ARN 2003-6529

Grupptaleärende angående skadestånd på grund av avbrutna elleveranser.

Grupptaleärende angående skadestånd på grund av avbrutna elleveranser. Avgörande 2004-07-01; 2003-6529

BAKGRUND

Den 19-20 december 2002 upphörde K som elleverantör. K hade vid den tidpunkten minst 6 000 kunder som i egenskap av privatpersoner hade tecknat avtal om att köpa el till fast pris av bolaget.

Den nordiska elbörsen Nord Pool är den gemensamma marknadsplatsen för elhandel i de nordiska länderna. På Nord Pool köper elleverantörer el och förmedlar den sedan vidare till elanvändarna. För att få köpa el på Nord Pool krävs att elleverantören ställer en säkerhet.

Enligt uppgift från K krävde Nord Pool en utökad säkerhet från 10 miljoner NOK till 16,7 miljoner NOK från K avseende veckorna 48, 49 och 50 år 2002. K har uppgivit att bolaget den 5 december 2002 ansökte om utökad säkerhet hos sin bank och att man den 19 december 2002 fick reda på att banken inte beviljade någon sådan utökad säkerhet. K meddelade därefter att man ställde in sina betalningar.

K hade ett avtal om balansansvar med Svenska Kraftnät. Med balansansvar avses att någon skall ta det ekonomiska ansvaret för att det varje timme tillförs lika mycket el som det förbrukas. För att godkännas som balansansvarig fordras bland annat påvisad ekonomisk stabilitet. Svenska Kraftnät beslutade den 19 december 2002 att säga upp balansavtalet med K bland annat på grund av att bolaget meddelat att det ställt in sina betalningar.

När en leverantör inte längre kan leverera el skall berörda innehavare av nätkoncession enligt ellagen (1997:857) anvisa en elleverantör för de kunder som då saknar en elleverantör. Bolagets kunder anvisades nya elleverantörer från och med den 20 december 2002. I enlighet med ellagens reglering avbröts således aldrig elöverföringen till K:s kunder trots att bolaget upphörde som elleverantör. Anvisningsleverantörerna tillämpade dock högre priser än K.

KK genomför elupphandlingar mot elleverantörer för sina medlemmars räkning. Deltagarna i upphandlingen får den elleverantör som givit det lägsta anbudet. KK levererar kunderna som ingick i upphandlingen till den vinnande elleverantören som därefter genomför leverantörsbytet via nätägaren. Av K:s 6 000 fastpriskunder hade cirka 4 000 levererats av KK.

YRKANDEN M.M.

Konsumentombudsmannen (KO) yrkade att nämnden

1. fastställer att K är skadeståndsskyldigt gentemot de konsumenter som hade tecknat fastprisavtal med bolaget, att gälla efter den 19 december 2002, för den merkostnad för elenergi detta inneburit under den tid som avtalet med K skulle ha fortlöpt. 2. fastställer att det förelåg ett avtalsförhållande mellan K och de kunder som hade förmedlats av KK och som hade fastprisavtal när K:s elleveranser upphörde den 19 december 2002.

3. rekommenderar K att ersätta de konsumenter som hade tecknat fastprisavtal med bolaget, att gälla efter den 19 december 2002, för merkostnaderna för elenergi under den tid som avtalet med K skulle ha fortlöpt i enlighet med de principer som utvecklats i KO:s anmälan samt den schabloniserade beräkningsmodell som bifogats ansökan.

Som grund för yrkandet avseende fastställelse avseende avtalsförhållandet mellan K och de kunder som förmedlats av KK (punkten 2) ovan anförde KO att det hade förelegat ett avtalsförhållande mellan de kunder som förmedlades av KK och K, vilket framgick bl.a. genom att bolaget uppträdde som avtalspart gentemot dessa kunder och fakturerade dem för levererad el.

Som grund för yrkandet i skadeståndsdelen (punkterna 1 och 3 ovan) anförde KO att K hade brutit avtalet med sina kunder och att bolaget i enlighet med den numera etablerade ansvarsgrunden kontrollansvar hade att ersätta konsumenterna för de direkta merkostnader i form av högre elkostnader som kunderna drabbades av till följd av avtalsbrottet.

