2 Översikt över kulturminnesvårdens speciallagstiftning'

Genom lagen (1942:350) om fornminnen (ändrad senast 1971:1163) ges de fasta fornlämningarna ett lagfäst skydd. Lagen innehåller vidare bestäm-

melser till skydd för skeppsvrak och fornfynd.

I 18 föreskrivs att ingen får utan tillstånd utgräva, rubba, överhölja eller

eljest genom plantering eller bebyggelse eller på annat sätt förändra, skada

eller ta bort fast fornlämning. Det ankommer på riksantikvarieimbetet att utöva tillsyn över de fasta fornlämningarna. Vad som är fast fornlämning redovisas i 28.

Enligt 5 § får riksantikvarieämbetet vidta erforderliga åtgärder till skydd och vård av fast fornlämning. Ämbetet får bl. a. undersöka fast fornlämning"

eller låta annan företa sådan undersökning. Vill någon rubba, förändra eller

ta bort fast fornlämning, får ämbetet enligt 6 § meddela tillstånd till detta

om fornlämningen medför hinder eller olägenhet som inte står i rimligt förhållande till dess betydelse.

Den som planerar arbetsföretag som berör fast fornlämning bör enligt

8 § samråda med riksantikvarieämbetet eller med ombud som ämbetet utsett.

Anträffas förut okänd fornlämning skall anmälan ske till ämbetet eller dess ombud. Innebörden av 9 § är att arbetsföretag som föranleder särskild undersökning eller åtgärd beträffande fast fornlämning själv skall svara för den kostnad som därvid uppkommer, om inte riksantikvarieimbetet på grund av särskilda förhållanden finner att det är oskäligt.

Bestämmelserna om fast fornlämning och fornfynd gäller enligt 9 a och b $$ i princip även vrak efter skepp som förlist för minst etthundra år sedan och vissa föremål som har samband med sådant vrak.

Angående fornfynd föreskrivs i 10 § att föremål, som påträffas i fast forn-

lämning och har samband med denna, skall tillfalla staten. Riksantikvarieämbetet får bl. a. tillerkänna den som låtit utföra vetenskaplig under-

" Översikten har i huvudsak begränsats till att avse några av riksantikvarieimbetets viktigare uppgifter.

sökning av fornlämning varvid sådant föremål påträffats skälig ersättning för kostnader och med undersökningen förenat arbete. Annat fynd av föremål till vilket ägare inte finns och som kan antagas vara minst etthundra år gammalt tillfaller upphittaren. Denne är emellertid skyldig att mot lösen hembjuda föremålet till staten om det helt eller delvis är av guld, silver eller koppar eller har påträffats bredvid sådant föremål. Riksantikvarieämbetet prövar fråga om inlösen. Ämbetet får även förordna om särskild hittelön utöver inlösenersättningen (115).

Genom s. k. fyndfördelning får statens rätt till fynd av riksantikvarieämbetet överlåtas på museum som för framtiden kan ta vård om föremålet. Regeringens medgivande krävs i fråga om fynd av större betydelse (13 8).

Enligt 15 § får plats för fornfynd undersökas av riksantikvarieämbetet. Bestämmelser om fullföljd av talan finns bl. a. i 203. Talan mot riksantikvarieämbetets beslut skall föras hos regeringen genom besvär. Kungörelsen (1942:926) om fornminnen (omtryckt 1972:550) föreskriver att riksantikvarieämbetet skall utse ombud att motta anmälningar om fornfynd och omhänderta föremålen (2 §). Vidare finns bestämmelser om underrät-

telse angående fornfynd (3 och 4 §§) och om förfarandet i övrigt angående

sådant fynd (5 och 6 88).

Kungörelsen (1920:744) med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsender (ändrad senast 1968:739) innehåller bl. a. bestämmelser om bygg-

nadsminnesmärken.

Såsom byggnadsminnesmärke räknas enligt 18 § byggnad som står under statens eller menighets eller allmän institutions eller inrättnings förvaltning och som på grund av kulturhistoriskt eller konstnärligt värde är att betrakta

såsom minnesmärke. Närmare föreskrifter och anvisningar rörande vården av byggnadsminnesmärken meddelas av riksantikvarieämbetet. Innan rivning, förändring eller mer omfattande reparation sker av byggnadsminnes-

märke bör enligt 19 § byggnadsrainnesmärket dokumenteras. Statliga bygg-

nadsminnesmärken, som enligt 208 har uppförts på särskild förteckning

av regeringen, är tillförsäkrade ect omfattande skydd. De får inte rivas, överlåtas, flyttas m. m. utan regeringens tillstånd. Förslag till åtgärd, som inte avser vanligt underhållsarbete eller brådskande reparation, prövas av riksantikvarieämbetet. Är åtgärden att jämföra med nybyggnad, avgörs ärendet

av regeringen efter utlåtande av riksantikvarieämbetet (21 och 2258). I 283 ges bestämmelser om uppförande av kyrkobyggnad för svenska

kyrkan. Riksantikvarieämbetet skall bl. a. granska och godkänna förslag till ny kyrkobyggnad. Även förslag angående ombyggnad, rivning eller flyttning av befintlig kyrkobyggnad m.fl. åtgärder skall prövas av ämbetet (30 8).

Bestämmelserna äger motsvarande tillämpning i fråga om bl. a. planering

och ordnande av kyrkotomt som inte skall vara begravningsplats (29 5).

Lagen (1960:690) om byggnadsminnen (ändrad senast 1972:777) gäller inte

byggnad som tillhör staten eller utgör fast fornlämning. Lagen tillämpas

inte heller på kyrkobyggnader som tillhör svenska kyrkan.

Riksantikvarieämbetet kan enligt I $ förklara byggnad för byggnadsminne. För sådan förklaring krävs att byggnaden bevarar egenarten hos gången tids byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefull händelse och att byggnaden med hänsyn därtill är att anse som synnerligen märklig.

Omfattningen av en byggnadsminnesförklaring regleras genom skyddsföreskrifter (2 §). För ändring av byggnadsminne i strid mot skyddsföreskrifterna krävs enligt 3 § riksantikvarieämbetets tillstånd.

Särskilda bestämmelser om ersättning finns bl.a. i 5 och 855. Fastighetsägare och innehavare av särskild rätt kan enligt 5 § få ersättning av staten om skyddsföreskrifterna medför att pågående användning av byggnad

eller område avsevärt försvåras. I 8§ föreskrivs att riksantikvarieämbetet, innan det fattar beslut som kan föranleda rätt till ersättning, skall förvissa sig om att medel finns för ändamålet.

Enligt 14 § skall talan mot riksantikvarieämbetets beslut föras hos kammarrätten. Enligt 15 § kan ämbetet under vissa förutsättningar förorda att byggnad inte längre skall vara byggnadsminne. Beslut att häva byggnadsminnesförklaring eller jämka skyddsföreskrifter kan vidare meddelas av regeringen (16 §).

Kungörelsen (1960:691) om byggnadsminnen (omtryckt 1972:535) före-

skriver bl. a. att riksantikvarieimbetet i ärende om byggnads förklarande

för byggnadsminne skall inhämta yttrande av byggnadsnämnden. Är bygg-

naden belägen i Stockholm skall även stadsantikvarien höras. Det finns även bestämmelser om att riksantikvarieämbetet skall samråda med myndigheter och sammanslutningar vid tillämpning av lagen om byggnadsminnen (15).

Riksantikvarieämbetet är vidare tillsynsmyndighet enligt begravnings-

kungörelsen (1963:540, ändrad senast 1975:1006) och har därvid bl. a. att

pröva förslag att anlägga eller utvidga begravningsplats.

Kungörelsen (1942:929) angående vården av vissa kyrkliga inventarier tåndrad 1967:338) innebär bl. a. att riksantikvarieämbetet beslutar om kyrkliga inventarier och föremål som det från kulturhistorisk synpunkt är angeläget att bevara och vårda.

Enligt kungörelsen (1927:129) angdende förbud mot utförsel från riket av vissa äldre kulturföremål (ändrad senast 1960:442) får vissa äldre kulturföremål såsom bl. a. möbler och husgeråd av trä inte föras ut från riket utan tillstånd

av riksantikvarieämbetet. Kungörelsen tillämpas inte i fråga om föremål som är tillverkade år 1860 eller därefter.

8.2 Tidigare ställningstaganden och fortsatt utredningsarbete

MUS 65 föreslog i betänkandet (SOU 1972:45) Kulturminnesvård att

länsstyrelsen skulle bli regional myndighet för den statliga kulturminnesvården. En särskild kulturminnesenhet med landsantikvarien som chef föreslogs inrättad vid länsstyrelsens planeringsavdelning. Bland kulturmin-

nesenhetens arbetsuppgifter skulle främst ingå att företräda kulturminnesvårdens intressen i den för hela nhuvudenheten gemensamma verksamheten med samhällsplanering och i dess befattning med den översiktliga fysiska planeringen. De avgörande besluten i viktiga kulturminnesvårdsärenden måste enligt MUS 65 kunna fattas regionalt. Av denna anledning föreslogs att beslutanderätten enligt kulturminnesvårdens speciallagstiftning skulle föras över på det regionala planet. MUS 65 föreslog i betänkandet (SOU 1973:5) Museerna ett statsbidrag för kulturhistorisk regional museiverksamhet som hjälp främst till att avlöna en tjänsteman med vetenskaplig och museal erfarenhet inom de kulturhistoriska muscernas ämnesområden. För en närmare redogörelse för de olika förslagen och remissopinionen hänvisas till prop. 1974:28 kap. 12 och 13. MUS 65:s förslag om kulturminnesvården behandlades i prop. 1974:28 angående den statliga kulturpolitiken. Departementschefen förordade i likhet med MUS 65 att länsstyrelsen blev regional myndighet för den statliga kulturminnesvården. En tjänst föreslogs inrättad vid länsstyrelsen i varje län för handläggningen av kulturminnesvårdsfrågorna. Innehavare av tjänsten borde vara organisatoriskt sidoordnad planeringsavdelningens olika enheter på samma sätt som länsveterinären. Den nya organisationen borde införas den 1 juli 1976. Genom de förordade förändringarna i fråga om organisation och ansvar på kulturminnesvårdsområdet skulle landsantikvarien upphöra att vara riksantikvarieämbetets företrädare. Länsmuseet borde emellertid även i fortsättningen kunna utnyttjas av riksantikvarieämbetet som remissinstans. Det borde också av ämbetet kunna anförtros viktiga inventerings- och vårdnadsuppdrag. Departementschefen anslöt sig i princip till förslaget om en decentralisering av besluten enligt speciallagstiftningen. Vissa ärenden kunde emellertid för sin handläggning kräva speciell sakkunskap. Det borde enligt departementschefen närmare övervägas om inte beslut i sådana ärenden borde fattas av riksantikvarieämbetet också i fortsättningen. Förslag till avgränsning av dessa ärenden borde utarbetas av en särskild arbetsgrupp. Vidare föreslogs att ett nytt statsbidrag skulle införas för länsmuseerna. Den närmare utformningen av bidragssystemet borde övervägas inom den särskilda arbetsgruppen. Arbetsgruppen skulle också överväga frågan om statsbidrag till regional musei- och kulturminnesvårdsverksamhet i sådana län där länsmuseum saknades. Riksdagen fattade beslut i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag samt gav som sin mening till känna vad kulturutskottet anfört om den regionala kulturminnesvårdens organisation (KrU 1974:15, rskr 1974:248). För en fullständig redogörelse för Kungl. Maj:ts förslag och kulturutskottets överväganden hänvisas till prop. 1974:28 kap. 25.10 och 25.11 samt KrU 1974:15 p. 2.10 och 2.11.

För det fortsatta utredningsarbetet angående kulturminnesvårdens regionala organisation, speciallagstiftningen och statsbidraget till länsmuseer m. m. tillsattes hösten 1974 arbetsgruppen för vissa kulturminnesvårds- och museifrågor. Arbetsgruppen avlämnade i maj 1975 betänkandet Regional kulturminnesvård och musciverksamhet.

8.3 Arbetsgruppen för vissa kulturminnesvårds- och museifrågor

8.3.1 Kulturminnesvårdens regionala organisation

Samarbete och ansvarsfördelning

Arbetsgruppen crinrar om att den statliga regionala kulturminnesvården

efter den 1 juli 1976 förutsätter kompletterande insatser från länsmuseets sida. En effektiv och framgångsrik regional kulturminnesvård måste bygga på ett från både länsstyrelsen och länsmuseet aktivt bedrivet samarbete och informationsutbyte. Riktlinjer för samarbetet måste vara att museet biträder länsstyrelsen med

utredningar och bedömningar när detta behövs till belysning av de frågor som skall handläggas i länsstyrelsen. I många fall kan samarbetet väntas

få formen av ett regelrätt remissförfarande.

Länsstyrelsen kommer att bl. a. för sitt arbete med den regionala planeringen behöva faktaunderlag och expenutlåtanden från länsmuseet. I arbetet med den fysiska riksplaneringen kan hjälp behövas för att få fram erforderligt underlagsmaterial och för att lägga upp kommunala invente-

ringsprogram. Länsstyrelsens behov av insatser från länsmuseet är bl. a.

beroende på den nye länsstyrelsetjänstemannens egen kompetens och arbetsbörda.

Kulturminnesvården har i ökad utsträckning försökt att inrikta sin verksamhet på de större sammanhangen såsom byggnadsmiljöer och kulturlandskap och de viktigaste arbetsuppgifterna ligger därför inom den fysiska

planeringen och inom miljövården i stort. Som huvudman för den

regionala samhällsplaneringen har länsstyrelsen att bereda och fatta beslut i en rad ärenden som i större eller mindre utsträckning

också berör kulturminnesvården.

Det gäller bl. a. plan- och byggnadsärenden, fastighetsbildningsärenden och tillståndsärenden enligt naturvårdslagen. Hit hör även vägfrågor och expropriationsärenden. Vidare kommer kulturminnesvården med i bilden

vid länsstyrelsens arbete med arbetsmarknadspolitisk planering, kommunala bostadsbyggnadsprogram samt planering rörande skolväsende och jord- och

skogsbruk. Kulturminnesvårdens intressen kan behöva beaktas också då länsstyrelsen yttrar sig över t. ex. kommunalt förköp samt kommunal eller

statlig planering av serviceanordningar och militära anläggningar. En central

uppgift för länsstyrelsen är att inom ramen för den översiktliga planeringen

ta ställning till kulturminnesvårdens behov vid arbetet med den fysiska

riksplaneringen. 11 Riksdagen 1975176. I saml. Nr 135

Som redovisas i det följande (8.3.2) föreslår arbetsgruppen att länsstyrelsen övertar vissa av riksantikvarieämbetets beslutsfunktioner enligt k ulturminnesvårdens speciallagstiftning. Den föreslagna decentraliseringen omfattar ärenden som har särskilt samband med den fysiska planeringen och samhällsplaneringen i stort. Härav följer att besluten i de nya ärendena mer eller mindre berör hela planeringsavdelningens ansvarsområde.

Riksantikvarieämbetet kommer även i fortsättningen att behålla en del beslutsfunktioner enligt speciallagstiftningen. Det är emellertid angeläget att länsstyrelsen får insyn i och kontakt med de kulturminnesvårdsärenden som handläggs på central nivå och som har betydelse för den regionala verksamheten. Länsstyrelsen bör därför vara regional remissinstans till ämbetet i ärenden som rör kulturminnen och kulturmiljöer med möjlighet att yttra sig efter hörande av länsmuseet. Museet bör vara remissinstans till ämbetet i ärenden som rör kulturföremål, bl. a. fornfynd och kyrkliga inventarier.

I fråga om tillämpningen av flera författningar har i skilda sammanhang betonats vikten av ett nära samråd med antikvarisk expertis. Det gäller bl. a. bostadslånekungörelsen (1957:552), kungörelsen (1974:255) om tilläggslån till kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, kungörelsen (1962:655) angående kommunala bostadsbyggnadsprogram och bostadssaneringslagen (1973:531). Det ankommer på kommunerna att praktiskt tillämpa flera av dessa författningar.

Efter omorganisationen av der regionala kulturminnesvården bör det aktuella samrådet i första hand sökas med länsstyrelsen. Det får sedan bli en lämplighetsfråga vilket organ, länsstyrelsen eller länsmuseet, som i det konkreta fallet uppträder som samrådspartner. Har frågan anknytning till samhällsplaneringen i stort bör länsstyrelsen svara för samrådet. Rör frågan rent antikvariska bedömningar tör det vara en uppgift för länsmuseet. På samma sätt bör länsstyrelsen vara kontaktorgan i förhållande till myndigheter och liknande, t. ex, fastighetsbildningsmyndighet, lantbruksnämnd, skogsvårdsstyrelse och stiftsnämnd.

Den allmänna princip som bör gälla vid rådgivning är att länsstyrelsen svarar för kulturminnesvårdsfrågor rörande planering, prioritering och principer för bevarande. På länsmuseet bör ankomma den rådgivning som kan bli nödvändig i samband med inventering, restaurering och vårdarbeten.

En viktig arbetsuppgift för länsstyrelsen är rådgivningen till kommunerna. Med sina befogenheter inom den fysiska planeringen har kommunerna stora förutsättningar att bedriva en konkret kulturminnesvård. Liksom inom den översiktliga planeringen får länsstyrelsen viktiga uppgifter i anslutning till den fysiska detaljplaneringen. Länsstyrelsen bör kunna ge de kommunala planförfattarna besked om de krav som måste ställas på planerna med hänsyn till länsstyrelsens översiktliga planering samt gällande lagstiftning och normer. Även för denna rådgivning kan länsstyrelsen behöva utnyttja den fackkunskap som finns i länsmuseet.

Den information som länsstyrelsen kommer att rikta till kommuner och enskilda skall främst avse den kulturminnesvård som länsstyrelsen har

ansvaret för. Information om kulturminnesvårdsfrågor i vid bemärkelse blir

däremot en uppgift för länsmuseet.

Den kulturminnesvårdande verksamheten, särskilt medverkan i det fysiska planeringsarbetet, fordrar kännedom om beståndet av kulturhistoriska objekt och miljöer. Härav följer att planering, genomförande och utvärdering avinventeringarär en väsentlig uppgift inom kulturminnesvården.

Målet bör vara att på grundval av en så fullständig kartläggning som möjligt

av länets tillgångar på sådana objekt och miljöer utarbeta bevarandeprogram

som kan tjäna till ledning för arbetet inom planeringsavdelningen.

En redovisning av kulturminnesvårdens intressen ingår i den s.k. länsinventeringen, som länsstyrelsen svarar för. Länsstyrelsen bör i övrigt svara för de inventeringar som blir nödvändiga i anslutning till den regionala planeringen.

Det bör framhållas att det också i framtiden måste vara kommunerna

som i anslutning till den fysiska detaljplaneringen och bostadssaneringen

har det primära ansvaret för att därav föranledda inventeringar genomförs.

Länsstyrelsen bör utifrån sitt ansvar för regional kulturminnesvårdsplanering

och fysisk riksplanering dels ta initiativ till inventeringar för vilka ett kommunalt huvudmannaskap inte är det mest näraliggande, dels ge kommunerna råd i deras verksamhet med inventeringar som behövs för den kom-

munala planeringen. I allmänhet bör initiativet således komma från länsstyrelsen som har den allmänna överblicken över planeringsverksamheten och den regionala kulturminnesvården. Själva verkställigheten av inventeringarna bör lämpligen ankomma på länsmuseet.

Ett väl avvägt samspel är således nödvändigt. Länsstyrelsen, kommunerna och länsmuseet bör gemensamt resonera sig fram till hur inventeringar skall utföras och vilka prioriteringar som skall göras. Då länsmusect har utfört inventering samt undersökt och dokumenterat materialet, har museet att göra de grundläggande vetenskapliga bedömningar som fordras. Den mer slutgiltiga värderingen, som bl. a. syftar till att upprätta bevarandeprogram, bör göras i samråd mellan museet och länsstyrelsen.

Länsmuseet har särskilda förutsättningar för att från vetenskapliga och museala synpunkter bedöma och värdera behovet av kulturhistorisk

forskning inom regionen. Museet har även erforderlig sakkunskap för

att planera och genomföra vetenskapliga projekt inom det kulturhistoriska fältet. Den ifrågavarande forskningen bör därför ingå bland länsmuseets

uppgifter.

Ett väsentligt och nödvändigt led för att säkerställa kulturminnesvår-

dens intressen är vården av kulturminnen och kultur-

miljöer. I länsstyrelsens ansvar för den regionala kulturminnesvårds-

planeringen ingår även ett allmänt ansvar för att erforderliga vård-

arbeten kommer till stånd. Länsstyrelsen bör bl. a. i samråd med kom-

munerna kartlägga behovet av insatser och ta initiativ till vårdarbeten. Länsstyrelsen bör också lämna upplysning om de principer och normer för vårdarbeten som gäller inom kulturminnesvården samt om lämpliga institutioner och konsulter för konkreta vårduppgifter.

En viktig uppgift för länsstyrelsen blir vidare att svara för en planmässig samordning mellan kulturminnesvårdens och naturvårdens vårdinsatser. För de vårdarbeten (beredskapsarbeten m. m.) som helt eller delvis bekostas av AMS kommer länsstyrelsen att få ett planeringsansvar av samma slag

som i fråga om naturvården. Den kulturhistoriska kontrollen av dessa vårdarbeten bör däremot i allmänhet utföras av länsmuseet. Museet bör också

kunna medverka vid upprättande av vårdprogram och vid projektering av arbetena. Även i övrigt bör länsmuseet kunna åta sig uppgifter i anslutning till vården av fornlämningar, byggnader och kulturhistoriska miljöer. Det bör också närmast ankomma på länsmuseet att vara rådgivande i enskilda

vårdfrågor gentemot kommuner, enskilda och föreningar.

Inordnandet i länsstyrelsen m. m.

Arbetsgruppen förutsätter att kungörelsen angående statsbidrag till av-

löningar inom landsantikvarieorganisationen upphör att gälla när den nya

organisationen träder i kraft. Därmed försvinner de formellak om petens-

krav som nu gäller för landsantikvarien. Det är i dag vanligt att landsantikvarien och biträdande antikvarien tillsammans täcker områdena forn-

minnesvård och byggnadsminnesvård. Den nye tjänstemannen blir ensam närmast ansvarig för kulturminnesvårdsfrågor i länsstyrelsen. Detta kommer att ställa särskilda krav på tjänstemannens kompetens. Den norm som bör följas vid tillsättning av tjänster är att länsstyrelsen skall tillföras en tjäns-

teman med kulturhistorisk kornpetens. Det är viktigt att tjänstemannen har de kvalifikationer som är nödvändiga för att kunna handlägga frågor om kulturmiljöer av olika slag inom ramen för fysisk riksplanering och

annan fysisk planering. Härav följer att de sökandes vetenskapliga meriter

och yrkeserfarenhet måste prövas omsorgsfullt från facksynpunkt. Arbetsgruppen anser därför att riksantikvarieämbetet skall yttra sig över de sö-

kandes kompetens innan länsstyrelsen hos regeringen föreslår innehavare

av de aktuella tjänsterna.

Kompetenskraven aktualiserar även frågan om utbildning. Riksantikva-

rieämbetet har för avsikt att under det första året efter omorganisationen

anordna särskilda kurser för bl. a. den nya länsstyrelsepersonalen. Arbets-

gruppen förutsätter att tjänstemannen för kulturminnesvårdsfrågor deltar

i denna utbildning, som avses äga rum i samarbete med bl. a. länsstyrelsernas organisationsnämnd.

I fråga om tjänstetitel föreslår arbetsgruppen att tjänstemannen får en funktionsbeskrivande titel. Av titeln bör framgå tjänstemannens ansvars-

område, kulturhistoriska inriktning och kompetens. Bland förslag som har

diskuterats kan nämnas kulturvårdsdirektör och länsantikvarie.

När det gäller inord nandet i länsstyrelsen måste det understrykas att innehavaren av tjänsten skall vara organisatoriskt sidoordnad planeringsavdelningens olika enheter. Det innebär att den nye tjänstemannen i praktiken ges en ställning motsvarande enhetschef i länsstyrelsen. Härav

följer i sin tur att han i förhållande till de andra fackenheterna får den fristående och självständiga ställning som är nödvändig för att han skall

kunna hävda kulturminnesvårdens intressen på samma villkor som dessa

enheter hävdar sina fackintressen.

Tjänstemannens behov av allmän service bör till viss del kunna tillgodoses inom planeringsavdelningen. Arbetsgruppen anser emellertid att tjänste-

mannen fortlöpande behöver kvalificerad hjälp som bör ankomma på en

särskilt ansvarig person inom biträdeskarriären. Till biträdets uppgifter bör höra att bygga upp och ansvara för handarkiv och erforderliga register i anslutning till tjänstemannens arbete inom länsstyrelsen. Vidare bör biträdet vara kompetent att bereda nya ärenden genom att självständigt skaffa fram underlagsmaterial.

Det är betydelsefullt att tjänstemannen i det dagliga arbetet ges möjlighet

att ta del av det omfattande arkiv- och biblioteksmaterial som har samlats

inom länsmuseet. Det bör ankomma på länsstyrelsen och länsmuseet att

i samverkan finna former för detta. Arbetsgruppen vill även peka på tjäns-

temannens behov av handarkiv och facklitteratur. Tjänstemannen kan vida-

re behöva information som finns tillgänglig inom riksantikvarieämbetet.

Ett annat spörsmål är frågan om vikarie för tjänstemannen. Vid exempelvis en längre sammanhängande bortovaro bör tjänsten helst inte lämnas obemannad. En lösning som faller sig naturlig är att vid behov förordna en tjänsteman hos länsmuseet eller riksantikvarieimbetet som vikarie i

länsstyrelsen. I frågor av detta slag får samråd ske i första hand mellan

ämbetet och länsstyrelsen.

Handläggningen inom länsstyrelsen

Länsstyrelsens verksamhet leds av en lek mannastyrelse med landshövdingen som ordförande. Styrelsen består av landshövdingen och tio särskilt utsedda ledamöter. Landshövdingen är chef för länsstyrelsen.

Av organisationen i övrigt är främst planeringsavdelningen av intresse i detta sammanhang. Inom denna finns flera underenheter — i normalfallet juridiska enheten, regionalekonomiska enheten, naturvårdsenheten, planen-

heten, lantmäterienheten och försvarsenheten med var och en sin chef.

I planeringsavdelningen ingår härutöver länsveterinären. För att den nödvändiga samordningen skall komma till stånd är de berörda fackområdena representerade vid ärendenas beredning och handläggning.

Verksamheten vid länsstyrelsen regleras dels genom länsstyrelseinstruktionen, dels genom en särskild arbetsordning som fastställs av

länsstyrelsen. Till ledning för att utarbeta denna arbetsordning fastställer regeringen en normalarbetsordning.

Ärendena är inom länsstyrelsen fördelade på olika beslutsnivåer. Det ankommer t. ex. på styrelsen att avgöra viktigare frågor om samhätllsplanering och andra för länet betydelsefulla åtgärder. Andra ärenden avgörs av lands-

hövdingen, avdelnings- eller enhetschef eller av annan tjänsteman som vederbörande chef har utsett. : Genom att ansvaret för hela miljövårdsfältet genom omorganisationen

samlas i länsstyrelsen skapas förutsättningar för ett intimt samarbete mellan

den nye tjänstemannen för kuiturminnesvården samt i främsta rummet

plan-, naturvårds- och lantmäterienheten.

Inom planeringsavdelningen rår tjänstemannen som främsta uppgift att företräda kulturminnesvårdens intressen i den för hela avdelningen gemen-

samma verksamheten med sam hällsplanering och översiktlig fysisk plane-

ring. Tjänstemannen skall vidare delta i handläggningen av de ärenden som

enligt lag eller annan författning ankommer på länsstyrelsen såsom företrädare för kulturminnesvården. Tjänstemannen kan också komma att

delta i handläggningen av enskilda besvärsärenden som f. n. handläggs på

planeringsavdelningen. Även vissa yttranden som länsstyrelsen avger kan vara av betydelse från kulturminnesvårdssynpunkt.

I bilaga 2 till nuvarande normalarbetsordning för länsstyrelsen anges vilka som har föredragningsskyldighet och beslutanderätt i befintliga ärenden. Vidare markeras vilka övriga tjänstemän som skall delta i samråden när

beslut fattas. Arbetsgruppen redovisar i sitt förslag den skyldighet att delta

i samråden som därvid bör ankomma på tjänstemannen.

När det gäller de nytillkomna ärendena enligt speciallagstiftningen (8.3.2) föreslår arbetsgruppen att beslutsnivån läggs relativt högt inom länsstyrelsen.

Således bör lägst avdelningschefen på planeringsavdelningen ha beslutan-

derätten i de ärenden som inte skall avgöras av länsstyrelsens styrelse eller av landshövdingen.

Tjänstemannen bör vara föredragande i samtliga nya ärenden. Arbets-

gruppen redovisar i sitt förslag också vilka övriga enheter som bör delta 1 ärendehandläggningen.

Särskilda organisationsproblem

Huvudman för landsantikvarieorganisationen i Stockholms län,

med undantag för Stockholms kommun, är Stockholms läns kulturmin-

nesråd. Landsantikvarien i Stockholms län är lokalmässigt knuten till

länsstyrelsen och fungerar som fristående länsexpert i kulturminnesvårdsfrågor. Landsantikvarieorganisationen utgörs av landsantikvarien och ytterligare två tjänstemän samt ett kanslibiträde.

De kulturminnesvårdande uppgifterna inom Stockholms kommun hand-

has av Stockholms stadsmuseurn med stadsantikvarien som chef. Stads-

antikvarien yttrar sig till riksantikvarieiämbetet i ärenden angående kulturminnesvård. Museet har även vissa andra uppdrag för ämbetet. Kontakten med de statliga organen har säkerställts genom att riksantikvarien har rätt att delta i kulturnämndens sammanträden.

Statsmakternas beslut angående den regionala kulturminnesvården förutsätter att den nye tjänstemannen med större tyngd än landsantikvarien skall kunna hävda kulturminnesvårdens intressen i samhällsplaneringen.

Enligt arbetsgruppens uppfattning är det närmast ogörligt för en tjänsteman att fullgöra de uppgifter som efter omorganisationen faller inom länsstyrelsens ansvarsområde i Stockholms län. Bl. a. är arbetsmängden och ärendenas

svårighetsgrad förhållandevis större i ett storstadslän än i andra län.

Med hänsyn till de särskilda förhållandena på kulturminnesvårdsområdet

i Stockholms län föreslår arbetsgruppen att den befintliga landsantikvarie-

organisationen vad gäller antalet tjänstemän behålls i den nya organisationen i länsstyrelsen. Genom den föreslagna organisationen får länsstyrelsen resurser att utföra arbetsuppgifter som i andra län åvilar länsmuseet.

Huvudman för landsantikvarien i Göteborgs och Bohus län är Bohusläns hembygdsförbund. Landsantikvarien är också intendent för Uddevalla museum. Göteborgs kommun bedriver genom sina arkeologiska

och historiska museer kulturminnesvårdande uppgifter inom kommunen. Museerna samarbetar med länsstyrelsen i ärenden rörande kommunen och

fyller till viss del den funktion som i övriga delen av länet omhänderhas av landsantikvarien.

Situationen inom kulturminnesvården i Göteborgs och Bohus län ger en-

ligt arbetsgruppens mening stöd för att en förstärkning av länsstyrelsens

planeringsavdelning med ytterligare handläggare och kvalificerad biträdeshjälp kan övervägas.

Även förhållandena i Malmöhus län bör särskilt uppmärksammas. I de båda Skånelänen är Skånes hembygdsförbund huvudman för landsantikvarieorganisationen, som har kontor i Lund och Kristianstad. De regionala kulturminnesvårdsuppgifterna i Malmöhus län är mycket omfattande. Arbetsgruppen anser att en förstärkning med ytterligare handläggare och kvalificerad biträdeshjälp kan övervägas.

Arbetsgruppen föreslår ett nytt statsbidragssystem för länsmuseerna. Under hänvisning till bl. a. pågående utredningsarbete lägger arbetsgruppen dock inte fram något förslag om statsbidrag till museiverksamheten i Stock-

holms län, Göteborgs kommun och Skånelänen.

8.3.2¶Kulturminnesvårdens speciallagstiftning

Decentralisering av beslut

Arbetsgruppen framhåller beträffande lagen om fornminnen att

skyddet av de fasta fornlämningarna allt oftare berörs av frågor om mark-

användning och byggande.

Skyddet av de fasta fornlämningarna behandlas inte bara som ett ärende

enligt lagen om fornminnen. Irom den regionala planeringen handläggs

bl. a. plan-, byggnads-och naturvårdsärenden som i större eller mindre ut-

sträckning också berör de fasta fornlämningarna. I viss mån är sålunda forn-

lämningsskyddet redan integrerat i länsstyrelsens planeringsverksamhet. Det måste anses angeläget att även de aktuella beslutsfunktionerna förs över på länsstyrelsen. Arbetsgruppen föreslår därför att länsstyrelsen blir beslutande myndighet i fråga om de fasta fornlämningarna. Riksantikvarieäimbetet bör dock även i fortsättningen ha överinseende över vården och bevarandet

av de fasta fornlämningarna. Detta bör komma till uttryck i 15.

2 § anges vad som är fast fornlämning. Lagen om fornminnen innehåller

emellertid inte någon bestämmelse om vem som avgör huruvida fast forn-

lämning föreligger. Om beslutanderätten decentraliseras bör det primärt åvila länsstyrelsen att ta ställning i denna fråga. Vid tveksamma fall bör länsstyrelsen samråda med riksantikvarieimbetet och länsmuseet.

Den föreslagna decentraliseringen innebär att undersökning och annan åtgärd enligt 5 § ankommer på länsstyrelsen. Detta bör dock inte medföra att riksantikvarieämbetet skall vara beroende av länsstyrelsens tillstånd om ämbetet vill företa åtgärd som avses i denna paragraf. Arbetsgruppen föreslår

att det i 55 införs en bestämmelse varigenom ämbetet äger rätt att företa

undersökning eller annan åtgärd utan tillstånd av länsstyrelsen.

Förslaget innebär vidare att den kostnadsprövning som kan komma i fråga enligt 93 förs över på länsstyrelsen. Riksantikvarieämbetet beslutar

emellertid om medel för ändamålet. Detta får till följd att länsstyrelsen har att göra framställning till ämbetet för den händelse prövningen leder

fram till att det allmänna bör svara för kostnaden.

Decentraliseringen av beslutanderätten enligt speciallagstiftningen får

betydelse även för riksantikvarieimbetets lokala ombud. Dessa fullgör bl. a.

vissa uppgifter enligt lagen om fornminnen. Det är angeläget att ombuden även i fortsättningen ges möjlighat att fullgöra kulturminnesvårdande uppgifter. Ombuden bör emellertid inte längre svara för det samråd m. m. som nämns i 8 3. Arbetsgruppen föreslår att länsstyrelsen ensam tar över upp-

gifterna. Vad gäller skeppsvrak har antalet sådana ärenden för riksantikvarieämbetets del hittills varit relativt begränsat. Det sammanhänger bl. a. med

att stora Områden av botten i hav och insjöar ännu är outforskade. Ut-

vecklingen går mot ett ökat utnyttjande av vattenområdena. Härav följer ett behov av att kartlägga och undersöka områdena vilket i princip bör

vara en uppgift för den regionala planeringsverksamheten. Det kan därför övervägas att på sikt decentralisera ärendena om skeppsvrak till länsstyrel-

sen. F.n. får de emellertid anses tillhöra en så ny och avgränsad kategori att fördelarna med den centrala handläggningen väger över. Arbetsgruppen

föreslår ingen decentralisering av dessa ärenden.

Tillämpningen av bestämmelserna om fornfynd ger vid handen att särskilt

ärenden om fyndfördelning enligt 13 § innefattar ställningstaganden av speciell art. Riksantikvarieämbetets beslut föregås också av en mycket noggrann

beredning. Under denna sker en jämförelse mellan det aktucta fyndet och föremål i historiska museets samlingar. Avsikten är att bedöma huruvida fyndet bör införlivas med musccts rikstäckande samlingar.

Arbetsgruppen anser att krav på största möjliga rättvisa och ändamåls-

enlighet talar för att riksantikvarieämbetet erhåller beslutanderätten i ärenden om fyndfördelning. Även ämbetets befattning med fornfynden enligt 10-12 och 14§8§ bör kvarstå. Den överblick och erfarenhet som ämbetet

har förvärvat är av betydelse för de bedömningsfrågor som här blir aktuella.

Under rubriken fornfynd hör också undersökning av fyndplats enligt 15 5. Detta är en uppgift som i första hand bör ligga på länsstyrelsen. I över-

ensstämmelse med förslaget om undersökning enligt 54 bör riksantikva-

riecämbetet ha rätt att undersöka plats för fornfynd utan tillstånd av länsstyrelsen. Vad gäller kungörelsen om fornminnen föreslår arbetsgrup-

pen att länsstyrelsen skall samråda med riksantikvarieämbetet innan länsstyrelsen i ärende enligt lagen om fornminnen fattar beslut som kan föranleda ersättningsskyldighet eller annat beslut av vikt. Vidare föreslås bl. a. att länsstyrelsen skall underrätta ämbetet om beslut som länsstyrelsen meddelar enligt lagen om fornminnen.

I fråga om kungörelsen med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet har tillämpningen av bestämmel-

serna om byggnadsminnesmärken enligt 18 § i viss mån präglats av den

osäkerhet som föreligger beträffande vilka byggnader som skall räknas som sådana minnesmärken. Det är att märka att det inte finns anvisat något förfarande varigenom det fastställs att byggnad uppfyller kravet på kulturhistoriskt eller konstnärligt värde. Riksantikvaricämbetets uppgift att ha tillsyn över underhåll och vård har inneburit att ämbetet vid behov har biträtt med granskning och kontroll. Uppgiften har i huvudsak innefattat antikvariska bedömningar. Arbetsgruppen föreslår därför ingen ändring av de nuvarande bestämmelserna.

De bestämmelser som gäller för de förtecknade statliga byggnadsmin-

nesmärkena enligt 20 § påkallar särskilda överväganden. Beslut om åtgärder beträffande dessa minnesmärken fattas sålunda i stor utsträckning på central

nivå. Detta gäller även handläggningen hos de byggnadsförvaltande myndigheterna. Det pågår emellertid en utredning om att decentralisera vissa av byggnadsstyrelsens uppgifter och beslutsfunktioner till de regionala bygg-

nadsförvaltningarna. Ett ställningstagande beträffande riksantikvarieämbetets uppgifter bör till-

godose intresset att åstadkomma en samordning med verksamheten hos de byggnadsförvaltande myndigheterna. En strävan bör vara att decentra-

lisera ämbetets uppgifter i den mån motsvarande förvaltningsåtgärder förs

över på det regionala planet. Arbetsgruppen föreslår att ämbetet behåller sina nuvarande uppgifter i avvaktan på att det blir klarlagt i vilken utsträckning de byggnadsförvaltande funktionerna kommer att decentraliseras.

Vad gäller kyrkobyggandet omfattar riksantikvarieimbetets granskning av nybyggande och nyanläggningar förslagets funktionella och arkitektoniska egenskaper. I fråga om byggnad granskas även inredning och konst-

närlig utsmyckning. Granskningen beträffande befintlig byggnad eller kyrkotomt görs såväl från funktionella och arkitektoniska som från kultur-

minnesvårdande synpunkter.

Dec uppgifter som ankommer »å ämbetet kräver tillgång till särskild expertis. Det kan befaras att länsstyrelsen vid en decentralisering skulle få praktiska svårigheter när det gäller att klara handläggningen av kyrkobygg-

nadsärendena. Å andra sidan är det bl. a. från miljösynpunkt ett starkt öns-

kemål att de kyrkliga byggnadsfrågorna inordnas i övrig regional planeringsverksamhet. Det är också ett lokalt intresse att få inflytande på dessa

frågor.

Avvägningen för och emot en decentralisering är särskilt osäker när det

gäller uppgiften att granska förslag till nv kyrkobyggnad. Ämbetet fullgör

här en granskning som i och för sig inte hör till ämbetets egentliga verksamhet såsom kulturminnesvårdande organ.

Med hänsyn till pågående prövning av förhållandet mellan stat och kyrka

föreslår arbetsgruppen inte någon decentralisering av kyrkobyggnadsärendena. Det är emellertid angeläget att ämbetet i sådana ärenden underrättar länsstyrelsen så att denna kan följa den aktuella verksamheten.

Lagen om byggnadsminnen syftar till att bevara individuella byggnader och deras närmaste omgivningar. Även andra författningar än lagen om byggnadsminnen innehåller bestämmelser som berör den kul-

turhistoriskt värdefulla bebyggeisen. Byggnadslagen (1947:385, omtryckt

1972:775, ändrad senast 1975:1321) och byggnadsstadgan (1959:612, omtryckt 1972:776, ändrad senast 1975:819) upptar således vissa skyddsinstrument. Förordnande enligt naturvårdslagen har också betydelse i sammanhanget. Vidare kan expropriation enligt expropriationslagen (1972:719, änd-

rad 1975:659) ske för att bevara kulturhistoriskt märklig bebyggelse. En decentralisering av beslutsfunktionerna enligt lagen om byggnads-

minnen bör medföra att länsstyrelsens samordnande verksamhet stärks och att de befintliga resurserna tas tillvara bättre. Härigenom bör i större utsträckning det eftersträvade bevaranderesultatet kunna uppnås. Arbetsgrup-

pen föreslår därför att beslutanderätten enligt lagen om byggnadsminnen

decentraliseras till länsstyrelsen.

I överensstämmelse med förslaget i fråga om de fasta fornlämningarna bör riksantikvaricämbetets övergripande ansvar komma till utryck i lagen om byggnadsminnen. En bestämmelse härom bör införas i en ny paragraf, bas.

Arbetsgruppen föreslår att länsstyrelsen skall utfärda skyddsföreskrifter

enligt 2 § i samråd med riksantikvarieämbetet. Förslaget innebär vidare att länsstyrelsen har att företräda staten i ersättningsfrågor enligt 5 §. Riksantikvarieämbetet förfogar emellertid över medel för ändamålet. Innan länsstyrelsen fattar beslut som kan medföra rätt till ersättning av allmänna medel, har länsstyrelsen därför att vända sig till ämbetet. Härngenom kan ämbetet prioritera mellan de önskade byggnadsminnesförklaringar som medför ersättningsanspråk gentemot staten.

Arbetsgruppen föreslår även vissa ändringar i kungörelsen om byggnadsminnen. Bl.a. föreslås i 18 en bestämmelse att länsstyrelsen skall samråda med riksantikvarieämbetet innan länsstyrelsen i ärende om byggnadsminne fattar beslut som kan föranleda ersättningsskyldighet eller annat beslut av vikt.

Ärenden enligt begravningskungörelsen har samband med flera frågor inom den regionala planeringen. Ärendena har emellertid också anknytning till frågor om kyrkobyggande och kyrkotomt. Det är enligt arbetsgruppens mening inte ändamålsenligt att avskilja riksantikvarieämbetets uppgifter enligt begravningskungörelsen från handläggningen av frågor som rört. ex. kyrkotomt och byggnad på sådan plats. Mot bakgrund av det tidigare ställningstagandet i fråga om kyrkobyggandet föreslår arbetsgruppen att ämbetet behåller sina nuvarande uppgifter enligt begravningskungörelsen.

Vad gäller riksantikvarieimbetets uppgifter till följd av kungörelsen angående vården av vissa kyrkliga inventarier föreslår arbetsgruppen ingen ändring bl. a. med hänsyn till den aktuella prövningen av förhållandet mellan stat och kyrka.

Beträffande kungörelsen angående förbud mot utför-

sel från riket av vissa äldre kulturföremål har Kungl.

Maj:t den 30 oktober 1974 gett statens kulturråd i uppdrag att i samråd

med riksantikvarieämbetet och Nordiska museet göra en värdering av erfarenheterna av gällande ordning i fråga om utförsel av kulturföremål. Rådet skall till regeringen redovisa resultatet av värderingen och avge de förslag som rådet med anledning av denna kan finna påkallade. Arbetsgruppen anser att förslaget från statens kulturråd bör avvaktas innan frågan om en ändring av nuvarande bestämmelser tas upp till slutlig prövning.

Besvärsrätt

Arbetsgruppen har närmare övervägt omfattningen av den rätt att besvära sig över länsstyrelsens beslut som bör tillkomma riksantikvarieämbetet.

Arbetsgruppen erinrar om att ämbetet kommer att ha kvar ett övergripande ansvar för kulturminnesvården. Besvärsrätten har samband med ämbetets

åligganden att bevaka kulturminnesvårdens intressen. Bl. a. skall ämbetet följa den regionala verksamheten och genom samråd, råd och anvisningar

biträda länsstyrelser och museer i deras verksamhet.

För att riksantikvarieämbetet skall kunna få till stånd en enhetlig och

ändamålsenlig tillämpning av lagen om fornminnen och lagen om byggnadsminnen, bör ämbetet ges rätt att föra talan mot de beslut som länsstyrelsen meddelar enligt dessa författningar. Någon begränsning av denna besvärsrätt bör inte gälla. Detta möjliggör för ämbetet att också överklaga

t. ex. beslut om byggnadsminnesförklaring varigenom det allmänna åsamkas

kostnad som inte står i rimligt förhållande till det kulturhistoriska värde som tillgodoses genom beslut.

Arbetsgruppen föreslår att det i lagen om fornminnen och lagen om byggnadsminnen tas in bestämmelser om den besvärsrätt som sålunda bör tillkomma riksantikvarieämbetet.

8.4 Remissyttranden 8.4.1 Kulturminnesvårdens regionala organisation

Ett stort antal remissinstanser ansluter sig till arbetsgruppens förslag angående regional organisation inom kulturminnesvården. Bland dem som ger förslaget ett uttalat principiellt stöd återfinns kammarkollegiet, statskontoret, RRV. statens kulturråd, statens naturvårdsverk, AMS, 14 länsstyrelser, decentraliseringsutredningen, Svenska kommunförbundet, ett antal kommuner, Landstingsförbundet, flera landsting, TCO, ett antal hembygdsförbund, Landsantikvarieorganisationernas samarbetsråd. Föreningen Sveriges landsantikvarier och Svenska museiföreningen.

Förslagets betydelse för riksantikvarieämbetets verksamhet behandlas av några remissinstanser. Enligt statskontoret aktualiserar et genomförande av förslaget vissa frågor om riksantikvarieämbetets ställning och uppgifter, bl. a. inom byggnadsminnesvården. Statskontoret förutsätter att även dessa frågor på lämpligt sätt uppmärksammas i det fortsatta planerings- och utredningsarbetet. RR anser att riksantikvarieimbetet fortlöpande bör utarbeta riktlinjer för hur dokumentation av inventeringar av olika slag bör läggas upp för att det avsedda samspelet mellan länsstyrelse, kommuner och länsmuseum skall kunna förverkligas.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer utgår från att den nya

regionala organisationen inte kommer att medföra några principiella förändringar av riksantikvarieämbetets uppgifter beträffande dels inventering, undersökning och dokumentation, dels planering, projektering och kontroll av vårdarbeten inom byggnads- och fornminnesvårdens område. Verket avser emellertid att närmare utreda dessa frågor och ge underlag för ställningstaganden beträffande kompetensfördelning och samarbetsformer mellan riksantikvarieämbetet och den regionala organisationen.

Ett tjugotal remissinstanser däribland statens naturvårdsverk, länsstyrelserna i Kronobergs. Jönköpings, Älvsborgs och Örebro län samt några kommuner

och hembygdsförbund yttrar sig om hem bygd srörelsen. Samtliga ger

hembygdsrörelsen ett uttalat stöd. Statens naturvårdsverk anser det angeläget

att den verksamhet som bedrivs av de ideella organisationerna på natur-

vårdens och kulturvårdens område får samhällets stöd. Länsstyrelsen i Jön-

köpings län finner det väsentligt att hembygdsrörelsen i sin verksamhet erhål-

ler stöd och experthjälp från länsmuseet. Ett mycket klart uttalat behov finns enligt länsstyrelsen av en fackutbildad tjänsteman, som helt kan biträda

hembygdsföreningarna i deras arbete. Jönköpings läns hembygdsförbund och

Malungs hembygdsförening ansluter sig till länsstyrelsens bedömning.

Enligt statens naturvårdsverk bör ekonomiskt stöd till lokala föreningar

i huvudsak utgå från kommunerna. Denna uppfattning delas av Gästrike-

Hälsinge hembygdsförbund som kraftigt understryker nödvändigheten av att det nya statsbidraget till länsmuseerna också skall göra det möjligt att ge hembygdsföreningarna stöd i olika former i deras allmänna arbete. Bl. a. länsstyrelsen i Kronobergs län anser att formerna för de framtida kontakterna mellan länsmuseet och hembygdsrörelsen samt de lokala hembygdsföreningarnas behov av rådgivning och stöd i andra former från länsmuseet bör närmare klarläggas och beaktas vid statsbidragsgivningen.

Det förefaller enligt Riksförbundet för hembygdsvård som om de pågående

stiftelsebildningarna av länsmuseerna har underlättat för resp. hembygds-

förbund att ikläda sig uppgiften att verka som en länk i organisationskedjan

lokal hembygdsförening — regionalt förbund — riksorganisation. Av detta

skäl anser riksförbundet att en enhetlig organisation för hela riket är önskvärd

för den regionala kulturminnesvården.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer understryker liksom arbetsgruppen betydelsen av ett mellan länsstyrelsen och länsmuseet aktivt bedrivet samarbete och informationsutbytce.

Några länsstyrelser förespråkar ett fritt och obundet samarbete. Länsstvrelsen i Värmlands län finner det väsentligt att ett omfattande samarbete kommer till stånd men påpekar att samarbetet bör få utvecklas relativt fritt utan snävt bindande regler. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att länsstyrelsens samråd med länsmuseet i konkreta plan- eller bevarandefrågor bör begränsas till vad som verkligen kan vara av behovet påkallat så att inte onödigt dubbelarbete uppkommer. Remissförfarandet bör enligt länsstyrelsen i Norrbottens län + huvudsak begränsas tull ärenden där länsmuseet genom egna utredningar eller genom specialkompetens måste tillföra ärendet beslutsunderlag som länsstyrelsens tjänsteman inte kan bidra med.

