Grupprättegång D. A,betänkande.

Till statsrådet och chefen för

Justitiedepartementet

Genom beslut den 27 juni 1991 bemyndigade regeringen chefen för Justitiedepartementet att tillkalla en särskild utredare för att utreda

om det går att förbättra möjligheterna att i domstol driva anspråk är

som gemensamma eller likartade för en större människor

grupp samt att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och biträde

annat utredaren.

Med stöd av detta bemyndigande förordnade departementschefen den 2 juli 1991 professorn Per Henrik Lindblom till särskild utredare.

Under arbetet med betänkandet har som sakkunniga deltagit hovrättsrådet Ulf Bjällås, rättschefen Severin Blomstrand, advokaten Göran Dolk, hovrättslagmannen Lars Eklycke, förbundsjuristen Annika Gustafsson, byråchefen Håkan Lavén fr.o.m. den 24 januari 1994, docenten Gabriel Michanek, direktören Jan Persson, byråchefen Maria Renmyr och ämnessakkunnige Thomas Utterström.

Sekreterare har varit hovrättsrådet Roberth Nordh. Utredningen har antagit namnet Grupptalanutredningen.

Annika Gustafsson och Jan Persson har avgett särskilda yttranden. I övrigt har de sakkunniga ställt sig bakom de redovisade förslagen och övervägandena. Detta har markerats att betänkandet har avfattats

genom med användning av vi-form.

Utredningen får härmed överlämna sitt betänkande Grupprättegång. Del A-C SOU 1994:151.

Utredningens arbete är därmed slutfört.

Uppsala och Malmö i december 1994

Per Henrik Lindblom Roberth Nordh

Innehållsförteckning 5

Innehållsförteckning

DEL A

Förkortningar 15

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sammanfattning 17

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Summary in English 59

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Förslag till lagtext 105

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 Förslag till lag om grupprättegång 105

. . . . . . . . . . . . . . . . 2 Förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen 1969:387 127

. . 3 Förslag till lag om ändring i miljöskadelagen 1986:225 129

. . . 4 Förslag till lag om ändring i jämställdhetslagen 1991:433 131

.

I Inledning

I Direktiven 135

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2 Utredningsarbetet 139

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

II Bakgrund

3 Rättsreglernas och processens syfte och funktion 147

. . . . . . . .

4 Rättsskyddet för gruppanspråk 153

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.1 Olika anspråkstyper 153

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.1.1 Kollektiva, diffusa och fragmentariska anspråk 153

. . .

4.1.2 Om processbarhetenav skilda anspråk 155

. . . . . . . . 4.2 Nuvarande förhållanden 156

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3 Faktorer framtida betydelse 159

av

. . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6 Innehållsförteckning

III Allmänna överväganden

5 Inledning 165 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6 Brister i det processuella rättsskyddet 169 . . . . . . . . . . . . . . 6.1 Konfliktlösning, kompensation och rättsskydd 169 . . . . . . . . . . 6.1.1 Allmänt 169 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1.2 Kostnadsrelaterade faktorer 170 . . . . . . . . . . . . . . . 6.1.3 Icke-rättsliga faktorer 198 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1.4 Särskilda processuella hinder och begränsningar 202 . . . 6.2 Handlingsdirigering 213 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.1 Allmänt 213 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.2 Närmare om bristerna i preventionsverkan 216 . . . . . . 6.3 Prejudikatbildning, rättsutveckling 225 m.m. . . . . . . . . . . . . . 6.4 Samhälls- och processekonomi 230 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.4.1 Processordningen i ett samhällsekonomiskt

perspektiv 230 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.4.2 Processekonomiska frågor 232 . . . . . . . . . . . . . . . . 6.5 Avslutande synpunkter 239 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7 Reformbehovet på olika rättsområden 247 . . . . . . . . . . . . . . . 7.1 Konsumenträtt 247 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1.1 Marknadsrätt 247 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1.2 Civilrätt m.m. 250 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2 Miljörätt 257 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3 Jämställdhet i arbetslivet 268 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8 Utländsk rätt 273 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.1 Inledande anmärkningar 273 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2 England 274 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3 USA 277 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.4 Canada 283 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.5 Australien 289 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.6 Norden 292 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.7 EU 294 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.8 Frankrike 295 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.9 Tyskland 295 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.10 Övrigt 296 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

9 Slutsatser 297 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.1 En summering 297 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.2 Utgångspunkter för reformförslag 299 . . . . . . . . . . . . . . . . .

Innehållsförteckning 7

DEL B

IV Grupprättegång vid allmän domstol

10 Val av representativ processform 11

. . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.1 Inledande anmärkningar ll

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.2 Pilotmålsmetoden 14

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.3 Grupprättegång 16

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

11 Allmänt om rättegångens utformning 19

. . . . . . . . . . . . . . . . 11.1 Grupprättegång och grupptalan 19

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.2 Processform m.m. 21

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 11.2.1 Grupptalans tillämplighet på olika rättsområden 21

. . . . 11.2.2 Civil-, straff- och förvaltningsprocess 22

. . . . . . . . . . 1l.2.3 Gränsdragningen mot särskild domstol 24

. . . . . . . . . 11.3 Former av grupptalan 25

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.3.1 Grupptalan på kärande- och svarandesidan 25

. . . . . . . 11.3.2 Offentlig och privat grupptalan 26

. . . . . . . . . . . . . . 11.3.3 Enskild grupptalan och organisationstalan 30

. . . . . . . . 11.4 Förfarandet i huvuddrag 32

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.5 Lagstiftningsteknik 37

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

12 Inledandet av en grupprättegång 39

. . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.1 Om talans väckande m.m. 39

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l2.1.l Väckande av ny talan 39

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.l.2 Ombildning under pågående rättegång 40

. . . . . . . . . . 12.2 Särskilda förutsättningar 45

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.2.1 Inledande anmärkningar 45

. . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.2.2 Talan för eller 46

mot en grupp

. . . . . . . . . . . . . . . 12.2.3 Samma eller likartad grund 55

. . . . . . . . . . . . . . . . l2.2.4 En särskild kostnadsspärr 65

. . . . . . . . . . . . . . . . . l2.2.5 Grupprättegång det bästa processalternativet 66

- . . . . . l2.2.6 Grupptalan skall vara hanterlig 75

. . . . . . . . . . . . . . 12.2.7 Bedömning av talans lämplighet 78

. . . . . . . . . . . . . 12.2.8 Vissa andra frågor 81

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.3 Rekvisiten för fullgörelsetalan och talan om fastställelse 87

. . . . 12.3.1 Inledning 87

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 12.3.2 Fullgörelsetalan 88

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.3.3 Fastställelsetalan 90

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.4 Forumfrågor 94

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.4.l Inledning 94

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.4.2 Domstolarnas allmänna behörighet att handlägga

en grupprättegång 95

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.4.3 Möjlighet till överflyttning av mål mellan sido-

ordnade domstolar 97

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8 Innehållsförteckning

12.4.4 Verkan av att talan skall väckas vid ett exklusivt

forum eller vid särskild domstol 99 . . . . . . . . . . . . . 12.4.5 Svensk domsrätt 100 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.4.6 Handläggningen av forumfrågor 103 . . . . . . . . . . . . 12.5 Behörighet att inleda en grupprättegång 104 . . . . . . . . . . . . . 12.5.1 Allmänt 104 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.5.2 Enskild grupptalan 105 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.5.3 Organisationstalan 108 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.5.4 Offentlig grupptalan 116 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.5.5 Grupptalan svarandesidan 117 . . . . . . . . . . . . . . 12.6 Gruppföreträdare 118 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.7 Ombud 125 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.7.1 Krav ombud 125 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.7.2 Ombudet skall vara advokat 126 . . . . . . . . . . . . . . . 12.7.3 Ombudets ställning i processen 129 . . . . . . . . . . . . . 12.8 Rättens prövning och beslut 139 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.8.1 Inledning 139 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.8.2 Om en ansökans innehåll m.m. 141 . . . . . . . . . . . . . 12.8.3 Handläggningen av frågor om rättegångshinder 143 . . . 12.8.4 Vissa andra frågor 152 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.9 Gruppens bestämning 156 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.9.1 Automatiskt medlemskap eller krav

anmälan 156 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.9.2 Om möjlighet att träda ur gruppen 162 . . . . . . . . . . . 12.10 Underrättelse till gruppmedlemmarna om rättegångens

inledande 166 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

13 Förfarandet 171 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.1 Medlemmens ställning i processen 171 . . . . . . . . . . . . . . . . 13.1.1 Allmänt 171 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l3.l.2 Partsinträde 172 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.1.3 Gruppmedlemmen som bevismedel m.m 174 . . . . . . . . 13.1.4 Medlemmens processuella ställning i övrigt 175 . . . . . l3.1.5 Andra sätt för medlemmen att delta i rättegången 177 . . 13.2 Om talan m.m .178 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.2.1 Ändring av talan 178 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.2.2 Utvidgning av talan 187 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.2.3 Individuella förhållanden 190 . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.2.4 Undergrupper 200 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.2.5 Byte av gruppföreträdare 206 . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.2.6 Avbrytande av grupprättegången 212 . . . . . . . . . . . . 13.2.7 Eftergift och medgivande 219 . . . . . . . . . . . . . . . . 13.2.8 Överlåtelse processföremålet 224 av . . . . . . . . . . . . l3.2.9 Litispendens 231 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.2.10 Kumulation . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Innehållsförteckning 9

13.2.11 Intervention 238 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.3 Handläggningen av målet 242 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.3.1 Förberedelse 242 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l3.3.2 Huvudförhandling 262 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l3.3.3 Utevaro 266 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.3.4 Säkerhetsåtgärder 273 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.3.5 Bevisfrågor 279 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.4 Målets avgörande 288 Återkallelse. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.4.1 288 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.4.2 Förlikning 295 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.4.3 Dispositionsprincipen 304 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.4.4 Omröstning 310 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.4.5 Olika former av domar 313 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.4.6 Domens rättskraft 323 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

14 Överklagande 335

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.1 Överklagande till hovrätt 335 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.1.1 Inledande anmärkningar 335 . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.1.2 Överklagbara avgöranden 336 . . . . . . . . . . . . . . . . 14.1.3 Partsställningen vid ett överklagande 350 . . . . . . . . . l4.l.4 Klagofrister 359 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.1.5 Prövningstillstånd 360 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.1.6 Förfarandet i hovrätt m.m. 363 . . . . . . . . . . . . . . . 14.2 Överklagande till Högsta domstolen 379 . . . . . . . . . . . . . . . .

I5 Rättegångskostnader 383 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.1 Allmänt 383 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.2 Val av ersättningsprincip för rättegångskostnader 384 . . . . . . . . 15.3 Gruppföreträdarens ansvar för rättegångskostnader 390 . . . . . . . 15.3.l Former för kostnadsspridning, riskavtal 390 m.m. . . . . 15.3.2 Onödig rättegång m.m 406 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.3.3 Om grupptalan på svarandesidan 408 . . . . . . . . . . . . 15.4 Gruppmedlemmarnas ansvar och rätt till ersättning för

rättegångskostnader 411 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.4.1 Passiva gruppmedlemmar 411 . . . . . . . . . . . . . . . . 15.4.2 Gruppmedlemmar har intervenerat 412 som . . . . . . . . 15.4.3 Särskilt om grupptalan svarandesidan 415 . . . . . . . 15.5 Vissa andra frågor 417 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.5.1 Kostnader som har uppkommit före grupp-

rättegången 417 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.5.2 Byte av gruppföreträdare 418 . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.5.3 Särskild gruppföreträdare 419 . . . . . . . . . . . . . . . . 15.5.4 Avbrytande av grupprättegângen i förtid 420 . . . . . . . 15.5.5 Särskild mellandom 421 . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

10 Innehållsförteckning

15.6 Kostnadsersättning i högre rätt 422 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

16 Underrättelse till gruppmedlemmarna 429 . . . . . . . . . . . . . . . 16.1 Allmänna synpunkter 429 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16.2 Obligatorisk eller fakultativ regel om underrättelse 431 . . . . . . 16.3 Former för underrättelse 434 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16.3.1 Inledning 434 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16.3.2 Delgivning eller formlös underrättelse 434 . . . . . . . . 16.3.3 Val av delgivningsform 436 . . . . . . . . . . . . . . . . . 16.4 Vissa andra frågor 438 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16.4.1 Om vem som skall verkställa underrättelsen 438 . . . . . 16.4.2 Kostnaderna för underrättelseförfarandet 439 . . . . . . .

17 Skadestånd och andra ersättningsfrâgor 443 . . . . . . . . . . . . . 17.1 Inledande anmärkningar 443 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17.2 Fastställande av rätt till ersättning 446 . . . . . . . . . . . . . . . . . 17.3 Beräkning av ersättning 446 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17.4 Utdelning av ersättning 451 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17.4.1 Modeller för distribution av gruppersättning 451 . . . . . 17.4.2 Överskott 454 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17.4.3 Kostnader och redovisning 456 . . . . . . . . . . . . . . . .

18 Verkställighet 459 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

19 Särskilda ráttsmedel 463 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19.1 Inledande anmärkningar 463 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19.2 Resning 464 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19.3 Återställande försutten tid 467 av . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19.4 Klagan över domvilla 468 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

20 Vissa andra frågor 471 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20.1 Rättens sammansättning 471 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20.2 Protokoll, jävsfrâgor m.m. 473 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20.2.1 Protokoll 473 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20.2.2 Underårig 473 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20.2.3 Jävsfrågor 474 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20.2.4 Vissa andra frågor rörande passiva gruppmedlemmars

processuella ställning 476 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20.3 Rättshjälp 477 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Innehållsförteckning 11

V Grupprättegång vid särskild domstol m.m.

21 Talan vid fastighetsdomstol 483 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21.1 Inledande anmärkningar 483 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21.2 Förbudstalan enligt miljöskyddslagen 485 . . . . . . . . . . . . . . . 21.3 Ersättningstalan enligt miljöskadelagen 490 . . . . . . . . . . . . . .

22 Talan iArbetsd0mst0len 495 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22.1 Behovet av en ny taleform 495 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22.2 Val av taleform 499 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22.3 Om grupprättegångens utformning 503 . . . . . . . . . . . . . . . . 22.3.1 Inledande anmärkningar 503 . . . . . . . . . . . . . . . . . 22.3.2 Enskild grupptalan 504 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22.3.3 Organisationstalan 507 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22.3.4 Offentlig grupptalan 509 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

VI Effekter av förslaget m.m.

23 Genomförande 515 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

24 Kostnadskonsekvenser 519 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

VII Reformbehovet i övrigt

25 Utgångspunkter för fortsatta överväganden 527 . . . . . . . . . . . 25.1 Allmänna intressen 527 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 25.2 Grupptalan i brottmål 534 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 25.3 Beräkning och fördelning av skadestånd 536 . . . . . . . . . . . . .

VIII Författningskommentar

26 Förslaget till lag om grupprättegâng 541 . . . . . . . . . . . . . . .

27 Övriga lagförslag 673 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27.1 Förslaget till lag om ändring i miljöskyddslagen 673 . . . . . . . . 27.2 Förslaget till lag om ändring i miljöskadelagen 676 . . . . . . . . . 27.3 Förslaget till lag om ändring i jämställdhetslagen 677 . . . . . . . .

12 Innehållsförteckning

IX Särskilda yttranden

Särskilt yttrande från Annika Gustafsson

. . . . . . . . . . . . . . . . . Särskilt yttrande från Jan Persson 685

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

DEL C

Bilaga A

Kommittédirektiv 9

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilaga B

En genomgång av vissa materiella rättsregler som underlag för

gruppanspråk

Konsumenträtt 21

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Inledande synpunkter 21

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Marknadsrätten 25

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.2.1 Allmänt 25

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.2.2 Materiella rättsregler 26

. . . . . . . . . . . . . . . . .. 1.2.3 Processuella regler 38

. . . . . . . . . . . . . . . . . .. 1.2.4 Avslutande synpunkter 43

. . . . . . . . . . . . . . . . . 1.3 Vissa civilrättsliga regler m.m. 49

. . . . . . . . . . . . . . . . 1.3.1 Inledning 49

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.3.2 En kortfattad översikt 51

. . . . . . . . . . . . . . . . . 1.3.3 Allmänna frågor 56

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 1.3.4 Handel med varor och tjänster 66

. . . . . . . . . . . . 1.3.5 Förvärv småhus 93

av

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.3.6 Krediträttm.m. 99

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.3.7 Transporträtt 117

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.3.8 Försäkringsrätt 123

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 3.9 Skadeståndsrätt 132

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l.3.10 Allmänna avgifter 138

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.3.11 Frågor i övrigt 144

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.3.12 Internationella förhållanden 147

. . . . . . . . . . . . . .

2 Miljörätten 151

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1 Allmänna synpunkter 151

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2 Översikt miljölagstiftningen 155

av

. . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2.1 Inledning 155

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2.2 Plan- och marklagstiftningen 159

. . . . . . . . . . . . . 2.2.3 Skyddslagstiftningen 166

. . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2.4 Lagstiftning om utnyttjande av naturresurer 187

. . . . 2.2.5 Allemansrätten 194

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2.6 Miljöbrott 196

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

SOU 1994: 151 Innehållsförteckning 13

2.2.7 Miljöskyddskommitténs arbete 197

. . . . . . . . . . . . 2.3 Sakägarbegreppet m.m. 198

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3.1 Inledning 198

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3.2 Allmänna principer för kompetensfördelningen

mellan allmän domstol och förvaltnings-

myndighet 203

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3.3 Om allmän domstols kontrollmöjlighet 206

. . . . . . . 2.3.4 De miljörättsliga intressehänsynen 208

. . . . . . . . . . 2.3.5 Kretsen av sakberättigade 211

. . . . . . . . . . . . . . . 2.3.6 Sakägare som taleberättigad 224

. . . . . . . . . . . . . . 2.4 Talerätt för organisationer och myndigheter 245

. . . . . . . . . 2.5 Andra former av inflytande på hanteringen

av miljöfrågor 251

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Skadestånd och annan ersättning 253

. . . . . . . . . . . . . . . 3.1 Inledning 253

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2 Allmänna skadestândsrättsliga frågor 259

. . . . . . . . . . . . . 3.2.1 Skada 259

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.2 Skyddat intresse 261

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.3 Handlingsplikt 263

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.4 Subjektiva ansvarsgrunder 264

. . . . . . . . . . . . . . . 3.2.5 Principalansvar 266

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.6 Orsakssambandet 266

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.7 Ansvarsfrihetsgrunder 273

. . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.8 Tredjemansskador 273

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.9 Medverkan från skadelidande 275

. . . . . . . . . . . . . 3.3 Ersättningsfrågor 276

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3.1 Allmänt 276

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3.2 Personskada 278

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3.3 Sakskada 280

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3.4 Ren förmögenhetsskada 280

. . . . . . . . . . . . . . . . 3.3.5 Lidande 282

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3.6 Bevisfrâgor 282

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3.7 Andra frågor 285

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4 Det allmännas skadeståndsansvar 288

. . . . . . . . . . . . . . . 3.5 Försäkringsfrågor 290

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5.1 Allmänt 290

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5.2 Det allmänna försäkringsskyddet 292

. . . . . . . . . . . 3.5.3 Trygghetsförsäkringen för arbetsskador

TFA 293

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5.4 Patientförsäkringen 295

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5.5 Läkemedelsförsäkringen 296

. . . . . . . . . . . . . . . . 3.5.6 Miljöskadeförsäkringen 297

. . . . . . . . . . . . . . . . 3.5.7 Ansvarsförsäkring 298

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

14 Innehållsförteckning

4 Jämställdhet i arbetslivet 301

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilaga C

Om förfarandet vid domstol och andra prövningsorgan

1 Inledning 309

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2 Domstolsprövning 313

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1 Allmänt 313

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2 Rättegångsbalken 313

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3 Rättshjälpslagen 388

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.4 Summarisk process 390

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.5 Statens va-nämnd 392

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.6 Avgiftsutredningen och Avgiftsgruppen 392

. . . . . . . . . . . 2.7 Företagsbot och förverkande 393

. . . . . . . . . . . . . . . . . .

3 Utomprocessuella tvistlösningsaltemativ 397

. . . . . . . . . . . 3.1 Inledning 397

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2 Skiljeförfarande 397

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3 Allmänna Reklamationsnämnden ARN 399

. . . . . . . . . . . 3.4 Brottsoffermyndigheten 402

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5 Resegarantinämnden 403

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.6 Försäkringsnämnder m.m. 404

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.7 Myndigheter 406

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilaga D

Utländsk lagstiftning

1 Order 15, Rule 12, of the English Rules of the

Supreme Court 1965 England 411

. . . . . . . . . . . . . . . . 2 Federal Rule Civil Procedure 23 USA 413

. . . . . . . . . 3 Federal Court Australia Amendment Act 1991

Australia 417

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 An Act respecting Class Proceedings

Ontario, Canada 433

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5 Book IX, Code Civil Procedure Quebec, Canada 451

. . .

SOU 1994:115 Förkortningar

Förkortningar

AD Arbetsdomstolen ARN Allmänna reklamationsnämnden AU Arbetsmarknadsutskottet bet. betänkande Dir. Kommittédirektiv Ds Departementsserien EES Europeiska Ekonomiska samarbetsområdet EFTA European Free Trade Association EG Europeiska Gemenskapen EU Europeiska Unionen ExpL Expropriationslagen 1972:719 HB Handelsbalken HD Högsta domstolen JB Jordabalken JK Justitiekanslern JO Justitieombudsmännen JoU Jordbruksutskottet JuU Justiteutskottet KO Konsumentombudsmannen LU Lagutskottet MBL Lagen 1976:580 medbestämmande i arbetslivet

om MD Marknadsdomstolens domar NJA Nytt Juridiskt Arkiv, avdelning I NJA Nytt Juridiskt Arkiv, avdelning PBL Plan- och bygglagen 1987: 10 prop. proposition RB Rättegângsbalken RhjL Rättshjälpslagen 1972:429 RF Regeringsformen RH Rättsfall från hovrätterna rskr. riksdagsskrivelse RÅ Regeringsrättens årsbok TF Tryckfrihetsförordningen SFS Svensk författningssamling SOU Statens offentliga utredningar SvJ T Svensk Juristtidning UB Utsökningsbalken VL Vattenlagen 1983:291 YGL Yttrandefrihetsgrundlagen

å é-EOE ‘ f: .

w:xin310¥f:€:FI1

.ÅJK mzxi§m.fI.l L.i‘IZ£vd:A

42W. ázissl.:jwlll3 i ;2iai:aqo1uE}

rmH;md‘’2iabxssE‘J

I at-ls;d£%x:::;, -

njálázawsâüaewâ, gitiiáirsgfzurâraxoaiMaui

uaáuxaibv, ..

35;330Ji81iJ’$i:%e2u

v

Mia:ufirzfsrrxukrmfi

..aIoJia‘Jz:gi,;I

dampilvo.I,IA.,

§‘.~:5:i,i{;§lU7,.:.n;":

;5.viJi20qo‘xr; .q: .é§;l1f.é33’3535‘ uâiñ . .

fi$%%.ss$¥i§Lfi23nisfl.uxem

i. I ‘M

§ty§a{3xi1a:46H

.-‘.:fi} .1211":

2.;£a:L¥$3’iggm1:gafl‘

. M .keâtrzâátag-xi :§3 Jlansvz

j :vi Han-av dagainzlöezlj .

Q ua3£ia:jmc.‘I

$3€§£l3‘£§{b1£73Y

T

Sammanfattning 17

Sammanfattning

Våra överväganden och förslag i korthet

I dagens samhälle med dess inriktning massproduktion, massdi-

stribution och masskonsumtion av varor och tjänster är det vanligare

än förr att ett stort antal personer drabbas av en felaktig produkt eller i övrigt påverkas negativt av händelser eller åtgärder. I sådana sammanhang kan det uppkomma anspråk eller tvister som är likartade för ett stort antal personer. Det nuvarande rättegångsförfarandet, vars principer lades fast för mer än ett halvsekel sedan, är inte uppbyggt med tanke denna typ av tvister.

Vårt uppdrag har varit att undersöka om det föreligger ett påtagligt behov av att förbättra det processuella rättsskyddet för gruppanspråk och om det kan ske genom införande av regler om grupptalan vid domstol. Med grupptalan avses att någon utan särskilt uppdrag för talan för medlemmarna i en grupp. Gruppmedlemmarna år inte parter i rättegång-

och behöver inte medverka aktivt. Ändå gäller dom i en en processen för och mot alla som ingår i gruppen.

I enlighet med direktiven har vår undersökning inriktats särskilt konsument- och miljörätten samt på könsbunden lönediskriminering. Vi har funnit att det dessa och sannolikt många andra rättsområden föreligger påtagliga svårigheter att uppnå processuellt rättsskydd för gruppanspråk. Rättegångssystemet kan inte fullgöra sina reparativa, preventiva och rättsutvecklande uppgifter ett samhälls- och

processekonomiskt godtagbart sätt. Därigenom uppkommer skador för många samhällsmedborgare. Även skadan för varje enskild individ

om ibland är liten kan den totala skadan för gruppen uppgå till mycket stora belopp. Detta leder till obehöriga vinster för näringsidkare utnyttjar

som rättssystemets brister. Den seriösa näringsverksamheten hotas att

genom rättsstridigt handlande får fortgå opåtalat. Konkurrensen snedvrids.

Det föreligger därför påtagliga behov av att förbättra det processuella rättsskyddet för gruppanspråk. Möjlighet finns att i någon mån tillgodose behoven med traditionella inom- och utomprocessuella medel. Sådana åtgärder är dock inte tillräckliga. Ökad statlig tillsyn och kontroll, förbättrad rättshjälp etc. är resurskrävande och inte alls i vissa

passar

18 Sammanfattning

principiellt och praktiskt betydelsefulla situationer. En möjlighet till grupprättegång kan däremot medföra påtagliga förbättringar och besparingar i viktiga fall. Vi föreslår därför att det som ett komplement till det vanliga rättegångsförfarandet skall införas en lag om grupprättegång vid allmän domstol och särskilda regler om grupprättegång vid fastighetsdomstol och i Arbetsdomstolen.

Förslagets huvudsakliga innebörd är

l att grupptalan skall föras av en gruppföreträdare som kan vara en

enskild medborgare, en organisation i konsument- och miljömål eller

en representant för staten eller en kommun,

att grupptalan skall kunna föras vid allmän domstol, vid fastighets-

domstol enligt miljöskyddslagen och miljöskadelagen samt i Arbets-

domstolen enligt jämställdhetslagen,

att grupprättegång skall tillåtas endast om talan inte bättre eller lika

väl kan föras i någon annan ordning t.ex. i form av pilotmål och om

vissa andra särskilda processförutsättningar är för handen,

att stora krav skall ställas på gruppföreträdarens och ombudets

lämplighet att föra grupptalan,

att en dom i grupprättegången skall gälla för och mot gruppmedlemmarna som om de varit parter i målet,

att gruppmedlemmar kärandesidan skall kunna lämna gruppen

under rättegången och därmed bli obundna av domen,

att gruppmedlemmarna lämpligt sätt skall underrättas om pro-

cessen, om rätten att lämna gruppen samt om viktiga beslut och

processhandlingar i grupprättegången,

att en gruppmedlem skall kunna intervenera och därmed få ställning av part i grupprättegången,

att en gruppmedlem skall ha rätt att överklaga domen,

att rätten skall utöva en aktiv formell och materiell processledning,

Sammanfattning 19

att en förlikning som ingås av gruppföreträdaren förutsätter rättens

godkännande för att bli gällande mot gruppmedlemmarna,

att domstolen skall kunna döma ut en gemensam ersättning att

fördelas mellan gruppmedlemmarna genom ett särskilt utdelningsförfarande efter rättegången då svaranden och domstolen inte behöver medverka,

att sedvanliga principer om ansvar för rättegångskostnader skall gälla

även i en grupprättegång,

att gruppmedlemmarna inte skall vara ansvariga för rättegångskostnader utom i vissa fall, samt

att ombudsarvodets storlek skall kunna fastställas enligt ett "riskavtal"

mellan gruppföreträdaren och ombudet däremot avstyrker vi

införande av provisionsarvoden av amerikansk modell.

Förslagen ansluter nära till rättegångsbalkens huvudprinciper, institut och förfaranderegler. Lagens och betänkandets omfattning beror att vi valt att reglera och kommentera även sådana frågor sällan

som kommer att aktualiseras i praktiken.

Avsikten med förslagen är enbart att förbättra genomslaget för redan gällande materiellrättsliga regler. Ett fungerande grupptalaninstitut förutsätter inga materiellrättsliga förändringar. En annan sak är att de positiva effekterna av förslagen i vissa fall kan förstärkas

genom nya regler om t.ex. beräkning av skadeståndets storlek och fördelning

om av ersättningen mellan gruppmedlemmarna. I enlighet med våra direktiv redovisar vi överväganden men presenterar inte färdiga lagförslag i den delen. Vi anlägger också några andra synpunkter inriktningen ett

av framtida reformarbete.

Lagförslagen kan genomföras omedelbart. Vi räknar med att nu föreslagna möjligheter till grupptalan skulle leda till överslagsvis omkring 20 grupprättegångar om året. De reparativa och preventiva effekterna torde ändå bli betydande, dels på grund av att det kommer att gälla ibland mycket stora grupper av medborgare i varje rättegång, dels till följd av att möjligheterna till grupptalan sannolikt kommer att få betydande preventiva effekter. Oönskade beteenden motverkas samtidigt som möjligheterna till frivilliga uppgörelser ökar. Upprepade rättegångar om nästan samma sak kan förhindras.

Våra lagförslag leder inte till några kostnadsökningar för domstolsväsendet eller statsverket i övrigt.

20 Sammanfattning SOU 1994: 151

Bakgrund m.m.

Dagens p0st-industriella samhälle kännetecknas i flera hänseenden av

annorlunda social, näringsmässig och miljömässig struktur än den en som rådde när lagstiftningen många områden tillkom. Det är inte bara de materiella rättsreglerna som ibland verkar ha halkat efter utvecklingen. Även och kanske i synnerhet det processuella området är

- rättsreglerna till viss del utformade utan tillräcklig hänsyn till att förhållandena i dagens samhälle är annorlunda än vid t.ex. rättegångsbalkens tillkomst.

En orsak till detta är att det moderna samhället har gett upphov till nya former av behov och anspråk. På t.ex. konsument- och miljöområdena omfattas stora grupper människor av samma eller

numera likartade anspråk som skiljer sig till sin typ från traditionella rättigheter genom att de i praktiken inte låter sig individualiseras ett enkelt sätt. Man kan inte tillgodose konsumenternas och miljöns intressen enbart

bestämmelser anvisar enskilda medborgare en sanktionsmöjgenom som lighet de blir utsatta för en rättskränkning. Det krävs därutöver

om lagregler medger en gemensam hantering av massanspråk och som

som värnar om allmänna konsument- och miljöintressen.

Exempel delvis nya typer av anspråk är sådana som härleds ur ofta ganska allmänt formulerade samhälleliga mål eller rättigheter som t.ex. rätten till god miljö och skyddet mot diskriminering eller grund-

en lagsstridiga inskränkningar i medborgarnas fri- och rättigheter. Det är här fråga om rättigheter och anspråk som är gemensamma för alla medborgare eller för stora grupper inom befolkningen.

Svårbevakade och svârdefinierade gruppintressen uppkommer emellertid inte bara i situationer av detta slag. Också en olyckshändelse,

farlig produkt, ohederliga affärsmetoder eller ett utsläpp från en en miljöfarlig verksamhet kan drabba många personer ett likartat sätt och tillskapa tillfällig grupp som har liknande anspråk mot t.ex. ett

en företag eller ett affärsdrivande verk.

Gemensamt för dessa anspråkstyper är att de i mångt och mycket kan sägas vara kollektiva. diffusa och fragmentariska.

