1 §  Statens livsmedelsverk får förordna att visst slag av livsmedel ej får införas till riket utan livsmedelsverkets tillstånd.

Utan hinder av förordnande som avses i första stycket får livsmedel utan tillstånd införas i följande fall, nämligen om livsmedlet

1. av gränsbo införs i sådan gränstrafik som avses i 21 § tullfrihetsförordningen (1987:1289) om livsmedlet kan antas vara avsett att förbrukas av den person för vars räkning införseln sker eller dennes hushåll,
2. i annat fall än som avses vid 1 medföres från utlandet av resande för egen eller hans hushålls räkning,
3. medföres på transportmedel i utrikes trafik, om livsmedlet är avsett som proviant för besättning eller passagerare,
4. inkommer till enskild person såsom försändelse från utlandet, om livsmedlets sammanlagda vikt uppgår till högst tio kilogram och mottagaren på begäran av tullmyndigheten lämnar skriftlig försäkran att livsmedlet är avsett att förbrukas av honom eller hans hushåll.

Bestämmelser om krav på tillstånd för att föra in livsmedel till landet finns även i veterinära införselkungörelsen (1958:551). Förordning (1989:807).

2 §  Tillstånd enligt 1 § får förenas med de villkor som statens livsmedelsverk finner påkallade med hänsyn till livsmedlets beskaffenhet och de hygieniska förhållandena i tillverknings- eller ursprungslandet eller under transporten till Sverige. Därvid får föreskrivas att livsmedel skall härröra från anläggning som godkänts av verket. Godkännande som nu sagts får ej meddelas förrän livsmedelsverket genom undersökning i ursprungslandet eller på annat tillförlitligt sätt inhämtat kännedom om landets livsmedelsbestämmelser, livsmedelskontroll och produktionsförhållanden.

3 §  Innan statens livsmedelsverk meddelar förordnande enligt 1 § första stycket eller avslår ansökan om tillstånd att införa livsmedel, skall verket samråda med statens jordbruksverk, om ärendet berör jordbruksverkets verksamhetsområde. Finns anledning anta att förordnande kan medföra handelshinder av väsentlig betydelse, skall livsmedelsverket, om det inte finns synnerliga skäl, samråda med kommerskollegium, innan verket meddelar förordnandet. Förordning (1991:1310).

4 §  I fråga om hantering av oförtullat livsmedel som enligt statens livsmedelsverks förordnande ej får införas utan verkets tillstånd gäller lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m.m. Livsmedelsverket får föreskriva begränsning av rätten att hantera oförtullad vara.

5 §  Den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet i den ort där livsmedlet anmäls till förtullning eller i den ort som statens livsmedelsverk i särskilt fall bestämmer skall ombesörja undersökning, provtagning och annan kontroll av livsmedlet i den utsträckning som livsmedelsverket bestämmer. Nämnden skall utan dröjsmål underrätta tullmyndigheten om resultatet av sådan kontroll.

Den som importerar livsmedlet skall i god tid före livsmedlets beräknade ankomst underrätta den kommunala nämnden och därvid lämna uppgift om livsmedlets slag, mängd och ursprungsland. Tullmyndigheten skall utan dröjsmål underrätta nämnden när livsmedel som här avses anmälts till förtullning. Förordning (1991:1310).

6 §  Den som importerar livsmedel skall biträda den kommunala nämnden vid sådan kontroll som avses i 5 § första stycket.

Den kommunala nämndens kostnader för provtagning och undersökning av prov skall i den utsträckning och enligt de villkor Statens livsmedelsverk föreskriver ersättas av importören. Ersättning tas ut enligt taxa som fastställs av kommunen efter förslag av den kommunala nämnden. För prov som fordras för nämndens kontroll lämnas inte gottgörelse.

Har Livsmedelsverket föreskrivit stickprovsundersökning av ett visst varuslag, skall statens kostnad för en sådan undersökning täckas genom en avgift som tas ut vid införsel av varor av det slaget enligt en taxa som Livsmedelsverket fastställer efter samråd med Riksrevisionsverket. Importören skall betala avgiften till en tullmyndighet. Vad som sägs i 35 § tullagen (1987:1065) om tull och annan skatt skall gälla i fråga om avgiften. För en sändning som avvisas tas någon avgift inte ut.

Statens kostnader för uppföljning av prov som har lett till anmärkning skall betalas av importören. Förordning (1993:1202).

7 §  Visar det sig vid kontroll som avses i 5 § att livsmedel kan antas vara otjänligt till människoföda, skall den kommunala nämnden besluta vilka åtgärder som skall vidtas med livsmedlet. Kan varan genom särskild behandling göras tjänlig som livsmedel, får efter förtullningen sådan behandling ske under nämndens kontroll. I annat fall skall nämnden medge att varan lämnas ut för annan användning eller på importörens bekostnad låta förstöra den.

Beslut som avses i första stycket får ej verkställas förrän en vecka förflutit efter det beslutet delgivits importören och tullmyndigheten underrättats. Förordning (1991:1310).

8 §  Om ej statens livsmedelsverk medger annat, får köttvara införas endast över ort där

1. hos den kommunala nämnden finns veterinär som livsmedelsverket förordnat att utföra kontroll enligt denna kungörelse,
2. lokaler som livsmedelsverket godkänt finns till förfogande för kontroll enligt denna kungörelse samt i övrigt för kontrollen vidtagits åtgärder som verket finner ändamålsenliga.

Livsmedelsverket upprättar efter samråd med generaltullstyrelsen förteckning över orter över vilka införsel enligt första stycket får ske. Förteckningen offentliggöres en gång om året. Sker ändring i förteckningen, skall verket offentliggöra ändringen utan dröjsmål. Förordning (1991:1310).

9 §  Tullmyndighet och sådan myndighet, som enligt 75 § andra stycket tullförordningen (1987:1114) utövar tullkontroll över gods, skall övervaka att köttvaror inte införs över någon annan ort än sådan som finns upptagen i en förteckning som avses i 8 § andra stycket. Förordning (1987:1292).

10 §  Köttvaror som godkänts för införsel får hanteras utan hinder av de föreskrifter om köttbesiktning som meddelats med stöd av livsmedelslagen (1971:511). Förordning (1990:308).

11 §  Om ansvar för införsel av livsmedel i strid mot denna kungörelse eller med stöd därav meddelade föreskrifter och för försök därtill finns bestämmelser i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

Har vara förklarats förverkad, åligger det tullverket att anmäla detta till statens livsmedelsverk. Verket bestämmer vilka åtgärder som skall vidtagas med varan.

12 §  Beslut av en kommunal nämnd enligt denna kungörelse får överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut i ett sådant fall får överklagas hos kammarrätten.

Bestämmelser om överklagande av beslut som statens livsmedelsverk har meddelat enligt denna kungörelse finns i livsmedelslagen (1971:511). Förordning (1991:1310).

13 §  Myndighet äger förordna att dess beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av förd talan.

14 §  Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna kungörelse meddelas av statens livsmedelsverk.