K yrkade i första hand att nämnden skulle avvisa KO:s talan och i andra hand bestred yrkandena.

Som grund för yrkandet om avvisning anförde K att tvisten avsåg förbrukning av ström vilket utgjorde ett hinder för nämndens prövning. K gjorde vidare gällande att det var nödvändigt att förebringa muntlig bevisning rörande de sakförhållanden som bolaget stödde sin talan på.

Som grund för bestridandet av yrkandet om fastställelse av ett avtalsförhållande mellan K och de kunder som förmedlats av KK anförde K att man aldrig haft något avtalsförhållande med KK:s kunder.

Som grund för bestridandet av skadeståndsyrkandet anförde K i första hand att det s.k. kontrollansvaret inte kunde tillämpas i en situation som denna och i andra hand att dröjsmålet med leverans berodde på hinder utanför bolagets kontroll som bolaget inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder bolaget inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

När det gäller skadans storlek vitsordade K att de kunder som hade fastpris hade drabbats av högre elpriser och därmed fått en merkostnad. Någon grund för att schablonmässigt fastställa elförbrukningen förelåg dock inte och några belopp kunde inte vitsordas. För det fall skadeståndsskyldighet ansågs föreligga och K rekommenderades att utge ersättning för liden skada, skulle i vart fall KO:s yrkande till den del det avsåg ersättningsanspråk understigande ARN:s värdegräns för elleveranser, 2 000 kr, ogillas.

KO bestred yrkandet om avvisning och som grund för bestridandet anförde att K skriftligen bort kunna redogöra för de omständigheter bolaget önskade åberopa till stöd för sin inställning. KO saknade givetvis möjlighet att ifrågasätta K:s påstående om vad som förevarit t.ex. i kontakterna med banken och nämnden fick därför lägga K:s redogörelse för dessa omständigheter till grund för sin prövning

När det gällde yrkandet till den del den avsåg ersättningsanspråk understigande nämndens värdegränser för elleveranser, menade KO att syftet med värdegränserna inte

var att belopp under 2 000 kr överhuvudtaget inte skulle ersättas utan att skilja ut tvister som rörde mindre belopp. Värdet av vad som yrkas i ärendet bestod av samtliga gruppmedlemmars skadeståndsanspråk.

---------I det egentliga beslutet redovisades härefter en sammanfattning av parternas argumentation som på grund av sin omfattning har uteslutits i detta referat. ---------

NÄMNDENS BEDÖMNING

Kan nämnden pröva tvisten?

Nämnden konstaterar inledningsvis att det hos nämnden finns ett stort antal ärenden där konsumenter yrkar ersättning till följd av den skada de drabbats av på grund av uteblivna elleveranser från K. KO har även uppgett att KO fått ett stort antal anmälningar i samma fråga.

Gemensamt för den grupp av konsumenter som omfattas av KO:s talan är att de har tecknat avtal om elleveranser antingen genom KK eller direkt med K, att de till följd av att K upphört att leverera el har anvisats annan leverantör och att de till följd av detta drabbats av skada.

Det är således klarlagt att det finns flera konsumenter som kan antas ha anspråk på K med stöd av väsentligen likartade grunder. Kriterierna för grupptalan enligt 1 a § första stycket förordningen (1988:1583) med instruktion för Allmänna reklamationsnämnden är därmed uppfyllda.

Nämnden har härefter att pröva om det i övrigt föreligger några hinder för nämndens prövning.

K har gjort gällande att det vid en rättslig prövning är nödvändigt att förebringa muntlig bevisning rörande de sakförhållanden som K stöder sin talan på.

Nämnden kan härvid konstatera att behovet av muntlig bevisupptagning i första hand föreligger när det gäller bevisfrågor. Även om det är här fråga om en tvist med relativt komplicerade sakförhållanden utgör de tvistiga förhållandena i allt väsentligt rättsfrågor. I de fall då det är fråga om bevisfrågor och de av K åberopade omständigheterna inte ifrågasatts av KO får, såsom KO också har hävdat, de av K åberopade omständigheterna läggas till grund för nämndens bedömning.

Av 1 § 2 Allmänna reklamationsnämndens föreskrifter om tvister som inte prövas av nämnden (KOVFS 2003:19) följer att nämnden inte prövar tvister som rör elleveranser, i den mån tvisten avser förbrukning av elektrisk ström eller skäligheten av debiterade nätavgifter.