Ett anspråk kan kollektivt genom att det snarare tillkommer en

vara

människor än varje gruppmedlem för sig. Ett typexempel grupp av detta är konsumenters och det seriösa näringslivets krav att marknadsföring skall vara vederhäftig och även i övrigt stå i överensstämmelse med god marknadsföringssed. Anspråk kan emellertid sägas vara kollektiva också i de fall många människor har samma eller likartade individuella anspråk mot någon annan. Det kan vara fråga om att ett stort antal personer har köpt likadana standardvaror som är behäftade

SOU 1994: 151 Sammanfattning 21

med ett konstruktionsfel eller att en miljöstörande verksamhet drabbar många på ungefär samma sätt.

Dzflusa anspråk föreligger när det står klart att någon har handlat på ett sätt som ger upphov till anspråk för någon annan men det är svårt att slå fast exakt vem eller vilka anspråken tillkommer. Inte sällan är anspråken då dessutom kollektiva. Särskilt vid storskaliga miljöstörningar är det lätt att konstatera skadeverkningar som hotar människors intresse av en ren miljö samtidigt som det kan vara problematiskt att dra upp yttergränser för den grupp av personer som skall ha rätt att påkalla någon sanktion mot störningen.

Det är vid kollektiva anspråk inte ovanligt att den enskildes anspråk uppgår till ett litet belopp. Anspråket är fragmentariska Det utesluter inte att en tvist kan röra mycket stora belopp för motparten. Också skador som för varje skadelidande är närmast försumbara kan sammanlagt för en grupp avse betydande värden.

En annan modern distinktion är den mellan individuellt processbara, icke-individuellt processbara och processirnmuna anspråk.

Ett anspråk är individuellt processbart om kostnaderna för att driva igenom anspråket genom enskild talan understiger det belopp eller annat värde som kommer käranden till godo genom en framgångsrik rättegång;

resulterar i nettovinst. Är detta inte fallet kan anspråket processen en vara icke-individuellt processbart. Ett ekonomiskt vinstgivande rättsligt agerande kan då komma till stånd genom att flera gör gemensam sak i rättegången och därigenom sänker den totala kostnaden för att driva igenom anspråken. Om inte heller detta är möjligt föreligger ett processimmunt anspråk.

Skyddet för kollektiva, diffusa och fragmentariska anspråk aktualiserar en rad nya processuella frågor. Detta hänger samman inte bara med att anspråken omfattas av större intressegrupper utan också med att de ibland grundas på mer utpräglade socialpolitiska överväganden. Den rättsliga prövningen av dem förutsätter en bred intresseavvägning. Anspråken låter sig därmed inte lätt inordnas under rådande individualistiska processmodeller. Men samtidigt kan de för sin konkretisering vara beroende av en rättslig prövning i domstol eller någon annan rättslig instans.

Det är förenat med problem att genomdriva såväl nya som traditionel-

anspråk. Svårigheterna att effektuera anspråken sammanhänger både med den materiella rättens innehåll och med bl.a. ekonomiska, psykologiska, kunskapsmässiga och sociala faktorer hänförliga till den enskilda rättighetshavaren när han ställs mot en i flera hänseenden starkare motpart. Det processuella regelsystemets konstruktion med inriktning på traditionella snäva tvåpartstvister gör att hindren kan bli nära nog oöverstigliga. Därtill kommer att effektiviteten handlägg-

-

22 Sammanfattning SOU 1994: 151

ningsmässigt och i kostnadshänseende vid rättslig prövning brister - en på vissa områden, så även vid en rättegång mellan jämställda parter. Frågor om människors "access to justice" och "access to courts" har präglat den internationella debatten många områden under det senaste decenniet. Också i Sverige har frågor medborgarnas bristande om tillträde till rättskipningsinstanserna vunnit större medvetande och intresse bland jurister, samhällsdebattörer, politiker och andra grupper i samhället. Liksom i utlandet har grupptalan och andra former av representativ talan kommit att ses som ett medel att stärka det processuella rättsskyddet för anspråk som är gemensamma eller likartade för en stor grupp människor. Redan Reklamationsutredningen föreslog i sitt betänkande Tvistlösning på konsumentområdet SOU 1978:40 att KO skulle rätt att föra ges talan för enskilda konsumenter i tvister har ett prejudikatvärde. som Propåer med liknande innebörd har därefter framförts KO i brev den av 6 mars 1990 till Justitiedepartementet och Civildepartementet och av Konsumentpolitiska kommittén i dess betänkande Konsumentpolitik i en ny tid SOU 1994:14. Vid Allmänna reklamationsnämnden har det under tiden den 1 juli 1991 den 30 juni 1993 och sedan den 15 januari - 1994 pågått och pågår fortfarande en försöksverksamhet med grupptalan. Förslag om att införa grupptalan eller att utreda förutsättningarna för en sådan reformåtgärd har också förts fram Kommissionen mot av rasism och främlingsfientlighet i betänkandet Mångfald mot enfald Del SOU 1989:14, av Miljöskyddskommittén i betänkandet Miljöbalk SOU 1993:27, av Marknadsföringsutredningen i betänkandet Ny marknadsföringslag SOU 1993:59, se även prop. l994/95zl23, av Löneskillnadsutredningen i betänkandet Löneskillnader och lönediskriminering SOU 1993:7 och Avgiftsgruppen i betänkandet av Avgifter inom kommunal verksamhet Ds 1993: 16. Nämnas bör vidare att riksdagen vid flera tillfällen har behandlat frågan om organisationstalan miljörättens område bl.a. bet.

se

1980/81:JoU21 och 1982/83:JoU30. Riksdagen har även haft uppe frågan om grupptalan som ett medel att stärka genomslagskraften hos diskrimineringsförbudeni jämställdshetslagen se 1993/94: 147 och prop. bet. 1993/94:AU17. På det internationella planet har motsvarande behov och meningsyttringar lett fram till ny lagstiftning om bl.a. grupptalan. Av särskilt intresse i det sammanhanget är utvecklingen i Canada och Australien. Även inom ramen för Nordiska rådet, Europarådet och EU har flera steg tagits som kan leda fram till nationell lagstiftning grupptalan. Vårt om utredningsuppdrag har sina rötter i denna internationella strävan och är till betydande del ett resultat av diskussioner och rekommendationer i

Sammanfattning 23

Nordiska rådet. Samtidigt med vårt betänkande läggs ett lagförslag om grupptalan fram i Finland.

Utredningsuppdraget

Vårt uppdrag har varit att överväga möjligheten att beträffande anspråk som är gemensamma eller likartade för en större grupp människor som

ett komplement till de traditionella rättegångsreglerna införa regler om

s.k. grupptalan. Det har också vilat oss att föreslå de ändringar i övrigt som behövs i det processuella regelsystemet för att säkerställa möjligheterna att driva sådana anspråk i domstol. Vi har haft att särskilt överväga frågan om ett förbättrat processuellt rättsskydd i dessa hänseenden på konsument- och miljörättsområdena samt i fråga om lönediskriminering, men det har stått oss fritt att föreslå en reglering som omfattar även andra rättsområden.

Vi har enligt direktiven inte varit låsta till vissa typer av domstolsprocesser vid våra överväganden. Följaktligen presenterar i betänkandet synpunkter reformåtgärder inom både tvistemåls-, brottmåls- och förvaltningsprocessen, även om vi lägger fram detaljerade författningsförslag endast i fråga om processuella regler för handläggning av huvudsakligen civilrättsliga anspråk.

I vårt uppdrag har ingått att kartlägga reformbehovet med utgångspunkt från hur gruppanspråk hanteras i dag enligt gällande regler. Vi har haft att beskriva nuvarande möjligheter att driva sådana anspråk hos rättsliga instanser och att bilda oss en uppfattning om det ungefärliga antalet tvister som skulle komma att prövas i domstol eller motsvarande

olika rättsområden, om nya regler införs som förbättrar skyddet för gemensamma anspråk. Enligt direktiven har det ålegat oss att lägga fram konkreta förslag till åtgärder endast om det finns mera påtagliga behov av nya regler. Vi har i så fall haft att i första hand överväga möjligheten att införa regler om grupptalan. Det har dock stått oss fritt att diskutera även andra lösningar eller att lägga fram förslag som avviker från utländska modeller av grupptalan.

Det har i princip inte legat inom ramen för utredningsuppdraget att föreslå ändringar i rättsregler av materiell karaktär. Vi har dock varit oförhindrade att anlägga synpunkter hur de materiella reglerna kan justeras för att förbättra förutsättningarna för grupptalan, även om vi inte haft i uppdrag att lämna detaljerade författningsförslag i den delen.

24 Sammanfattning

Vår grundläggande syn på rättsordningens och processens syfte

och funktion

Varje samhällsgemenskap förutsätter för sitt bestånd att dess medlemmar iakttar vissa givna handlingsmönster. En demokratisk samhällsordning bygger människors önskan och strävan till samverkan för att uppnå gemensamma, samhälleliga nyttoeffekter. Handlingsreglerna måste för att godtas bland medborgarna vara inriktade mot gemensamma mål. De fördelar som vinns vid en följsamhet mot givna handlingsnormer respektive de sanktioner som utkrävs vid överträdelser av dem bidrar till att samhällsinstitutionerna upprätthålls. På så sätt ges garantier för att samhällsutvecklingen kan fortgå i enlighet med i demokratisk ordning fattade beslut.

Det omedelbara syftet med en lagregel är inte alltid att styra människors handlande. Ibland kan en bestämmelse avse att i första hand garantera upprättelse för den vars rättsliga intresse blivit kränkt, såsom att tillförsäkra en skadelidande kompensation. Också en sådan regel ger emellertid en anvisning om vilket handlande som är önskvärt från samhällelig synpunkt, inte minst genom valet av sanktion följer

som rättskränkningen.

För att nå dessa syften är det i många fall nödvändigt att till handlingsnormerna knyta sanktioner som är möjliga att vidta mot den som inte efterlever föreskrifterna. Visserligen känner säkert många människor en inneboende plikt att underkasta sig beslut som fattas i demokratisk ordning. De flesta handlar i enlighet med lagarna utan tanke på eventuella rättsliga följder av ett regelbrott. För andra utgör emellertid det sanktionshot som lagen ställer upp en viktig faktor som påverkar valet mellan olika handlingsalternativ. Det kan många områden påvisas ett starkt samband mellan verkningsfulla sanktioner och benägenheten att begå regelbrott. Saknas möjligheter att påtala ett regelvidrigt handlande försämras lagarnas efterlevnad. Detta kan i sin tur leda till en uppluckring av pliktkänslan att lyda lagens regler: medborgarna förlorar förtroendet för, och slutligen tron på, lagen.

Som ett gemensamt krav för de rättsliga regelkonstruktioner med vars hjälp den materiella rätten skall effektueras vad vi kallar för sanktionsmekanismerna gäller att de bör utformas så att de garanterar ett effektivt och rättvist ingripande. Det övergripande ändamålet är att driva igenom och säkerställa de materiella rättsreglernas innehåll. Det kan framstå som en banal sanning men förtjänar ändå att påpekas: Ett sanktionssystem måste bygga grundsatsen att stiftandet av en lag eller förordning sker med utgångspunkt från att dess innehåll skall efterlevas och att dess sanktioner skall kunna effektueras, i sista hand genom tvång. Det skall dessutom ske på ett sådant sätt att svaranden inte

SOU 1994: 151 Sammanfattning 25

riskerar att drabbas hårdare än enligt vad följer den materiell-

som av rättsliga lagstiftningen.

Sanktionsmekanismer kan utformas många sätt. Det kan fråga

vara om prövning i judiciell eller administrativ ordning, vid privata eller allmänna nämnder, skiljeförfarande m.m. Statliga och privata alternativ kan visa sig lika verkningsfulla när det gäller att medverka till den

att enskilde får igenom sin rätt eller att utöva handlingsdirigerande

en funktion.

Även privata alternativ till domstolar och andra

om myndigheters verksamhet kan utgöra ett ändamålsenligt och effektivt instrument för att ta till vara enskildas rättigheter måste det, enligt vår mening, det

vara allmänna som i första hand bör bära ansvaret för medborgarnas tillgång till verkningsfulla sanktionsmedel. Det är svårt att tänka sig privat rättskipning som grundar sig på annat än parternas fria vilja att underkasta sig en sådan prövning. Det kan rimligen inte bli tal att

om låta privata sanktionsorgan förfoga över t.ex. tvångsmedel, vilka är

en nödvändighet för ett fullt ut verksamt sanktionssystem.

Ställer inte lagstiftaren medel till den enskildes förfogande att tvångsvis driva igenom sina anspråk finns risken att respekten för rättsordningen går förlorad. Parternas vilja att frivilligt underkasta sig prövning vid privata instanser är med all sannolikhet starkt beroende

av de alternativ som det allmänna erbjuder. Möjligheten att genom det allmännas försorg tvångsvis driva igenom sin rätt är ett viktigt incitament till att frivilligt underkasta sig prövning erbjuder ett

annan som enklare och billigare förfarande.

Möjligheten till process vid domstol är det mest betydelsefulla de

av statliga tvistlösningsalternativen. Domstolarna har grundlagsrättslig

en förankring som förlänar dem en särställning som rättskipningsorgan. Förfarandet vid dem bygger på grundläggande rättssäkerhetskrav, såsom att domstolen skall iaktta saklighet och opartiskhet och att dess

avgöranden skall bygga på en ensartad bedömning av lika fall. Domstolen står i den dömande verksamheten obunden från statsmakten i övrigt och skall tjäna som en yttersta garant för upprätthållandet av enskildas rättigheter också gentemot det allmänna.

De processuella reglerna och processen i sig är, liksom möjlig-

- heten till tvångsvis verkställighet, av fundamentalt värde för den materiella rättens genomslagskraft. Processordningen bör utformas i enlighet med kraven på såväl att avgörandena blir materiellt riktiga

som att processen skall verka handlingsdirigerande. Rättegångsförfarandet skall medge att tvister så långt möjligt löses utan att någon part övereller underkompenseras samtidigt som domstolens avgöranden skall verka avhållande på handlanden i strid mot lagen. Det räcker emellertid inte med detta. Ett processuellt regelsystem bör dessutom erbjuda

26 Sammanfattning

tillfredsställande lösningar i processekonomiskt hänseende och ge domstolarna möjlighet att fylla den prejudikatbildande och rättsutvecklande funktion som den materiella rätten ibland förutsätter.

Man kan inte utan fog tala om en svensk modell när det har gällt att forma ett systern för hantering av rättsliga konflikter. Blicken har i mångt och mycket varit inriktad specialisering av de rättsliga sanktionsorganen. Ibland har specialiseringen skett inom domstolsväsendet, vid andra tillfällen genom att det har inrättats särskilda nämnder, myndigheter osv. I vissa fall har man strävat efter att i första hand lösa uppkomna tvister eller andra rättsliga frågor genom frivilliga överenskommelser. Rättsinstanserna har då förutsätts spela en mer supplerande och rättsutvecklande roll.

Specialiseringsvågen synes nu ha passerat sin topp. Utvecklingen är på väg mot att fler och fler instanser slås samman eller annat sätt samordnas med varandra. Samtidigt pågår arbete med att renodla domstolarnas uppgifter så att deras resurser i större utsträckning kan ägnas huvuduppgiften, nämligen rättskipning i egentlig mening. Man måste dessutom räkna med att de allmänna domstolarna kommer att spela en större roll i samhället genom bl.a. Sveriges medlemskap i EU.

Den förändring som här skisserats innebär en väsentlig förstärkning av de allmänna domstolarnas ställning som rättskipningsorgan. En sådan utveckling bör även kunna leda till en mer allsidig bedömning av de mål och ärenden som prövas och därmed, i bästa fall, gynna en enhetlig rättstillämpning. På samma gång höjs kraven den kunskap och allmänjuridiska bildning som den enskilda domaren måste besitta. Antalet komplicerade och svårlösta rättstvister som domaren ställs inför ökar sannolikt. För att inte arbetsbelastningen, som enligt många redan är för hög, och långa handläggningstider skall utarma rättssystemet krävs effektiva processuella förfaranderegler som möjliggör en enkel, snabb och billig handläggning.

Det processuella rättsskyddet för gruppanspråk

Enligt direktiven har vi haft att utreda om det går att förbättra möjligheterna att i domstol driva anspråk som är gemensamma eller likartade för en större grupp människor. För att rätt kunna bedöma om det föreligger ett sådant behov är det inte tillräckligt att studera i vilken utsträckning domstolsprövning används som instrument för att ta till vara gruppanspråk. Att processbenägenheten är svag betyder inte utan vidare att det finns behov av kompletterande åtgärder för att stärka det processuella rättsskyddet. Det kan vara så att gruppanspråk tas till vara i

Sammanfattning 27

erforderlig mån genom utomprocessuella förfaranden och det inte

att finns anledning att rubba denna ordning.

Vi har studerat ett flertal åtgärder har vidtagits för att tillförsäkra

som medborgarna ett fullgott rättsskydd och verkningarna detta. Bland de

av frågor som har ägnat intresse kan nämnas kostnadsregler i olika domstolar och vid skilda förfaranden, rättshjälp, rättsskyddsförsäkring och andra försäkringsformer, kumulation, pilotmål, specialisering

av rättskipningen, statliga och privata nämnder, kriminalisering

samt kontroll- och tillsynsverksamhet.

Vi har valt att behandla de uppgifter som tillsammans bildar vad

som kan sägas utgöra det processuella rättsskyddet i fyra huvudgrupper: 1 konfliktlösning, kompensation och rättsskydd reparation, 2 handlingsdirigering prevention, 3 prejudikatbildning, rättsbildning och 4

m.m. samhälls- och processekonomi.

Konfliktlösning, kompensation och rättsskydd reparation

Under denna rubrik behandlar vi rättegångens uppgift i det enskilda

att fallet skydda de intressen och ändamål som den materiella rätten

ger uttryck för. Det är frågan om kraven på att regelsystemet skall erbjuda en reell möjlighet för envar att få rättsliga konflikter lösta på ett sakkunnigt och partsjämbördigt sätt och att tvångsvis kunna driva igenom rättsligt grundade anspråk. Hit hör också såkerställandet allmänna

av att intressen bevakas och tillgodoses i överensstämmelse med lagstiftarens avsikt och den funktion rättsreglerna fyller i samhället.

Ofta flyter gränsen mellan enskilt och allmänt intresse Till-

samman. godoseendet av det ena är till förmån även för det andra. Utvecklingen går mot en ytterligare sammanvävning privata och offentliga

av intressen. Rättsområden tidigare hållits isär, materiellt och

som processuellt, integreras i större utsträckning. Den statliga och kommunala tillsyns- och kontrollverksamheten måste kompletteras med insatser från privata rättssubjekt. Uppgiften att ta till allmänna intressen och

vara gruppintressen blir i än högre grad angelägenhet också för den

en enskilde.

För att fullgöra alla de uppgifter här nämnts krävs att processord-

som ningen tillhandahåller lättillgängliga prövningsorgan och ett förfarande som är snabbt, billigt och enkelt. Till det diskuteras under

som ovanstående rubrik hör ändamål brukar beskrivas med termer

som som konfliktlösning, kompensation, reparation och rättsskydd i inskränkt mening.

28 Sammanfattning SOU 1994: 151

Handlingsdirigering prevention

Rättegångssystemet och processerna i sig verkar på det allmänna

- planet styrande människors handlande på många sätt. Genom att medverka till att ändamålen bakom de materiella rättsreglerna slår igenom i samhällslivet har utövandet av rättskipning del i hela rättsordningens moralbildande förlopp. Risken att utsättas för en process kan dessutom verka avskräckande, ekonomiskt eller annat sätt, såväl individuellt för en förlorande svarande som generellt mot dem som befinner sig i motsvarande situation som svaranden.

För att rättsreglerna skall kunna fungera handlingsdirigerande krävs att det finns realistiska utsikter att omsätta reglernas innehåll till praktisk gärning. Den som stödjer sig ett normbud måste ha reell tillgång till

sanktionsapparat genom vilken han tvångsvis kan driva igenom sin en rätt. Man kan inte lita till att alla känner en moralisk förpliktelse att alltid handla rättsenligt.

Enligt vår mening är rättskipning vid domstol ett av de allra viktigaste instrumenten för att effektuera ingripanden och andra sanktioner som är knutna till rättsnorm. Det bör i detta sammanhang påpekas att vi i

en begreppet "rättsstridigt" inte lägger någon värdering av handlandet i moraliskt hänseende. Vad vi åsyftar är endast att agerandet står i strid med en gällande rättsregel.

Risken att utsättas för en process spelar således en viktig roll som incitament att frivilligt rätta sig efter de spelregler som har lagts fast i rättsordningen. Processordningen ingår som en fundamental beståndsdel i normgivningen som styrmedel. Möjligheten att till domstol och processerna i sig har en handlingsdirigerande funktion, både i det enskilda fallet och generellt. För att preventionen skall verka krävs inte att det kommer till stånd särskilt många processer. Att det finns tillgång till effektiva processuella instrument har i sig en avhållande effekt.

Prejudikatbildning, rättsutveckling m.m.

Den moderna lagstiftningstekniken har med sitt inslag av ramlagar och generalklausuler fört med sig att behovet av prejudicerande avgöranden har ökat. I vårt land har visserligen lagstiftaren ofta sökt annorlunda och i sitt slag nyskapande lösningar för att komma till rätta med problem

i andra länder möts med materiellrättslig lagstiftning, extensiv domsom stolsprövning eller självsanerande åtgärder. Sålunda har ansvaret för att verka för utveckling till förmån för allmänintresset i hög grad

en överlämnats till särskilt inrättade statliga verk, ombudsmän och andra myndigheter. Domstolarna har i det sammanhanget kommit att inta en

SOU 1994: 151 Sammanfattning 29

ganska obemärkt ställning som garant för den enskildes rättsskydd, också på områden av ansenlig betydelse för befolkningens ekonomiska och personliga välstånd.

Detta innebär inte att domstolarna i dessa hänseenden helt saknar betydelse områden som t.ex. konsumenträtt och miljörätt. De skall leda prejudikatbildningen och svara för utfyllnad av rättsreglerna. Också rättsutveckling och rättsskapande förutsätts äga rum inom ramen för domstolarnas verksamhet, om än i mindre omfattning.

Många gånger är det svårt för lagstiftningsproceduren att hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen. Det uppstår luckor i rättsordningen med åtföljande rättsosäkerhet för den enskilde. I en hastigt föränderlig verklighet är det viktigt att det vid sidan av lagstiftaren finns en stark och självständig institution som kan föra rättsutvecklingen vidare i samspel med den allmänna samhällsutvecklingen.

Samhalls- och processekonomi

En processuell regelkonstruktion är föremål för ständiga omprövningar och överväganden i fråga om dess effektivitet och ändamålsenlighet. Inte sällan står samhälls- och processekonomiska spörsmål i blickfånget.

Att kostnaderna för parterna och för samhället hålls en låg nivå har stor betydelse för processordningens samlade funktionsuppfyllelse. Ett dyrt och krångligt rättegångsförfarande hämmar självklart enskildas benägenhet att processa och skadar i alltför hög grad tappande part. Bristen på genomdrivande av rättsliga sanktioner skapar utrymme för handlanden som strider mot samhälleliga mål och intressen. Till synes riskfria handlanden kan få besvärande psykologiska effekter. Oetiska affärsmetoder eller åsidosättande av miljökrav betraktas som en nödvändighet för att driva en lönsam verksamhet. Andras regelbrott ursäktar egna övertramp. Det kan uppstå väldiga men svårberäknade samhällskostnader till följd av dålig miljö, sned konkurrens osv.

Processekonomi är inte bara en fråga om att sänka kostnaderna för parterna. Också samhället har intresse av att rättegången blir så billig som möjligt. Domstolsprövning innebär utgifter för staten, dels genom att domstolens resurser i fråga om personal osv. tas i anspråk och dels genom kostnader för t.ex. rättshjälp. Att undvika upprepade processer, att begränsa sammanträdestillfällen osv. innebär därför en besparing både för samhället och för parterna.

30 Sammanfattning

Brister i rättsskyddet behovet av reformer

-

Vår genomgång av det processuella rättskyddets olika funktioner och ändamålsenlighet visar att processordningen inte alltid uppfyller de krav man kan ställa på den. Allt talar för att det finns ett betydande antal rättsligt välgrundade anspråk som inte görs gällande. Kostnaderna för att driva igenom anspråken är för höga i förhållande till deras värde. Sociala, psykologiska och andra icke-rättsliga faktorer avhåller människor från att vidta rättsliga åtgärder. Myndigheternas resurser i fråga

om ekonomi och personal räcker inte till för att agera i alla de fall då ett ingripande är påkallat. Processuella regler och principer ställer hinder i vägen för andra som har mod, kraft och vilja att handla. Det finns många orsaker som tillsammans ger upphov till luckor i rättsordningen och tillåter att rättskränkningar får ske opåtalat.

För den enskilde leder bristen agerande till rättsförluster som kan gälla små belopp men också så stora summor att privatekonomin hotar att kollapsa. Allmänna intressen som likabehandling av medborgarna, en fri konkurrens lika villkor och miljövård lider skada. Centrala rättsområden drabbas av prejudikattorka samt brist rättsutveckling och rättsskapande genom praxis.

Man kan diskutera om det är så stor skada att enskilda personer lider rättsförluster några hundra kronor Å andra sidan måste det

var. finnas reella möjligheter även för dem som har lidit en liten förlust att få sin rätt tillgodosedd. I annat fall saknas det anledning att ha materiella regler om att små värden skall ersättas. Många gånger beror frågan

om rättskränkningens storlek dessutom på från vems sida man ser saken. Och från samhällets synpunkt är det ofta lika allvarligt om 10 OOO personer lider en råttsförlust 100 kr var som att 10 personer förlorar 100 000 kr var. Att lämna öppet för många små rättskränkningar främjar oseriösa affärsmetoder, skadar konkurrensen, motverkar miljöfrämjande investeringar, befrämjar produktion av dåliga produkter och har

en allmänt uppluckrande effekt på människors rättsuppfattning. Det skapar en föreställning om att samhället accepterar olagliga handlingar så länge de inte är kriminaliserade och den enskilda skadan är liten.

Att en process inte kommer till stånd beror inte alltid på att anspråket är oviktigt för den enskilde. Den bristande processbenägenheten förklaras ibland av att det i processordningen finns inbyggt kostnadshinder som motverkar genomdrivandet av små anspråk. Gränsen för när en process är ekonomiskt försvarbar är för hög. Detta gäller särskilt då tvistens värde för motparten är väsentligt högre än för den enskilde anspråkshavaren.

Till detta kommer alla de fall då processer och andra former av sanktionsmekanismer inte används därför att människor av annat än

SOU 1994: 151 Sammanfattning 31

ekonomiska skäl förhåller sig passiva eller att myndigheter saknar resurser att agera eller grund av processuella hinder och inskränkningar.

Rättegångsordningen har under de senaste decennierna vid ett flertal tillfällen reformerats för att göra handläggningen mindre omständlig, formaliserad och kostnadskrävande. Särskilt syftet att minska kostnaderna för parterna och samhället kan sägas ha legat bakom tillkomsten 1974 av den s.k. småmålslagen, bestämmelser till del

vars numera stor har arbetats i rättegångsbalken.

Småmålsreglernas kostnadsbestämmelser är på form

prov en av undantag från rättegångsbalkens huvudregel kostnadsfördelningen.

om Inom vattenrätten, expropriationsrätten och vissa andra rättsområden har man gått ett steg längre och infört regler snedfördelar kost-

som naderna. Där förs i första instans en process t.ex. tillstånd eller

om ersättning den presumtive skadevållarens bekostnad, oavsett utgången i målet.

Regler om annorlunda och sneda kostnadsfördelningar är ett effektivt instrument om man vill underlätta eller försvåra för enskilda vända

att sig till domstol. Vår bedömning är dock inte bör använda

att man undantag från rättegångsbalkens kostnadsregler generell åtgärd

som en mot bristerna i det processuella rättsskyddet för gruppanspråk.

Rättshjälpen ger enskilda förmånen av att processa med minskad

en kostnadsrisk. Avgifter och andra begränsningar gör dock att tillvaratagandet av små anspråk underlättas i endast begränsad mån. Processer som rör gruppanspråk orsakar inte sällan stora kostnader för

ombudsarvode och bevisning. Svarandens bedömning rimlig

av en kostnadsnivå görs med utgångspunkt från det totala belopp han riskerar att få betala till samtliga i En stor insats kan därför

gruppen. vara motiverad och underlättas av att kostnaderna är avdragsgilla vid beskattningen. För käranden blir däremot kostnadsrisken lätt sådan att en rättegång framstår som ett ekonomiskt orealistiskt alternativ.

Rättsskyddsförsäkringen erbjuder i detta hänseende ett bättre skydd än rättshjälpen, eftersom den omfattar även ersättningsskyldighet för motpartens kostnader. För anspråk av mindre värde som rör komplicerade rätts- eller bevisfrågor är dock självrisken många gånger ett tillräckligt hinder mot att väcka talan. Försäkringsersättningen är dessutom normalt maximerad till ett visst belopp vilket begränsar

nyttan av försäkringen i komplicerade mål. Det är vidare principiella skäl

av inte tillfredsställande att den enskildes processuella rättsskydd är beroende av om han har en rättsskyddsförsäkring eller inte och vilka

av villkor som gäller för t.ex. självrisk och rätt till ombudshjälp. Ansvaret för att även ekonomiskt svaga personer kan ta till sin rätt måste

vara åvila samhället. Privata finansieringsalternativ kan underlätta för den

32 Sammanfattning SOU 1994: 151

enskilde att driva igenom sitt anspråk får inte vara en nödvändig men förutsättning. Kumulation och pilotmål fungerar kostnadssänkande till förmån för parterna och domstolen. En gemensam handläggning leder också till att domstolen får ett bredare och mer allsidigt bedömningsunderlag, vilket ökar handlingsdirigerande och prejudikatskapande processernas funktionsförmåga. Ingen av metoderna är emellertid särskilt lämplig vid anspråk tillkommer större grupper av människor eller då det finns som inre splittringar i gruppen. Handläggningsreglernas formella utformning medför också vissa begränsningar i förfarandesättens praktiska betydelse. Specialdomstolar, särskilda domstolar och domstolsliknande nämnder har ofta processordning anpassad för att underlätta för enskilda att få en sina rättsanspråk prövade och för domstolen att meddela avgöranden tydlig handlingsstyrande avsikt. Krav särskild kunskap och med en förankring i branschlivet hos ledamöterna har ansetts motivera att domstolarna och nämnderna ges en mer utpräglad rättsutvecklande och rättsskapande roll och borga för att avgörandena i hög grad respekteras bland berörda målgrupper. Vi anser dock att en ytterligare specialisering rättskipningen flera skäl inte är något önskvärt alternativ. av av Kriminalisering traditionellt ha en god effekt som styrmedel anses effekterna ifrågasätts också starkt i den moderna debatten. Kumulamen tion åtal och enskilt anspråk underlättar väsentligt att driva igenom av ekonomiskt små anspråk. Kriminalisering bör förbehållas beteenden som framstår särskilt straffvärda och där det är realistiskt att sanktioner som kommer till stånd. Vi bedömer utrymmet för vidare kriminalisering av traditionell typ litet inom områden konsumenträtt och miljörätt. som som Till följd de höga beviskrav som måste upprätthållas är kriminaliav sering sällan något bra sätt att skapa underlag för skadeståndsanspråk. Däremot tror vi att en ökad tillämpning av existerande straffbud t.ex. bättre förundersökningar kan få positiva handlingsdirigerande genom effekter. Utomprocessuella tvistlösningsorgan t.ex. reklamations- och som försäkringsnämnder fyller viktig uppgift genom att erbjuda ett snabbt en och enkelt förfarande som alternativ till domstolsprövning. De avlastar domstolarna från hel del tvister. Deras kompetens är dock inskränkt en i flera avseenden. Auktoriteten i deras avgöranden beror helt parternas fria vilja. Som ett effektivt remedium mot oseriösa företeelser är de inget realistiskt alternativ. Enligt vår mening varken kan ensamma eller bör bristerna i det processuella rättsskyddet när det gäller reparation, prevention och rättsbildning botas genom åtgärder utanför domstolsväsendet. Utomprocessuella instanser kan komplettera men bör inte ersätta domstolsprövningen, som måste utgöra systemets ryggrad.