Ett drygt trettiotal remissinstanser, bl. a. länsstyrelserna i Uppsala, Blekinge. Örebro, Jämtlands och Västerbottens län, några kommuner och landsting, Landstingsförbundet, SACO/SR, femton hembygdsförbund, Landsantikvarieorganisationernas samarbetsråd. Föreningen Sveriges landsantikvarier och Svenska museiföreningen förespråkar ett organiserat samarbete mellan länsstyrelsen och länsmuseet. Ett genomgående drag i remissvaren är behovet av föreskrifter, arbetsordning eller andra regler för samarbetet.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller vikten av att det framtida samarbetet blir någorlunda likformigt över hela landet. Enligt länsstyrelsen bör

detta åstadkommas genom råd och anvisningar från centralt håll. Länsstyrelsen i Blekinge län anser det väsentligt att länsmuseet genom beslutskopior, remisser m. m. hålls underrättad om de ärenden som handläggs av länsstyrelsen. Det bör enligt länsstyrelsen i Jämtlands län finnas någon form av in-

struktion som bl. a. föreskriver skyldighet för länsstyrelsetjänstemannen att delta i föredragningar hos länsmuseet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller i sammanhanget att länsstyrelsens initiativ, rådgivning och beslut bör grundas på ett obligatoriskt samråd

med länsmuseet. Samrådet bör ske i organiserad form vid regelmässigt återkommande sammanträdestillfällen. Den tidsödande och omständliga remissordningen kan härigenom undvikas för flertalet ärenden.

Landstingen i Kristianstads och Malmöhus län finner att omfattningen av länsmuseets medverkan är oklart angiven. Jönköpings läns hembygdsförbund ställer sig avvisande till att länsmuseet endast anlitas på länsstyrelsens initiativ. Örebro läns hembygdsförbund framhåller som angeläget att länsmuse-

ets fortsatta initiativrätt i kulturminnesvårdsfrågor tryggas.

Avsaknaden av en preciserad och i samtliga län tillämplig arbetsordning för samarbetet innebär enligt Stiftelsen Jämtlands läns museum att man ris-

kerar en försvagning av kulturminnesvården. Stiftelsen föreslår att organisationen kompletteras med en handläggningsordning. Skälen för en sådan

utvecklas närmare av Föreningen Sveriges landsantikvarier som anser det väsentligt att remissförfarandet mellan länsstyrelsen och länsmuseet regleras

i samband med omorganisationen. Samtidigt skapas skyldighet för

länsstyrelsen att upprätthålla ett kontinuerligt samarbete med länsmuseet. Handläggningsordningen innebär att beslut om borttagande av fornlämning, gränslinjebestämning samt undersökning av fast fornlämning och plats för

fornfynd alltid kommer att föregås av en sakkunnig prövning, liksom förklarande av byggnadsminne. ändring av byggnadsminne och hävande av

byggnadsminnesförklaring samt yttrande om ecklesiastika boställen. Övriga

frågor förutsätts däremot bli handlagda helt inom khäinsstyrelsen. Föreningen anser att parterna så långt som möjligt bör fungera som ett arbetslag. Lämp-

ligen bör kontakterna upprätthällas genom att länsstyrelsetjänstemannen deltar i länsmuseets veckoföredragningar.

Bland de remissinstanser som uttryckligen stöder de föreslagna riktlinjerna

för fördelning av uppgifter mellan länsstyrelsen och länsmuseet återfinns kammarkollegiet, statskontoret, RRV, statens kulturråd, statens na-

turvårdsverk, tio länsstyrelser, Landstuingsförbundet samt några hembvygdsförbund.

Statens kulturråd konstaterar att det är svårt att för varje uppkommande

situation ange vilka uppgifter länsstyrelsen skall ha i förhållande till de funktioner som länsmuseet skall svara för. Arbetsfördelningen blir enligt

kulturrådet beroende av de olika förhållandena i skilda län. Länsstyrelsen

i Jämtlands län framhåller att det i åtskilliga fall måste vara själva arten

av en konkret kulturminnesfråga som avgör om frågan i första hand skall

tas upp av länsstyrelsen eller av länsmuseet.

Åtskilliga remissinstanser är i större eller mindre utsträckning kritiska mot den föreslagna ansvarsfördelningen. Kritiken går i flera fall ut på att ansvarsfördelningen är oklar och att en precisering bör ske för att undvika

dubbelarbete och kompetenstvister. Till dem som framför kritik eller syn-

punkter i frågan hör bl. a. riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, statens planverk, ett tiotal länsstyrelser och ungefär lika många kommuner, flera landsting och hembygdsförbund samt Landsantikvarieorganisationernas samarbetsråd, Svenska museiföreningen och Nordiska museet.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer finner det vara nödvändigt att en närmare precisering sker i kommande instruktion och statsbidragskungörelse beträffande rådgivnings- och anvisningsverksamheten. Statens planverk finner det otwillfredsställande att arbetsfördelningen inom

ett så viktigt samhällsområde företer brister i fråga om klarhet och konsekvens och till sin verkan ofta blir beroende av tillfälligheter.

Sundsvalls kommun finner att arbetsgruppen inte i tillräcklig grad har tagit

hänsyn till de faktiska förhållandena i de olika länen. En praxis som varierar från län till län förefaller emellertid inte enligt Kalmar läns fornminnesför-

ening eftersträvansvärd. Föreningen anser det nödvändigt att en mera pre-

ciserad arbetsordning utarbetas för arbetsfördelningen mellan länsstyrelsen och länsmuseet. Östersunds kommun finner att det därvid är angeläget att

underlätta byggnadsnämndernas samråds- och remissarbete i plan- och byggnadslovsfrågor.

Tanken på en framtida precisering av gränsdragningen mellan länsstyrelsens och länsmusecets uppgifter förs fram av bl. a. länsstyrelserna i Kronobergs,

Älvsborgs och Gävleborgs län, som finner att erfarenheterna får utvisa vilka

kompletterande riktlinjer som bör läggas fast för arbetsfördelningen. Denna uppfattning delas av Stiftelsen Smålands museum som påpekar att det torde vara särskilt väsentligt att kommunerna snarast ges klara direktiv i vilka frågor de har att vända sig till länsstyrelsen resp. länsmuseet.

Principerna för en gränsdragning berörs av några remissinstanser. Statens planverk anser det vara gemensamt för länsstyrelsens uppgifter inom kulturminnesvården — planering, prioritering samt principer för bevarande — att de representerar myndighetsfunktioner medan de på länsmuseet ankommande uppgifterna i allmänhet är av forsknings- och servicekaraktär. Bl. a. Landstingstförbundet finner det väsentligt att länsstyrelsens verksamhet inom

kulturområdet i huvudsak håller sig till frågor som har anknytning till den fysiska regionplaneringen. Det förefaller enligt SACO/SR och Örebro läns hembvgdsförbund av prak-

tiska skäl uppenbart att kontroll av restaureringsarbeten, arkeologiska undersökningar, vetenskaplig dokumentation, inventeringar och vårdarbeten bör ankomma på länsmuseet. Stiftelsen Jämtlands läns museum ullägger att länsmuseet bör svara för biträde med sakkunskap i byggnadsnämndernas och kommunernas löpande arbete samt för information och rådgivning till

enskilda. Svftelsen ansluter sig vidare tull de synpunkter som uttalas av Föreningen Sveriges landsantikvarier och Kalmar läns fornminnesförening, vilka finner att uppdelningen mellan statligt och kommunalt är viktig. Fördel-

ningen bör ske så att det klart framgår att länsmuseet kan betraktas som

kommunernas expertorgan.

Arbetsgruppens förslag att länsstyrelsen skall vara regional re missinstans ål riksantikvariecämbetet i ärenden om kulturminnen och kulturmiljöer lämnas i allmänhet utan erinran av remissinstanserna. Länsstyrel-

sen i Älvsborgs län och SACO/SR framhåller att det bör åligga länsstyrelsen

att i sådana fall höra länsmuset. enligt SACO/SR inte minst med tanke

på behovet av ett förtroendefullt samarbete mellan länsstyrelsen och

länsmuseet.

Förslaget att länsstyrelsen skall vara remissinstans åt riksantikvarieämbetet i ärenden om kyrkobyggnader avstyrks dock av tio remissinstanser,

bl. a. Stockholms kommun, SACO/SR, några hembygdsförbund, Föreningen

Sveriges landsantikvarier och Svenska museiföreningen, som i stället förordar att kyrkobyggnadsärenden i likhet med ärenden om kyrkliga inventarier remitteras direkt till länsmuseet. Stiftelsen Smålands museum framhåller att ärenden om kyrkoinventarier och kyrkobyggnader hör nära samman och behandlas gemensamt vid de flesta kyrkorestaureringar.

Föreningen Sveriges landsantikvarier konstaterar att ärenden om kyrko-

byggnader i flertalet fall handläggs efter remiss till länsmuseet, som utför huvuddelen av gransknings- och utredningsarbetet samt svarar för kontrollen av restaureringsarbetena. Arbetsgruppens önskemål att länsstvrelsen

skall kunna följa den aktuella verksamheten bör enligt föreningen utan

svårighet kunna tillgodoses genom det nära samarbete och informationsutbyte som arbetsgruppen förutsätter.

Förslaget att samråd och rådgivning i första hand bör sökas med länsstyrelsen stöds av bl. a. riksantikvarieämbetet och statens historiska museer som i likhet med arbetsgruppen anser att målsättningen bör vara att så långt som möjligt skapa förutsättningar för klara och enhetliga kontaktvägar inom den regionala kuliurminnesvården.

Flera remissinstanser, bl.a. statens kulturråd, framhåller länsmusects

betydelse som serviceorgan för kommunerna och deras nämnder. Läns-

styrelsen i Örebro län och Örebro läns hembygdsförbund betonar att kom-

munerna har ett eget beslutsfält av största betydelse för kulturminnesvården,

nämligen ärenden rörande byggnads- och rivningslov. Hit hör numera också

rätten att vägra rivning av kulurhistoriska skäl. Då endast ett fåtal kommuner har egen antikvarisk expertis. är det enligt dessa båda instanser naturligt att kommunerna i fortsättningen utnyttjar länsmuseet som remiss-

organ.

Förslaget att länsstyrelsen skall vara kontaktorgan för kommunerna och svara för rådgivning ull de kommunala planförfattarna kritiseras av bl. a. Stockholms. Varbergs. Karlstads och Östersunds kommuner, Landstingsför-

bundet, SACO/SR. några hembygdsförbund och Föreningen Sveriges lands-

antikvarier vilka i huvudsak förordar att kommunerna utan förmedling av länsstyrelsen fritt skall kunna anlita länsmuseet som service- och expert-

organ.

Karlstads kommun menar att det klart bör utsägas, att det finns många

kulturminnesfrågor där kommunerna kan och bör samverka med länsmuseet utan att länsstyrelsen behöver delta. Detta gäller t. ex. i fråga om upprättande av bevaringsprogram. Landstingsförbundet anser att en redan etablerad samråds- och kontaktverksamhet bör kunna bibehållas hos länsmuseet i den mån det regionala planeringsarbetet inte berörs. BI. a. Stiftelsen Jämtlands läns museum framhåller att länsmuseet bör vara det organ som bistår kommunerna i den löpande handläggningen av ärendena. Länsstyrelsen bör enligt stiftelsen kopplas in då denna granskning visar att speciallagstiftningen berörs på sådant sätt att länsstyrelsen måste besluta i ärendet.

Arbetsgruppens förslag i fråga om fördelningen av ansvaret för in formation, inventeringar och kulturhistorisk forskning lämnas i allmänhet utan erinran av remissinstanserna.

Att länsstyrelsen skall få ett ansvar för planering, prioritering och principer för vård av kulturminnen och kulturmiljöer stöds av

bl.a. AMS, som framhåller att länsstyrelsen redan nu i viss omfattning

medverkar vid prioritering och bedömning av objekt som avses komma till utförande som beredskapsarbeten. Östergötlands fornminnes- och museiförening anser att huvudansvaret för planering m. m. av beredskapsarbetena även fortsättningsvis bör ligga på riksantikvarieimbetets vårdsektion i samverkan med länsmuseet.

Vinterhetsakademien anför bl. a. att de regionala organens eventuella ansvar för akademins fastigheter behöver ytterligare utredas för att vården skall

bli effektiv. Med stöd av avtalet mellan staten och akademin kräver aka-

demin dels att fastigheterna vårdas effektivt med anlitande av fackmannamässig personal vid det centrala verket. dels att de regionala organen endast inkopplas i sådana fall där dessa har verkligt sakkunniga till förfogande.

Flera remissinstanser är tveksamma eller i vissa fall negativa beträffande möjligheten för den nye tjänstemannen att klara de uppgifter som arbetsgruppen föreslår. En sådan inställning redovisas bl. a. av riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, statens naturvårdsverk, statens planverk, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Skaraborgs. Värmlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Landstingsförbundet samt några hembygdsförbund.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer upplever en konflikt mellan å ena sidan de riktlinjer för länsstyrelsens kompetensområde som angetts av arbetsgruppen och som verket i princip kan ansluta sig till och å andra sidan en till de faktiska behoven inte avpassad resursdimensionering.

Statens planverk hemställer att frågan om en särskild enhet för kultur-

12 Riksdagen 1975176. I saml. Nr 135

minnesvården snarast tas upp till förnyad prövning och att en översyn görs

av kulturminnesvårdens personalfrågor med sikte på behovet av förstärkning

med kvalificerad arbetskraft. Även länsstyrelsen i Jämtlands län finner av

det redan från början bör inrättas en kulturminnesenhet med erforderliga

resurser I fråga om handläggning och biträde.

Länsstyrelsen i Norrbottens län menar att man måste välja mellan att endera placera kulturminnesvårdens representant inom planenheten eller bygga upp en kulturminnesenhet med minst två handläggare. Länsstyrelsen vill

för sin del förorda att tjänstemannen inordnas i planenheten. Landstingsförbundet anser att 2n ökad flexibilitet med en eller flera kva-

Hficerade medarbetare till tjänstemannen är nödvändig i län där arbetets

omfattning så kräver.

Remissinstanserna — stöder i allmänhet = förslaget att länsstyrelsetjänstemannen skall ha kulturhistorisk kom petens. RRV anser att riksantikvarieämbetet när det yttrar sig över de sökandes kompetens bör beakta att den nye tjänstemannen skall ha kunskap och erfarenhet som kompletterar den som finns vid länsstyrelsen och länsmuseet. Tjänstemannen vid länsstyrelsen bör dessutom enligt RRV vara mera inriktad på regional och fvsisk planering än t. ex. en tjänsteman vid ett länsmuseum.

Länsstyrelsen i Kristianstads län menar att det för tjänsten torde krävas såväl byggnadshistoriska som arkeologiska kunskaper vilket torde begränsa antalet kompetenta sökande. Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller att

det torde ligga bäst i linje med utvecklingen på andra områden att några

formella behörighetskrav inte uppställs.

Länsstyrelserna i Skaraborgs och Jämtlands län finner att tjänstemannen

bör besitta den kompetens som landsantikvarien f. n. representerar. Fäster-

götlands fornminnesförening anser att tjänstemannen bör ha akademisk utbildning i konstvetenskap. folklivsforskning och nordisk arkeologi samt äga hög kompetens i något av dessa ämnen eller äga motsvarande kompetens genom stor erfarenhet.

Från museihåll framhålls att den etnologiska sidan av kulturminnesvården är av stor vikt. Nordiska museet bör därför enligt bl. a. Föreningen Varbergs museum, Skånes hembygdsförbund, Landsantikvärieorganisationernas samar-

betsråd, Föreningen Sveriges landsantikvarier och Nordiska museet beredas tillfälle att yttra sig över de sökandes kompetens.

Remissopinionen är delad i frågan om titel för länsstyrelsetjänstemannen. Ett tjugotal instanser är posiuiva till förslaget kulturvårdsdirektör. Unge-

fär lika många avstyrker benämningen tänsantikvarie. Flera av remissinstanserna utgår i sitt avstyrkande från att titeln landsantikvarie kommer

att bestå. Titeln länsantikvarie förordas i princip av tio remissinstanser, av

vilka några föreslår att liinsmuseets chef skall benämnas ”museichef” eller ”länsmuseichef". Andra förslag till titel för den nye tjänstemannen är bl. a. planantikvarie

och överantikvarie. Som alternativ nämns iven en neutral byråtitel med

tillägget ”för kulturminnesvårdande frågor”. Sveriges museimannaförbund har i en särskild skrivelse i första hand föreslagit benämningen överan-

tikvarie, i andra hand benämningen kulturminnesdirektör.

Arbetsgruppens uttalande att tjänstemannen i praktiken bör ges en ställning motsvarande enhetschef i länsstyrelsen får ett positivt mottagande av bl. a. riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, statens kulturråd, ett antal länsstyrelser och Föreningen Sveriges landsantikvarier.

Skånes hembygdsförbund framhåller att tjänstemannens ansvar och självständiga ställning i förhållande till de andra fackenheterna måste vara klart uttalad.

Behovet av biträdeshjälp för länsstyrelsetjänstemannen understryks kraftigt av det trettiotal instanser som yttrar sig i frågan. Bland dessa återfinns riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, statens planverk, flertalet länsstyrelser, SACO!SR, Föreningen Sveriges landsantikvarier och Nordiska museet.

Arkivfrågan behandlas ingående av riksarkiver som finner att ar-

kivfrågans ekonomiska, organisatoriska och kulturella aspekter bör belysas

mera allsidigt. Enligt riksarkivet måste länsmuseernas arkiv och bibliotek

kompletteras med de uppgifter som saknas om kulturminnesvården i resp. regioner och som kan hämtas ur riksantikvarieämbetets antikvariskt-topografiska arkiv (ATA). Vidare bör arkivbeständiga kopior av länsstyrelsernas

beslut och därtill hörande underlag i kulturminnesfrågor rutinmässigt över-

lämnas till länsmuseerna och inordnas i deras samlingar. Riksarkivet anser

att allmänna arkivstadgan också bör omfatta länsmuseerna vilkas arkiv in-

nehåller ett ofta unikt material. En annan lösning är att riksarkivet efter

samråd bestämmer vilka delar av arkivförfattningarna som skall gilla för länsmuseerna. Riksarkivet finner det nödvändigt, att föreskrifter utfärdas om att länsstyrelsernas beslut i kulturminnesvårdsfrågor och därtill hörande

underlag i arkivbeständiga kopior tillställs riksantikvaricämbetet för att inordnas i ATA.

Arkivfrågan behandlas även av bl. a. länsstyrelserna i Kronobergs och Väst-

manlands län, Jämtlands läns landsting, SACO/SR, flera hembygdsförbund, Landsantikvarieorganisationernas samarbetsråd, Föreningen Sveriges landsan-

tikvarier, Svenska museiföreningen och Nordiska museet. En uppfattning som återkommer i många remissvar är betydelsen av att länsmuseets arkiv även

i fortsättningen tillförs informationsmaterial.

Frågan om vikarie för länsstyrelsetjänstemannen vid t. ex. en längre sammanhängande bortovaro kan enligt arbetsgruppen lösas genom att tjäns-

teman hos länsmuseet eller riksantikvarieimbetet förordnas som ersättare

i länsstyrelsen. Förslaget föranleder bl.a. uttalanden från flera remissin-

stanser om = betydelsen att kunna = förordna = ersättare = för

länsstyrelsetjänstemannen vid både längre och kortare bortovaro. Flertalet remissinstanser som yttrar sig i frågan tillstyrker att tjänsteman vid länsmuseet vikarierar för länsstyrelsetjänstemannen.

Den nye tjänstemannen i kinsstyrelsen får befattning med h an d tä g ge -

ningen av dels befintliga ärenden, dels nytillkomna ärenden. När det gäller nytillkomna ärenden enligt speciallagstiftningen föreslår arbetsgruppen att beslutsnivån läggs relativt högt inom länsstyrelsen. Förslaget til beslutsnivå får ett blandat mottagande av remissinstanserna. Av de ca 35 instanser som vttrar sig i frågan förordar flertalet en lägre beslutsnivå som är mer anpassad till vad som gäller för övriga enheter inom plancringsavdelningen.

Arbetsgruppens förslag får dock i huvudsak ett uttalat stöd av bl.a.

länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar. Gotlands Blekinge, Kristianstads, Mal-

möhus, Göteborgs och Bohus. Älvsborgs, Örebro, Västmanlands och Koppar-

bergs län. Flera av dessa remissinstanser gör emellertid även vissa uttalanden till förmån för en lägre beslutsnivå.

Till dem som i större eller mindre utsträckning är kritiska mot den fö-

reslagna beslutsnivån eller direkt förordar en lägre beslutsnivå hör bl. a. riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, statens planverk, tio länsstyrelser, Stockholms kommun, SACO/SR. flera hembygdsförbund, Landsantikvarieorganisationernas samarbetsråd och Föreningen Sveriges landsantikvarier. Mot bakgrund av att tjänstemannen i praktiken bör ges en ställning motsvarande enhetschef anser riksantikvarieämbetet och statens historiska museer

att en delegering av beslutsfunktioner bör ske enligt huvudprincipen att

till den nye tjänstemannen förs sådana beslut där länsstyrelsen odelat har att företräda kulturhistoriska bedömningar. Flera länsstyrelser, bl. a. länsstyrelserna i Södermanlands. Jönköpings, Kronobergs, Skaraborgs, Värmlands och Västerbottens län uttalar sig till förmån för att vissa ärenden blir enmansärenden med den nye tjänstemannen som

beslutande. SACO/SR anser att det kan övervägas att tjänstemannen själv

beslutar i rutinärenden. Landsantikvarieorganisationernas samarbetsråd delar arbetsgruppens principiella inställning men menar likväl att den föreslagna arbetsordningen är alltför tidskrävande. Samarbetsrådet anser i likhet med Föreningen Sve-

riges landsantikvarier avi besluten om möjligt bör ligga i nivå med vad

som gäller motsvarande ärendetyper inom andra enheter. Den arbetsordning som arbetsgruppen föreslår ger enligt föreningen tjänstemannen en osjälv-

ständig ställning jämfört med kollegorna inom andra enheter. Liknande

synpunkter framförs av bl. a. Jönköpings läns hembygdsförbund. Gästrike-Hälsinge hembygdsförbund och Stiftelsen Västerbottens museum.

Arbetsgruppen redovisar särskilda överväganden i fråga om Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län. Beträffande Stock-

holms län föreslår arbetsgruppen att tre tjänster som handläggare och en tjänst som biträde inrättas vid länsstyrelsen. Några remissinstanser är tveksamma till principen att föreslå särlösningar för vissa län. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, Stiftelsen Jämtlands läns museum, Föreningen Sveriges landsantikvarier, Nordiska mu-

seet och Riksförbundet för hembygdsvård anser att förhållandena i länen i princip bör vara så lika som möjligt.

Statskontoret finner att de speciella förhållandena i Stockholms län motiverar att den befintliga organisationen i sin helhet förs över till länsstyrelsen. Även länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker förslaget. Den föreslagna bemanningen av kulturminnesenheten synes emellertid enligt länsstyrelsen bli alltför svag. Stockholms läns kulturminnesråd ansluter sig i huvudsak till länsstyrelsens uppfattning.

Svenska kommunförbundet finner det nödvändigt att olika alternativ övervägs för alt lösa frågan om antikvarisk service till kommunerna i Stockholms län.

Stockholms kommun finner det liksom SACO/SR förvånande att utredningen inte har diskuterat möjligheten att bibehålla landsantikvariekontoret och därmed uppnå en större likformighet med andra län. Arbetsgruppens

förslag innebär enligt Stockholms kommun att kommunerna i Stockholms

län, utom Stockholm, inte kommer att ha tillgång till någon antikvarisk expertis utanför länsstyrelsen. Ett alternativ till ett eventuellt reorganiserat kulturminnesråd skulle enligt kommunens uppfattning kunna vara ett organ direkt under primär- och/eller landstingskommunalt huvudmannaskap.

Norrtälje och Sigtuna kommuner stöder arbetsgruppens förslag i stort. Norrtälje kommun framhåller därvid särskilt vikten av att en servicefunktion

för kommunerna i Stockholms län motsvarande nuvarande landsantikva-

riekontor bibehålls.

Stockholms läns landsting tedovisar i sitt yttrande bl. a. den utredning som har utförts av landstingets arbetsgrupp för ett kulturpolitiskt handlingsprogram. I denna utredning föreslås att ett nytt decentraliserat länsmuseum inrättas. En samordningsfunktion skall enligt utredningen uppehållas genom inrättandet av Stockholms läns musei- och utställningsråd på tjänstemannanivå. Det förhållandet att landsantikvarien blir statlig tjänsteman inom länsstyrelsen torde enligt landstinget knappast få någon återhållande effekt på de kommuner och enskilda som söker kontakt i rådgivningsärenden.

Statskontoret, riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Göteborgs och Uddevalla kommuner, Göteborgs och Bohus läns landsting samt SACO/SR stöder arbetsgruppens uttalande om en personalförstärk ning för länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Vad gäller Malmöhus län understryker riksantikvarieämbetet och statens

historiska museer på samma sätt som i fråga om Göteborgs och Bohus län

vikten av ytterligare resurser. Även statskontoret, länsstvrelsen i Malmöhus

län, Eslövs, Helsingborgs och Landskrona kommuner, landstingen i Kristian-

stads och Malmöhus län, SACO/SR och Skånes hembygdsförbund ansluter sig till arbetsgruppens uppfattning att ytterligare handläggare och biträdespersonal bör anställas i detta län.

Riksförbundet för hembygdsvärd anser att museet i Kristianstad gott kan

tänkas fylla uppgiften som bas för länsmuseiverksamhet. Även för Malmöhus län är det enligt förbundet angeläget att en länsmusciverksamhet

i likhet med i andra län komrner till stånd.

8.4.2 Kulturminnesvårdens speciallagstiftning

Den föreslagna avgränsningen av riksantikvaricämbetets beslutanderätt

får ett positivt mottagande av flertalet remissinstanser. Ett principiellt bifall uttalas av bl. a. statskontoret, RRV, 16 länsstyrelser, decentraliseringsutredningen, Svenska kommunförbundet, ett antal kommuner, Landstingsförbundet, några landsting, TCO, flera hembygdsförbund, Landsantikvarieorganisationernas samarbetsråd och Föreningen Sveriges landsantikvarier.

Länsstyrelsen i Jönköpings län som i huvudsak tillstyrker förslaget utgår från att det skall visa sig möjligt och rationellt att efter hand flytta över ytterligare beslut från riksantikvarieämbetet. En liknande bedömning görs

av länsstyrelsen i Älvsborgs län som finner att riksantikvarieämbetet bör ut-

färda råd och anvisningar. Allmänna uttalanden till förmån för en ytterligare

decentralisering görs vidare av bl. a. länsstyrelsen i Västerbottens län, Dalarnas Jornminnes- och hembygdsförbund samt Landsantikvarieorganisationernas samarbetsråd. Förslaget att länsstyrelsen beträffande lagen om fornminnen skall besluta i ärenden om fasta fornlämningar föranleder i allmänhet inte några erinringar från remissinstanserna. Ett nära femtontal instanser, bl. a.

riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, Svenska arkeologiska samfundet, institutionerna för arkeologi, särskilt nordeuropeisk, och medeltidsarkeologi vid Lunds universitets historiska museum, institutionerna för arkeologi, särskilt nordeuropeisk, vid universiteten i Uppsala, Stockholm, Göteborg och Umeå samt statens humanistiska forskningsråd, är dock negativa till att länsstyrelsen i ärenden enligt lagen om fornminnen kan komma att avgöra vad som

är fast fornlämning. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer anser i likhet med SACO/SR och Örebro läns hembygdsförbund att ett sådant avgörande skall

fattas på vetenskapliga grunder med vissa avvägningar mot andra sam-

hällsintressen. Enligt verkets mening förutsätter arbetsgruppens ställnings-

tagande en fortlöpande överprövning av länsstyrelsens beslut hos riksan-

tikvarieämbetet. Verket finner därför att det bör införas en särskild be-

stämmelse som stadgar, att riksantikvarieimbetet beslutar om vad som är

fast fornlämning. En sådan bestämmelse föreslås också av Svenska arkeo-

logiska samfundet som erinrar om att riksantikvarieämbetet bl. a. genom or-

ganisationen med forskningsnämnd och samrådsgrupper har tillgång till landets högsta sakkunskap rörande fasta fornlämningar. De tidigare nämnda institutionerna för arkeologi och statens humanistiska forskningsråd för fram lik-

nande synpunkter.

Undersökningar av fast fornlämning enligt 5 § och av plats för fornfynd

enligt 15 § utgör enligt riksantikvarieämbetet och statens historiska museer ve-

tenskapliga företag med ofta vittgående ekonomiska konsekvenser. Företagen bör undantagslöst sättas i gång och bedrivas i nära samråd med riksantikvarieämbetet. Verket föreslår därför att i 5 och 15 §§ intas en bestäm-

melse som stadgar att beslut om undersökning skall fattas i samråd med

riksantikvarieämbetet.

Institutionen för arkeologi vid Stockholms universitet understryker att bl. a.

5 och 15 5§ är av avgörande betydelse för den arkeologiska forskningens och de arkeologiska museernas framtid. Institutionen anser därför liksom

Svenska arkeologiska samfundet att den föreslagna lydelsen av 5 och 15 §§

inte kan accepteras. I stället föreslår dessa instanser att orden ”under villkor som riksantikvarieämbetet bestämmer” förs in i 5 § första stycket och att

motsvarande ändringar görs i 53 andra stycket och 155 första stycket. SACOY/SR och Vitterhetsakademien redovisar en liknande uppfattning medan Kalmar läns fornminnesförening är negativ ull förslaget att länsstyrelsen skall besluta om undersökning enligt 5 §.

Beträffande tillstånd att ta bort fast fornlämning m. m. enligt 6 § anser

SACO/SR att de invändningar mot en decentralisering som har framförts

i andra sammanhang alltjämt är aktuella. Svenska arkeologiska samfundet föreslår att 6 § kompletteras med orden ”på villkor som riksantikvarieäm-

betet bestämmer”. |

Vidare avstyrker institutionerna för arkeologi vid Lunds universitets historiska museum samt vid universiteten i Uppsala, Göteborg och Umeå arbetsgruppens förslag beträffande 5, 6 och 9 §§. Institutionerna anser att tillståndsgivning

för att undersöka och ta bort fornlämningar är det viktigaste medlet som

riksantikvarieimbetet förfogar över då det gäller skyddet och dokumen-

tationen av landets fornminnen.

Vad gäller samråd vid arbetsföretag som berör fast fornlämning, m. m. enligt 8 § föreslår länsstyrelsen i Blekinge län, Gotlands kommun. Jämtlands läns landsting, några hembygdsförbund och Föreningen Sveriges landsantikvarier att termen länsmuseet resp. länsmuseet /landsantikvarien förs in i lagtexten. SACO/ISR och Örebro läns hembygdsförbund ifrågasätter om inte anmälan enligt 8 § angående påträffad fast fornlämning bör kunna ges in till länsmuseet. Föreningen Sveriges landsantikvarier påpekar att kontakten med allmänheten i praktiken sker via länsmuseet som är öppet lördagar och söndagar. Genom museets utåtriktade funktioner är det enligt föreningen naturligt att behålla denna kontakt.

Kostnadsregeln i 9 § berörs av SACO/SR som framhåller att arbetsgruppen inte tillfredsställande har utrett de ekonomiska konsekvenserna för stats-

verket. Kalmar läns fornminnesförening anser att det förefaller oklart vad som händer om länsstyrelsen inte finner det skäligt, att undersökningskostnaden

helt eller till viss del drabbar enskild, och medel inte finns att få från riks-

antikvarieämbetet.

Förslaget att riksantikvarieämbetet också i fortsättningen skall besluta

1 ärenden om skeppsvrak kritiseras av länsstyrelsen i Gotlands län och Föreningen Gotlands fornvänner, som hävdar att det inte finns anledning att behandla ärenden om skeppsvrak på annat sätt än ärenden om andra forn-

lämningar. Även decentraliseringsutredningen anser att förutsättningar för en decentralisering föreligger. Utredningen kan godta att beslutsbefogenheter

förs över i etapper men menar att det redan nu bör fattas beslut om att avgöranden i ärenden om skeppsvrak skall kunna träffas regionalt fr. o. m. en bestämd tidpunkt och att beslutanderätten även i denna del bör flyttas över inom en relativt nära framtid.

Bl. a. riksantikvarieämbetet och statens historiska museer samt decentralise-

ringsutredningen stöder förslaget att ärenden om fornfynd inte bör decen-

traliseras bortsett från undersökning av fyndplats enligt 15 §.

Mot förslaget vänder sig länsstyrelsen i Gotlands län och Föreningen Got-

lands fornvänner som menar att ärenden om fornfynd bör handläggas av länsstyrelsen.

Förslaget att riksantikvaricämbetets lokala ombud även i fortsättningen skall handlägga ärenden om fornfynd får ett uttryckligt stöd av fHallands

musciförening som bl. a. finner att ombuden genom sina kontakter med orts-

befolkningen utgör en förmedlande länk till länsmuseet. I den mån ombudens existens alltjämt är befogad föreslår länsstvrelsen i Skaraborgs län och

Östergötlands fornminnes- och museiförening att ombuden lämpligen knyts till länsstyrelsen.

Några remissinstanser är mera kritiska i fråga om de lokala ombuden. SACO/SR anser att ombuden inte fyller någon funktion, sedan den nya

organisationen trätt i kraft. De författningsenliga uppgifter som åvilar ombu-

den bör enligt bl. a. SACO/SR föras över på länsstyrelsen resp. länsmuseet. Stiftelsen Jämtlands läns museum påpekar att ombudens uppgifter sedan länge har övertagits av bl. a. länsmuseet. Enligt stiftelsens mening bör kulturminnesvårdens lokala kontakter i stället kanaliseras via hembygdsföreningar, kulturnämnder och byggnadsnämnder. Föreningen Sveriges landsantikvarier

anser att frågan om ombudens ställning och uppgifter kräver ytterligare överväganden och kanske försök att förnya verksamheten. Beträffande kungörelsen om fornminnen anser bl.a. länsstyrelserna i Uppsala och Kalmar län, Gotlands kommun, Stiftelsen Jämt-

lands läns museum och Föreningen Sveriges landsantikvarier att även länsmuseet bör underrättas om beslut som länsstyrelsen meddelar enligt lagen om

fornminnen.

Ett tiotal remissinstanser, bl. a. de som tidigare redovisat en tveksam

eller kritisk inställning till de lokala ombuden, föreslår att termen ombud

1 3, 5 och 6 §§ byts ut mot länsrauseet resp. länsmuseet/landsantikvarien.

Endast ett fåtal remissinstanser uppehåller sig vid handläggningen av ärenden om byggnadsminnesmärken enligt kungörelsen med före-

skrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet. Förslaget att inte decentralisera riksantikvarieämbetets uppgifter biträds av

Prop. 1975/76: 135 185

byggnadsstyrelsen som upplyser att styrelsen har beslutat om delegering av förvaltningsuppgifter till de lokala byggnadsförvaltningarna i Lund, Göteborg, Stockholm, Uppsala och Umeå. Byggnadsstyrelsen har därvid behållit handläggningen av frågor rörande vård och underhåll av byggnadsminnesmärken hos den centrala styrelsen. Anledningen är framför allt kravet på samordning av hithörande ärenden. Även riksantikvarieämbetet och statens historiska museer delar arbetsgruppens uppfattning. En decentralisering skulle sålunda f. n. enligt verkets mening allvarligt försvåra samarbetet mellan kulturminnesvårdens olika organ och statens fastighetsförvaltande myndigheter.

En annan uppfattning företräds av länsstyrelserna i Kristianstads och Västmanlands län samt Östergötlands fornminnes- och museiförening. Länsstyrelsen i Kristianstads län påpekar bl. a. att en decentralisering medför att den sakligt omotiverade skillnaden i handläggningen av de förtecknade statliga byggnadsminnesmiirkena och de i enskild ägo befintliga byggnadsminnena bortfaller.

Arbetsgruppens förslag att inte flytta över ärenden om kyrkobyggnader m. m. till länsstyrelsen berörs av nära tjugo remissinstanser. Några ansluter sig till arbetsgruppens förslag. Flertalet av dem, bl. a. länsstyrelserna i Jönköping, Kristianstads, Malmöhus, Hallands och Jämtlands län savnt i fråga om nya kyrkobyggnader länsstyrelserna i Gotlands och Älvsborgs län samt Föreningen Sveriges landsantikvarier, har emellertid en avvikande mening och förordar i huvudsak att länsstyrelsen tar över riksantikvarieämbetets upp-

gifter. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer är inte främmande

för möjligheten att på sikt decentralisera gransknings- och beslutsfunktionerna till länsstyrelsen.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund delar arbetsgruppens uppfattning att samtalen mellan staten och svenska kyrkan kan motivera att nuvarande tillsynssystem för den kyrkliga byggnadsverksamheten bibehålles t. v. Förutsättningen är därvid att riksantikvarieämbetet erhåller tillräckliga resurser för att kunna fortsätta att vara tillsynsorgan.

Förslaget att decentralisera riksantikvarieämbetets beslutanderätt enligt

lagen om byggnadsminnen tillstyrks eller lämnas utan erinran

av samtliga remissinstanser med undantag för ett hembygdsförbund. Beträffande de skyddsföreskrifter som utfärdas vid byggnadsminnesförklaring avstyrker Stockholms kommun, några hembygdsförbund och Förening-

en Sveriges landsantikvarier förslaget att föreskrifterna skall utfärdas i samråd

med riksantikvarieämbetet. Stockholms kommun anser att förslaget medför en uppenbar risk för att byggnadsminnesärendena alltjämt kommer att släpa

efter. Bl. a. Föreningen Sveriges landsantikvarnier finner att det bör vara en tillräcklig vägledning för länsstyrelsen att ämbetet utfärdar råd och anvisningar.

Den föreslagna centrala kontrollen över medelsförbrukningen vid tillämpningen av 5 och 8§§ berörs av några remissinstanser bl. a. decentralise-

ringsutredningen som finner att dess överväganden kan komma att resultera 1 modeller för decentralisering av ersättningsbeslut vilka skulle kunna tilllämpas även inom kulturminnesvården. Utredningen anser mot den bakgrunden att det längre fram, sedan det genom den praktiska tillämpningen har klarlagts hur en decentralisering av ärenden om byggnadsminne påverkar verksamhetens utveckling, kan finnas underlag för en omprövning av arbetsgruppens ställningstagande när det gäller ersättningsfrågor inom kul-

turminnesvården. De föreslagna bestämmelserna i kungörelsen om byggnadsminnen angående länsstyrelsens samråd med riksantikvaricimbetet för-

anleder erinringar från bl. a. Gotlends och Krokoms kommuner, Jämtlands läns landsting, SACO/SR och några hembygdsförhund som anser att skyldigheten till samråd bör begränsas till beslut som kan föranleda ersättningsskyldighet. Även Föreningen Sveriges landsantikvarier föreslår en begränsning. Enligt föreningen bör samrådet begränsas till beslut som kan föranleda ersättningsskyldighet eller annat beslut av vikt.

Arbetsgruppen föreslår inte någon bestämmelse av innebörd att länsstyrelsen skall inhämta yttrande av länsmuseet/landsantikvarien i ärende om

byggnadsminnesförklaring. Ett tiotal remissinstanser bl. a. länsstyrelserna i

Uppsala, Älvsborgs och Örebro län, Gotlands kommun, SACO/SR, några hem-

bygdsförbund och Föreningen Sveriges landsantikvarier förestår emellertid att en sådan bestämmelse införs i I $. I flera remissvar motiveras detta tillägg

med att kännedomen om länets byggnadskultur finns hos länsmuseet.

Stockholms kommun framhåller att arbetsgruppens förslag innebär att

Stockholms stadsmuseum allt framgent måste fungera som expertorgan när

det gäller kulturminnesvårdsfrågor inom kommunen. Av denna anledning bör den tidigare bestämmelsen om att höra stadsantikvarien behållas i den nya kungörelsen.

Länsstyrelserna i Uppsala och Kalmar län anser beträffande 7§ att även

länsmuseet bör underrättas om beslut varigenom länsstyrelsen har avgjort

ärende om byggnadsminne.

Förstaget att riksantikvarieämbetet skall behålla sina uppgifter enligt be -

gravningskungörelsen biträds av byrdchefen Sven Söderholm vid

riksantikvarieämbetet och statens historiska museer som i ett särskilt yttrande framhåller bl. a. att så länge det kyrkliga ansvaret för begravningsplatsfrågorna inte är upphävt, kommer en decentralisering till länsstyrelsen att in-

nebära relativt stora komplikationer med hänsyn till bl. a. att stifts- och länsgränser inte sammanfaller.

I övrigt kommenteras förslaget av ett femtontal remissinstanser, däribland

riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, statens planverk, flera länsstyrelser och hembygdsförbund samt Föreningen Sveriges landsantikvarier, vilka i motsats till arbetsgruppen förordar att riksantikvarieämbetets uppgifter förs över på länsstyrelsen.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer understryker bl. a. att

det inte föreligger bärande principiella skäl för att behålla den centrala ären-

deberedningen. Statens planverk finner att anläggning eller utvidgning av

kyrkogård främst är en fråga om markanvändning och därmed av väsentligt intresse för den fysiska planeringen. Planverket föreslår att ärendena enligt begravningskungörelsen flyttas över på länsstyrelsen som bör åläggas att

meddela riksantikvarieimbetet och planverket sitt beslut. Det torde få an-

komma på planverket och/eller riksantikvarieimbetet att utfärda tilliimpningsanvisningar till kungörelsen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att dessa frågor normalt sett utgör

en integrerad del av den kommunala planering som sker i nära samråd med länsstyrelsen och som vinner laga kraft genom länsstyrelsens fastställelse. Som motiv för en decentralisering anför bl. a. länsstyrelserna i Kal-

mar, Kristianstads och Västmanlands län att länsstyrelsen redan nu är inkopplad genom skyldigheten för riksantikvarieämbetet att höra länsstyrelsen, som i sin tur skall höra olika regionala och kommunala instanser. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att tyngdpunkten i riksantikvarieämbetets nu-

varande prövning av förslagen till begravningsplatser m. m. ligger i den utredning länsstyrelsen gör som remissorgan till ämbetet. Om länsstyrelsen nu tillförs sakkunnig personal inom kulturminnesvården försvagas enligt

länsstyrelsens mening ytterligare motiven för att förlägga den slutliga pröv-

ningen i dessa frågor till ämbetet.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, länsstyrelsen i Gotlands län och Föreningen Gotlands fornvänner ansluter sig ull arbetsgruppens förslag

att riksantikvarieimbetet skall behålla ärenden enligt kungörelsen

angående vården av vissa kyrkliga inventarier.

RRV är av annan uppfattning än arbetsgruppen och finner att ärenden om kyrkliga inventarier bör ligga på länsstyrelsen. Östergötlands fornminnesoch museiförening anser att handläggningen bör ankomma på länsstyrelsen i det fall besluten rörande kyrkobyggnader skulle komma att föras över till länsstyrelsen.

Vad gäller kungörelsen angående förbud mot utförsel

från riket av vissa äldre kulturföremål instämmer riks-

antikvarieämbetet och statens historiska museer samt Nordiska museet i förslaget att pågående utredning av statens kulturråd måste avvaktas.

Alt riksantikvarieämbetet tillerkänns besvärsrätt mot beslut som

länsstyrelsen meddelar enligt lagen om fornminnen och lagen om byggnadsminnen får ett uttryckligt stöd av bl. a. riksantikvarieämbetet och statens

historiska museer, statens planverk, länsstyrelserna i Uppsala och Västmanlands

län samt några kommuner. Länsstyrelsen i Västmanlands län förutsätter att

det upprättas så goda underhandskontakter mellan länsstyrelsen och riksantikvarieämbetet att besvärsrätten endast sällan skall behöva tillgripas.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att besvirsrätten borde vara inskränkt tull större och principiellt viktiga frågor. Länsstyrelsen vill dock inte motsätta

sig att den obegränsade besvärsrätten tillämpas under en övergångstid i

avsikt att klarlägga i vilka ärendetyper den är motiverad.

Länsstyrelsen i Blekinge län kan däremot inte tillstyrka förslaget. Den an-

givna besvärsrätten skulle enligt kinsstyrelsen innebära att ärenden på kulturminnesvårdens område behandlas på annat sätt än ärenden på flertalet andra sakområden. Örebro läns lendsting anser att riksantikvarieämbetet inte bör få föra talan mot beslut som har tagits i länsstyrelsens lek mannastyrelse.

9¶Kulturförmedling

9.1 Kulturrådet

Kulturrådet använder begreppet kulturförmedling för aktiviteter som syf-

tar till att intressera fler människor för kulturell verksamhet.

Med denna definition omfattar kulturförmedling dels organisatoriska åtgärder för att göra olika former av kulturell verksamhet fysiskt tillgänglig,

dels åtgärder som syftar till att stimulera människor till att aktivt delta

i denna verksamhet och att utveckla egen aktivitet.

Den kulturförmedlande verksamheten har under senare år utvecklats starkt och bedrivs i dag i olika former av många organ. Statliga och kom-

munala myndigheter och institutioner engagerar sig i allt högre utsträckning

i kulturförmedling. Särskilt viktig är den verksamhet som bedrivs i skolan,

både i fråga om schemabunden undervisning och när det gäller speciella aktiviteter, t. ex. skolteater och skolkonserter. Folkbildningsorganisationerna har, liksom de lokalhållande resp. fackliga organisationerna, genom sin verksamhet bidragit till att föra ut kulturutbudet till många människor. Konstfrämjandet och Skådebanan arbetar med att söka upp nya publikgrupper genom sina arbetsplatsombud. Centrumbildningarna och de fria grupperna

har i hög grad inriktat sig på uppsökande verksamhet. Genom den kraftiga ökningen av den kulturförmedlande verksamheten har allt större grupper kunnat få del av kulturutbudet. Många står emellertid

fortfarande utanför denna möjlighet, vilket särskilt gäller låginkomsttagare och människor med kort utbildning. För att kunna nå dessa grupper behöver enligt kulturrådet den uppsökande verksamheten stimuleras. Kulturrådet anser att denna uppsökande verksamhet lämpligast bör äga rum i män-

niskornas närmiljö i bostadsområden, på arbetsplatser och vid vårdinsti-

tutioner. Vidare underlättas kontakten om kulturförmedlaren har förankring i den miljö där han verkar och är förtrogen med mottagarnas problem och

intressen. Föreningslivet bör därför enligt kulturrådet även fortsättningsvis

engageras för att bl. a. förbättra kulturinstitutionernas publikkontakt.

Kulturrådet framhåller att kulturförmedlarens uppgifter inte bara är en fråga om utbud och konsumtion. De pedagogiska och aktiverande inslagen är mycket viktiga. En viktig del i kulturförmedlarens arbete är därför att initiera samtal kring de olika kulturella aktiviteterna och att få människor

att själva uttrycka sig och förmedla sina upplevelser till andra. I anslutning

härtill framhåller kulturrådet att den pedagogiska sidan av kulturförmedlingen inte bör vara begränsad till att skapa intresse för den erkända kulturen

och dess yttringar. Kulturförmedling bör kunna ges en vidare och mer offensiv innebörd.

Kulturrådet för vidare ett resonemang kring vilka kulturarbetare som bör

betraktas som kulturförmedlare.

Kulturrådet konstaterar att i statens kulturråds uppgifter

ingår bl.a. att ägna uppmärksamhet åt frågorna om differentierad verk-

samhet, utformad med hänsyn till olika gruppers behov och med tonvikt

på de fria skapande aktiviteternas roll. Vidare fördelar rådet eller har tillsyn

över några av de bidrag som går till kulturförmedlande verksamhet.

Kunhurrådet föreslår att statens kulturråd ges i uppdrag att utarbeta en

handbok som sammanfattar kulturförmedlingens organisatoriska och

administrativa förhållanden och som ger upplysningar om utbildningsmöj-

ligheter, kontaktvägar och bidragsformer.

Kulturrådet föreslår vidare att en statlig fond för stipendier till

kulturförmedlare inrättas. Stipendierna skall enligt kulturrådet kun-

na utgå till kulturförmedlare som huvudsakligen arbetar på fritid utan ersättning och främst då till sådana som lokalt arbetar praktiskt inom kulturlivet. Medlen bör inte vara låsta till något speciellt ändamål, utan bör kunna användas för t. ex. resestipendier eller som erkänsla och stimulans för personer som under längre tid gjort betydande insatser på kulturområdet.

En utveckling av kulturförmedlingen förutsätter också nya utbild-

ningsmöjligheter. Kulturrådet redogör för sin syn på behovet av

förändringar inom såväl grundutbildning som inom vidareutbildning och

fortbildning för yrkesutövare med kulturförmedlande uppgifter.

Någon enhetlig, längre utbildning av kulturförmedlare bör inte inrättas.

Däremot bör det finnas utbildning som ger allmän orientering och kunskap

om kulturförmedlingens villkor. Därmed avses utbildning som ger yrkesutövare av olika slag förberedelse för att ägna sig åt kulturförmedling som

en gren av sin yrkesutövning. Vikten av att de kulturförmedlande uppgifterna naturligt integreras i yrkesrollen i stort måste beaktas. Vid utformningen av utbildningen bör man vidare förutsätta att de yrkesutövare man

vänder sig till har solida erfarenheter eller en gedigen utbildning inom huvudområdet för sin yrkesutövning. En konstnärs verksamhet som kulturförmedlare grundas på hans speciella insikter i den konstart han företräder, bibliotekariens insatser på hans kännedom om bibliotekens funktion och kulturförmedlande arbete på en fritidsgård på kunskaper inom det sociala fältet.