Den aktuella tvisten rör fastställande av avtalsförhållande och skadeståndsskyldighet till följd av avtalsbrott och inte förbrukning av elektrisk ström i den mening som avses i nyss nämnda bestämmelse. Något hinder att pröva ärendet på den grunden föreligger således inte. Det förhållandet att förbrukningen av el kan ha betydelse för bestämmande av storleken på ett eventuellt skadestånd föranleder inte någon annan bedömning.

Med hänsyn till detta och då det inte heller i övrigt föreligger något hinder för att pröva grupptalan kan K:s yrkande om avvisning inte bifallas.

KK:s kunder

K har gjort gällande att bolaget inte har något avtalsförhållande med KK:s kunder.

Nämnden kan konstatera att KK till följd av sitt avtal med konsumenterna (Elkundavtal för privatpersoner) har erhållit en fullmakt av konsumenterna att sluta leveransavtal för konsumentens räkning med den elleverantör som lämnar det vinnande budet vid elupphandling.

Vidare framgår av det i ärendet ingivna avtalet mellan K och KK (Anslutningsavtal – Elleverantör) att K förbundit sig att leverera el till elkunderna och att som sådana elkunder avses de medlemmar som KK tecknat avtal med.

Det har i ärendet inte ens påståtts att det inte skulle föreligga något avtal mellan KK och den aktuella gruppen av konsumenter. Av utredningen framgår heller inte något annat än att K uppträtt som avtalspart gentemot de kunder som förmedlats av KK. K har t.ex. uppenbarligen debiterat den berörda personkretsen för förbrukad el.

Nämnden har redan tidigare konstaterat att det i en situation motsvarande den nu aktuella har förelegat ett avtalsförhållande mellan elkunder som KK har förmedlat och K (ärende 2001-1976, beslut den 15 november 2001). Någon anledning att nu göra någon annan bedömning föreligger inte.

Nämnden finner således utrett att det förelegat ett avtalsförhållande mellan K och de kunder som förmedlats av KK och som hade fastprisavtal när K:s elleveranser upphörde den 19 december 2002.

Nämnden skall enligt sin instruktion pröva konsumenttvister och ge rekommendationer hur tvisterna bör lösas. Frågan huruvida ett rättsförhållande består eller inte måste ligga till grund för nämndens bedömning och rekommendation. En rekommendation från nämnden innefattar således ett ställningstagande till frågan om ett rättsförhållande består eller inte.

Föreligger det ett skadeståndsrättsligt kontrollansvar?

Avtalet mellan K och de kunder som omfattas av tvisten har inneburit att K skulle leverera el. I ärendet är ostridigt att K har avbrutit leveransen av el.

Av de leveransvillkor som gäller mellan K och de kunder som KK förmedlat följer att elleverantören ansvarar för skada som denne vållar elkund genom att vårdslöst eller försumligt underlåta att efterleva villkoren (Anslutningsavtal – Elleverantör punkten 7). Något motsvarande avtalsvillkor återfinns inte i de avtal där konsumenterna träffat avtal direkt med K.

Tvisten i denna del gäller frågan huruvida K är skadeståndsskyldigt på grund av ett sådant kontrollansvar som annars i allmänhet gäller enligt den konsumentskyddande lagstiftningen, t.ex. enligt konsumentköplagen (1990:932) eller konsumenttjänstlagen

(1985:716). Av denna konsumenträttsliga lagstiftning följer regelmässigt att en näringsidkare som gör sig skyldig till kontraktsbrott genom fel eller dröjsmål är skadeståndsskyldig för de merkostnader som felet eller dröjsmålet för med sig. Befrielse från skadeståndsskyldighet kan i princip bara komma i fråga, om felet eller dröjsmålet berott på ett hinder utanför näringsidkarens kontroll och denne inte heller skäligen hade kunnat undvika eller övervinna hindrets följder.

Av intresse i det sammanhanget är de ”Allmänna avtalsvillkor för försäljning av el till konsument” som har utarbetats av Sveriges Elleverantörer och Svenska Kraftverksföreningen efter överenskommelse med Konsumentverket (EL 2000 K) och som kompletterar såväl de särskilda avtalsvillkoren i de avtal som kunder träffat direkt med K som de särskilda avtalsvillkoren i de avtal som gäller mellan K och de kunder som KK förmedlat.

