1 §  Beteckningar som används i denna förordning har samma betydelse som i skogsvårdslagen (1979:429).

Föreskrifter om gränserna för svårföryngrad skog och skyddsskog finns i förordningen (SKSFS 1983:1) om svårföryngrad skog och skyddsskog.

Föreskrifter om gränserna för fjällnära skog finns i förordningen (SKSFS 1991:3) om gränserna för fjällnära skog. Förordning (1991:583).

2 §  Skogsmarkens virkesproducerande förmåga skall i fall som avses i 5 § 1 skogsvårdslagen (1979:429) inte anses tillvaratagen på ett godtagbart sätt, när beståndets virkesförråd gått ned till under hälften av det förråd som normalt bör finnas, om inte särskilda skäl föranleder annan bedömning. Vid bedömningen skall hänsyn tas till boniteten samt beståndets trädslag och ålder.

3 §  I fall som avses i 5 § 3 skogsvårdslagen (1979:429) skall beståndets tillväxt anses vara avsevärt lägre än den möjliga, när beståndets virkesförråd är mindre än hälften av det förråd som normalt bör finnas eller när tillväxten är mindre än hälften av tillväxten i ett lika gammalt bestånd av ett för marken lämpligt trädslag och av tillfredsställande beskaffenhet i övrigt. Förordning (1982:555).

4 §  Föreligger enligt 5 § 1 eller 2 skogsvårdslagen (1979:429) skyldighet att anlägga ny skog skall sådd, plantering eller åtgärder för naturlig föryngring ha utförts senast under det tredje året räknat från det år då skyldigheten uppkom.

I fall som avses i 5 § 3 skogsvårdslagen ankommer det på skogsvårdsstyrelsen att med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet föreskriva inom vilken tid åtgärder för anläggning av ny skog senast skall vara utförda.

5 §  Om skogsvårdsstyrelsen för särskilt fall medger undantag från tidskravet i 4 § i fråga om outnyttjad mark, skall i beslutet anges den tid inom vilken ny skog skall vara anlagd.

7 §  Naturlig föryngring får användas som föryngringsmetod endast när marken är lämplig för sådan föryngring och ett tillräckligt antal frödugliga, stormfasta träd av lämpligt trädslag och god kvalitet kan lämnas kvar för fröspridning på hela föryngringsytan.

8 §  Ny skog skall vårdas genom hjälpplantering, plantröjning och andra åtgärder som behövs för att den skall utvecklas tillfredsställande.

9 §  Skogsstyrelsen meddelar föreskrifter om

1. det lägsta antal huvudplantor som med hänsyn till markens bonitet skall finnas på en föryngringsyta och hur dessa plantor skall vara fördelade för att kravet på en tillfredsställande återväxt skall vara uppfyllt,
2. vid vilken tidpunkt detta krav skall vara uppfyllt vid användning av olika föryngringsmetoder.

10 §  Skogsstyrelsen meddelar föreskrifter om vilket skogsodlingsmaterial som med avseende på trädslag och härkomst får användas inom olika områden och om vilka villkor som skall gälla för sådan användning.

För fjällnära skog finns särskilda bestämmelser. Förordning (1991:583).

11 §  Vid yrkesmässig handel med skogsodlingsmaterial skall detta i alla handelsled vara försett med uppgift om härkomst, sort och kvalitet enligt föreskrifter som meddelas av skogsstyrelsen.

Yrkesmässig överlåtelse av sticklingar för skogsodling får inte ske utan skogsstyrelsens tillstånd.

12 §  Skogsodlingsmaterial får inte införas till riket utan tillstånd av skogsstyrelsen.

Meddelas tillstånd, får skogsstyrelsen föreskriva de villkor för införseln som är påkallade från skogsvårdssynpunkt.

Om påföljd för olovlig införsel av skogsodlingsmaterial och försök därtill finns bestämmelser i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

13 §  Skogsstyrelsen meddelar föreskrifter om

1. den tidigaste slutavverkningsålder som skall gälla för olika trädslag inom skilda delar av landet på mark av olika bonitet,
2. hur stor andel av en brukningsenhets skogsmarksareal som årligen eller under andra perioder högst får slutavverkas.

Den andel av en brukningsenhets skogsmarksareal som enligt 14 § andra stycket skogsvårdslagen (1979:429) måste slutavverkas under en viss period är hälften av den andel som under samma period får slutavverkas. Skogsstyrelsen meddelar föreskrifter om de perioder inom vilka avverkningsskyldigheten skall vara fullgjord.

Skyldigheten att slutavverka gäller inte när den slutavverkningsbara skogen på en brukningsenhet tillsammans med den skog som blir slutavverkningsbar inom tio år utgör mindre än 30 procent av enhetens skogsmarksareal. Med slutavverkningsbar skog avses skog som har uppnått den tidigaste slutavverkningsåldern.

