1 §  Med riksfärdtjänst avses i denna förordning en verksamhet varigenom staten lämnar bidrag till resekostnaderna för personer som till följd av ett svårt och bestående handikapp måste resa på ett särskilt kostsamt sätt och när ändamålet med resan är rekreation eller fritidsverksamhet eller av annat enskilt slag.

2 §  Riksfärdtjänsten får anlitas av den som har fått tillstånd till det. Tillstånd får meddelas under förutsättning att

1. resan företas med allmänna kommunikationer, taxi eller ett för ändamålet särskilt anpassat fordon,
2. färdvägen sträcker sig över två eller flera kommuners områden eller, i fråga om resor som börjar i Stockholms län, över länsgränsen,
3. resan inte kan företas med färdtjänst som bekostas av en kommun eller landstingskommun och resan inte heller av annan anledning bekostas av staten, en kommun eller landstingskommun.

Tillstånd att anlita riksfärdtjänst skall meddelas för det eller de färdsätt som med hänsyn till sökandens handikapp och övriga omständigheter medför lägst kostnad. Den som har fått tillstånd att resa med allmänna kommunikationer får dock i stället anlita taxi (vald taxi) på de villkor som styrelsen för riksfärdtjänst föreskriver. Förordning (1991:1811).

3 §  Om den som söker tillstånd att anlita riksfärdtjänst behöver ledsagare under resan, får tillståndet omfatta även ledsagaren. Ett tillstånd får omfatta medresenär.

4 §  Tillstånd att anlita riksfärdtjänst får meddelas för en viss resa eller för en viss tid.

Om det finns särskilda skäl, får ett tillstånd förenas med villkor om resornas omfattning.

5 §  Frågor om tillstånd att anlita riksfärdtjänst prövas av kommunstyrelsen eller en annan nämnd som kommunen bestämmer. I fråga om kommuner inom Stockholms län skall tillståndsfrågan i stället prövas av landstingets förvaltningsutskott eller någon annan nämnd som landstinget bestämmer.

6 §  Ersättning till den som har utfört en transport inom riksfärdtjänsten lämnas med belopp som motsvarar skillnaden mellan resekostnaden och det belopp som resenären och, i förekommande fall, medresenär i enlighet med vad styrelsen för riksfärdtjänst föreskriver själv skall betala (egenavgift). För transport av ledsagare lämnas dock ersättning med belopp som motsvarar dennes resekostnad.

Frågor om ersättning enligt denna förordning prövas av styrelsen för riksfärdtjänst. Förordning (1991:1811).

7 §  Styrelsen för riksfärdtjänst skall senast den 15 september varje år, efter samråd med Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet, mellan tillståndsmyndigheterna fördela de medel som anslagits för resor med riksfärdtjänsten. De sålunda fördelade medlen skall ligga till grund för tillståndsmyndigheternas beslut. Styrelsen för riksfärdtjänst skall fortlöpande underrätta varje tillståndsmyndighet om de utbetalningar som skett till följd av myndighetens beslut. Förordning (1991:1811).

8 §  Om någon genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt har förorsakat att ersättning har betalats ut obehörigen eller med för högt belopp, skall denne betala tillbaka till styrelsen för riksfärdtjänst vad som har betalats för mycket.

Om betalningsskyldighet har ålagts någon med stöd av första stycket, får styrelsen för riksfärdtjänst vid senare utbetalning till den betalningsskyldige dra av ett skäligt belopp i avräkning på vad som skall betalas tillbaka. Förordning (1991:1811).

8 a §  En tillståndsmyndighet får återkalla ett tillstånd att anlita riksfärdtjänst om förutsättningarna för tillståndet inte längre föreligger eller om ändrade förhållanden medför att tillståndets omfattning eller villkor bör förändras. Ett tillstånd får också återkallas om tillståndshavaren gjort sig skyldig till allvarliga eller upprepade överträdelser av de regler som gäller för riksfärdtjänsten. Förordning (1992:1081).

9 §  Föreskrifter om verkställigheten av denna förordning meddelas av styrelsen för riksfärdtjänst. Styrelsen får medge att riksfärdtjänsten får anlitas även för annat ändamål än som avses i 1 §. Förordning (1991:1811).

10 §  Tillståndsmyndighetens beslut enligt denna förordning får överklagas hos styrelsen för riksfärdtjänst. Styrelsens beslut enligt 7 § får överklagas hos regeringen. Andra beslut av styrelsen för riksfärdtjänst enligt denna förordning får inte överklagas. Förordning (1991:1811).