I EL 2000 K anges följande under punkten 2.7 ”Hinder mot avtalet fullgörande”.

Part är inte skyldig att fullgöra avtalet om fullgörandet väsentligt försvåras till följd av hinder som denne inte råder över. Som hinder räknas krig, myndighetsbeslut, störningar i allmänna transportväsendet, extrema väderleksförhållanden eller annan händelse av exceptionell karaktär som väsentligt inverkar på avtalets fullgörande och som part inte kunnat förutse och vars menliga inverkan part inte rimligen kunnat undanröja.

Det aktuella avtalsvillkoret ger uttryck för ett kontrollansvar som när det gäller rekvisiten i allt väsentligt motsvarar det skadeståndsrättsliga kontrollansvar som i allmänhet gäller enligt den konsumentskyddande lagstiftningen. Villkoret som sådant reglerar emellertid inte skadeståndsskyldighet vid kontraktsbrott, utan i stället i vilken situation parterna inte är skyldiga att fullgöra avtalet.

Om rekvisiten för att befrias från avtalsfullgörelse är uppfyllda, föreligger inte något kontraktsbrott. Skadeståndsskyldighet kan under dessa omständigheter enligt avtalet inte i något fall komma i fråga. Däremot torde skadeståndskyldighet kunna komma i fråga, om rekvisiten inte är uppfyllda. Det torde stå alldeles klart att så kan bli fallet enligt de avtal som K har träffat med de kunder som har förmedlats genom KK.

Den principiella frågan är emellertid om ett skadeståndsrättligt kontrollansvar kan anses gälla som en allmän rättslig princip inom konsumenträtten i de fall detta inte uttryckligen regleras i lag eller avtal. Nämnden saknar anledning att ta ställning till frågan om någon sådan allmän rättslig princip gäller. Däremot kan och bör nämnden kunna ta ställning till och tillämpa en sådan princip i vissa särskilda situationer. Nämnden har således tidigare i fall rörande tågresor funnit skäl att beakta ett skadeståndsrättsligt kontrollansvar, trots att vare sig någon lagregel eller avtalsvillkor om ett sådant kontrollansvar varit direkt tillämplig på tvisten.

Från konsumentsynpunkt företer elleveranser stora likheter med sådana tjänster som regleras i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen. De konsumentskyddsaspekter som ligger till grund för dessa lagar gör sig också gällande i fråga om elleveranser.

Enligt nämndens mening bör därför det skadeståndsrättsliga kontrollansvaret tjäna som utgångspunkt vid bedömningen av K:s skadeståndsskyldighet. Ett sådant kontrollansvar låter sig också väl förenas med det skadeståndsansvar som följer av avtalet mellan K och de konsumenter som har förmedlats av KK. Det måste också anses oskäligt att inte

behandla samtliga konsumenter som har haft avtal med K lika. En tillämpning av ett skadeståndsrättsligt kontrollansvar överensstämmer också med vad som nu gäller enligt den överenskommelse, EL 2004 K, som har ersatt El 2000 K och som tydligt anger att kontrollansvaret är kopplat till en skadeståndsskyldighet.

Har hindret att leverera el legat utanför K:s kontroll?

Det är ostridigt att det har förelegat hinder för K att leverera el. Frågan är om detta hinder varit sådant som bolaget ”inte råder över”, dvs. om hindret legat ”utom bolagets kontroll”. Såsom anförts i doktrinen kan orden ”utom bolagets kontroll” inte gärna antas syfta på den avtalsbrytande partens möjligheter i det enskilda fallet, utan måste knytas till hindret som sådant (se Ramberg/Herre, Allmän köprätt, Norstedts 2001, s. 169 ff.). Gör man således bedömningen att hindret till sin typ ligger inom den prestationsskyldige partens kontrollsfär uppnås aldrig ansvarsfrihet och detta oavsett om denne gjort vad han har kunnat för att undvika hindret och dess följder.