Sammanfattning 33

Det allmänna har genom sina myndigheter en stark ställning som bevakare av att gällande rättsregler efterlevs. Som representanter för allmänintresset har myndigheterna varit med och påverkat och utformat rättsutvecklingen flera centrala rättsområden. Möjligheten att ingripa och bistå enskilda personer i en privat rättskonflikt är däremot starkt begränsad. Effektiviteten i myndigheternas verksamhet är beroende

av tillgången statliga och kommunala budgetmedel och kunnig personal. Mycket talar för att varken pengar eller kunskap räcker till, om det allmänna skall fortsätta att ensamt handha värnandet om gemensamma intressen. Kontroll, tillsyn och annan liknande verksamhet som inte innefattar myndighetsutövning måste fördelas flera samverkande organ, såväl offentliga som privata. Det är nödvändigt att anlägga en pluralistisk syn enskildas och samhällets roller när det gäller att ta till vara de intressen som rättsordningen vill slå vakt om.

Reformbehovet olika rättsområden

Marknadsrätten

Den marknadsrättsliga regleringen rör nästan uteslutande gruppanspråk. Ändamålet är värna konsumenternas och näringsidkarnas intresse

att om som grupper. En process inom marknadsrätten fyller därför i huvudsak en handlingsdirigerande, prejudikatbildande, rättsutfyllande och, i viss mån, rättsskapande funktion. Talan har till ändamål att värna om det allmänna intresset av konkurrensvård, god marknadsföring, produktsäkerhet osv. Däremot inverkar de sanktioner som tillgrips endast i undantagsfall rättsförhållanden mellan enskilda parter.

Det är mot denna bakgrund man skall se den starka ställning som tilläggs myndigheterna och den undanskymda roll som enskilda och organisationer intar marknadsrättens område i processuellt hänseende. I den mån enskilda personer och organisationer tillerkänns processuell handlingsfrihet är den subsidiär i förhållande till myndigheternas verksamhet. Ett företag eller en organisation som vill påtala ett visst förfarande måste först vända sig till en myndighet och få avslag sin begäran om åtgärder innan man kan till domstol.

Vi menar att det finns skäl att överväga att ge enskilda, företag och organisationer bättre processuella möjligheter så att de mer aktivt kan ta del i arbetet för att nå allmänna konsument- och näringspolitiska mål. Regeringen har i november 1994 till riksdagen överlämnat en proposition med förslag till en ny marknadsföringslag prop. l994/95zl23. Förslaget innebär bl.a. att Konsumentombudsmannens primära talerätt i mål om förbud eller åläggande enligt marknadsföringslagen tas bort.

34 Sammanfattning SOU 1994: 151

Med hänsyn till detta tar vi endast upp frågan om talerätt i domstol för enskilda konsumenter och näringsidkare.

Civilrättsliga konsumentanspråk

Vi gör i bilaga B en utförlig genomgång de materiella bestämmelser-

av na inom vad som kan sägas utgöra konsumenträttens område. I det sammanhanget redogör för ett antal situationer som kan ge upphov till gruppanspråk. Vår ovan beskrivna inventering av det processuella rättsskyddet ger vid handen att det goda grunder kan antas att alltför många konsumenter inte gör gällande rättsligt grundade anspråk. Det är för omständligt och kostsamt för den enskilde att till domstol, särskilt med ett anspråk av mindre värde eller för att driva ett mål vidare enbart i prejudikatsyfte. Sociala och psykologiska faktorer verkar avhållande på processbenägenheten. Rättegångsregler hindrar eller försvårar för part

en i en rättegång att agera till förmån för andra. Och kommer rättegångar om gruppanspråk till stånd saknas effektiva former för handläggning av massprocesser.

Tillgång till rättshjälp och rättsskyddsförsäkring, regler småmåls-

om förfarande och särskilda kostnadsregler, kumulation och pilotmål har endast i begränsad omfattning botat dessa brister i det processuella rättsskyddet för gruppanspråk. Utomprocessuella tvistlösningsmekanismer och särskilda försäkringslösningar är inget fullgott alternativ till domstolsprövning, men väl viktiga komplement som förtjänstfullt avlastar domstolarna många ärenden.

Det finns inget som talar för att processordningen kommer att fullgöra sina uppgifter på ett bättre sätt i framtiden utan att man vidtar reformåtgärder. Tvärtom kan man anta att kraven på utformningen av ett effektivt rättsskydd för konsumenterna kommer att öka. Ett fördjupat europeiskt samarbete innebär sannolikt en övergång till en i viss mån

ny lagstiftningsteknik där rättstillämpningen kommer att spela en än viktigare roll. Begränsningen av det statliga och kommunala engagemanget kontroll- och tillsynsområdet, liksom en delvis övergång från förhandskontroll till s.k. marknadskontroll, ställer större krav den enskilde konsumenten att agera. Internationaliseringen av handel och annan konsumentinriktad verksamhet ger upphov till nya rättsliga frågeställningar, både i materiellt och processuellt hänseende. Fortsatt teknologisk och annan vetenskaplig utveckling leder till ökad komplexitet och svåröverskådlighet av de bakomliggande förhållanden ur vilka rättigheter och skyldigheter emanerar. Behovet blir större av tids- och kostnadskrävande utredningar för att fastställa om det i en viss situation föreligger ett rättsligt grundat anspråk.

SOU 1994: 151 Sammanfattning

Det är inte realistiskt att tro att alla konsumenter kommer ha förut-

att sättningar att vidta rättsliga åtgärder i den omfattning är nödvändig.

som Det måste skapas andra former för tillvaratagandet gruppanspråk än

av dem som ryms inom den traditionella processmekanismen. Hur reformåtgärderna bör utformas är i viss mån beroende vilket syfte

av rättegången i det särskilda fallet har, uppgiften är att i första hand

om uppnå reparation, prevention eller rättsbildning. Också de samhälls- och processekonomiska konsekvenserna av åtgärderna måste vägas in. Domstolarna måste stå redo att möta och hantera

processer om massanspråk.

Miljörätt

Knappast något annat rättsområde har under de 25-30 åren haft

senaste en sådan utveckling i fråga rättslig nyreglering miljörätten.

om som Denna bildar numera ett brett bälte lagar och förordningar

av som reglerar allt ifrån utnyttjandet naturresurser riksintresse till mindre

av av verksamheter som kan upphov till endast enstaka och lokala

ge miljöstörningar. Vi ger en allmän översikt rättsreglerna i bilaga B.

av

Myndigheternas behov rättsliga medel för att vidta åtgärder i syfte

av att komma till rätta med miljöproblem är förhållandevis väl tillgodosedda. Däremot är möjligheterna för den enskilde medborgaren och för organisationer att ingripa mot miljöstörande verksamheter be-

mer gränsade och har hittills rönt förvånansvärt lite uppmärksamhet i det omfattande statliga utredningsarbetet under år.

senare

Det står visserligen var och en fritt att påkalla myndighets

en uppmärksamhet ett visst förhållande och begära att myndigheten skall agera. Den som är missbelåten med myndighetens reaktion har emellertid inte utan vidare rätt att få ett beslut omprövat högre

av instans. Även möjligheten för enskilda

och organisationer att vända sig till allmän domstol för hjälp är inskränkt till följd den vidsträckta

av beslutanderätt som tillagts myndigheterna. Detta hänger med

samman frågor om fördelningen av uppgifter mellan rättskipning och förvaltning och om kompetensfördelningen mellan allmän domstol och förvaltningsdomstol.

Att tillgodose de intressen ligger till grund för miljörättsliga

som anspråk kräver tillgång till enkla, snabba, billiga och rättssäkra sanktionsmekanismer. Regelverkens uppbyggnad och inbördes

samspel samt sakfrågornas ofta komplexa art gör det emellertid svårt att skapa sig

en klar och entydig bild av effektiviteten hos rättstillämpningen. Det står dock klart att det finns brister i rättsskyddet för gruppanspråk, både i fråga om reparation, prevention och rättsbildning.

36 Sammanfattning SOU 1994: 151

Jämställdhet i arbetslivet

Det råder allmän enighet att kvinnor och män skall behandlas ett

om jämställt sätt i arbetslivet. Detta innefattar bl.a. att de skall ha lika lön

de utför arbeten som är att betrakta som lika eller likvärdiga. Men om trots allmän uppslutning kring de ändamål och syften som ligger

en bakom jämställdhetslagens regler om förbud mot könsdiskriminering kan det konstateras att lagen inte fått tillräckligt genomslag i arbetslivet. Kvinnor och män behandlas olika sätt, utan att det kan förklaras på saklig grund. Inte minst kvarstår det fortfarande tydliga osakliga löneskillnader mellan arbetstagare av olika kön.

Det bästa sättet att eliminera osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män är genom frivilliga uppgörelser mellan arbetsmarknadens

Vi emellertid att det här, liksom de flesta andra parter. anser områden i samhället, måste finnas realistiska möjligheter att tvångsvis driva igenom rättsenliga anspråk för att frivilliglösningar skall komma till stånd i någon större omfattning. Erfarenheten hittills pekar inte

arbetsmarknadens organisationer är beredda att i handling visa att att jämställdhetsfrågor har särskilt hög prioritet. Man skall i det sammanhanget inte blunda för att särskilt arbetstagarorganisationerna lätt kan hamna i svåra konfliktsituationer genom att olika medlemsgrupper ställs mot varandra.

Enligt vår uppfattning kan passiviteten hos arbetsmarknadens parter till viss del förklaras den svaga processbenägenheten bland enskilda

av arbetstagare. En omständighet ofta förs fram som en förklaring till

som den processviljan är att handläggningen vid domstol är påfrestande

svaga för den enskilda arbetstagaren. Den som gör en anmälan om otillåten könsdiskriminering utsätts inte sällan för trakasserier arbetsplatsen. Risken för domstolsprövning saknas därmed som ett reellt incitament för att åstadkomma frivilliga överenskommelser. Också bristen prejudicerande avgöranden om t.ex. hur begreppet likvärdigt arbete skall tolkas menar vi har stor betydelse. Det är av väsentligt värde att Arbetsdomstolen uttalanden om efter vilka riktlinjer och grundprinciper

genom olika arbeten skall värderas vid en jämförelse med varandra ger arbetsmarknadens parter anvisningar att utgå ifrån när de skall förhandla om åtgärder mot lönediskriminering och annan ojämlikhet bland kvinnor och män i arbetslivet

Reform

Vi konstaterar att det med stor sannolikhet finns ett betydande antal rättsligt grundade anspråk som inte görs gällande vid domstol eller

SOU 1994: 151 Sammanfattning 37

annat sätt. Inte minst är så fallet i fråga om gruppanspråk av individuellt litet ekonomiskt värde s.k. fragmentariska anspråk men även vid större anspråk. Vår slutsats grundar sig dels en utförlig genomgång av den materiellrättsliga lagstiftningen inom konsument- och miljörätten samt i fråga könsdiskriminering i arbetslivet, dels vad som framkom

om vid de oss anordnade hearingarna angående konsumenträttsliga och

av miljörättsliga frågor. Föreställningen om den individualistiska tvåpartstvisten är utgångspunkt för i princip samtliga sanktionsmekanismer

som inom civilrätten passar dåligt för de former av masskränkningar som är följden det moderna samhällets inslag av massproduktion, massdi-

av stribution, massinformation och masskonsumtion.

Också då rättskränkningar drabbar många utan att ge upphov till individuella privaträttsliga anspråk och i fall när det är svårt att identifiera de drabbade s.k. kollektiva och diffusa anspråk klarar de traditionellt utformade sanktionssystemen dåligt av att hantera rättstvisterna. Det saknas också rättsinstanser med procedurregler anpassade till genomdrivandet av anspråk som härtlyter ur nutida allmänt erkända principer allas rätt till god miljö och icke-hälsovådliga livsmedel

som en eller skyddet för mänskliga fri- och rättigheter.

Bristerna inskränker sig inte till att medborgare och det allmänna vid enstaka tillfällen lider en rättsförlust. Att masskränkningar lämnas opåtalade i alltför stor utsträckning medför att processordningen inte heller fyller sina övriga funktioner: handlingsdirigering, prejudikatbildning, rättsskapande osv.

Slutsaten vår undersökning av det processuella rättsskyddet för

av gruppanspråk är följaktligen att det föreligger ett påtagligt behov av reformåtgärder.

För att täppa igen luckorna i rättsskyddet krävs att samtliga eller i vart fall flertalet människor med samma eller likartade anspråk har realistiska möjligheter att göra sin rätt gällande. Det är inte nödvändigt att alla rättskränkningar i samhället påtalas. Det som åsyftas är att det inte går att uppnå en önskad påverkan av ett handlingsmönster om det saknas möjligheter att få de flesta rättsförlusterna ersätta. Först då sådana möjligheter föreligger framstår sanktionstrycket som tillräckligt avskräckande. Att förbättra de ekonomiska förutsättningarna för var och

att till domstol är i så fall inte alltid en tillräcklig åtgärd. Ibland en beror passiviteten andra rättsliga och icke-rättsliga faktorer. Och om flertalet drabbade skulle väcka talan är det inte praktiskt möjligt för domstolen att hantera massprocesser med nu gällande förfaranderegler. Ett samtidigt agerande från 10 000 skadelidande skulle förlama verksamheten vid en tingsrätt.

Det är alltså inom ramen för den nuvarande rättegångsformen inte möjligt att förena behovet av massagerande med kraven ett snabbt,

38 Sammanfattning SOU 1994: 151

billigt och enkelt förfarande. Åtgärdsalternativ har till syfte som att underlätta för den enskilde att själv vända sig till domstol eller något annat prövningsorgan är därför inte i sig några verkningsfulla botemedel. På samma sätt som skett i flera andra rättssystem måste det också i svensk rätt införas regler om representativ process vid domstol. En sådan taleform bör utformas så att den främjar samtliga de funktioner som processordningen fyller, dvs. kort uttryckt reparation, prevention, rättsbildning och processekonomi. En fundamental annan utgångspunkt är att rättegången å sidan skall reellt öppen för ena vara envar som har ett befogat intresse av att få sin sak prövad vid domstol och å andra sidan avhålla och avskräcka från grundlösa processer. En representativ taleform kan utformas många olika sätt. Vi menar dock att det finns två huvudalternativ valet bör stå emellan, som nämligen antingen en vidareutveckling pilotmålsmetoden eller s.k. av grupprättegång. Våra överväganden resulterar i slutsatsen att grupprättegång många gånger är en i jämförelse med pilotmål och andra lösningar överlägsen metod för att ett övergripande och generellt sätt bota de brister som det processuella rättsskyddet för gruppanspråk lider av. Genom grupptalan uppnår man en annan flexibilitet än vad är som möjligt genom t.ex. en reformering pilotmålsförfarandet. En av grupprättegång kan allt efter omständigheterna utformas så, att kompensation erbjuds till rättskränkta som idag inte har realistiska möjligheter att göra sin rätt gällande, att processordningen utövar sin handlingsdirigerande funktion också i fall där de samlade skadeverkningarna är omfattande de enskilda men anspråken är så små att ingen vill ta sig arbetet med att driva igenom dem, gt domstolarna får tillräckligt underlag för att göra de breda intresseavvägningar är förutsättning för deras prejudikatbildande, som en rättsutfyllande, rättsutvecklande och rättsskapande verksamhet samt att för gruppanspråk gemensamma eller likartade bevis- och rättsfrågor prövas ett så snabbt, billigt och enkelt sätt möjligt så som att domstol och parter sparar tid och kostnader. Det innebär inte att man kan se grupprättegång slutgiltig som en lösning på de problem som föreligger när det gäller att ta till vara massanspråk vid domstol. Regler grupprättegång täpper inte igen alla om luckor i det processuella rättsskyddet. Framtida händelser kommer dessutom att fräta nya hål. Vi är dock övertygade att möjligheten till om grupprättegång påtagligt kommer att förbättra processordningens förutsättningar att fylla de funktioner rättsskyddet för gruppanspråk som innefattar. Besök i Australien, Canada och USA och sammanträffanden där med domare, advokater, lagstiftare och rättsvetenskapsmän med erfarenhet av class actions styrker att grupprättegång är ett processuellt

Sammanfattning 39

verktyg som har fördelar både för gruppmedlemmarna, gruppens motpart och samhället.

Genomgången av sanktionssystemen har visat att det också finns ett påtagligt behov av reformer för att förbättra det processuella rättsskyddet för den typen av gruppintressen som närmast kan beskrivas som rättigheter och anspråk som är gemensamma för alla medborgare eller för stora grupper inom befolkningen. Arbetet med att utforma förslag till förbättringar av det processuella rättsskyddet för i huvudsak traditionellt civilrättsliga anspråk har emellertid krävt så omfattande överväganden att vi inte inom den tid som stått till vårt förfogande kunnat närmare pröva vilket sätt man lämpligast kan stärka skyddet för sådana allmänt formulerade rättigheter som rätten till en god miljö, bra livsmedelsprodukter, skydd mot kränkningar av mänskliga fri- och rättigheter osv. Vi presenterar dock i 25 kap. vissa synpunkter som det kan finnas anledning att beakta vid framtida överväganden om reformåtgärder för att ytterligare stärka det processuella rättsskyddet för gruppanspråk i det hänseendet. De frågor vi tar upp rör talan angående allmänna intressen inom miljörätten och diskrimineringsområdet. Vi behandlar även frågan om förenklade principer för beräkning och fördelning

av skadestånd samt frågan om grupptalan i brottmål.

Avsikten med våra förslag är enbart att förbättra genomslaget för redan gällande materiellrättsliga regler. Ett fungerande grupptalaninstitut förutsätter inga materiellrättsliga förändringar. En annan sak är att de positiva effekterna av förslagen i vissa fall kan förstärkas genom nya regler om t.ex. beräkning av skadeståndets storlek och fördelning av ersättningen mellan gruppmedlemmarna.

Grupprättegång vid allmän domstol

Allmänt om rättegångens utformning

Det finns inga allmänt vedertagna definitioner begreppen grupprättegång och grupptalan. Vår användning av begreppen bygger samma distinktion som gäller mellan termerna rättegång och talan enligt rättegångsbalken. Sålunda syftar grupprättegång på processen i dess helhet medan grupptalan betecknar den talan i rättegången som förs till förmån för en grupp. Sådan talan kan föras på kärande- eller svarandesidan eller på båda sidor samtidigt.

Grupprättegång definieras av oss som en rättegång där någon utan uppdrag för talan för en i processen angiven grupp, vars medlemmar omfattas av domens rättskraft trots att de inte är parter i målet.

40 Sammanfattning SOU 1994: 151

Vi menar att övervägande skäl talar för att regler grupprättegång

om bör ges ett brett användningsområde. Begränsningar i tillämpningen bör styras endast av de kompetens- och handläggningsregler allmänt

som präglar svensk processrätt, nämligen åtskillnaden mellan allmän domstol och specialdomstol samt mellan civil-, straff- och förvaltningsprocess. l enlighet med detta har vi utarbetat ett förslag till lag grupprätte-

om gång rörande anspråk som kan tas upp till prövning vid allmän domstol enligt reglerna om tvistemål i rättegångsbalken.

Beroende vem som för talan som representant för gruppen skiljer vi mellan offentlig och privat grupptalan. Det finns två former av privat grupptalan: enskild grupptalan och organisationstalan. Offentlig grupptalan förs av staten eller av en kommun företrädare för

som gruppen.

Vi menar att införandet av regler om grupprättegång i svensk rätt bör omfatta både offentlig och privat grupptalan, med i princip

samma tillämpningsområde. Det får emellertid inte vara så att offentlig grupptalan betraktas som ett huvudalternativ. Enskilda och organisationer skall inte i alla situationer kunna eller tvingas avvakta

i hopp om att en myndighet skall agera. Tvärtom gör behovet prioriteringar i

av fråga om användningen av det allmännas också andra skäl,

resurser, men det nödvändigt att avgränsa statens och kommunernas ansvar då det gäller att inleda grupprättegångar. Så sker lämpligast genom att det i myndigheternas instruktioner anges riktlinjer för när grupptalan får föras. Vi förespråkar alltså inte att det införs allmän kompetens för

en myndigheter att inleda en grupptalanprocess. Det får i stället ankomma

riksdag eller regering att närmare fördela behörigheten till särskilda organ, såsom KO, Konkurrensverket, Naturvårdsverket, länsstyrelser osv.

Med privat grupptalan menar vi en talan där gruppen representeras antingen av en enskild person s.k. class action eller av en organisation. Behörigheten att väcka enskild grupptalan skall enligt vår mening förutsätta att vederbörande är medlem i Vi betraktar det

gruppen. som givet att den som själv är anspråkshavare skall kunna föra grupptalan, om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda.

Det föreligger enligt vår mening också ett klart behov av att tillåta ideella organisationer, branschföreningar och andra sammanslutningar att föra talan som representant för en grupp personer med samma eller likartade anspråk. Organisationer har redan i dag vissa områden rätt att processa angående annat än sin egen rättsställning, så t.ex. i Arbetsdomstolen och Marknadsdomstolen. Det ställs därvidlag inga krav

att organisationen skall vara berörd eller annat sätt ha ett kvalificerat intresse i saken för att kunna utöva talerätten. Den sak talan rör skall

Sammanfattning 41

dock ligga inom organisationens intresseområde. Det saknas

skäl att betrakta frågan annorlunda här.

När det gäller val av lagstiftningsteknik är vår utgångspunkt

att en grupptalanprocess i möjligaste mån skall följa samma handläggningsrutiner som rättegångar i allmänhet. Vi gör i det sammanhanget bedömningen att det bör införas en särskild lag om grupprättegång. Lagen skall ansluta till rättegångsbalken så sätt att den skall innehålla bestämmelser bara om de avvikelser från balkens regler skall gälla

som vid handläggningen av en grupprättegång. Rättegångsbalken kommer således att vara subsidiärt tillämplig. Att förslaget till lag grupprät-

om tegång ändå är så omfattande beror att vi valt att reglera och kommentera även sådana frågor som sällan kommer att aktualiseras i praktiken.

Väckande av talan m.m.

En talan för eller mot en grupp skall väckas i enlighet med rättegångsbalkens regler om ansökan om stämning. Ansökningen skall behandlas på sedvanligt sätt såvitt gäller domstolens beaktande av processhinder och utfärdande av stämning osv. Vi föreslår alltså inte att det skall införas ett sådant särskilt tillståndsförfarande är vanligt i andra

som länder där grupptalan förekommer. I detta liksom i många andra avseenden är marken bättre beredd i Sverige än i många andra länder då det gäller att införa möjligheter till grupprättegång vid allmän domstol.

Det kan under handläggningen av en vanlig process framträda

omständigheter som gör att en representativ taleform framstår ett

som mer lämpligt processuellt alternativ. En part som söker genomdriva ett anspråk får kännedom om andra med samma eller likartade anspråk. En svarande finner sig vara utsatt för krav som stöder sig väsentligen samma eller likartad grund från många och vill undvika

personer upprepat processande, med åtföljande tids- och kostnadsförlust.

Vi menar att både praktiska och principiella skäl talar för att det i sådant fall skall vara möjligt för käranden att få sin individuella talan utvidgad till en talan för eller mot en grupp. Däremot saknas det skäl att ge svaranden en motsvarande möjlighet inom ramen för den pågående rättegången. Han kan nå samma resultat att själv väcka talan mot

genom gruppen.

En begäran om att processen skall utvidgas till grupprättegång

en skall göras genom en särskild ansökan till rätten. Domstolens behandling av ansökningen skall ske väsentligen samma sätt som vid stämning. Också när det gäller ansökningens innehåll och det fortsatta förfarandet efter det att målet har övergått att handläggas grupprättegång

som en

42 Sammanfattning SOU 1994: 151

passar rättegångsbalkens regler och processuella institut mycket väl in i det nya sammanhanget.

Särskilda processförutsättningar

Grupprättegångar är inte avsedda att ersätta individuella tvåpartsrättegångar i de fall dessa fungerar ett effektivt och funktionsenligt sätt. Den representativa processen skall användas när behovet av rättsliga handlingsalternativ inte tillgodoses inom ramen för den nuvarande processordningen eller då en talan för eller mot en grupp kan förväntas leda till påtagliga processekonomiska vinster. Det är mot bakgrund av detta nödvändigt att ställa upp särskilda rekvisit för när en talan för eller mot en grupp skall vara tillåten.

Ett sådant krav är att det skall finnas en grupp som är lämpligt bestämd med hänsyn till omständigheterna i målet. En andra processförutsättning är att talan grundas en eller flera omständigheter rättsfakta som är gemensamma eller likartade för gruppmedlemmarnas anspråk. Ytterligare ett krav är att en grupprättegång skall vara det bästa tillgängliga processalternativet. Inledandet av en grupprättegång skall vidare förutsätta att domstolen bedömer att målet kan handläggas ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Som en särskild processförutsättning skall också gälla att en grupprättegång i övrigt inte bedöms olämplig. Slutligen skall även frågan om gruppföreträdarens lämplighet att företräda gruppen anses som en processförutsättning.

Forum

Vi ställer oss avvisande till tanken en specialisering av domstolarna i grupptalanmål. De allmänna forumreglerna i rättegångsbalken är grundade på tanken om tingsrätterna som likställda i behörighetshänseende och kan gälla också vid tillämpning av lagen om grupprättegång. Hänsyn till parterna talar mot en koncentration av alla grupprättegångar till en enda specialiserad domstol. Genom den representativa processformen kommer gällande rättsregler att kunna ansluta nära till handläggningen av vanliga mål. Specialisering av domare eller särskild utbildning blir inte erforderligt.

Den som väcker talan för eller mot en grupp skall alltså fritt kunna välja ett av de fora vid vilket en vanlig individuell process angående något av anspråken hade kunnat inledas.

Det kan ibland hända att käranden väcker talan vid ett behörigt forum och att det finns andra behöriga domstolar som från handläggnings-

SOU 1994: 151 Sammanfattning

synpunkt eller för svaranden är lämpliga hantera grupprättegångmer att en. För att motverka att kärandens forumval får olyckliga konsekvenser föreslår vi att det skall möjligt för Högsta domstolen vara att ansökan från någon part eller rätten överflytta ett mål från behörig domstol till en en annan i sådana säkert sällsynta fall.

Talerätt

Vi föreslår att det införs regler enskild grupptalan, offentlig om grupptalan och organisationstalan. Vi förespråkar alltså pluralism både makroplanet domstolsprövning, tillsyn, kontroll, försäkringslösningar osv. och mikroplanet, i Olika får tillfälle processen. organ att komplettera varandra, att hjälpas åt. Den form kan väljas som passar bäst i det särskilda fallet. Vi anser även att det i vissa situationer skall möjligt föra vara att talan mot en grupp. Behovet att kunna föra talan är främst mot en grupp föranlett av processekonomiska skäl, trygghet upprepade mot processer och önskan att motverka uppkomsten motstridiga avgöranden. Med av hänsyn till detta anser att grupptalan svarandesidan bör tillåtas endast i den formen att den som kan kärande i rättegång vara en mot var och en av flera svarande skall kunna väcka talan några eller mot samtliga av dem som en grupp. När det gäller frågan om vilka rättssubjekt skall behörighet som ges att föra grupptalan innebär vårt förslag följande. Enskild grupptalan för en grupp får inledas den är medlem i av som gruppen. Med det menas att käranden skall ha behörighet att vara part i en rättegång rörande något de anspråk talan av som avser. Oflentlig grupptalan får väckas myndighet regeringen av en som bestämmer eller av en kommun. Vi har inte kunna förhand ansett oss säga i vilka situationer en statlig grupptalan är lämpligare alternativ ett än en privat grupptalan. Det bör i ställer överlämnas regeringen att i myndighetsinstruktioner eller andra administrativa författningar skriva i vilken mån en myndighet skall kunna väcka grupptalan. Talerätten skall inte vara primär eller utesluta andra från föra talan. Också här att förordar vi en flexibel, pluralistisk lösning. Det är bättre med ett naturligt val i de enskilda fallen än monopolstyrning. en Beträffande kommuner kan det inte lämpligen läggas regeringen att utforma föreskrifter deras talerätt. Inte heller finns det anledning om att i lag ställa upp särskilda gränser för när kommunal grupptalan kan en komma till stånd. Vi tror att kommunerna även sådana begränsande utan anvisningar kommer att utnyttja sin talerätt ansvarsfullt sätt. ett

44 Sammanfattning

Organisationstalan innebär, liksom offentlig grupptalan, att någon ges behörighet att föra talan utan att tvisten i något hänseende berör kärandens egna rättsförhållanden på ett sådant sätt som normalt krävs för att talerätt skall anses föreligga. Vi har här tagit fasta på förhållandena på olika sakområden och låtit dessa bestämma behovet och lämpligheten

att införa regler om organisationstalan. Detta innebär att begränsar av våra förslag till två rättsområden, nämligen konsumenträtt och miljörätt.

På konsumenträttens område får grupptalan väckas av en sammanslutning konsumenter eller löntagare i tvister mellan konsumenter och en

av näringsidkare rörande någon vara, tjänst eller annan nyttighet som näringsidkaren i sin yrkesmässiga verksamhet erbjuder konsumenter för huvudsakligen enskilt bruk. Bestämningen av kompetensområdet har utformats med förebild från konsumentskyddslagstiftningen.

Inom miljörätten ges ideella föreningar som har till ändamål att ta till

naturskydds- och miljöskyddsintressen och sammanslutningar av vara yrkesverksamma inom fiske-, jordbruks-, ren- och skogsbruksnäringen rätt att väcka talan i tvister om ersättning för miljöskada.

I båda fallen förutsätter talerätten att organisationen eller, i fråga om branschsammanslutningar, merparten av de organisationer som ingår i sammanslutningen har bedrivit verksamhet under minst tre år och att den har lägst 1 000 medlemmar.

Domstolen får medge en sammanslutning som inte uppfyller kraven på ålder och medlemsantal att väcka organisationstalan, om det finns särskilda skäl med hänsyn till något annat förhållande. Sålunda kan rätten medge en lokal mindre konsumentorganisation att företräda konsumenterna orten i en tvist mot samma näringsidkare.

Gruppföreträdare och ombud

För att skydda de i inte aktivt deltagande gruppmedlemmarna

processen krävs bestämmelser som säkerställer att gruppen företräds i processen

ett sakkunnigt och i övrigt ändamålsenligt sätt. Men också för det allmänna och motparten är detta viktigt. Alla vinner bl.a. ekonomiskt

att process är välskött. Dessutom kommer svaranden först

en därigenom att vara skyddad mot angrepp mot en dom i efterhand grundat på att gruppmedlemmarnas rätt inte tagits till vara på ett tillbörligt sätt i grupptalanmålet.

I enlighet med detta föreslår vi en särskild bestämmelse om att domstolen till gruppföreträdare skall utse någon som med hänsyn till sitt intresse i saken, sina ekonomiska förhållanden och sina förutsättningar i övrigt bedöms lämplig att ta till gruppmedlemmarnas rätt i målet.

vara Vid grupptalan kärandesidan får endast den som väckt talan för

Sammanfattning 45

gruppen utses till gruppföreträdare. Det krävs alltså att denne är väl lämpad för den ansvarsfulla uppgiften.

Det skall åligga en gruppföreträdare att ta till vara gruppmedlemmarnas intressen på ett ändamålsenligt sätt. Han skall en gruppmedlems begäran lämna upplysningar om förhållanden som har betydelse för medlemmens rätt. I viktiga frågor skall han ge medlemmarna tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan större olägenhet.

Vi föreslår som en ytterligare säkerhetsgaranti för gruppmedlemmarna att enskild grupptalan, organisationstalan och grupptalan på svarandesidan skall föras genom ombud som är advokat. Om det föreligger särskilda skäl får dock rätten medge att talan förs utan ombud eller genom ett ombud som inte är advokat.

Medlemskap z gruppen

En talan för eller mot en grupp kommer automatiskt att omfatta var och en som passar kärandens beskrivning av gruppen. Medlemskap i gruppen kommer alltså inte att förutsätta någon anmälan till domstolen.