Skogsstyrelsen får meddela föreskrifter om undantag från skyldigheten att avverka slutavverkningsbar skog som inte har uppnått viss ålder eller som är av särskild betydelse från naturvårdssynpunkt. Föreskrifter som avser naturvården meddelas efter samråd med statens naturvårdsverk. Förordning (1983:430).

14 §  Föreskrifterna enligt 13 § 2 skall gälla för brukningsenheter på vilka det enligt vedertagna bedömningsnormer kan produceras en större virkesmängd än 1 000 kubikmeter om året. För brukningsenheter vars produktionsförmåga överstiger 200 kubikmeter om året får dock skogsstyrelsen meddela föreskrifter ifråga om slutavverkningen i syfte att begränsa andelen kalmark och ungskog på brukningsenheterna. Förordning (1986:559).

15 §  Undantag från sådana föreskrifter som meddelats med stöd av 13 § 2 får av andra skäl än skogliga medges endast för att möjliggöra rationella avverkningar i samverkan mellan olika fastighetsägare eller större investeringar som har varaktig betydelse för jord- eller skogsbruket på brukningsenheten.

16 §  Medges för ett särskilt fall undantag från sådana föreskrifter som meddelats med stöd av 13 § 2, får det i beslutet föreskrivas att i första hand glesa och lågproducerande bestånd skall avverkas.

17 §  Om det är lämpligt med hänsyn till behovet av sysselsättning inom olika arbetskraftsområden, får skogsvårdsstyrelsen på begäran av skogsmarkens ägare medge

1. att hans skogsmarksinnehav inom en kommun betraktas som två eller flera brukningsenheter, eller
2. att hans skogsmarksinnehav inom två eller flera kommuner betraktas som en brukningsenhet.

Första stycket 2 gäller inte skogsmarksinnehav inom fjällnära skog.

Om det finns särskilda skäl, får skogsvårdsstyrelsen i det enskilda fallet besluta att ett skogsmarksinnehav inom en kommun skall betraktas som två eller flera brukningsenheter. Förordning (1991:583).

18 §  Skogsmarkens ägare skall enligt de föreskrifter som efter samråd med statens naturvårdsverk meddelas av skogsstyrelsen till skogsvårdsstyrelsen anmäla

1. avverkning som föranleder skyldighet att anlägga ny skog,
2. avverkning som är föranledd av att skogsmark skall tas i anspråk för annat ändamål än virkesproduktion,
3. sådan dikning efter avverkning som inte kräver tillstånd enligt 18 c § naturvårdslagen (1964:822). Förordning (1991:1104).

19 §  Skogsvårdsstyrelsen skall översända en avskrift av anmälan enligt 18 §1 och 3 till länsstyrelsen i de fall anmälan avser avverkning eller dikning inom områden som länsstyrelsen anger. Förordning (1991:1104).

19 a §  Inom den svårföryngrade skogen i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Kopparbergs län får inte tillstånd ges

1. till slutavverkning på mark som i genomsnitt producerar mindre än en kubikmeter virke om året per hektar,
2. till avverkning för byggande av skogsbilväg om nyttan av vägen för skogsbruket inte motsvarar kostnaden för den eller om vägen inte kan passas in i en vägnätsplan.

Om det finns särskilda skäl, får skogsvårdsstyrelsen medge tillstånd i fall som avses i första stycket 1.

För att tillgodose naturvårdens, kulturmiljövårdens eller rennäringens intressen får skogsvårdsstyrelsen medge undantag från det båtnadskrav som avses i första stycket 2.Förordning (1991:583).

19 b §  Innan tillstånd till slutavverkning ges i de områden av den fjällnära skogen där naturvärdena inte är fullständigt kända men antas vara höga, kan skogsvårdsstyrelsen genomföra en särskild inventering för att klarlägga naturvärdena. En sådan inventering bekostas av staten. Förordning (1991:583).

19 c §  Den redovisningsskyldighet som avses i 19 b § första stycket skogsvårdslagen (1979:429) gäller för brukningsenheter med mer än 500 hektar skogsmark inom området för fjällnära skog. Förordning (1991:583).

19 d §  Skogsvårdsstyrelsen får inte tillåta större hyggen än 20 hektar inom samma brukningsenhet, om det inte finns särskilda skäl.

Föryngringen på ett hygge skall vara säkerställd innan tillstånd ges till slutavverkning av ett angränsande bestånd inom brukningsenheten.

Vid hyggesutläggningen skall skogsvårdsstyrelsen vid tillståndsgivningen ta hänsyn till sådana mindre mark- eller vattenområden som utgör livsmiljö för hotade djur- eller växtarter eller som annars är särskilt skyddsvärda på grund av ringa förekomst eller sällsynt beskaffenhet. Förordning (1991:583).