Nämnden saknar tillräckligt underlag för att kunna instämma i den bedömning som skiljemannen gjort i den av KO åberopade skiljedomen, nämligen att K medvetet valt att spekulera i en kortvarig och inte alltför kraftig prisstegring. Det är emellertid i tillräcklig grad utrett att det funnits möjligheter att genom olika åtgärder, t.ex. genom säkring av kontrakt, möta den dramatiska prisökningen på el under senare delen av år 2002.

Till detta kommer att det visserligen har varit svårt men inte omöjligt för andra leverantörer att fullfölja sina leverensavtal trots de prisstegringar som hade skett, låt vara att dessa bolag haft en starkare finansiell ställning än K.

Nämnden finner mot denna bakgrund att K inte visat att det aktuella hindret legat utom bolagets kontroll. Bolaget skall därför svara för den skada som drabbat bolagets kunder på grund av avtalsbrottet.

Som förut framhållits beträffande fastställande av avtalsförhållandet mellan K och KKs kunder ankommer det på nämnden att ge rekommendationer hur tvister skall lösas. En rekommendation grundar sig på och innefattar ett ställningstagande till de rättsförhållanden som är aktuella i tvisten.

Skadan

Enligt svensk rätt är utgångspunkten för beräkning av ersättning att den som orsakats skada eller annan förlust skall kompenseras med ett belopp som så precist som möjligt motsvarar skadan eller förlusten. Det förekommer ibland att omständigheterna är sådana att det är omöjligt att i efterhand prestera full bevisning om den individuella skadans omfattning eller värde eller att kravet på exakthet i beräkningen framstår som ett betydligt mer kostsamt alternativ än en schabloniserad eller på något annat sätt förenklad beräkningsmodell (se t.ex. Grupptalanutredningens betänkande Grupprättegång, Del B, SOU 1994:151 s. 447).

I en individuell process är det möjligt att fastställa ersättningen med stöd av skälighetsbedömningar, sänkta beviskrav, schabloniseringar och dylikt, trots att beräkningen resulterar i ersättningsbelopp som sannolikt inte exakt motsvarar den verkliga skadan eller förlusten. Som framhållits i det nyssnämnda betänkandet (a.a. s.

447 ) strider det mot allmänt rättsmedvetande att en skadelidande ställs utan kompensation bara för att det är svårt eller oskäligt dyrt att utreda den exakta ekonomiska förlusten. Domstol kan bestämma skadans eller förlustens omfattning och värde t.ex. med stöd av 35 kap. 5 § rättegångsbalken eller grunderna för denna bestämmelse. En uppskattning av skadans omfattning och värde får således ske bl.a. om bevisningen kan antas medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till skadans storlek och det yrkade skadeståndet avser ett mindre belopp.

Enligt nämndens mening saknas bärande skäl till varför inte angivna principer skulle kunna tillämpas också i en situation som den nu aktuella, bl.a. eftersom varje kund som omfattas av KO:s grupptalan i annat fall skulle riskera att hamna i ett besvärligare bevisläge än om kunden framställt ett individuellt yrkande.

Den av KO förordade modellen har vidare den fördelen att varje berörd kund har rimliga möjligheter att få ut sin ersättning samtidigt som den inte grundar sig på kriterier som lämnar öppet för att oriktiga krav infrias.

Det saknas även i övrigt skäl att frångå den av KO förordade modellen för beräkning av skadeståndet eller – vilket K hävdat skall ske – att ogilla yrkandet till den del det avser ersättningsanspråk understigande 2 000 kr. KO:s yrkande om att K skall ersätta de berörda konsumenterna för merkostnaderna för elenergi under den tid då avtalet med K skulle ha fortlöpt skall därför bifallas.

Två ledamöter yttrade sig särskilt enligt följande.

Liksom majoriteten finner vi – att ärendet inte skall avvisas och att nämnden är behörig att pröva detta – att muntlig bevisning inte är nödvändig – att avtalsförhållande förelegat mellan de kunder (abonnenter) som KO företräder och K – att brott mot kundavtalen har förekommit, samt – att K har ett skadeståndsansvar gentemot sina kunder och att skadeståndet kan beräknas schablonmässigt på det sätt som rekommenderats.

KO har som grund för sin talan mot K åberopat avtalsbrott och att skadeståndsansvar skulle föreligga enligt ”den etablerade ansvarsgrunden kontrollansvar”.