Den utbildning av detta slag som nu finns ges vid vissa folkhögskolor

och bör enligt kulturrådets mening även i fortsättningen vara förlagd till folkhögskola. Kulturrådet förutsätter att tillräckliga anslag ges till folkhögskolornas arbete på detta område och att folkhögskoleutredningen tar upp utbildningen av kulturförmedlere i sitt fortsatta arbete.

Kulturrådet anser vidare att varje grundutbildning till yrken som kan

ha mer betydande inslag av kulturförmedling bör innehålla moment som förbereder också för denna gren av yrkesutövning eller åtminstone genom tillval eller på annat sätt ger möjlighet att inhämta sådana moment. Kulturförmedlingen bör exempelvis uppmärksammas inom journalistutbildning

och andra utbildningar inom massmediesektorn, inom vissa lärarutbildning-

ar och utbildning för den sociala sektorn samt inom bibliotekarieutbild-

ningen.

Behovet av kurser för fortbildning och vidareutbildning med sikte på

kulturförmedling är mycket stort och dessutom oenhetligt. Kulturrådet anser att behovet lämpligen bör tillgodoses genom kortare kurser som kan fylla flera funktioner samtidigt och som kan samla deltagare från olika yrkesområden samtidigt.

Både i vidareutbildning och i andra former av återkommande utbildning är det värdefullt att deltagare rekryteras från olika yrkesgrupper. Detta bör även gälla kurser för konstnärer på kulturförmedlingens område. Sådana kurser bör inte förläggas till institutioner för högre konstnärlig utbildning

även om grundutbildning inom kulturförmedling förekommer där. I stället bör de förläggas till folkhögskolor. Vid sidan av allmänt orienterande utbildning inom kulturförmedling bör det anordnas kurser för att förbereda för sådant arbete inom speciella områden. Kulturinstitutioner eller myndigheter bör enligt kulturrådet tillsam-

mans med andra intressenter, t. ex. konstnärsorganisationerna, anordna kurser inom sina områden. Centrumbildningarna bör få resurser för att anordna utbildning inom kulturförmedlingens område, i första hand genom anslag för anställning av konsulenter. De som arbetar med kulturförmedling inom

studieförbunden, t. ex. funktionärer eller frivilligt verksamma, bör kunna beredas utbildning genom studieförbundens försorg. Till en del kan sådan utbildning få stöd inom ramen för de ökade resurserna för studieförbundens

centrala verksamhet. Ett särskilt statlig stöd bör övervägas för utbildning av kulturförmedlare med i huvudsak organisatoriska funktioner inom såväl studieförbund som andra organisationer och folkrörelser.

Statens kulturråd, som har i uppdrag att se över formerna för stöd till

folkparkerna och Folkets hus, bör i det sammanhanget också överväga frågan om statsbidrag för utbildning inom kulturförmedlingsområdet vid

FHR/FPC-skolan. Om statsbidrag införs bör detta förenas med skyldighet att i utbildningen ta emot deltagare från organisationer som inte själva kan

eller önskar ordna utbildning för kulturförmedlare med organisatoriska upp-

gifter. I den utbildning för förtroendevalda m. fl. som bedrivs av kommunförbunden bör enligt kulturrådet kulturpolitiska frågor och kulturförmedling ägnas ökad uppmärksamhet. Det är angeläget att kommunerna genom stipendier till deltagarna om möjligt stöder verksamheten.

Kulturrådet diskuterar innehållet i kulturförmedlarutbildningen och anser

att den förutom ämnen såsom kultursociologi, socialpsykologi, kulturpe-

dagogik, vuxenpedagogik och informationsmetodik även bör innehålla praktisk träning i skapande verksamhet och ge kunskaper i pedagogiska metoder för skapande verksamhet med konstnärliga uttrycksmedel. Auskultation bör ingå i utbildningen.

9.2¶Remissyttranden

Kulturrådets allmänna uttalande att ökade insatser av kulturförmedlande slag bör göras för att kulturutbudet skall bli tillgängligt för ett större antal

människor och för att stimulera till aktivt engagemang i den kulturella verksamheten stöds av ett tjugoial instanser, däribland statskontoret, statens kulturråd, SÖ, Landstingsförbundet, Folkparkernas centralorganisation, LO.

SACO/SR och KRO. LO anser att behovet av särskilda insatser för den stora gruppen vuxna

som missgynnats utbildningsmässigt och kulturellt motiverar att kultur-

förmedlingen ges en central plats i kulturpolitiken. För detta krävs fortsatt

analys och konkreta initiativ. LO föreslår att en FÖVUX-verksamhet startas

på kulturområdet.

Statens kulturråd, Rikskonserter, nationalmuseet, Svenska museiföreningen, Konstnärscentrum och KRO är 1 varierande grad kritiska till kulturrådets definition av begreppet kulturförmedling och resonemangen kring detta.

Statens kulturråd ansluter sig till de mål för kulturförmedlingen som ut-

redningen presenterat och finner det vara motiverat att använda en vid definition av begreppet. Detta l2der dock till svårigheter att dra slutsatser

på det praktiska planet. Statens kulturråd föreslår att kulturförmedling ka-

raktäriseras som en verksamhet med syfte att nå och påverka människor med en kulturaktivitet och påpekar att kulturförmedling ingår i all kul-

turverksamhet som vänder sig till publik.

Mest kritiska är nationalmuseet och Svenska museiföreningen som anför

att den innebörd som begreppet kulturförmedling getts i kulturrådets fram-

ställning är missvisande eftersom den ger associationer till passivitet och koncentrerar problemet till kontakten mellan den kulhurella aktiviteten och

den slutliga mottagaren. I stället för kulturförmedling bör det internationellt

vedertagna begreppet animation användas. Detta begrepp uttrycker att det är fråga om en kontinuerlig introduktion av ny kunskap, en ständig förnyelse av kommunikationsmedlen samt att en ständig kreativitet skall stimulera de enskilda mottagarna. Som animatörer måste därför räknas fler grupper av kulturarbetare än de som kulturrådet har berört. Svenska museiföreningen anser att kulturrådets förslag främst innebär att kontakten mellan redan etablerade organisationer förbättras. Mot bakgrund av utvecklingen mot ett

ökat främlingsskap mellan folkrörelsernas elitskikt och medlemmarna måste kulturinstitutionerna söka alternativa vägar till mottagargrupperna. Natio-

nalmuseet och Svenska museiföreningen pekar på metoden att uppsöka ar-

betsplatserna med små utställningar som ett effektivt sätt att få till stånd

möten mellan originalkonstverken och mottagarna. Nationalmuscet betonar

också vikten av utvecklingsarbete för att bryta ned de psykologiska barriärer som förekommer inför kvalitetskonsten och anser att amatörismen därvid

kan spela en positiv roll.

Rikskonserter utsätter begreppet kulturförmedling för en liknande kritik

och framhåller att problemet med hur man skall kunna få kontakt med

mottagarna och utröna deras intressen bör uppmärksammas i högre grad.

Kulturrådet har enligt Rikskonserter förbigått de grupper som står utanför

föreningslivet och de som är ekonomiskt missgynnade. Större tonvikt bör

läggas på kuhturförmedlingens anknytning till arbetsplatser och de möjligheter som organisationer av Skådebanans typ har. Rikskonserter framhåller

också att artisten är mycket viktig för kulturförmedlingen och förordar en

utökning av både artistutbildningen och den kulturförmedlande utbildning-

en. Att en fortsatt analys och ett utvecklingsarbete bör komma till stånd

rörande kulturförmedlingens uppgifter och former framhålls av statens kulturråd. SÖ, Landstingsförbundet och LO.

Kulturrådets betoning av att den kulturförmedlande verksamheten för-

ankras i människornas närmiljöer understryks av SÖ, Järfälla kommun, Folk-

parkernas centralorganisation, LO, Sveriges författarförbund, KRO och Föreningen Svenska tecknare.

Folkhögskoleutredningen betonar den roll som folkhögskolan spelar inom

kulturförmedlingen genom att motta kulturutbud från olika institutioner och genom egna arrangemang där skolans elever medverkar. Folkhögskoleutredningen konstaterar att folkhögskolan i ökad utsträckning påtar sig

ansvar för kulturförmedlingen och förordar att yrkesverksamma konstnärer

engageras inom folkhögskolan. Ett samarbete mellan dem och vuxenutbildare kan bidra till att lösa de pedagogisk-metodiska problem som återstår

inom kulturförmedlingens område. Konstnärscentrum och KRO understryker konstföreningarnas betydelse i

den kulturförmedlande verksamhet som riktar sig till människorna i deras

vardagsmiljö och framhåller att resurser måste skapas för konstföreningarnas

verksamhet.

Riksförbundet Sveriges amatörorkestrar anför att amatörorganisationernas betydelse för kulturförmedlingen är mycket stor och att den kan ökas ytter-

ligare. Det finns behov av en utbyggd kurs- och konferensverksamhet för

ledare inom amatörorkesterområdet. Förbundet är berett att medverka i en sådan verksamhet.

Vad gäller statens kulturråds uppgifter i fråga om kul-

turförmedling anser statskontoret att rådet bör utvärdera försök med utbyggd

kulturförmedling och därvid särskilt svara för information om organisa-

toriska och administrativa förhållanden, utbildningsmöjligheter, kontaktvä-

gar och bidragsformer.

Statens kulturråd anser att det i rådets uppgifter bör ingå att svara för en fördjupad analys av kulturförmedlingens former och villkor och nämner möjligheten att tillsätta en särskild arbetsgrupp för ändamålet. Arbetsgruppen kan se över i vilken utsträckning de bidragstyper rådet förfogar över kan användas för utvecklingsarbete inom kulturförmedlingen. I det sammanhanget nämns de särskilda medel för kulturpolitiskt utvecklingsarbete

som statens kulturråd föreslår skall anslås till rådet.

Svenska kommunförbundet förutsätter att statens kulturråd utför sin analys av kulturförmedling i nära samverkan med representanter för kommuner,

landsting och föreningsliv.

13 Riksdagen 19751/76. I saml. Nr 135

Stockholms kommun förordar att statens kulturråd genom bidrag till ex-

perimentverksamhet på lokal nivå ges möjlighet till en kontinuerlig med-

verkan i utvecklingsarbetet inom kulturförmedlingen.

Kulturrådets förslag att statens kulturråd skall utarbeta en överskådlig

handbok som tar upp organisatoriska och administrativa förhållanden, utbildningsmöjligheter, kontaktvägar och bidragsformer mottas mycket positivt-av statens kulturråd. några kommuner, TBV, Sveriges författarförbund

och KRO. Statens kulturråd menar att deua förslag kan sammanfalla med

rådets förslag att en informationsskrift för kulturnämnder bör utarbetas vilket

statens kulturråd framförde i sitt yttrande över utredningen om skolans inre arbete. En sådan skrift bör innehålla bl. a. statsbidragsbestämmelser,

kommunförbundens rekommendationer och annan vägledning för arbete

inom kommunal kulturpolitik. TBV, Sveriges författarförbund och KRO framhåller att behovet av en handbok för kulturförmedlare är stort. Förslaget att inrätta stipendier för kulturförmedlare mottas positivt av flertalet remissinstanser bl. a. statens kulturråd, Rikskonserter, SÖ, Folk-

parkernas centralorganisation, LO, TCO och SACO/SR. LO anser dock förslaget otillräckligt för att uppnå målsättningen att nå ut med den kulhturelta

verksamheten till missgynnade grupper.

RRV och Landstingsförbundei ställer sig skeptiska till centralt utdelade stipendier. RRV förordar att kulturförmedlarna får del av stödet till organisationerna samt att de uppmuntras genom lokala initiativ. Lands-

tingsförbundet framhåller att centrala insatser kan förstärka den regionala

och lokala verksamheten. De statliga insatserna bör kanaliseras till regionala

och lokala organ och det bör vidare närmare övervägas hur intressena bäst

kan tillgodoses på denna nivå.

Konstnärscentrum och KRO avstyrker på principiella grunder förslaget. Att använda stipendier som stimulans uppfattas av organisationerna som bakåtsträvande. Även kulturförmedlare bör erhålla ersättning baserad på

sina arbetsinsatser.

Kulturrådets uppfattning att någon längre, egentlig grundläggande

utbildning för kulturförmedlare ej bör inrättas delas av SÖ.

Svenska folkhögskolans lärarförening, Folkparkernas centralorganisation och

SACO/SR. Utredningens förslag att folkhögskolan ges en central roll vad gäller yrkesutbildning inriktad på kulturförmedlande uppgifter stöds av statskontoret,

statens kulturråd, SÖ, Svenska folkhögskolans lärarförening, folkhögskoleutredningen, Stockholms kommun. Konstnärscentrum, Sveriges orkesterföreningars riksförbund, Folkparkernas centraiorganisation och Förmedlingsbyrån för kulturprogram.

Hikhet med SO anser Svenska folkhögskolans lärarförening att differentierad utbildning krävs för att ett litet antal kurser ska kunna fylla många funk-

tioner. Föreningen föreslår därför ökad lärartäthet, medan SÖ, som inte är beredd att tillstyrka detta, förordar att ökade resurser ställts till SÖ:s för-

fogande. Svenska folkhögskolans lärarförening förordar att yrkesverksamma

konstnärer stimuleras till att delta i kulturförmedlarutbildning genom sär-

skild stipendiering. SÖ anser att något särskilt stöd ej bör utgå till deltagare i utbildning för kulturförmedlare men att vuxenstudiestödet bör utökas och alt yrkesverksamma konstnärer bör ges möjlighet att finansiera dessa studier med del av stipendier.

Förslaget att fortbildning och vidareutbildning inom kulturförmedlarområdet förläggs till folkhögskolan stöds av Rikskonserter, SÖ,

folkhögskoleutredningen, Stockholms kommun. Förmedlingsbyrån för kultur-

program. TBV och TCO.

Folkhögskoleutredningen instämmer i kulturrådets uppfattning att lärare

vid skolor för konstnärlig utbildning kan engageras i artisternas vidareut-

bildning vid sidan om lärarna vid skolor för kulturförmedlarutbildning. Utredningen påpekar att en del av denna utbildning kan komma att ligga på högskolenivå och meddelar att frågan om högskoleutbildningen inom folkhögskolan kommer att behandlas i ett särskilt betänkande.

TBV och TCO understryker att fortbildning och vidareutbildning med

inriktning mot kulturförmedlaruppgifter bör vara gemensam för konstnärer och andra grupper. TCO framhåller att utbildning av detta slag inom folk-

högskolan också bör kunna ingå i konsthögskolans vidareutbildningsprogram.

Sveriges orkesterföreningars riksförbund, Folkparkernas centralorganisation, Folkets husföreningarnas riksorganisation, Förmedlingsbyrån för kulturprogram och Studieförbundet Vuxenskolan instämmer i kulturrådets uppfattning att

kurser för speciella uppgifter inom kulturförmedlingen bör kunna anordnas av studieförbund. folkrörelser och andra or-

ganisationer. Folkparkernas centralorganisation betonar vikten av samarbete mellan folkhögskolor och organisationer men påpekar att detta inte får utesluta att vissa organisationer erhåller egna utbildningsresurser.

Kulturrådet anser att organisationernas utbildning av kulturförmedlare

med främst organisatoriska och administrativa funktioner är en intern fråga. Rådet föreslår att sådan utbildning får statsstöd. Statens kulturråd, SÖ, folk-

högskoleutredningen, Stockholms kommun, Förmedlingsbyrån för kulturprogram och TBV instämmer med kulturrådet. SÖ betonar den erfarenhet vissa folkhögskolor här av utbildning av kulturförmedlare och föreslår att bidrag utgår

till organisationer som anordnar sådan utbildning tillsammans med folk-

högskolor. Svenska folkhögskolans lärarförening och folkhögskoleutredningen framhåller att även organisationernas utbildning med fördel kan förläggas till folkhögskola. Därmed tillvaratas folkhögskolans erfarenheter på området. Berörda organisationer har dessutom ofta anknytning till folkhögskolor. Folkhögskoleutredningen tillägger att om yrkesverksamma konstnärer knyts till folkhögskolor kan de göra insatser inom organisationernas kulturförmedlarutbildning. Problemet att vissa folkrörelser saknar tillgång till folkhögskola i viss landsända kan lösas genom att skolorna berättigas att förlägga

kurser utanför sina egna lokaler. Folkparkernas centralorganisation, Förmedlingsbyrån för kulturprogram och

TBYV understryker behovet av ett särskilt statsstöd för utbildningsinsatser

vad gäller organisatoriska och pedagogiska/konstnärliga funktioner inom kulturförmedlarområdet. Folkparkernas centralorganisation och ABF anser att stödformen bör kunna

likna den som tillämpas för löntagarorganisationernas utbildning. Enligt

ABF bör bidrag utgå till försöksverksamhet som utvärderas.

Förslaget att statsbidrag till organisationers interna utbildning förenas med skyldighet att motta deltagare från andra organisationer avstyrks av Svenska folkhögskolans lärarförening som anser att samverkan mellan folkhögskola och organisationer ger en bättre lösning och av Folkparkernas centralorga-

nisation som hävdar att frågan om samarbete är varje organisations ensak. Statens kulturråd meddelar att rådet avser att ta upp stödet till FFR/FPC-

skolan i samband med utredning av formerna för stödet till folketshusoch folkparksrörelserna.

Folkets husföreningarnas riksorganisation anser att formerna för utbildnings-

verksamhet inom de folkliga laokalhållande organisationerna bör tas upp i förhandlingar mellan statens kulturråd och dessa organisationer.

Förslaget att centrumbildningar får resurser till kulturförmedlarutbildning genom anslag till anställning av konsulenter stöds av Konsinärscentrum och

Förmedlingsbyrån för kulturprogram.

Bibliotekshögskolan, Järfälla kommun, Nacka kommun och SACO/SR framhåller att kulturförmedlande uppgifter bör beaktas i bibliotekariernas grundutbildning.

Statens kulturråd förordar att den föreslagna arbetsgruppen inom rådet tillsammmans med utbildningsmyndigheterna behandlar inslag av kulturförmedling i olika utbildningar. Huvudansvaret för detta måste dock ligga på dem som har till direkt uppgift att planera utbildningen vid resp. institutioner. I fråga om utbildning för konstnärernas medverkan i förskola och fritidsverksamhet är statens kulturråd berett att biträda med förslag.

Förslaget att statens kulturråd rnedverkar med synpunkter på utbildningen

för kulturförmedlare stöds av statskontoret, Konstnärscentrum och TBV.

10¶Föredraganden

10.1¶Kulturpolitiskt reformarbete i tre steg

De förslag som jag nu kommer att redogöra för utgör det tredje steget

i den treåriga utveckling av den statliga kulturpolitiken som inleddes år 1974. Under de två närmast föregående åren har särskilda kulturpropositioner

lagts fram för riksdagen och flera av de initiativ som har presenterats i dessa har utvecklats vidare genom förslag i de årliga budgetpropositionerna.

Åtgärderna under treårsperioden utgör tillsammans ett reformprogram som har vidgat de statliga åtagandena och som kommer att stimulera den fortsatta kulturpolitiska utvecklingen.

Under senare delen av 1960-talet påbörjades ett utredningsarbete som

omfattade praktiskt taget hela kulturområdet. Utredningarna slutfördes näs-

tan samtidigt och det blev därför naturligt att under en treårsperiod ta ställning till förslag som berörde så gott som alla viktiga delar av kulturområdet. Denna samtidiga behandling har inneburit stora fördelar. Den har skapat förutsättningar för en planmässig upprustning. Ett samspel mellan olika

åtgärder ha blivit möjligt. Valet av lösningar har kunnat ske utifrån en

enhetlig syn.

Reformarbetet inleddes med att målen för den statliga kulturpolitiken

lades fast. Beslutet hade föregåtts av en bred och livlig debatt i organisationslivet, inom kommuner och landsting och bland kulturarbetarna. De-

batten visade att det råder stor enighet om riktlinjerna för kulturpolitiken.

Enigheten är betydelsefull för den fortsatta utvecklingen. Den underlättar en samordning mellan statliga och kommunala insatser och skapar förut-

sättningar för ett samspel mellan samhälleliga åtgärder och initiativ från folkrörelser och kulturarbetare. Den omfattande diskussionen har också fört

med sig att allt fler har blivit medvetna om kulturpolitikens viktiga roll

i den fortsatta samhällsutvecklingen. Om riksdagen bifaller de förslag jag här föreslår regeringen att lägga fram

innebär detta att de statliga insatserna för kulturella ändamål under treårsperioden kommer att ha ökat väsentligt. Totalt kommer de direkta statliga kulturutgifterna under denna period att ha ökat med 274 milj. kr. från 381

milj. kr. till 655 milj. kr. Av ökningen utgör 115 milj. kr. kostnader för reformer. I linje med de nya riktlinjerna för kulturpolitiken har verksamhet och

beslutsfunktioner decentraliserats. Ett nytt statsbidrag för regionala och lokala teater- och musikinstitutioner har stimulerat tillkomsten av fasta teatrar och orkestrar. Tre nya teatrar och två musikinstitutioner kommer att kunna starta sin verksamhet under treårsperioden. I flertalet län pågår utredningar om nya initiativ. Även inom kulturminnesvården sker en decentralisering. Från den 1 juli 1976 övergår beslutanderätten i ett antal frågor från riksantikvarieämbetet till länsstyrelserna samtidigt som länsmuseerna även i fortsättningen kommer att ha viktiga uppgifter inom kulturminnesvården.

En medveten strävan har varit att stimulera verksamheten utanför de fasta kulturinstitutionerna för att nå en publik som tidigare inte så ofta har deltagit i kulturaktiviteterna. Verksamheten med kulturprogram i föreningslivet har utvecklats snabbt. Anslagen för bidrag till sådan verksamhet

har ökat under treårsperioden från 2,7 milj. kr. till 12 milj. kr. Den omfattande amatörverksamhet som studieförbunden bedriver, främst i studie-

cirkelform, har sedan år 1974 ökat betydligt. Genom särskilda insatser för experiment och utvecklingsarbcete får amatörverksamheten nya impulser.

De fria teater-, musik- och dansgrupperna har för varje år fått ökade bidrag.

Grupperna svarar för en viktig verksamhet inom bl. a. organisationer, skolor

och vårdinstitutioner. Arbetet i centrumbildningarna har också utvecklats.

Genom de fria gruppernas, studieförbundens och folkrörelsernas insatser

har nya grupper engagerats i kulturarbetet. Viktiga initiativ har tagits för

barnkulturen och verksamheten bland invandrare. Ett stort antal projekt som avser kulturaktiviteter i folkrörelserna har kunnat startas. Det gäller t. ex. utställningar och kulturprogram i Folkets hus och Folkets park, bok-

utlåning på arbetsplatserna i samarbete med fackföreningar samt kvalitets-

filmvisning och läsfrämjandeförsök i barn- och ungdomsorganisationer.

Ett viktigt inslag i treårsprogrammet är upprustningen av musei- och utställningsverksamheten. Enligt förslag som jag återkommer till senare får Riksutställningar från den 1 juli 1976 en permanent organisation och ökade

resurser för att i samarbete med bl. a. folkrörelserna och museerna bidra

till att utställningsverksamheten aktiveras. Innevarande budgetår har historiska museet. medelhavsmuseet och myntkabinettet fått förstärkta resurser och en ny organisation. I det följande föreslår jag en ny organisation för statens konstmuseer. De statliga rnusecernas resurser har under treärsperioden förstärkts med 60 nya tjänster. Dessutom har omfattande byggnadsarbeten för museiverksamheten satts igårig. Moderna museet har nyligen återinvigts efter en genomgripande ombyggnad och utvidgning. En ny byggnad för etnografiska museet håller på att uppföras. Livrustkammaren får nya lokaler i Stockholms slott. Det gamla IKronobageriet i Stockholm byggs om för

bl. a. Musikhistoriska museet. För Nordiska museet uppförs moderna och

rymliga magasinsutrymmen vid Julita gård i Södermanland.

Reformarbetet omfattar också insatser på områden som hittills har varit i huvudsak kommersiellt beroende. Ewt statligt litteraturstöd har införts för

att främja kvalitet och mångsidighet i bokutgivningen. En särskild statlig lånegaranti har tillkommit för att underlätta främst de mindre bokförlagens

situation. Jag kommer längre fram att presentera ett förslag om statligt

stöd till utgivning av kvalitetslitteratur till låga priser. En viktig nyhet på

filmområdet är den överenskommelse om produktionssamarbete som har

träffats mellan Svenska filminstitutet och Sveriges Radio. De mest centrala insatserna i de reformförslag som jag föreslår regeringen att lägga fram för riksdagen vid 1975/76 års riksmöte avser förbättringar av de insatser som direkt vänder sig till kulturarbetarna samt åtgärder för

att stödja bildkonsten. De statliga insatserna för olika konstnärsgrupper föreslås öka med omkring 10 milj. kr. På bildkonstens område föreslås en kraftig ökning av resurserna för konstinköp. En kraftig förbättring av möjligheterna att med statliga medel finansiera konstnärlig utsmyckning och

gestaltning av allmänna samlingslokaler föreslås också. Arbetsförmedlingen

för kulturarbetare förbättras genom förslag som regeringen nyligen har lagt

fram.

De mål som har ställts upp för kulturpolitiken kan inte nås utan ett Jångsiktigt utvecklingsarbete. I detta har samspelet mellan statliga insatser och de initiativ som tas av kommuner, landsting, organisationer och kulturarbetare en viktig roll. En fast grund har lagts genom den planmässiga upprustning som skett. Arbetet främjas också av den allmänna uppslutningen kring riktlinjerna för kulturaktiviteten och den enighet om ansvarsfördelningen mellan olika parter som uppnåtts tack vare att reformarbetet

föregicks av en omfattande diskussion om principerna för kulturpolitiken.

I det fortsatta utvecklingsarbetet har statens kulturråd en viktig uppgift. Genom rådets tillkomst skapades ett organ med samlat ansvar för utvecklingen på hela kulturområdet. Kulturrådet har viktiga uppgifter som ett

rådgivande och bidragsfördelande organ. Det skall lämna förslag till hur

kulturinsatserna i de årliga budgetförslagen skall prioriteras och har även

till uppgift att bevaka de kulturpolitiska intressena i den fortgående sam-

hällsutvecklingen. Rådets viktigaste uppgift är emellertid att planera inför framtiden och att I nära kontakt med dem som är verksamma i kulturlivet arbeta för att föra kulturverksamheten närmare de uppställda målen.

10.2 Konstnärerna i samhället

10.2.1 Allmänt

Kulturrådet behandlar i betänkandet (SOU 1975:14) Konstnärerna i samhället olika frågor som berör konstnärernas ekonomiska och sociala förhållanden. Rådet betonar att konstnärernas insatser är oumbärliga när det gäller att uppnå målen för samhällets kulturpolitik. Åtgärder för att förbättra konstnärernas arbets- och försörjningsmöjligheter är därför en självklar del av den statliga kulturpolitiken.

Med konstnärer avser kulturrådet skapande och utövande konstnärer inom

ord-, bild-, ton- och scenområdena. Enligt min mening är det i det närmaste ogörligt att åstadkomma en entydig och rättvisande definition av begreppet

konstnär. Mot bakgrund av att kulturbegreppet vidgas och förändras är det

inte heller lämpligt att försöka binda sig vid någon strikt definition. Jag tillämpar emellertid fortsättningsvis i huvudsak kulturrådets konstnärsbe-

grepp.

Jag vill inledningsvis beröra frågan om konstnärernas roll i samhället

och formerna för samhällets insatser för att förbättra konstnärernas arbetsoch försörjningsmöjligheter.

Människornas behov av konstupplevelser och konstnärlig aktivitet är i vårt samhälle grunden för yrkesmässig konstnärlig verksamhet. Genom att

konstnärerna skapar och förmedlar tillfällen till sådana upplevelser och

genom att de fungerar som inspiratörer för skapande verksamhet har de

en nyckelroll i kulturlivet. Konstnärerna skapar och röjer väg för nya synsätt

och uttrycksformer. Detta är omistligt för den kulturella utvecklingen och därmed av stor vikt för samhällsutvecklingen som helhet. Det ligger i den

konstnärliga verksamhetens natur att den endast i begränsad utsträckning

kan utgå från på förhand kända behov. Många konstnärliga landvinningar

blir endast långsamt kända och uppskattade av en större allmänhet. Samtidigt kan de få ett avgörande inflytande på den konstnärliga utvecklingen genom

den påverkan de utövar på andra konstnärer och indirekt via dem på en

vidare publik. Den statliga kulturpolitiken gentemot konstnärerna bör utformas mot denna bakgrund. Kulturrådet diskuterar hur långt samhällets ansvar sträcker sig när det

gäller att tillförsäkra konstnärer ett rimligt ekonomiskt utbyte av deras konst-

närliga verksamhet. Kulturrådet vill inte söka avgränsa en viss grupp konstnärligt verksamma personer för vilka samhället skulle ha ett sådant ansvar. I stället förordas en för varje tidpunkt anpassad insats med utgångspunkt

i att uppställda kulturpolitiska mål uppnås. Enligt kulturrådets mening bör

samhällets åtgärder för att förbättra konstnärernas försörjningssituation i

första hand syfta till att konstnärerna får arbete och förbättrade möjligheter till ersättning för sina insatser.

Liksom kulturrådet anser jag att samhällets åtgärder i första hand bör

inriktas mot att öka arbetstillfäliena för konstnärer och att förbättra möj-

ligheterna att använda konstnärliga verk. De kulturpolitiska åtgärder som stat, kommuner och landstingskommuner vidtar för att tillgodose behovet av kulturell verksamhet i samhället och stimulera till en ökad kulturell

aktivitet gör att behovet av konstnärernas insatser växer. Det finns också

outnyttjade möjligheter att ta konstnärernas kunnande i anspråk inom områden som av tradition inte har ansetts ligga inom konstnärernas verksam-

hetsfält. Kulturrådet förordar att man i ökad utsträckning genom anställningar och uppdrag engagerar konstnärer inom t. ex. skolan och förskolan, vårdområdet och arbetet med samhällsmiljön. Några formella hinder mot att engagera konstnärer inom dessa områden finns i allmänhet inte. Om-

fattningen beror därför på det iritresse som finns hos konstnärerna själva och hos myndigheter, institutioner och organisationer. Konstnärernas organisationer kan härvid medverka till att söka nya uppgifter där det konstnärliga kunnandet kan tas till vara. Jag avser att senare (10.3.6) föreslå ökade

möjligheter att erhålla projektbidrag för konstnärligt arbete. Sådana bidrag bör kunna utnyttjas som ett verktyg i arbetet med att vidga användningen

av de konstnärliga uttrycksformerna till nya områden i samhället.

Vid sidan av sådana åtgärder som jag nyss har nämnt kommer det emellertid troligen alltid att behövas direkta insatser för att stödja och stimulera konstnärlig verksamhet. Det är nödvändigt att det finns möjligheter för konstnärer att under längre eller kortare tid få arbeta utan krav på arbetsresultat som omedelbart kan utnyttjas i samhället och ge konstnären inkomster. Jag avser därför att lägga fram förslag om statliga insatser som innebär avsevärda förbättringar i detta avseende.

Konstnärernas förhållanden påverkas självfallet också av andra åtgärder än kulturpolitiska. Liksom för andra medborgargrupper har socialpolitiska, arbetsmarknadspolitiska och skattepolitiska åtgärder stor betydelse. I många fall är det enligt min mening naturligt att man prövar sådana generella åtgärder innan man väljer att söka lösa Problemen inom kulturpolitikens ram. Kulturrådet har aktualiserat vissa frågor och vidare har konstnärerna själva i en skrivelse från Klys gjort regeringen uppmärksam på vad konstnärerna ser som problem i sin verksamhet. Jag vill därför här helt kort informera om behandlingen av dessa synpunkter och förslag.

Kulturrådet berör frågan om enhetlighet i taxeringsmyndigheternas bedömning av konstnärers deklarationer, samt frågan om vilka slag av konstverk, ägda av konstnären eller hans oskiftade dödsbo, som skall vara befriade från mervärdeskatt vid försäljning. Klys har i sin skrivelse tagit upp bl. a. olika frågor som rör beskattningen av konstnärliga yrkesutövare. Kulturrådets förslag och Klys skrivelse i dessa frågor övervägs inom finansdepartementet.

Självständigt verksamma konstnärer betraktas i princip som egna företagare och får därför betala egenavgifter till socialförsäkringarna i enlighet med de bestämmelser som gäller för egenföretagare. De får också själva betala den allmänna arbetsgivaravgiften.

Kuliturrådet föreslår att frågan om att befria självständigt arbetande konstnärer från den allmänna arbetsgivaravgiften skall prövas särskilt. Vidare tar kulturrådet upp frågan om vidgade möjligheter att sluta s. k. likställighetsavtal, dvs. att uppdragsgivare och uppdragstagare i avtal kommer överens att viss inkomst som inte är anställningsinkomst skall betraktas som sådan inkomst i vad avser erläggande av olika socialförsäkringsavgifter. Avgifterna kommer då att betalas av uppdragsgivaren. Klys för i sin tidigare nämnda skrivelse fram olika förslag rörande socialförsäkringsavgifter samt beräkning och betalning av tilläggspensionsavgift.

I enlighet med riksdagens beslut (prop. 1975/76:46, SfU 1975/76:17, rskr 1975/76:67) är uppdragsgivare fr. o. m. den 1 januari 1976 skyldig att betala socialförsäkringsavgifter för ersättning till uppdragstagare. I fråga om egenföretagare finns möjlighet att träffa likställighetsavtal.

Frågan om intjänande av pensionsrätt inom tilläggspensioneringen och om utformningen av avgiftsregierna inom socialförsäkringssystemet behandlas av pensionskommittén (S 1970:40) i dess fortsatta arbete. Klys förslag har i berörda delar överlämnats till kommittén. Jag återkommer senare till

pensionsfrågan vid min behandling av olika bidrag och ersättningar till konstnärer.

Jag vill i det här sammanhanget även erinra om att i samband med riks-

dagens beslut (prop. 1975:92, SkU 1975:25, rskr 1975:126) om sänkning av den statliga inkomstskatten m. m., beslöts om förmånligare regler för be-

räkning av den allmänna arbetsgivaravgiften för egenföretagare med låga

inkomster. Den del av inkomsten på vilken sådan avgift inte skall beräknas har fr. o. m. den 1 januari 1976 höjts från 10 000 kr. till 18 000 kr. Ändringen

torde ha stor betydelse för många konstnärer.

Kulturrådet berör vidare dels frågan om arbetsförmedling på kulturområdet, dels möjligheten för konstnärer att erhålla ersättning vid arbetslöshet.

Klys tar i sin skrivelse bl. a. upp möjligheten för fritt verkande konstnärer att erhålla kontantstöd vid arbetslöshet.

I prop. 1975/76:84 med förslag till lag om skyldighet för arbetsgivare att anmäla ledig plats till den orfentliga arbetsförmedlingen m. m. föreslår regeringen bl. a. vissa nyheter i fråga om arbetsförmedlingen för kulturarbetare. I propositionen konstateras att alla kulturarbetare bör ha tillgång

till kostnadsfri offentlig arbetsförmedling. En kraftig förstärkning av den offentliga förmedlingsorganisationen för kulturarbetsförmedling föreslås. Vidare bör tjänstemän vid arbetsförmedlingarna även i fortsättningen kunna placeras vid centrumbildningar och liknande organisationer. En rådgivande delegation för kulturarbetarfrågor föreslås bli inrättad inom AMS. Den internationella kontaktverksamhet som nu bedrivs av olika institutioner och organisationer på området bör samordnas. Rikskonserter föreslås få ansvaret

för att så sker. För de ökade arbetsuppgifter som följer av detta förslag har jag i den nyligen framlagda budgetpropositionen (prop. 1975/76:100 bil. 10 s. 45) beräknat ett ökat medelsbehov om 200 000 kr. för Rikskonserter. Frågan om kulturarbetarnas möjlighet att erhålla kontantstöd vid arbetslöshet har överlämnats till utredningen (A 1975:08) om en allmän arbets- Jöshetsförsäkring.

10.2.2¶Upphovsrättsliga frågor

Jag har tidigare (3.1.4) redogjort för vissa upphovsrättsliga regler och dessa reglers betydelse för författare, konstnärer och andra upphovsmän samt utövande konstnärer och fotografer. Grundtanken i den upphovsrättsliga lagstiftningen är att det konstnärliga och litterära skapandet i alla dess ut-

trycksformer bör ges ett rimligt skydd. Rättsreglerna är så utformade att

upphovsmannen tillerkänns dels en principiell ensamrätt att förfoga över

sitt verk genom att framställa exemplar av det och genom att göra det

tillgängligt för allmänheten, dels ett skydd för sina ideella intressen. Sam-

tidigt måste han dock tåla vissa inskränkningar i sin ensamrätt bl. a. till förmån för kulturella eller andra samhälleliga intressen.

Det har i olika sammanhang framhållits ati gällande bestämmelser i vissa

fall kan verka hämmande på en önskad användning av skyddade verk. Så är fallet, har det angetts, när det gäller möjligheterna att utnyttja många av de tekniska hjälpmedel, såsom fotokopiering, mikrofilmning, band- och videograminspelning, som på senare år har fått stor betydelse för repro-

duktion och distribution av upphovsrättsligt skyddade verk. Önskemål har

därför förts fram om en mera ändamålsenlig anpassning av lagstiftningen till de möjligheter som finns att använda de tekniska hjälpmedlen. Det har därvid framställts som mycket viktigt att man försöker nå en ordning som inte är för komplicerad eller svår att sköta och som inte heller medför

orimligt stora administrativa kostnader. Samtidigt har det betonats att konst-

närerna och samhället har ett gemensamt intresse av att tillkomsten av

konstnärliga verk stimuleras liksom att skyddade verk når en så stor publik

som möjligt eller på annat sätt kommer till största möjliga användning.

Det är enligt min mening ett självklart önskemål att upphovsmannen

skall kunna försörja sig på sina konstnärliga prestationer. Det skydd som

lagstiftningen ger dessa prestationer är därvid givetvis av stor betydelse. Samtidigt måste man dock ha i minnet att vissa inskränkningar i upp-

hovsrätten är nödvändiga, dels av praktiska skäl, dels utifrån allmänna samhällsintressen. I vilken form upphovsmannen skall få ersättning för sina prestationer måste avgöras under beaktande av många olika faktorer. Jag vill peka på att det i praktiken kan visa sig svårt att finna former för att ge upphovs-

mannen ersättning i förhållande till hans individuella arbete. I vissa situationer kan ersättningen därför ges en kollektiv form.

Upphovsrättslagstiftningen, som under de senaste åren diskuterats livligt

i olika sammanhang, har sedan slutet av 1960-talet setts över i vissa delar.

Mot bakgrund av förslagen i de båda nordiska betänkandena (NU 1973:21) Upphovsrätt I Fotokopiering och bandinspelning särskilt inom undervis-

ningsverksamhet och (NU 1974:19) TV över gränserna Slutrapport har nordiska ministerrådet tagit upp frågan om upphovsrättens funktion i ett vidare kulturpolitiskt sammanhang. Ministerrådet fattade i maj 1975 beslut om

en översyn av den nordiska upphovsrättslagstiftningen och antog vissa rikt-

linjer som skall ligga till grund för revisionsarbetet. Detta bör enligt ministerrådets beslut bedrivas i form av nationella kommittéer. Direktiv för

en svensk sådan kommitté torde komma att utfärdas inom kort.

Enligt de nämnda riktlinjerna skall den allmänna översynen av upphovsrätten innefatta en systematisk genomgång av lagstiftningen på området.

En allmän strävan vid reformarbetet bör vara att främja ett större och mera rikhaltigt kulturutbud. I den mån det är förenligt med gältande internationella konventioner bör ökade möjligheter skapas att utnyttja skyddade

verk utan individuellt samtycke från rättsinnehavaren och mot vederlag

i kollektiv form. Den individuella upphovsrätten måste dock alltjämt vara lagstiftningens utgångspunkt. Utredningsarbetet kommer sannolikt att inledas med en närmare kartläggning av de problem och svårigheter som

den nuvarande lagstiftningen skapar. Denna kartläggning kan antas komma att ske i samarbete med organisationer på upphovsmännens område liksom med dem som i större omfattning utnyttjar upphovsrättsligt skyddade verk och prestationer.

Kulturrådet, som visserligen diskuterar vilka allmänna krav som bör ställas på upphovsrättslagstiftningen, har — med hänsyn till att den dåvarande nordiska upphovsrättskommittén hade i uppdrag att göra en översyn av

den nordiska lagstiftningen på orarådet — begränsat sig till att framföra vissa

synpunkter på denna lagstiftning. Jag har tidigare (3.2.2) redogjort för dem.

De frågor som kulturrådet har aktualiserat är av det slaget att de bör

behandlas inom ramen för den översyn av upphovsrättslagstiftningen som nu skall påbörjas. Kulturrådets förslag i denna del jämte remissyttrandena bör därför överlämnas till den svenska kommittén.

10.2.3¶Utbildningsfrågor

Kulturrådet tar upp principiella frågor om konstnärsutbildningens inriktning och dimensionering. Rådet behandlar även det växande behovet av fortbildning och vidareutbildning för olika konstnärsgrupper. Vid sin behandling av vad man kallar kulturförmedling föreslår rådet också nya utbildningsinsatser av olika slag.

Utbildningen på kulturområdet har under senare år behandlats av flera olika utredningar. Olika förslag har lagts fram och fler väntas inom en snar

framtid. Enligt min uppfattning är det lämpligt att här kort redovisa det

aktuella utredningsläget och summera de ställningstaganden till olika förslag

som nyligen gjorts.

Utbildningen på kulturområdet som helhet genomgår nu en betydande utveckling och omdaning. Parallellt med de särskilda utredningar som arbetar på området pågår förberedelsearbetet med reformeringen av högskoleutbildningen enligt riksdagens beslut år 1975.

Det är under detta skede särskilt angeläget att betona att konstnärsut-

bildningens primära målsättning inte får förloras ur sikte. Kulturrådet fram-

håller att konstnärsutbildningen domineras av målet att stimulera den konst-

närliga mognadsprocessen och ge de studerande möjligheter att förverkliga sina konstnärliga intentioner. I propositionen om reformering av högskoleutbildningen (prop. 1975:9) framhöll jag att yrkesförberedelsen i utbildningarna på kulturområdet i förhållande till annan högre utbildning har

som särskilt mål att ge de studerande möjligheter till egna praktiska konstnärliga erfarenheter och att bidra till utvecklingen och förnyelsen av de konstnärliga uttrycksmedlen. Jag betonade att den konstnärliga utbildningen således i sig själv är en skapande process som inte i alla avseenden kan

och bör bedrivas på ett i förväg planerat sätt. Detta måste få påverka sättet att organisera studierna liksom också utformningen av de planer som styr utbildningens innehåll och arbetsformer. Riksdagen godtog dessa uttalanden

och hänvisade särskilt till att frågan hur långt det är möjligt och lämpligt att anpassa studieorganisationerna på kulturområdet till en enhetlig stu-

dieordning inom högskolan skall studeras före beslut i ärendet (UbU 1975:17,

rskr 1975:179).

Kulturrådet framhåller att den konstnärliga utbildningen självfallet bör

utformas på ett sätt som motsvarar de krav den framtida yrkessituationen

ställer. Under utbildningen bör de studerande möta situationer som de kommer att ställas inför i sin framtida yrkesutövning. Utbildningen bör också ge kännedom om samhällets sociala och ekonomiska struktur.

Jag delar kulturrådets uppfattning. Dessa uppgifter för konstnärsutbildningen ingår som tydliga element i den utveckling av olika områden inom utbildningen som nu pågår.

Flera års utredningsverksamhet vad gäller den konstnärliga utbildningen på bild- och formområdet håller på att avslutas. Jag har i bud-

getpropasitionen för 1976/77 bl. a. tagit ställning till förslag rörande konst-

närsutbildningen vid konsthögskolan och den konstindustriella utbildningen

vid konstfackskolan. Ställningstagandena rör också utbildningen vid Valands

konstskola och Konstindustriskolan i Göteborg. Jag förordar därvid att frågan om förstatligande av Valands konstskola och Konstindustriskolan tas upp I sådan tid att ett ändrat huvudmannaskap i förekommande fall kan genomföras senast den 1 juli 1977, dvs. den tidpunkt då högskolereformen

skall börja genomföras (prop. 1975/76:100 bil. 10 s. 118-134).

Utbildningen vid konsthögskolan bör enligt mina ställningstaganden fortsätta med samma inriktning och i samma former som hittills. Den skall alltså förbereda för en yrkesverksamhet som fritt verkande bildkonstnär. Förhandlingar med Konstakademien pågår vad gäller följderna av högsko-

lereformen för akademins och konsthögskolans del.

Utbildningen vid konstfackskolan kan leda till många slags yrkesuppgifter

inom konstnärlig formgivning och gestaltning. Utbildningsområdet, som således är långt ifrån enhetligt, kan delas in i studievägar för designut-

bildning, konsthantverksutbildning och fri konstnärlig utbildning. De riktlinjer som jag förordar i budgetpropositionen innebär att detta utbildnings-

område även i fortsättningen bör hållas samman. Konstfackskolan får således

i stort sett behålla sitt nuvarande breda utbildningsprogram men de olika utbildningsformerna skall utvecklas och differentieras för att bättre motsvara det moderna yrkeslivets krav.

Utbildningen för fri konstnärlig yrkesverksamhet bör bedrivas med spe-

ciell inriktning mot uppgifter inom miljögestaltning, t. ex. konstnärlig ges-

tältning av den offentliga miljön. Jag kommer senare (10.4.2) att utveckla

min syn på bildkonstnärernas medverkan i arbetsuppgifter av detta slag.

Vid 1975 års riksmöte fattades beslut att teckningslärarutbildning skall starta i Umeå läsåret 1976/77. Statsrådet Hjelm-Wallén har behandlat den

nya utbildningen i prop. 1975/76:89 om lärarutbildningens dimensionering och lokalisering m. m.

1973 års expertgrupp för konstutbildning (U 1973:05) kommer under våren 1976 att avge ett förslag om högre utbildning av fotografer.

Jag har i budgetpropositionen för 1976/77 också wagit ställning till vissa frågor som rör utbildningen inom scenområdet. Beträffande grund-

utbildningen vid statens scenskolor föreslår jag att utbildningens omfattning, innehåll och uppläggning ses över. Genom beslut tidigare denna dag har

regeringen gett statens kulturråd och UKÄ i uppdrag alt i samråd göra

denna översyn. I arbetet ingår bl. a. att undersöka i vilken utsträckning

scenskolorna kan medverka i nya slag av artistutbildning, t. ex. utbildning av varitéartister (prop. 1975/76:100 bil. 10 s. 152-154).

Utbildningen på scenområde: omfattar också den utbildning som f.n. övervägs av dansarutredningen (U 1973:09). Utredningen, som skall avge förslag rörande dels förberedande utbildning, dels yrkesutbildning för dansare, kommer enligt vad jag har erfarit att avsluta sitt arbete under in-

nevarande år.

Utbildningen på musikområdet utreds av organisationskommitten (U 1970:60) för högre musikutbildning (OMUS). Både musiklärarutbildning

och annan pedagogiskt inriktad musikutbildning liksom musikerutbildning

av olika slag ingår i kommitténs uppdrag. OMUS, som arbetar utifrån en brett upplagd undersökning av musikens roll i samhället, kommer under våren 1976 att lägga fram ett principförstag med riktlinjer för hela det åter-

stående reformarbetet. OMUS skall också svara för den fortsatta detaljpla-

neringen. Uppdraget skall för kommitténs del vara slutfört före utgången

av juni månad 1977. Efterfrågan på fortbildning och vidareutbildning på kulturområdet har under senare år ökat kraftigt. Flera utredningar kommer

inom en snar framtid att lägga fram sina förslag i dessa frågor. Under våren 1976 kommer 1973 års expertgrupp för konstutbildning med ett förslag som rör fortbildning och vidareutbildning för konstnärer inom bild- och formområdet. Ungefär samtidigt kommer OMUS, som jag redan nämnt, att i sitt principförstlag redovisa behovet av fortbildning och vidareutbildning på musikområdet. Vid prövningen av dessa förslag bör hänsyn tas till kultur-

rådets synpunkter på behovet av utbildningsinsatser av detta slag.

Den ökade efterfrågan på fortbildning och vidareutbildning har bl. a, lett

till att dramatiska institutet begärt och fått möjlighet att tillämpa ett flexibelt system för fördelning av resurser mellan grundutbildning och olika former av fortbildning och vidareutbildning. I den nyligen framlagda budgetpropositionen har jag förordat att den försöksverksamhet med fortbildning och vidareutbildning vid statens scenskolor som pågått ett par år får fortsätta och att skolorna i samband därmed får tillämpa samma slags resursför-

delningssystem som dramatiska institutet (prop. 1975/76:100 bil. 10

s. 152-154). Kulturrådet diskuterar också konstnärsutbildningens dimensionering. Rådet framhåller att dimensioneringen i hög grad måste bestämmas

utifrån en allmän bedömning av det aktuella försörjningsläget för olika konsi-

närsgrupper och av de effekter som ökade samhälleliga insatser på kulturområdet kan tänkas få. Enligt rådets mening bör man under dessa för-

hållanden inte med korta intervaller vidta några större förändringar vad

gäller den konstnärliga utbildningens omfattning.

Även vad gäller dimensioneringsfrågan kommer kulturrådets synpunkter att kunna beaktas vid prövningen av förslag som väntas under våren 1976.

OMUS och 1973 års expertgrupp för konstutbildning kommer med förslag inom sina resp. områden. Dimensioneringen av utbildningen på scenområdet ingår, som jag tidigare nämnt, i det översynsarbete som nyligen startat.

Det utrednings- och reformarbete som jag kort har redovisat är av stor betydelse för utvecklingsmöjligheterna i kulturlivet. Den ökade yrkesförberedelse, breddning och utblick som kulturrådet anser vara nödvändig i konstnärsutbildningen är ett grundläggande tema i det pågående arbetet.

