ARN 2001-1724

Day-trader. En tvist angående värdepappershandel genom en mäklare över Internet ansåg mot bakgrund av omfattningen av kundens värdepappershandel inte vara en konsumenttvist. (se även avgörandet 2001-11-13; 2001-3188)

W yrkade ersättning av bolaget T med 56 650 kr eftersom T, på grund av bristande säkerhetsrutiner, felaktigt påfört W en överbelåning trots att det saknats likvida medel på hans depåkonto hos bolaget, vilket förorsakat honom ekonomisk skada.

Bolaget bestred yrkandet.

Nämnden gjorde följande bedömning:

Enligt 1 § första stycket 1 förordningen (1988:1583) med instruktion för Allmänna reklamationsnämnden har nämnden i uppgift att pröva tvister mellan konsumenter och näringsidkare som rör en vara, tjänst eller annan nyttighet som tillhandahållits huvudsakligen för enskilt bruk (konsumenttvist) samt ge rekommendation om hur tvisten bör lösas.

W har yrkat ersättning av T med sammanlagt 56 650 kr eftersom T, på grund av bristande säkerhetsrutiner, felaktigt påfört honom en överbelåning trots att det saknats likvida medel på hans depåkonto hos bolaget, vilket förorsakat honom ekonomisk skada. Tvisten grundar sig på ett mellan parterna ingått depå- och kontoavtal, som gör det möjligt för W att bl.a. lämna köp- och säljorder avseende värdepapper över Internet.

W har i en inlaga till nämnden påpekat att han är en s.k. "dag-tradare" och att han från och med den 7 september 2000, då depån hos T öppnades till den 16 februari 2001, då tvisten med T inleddes, genomfört 203 avslut. Han har vidare anfört bl.a. följande. ”Det är vi Dag-tradare som ombesörjer dessa mäklares överlevnad. Vi är också beroende av system, som realtid, orderdjup o.s.v. just för att ibland snabbt kunna fullfölja tajmade ögonblicksbeslut. Som sådan placerare räknas jag som attraktiv kund. Det är just tjänster som snabbhet, realtid, orderdjup, i övrigt ett brett utbud som de lockar med. Jag är alltså prototypen för vad T verkligen vill ha, en placerare som gör många och snabba affärer."

Mot bakgrund av vad som nu har redovisats har fråga uppkommit om tvisten – med hänsyn till omfattningen på Ws verksamhet – är att betrakta som en konsumenttvist och om nämnden är behörig att pröva saken. Av betydelse för prövningen av frågan är tolkningen av konsument- och näringsidkarbegreppen.

Flera lagar på konsumenträttens område är begränsade till att gälla i konsumentförhållanden utan att konsumentbegreppet definieras. Så är fallet även i fråga om nämndens instruktion. I stället har gjorts ett tillägg av innehåll att lagen bara gäller om konsumenten handlat huvudsakligen för enskilt ändamål eller enskilt bruk. Exempel på sådana uttryck finns i konsumentförsäkringslagen (1980:38), konsumenttjänstlagen (1985:716), konsumentköplagen (1990:932) och konsumentkreditlagen (1992:830).

Begreppen enskilt bruk och enskilt ändamål överensstämmer visserligen inte helt rent språkligt, men någon saklig betydelseskillnad är inte avsedd (se prop. 1994/95:17 s. 31). I lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (avtalsvillkorslagen) har en annan metod använts i och med att en särskild definition av konsumentbegreppet införts i lagen. Enligt definitionen avses med en konsument en fysisk person som handlar

huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Motsvarande definition har även använts i lagen (1997:218) om konsumentskydd vid tidsdelat boende och lagen (2000:274) om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal (distansavtalslagen).

De nya defintionerna har i sak ansetts motsvara de uttryck som använts i tidigare lagstiftning (se bl.a. prop. 1994/95:17 s. 87 och prop. 1999/2000:89 s. 29 f.). Motsvarande gäller för näringsidkarbegreppet. I flera lagar anges således endast att lagen bara gäller om näringsidkaren handlar i sin yrkesmässiga verksamhet. I senare lagstiftning, bl.a. avtalsvillkorslagen och distansavtalslagen, har dock begreppet näringsidkare definierats positivt som en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten. Också denna definition anses i sak ha samma innebörd som motsvarande uttryck i annan konsumenträttslig lagstiftning (se bl.a. prop. 1999/2000:89 s. 76).

Av förarbetsuttalanden i olika lagstiftningsärenden framgår vidare att termen näringsidkare skall fattas i vidsträckt mening och anses omfatta varje fysisk eller juridisk person som driver verksamhet av ekonomisk natur och av sådan karaktär att den kan betecknas som yrkesmässig. Det ställs dock inte upp något krav på vinstsyfte eller att verksamheten bedrivs på heltid (se bl.a. prop. 1989/90:89 s. 60, prop. 1994/95:17 s. 35 och 1999/2000:89 s. 76).

Det saknas vägledande förarbetsuttalanden som tar sikte direkt på frågan i vilken utsträckning en privatperson som handlar med aktier eller andra värdepapper är att anse som konsument eller näringsidkare. Däremot finns mer allmänna uttalanden i olika lagstiftningsärenden till ledning för tolkningen av begreppet ”huvudsakligen för enskilt ändamål/enskilt bruk” som är av intresse i sammanhanget.

Sålunda anfördes i propositionen med förslag till konsumentkreditlag att en kredit kan anses vara för enskilt bruk om den används för inköp av ett konstverk i investeringssyfte, men om däremot krediten används för omfattande konstköp för magasinering och spekulation i värdestegring, det knappast kan vara fråga om en konsumentkredit (prop.1991/92:83 s. 104).

Nämnas kan vidare att det i propositionen med förslag till konsumentköplag uttalades att om köparen redan från början avser att sälja varan vidare i syfte att göra en vinstgivande affär, kan lagen inte anses tillämplig (prop. 1989/90:89 s. 60). När det gäller distansavtal sägs i förarbetena till distansavtalslagen att den omständigheten att varan eller tjänsten förvärvas för att överlåtas till någon annan inte i och för sig hindrar att förvärvaren är att anse som en konsument, men att lagen inte är tillämplig om överlåtelsen avses ske i förvärvarens näring eller yrke (prop. 1999/2000:89 s. 76).

Det är i dag vanligt förekommande att privatpersoner ägnar sig åt att köpa och sälja aktier och andra värdepapper, ofta på distans med hjälp av Internet eller telefon. Det ligger i sakens natur att sådan verksamhet innebär förvärv av viss egendom med syfte att därefter sälja den med vinst. Mot bakgrund av de i det föregående redovisade förarbetsuttalandena bör detta förhållande inte i sig föranleda bedömningen att det är fråga om en yrkesmässig verksamhet. För att det sistnämnda skall anses vara fallet bör det därutöver krävas att det är fråga om en kontinuerlig verksamhet med viss omfattning och av mer kvalificerad art.

Av Ws egna uppgifter framgår att han under fem månaders tid gjort cirka 200 avslut, dvs. i genomsnitt flera affärer per börsdag. Enligt nämndens uppfattning är Ws verksamhet av så

pass stor omfattning att hans handlande inte bara bör anses ligga utanför ett huvudsakligen enskilt ändamål utan snarare betraktas som en verksamhet av sådan ekonomisk natur och karaktär att den är att anse som yrkesmässig. Eftersom det i ärendet således inte fråga om en konsumenttvist är nämnden inte behörig att pröva tvisten. Ärendet skall därför avvisas.