Den som är medlem i gruppen skall genom personligt meddelande eller annat lämpligt sätt underrättas om processen och ges möjlighet att lämna gruppen inom en viss tid från talans väckande. Tidsfristen skall bestämmas av domstolen i samband med att den underrättar gruppmedlemmarna om att en grupprättegång har inletts. Genom utträdet kommer medlemmen inte att bli bunden av ett framtida avgörande i målet.

Rätten att träda ur gruppen skall inte gälla en medlem i en svarandegrupp. En talan mot en grupp är att se som ett direkt alternativ till kumulation som handläggningsform för en samtidig domstolsprövning av anspråk som en och samma person har mot flera andra. En svarande i en reguljär process kan inte motsätta sig att talan mot honom prövas samtidigt och gemensamt med kärandens talan mot andra personer genom en förening av målen. På motsvarande sätt bör den som är medlem i en grupp svarandesidan inte ha möjlighet att motsätta sig att talan prövas i en grupprättegång. Gruppmedlemmens rättstrygghet kommer att tillgodoses genom bl.a. rätten att intervenera och därmed få ställning av part i målet.

Medlemmens ställning i processen

Medlemmarna i en grupp skall inte vara parter i målet annat än om de har intervenerat i grupprättegången. Det innebär inte att medlemmarna

46 Sammanfattning

skall betraktas som vilka utanför partsförhållandet stående

personer som helst. I själva taleformens beskaffenhet ligger att de skall betraktas

som parter bl.a. vad gäller litispendensfrågor, i bevishänseende och beträffande verkställighet av rättens avgörande. Dessutom skall rättens avgörande vinna rättskraft i förhållande till medlemmen han

som om själv processat om saken i fråga.

Det skall här märkas att gruppmedlemmarna skyddas

genom underrättelse, rätt att lämna gruppen, krav på gruppföreträdarens lämplighet att processa, ombudstvång, intervention, klagorätt, materiell processledning, krav att grupprättegången är det bästa processalternativet osv.

Förberedelse och huvudförhandling

Vi anser att grupptalanmål i betydande utsträckning kan handläggas ett ändamålsenligt och effektivt sätt i enlighet med rättegångsbalkens regler om tvistemål i allmänhet. Detta gäller både förberedelsens yttre förlopp och frågor om rättens materiella processledning och förlikningsverksamhet. I de senare hänseendena diskuterar vi tämligen utförligt hur rätten bör agera i olika situationer.

Också när det gäller huvudförhandling anser vi att rättegångsbalken bör kunna tillämpas utan avvikelse i grupprättegång.

en

Vi räknar grund av internationella erfarenheter med att

en grupprättegång kommer att ta i genomsnitt ungefär två till tre gånger så lång tid i anspråk som en vanlig tvåpartsrättegång. Grupprättegången medför alltså avsevärda besparingar, särskilt

vid stora grupper.

Individuella förhållanden

Det kan i en grupprättegång förekomma rätts- och bevisfakta har

som betydelse för vissa men inte alla anspråk som omfattas grupptalan.

av en Detta kräver i sig inte att omständigheterna måste behandlas i särskild ordning under rättegången. Tvärtom är det vanligt när flera mål kumuleras att det finns fakta som skiljer sig mellan målen trots

men som detta prövas av domstolen utan att handläggningen av målen säras. I de allra flesta fall kommer individuella omständigheter att kunna hanteras på samma sätt inom ramen för grupprättegången.

Ibland kan emellertid en snabb, billig och enkel målhantering

gynnas av att enskilda tvistefrågor behandlas särskilt sätt. Detta kan oftast ske genom att talan begränsas till fastställelse enligt 13 kap. 2 § RB.

SOU 1994: 151 Sammanfattning 47

Men det bör kunna ske även vid en fullgörelsetalan. Vi föreslår att det införs tre olika metoder för detta. Det första alternativet är att domstolen skall kunna anmoda en gruppmedlem att intervenera i målet om detta är nödvändigt för en ändamålsenlig handläggning viss fråga eller del saken. En av en av sådan anmodan är avsedd att användas i de fall det inte rimligen kan läggas på gruppföreträdaren att bevaka medlemmens intresse i ett speciellt hänseende. Om de individuella tvistefrågorna är eller likartade för gemensamma flera gruppmedlemmar föreslår vi som andra modell att rätten skall en kunna utse en särskild gruppföreträdare att föra dessa medlemmars talan. Det innebär i praktiken att det inrättas undergrupp med sin en egen gruppföreträdare. Som en tredje metod föreslår vi att domstolen möjlighet ges att genom vad vi kallar särskild mellandom skjuta prövningen viss fråga upp av en eller del av saken. Käranden eller gruppmedlemmarna skall föreläggas att begära prövning av den uppskjutna frågan inom viss tid. Görs det en ingen begäran skall talan ogillas, om det inte är uppenbart att käromålet är grundat.

Avbrytande av grupprättegången

En grupprättegång kan tänkas bli avbruten två olika sätt utan att det meddelas dom i målet. Sålunda kan kärandens talan för eller mot gruppen avvisas på grund av rättegångshinder uppkommer eller som uppmärksammas först sedan handläggningen själva saken har av påbörjats. Käranden kan dessutom återkalla sin talan för eller mot gruppen. Ändamålsskäl talar för att man i dessa fall inte omedelbart avslutar domstolens prövning av de anspråk omfattas grupptalan. Ett som av abrupt slut på handläggningen kan leda till allvarliga processekonomiska förluster och andra olägenheter. För att motverka detta föreslår vi att det införs regler som innebär att domstolsprövningen skall kunna fortsätta, men i annan ordning. Reglerna innebär i korthet att rätten skall gruppmedlemmarna ge möjlighet att träda i rättegången och föra talan för del avseende egen sina respektive anspråk. Rätten kommer då att ett alternativ till som att fortsätta handläggningen i ordinär ordning kunna besluta att medlemmens käromål skall övergå att handläggas ett s.k. småmål. Domstolen som ges också möjlighet att besluta att målet skall flyttas över till en annan behörig domstol. På motsvarande sätt skall käranden tillfälle att ges begära att hans talan mot en grupp övergår till att handläggas flera som

48 Sammanfattning SOU 1994: 151

mål där käranden för individuell talan mot var och en av gruppmedlemmarna.

Litispendens

Enligt 13 kap. 6 § RB får en ny talan avseende en fråga som redan är föremål för rättegång mellan samma parter inte tas upp till prövning. Vi föreslår att det införs ett särskilt undantag från detta förbud så sätt att

pågående individuell process inte skall hindra någon från att väcka en grupptalan anspråk. Rätten skall i sådant fall kunna avskriva

om samma det först inleda målet med förklaring att talan omfattas av grupptalan,

detta är bäst med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter om och målen handläggs vid samma domstol.

Intervention

Intervention är en viktig form för gruppmedlemmarna att utöva inflytande gruppföreträdarens processföring och påverka utgången av målet i den del rör varje medlem. Genom interventionen får

som medlemmen en ställning motsvarande en part självständig intervenient rörande sitt eget anspråk. Mellan medlemmen och gruppföreträdaren kommer det då att föreligga s.k. speciell processgemenskap eftersom det kan meddelas endast dom mot dem båda. Vi föreslår i det hänseendet

en att medlemmens processhandlingar alltid skall gälla framför gruppföreträdarens.

Utevaro

Hänsyn till gruppmedlemmarnas rättssäkerhet gör att ett mål i vilket det förs grupptalan kan bli avgjort genom "reguljär" dom i gruppföreträdarens utevaro endast det är lämpligt med hänsyn till tvistens art och

om omständigheterna i övrigt. Däremot föreslår inga begränsningar i rättens möjligheter att meddela tredskodom mot gruppen.

Förlikning

Gruppföreträdarens behörighet att handla på gruppmedlemmarnas vägnar är strikt processuell. Företrädarskapet innebär inte att gruppmedlemmarna överlåter sin respektive civilrättsliga dispositionsrätt över det

Sammanfattning 49

som tvisten angår. Vi föreslår att det görs ett särskilt undantag från denna grundprincip, nämligen att gruppföreträdaren ges behörighet att träffa förlikning med motparten för en grupps räkning, men däremot inte för enskilda gruppmedlemmar var och en för sig. Förlikningen blir bindande för medlemmarna bara om domstolen stadfäster den genom dom.

Målets avgörande genom dom

Rättegångsbalkens regler om dom skall vara omedelbart tillämpliga i en grupprättegång. Vi förordar alltså inte att det görs något undantag från t.ex. dispositionsprincipeni 17 kap. 3 § RB. Däremot föreslår vi,

som nämnts ovan, att man kan tillämpa en särskild form av mellandom som innebär att rätten skjuter upp prövningen av en viss fråga till en senare tidpunkt.

En dom i en grupprättegång kommer att rättskraft i förhållande till samtliga kvarstående gruppmedlemmar samma sätt som om domen hade meddelats i mål i vilka medlemmarna hade varit parter.

Rättegångskostnader

I en grupprättegång kommer gruppföreträdaren att vara kärande eller svarande. Han kommer i den egenskapen att få rätt till ersättning för rättegångskostnader av motparten, men han riskerar också att behöva betala motpartens kostnader om gruppen förlorar målet. I de fall gruppföreträdaren uppträder som kärande eller är medlem i en grupp svarandesidan anser vi att rättegångsbalkens kostnadsregler bör gälla fullt ut. Däremot skall en gruppföreträdare svarandesidan som inte är medlem i gruppen särbehandlas i kostnadshänseende. Det är inte rimligt att en person som utan att ha något eget intresse i saken tar sig uppgiften att föra talan för en svarandegrupp skall utsättas för en ekonomisk risk genom rättegången. I stället föreslår vi att en sådan gruppföreträdare skall ha rätt till ersättning av allmänna medel för arvode och kostnader.

Detta innebär inte att staten slutligt skall finansiera en grupptalan svarandesidan. Tvärtom är det vår uppfattning att gruppmedlemmarna skall ha samma rättegångskostnadsansvar som om de hade stämts i ett antal reguljära rättegångar.

Vid grupptalan på kärandesidan menar vi däremot att en gruppmedlem skall bära ett normalt ansvar för motpartens rättegångskostnader endast om medlemmen har intervenerat i rättegången. I annat fall skall en

50 Sammanfattning SOU 1994: 151

gruppmedlem på kärandesidan kunna göras betalningsskyldig för rättegångskostnader bara under särskilda förutsättningar, t.ex.

om medlemmen har orsakat onödig rättegång eller gjort sig skyldig till sådan vårdslöshet eller försummelse i 18 kap. 6 § RB.

som avses

Vi föreslår vidare att det införs en möjlighet för gruppföreträdare

en och en advokat att träffa avtal om att arvodet till advokaten skall bestämmas med hänsyn till i vilken mån gruppmedlemmarnas anspråk tillgodoses, s.k. riskavtal.

Överklagande

Vi föreslår i korthet följande regler om överklagande i grupprättegångar.

En dom får överklagas för en grupp gruppföreträdaren eller,

av om han inte överklagar, av en medlem i den grupp som överklagandet avser. Detsamma gäller ett beslut, dock att medlemmarnas rätt att överklaga är inskränkt till vissa beslut.

Om en dom eller ett beslut inte överklagas för får

en grupp, en gruppmedlem överklaga avgörandet, såvitt angår hans rätt.

Skadestånd och andra ersättningsformer

Man hör i debatten ibland påståenden om att grupprättegångar kräver radikala förändringar av skadeståndsreglerna, ändringar innebär

som avvikelse från hävdvunna rättsprinciper. Vi att det mycket väl går

menar att förena en grupptalanreform med gällande skadeståndsregler, så även principer om beräkning av ersättning. De åtgärdsförslag vi förordar

som innefattar därför inga ändringar i de grundläggande principer

som präglar svensk ersättningsrätt. Förslagen inskränker sig till vissa förenklingar när det gäller att beräkna och fördela ersättning till gruppmedlemmarna.

Sålunda menar att lagen om grupprättegång skall innehålla en bestämmelse som tillåter domstolen att döma ut en sammanlagd ersättning att fördelas mellan gruppmedlemmarna genom ett särskilt utbetalningsförfarande i vilket svaranden inte behöver medverka. Förfarandet skall bygga en enkel addition av gruppmedlemmarnas anspråk. Svaranden skall alltså inte löpa någon risk att tvingas

utge mer än som förutsätts enligt gällande materiellrättsliga regler.

När domstolen väljer att döma ut ett belopp gemensamt för samtliga gruppmedlemmar krävs självklart att det i domen eller annat sätt ges anvisningar om hur beloppet skall fördelas mellan gruppmedlemmarna. Vi förordar i den frågan att domstolen skall förplikta svaranden att

SOU 1994: 151

Sammanfattning 51

betala hela beloppet till gruppföreträdaren eller till någon helt utomstående, t.ex. en advokat, organisation eller myndighet, en en som har att förvalta och dela ut medlen till medlemmar. Distributionen gruppens av ersättningen skall föregås ett anmälningsförfarande där av gruppmedlemmarna ges tillfälle att inom viss tid framställa sina krav betalning till den som erhållit ersättningen från svaranden. Eventuella överskott skall återbetalas till svaranden.

Grupprättegång vid fastighetsdomstol

Vi behandlar i den del rör talan vid fastighetsdomstol dels som förbudstalan enligt miljöskyddslagen och dels talan skadestånd om enligt miljöskadelagen.

F örbudstalan

Vår utgångspunkt är att förbudstalan vid fastighetsdomstol skall vara ett värdefullt komplement till prövning vid Koncessionsnåmnden. Därmed är sagt att förbudstalan inte skall ersätta nämndprövningen. Vi går över huvud taget inte frågan vilka verksamheter skall tillom som vara ståndspliktiga och i vilken ordning tillståndsprövning skall ske. Vi noterar bara med intresse diskussionerna om en eventuell samordning till en prövningsinstans, kanske miljödomstol. en Förbudstalan har förekommit endast fåtal gånger under den tid ett som miljöskyddslagen har varit i kraft. Orsakerna till det är enligt vår bedömning inte bara den betoning tillståndprövning och statlig som getts och kommunal tillsynsverksamhet utan även hinder gäller samma som för människors benägenhet generellt att göra gällande rättsligt grundade anspråk, dvs. kostnadsskäl samt sociala, psykologiska och andra ickerättsliga faktorer. Bristerna i medborgarnas och miljöns rättsskydd förstärks genom att tillsynsmyndigheterna inte har realistiska möjligheter att kontrollera och ingripa mot varje överträdelse miljöskyddslagens av bestämmelser. När det gäller gruppanspråk som handläggs vid allmän domstol har vi funnit att grupprättegång är den lämpligaste reformåtgärden för att öka medborgarnas rättsskydd. Vi gör bedömning i fråga samma om gruppanspråk som kan bli föremål för förbudstalan enligt miljöskyddslagen. Därigenom uppnår bättre balans mellan lägre man en parterna, kostnader, ett mer allsidigt beslutsunderlag Vi föreslår därför det osv. att skall vara möjligt att väcka enskild grupptalan och organisationstalan för att hävda enskilda anspråk enligt miljöskyddslagen. Däremot inte ser

52 Sammanfattning SOU 1994: 151

att det finns behov av offentlig grupptalan vid fastighetsdomstol. l den mån statliga eller kommunala myndigheter finner anledning att agera för enskilda människors räkning bör detta kunna ske inom ramen för det administrativa kontroll- och tillsynssystemet. Vi vill dock framhålla att det kan vara motiverat att betrakta saken ett annorlunda sätt om det inrättas en särskild Miljöombudsman. Att införa regler om grupprättegång är inte tillräckligt för att komma till rätta med det bristande processuella rättsskyddet när det gäller tillåtlighetsfrågor och frågor om försiktighetsmått enligt miljöskyddsla- Detta sammanhänger med att förbudsmål vid fastighetsdomstol är gen. dispositiva. Som vi utvecklar närmare i avsnitt 6.1.4 menar vi att dispositionsprincipen i förening med medborgarnas allmänna avtalsfrihet leder till att käranden i förbudsprocess endast kan åberopa olägenen drabbar honom själv, inte andras miljöproblem. Om däremot heter som tillåtlighetsfrågan prövas vid Koncessionsnämnden hanteras ärendet som ett indispositivt mål. Denna viktiga skillnad gäller trots att det är fråga tillämpning av samma materiella tillåtlighetsregler i miljöskyddslaom gen. Vi har svårt att några bärande ändamålsskäl som motiverar att se fastighetsdomstolen och Koncessionsnämnden skall arbeta utifrån olika processuella utgångspunkter vid en tillåtlighetsprövning. Rättslikhet, förutsebarhet och andra rättsskyddsaspekter främjas inte av att tillämpningen materiella rättsregel kan få olika resultat grund av av samma procedurbestämmelser. Både principiella och praktiska hänsyn talar för att gör handläggningen av förbudsmål vid fastighetsdomstolen man indispositiva. Följaktligen föreslår att det införs en bestämmelse om att rätten skall ha ett eget utredningsansvar i sådana mål.

Skadestånd enligt miljöskadelagen

Talan ersättning för skada lös egendom skall väckas vid allmän om domstol. En sådan talan faller alltså inom tillämpningsområdet för den allmänna lag grupprättegång som vi föreslår skall införas och om kommer att fylla viktiga funktioner där. Samma ändamålsskäl som ligger bakom vårt förslag i den delen motiverar att det införs en motsvarande möjlighet till grupptalan vid skada fast egendom, i vilket fall talan skall väckas vid fastighetsdomstol. När någon vill föra förbudstalan enligt miljöskyddslagen kan det vid sidan kravet förbud eller vidtagande av skyddsåtgärder finnas av anspråk ekonomisk ersättning från dem som har blivit utsatta för miljöstörningen. Det kan då vara förenat med avsevärda fördelar, inte minst från processekonomisk synpunkt, om anspråkstyperna handläggs

SOU 1994: 151 Sammanfattning 53

samtidigt i fastighetsdomstolen. Om ersättningstalan skall föras vid fastighetsdomstol kan domstolen kumulera målen enligt bestämmelserna i 14 kap. RB. I många fall skall dock skadeståndstalan enligt miljöskadelagen föras vid allmän domstol. För att kunna utnyttja fördelarna med en gemensam handläggning också i dessa situationer föreslår vi att det införs en särskild föreskrift som medger kumulation av ersättningsmål och förbudsmål vid fastighetsdomstol. Bestämmelsen bör lämpligen införas i miljöskyddslagen.

Grupprättegång i diskrimineringstvister enligt jämställdhetslagen

Vår bedömning att införande av möjligheter till grupprättegång är den mest ändamålsenliga reformen för att komma till rätta med brister i det processuella rättsskyddet för anspråk som är gemensamma eller likartade för en större grupp människor gäller också i fråga om jämställdhet i arbetslivet. Vi menar följaktligen att det bör införas en möjlighet att föra grupptalan i diskrimineringstvister enligt jämställdhetslagen, särskilt gäller detta mål om lönediskriminering. Också här förespråkar vi att

väljer pluralistisk lösning och tillåter att talan förs av antingen man en en gruppmedlem enskild grupptalan, en organisation organisationstalan eller JämO offentlig grupptalan. Genom att flera ges möjlighet att verka tillsammans och vid sidan av varandra ökar man väsentligt förutsättningarna för att diskrimineringsförbuden skall slå igenom i arbetslivet.

Enskild grupptalan

När det gäller enskild grupptalan krävs att det införs en särskild bestämmelse i jämställdhetslagen som medger enskilda arbetstagare att väcka talan för andras räkning om sanktioner mot otillåten diskriminering. Mål vari det förs sådan talan bör handläggas enligt arbetstvistlagen med den av oss föreslagna lagen om grupprättegång vid allmän domstol som subsidiärt tillämplig.

Organisationstalan

Organisationerna arbetsmarknaden har redan i dag enligt 4 kap. 5 § arbetstvistlagen rätt att föra talan för sina medlemmars räkning. Bestämmelsen begränsar inte organisationens talerätt till enstaka medlemmar. Organisationen kan teoretiskt föra talan med stöd av

54 Sammanfattning SOU 1994: 151

paragrafen för samtliga medlemmar samtidigt. Enligt vår mening ger därför arbetstvistlagen redan i dag organisationer tillfälle föra talan att om påföljd för otillåten könsdiskriminering för arbetstagare en grupp som är medlemmar i organisationen. Kravet på individuell identifikation torde visserligen ställas högre i arbetstvistlagen än enligt vårt förslag till lag om grupprättegång. Här skall emellertid märkas med att gruppen nödvändighet måste begränsas till arbetstagare anställda hos samma arbetsgivare och som är eller har varit medlemmar i föreningen. Gruppmedlemmarna är alltså lätta att identifiera. Föreningen kan, även om talan rör en mycket stor enkelt för räkning talan grupp, namnge vems förs genom att inge utdrag från medlemsregistret. De ändamål som ligger bakom organisationstalans utformning i arbetstvistlagen är av sådan karaktär att det krävs starka för argument att införa nya handläggningsregler för eller flera målkategorier. en Enligt vår mening saknas tillräckliga skäl för att överföra organisationstalan i diskrimineringstvister från arbetstvistlagen till särskild lag en om grupprättegång.

Ojfentli g grupptalan

Vid överväganden om behovet av offentlig grupptalan i allmänhet har konstaterat att det lämpligen bör överlämnas till regeringen i att instruktioner eller andra administrativa författningar i vilken mån ange en myndighet skall kunna föra grupptalan. När det gäller jämställdhet i arbetslivet anser vi det emellertid närmast givet att sådan talan skall få föras av JämO. En grupptalan som JämO för skall regleras sätt samma som offentlig grupptalan i allmänhet. Vi anser dock att inte bör göra man avsteg från principen att JämO skall föra talan vid Arbetsdomstolen. Detta kräver vissa justeringar i grupptalans utformning i förhållande till talan vid allmän domstol, bl.a. såvitt byte gruppföreträdare. avser av

Genomförande och kostnader

Genom en lag om grupprättegång införs processform i svensk rätt. en ny De typer av grupptalan, i vid bemärkelse, i dag finns inom som t.ex. marknadsrätten och arbetsrätten skiljer sig i flera väsentliga hänseenden från den representativa taleform som vi föreslår. Trots detta innehåller våra lagförslag inga revolutionerande avsteg från rättegångsbalken. Rättegångsförfarandets grundläggande struktur och utformning blir desamma oavsett om talan förs individuellt eller för Skillnaden en grupp.

SOU 1994: 151 Sammanfattning 55

mellan ett vanligt tvistemål enligt rättegångsbalken och en grupprättegång blir knappast större än den som föreligger mellan en vanlig process och ett arbetstvist-, vatten- eller fastighetsmål.

Vår bedömning är att införandet av regler om grupprättegång inte kräver att det, så som ibland är fallet vid reformer av materiellrättslig art, går någon längre tid mellan det att lagen antas i riksdagen och dagen för ikraftträdandet. Inte heller anser vi att det finns behov av särskilda Övergångsbestämmelser.

Vi tror att antalet processer där det förs grupptalan kommer att bli förhållandevis litet, totalt omkring ett tjugotal i genomsnitt varje år. Men även om antalet grupprättegångar blir tämligen litet kommer processformen att angå ett stort antal personer. En grupptalan kan komma att leda till ersättning eller annan kompensation för tusentals enskilda personer och träda i stället för ett stort antal individuella processer. Därtill kommer att tillgången reella sanktionsmekanismer med all sannolikhet utövar en betydande verkan människors benägenhet att begå rättsstridiga handlingar och därmed behovet av rättsliga åtgärder. Också ett fåtal grupprättegångar kan därför leda till väsentliga processekonomiska och samhällsekonomiska besparingar. Samtidigt kommer grupprättegångarna i många fall inte att vara mer omfattande eller dyrbara att handlägga för domstolarna än vanliga mål.

En del av målen kommer att röra tvister som i annat fall inte hade blivit föremål för domstolsprövning. I andra fall kommer grupprättegången att ersätta ett antal individuella processer. Kostnadseffekterna kan sammantaget leda till besparingar för domstolsväsendet också när de särskilda kostnaderna för meddelande till gruppmedlemmarna och ersättning till gruppföreträdaren på svarandesidan tagits i beaktande. Något behov av att öka anslagen till domstolarna till följd av att det införs regler om grupptalan anser vi alltså inte föreligga. Däremot kan det vara nödvändigt att under en övergångstid ge JämO ökade resurser för att driva diskrimineringstvister i domstol. Detta bör dock ske inom ramen för den allmänna förstärkning av JämO:s anslag som kan förväntas ske under de närmaste åren.

En kostnadseffekt av en helt annan karaktär är den som följer av att en grupptalan visar sig vara ett effektivare sätt att driva igenom rättsligt välgrundade anspråk på än andra processformer. Grupprättegången medför då ekonomiska merkostnader för gruppens motpart, om gruppmedlemmarna i annat fall inte hade gjort gällande sin rätt. Man kan dock inte rimligen låta bli att införa en processform bara för att den är ett effektivt sätt att realisera materiellrättsliga anspråk. Och jämfört med reformåtgärder för att underlätta tillkomsten av individuella processer är grupptalan bättre för såväl gruppens motpart som samhället i kostnadshänseende.

56 Sammanfattning SOU 1994: 151

Fortsatta överväganden

Allmänna intressen

Många intressen som rättsordningen slår vakt är vad brukar

om man kalla allmänna. De är uttryck för mål och principer som omfattas av alla eller stora grupper av människor. De intressen som knyts till rättsreglerna avser att skydda samhället, allmänheten eller gruppen, inte att grunda en personlig rätt för den enskilda medborgaren. Anspråk

som härflyter ur rättsreglerna är vad man brukar kalla kollektiva och diffusa.

En ansvarskännande medborgare kan ibland känna lust och behov av att reagera på kränkningar av dessa allmänna intressen. En upplyst och välinformerad konsument vill stoppa en reklamkampanj innehåller

som ovederhäftig information. En aktiv miljövän önskar få till stånd en minskning av utsläpp som hotar växt- och djurlivet i sjö eller

en artrikedomen i naturen. Medlemmarna i ett byalag vill påtala brister i kommunens åtgärder för att bevara kulturbyggnader.

Det finns i dag väsentliga hinder mellan en sådan medborgare och tillgången lämpliga sanktionsmedel. Ibland saknar den enskilde helt möjlighet att föra talan. I andra fall förutsätter rätten att föra talan att vederbörande har ett personligt intresse i saken. Han måste vara berörd

ett visst kvalificerat sätt.

Samtidigt kan det finnas betydande brister i de offentliga förvaltningsorganens förmåga att i alla situationer ta till vara allmänna intressen. Myndigheternas resurser i fråga om ekonomi och personal är begränsade och räcker i många fall inte till för att ansvarsuppgifterna skall kunna fullgöras helt. Ibland kan det dessutom vara statlig eller kommunal verksamhet som är upphov till miljöstörningen. Man bör vidare inte se bort från risken att myndighetspersonalen efter ett antal år fångas av de värderingar som råder bland dem man har att övervaka. Lobbyverksamhet, personalöverflyttningar osv. påverkar på lång sikt hur myndigheterna utför sina uppgifter och gör det än svårare att förena å ena sidan rådgivning, information och samarbete med å andra sidan kontroll och ingripanden.

Dessa och andra skäl talar för att man bör ompröva grundsynen att stat och kommun alltid i första hand ensamma skall värna om allmänna naturintressen och i stället se frågan ur ett bredare perspektiv. Såväl det offentliga som de enskilda medborgarna och deras organisationer har

var för sig och i samverkan en viktig funktion att fylla om ändamålen

bakom rättsreglerna skall kunna förverkligas. Det är därför angeläget att den som har kraft, mod och vilja att agera ges processuell frihet att medverka till att anspråk som är kollektiva och diffusa drivs igenom.

Sammanfattning 57

De allmänna domstolarnas kompetens när det gäller att pröva talan om allmänna intressen är begränsad. Med hänsyn till detta är rätten att överklaga ett förvaltningsbeslut ett särskilt viktigt rättsmedel för allmänhetens kontroll av den statliga och kommunala förvaltningsverksamheten. Enskilda personer och organisationer har dock begränsade möjligheter att överklaga till förmån för allmänna intressen.

En reformering av rätten att överklaga innebär ingrepp i för-

en valtningsrättslig grundsats som är väl förankrad i svensk rättstradition och rättstillämpning. Klagorätten rör inte bara inomprocessuella frågor utan kan också ha en materiellrättslig betydelse, såsom t.ex. när det gäller principen om skyddat intresse inom skadeståndsrätten. Man måste därför noga överväga alla konsekvenserna av en ändring i dessa grundprinciper.

Dessa omständigheter medför att vi har begränsat våra synpunkter rörande det fortsatta reformarbetet för att stärka tillvaratagandet av allmänna intressen till miljörätten. Vi vill dock framhålla att det enligt vår bedömning kan antas föreligga ett motsvarande reformbehov även på andra rättsområden, som socialförsäkrings- och skatteområdet. Men också på det straffprocessuella området finns det enligt vår mening skäl att se om det inte går att vidga enskildas möjligheter att Sålunda

agera. anser vi att det är olyckligt att det vid brottet hets mot folkgrupp inte anses finnas någon mâlsägande. Ett annat område där reformåtgärder kan vara påkallade är etnisk diskriminering. Det kan finnas skäl att överväga att ge DO en talerätt motsvarande den som vi föreslår att JämO skall ha. Utredningstiden har dock inte medgett oss att undersöka frågorna vidare.

Grupptalan i brottmål

Den lag om grupprättegäng vid allmän domstol som vi föreslår skall införas behandlar endast talan enligt reglerna i rättegångsbalken

om tvistemål. Det blir alltså inte möjligt att med stöd lagen kumulera

av en grupptalan om enskilda civilrättsliga anspråk med ett åtal för brott. Vi vill dock framhålla att en sådan möjlighet kan ge väsentliga processekonomiska fördelar, förbättra målsägandenas utsikter att erhålla kompensation och medverka till att skadeståndsreglerna bättre uppfyller sin preventiva funktion.

Enligt vår mening krävs det inte några mer genomgripande lagtekniska åtgärder för att utveckla åklagarens målsägandetalan till en renodlad offentlig grupptalan. Möjligen kan man skapa ett väl fungerande system bara genom att göra vissa bestämmelser i vårt förslag till lag om

58 Sammanfattning SOU 1994: 151

grupprättegång tillämpliga när åklagaren för talan enskilt anspråk för

om en grupp målsägande.

Beräkning och fördelning av skadestånd

Institutet grupprättegång kräver inte grundläggande

att man raserar skadestånds- och ersättningsprinciper. Å andra sidan kan inte bortse

man från att bestämmelser som bygger att skadestånd och ersättning

annan skall beräknas individuellt och exakt i vissa fall kan göra grupprätte-

en gång besvärlig att hantera, ibland t.0.m. omöjlig att genomföra. Detta är i sig inget att anmärka mot bara de skadelidande i stället kan

om processa själva för att få ut sin ersättning. Så är emellertid inte alltid fallet. Särskilt vid anspråk som har ett litet ekonomiskt värde saknar den enskilde reell tillgång till ett effektivt processuellt rättsskydd.

En iakttagelse som ofta återkommer när studerar masskränk-

man ningar som inte möts med effektiva sanktioner är att behovet

av handlingsdirigering prevention är framträdande än vikten att

mer av den skadelidande kompenseras reparation. Det kan därför goda grunder sättas i fråga om inte en representativ taleform i förening med en ändring av beräkningsgrunderna kan framstå ändamålsen-

som en mer lig reformåtgärd än att underlätta för varje skadelidande att själv göra sin rätt gällande vid domstol eller på annat sätt. Mycket talar för att det senare alternativet blir både mer kostsamt och mindre effektivt.

Med utgångspunkt från detta diskuterar vi avslutningsvis i betänkandet nya principer för förenklad beräkning och fördelning skadestånd. Inte

av heller i denna del lägger vi fram något författningsförslag.

Summary in English

Summary in English

Our Considered Opinions and Proposals in Brief

In modern society, which directed towards production,

mass mass distribution and consumption of goods and services,

mass more usual than before that large numbers of people are injured by a defective product or otherwise negatively affected by incidents taken.

or measures In such circumstances claims disputes arise which similar for

or are large numbers of people. The existing Swedish litigation procedure, the principles of which laid down than half

were more a century ago, are not structured with regard to this kind of dispute.