19 e §  Skogsvårdsstyrelsens beslut om tillstånd till avverkning får innehålla villkor om fjällskogsblädning och beståndsföryngring. Ett sådant villkor får meddelas när föryngringsförhållandena medger det och villkoret samtidigt innebär att naturvårdens och andra allmänna intressen tillgodoses på ett bättre sätt än om någon annan metod skulle tillämpas. Förordning (1991:583).

19 f §  I den fjällnära skogen får hyggesplöjning inte ske. Andra ingripande markberedningsmetoder får användas i sådan skog endast om återväxten inte kan tryggas på annat sätt.

I fjällnära skog får skogsodlingsmaterial inte användas som med avseende på trädslag är av utländskt ursprung.

Skogsstyrelsen får medge undantag från andra stycket, om det behövs för något vetenskapligt ändamål. Förordning (1991:583).

19 g §  Skogsstyrelsen får meddela föreskrifter om samråd före slutavverkning inom renskötselns året-runt-marker. Förordning (1991:583).

20 §  Skogsstyrelsen meddelar föreskrifter om

1. bekämpningsåtgärder när insektshärjning av större omfattning uppkommit i skog eller när fara föreligger för sådan insektshärjning,
2. åtgärder för att förebygga att yngelhärdar uppkommer, såsom i fråga om upparbetning av skadad skog, åtgärder vid röjning eller annan avverkning, utforsling av virke och lagring av virke i eller i närheten av skog.

21 §  Föreskrifter som avses i 21 § skogsvårdslagen (1979:429) om den hänsyn som vid skötseln av skog skall tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen meddelas av skogsstyrelsen efter samråd med statens naturvårdsverk, riksantikvarieämbetet och annan central förvaltningsmyndighet som kan beröras.

Skogsvårdsstyrelsen skall samråda med kommunen i frågor av särskild vikt med hänsyn till de lokala förhållandena. Förordning (1991:583).

22 §  Skogsstyrelsen meddelar föreskrifter om på vilket sätt och inom vilken tid sådana skogsbruksplaner som avses i 21 b § skogsvårdslagen (1979:429) skall upprättas.

Skogsstyrelsen får meddela föreskrifter om undantag från 21 b § första stycket skogsvårdslagen.

Inom renskötselns året-runt-marker skall av skogsbruksplanen framgå den hänsyn till rennäringens intressen som skall iakttas vid planerade avverkningar. För brukningsenheter med mer än 500 hektar skogsmark inom den fjällnära skogen skall dessutom framgå den hänsyn som skall iakttas för att tillgodose naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen. Förordning (1991:583).

22 a §  För områden som är av utpräglat intresse för naturvården och kulturmiljövården eller det rörliga friluftslivet och som angetts av länsstyrelsen i samråd med skogsvårdsstyrelsen kan naturvårdsinriktade skogsbruksplaner upprättas. Sådana planer upprättas av skogsvårdsstyrelsen och bekostas av staten.

Inom områden av den fjällnära skogen där skogsbruket är särskilt utsatt för konkurrens av andra markanvändningsintressen kan i stället fördjupade verksamhetsplaner upprättas. Sådana planer upprättas av skogsvårdsstyrelsen efter samråd med länsstyrelsen.

Skogsstyrelsen får meddela föreskrifter om avgiftsskyldighet för den som begärt att planen skall upprättas. Förordning (1991:583).

23 §  Uppkommer kostnader för tillsynsmyndigheten i anledning av begäran enligt 16 § skogsvårdslagen (1979:429) om förhandsbeslut skall i den utsträckning skogsstyrelsen föreskriver kostnaderna betalas av den som begärt beslutet.

23 a §  I ärende om ersättning eller inlösen enligt 19 b § skogsvårdslagen (1979:429) åligger det skogsvårdsstyrelsen att på statens vägnar söka träffa uppgörelse med sakägare som gör anspråk på ersättning eller fordrar inlösen av fastighet.

I fråga om ersättning eller inlösen enligt första stycket gäller 30 och 31 §§naturvårdsförordningen (1976:484) i tillämpliga delar. Vad som sägs om statens naturvårdsverk skall i stället gälla skogsstyrelsen och vad som sägs om länsstyrelsen skall i stället gälla skogsvårdsstyrelsen. Förordning (1991:583).

23 b §  Avgift tas ut för prövning av ansökan om tillstånd enligt 12 § första stycket. För ansökningsavgiftens storlek m. m. gäller bestämmelserna i 9--14 §§avgiftsförordningen (1992:191), varvid avgiftsklass 2 tillämpas. Varje parti som ansökan avser skall anses som ett avgiftsbelagt ärende.

Med ett parti avses en viss mängd skogsodlingsmaterial bestående av endera fröer, plantor, sticklingar eller något annat förökningsmaterial av

• samma trädslag,
• samma ålder och
• samma härkomst. Förordning (1993:170).

24 §  Ytterligare föreskrifter för verkställigheten av skogsvårdslagen (1979:429) meddelas av skogsstyrelsen.