Av bl.a. kommentaren till Köplagen, Ramberg/Herre 1:a upplagan s. 106 framgår att det är tveksamt om kontrollansvaret bör accepteras som en generellt tillämplig ansvarsregel inom obligationsrätten. I Herres kommentar till konsumentköplagen s. 65 har Herre uttryckligen slagit fast att elektrisk kraft inte är lös sak som faller inom konsumentköplagens tillämpningsområde.

Vi anser inte att ansvarsgrunden kontrollansvar, på sätt detta ansvar bör uppfattas t.ex. enligt 27 § KöpL och konsumenträttlig lagstiftning, är tillämplig utan uttryckligt lagstöd eller avtal mellan parterna. Enligt vår uppfattning är det heller inte ARN:s uppgift att vara nyskapare på detta område, utan faller denna uppgift på lagstiftaren, i först hand, eller på högre instanser inom det allmänna domstolsväsendet.

Mot bakgrund av dessa och andra liknande uttalande i doktrinen anser vi således att KO:s yrkande inte kan bifallas på den angivna grunden kontrollansvar. Om

rättegångsbalken tillämpats strikt i ARN så skulle KO:s talan också ogillats.

ARN:s arbetsformer är emellertid sådana att nämnden många gånger i sina rekommendationer mer ser till vad som ter sig riktigt och rättvist i ett ärende än till formalia i parternas processföring. Vi anser oss därför oförhindrade att gå vidare med prövningen av ärendet.

Av de av KO åberopade inlagorna framgår att K i sina avtalsvillkor hänvisat till allmänna villkoren EL 2000 K vilka således får anses inkorporerade i det avtalspaket som gäller mellan K, KK och kunderna.

EL 2000 K punkt 2.7 har följande lydelse:

Hinder mot avtalets fullgörande Part är inte skyldig att fullgöra avtalet om fullgörandet väsentligt försvåras till följd av hinder som denne inte råder över. Som hinder räknas krig, myndighetsbeslut, störningar i det allmänna transportväsendet, extrema väderförhållanden eller annan händelse av exceptionell karaktär som väsentlig inverkat på avtalets fullgörande och som part inte kunnat förutse och vars menliga inverkan part inte rimligen kunnat undanröja.

Bestämmelsen är till sin utformning en friskrivningregel av närmast klassisk force majeure typ. Någon kontrollansvarsregel i egentlig mening är den inte. Bl.a. saknas en lokution om ”utanför parts kontroll”. Samma skrivning återfinns i bestämmelserna EL 2004 K.

Effekterna av en force majeure regel och en kontrollansvarsregel kan emellertid många gånger vara likartade. De rekvisit som uppställs i ovannämnd bestämmelse överensstämmer i mycket med sådana som kan återfinnas i kontrollansvarsbestämmelser.

Om fullgörande inte sker, trots att en sådan skyldighet kvarstår – dvs. rekvisiten i bestämmelsen är inte uppfyllda, så får anses följa av allmänna köprättsliga principer att kunden har rätt till skadestånd, exempelvis motsvarande ökade kostnader för täckningsköp.

Visserligen anges i andra avtal ingående i avtalspaketet gentemot kund och KK att skadeståndsskyldighet för K förutsätter vårdslöshet eller försummelse. Dessa bestämmelser synes dock inte avse förhållanden som anges i EL 2000 K punkt 2.7, och i vilken bestämmelse ingen särskild begränsning av skadeståndsskyldigheten finns.

Som angetts i majoritetens skrivning s. 4, förekommer numera i senare framtagna allmänna bestämmelser EL 2004 K punkt 2.11 en kontrollansvarsregel. Med hänsyn till vad som ovan angetts beträffande ARN:s principiella roll anser vi inte att EL 2004 K, som ej heller utgör avtalsinnehåll, bör ligga till grund för ARN:s bedömning.

Tillämpning av en force-majeure klausul förutsätter att inträffade, genomgripande händelser är av allmän karaktär och inte relaterade till förhållanden som gäller för en enskild part. Hinder som beror på bristande finansiella resurser hos en säljare (K) kan inte åberopas som befrielsegrund.

Vi anser därför, i likhet med majoriteten, att K skall utge skadestånd och på sätt anges i

nämndens rekommendation.