Our task has been to examine whether there manifest

a need to improve access to justice for claims and whether this be

group may achieved by the introduction of rules concerning actions

group court. By group action suit brought by without specific

we mean, a someone authority to sue on behalf of the members of the The

group. group members are not parties to the action and do need be active.

not to Nevertheless, a judgment the applies for and against all who

case are included

the group.

In accordance with terms of reference, inquiry has been

our our directed in particular towards and environmental law and

consumer pay discrimination on grounds of We discovered that in these and

sex. areas, probably many other legal fields, there manifest difficulties

are obtaining access to justice for claims. The procedure

group not capable of fulfilling its compensatory reparatory and preventive functions or meeting its role in developing the law in socially and

a procedurally economically acceptable The result that

manner. many members of society are adversely affected. Even the individual loss or injury sometimes small, the total loss injury for the

or group may amount to a very great sum. This results unjust unlawfully obtained profits for tradesmen and other business who exploit the weaknes-

men ses of the legal system. Reputable business threatened by

concerns are unlawful activities which elude challenge. Competition distorted.

There consequently a manifest need to improve justice

access to respect of group claims. To some extent possible to satisfy this need by means of traditional judicial and extrajudicial procedure. However,

60 Summary in English

such measures are not sufficient. An increase of State supervision and control, improved legal aid etc. demand resources and are not at all suitable certain situations which are of importance both practically and principle. A possibility to initiate group actions may afford significant improvements and savings important cases. We therefore

that, as a compliment to ordinary litigation procedures. a new propose statute should be introduced concerning group litigation general courts and special rules concerning group litigation the land courts which

specially constituted divisions of the lower general courts and in the are Labour Court.

The main content the proposal that:

should be possible for group actions to be brought by private citizens, certain organizations in consumer and environmental cases and by representatives of the State or a municipality,

should be possible for group actions to be brought in the general courts, and also in the land courts under the Environmental Protection Act and the Environmental Damages Act as well as in the Labour Court under the Equal Opportunities Act,

group actions should only be permitted the action cannot be more effectively equally well processed another manner e.g. in the form

or of test case and certain other special conditions for a group action

a exist,

stringent requirements shall be imposed concerning the suitability of the representative and counsel of the group to conduct the group action,

judgment action shall apply for and against res judicata

a in a group the members of the group as they had been parties to the case,

the members of the group on the plaintiff side should be able to leave the during the litigation and thereby not be bound by the

group judgment,

members of the shall be informed in suitable manner of the

group a procedure, their rights to leave the group and also advised about important decisions and other procedural steps the action.

Summary in English 61

members of the group shall have the right to intervene and thereby become a party to the group action,

members of the group shall have the right to appeal against the judgment,

the court shall be active directing the action, both regards formal

as and substantive issues,

a settlement made by the representative of the group shall be subject to court approval order to bind members of the group,

the court shall be empowered to award joint damages for distribution between the members of the group by means of a special post-trial distribution procedure, in which the court and defendant need not participate,

customary Swedish principles concerning liability for litigation costs which apply "the English rule" shall also apply to group actions,

members of the group shall not be liable for litigation costs except in certain circumstances, and

the court shall be empowered to approve "risk agreements" made between the group representative and counsel concerning the amount of the latter’s fees but we oppose to the introduction of a contingency fees system of the American kind.

The proposals are closely linked to the main principles, institutes and procedural rules of the Swedish Code of Judicial Procedure. We do not propose the introduction of any special funds to finance group actions. The Act and the report are extensive because we have chosen to also regulate and comment on issues which occur infrequently practice.

The sole purpose of the proposal to improve the effectiveness of the pre-existing substantive legal rules. A functionally effective group action institute does not presuppose any changes in the substantive legal rules.

another issue that the positive effects of the proposals, may in certain cases be strengthened by new rules concerning e.g. the calculation of quantum of damages and concerning the distribution of compensation between the members of the group. In accordance with our terms of reference we have presented our considered views but have not presented any definite proposals concerning the wording of an Act

62 Summary in English

in this respect. We have also put forward some further points of view concerning the aims of the future reform efforts.

The proposed Act may be introduced immediately. We calculate that the proposals for group actions which we present would result in about 20 group actions per annum. Nevertheless, the compensatory and preventive effects will probably be significant, partly because very large groups of citizens are sometimes involved in each trial and partly because the possibility of commencing group actions will probably have significant preventive effects. Undesirable behaviour discouraged while the possibility of settlement agreements being reached increased. Repeated trials concerning the same, or virtually the same matter are prevented.

The Act proposed by us will not cause any increases of costs for the judicial system or for other governmental agencies.

The Background etc.

The post—industrial society of today characterized several respects by social, industrial, commercial and environmental structures which differ from those prevalent when the legislation in many fields was created. not merely the substantive legal rules which have fallen behind the times. Rules within the field of procedural law also, to

are some extent, shaped without sufficient regard to the fact that the circumstances of contemporary society are different to those which applied when for example the Swedish Code of Judicial Procedure

was enacted 1948. Indeed this may be said to be particularly true of procedural rules.

One cause of this that contemporary society has given rise to

new forms of needs and claims. For instance, the consumer and environmental fields, many groups of people are involved the same or similar claims of a nature which can be distinguished from traditional rights as,

practice, they are not susceptible to being individualized or personalized in any simple way. not possible to satisfy the needs of consumers and the environment solely by provisions attributing private citizens a means of exacting sanctions should they be subject to a violation of their rights. Further legal rules are called for in order to permit the common process of mass claims and to protect public consumer and enviromnental interests.

Examples of types of claims which are, in some cases, new are those which derive from rather generally formulated social goals or rights, as for example the right to a good environment and the protection from discrimination or unconstitutional contravention of civil rights. These are

Summary in English

issues concerning rights and claims which for all citizens are common or for large sections of the population.

However, not only in situations of this kind that interests group which are difficult to define and protect arise. An accident, dangerous a product, dishonest business methods discharge from environor a an mentally dangerous activity also injure in similar may many persons a manner and create a particular temporary which has similar group claims against public utility. e.g. a company or A common feature of such kinds of claims that they, very many respects, may be said to be collective, diffuse and fragmentary. A claim be said to be collective whole of may concerns a group people rather than each individual member of the A typical group. case of this the demands of both and reputable commercial consumers interests that marketing should be reliable and also generally comply

with accepted marketing practice. The claim also be said be may to collective in those cases where people have the similar many same or individual claims against be where someone. may a case a great number of people purchased similar standard products which have a common design defect or where environmentally injurious activity an which causes similar injury and loss people. to many Dififuse claims exist where clear that has acted someone a manner that results a right for someone else to make claim but a difficult to establish exactly who entitled to the claim claims. or often so such cases that the claims also collective. Particulary are the case of environmental injury to observe injurious effects easy which threaten the interest which people have in maintaining an unpolluted environment while at the time be problematical same may to define the confines of the of people who should be entitled group to demand a sanction against the disturbance.

not unusual in the case of mass claims that individual rights are for small amounts of damages. The claims fragmentary. This does are not exclude a dispute involving great sums of for the money opponent. Thus losses which be negligible for the individual in the may may aggregate be very valuable for the group. Another modern distinction between three kinds of claims, namely

those which are individually recoverable, individually nonrecoverable

and nonviable.

A claim individually recoverable the costs of pursuing the claim

by means of individual litigation less than the other benefit sum or which the plaintiff would obtain the suit successful, i.e. the was litigation would result in a net benefit. If this not the the claim case, may be individually nonrecoverable. An economically profitable legal reaction may then be achieved several claimants amalgamate the

64 Summary English

litigation by joinder including consolidation or a representative action and thereby reduce the total cost of pursuing this not possible either, litigation nonviable. The question of access to justice for collective, diffuse and fragmentaclaims raises a number of new procedural issues and problems. This ry not only due to the fact that these kinds of claims affect large interest but also that the they are sometimes based on very pronounced groups, social and political considerations. The legal review of these involves balancing a broad spectrum of interests. The claims are consequently not susceptible to being arranged within current individual procedural models. Yet they are ever to be manifested necessary that they should be examined judicially or by some other legal instance. This also associated with litigation problems which apply to both well traditional kinds of claims. The difficulties of seeking new as as redress connected to both the content of the substantive law and, inter alia, economic, psychological, cognitive and social obstacles affecting the individual claimant facing a party who may several respects be stronger. This problem may be virtually insurmountable as the system of procedural rules aimed at satisfying traditionally narrow two —party disputes. On top of this, the effectiveness of proceedings as regards how they dealt with and costs are inadequate certain areas, even are in relation to litigation between equal parties. The issues of access to justice and access to courts have dominated the international debate in many fields during the last decade. Issues concerning citizens’inadequate to the machinery of justice have access also been afforded greater attention and interest by lawyers, political commentators, politicians and other members of Swedish society. Group actions and other forms of representative actions have come to be viewed in Sweden, other countries, as a means of strengthening as to justice for claims which are common or similar for a large access number of people. The Consumer Complaints Commission have previously proposed their Report The Resolution of Disputes in the Field of Consumer Protection SOU 1978:40 that the Consumer Ombudsman should be afforded the right to bring actions behalf of individual consumers in on disputes which had precedential value. Proposals of a similar nature a have subsequently been advanced by the Consumer Ombudsman in a letter of 6 March 1990 to the Ministry of Justice and the Ministry of Public Administration and by the Consumer Policy Committee in its report Consumer Policy the new Age SOU 1994:14. An experimental project with public action has been conducted by the Public Complaints Board during the period 1 July 1991 to 30 June 1993 and also since 15 January 1994.

Summary in English 65

Proposals to introduce group actions or to investigate the possibilities for such reformatory measures have also been put forward by the Commission against Racism and Xenophobia its report Diversity

or Uniformity Part SOU 1989:14, by the Environmental Protection Committee its report the Enviromnent Code SOU 1993:27, by the Marketing Practices Commission their report New Marketing Practices Act SOU 1993:59, by the Pay Differentials Commission in their report Pay Differentials and Pay Discrimination SOU 1993:7 and by the Charges and Levies Group in its report Charges and Levies for Municipal Services Ds 1993:16.

may also be mentioned that the Riksdag Swedish Parliament has, on several occasions, dealt with issues of representative actions by organizations the field of enviromnental law see inter alia Report l980/8lzJoU2l and 1982/83:JoU30. The Riksdag has also considered the issue of group actions as a means of strengthening the effectiveness of the prohibition of discrimination the Equal Opportunities Act see Bill 1993/94:147 and Report 1993/94:AU17.

At the international level, corresponding needs and opinions have resulted in new legislation concerning, inter alia, group actions. Developments in Canada and Australia are of particular interest in this connection. Several steps which may lead to national legislation

on group actions have also been taken within the Nordic Council, Council of Europe and EU. Our task has its roots this international endeavour and is, to a significant degree, the result of discussions and

recommendations of the Nordic Council. A proposal for legislation will be presented Finland simultaneously with report.

our

The Terms of Reference of the Commission

Our task has been to assess the possibility of introducing rules

as a complement to the traditional rules of judicial procedure for group actions situations concerning claims which are common to large groups of people. We have also been charged with proposing changes to the structure of the procedural rules required to ensure that would be possible to pursue such claims in court. In particular, to

we were assess the question of improving access to justice within the fields of consumer and enviromnental law and also on the issue of pay discrimination, but we were also free to propose regulation affecting other legal areas.

Our terms of reference did not restrict us to any particular form of court proceedings. Consequently we present, in our report, views concerning reform measures in the procedure relating to civil law

66 Summary in English

disputes, criminal and administrative law cases, though we only put forward detailed legislative proposals as regards procedural rules which primarily concern claims under civil law.

Our task also included the survey of the need for reform from the viewpoint of how group claims are dealt with under currently applicable legal rules. We were required to describe the existing possibilities of pursuing such claims before legal instances and to make an estimate of the approximate number of disputes which would be heard by the courts, or the corresponding instance in other areas of law, new rules were introduced which improved access respect of frequent

or common claims. According to the terms of reference, we were obliged to put forward definite proposals for measures only a very clear need for new rules subsists. In that event, we were to consider first the possibility of introducing rules concerning group actions. However, we have also been free to discuss other solutions and to put forward proposals which deviate from the foreign models of group actions.

has not been part of our remit to propose changes in the law of a substantive nature though we were not inhibited from stating views concerning how substantive rules may be modified in order to improve the conditions for group actions. We have not, however, been required to provide detailed legislative proposals this matter.

Our basic view on the and function of the legal system

purpose

and civil proceedings

In order to survive, every society requires that its members observe certain given behavioural patterns. A democratic social system founded on peoples’ desire and inclination to cooperate order to achieve common, socially useful net benefits. In order to be accepted by the citizens, the rules for behaviour must be directed toward common goals. The advantages gained by observance of given behavioural norms and the respective sanctions applicable on breach of them contribute to the maintenance of social institutions. In this way, guarantees are provided for the continued development of society accordance with decisions made by means of a democratic political system.

The immediate objective of a legal rule is, however, not always to control peoples’ actions. A provision may sometimes have the primary goal of guaranteeing retribution for those whose legal interests have been encroached, as where injured persons are guaranteed compensation. Further, such a legal rule also indicates which behaviour desirable for society, not least by the choice of sanction which results from the encroachment of legal rights.

Summary English

ln order to achieve these objectives, in many cases necessary to couple sanctions to these behavioural to be applied against those norms who fail to observe the provisions. Indeed people surely feel that many they are under a duty to submit to decisions made by democratic process. Most people obey the law without considering the possible legal consequences of breaking the rules. However, for others, the threat of sanctions an important factor which influences the choice of alternative forms of behaviour. In many possible to show links areas strong between effective sanctions and the inclination rules. to contravene Compliance with the law not promoted there possibility no to impose sanctions for violation of rules. This diminish the feeling may of duty to obey legal rules: citizens loose confidence and, ultimately, their faith the law. a common requirement for legal systems to be utilised to give effect to substantive law referred to the machinery of sanctions that as they should be constructed a manner that guarantees the possibility of effective and just intervention. The overall objective enforce and to assure the content of the substantive legal rules. be may appear to a banal truth but nevertheless worth stating: A of sanctions system must be founded on the fundamental principle that ordinance an act or passed with the view that its content shall be observed and that its sanctions are possible to enforce. The machinery of imposing sanctions be constructed in may many ways. The alternatives include judicial administrative examination and or control, private or public boards, and arbitration etc. Public and private alternatives may prove themselves equally effective ensuring that a private person enforce his rights executing of can or a means compulsion. In our opinion, although private alternatives and other to courts official operations constitute efficient and effective instrument may an to uphold the rights of private persons, the State which bear must the responsibility to ensure that citizens have enforceable forms access to of sanctions. difficult to conceive of private administration of law a based on anything other than the parties voluntary submission such to examination. There can hardly be question of permitting private any agencies for sanctions to control the of compulsion for means necessary a completely effective sanctions system. There a risk that respect for the legal will diminish the systern legislator does not provide for private enforce their means persons to claims by compulsion. The inclination of party to voluntarily submit a to determination by a private instance probably dependant the upon alternatives offered by the State. The possibility of enforcing right by a means of State compulsion important incitement voluntary an to

68 Summary in English

submission to another form of determination which offers a more simple and less expensive procedure. The possibility of taking court proceedings the most important alternative provided by the State for dispute resolution. The courts have constitutional base which affords them special status the adminia a stration of law and justice. Their procedure are founded on the principles of due whereby the court must be objective, impartial process, and the decisions made uniform for similar cases. When acting judicially, the courts are not subject to State control and they shall serve as the final means for securing that the rights of private persons are also upheld in relation to the State. The procedural rules, and the actual proceedings, are of fundamental importance to the effectiveness of the substantive law. This also applies to the possibility of compelling enforcement. The procedural system should be structured accordance with requirements that the decisions correct in substance and also so that the procedure shall act as a are behaviour modifier. The litigation procedure should facilitate the resolution of disputes in a manner which does not under— compensate or over—compensate party while the decision of the court should any discourage actions which violate the law. However, this alone not enough. A system of procedural rules should also provide satisfactory economical solutions to litigation. should also provide the courts with the opportunity to establish law precedents and develop the law, case function which the substantive law sometimes calls for. a There good reason to speak of a Swedish Model relation to the creation of systems to deal with legal conflicts. The tendency has largely been towards the specialization of the organs for legal sanctions. The specialization has sometimes been within the courts administration, in other situations by the establishment of special boards, agencies etc. In certain endeavours have primarily been towards the resolution of cases, disputes by voluntary agreements. The role of the legal instances has then been concerned with providing supplementary assistance and developing the law. Specialization seems to have passed its peak. Current developments tend towards and instances being combined or some other more more coordinated with each other. Simultaneously, work under way to way limit the functions of the courts so that they may devote more attention their principal function, namely the administration of justice in the to also be expected that the general courts will play a true sense. can greater role society result of, inter alia, Swedish membership of as a the EU. The changes which have been outlined above involve a significant strengthening of the general courts’ position and status as an organ for

Summary in English 69

the administration of justice. At the same time the demands increase concerning the knowledge and general legal education which every judge must possess. The number of complex and difficult legal cases facing judges will probably increase. ln order that the pressure of work, which according to many already to great, and delays in dealing with cases should not disable the legal systern, effective rules of procedure which permit the simple, expeditious and inexpensive handling of cases are required.

Access to justice for mass claims

According to the terms of reference, our task has been to examine whether possible to improve the possibility of pursuing, by court action, claims which are common or similar for large groups of people. In order to correctly assess whether such a need exists, not sufficient to study the extent to which litigation used as an instrument to protect group claims. That the propensity to litigate slight in Sweden does not itself mean that there a need for further measures to strengthen access to justice. may be the case that group claims are adequately protected by extrajudicial procedures and there no need to interfere with that system.

We have studied several measures used to ensure that citizens have adequate access to justice and the consequences of these measures. Among the issues we have looked at may be mentioned the rules on costs in various courts, costs with other kinds of proceedings, legal aid, legal expenses insurance and other kinds of insurance, joinder, test cases, specialization of the administration of justice, state and private boards, criminalization and supervisory and monitoring activities.

We have chosen to deal with the objectives, the fulfilment of which together comprise what may be considered to be the basis of access to justice, in four principal groups: 1 conflict resolution, compensation and to justice reparation, 2 behaviour modification prevention

access

including deterrence, 3 precedent-building, legal development etc. and 4 procedural and social economy.

Conflict resolution, compensation and access to justice reparation

Under this heading, we deal with the function of legal proceedings to protect, the individual case, the interests and objectives manifested by substantive legal rules. The issue relates to the requirement that the system of rules should offer a real and equal opportunity for everyone

70 Summary in English SOU 1994: 151

to have legal conflicts resolved an expert and impartial and manner be able to enforce well founded claims. Part of this also implies the protection and satisfaction of the public interest, accordance with the intention of the law-maker and the social function of the legal rule. The borders between private and public interests often coincide. The satisfaction of the one also to the benefit of the other. Developments tend towards a merger of private and public interests. Legal which areas were once held apart, substantive and procedural, integrated are now to a greater extent. State and municipal supervisory and control functions must be complemented with from private legal subjects. The resources task of protecting public interests and interests becomes ingroup creasingly a matter for the individual also. In order to fulfil all the tasks mentioned here, procedural a system required to provide easily accessible decision—making and an organ procedure which expeditious, inexpensive and simple. Amongst the matters which are usually discussed under the above heading subjects are such as conflict resolution, compensation, reparation and access to justice the narrower sense.

Behaviour modification prevention

The procedural system, and the proceedings themselves, have the on general level the effect of controlling peoples’ behaviour many ways. By giving support to the underlying of substantive legal rules, purpose the process of administering justice plays part the whole of the legal a system’s influence on the evolution of morals. The prospect of being sued may also deter, economically other both or some manner, individually for the unsuccessful defendant and generally for those who are or will be in a corresponding situation. In order that the legal rules should be able behaviour to operate as a modifier realistic prospects of turning the content of the rules into practical use are required. Those who rely normative command on a must have real access to an apparatus by which they compel may recognition of their rights. One cannot rely feeling that they on everyone are under a moral duty to always obey the law. In our view, the administration of justice by courts of the one most important instruments for assuring the effect of intervention other any or sanctions linked to legal norms. With reference to this, should be mentioned that by the concept of "unlawful" do we not suggest any moral judgement of the behaviour. We only that the action mean contrary to a valid legal rule.

Summary in English 71

Consequently, the risks of being drawn into litigation play an important role as an incitement to voluntarily comply with the rules laid down for the legal system. The procedural system a fundamental component element the establishment of norms as a means of control. In themselves, the possibility of going to court and litigating have the effect of modifying behaviour, both in individual cases and generally. In order to effect prevention, not necessary to litigate many cases. The fact that there access to effective procedural instruments has, in itself, a discouraging effect.

The formation of precedents, legal development etc.

Modern legislative technique has, with its use of framework laws and general clauses, brought with a greater need for guidance by means of judicial precedents. In our country, the legislator has indeed often tried different, and in their own way novel, solutions in order to resolve the problems which in other countries are dealt with by legislation on substantive law, extensive judicial review and self regulatory measures. Consequently, the responsibility of working towards beneficial developments in the public interest has, to a large degree, been delegated to specially established state agencies, ombudsmen and other governmental authorities. The courts have, in this respect, been afforded a somewhat reserved position as guarantors of the rights of private citizens, even in areas of great importance to the economic and personal welfare of the population.

This does not mean that the courts are completely insignificant in areas as consumer law and environmental law. They must direct the process of precedent-building and are responsible for supplementing legal rules. Thus the development of the law and creation of new law expected to occur within the framework of the judicial function, only to a limited extent.

often difficult for the legislative procedure to keep pace with scientific progress. Deficiencies in the legal system appear with the consequent incapacitation of the protection afforded by the rule of law to private citizens. In a rapidly changing world important that, by the side of the legislator, there a strong and independent institution which can carry legal development further harmony with the general development of society.

72 Summary in English

Public and procedural economy

A procedural legal structure subject to continuous reexamination and review in relation to its effectiveness and its functional worth. Public and procedural economy are features which are often in the limelight.

The limitation of costs for the parties and the public often of great importance to the procedural system’s total functional An

success. expensive and complicated litigation procedure obviously inhibits the propensity of private persons to litigate and, far too often, adversely affects the unsuccessful party to the litigation. Inadequacies the enforcement of legal sanctions create an opportunity for behaviour which conflicts with public objectives and interests. Behaviour which

may appear free of risk may have troublesome psychological effects. Unethical business practices or the non—observance of environmental requirements are regarded necessity order to conduct profitable

as a operations. The breach of rules by others one’s

excuses own excesses. Enormous social costs, which are often extremely difficult to quantify, may be incurred as a result of the deterioration of the environment, unfair competition etc.

Procedural economy not merely a question of reducing the costs of the parties. The public also has an interest litigation being

as inexpensive as possible. Court proceedings involve for the

expenses State, partly through the occupation of court staff, judges etc. and partly through costs for e. g. legal aid. The avoidance of repetitive proceedings and the limitation of court attendances and meetings etc. consequently result in savings for both the public and for the parties.

Obstacles to and inadequacies in access to justice the need for

— reforms

Our review of the various purposes and functional adequacy of the systems for access to justice indicates that the procedural system does not always meet the necessary requirements. All the indications are that there are a significant number of legally well founded claims which never obtain actual recognition. The costs of pursuing such claims

are too high in relation to their individual worth. Social, psychological and other extra—legal factors deter people from taking legal measures. The authorities’ financial and staff resources cannot extend to all those cases where intervention justified. Procedural rules and principles present obstacles the way of those who possess the courage, energy and will to act. There are many reasons which together give rise to lacuna the

Summary in English 73

legal system and permit the of unchallenged violations of

occurrence legal rights.

For the private individual this incapacity to respond leads to legal losses which may be small but also to losses which large that they

are so threaten the survival of private economies. Public interests suffer, such as the equal treatment of all citizens, free competition equal terms

on and environmental conservation. Central fields of law adversely

are affected by being starved of precedents and also lack of development the law and creation of law through judicial practice.

One may discuss whether the loss of legal rights by private

persons of a few hundred Swedish crowns such great issue. On the other

a hand, there should be a real opportunity for those who have incurred

a small loss to have their rights recognised and enforced. Otherwise there

hardly any need to have substantive rules to compensate such small values. On many occasions, the question of the magnitude of the legal violation depends upon from whose side views the matter. Also

one from the public viewpoint often just serious 10,000 people

as suffer a legal loss of 100 crowns as when 10 people lose 100,000 each. Exposure to many small legal violations promotes disreputable business practices, distorts competition, discourages environmentally advantageous investments, favours the production of inferior products and has

a generally detrimental effect on public confidence in the law. The impression created that society tolerates unlawful actions when the damage small except where the action criminalized.

The reason for action not being taken not always that the claim unimportant to the individual. The low propensity to litigate

can sometimes be explained by the fact that the procedural system has

an intrinsic cost threshold which discourages the pursuit of small claims. The level at which litigation economically justified too high. This

particularly so where the disputed value to the opponent considerably greater than for the private individual.

On top of this are all those cases where suits and other forms of sanction mechanisms are not used as people remain passive for

reasons other than economic considerations or that the authorities lack the resources to react or because there are procedural obstacles and limitations.

In recent decades, the procedural system has been reformed

on several occasions order to make the process less complicated, curtail the formalities and reduce the expense. In particular, the aim of reducing costs for the parties may be said to be the underlying

reason for the so-called Small Claims Act of 1974, the provisions of which have now largely been incorporated into the Code of Judicial Procedure.

74 Summary in English

The small claims no-fee rule on costs represents an exception to the Code of Judicial Procedure’s principal rule the "English rule" on the distribution of costs. With water law, the law relating to expropriation and certain other legal areas, further deviations from the principal rule have been introduced. Here, at first instance, in a case concerning for example a permit or compensation, the person presumed to be causing the loss bears the costs of both parties irrespective of the result of the case.

Rules relating to alternative and unbalanced distribution of costs are an effective instrument one wishes to make easier or more difficult for the private individual to go to court. In our opinion, however, one should not employ exceptions to the rules on costs in the Code of Judicial Procedure as a general measure to remedy the inadequacies of the system regarding access to justice in respect of group claims.

Legal Aid affords private people the opportunity of being able to litigate with reduced risk regarding costs. However, contributions required of the applicant and other limitations mean that legal aid only facilitates the pursuit of small claims to a limited degree. Litigation concerning group claims often result in substantial costs for counsel and for providing evidence. The defendant’s assessment of a reasonable cost threshold made from the standpoint of the aggregate amount he risks paying to all members of the group. A considerable investment of resources may therefore be justified, the cost of which also ameliorated by tax deductions for costs incurred. However, for the plaintiff, the risks associated with costs may easily be so formidable that litigation does not appear to be a realistic alternative.

Legal expenses insurance offers better protection than legal aid in these respects as also covers the liability to pay the opponent’s costs. In the case of minor claims which involve complicated legal and evidential issues, the deductible often a sufficient obstacle to the commencement of proceedings. Insurance indemnity also usually limited to a certain sum the insurance limits which limits the value of insurance in certain complicated cases. also, as matter of principle, not satisfactory that access to justice for private people depends on whether they have legal expenses insurance or not and the conditions attached relating to e.g. the deductible and entitlement to legal representation. must be a public responsibility to ensure that the economically weak are able to enforce their rights. Private alternatives for finance may facilitate the suit and enforcement of claims by a private person but should not be a prerequisite.

Joinder of parties and test cases provide a means of reducing costs to the advantage of the parties and the courts. Joined actions also result the court having a broader and more comprehensive information base for

Summary in English

their decision, which increases the preventive and precedent—building effect of suits. However, of these methods particularly suitable none are as regards claims which affect large of people when there groups or are internal conflicts within the The formal group. structure of the rules of procedure also involve certain limitations the practical importance of this manner of proceeding. Special courts or specially constituted divisions of general and courts similar tribunals boards often have procedural which or systems are adapted to facilitate the examination of legal claims by private people and also promote the issue of decisions with clear preventive aim. a Requirements for specialist knowledge and close ties with the subject field on the part of members have been considered justify the to courts and boards being afforded prominent role regarding legal a more development and creation of law and also considered form to represent a of guarantee that the decisions will largely be respected by the target groups affected. We are, however, of the opinion that further specialization of the administration of justice for several reasons, not a desirable alternative. Criminalization traditionally viewed being effective of as an means control but the effects are strongly questioned in public contemporary debate. The attachment of small claims to prosecutions greatly facilitates the enforcement of small financial claims. Criminalization should be reserved for behaviour which clearly culpable and where realistic that sanctions are established. We consider that there little very room for further criminalization of the traditional kind within such areas as consumer and environmental law. As result of the stringent evidential a requirements which should be maintained, seldom that criminalization constitutes a good foundation for claims for damages. However, we believe that a vigourous enforcement of the existing forms of more crime and offences e. by improved preliminary investigations g. may have positive preventive effects. Alternative dispute resolution boards, mediation, mini-trials etc. fills an important role by offering expeditious and simple procedure an as an alternative to judicial examination. They reduce the burden on the courts in relation to a considerable number of disputes. However, their powers are limited in certain respects. The binding force of their decisions entirely dependent the free will of the parties. As effective on an remedy against disreputable behaviour they do constitute realistic not a alternative alone. In view, the inadequacies justice our access to relating to compensation, prevention precedent—building neither or can nor ought to be remedied by outside the courts’ administration. measures Extrajudicial instances supplement but should replace judicial may not examination, which must remain the backbone of the system.

76 Summary in English

Through its agencies the government occupies a strong position to safeguard compliance with the law. As representatives of the public interest the authorities have been involved the influence and formation of legal developments made several central legal areas. However, their power to intervene and provide private individuals with support civil legal disputes extremely limited. The effectiveness of the authorities operations depends on access to state and municipal funds budget allocations and qualified personnel. A great deal speaks for the view that they neither have the funds nor the qualified personnel required, they alone must continue to take care of common interests. Monitoring, inspection, supervision and other similar activities, which do not involve the exercise of public power, must be distributed among several coordinated organs, both private and public. necessary to adopt a pluralistic view of the roles of individual persons and society in relation to the taking of measures to enforce the interests which the legal system seeks to safeguard.

The need for reform in various areas of law

Market law

Market law rules are almost exclusively concerned with group claims. The objective to protect the interests of consumers and businessmen

Legal proceedings within the field of market law therefore as groups. primarily promote functions of prevention and precedent-building and augment the law. They also, to a degree, operate to create new law. Actions of protecting the public interest concerning

have the purpose competition, good market practices, product safety etc. On the other hand the sanctions available only applied in exceptional situations

are between private persons.

Against this background, one observes the strong position which afforded to the authorities the Consumer Ombudsman and the isolated role which private and organizations adopt in relation to legal

persons proceedings in the area of market law. Further, the limited freedom afforded to private persons and organizations to institute actions subsidiary relation to the activities of the authorities. A company or

organization which desires to challenge certain behaviour must first an refer authority and have its request rejected before may go to

to an court.

We of the view that there reason to afford private persons,

are companies and organization improved procedural possibilities so that

Summary in English 77

they may more actively participate the effort to achieve public consumer and trade policy objectives.

In November 1994 the Government presented a bill to the Riksdag with proposals for a new Marketing Act Government Bill 1994/95: 123. The proposal involves, inter alia, that the Consumer Ombudsman’s right of standing cases concerning prohibitions or orders under the Marketing Act shall no longer be primary. Having regard to this development we only take up the issue of standing in courts for private consumers and tradesmen.

Consumer claims under civil law

We present Appendix B an extensive review of the substantive provisions within the field of law which may be described as consumer law. In this connection we also describe a number of situations which may give rise to group claims. The record of the system for access to justice given above indicates that there are good grounds for assuming that far too many consumers do not pursue legally well founded claims.

too troublesome and expensive for the private person to go to court, particularly for a claim of small value or to pursue a claim purely with the aim of creating a precedent. Social and psychological factors operate to diminish the propensity to sue. Procedural rules restrict or make difficult for one party litigation to act on behalf of others. Further, litigation concerning group claims commenced there are no effective means to deal with mass proceedings.