Den nya högskoleorganisationen bör också medföra ökade möjligheter till

samverkan mellan konstnärsutbildningarna och till lokala initiativ i linje med den utveckling som kulturrådet och remissinstanserna förespråkar.

Jag skall också något beröra kulturrådets förslag om utbildning inom

kulturförmedlingens område.

Med termen kulturförmedling avser kulturrådet en rad olika aktiviteter som syftar till att föra människor i kontakt med kulturell verksamhet av

olika slag. Begreppet används sålunda för att beteckna såväl olika admi-

nistrativa och organisatoriska åtgärder för att göra kulturutbudet tillgängligt som insatser av pedagogisk och aktiverande karaktär. Kulturrådet konstaterar att kulturförmedlande uppgifter ingår i många olika slags verksamhet.

Jag instämmer med de remissinstanser som menar att kulturrådets analys av kulturförmedlingens syften och uppgifter är ofullständig och att de praktiska slutsatserna, bl. a. i vad avser insatser på utbildningsområdet, därför blir ganska vaga. Mina synpunkter på förslagen är därför av principiellt slag.

Jag delar kulturrådets uppfattning att någon egentlig längre grundutbildning för kulturförmedlande uppgifter inte bör införas. Verksamhetsfältet

är så stort och mångsidigt att man i stället bör inrikta sig på mer diffe-

rentierade insatser. Liksom kulturrådet utgår jag då ifrån att kulturförmedlande uppgifter normalt ingår som en bland flera arbetsuppgifter och att utbildningen således riktar sig till yrkesutövare på olika områden som redan har en gedigen utbildning eller erfarenhet inom huvudområdet för sin yr-

kesutövning. Utbildningen kommer därför ofta att få karaktären av vidareutbildning eller fortbildning.

Jag avstår i detta sammanhang från att ta ställning till kulturrådets konkreta förslag till utformning och uppläggning av en utbildning på detta område. Enligt min uppfattning måste utbildningen både till innehåll och form vara starkt verklighetsanknuten. Detta betyder att jag anser det nödvändigt att låta personer med egna praktiska erfarenheter av kulturförmedlande verk-

samhet medverka både när man definierar utbildningsbehoven och praktiskt utformar utbildningen.

Jag delar kulturrådets uppfattning att folkhögskolorna är lämpliga huvudmän för en betydande del av den utbildning det här kan bli fråga om. Inom folkhögskolan finns redan vissa erfarenheter av utbildning av detta slag. De fria former för utbildningen som folkhögskolan kan erbjuda är en fördel. Möjligheterna är goda för ett samarbete mellan folkhögskola och organisationer som har intresse för utbildningen.

Även om utbildningen på kulturförmedlingens område i första hand bör kunna förläggas till folkhögskola vill jag inte utesluta att det också kan bli fråga om att anordna utbildning av detta slag inom den kommande högskolan. Det är också angeläget att det finns kontaktvägar mellan folkhögskolornas utbildning på området och högskoleutbildningen. Kulturrådet nämner bl. a. behovet av kontakt och gemensamt utnyttjande av lärare mellan utbildning med denna inriktning vid folkhögskola och den konstnärliga högskoleutbildningen. Möjligheterna till kontaktvägar mellan folkhögskolorna och den nya högskoleorganisationen kommer att redovisas av folkhögskoleutredningen (U 1972:08).

Kulturrådet nämner slutligen behovet av kurser som på ett direkt och praktiskt plan förbereder för speciella arbetsuppgifter inom olika områden av kulturförmedlingen och tar som exempel kurser anordnade av kulturinstitutioner, konstnärsorganisationer, studieförbund, centrumbildningar, lokalhållande organisationer, kursverksamhet för förtroendevalda i kommuner etc. För sådana kurser som anordnas av studieförbund, folkrörelser och andra organisationer föreslår kulturrådet statligt stöd.

För egen del anser jag att sådana kurser fyller ett behov. Jag är emellertid inte beredd att förorda förslaget om ett särskilt statligt stöd till kursverksamheten utan anser att redan existerande statliga bidragsreformer bör anlitas även för detta slags kurser. Stödet till studieförbundens centrala verksamhet övervägs f.n. av den nyligen tillsatta folkbildningsutredningen (U 1975:19).

10.3 Bidrag och ersättningar

10.3.1 Allmänt

Jag har tidigare (10.2.1) redovisat min principiella inställning till hur samhällets insatser för att förbättra konstnärernas arbets- och försörjningssituation bör utformas. Jag framhöll då i likhet med kulturrådet att samhällets åtgärder i första hand bör inriktas på att öka arbetstillfällena för konstnärer och att förbättra möjligheterna att använda konstnärliga verk och prestationer. Jag konstaterade också att det behövs direkta insatser för att stödja och stimulera konstnärlig verksamhet.

Kulturrådet framhåller att det är viktigt att konstnärernas arbets- och

inkomstförhållanden bringas i överensstämmelse med vad som gäller för andra yrkesutövare. Konstnärernas inkomster bör därför i möjligaste mån utgöras av ersättning för arbete. Rådet framhåller vidare att ersättningen för konstnärligt arbete, oavsett om detta arbete utförs inom ramen för en anställning eller på annat sätt, bör fastställas genom förhandlingar och avtal mellan konstnärsorganisationerna och deras motparter. Vid sin behandling av upphovsrättsliga frågor uttalar sig kulturrådet i allmänna termer för att staten genom avtal med konstnärernas organisationer efter centrala förhandlingar skall friköpa upphovsrättsligt skyddade verk för fritt nyttjande av samhälleliga institutioner och samhälleligt stödda organisationer. Kulturrådets synpunkter har mottagits positivt av remissinstanserna.

Jag kan i betydande delar ansluta mig till kulturrådets resonemang. Som jag redan har framhållit måste konstnärernas ekonomiska villkor i första hand förbättras genom att de ges tillfälle till arbete. Samtidigt är det angeläget att konstnärerna kan få bättre ersättningar för sina prestationer. Huvuddelen av konstnärernas inkomster kommer från de delar av kulturområdet där verksamheten bedrivs i privat regi. Att förbättra de olika former av ersättningar som här förekommer, löner, arvoden, royalties etc. är en central uppgift för konstnärernas fackliga organisationer. De flesta utövande konstnärer, t.ex. skådespelare och musiker, har sådana arbetsförhållanden att ersättningen för deras arbete bestäms i kollektivavtal. De regler som gäller är de som i övrigt reglerar förhållandet mellan parterna på arbetsmarknaden. Om konstnärerna i framtiden i ökad omfattning kommer att verka i någon form av anställningsförhållande kommer även möjligheterna att sluta kollektivavtal att öka vilket jag finner värdefullt. Jag kommer senare (10.3.4) att föreslå att ersättning för utställning i statlig regi skall bestämmas efter förhandlingar med konstnärernas organisationer.

Tanken att i kollektiva former förhandla med konstnärernas organisationer för att få till stånd ett fritt utnyttjande av deras verk saknar inte intresse. Som har framgått tidigare (10.2.2) kommer emellertid de upphovsrättsliga bestämmelserna att ses över av en särskild utredning. Eventuella genomgripande förändringar på detta område bör av naturliga skäl anstå till dess utredningen har lagt fram sina förslag.

I beredningen av kulturrådets förslag har kontakter och överläggningar med konstnärernas organisationer varit ett väsenligt inslag. De förslag som Jag senare kommer att redogöra för har ingående diskuterats med företrädare för konstnärerna. Strävan har varit att uppnå samförståndslösningar vilket också har varit möjligt. Konstnärernas organisationer har således haft goda möjligheter att inom ramen för dessa överläggningar påverka utformningen av de bidrags- och ersättningsformer som bör finnas i fortsättningen. Frågan om mer reglerade former för dessa överläggningar har dock aktualiserats. Tanken har varit att storleken på t. ex. biblioteksersättningen och olika stipendier skulle fastställas vid förhandlingar. En sådan utveckling av de nuvarande förhandlingsliknande överläggningarna kan givetvis diskuteras. En

14 Riksdagen 1975176. I saml. Nr 135

förändring förutsätter emellertid att den rättsliga grunden för ersättningar och bidrag förändras samt att det klarläggs vilka ersättningar och bidrag som skulle kunna anses vara förhandlingsbara. De upphovsrättsliga bestämmelserna spelar därvid en stor roll och här har som nämnts ett utredningsarbete nyss påbörjats. Med hänsyn till vad jag här har anfört finner jag det inte akutellt att nu överväga några förändringar av de former i vilka statliga ersättningar och bidrag till konstnärer f. n. diskuteras med konstnärernas organisationer.

Många konstnärer får en mycket god utkomst av sin konstnärliga verksamhet genom att deras verk eller prestationer röner en stor efterfrågan. För andra målmedvetet arbetande konstnärer är emellertid detta inte fallet trots ett intensivt och kvalitativt högtstående konstnärligt skapande.

I många fall är direkta samhällsinsatser en förutsättning för att konstnärlig verksamhet skall kunna bedrivas. Staten möjliggör genom ekonomiska tillskott en omfattande och kvalificerad teater- och musikverksamhet. På samma sätt kan direkt stöd till det enskilda konstnärliga skapandet motiveras.

Utrymme för konstnärligt nydanande och experimenterande existerar inte alltid på en kommersiell marknad. Det är emellertid angeläget att även konstnärer som inte omedelbart får gensvar i form av en efterfrågan kan få tillfälle att arbeta under ekonomiskt trygga förhållanden. Det är rimligt att arbetsmöjligheter ibland garanteras för en avsevärd tidsrymd. Även konstnärer som vänder sig till en bred publik har behov av att från tid till annan få ägna sig åt arbete som endast syftar till att utveckla de konstnärliga uttrycksmedlen.

För att säkra rimliga ekonomiska villkor för bildkonstnärsgruppen har förslag förts fram om att införa ett system med s.k. visningsersättning. Frågan behandlas bl. a. i ett särskilt yttrande till kulturrådets betänkande och av ett antal remissinstanser. Systemet skulle, som det har presenterats av bl. a. KRO, komma att ha vissa likheter med biblioteksersättningen. Enligt förslaget skulle staten till en fond avsätta medel som skulle betraktas som en ersättning för nyttjande av de verk som konstnärerna har sålt till offentliga organ och institutioner. Bildkonstnärerna skulle själva ha det avgörande inflytandet över användningen av medlen.

När man skall ta ställning till hur ett system av det slag som bildkonstnärerna har aktualiserat skall utformas i praktiken ställs man inför flera svårigheter. Det gäller bl. a. att avgöra enligt vilka principer och beräkningsgrunder som medel skall avsättas till fonden. Några metoder som har bedömts som genomförbara har inte redovisats vare sig i utredningsmaterialet, av remissinstanserna eller i de överläggningar som under beredningsarbetet har förekommit med fackliga företrädare för bildkonstnärerna. Däremot har det varit möjligt att tillsammans med bildkonstnärernas fackliga representanter nå enighet om efter vilka regler som tillgängliga medel bör fördelas.

Jag är inte helt främmande för uppfattningen att formerna för ersättningar till bildkonstnärerna för deras arbete inte alltid ger inkomster som står i

proportion till deras insatser inom kulturlivet. Det kan t.ex. hävdas att det faktiska nyttjandet av ett verk vid enstaka tillfällen inte har kunnat förutses vid försäljningen.

Det är väsentligt att målmedvetet arbetande bildkonstnärer kan bedriva sin verksamhet på rimliga ekonomiska villkor. Att det inte har bedömts möjligt att bestämma samhällets insatser för bildkonstnärerna enligt beräkningsprinciper av det slag som bildkonstnärerna har föreslagit är enligt min mening inget hinder mot att tillmötesgå bildkonstnärernas krav genom att i andra former ställa medel till förfogande. Jag kommer senare (10.3.2) att presentera riktlinjer för fördelningen av bidrag till konstnärer som utformats enligt grunder som bildkonstnärerna själva har ansett lämpliga. Detta innebär bl. a. att bildkonstnärerna tillförsäkras samma inflytande över medelsfördelningen som de skulle fått om en särskild fond hade skapats. Tanken att såsom ett underlag för beräkningen av de statliga insatser som direkt vänder sig till bildkonstnärer söka fastställa värdet av att bildkonst visas offentligt kan givetvis komma att i annat sammanhang föras fram av bildkonstnärerna. Frågan får i så fall prövas på nytt i vederbörlig ordning.

Konstnärernas ekonomiska trygghet bör i princip garanteras med samma åtgärder som för andra medborgare. Det är emellertid ofrånkomligt att gränsen i vissa fall kan bli flytande mellan insatser som är kulturpolitiskt motiverade och åtgärder som huvudsakligen är socialt betingade. Sammankopplingen av sociala och kulturpolitiska motiv gäller främst de aktiva konstnärerna.

Den sociala tryggheten för de konstnärer som på grund av ålder eller sjukdom kan antas ha sin konstnärligt produktiva period bakom sig bör i princip garanteras inom ramen för det allmänna trygghetssystemet. Vissa frågor måste dock f.n. lösas inom kulturpolitikens ram. Enligt gällande bestämmelser är stipendier inte pensionsgrundande. Detta gäller även för stipendier som utgår under en längre period. Sådana stipendier är emellertid beskattade. En konstnär, som under sin aktiva period i betydande utsträckning har haft sin inkomst tryggad genom sådana stipendier, får således en lägre tilläggspension än hans beskattade inkomster borde ge anledning till.

Konstnärsbelöningen är i princip livsvarig varför det från innehavarens sida sett inte föreligger något behov av att den är pensionsgrundande. Att den inte är pensionsgrundande medför dock att någon efterlevandepension inte kan baseras på den inkomst som belöningen utgör.

Det är inte heller möjligt att låta belöningen ersättas av den allmänna tilläggspensionen när innehavaren har uppnått pensionsåldern.

Kulturrådet har berört detta problem.

För att göra de bidrag och stipendier som går till konstnärer pensionsgrundande krävs ändringar i lagen (1962:381) om allmän försäkring. Frågan om intjänande av pensionsrätt inom tilläggspensioneringen och om utformningen av avgiftsreglerna inom socialförsäkringssystemet utreds som jag redan har redovisat av pensionskommittén. Enligt min mening bör ett ställ-

ningstagande till frågan om hur stipendier och konstnärsbelöningar eller deras framtida motsvarigheter skall behandlas i pensionshänseende anstå till dess pensionskommittén har lagt fram sina förslag.

10.3.2 Direkta bidrag till konstnärer

Stipendier till konstnärer har en lång tradition inom kulturlivet. Sådana bidrag kommer idag från många olika håll. Det är inte bara statliga och kommunala organ som delar ut stipendier utan även enskilda donatorer och stiftelser samt olika folkrörelser delar årligen ut betydande belopp. Kulturrådet konstaterar att det är svårt att

få en bild av den totala omfattningen. Rådet har gjort en inventering, som

inte gör några anspråk på att vara fullständig, och har därvid kommit fram till att det kan röra sig om ca 3 milj. kr. som årligen från privat håll delas

ut till konstnärer. Många av stipendierna är utpräglade hedersbevisningar och utgår med små belopp.

Kommunernas och landstingens stipendiegivning är av rela-

tivt sent datum och den har ökat under senare år. Det sammanlagda

beloppet för stipendier kan f.n. beräknas uppgå till ca 3,7 milj. kr. varav knappt 3 milj. kr. avser primärkommunernas stipendiegivning. I stipendie-

villkoren finns ofta krav att mottagaren skall ha en anknytning till kommunen eller regionen. Detta har tillsammans med det förhållandet att man

ofta utgår från ett brett kulturbegrepp fört med sig att stipendiemottagarna

i flera fall är personer som har gjort betydelsefulla insatser inom kulturområdet i vid mening, t. ex. inom folkbildningsarbetet.

Kulturrådet har i sina förslag inte behandlat denna del av kommunernas insatser på kulturområdet. De kommunala insatser som har störst betydelse för konstnärerna är säkerligen också av annan karaktär. Jag tänker därvid på de olika områden där konstnärer kan engageras som jag tidigare helt kort har berört. Inköp av verk, tillhandahållande av utställnings- och verkstadslokaler är andra exempel. Vid sidan av denna typ av insatser har emellertid också stipendier av olika slag sitt givna värde. Det är därför enligt

min mening naturligt att komrnuner och landsting, mom ramen för sitt

allmänna kulturansvar, även utvecklar sitt ansvar gentemot de konstnärliga yrkesutövarna genom en direkt bidragsgivning.

De former som väljs måste självfallet anpassas till lokala förutsättningar och behov. Någon samordning i direkt mening med de statliga insatserna kan därför inte anses motiverad. Statligt stöd till konstnärer har förekommit under lång tid. Det in-

skränkte sig länge till att omfatta dels några få stipendier som förbehölls väl etablerade och s. k. förtjänta konstnärer, dels stipendier till konstnärer

under deras utbildningstid. Ännu relativt sent har i debatten framförts att

staten inte borde stödja verksamma konstnärer eftersom detta kunde upp-

fattas som en otillbörlig styrning av kulturlivet.

En viss planering av de kulturpolitiska åtgärderna påbörjades under 1960-

talet. Frågor om kulturarbetarnas villkor gavs förtur i detta arbete. I 1961 års proposition (prop. 1961:56) om stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk

verksamhet presenterades ett statligt handlingsprogram som främst avsåg

stöd till konstnärliga yrkesutövare under och efter utbildningen. Man kan

säga att debatten om de statliga insatsernas hot mot konstens och konst-

närernas frihet då avslutades och att det därefter har funnits en allmän

uppslutning kring uppfattningen att staten har ett ansvar på detta område.

1961 års program innebar för konstnärernas del främst att de under studietiden blev delaktiga av de allmänna studiesociala förmånerna och att

stipendiemöjligheterna förbättrades.

I utbyggnaden av stipendiesystemet lades tonvikten på s.k. arbetssti-

pendier som kunde utgå även till konstnärer som befann sig i början av

sin verksamhetsperiod. Den tidigare förtjänst- och merittanken sköts i bak-

grunden. Vidare fick konstnärernas organisationer ett visst inflytande över fördelningen av stipendiemedlen. Under de följande åren ökade medlen för stipendier. Samtidigt infördes stipendier för nya konstnärsgrupper.

År 1964 kompletterades den direkta stipendiegivningen genom att konst-

närsbelöningarna (prop. 1964:1 bil. 10, SU 1964:8, rskr 1964:8) infördes. Den som utses till innehavare av konstnärsbelöning tillförsäkras en inkomstga-

ranti undersin återstående livstid. Garantin ärså konstruerad att det statliga bidraget utgår i relation till innehavarens övriga inkomster. Konstnärsbelöningarna, som utdelas av regeringen, ingår i det ekonomiska trygghetsprogram för konstnärerna som byggdes upp under 1960-talet. Enligt de principer som formellt fortfarande gäller för utdelningen skall det ekonomiska

behovet emellertid inte vara avgörande när en innehavare utses utan i första hand skall hänsyn tas till den konstnärliga insatsen. Som en förutsättning

gäller att mottagaren genom sin konstnärliga verksamhet skall ha gjort mycket betydande insatser i svenskt kulturliv. Till innehavare av konstnärsbelöning kan utses konstnärer inom alla konstområden.

I det stipendiesystem som har byggts upp under 1960-talet ingår stipendier

av skilda slag som avser att svara mot olika behov, nämligen stora och små arbetsstipendier, resestipendier, stipendier av pensionskaraktär och tillfälliga bidrag. Utöver dessa utdelas sedan några år på försök arbetsbidrag till konstnärer inom måleri m. m. Stipendierna utdelas i princip för ett år

i sänder. De stora arbetsstipendierna uppgår till 15 000 kr. och kan utgå

under högst fem år i följd. För de små arbetsstipendierna gäller att de skall uppgå till lägst 4 000 kr. Utöver dessa regler och de övriga allmänna bestämmelser som finns har varje stipendieorgan kommit att utforma sina

egna principer. Sålunda varierar t. ex. storleken på andra stipendier än de stora arbetsstipendierna liksom tiden under vilken stipendierna utgår till en och samma person.

Stipendierna fördelas inom fyra olika konstnärskategorier. Till den första gruppen hör författare, översättare och kulturjournalister. Den andra gruppen

omfattar bildkonstnärer. Kompositörer av seriös musik bildar en tredje grupp. Till den fjärde gruppen förs konstnärer i övrigt såsom skådespelare, dansare, dramatiker, fotografer, konsthantverkare och utövande musiker. Till gruppen författare, översättare och kulturjournalister utgår endast stora arbetsstipendier. Till övriga grupper utgår samtliga de stipendietyper som Jag tidigare har nämnt. För innevarande budgetår är anvisat sammanlagt 8,1 milj. kr. för stipendier till konstnärer.

Stipendierna till de fyra olika kategorierna fördelas av fyra olika stipendieorgan, nämligen styrelsen för Sveriges författarfond, Konstakademien i samråd med KRO, Musikaliska akademiens styrelse i samråd med Föreningen Svenska tonsättare samt konstnärsstipendienämnden. Konstnärsstipendienämnden utses av regeringen och består av ordförande samt sju andra ledamöter som representerar berörda konstnärsgrupper och som förordnas efter förslag av Klys.

Vid sidan av detta stipendiesystem och konstnärsbelöningarna har inom ramen för Sveriges författarfonds verksamhet byggts upp ett stipendiestystem som avser upphovsmännen till litterära verk. Jag återkommer till detta senare (10.3.3).

Kulturrådet anser att samhället bör ta ett ekonomiskt ansvar för sådan konstnärlig verksamhet som inte är omedelbart knuten till aktuella behov och önskemål. Rådet menar att ett sådant ansvarstagande finns i den statliga stipendiegivningen som därför tör finnas kvar. Resurserna för direkta bidrag till konstnärer behöver emellertid ökas och systemet delvis ändras.

Rådet föreslår att det inrättas tre nya stipendieorgan som övertar de uppgifter som Konstakademien tillsammans med KRO, Musikaliska akademiens styrelse tillsammans med Föreningen Svenska tonsättare samt konstnärsstipendienämnden nu har. De tre nya organen bör kallas bild- och formkonstnärsfonden, tonkonstnärsfonden resp. scen- och filmkonstnärsfonden och ha ansvaret för stipendiegivningen inom resp. konstområde. Varje fond skall ledas av en styrelse. Någon förändring av Sveriges författarfond föreslås inte. Kulturrådet redovisar vilka krav som enligt rådet bör ställas på stipendieutformningen samt vilka kriterier som bör tillämpas vid fördelningen av stipendier. Vad gäller stipendiernas form presenterar rådet ett antal olika modeller där beloppen har knutiis till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. De olika fondstyrelserna föreslås emellertid få en betydande frihet när det gäller att bestämma hur många stipendier av olika slag som skall delas ut samt med vilka belopp de skall utgå. Med hänsyn till denna frihet anser sig kulturrådet inte kunna ge några exakta förslag i fråga om det antal stipendier som bör finnas i framtiden. Rådet förordar att medlen för stipendier ökar succesivt under en treårsperiod. För det första året föreslår kulturrådet en ökning med 4,1 milj. kr. och för vart och ett av de två därpå följande åren en ökning med 2,1 milj. kr. Sammanlagt skulle ökningen efter tre år uppgå till 8,3 milj. kr.

Remissopinionen är som helhet klart positiv till att ett system med direkta bidrag till konstnärer finns kvar samt att det byggs ut. Detta gäller även konstnärernas organisationer. Enstaka remissinstanser, däribland KRO, ställer sig emellertid på principiella grunder avvisande till ett stipendiesystem. KRO föreslår i stället att medel ställs till förfogande för arbets- och mate-

rialbidrag till bildkonstnärer. Därutöver har, vilket har redovisats tidigare (10.3.1), från konstnärshåll förts fram förslag att genom en visningsersättning ställa medel till förfogande för bidrag till bildkonstnärer. Med tanke på för-

slagens karaktär är det naturligt att en rad synpunkter också har förts fram

såvitt avser olika detaljer i kulturrådets förslag. I dessa delar får jag hänvisa till den redogörelse som jag tidigare har gett (4.1.3). Jag återkommer emellertid till vissa synpunkter vid min redogörelse för de principer som i fram-

tiden bör tillämpas för direkta bidrag till konstnärer.

Jag delar kulturrådets och remissinstansernas uppfattning att det vid sidan av allmänna kulturpolitiska insatser som förbättrar konstnärernas arbets-

situation och ekonomiska villkor, bör ske en kraftig förstärkning av de insatser som riktar sig till enskilda konstnärer. Dessa insatser bör med tanke på de olika behov som föreligger täcka ett brett spektrum alltifrån tillfälliga

bidrag till inkomstgarantier. Bidragens form och frågan om vilket organ som skall ha ansvaret för fördelningen är därvid av stort intresse. Som jag tidigare har redovisat har kontakter och överläggningar med konstnä-

rernas organisationer varit ett viktigt led i beredningsarbetet. De förslag

till framtida utformning av den statliga bidragsgivningen till konstnärerna som jag kommer att lägga fram utgör i huvudsak en sammanjämkning av de förslag som kulturrådet har presenterat och de olika krav som har förts fram från konstnärshåll. Såväl formerna för bidragsgivningen som uppbyggnaden av det organ som föreslås få ansvaret för fördelningen har av konstnärsorganisationerna setts som tillfredsställande lösningar. Jag finner

det mycket värdefullt att en sådan samförståndslösning har kunnat nås. Ett väsentligt krav på bidragsfördelningen i framtiden bör vara att konstnärerna själva och då lämpligen via sina egna organisationer har ett avgörande

inflytande. Man kan förutsätta att den största sakkunskapen om resp. konstnärskategoris förhållanden finns i dessa organisationer.

Kulturrådets förslag till nya stipendieorgan har kritiserats såväl av vissa konstnärsorganisationer som av vissa statliga organ som statskontoret, statens kulturråd och konstnärsstipendienämnden. De tre senare menar att

de nya organen inte kan anses förvalta fonder i egentlig mening och att den jämförelse med författarfonden som kulturrådet har gjort därför är fel-

aktig. Den förändring av stipendieorganen som bör genomföras bör i stället

enligt statskontoret och statens kulturråd kunna ske genom att den nu-

varande konstnärsstipendienämnden omorganiseras och får ansvaret för bi-

dragsgivningen till alla konstnärsgrupper utanför författarfondens ansvars-

område. Jag finner detta vara en lämplig förändring som bl. a. bör leda till en bättre överblick över behoven inom de olika konstområdena samtidigt

som möjligheterna till samordning av insatserna ökar. Jag ansluter mig även till statens kulturråds förslag att det inom det nya organet bör finnas särskilda grupper som i princip har ett självständigt ansvar för bidragsgivningen till olika konstnärskategoarier. Enligt min mening är det lämpligt att låta dessa gruppers ansvarsemråden ansluta till den uppdelning som kulurrådet har föreslagit för de nya stipendieorganen. Detta skulle innebära en grupp för bild- och formkonstnärer, en grupp för tonkonstnärer och en

grupp för scen- och filmkonstnärer. Jag återkommer senare (10.3.7) till en

närmare redogörelse för hur en omorganiserad konstnärsstipendienämnd, kallad konstnärsnämnden, enligt dessa principer bör vara uppbyggd.

Arbetsförhållanden och försörjningsvillkor varierar mellan olika konstnärsgrupper. Det finns skillnader mellan skapande och utövande konstnärer men även mellan konstområden. Konstnärernas förhållanden förändras med tiden till följd av samhällets insatser inom kulturområdet och andra åtgärder som påverkar konstnärernas situation. Det behövs således en noggrann pröv-

ning för att de medel som finns tillgängliga skall kunna användas på bästa

möjliga sätt. Av remissyttrandena framgår att önskemålen om bidragens utformning varierar kraftigt från en konstnärskategori till en annan. Konstnärsstipendienämnden framhåller att erfarenheterna från nämndens verk-

samhet visar att intresset för skilda stipendieformer varierar mellan de olika konstnärskategorier som omfattas av nämndens arbete. Nämnden anser därför att det organ som får ansvaret för bidragsfördelningen bör ges en relativt

stor frihet i valet av stödform. Jag delar denna uppfattning. De regler som f.n. gäller för stipendiegivningen ger i realiteten de nuvarande stipendieorganen en avsevärd frihet. Även kulturrådets förslag syftar till en betydande

valfrihet. Bl. a. de goda erfarenheterna från författarfondens arbete gör att jag är beredd att förorda ett system som ger en i det närmaste total frihet när det gäller att välja bidragsformer. De krav på likformighet som kan

resas på vissa bidragsformer som t. ex. pensionbidrag och efterlevandebidrag

bör kunna tillgodoses genom att ett organ har det samlade ansvaret.

Jag övergår nu till att redogöra för de principer som bör gälla för bi-

dragsgivningen i framtiden.

Fördelningen av bidrag bör grundas på dels konstnärliga, dels sociala kri-

terier. De sociala kriterierna, främst då den enskilde konstnärens ekonomiska

situation, bör tillmätas en stor betydelse men självfallet måste mottagarnas

arbete alltid uppfylla ett krav på god konstnärlig kvalitet. Det är enligt min mening inte möjligt att sätta upp några absoluta kriterier i dessa avseenden utan det slutliga ansvaret och avgörandet måste ligga på det organ som fördelar bidragen.

Vid fördelningen av bidrag är det viktigt att konstnärer som är bosatta i olika delar av landet kommer i fråga liksom företrädare för skilda genrer,

stilar och tekniker. Bidragen bör delas ut efter ansökan av vederbörande

konstnär. I första hand bör bidragen avse enskilda konstnärer men det bör

vara möjligt att ge samverkande konstnärer ett gemensamt bidrag. Alla

konstnärer som är svenska medborgare och alla i Sverige stadigvarande

bosatta konstnärer bör kunna komma i fråga för bidrag.

Bidragen bör syfta till att såväl ge utövare av konstnärliga yrken en ekonomisk trygghet som att skapa förutsättningar för experiment och nydanande. Konstnärer som genomgår sin grundläggande utbildning bör inte kunna erhålla bidrag. Däremot är det önskvärt att konstnärer som nyligen

har avslutat sin konstnärliga utbildning eller i övrigt är i början av sin yrkesverksamhet ges ekonomiska förutsättningar att vidareutveckla sin för-

måga. Bidrag av det här slaget, som har sin största betydelse för fritt verk-

samma konstnärer, bör vara av sådan storlek att det ger en rimlig arbetstrygghet. För att de skall få avsett syfte är det också lämpligt att de utgår

under ett antal år. Vidare är det angeläget att konstnärer som har dokumenterat en konstnärlig yrkesverksamhet av betydelse under en följd av

år men som trots detta har ekonomiska svårigheter tillförsäkras möjligheter

till fortsatt yrkesutövning. Det är också angeläget att med bidrag göra det

möjligt för en konstnär att under en kortare tid ägna sig åt konstnärliga experiment utan att behöva ta direkt hänsyn till det omedelbara ekonomiska utbytet. Vissa konstnärer kan ha behov av vidareutbildning eller fortbildning. Om man väljer att ge bidrag för sådan utbildning är det självfallet nödvändigt

att beakta vilka genereila statliga bidrag som kan utgå så att en dubblering

undviks. Resor eller studiebesök kan vara av stort värde för det konstnärliga arbetet.

Om bidrag utgår för ett sådant ändamål kan det vara lämpligt att mottagaren

lämnar en kort redovisning över hur bidraget har använts. På samma sätt som nu bör bidrag kunna utgå till konstnärer som har

ett akut behov av ekonomiskt stöd vilket inte kan tillgodoses på annat sätt.

Konstnärer som uppnått den allmänna pensionsåldern och som inte längre är aktiva bör kunna komma i fråga för bidrag om deras ekonomiska för-

hållanden är oullfredsställande. I enstaka fall kan det också vara motiverat med sådana bidrag till personer som inte har uppnått pensionsåldern. Med hänsyn till den betydelse sådana bidrag kommer att ha för mottagarna är

det rimligt att de utgår på livstid om inte avgörande förändringar sker i

mottagarens ekonomiska förhållanden.

Det bör vidare finnas möjligheter att lämna bidrag till efterlevande make eller maka och minderåriga barn till konstnärer som erhållit bidrag som tillskott till pension eller som under längre tid erhållit ett större bidrag för att garanteras en grundtrygghet i den konstnärliga verksamheten. I dessa

fall får givetvis hänsyn tas till den efterlevandes ålder samt dennes eko-

nomiska förhållanden i övrigt. Möjligheter bör finnas att lämna bidrag till efterlevande till konstnär som har avlidit innan de nya principerna för bi-

dragsgivningen trätt i kraft.

Inom ramen för de allmänna riktlinjer som jag här har redogjort för bör den nya konstnärsnämnden ha frihet att besluta om vilka typer av bidrag

som bör tillämpas. Två restriktioner bör dock finnas, nämligen att ett bidrag

inte får överstiga 30 000 kr. per år och individ samt att bidrag får tilldelas

för högst fem år utan att innehavet omprövas. Det senare bör inte gälla

för bidrag av pensionskaraktär. Tillgängliga medel bör självfallet inte heller

få användas för andra ändamål än bidrag till konstnärer eller konstnärers

efterlevande. De förändringar av bidragsgivningen till konstnärer som jag här har för-

ordat innebär i princip att de konstnärskategorier som berörs av de tre nuvarande stipendieorganens arbet2 kommer att omfattas av den nya konstnärsnämndens verksamhet. Den konstnärliga verksamheten rymmer så

många och så olika typer av utövare att en uppräkning inte kan bli fullständig.

Mot bakgrund av det vida synsätt som man enligt min mening bör ha

på kulturbegreppet är inte heller en sådan uppräkning eller avgränsning

önskvärd. Konstnärsnämnden bör därför anlägga ett brett perspektiv när det gäller att ta ställning till vad som är att anse som konstnärlig verksamhet. Det förtjänar att påpekas att tillhörighet till någon av de olika konstnärsorganisationerna inte kan användas för avgränsning i det sammanhanget.

I det fall osäkerhet uppkommer om en person kan anses berättigad att söka bidrag eller ej bör det vara nämndens sak att avgöra detta. På samma sätt

bör det ankomma på nämnden att, om tvekan uppstår, avgöra till vilken

grupps ansvarsområde en sökande skall hänföras. Behovet av en kraftig ökning av de medel som utgår i form av direkta

bidrag till konstnärer framhålls av kulturrådet och understryks av flera re-

missinstanser. Jag delar den uppfattningen och kommer i det följande (14.1) att beräkna en ökning av medlen för detta ändamål med 8 milj. kr. Denna

ökning innebär att det slutmål som kulturrådet har satt upp för en treårsperiod kan nås redan nästa budgetår.

Kulturrådet finner inte systemet med k onstnärsbelöningar ändamålsenligt som stödform åt konstnärer. Som ett skäl anförs att belöningarna

delas ut som hedersbevisning till framstående konstnärer av vilka många har goda inkomster. Rådet anser också att belöningarna till följd av gällande

avtrappningsregler saknar ekonomisk betydelse för många mottagare. Kul-

turrådet föreslår därför att systemet avvecklas genom att inga nya innehavare utses när lediga belöningsrum uppkommer. Vissa förändringar föreslås dock ske under avvecklingsperioden. Dels bör varje innehavare av belöning få ett basbelopp oberoende av inkomsten i övrigt, dels bör efterlevande make/maka eller barn erhålla ett efterlevandeskydd. Remissopinionen är delad i denna fråga. Några remissinstanser tillstyrker

förslaget om en avveckling medan andra, bl. a. statens kulturråd och styrelsen för Sveriges författarfond, framhåller att en något modifierad konstnärsbelöning skulle kunna vara ett sätt att garantera arbetstryggheten för

konstnärer utanför författargruppen. Belöningsmomentet bör vid en sådan

förändring försvinna. Författarfondens styrelse och Sveriges författarförbund påpekar att upphovsmännen till litterära verk på sikt inte kommer att ha något

behov av särskilda konstnärsbelöningar om det föreslagna systemet med

garanterade författarpenningar kan genomföras (4.2.2 och 10.3.3).

Utöver den typ av tidsbegränsade bidrag konstnärsnämnden kommer att kunna dela ut finns det enligt min mening även ett behov av bidrag som permanent kan utgå till konstnärer som står för en konstnärlig verksamhet av hög kvalitet och stor betydelse men som av olika anledningar inte kan

få en rimlig utkomst av sitt arbete. Den inkomstgaranti som konstnärs-

belöningen ger svarar i dag mot detta behov.

När nya innehavare av konstnärsbelöningar har utsetts under de senaste åren har strävan att skapa en ekonomisk trygghet i det konstnärliga arbetet

varit det primära. Belöningarnas karaktär av hedersbevisning utan ekono-

misk betydelse har således fått träda i bakgrunden. Innehavarna har dock

tillhört våra mer framträdande konstnärer. Detta är naturligt eftersom antalet

konstnärsbelöningar är begränsat. Jag vill i detta sammanhang också fram-

hålla att jag finner det rimligt att man, om särskilda skäl föreligger, kan gå utanför den krets inom vilken innehavare vanligen utses. Med hänsyn till att belöningsmomentet inte längre är så framträdande anser jag att termen konstnärsbelöning bör ersättas med benämningen inkomstgaranti för konstnärer. Detta begrepp ger en riktigare bild av syftet

med bidraget.

Kulturrådet har föreslagit att reglerna för beräkningen av den utgående

garantins belopp förändras så att alla innehavare oberoende av övriga in-

komster skall erhålla ett belopp motsvarande ett basbelopp. En sådan för-

ändring skulle medföra betydande kostnadsökningar och ändock leda till att innehavare med stora övriga inkomster skulle erhålla ett belopp med ingen eller liten reell betydeise. Jag är inte beredd att förorda en förändring av detta slag. Med hänsyn till den kraftiga ökningen av medlen för bidrag i andra former till konstnärer som jag nyss har förordat finner jag det inte heller motiverat att nu förorda någon ökning av antalet garantirum.

Enligt de gällande bestämmelserna för konstnärsbelöning utdelas sådan

av regeringen efter förslag från de nuvarande fyra stipendieorganen. Statens

kulturråd föreslår i sitt yttrande att uppgiften att utdela konstnärsbelöningar eller deras framtida motsvarighet skall ligga på den omorganiserade konstnärsstipendienämnden. Denna delegering av beslutanderätt är givetvis fullt

tänkbar men jag anser att uppgiften att utdela inkomstgarantier för konstnärer 1. v. bör ligga kvar hos regeringen. Förslag till innehavare av garantier

bör i fortsättningen avges av den föreslagna konstnärsnämden, vars upp-

fattning givetvis även bör inhämtas om innehavare har föreslagits från annat håll än nämnden. Nuvarande innehavare av konstnärsbelöningar är utsedda

för år 1976. Alla som i fortsättningen önskar står kvar som innehavare av inkomstgaranti för konstnärer kommer självfallet att få göra detta.

Jag kommer senare (10.3.3) att förorda att bestämmelserna för Sveriges

författarfond ändras så att fondens styrelse ges möjlighet att införa ett system

med garanterad författarpenning. Med hänsyn till vad Sveriges författar-

förbund och styrelsen för Sveriges författarfond har anfört i sina yttranden beträffande konstnärsbelöningar och garanterad författarpenning finner jag det lämpligt att inkomstgarantier för konstnärer i första hand förbehålls andra konstnärsgrupper än förfettare, översättare och bokillustratörer.

Jag delar kulturrådets uppfattning att det är angeläget att lösa frågan om

pensioner till efterlevande till innehavare av konstnärsbelöning. Till följd

av att belöningen inte är pensionsgrundande inkomst utgår inte sådana pen-

sioner automatiskt. Enligt min mening är det mindre lämpligt att införa

ett särskilt efterlevandeskydd inom systemet med inkomstgaranti för konst-

närer. Frågan bör istället om möjligt lösas inom det allmänna trygghetssystemet och är därmed beroende av hur inkomstgarantin betraktas i tillläggspensionshänseende. I avvaktan på förslag från pensionskommittén på

denna punkt förefaller det därför lämpligare att eventuella behov av efter-

levandeskydd får tillgodoses inom ramen för den övriga bidragsgivningen

till konstnärer.

Kulturrådet har berört frågan om hur olika stipendier skall! behandlas

från beskattningssynpunkt. Konstnärsstipendienämnden framhåller att det är nödvändigt att stipendiemottagarna erhåller korrekta uppgifter om hur

ett stipendium kommer att behandlas skattemässigt. Nämnden betonar att dessa frågor måste gås igenom noggrant så att stipendieorganen kan lämna korrekta upplysningar till mottagarna. Jag delar uppfattningen att det är

väsentligt för såväl konstnärsnämnden som konstnärerna att klara uppgifter finns i fråga om hur ett bidrag kommer att behandlas i skattehänseende.

Genom avgöranden i högsta instans har slagits fast att stipendier och bidrag

av engångskaraktär är skattefria. Beträffande de fleråriga arbetsstipendier

som hittills har utgått avgav dåvarande riksskattenämnden år 1966 ett ytt-

rande som fortfarande är normgivande. Med den frihet som den nya konstnärsnämnden kommer att ha när det gäller att välja bidragsformer är det

emellertid inte möjligt att nu uttala sig om hur eventuella nya typer av bidrag kommer att betraktas från skattesynpunkt. Det bör därför ankomma på den nya konstnärsnämnden att hos skattemyndigheterna inhämta de uppgifter som bedöms nödvändiga för att bidragsgivningen skall fungera

på ett tillfredsställande sätt. Detta gäller även de projektbidrag som jag återkommer till senare (10.3.6). Kulturrådet tar även upp frågan om hur stipendierna skall betraktas från socialförsäkringssynpunkt. Rådet anser att stipendier som beskattas också bör vara pensions- och sjukpenninggrundande. Avgifterna bör erläggas av stipendieorganet vilket kräver ändringar i gällande lagstiftning. En lämplig

lösning skulle vara att stipendieorganen ges möjlighet att sluta likställighetsavtal. Som jag tidigare (10.3.1) har redogjort för behandlas dessa frågor

av pensionskommittén. I avvaktan på kommitténs förslag är jag inte beredd att föra fram några förslag på denna punkt.

Kulturrådet föreslår att de tre nva konstnärsfonder som rådet har föreslagit

också skall fördela bidrag till konstnärernas fackliga organisationer som

ersättning för att dessa tar fram och tillhandahåller information och underlag

för fördelningen av bidrag. Statens kulturråd avvisar förslaget och framhåliler

att ansvaret för att underlag för fördelningen av bidrag tas fram måste ligga

på kansliet och ledamöterna I den omorganiserade konstnärsstipendienämnden.

Helt naturligt är det en uppgift för den nya konstnärsnämnden att som

ett komplement till de ansökningar som kommer in skaffa de ytterligare upplysningar som behövs för fördelningen av bidrag. Jag delar således statens

kulturråds uppfattning att det inte kan bli aktuellt att lämna några bidrag till konstnärernas organisationer för att dessa skall svara för detta arbete.

Kulturrådet för som jag tidigare har redovisat i sitt betänkande en diskussion kring begreppet kulturförmedling. För de personer som arbetar med

sådana uppgifter som rådet lägger i detta begrepp använder kulturrådet den samlande beteckningen kulturförmedlare. Som jag tidigare redogjorde för

har kulturrådet föreslagit att viss utbildning för kulturförmedlande uppgifter

kommer till stånd. Kulturrådet föreslår vidare att det inrättas särskilda s ti -

pendier för kulturförmedlare. Stipendierna skall främst gå till personer som huvudsakligen arbetar lokalt på fritid och bör kunna vara en erkänsla för deras arbete samt fungera som en stimulans. Förslaget har

mottagits positivt av de flesta remissinstanser som har berört frågan. De frågor som kulturrådet här har rört vid är intressanta på många sätt. Jag delar emellertid inte kulturrådets uppfattning att stipendier av den typ

rådet har föreslagit skulle vara en lämplig form för att stimulera alla de olika typer av aktiviteter det här är fråga om och är inte beredd att förorda att sådana stipendier införs. Enligt min mening måste ett utvecklingsarbete som avser de olika aspekter på kulturverksamheten som kulturrådet har

rubricerat som kulturförmedling främst ha formen av ett stöd till själva

verksamheten. Jag tror att man utan överdrift kan konstatera att sådana bidrag i stor utsträckning redan existerar. Vissa bidragsformer är givetvis intressantare än andra. Som exempel kan nämnas det bidrag till experiment och utvecklingsarbete inom kulturell verksamhet bland amatörer som statens kulturråd delar ut. Jag vill i det här sammanhanget även peka på det projektbidrag till konstnärligt utvecklingsarbete som jag återkommer till scnare (10.3.6).

10.3.3 Biblioteksersättning

Biblioteksersättningen infördes år 1954 sedan tanken hade diskuterats under nästan 20 år. Frågan hade ingående behandlats i bl. a. statliga utredningar. Moutivet för att införa ersättningen var främst att förbättra författarnas ekonomiska villkor. Systemet fungerar på så sätt att till en fond, Sveriges författarfond, avsätts medel över statsbudgeten i förhållande till folk- och skolbibliotekens bokutlåning och bestånd av referensböcker.

Fondens verksamhet leds av en styrelse där representanter för Sveriges

författarförbund, Föreningen Svenska tecknare och Svenska fotografernas förbund är i majoritet. Bestämmelserna för författarfondens verksamhet återfinns i förordningen (1962:652) om Sveriges författarfond (omtryckt

1975:1210).

Biblioteksersättningen har efter hand byggts ut. Ersättning utgår nu för hemlån av upphovsrättsligt skyddade svenska originalverk och upphovsrättsligt Skyddade översättningar samt för bibliotekens innehav av referens-

exemplar av dessa båda kategorier litteratur. Ersättningen utgår med olika belopp för de olika typerna av verk. Av de medel som tillförs fonden utgår

en individuell och till utlåningen av den enskilde svenske författarens verk

relaterad ersättning — författarpenningen. Vid höga utlåningssiffror sker en

reduktion av författarpenningen. De medel som återstår när författarpenningen har fördelats brukar kallas fondens fria del. Dessa medel får användas till pensioner, understöd, stipendier och bidrag till särskilda ändamål som berör litterär verksamhet. Jag har tidigare (4.2) lämnat en mer uttömmande beskrivning av biblioteksersättningen och fonden.

Utlåningen av böcker vid våra folkbibliotek har ökat successivt sedan biblioteksersättningen infördes. Urider de senaste åren har dessutom kraftiga

höjningar genomförts av biblioteksersättningens olika grundbelopp. Detta

har lett till att Sveriges författarfond nu disponerar betydande belopp. Det har gjort det möjligt för fondens styrelse att vid sidan av den individuella författarpenningen bygga ut ett omfattande trygghetsprogram för de litterära

yrkesutövarna. Av de ca 20 milj. kr. som fonden innevarande budgetår

kan beräknas förfoga över går ca 25 "a till individuella författarpenningar.

Resten, fondens fria del, används huvudsakligen till dels femåriga arbetsstipendier, deis pensioner till författare, översättare och bokillustratörer samt deras efterlevande, dels stipendietillägg till den individuellt beräknade författarpenningen. Stipendietilläggen syftar till att ge de etablerade litterära yrkesutövarna en ersättning med ett garanterat minimibelopp. De femåriga arbetsstipendierna är avsedda att ge en grundtrygghet åt främst yngre författare, översättare och bokillustratörer. Vid sidan av dessa stipendier och bidrag delar styrelsen även ut ettåriga arbetsstipendier, resestipendier och

tillfälliga bidrag. Kostnaderna för fondens administration täcks ur fondens fria del. Som jag tidigare har redovisat (10.3.2) delar vidare författarfondens styrelse ut stora arbetsstipendier till författare, översättare och kulturjour-

nalister ur de medel som anvisats för konstnärsstipendier.

Reglerna och formerna för stipendier och bidrag ur författarfonden har

utformats inom fondens styrelse utan någon ingående reglering från riksdagens eller regeringens sida. Detta har inneburit att de berörda konstnärs-

organisationerna genom sitt dominerande inflytande i styrelsen själva har

fått ta ett avgörande ansvar för de statliga insatser som riktar sig till deras

medlemmar.

Den korta översikt över Sveriges författarfonds verksamhet som jag här har gett visar att fonden är ett väl fungerande instrument för ersättning

och bidrag till upphovsmännen till litterära verk för deras insatser i kul-

turlivet. Biblioteksersättningen och Sveriges författarfond bör därför i princip

behållas i sin nuvarande form i enlighet med vad kulturrådet har förordat. Författarfondens styrelse har föreslagit att vissa förändringar görs i de bestämmelser som reglerar fondens verksamhet. Jag kommer att behandla dessa förslag i det följande.

Författarna har vid flera tillfällen fört fram önskemål om att URL skall

ändras så att där anges att upphovsmännen till litterära verk har rätt till

ersättning för att deras verk lånas ut från biblioteken. En sådan I ag fäst biblioteksersättning skulle ge dem rätt att förhandla om ersätt-

ningens storlek. Kulturrådet har berört frågan men har med hänsyn till att den dåvarande nordiska upphovsrättskommittén behandlade den inte

velat lägga fram några konkreta förslag. Flera remissinstanser, däribland Sveriges författarförbund, anser att rätten till biblioteksersättning bör läggas

fast i lag och att upphovsmännen till litterära verk bör få förhandlingsrätt.

I enlighet med vad nordiska ministerrådet har rekommenderat kommer, som jag tidigare (10.2.2) har redogjort för, särskilda sakkunniga att tillkallas för att se över gällande upphovsrättslagstiftning. Kulturrådets förslag som berör upphovsrättsliga frågor kommer tillsammans med aktuella remissyttranden att överlämnas till utredningen. Jag är bl. a. mot denna bakgrund inte beredd att förorda några förändringar av biblioteksersättningens karaktär.