Access to legal aid and legal expenses insurance, rules for small claims cases, joined actions and test cases have only partly remedied these defects in the system for access to justice for group claims. Extrajudicial mechanisms for the resolution of disputes and special insurance solutions do not offer a satisfactory alternative to examination by the court yet are important complements which, fortunately, reduce the burden on the courts many matters.

There no evidence to suggest that the procedural system will fulfil its purpose more successfully in the future unless reform measures are taken. On the contrary, one may expect that demands to ensure effective access to justice for consumers will increase. European legal integration will probably result a transition towards, in some respects, a new type of legislative technique where judicial practice will play an increasingly important role. The restriction of state and municipal involvement to inspection and supervisory functions, together with a partial transfer from prior control to so—called market control, presents a greater demand on consumers to respond. The internationalization of trade and

78 Summary English

other activities directed towards consumers gives rise to legal

new questions both substantive and procedural respects. Continued technological and other scientific developments leads to further complexity and difficulties understanding the underlying the

causes circumstances from which rights and duties emanate. The need increases for time consuming and costly investigations in order to determine whether a legally well founded claim exists.

not realistic to believe that all will have the possibility

consumers to take legal steps to the extent necessary. Other forms of safeguarding group actions than those encompassed by traditional procedural mechanisms must be created. The form to be taken by reform

measures is, to a certain extent, dependent on the purpose of the litigation in

a certain case, whether the task primarily to obtain compensation, prevention or the formation of law. Further, public and procedural economical consequences of the measures must be taken into account. The courts must be prepared to meet and deal with claim

mass proceedings.

Environmental law

During the last 25 to 30 years, there hardly any other area of law which has encountered such an increase in Swedish legal regulation

as enviromnental law. Today, environmental law forms broad belt of

a laws and ordinances which regulate everything from the exploitation of the nation’s natural resources to small activities which may cause only individual and local environmental disturbances. We have provided

a general review of the legal rules in Appendix B.

The authorities’ need for legal to apply aiming at

means measures rectifying environmental problems comparatively well provided for. On the other hand, the possibilities for private individuals and for organizations to intervene against environmentally disturbing activities are much more limited and have to date attracted surprisingly little attention the extensive State inquiries conducted during recent years.

Of course anyone free to call the attention of the authorities to certain circumstances and request a reaction the part of the authoriti-

on es. However, those who are dissatisfied with the reaction of the authorities do not necessarily have the right to have the decision reexamined at some higher instance. Further, the possibility for individuals and organizations to refer to the general courts for assistance

restricted as a result of the extensive decision—making power which has been increasingly given to the authorities. This related to the issue of the distribution of functions between the administration of justice and

Summary in English

the official administration, and the jurisdictional division between general and administrative courts. In order to satisfy the interests forming the basis of environmental claims, necessary to have to uncomplicated, expeditious, access inexpensive and legally reliable sanction mechanisms. The of structure the rules and the their mutual interaction coupled with the often complex nature of the issues involved, makes difficult to obtain clear and a uniform impression of the effectiveness of the administration of the law. quite clear, however, that there are a number of inadequacies in the system for access to justice for claims relating issues of group to compensation, prevention and formation of law.

Equality at work

commonly acknowledged that and should be treated men women equally working life. This inter alia, that they should have the means, same pay they perform work which should be considered to be similar or of similar value. However, despite general support for the objectives and purposes which lie behind the Equal Opportunities Act’s rules relating to the prohibition of discrimination grounds of be on sex, can observed that the Act has not had sufficient impact working life. on Women and men are treated differently without satisfactory any explanation. Not least, there are still clearly unreasonable differenpay tials between female and male employees. The best way to eliminate unreasonable differentials between pay men and women through voluntary settlement by the parties to the labour market. We consider, however, that there must be realistic possibilities to enforce the legal rules on equal pay in order to promote voluntary solutions on a broad front. Experience to date does not indicate that the labour market organizations prepared to illustrate that issues of are equality are afforded great priority practice. One should in this not, connection, be blind to the fact that employee associations e.g. trade unions may easily become entangled in difficult situations result of as a conflicts between of their members. groups In our opinion, this passivity the part of the parties the labour on to market may be partly explained by the low propensity by to sue individual employees. A factor which often advanced explain the to low propensity to take legal proceedings that court proceedings are strenuous for the individual employee. A person who makes complaint a of unlawful sexual discrimination often subjected to harassment at work. Thus the risk of a judicial examination does not present real a incitement to achieve voluntary Also the absence of agreements.

80 Summary in English

precedents concerning e.g. how work of similar value should be interpreted has, in our opinion, great significance. The Labour Court may give directions to the parties to the labour market on which to base negotiations concerning measures to combat pay discrimination and on inequality among men and women in working life. very appropriate that the Court achieves this by issuing statements concerning the guidelines and basic principles to be employed the comparative evaluation of different work.

Proposed Reforms

We have observed that there probably a considerable number of well founded claims which are not brought to court or otherwise enforced. Not least, this the case concerning group claims of small individual financial value so—called fragmentary claims but also true of large claims. Our conclusion partly based on an extensive review of the substantive law legislation within the field of consumer and environmental law together with the law relating to sexual discrimination at work and partly on the findings from the hearings arranged by the Committee relating to consumer and environmental law issues. The concept of the individualistic two—part dispute, which principle forms the basis for all civil litigation, ill-suited to combat the forms of mass encroachments which result from modern society’s tendency to mass production, mass distribution, mass information and mass consumption.

Also, when legal encroachments affect many without giving rise to individual civil law claims and in cases where difficult to identify the people injured so—called collective and diffuse claims the traditionally structured system of sanctions copes badly in dealing with such claims. There are also no legal instances with procedural rules adapted to satisfy claims deriving from contemporary principles such as, for example, the right of everyone to a good environment, healthy food, and the protection of civil rights.

The inadequacies are not limited to occasional loss of legal rights by citizens or the State. Further, the fact that mass infringement of legal rights pass unchallenged means that the procedural system does not

may satisfy its other functions of prevention, precedent—building and creation of new law.

The conclusion made by our inquiry concerning access to justice that there exists a manifest need for reform measures.

In order to plug the gap the present system for access to justice

necessary that all, or at least the majority of people, who have the

similar claims are afforded a realistic opportunity to pursue and same or

SOU 1994: 151 Summary in English 81

enforce their rights. that all legal infringements

not necessary society should be challenged. The fact however, that not possible to accomplish the desired modification of behaviour there

no means to correct or satisfy the main part of the legal infringements that

occur. Only when such means exist will the influence of sanctions provide

an adequate deterrent. Thus the improvement of the economic possibility for everyone to go to court not always adequate

an measure. Sometimes the passive reaction the result of other legal and non-legal factors. Also, the majority of injured parties to

were commence proceedings, not practically possible for the courts to deal with mass proceedings within existing rules of procedure. The simultaneous reaction of 10,000 injured parties would paralyse the administration of a district court.

thus not possible, within the framework of the existing system of litigation, to combine the need for mass action with the requirement of an expeditious, inexpensive and uncomplicated procedure. Measures which have the aim of facilitating the reference to court other

or tribunals by an individual are consequently not effective remedy

an alone. As the case of several other legal systems, rules must be introduced into Swedish law permitting representative actions court.

Such a form of action should be designed that promotes all the

so functions which the procedural systems supports, that briefly:

to say, reparation, prevention, development of the law and procedural

economy. Another fundamental viewpoint that litigation should be real

a possibility for anyone who has a legitimate interest having their

case heard in court yet at the same time restrict and deter groundless and frivolous suits.

A form of representative action may be structured

many ways. However, we consider that there two principal alternatives from

are which we ought to choose, namely, the extension of the test case method or the so—called group action. Our deliberations have resulted the conclusion that the group action often, when compared to test

very cases or other solutions, the superior method to remedy the system’s inadequacies regarding access to justice for claims. The

group group action system offers a greater degree of flexibility than possible by, for example, the reform of the test case procedure. A action

group may be structured according to the circumstances so that: a compensation offered to those whose rights have been encroached but who do not have any realistic possibility of enforcing their rights; b the judicial system exercises a behaviour modification function in cases where the aggregate injurious effects extensive but the

are individual claims are small so that no one inclined to take

upon themselves the burden of pursuing and enforcing them;

82 Summary in English

c the courts have sufficient information order to make the broad balancing of interests which are a prerequisite for them to fulfil their function relation to precedent-building, the development of law and creation of new law; and d common or similar issues group actions relating to evidence and law are examined in an expeditious, inexpensive and uncomplicated manner, order that the courts and parties save time and costs.

This does not mean that one can view group actions as a final solution to all the problems dealing with mass claims. Rules for group actions will not solve all problems relation to access to justice. We must expect that future developments will also make new breaches in the protection afforded. We are convinced, however, that the availability of the group action will manifestly improve the capacity of the procedural system to satisfy the problem presented by claims. Our study

group visits to Australia, Canada and USA and meetings with judges, attorneys, legislators and legal scholars with experience of class actions reinforces the view that the group action a procedural tool which has both advantages for the members of the group, the opponents of the group, and society.

A review of the sanctions system has shown that there also a clear need for reform order to improve access to justice for the kind of group interest which may be described as rights and claims common for all citizens or for large groups of the population. Efforts to construct proposals for improvements of access to justice for basically traditional civil law claims have required extensive inquiries which have consumed most of the time available to us. Consequently we have not been able to examine which means would be most suitable to strengthen to

access justice for such generally framed collective rights as the right to

a good environment, health food products and the protection of civil rights etc. However, chapter 25 we present certain viewpoints which may be worth considering future deliberations concerning reform measures to further strengthen access to justice for group claims in such areas. The issues with which we deal relate to actions affecting public interests within environmental law and discrimination. In Chapter 25 we also deal with issues concerning Simplified principles for calculation and distribution of damages, and issues of group actions connected to criminal cases.

The purpose of our proposal solely to improve the effectiveness of the subsisting substantive legal rules. A functional group action procedural method does not require any changes the substantive legal rules. another matter that the positive effects of the proposal in certain situations may be strengthened by revised rules concerning, for

Summary in English

example the calculation of quantum and division of the compensation between the members of the group.

Group litigation in general courts

General comments the nature of litigation on group

There no generally accepted definition of the of concept group litigation and action. Our of the based the group use terms on same distinction which applies between the term litigation and action under the Code of Judicial Procedure. Thus litigation refers the legal group to proceedings their entirety while action refers the action group to which pursued for the benefit of Such action be a group. an may pursued by the plaintiff or defendant sides, simultaneously’ by both or sides. Group litigation defined by litigation where without us as someone, specific appointment for the action, action for given pursues an a group, the members of which are encompassed by the legal effect of the judgment even in spite of the fact that they parties the are not to litigation. Our view that there are convincing for the wide application reasons of a system of group litigation. Limitations application should only be determined by the question of qualification and procedural rules which generally characterize Swedish law of procedure, namely the difference between general courts and special courts and also between civil, criminal and administrative procedure. In accordance with this, have we prepared a proposal for an Act on Group Litigation relating claims to which may be litigated in general courts under the rules for disputes contained the Code of Judicial Procedure. One distinguishes between public and private actions according group to who pursues the actions. There two kinds of private are group actions: class actions and organizational actions. Public actions group are pursued by the State or by a municipality representative for the as group. We are of the opinion that the introduction of rules concerning group litigation in Swedish law ought to deal with both public and private group actions. However, should not be the that public case group actions are regarded as the primary alternative. Private and persons organizations should not be able or obliged to wait the hope that a governmental agency shall react. On the contrary, regard for priorities in the utilization of public resources, and for other makes reasons, necessary to limit the duty of the State and municipalities to institute

84 Summary English SOU 1994: 151

litigation. The most suitable way of doing this by including group guidelines in the authorities’ various Working Instructions concerning the institution of such proceedings. We do not, therefore, propose that the authorities be given general powers to commence group action proceedings. should rather be the function of the Riksdag or government to distribute to special organs, such as the Consumer powers Ombudsman, Enviromnent Protection Board, county administrative boards, etc. By private group action meant an action where the group represented either by a private person a so—called class action or by an organization. The authority to institute a class action should, in our opinion, presuppose that the person concerned a member of the group. We consider plain that person who has a claim shall also be a competent to pursue a group action, provided the other general prerequisites are met. We also of the opinion that there a clear need to permit nonare profit making associations to pursue actions as representatives for a of with the same or similar claims. Organizations already group persons have the right to behalf of another in certain areas, as for sue on example in the Labour Court and Market Court. In these cases not required that the organization shall be affected or some other way have qualified interest the matter order to possess and exercise a the right of action. The matter in issue must, however, lie within the organization’s field of interest. There need to deal with the no question a different fashion here. As regards the choice of legislative technique our view that group action litigation should, to the extent possible, follow the same procedural routines generally applicable in litigation. In this connection have drawn the conclusion that a special Act on we Group Litigation should be enacted but should be linked with the Code Judicial Procedure in whereby should only contain on a manner provisions concerning the deviations from the Code’s rules applicable to litigation proceedings. The Code on Judicial Procedure will group consequently have subsidiary application. Our proposals concerning the Act Group Litigation extensive 97 sections and 1,450 pages of on preparatoires because have also chosen to regulate and traveaux we comment issues which occur infrequently in practice. on

The institution proceedings etc.

An action for against shall be instituted in accordance with or a group the Code of Judicial Procedure’s rules concerning applications to

Summary in English 85

commence actions. The application shall be treated the usual manner in relation to the Court’s consideration of prerequisites to the institution of proceedings and issue of the summons etc. Thus we do not propose that any special leave to commence proceedings Certification be required as common other countries which have a system for group actions. The ground better prepared in Sweden than many other countries as regards the feasibility of introducing group litigation in the ordinary courts.

may transpire during the conduct of an ordinary case that a representative form of action would be a more appropriate procedural alternative. A party who tries to pursue and enforce claim learns of

a others with the same or similar claims. A defendant discovers that he exposed to the same or similar demands from many persons which are founded on substantially the same or similar grounds and desires to avoid repeated proceedings and associated losses of time

and money.

We are of the view that there are good reasons, both practically and

principle, which speak for the possibility in such cases for plaintiffs to have their individual actions extended to become an action for the group or against the group. However, there no reason to provide defendants with the corresponding possibility within the framework of a suit already commenced. He can achieve the same result by himself instituting proceedings against the group.

A request that a suit be enlarged to a group action should be made by a special application to the court. The court should handle the application in basically the same manner as an originating application to commence group proceedings. Further, the Code of Procedure’s rules and procedural instrumentation suit the new situation well in terms of the content of applications and the subsequent administration for the proceedings.

Special conditions for an action

Group litigation not intended to substitute individual two—party litigation where the latter functions effectively and meets the purposes demanded. The representative action should only be employed where the need of legal procedural alternatives not satisfied within the framework of the current procedural where action for or against a

system or group may be expected to lead to tangible procedural economical benefits. Against this background necessary to impose certain special conditions for when an action against a group should be permitted.

86 Summary in English

One such requirement that there should be which

a group correctly determined having regard to the circumstances of the

case. Another prerequisite for an action that the suit should be based

on one or more facts cause of action which similar to claims

are common or of the members of the group. A further requirement that

group litigation should be the best available procedural alternative. Commencement of group litigation should also require that the court considers that the case may be dealt with effectively and purposeful

a manner.

should also be a special prerequisite for an action that the proceedings should not otherwise be considered inappropriate. A final prerequisite should be that the representative of the group must be considered to be suitable to represent the group.

Forum

We are against any specialization of the courts action

group cases. The general forum rules of the Code of Judicial Procedure based

are on the principle that the district courts of equal competence and this

are should also apply the application of the Act on Group Litigation. Due regard for the parties speaks against concentration of all

a group litigation to a single specialist court. By of the representative

means form of action, legal rules will be closely linked to the processing of ordinary cases. Specialized judges special training will not be

or necessary.

A person wishing to sue on behalf of or against should also

a group be free to choose one of the forums where an ordinary individual action relating to one of the claims could have been instituted.

may sometimes happen that the plaintiff action at

commences an a competent court and that there are other competent courts which, from the viewpoint of dealing with the from the defendant’s

case, or viewpoint more suitable to deal with group litigation. In order to avoid unfortunate results by the plaintiffs’ choice of forum,

we propose that should be possible, on application, for the Supreme Court to transfer a case from one competent court to another. We expect this will be a very infrequent occurrence.

Standing

We propose that rules be introduced concerning individual actions

group class actions, public group actions and organizational group actions. We support a pluralistic approach both the broadest perspective

Summary in English 87

judicial examination, supervision, inspection, insurance solutions etc. and in more specific respects i.e. relating to the different forms of group proceedings. Different organs will be able to complement and assist each other. The form which suits the particular best be

case may selected.

We also consider that in certain situations should be possible to pursue actions against groups. The need to primarily

sue a group caused by procedural economic factors, a call for protection against repeated suits and the desire to obviate the of conflicting

occurrence decisions. Having regard to these factors, we consider that actions

group on the defendant side ought to be permitted only a form whereby a person who may be plaintiff in a trial against each and every of several defendants shall be able all of them

to sue some or as a group.

As regards the issue of which legal subjects should be afforded standing to pursue a group action, we make the following proposals.

Individual group actions class actions for a group may be commenced by a person who a member of the group. By this meant that the plaintiff shall have standing to be a party to litigation relating to of

one the claims to which the action relates.

Public group actions may be commenced by an authority stipulated by the government or by a municipality. We have not considered ourselves able to say in advance the situations which a state group action

a more suitable alternative than an individual action. should be

group left to the government to lay down, by Working Instructions other

or administrative regulations, the extent to which an authority

may commence group actions. The right of action shall not be primary nor exclude others from commencing proceedings. Consequently also

we propose a flexible, pluralistic solution. A natural choice in the individual case better than the imposition of monopolistic control.

not appropriate for the government to prepare regulations

concerning the municipal right of action. Nor there reason to impose statutory limitations on the municipal right of action. We believe that the municipalities will, even the absence of such restrictions, exercise their rights of action in a responsible

manner.

The organizational action means, as with the public group action, that someone given standing to sue without the dispute in

any way affecting the plaintiff’s own legal interests. This contrary to the normal requirement regarding standing. We have made observations on the circumstances subsisting in various fields and permitted these factors to finally determine the need and suitability for the introduction of rules on organizational actions. The result that we have limited

our proposal on organizational actions to two areas of law, namely

consumer law and environmental law.

88 Summary in English

ln the field of consumer law the group action may be instituted by an affiliation of consumers or wage-earners disputes between

Consumers and a tradesman relating to goods, services or other utilities which the tradesman offers. the course of business, to Consumers primarily for private The delineation of the has been framed with the

use. category consumer protection legislation as a model.

Within the field of environmental law, non-profit making associations having objectives of nature conservation and environmental protection together with professional federations the fishing, farming. reindeer and forestry industries are both afforded the right to commence proceedings concerning compensation for environmental impairment.

In both cases a condition for a right of standing that the organization or, the case of trade federations, the majority of the organizations included the federation have been engaged the activity for at least three years and that they have at least 1,000 members.

A federation may be granted leave by the court to commence proceedings even though does not meet the requirements concerning

age and number of members other reasons are considered to constitute special reasons for leave. Consequently the court may grant leave for a local smaller consumer organization to represent consumers the district regarding disputes against the same tradesman.

Group representatives and counsel

In order to protect a group’s non—active participants, necessary to ensure that the group represented the action an expert and otherwise purposeful mamier. This also important for the opponent. All parties gain not least economically by the proceedings being conducted efficiently. Further, the defendant protected against subsequent suits based on group members’ rights which were not satisfactorily pursued in the group action.

In accordance with this we propose a special provision concerning the power of the court to appoint a group representative who, having regard to his economic situation and his circumstances generally, considered competent to protect the group members’ interests in the case. On the plaintiffs’ side, only those who instituted proceedings

for the group may be appointed as representatives group actions. Thus necessary that they are suited for this responsible task.

The group representative under a duty to protect the interest of the group an adequate manner. He shall, at the request of members of the group, provide information concerning circumstances of importance to the members’ rights. In important issues he shall afford members the

Summary in English 89

opportunity of expressing their views provided this may be done without undue inconvenience.

As a further guarantee for the protection of group members in individual group actions, organizational actions and group actions the

on part of defendants, proposed that the proceedings be conducted by an attorney Sw. advokat. there are special reasons, the court may permit an action to be conducted without counsel or by a counsel who

not an attorney.

Membership the group

An action for or against a group will automatically embrace all persons who fit the plaintiff’s description of the group. Membership of the

group will consequently not require any application to the court.

Those who are members of the group shall, by a personal notice or in some other suitable way, be informed about the action and provided with the opportunity to leave the group within a certain period after the commencement of the action. The time limit imposed shall be fixed by the court at the same time as advises the members of the group that a group action has been commenced. By retiring from the group members will not be bound by a future decision in the case.

The right to retire from a group shall not apply to members of

a defendant’s group. An action against a group regarded as a direct alternative to the joinder of parties as a means of dealing with a case where a claim made by the same individual against several others. A defendant in an ordinary suit cannot object to the action being processed against him simultaneously with the plaintiff’s suit of other persons enjoined by the plaintiff. Correspondingly, those who members of

are a group on the defendants’ side should not have the possibility of opposing the process of the suit as a group action. The rights of the group members will be satisfied by, inter alia, their having right of

a intervention and thereby obtaining standing as a party to the case.

The status of group members in the proceedings

The members of a group shall not be parties to the action unless they have intervened in the group litigation. This does not mean that the member shall be simply considered as any other person not a party. The very nature of the form of action means that they shall be regarded as parties, inter alia, as regards recognition of pending actions and consequent bar on duplication of proceedings, evidential questions and

90 Summary in English

execution of the court’s decision. Further, the court’s determination enters into legal force vis—a—vis the members they had sued

as personally.

should be observed that the members of the group are protected by notice, of the right to leave the requirements concerning the

group, competence of the group representatives, mandatory provisions for counsel, intervention, the right of appeal, intervention

of the court on issues of substantive law, the requirement that the litigation

group should be the optimum alternative form for the suit etc.

The pre—trial stage and the main hearing trial

We consider that the group action cases may be processed, to

a considerable extent, in a purposeful and effective accordance

manner with the ordinary rules of the Code of Judicial Procedure. This applies to both the progress of the preparatory pre-trial stages and to issues concerning the court’s intervention in the substantive

issues and any possible settlement arrangements. In the latter respect rather

we extensively describe how the court should respond in various situations.

We also consider that the Code of Judicial Procedure ought to apply generally to the main hearing trial in litigation.

group

We estimate, on the basis of international observations that,

on average, group litigation will usually take two to three times as long

as ordinary two—party litigation. A group action will consequently result in great savings, particulary the group large.

Individual circumstances

In group litigation, issues relating to legal and evidential facts may arise which are of importance to certain but not all the claims subject of the action. This does not of itself mean that the issues must be dealt with specially during the litigation. On the contrary, usual when several cases are amalgamated that facts are discovered which distinguish the cases, though this does not result the court partitioning the proceedings. In the vast majority of cases will be possible to deal with individual issues in a similar way within the framework of the group action.

Sometimes, however, an expeditious, inexpensive and simple

process of cases promoted by individual issues dispute being dealt with in a special manner. This can usually be achieved by the action being limited to an application for a declaratory judgment under Chapter 13,

Summary in English 91

Section 2 of the Code of Judicial Procedure. However, ought also to be possible with an action brought for performance. We the propose introduction of three different methods for this. The first alternative that the court shall be empowered to invite a member of the group to intervene in the this for the case necessary purposeful process of a certain issue part of the Such or matter. an invitation intended to be used those where the cases group representative cannot reasonably be expected to safeguard the members’ interest some particular respects. If the individually disputed issues similar for several are common or members of the group we propose second model whereby the a court shall be empowered to appoint a special group representative to conduct the action on behalf of these members. This would effect that mean a subsidiary group be established with its representative. own group The third method proposed by that the court be empowered us to adjourn the determination of particular question of the a or part matter and determine the remaining part of the case by what call special we a partial judgment. The plaintiff the members shall be ordered or group to request trial of the postponed issue within certain period. If this a request not presented the action will be dismissed unless obvious that the suit well founded.

Suspension group litigation

Group litigation may be suspended in two other than by the issue ways of judgement. The plaintiff’s suit be dismissed by of may reason an impediment to the action which arises first observed when the or process of the issue has commenced. The plaintiff also withdraw may his action for or against the group. In such a situation would not be efficient to immediately suspend the court’s examination of the claims encompassed in action. An a group abrupt conclusion of the process would result serious procedural economic losses and other inconvenience. In order this to prevent we propose that rules are introduced whereby the court’s examination may continue but in another form. The rule basically means that the court should afford members of the group the opportunity of entering into the proceedings and conducting the action for themselves relation to their representative claims. The court will thus be able to decide that a member’s suit shall be transformed into what known small claim Correspondingly, as a case. a plaintiff shall be afforded the opportunity of requesting that his action

92 Summary in English

against a group be transformed into several suits whereby he has individual actions against each and every member of the group.

Bar on duplication of actions

Under Chapter 13, Section 6 of the Code of Judicial Procedure, while an action pending, a new action involving the same subject matter between the same parties may not be entertained by the court lis pendens. We propose the introduction of special exceptions from this bar so that pending litigation by an individual should not inhibit a person from instituting a group action concerning the same claim. The court such cases shall dismiss the first mentioned case on the grounds that the action embraced by the group action provided this the best course having regard to the examination and other circumstances and the case

being dealt with by the same court.

Intervention

Intervention an important form by which group members may exercise influence on the conduct of the proceedings by the group representatives and influence the final result of the case those parts affecting all the members. A member may by intervention adopt the position of a party independent intervenor relation to his own claim. Consequently there a special procedural collective permissive joinder of plaintiffs between the members and the group representatives as only a single judgment may be made against both of them. We propose this respect that members’ procedural steps shall be given priority in relation to the group representatives.

Absence

Having regard to principles of due process, an ordinary judgment the absence of the group representatives should only be possible appropriate having regard to the nature of the dispute and circumstances generally. However, we do not propose any limitation of the court’s power to make a summary judgment against the group.

SOU 1994: 151 Summary in English 93

Settlement

The authority of the group representatives to act on behalf of the members of the group strictly procedural. Representation does not mean that a member of the group assigns his respective civil law right to settle the subject of the dispute. We therefore propose that a special exception to this fundamental principle introduced whereby the group representatives are empowered to make settlements with the opponent on behalf of the group, but not for each individual members of the group personally. The settlement will only be binding for members of the group on order of the court.

Determination of the case judgment

The Rules of the Code of Judicial Procedure shall apply immediately in group litigation. Thus we do not propose any changes the rule relating to what known Swedish law as the "principle of disposition" contained in Chapter 17, Section 3 of the Code of Judicial Procedure whereby a judgment may not grant more extensive relief than that applied for or be based on circumstances not alleged by a party. However, we do propose, as mentioned previously, that one should be able to utilize a special form of partial judgment which empowers the court to postpone the examination of a particular issue to a latter time.

A judgment in a group action will obtain legal force res judicata relation to all remaining members of the group in the same manner as

the judgment had been issued in cases to which the members were parties.

Lingatz0n costs

In group litigation the representative of the group will be the plaintiff or defendant. In that capacity he will be entitled to an award of litigation costs by the opponent, but he also risks having to pay the opponent’s costs the group loses the case the "English rule". In those cases in which the representative of the group appears as plaintiff or a member of a group on the defendant side, we consider that the rules for costs within the Code of Judicial Procedure ought to apply fully. However, a group representative on the defendant side who not a member of the group shall be specially treated as regards costs. not reasonable to expose a person to economic risks associated with litigation where he has taken on the conduct of the proceedings for a group of defendants

94 Summary in English

without having any personal interest the matter. We instead propose that such a group representative shall have the right to be compensated by public funds respect of fees and expenses. This does not mean that the State will ultimately finance actions group on the defendant side. On the contrary, opinion that in defendant’s our group actions the group members shall have the responsibility for same litigation costs as they had been sued by of series of ordinary means a actions. As regards group action on the plaintiff side however, of the we are, opinion that a group member shall bear the usual responsibility for the opponent’s litigation costs only where the member has intervened the litigation. Otherwise, a group member the plaintiff side should only on be made liable for litigation costs under special circumstances, e.g. the member has caused unnecessary litigation been guilty of or carelessness or neglect under Chapter 18, Section 6 of the Code of Judicial Procedure. We also propose that the opportunity of representative and a group an attorney to reach an agreement on fees for the attorney shall be determined having regard to the extent to which the member’s group claims are satisfied. These are known risk-agreements whereby fees as are contingent on liability but, in contrast with US practice, linked not to quantum.

Appeals

Briefly, we propose the following rules concerning appeals group litigation. A judgment may be appealed against for by the a group group representative or, he does not appeal, by a member of the group subject to the appeal. The same shall also apply to decisions though the member’s rights to appeal against decisions restricted for certain decisions. a judgment or decision not appealed against, member a group may appeal against where affects his rights.

Damages and other forms of compensation

One sometimes hears public debate that litigation would require group radical changes in the law of torts and damages, i.e. changes which involve deviations from well settled legal principles. We hold the opinion that possible to combine litigation reform with the a group

Summary in English 95

current law of torts and also with existing Swedish principles for the calculation of compensation. The proposed by do not entail

measures us any changes of the fundamental principles which have characterized Swedish law relating to damages and compensation. The proposals

are limited to certain simplifications in relation to the calculation and distribution of compensation to the members of the group.

We are thus of the view that the Act Group Litigation should

on contain a provision which permits the court to order that the aggregate compensation should be distributed between the members by

group a special payments procedure in which the defendant need not participate. The procedure shall be based on a simple aggregation of the claims of the group members. The defendant will thus not be subject risk

to any of having to pay more than he would under the applicable substantive legal rules.

Where the court decides to award an aggregate for all the

sum members of the group, obviously necessary that instructions concerning how the sum should be distributed should be included the judgment. We propose a solution whereby the court shall order the defendant to pay the whole sum to the group representatives to

or an independent party, e. an attorney, an organization or an authority to administer and distribute the funds to the members of the The

group. distribution of compensation should be preceded by application

an procedure whereby the members of the group are given the opportunity to present their claims for payment to those who have obtained compensation from the defendant. Unclaimed amounts residues shall be returned to the defendant.

Group litigation in the land courts

In this part we deal with actions in the land courts, namely actions for prohibitory injunctions under the Environmental Protection Act and actions for damages under the Environmental Damages Act.

Prohibitory injunctions

Our view that an action for a prohibitory injunction in the land court shall be a useful complement to examination by the Franchise Board for Environmental Protection and not a substitute for the inquiries of the Board. We do not consider the issue of which activities should require a permit and the system for the consideration of permit applications. We note with interest the current discussion concerning a possible concentra-

96 Summary in English

tion into one permit decision making body, conceivably an environmental court.

Court actions for prohibitory injunctions have only occurred on a few occasions since the Environmental Protection Act came into force. In our opinion the reasons for this are not merely the emphasis given to permit application procedures and state and municipal supervisory activities. Other common factors impeding the propensity of people to go to court were also important, i.e. the associated expense, social, psychological and other extra-legal factors. The inadequacies of access to justice in relation to environmental protection was strengthened by the supervisory authorities lack of realistic capacity to identify and intervene

the case of every violation of the Environmental Protection Act’s provisions.

With regard to group claims dealt with the ordinary courts. we have found that group actions are the most suitable reform measure to improve access to justice for citizens mass claim situations. We have drawn the same conclusion as regards group claims which may be the subject of actions for prohibitory injunctions under the Environmental Protection Act. Greater balance thereby achieved between the parties, reduced costs, more comprehensive information for a decision etc. We therefore propose that should be possible to commence individual group actions class actions and organizational actions for private claims under the Environmental Protection Act. However, we do not consider that there any need for a public group action in the land court. To the extent that state or municipal authorities consider that there reason to react the interests of private individuals, this should be done within the framework of the administrative inspection and supervisory system. We would point out, however, that may be appropriate to resolve the matter a different way a special Environmental Ombudsman established.

The introduction of rules concerning group litigation not sufficient to remedy the inadequate access to justice regarding issues under the Environmental Protection Act relating to the grant of permits and applicable conditions and standards. This linked to the fact that prohibitory injunctions a land court are processed in the same way as ordinary civil cases which are amenable to settlement by the parties. For instance, all relevant facts have to introduced and alleged by the parties. As explained detail 6.1.4, we are of the opinion that this

more principle, association with general civil rights concerning freedom of contract, means that the plaintiff an action for a prohibitory injunction may only plead inconvenience for himself and not complain about the environmental problems of others. However, the grant of a permit considered by the Franchise Board, the matter not considered to be

Summary in English 97

one subject to settlement. This important difference applies even though the question relates to the same substantive question of permissibility in the Environmental Protection Act.

We have difficulty conceiving any justification for the land courts and Franchise Board working on different procedural principles when considering the issue of permissibility. Equivalence, foreseeability and other implications associated with the principle of due process are not promoted by an application of the same substantive legal rules leading to different results depending on the applicable procedure. Considerations of principle and practicality suggest that one ought to exclude the power of settlement actions for prohibitory injunctions. Consequently, we propose that a provision introduced whereby the court has a duty to examine such cases unrestricted by the disposition principle, i.e. may take into account facts other than those adduced by the parties.

Damages under the Environmental Damages Act

Actions for damages to moveables shall be commenced in an ordinary court. Such a suit falls within the area of application for the general Act on Group Litigation proposed by us and will fulfil important functions there. The same need for effectiveness which underlies our proposals will, to that extent, also justify the introduction of a corresponding possibility to commence group actions in relation to damage to real property land, in which event an action shall be commenced a land court.

When a person wishes to commence an action for a prohibitory injunction under the Environment Protection Act, the application may also be accompanied by claims for economic compensation for the persons exposed to the environmental intrusion. Considerable advantages, not least in relation to procedural economy, may thereby be gained

such kinds of claims are dealt with simultaneously by a land court. an action for compensation shall be brought before a land court, the court may join the cases under the provisions of Chapter l4 of the Code of judicial Procedure. However, in many cases a claim for damages under the Environmental Damages Act are brought in the ordinary courts. In order to utilize the advantages of a combined process these situations, we propose that special rules are introduced permitting actions for compensation and applications for prohibitory injunctions to be dealt with together in a land court. would be appropriate to introduce the provisions into the Environment Protection Act.

98 Summary in English SOU 1994: 151

Group litigation in discrimination disputes under the Equal

Opportunities Act

Our assessment that the introduction of opportunities for group litigation

the most suitable reform in order to remedy the inadequacies in the system for access to justice for claims which are common or similar for a large group of people also applies in relation to the issue of equality in working life. We are consequently of the view that a possibility should be introduced whereby group actions may be taken in respect of discrimination cases under the Equal Opportunities Act, particulary in relation to pay discrimination cases. We also suggest that a pluralistic solution chosen here and that actions should be permitted by members of the group class action, an organization organizational action or the Equal Opportunities Ombudsman public action. By providing more persons or bodies with the opportunity of cooperating and of working together one considerably increases the prospect of discrimination decisions having an affect on working life.

Individual group action class action

As regards individual group action necessary to introduce a special provision in the Equal Opportunities Act which enables individual employees to institute proceedings on behalf of others concerning sanctions for unlawful discrimination. Cases including such claims should be dealt with under the Act on Litigation in Labour Disputes with the Act on Group Litigation proposed by us playing a subsidiary role.

Organizational Actions

The organizations on the labour market today have under Chapter 4 Section 5 of the Act on Litigation Labour Disputes the right to conduct proceedings on behalf of their members. The provisions do not limit the organization’s right of action to individual members. Organizations may, in theory, conduct proceedings under the paragraph for all members simultaneously. In our opinion the Act on Litigation Labour Disputes already provides organizations with the opportunity of conducting proceedings concerning sanctions for unlawful sexual discrimination for a group of employees who are members of the organization. The requirements for individual identification should probably be placed higher in the Act on Litigation Labour Disputes that under our proposals for an Act on Group Litigation. should also be observed

Summary English 99

here that the group must be limited to employees employed by the

same employer and who are or have been members in the association. Group members are this way easy to identify. The association

may, even the action relates to a very large simply the for

group, name persons whom the action brought by submitting list from the register of

a members.

The purposes underlying the form of the organizational action

group are of such a nature that strong arguments required introduce

are to new rules for the process respect of several target categories. We

one or are of the opinion that there at present good to transfer

no reason organizational actions in disputes concerning discrimination from the Act on Litigation in Labour Disputes to special concerning

a act group actions.

Public Group Actions

When assessing the need for public actions generally have

group we concluded that the government should be empowered to determine the extent to which authorities shall be able to commence actions.

group This may be done by instructions and other administrative legislation. As regards equality in working life, consider that virtually

we obvious that such actions should be commenced by the Equal Opportunities Ombudsman.

A group action which the Equal Opportunities Ombudsman institutes shall be regulated the same manner public actions generally.

as group However, we consider that one ought not to deviate from the principle that the Equal Opportunities Ombudsman shall conduct proceedings before the Labour Court. This necessitates certain adjustments the

to structure of the group action in relation to actions before ordinary courts, inter alia relation to the change of group representative.

Implementation and Costs

By an Act on Group Litigation a new procedural form will be introduced into Swedish law. Those kinds of actions, the broader

group sense, which are currently found within, for example, market law and labour law, distinguish themselves in several important respects from the representative form of action proposed by Despite this the changes

us. proposed by us do not represent a revolutionary deviation from the Code of Judicial Procedure. The fundamental structure and form of the

procedure for litigation the same irrespective of whether the action

100 Summary in English SOU 1994: 151

individual for The difference between an ordinary case in or a group. dispute under the Code of Judicial Procedure and a group litigation hardly greater than that existing between an ordinary procedure and a labour, water rights or land dispute. The reform of substantive legal rules sometimes calls for the elapse of long period between the passing and entry into force of the Act. We a of the view that this unnecessary regarding the introduction of are rules for litigation. Nor do we consider that there any need of group special transitional provisions. We believe that the number of action proceedings will be group comparatively few, totalling about 20 to 30 per annum. But on average the number of actions rather low the proceedings will even group affect large number of people. A group action may result in damages a other compensation for thousands of private persons and substitute a or large number of individual proceedings. Further, access to effective sanction mechanisms will, in all probability, have a significant influence the propensity of people to commit illegal acts and the consequential on need for legal measures. A few group actions will also therefore any result in significant procedural economical and social economical savings. Simultaneously, litigation will many cases not be more group extensive expensive to process for the courts than ordinary cases. or A number of the will, however, relate to disputes which would cases otherwise not have been the subject of judicial examination. In other the action will substitute a number of individual procases group ceedings. The cost effects aggregate, result savings for the may, court’s administration after taking into account the special costs for even notice to the members of the group and fees for the group representatives the defendant side. Our view that there no need to increase on the allocation of funds to the courts of the introduction as a consequence of rules concerning litigation. However, the allocation of new group funds to the Equal Opportunities Ombudsman ought to be increased within the framework of the general increase expected during forthcoming years. One cost effect of entirely different nature that which follows an from the fact that action to be more effective way a group may prove a of enforcing legally well founded claims than other forms of procedure. The litigation therefore results in greater costs for the group’s group opponent than would otherwise have been the case had the members not enforced the claim. However, one can hardly refrain from introducing procedural reforms because they effective means of realizing are a more substantive legal rights. Compared with reform measures aimed at facilitating the institution of individual proceedings, the group action preferable regards costs for both the group’s opponent and society. as

Summary inEnglish 101

Proposals for Continued Review

Public interests

Many interests protected by the legal system are commonly called public interests. This an expression for cases and principles which are embraced by all or large group of people. The interests which are linked to the legal rules intend to protect society, the public or groups and not to establish rights for the individual citizen. Claims deriving from these rules are normally collective and diffuse.

A citizen possessing a sense of responsibility may sometimes want and have the inclination or need to respond to encroachments of these public interests. An aware and well informed consumer desires to prevent an advertisement campaign which contains untruthful information. An active enviromnentalist desires to obtain a reduction of a discharge threatening fauna and flora of a lake or the biological diversity of nature. Members of a local village community may wish to challenge deficiencies of the municipal measures to conserve buildings of cultural importance.

At present there are great obstacles to such citizens obtaining access to appropriate sanction mechanisms. Private individuals sometimes completely lack the possibility of suing. In other cases required by the court that the person question has a personal interest in the matter. He must be affected in a certain qualified manner.

Yet at the same time there are significant inadequacies in the capacity of the administrative organs to respond and protect public interests. The resources of the authorities, both as regards personnel and finance, are limited and are not sufficient to completely satisfy their functions. Further, sometimes the case that state or municipal operations which are the source of the discharge. One should not ignore the risk that the personnel of the authority after some years may be affected by the values which dominate those who are subject to control. Lobbying activities, personnel transfers etc. have, in the long term, an influence on how the authorities perform their functions and make more difficult to combine functions of advice, information and coordination with functions of supervision and intervention.

These, and other reasons, suggest that one ought to revise the fundamental view that the state and municipalities alone should be the primary guardian of common nature conservation issues and view the issue a broader perspective. The public authorities and the private individual and their authorities both have, for themselves and joint cooperation, an important function to play the objectives underlying legal rules to be realized. therefore of importance that those with

102 Summary in English

the energy, courage and will to react afforded the procedural

are freedom to ensure that claims which are collective and diffuse

are enforced.

The capacity of the ordinary courts in relation to the examination of actions concerning public interests limited. Having regard to this the right of appeal against an administrative decision particularly

a valuable legal measure for the control by the public of state and municipal administrative operations. Private persons and organizations have, however, limited opportunities to appeal to protect public interests.

A reform of the law on appeals involves interference with a fundamental principle of administrative law which well established in Swedish legal tradition and legal practice. The law relating to appeals does not only affect procedural questions but may also be of importance to the substantive law, as for example where relates to principles within the law of torts calling for the existence of interest worthy of

an legal protection. One must consequently carefully consider all the consequences of changing these fundamental principles.

These factors mean that we have limited our views concerning standing public interest litigation to the field of environmental law. We would, however, point out that in our opinion there a corresponding need for reform within other areas of law such within the fields

as of social insurance law and revenue law. In our opinion there also a need to investigate whether possible to extend the possibilities of individuals to react the field of criminal procedures. We consequently think unfortunate that in the case of offences such as racial agitation

considered that there not any injured party. Another area where reform measures may be called for ethnic discrimination. There good reason to consider whether the Ethnic Discrimination Ombudsman should be given power to institute proceedings corresponding to that proposed by us for the Equal Opportunities Ombudsman. However, the time available to us has not permitted further investigation of this question.

Group actions in criminal cases

The Act on Group Litigation general courts proposed to be introduced by us shall only deal with actions under the rules of the Code of Judicial Procedure relating to civil disputes. Thus will not be possible under the Act to join a group action concerning private claims under civil law with a prosecution for crime. However, we wish to point out that such a possibility may provide substantial procedural economical advantages,

Summary in English 103

improve the injured partys prospects of obtaining compensation and aid rules on torts in the fulfilment of their function.

In our opinion, not necessary to introduce any extensive legal technical measures in order to develop the prosecutor’s action on behalf of injured parties into a pure public group action. One create

may a fully functional system by simply making certain of our proposals for the Act on Group Litigation applicable when the prosecutor pursues actions for private claims on behalf of a group of injured parties.

The calculation and distribution of damages

The system of group litigation does not demand the destruction of fundamental principles of law of torts and damages. On the other hand, one cannot ignore the fact that provisions based on an individual calculation of damages and other compensation make

may group litigation difficult, not impossible, to implement in situations.

some This fully acceptable as long as the injured parties have possibility

a to litigate on their own. However, this not always the case. Particulary the case of claims which are of little economic value, individuals do not have any real means to obtain an effective access to justice.

An observation which often reoccurs when one studies mass encroachment of rights which are not combated by effective sanctions that the need for prevention more prominent than the need to afford the injured party compensation. There are consequently good grounds for questioning whether a form of representative group action combined with amendments to the basis for calculation may appear to be a more suitable reform measure than to promote to enable each individual

means to protect his rights by going to court or by other means. There

are many indications that the latter alternative would be more costly and less effective.

On this basis, our report finally reviews and simplified principles

new for the calculation and distribution of damages. We again do not present any proposals for immediate legislation that connection.

Förslag till lagtext 105

Förslag till lagtext

1 Förslag till

Lag om grupprättegång

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

Definitioner

l § Med grupptalan menas i denna lag en talan som någon för som kärande eller svarande för flera personer med rättsverkningar för dem, trots att de inte är parter i målet. Grupptalan kan väckas enskild

som grupptalan, ofientlig grupptalan eller organisationstalan.

En rättegång där grupptalan förs kallas grupprättegång. Med gruppen menas i denna lag de personer vars anspråk omfattas

av en grupptalan.

Tillämpningsområde

2 § En grupprättegång enligt denna lag får anspråk kan tas

avse som upp av allmän domstol enligt reglerna i rättegångsbalken om tvistemål.

Det finns särskilda bestämmelser om grupprättegång i arbetstvister och i fastighetsmål.

Rättegångsbalkens tillämplighet

3 § Bestämmelserna i rättegångsbalken om tvistemål gäller i en grupprättegång, om inte annat sägs i denna lag.

En gruppmedlem skall likställas med part vid tillämpning av 5 kap. 6 6 kap. 2 och 9 §§, 9 kap. l och 3 §§, 12 kap. 4 13 kap. 2 och 6 §§, 14 kap. 1- 7 a §§, 35 kap. 4 36 kap. 1 och 3 §§, 37 kap. 1 3 §§, 38 kap. 2 och 3 §§ samt 7 § första stycket, 40 kap. 2 42

—

106 Förslag till lagtext

kap. 8 § första stycket fjärde meningen och 12 § första stycket andra meningen, 43 kap. 6 44 kap. 10§ andra stycket, 49 kap. 2 och 12 §§, 54 kap. 2 § och 11 § tredje stycket andra punkten och 59 kap. l § andra punkten rättegångsbalken.

Rättens sammansättning

4 § Tingsrätten får även i andra fall än som avses i 1 kap. 3 c§ rättegångsbalken ha den sammansättning är föreskriven för

som huvudförhandling när bevis tas upp utom huvudförhandling och när

en fråga enligt 64 § prövas, om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets eller frågans beskaffenhet.

Bestämmelserna i 1 kap. 3 d § rättegångsbalken gäller

inte ien grupprättegång.

Förutsättningar för en grupprättegång

Talerätt

5 § Enskild grupptalan för en grupp får inledas av en medlem i gruppen.

Talan mot en grupp får inledas av den som kan vara kärande i en rättegång mot var och en av gruppmedlemmarna.

6 § Organisationstalan

får väckas av

en sammanslutning av konsumenter eller löntagare i tvister mellan konsumenter och en näringsidkare rörande någon vara, tjänst eller annan nyttighet som näringsidkaren i sin yrkesmässiga verksamhet erbjuder konsumenter för huvudsakligen enskilt bruk, och

en ideell förening som har till ändamål att tillvarataga naturskyddsoch miljöskyddsintressen eller en sammanslutning av yrkesverksamma inom fiske-, jordbruksa ren- och skogsbruksnåringen, i tvister om ersättning för miljöskada.

Det som sägs i första stycket gäller också en sammanslutning av sådana organisationer som nämns där.

En organisationstalan får omfatta även en annan tvist än som sägs i första stycket, om det har betydande fördelar med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter att tvisterna handläggs gemensamt.

7 § För att få väcka organisationstalan enligt 6 § skall sammanslutningen eller, i fråga om en sammanslutning av organisationer, merparten av de

Förslag till lagtext 107

organisationer som ingår i sammanslutningen ha bedrivit verksamhet under minst tre år och ha lägst 1 000 medlemmar.

Rätten får medge en sammanslutning inte uppfyller förut-

som sättningarna enligt första stycket att väcka organisationstalan, det

om finns särskilda skäl med hänsyn till sammanslutningens lokala förankring eller tidigare verksamhet eller till något annat förhållande.

8 § Offentlig grupptalan får väckas myndighet regeringen

av en som bestämmer eller av en kommun.

9 § En ändring i de förhållanden som medför att käranden har talerätt enligt 5-8 §§ innebär inte att talerätten upphör, om ändringen har inträffat efter det att rätten har förordnat någon att vara gruppföreträdare i målet.

Särskilda processförutsättningar

10 § En talan för eller mot en grupp skall kärandens yrkande tas

upp till handläggning enligt denna lag, om

gruppen är lämpligt bestämd med hänsyn till omständigheterna i målet,

2. talan grundas på en eller flera omständigheter är

som gemensamma eller likartade för gruppmedlemmarnas anspråk,

merparten av de anspråk som talan avser inte lika väl kan göras gällande genom talan av eller mot gruppmedlemmarna enskilt,

4. målet kan handläggas på ett effektivt och ändamålsenligt sätt och

en grupprättegång i övrigt inte bedöms olämplig.

En talan för eller mot en grupp får tas upp till prövning även det

om framställs yrkanden som hänför sig till endast vissa gruppmedlemmar.

ll § Att tiden för fullgörelse har inträtt hindrar inte att det förs talan enligt denna lag om fastställelse enligt 13 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken.

Inledande av en grupprättegång

Forum

12 § Talan för eller mot en grupp får väckas vid en domstol som är behörig att ta upp en tvist rörande något av de anspråk talan

som avser. Domstolen är dock inte behörig att pröva en tvist i strid mot 10 kap.

108 Förslag till lagtext

17 § rättegångsbalken eller, om det görs invändning i rätt tid, i strid mot ett skiljeavtal eller ett avtal som avses i 10 kap. 16 § rättegångsbalken.

13 § Vid grupptalan svarandesidan skall domstolen, om det inte är obehövligt, fastställa en tid inom vilken en gruppmedlem får framställa invändning om att rätten inte är behörig att ta upp målet i den del som rör honom. Om gruppmedlemmen grund av laga förfall inte kunnat framställa invändningen i rätt tid, skall han framställa den snarast möjligt efter det att förfallet upphörde.

En invändning som inte framställs inom föreskriven tid tas inte upp till prövning.

Har medlemmen gjort invändning i rätt tid, skall rätten snarast möjligt meddela särskilt beslut i anledning av invändningen.

Byte av taleform

14 § Den som är kärande i en rättegång kan hos rätten skriftligen ansöka om att målet skall utvidgas till en grupprättegång. Ansökningen skall delges svaranden för yttrande.

Om rätten beslutar att målet skall handläggas som en grupprättegång, skall rätten vidta de åtgärder som behövs för att förbereda målet till huvudförhandling.

Pågående rättegångar

15 § En talan för eller mot en grupp får tas upp till prövning även om det pågår en rättegång i annan ordning om en fråga som omfattas av talan för eller mot gruppen.

I sådant fall skall det tidigare väckta målet avskrivas med förklaring att talan omfattas av grupptalan, om detta har fördelar för handläggningen och kan ske utan väsentlig olägenhet för en part eller någon annan. Har en part rätt enligt 21 § att träda ur gruppen kräver åtgärden partens medgivande. Avskrivs målet, skall beslut som rätten har fattat i målet fortsätta att gälla i grupprättegången, om inte rätten bestämmer annat.

Om talan har väckts vid olika domstolar, gäller andra stycket endast om målen har förenats vid en domstol.

Förslag till lagtext 109

Ansökningens innehåll

16 § En ansökan om stämning skall utöver det som sägs i 42 kap. 2 § rättegångsbalken innehålla uppgift om

den grupp som talan avser, de omständigheter som är gemensamma eller likartade för grupp-

medlemmarnas anspråk och de för käranden kända förhållanden som har betydelse för prövningen av endast vissa gruppmedlemmars anspråk,

för käranden kända pågående rättegångar mellan gruppmedlemmar och gruppens motpart rörande anspråk som omfattas av talan och

4. omständigheter i övrigt som har betydelse för frågan om talan får tas upp till handläggning enligt denna lag.

Käranden skall i ansökningen ange namn och adress samtliga gruppmedlemmar, om uppgifterna behövs för målets handläggning. Iden mån uppgifterna inte är tillgängliga för käranden utan särskild utredning skall han i stället upplysa om det.

Bestämmelserna i denna paragraf och i 42 kap. 2 4 §§ rättegångs-

balken om stämningsansökan skall tillämpas också en ansökan enligt 14

Gruppföreträdare

17 § Avvisas inte en ansökan om att få inleda en grupprättegång, skall rätten utse någon att som part föra gruppens talan i målet gruppföreträdare. Till gruppföreträdare skall utses någon som med hänsyn till sitt intresse i saken och sina förutsättningar i ekonomiska och andra hänseenden bedöms lämplig att ta till vara gruppmedlemmarnas rätt i målet.

Endast den som har väckt talan eller gjort en ansökan enligt 14 § får utses till företrädare för en grupp på kärandesidan. Har flera väckt talan eller gjort ansökan, skall rätten förordna någon av dem att föra talan som part. Finns det ingen som är lämplig att företräda gruppen, skall rätten avvisa talan.

Till företrädare för en grupp svarandesidan skall rätten utse en lämplig gruppmedlem eller, om det inte är möjligt, någon annan lämplig person. Gruppmedlemmarna skall lämnas tillfälle att yttra sig innan rätten fattar beslut. Endast den som samtycker får utses till gruppföreträdare.

18 § Gruppföreträdaren skall ta till vara gruppmedlemmarnas intressen på ett ändamålsenligt sätt. Han skall en gruppmedlems begäran lämna upplysningar om förhållanden som har betydelse för medlemmens rätt.

110 Förslag till lagtext

I viktiga frågor skall gruppföreträdaren gruppmedlemmarna tillfälle

ge att yttra sig, om det kan ske utan större olägenhet.

Ombud

19 § Enskild grupptalan, organisationstalan och grupptalan svarandesidan skall föras genom ombud som är advokat. Om det föreligger särskilda skäl, får rätten medge att talan förs utan ombud eller

genom ombud som inte är advokat.

20 § En fullmakt som avser rättegång i allmänhet inte ombudet

ger behörighet att väcka talan för eller mot eller att ta emot

en grupp stämning i en grupprättegång.

Utträde ur gruppen

21 § En medlem i en grupp kärandesidan kan anmälan till

genom en domstolen träda ur gruppen. Anmälan skall göras skriftligen inom tid

en som rätten bestämmer. Om en gruppmedlem har medgett att ett mål avskrivs enligt 15 har han inte rätt att träda

ur gruppen.

Vid grupptalan svarandesidan skall rätten bestämma tid för

en utträde enligt 22

22 § En gruppmedlem skall anses ha trätt ur gruppen, om det vid utgången av den tid som rätten har bestämt enligt 21 § pågår rättegång mellan honom och gruppens motpart angående en fråga som är föremål för grupprättegången.

Underrättelse till medlemmarna om att en gruppráttegång har inletts

23 § Avvisas inte kärandens ansökan att inleda grupprättegång,

om en skall domstolen underrätta gruppmedlemmarna om rättegången, det

om inte är uppenbart obehövligt. Underrättelsen skall ske genom delgivning.

Underrättelsen skall innehålla

en kortfattad redogörelse för ansökningen,

2. upplysningar om grupprättegången som handläggningsform,

om medlemmarnas möjligheter att själva delta i rättegången, om domens rättsverkan och om vad som gäller i fråga om rättegångskostnader,

uppgift om gruppföreträdarens och ombudets namn och adress,

4. besked om tiden för utträde enligt 21

Förslag till lagtext 111

besked om tiden för att framställa invändning enligt 13 § och

uppgift om andra förhållanden har betydelse för gruppmed-

som lemmarnas rätt.

V

En underrättelse till medlemmarna i svarandegrupp är att

en anse som stämning enligt rättegångsbalken. Vid delgivning sådan under-

av en rättelse gäller inte 33 kap. 6 § rättegångsbalken.

Den fortsatta rättegången

Överflyttning mål

av

24 § Högsta domstolen får framställning från en part eller tingsrätt

en som handlägger en grupprättegång besluta att målet skall överlämnas till en annan behörig tingsrätt, om detta är bäst med hänsyn till handläggningen och övriga omständigheter.

Beslut som rätten har fattat i målet före överlämnandet skall fortsätta att gälla, om inte den domstol dit målet har överlämnats bestämmer annat.

Gruppmedlemmarna skall underrättas om att ett mål har överflyttats till en annan tingsrätt, detta inte är obehövligt.

om

Utvidgning av talan

25 § Käranden får muntligen inför rätten eller skriftligen utvidga talan till att omfatta andra käromål än dem talan redan det är

som avser, om lämpligt med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter.

Överlåtelse tvisteföremålet

av

26 § Om gruppföreträdaren överlåter det som tvisten angår till någon annan, har denne rätt att intervenera i rättegången gruppmedlem.

som Sker överlåtelsen svarandens sida, får sådan intervention ske

en endast om käranden samtycker till det. Oavsett vilken sida överlåtelsen sker, är förvärvaren skyldig att motpartens yrkande träda som medlem i gruppen.

Om en gruppmedlem överlåter det som tvisten angår, skall 13 kap. 7 § rättegångsbalken tillämpas förvärvarens rätt och skyldighet att träda som medlem i gruppen.

112 Förslag till lagtext

Intervention

27 § Rätten kan besluta över en gruppmedlems ansökan om intervention utan att först höra parterna.

28 § En rättegångshandling som en gruppmedlem företar i egenskap av intervenient gäller även om den strider mot gruppföreträdarens handlingar.

Individuella förhållanden

29 § Rätten får amnoda en gruppmedlem att intervenera i rättegången, om en intervention är nödvändig för handläggningen av en viss fråga eller del av saken. En sådan anmodan skall delges medlemmen.

30 § Rätten får förordna någon att som part särskild gruppföreträdare föra grupptalan i en viss fråga eller del av saken som gäller endast vissa gruppmedlemmars rått, om det är nödvändigt för en ändamålsenlig handläggning.

Till särskild gruppföreträdare skall utses en gruppmedlem eller, om det inte är möjligt, någon annan lämplig person. Parterna och berörda gruppmedlemmar skall ges tillfälle att yttra sig innan rätten fattar beslut, om detta inte är uppenbart obehövligt. I beslutet skall anges den del av gruppen och den fråga eller del av saken som förordnandet avser.

31 § Om gruppföreträdaren och den särskilda gruppföreträdaren företar motstridiga rättegångshandlingar, gäller den förstnämnda gruppföreträdarens handlingar, om dessa har omedelbar betydelse för utgången av talan också i andra delar än som omfattas av den särskilda gruppföreträdarens förordnande. I annat fall gäller 14 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken.

32 § Bestämmelserna i denna lag om gruppföreträdare gäller också en särskild gruppföreträdare.

Byte av gruppföreträdare

33 § En gruppföreträdare skall entledigas, om han visat oskicklighet eller om han av något annat skäl är olämplig att ta till vara gruppmedlemmarnas rätt i målet. Domstolen skall i sådant fall utse någon annan

Förslag till lagtext 113

till gruppföreträdare. Till ny gruppföreträdare på kärandesidan får rätten utse endast den som har talerätt enligt 5 8 §§.

-

Om en ny gruppföreträdare inte kan utses enligt första stycket, skall grupptalan avvisas.

34 § I annat fall än som avses i 33 § får gruppföreträdare bytas ut

en endast om det föreligger särskilda skäl. Till gruppföreträdare

ny kärandesidan får utses endast den som har talerätt enligt 5 8 §§.

-

35 § Om motparten till en grupp kärandesidan har överklagat ett avgörande och det till ny gruppföreträdare inte kan utses någon har

som talerätt enligt 5 8 §§, får rätten förordna någon annan lämplig

- person.

36 § Innan rätten fattar beslut byte gruppföreträdare bör

om av gruppföreträdaren och gruppmedlemmarna lämnas tillfälle att yttra sig. Gruppmedlemmarna skall underrättas om den gruppföreträdarens

nya namn och adress, om detta inte är obehövligt.

37 § En ny gruppföreträdare övertar den tidigare gruppföreträdarens talan i målet så som denna är vid hans inträde i rättegången.

Kvarstad m.m.

38 § Beviljar rätten en åtgärd enligt 15 kap. rättegångsbalken, skall gruppmedlemmarna underrättas, om detta inte är obehövligt.

39 § Att det i en särskild rättegång mellan en gruppmedlem och gruppens motpart har beslutats om en åtgärd enligt 15 kap. rättegångsbalken medför inte att medlemmen är part i grupprättegången.

Avbrytande av grupprättegången

40 § Finner rätten, efter det att en gruppföreträdare har förordnats, att talan för eller mot en grupp skall avvisas, skall rätten meddela ett särskilt beslut om att avbryta grupprättegången och lämna parterna och gruppmedlemmarna tillfälle att yttra sig, om detta inte är uppenbart obehövligt.

Rätten får bestämma en tid inom vilken en gruppmedlem kan skriftligen anmäla till domstolen att han vill inträda part och föra

som talan angående sin rätt. Rätten får på motsvarande sätt lämna en kärande

114 Förslag nu lagtext sou 1994: 151

som för talan mot en grupp möjlighet att i stället föra talan mot en eller flera av gruppmedlemmarna.

41 § Vill en gruppmedlem inträda som part eller vill käranden föra talan mot en enskild gruppmedlem, skall rätten avskilja käromålet och besluta om den fortsatta handläggningen. Rätten får besluta att talan skall handläggas med tillämpning av 1 kap. 3 d § rättegångsbalken.

Rätten kan flytta över ett avskilt mål till en annan behörig domstol, om detta är bäst med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter. Rätten skall särskilt beakta de besvär som uppkommer för svaranden om målet handläggs vid en domstol där han inte hade varit skyldig att svara, om käranden i stället väckt ny talan.

42 § Finner rätten, efter det att en gruppföreträdare har förordnats, att talan skall avvisas såvitt avser något eller några av käromålen, skall 40 och 41 §§ tillämpas.

Återkallelse

43 § Återkallar käranden talan för eller gruppmedlem inom

en grupp en tiden för utträde enligt 21 skall domstolen avskriva målet.

Sker äterkallelsen senare, tillämpas 40 och 41 §§. I sådant fall har svaranden rätt att få målet prövat trots kärandens återkallelse.

44 § Återkallar käranden helt eller delvis sin talan skall

mot en grupp, berörda medlemmar underrättas, om detta inte är uppenbart obehövligt. Underrättelsen skall innehålla upplysningar om återkallelsens betydelse. Vidare skall det i underrättelsen anges en tid inom vilken en gruppmedlem skriftligen får anmäla till domstolen att han vill inträda som part och begära att talan mot honom prövas utan hinder av återkallelsen. Om en sådan begäran görs, får rätten besluta om målets fortsatta handläggning enligt 41

Parts utevaro m.m.

45 § Skall ett mål avskrivas grund av en parts utevaro, tillämpas 40 och 41 §§.

46 § Rätten får företa ett mål till förhandling enligt 44 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken yrkande av gruppens motpart bara om det är lämpligt med hänsyn till tvistens art och omständigheterna i övrigt.

Förslag till lagtext

47 § Kallelser till parter och gruppmedlemmar skall innehålla en upplysning om bestämmelserna i 45 och 46 §§.

48 § Om resning har beviljats och gruppföreträdaren uteblir målet när tas upp nytt vid en förhandling, tillämpas 40 och 41 §§ .

Förlikning

49 § En förlikning som gruppföreträdaren ingår för räkning en grupps gäller, om rätten stadfäster den dom. Gruppmedlemmarna skall genom ges tillfälle att yttra sig, detta inte är uppenbart obehövligt. om

Om uppskov med prövningen viss fråga av en

50 § Om det är lämpligt med hänsyn till utredningen, får i rätten samband med dom uppskjuta avgörandet viss fråga. av en Käranden eller en medlem i på kärandesidan kan inom en grupp en av rätten bestämd tid begära att den uppskjutna frågan skall prövas. I sådant fall gäller 41 Görs ingen begäran, skall käromålet ogillas, om det inte är uppenbart att käromålet är grundat.