Enligt gällande bestämmelser utgår författarpenning till upphovsman av

litterärt verk som utgör svenskt verk i original. Det finns därvid vissa sär-

skilda regler i fråga om verk som har t vå eller tre upphovsmän. Har ett svenskt verk i original två eller tre författare delas författarpenningen

lika mellan dessa. Vid sidan av dessa regler finns särskilda föreskrifter om fördelning av författarpenning för de fall då en bok omfattar dels ett svenskt litterärt verk i original, dels illustrationer eller noter av annan svensk upphovsman än författaren till boken. I sådana fall kan författarpenningen delas mellan författaren och illustratören resp. kompositören. Detta sker om illustrationen eller kompositionen utgör en väsentlig del av boken. Då skall författarpenningen delas lika. Om illustrationen eller kompositionen är av mindre omfattning utgår författarpenning endast till författaren.

Författarfondens styrelse anser inte denna fördelningsprincip vara rättvis

och förslår därför att bestämmelserna för fonden ändras så att författarpenningen för en bok som omfattar svenskt litterärt verk i original och illustration etc. kan delas mellan författare och illustratör etc. i förhållande till vars och ens insats i varje enskilt verk. Jag delar styrelsens uppfattning. Efter yrkanden från författarna inledde författarfondens styrelse år 1972

en försöksverksamhet med garanterad författarpenning. Försöksverksamheten utformades inom ramen för gällande bestämmelser för

fondens verksamhet och har fått formen av stipendier, s. k. stipendietillägg, som läggs till den statistiskt beräknade författarpenningen. Medlen för sti-

pendictilläggen tas från fondens fria del. Stipendietilläggen utgår f. n. med högst 24000 kr. för år och reduceras med den författarpenning som in-

nehavaren erhåller till följd av bokutlåningen. Även upphovsmän som enligt gällande bestämmelser inte kan erhålla författarpenning, t. ex. översättare, har utsetts till innehavare av stipendietillägg.

En särskild arbetsgrupp inom styrelsen har gjort en enkät bland dem som erhållit stipendietillägg. Arbetsgruppen konstaterar bl. a. att stipendietillägget för samtliga innehavare har haft stor, många gånger avgörande,

betydelse för den konstnärliga verksamheten och inkomsttryggheten. Både:

de tillfrågade och arbetsgruppen anser att systemet bör permanentas.

Författarfondens styrelse delar denna uppfattning och har i en särskild

skrivelse hemställt att gällande förordning ändras så att styrelsen ges rätt alt för enskild upphovsman fastställa ett minsta belopp med vilket för-

fattarpenning skall utgå, garanterad författarpenning. Den totala författar-

penningen skulle för dem som får garanterad författarpenning fastställas

oberoende av hur utlåningen av deras böcker vid biblioteken utvecklas.

Härigenom skulle de tillförsäkras en årlig minimiersättning.

Styrelsen redovisar även de principer den avser att tillämpa om den ges

tillfälle att införa ett permanent system med garanterad författarpenning.

Den garanterade författarpenningen bör enligt styrelsens mening utgå så länge som innehavaren är verksam huvudsakligen som författare, översättare

elter bokillustratör intill den ålder då allmän ålderspension utgår eller till dess mottagaren tar heltidsanställning. Då mottagaren har uppnått pensions-

åldern skall garantin kunna utbytas mot pension från fonden. Den som har långtidsstipendium från fonden eller har konstnärsbelöning skall inte samtidigt kunna inneha garanterad författarpenning. Om den som erhåller garanterad författarpenning tar en heitidsanställning skall detta anmälas till

fondstyrelsen som därvid, om särskilda skäl finns, bör kunna låta garantin

vara vilande under något eller några år. För att systemet skall kunna fungera på avsett sätt finner styrelsen det naturligt att den årligen inhämtar upplysningar om innehavarnas anställningsförhållanden. Den garanterade för-

fattarpenningens storlek bör inte vara beroende av mottagarnas övriga inkomster utan utgå med eu bestämt belopp. När innehavarna utses är det emellertid enligt styrelsens mening rimligt att viss hänsyn tas till de sökandes

allmänna inkomstsituation. Styrelsen framhåller vidare att den i övrigt avser att ställa såväl kvantitativa som kvalitativa krav på den litterära produktionen

när någon tilldelas garantin. I eit slutperspektiv bör maximalt ca 175 för-

fattare, översättare och bokillustratörer uppbära garanterad författarpenning.

Styrelsen konstaterar att den statistiskt beräknade författarpenningen och

de nu utgående stipendietilläggen skatte- och socialförsäkringsmässigt har

olika karaktär. Stipendietillägget beskattas men är inte pensionsgrundande vilket däremot författarpenningen är. Styrelsen anser att hela den garanterade författarpenningen bör vara pernsionsgrundande.

Av vad jag nyss anförde framgår att författarfonden har byggt upp ett

omfattande trygghetsprogram. Styrelsen finner det lämpligt att nu komplettera detta program med en s.k. garanterad författarpenning.

Jag har tidigare (10.3.2) behandlat systemet med konstnärsbelöningar. Som jag redovisade i det sammanhanget har flera remissinstanser framhållit att ett system med garanterad författarpenning skulle fylla samma funktion för de litterära upphovsmännen som en reviderad form av konstnärsbelöning

för övriga konstnärsgrupper. Jag delar denna uppfattning och finner det därför önskvärt att bestämmelserna för Sveriges författarfond ändras så att

styrelsen ges rätt att för enskild upphovsman till svenskt verk i original

bestämma att författarpenningen skall — oberoende av i vilken omfattning hans böcker lånas ut — utgå med visst belopp, s. k. garanterad författar-

penning. Av de riktlinjer för den garanterade författarpenningen som styrelsen har redovisat framgår att styrelsen anser att även översättare bör kunna erhålla garantin. Litterära yrkesutövare som uteslutande är och har

varit verksamma som Översättare erhåller enligt gällande bestämmelser inte någon individuell ersättning från författarfonden. Någon garanterad översät-

tarpenning av motsvarande slag som den garanterade författarpenningen kan

därför inte delas ut till denna grupp av översättare. Det är emellertid ingenting

som hindrar att styrelsen, inom ramen för de åtaganden som kan göras från

fondens fria del, utser översättare till innehavare av en garanti av motsvarande storlek som en garanterad författarpenning.

Författarfondens styrelse har f.n. en mycket stor frihet när det gäller att bestämma hur fondens fria del skall användas. Med hänsyn till de goda erfarenheterna av detta finner jag det inte motiverat att riksdag eller regering

närmare reglerar formerna för den garanterade författarpenningen. Jag vill emellertid framhålla att jag finner de principer som styrelsen har redogjort för i huvudsak väl avvägda och i princip inget har att invända mot dem.

Det bör således ankomma på styrelsen att fatta beslut om de närmare bestämmelserna.

Med tanke på min behandling tidigare av bidrag till konstnärer vill jag emellertid beröra vissa frågor. En skillnad mellan det föreslagna systemet med inkomstgarantier och den garanterade författarpenningen är att den

senare kommer att utgå oberoende av mottagarens övriga inkomster. Motivet

för detta tycks vara att den garanterade författarpenningen enligt fondstyrelsens uppfattning mera bör ses som en särskild ersättning för nyttjandet

av författarnas verk än som en inkomstgaranti. Två av ledamöterna i för-

fattarfondens styrelse har framhållit att det skulle kunna diskuteras att man tillämpade en ordning som innebar att innehavet av garanterad författarpenning omprövades med vissa mellanrum med hänsyn til! de förändringar som kan uppstå i innehavarnas inkomstsituation.

Jag har förståelse för denna synpunkt samtidigt som jag är medveten om de problem som skulle uppkomma till följd av att författarnas inkomster ofta varierar starkt från år till år. Jag har tidigare framhållit att de inkomstga-

rantier som bör ersätta konstnärsbelöningarna i första hand bör avse andra

15 Riksdagen 1975176. I saml. Nr 135

konstnärsgrupper än författare, översättare och bokillustratörer. När innehavare av garanterad författarpenning utses är det därför angeläget att trygghetsbehoven bland upphovsmännen till litterära verk tillmäts en stor betydelse.

Med den lösning av frågan om garanterad författarpenning som jag här redogjort för kommer kostnaderna för dessa garantier att vara beroende av antalet innehavare, storleken på garantin samt innehavarnas statistiskt beräknade författarpenning. Medlen för garantisystemet kommer att påverka storleken av fondens fria del. Det ankommer på styrelsen att besluta om antalet innehavare och om garantins storlek. En väsentlig uppgift för styrelsen blir således att liksom f.n. göra en avvägning mellan de typer av trygghetsåtaganden som kan göras inom ramen för de medel som fonden disponerar.

Stipendietillägget i den nuvarande försöksverksamheten med stipendietillägg till den i förekommande fall statistiskt beräknade författarpenningen ” har av ansvariga myndigheter inte betraktats som pensionsgrundande inkomst. Styrelsen anser däremot att den garanterade författarpenningen som helhet bör vara pensionsgrundande. Denna strävan har utgjort ett väsentligt motiv för styrelsen att begära att det i fondförordningen skrivs in att styrelsen har rätt att bestämma om garanterad författarpenning. Genom att det skrivs in i förordningen skulle garantin enligt styrelsens mening kunna ses som en ersättning i sin helhet. Som jag har redovisat i det föregående (10.2.1) arbetar pensionskommittén f. n. med frågan om intjänandet av pensionsrätt inom tilläggspensioneringen och om utformningen av avgiftsreglerna inom socialförsäkringssystemet. Hur den garanterade författarpenningen skall ses i dessa avseenden samt författarfondens roll får tas upp när kommittén lagt fram sitt förslag. Pensionskommitténs arbete torde även beröra den individuella författarpenningen samt de stipendier och bidrag som utgår från fonden vilket inbegriper de garantier som kan komma att utgå till översättare.

Sveriges författarförbund har aktualiserat tanken på en individuell översättarpenning enligt samma modell som den nuvarande författarpenningen. Enligt vad jag har erfarit har frågan diskuterats inom författarfondens styrelse som har för avsikt att utreda den. Det är enligt min mening naturligt att frågan om en eventuell översättarpenning utreds av fondstyrelsen. Vid de överläggningar med konstnärernas organisationer som har förekommit i beredningsarbetet har det framgått att författarna delar detta synsätt. Det finns således f£. n. ingen anledning till några initiativ från regeringens sida i denna fråga.

Frågan om biblioteksersättningens storlek under nästa budgetår återkommer jag till senare (14.3) vid min anmälan av anslaget till ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m. Jag kommer därvid även att ta upp frågan om ersättning åt författare och översättare för utnyttjande av deras verk i form av talböcker och taltidningar.

10.3.4 Utställningsersättning

Konstutställningarna fyller flera viktiga uppgifter i kulturlivet. De ger bildkonstnärerna möjlighet att presentera sina verk för publiken. De är också

väsentliga för utbildning och folkbildning. Genom utställningarna får all-

mänheten möjlighet att ta del av ett ständigt varierande konstutbud och

att följa bildkonstens utveckling. Detta gäller oavsett om de utställda verken

är till salu eller inte. Utställningarna fyller emellertid också en viktig funktion som mötesplats för säljare och köpare av konstverk och har därigenom stor betydelse både för allmänhetens förvärv av konstverk och för anskaff-

ning av konstverk för utsmyckning av bl. a. offentliga miljöcr. En del utställningar ger endast ett blygsamt nettoresultat av försäljningen

medan andra ger betydande inkomster såväl genom försäljning i samband med utställningen som i form av fortsatta inköp och beställningar hos konst-

nären. Möjligheterna att uppnå goda försäljningsresultat har ett inte ringa

samband med storleken av samhällets resurser för att förvärva konst. Jag

kommer i det följande (14.5) att föreslå en betydande ökning av anslaget till förvärv av konst för statens byggnader m. m.

Stöd till konstnärers deltagande i utställningar förekommer i olika sammänhang. Ett antal kommuner underlättar konstutställningar på olika sätt. Det kan vara fråga om bidrag till omkostnader eller om garantier för en

viss försäljning. Direkt ersättning till utställande konstnärer förekommer också. I samband med utställningar som anordnats av Riksutställningar och NUNSKU har ersättning utgått i enlighet med avtal som träffats med

KRO och Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare.

Ersättningen har gällt för verk som ägs av upphovsmannen eller dennes

närmaste efterlevande. Dessa avtal har löpt ut.

MUS 65 föreslår att en statlig utställningsersättning införs. Syftet med ersättningen anges vara att skapa ekonomiska förutsättningar för konstnärernas medverkan i utställningslivet. De sakkunnigas förslag innebär i princip att bidrag av statsmedel skall utgå vid alla utställningar, såväl: offentlig som i privat regi, vilka fyller vissa minimikrav i fråga om tillgänglighet, varak-

tighet och konstnärlig kvalitet. MUS 65 lägger fram två olika alternativ. Enligt

det första skall ersättning betalas ut direkt till den utställande konstnären, med ett visst belopp per utställt verk som är utfört av konstnären och i hans ägo, me-

dan enligt det andra medel skall betalas in till en fond från vilken bidrag bl. a.

skall kunna utgå om en utställning inte ger en konstnär ett rimligt ekonomiskt resultat.

Remissinstanserna stöder allmänt MUS 65:s principiella uppfattning att

bildkonstnärerna bör få ersättning när de deltar i offentliga utställningar.

Däremot är flera remissinstanser tveksamma till de konkreta förslagen. De

remissinstanser som tar ställning till de föreslagna alternativen förordar det första, enligt vilket ersättning skall utgå direkt till konstnären. Enligt min mening är det en viktig kulturpolitisk uppgift att se till att

utställningsverksamheten har tillräcklig omfattning och spridning. Staten har viktiga uppgifter i detta sammanhang. Flera av de förslag som iag nu lägger fram innebir att villkoren för utställningsverksamheten förbättras. Jag avser att i det följande föreslå att Riksutställningar ges en permanent organisation och att statens konstmuseer omorganiseras och får förbättrade

resurser. Jag kommer också att föreslå ökade statsbidrag till Konstfrämjandet och Sveriges konstföreningars riksförbund. Genom statligt stöd har det blivit

möjligt att starta verksamhet med konstutställningar i Folkets hus. Jag vill slutligen erinra om att bidraget till kulturprogram inom föreningslivet kan

användas för bl. a. utställningsverksamhet.

I den tokala utställningsverksamheten spelar emellertid enligt min mening kommunerna den avgörande rollen. Kommunerna kan utifrån sin kännedom om de lokala förhållandena bäst avgöra vilka insatser som behövs för att i samarbete mellan kommunala institutioner och organisationer säkerställa

ett vitalt utställningsliv. Omfattningen och inriktningen av de kommunala

insatserna kommer helt naturligt att variera från kommun till kommun

beroende på bl. a. tidigare erfarenheter och existerande utställningsmöjlig-

heter.

Mot denna bakgrund är jag inte beredd att lägga fram förslag om ett generellt statligt stöd till konstutställningsverksamhet. Däremot bör ersättning i allmänhet utgå när upphovsmännen ställer verk som de har i sin ägo till förfogande för användning i utställningsverksamhet inom det statliga området. Sådan ersättning har tidigare utgått i samband med verksamheten inom Riksutställningar och NUNSKU. Enligt min mening bör utställningsersättning i fortsättningen i princip utgå i samband med alla utställningar av konst eller konsthantverk som distribueras eller arrangeras av statliga institutioner och där man utnyttjar verk som är i upphovsmannens eller hans närmaste efterlevandes ägo. Sådana ersättningar bör betalas av de medel som institutionen disponerar för sin verksamhet.

Den närmare utformningen av ersättningssystemet bör fastställas efter förhandlingar med upphovsmännens organisationer. Sådana förhandlingar kommer att inledas. Det bör ankomma på regeringen att, sedan enighet

nåtts om utformningen, meddela de bestämmelser som behövs.

10.3.5 Stöd till sceniskt verk

Under 1960-talets första hälft tog teatrarna i minskande omfattning upp ny svensk dramatik på repertoaren. För att stimulera tillkomsten av nya svenska sceniska verk infördes budgetåret 1965/66 en särskild stödform. den 's. k. dramatikerersättningen. Stödet fördelas numera av statens kulturråd. |

De gällande bestämmelserna för stödet innebär i korthet följande. Stödet

kan utgå för det första offentliga framförandet av högst två olika uppsätt-

ningar på svensk teater av svenskt sceniskt verk av nu levande upphovsman.

Om särskilda skäl föreligger kan bidrag även utgå till en svensk upphovsman för ett dramatiskt verk på främmande språk. Begreppet teater har knutils till medlemskap i Teatrarnas riksförbund men statens kulturråd har möjligheter att medge undantag från detta villkor. Detta har skett i stor utsträckning under de senaste åren. Av de totalt ca 80 institutioner och grupper där uppsättningar f. n. kan berättiga till dramatikerersättning står över 50 utanför Teatrarnas riksförbund. I stor omfattning rör det sig om yrkesmissigt verksamma fria grupper. Uppföranden vid radioteatern och TV-teatern har

enligt den praxis som har utvecklats inte berättigat till stöd.

Ersättningen kan uppgå till högst 4 000 kr. För verk som är en dramaltisering av svenskt litterärt verk har tillämpats ett högsta ersättningsbelopp

av 2000 kr. De närmare bestämmelserna om ersättningens storlek med

hänsyn till bl. a. verkets art och speltidens längd utfärdas av statens kul-

turråd. Ersättning utgår inte endast för renodlade dramatiska verk utan också för musikdramatiska verk och koreografiska verk utan textinslag. Ersättningen utgår som regel efter ett enkelt ansökningsförfarande. När så

behövs för bedömningen av ett verks karaktär begär statens kulturråd att få ta del av manuskriptet.

Flera av de begrepp och regler som finns i de nuvarande bestämmelserna har genom utvecklingen på teaterområdet kommit att bli mindre ändamålsenliga. Till följd av kravet att stödet skall gälla verk som har uppförts vid

teater som är ansluten till Teatrarnas riksförbund har dramatikerersättningen

i princip inriktats på de dramatiker vilkas pjäser har uppförts på de s.k. institutionsteatrarna. Under senare år har denna olägenhet till viss del kunnat undvikas genom att undantag har medgetts från bestämmelsen om medlemskap. Utvecklingen har emellertid lett till att de teatrar och teatergrupper

som har förts upp på statens kulturråds s. k. undantagslista är ungefär dubbelt så många som antalet teatrar anslutna till Teatrarnas riksförbund. Till följd av

de kollektiva arbetsformer som har utvecklats vid många teatrar har det också blivit svårt att utpeka en upphovsman.

Kulturrådet finner stödet till sceniskt verk värdefullt och föreslår ett antal förändringar i syfte att ge det större effekt. Förändringarna kan i princip sägas innebära att den praxis som har utvecklats i bidragsgivningen får komma till uttryck i generella bestämmelser. Vidare bör det högsta ersättningsbeloppet höjas. Kulturrådet föreslår också att det skall krävas att verket

är dokumenterat för att ersättning skall utgå. Slutligen föreslås att särskilda

bidrag skall kunna utgå till amatörteatrar för bl. a. inköp av pjäser och pjäsrättigheter samt för anställning av dramatiker.

Antalet premiärer på nyskrivna svenska sceniska verk har ökat under senare år. Givetvis förklaras denna ökning till stor del av den expansion som har skett inom teaterområdet till följd av ökade samhälleliga insatser för lokala och regionala ensembler, riksteaterverksamheten och fria grupper. I likhet med kulturrådet finner jag det dock troligt att också dramatikerersättningen har spelat en viss roll i sammanhanget. Genom sin konstruk-

tion innebär stödet en stimulans för dramatiker att skriva nya verk. Samtidigt underlättar det för teatrarna att stimulera upphovsmännen att skriva pjäser. Stödet utgör vidare ett värdefullt komplement till de övriga intäkter som

upphovsmännen får vid försäljring av pjäser och pjäsrättigheter. För de

fria grupperna har stödet. utöver de möjligheter det gett att utveckta repertoaren, på ett värdefullt sätt kompletterat de verksamhetsbidrag som utgår. I likhet med kulturrådet och de remissinstanser som har berört frågan

anser jag det vara motiverat att göra vissa förändringar av de nuvarande bestämmelserna för att ytterligare öka effekten av stödet. Enligt de nuvarande bestämmelserna är inte någon omedelbar kvalitets-

bedömning knuten till verket i fråga utan denna bedömning kan i stället anses gälla institutionerna där verken uppförs. Kulturrådet har föreslagit att verk som uppförs vid svensk teaterinstitution eller teatergrupp som erhåller verksamhetsbidrag från stat. landsting eller kommun och som i övrigt uppfyller uppställda villkor skall berättiga till ersättning. En sådan avgränsning blir mycket vid och betydande oklarheter kommer att uppstå. Enligt min mening bör ersättningen avs2 sceniska verk som uppförs vid en svensk teater- eller musikinstitution eller av en teater-, musikteater- eller dansgrupp som sedan minst ett år varit yrk2smässigt verksam inom landet. Att söka avgränsa denna kategori av institutioner och grupper t. ex. genom att utgå från de olika samarbetsorganisationer som finns kan emellertid knappast göras. På samma sätt som i realiteten nu sker bör det ankomma på statens kulturråd att besluta om vilka institutioner och grupper som skall höra till den kategori där ett uppförande berättigar till ersättning. Liksom nu är fallet bör inte uppföranden vid Sveriges Radio berättiga till ersättning. Ersättning bör utgå för nya dramatiska, musikdramatiska och koreografiska verk av svensk upphovsman oavsett dennes bosättningsort och till utländsk upphovsman som är stadigvarande bosatt i landet. Statens kulturråd

bör ha möjlighet att om särskilda skäl föreligger medge att ersättning utgår

för verk författat på främmande språk. Som exempel kan nämnas verk på invandrar- eller minoritetsspråk. Ersättningen bör i princip endast avse helt nya verk. Bearbetningar av svenska litterära verk och översättningar och bearbetningar av utländska verk bör dock kunna erhålla stöd om det kan anses att ett nytt och självständigt verk har skapats. Ersättningen bör i

dessa fall begränsas till hälften av det högsta belopp som i övrigt kan utgå.

Om ett verk har flera upphovsmän, t. ex. vid kollektivt framarbetade

pjäser, bör ersättningen delas mellan dessa. Vid musikdramatiska verk och koreografiska verk bör ersättning förutom till text- eller librettoförfattaren kunna utgå till tonsättaren och koreografen under förutsättning att musikresp. dansavsnitten kan anses ha minst lika stor betydelse för framställningen

som texten eller librettot. I enlighet med den praxis som nu tillämpas bör

ersättning även kunna utgå till koreografiska verk utan textinslag varvid koreograf i ersättningshänseende får likställas med textförfattare. För verk

i vilka upphovsmän inom mer än en konstform medverkat, t. ex. musik-

dramatik, bör högst dubbelt ersättningsbelopp kunna utgå.

Ersättningen bör liksom nu utgå för det första offentliga framförandet

av två olika uppsättningar av verket. Genom denna regel stimuleras sprid-

ningen av nya sceniska verk.

I de regler som statens kulturråd har fastställt inom ramen för nu gällande bestämmelser om ersättningens storlek har ersättningsbeloppen relaterats

till speltiden och till om verket riktat sig till barn eller vuxna. Det bör även i fortsättningen ankomma på statens kulturråd att besluta om ersätt-

ningens storlek med hänsyn till verkets art och speltidens längd. Rådet

bör därvid beakta de speciella förutsättningar som gäller för sceniska verk

för barn och för koreografiska verk när det gäller verkens längd.

Kulturrådet berör frågan om ersättning för sceniskt verk av upphovsman

som är anställd vid en lokal eller regional teater-, dans- eller musikinstitution till vilken staten ger bidrag till kostnaderna för löner. Enligt kulturrådet

bör ersättning inte utgå för verk som har skapats i anställningen.

Jag vill i det här sammanhanget först framhålla att jag finner det positivt om dramatiker och andra upphovsmän kan knytas till en institution för kortare eller längre tid. Genom det nya bidragssystemet som tillämpas sedan ett par år har också förutsättningar skapats för sådana lösningar. För min del finner jag det i likhet med statens kulturråd naturligt att ersättning för verk som har skrivits i anställningen inte skall utgå för uppföranden

vid den institution där upphovsmannen är anställd. Däremot bör ersättning

utgå för det första offentliga framförandet av en uppsättning av verket som

sker utanför institutionen i fråga.

Det högsta belopp med vilket stöd kan utgå till ett verk är f. n. 4000

kr. Beloppet har varit oförändrat sedan år 1965 och i likhet med kulturrådet

finner jag en höjning motiverad. Ersättningen bör fr. o. m. nästa budgetår i enlighet med vad kulturrådet har föreslagit kunna utgå med högst 7 000 kr. Till följd av vad jag nyss förordat i fråga om verk med upphovsmän inom mer än en konstform kommer det högsta beloppet för sådana verk

att vara 14 000 kr. Med hänsyn till den förordade höjningen av ersättningen

och till den ökning av antalet ersättningsberättigande uppsättningar som kan beräknas ske samt möjligheterna till dubbel ersättning för vissa verk beräknar jag för nästa budgetår ett medelsbehov av 1 milj. kr. Jag återkommer senare (14.7) till detta.

Kulturrådet har föreslagit att de verk som berättigar till ersättning skall vara dokumenterade. Text och musik skall enligt rådets förslag vara skrift-

ligen nedtecknade i sammanhållen form och koreografi inspelad på film

eller videoband. Kulturrådet framhåller att genom dokumentation får andra

än den teater som först uppför ett verk bättre möjligheter att spela det samtidigt som ett arkiv av nya sceniska verk kan skapas.

Frågan om dokumentation av de verk som berättigar till stöd har flera aspekter. Statens kulturråd skall självfallet begära in dokumentation av verk

för vilka ersättning begärs om detta bedöms nödvändigt för rådets beslut

1 ärendet. Jag har också förståelse för tanken att förena ersättningen med ett bestämt krav på dokumentation av verken. Härigenom skulle man kunna skapa en pjäsbank som kan vara av intresse för teatrar av olika slag. Vidare

skulle en sådan dokumentation vara av värde för framtida forskning inom

området. I detta sammanhang kan nämnas att viss insamling av material från teatrarna redan nu förekommer genom den verksamhet som Drottningholms teatermuseum svarar för. Enligt min mening finns det emellertid

en rad oklara frågor i en dokumentationsverksamhet av det slag som kul-

turrådet har föreslagit. Bl. a. gäller det hur utnyttjandet av materialet skulle kunna utformas sett från upphovsrättslig synpunkt. Med hänvisning till vad jag här har anfört anser jag därför inte att några andra krav på dokumentation bör ställas än de som statens kulturråd bedömer som nödvändiga för beslut om ersättning.

Kulturrådet föreslår att statens kulturråd vid sidan av det stöd till sceniskt verk som föreslås utgå enligt vissa generella regler också skall ha möjlighet

att efter prövning i varje enskilt fall ge bidrag till amatörteatrar för anställning av dramatiker för viss tid eller för inköp av pjäser resp. pjäsrättigheter. Jag delar uppfattningen att det är mycket angeläget att på olika sätt för-

bättra amatörteatrarnas arbetsmöjligheter. En viktig åtgärd är därvid att se

till att det finns lämpligt arbetsmaterial. Dessa problem är emellertid inte begränsade till amatörteaterverksamheten utan gäller i lika stor utsträckning amatörmusicerandet, något som Riksförbundet Sveriges amatörorkestrar också har understrukit i sitt yttrande. Även den omfattande körverksam-

heten möter motsvarande svårigheter. Enligt min mening bör insatser av

det slag som här kan komma i fråga ses över med tanke på amatörverksamhetens arbetsvillkor som helhet och jag är därför obenägen att förorda

den form av komplettering till dramatikerersättningen som kulturrådet har

föreslagit. Vissa insatser för att utveckla amatörteaterns repertoar bör emellertid kunna göras inom ramen för stödet till sceniskt verk. Det är därför enligt min mening motiverat att statens kulturråd efter prövning i varje enskilt

fall har möjlighet att lämna ersättning till upphovsman till sceniskt verk som har framförts av en amatörteater. Krav bör emellertid då ställas att teaterverksamheten i fråga har en viss stadga och kontinuitet samt att upp-

hovsmannen inte tillhör amatörgruppen i fråga. Jag vill i detta sammanhang

också nämna att jag senare (10.3.6) kommer att förorda att konstnärsnämnden skall disponera medel för bidrag till särskilda, klart preciserade projekt.

För en dramatiker skulle ett sådant projekt kunna vara att i samverkan

med en amatörteatergrupp arbeta fram ett verk som är anpassat till de villkor och förutsättningar som gäller för sådan verksamhet.

Med hänsyn till vad som i övrigt gäller i fråga om besvär över statens kulturråds beslut i statsbidragsfrågor finner jag det motiverat att talan inte får föras över rådets beslut om stöd till sceniskt verk. Det ankommer på

regeringen att besluta i denna fråga. Det bör även i övrigt ankomma på

regeringen att bestämma vilka regler som skall gälla för stödet.

10.3.6¶Projektbidrag

Kulturrådet föreslår att statliga projektbidrag skall kunna utgå till målinriktat konstnärligt arbete som inte kan finansieras på annat sätt. Förslaget

innebär att försöksverksamheten med arbetsbidrag till konstnärer inom må-

leri m. m. ges permanent karaktär och utsträcks till att omfatta också andra

konstnärsgrupper.

Enligt kulturrådets förslag skall projektbidragen kunna ha olika inriktning. De skall kunna utgå till dels projekt av uteslutande konstnärlig art, dels projekt med en vidare syftning, där den konstnärliga aspekten är en bland

flera. I det förra fallet föreslås att bidragen skall delas ut av de organ som

fördelar konstnärsstipendier. Den senare typen av projektbidrag föreslås statens kulturråd fördela. I enlighet med dessa förslag föreslår kulturrådet att särskilda medel för projektbidrag tilldelas, förutom statens kulturråd, den

föreslagna bild- och formkonstnärsfonden, tonkonstnärsfonden och scen-

och filmkonstnärsfonden. Författarfondens styrelsen föreslås inte få särskilda

medel för detta ändamål, men skall enligt kulturrådets förslag vara oför-

hindrad att dela ut projektbidrag ur fondens s.k. fria del.

Kulturrådets förslag om projektbidrag har fått ett mycket positivt mot-

tagande av remissinstanserna. Några remissinstanser, däribland statens kulturråd och statskontoret, är dock tveksamma till om den föreslagna gränsdragningen med hänsyn till syftet med bidragen bör genomföras. Statens

kulturråd föreslår i stället att ett enda organ, den av statens kulturråd fö-

reslagna konstnärsstipendienämnden, får i uppgift att fördela projektbidrag.

Det ligger i det konstnärliga arbetets natur att konstnären prövar olika vägar att finna nya uttrycksformer. I den meningen finns det ett moment

av utvecklingsarbete i all kvalificerad konstnärlig verksamhet. Olika kul-

turpolitiska åtgärder, t. ex. stöd till kulturinstitutioner och fria grupper och insatser för konstnärlig utsmyckning, leder till förbättrade förutsättningar

för konstnärligt skapande och därigenom för konstnärlig förnyelse. Detta

gäller särskilt i fråga om de direkta bidrag till konstnärer som jag tidigare

(10.3.2) har redogjort för. Dessa bidrag avser bl. a. att ge konstnärer möjlighet att utan överhängande bekymmer för försörjningen under en tid ägna sig åt utvecklings- och förnyelsearbete. Det finns emellertid enligt min mening också behov att med särskilda

medel stimulera målinriktat konstnärligt utvecklingsarbete som är av mer kostnadskrävande natur och som inte kan finansieras på annat sätt. Jag förordar därför att ett system med projektbidrag till konstnärligt utvecklingsarbete införs. Projektbidrag bör avse avgränsade projekt som antingen

kan väntas få betydelse för utvecklingen inom den aktuella konstformen

som sådan eller som är försök att vidga användningen av konstnärlig verk-

samhet till nya områden i samhället. Sådana bidrag bör således inte användas för permanent finansiering av verksamhet.

Projektbidragen bör fördelas av organ där konstnärerna har det dominerande inflytandet. Jag återkommer till detta i det följande. På detta sätt

kommer projektbidragen att kunna bli ett användbart verktyg för konstnärerna i deras strävanden att hitta nya områden för den konstnärliga verk-

samheten. Ett fruktbart samspel bör kunna komma till stånd med olika

samhällsorgan. Inom olika samhällsområden, t. ex. bostadsbyggande, skola och förskola, finns redan möjligheter att få bidrag för utvecklingsarbete.

Projekt som avser att vidga användningen av konsten i samhället, kan så-

ledes i princip komma i fråga för bidrag från flera olika håll.

Det finns redan i dag former för statligt stöd till konstnärlig verksamhet som i vissa avseenden har likhet raed den föreslagna typen av projektbidrag. Förhandsstöd till utgivning av viss litteratur och projektstöd från Filminstitutets H-fonder är exempel på sådana stödformer. Projektbidrag bör inte kunna utgå till ändamål som kan komma i fråga för stöd av denna eller liknande typ.

Syftet med projektbidragen är att vidga möjligheterna att finansiera konst-

närligt utvecklings- och förnyelsearbete. Mina förslag på denna punkt innebär således ingen minskning av det ansvar i dessa hänseenden som ligger på

de statliga och statsunderstödda kulturinstitutionerna.

Projektbidrag bör kunna sökas av en konstnär eller av flera konstnärer 1 samverkan eller av konstnär i samverkan med andra yrkesutövare. Jag

är inte beredd att biträda kulturrådets förslag att bidrag skall kunna tilldelas samhällsorgan eller organisationer. Däremot bör självfallet projekt, som pla-

nerats i samarbete med t. ex. konstnärsorganisation eller organisation som företräder publikgrupper, kunna komma i fråga för bidrag. Enligt min mening är det särskilt angeläget att kunna stödja projekt där en konstnär arbetar i direkt samverkan med en publikgrupp eller motsvarande. Som exempel

kan nämnas projekt där en konstnär tillsammans med mottagarna arbetar fram material för amatörverksamhet. ,

Projektbidrag bör kunna utgå för att täcka olika kostnader som är förknippade med ett projekt. Ersättning för de ansvariga konstnärernas egen arbetsinsats bör avvägas med hänsyn till andra direkta bidrag som eventuellt

utgår. Fördelningen av projektbidrag och fördelningen av direkta bidrag till konstnärer har bl. a. av detta skäl ett nära samband.

Jag har tidigare (10.3.2) föreslagit att ansvaret för fördelningen av direkta

bidrag till konstnärer inom bild- och formområdet, tonområdet och scen-

och filmområdet skall handhas av en särskild nämnd, konstnärsnämnden.

Denna nämnd bör också ha ansvaret för fördelningen av projektbidrag inom dessa konstnärsgrupper. Beslut om fördelning av projektbidrag bör kunna

fattas av nämnden eller, efter delegation, av resp. grupper. Det bör ankomma

på regeringen att meddela de närmare bestämmelser som behövs. Författare, översättare och bokillustratörer disponerar genom biblio-

teksersättningen över betydande belopp i författarfondens s. k. fria del. Författarfondens styrelse har enligt gällande bestämmelser möjlighet att ur den-

na fria del bl. a. dela ut bidrag till särskilda ändamål som berör litterär

verksamhet.

I sitt yttrande över kulturrådets förslag framhåller också styrelsen för Sve-

riges författarfond att flera av de typer av projektbidrag som kulturrådet

nämner täcks av fondens olika stipendieformer. Styrelsen säger sig dock inte ha för avsikt att dela ut några bidrag som benämns projektbidrag. Vid sidan av de stipendier och bidrag som har delats ut av fondens fria del

har författarfondens styrelse också haft tillgång till medel för statliga konstnärsstipendier. Styrelsen bör även i fortsättningen disponera sådana medel.

Jag återkommer senare (14.3) till de principer som bör gälla för användningen av dem.

Mina förslag i det föregående innebär att verksamheten med projektbidrag utvidgas till nya områden. Det bör ankomma på regeringen att med ledning

av vunna erfarenheter meddela de bestämmelser som behövs.

Jag kommer senare (14.1) att förorda att de nuvarande medlen för projektbidrag ökas med 1 milj. kr. De sammanlagda resurserna för detta ändamål

kommer därmed att uppgå till 2,37 milj. kr. Jag räknar med att en väsentlig del av ökningen kommer att avse bild- och formområdet.

10.3.7 Organ för fördelning av ersättningar och bidrag till konstnärer

Ansvaret för att dela ut de ersättningar och bidrag till konstnärer som

jag har berört ligger i dag hos olika organ. För översiktens skull kan det

vara motiverat att redogöra för vilka dessa organ är. Jag kommer även att redogöra för vissa förslag som jag senare kommer att lägga fram för regeringen.

Ersättningar till författare m. fl. för utlåningen av deras verk genom bi-

bliotek utgår ur Sveriges författarfond och några förändringar av fondens verksamhet är inte aktuella. Fondens styrelse kommer således även i fram-

tiden att ha ansvaret för bestämmande och utbetalning av författarpenningen samt utdelning av de stipendier och bidrag som utgår från fonden. Därutöver kommer styrelsen liksom nu att ha ansvaret för fördelningen av de bidrag till författare, översättare och kulturjournalister som utgår ur de medel som

anvisas för bidrag till konstnärer. Jag återkommer till detta i det följande (14.1). Författarfondens styrelse och Föreningen Svenska tecknare har i sina

yttranden över kulturrådets betänkande föreslagit att antalet ledamöter i

fondens styrelse bör ökas så att Föreningen Svenska tecknare och Svenska fotografernas förbund, som f. n. gemensamt utser en ledamot och suppleant, i fortsättningen får utse var sin ledamot och suppleant. Jag instämmer i

att en sådan utökning bör ske. Med anledning av en framställning från

författarfondens styrelse vill jag i detta sammanhang också framhålla att

jag finner det rimligt att styrelsen förordnar all personal vid styrelsens kansli

samt att styrelsen i samråd med statens avtalsverk också bestimmer om personalens anställnings- och arbetsvillkor.

Stöd till sceniskt verk utdelas av statens kulturråd. Någon förändring är inte aktuell.

Ansvaret för att betala utställningsersättning till konstnärer kommer att

ligga hos de statliga institutioner som hyr verk som upphovsmannen fortfarande har i sin ägo. Jag har tidigare (10.3.2) förordat att den nuvarande konstnärsstipendie-

nämnden omorganiseras och övertar de uppgifter i stipendiehänseende som

nu åligger Konstakademien i samråd med KRO samt Musikaliska akademien

i samråd med Föreningen Svenska tonsättare. Det nya organet bör få namnet konstnärsnämnden.

Nämndens huvudsakliga uppgifter kommer att vara att dela ut bidrag

till konstnärer utanför författarfondens verksamhetsområde, att besluta om

projektbidrag samt att avge förslag, till innehavare av inkomstgarantier. Vida-

re bör nämnden följa hur konstnärernas ekonomiska och sociala förhållanden utvecklas. Kontakter och samråd med styrelsen för Sveriges författarfond

och statens kulturråd bör bli naturliga inslag i detta arbete. Omfattningen

av verksamheten får givetvis avvägas mot de fackliga organisationernas självklara ansvar för dessa frågor.

I nämnden bör ingå företrädare? för konstnärernas organisationer. Dessa

ledamöter bör utgöra majoriteten i nämnden. Under nämnden bör det direkta arbetet med fördelningen av bidrag skötas av tre grupper med ansvar för

bild- och formkonstnärer, tonkonstnärer resp. scen- och filmkonstnärer. I

grupperna bör i huvudsak ingå företrädare för berörda konstområden. Le-

damöterna i nämnden och grupperna bör utses av regeringen. Med hänsyn till gruppernas arbetsuppgifter är det angeläget med en kontinuerlig förnyelse av sammansättningen. Det bör ankomma på regeringen att besluta om konst-

närsnämndens närmare organisation och arbetsformer. För fullständighetens

skull vill jag dock redogöra för de principer som bör ligga till grund för nämndens arbete.

Nämnden bör svara för den årliga anslagsframställningen avseende de

ändamål som nämnden har ansvaret för. Vidare bör nämnden ha till uppgift att fördela de totalt tillgängliga medlen för bidrag till konstnärer mellan de tre områden som motsvaras av grupperna. Nämnden bör också föreslå

innehavare av inkomstgarantier. För att det skall bli möjligt att få en samlad bild av behovet av insatser för konstnärer bör styrelsen för Sveriges författarfond ge in sin årliga anslagsframställning till utbildningsdepartementet

via konstnärsnämnden varvid nämnden ges tillfälle att yttra sig.

Grupperna bör kunna ges rätt att självständigt besluta om bidrag och projektbidrag till konstnärer. Om det är oklart till vilken grupp en konstnär

skall hänföras bör frågan avgöras av nämnden. Nämnden bör också besluta om reglerna för de bidragstyper som blir gemensamma för samtliga grupper.

Till nämnden bör knytas ett kansli. Kansliet skall i första hand fungera

som sekretariat för det löpande arbetet i nämnden och grupperna. Jag åter-

kommer senare till kostnaderna för nämndens verksamhet (14.1).

Omorganisationen av konstnärsstipendienämnden till konstnärsnämnden bör ske den 1 juli 1976. Detta medför att den verksamhet som de nuvarande stipendieorganen — Konstakademien i samråd med KRO, Musikaliska akademien i samråd med Föreningen Svenska tonsättare samt konstnärsstipendienämnden -— svarar för, upphör vid samma tidpunkt. Med anledning härav har jag upprättat förslag till en ny lag om överlämnande av förvaltningsuppgifter till föreningar, samfälligheter och stiftelser inom utbildnings-

departementets verksamhetsområde enligt vilken Konstakademien i samråd med KRO och Musikaliska akademien i samråd med Föreningen Svenska tonsättare inte längre skall handha prövningen av frågor om statliga konst-

närsstipendier och arbetsbidrag till konstnärer inom måleri resp. frågor om statliga konstnärsstipendier till tonsättare.

Det planerings- och förberedelsearbete som erfordras för omorganisationen

bör lämpligen fullgöras av en organisationskommitté. Jag avser att i annat

sammanhang återkomma till regeringen i denna fråga.

10.4 Särskilda åtgärder för bildkonsten

10.4.1 Allmänt

Bildkonsten spelar en viktig roll för att uttrycka mänskliga upplevelser och erfarenheter. Tillgång till bildkonst ger möjlighet till konstupplevelser

och bidrar till en bättre miljö. Inom bildkonsten utvecklas fortlöpande nya

visuella uttryckssätt som ofta får betydelse långt utanför det egentliga konstområdet. Åtgärder för att ge bildkonsten en vidgad roll har därför betydelse även på andra områden än kulturpolitikens.

Samhällets insatser för bildkonsten gäller såväl miljöutformning och utställningsaktiviteter som undervisning och upplysning om bildkonst. Jag har tidigare (10.3.4) behandlat frågan om utställningsersättning inom det statliga området. Jag kommer nu att lägga fram ytterligare förslag om för-

stärkta statliga insatser för bildkonsten.

10.4.2 Konstnärliga insatser i samhällsmiljön

Kulturrådet menar att främst bildkonstnärernas möjligheter att förbättra

samhällsmiljön har tagits till vara i alltför liten omfattning. Det gäller såväl

konstnärlig utsmyckning i trängre mening som möjligheten att bearbeta hela miljöer från en konstnärlig utgångspunkt. Kulturrådet föreslår därför

olika statliga åtgärder för att bildkonstnärer skall kunna utnyttjas i större utsträckning på detta område. Enligt kulturrådet bör kommunerna stimu-

leras att i större utsträckning anlita konstnärer som konsuher i planarbetet. Byggnadsstyrelsen föreslås införa fastare regler för samarbete med bildkonst-

närer i det statliga byggandet. Kulturrådet föreslår också att statens kulturråd ges I uppdrag att i samverkan med bostadsstyrelsen definiera vad som menas med miljögestaltande insatser.

Enligt min mening kräver ett ökat hänsynstagande till estetiska kvaliteter vid utformningen av samhälismiljön en fördjupad samverkan mellan flera olika parter. Kommunerna har en nyckelroll på detta område. Som ansvariga för samhällsplancringen och bostadsförsörjningen bestämmer kommunerna hur marken inom kommunen skall användas. I egenskap av markägare har kommunerna möjligheter att föreskriva ytterligare villkor om hur bebyggelsen skall utformas. Kommunerna har också ansvaret för utformningen av gaturummet och av t.ex. skolor, bibliotek och fritidslokaler. Landstingskommunerna har motsvarande ansvar när det gäller landstingskommunala byggnader.

Även insatserna från andra grupper är viktiga. Bildkonstnärernas organisationer har som en viktig uppgift att söka nya användningsområden för konstnärernas kunnande i samhällsplaneringen och att sprida kunskap om dessa. De boendes organisationer spelar en viktig roll för formuleringen av miljökrav.

Statens ansvar tar sig i detta sammanhang flera olika uttryck. Vid sidan av statens ansvar för den konstnärliga utbildningen och för utformningen av de statliga byggnaderna ger staten genom byggnadslagstiftningen ramarna för byggnadsnämndernas verksamhet. Frågorna om byggnaders estetiska utformning ingår i de överväganden om byggnadslagstiftningens framtida utformning som f. n. pågår inom bostadsdepartementet. Staten bestämmer också de ekonomiska förutsättningarna för bostadsbyggandet och ställer ekonomiska resurser till förfogande för miljöförbättringar.

Statens kulturråd har enligt sin instruktion (1974:644, ändrad 1975:1214) till uppgift att verka för samordning av statens åtgärder inom kulturområdet. Enligt vad jag erfarit har statens kulturråd tagit vissa initiativ för att sprida kännedom om bildkonstnärernas möjligheter till insatser inom miljögestaltningen.

Enligt min mening bör de allmänna önskemål som kulturrådet har fört fram kunna beaktas av de statliga myndigheterna utan särskilt uppdrag från regeringen.

En konstnärlig påverkan av samhälls- eller bostadsmiljöer behöver i och för sig inte leda till några nämnvärda merkostnader om den sker redan på planeringsstadiet och med hänsyn till de tekniska och ekonomiska förutsättningar som gäller för arbete. Sådana kostnader uppkommer dock självfallet när det är fråga om att infoga konstverk i miljön eller att ge 1. ex. byggnadsdetaljer en utformning som avsevärt skiljer sig från den gängse. I fråga om bostadshus och allmänna samlingslokaler finns det möjligheter att få statligt stöd för sådana kostnader. Enligt de regler som gäller för beräkning av bostadslån enligt bostadsfinansieringsförordningen (1974:946, ändrad senast 1975:1144) får ett särskilt tillägg till låneunderlaget göras i

vissa fall för konstnärlig utsmyckning eller gestaltning. Tillägg till låneunderlaget får enligt regeringens särskilda bestämmelser göras för skäliga kostnader för sådan utsmyckning eller gestaltning, dock med högst 7 kr. per kvadratmeter våningsyta. Konstnärlig gestaltning är vidare ett av de ändamål för vilket bidrag kan utgå enligt förordningen (1975:129) om bidrag av statsmedel till förbättring av boendemiljöer. Sådant bidrag kan utgå under förutsättning att de hus som berörs har färdigställts före år 1975. Statliga bidrag och lån kan också utgå för konstnärlig utsmyckning av allmänna samlingslokaler. Vid bestämmande av låneunderlag enligt kungörelsen (1973:400) om statligt stöd till allmänna samlingslokaler (ändrad 1974:954) får, enligt grunder som riksdagen har fastställt (prop. 1973:1 bil. 13 s. 219, CU 1973:10, rskr 1973:110) högst 3 kr. per kvadratmeter våningsyta beräknas för konstnärlig utsmyckning.

Kulturrådet konstaterar att möjligheterna att erhålla bostadslån till konstnärlig utsmyckning och gestaltning har utnyttjats endast i begränsad omfattning. Med hänsyn härtill föreslår kulturrådet att bostadsstyrelsen i samverkan med statens kulturråd skall utreda vad som kan göras för att på detta område stimulera miljögestaltande insatser. Som exempel på möjliga åtgärder nämner kulturrådet ändrade finansieringsregler och förbättrad information.

En viktig förutsättning för att tillgängliga resurser för konstnärlig gestaltning och förvärv av konst skall utnyttjas är enligt min mening att informationen såväl om regler för lån och bidrag som om konkreta möjligheter att utnyttja konstnärernas arbetsinsatser fungerar effektivt. Det ankommer på bostadsstyrelsen att besluta om de närmare formerna för sådan information. Även statens konstråd har en viktig uppgift i detta sammanhang. Mina förslag i det följande (10.4.3) innebär att konstrådet får ökade möjligheter att ge information till bl.a. kommuner och bostadsföretag.

De allmänna samlingslokalerna har en viktig funktion som ram för en mångfald olika aktiviteter som riktar sig till en vid krets av människor. Det är därför viktigt att dessa lokaler kan erbjuda en konstnärligt genomarbetad miljö. I en särskild skrivelse har Bygdegårdarnas riksförbund, Folkets husföreningarnas riksorganisation, Riksföreningen Våra gårdar och KRO föreslagit förbättrade möjligheter att finansiera konstnärlig utsmyckning och gestaltning. Jag kommer i det följande (14.5) att beräkna medel för de samlingslokalägande riksorganisationernas konstförvärv. Enligt min mening är det också angeläget att möjligheterna förbättras att inom ramen för det statliga stödet till allmänna samlingslokaler finansiera konstnärlig utsmyckning och gestaltning vid ny- och ombyggnad av samlingslokaler. Jag förordar därför att grunderna för beräkning av låneunderlaget vid ny- och ombyggnad av samlingslokaler ändras på så sätt att kostnad för konstnärlig utsmyckning och gestaltning får ingå i låneunderlaget med upp till 15 kr. per kvadratmeter våningsyta. Förslaget innebär dels en kraftig höjning av maximibeloppet, dels att det statliga stödet kommer att kunna användas för samma ändamål

som f. n. gäller för bostäder. Ändringen bör gälla fr. o. m. den 1 juli 1976.

Vid sidan av de statliga åtgärder som jag hittills har berört har naturligtvis utformningen av den konstnärliga utbildningen stor betydelse när det gäller att ge bildkonstnärerna möjligheter att arbeta med miljögestaltande uppgifter. Som jag tidigare har nämnt (10.2.3) har regeringen i prop. 1975/76:100 (bil. 10s. 125-134) föreslagit vissa riktlinjer för den konstnärliga utbildningen på bild- och formområdet som innebär att delar av utbildningen vid konstfackskolan ges en stark inriktning mot miljögestaltning. 1973 års expertgrupp för konstutbildning väntas inom kort avge ett betänkande där bl. a. fortbildningen och vidareutbildningen inom bildkonstens område behandlas.

Jag har i fråga om detta avsnitt samrått med chefen för bostadsdepartementct.

10.4.3 Statliga konstinköp

Den offentliga konsten spelar en betydelsefull roll i människans vardagsmiljö. Såväl staten som landstingskommunerna och kommunerna förvärvar konst i betydande utsträckning. Hittills har kommunerna svarat för de mest omfattande insatserna dels genom utsmyckning av kommunala byggnader, "dels genom inköp av konst som placeras i gaturummet. Landstingskommunerna har framför allt köpt konst för placering i sjukhus och andra vårdinstitutioner. Staten har under lång tid påtagit sig ett ansvar såväl för att den offentliga miljön berikas med konstnärliga inslag som för att ge de statligt anställda en stimulerande arbetsmiljö genom placering av konstverk i deras arbetslokaler. De statliga insatserna sker via statens konstråd, som ansvarar för konstinköp till både nya och äldre statliga byggnader och lokaler. Utöver konstförvärven svarar rådet även för viss rådgivning till landstingskommuner och kommuner. För innevarande budgetår är 4,5 milj. kr. anvisade för konstförvärv.

MUS 65 föreslår i betänkandet (Ds U 1974:5) Offentlig konst att statens konstråd skall vara centralorgan för utsmyckning av statliga byggnader. Konstrådet bör vidare medverka till att depositioner i statliga lokaler av föremål från de kulturhistoriska museerna ökar. Det övergripande ansvaret för denna verksamhet bör ligga på konstrådet. En annan uppgift för rådet bör vara att utveckla olika former för att ge personalen vid statliga myndigheter inflytande över anskaffningen och urvalet av konst till sina arbetslokaler. Nationalmuseet föreslås av MUS 65 få huvudansvaret för registrering, tillsyn och vetenskaplig bearbetning av alla lösa och fasta konstverk som tillhör staten, om dessa inte förvaltas av myndighet som har sakkunskap i konstfrågor. Huvudansvaret för vården av de lösa konstverk, som konstrådet inköper, bör ligga på nationalmuseet. Huvudansvaret för vården av den fasta utsmyckningen föreslås ligga på byggnadsstyrelsen resp. fortifikationsförvaltningen. Konstrådets rådgivande funktioner bör utökas. För att göra detta möjligt bör det bildarkiv över offentlig konst, informa-

tionscentrum för offentlig konst, som f. n. finns vid Riksutställningar, föras

över till konstrådet. Remissinstanserna är i huvudsak positiva till de olika förslagen. Vissa

invändningar redovisas dock.

Förslaget att konstrådet skall ges ett övergripande ansvar för depositionsverksamhet av museiföremål från de kulturhistoriska museerna mottas med

viss tveksamhet. BI. a. statens konstråd anser det naturligare att museerna själva svarar för detta. Vad gäller de anställdas inflytande över konstinköpen anser statens kulturråd att ansvaret om möjligt bör decentraliseras i ännu

högre grad än vad MUS 65 har föreslagit. När det gäller förslagen om tillsynen

och vården av den konst som ägs av staten är meningarna delade. Att

nationalmuseet skall ha ansvaret för tillsynen och vården av museets egna depositioner ifrågasätts dock inte. Förslaget att statens konstråd skall ges resurser för en mer aktiv rådgivning bemöts positivt av flertalet remiss-

instanser.

Kulturrådet har i betänkandet Konstnärerna i samhället föreslagit ett fem-

punktsprogram för ökade statliga konstförvärv. Programmet upptar inköp av konst till nya och moderniserade statliga byggnader, förvärv av konst till befintliga statliga byggnader och till av staten förhyrda lokaler, inköp av konst för statens konstmuseers samlingar och vandringsutställningar,

inköp för deposition hos statliga, regionala och lokala myndigheter samt förvärv av konst för deposition i regionala och lokala museer. Detta förslag stöds av bl.a. statens kulturråd och KRO. De statliga konstförvärven sker f. n. dels genom statens konstråd, dels genom nationalmuseet, som från den 1 juli 1976 omorganiseras till myndigheten statens konstmuseer (10.5). Statens konstråds uppgift är att

förvärva konst till statliga byggnader och lokaler, medan statens konstmuseer köper konst för de egna avdelningarna, för vandringsutställningar och depositionsändamål. Denna ansvarsfördelning mellan konstrådet och konstmuseerna bör enligt min mening bestå även i framtiden. Statens konstmuseers uppgift är att dokumentera främst den svenska men även den internationella konstutvecklingen. De konstverk som statens konstråd förvärvar skall berika den offentliga miljön och måste väljas med hänsyn till placeringen. Det är naturligt att rådet köper verk av många olika konstnärer och att olika stilar och tekniker är representerade. Det är rimligt att inköpen i huvudsak görs från i Sverige bosatta konstnärer.

Lika viktigt som att köpa in konst till nybyggda lokaler är det att tillgodose

behoven av konstnärlig utsmyckning av redan befintliga lokaler. Det ankommer på statens konstråd att göra sig underrättat om önskemålen i fråga

om konstnärlig utsmyckning av sådana lokaler.

Jag delar MUS 65:s uppfattning att personalen vid myndigheter där konstverk skall placeras bör få större inflytande över konstinköpen. Konsten är ett viktigt inslag i en god arbetsmiljö. Det är viktigt att de anställda bereds tillfälle att före inköpsbesluten framföra sina önskemål och synpunkter på

16 Riksdagen 1975176. I saml. Nr 135

vilka konstförvärv som skall göras. Konstrådet bör pröva och utveckla olika former för sådant inflytande för de anställda.

MUS 65 och kulturrådet föreslår att anslaget till konstinköp skall öka med 3,5 milj. kr. budgetåret 1976/77 för att uppnå det mål som sedan

länge har ställts på omfattningen av statens konstförvärv. Enligt min mening

är ökade resurser för konstinköp en viktig del av statens insatser för bildkonsten. Jag återkommer till detta under anslaget Förvärv av konst för statens byggnader m. m. (14.5).

Jag har i det föregående (10.4.2) föreslagit en förstärkning av möjligheterna

att med hjälp av bidrag och lån av statliga medel finansiera konstnärlig utsmyckning och gestaltning vid ny- och ombyggnad av allmänna sam-

lingslokaler. De samlingslokalägande organisationerna har tidigare vid några tillfällen erhållit särskilda medel för konstförvärv. Enligt min mening är det värdefullt att samlingsiokaler runt om i landet kan få en lämplig konst-

närlig utsmyckning. Det är ett verksamt sätt att få fler människor i kontakt med god bildkonst samtidigt som det bör kunna vara berikande för de

olika aktiviteter som förekommer. De samlingslokalägande riksorganisa-

tionerna har anhållit om att ett permanent anslag om I milj. kr. ställs till

deras förfogande för inköp av konst. Även kulturrådet har fört fram tankar på särskilda medel för denna typ av konstförvärv. Jag delar uppfattningen att särskilda medel årligen bör anvisas för detta ändamål. Även Folkparkernas

centralorganisation har vid några tillfällen erhållit medel för konstinköp.

Enligt min mening bör även denna organisation anvisas medel för konstförvärv. Jag avser att senare (14.5) återkomma till detta vid min anmälan

av anslaget Förvärv av konst för statens byggnader m. m. Det ankommer

på regeringen att utfärda de närmare bestämmelser som behövs för för-

delningen av tillgängliga medel till berörda organisationer.

Enligt min uppfattning kan ett ökat utnyttjande av depositioner i statliga byggnader av föremål från andra statliga museer än statens konst-

museer vara ett viktigt komplement till konstförvärven. Ansvaret för sådana

depositioner bör åvila berörda museer. Konstrådet bör dock svara för råd-

givning till myndigheter, som vill pröva denna möjlighet.

Statens konstmuseer har genom vandringsutställningar möjlighet att göra

stora delar av sina konstsamlingar tillgängliga för regionala och lokala museer. Jag är inte beredd att som kulturrådet föreslår förorda att särskilda

medel anvisas för inköp av konst som skall deponeras i sådana museer

eller hos icke statliga myndigheter. Statens konstmuseer har dock självfallet möjlighet att inom ramen för sin verksamhet pröva en utvidgning av de-

positionsverksamheten.

Bestämmelserna om tillsyn och vård av de konstsamlingar som ägs av staten är i dag oklara på några punkter. En klar ansvarsfördelning mellan statens konstråd och statens konstmuseer saknas. Enligt min mening

bör denna fråga närmare ses över. Jag avser att i annat sammanhang återkomma till regeringen om ett uppdrag till statens konstmuseer och statens

konstråd att tillsammans med statskontoret genomföra en sådan översyn.

Vården av fast anbringade konstverk bör i enlighet med MUS 65:s förslag

alltjämt ankomma på resp. fastighetsförvaltande organ. Statens konstråd bör följa verksamheten och bistå med rådgivning.

Enligt sin instruktion skalf konstrådet svara för råd givning till kommunala myndigheter angående konstförvärv. Denna verksamhet har hittills

varit av ringa omfattning. Jag instämmer i MUS 65:s uppfattning att det

är en viktig uppgift för konstrådet att ge information till kommunerna om

konsten i samhällsmiljön. Verksamheten bör enligt min mening i fortsättningen också kunna riktas till t. ex. organisationer och bostadsföretag. Informationscentrum för offentlig konst som har byggts upp inom ramen för Riksutställningar är ett viktigt hjälpmedel i informationsarbetet. Jag anser att informationscentrum och den verksamhet det svarar för bör föras över

till statens konstråd den 1 juli 1976. Vidare bör det uppdras åt statens konstråd och statens konstmuseer att i anslutning till den av mig aktualiserade översynen göra en genomgång av sina resp. bildarkiv såvitt avser uppgifter och användningsområden. I detta sammanhang är det även lämpligt att visst samråd sker med bl. a. Konstnärscentrum, som förfogar över ett bild-

arkiv över aktuell konst.

Statens kulturråd framhåller i sitt remissvar att statens konstråd även

har viktiga uppgifter att fylla genom rådgivning och information till statliga myndigheter. I de fall myndigheterna utnyttjar egna medel för konstinköp

bör de enligt min mening kunna vända sig till konstrådet för att få råd. En uppgift för konstrådet är också att utarbeta handledningar i hur man bör hantera konstförvärven på en arbetsplats.

Jag övergår nu till att behandla frågan om statens konstråds Organisation.

Statens konstråd, som tillkom år 1937, utgör en självständig myndighet. MUS 635 avvisar tanken på att rådet skall inordnas i statens konstmuseer. MUS 65 föreslår att antalet ledamöter i konstrådet skall öka från sju till nio. Personalen vid konstrådets kansli föreslås öka från en och en halv tjänst till sex heltidstjänster. Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget att konstrådet skall behålla sin självständiga ställning. Jag delar denna upp-

fattning.

Jag är positiv till en utökning av antalet ledamöter från sju till nio i konstrådets styrelse. Jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen

att förordna att styrelsen skall bestå av högst nio ledamöter.

Ledamöterna i statens konstråd har hittills i stor utsträckning själva del-

tagit i det direkta arbetet med konstinköpen. Efter den kraftiga ökningen

av anslaget till konstinköp som jag föreslagit blir det knappast möjligt att i framtiden bedriva arbetet på exakt samma sätt som tidigare. Det blir då naturligt att konstrådet i ökad utsträckning delegerar ansvaret för konstförvärven. Ett sätt är att som MUS 65 föreslår engagera konstnärer som konsulter i olika projekt.

De ökade medel för konstinköp som enligt mina förslag bör ställas till

konstrådets förfogande fr. o. m. budgetåret 1976/77 kommer att innebära

en större arbetsbelastning på rådets kansli. Också kraven på ökat inflytande för personalen vid statliga arbetsplatser samt på ökad information till bl. a. kommunerna förutsätter ökade insatser. Med hänsyn härtill bör ytterligare personal knytas till konstrådets kansli. Jag har under anslaget Statens konstråd beräknat medel för detta.

10.4.4 Konstfrämjandet och Sveriges konstföreningars riksförbund

I stora delar av landet förekommer ingen försäljning av god bildkonst. Att förbättra spridandet och möjligheterna till försäljning av konst är därför

angeläget både från konstbildningssynpunkt och med hänsyn till bildkonstnärernas intresse av att sälja sina arbeten. För att stimulera denna verksamhet

föreslår MUS 65 ett ökat statligt stöd till Konstfrämjandet och Sveriges konst-

föreningars riksförbund.

MUS 65 framhåller att Konstfrämjandet genom sin fasta

förankring i folkrörelserna har kanaler till en publik som varken konstnärerna

eller gallerierna normal kommer i kontakt med. Utredningen finner det därför angeläget att Konstfrämjandet målmedvetet utvecklar sitt uppsökande arbete på arbetsplatser och i bostadsområden. Den regionala verksamhet

som Konstfrämjandet håller på att bygga ut anser MUS 65 vara mycket betydelsefull men utredningen förordar dock att det ökade statliga stödet går till den centrala verksamheten.

Jag delar MUS 65:s uppfattnirig om Konstfrämjandets betydelse i vårt

lands konstliv. Under 30 års tid har organisationen bedrivit ett energiskt

arbete för att göra god konst tillgänglig för en bred allmänhet. Konstfräåmjandet erbjuder genom sin verksamhet ett värdefullt komplement till annan

konstförsäljning. Det är därför angeläget att verksamheten får möjligheter

att utvecklas. Därvid har samspelet mellan den centrala verksamheten och regional och lokal verksamhet stor betydelse. I likhet med MUS 65 anser jag att ett ökat stöd under nästa budgetår bör gå till den centrala verk-

samheten. Denna omfattar dels försäljningsverksamheten, dels olika konst-

bildningsinsatser.

Jag kommer i det följande att under anslaget Bidrag till vissa ändamål inom statens kulturråds ansvarsområde beräkna medel för en bidragsökning

till Konstfrämjandet med 800 000 kr. Det statliga bidraget till Konstfräm-

jandet kommer därigenom att uppgå till sammanlagt 2,7 milj. kr. Med den beräknade ökningen bör det vara möjligt att intensifiera den konstbildande

verksamheten.

Sveriges konstföreningars riksförbund är en nybildad

samarbetsorganisation för landets konstföreningar. MUS 65 förestår att riksförbundet får ett statligt stöd för samordnings- och konsultuppgifter. Redan

vid 1975 års riksmöte (KrU 1975:12, rskr 1975:201) fattades beslut om att

organisationen i enlighet med MUS 65:s förslag skulle få ett bidrag på 375 000 kr.

Jag delar MUS 65:s uppfattning om konstföreningarnas betydelse för lan-

dets konstliv. Sveriges konstföreningars riksförbund fyller en viktig funktion som samordnare med uppgift att träffa avtal, förmedla information och ordna konferenser. Riksförbundet har behov av ökade resurser för dylika centrala insatser, och jag kommer senare (14.7) att beräkna en ökning av

medlen för bidrag med 50 000 kr. De lokala konstföreningarnas verksamhet

bör i första hand stödjas genom bidrag och avgifter från kommuner, företag,

medlemmar m. fl. Jag är angelägen att framhålla de möjligheter till ett rikare konstliv som öppnas genom ett samarbete mellan Konstfrämjandet och Sveriges

konstföreningars riksförbund. Organisationerna har sinsemellan en tämligen olikartad inriktning. Tillsammans har de emellertid stor räckvidd och kan nå ut till en mycket stor publik på skilda orter med ett rikt varierat utbud av konst för bildnings- och upplysningsverksamhet samt även i viss mån

försäljning. Ett samarbete har redan påbörjats. Detta bör enligt min mening kunna utvecklas ytterligare:

10.5 Statens konstmuseer

I prop. 1974:28 angående den statliga kulturpolitiken behandlades vissa

allmänna riktlinjer för organisationen av de statliga museerna. Med utgångspunkt i dessa riktlinjer föreslogs en omorganisation av nationalmuseet med

moderna museet och östasiatiska museet. Frågan hade behandlats av MUS 65 och de sakkunniga hade föreslagit

att moderna museet skulle skiljas från nationalmuseet. Med stöd i remissopinionen uttalade jag som min uppfattning bl.a. att en fullständig uppdelning av nationalmuseet i ett samtidsmuseum och ett historiskt museum skulle bli både orationell och kostnadskrävande. Önskemålen om en själv-

ständigare ställning för moderna museet kunde enligt min mening tillgodoses inom en sammanhållen konstmuseiorganisation. Jag förordade sålunda att nationalmuseet med moderna museet och östasiatiska museet

borde utgöra en myndighet med en gemensam styrelse. Varje museienhet borde självständigt under styrelsen ledas av en föreståndare. Vissa servicefunktioner borde dock vara gemensamma för hela myndigheten. Riksdagen lämnade mina förslag rörande konstmuseernas organisation utan erin-

ran (KrU 1974:15, rskr 1974:248). Med anledning av riksdagens beslut tillsattes organisationskommittén för riksantikvarieämbetet och vissa museer för att utföra det ytterligare utredningsarbete som erfordrades beträffande organisationen av bl. a. nationalmuseet. Kommittén har redovisat sina förslag i betänkandet (Ds U 1975:16) Statens konstmuseer.

Organisationskommittén föreslår att myndigheten, vilken bör benämnas

statens konstmuseer, får en organisation inom vilken nationalmusecet, moderna museet och östasiatiska museet utgör självständiga institutioner. För vissa gemensamma servicefunktioner föreslås en särskild förvaltningsenhet. Kommitténs förslag till organisation framgår av den av mig tidigare nämnda planen (bilaga 2).

Statens konstmuseer skall enligt förslaget ledas av en gemensam styrelse, vars ledamöter bör utses av regeringen. Varje institution skall ledas av en chef direkt underställd styrelsen. Regeringen föreslås utse en av institutionscheferna till överintendent och chef för myndigheten. För beredning

av styrelseärenden föreslås en förvaltningsnämnd med rådgivande uppgifter.

Statens konstmuseers behov av andra rådgivande och samordnande organ bör enligt kommittén närmast bedömas av styrelsen.

Den föreslagna organisationen förutsätts kunna genomföras den 1 juli 1976. Organisationskommittén konstaterar att det finns ett behov av per-

sonalförstärkningar, främst för administration och sekreterarservice men

också i fråga om tekniker, vakter och museipedagogisk personal. De fö-

reslagna personalförstärkningarna beräknas kosta ca 1 milj. kr.

Kommitténs förslag har i huvudsak mottagits positivt av remissinstanserna. Sålunda tillstyrker statskontoret, nationalmuseet, statens kulturråd,

statens konstråd, TCO-S, SACO/SR och KRO att den föreslagna organisationen för statens konstmuseer genomförs i väsentliga delar. National-

museet och statens kulturråd konstaterar att den föreslagna organisationen

ger möjlighet för de ingående institutionerna att arbeta självständigt inom

ramen för de resurser som ställs till deras förfogande.

KRO, moderna museets personal och en grupp bildkonstnärer och museimän förordar att man, i större utsträckning än vad som föreslagits, or-

ganisatoriskt sammanför de servicefunktioner som är gemensamma för hela myndigheten statens konstmuseer. Även RRV anser att detta bör övervägas.

Fotograficentrum och Svenska fotografernas förbund föreslår att fotogra-

fiska museet skiljs från moderna museet och blir en egen enhet inom statens

konstmuseer.

RRV, statens kulturråd och TCO-S anser inte att nationalmuseets chef skall vara självskriven överintendent och chef för myndigheten statens konstmuseer. En sådan ordning skulle enligt statens kulturråd medföra att nationalmuseet ges en särställning i förhållande till moderna museet och Östasiatiska museet.

Några remissinstanser anser att de föreslagna personalförstärkningarna

är alltför knappa eller otillräckliga. Nationalmuseet anser det viktigt att ett bifall till organisationsförslaget även leder till att förslaget om personaldimensionering i dess helhet biralls.

Museernas verksamhet är enligt min mening av central betydelse när

det gäller att förverkliga de mål som har lagts fast för den statliga kulturpolitiken. Genom sin verksamhet bidrar museerna i hög grad till att

förverkliga flera av intentionerna med den nya kulturpolitiken. Detta gäller

i hög grad konstmuseerna. Liksom övriga kulturinstitutioner har konstmuseerna mycket stor rörelsefrihet i sitt arbete och de beslutar självständigt om verksamhetens form och innehåll. Detta gör det möjligt för museerna att fortlöpande utveckla och förnva verksamheten. Konstmuseernas arbets-

fält blir också alltmer omfattande i takt med de krav som samhällsutveck-

lingen ställer och det allt större behovet av service från museerna.

Jag finner det glädjande att konstmuscernas roll i samhället så ofta behandlas i den offentliga debatten. Detta gör det också möjligt för museerna

att göra insatser som svarar mot aktuella önskemål och behov och att i

nära samspel med intressen utanför museerna ständigt ompröva gränserna

för verksamheten. En mer traditionell konstmuseiverksamhet har härige-

nom kunnat vidgas till en stimulerande allmänkulturell verksamhet med konst- och bildsamlingarna som utgångspunkt för information och debatt.

Nationalmuseet har i detta avseende varit en föregångare när det har gällt att spegla den konstnärliga och kulturella förnyelsen i samhället.

Det har varit en huvuduppgift för organisationskommittén att söka utforma en organisatorisk ram för konstmuseernas verksamhet som dels gör det möjligt för dem att utveckla en mångfacetterad verksamhet, dels medger

ett effektivt utnyttjande av tillgängliga resurser. Organisationen skall sam-

tidigt ge uttryck för nationalmuseets, moderna museets och östasiatiska muscets behov av att vart och ett utforma en verksamhet med egen inriktning. Organisationskommitténs förslag motsvarar enligt min mening dessa krav och bör kunna ligga till grund för en omorganisation av det nuvarande

nationalmuseet med östasiatiska museet.

Jag förordar att den nya myndigheten, statens konstmuseer, under en gemensam styrelse skall bestå av nationalmuseet, moderna museet, öst-

asiatiska museet och en förvaltningsenhet. Det ankommer på regeringen

att fatta beslut i frågor som gäller den närmare organisationen av myndigheten.

Ledningsfrågan bör ägnas särskild uppmärksamhet när det gäller en sammanhållen organisation med tre inbördes självständiga museer. Vart och ett av dessa museer skall enligt tidigare riksdagsbeslut ledas av en chef direkt underställd den gemensamma styrelsen. Detta innebär en garanti

för att varje museiinstitution fritt och obundet skall kunna utforma sin

verksamhet, samtidigt som det tillförsäkrar institutionerna jämställdhet när det gäller utnyttjandet av de för konstmuseerna gemensamma resurserna. Överväganden om verkschefsfunktionen, styrelsens sammansättning och behovet av samordnande och rådgivande organ inom myndigheten måste enligt min mening göras utan att de enskilda museernas självständiga ställning blir beskuren.

Några remissinstanser, däribland RRV, statens kulturråd och TCO-S, understryker att chefskapet för statens konstmuseer inte bör bindas till någon viss museiinstitution. Jag delar denna uppfattning och anser att det bör ankomma på regeringen att förordna en av institutionscheferna att även

vara överintendent och chef för myndigheten. Regeringen bör begära riksdagens bemyndigande att inrätta en ordinarie tjänst med beteckningen p, avsedd för den som är överintendent och chef för statens konstmuseer och tillika chef för en av museiinstitutionerna. Tjänsterna som chefer för de övriga två museiinstitutionerna bör vara extra ordinarie liksom flertalet övriga tjänster vid myndigheten.

Styrelsen för statens konstmuseer bör vara sammansatt så att erfarenheter och kunskaper från olika samhällsområden kan tillföras verksamheten. Jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen att förordna att styrelsen skall bestå av högst nio ledamöter och att överintendenten skall ingå som självskriven ledamot i styrelsen, men däremot inte vara dess ordförande. I styrelsearbetet kan vidare komma att delta representanter för de anställda i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen (1974:224) om personalföreträdare i statlig myndighets styrelse m. m.

LO bedömer att den av organisationskommittén föreslagna förvaltningsnämnden kommer att utöva ett betydande inflytande över de beslut som skall fattas av styrelsen och hävdar att personalen måste vara företrädd även i detta organ. Jag finner det angeläget att i detta sammanhang framhålla att förvaltningsnämnden endast avsetts ha rådgivande och beredande uppgifter. Det bör över huvud taget vara en fråga för styrelsen att närmare bedöma konstmuseiorganisationens behov av rådgivande och samordnande organ för olika områden.

När det gäller fotografiska museet är jag inte beredd att förorda någon annan organisatorisk lösning än den som har föreslagits av kommittén. Fotografiska museet kommer att utgöra en självständig avdelning inom moderna museet. Härigenom skapas enligt min mening goda förutsättningar för fortsatt insamling och vård av fotografiska bilder och för arbetet med att spegla den aktuella fotokonsten.

En central fråga i organisationsarbetet har varit att bedöma hur de gemensamma servicefunktionerna skall vara inordnade i konstmuseiorganisationen. Jag anser för min del i likhet med organisationskommittén det vara motiverat med en från museerna fristående förvaltningsenhet för administrativa uppgifter och teknisk service. Jag har också stor förståelse för de synpunkter som har förts fram av bl. a. RRV, moderna museets personal och KRO om att föra även andra servicefunktioner såsom bibliotek, bildarkiv, fotoateljé samt depositioner och vandringsutställningar till en gemensam serviceenhet direkt under verksledningen. Praktiska hänsyn talar dock för att man f. n. väljer den organisationslösning som har föreslagits av kommittén. Detta ställningstagande innebär inte att de gemensamma verksamheter som organisatoriskt knyts till nationalmuseet i första hand skall ge 'service åt detta museum. Såväl verksamheten vid den föreslagna förvaltningsenheten som konservering, viss del av verksamheten vid konstbildningsavdelningen, depositioner, tillsyn och vandringsutställningar samt verksamheten vid fotoateljé, bibliotek och bildarkiv skall vara en för hela

myndigheten gemensam resurs och skall kunna utnyttjas av vart och ett

av museerna i förhållande till deras behov. Styrelsen bör svara för att samtliga

verksamhetsgrenar får full service från berörda avdelningar.

Ett behov av fortsatta studier rörande vissa frågor har aktualiserats under organisationsöversynen. Frågan om tillsyn, dokumentation och vård av statens konstsamlingar behöver ses över. Som statens konstråd och Föreningen Sveriges landsantikvarier framhåller bör en sådan översyn syfta till en ut-

byggd samverkan och en klarare ansvarsfördelning mellan statens konstmuseer, statens konstråd och de regionalt verksamma museerna. Som jag

tidigare (10.4.3) har anfört avser jag att i annat sammanhang återkomma

till regeringen om ett uppdrag till statens konstmuseer och statens konstråd

att tillsammans med statskontoret genomföra en sådan översyn.

Styrelsen för statens konstmuseer bör även i anslutning till omorganisationen uppmärksammas på behovet av att närmare studera bl. a. biblioteks-

och arkivservice, föremålsregistrering och bildarkiv, samt de tekniska servicefunktionerna. Jag vill särskilt peka på behovet av ett utvecklat samråd

mellan statens konstmuseer, landets övriga museer och Riksutställningar

i frågor som rör råd och anvisningar i konstmuseala frågor samt depositioner och vandringsutställningar. Genom att produktion och administration av

vandringsutställningar i den nya organisationen kommer att vara samordnad med depositionsverksamheten skapas i ett viktigt avseende större förutsättningar för service och experthjälp till regionala och lokala museer.

Omorganisationen av nationalmuseet med östasiatiska museet enligt de

riktlinjer jag här har förordat bör genomföras den 1 juli 1976. Det bör ankomma på den nya myndigheten att förändra detaljorganisationen allteftersom fortsatta överväganden och en ändrad verksamhetsinriktning kräver detta.

En upprustning av organisationen i den omfattning som har föreslagits av organisationskommittén bör kunna genomföras redan nästa budgetår. Genom organisationsöversynen har påvisats ett behov av bl. a. en förstärkt personaladministration och sekreterarservice, samt tekniker och vaktper-

sonal för en effektivt bedriven utställningsverksamhet. Jag kommer senare (14.10) att beräkna medel för personalförstärkningar för att tillgodose bl. a.

dessa behov. Jag finner det särskilt angeläget att moderna museet får möj-

ligheter att utveckla den museipedagogiska verksamheten för barn och vuxna

i museets nya lokaler. Den sammanlagda ökningen av anslagen till statens konstmuseer för nästa budgetår beräknar jag till 1,1 milj. kr. utöver löne-

och prisomräkning. LO, TCO-S och SACO/SR berör bl. a. frågan om anställningsform för

vissa arbetstagare vid konstmuseerna. Jag vill med anledning härav un-

derstryka vikten av att omorganisationen genomförs i nära kontakt med personalen och de fackliga organisationerna. Beträffande avtalsbara anställnings- och arbetsvillkor avser jag att ge statens avtalsverk det förhandlingsuppdrag som behövs.

10.6 Riksutställningar

I uppdraget till MUS 65 ingick att föreslå åtgärder för att få till stånd en allsidig utställningsverksamhet som nådde ut till allmänheten, skolan och det fria och frivilliga folkbildningsarbetet på ett bättre sätt än som dittills hade varit möjligt. Inom såväl musciväsendet som konstbildningsorganisationerna upplevde man svårigheter att med den organisation och de re-

surser som fanns tillgängliga vid mitten av 1960-talet erbjuda hela landet de tjänster som museernas samlingar skulle kunna tillåta. I direktiven till

utredningen underströks det angelägna i att en försöksverksamhet med vandringsutställningar genomfördes parallellt med utredningsarbetet. En sådan försöksverksamhet har under MUS 65:s ledning bedrivits av Riksut-

ställningar sedan hösten 1965. I betänkandet (SOU 1974:43) Utställningar ges en utförlig beskrivning

av försöksverksamhetens omfattning och inriktning. Riksutställningar har bedrivit en mångsidig utställningsverksamhet i samarbete med muscer, studicförbund, folkrörelser, skolor, bibliotek m. fl. Den breda förankringen av

verksamheten har gjort det möjligt att sprida utställningarna till olika publikgrupper i skilda delar av landet. Riksutställningar har också gjort viktiga insatser för att utveckla utställningsmediet och för att finna nya metoder

att nå kontakt med publiken och aktivera den. Det är ett betydelsefullt

arbete som har genomförts under den tioårsperiod som förflutit och som har resulterat i att Riksutställningar nu har en viktig roll i det svenska

kulturlivet. MUS 65 föreslår att Riksutställningars verksamhet blir permanent och att den i fortsättningen skall bedrivas av en statlig stiftelse. Flertalet remissinstanser är positiva till den försöksverksamhet som har bedrivits vid Riksutställningar och anser det naturligt att organisationen nu får en fast form. Jag delar denna uppfattning. Den verksamhet som MUS 65 har bedrivit var till en början främst inriktad

på sådana försök som kunde ge vägledning när det gällde att bedöma hur

en verksamhet med vandringsutställningar skulle utformas och organiseras. Efter hand inriktades verksamheten allt mer mot samarbete med museer

och folkbildningsorganisationer. Det är denna roll som MUS 65 föreslår att Riksutställningar skall utveckla i framtiden. Utredningen föreslår att

Riksutställningar skall bli ett gemensamt organ för musei- och utställnings-

väsendet med ett huvudansvar för verksamheten med vandringsutställning-

ar i landet. Frågan om vilken roll som Riksutställningar skall spela på utställnings-

området diskuteras livligt av remissinstanserna. Från musceihåll framhålls att ett genomförande av MUS 65:s förslag skulle ge Riksutställningar en

alltför dominerande ställning. Man vill i stället se Riksutställningar som ett serviceorgan på utställningsområdet med uppgift att komplettera verksamheten och svara för sådana funktioner som inte bättre och effektivare

kan fullgöras av andra organ. Även statens kulturråd menar att Riksut-

ställningars uppgift skall vara att komplettera övrig utställningsverksamhet i landet. Från folkrörelsehäll, bl. a. LO, ABF och Folkparkernas centralorganisation, framhålls att Riksutställningar i större utsträckning än vad utredningen har föreslagit bör fungera som ett serviceorgan för organisationshivet.

Riksutställningars roll bör enligt min mening bestämmas mot

bakgrund av den decentralisering av verksamhet och beslutsfunktioner på

kulturområdet som har genomförts på senare år enligt de riktlinjer som

gäller för kulturpolitiken. Landstingskommunernas och kommunernas engagemang har ökat. Kulturaktiviteterna inom folkrörelserna har intensifierats.

Muscer och andra kulturinstitutioner har fått bättre resurser för en utåtriktad verksamhet.

Samtidigt som detta har skett har intresset ökat för att använda utställ-

ningar i många olika slag av verksamhet, vilket delvis kan vara ett resultat

av Riksutställningars arbete. Det finns alltså förutsättningar för en mångfald i utbudet av utställningar. Dessa förutsättningar måste utnyttjas till att ge allt fler grupper och enskilda möjligheter att använda utställningen som uttrycksform. Riksutställningar har enligt min mening en viktig roll i arbetet för att främja en sådan utveckling. De kunskaper om utställningsmediet som finns inom organisationen bör kunna vara en väsentlig tillgång när det gäller att genomföra utställningsprojekt såväl vid museerna som i organisationslivet. Riksutställningar förfogar över tekniska resurser som det inte är motiverat att varje utställande institution utrustas med. Med hjälp av sin distributionsapparat har Riksutställningar möjlighet att föra ut de intressantaste utställningarna till en mycket bred publik.

MUS 065 ger uttryck för uppfattningen att Riksutställningars produktion I princip skall omfatta alla inom utställningsverksamheten förekommande ämnesområden, från konst-, kultur- och naturhistoriska utställningar till allmänt informerande och debatterande utställningar kring samhälls- och miljöfrågor eHer andra allmänpolitiska problem. Jag ansluter mig till denna uppfattning och vill särskilt understryka behovet av att Riksutställningar

gör insatser inom bildkonstsektorn. Detta är viktigt inte minst med tanke

på att organisationen har övertagit ansvaret för det konstbildningsarbete som tidigare har bedrivits av Föreningen Konst i skolan och Riksförbundet för bildande konst. Samarbete med konstbildningsorganisationer som Konst-

främjandet och Sveriges konstföreningars riksförbund bör eftersträvas.

Riksutställningars huvuduppgift bör enligt min mening vara att genomföra utställningsprojekt i samverkan med de institutioner och organisationer som

är verksamma på kulturområdet. Samarbetet bör kunna ske i skiftande for-

mer, från rådgivning till ett väl utvecklat produktionssamarbete. En mycket stor del av de utställningar som har visats under försöksperioden har genomförts i samarbete med ett statligt eller regionalt museum, något av studieförbunden, Riksteatern, Rikskonserter eller en folkrörelseorganisation. Samarbetet har gällt både stora landsomfattande projekt och utställningar

som endast har visats inom en region eller organisation. Det har också omfattat publik- och kontaktverksamhet i anslutning till utställningarna och experiment med olika arbetsformer i uppsökande verksamhet. Jag finner det naturligt att Riksutställningars samarbete med andra parter fortsätter i de former som redan har prövats. Liksom hittills bör de parter som Riks-

utställningar samarbetar med bidra till finansieringen av gemensamma proickt. Kostnadsfördelningen bör kunna bestämmas från fall till fall beroende på projektets omfattning och inriktning.

Jag delar MUS 65:s uppfattning att Riksutställningar bör ställa sin distributionsapparat till förfogande för t. ex. muscer och organisationer som vill utnyttja Riksutställningars erfarenheter och resurser när det gäller utställningsturnéer. Att överta och sända ut utställningar som andra har producerat bör bli en av uppgifterna för Riksutställningar. De producerande organens önskemål om turnéuppläggning bör beaktas i denna typ av sam-

arbete. Det bör också vara möjligt för Riksutställningar att efter överenskommelse i varje enskilt fall överlämna utställningar för regionala turnéer

i länsmuseernas eller andra regionala organs regi. Både då det gäller produktion och distribution bör Riksutställningar kunna medverka i det nordiska kultursamarbetet.

Under försöksverksamheten har Riksutställningar i några fall svarat för

olika utställningsprojekt på uppdrag av statliga myndigheter. Enligt min mening bör Riksutställningar även i framtiden kunna bedriva en uppdragsverksamhet av detta slag. För produktion av sådana informationsutställ-

ningar. som det är fråga om i dessa sammanhang, bör Riksutställningar få full kostnadstäckning. Det bör ankomma på Riksutställningar att besluta

om uppdragsverksamhetens omfattning och utformning. Riksutställningars aktivitet bör inte begränsas till samarbete med andra.

Riksutställningar bör också kunna producera egna utställningar. Under för-

söksperioden har organisationen själv arrangerat bl. a. ett stort antal bild-

konstutställningar. Den centrala ställning som Riksutställningar har innebär

att det inom organisationen finns en god överblick över vad som sker i landets utställningsverksamhet och därmed också en kunskap om vilka områden som är eftersatta och i vilka avseenden nya initiativ kan berika kulturlivet. Det bör vara en självklar uppgift för Riksutställningar att rätta

till de brister som finns och göra kompletterande insatser. Riksutställningar bör också svara för ett visst utvecklingsarbete. Detta

bör inriktas på att förnya utställningsmediet, pröva nya metoder, skapa kon-

takt med publiken och stimulera aktiviteter i anslutning till utställningarna. En naturlig del i utvecklingsarbetet bör vara att pröva användningen av bild- och ljudmaterial såsom film, videogram och ljudband i utställningsverksamheten. Riksutställningar har egna tekniska resurser för denna verksamhet och jag kommer senare (14.6) att beräkna en viss ökning av medlen

för verksamheten. För mer omfattande projekt bör det vara naturligt att

samarbeta med Sveriges Radio och det nya utbildningsprogramorgan om

vilket jag avser att senare i vår föreslå regeringen att lägga fram proposition.

Det är väsentligt att Riksutställningar målmedvetet arbetar för att nå kon-

takter med nya mottagargrupper. I den uppsökande verksamhet som sedan flera år bedrivs i anslutning tull utställningarna har skilda arbetssätt använts

för att nå nya grupper. Härvid har folkbildningsorganisationerna spelat en

framträdande roll. En utveckling av detta samarbete anser jag vara angelägen. Om resultatet skall kunna bli en djupare och bredare publikkontakt måste de medverkande organisationerna kunna påverka villkoren för samarbetet.

Med den roll i landets utställningsverksamhet som jag här har skisserat kan Riksutställningar svara för en omfattande verksamhet. Detta innebär

dock inte att Riksutställningar kommer att få en så dominerande ställning

som många remissinstanser befarar. Riksutställningars huvuduppgift bör nämligen vara att fungera som service- och samarbetsorgan. Målet för verksamheten måste vara att sörja för en mångfald av utställningsaktiviteter

och att ge många olika opinionsbildare tillgång till utställningsmediet. MUS 65 föreslår att den framtida verksamheten med Riksutställningar skall bedrivas av en statlig stiftelse. Stiftelsen skall ledas av en styrelse

om nio ledamöter, Stiftelsens direktör bör vara självskriven ledamot. En ledamot, tillika ordförande, bör utses av regeringen. Återstående sju Icdamöter bör utses av statens kulturråd.

Flertalet remissinstanser däribland statens kulturråd, statskontoret och RRV tillstyrker förslaget om stiftelseform för Riksutställningar. Vikten av

att offentlighetsprincipen tillämpas för stiftelsen understryks av bl.a. statskontoret och Svenska museiföreningen. Några instanser. däribland LO och ABF, ställer sig tveksamma till förslaget då de anser att stiftelseformen inte garanterar ett tillräckligt avnämarinflytande.

Jag delar MUS 65:s uppfattning att Riksutställningar bör organiseras som en statlig stiftelse. Den verksamhet som bedrivs vid Riksutställningar bör vara helt öppen för insyn. Riksutställningar kan sägas förfoga över en resurs som är gemensam för utställningsverksamheten i landet. Det är viktigt med en öppen redovisning för hur denna resurs disponeras. Det är också angeläget med en insyn i verksamheten som gör det möjligt att bedöma i vilka former och på vilka villkor samarbetet med olika parter genomförs.

Stiftelsen Riksutställningar bör stå under ledning av en styrelse i vilken

olika samarbetsparter och avnämarområden skall vara företrädda. Jag anser

det därför naturligt att i styrelsen ingår företrädare för bl. a. museiväsendet.

folkbildningsarbetet, den kommunala kulturverksamheten. konstbildnings-

arbetet och skolväsendet. Även de anställda vid Riksutställningar bör vara

företrädda i styrelsen. Stiftelsens direktör bör vara självskriven ledamot. Det bör ankomma på regeringen att besluta om styrelsens storlek och sammansättning. Ledamöterna bör utses för en tid av tre år med möjlighet till förlängning en gång. Dircktören bör förordnas för högst fem år och

kunna omförordnas. Samtliga ledamöter i styrelsen liksom direktören bör utses av regeringen.

En viktig fråga är hur ansvaret för utställningarnas in-

nehåll skall fördelas mellan de olika personer och organ som deltar i

utformningen av utställningarna.

I olika sammanhang har framhållus att det är önskvärt att komma fram

till en ordning som innebär att ansvaret för vad som uttalas och visas i en utställning åvilar den som leder produktionen av utställningen. Massmedieutredningen har dock i sitt nyligen framlagda betänkande (SOU 1975:49) Massmediegrundlag förbigått frågan om vem som bör ha ansvaret

för innehållet i en utställning. Att denna fråga inte hade berörts är ett av

skälen till att regeringen nyligen har tagit ställning för en fortsatt utredning av vissa av de problem som utredningen har arbetat med. Chefen för justitiedepartementet kommer senare att föreslå regeringen att utfärda direktiv

för en sådan utredning. Ansvaret för innehållet i utställningar bestäms således till vidare av den lagstiftning och de rättsgrundsatser som allmänt

gäller. Av dessa följer enligt min mening att det inom Riksutställningar är styrelsen som har det rättsliga ansvaret. Naturligtvis kan styrelsen låta

någon hos Riksutställningar anställd person leda det löpande arbetet med

en utställning. Reglerna för det rättsliga ansvaret påverkas inte av att man gör en intern ansvarsfördelning inom Riksutställningar eller mellan Riksutställningar och en samarbetspart. Däremot underlättas samarbetet mellan dem som berörs av ett utställningsprojekt. Därför kan det vara motiverat att parterna i en överenskommelse fastställer hur inflytandet över utställningens innehåll och utformning skall fördelas. Överenskommelsen kan

lämpligen bekräftas i ett avtal innan arbetet med projektet påbörjas. In-

nebörden av överenskommelsen bör klart framgå för dem som besöker utställningen.

MUS 65 föreslår en orga nisationsstruktur för Riksutställningar som innebär att organisationen får fyra avdelningar nämligen produktions-, distributions- och teknisk avdelning samt service- och förvaltningsavdelning. Vidare föreslås att resurserna för planering förstärks och att en särskild planeringsgrupp inrättas. Informationscentrum för offentlig konst föreslås bli överflyttat till statens konstråd.

Det ankommer på regeringen att fastställa bestämmelser för stiftelsens verksamhet. Inom ramen för dessa bestämmelser bör det ankomma på stif-

telsens styrelse att närmare besluta om hur den inre organisationen skall

vara uppbyggd. Jag kommer i det följande (14.6) att beräkna en ökning av de medel Riksutställningar disponerar för planerings- och informationsverksamhet. Härmed kommer den nya organisationen att förfoga över de resurser den behöver för att fungera enligt det nya organisationsförslaget.

Enligt de förslag som jag tidigare (10.4.3) har redogjort för skall infor-

mationscentrum för offentlig konst från 1 juli 1976 flyttas över till statens

konstråd. Det ankommer på regeringen att besluta i denna fråga.

När det gäller anställnings-eller arbetsvillkor för personalen hos Stiftelsen

Riksutställningar bör statens avtalsverk få befogenhet att föra förhandlingar,

dock att frågan om lönegradsplacering eller arvode för stiftelsens chef skall fastställas av regeringen. Riksdagens beslut krävs för att avtalsverket skall kunna medverka vid fastställandet av sådana anställnings- eller arbetsvillkor för personalen hos stiftelsen som skall bestämmas genom avtal.

10.7 Regional kulturminnesvård och museiverksamhet

10.7.1 Kulturminnesvårdens regionala organisation

I takt med den allmänna samhällsutvecklingen har natur- och miljövårds-

frågor i vid bemärkelse kommit att få en ökad betydelse. Målet för mil-

jöpolitiken är att skapa ett samhälle där kraven på en god livsmiljö kan tillgodoses. Naturen är en grundläggande del av miljön. Under senare tid har miljövårdsintresset emellertid i allt större utsträckning kommit att omfatta även den fysiska kulturmiljön dvs. den av människan påverkade och uppbyggda miljön.

Ett av målen för den statliga kulturpolitiken är att garantera att äldre tiders kultur tas till vara och görs levande. Bevarandet av den historiska kontinuiteten tillmäts grundläggande betydelse för den enskildes känsla av trygghet och förankring i tillvaron. En god kulturmiljö är också en del av vår levnadsstandard.

Tidigare syftade kulturminnesvården i första hand till att skydda och

bevara utvalda objekt som uppfyllde vissa krav på kulturhistoriskt eller konstnärligt värde. Kulturminnesvården har emellertid alltmer kommit att inriktas på sammanhängande bebyggelsemiljöer och på kulturlandskapet. Den nya synen på kulturminnesvården innebär att den måste sättas in som ett led i samhällsplaneringen.

I prop. 1974:28 uttalade jag mot bakgrund av förslag från MUS 65 att kulturminnesvården bör ges en sådan ställning att den utan att försumma sina traditionella uppgifter kan svara mot de vidgade kraven. Efter förslag av organisationskommittén för riksantikvarieimbetet och vissa museer i betänkandet (Ds U 1974:16) Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer fick den centrala myndigheten för kulturminnesvården, riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, också en förstärkt organisation för att bl. a. kunna ägna sig åt planering och utvecklingsarbete för kul-

turminnesvårdens deltagande i samhällsplaneringen (prop. 1975:20, KrU 1975:12, rskr 1975:201). För enkelhetens skull benämner jag i det följande

myndigheten för riksantikvarieämbetet.

I prop. 1974:28 behandlades även MUS 65:s förslag om den regionala

kulturminnesvården. Jag konstaterade att tyngdpunkten i det regionala planeringsarbetet ligger hos länsstyrelserna. Inom dessa fattas beslut som i större eller mindre utsträckning också berör kulturminnesvårdens intressen. Riksdagens beslut med anledning av propositionen (KrU 1974:15, rskr 1974:248) innebär att länsstyrelsen fr. 0. m. den 1 juli 1976 även blir regional

myndighet för den statliga kulturminnesvården. För beredning och föredragning av kulturminnesvårdsärenden skall en tjänst inrättas vid länsstyrelsen i varje län. Tjänstemannen skall vara organisatoriskt sidoordnad planeringsavdelningens olika enheter. Vidare skall vissa beslut enligt kulturminnesvårdens speciallagstiftning decentraliseras och ett nytt statsbidrag införas för länsmuseerna.

Med anledning av riksdagens beslut tillsatte Kungl. Maj:t arbetsgruppen (U 1974:11) för vissa kulturminrnesvårds- och museifrågor för att utföra det ytterligare utredningsarbete som erfordrades beträffande den regionala organisationen av kulturminnesvården, decentraliseringen av beslut enligt kulturminnesvårdens speciallagstiftning och statsbidraget till länsmuseer m. m. Arbetsgruppen lämnade i maj 1975 betänkandet (Ds U 1975:9) Regionat kulturminnesvård och museiverksamhet.

Arbetsgruppen finner att en effektiv och framgångsrik regional kulturminnesvård måste bygga på ett väl utvecklat samarbete och informationsutbyte meilan länsstyrelse och länsmuseum. En riktlinje för samarbetet måste enligt arbetsgruppen vara att länsmuseet biträder länsstyrelsen när museets utredningar och bedömningar behövs för att belysa de frågor som skall handläggas inom länsstyrelsen. I många fall väntas samarbetet få formen av ett regelrätt remissförfarande.

Arbetsgruppen anger vidare riktlinjer för ansvarsfördelningen mellan länsstyrelsen och länsmuseet efter den 1 juli 1976. Enligt förslaget har länsstyrelsen att bevaka kulturminnesvårdens intressen i de ärenden som länsstyrelsen handlägger inom ramen för den regionala samhällsplaneringen. Länsstyrelsen bör enligt förslaget även överta vissa av riksantikvarieämbetets beslutsfunktioner enligt kulturminnesvårdens speciallagsuftning (se vidare 10.7.2). Länsstyrelsen föreslås vidare få vissa uppgifter som regionalt remiss-, samråds- och kontaktorgan i kulturminnesvårdsärenden. Arbetsgruppen anger vissa principer för länsstyrelsens och länsmuseets rådgivning liksom för den information som länsstyrelsen och länsmuseet bör bedriva. Länsstyrelsen får enligt förslaget visst ansvar för att erforderliga inventeringar genomförs. Själva inventeringsarbetet liksom den kulturhistoriska forskningen bör emellertid enligt förslaget ankomma på länsmuseet. I länsstyrelsens ansvar för den regionala kulturminnesvårdsplaneringen bör vidare ingå ett allmänt ansvar för vården av kulturminnen och kulturmiljöer. En viktig uppgift för länsstyrelsen blir därvid enligt förslaget att svara för en planmässig samordning mellan kulturminn2esvårdens och naturvårdens insatser.

Arbetsgruppen behandlar även frågor om tjänstemannens inordnande i länsstyrelsen och lämnar förslag till handläggning av befintliga och nytillkomna ärenden inom länsstyrelsen.

Förhållandena i Stockholms. (Göteborgs och Bohus samti Malmöhus län har särskilt uppmärksammats av arbetsgruppen. De speciella förhållandena i Stockholms län medför enligt arbetsgruppen att den befintliga landsantikvarieorganisationen, vad gäller antalet tjänstemän, bör behållas i den nya

organisationen i länsstyrelsen.

Flertalet remissinstanser tillstyrker i huvudsak förslaget eller lämnar det utan erinran. Bland remissinstanserna finns dock en viss opinion för att reglera samarbetet mellan länsstyrelsen och länsmuseet genom arbetsordning eller andra föreskrifter. Ett antal remissinstanser anser vidare att ansvarsfördelningen mellan länsstyrelsen och länsmuseet bör preciseras ytterligare.

Bl. a. framhåller flera remissinstanser länsmuseets viktiga roll som serviceoch kontaktorgan för kommunerna. Möjligheten för en enda länsstyrelsetjänsteman att klara av de uppgifter som arbetsgruppen föreslår ifrågasätts på sina håll. Den föreslagna särlösningen för Stockholms län får

vidare ett blandat mottagande.

Jag kan i fråga om kulturminnesvårdens regionala organisation och dess uppgifter i huvudsak ansluta mig till den syn som arbetsgruppen har gett uttryck för. Den nya organisationen för kulturminnesvården innebär att samtliga frågor som rör den regionala miljövården samlas inom länsstyrelsen. Den samordning av samhällets miljöinsatser som därigenom blir möjlig är enligt min mening av stort värde. BI. a. ökar förutsättningarna för att

planer och andra åtgärder får en sådan utformning att kulturminnen och kulturmiljöer kan bevaras och levandegöras.

Den nya regionala organisationen innebär att riksantikvarieämbetet bl. a.

befrias från att handlägga vissa löpande ärenden inom kulturminnesvårdens

speciallagstiftning. Samtidigt kommer nya krav att ställas på ämbetet som central myndighet för kulturminnesvården. Jag uttalade i prop. 1975:20

(s. 245) att riksantikvarieämbetet bl. a. genom samråd, råd och anvisningar

skall biträda länsstyrelser och länsmuseer i deras arbete. Ämbetet skall också

kunna följa och värdera det regionala arbetet. Riksantikvarieämbetet får

enligt min mening därvid en betydelsefull roll när det gäller att komma med förslag till förtydligande i frågor om samarbete och ansvarsfördelning mellan bl. a. länsstyrelserna och länsmuseerna. Det bör även vara en viktig uppgift för riksantikvarieämbetet att närmare utreda ansvarsfördelningen

mellan ämbetet och den regionala organisationen och att ge anvisningar

om denna fördelning.

Jag har i andra sammanhang betonat vikten av det kulturminnesvårdsarbete som bedrivs inom hembygdsrörelsen. Det är angeläget att slå fast att hembygdsrörelsen även i fortsättningen har viktiga uppgifter inom

kulturminnesvården. Hembygdsrörelsens erfarenheter och engagemang bör

sålunda tas tillvara. Den nya regionala organisationen för kulturminnes-

vården bör medföra att möjligheterna ökar att genom råd och annat biträde

stödja rörelsens ideella arbete. Stödet bör vara av sådan beskaffenhet att rörelsen står fri och obunden gentemot myndigheter och institutioner.

En viktig grund för det regionala arbetet inom kulturminnesvården är samarbetet mellan länsstyrelsen och länsmuseet. Jag vill i likhet med arbetsgruppen understryka betydelsen av ett väl fungerande samarbete. Ett sådant bör enligt min mening till stor del kunna undanröja risken för dub-

17 Riksdagen 1975176. I saml. Nr 135

belarbete och kompetenskonflikter mellan länsstyrelsen och länsmuseet. Fle-

ra remissinstanser förordar ett mer organiserat samarbete. Bl. a. anser Föreningen Sveriges landsantikvarier det väsentligt att remissförfarandet regleras i en handläggningsordning. Föreningen finner det även lämpligt

att länsstyrelsetjänstemannen deltar i länsmuseets veckoföredragningar.

Samarbetet mellan länsstyrelsen och länsmuseet är väsentligt och jag har all förståelse för strävandena att så långt som möjligt försöka få till stånd ändamålsenliga och praktiska samarbetsformer. Med hänsyn till bl. a. den enskilde länsstyrelsetjänstemannens kompetens och arbetsbörda föreligger det emellertid, som även några remissinstanser påpekar, vissa svårigheter när det gäller att skapa samarbetsformer som går att använda över hela landet. Jag har emellertid i princip inte något att erinra mot att den av

Föreningen Sveriges landsantikvarier föreslagna handläggningsformen för remisser mellan länsstyrelsen och länsmuseet tillämpas. Handläggningsfor-

men innebär bl. a. att länsstyrelsen bör inhämta yttrande från länsmuseet i ärenden om gränsbestämning, undersökning av fast fornlämning, bort-

tagande m. m. av fornlämning samt undersökning av plats för fornfynd.

Vidare innebär den att yttrande bör inhämtas i ärenden om förklarande för byggnadsminne, ändring av byggnadsminne och hävande av byggnads-

minnesförklaring.

Jag kan också ansluta mig till tanken på det mer organiserade samråds-

förfarande som några remissinstanser förespråkar. Detta förfarande kan in-

nebära att länsstyrelsetjänstemannen deltar i länsmuseets veckoföredragningar. Jag är vidare inte främmande för att länsstyrelsen kan behöva tillkalla företrädare för bl. a. länsmuseet att som experter delta i länsstyrelsens beredning av vissa ärenden. Behovet av sådan medverkan får avgöras från fall till fall. Över huvud taget måste praktiska synpunkter få stor betydelse när samarbetsrutiner mellan länsstyrelsen och länsmuseet skall utformas.

Länsstyrelsen och länsmuseet bör eftersträva ett sådant regelbundet sam-

arbete att länsstyrelsens behov av formella remisser till länsmuseet begränsas

samtidigt som risken för dubbelarbete minskar. Jag är emellertid inte nu

beredd att ansluta mig till det av några remissinstanser framförda förslaget

att bestämmelser om samarbetet tas in i länsstyrelsens arbetsordning resp. ien förordning om statsbidrag till regionala museer. Det är enligt min mening lämpligt att först avvakta erfarenheterna av den nya organisationen för den regionala kulturminnesvården. Det bör i stället ankomma på riksantikvarieämbetet att enligt sin instruktion meddela erforderliga råd och anvis-

ningar.

Arbetsgruppens riktlinjer för fördelningen av uppgifter mellan länsstyrelsen och länsmuseet godtas av flertalet remissinstanser. Åtskilliga instanser önskar emellertid en mer preciserad arbetsfördelning. Det

är även enligt min mening önskvärt att arbetsfördelningen blir klar och entydig. Detta är av betydelse för samarbetet mellan länsstyrelsen och länsmuseet samtidigt som samråd och rådgivning till kommuner och all-

mänhet underlättas.

Det är emellertid inte praktiskt möjligt att nu meddela definitiva före-

skrifter om vad som i detta avseende skall gälla för framtiden. Jag delar statens kulturråds uppfattning att det är svårt att för varje uppkommande

situation ange vilka uppgifter som länsstyrelsen skall ha i förhållande till

de uppgifter länsmuseet skall svara för. Arbetsfördelningen blir också be-

roende av förhållandena i länen. Arbetsgruppens förslag till ansvarsfördelning bör emellertid i stort kunna

fungera som riktlinjer för fördelningen av uppgifter mellan länsstyrelsen

och länsmuseet. Det av mig förordade samarbetet mellan dessa båda parter bör vid oklarhet om vad som gäller vara en garanti för att samförstånds-

lösningar skall kunna nås i de enskilda fallen. I likhet med vad jag tidigare anförde om bestämmelser för samarbetet är jag inte beredd att nu förorda att föreskrifter om ansvarsfördelningen tas in i länsstyrelsens arbetsordning

resp. I en statsbidragsförordning.

Arbetsgruppens förslag att länsstyrelsen skall fungera som regional remissinstans åt riksantikvarieämbetet föranleder, såvitt gäller ärenden om

kyrkobyggnader, erinringar från flera remissinstanser som förordar att kyr-

kobyggnadsärendena i likhet med ärenden om kyrkliga inventarier remitteras

direkt till länsmuseet. Även jag anser att detta i vissa fall kan vara ett smidigare förfarande. Som påpekas av bl. a. Föreningen Sveriges landsan-

tikvarier bör arbetsgruppens önskemål att länsstyrelsen skall följa den ak-

tuella verksamheten kunna tillgodoses inom ramen för det föreslagna sam-

arbetet. Riksantikvarieämbetet bör emellertid ha möjlighet att också remittera ärenden om kyrkobyggnader direkt till länsstyrelsen. Jag tänker då närmast på ärenden som rör miljö- eller planfrågor.

Arbetsgruppen har i fråga om samråd och rådgivning försökt att skapa

klara och enhetliga kontaktvägar inom den regionala kulturminnesvården genom att föreslå att länsstyrelsen i första hand skall vara det regionala kontaktorganet. Även jag anser att länsstyrelsen bör ha denna uppgift. Det

ligger i sakens natur att den föreslagna ordningen inte får drivas därhän

att den blir stelbent och alltför formaliserad. I detta sammanhang kommer

kommunernas behov av rådgivning och antikvarisk medverkan in i bilden. Enligt min mening är länsmuseet det organ som i första hand skall lämna

kommunerna hjälp i byggnadsärenden och andra frågor där en antikvarisk granskning är nödvändig. I dessa frågor anser jag i likhet med bl. a. För-

eningen Sveriges landsantikvarier att kommunerna utan förmedling av länsstyrelsen bör ha möjlighet att vända sig direkt till länsmuseet. Jag vill

påpeka att det även i andra fall kan finnas anledning att göra avsteg från principen att länsstyrelsen | skall vara det regionala kontaktorganet. Länsstyrelsen bör emellertid kopplas in när granskningen visar att kultur-

minnesvårdens speciallagstiftning berörs. Länsmuseet bör också underrätta

länsstyrelsen när länsstyrelsens uppgifter enligt byggnads- eller naturvårdslagstiftningen aktualiseras. Samma sak gäller låne- och bidragsfrågor samt

ärenden om kommunala bostadsbyggnadsprogram. Jag ansluter mig således

till arbetsgruppens förslag med angivna förbehåll för kommunernas möj-

ligheter att konsultera länsmuseet.

Jag ansluter mig vidare till den föreslagna ansvarsfördelningen beträffande inventeringar och kulturhistorisk forskning. Vad gäller vården av kulturminnen och kulturmiljöer är jag cnse med arbetsgruppen om att länsstyrelsen bör ha ett allmänt ansvar för att erforderliga vårdarbeten kommer till stånd. Det är också av vikt att länsstyrelsen får ett planeringsansvar för vårdarbeten

som bekostas av AMS. Jag förutsätter att den arbetskapacitet för projektering

och kontroll av vårdarbeten. som I samverkan med AMS har bvggts upp hos riksantikvarieämbetet, liksom hittills utnyttjas för den regionala kul-

turminnesvården. Beträffande den kritik som Vitterhetsakademien anför i fråga om den

statliga vården av akademins fastigheter vill jag erinra om de avtal som år 1975 slöts mellan staten och akademin (prop. 1975:20, KrU 1975:12, rskr

1975:201). Ett av avtalen behandiar den statliga förvaltningen av akademins

fastigheter. Detta avtal klarlägger att staten har åtagit sig att genom riksantikvarieämbetet svara för vården och förvaltningen. Vårdansvaret för de aktuella fastigheterna åvilar således ämbetet. Enligt min mening bör ämbetet självständigt kunna delegera vissa uppgifter till länsstyrelsen eller länsmuse-

et. En sådan delegering innebär inte att ämbetet frånhänder sig sitt ansvar

gentemot akademin. Det är emellertid önskvärt att ämbetet på lämpligt

sätt håller akademin underrättad om vårdarbetet.

Riksdagsbeslutet om den regionala kulturminnesvården innebär att det

statliga ansvaret för kulturminnesvården förstärks genom att en ny

tjänsteman tillförs länsstyrelsen. Samtidigt medför beslutet att

länsmuseet även i fortsättningen får möjlighet att som fri institution bedriva

en kvalificerad kulturminnesvård. En samverkan mellan länsstyrelsen och länsmuseet bör garantera att den nya tjänsten verkligen medför en för-

stärkning av den regionala kulturminnesvården. Flera remissinstanser uttrycker oro för att en enda tjänsteman inte kan handlägga de uppgifter som om-

fattas av den föreslagna arbetsfördelningen. Givetvis kan det här liksom i and-

ra verksamheter uppstå vissa probiem med hänsyn till bl. a. arbetsuppgifternas mångfald. Den = regionala = organisationen = förutsätter emellertid alt ett aktivt samarbete kommer till stånd med länsmuseet. Det bör inom ramen för detta samarbete finnas möjligheter att fördela arbetsbördan på ett sätt som tar till vara både länsstyrelsens och länsmuseets samlade resurser.

Tjänstemannen bör även kunna erhålla viss service inom länsstyrelsens planeringsavdelning. Det ankommer på regeringen att besluta om den regionala organisationen. När det gäller frågor som rör den nya tjänstemannens inordnande i länsstyrelsen m. m. har jag samrått med chefen för kommunde-

partementet. Denne har tidigare beräknat medel för i hela landet sammanlagt

26 tjänster för handläggare och en tjänst för biträdespersonal (prop. 1975/76:100 bil. 16).

Jag är i fråga om den nye länsstyrelsetjänstemannens kompetens ense med arbetsgruppen om att tjänstemannen bör ha kulturhistorisk sakkunskap och erfarenhet. Även etnologiska kunskaper bör vara av värde. Jag vill i sammanhanget påpeka att länsstyrelscinstruktionen (1971:460), med några få undantag, inte uppställer några formella behörighetsvillkor för de tjänstemän som nu finns inom länsstyrelsen. Det finns enligt min mening inte behov av att införa någon annan regel för den nye tjänstemannen.

Jag har därför inte för avsikt att föreslå att föreskrifter om behörighet för

den nya tjänsten skrivs in i länsstyrelseinstruktionen.

Arkivfrågan behandlas ingående av riksarkivet som i sitt yttrande belyser

de ekonomiska, organisatoriska och kulturella aspekterna. Jag vill i detta sammanhang liksom bl. a. riksarkivet betona vikten av att länsmuseets arkiv

även i fortsättningen tillförs informationsmaterial. Länsstyrelsen bör därför

tillställa länsmuseet kopia eller avskrift av beslut i kultturminnesvårdsärende.

Det ankommer på regeringen att meddela föreskrifter i detta hänseende.

Den föreslagna beslutsnivån för handläggning av nytillkomna ärenden inom länsstyrelsen kritiseras av ett antal remissinstanser. I remissvaren framhålls att beslutsnivån ligger högre än vad som gäller för andra ärendegrupper. Även om jag i princip ansluter mig till arbetsgruppens förslag kan jag till viss del instämma i remissinstansernas bedömning att beslutsnivån bör sän-

kas. Det kan därför finnas anledning att se över arbetsordningen för att

bl. a. undersöka om några ärenden kan handläggas som enmansärenden av den nye tjänstemannen. Jag anser emellertid att länsstyrelsen först bör

få viss erfarenhet av de aktuella ärendena innan beslutsnivån sänks.

Särskilda organisationsproblem föreligger som arbetsgrup-

pen redovisar i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län. De speciella förhållandena i Stockholms län är även enligt min mening

av sådan beskaffenhet att en särskild lösning måste väljas.

Att endast tillföra länsstyrelsen en tjänsteman för kulturminnesvårdsfrågor kan således inte anses tillräckligt för de omfattande arbetsuppgifter som föreligger i Stockholms län. Jag är därför ense med arbetsgruppen att staten i detta län bör öka sina insatser i förhållande till riksdagens tidigare beslut. Chefen för kommundepartementet har tidigare i samråd med mig beräknat medel för tre tjänster som handläggare av kulturminnesvårdsfrågor och en tjänst som biträde vid länsstyrelsen i Stockholms län. Dessa tjänster

motsvarar den nuvarande landsantikvarieorganisationen. Genom att staten föreslås avlöna tjänstemännen och biträdet bör resurser frigöras för Stockholms läns kulturminnesråd och Stockholms läns landsting. Det bör

härigenom finnas möjligheter att totalt sett tillföra kulturminnesvården i

Stockholms län en resursförstärkning. Jag har tidigare framhållit att jag inte är beredd att redan vid detta riksmöte

lägga fram förslag om ett nytt statsbidragssystem för länsmuseerna (prop.

1975/76:100 bil. 10 s. 74). För budgetåret 1976/77 har jag beräknat medel

för länsmuseernas verksamhet under anslaget Bidrag till avlöningar inom

landsantikvarieorganisationen (prop. 1975/76:100 bil. 10 s. 73). Detta anslag är redan i dag att betrakta som en form av länsmuseistöd, eftersom

landsantikvarien i de flesta län också är chef för länsmuseet. Jag har föreslagit

att anslaget bör höjas till 1976 års lönenivå. Anslagsmedien bör fördelas enligt de principer som f.n. gäller. Det bör ankomma på regeringen att besluta om bidragsbestämmelsernas tillämpning i Stockholms län. Jag vill dock betona att bidraget efter den 1 juli 1976 inte längre är att betrakta som ett bidrag till avlöningar inom landsantikvarieorganisationen i egenskap av riksantikvarieämbetets regionala företrädare. Det bör i stället ses som ett allmänt stöd till den regionala kulturminnesvård och museiverksamhet som bi.a. länsmuseerna bedriver.

Närmare bestämmelser om villkoren för statsbidraget finns intagna i kungörelsen (1955:317) angående statsbidrag till avlöningar inom landsan-

tikvarieorganisationen. Den nya ordningen bör enligt min mening medföra

vissa ändringar i denna kungörelse. Riksantikvarieämbetet bör sålunda inte

längre ha till uppgift att fastställa stadgar för landsantikvariens huvudmannaorganisation. Vidare bör ämbetet inte längre ha tillsyn över sådan organisation. I linje med strävandena att undvika en detaljreglering av de fria kulturinstitutionernas verksamhet bör kungörelsen inte heller föreskriva behörighetsvillkor för landsantikvarien eller för dennes amanuens. Det an-

kommer på regeringen att besluta i dessa frågor.

10.7.2 Kulturminnesvårdens speciallagstiftning

Med vissa undantag är riksantikvarieiämbetet beslutande myndighet enligt kulturminnesvårdens s. k. speciallagstiftning. I denna lagstiftning behandlas ärenden om fasta fornlämningar, vissa skeppsvrak och fornfynd. Den behandlar också bestämmelser om byggnadsminnesmärken, dvs. byggnader i allmän ägo som uppfyller kravet på visst kulturhistoriskt eller konstnärligt värde. Det är vanligt att till denra lagstiftning även hänföra vissa ärenden om kyrkobyggnader och kyrkotomter som tillhör svenska kyrkan. Vidare

brukar lagstiftningen anses omfatta ärenden om byggnadsminnen. Som byggnadsminne kan riksantikvarieimbetet förklara byggnad av högt kulturhistoriskt eller historiskt värde som inte tillhör staten och inte heller utgör kyrkobyggnad för svenska kyrkan. Slutligen förs ofta till området för speciallagstiftningen ärenden om begravningsplatser, kyrkliga inventarier och utförsel av vissa äldre kulturföremål. De författningsbestämmelser som omfattas av kulturminnesvårdens speciallagstiftning återfinns dels i lagen (1942:350) om fornminnen (ändrad se-

nast 1971:1163) och lagen (1960:590) om byggnadsminnen (ändrad senast 1972:777), dels i vissa kungörelser. Jag kommer här för översiktens skull

även att behandla vissa frågor som berör dessa kungörelser, trots att det

ankommer på regeringen att besluta i frågorna.

Som jag tidigare har redovisat uttalde jag i prop. 1974:28 (s. 352 och

353) att jag I princip anslöt mig till MUS 65:s förslag om en decentralisering av besluten enligt kulturminnesvårdens speciallagstiftning. Det borde emel-

lertid närmare övervägas om inte beslut i vissa ärenden borde fattas av riksantikvarieimbetet också i fortsättningen. Jag framhöll vidare att riks-

antikvarieämbetet borde pes rätt att föra talan mot de regionalt fattade besluten enligt speciallagstiftningen. Vad jag anförde i propositionen lämnade

riksdagen utan erinran (KrU 1974:15, rskr 1974:248).

Dessa frågor har behandlats av arbetsgruppen för vissa kulturminnesvårds-

och muscifrågor. Arbetsgruppen har lagt fram förslag i fråga om avgränsningen av riksantikvarieämbetets beslutanderätt enligt speciallagstiftningen.

Förslagen syftar till att föra över sådana ärenden till länsstyrelsen som har ett starkt samband med den fysiska planeringen och samhällsplaneringen i stort. Arbetsgruppen föreslår beträffande lagen om fornminnen att

länsstyrelsen blir beslutande myndighet i fråga om de fasta fornlämningarna. Beslut om undersökning av plats för fornfynd bör också fattas av länsstyrel-

sen. Arbetsgruppen föreslår vidare att länsstyrelsen tar över riksantikvarieämbetets beslutanderätt enligt lagen om byggnadsminnen.

För att tillämpningen av lagen om fornminnen och lagen om byggnads-

minnen skall bli enhetlig och ändamålsenlig bör riksantikvarieämbetet enligt

arbetsgruppens förslag ges rätt att föra talan mot de beslut som länsstyrelsen

meddelar enligt dessa författningar.

Förslagen att decentralisera beslutanderätten från riksantikvarieämbetet till länsstyrelsen får i huvudsak stöd av eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

Jag vill för egen del anföra följande. De fasta fornlämningarna åtnjuter skydd genom lagen om fornminnen. Skyddet följer direkt av la-

gens bestämmelser. Det krävs sålunda inte beslut eller registrering av myndighet för att en fast fornlämning skall vara skyddad. Skyddet är emellertid inte ovillkorligt. Under vissa förhållanden kan tillstånd ges att exempelvis

ta bort fast fornlämning. För att ett effektivt skydd av de fasta fornlämningarna skall kunna upp-

rätthållas är det viktigt att planer och andra åtgärder utformas på ett sådant sätt att fornlämningarna i största möjliga utsträckning skyddas och bevaras. Frågor om hur fasta fornlämningar bäst kan skyddas och bevaras måste beaktas i samband med planeringsarbetet på regional och lokal nivå. Jag

ansluter mig därför till arbetsgruppens förslag att beslutanderätten i ärenden om fasta fornlämningar enligt lagen om fornminnen skall decentraliseras

till länsstyrelsen. Jag kan alltså inte godta de invändningar mot en sådan decentralisering som har förts fram av ett femtontal remissinstanser, bl. a.

med arkeologisk sakkunskap. Dessa senare instanser kritiserar bl. a. arbets-

gruppens uttalande att länsstyrelsen kan komma att ta ställning till vad som är fast fornlämning. För egen del anser jag att samarbetet med länsmuseet bör tillförsäkra länsstyrelsen behövlig sakkunskap. Samtidigt bör länsstyrelsen kunna påräkna medverkan från riksantikvarieimbetet när det

är påkallat. Den sakkunskap som finns företrädd hos riksantikvarieämbetet bör sålunda kunna utnyttjas även av länsstyrelsen. Jag kommer att i ett annat sammanhang föreslå regeringen att länsstyrelsen skall samråda med ämbetet i ärenden av vikt. Till denna kategori ärenden hör enligt min mening i många fall undersökning av fast fornlämning och tillstånd att ta bort fast fornlämning m. m.

Att länsstyrelsen bör besluta om undersökning av fast fornlämning bör

som arbetsgruppen föreslår även innebära att länsstyrelsen får omhänderta

fornlämning eller del därav. Enligt min mening bör riksantikvarieämbetet utfärda anvisningar om hur länsstyrelsen bör förfara med sådan egendom.

Jag ansluter mig vidare till arbetsgruppens förslag att de lokala ombuden

inte längre bör svara för det sarnråd m. m. som skall ske vid t. ex. väg-

anläggning eller annat arbetsföretag som berör fast fornlämning.

När det gäller de lokala ombudens befattning med fornfynden är några

remissinstanser tveksamma eller kritiska till förslaget att ombuden skall

ha kvar sina uppgifter. Bl. a. anser Föreningen Sveriges landsantikvarier att frågan kräver ytterligare överväganden. Jag anser för egen del att det

är värdefullt att kunna engagera personer på lokal nivå med intresse för

kulturminnesvården. Likväl finner jag att den framförda kritiken inte kan

lämnas utan avseende. Frågan om kulturminnesvårdens lokala företrädare

bör övervägas ytterligare. Jag avser senare att föreslå regeringen att uppdra åt riksantikvarieämbetet att se över frågan. Jag är inte beredd att nu ändra

ombudens uppgifter såvitt avser ärenden om fornfynd. Jag ansluter mig även i denna del till arbetsgruppens förslag.

Den av flera remissinstanser framförda uppfattningen att länsmuseet bör överta ombudens uppgifter stämmer i och för sig väl överens med museets

övriga funktioner inom den regiorala kulturminnesvården. Jag är emellertid

inte f. n. beredd att ta ställning i denna fråga. Ett skäl till detta är att den regionala museiorganisationen inte är enhetlig i alla län.

När det gäller ärenden om vissa skeppsvrak föreslår arbetsgruppen inte någon decentralisering på grund av att ärendena tillhör en ny och avgränsad kategori. Bl. a. decentraliseringsutredningen har en annan uppfattning än

arbetsgruppen. Utredningen godtar att bestutsfunktioner förs över i etapper

men menar att det redan nu bör beslutas att avgöranden i ärenden om

skeppsvrak skall kunna träffas regionalt fr. o. m. en bestämd tidpunkt och

att det bör ske inom en relativt nära framtid. Jag anser för egen del att

det först sedan erfarenheter har vunnits av den av mig förordade decentraliseringen i olika ärenden kan bli aktuellt att föra över ärendena om

vissa skeppsvrak till länsstyrelsen. Jag ansluter mig därför till arbetsgruppens

förslag. I likhet med arbetsgruppen förordar jag att riksantikvarieimbetet även i fortsättningen bör besluta i ärenden om fornfynd med undantag för un-

dersökning av plats för fornfynd som länsstyrelsen bör besluta om.

Riksantikvarieämbetet kommer, som har framgått av vad jag tidigare

har anfört, att som central förvaltningsmyndighet även i fortsättningen ha

ett Övergripande ansvar för vården och bevarandet av de fasta fornläm-

ningarna. Jag finner i likhet med arbetsgruppen att riksantikvarieämbetets

överinseende över vården och bevarandet av de fasta fornlämningarna bör

slås fast I lagen om fornminnen. Beträffande kungörelsen (1920:744) med föreskrifter

rörande det offentliga byggnadsväsendet (ändrad se-

nast 1968:739) ansluter jag mig till arbetsgruppens förslag att riksantikvarieimbetet även i fortsättningen bör ha tillsyn över underhåll och vård av byggnadsminnesmärken. I fråga om kyrkobyggnad för svenska kyrkan anser arbetsgruppen att skäl föreligger både för och emot en decentralisering av riksantikvaricämbetets beslutanderätt. Remissopinionen är delad i frågan även om flertalet instanser inte har något att erinra mot arbetsgruppens förslag att avvakta den pågående

prövningen av förhållandet mellan stat och kyrka. Jag delar arbetsgruppens

uppfattning och avser därför inte att föreslå regeringen att riksantikvarieämbetets beslutanderätt enligt kungörelsen nu skall föras över till länsstyrelsen.

Vad gäller lagen om byggnadsminnen finner jag det värdefullt att arbetsgruppens förslag har fått ett så positivt mottagande av remissinstanserna. Jag anser i likhet med arbetsgruppen att en decentralisering

bör medföra att länsstyrelsens samordnande verksamhet stärks. Det bör

härigenom även vara möjligt att åstadkomma en smidigare handläggningsordning. Vidare bör det kunna leda till att de regionala och lokala organen

får ett ökat inflytande på olika frågor om hur den kulturhistoriskt värdefulla

bebyggelsen lämpligen bör och kan bevaras. Jag förordar således att länsstyrelsen tar över riksantikvarieämbetets beslutanderätt enligt lagen om byggnadsminnen.

Emellertid anser jag det liksom arbetsgruppen angeläget att markera att

riksantikvarieämbetet fortfarande har ett övergripande ansvar. Jag förordar

därför att en ny bestämmelse om detta förs in i lagen om byggnadsminnen.

Arbetsgruppen har funnit att länsstyrelsen i ärende om byggnadsminnesförklaring bör utfärda skyddsföreskrifter i samråd med riksantikvarie-

ämbetet. Jag finner emellertid i likhet med några remissinstanser att samråd

av detta slag normalt inte bör krävas.

Flera remissinstanser anser att riksantikvarieämbetets tillsyn och prövning enligt begravningskungörelsen (1963:540, ändrad se-

nast 1975:1006) bör föras över till länsstyrelsen. I några remissvar framhålls att ärendena har samband med den fysiska planeringen och samhällsplaneringen i stort. Det är också min mening att ett sådant samband föreligger.

Ärenden om begravningsplats och krematorium kräver att bl. a. plan-, hälsovårds- och naturvårdssynpunkter beaktas. Det är även betydelsefullt att hänsyn tas till svenska kyrkans och övriga trossamfunds intressen. Det

lokala inflytandet måste vidare tillgodoses. Den behövliga samordningen

av olika synpunkter och intressen bör med fördel kunna ske inom ramen för länsstyrelsens planeringsverksamhet.

Ärendena enligt begravningskungörelsen har visserligen samband med frågor om kyrkobyggnad och kyrkotomt som enligt vad jag har angett fortfarande bör prövas av riksantikvarieimbetet. Detta samband bör emellertid inte hindra att ämbetets uppgifter enligt begravningskungörelsen nu förs över till länsstyrelsen. Jag förordar att en sådan decentralisering sker. Chefen för justitiedepartementet kommer att i annat sammanhang föreslå regeringen att meddela beslut i frågan. Jag vill påpeka att det kan vara lämpligt att länsstyrelsen i erforderlig utsträckning inhämtar yttrande från länsmuseet i ärende enligt begravningskungörelsen.

Jag ansluter mig vidare till förslaget att riksantikvarieämbetet bör till-

erkännas besvärsrätt mot länsstyrelsens beslut enligt lagen om fornminnen och lagen om byggnadsminnen. Motsvarande rätt att föra talan mot länsstyrelsens beslut tillkornmer redan statens naturvårdsverk såvitt

avser beslut inom naturvårdens område. Jag förordar att bestämmelser

om riksantikvarieimbetets besvärsrätt tas in i lagen om fornminnen och lagen om byggnadsminnen.

När det gäller övriga författningsfrågor har arbetsgruppen

bl. a. föreslagit att länsstyrelsen skall samråda med riksantikvarieämbetet

innan länsstyrelsen enligt lagen om fornminnen eller lagen om byggnads-

minnen fattar beslut som kan föranleda ersättningsskyldighet celler annat beslut av vikt. Förslaget avser bestämmelser i kungörelsen (1942:926) om fornminnen (omtryckt 1972:550) och kungörelsen (1960:691) om byggnads-

minnen (omtryckt 1972:535). Jag kommer att i annat sammanhang föreslå

regeringen att utfärda föreskrifter i huvudsaklig överensstämmelse med arbetsgruppens förslag.

För att genomföra de förslag till decentralisering som jag har lagt fram

behöver ändringar vidtas i lagen om fornminnen och lagen om byggnadsminnen. Jag återkommer i specialmotiveringen (avsnitt 12) tilt dessa ändringar. Dessutom berörs ett antal författningar som är av den naturen att

ändringarna inte kräver medverkan från riksdagen.

10.8¶Massmarknadsförlag

Under innevarande budgetår har nya stödformer införts för att underlätta bokutgivningen. Genom det nya litteraturstödet garanteras bidrag åt sam-

manlagt ca 650 titlar inom områdena svensk skön- och debattlitteratur,

översatt skönlitteratur, svensk och översatt barn- och ungdomslitteratur,

klassiker samt översatt facklitteratur av typen standardverk. Detta stöd avser främst att underlätta utgivning av kvalificerad litteratur. Stödet har emel-

lertid konstruerats så att det också bör verka dämpande på prisutvecklingen

på böcker.

I syfte att underlätta nyetablering av förlag och att förbättra villkoren

för små och medelstora förlag infördes samtidigt med litteraturstödet en

stödform med statliga kreditgararitier för förlag. Vidare har barn- och ung-

domsorganisationerna fått rätt att för läsfrämjande insatser utnyttja de böcker, som staten får från förlagen som motprestation för erhållet litteraturstöd. Härvid samarbetar organisationerna med studieförbunden.

Villkoren för den kvalificerade bokutgivningen har förbättrats avsevärt genom de nya stödformerna. Dessa har införts försöksvis och det är först efter viss tid möjligt att uttala sig om vilka effekter reformerna har på bok-

utgivning, priser m. m. Statens kulturråd har i uppdrag att noga följa utvecklingen och att utvärdera resultaten av de olika stödformerna. De genomförda reformerna på litteraturområdet innefattar — om man bort-

ser från de läsfrämjande insatserna på barn- och ungdomsområdet — inga direkta åtgärder i syfte att stimulera bokdistribution och läsfrämjande. Jag har i budgetpropositionen (prop. 1975/76:100 bil. 10 s. 16) anmält att jag har för avsikt att till utbildningsdepartementet knyta särskild expertis för

att utreda bokdistributionens villkor och frågan om ett eventuellt statligt

stöd till bokhandeln. Det är naturligt att ett sådant stöd utformas så att det står i samklang med övriga åtgärder för att stödja tillgången på god litteratur.

Litteraturutredningen diskuterade i sitt slutbetänkande (SOU 1974:5) Bo-

ken olika läsfrämjande åtgärder och kom fram till att ett lämpligt sätt att

stimulera läsning är att staten lämnar bidrag till s. k. massmarknadsutgivning av prisbillig kvalitetslitteratur. I betänkandet redovisas en skiss till ett sådant

massmarknadsförlag. Utredningen tänker sig att förlaget varje år skall ge ut 26 tidigare utgivna verk inom vuxenområdet till ett pris av 5 kr. per

styck och lika många tidigare utgivna verk inom barn- och ungdomsområdet

till ett pris av 4 kr. per styck. En sådan utgivning beräknade utredningen

inte kunna genomföras utan särskilda statliga bidrag om ca 900 000 kr. per år. Utredningen ansåg att bokbranschen själv om den vill åtaga sig en sådan utgivning borde få driva förlaget. Om detta inte var möjligt borde staten, Svenska bokförläggareföreningen och folkbildningsorganisationerna

bli delägare i förlaget.

Remissinstanserna ställde sig genomgående positiva till utredningens förslag om ett massmarknadsförlag. Från åtskilliga håll riktades dock kritik mot utredningens beräkningar och detaljförslag, i första hand vad gäller

förlagets organisation, behov av stöd och marknadsföringsprinciper. En när-

mare redovisning av utredningens förslag och remissinstansernas synpunkter

finns i prop. 1975:20 (s. 38-39 och s. 53-55).

I nyssnämnda proposition anförde jag att jag hade för avsikt att i annat

sammanhang återkomma till frågan om ett massmarknadsförlag. Två företeelser kan var för sig motivera införandet av ett massmarknadsförlag. Den första är den utveckling som bokförsäljningen har genom-

gått. Det har under senare år framstått allt klarare att bokförsäljningen sker via två separata system. Den kvalificerade litteraturen säljs via bokhandel

och bokklubbar till ett högt — och under det senaste decenniet kraftigt stigande — pris. Den spekulativa massmarknadslitteraturen däremot, som legat relativt stilla på en mycket låg prisnivå, säljs via de ca 15 000 försäljningsställen som Pressbyrån förser med litteratur. Enligt litteraturutredningens undersökning expanderade utgivningen av massmarknadslitteratur under

1970-talets början medan den kvalificerade utgivningen låg relativt stilla.

Det finns alltså ett behov av en prisbillig utgivning av kvalificerad men populär litteratur som är anpassad till Pressbyråns rutiner.

Den andra företeelsen är folkbokens försvinnande. Det är ganska länge

sedan försäljningen av folkböckerna nådde sin höjdpunkt och det är givetvis svårt att med nuvarande förutsättningar på nytt bygga upp en likartad verksamhet med en omfattande arbetsplatsförsäljning och en mångfald av läsfrämjande insatser. Det bör dock vara möjligt att knyta an till det som

var väsentligt i den tidigare verksamheten. Folkbokens framgång innebar

att populär och kvalificerad litteratur till ett extremt lågt pris blev nästan var mans egendom. I regel såldes böckerna av kamrater på arbetsplatser, I studiecirklar och på föreningsmöten.

Under senare år har utlåningen av böcker på arbetsplatserna blivit en allt större det av bibliotekens verksamhet. Boken har därmed kommit tullbaka

till arbetsplatserna. Detta är glädjande men det är också viktigt att det blir

möjligt att på ett enkelt sätt på arbetsplatserna köpa god litteratur. Lån och förvärv av litteratur bör därvid kunna komplettera varandra på ett fruktbart sätt.

En massmarknadsutgivning av kvalitetslitteratur bör således enligt min

mening vara så ordnad att böckerna kan säljas såväl via bokhandlarna, Press-

byrån och bokklubbar som genom organisationer och folkrörelser. Det är därför viktigt att ett massmarknadsförlag i så stor utsträckning som möjligt kan förankras i organisationer och folkrörelser.

För att undersöka möjligheterna att få till stånd en bokutgivning med denna inriktning har från utbildningsdepartementets sida kontakter tagits

med företrädare för bokförläggare, författare och olika folkrörelser. Det har

därvid framkommit att det inom organisationslivet finns ett stort intresse av att göra en insats för att sprida prisbillig kvalitetslitteratur. Stiftelsen

Litteraturfrämjandet, som har förankring i LO, TCO, de största studieför-

bunden samt producent- och konsumentkooperationen, har utarbetat en plan för en massmarknadsutgivning. I en skrivelse till utbildningsdepar-

tementet i februari 1976 förklarar stiftelsen sig villig att ta på sig ansvaret för en sådan utgivning. Den föreslås i skrivelsen bedrivas i form av ett nytt förlag som skall utgöra en del av Stiftelsen Litteraturfrämjandet. Förlaget skall redovisningsmässigt vara skilt från stiftelsen. Det skall vidare ha en

cgen styrelse och/eller utgivningsråd som utses av de organisationer som

står bakom Litteraturfrämjandet.

Det förutsätts i stiftelsens förslag att utgivningen skall kunna omfatta

all slags litteratur för vuxna. Detta innebär att förlaget även bör kunna

syssla med originalutgivning. Nyutgivning av tidigare utgivna titlar av svensk och till svenska översatt skönlitteratur skall dock enligt förslaget dominera.

Verksamheten bör enligt skrivelsen i första hand bedrivas försöksvis under

tre år. Stiftelsen har utarbetat ett förslag till hur försöksverksamheten skulle kunna utformas. Det första verksamhetsåret beräknas utgivningen omfatta tio titlar och under vart och ett av de därpå följande två åren 18 titlar.

Den genomsnittliga bruttoupplagan för varje boktitel beräknas till 40 000 exemplar. De organisationer som står bakom Litteraturfrämjandet förutsätts

aktivt medverka i böckernas spridning, vilket innebär att en rad nya kontakt-

och försäljningskanaler öppnas. Detta utesluter naturligtvis inte, anges det

i skrivelsen, att stor vikt också bör läggas vid saluföringen av förlagets

böcker genom mera traditionella försäljningskanaler, främst då bokhandeln

och pressbyrån. Den enskilda bokens pris beräknas i dagens penningvärde

till ca 5 kr.

Litteraturfrämjandet anser att staten och Litteraturfrämjandet under den treåriga försöksperioden bör binda sig vid vissa åtaganden. Dessa åtaganden innebär främst att Litteraturfrämjandet tar ansvaret för verksamhetens upp-

byggnad och drift, medan staten ger förlaget ett ekonomiskt stöd. Efter de tre försöksåren bör en utvärdering ske. Enligt Litteraturfrämjandets kal-

kyler kommer verksamheten, med de ambitioner som anförts att kräva inledningsvis ett årligt bidrag om 2,5 milj. kr.

Jag finner det glädjande att Litteraturfrämjandet och dess huvudmän med

sin breda organisations- och folkrörelseanknytning vill ta ansvaret för en

försöksverksamhet med massmarknadsutgivning av kvalitetsböcker. Jag föreslår därför att man tar fasta på vad främjandet har föreslagit och att staten

åtar sig att ge ett fast årligt bidrag till verksamheten.

Som Litteraturfrämjandet har föreslagit bör verksamheten i första hand avse en treårsperiod. Den bör börja med budgetåret 1976/77. Verksamheten bör bedrivas i huvudsak enligt de riktlinjer som stiftelsen har angett i sin skrivelse. De redovisade planerna beträffande titelantal och upplagestorlek bör i stort sett kunna följas under försöksperioden. Böckerna bör kunna säljas till ett sådant pris att det blir möjligt att prismässigt konkurrera med den nuvarande spekulativa massmarknadsutgivningen. Det ankommer emellertid på Litteraturfrämjandet att ansvara för verksamhetens närmare

utformning. Utgivningen bör, som Litteraturfrämjandet har föreslagit. till övervägande

delen omfatta återutgivning men även en viss originalutgivning bör kunna

förekomma. Litteraturfrämjandets förslag avser endast vuxenlitteratur. En-

ligt min mening är det synnerligen angeläget att också en kvalitetsutgivning

av billiga barn- och ungdomsböcker kommer till stånd. Enligt vad jag erfarit

finns inom folkrörelserna och till dem anknutna förlag planer på en massmarknadsutgivning av barn- och ungdomslitteratur som skulle kunna starta i stort sett samtidigt med Litteraturfrämjandets utgivning. Med hänsyn här-

till har jag ansett det lämpligt att f.n. begränsa försöksverksamheten till vuxenlitteraturen. I försöksverksamheten bör som ett viktigt led ingå olika åtgärder i syfte

att nå helt nya grupper av läsare. Det aktiva stöd från organisationerna

som förutsätts i den föreslagna organisationsformen bör göra detta möjligt. En satsning på försäljning på arbetsplatser och inom organisationerna får givetvis inte medföra att försäljningen via de kommersiella kanalerna försummas. Det är min förhoppning att bokhandeln och framför allt Pressbyrån

i samarbete med Litteraturfrämjandet skall göra kraftiga ansträngningar för

att sprida litteratur som förenar kvalitet med prisbillighet.

Det är också givet att ett massmarknadsförlag, med angiven inriktning

för att bli framgångsrikt måste få ett positivt gensvar från författare och förläggare. I sina remissvar över litteraturutredningens förslag visade såväl

Sveriges författarförbund som Svenska bokförläggareföreningen en positiv

syn på införandet av massmarknadsförlag. Jag har förhoppningar om att

det skall kunna träffas en uppgörelse mellan Litteraturfrämjandet och Svenska bokförläggareföreningen sorn innebär att bokförläggarna blir represen-

terade i massmarknadsförlagets styrelse/utgivningsråd.

För den av Litteraturfrämjandet föreslagna försöksverksamheten förordar

jag ett statligt stöd av 2,5 milj. kr. per år. Jag har beräknat medel för detta

ändamål under anslaget Bidrag till särskilda kulturella ändamål (14.8). Mellan

staten och Stiftelsen Litteraturfrämjandet bör ett avtal träffas i vilket de närmare villkoren för försöksverksamheten anges. De riktlinjer som jag här

har anslutit mig till bör redovisas i avtalet och förlaget bör däri garanteras det av mig förordade statliga stödet.

10.9 Internatione!lt kultursamarbete Ett av målen för kulturpolitiken är att främja ett utbyte av erfarenheter och idéer över språk- och nationsgränserna. Ett levande kulturliv förutsätter öppenhet för impulser från andra kulturmönster än vårt eget. De internationella kontakterna bidrar också till att främja förståelsen mellan människor i Sverige och i andra länder, liksom mellan olika grupper inom vårt

lands gränser. Kontakterna med andra länder har ökat i betydelse inte minst till följd av det stora antalet invandrare i vårt land.

Sedan länge har det funnits en utbyggd kontakt- och utbytesverksamhet

på kulturområdet. Denna har i första hand omfattat de stora kulturinsti-

tutionerna. Teater- och orkesterturnéer utomlands har t. ex. varit vanliga

inslag, liksom utländska gästspel i Sverige. På museiområdet har utvecklats

ett livligt samarbete främst kring vetenskapliga frågor. Även utställningar i utlandet av svensk bildkonst har relativt lång tradition. På senare år har kontaktverksamheten utvidgats till att omfaita betydligt fler aktiviteter. Fria teatergrupper och olika amatörgrupper har t. ex. deltagit i utbytet. Det är angeläget att fortsätta arbetet med att bredda kontaktytorna.

I den utveckling av kulturverksamheten som sker måste ingå också ökade

kontakter med andra länder. De nya former av kulturell verksamhet som

utvecklas inte minst på amatörområdet och inom folkrörelserna bör få den

stimulans som det innebär att komma i kontakt med kulturaktiviteter utanför våra gränser.

Kulturlivets utlandskontakter följer ofta traditionella vägar, geografiskt

sett. De är främst riktade mot Västeuropa och Nordamerika, Samtidigt växer intresset både bland kulturarbetarna och allmänheten för kulturlivet i exempelvis länderna i Östeuropa och i Afrika, Asien och Sydamerika. Under den treåriga reformperioden har flera initiativ tagits för att utveckla

det internationella kultursamarbetet längs delvis nya linjer. Efter förslag

i 1975 års budgetproposition har särskilda medel ställts till förfogande för att underlätta i första hand för folkrörelsernas organisationer att knyta kontakter i andra länder. I budgetpropositionen för 1976/77 har jag, vilket jag

tidigare har berört (10.2.D, föreslagit att Rikskonserter skall få resurser för att samordna musiklivets utlandskontakter. Arbetet med att utveckla de internationella kulturkontakterna fortgår således.

Dagens internationella utbyte finansieras på olika vägar. De resurser som

i dag står till buds för särskilda statliga insatser för internationellt kulturellt

utbyte förvaltas till väsentlig del av Svenska institutet som bl. a. har till

uppgift att förmedla kontakter för organisationer, institutioner och enskilda

som av olika skäl har svårigheter att själva etablera och upprätthålla direkt

kontakt med motparter i utlandet. NUNSKU har ansvar för utställningar

av aktuell svensk bildkonst utomlands. Statens kulturråd har vissa möjligheter att ge ekonomiska bidrag till internationella ändamål såsom gästspel och deltagande i konferenser. Rådet ger i första hand stöd till kontakter som utvecklas inom den fria skapande verksamheten. Verksamheten vid styrelsen för internationell utveckling, SIDA, inbegriper i begränsad omfattning även stöd som i viss utsträckning kan främja mottagarländernas kontakter med svenskt kulturliv. Museers och andra kulturinstitutioners utlandskontakter, bedrivs i de flesta fall inom ramen för institutionernas

budgetar. Dessutom ges stöd i olika former över skilda dispositionsposter

under utrikes- och utbildningshuvudtitlarna. Ekonomiska resurser ställs

även till förfogande inom ramen för den årliga verksamhetsbudgeten för

nordiskt kulturellt samarbete.

Enligt min mening är det en fördel att ansvaret för det internationella

kultursamarbetet är fördelat på flera instanser och att insatserna har olika inriktning. Den internationella kontaktverksamheten på kulturområdet måste bedrivas utifrån skilda aspekter.

Rollfördelningen mellan dem som arbetar med kulturutbytet kan emellertid många gånger bli oklar. Detta får givetvis inte hindra ett effektivt arbete. För att det internationella kulturutbytet skall kunna bedrivas på ett smidigt sätt är det därför enligt min mening nödvändigt att klargöra

ansvarsfördelningen mellan de olika organ som är verksamma på området.

Inte minst är det önskvärt att klarlägga de olika krav som kan ställas på utbytet beroende på om det i första hand är en del av det allmänna informationsutbytet eller om det är en verksamhet som genomförs främst inom ramen för de kulturpolitiska insatserna. Innan en klarare ansvarsfördelning kan göras behöver man förutom en inventering och analys av dagsläget således söka klargöra syftet med de olika typerna av internationellt kultursamarbete.

Riksdagen har vid sin behandling av vissa anslag under utrikeshuvudtiteln

för budgetåret 1976/77 uppmärksammat behovet av en översyn av den samlade svenska kultur- och informationsverksamheten utomlands (UU

1975/76:8). En särskild behandling av kulturfrågorna är befogad med hänsyn till kulturområdets specifika behov. Ett utredningsarbete med den inriktning som jag här har antytt beträffande kulturutbytet kan enligt min mening samordnas med den översyn som riksdagen har förordat. Direktiven till

de olika utredningsavsnitten bör utformas i ett sammanhang. Mina ställningstaganden i de frågor som jag nu har berört har skett i samråd med

chefen för utrikesdepartementet.

11¶Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom utbildningsdepartementet

upprättats förslag till

1. lag om ändring i lagen (1942:350) om fornminnen,

2. lag om ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen,

3. lag om överlämnande av förvaltningsuppgifter till föreningar, sam-

fälligheter och stiftelser inom utbildningsdepartementets verksamhetsom-

råde.

12¶Specialmotivering

De förslag att decentralisera riksantikvarieämbetets beslutanderätt till

länsstyrelsen som jag har lagt fram i det föregående föranleder flera ändringar

i lagen om fornminnen och lagen om byggnadsminnen. Riksantikvarie-

ämbetet ingår sedan den 1 juli 1975 i myndigheten riksantikvarieämbetet och statens historiska museer. Detta namnbyte berör flera paragrafer. Bestämmelserna i 8 kap. 13 § regeringsformen föranleder att bestämmelserna

i lagen om fornminnen och lagen om byggnadsminnen angående rätten att meddela tillämpningsföreskrifter upphävs. Det krävs även ett antal andra

formella ändringar i dessa författningar.

12.1 Förslaget till lag om ändring i lagen om fornminnen

18 I första och andra styckena ges bestämmelser om skyddet av de fasta fornlämningarna. Ändringen i tredje stycket innebär att länsstyrelsen skall utöva tillsyn över de fasta fornlämningarna i länet. Den nya bestämmelsen i fjärde stycket om riksantikvarieämbetets överinseende över skyddet och vården av de fasta fornlämningarna har berörts i avsnitt 10.7.2.

38 Denna paragraf handlar om gränsbestämning av område kring fast fornlämning. Tidigare var länsstyrelsens initiativrätt i sådant ärende begränsad. Genom att länsstyrelsen föreslås ta över beslutanderätten i ärenden om fasta fornlämningar finns det inte längre någon anledning att ha kvar

denna begränsning. Vidare har bestämmelsen att länsstyrelsen skall bereda

riksantikvarieämbetet tillfälle att yttra sig utgått. Att länsstyrelsen bör samråda med ämbetet i ärenden av vikt bör framgå av de tillämpningsbestämmelser som jag senare avser att föreslå regeringen. Ärende om gränsbestämning kan vara av sådan vikt att samråd med ämbetet är påkallat. Den nu gällande bestämmelsen att länsstyrelsen skall sörja för fullständig utredning i ärendet har tagits bort. Föreskriften är inte nödvändig efter tillkomsten av förvaltningslagen (1971:290, ändrad senast 1975:672).

5§

Paragrafen innehåller regler om undersökning av fast fornlämning och andra åtgärder i fråga om fornlämning. Länsstyrelsen har förts in som beslutande myndighet. Riksantikvarieämbetet skall bl. a. kunna undersöka

fornlämning utan att först begära tillstånd av länsstyrelsen. Fjärde stycket

har utformats i enlighet härmed. Jag avser att i annat sammanhang föreslå

regeringen att utfärda föreskrifter om att riksantikvarieämbetet skall un-

derrätta länsstyrelsen om sådan åtgärd. Att länsstyrelsen beslutar om un-

dersökning enligt 5 § innebär även att länsstyrelsen får omhänderta forn-

18 Riksdagen 19751/76. I saml. Nr 135

lämning celler del därav enligt bestämmelserna i tredje stycket. Jag har tidigare berört detta i avsnitt 10.7.2. Jag har där också anfört att ärende om undersökning av fast fornlämning m.m. kan vara av sådan vikt att länsstyrelsen bör samråda med riksantikvarieämbetet.

Här ges de viktiga beståmmelserna om tillstånd att rubba, förändra eller ta bort fast fornlämning. Länsstyrelsen skall i fortsättningen besluta I ärende enligt denna paragraf. Att samråd därvid i många fall bör äga rum med riksantikvarieämbetet har tidigare behandlats i avsnitt 10.7.2.

8§

Frågan om samråd vid planerande av väganläggning eller annat arbetsföretag m. m. har tidigare berörts i avsnitt 10.7.2. Av ändringarna framgår att det ankommer på länsstyrelsen att svara för samråd enligt första stycket och att ta emot anmälan enlig: andra stycket.

98 Paragrafen reglerar frågan om vem som skall betala kostnaden för undersökning eller annan åtgärd som erfordras med anledning av att arbetsföretag berör fast fornlämning. Någon ändring i denna paragraf har inte gjorts. Att riksantikvarieämbeteis beslutanderätt i ärenden om fasta fornlämningar förs över till länsstyrelsen medför emellertid att länsstyrelsen även skall ombesörja den kostnadsprövning som nämns i paragrafen. Att länsstyrelsen därvid också i vissa fal! blir bunden av riksantikvarieämbetets prövning synes inte innebära någon egentlig olägenhet. Ärende om kostnadsprövning bör som regel föranleda samråd med riksantikvarieämbetet. De särskilda problem som kan uppstå i dessa ärenden bör därför kunna lösas inom ramen för samrådet med ämbetet.

Paragrafen behandlar undersökning av plats för fornfynd. Jag har tidigare förordat att länsstyrelsen skall besluta om sådan undersökning. Riksantikvarieämbetet skall ha rätt att undersöka plats för fornfynd utan tillstånd av länsstyrelsen.

Paragrafen handlar om rätten att påkalla handräckning hos överexekutor. Ändringarna i denna paragraf föranleds bl. a. av att även länsstyrelsen bör kunna påkalla handräckning som en följd av förslaget att länsstyrelsen skall besluta om skydd och vård av de fasta fornlämningarna.

Andra stycket enligt den nuvarande lydelsen av paragrafen avser talan

mot länsstyrelsens beslut. Bestämmelsen i detta stycke har med viss formell ändring förts över till 203 första stycket.

208 I denna paragraf har bestämmelser samlats om rätten att föra talan mot länsstyrelsens eller riksantikvarieämbetets beslut. En bestämmelse om

ämbetets rätt att föra talan mot länsstyrelsens beslut har förts in i det nya andra stycket. Denna talerätt har tidigare behandlats i avsnitt 10.7.2.

12.2 Förslaget till lag om ändring i lagen om byggnadsminnen

18 Paragrafen innehåller bestämmelser om villkoren för byggnadsminnesförklaring. Länsstyrelsen har förts in som beslutande myndighet i stället för riksantikvarieämbetet.

]Ja$

Riksantikvarieimbetets överinseende över frågor som rör tillämpningen av lagen om byggnadsminnen kommer till uttryck i denna nya pa-

ragraf. Jag har i avsnitt 10.7.2 föreslagit att en sådan bestämmelse tas in

1 lagen.

3, 7, 8, 9, 13 och 15 §§ Dessa paragrafer innehåller bl. a. bestämmelser om ärenden i vilka riks-

antikvarieämbetet beslutar enligt gällande rätt. Länsstyrelsen har förts in som beslutande myndighet i stället för riksantikvarieämbetet.

48 Länsstyrelsen får enligt denna paragraf vidta vissa åtgärder mot för-

sumlig ägare av byggnadsminne. Den tidigare bestämmelsen att riksantikvarieämbetet måste ha gjort framställning i ärendet har utgått. Ändringen har skett som en konsekvens av den föreslagna decentraliseringen.

148 Denna paragraf innehåller bestämmelser om talan mot beslut enligt lagen om byggnadsminnen. I första stycket har skett en konsekvensändring med anledning av förslaget att länsstyrelsen blir beslutande myndighet. En bestämmelse om riksantikvarieämbetets rätt att föra talan mot länsstyrelsens

beslut har förts in i det nya andra stycket. Jag har i avsnitt 10.7.2 berört

denna talerätt.

18§

I denna paragraf finns bestämmelser om handräckning m. m. Enligt

det första stycket får länsstyrelsen i vissa fall förelägga ägare till byggnads-

minne att vidta åtgärder för att återställa byggnadsminne som har ändrats i strid mot föreskrift. Efter den föreslagna decentraliseringen bör länsstyrelsen själv besluta om sådant föreläggande. Den hittills gällande bestämmelsen att riksantikvarieämbetet skall ha gjort framställning i ärendet har därför utgått. Andra stycket innehåller bestämmelser om handräckning. Ändringen i detta stycke innebär att länsstyrelsen tar över riksantikvarieämbetets rätt att påkalla handräckning hos överexekutor.

13¶Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen dels att antaga förslagen till 1. lag om ändring i lagen (1942:350) om fornminnen,

2. lag om ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen, 3. lag om överlämnande av förvaltningsuppgifter till föreningar,

samfälligheter och stiftelser inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde, dels att 4. godkänna de riktlinjer för bidrag och inkomstgarantier till

konstnärer som jag har angett i det föregående, . godkänna de riktlinjer för en omorganisation av konstnärs-

stipendienämnden och för dess verksamhet som jag har angett i det föregående, godkänna de ändringar av grunderna för statens stöd till allmänna samlingslokaler som jag har angett i det föregående, godkänna de riktlinjer för en omorganisation av nationalmuseet med östasiatiska museet som jag har angett i det föregående, bemyndiga regeringen att för chefen för statens konstmuseer,

tillika chef för en av museiinstitutionerna, inrätta en ordinarie

tjänst som överintendent med beteckningen p,

. godkänna de riktlinjer som jag har angett för anordnande av riksutställningsverksamhet fr. o. m. den 1 juli 1976,

10. godkänna de riktlinjer för den regionala kulturminnesvården som jag har angett i det föregående,

1. bemyndiga regeringen att vidtaga de övergångsåtgärder och åt-

gärder i övrigt som behövs för att förordade omorganisationer skall kunna genomföras, 12. bemyndiga regeringen att ingå avtal med Stiftelsen Litteraturfrämjandet i huvudsak enligt de riktlinjer som jag har förordat i det föregående.

I fråga om anslagsberäkningarna för budgetåret 1976/77 återkommer jag

i det följande.

14¶Anslagsberäkningar

14.1 Bidrag till konstnärer m. m.

1974/75 Utgift' 9 265 779 Reservation" — 652 991 1975/76 Anslag! 9 892 000

1976/77 Nytt anslag (förslag) 19 156 000 "Tidigare anslagsbeteckning Konstnärsstipendier

För olika typer av stipendier till författare, översättare och kulturjournalister, konstnärer inom måleri m. m., tonsättare samt konstnärer i övrigt har innevarande budgetår under reservationsanslaget Konstnärsstipendier

anvisats 8 130 000 kr. För försöksverksamhet med arbetsbidrag till konstnärer inom måleri m. m. har anvisats 1 370 000 kr. Utdelningen av stipendier

och arbetsbidrag till de nämnda konstnärskategorierna handhas av styrelsen

för Sveriges författarfond, Konstakademien i samråd med KRO, Musikaliska

akademiens styrelse i samråd med Föreningen Svenska tonsättare samt konstnärsstipendienämnden. En utförligare redovisning av det nuvarande stipendiesystemet återfinns i avsnitt 4.1.1

För kostnader för stipendiernas resp. arbetsbidragens fördelning är anvisat

sammanlagt 392 000 kr.

De nuvarande stipendieorganen

1. Styrelsen för Sveriges författarfond föreslår att antalet stora arbetsstipendier för författare, översättare och kulturjournalister ökar från

53 till 60 samt att stipendiebeloppet ökar från 15 000 kr. till 18 000 kr. (+ 285 000 kr.).

2. Kulturrådet har föreslagit att Konstakademien skall upphöra att fungera som stipendiemyndighet i och med utgången av budgetåret

1975/76. Med hänsyn härtill har akademien utgått från att akademien inte skall avge några förslag beträffande stipendier m. m. för nästa budgetår.

Akademien framhåller emellertid att den finner det angeläget att de konst-

närer inom måleri m. m. som innevarande budgetår tilldelas stora eller små

arbetsstipendier, vilka avses utgå under två år, även vid en förändring av stipendiesystemet erhåller stipendier nästa år. Detta gäller även stipendier av pensionskaraktär. Vad gäller arbetsbidragen till konstnärer inom måleri m. m. föreslår Konst-

akademien en ökning av medlen till 1800 000 kr. (+ 430 000 kr.)

3. Musikaliska akademiens styrelse i samråd med För-

eningen Svenska tonsättare föreslår att antalet stora arbetsstipendier ökar från 12 till 18 samt att ökade medel anvisas för små arbetsstipendier, re-

sestipendier och pensionsstipendier (+ 123 000 kr.).

Vidare föreslås att medel anvisas för projektstöd avseende beställningar

från institutioner och ensembler till tonsättare samt enskilda projekt. Medlen

bör även kunna användas för kvalitetsstöd. (+ 500 000 kr.) 4, Konstnärsstipendienämnden föreslår att de stora arbetsstipendierna höjs från 15 000 kr. till 20000 kr. Vidare föreslår nämnden att medlen för små arbetsstipendier och resestipendier samt stipendier av

pensionskaraktär ökar. (+ 900000 kr.)

5. Vad gäller kostnaderna för stipendiernas fördel-

ning begär Musikaliska akademien en ökning med 4 000 kr. och konst-

närsstipendienämnden en ökning med 31000 kr.

Föredraganden

Jag har tidigare (10.3.7) redovisat vilka organ som bör ha ansvaret för

fördelningen av bidrag till konstnärer. Jag har vidare redogjort för de riktlinjer som i framtiden bör gälla för dessa bidrag samtidigt som jag förordade

en kraftig ökning av medlen för detta ändamål (10.3.2). För innevarande budgetår har under reservationsanslaget Konstnärsstipendier anvisats 8,1 milj. kr. för stipendier och bidrag till olika konstnärskategorier. Medlen för detta ändamål bör för nästa budgetår räknas upp med 8 milj. kr. till sammanlagt 16,1 milj. kr. Konstakademien har i sin anslagsframställning tagit upp frågan om vilka stipendier som i framtiden kommer att utgå till konstnärer som innevarande

budgetår tilldelas stort eller litet arbetsstipendium för mer än ett år eller pensionsstipendium. Enligt min mening bör konstnär, som tilldelats stipendium som bestämts

att utgå även för tid efter utgången av juni 1976, tilldelas bidrag enligt

de föreslagna nya bestämmelserna med lägst motsvarande belopp och för minst samma tid som avsågs med stipendiet enligt de äldre bestämmelserna. Av de nuvarande 8,1 milj. kr. avser 795 000 kr. stora arbetsstipendier till författare, översättare och kulturjournalister. Stipendierna delas ut av styrelsen för Sveriges författarfond. För kostnaderna för fördelningen erhåller fondstyrelsen 4000 kr. Som har framgått tidigare (4.2.1) svarar författarfonden för de helt avgörande statliga insatserna för att ge upphovsmännen till Htterära verk bättre ekonomiska förhållanden. Vid sidan av författarpenningen sker detta i form av stipendier och bidrag från fondens s.k. fria del. Det kan därför sättas i fråga om det är motiverat att även andra medel än biblioteksersättningen anvisas för bidrag. Jag är emellertid inte beredd att nu föreslå några ändringar av nuvarande förhållanden. Styrelsen

för Sveriges författarfond bör därför även i fortsättningen disponera medel

under detta anslag för bidrag till författare, översättare och kulturjournalister.

Någon ökning av beloppet bör däremot inte ske. Medlen bör inte heller fördelas på ett visst antal stipendier med givet belopp. Bidragen bör i stället

på samma sätt som bidragen för övriga konstnärskategorier kunna anpassas till de behov och önskemål som finns. Det är angeläget att kulturjournalisterna kan tillgodoses i detta sammanhang. Vid min behandling av pro-

jektbidrag till konstnärligt utvecklingsarbete (10.3.6) redovisade jag att styrel-

sen för Sveriges författarfond uppgett att styrelsen vid flera tillfällen har detat

ut stipendier och bidrag som till sitt syfte närmast var att hänföra till projekt-

bidrag. Med hänsyn till den frihet som konstnärsnämnden och författarfondens styrelse föreslås få när det gätler att välja bidragsform är det enligt min mening naturligt att även de medel som författarfondens styrelse kommer att disponera under detta anslag skall kunna användas för bidrag

till ändamål av projektkaraktär. Det ankommer på regeringen att besluta

i de frågor som jag nu har berört.

För innevarande budgetår är anvisat 1 370 000 kr. för försöksverksamhet med arbetsbidrag till konstnärer inom måleri m. m. Jag har tidigare (10.3.6) förordat att denna bidragsgivning blir permanent samt alt den byggs ut till att omfatta även övriga konstnärsgrupper som konstnärsnämnden har

ett direkt ansvar för. Medlen för projektbidrag bör för nästa budgetår uppgå

till 2 370 000 kr. Liksom i fråga om de direkta bidragen ull konstnärer bör

det ankomma på nämnden att fördela medlen för projektbidragen mellan

de tre olika konstnärsgrupperna.

Över de nuvarande stipendieorganens beslut om utdelning av stipendier

får besvär inte anföras. Detsamma gäller för beslut om arbetsbidrag till konst-

närer inom måleri m. m. Denna princip bör gälla även i fortsättningen. Jag förordar därför att besvär inte bör få anföras över konstnärsnämndens

och styrelsens för Sveriges författarfond beslut i fråga om utdelning av direkta bidrag och projektbidrag. Det arkommer på regeringen att besluta i fråga

om dessa ärendens handläggning.

Medel för konstnärsnämndens verksamhet bör t. v. beräknas under detta anslag. Med hänsyn till den ökade omfattningen av bidragsgivningen kan

man räkna med något större kostnader än vad som är förenat med de nuvarande stipendieorganens verksamhet. Jag har därför beräknat en ökning med 264 000 kr. av de medel som innevarande budgetår disponeras för

kostnader för fördelning av stipendier och arbetsbidrag.

Medel för direkta bidrag till konstnärer, projektbidrag till konstnärligt

utvecklingsarbete samt till konstnärsnämndens verksamhet bör fr. o. m. nästa budgetår anvisas under ett nytt anslag benämnt Bidrag till konstnärer m. m. Den behållning som vid utgången av budgetåret 1975/76 kan finnas på anslaget Konstnärsstipendier bör föras till det nya anslaget.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Bidrag till konstnärer m. m. för budgetåret 1976/77 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 19 156 000

kr.

14.2¶Inkomstgarantier för konstnärer

"Tidigare anslagsbeteckning Konstnärsbelöningar

Enligt kungörelsen (1964:526) om konstnärsbelöningar (ändrad 1965:172)

kan till innehavare av konstnärsbelöning utses den som genom konstnärlig

verksamhet såsom skapande av litterära eller andra konstnärliga verk, uppträdande som utövande konstnär eller i annan form har gjort mycket be-

tydande insatser inom svenskt kulturliv. Bestut om utdelning av belöningar fattas av regeringen efter förslag av vederbörande stipendiemyndighet och

skall avse kalenderår eller återstående del därav. Den som innehar konst-

närsbelöning skall årligen under sin återstående livstid åter utses till innehavare av konstnärsbelöning, om inte synnerliga skäl föranleder annat.

Konstnärsbelöning kan uppgå till högst fem gånger det basbelopp som

enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring gällde vid kalenderårets ingång. Det för januari 1976 fastställda basbeloppet är 9 700 kr. Belöningens max-

imibelopp för år 1976 uppgår således till 48 500 kr. Detta maximibelopp minskas med innehavarens årsinkomst upp till ett basbelopp och med 75 ?å

av årsinkomsten i Övrigt.

Antalet konstnärsbelöningar är innevarande budgetår 120.

Föredraganden

Jag har tidigare (10.3.2) berört systemet med konstnärsbelöningar. I en-

lighet med vad då anförde bör konstnärsbelöningar fortsättningsvis be-

nämnas inkomstgarantier för konstnärer. Anslaget bör till följd härav fr. 0. m. nästa budgetår benämnas Inkomstgarantier för konstnärer.

För ökad belastning av anslaget under nästa budgetår främst till följd av basbeloppets höjning, beriknar jag ett ökat medelsbehov av 450 000 kr.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till /nkomstgarantier för konstnärer för budgetåret 1976/77 under

åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 3 075 000 kr.

14.3¶Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

Från anslaget utgår innevarande budgetår ersättning åt författare m. f.

för utlåning av deras verk genom bibliotek med 20 550 000 kr. samt åt

författare och översättare för utnyttjände av deras verk i form av talböcker och taltidningar med 850 000 kr.

Gällande bestämmelser om bidblioteksersättning finns i förord-

ningen (1962:652) om Sveriges författarfond (omtryckt 1975:1210). Ersättning utgår för utlåning genom folkbibliotek och skolbibliotek av svenska litterära verk i original och litterära verk i svensk översättning. Ersättning utgår

även för motsvarande verk vilka ingår i bibliotekens referenssamlingar.

Från detta anslag överförs årligen till Sveriges författarfond medel motsvarande vissa grundbelopp för biblioteksersättningen. Innevarande budgetår uppgår grundbeloppen i fråga om originalverk till 24 öre för hemlån och till 96 öre för referensexemplar samt i fråga om översatt verk till 12 öre för hemlån och till 48 öre för referensexemplar. Av fondens medel utbetalas

individuell ersättning till svenska författare av originalverk, s. k. författar-

penning, med 14 öre av grundbeloppet för hemlån och med 56 öre av grundbeloppet för referensexemplar av originalverk. För författare med höga utlåningssiffror gäller vissa begränsningar. Återstoden av fondens medel, den s.k. fria delen, används efter författarfondens styrelses bestämmande till

stipendier, pensioner, understöd och andra för författare, översättare m. fl.

gemensamma ändamål. Styrelsen tillämpar vidare sedan år 1972 på försök ett system med sti-

pendietillägg till den i förekommande fall statistiskt beräknade författarpenningen som ger ca 100 författare. översättare och bokillustratörer en garanterad ersättning av f.n. 24000 kr. från författarfonden. Ersättning åt författare och översättare för utnyttjande av deras verk i form av talböcker och taltidningar fördelas av Sveriges författarförbund enligt vissa av förbundet fastställda regler.

Styrelsen för Sveriges författarfond 1. En beräknad ökning av biblioteksutlåningen till 99,6 miljoner lån under år 1976 och av handbokssamlingarna till 5,45 miljoner volymer samma år medför vid oförändrade grundbelopp för biblioteksersätt-

ningen ett ökat medelsbehov (+ 1730 000 kr.). 2. Styrelsen anser att biblioteksersättningens belopp bör knytas till den

allmänna löne- och inkomstutvecklingen i samhället. Den ökning som er-

fordras för att detta skall bli fallet för budgetåret 1976/77 har av styrelsen uppskattats till 25 96. Med hänsyn till vad Sveriges författarförbund anfört

i särskild skrivelse till utbildningsdepartementet rörande biblioteksersätt-

ningen vill styrelsen inte förorda någon ökning av biblioteksersättningen utöver den som motiveras av denna beräknade löneutveckling. Styrelsen

föreslår att biblioteksersättningen för hemlån av svenskt ori-

ginalverk höjs till 30 öre och för hemlån av översatt verk till 15 öre. Ersättningen för i referenssamlingar ingående svenskt originalverk bör höjas

till I kr. 20 öre och för i sådan samling ingående översatt verk till 60 öre.

(+ 5570 000 kr.)

Styrelsen förutsätter att överläggningar, i likhet med vad som har förekommit tidigare år, kommer till stånd mellan Sveriges författarförbund och utbildningsdepartementet rörande fördelningen av biblioteksersättningen mellan författarpenning och den del som skall gå till fondens s. k. fria del. Preliminärt räknar styrelsen med att grundbeloppet om 30 öre för hemlån

av svenskt originalverk fördelas så att 12 öre förs till fondens fria del och

18 öre utgår i författarpenning med samma procentuella avtrappning vid höga utlåningssiffror av det totala beloppet för författarpenning som f.n. tillämpas. Styrelsens beräknade användning av fondens medel under nästa budgetår samt tidigare användning framgår av följande sammanställning.

Fördelning av författarfondens medel budgetåren 1974175 —- 1976177

Ändamål 1974/75 1975/76 1976/77

Utgifter Beräknade Prel. beräknade utgif-

utgifter ter vid bifall till

styrelsens förslag

Författarpenningar 4 053 501 5 300 000 7 600 000 Långtidsstipendier 2172 375 3 000 000 3 700 000 Stipendietillägg (garanterad författarpenning) 1615 000' 2.050 000 3 500 000 Arbets- och resestipendier 1 554 525 2900 000 3 400 000 Tillfälliga

Bidrag till särskilda ändamål (däri organisationsbidrag) 1 248 800 1 600 000 2 200 000 Administration 527 390 752 500 915 000 Till styrelsens

förfogande - 580 000” 1 700 000?

13 347 615 19 377 500 27 115 000

"Beloppet för 1975 års stipendietillägg uppgår egentligen till 2 143 000 kr. Av detta belopp har 552 000 kr. utbetalats efter den I juli 1975. Avsett dels för inrättande av 20 nva garanterade författarpenningar, dels för reglering av organisationsbidrag. 3 , a . - - Reserverat för att ge översättarna en större andel av fondens medel.

Sveriges författarförbund

I. För ersättfing åt författare och översättare för utnyttjande av deras verk i form av talböcker och

taltidningar beräknas medelsbehovet på grundval av uppgifter från talboks- och taltidningsproducenterna under nästa budgetår uppgå till sam-

manlagt 600 000 kr. vilket är en minskning med 250 000 kr. jämfört med vad som har anvisats för innevarande budgetår. Inom ramen för de begärda medlen har förbundet dels tagit hänsyn till att för budgetåret 1973/74 har

ersättningar utbetalats som sammanlagt översteg de för detta budgetår anvisade medlen, dels räknat med en höjning av den ersättning som förbundet tillämpar från I kr. 65 öre till 2 kr. per halvtimme, vilket har medfört en merkostnad om 60 000 kr. Ökningen är motiverad med hänsyn till att samma ersättningsnivå ullämpats sedan år 1970.

2. I en särskild skrivelse anför förbundet att det, med hänsyn till att insatserna för kulturarbetarna under budgetåret 1976/77 bör inriktas på att

förbättra bildkonstnärernas situation, avstår från att yrka på någon ökning

av biblioteksersättningen.

Föredraganden

Jag har tidigare (4.2.1 och 10.3.3) berört vissa frågor rörande författarfondens verksamhet och kommer nu att begränsa mig till frågan om bi-

blioteksersättningens storlek och därmed medelsbehovet för nästa budgetår.

Vidare behandlar jag frågan om ersättning åt författare och översättare för

utnyttjandet av deras verk i form av talböcker och taltidningar.

Jag har inget att erinra mot den bedömning av utvecklingen av biblioteksutlåningen och bibliotekens bestånd av referenslitteratur som styrelsen

för Sveriges författarfond har redovisat och beräknar för nästa budgetår vid

oförändrade grundbelopp för biblioteksersättningen ett ökat medelsbehov

av 1730 000 kr.

Vid de överläggningar och kontakter som har förekommit med konstnärernas olika organisationer har även biblioteksersättningens nivå berörts. Representanter för författarna har därvid, i enlighet med vad som tidigare har redovisats i en särskild skrivelse, deklarerat att de avstår från att begära någon form av höjning av biblioteksersättningens grundbelopp med hänsyn

till att de ökade insatserna för kulturarbetarna under nästa budgetår enligt

deras mening bör inriktas på bildkonstnärerna. Jag finner ingen anledning

att frångå den prioritering som har gjorts inom konstnärernas egna organisationer och förordar därför att biblioteksersättningen utgår med oför-

ändrade belopp.

Jag har tidigare (14.1) förordat att besvär inte bör få anföras över styrelsens för Sveriges författarfond beslut rörande utdelningen av bidrag till författare, översittare och kulturjournalister från de särskilda medel som styrelsen under anslaget Bidrag till konstnärer m. m. kommer att disponera för detta

ändamål. Författarfondens styrelse har aktualiserat frågan om möjligheterna

att anföra besvär över styrelsens beslut om utdelning av stipendier, pensioner

och bidrag ur författarfondens fria del. Styrelsen konstaterar att besvär inte

har förekommit men anser trots detia att besvärsrätten bör inskränkas. Jag delar styrelsens uppfattning. Enligt min mening bör besvär inte få anföras

över andra beslut av styrelsen än sådana, som avser personalfrågor. Det

ankommer på regeringen att besluta i denna fråga.

Enligt 18 § URL får bibliotek och organisation med regeringens tillstånd framställa talböcker och taltidningar för utlåning till blinda och andra svårt

vanföra. Frågan om ersättning till upphovsmannen för sådan framställning regleras inte i upphovsrittslagstiftningen. Sedan budgetåret 1960/61 har emellertid medel anvisats för sådan ersättning. Medlen utbetalas till Sveriges författarförbund för fördelning mellan upphovsmännen till de utnyttjade verken. Några av riksdag eller regering fastlagda normer för ersättningen finns inte utan författarförbundet tillämpar en av förbundet självt antagen norm där ersättningen är knuten till antalet framställda talböcker och taltidningar. Den huvudsakliga produktionen sker vid De blindas förening

och Bibliotekstjänst AB.

Något direkt ställningstagande från regering eller riksdag vad gäller ersättningsbeloppets storlek har inte skett. Vid några tillfällen har emellertid

ytterligare medel anvisats i efterhand för ett redovisningsår så att den av

författarförbundet uppsatta normen har kunnat tillämpas. Författarna å sin

sida har vid andra tillfällen vid framställning om medel tagit hänsyn till

att de anvisade medlen har överstigit det faktiska behovet. Genom denna typ av efterhandsreglering har författarförbundet kunnat tillämpa ersättningsbeloppen på ett konsekvent sätt.

Kulturrådet har vid sin behandling av upphovsrättsliga frågor även berört talboks- och taltidningsersättningen. Rådet konstaterar att önskemål har förts fram om exaktare former för beräkning av ersättningen. Kulturrådet har emellertid inte ansett sig kompetent att gå in på en detaljutformning av bestämmelserna i denna fråga utan anser att detta är en uppgift för utbildningsdepartementet i samråd med författarnas organisationer.

Jag har tidigare redovisat att kulturrådets förslag i upphovsrättsliga spörs-

mål kommer att överlämnas till den nya upphovsrättsutredningen. De rättsliga grunderna för ersättning till författare och översättare för utnyttjande av deras verk i form av talböcker och taltidningar kan antas komma att beröras i det sammanhanget. I avvaktan på resultatet av utredningens arbete finner jag det inte motiverat att förorda några förändringar av det system som f.n. tillämpas.

Hlikhet med Sveriges författarförbund räknar jag med ett medelsbehov

av 600 000 kr. under nästa budgetår för den berörda typen av ersättning. Inom ramen för detta belopp bör det bli möjligt för författarförbundet att

höja den ersättning som förbundet tillämpar från 1 kr. 65 öre till 2 kr. per inspelad halvtimme. Jag har vid medelsberikningen twagit hänsyn till

att förbundet för budgetåret 1973/74 har utbetalat ersättningar med ett sam-

manlagt belopp som översteg de för nämnda budgetår anvisade medlen. Minskningen av det totala medelsbehovet torde i huvudsak kunna förklaras

med att överföringen av redan inspelade talböcker från öppna spolar till kassetter beräknas vara avslutad under nästa budgetår.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att. till Ersättning dt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom

bibliotek m. m. för budgetåret 1976/77 under åttonde huvud-

titeln anvisa ett förslagsanslag av 22 880 000 kr.

14.4 Statens konstråd

Statens konstråd har till uppgift att genom förvärv av konstnärliga arbeten till statens byggnader och andra lokaler för statliga myndigheter verka för

att konstnärliga värden införlivas med samhällsmiljön. MUS 65 har i betänkandet (Ds U 1974:5) Offentlig konst lagt fram förslag

beträffande bl. a. statens konstråds organisation och arbetsuppgifter. En redogörelse för nuvarande förhållanden, MUS 65:s förslag och för remissynpunkterna här lämnats tidigare (5.2).

Verksamheten vid informationscentrum för offentlig konst bekostas in-

nevarande budgetår inom ramen för de medel som finns anvisade till försöksverksamheten med riksutställningar under anslaget Bidrag till särskilda

kulturella ändamål. Som jag tidigare redovisat (5.2) har MUS 65 föreslagit

att verksamheten vid centret bör föras över till statens konstråd.

Statens konstråd

1. Pris- och löneomräkning m. m. 14 000 kr., varav 5 000 kr. avser höjt lönekostnadspålägg.

2. En reduktion enligt 0-alternativet innebär för rådets del en nedskärning

av verksamheten över lag.

3. Konstrådet föreslår en ökning av personalorganisationen med fyra tjäns-

ter motsvarande en och en halv intendent, en assistent, en kanslist och

ett halvt biträde (+ 304 000 kr.). 4. Medel till konsultarvoden beräknas till 120 000 kr.

5. Konstrådet förutser en ökning av resorna ute i landet och beräknar

en ökning av medlen till reseersättningar med 49 000 kr. 6. I samband med den föreslagna ökningen av personalen behövs ökade

medel till lokalkostnader (+ 57 000 kr.).

7. För expenser föreslås en ökning av sammanlagt 183000 kr., varav

50 000 kr. avser ökade medel för fotografering m. m. i samband med att informationscentrum för offentlig konst förs över till konstrådet. 40 000

kr. trycksaker och 60 000 kr. engångsanvisning för inredning och utrustning.

Statens kulturråd l. Pris- och löneomräkning m. m. 28 000 kr.. varav 5 000 kr. avser höjt lönekostnadspålägg. 2. Statens kulturråd tillstyrker att konstrådets kansli utökas med fyra tjänster (+ 266 000 kr.). 3. Medlen till reseersättningar bör ökas (+ 30 000 kr.).

4. Behovet av medel för expenser ökar till följd av den allmänna ut-

vecklingen av verksamheten (+ 140 000 kr.) 5. Kulturrådet tillstyrker att informationscentrum för offentlig konst förs

över från Riksutställningar till konstrådet.

Föredraganden

Mina förslag i det föregående (10.4.3) innebär ökade arbetsuppgifter för

statens konstråd. Jag beräknar medel för förstärkning av rådets kansli med ytterligare en tjänst som sekreterare samt en halv biträdestjänst. Vidare räknar jag med en ökning av medlen till reseersättningar med 10 000 kr. och till expenser med 35 000 kr. Jag har slutligen biträtt förslaget om att

medel för verksamheten vid informationscentrum för offentlig konst fram-

deles skall beräknas under detta anslag. Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att till Statens konstråd för budgetåret 1976/77 under åttonde hu-

vudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 595 000 kr.

14.5 Förvärv av konst för statens byggnader m. m.

Från anslaget bekostas sådana förvärv av konst till statens byggnader och andra lokaler för statliga myndigheter, som beslutas av statens konstråd. Förvärven kan avse dels konst som särskilt beställts i anslutning till olika byggnader dels stafflikonst, skulptur. grafik m. m. Utöver beställningar som är möjliga inom anslagets ram får konstrådet budgetåret 1975/76 beställa konst intill ett belopp av högst 2.3 milj. kr. för betalning under följande budgetår.

Kulturrådet har i betänkandet (SOU 1975:14) Konstnärerna i samhället och MUS 65 i betänkandet (Ds U 1974:5) Offentlig konst bl. a. behandlat

de statliga konstförvärven. För förslagen och remissbehandlingen har re-

dogörelse lämnats tidigare (5.2). De tre samlingslokalägande riksorganisationerna Bygdegårdarnas riks-

förbund, Folkets husföreningarnas riksorganisation och Riksföreningen Våra gårdar har tillsammans med KRO överlämnat en skrivelse med anhållan

om ett permanent anslag av 1 milj. kr. årligen för inköp av konst till samlingslokaler.

Statens konstråd

1. I likhet med föregående år framhåller rådet att starka skäl talar för att den s. k. enprocentsregeln läggs till grund för tilldelningen av medel för konstförvärv (+ 3 500 000 kr.).

2. Bemyndigandet att beställa konst för betalning under följande budgetår bör höjas från nuvarande 2,3 milj. kr. till 4 milj. kr.

3. Ett genomförande av 0-alternativet innebär att medlen för rådets konstförvärv minskas med 225 000 kr.

Statens kulturråd

Kulturrådet tillstyrker konstrådets förslag att medlen till konstförvärv skall ökas till 8 milj. kr.

Föredraganden

Med hänvisning till vad jag tidigare (10.4.3) har förordat beräknar jag en höjning av medlen för inköp av konst med sammanlagt 4,2 milj. kr.

Utöver beställningar som blir möjliga inom anslagets ram bör konstrådet

enligt samma principer som gäller för innevarande budgetår få beställa konst

till ett belopp av högst 3,9 milj. kr. för betalning under följande budgetår.

Som jag har redovisat tidigare (10.4.3) har Bygdegårdarnas riksförbund, Folkets husföreningarnas riksorganisation, Riksföreningen Våra gårdar och KRO i en särskild skrivelse föreslagi: bl.a. ett permanent anslag för inköp av konst till samlingslokaler. De samlingslokalägande riksorganisationerna har vid några tillfällen erhållit särskilda medel för konstinköp. Jag delar uppfattningen att ett statsbidrag årligen bör utgå för inköp av konst till samlingslokaler. Folkparkernas centralorganisation har också vid några tillfällen

erhållit medel för konstinköp. Enligt min uppfattning bör även denna or-

ganisation få medel. Jag beräknar under detta anslag ett belopp av 1 milj. kr. till Folkets husföreningarnas riksorganisation, Bygdegårdarnas riksför-

bund, Riksföreningen Våra gårdar och Folkparkernas centralorganisation

för konstinköp.

Jag kommer i det följande (14.6) att förorda att konstverk som har inköpts

av Riksutställningar bör ställas ull statens konstråds disposition för att användas 1 statliga byggnader och lokaler. Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1. godkänna vad jag enfört angående beställningar av konst som

föranleder utgifter under senare budgetår än budgetåret 1976/77.

2. till Förvärv av konst för statens byggnader m. m. för budgetåret

1976/77 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsan-

slag av 8 700 000 kr.

14.6 Riksutställningar

1976/77 Nytt anslag (förslag) 7559 000

Sedan år 1965 har en försöksverksamhet med riksutställningar bedrivits under ledning av MUS 65. Medel för verksamheten har anvisats under anslaget Bidrag till särskilda kulturella ändamål. För innevarande budgetår har 6,1 milj. kr. anvisats till verksamheten.

En redogörelse för Riksutställningars nuvarande organisation och upp-

gifter har lämnats tidigare (7.1). MUS 653 har i juli 1974 avlämnat betänkandet (SOU 1974:43) Utställningar. För förslagen och remissbehandlingen har redogörelse lämnats tidigare (7.2 och 7.3).

1965 års musei- och utställningssakkunniga

1. Pris- och löneomräkning m. m. 745 000 kr., varav 90 000 kr. avser höjt lönekostnadspålägg.

2. MUS 65:s förslag till O-alternativ innebär en minskning av resurserna

med 330 000 kr. Förslaget innebär en minskning av personalen motsvarande fyra tjänster.

3. Beträffande personalorganisationen vid Riksutställningar

föreslår MUS 65 en ökning med 32 tjänster. MUS 65 anser det särskilt viktigt att distributionsavdelningen byggs ut (+ 2 101 000 kr.).

4. Den föreslagna ökningen av medlen till utställningar avserbl. a.

tillfälligt engagerade medarbetare, produktion av konstutställningar, övertagande av utställningar för omarbetning, material till utställningar, transporter och publikationer (+ 2 189 000 kr.).

5. Ökning av medlen till e x pen ser avser bl. a. resor (+ 458 000 kr.).

6. För utbildning föreslås en ökning med 125 000 kr.

Statens kulturråd

1. Pris- och löneomräkning m. m. 946 000 kr., varav 86 000 kr. avser höjt lönekostnadspålägg.

2. Statens kulturråd anser att en ökning av bl. a. de personella resurserna

bör göras för att förstärka distributions- och planeringsverksamheten (+ 1770 000 kr). 3. Statens kulturråd anser att en ändamålsinriktad budget bör införas för

Riksutställningar.

19 Riksdagen 1975176. I saml. Nr 135

4. Vidare har statens kulturråd aktualiserat ett särskilt bidrag till vandringsutställningar och övriga större tillfälliga utställningar, avsett för museer med begränsade utställningsanslag (+ 1 000 000 kr.).

Föredraganden I det föregående (10.6) har jag förordat att försöksverksamheten med riksutställningar ges en permanent organisation från den 1 juli 1976. Verksamheten bör bedrivas inom ramen för en statlig stiftelse. Jag delar statens kulturråds uppfattning att en ändamålsinriktad budget bör införas för Riksutställningar. Jag räknar med att det under budgetåret 1976/77 skall finnas följande program, nämligen egen utställningsverksamhet, planerings- och utvecklingsverksamhet, utställningar i samarbete, service- och konsultverksamhet samt uppdragsverksamhet. Det ankommer på regeringen att besluta i denna fråga. Som jag tidigare har framhållit (10.6) är jag inte beredd att förorda några stora förändringar i Riksutställningars verksamhet. Det är emellertid angeläget att förstärka resurserna för planerings- och informationsverksamhet samt för audiovisuell verksamhet. Jag beräknar en medelsökning av 0,5 milj. kr. för i första hand dessa ändamål. Jag beräknar anslaget till riksutställningsverksamheten för nästa budgetår till sammanlagt 7 559 000 kr. Jag har därvid tagit hänsyn till att kostnaderna för informationscentrum för offentlig konst i fortsättningen skall beräknas under anslaget till statens konstråd. Försöksverksamheten med riksutställningar disponerar ett förlagskapital om 485 000 kr. Dessa medel bör övergå till Stiftelsen Riksutställningar. Jag är för närvarande inte beredd att förorda någon ökning av dessa förlagsmedel. I Riksutställningars verksamhet förvärvas konstverk för användning i vandringsutställningar. När dessa konstverk inte längre är aktuella för Riksutställningar bör de av statens konstråd placeras i statliga lokaler. I fråga om sådana verk som inköpts med hjälp av särskilda förlagsmedel skall konstrådet ersätta Riksutställningar med ett belopp motsvarande det inköpspris som Riksutställningar betalat. Det ankommer på regeringen att besluta i denna fråga. Jag förordar att medlen till riksutställningsverksamheten nästa budgetår tas upp under ett särskilt reservationsanslag benämnt Riksutställningar. Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att 1. besluta att sådana anställnings- eller arbetsvillkor för arbetstagare hos Stiftelsen Riksutställningar som får bestämmas genom avtal skall fastställas under medverkan av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. 2. till Riksurställningar för budgetåret 1976/77 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 7559 000 kr.

14.7 Bidrag till vissa ändamål inom statens kulturråds ansvarsområde 1975/76 Anslag 21 460 000 1976/77 Förslag 28 770 000

Fr. o. m. innevarande budgetår har vissa ändamål som tidigare tillgodosetts ur anslaget Bidrag till särskilda kulturella ändamål förts samman till detta anslag som ställts till statens kulturråds förfogande. Bidrag utgår till fritt kollektivt skapande och till andra för olika kultursektorer gemensamma ändamål. Vidare utgår bidrag till ändamål inom områdena teater, dans och musik samt till litteratur och konst, museer och utställningar.

Enligt kungörelsen (1974:453) om statsbidrag för experiment- och utvecklingsarbete inom kulturell verksamhet bland amatörer utgår bidrag främst till sådana projekt som syftar till att främja kulturell verksamhet bland dem som har ringa kontakt med kulturella aktiviteter. Statsbidrag till teater-, dans- och musikverksamhet i mindre ensembler och fria grupper utgår enligt kungörelsen (1974:452) till ensemble eller grupp som bedriver sin verksamhet i yrkesmässiga former eller under liknande förhållanden. Stöd till ny svensk skönlitteratur, skönlitteratur i översättning, klassiker, facklitteratur och barnoch ungdomslitteratur utgår enligt förordningen (1975:493) om statligt litteraturstöd.

1975/76 Beräknad ändring 1976/77

Ändamål Statens Före-

kulturråd draganden

Fritt kollektivt skapande 1. Bidrag till centrala amatör- Organisationer 1460 000 + 770 000 + 260 000

2. Bidrag för experiment- och utvecklingsarbete inom kulturell verksamhet bland amatörer 2000 000 + 2 000 000 of.

3. Bidrag för teater-, dans- och musikverksamhet i mindre ensembler och fria grupper 4 100 000 + 7 000 000 + 1 000 000 4. Bidrag för verksamheten vid centrumbildningar på teaterns, dansens, musikens, filmens, bildkonstens och litteraturens områden 1 300 000 +1 500 000 + 200 000

Övriga för olika kultursektorer gemensamma ändamål 5. Bidrag för konferenser, kurser, gästspel, festivaler, vissa turnéer och studiebesök! 690 000 + 135 000 100 000 6. Bidrag till Folkparkernas centralorganisation för central service, metodutveckling, utbildning, lokal och regional försöksverksamhet och andra för folkparksrörelsen gemensamma insatser +

1000 000 + 1 000 000 350 000 7. Bidrag för internationelta organisationer på teaterns, musikens, bildkonstens och litteraturens områden 115 000 + 50 000 30 600

Teater, dans och musik 8. Bidrag till Stiftelsen Riksskådebanan för verksamheten 1.360 000 + 605 000 350 000 9. Stöd åt svenskt sceniskt verk 500 000 + 1250 000 500 000 10. Bidrag för pedagogiska ändamål på teaterns och dansens områden 60 000 45 0007 11. Bidrag för sommarspel 85 000 + 16000 of. 12. Bidrag till Stiftelsen Drottningholms teatermuseum för föreställningsverksamheten vid Drottningholmsteatern spelsäsongen 1976 730 000 + 320000 230 000 13. Bidrag till Sveriges dramatikerförbund för tryckning av teaterpjäser 10 000 + 1000 of. 14. Bidrag till jazzorganisationer 120 000 + 65 000 50 000 15. Bidrag till Svenska tonsättares internationella musikbyrå (STIM) u.p.a. för informationsverksamhet rörande svensk musik 115 000 + 23 000 cf. 16. Bidrag till vissa arrangeran-

de musikföreningar ' 230 000 + 310 000 100 000

17. Bidrag till gästspel vid tcater-, dans- och musikinstitutio-

ner - + 200 000 -

Litteratur

18. Bidrag till Stiftelsen Svenska barnboksinstitutet 355 000 + 155 000 + 90 000 19. Statligt litteraturstöd 7 200 000 + 1 150 000 + 800 000

Konst och utställningar

20. Bidrag till Föreningen för

nutida svenskt silver 30 000 of. of.

21. Konstfrämjandet 1 900 0005.6: + 3028 000 + 800 000

22. Sveriges konstföreningars

riksförbund 375 0005 + 49 000 + 50 000

23. Grafiska sällskapet 20 0007 + 15 000 + 50 000

23 755 000 + 19 642000 +5015 000

I Inkl. bidrag till Stiftelsen Internationella Vadstena-akademien 2 Överföring till anslaget Universitets- och högskoleämbetet 3 Inkl. bidrag till Svenska jazzriksförbundet för verksamheten 3 Inkl. bidrag till Ars nova, Fylkingen, Levande musik och Samtida musik > Utgår ur anslaget Bidrag till särskilda kulturella ändamål S Inkl. bidrag till MUS 65 för försöksverksamhet med konstförsäljning 7 Utgår ur medel till regeringens disposition under anslaget Bidrag till särskilda kulturella ändamål

Statens kulturråd

1. Som ett led i uppföljningen av de initiativ som togs i 1974 och 1975 års kulturpropositioner bör insatserna för fritt kollektivt skapande utökas kraftigt. Den föreslagna ökningen av bidraget till centrala amatörorganisationer avser, utöver en beräknad kompensation för kostnadsstegringar, till stor del förstärkning av insatser för barn och ungdom. Bidraget till experiment- och utvecklingsarbete bland amatörer bör fördubb-

las, främst med hänsyn till den starka efterfrågan på medel till nya och

i vissa fall förhållandevis kostnadskrävande projekt. Ett av de ändamål som

i första hand bör prioriteras är bidraget till mindre ensembler och fria grupper.

Den föreslagna ökningen innebär bl. a. att stödet till dessa kan utvidgas

till att omfatta 40 96 av den avtalsenliga minimilönen på teater- resp. musikområdet. Den ökning som föreslås av bidraget till centrumbildningar

är preliminärt beräknad i avvaktan på väntade förslag rörande arbetsmarknadspolitiska åtgärder på kulturområdet.

2. I fråga om övriga för olika kultursektorer gemensamma ändamål bör särskilt bidraget till Folkparkernas centralorganisation ökas kraftigt för att ge organisationen möjlighet att utvidga

försöksverksamheten med lokala och regionala kulturprogram. Anslagspos- 1en till bidrag för konferenser, kurser och gästspel m. m. är av stor betydelse för den fria kulturverksamheten utanför institutionerna. En viss höjning av medlen för detta ändamål bör göras.

3. Inom området teater, dans och musik krävs en höjning av bidraget till Stiftelsen Riksskådebanan för bl. a. ökad utbildning av ombud

och personal. Vidare har rådet i sitt yttrande över betänkandet Konstnärerna i samhället i princip tillstyrkt den föreslagna reformeringen av stödet till sceniska verk. Detta innebär att anslagsposten bör höjas i enlighet med

utredningens förslag. Inom musikområdet bör bl. a. stödet till jazzen byggas

ut. Ett ökat bidrag bör därför utgå till jazzorganisationerna för distributions-

och informationsverksamhet. Vidare bör medlen för bidrag till vissa arrangerande musikföreningar höjas så att ett ökat antal föreningar kan erhålla

stöd. Slutligen bör en ny anslagspunkt föras upp för bidrag till teater- och musikinstitutioner för gästspelsutbyte med utomnordiska länder.

4. Medlen för litteraturstödet bör räknas upp med hänsyn till en beräknad höjning av <:bokpriserna. Vidare bör Svenska barnboksinstitutet erhålla ett ökat bidrag för vissa personalförstärkningar.

Konstfrämjandet

Konstfrämjandet erhåller innevarande budgetår för sin verksamhet ett

bidrag med 1250 000 kr. Dessutom utgår 650 000 kr. för den försöksverk-

samhet med konstförsäljning som Konstfrämjandet bedriver på uppdrag av MUS 65 i Stockholm och Örebro län. För budgetåret 1976/77 anhåller

Koonstfrämjandet om ett sammanlagt bidrag av 6 milj. kr. vilket innebär

en ökning med 4,1 milj. kr. Den begärda ökningen skulle möjliggöra en

kraftig utbyggnad av både den centrala och den regionala verksamheten.

Statens kulturråd föreslår en höjning av bidragei med 3028 000 kr. till

4 928 000 kr. för att tillgodose behovet av ökad utbildningsverksamhet, in-

tensifierat informations- och upplysningsarbete, förstärkning av den centrala planeringsfunktionen samt utbyggnad av den regionala verksamheten.

Sveriges konstföreningars riksförbund

För verksamheten budgetåret 1976/77 bör utgå ett bidrag av 1 milj. kr.

för att ge förbundet möjlighet att bygga ut verksamheten över hela landet.

Siatens kulturråd förordar en ökning av bidraget med 49 000 kr. till sam-

manlagt 424 000 kr.

Grafiska sällskapet

Grafiska sällskapet ansöker om ett statsbidrag på 101 500 kr. för verk-

samheten budgetåret 1976/77. Av den begärda ökningen avser 25 000 kr.