Avgörandets innehåll

51 § I domen skall den domen och de anges grupp som avser medlemmar som har trätt Detta gäller också slutligt beslut, ur gruppen. ett om frågans beskaffenhet fordrar det. l en dom enligt 50 § skall den tid inom vilken käranden eller anges en gruppmedlem skall begära prövning den uppskjutna frågan och av verkan av att en sådan begäran inte framställs.

Underrättelse avgörandet om

52 § När ett mål har avgjorts dom eller slutligt beslut, genom en ett skall gruppmedlemmarna snarast underrättas utgången i målet. om Underrättelsen skall innehålla upplysningar hur överklagar om man eller ansöker om återvinning.

116 Förslag till lagtext

Rättskraft

53 § Rättens avgöranden i en grupprättegång har rättskraft i samma mån gruppmedlemmarna hade varit parter i målet. som om

Rättegångskostnader

Gruppföreträdarens rätt till ersättning och ansvar för rättegångskostnader

54 § En gruppföreträdare på svarandesidan som inte är medlem i är inte skyldig att betala ersättning för rättegångskostnader i gruppen andra fall än i 18 kap. 3 § första stycket och 6 § rättegångssom avses balken. Detsamma gäller gruppföreträdare som har förordnats enligt 35 en Den tidigare har fört talan för gruppen skall då svara såsom part för som rättegångskostnader i det överklagade målet. Han skall också ersätta staten kostnader enligt 56 i den mån dessa inte ersätts av klaganden eller någon annan.

55 § Om det har skett ett byte gruppföreträdare, svarar gruppföreträav darna solidariskt för rättegångskostnader som har uppkommit före bytet. För kostnader har uppkommit efter bytet, svarar den nya gruppföresom trädaren ensam. Detta gäller inte, om annat följer av 54 Har ett byte av gruppföreträdare skett i samband med ett överklagande eller därefter, svarar den nya gruppföreträdaren inte för rättegångskostnader som har uppkommit i lägre rätt.

56 § En gruppföreträdare svarandesidan som inte är medlem i har rätt till ersättning allmänna medel för skäligt arvode och gruppen av kostnader talans utförande har krävt. Arvodets skälighet skall som bedömas med särskild hänsyn till tvistefrågornas art och omfattning samt den och skicklighet gruppföreträdaren har visat i målet. omsorg som Första stycket gäller också en gruppföreträdare som har utsetts enligt 35 Rätten får besluta om förskott ersättningen, om gruppföreträdaren har lagt ned omfattande arbete uppdraget, om rättegången beräknas pågå lång tid eller ett förskott annars är motiverat. om

57 § Staten har rätt till ersättning för kostnader enligt 56 § som samma gruppföreträdaren har att få sina rättegångskostnader ersätta.

Förslag till lagtext 117

Rätten skall utan yrkande meddela beslut om ersättningsskyldighet enligt första stycket.

Kostnadsansvarez för gruppmedlemmar på kärandesidan

58 § Om en gruppmedlem har inträtt som part i rättegången i samband med ett överklagande eller därefter, svarar han endast för kostnader som har uppkommit i det överklagade målet.

59 § En gruppmedlem som inte är part i rättegången skall ersätta de kostnader som

han har vållat genom någon åtgärd som avses i 18 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken eller genom sådan vårdslöshet eller försummelse som sägs i 6 § samma kapitel,

har uppstått för staten med anledning av att gruppmedlemmen har hämtats till rätten, och

har uppkommit i ett mål som har avskrivits enligt 15 § andra stycket.

I fall som avses i första stycket 3 svarar gruppmedlemmen solidariskt med gruppföreträdaren.

60 § Har svaranden ålagts att ersätta en gruppföreträdare kärandesidan dennes rättegångskostnader, men kan svaranden inte betala, får rätten, på yrkande av gruppföreträdaren, besluta att kostnaderna skall fördelas mellan samtliga gruppmedlemmar. Medlemmarna är inte skyldiga att betala mer än vad som har kommit dem till godo genom rättegången. En medlem ansvarar inte heller för mer än den del av kostnaderna som belöper på honom.

Första stycket gäller också rättegångskostnader som gruppföreträdaren inte kan få ersatta av svaranden enligt 67

Kostnadsansvaret för gruppmedlemmar på svarandesidan

61 § En gruppmedlem är skyldig att ersätta rättegångskostnader som om han är part i målet.

Gruppmedlemmarna skall ersätta staten kostnader enligt 56 i den mån dessa inte ersätts av käranden eller någon annan. En medlem ansvarar dock inte för mer än den del av kostnaderna som belöper honom.

Är gruppföreträdaren medlem i skall, yrkande

gruppen, av gruppföreträdaren, hans rättegångskostnader fördelas mellan samtliga gruppmedlemmar enligt vad som sägs i 18 kap. 9 och 11 §§ rätte-

118 Förslag till lagtext SOU 1994: 151

gångsbalken, iden mån kostnaderna inte ersätts käranden eller någon av annan.

62 § Om en gruppmedlem inte kan göras ersättningsskyldig enligt 61 skall käranden i motsvarande mån för sina och svara egna motpartens kostnader oavsett utgången i målet. Detta gäller dock inte något om annat följer av 18 kap. 3 § första stycket eller 6 eller 8 § rättegångsbalken.

Avskilda käromål

63 § Om ett käromål har avskilts för handläggning i ordning, annan svarar gruppföreträdaren och gruppmedlemmen solidariskt för de rättegångskostnader som har uppkommit dessförinnan. För kostnader som har uppkommit därefter svarar gruppmedlemmen ensam. Har gruppföreträdaren eller gruppmedlemmen orsakat rättegångskostnader genom vårdslöshet eller försummelse, skall han för ensam svara dessa kostnader.

Riskavtal

64 § Den som vill föra talan för får ingå avtal med advokat en grupp en om att arvode till advokaten skall bestämmas med hänsyn till i vilken mån gruppmedlemmarnas anspråk tillgodoses riskavtal. I riskavtalet skall anges på vilket sätt arvodet skall avvika från ett normalarvode, om gruppmedlemmarnas anspråk bifalls eller ogillas helt. Avtalet skall vara skriftligt och ha godkänts av en domstol eller Rättshjälpsmyndigheten för att kunna åberopas mot gruppmedlemmarna. Ett riskavtal får godkännas endast om avtalet är skäligt med hänsyn till sakens beskaffenhet.

65 § Frågan om godkännande ett riskavtal prövas i pågående av en gruppråttegång domstolen yrkande gruppföreträdaren. Ãr den av av rättsliga angelägenhet som riskavtalet omfattar inte anhängig vid domstol, får den som vill föra talan för begära frågan en grupp att om godkännande prövas av en domstol som är behörig att pröva tvist i en ärendet eller, om han har beviljats rättshjälp, av Rättshjälpsmyndigheten. Frågan behandlas i domstol enligt samma bestämmelser när som en sådan fråga uppkommer i en rättegång. Ett godkännande enligt första stycket upphör att gälla, om en grupprättegång inte har inletts inom sex månader från godkännandet.

Förslag till lagtext 119

Om det finns särskilda skäl, får den myndighet har godkänt avtalet

som förlänga tiden efter vad som är rimligt.

Ett beslut av Rättshjälpsmyndigheten skall ifråga om överklagande anses som ett beslut av en tingsrätt.

66 § Arvodet enligt ett riskavtal som har ingåtts enligt 64 § skall

vara skäligt. Vid bedömningen skall rätten särskilt beakta uppdragets art och omfattning, den skicklighet och den uppdraget har utförts

omsorg som med, den tid som har lagts ned uppdraget, tvisteföremålets värde och den ekonomiska risk som avtalet har inneburit för ombudet och huvudmannen. Arvodet får inte fastställas till ett högre eller lägre belopp än som avtalet anger.

67 § Vid prövning av vad som är ersättningsgill rättegångskostnad enligt 18 kap. 8 § rättegångsbalken skall hänsyn inte tas till sådana merkostnader som har uppkommit på grund av ett riskavtal.

Rättens prövningsskyldighet

68 § Rätten skall självmant pröva frågor som avses i 54 67 §§, inte

- om annat framgår av dessa bestämmelser eller en sådan prövning är obehövlig med hänsyn till omständigheterna i målet.

Behörig domstol

69 § En tvist om arvode till ombud enligt 66 § skall väckas vid den domstol som först har dömt i målet. Om den rättsliga angelägenhet

som riskavtalet angår avslutats utan att talan har väckts vid domstol, skall tvisten väckas vid den domstol som har godkänt avtalet eller, om avtalet inte har godkänts av domstol, vid en domstol som kunnat pröva frågan om avtalets godkännande.

Överklagande

Avgöranden som går att överklaga m.m.

70 § Ett avtal att inte överklaga en dom som en gruppföreträdare ingår för gruppens räkning är ogiltigt. Detsamma gäller motsvarande

en utfästelse enligt 49 kap. 2 § andra stycket eller 54 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken.

120 Förslag till lagtext

71 § När avgörandet av en viss fråga har uppskjutits enligt 50 skall rätten bestämma om domen i den del där avgörandet inte är slutligt skall få överklagas särskilt eller bara i samband med att rättens slutliga avgörande överklagas.

En sådan del av domen får dock alltid överklagas i samband med att domen i någon annan del överklagas för eller mot

en grupp.

Om en sådan del av domen där avgörandet inte är slutligt överklagas särskilt, får rätten bestämma att målet i övrigt skall vila till dess att domen har vunnit laga kraft.

72 § Tingsrättens beslut i anledning av en återkallelse talan för

av en gruppmedlem får inte överklagas, om återkallelsen har skett inom tiden för utträde enligt 21

73 § Om en tingsrätt i ett beslut under rättegången har utsett någon annan till gruppföreträdare eller särskild gruppföreträdare än den

som en gruppmedlem har föreslagit, tillämpas i fråga om överklagande 49 kap. 4 § och 11 § första stycket rättegångsbalken.

74 § En tingsrätts beslut under rättegång enligt denna lag får överklagas särskilt, om tingsrätten i beslutet har

avslagit kärandens begäran att få föra enskild grupptalan eller organisationstalan utan ombud eller genom ombud inte är advokat,

som

2. lämnat en anmälan om utträde ur gruppen utan avseende,

prövat en fråga enligt 26 § om inträde som medlem i gruppen,

4. prövat en fråga om godkännande av ett riskavtal enligt 64 § eller

förklarat att en grupprättegång skall avbrytas.

Den som vill överklaga ett beslut som avses i första stycket skall först anmäla missnöje. Amnälan skall göras genast, om beslutet har meddelats vid ett sammanträde, och annars inom vecka från den dag då

en klaganden fick del av beslutet. Den försummar detta har inte längre

som rätt att överklaga beslutet. Anmäler någon missnöje gäller 49 kap. ll § andra stycket rättegångsbalken.

75 § Det som sägs i 73 och 74 gäller också vid överklagande

av en hovrätts beslut som inte är slutligt i frågor som avses i de nämnda paragraferna och som har uppkommit i hovrätten. Detsamma gäller till hovrätten överklagade frågor som avses i 74

76 § En missnöjesanmälan av en gruppmedlem som inte är part i rättegången skall göras senast en vecka från dagen för beslutet, om beslutet har meddelats vid ett sammanträde till vilket medlemmen inte har kallats och inte heller ändå har inställt sig. Detsamma gäller om

Förslag till lagtext 121

beslutet inte har meddelats vid ett sammanträde och inte skall delges medlemmen.

77 § Överklagas en dom för eller mot får gruppmedlem

en grupp, en överklaga ett beslut som rör honom och som annars inte får överklagas särskilt.

Prövningstillstånd i hovrätten

78 § När en tingsrätts dom eller beslut överklagas för en grupp skall det värde som avses i49 kap. 12 § första stycket rättegångsbalken gälla hela

gruppen.

79 § Överklagas en tingsrätts dom eller beslut för får pröv-

en grupp, ningstillstånd begränsas till att gälla käromål gruppmed-

som avser lemmar som har förklarat sig vilja inträda som parter i rättegången.

Rätt att överklaga

80 § En gruppföreträdare får överklaga en tingsrätts eller hovrätts

en dom för en grupp. Om gruppföreträdaren inte överklagar, får domen överklagas av en medlem i den överklagandet

grupp som avser.

En gruppföreträdare får överklaga tingsrätts eller hovrätts beslut

en en för en grupp. Om gruppföreträdaren inte överklagar, får beslutet överklagas av en medlem i den grupp som överklagandet avser, rätten i

om beslutet har förklarat att grupprättegången skall avbrytas, ogillat medlemmens yrkande att avvisa ett ombud, till gruppföreträdare eller särskild gruppföreträdare utsett någon än medlemmen föreslagit

annan eller godkänt ett riskavtal enligt 64

Avvisas en medlems överklagande för och har ingen

en grupp annan överklagat avgörandet för gruppen, skall medlemmen ha över-

anses klagat för egen del.

81 § Om ett avgörande inte överklagas enligt 80 får gruppmedlem

en överklaga detta, såvitt angår hans rätt.

82 § Domstolen skall underrätta gruppföreträdaren ett överklagande

om som en gruppmedlem gör enligt 80 eller 81 detta inte är

om obehövligt.

122 Förslag till lagtext

Klagotid

83 § En gruppmedlem har rätt att överklaga ett avgörande inom en vecka från den dag då gruppföreträdarens klagotid gick ut. Om en gruppmedlem har överklagat tingsrättens dom, har motparten rätt enligt 50 kap. 2 § rättegångsbalken att överklaga domen inom en vecka från den dag då medlemmens klagotid gick ut.

Avvisning och återkallelse

84 § Finns det något annat hinder mot att ta ett överklagande till upp prövning än att detta har kommit för sent, tillämpas 40 § och 41 § första stycket första meningen. Detsamma gäller, om gruppföreträdaren återkallar ett överklagande för en grupp eller en gruppmedlem.

Ãterupptagande av mål

85 § Om ett överklagande har förfallit på grund att gruppföreträdaren av har uteblivit från ett sammanträde för huvudförhandling, skall målet återupptas enligt 50 kap. 22 § rättegångsbalken på ansökan av en gruppmedlem, även om gruppföreträdaren saknat laga förfall för sin utevaro. Gruppmedlemmens ansökan får begränsas till ett visst käromäl.

Övrigt

86 § Ett mål som har överklagats till hovrätten eller Högsta domstolen får, om det föreligger särskilda skäl, handläggas grupprättegång som en också där, även om processförutsättningen enligt 10 § första stycket 3 inte är uppfylld.

Återvinning

87 § Det som sägs om dom i 80 82 §§ tillämpas också i fråga åter- - om vinning enligt 44 kap. 9 § rättegångsbalken. En gruppmedlem vill som ansöka om återvinning skall göra detta senast inom vecka från den en dag då den i 44 kap. 9 § rättegångsbalken angivna tiden gick ut.

Förslag till lagtext

Underrättelse till gruppmedlemmarna

88 § Rätten skall, utöver vad som följer av övriga bestämmelser, underrätta en berörd gruppmedlem, om gruppföreträdaren ställer nytt ombud för sig, rätten gör en skriftlig sammanfattning enligt 42 kap. 16 § rättegångsbalken, gruppföreträdaren efterger eller medger talan helt eller delvis, 4. rätten godkänner ett riskavtal enligt 64 en dom eller ett beslut överklagas för en grupp, fråga uppkommer om att begränsa ett prövningstillstånd till att gälla ett visst käromål, eller det i övrigt föreligger förhållanden har betydelse för medsom lemmens rätt. Underrättelse enligt första stycket behöver inte lämnas det är om obehövligt.

89 § Skall en handling från part delges gruppmedlemmar inte en som är parter i rättegången, får rätten, det finns särskilda skäl, befria om parten från skyldigheten enligt 33 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken att bekosta kopiering av handlingen.

90 § Vid delgivning med ett stort antal gruppmedlemmar inte är som parter i rättegången får kungörelsedelgivning alltid användas, andra om delgivningsformer skulle innebära större kostnader och besvär än som är rimliga med hänsyn till värdet det tvisten angår för av som gruppmedlemmen i fråga.

Skadestånd och annan ersättning

Sammanlagt ersättning

91 § Rätten får i domen förplikta svaranden att till gruppföreträdaren eller någon annan betala ett belopp motsvarar gruppmedlemmarnas som sammanlagda anspråk, om detta är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i målet. I domen skall anges hur den sammanlagda ersättningen skall fördelas mellan gruppmedlemmarna samt på vilket sätt och inom vilken tid en medlem skall anmäla sitt ersättningskrav. I domen får också anges att den som framställer krav ersättning skall ha rätt till betalning, anses om vissa i domen angivna förutsättningar föreligger. Ersättning som inte delas ut till någon gruppmedlem skall återbetalas till svaranden.

124 Förslag till lagtext

En dom enligt denna paragraf får inte meddelas om kostnaderna för att fördela ersättningen till gruppmedlemmarna är orimligt höga i förhållande till ersättningens storlek.

För sen anmälan

92 § Gör en medlem anmälan enligt 91 § efter den i domen utsatta tiden, skall anmälan ändå anses gjord i rätt tid, om det finns särskilda skäl. I annat fall har medlemmen rätt till betalning endast ur ersättning som kvarstår sedan anspråk som anmälts i rätt tid har infriats.

Behörig domstol

93 § Tvister angående rätt till ersättning ur ett belopp som har dömts ut enligt 91 § skall väckas vid den domstol som först dömt i målet.

Förvaltning och redovisning

94 § Penningmedel som har mottagits enligt 91 § skall göras räntebärande. Den som har mottagit ersättningen skall senast inom ett år, och därefter löpande varje år, upprätta redovisning för medelsförvaltningen. Redovisningen skall hållas tillgänglig för gruppmedlemmarna.

Så snart ersättningen har fördelats till fullo i enlighet med domen skall anmälan göras till den rätt som först dömt i målet. Till anmälan skall fogas en slutredovisning.

95 § Den som har tillerkänts betalning enligt 91 § har rätt till ersättning för arbete och kostnader för att förvalta och fördela det utdömda beloppet till gruppmedlemmarna. Ersättningen skall betalas av gruppmedlemmarna. Varje gruppmedlem svarar dock inte för mer än ett så stort belopp som har tillerkänts honom genom rättegången.

Ersättningen skall fastställas av rätten efter det att slutredovisning har avgetts och det inte längre kvarstår några medel att fördela.

Beträffande handläggningen av frågor enligt denna paragraf tillämpas lagen 1946:807 om handläggning av domstolsärenden.

Förslag till lagtext 125 Övriga bestämmelser Protokoll 96 § Protokollet i en grupprättegång skall innehålla uppgifter om gruppen och om vilka som har trätt ur gruppen enligt 21 eller 22

Domarjäv 97 § En gruppmedlem som inte är part får framställa invändning om jäv mot domare senast två veckor från det att han fick veta att domaren deltar i målets handläggning. Om den jävsgrundande omständigheten då inte var känd för medlemmen, får invändningen dock framställas senast två veckor från det att medlemmen fick sådan kännedom.

Denna lag träder i kraft den

giåjsäség",ri J

. r .e:i.~.+imt:m2iIabr

h‘:Lj§§§iman :mas v 5.331:nåra: sanâzzm

Förslag till lagtext 127

2 till

Förslag

Lag om ändring i miljöskyddslagen 1969:387

Härigenom föreskrivs att det i miljöskyddslagen 1969:387 skall införas två nya paragrafer, 35 och 35 a §§, av följande lydelse.

35 § Ett anspråk enligt 34 § kan bli föremål för enskild grupptalan eller organisationstalan enligt lagen 0000:000 om grupprättegång. Behörig att väcka organisationstalan är en sammanslutning som avses i 6 § första stycket 2 och 7 § nämnda lag.

Fastighetsdomstolen får gemensamt med ett mål i första

som avses stycket handlägga mål rörande ersättning för miljöskada, det är

om lämpligt med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter.

35 a § Fastighetsdomstolen skall i mål enligt 34 § se till att målet blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver.Vid tillämpning

av rättegångsbalken gäller i sådana mål reglerna om tvistemål vari förlikning om saken inte är tillåten.

Finner domstolen att saken rör någon annans rätt, får domstolen genom kungörelse i ortstidning eller på annat lämpligt sätt uppmana honom att träda in i rättegången.

Denna lag träder i kraft den

Upphävd genom lag 1986:227

, :3}; xÅz‘i‘:.‘,j:r;f w

mig

i

i;‘J§‘~‘ ,‘f$;.88 ’ . a

SOU 1994: 151 Förslag till lagtext 129

3 Förslag till

Lag om ändring i miljöskadelagen 1986:225

Härigenom föreskrivs att det i miljöskadelagen 1986:225 skall införas en ny paragraf, 15 av följande lydelse.

15 § Talan om ersättning enligt 12 § andra stycket och 13 § får föras för eller mot en grupp enligt lagen 0000:000 om grupprättegång.

Denna lag träder i kraft den

å 2 i

a

å

. f; Z .

.

Förslag till lagtext 131

4 Förslag till

Lag om ändring i jämställdhetslagen 1991:433

Härigenom föreskrivs att det i jämställdshetslagen 1991:433 skall införas tvâ nya paragrafer, 46 a och 46 b §§, följande lydelse.

av

46 a § En enskild arbetstagare eller Jämställdhetsombudsmannen får föra talan för en grupp arbetstagare enligt lagen 0000:000 grupprätte-

om gång. Offentlig grupptalan får dock föras endast ombudsmannen

om finner att en dom i tvisten är betydelsefull för rättstillämpningen eller

att det annars finns särskilda skäl för det.

Vad som sägs i 45 § och 46 § andra stycket gäller också i mål enligt första stycket.

46 b § Om Jämställdhetsombudsmannen för talan enligt 46 gäller

a inte 29 34 §§ lagen 0000:000 grupprättegång. Vid sådan talan

- om skall vidare Arbetsdomstolen vid tillämpning 41 § nämnda lag

av hänvisa målet till en behörig tingsrätt. Detsamma gäller mål

om ett återupptas efter återvinning från enskild arbetstagare.

en

Denna lag träder i kraft den

mum- mo fi;;e:;..1

n:.:m.~;.g;GH

manma. 2:5-::r."‘i:’.c

m armarnam.:

fox‘

I INLEDNING

SOU 1994: 151 Direktiven 135

1 Direktiven

Regeringen bemyndigade vid ett regeringssammanträde den 27 juni 1991 chefen för Justitiedepartementet, statsrådet Laila Freivalds, tillkalla

att en särskild utredare för att utreda det går att förbättra möjligheterna

om att i domstol driva anspråk som är eller likartade för

gemensamma en större grupp människor och att besluta sakkunniga, experter,

om sekreterare och annat biträde den särskilde utredaren. Direktiven för utredningen finns återgivna i bilaga A.

Enligt direktiven bör utredaren överväga möjligheten att beträffande anspråk som är gemensamma eller likartade för större

en grupp människor som ett komplement till de traditionella rättegångsreglerna

- införa regler om s.k. grupptalan. Utredaren bör också föreslå de ändringar i övrigt som behövs i det processuella regelsystemet för

att säkerställa möjligheterna att driva sådana anspråk i domstol. Frågan

om ett förbättrat processuellt rättsskydd i dessa hänseenden bör särskilt övervägas för konsument- och miljörättsområdena, det bör stå

men utredaren fritt att föreslå reglering omfattar även andra

en som rättsområden.

Som bakgrund till utredningsbehovet anförs i direktiven bl.a. följande.

Ett grundläggande syfte med det processrättsliga regelsystemet är att ge möjlighet att i rättegång driva rättsligt grundade anspråk och förhindra att rättigheter kränks. De processuella reglerna kan härigenom sägas ge skydd för de rättigheter som enskilda rättssubjekt förfogar över. Möjligheten att vid domstol ta till sina rättigheter har emellertid

vara också en viktig styrfunktion; vetskapen att ett rättsligt grundat

om anspråk ytterst kan genomdrivas med tvång medverkar till att de allra flesta i allmänhet frivilligt fullgör sina förpliktelser. Man brukar här tala om rättegångsordningens handlingsdirigerande funktion.

Med det moderna samhällets framväxt har behov och anspråk

nya gjort sig gällande det är svårt att tillgodose inom för det

som ramen traditionella processuella regelsystemet. På t.ex. konsument- och miljöområdena omfattas stora människor eller

numera grupper av samma liknande avtal eller berörs eller likartade händelser. l den

av samma utsträckning lagstiftningen dessa områden medför rättigheter och skyldigheter för enskilda är det i och för sig möjligt att genomdriva

136 Kapitel 1

sådana anspråk med nuvarande regler. Flera av anspråken skiljer sig emellertid till sin typ från de rättigheter som rättsordningen i dag skyddar genom att de i praktiken inte låter sig individualiseras samma sätt.

Exempel detta är sådana ofta ganska allmänt formulerade samhälleliga mål eller rättigheter som t.ex. rätten till en god miljö och skyddet mot diskriminering eller grundlagsstridiga inskränkningar i medborgarnas fri- och rättigheter. Det är här fråga om rättigheter och anspråk som är gemensamma för alla medborgare eller för stora grupper inom befolkningen.

Svårbevakade gruppintressen uppkommer inte bara i situationer av nyss angivna slag. En olyckshändelse, en farlig produkt, ohederliga affärsmetoder eller en miljöfarlig verksamhet kan drabba många personer på ett likartat sätt och tillskapa en grupp som har liknande anspråk mot t.ex. ett företag eller ett affärsdrivande verk. Gruppen kan i sådant fall vara diffus, det går inte att avgöra exakt vem som ingår i den. Dessutom kan anspråken vara fragmentariska, dvs. den individuella rättsförlusten är så liten att en process framstår som alltför riskfylld med hänsyn till bl.a. rättegångskostnaderna. För gruppens motpart kan däremot det samlade anspråkskravet uppgå till betydande belopp.

Ett förbättrat processuellt rättsskydd för gruppintressen av nu nämnt slag skulle sannolikt leda till att de enskilda får sina anspråk bättre tillgodosedda och att sådana oönskade beteenden som orsakat anspråken motverkas. I motsvarande mån skulle möjligheterna förbättras för statsmakterna att genom lagstiftning påverka utvecklingen på de rättsområden som här avses.

Beträffande den internationella utvecklingen hänvisas i direktiven bl.a. till att det i USA och England sedan länge funnits regler om grupptalan class action i domstolarnas praxis eller i skriven lag. Vidare framhålls att det i andra länder, t.ex. Australien, Brasilien, Canada, Indien, Israel och Kina, har införts liknande regler under tid. Även inom EG

senare har frågorna diskuterats, men några för medlemsstaterna bindande beslut har inte fattats. Frågor om grupptalan har även diskuterats mellan de nordiska länderna i olika sammanhang. På initiativ av ämbetsmannakommittén för konsumentfrågor inom Nordiska Ministerrådet anordnades år 1989 ett seminarium om grupptalan i konsumentmål. Nordiska överläggningar har ägt rum år 1990 för att kartlägga intresset för och behovet av gemensamma nordiska regler om grupptalan. Frågorna har också aktualiserats inom Nordiska Rådet, som vid sin 39:e session år 1991 rekommenderade Nordiska Ministerrådet att utreda möjligheterna att införa gemensam nordisk lagstiftning avseende grupptalan i konsumentmål.

SOU 1994: 151 Direktiven 137

Närmare om behovet av en utredning anförs i direktiven bl.a. att Konsumentverket i en skrivelse till justitie- och civildepartementen den 6 mars 1990 tog upp frågan om konsumentombudsmannens KO medverkan i tvistemål med kollektivt intresse. Verket att tiden

anser nu är mogen att tillerkänna KO talerätt i tvistemål som har intresse konsumentområdet.Vidare hänvisas i direktiven till då pågående och avslutade utredningsarbeten miljö- och diskrimineringsområdet, den försöksverksamhet med grupptalan då nyligen inletts vid Allmänna

som reklamationsnämnden och den anpassning som sker i förhållande till EG

flera områden vad gäller myndigheternas tillsyn och kontroll. Mot den redovisade bakgrunden ansåg departementschefen att tiden

var mogen att få en samlad bedömning av reformbehovet i processuellt hänseende vad gäller kollektiva, diffusa och fragmentariska anspråk olika rättsområden och av vad som kan göras för att förbättra de processuella möjligheterna att tillgodose sådana anspråk.

Direktiven anger vidare om utredningsuppdraget bl.a. följande. Utredaren bör kartlägga reformbehovet i första hand inom konsument-

rätten, miljörätten, hyresrätten, arbetsrätten och de medborgerliga frioch rättigheterna. Det bör emellertid stå utredaren fritt att undersöka behovet även andra områden.

En möjlighet till grupptalan torde i första hand intresse för

vara av tvistemålsprocessens del. Men det kan också tänkas motsvarande

att en möjlighet att föra talan kan vara till fördel inom för brott-

ramen en målsprocess eller en förvaltningsprocess. Utredaren bör mot denna bakgrund inte vara låst till vissa typer domstolsprocesser vid sina

av överväganden.

Kartläggningen av reformbehovet måste givetvis ha utgångspunkt

som hur anspråk dessa områden hanteras i dag enligt gällande regler. Utredaren bör beskriva de nuvarande möjligheterna att driva sådana anspråk hos rättsliga instanser och bör bilda sig uppfattning det

en om ungefärliga antalet tvister som skulle komma att prövas i domstol eller motsvarande olika rättsområden, om nya regler införs som förbättrar skyddet för gemensamma anspråk. En utgångspunkt för utredningsarbetet bör vara att endast om det finns mera påtagliga behov

av nya regler skall utredningsarbetet utmynna i konkreta förslag till åtgärder.

Finner utredaren att behov av nya regler föreligger på ett visst rättsområde för att förbättra det processuella skyddet för

gemensamma eller likartade anspråk, skall utredaren föreslå de åtgärder behövs

som för att skyddet skall kunna tillgodoses. l första hand bör övervägas möjligheten att införa regler om grupptalan. Det bör emellertid stå utredaren fritt att överväga även andra lösningar eller lägga fram förslag som avviker från utländska modeller av grupptalan.

138 Kapitel 1

En viktig fråga är hur ingående en reglering av grupptalan bör

vara. Kan utredaren finna en mera heltäckande möjlighet till grupptalan, är detta givetvis en fördel.

Utredaren bör vara oförhindrad att pröva vilken eller vilka typer

av grupptalan som passar bäst på de rättsområden där sådana förändringar övervägs. Det kan därvid ligga ett särskilt värde i att hålla möjligheterna öppna för fler än en form av grupptalan. Det hänger samman med att utsikterna att få företag och andra rättssubjekt att självmant följa lagstiftningen ett visst område sannolikt ökar fler och starkare intressenter som har rättsliga möjligheter att ingripa i händelse t.ex.

av en skadestándsgrundande handling.

Det bör i princip inte ligga inom ramen för utredningsuppdraget att föreslå ändringar i rättsregler materiell karaktär. Å andra sidan kan

av naturligtvis utredaren finna att vissa ändringar i den materiella rätten avsevärt skulle förbättra de processuella reglernas genomslagskraft eller göra det möjligt att införa t.ex. regler om grupptalan ett visst rättsområde där det behövs. Utredaren bör då vara oförhindrad att

ange de ändringar som kan behöva göras i de materiella reglerna utan att för den skull behöva lämna detaljerade författningsförslag i den delen. Särskilt vad gäller frågor om bestämmande och fördelning skadestånd

av kan det finnas skäl att överväga behovet av att ändra gällande skadeståndsrättsliga principer.

Flera grundläggande processuella principer i vår rättegångsordning måste sannolikt modifieras, om en möjlighet till grupptalan skall införas i svensk rätt. Det får ankomma på utredaren att föreslå de ändringar

som är nödvändiga för att infoga grupptalan ett ändamålsenligt sätt i det rättsliga regelsystemet.

Enligt direktiven skall utredaren samråda med Miljöskyddskommittén, vad gäller frågor med anknytning till miljöområdet.

Dessutom har utredaren att beakta regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning Dir. 1984:05 och angående beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten Dir. 1988:43.

SOU 1994: 151 Utredningsarbetet 139

2

Utredningsarbetet

Utredningen inledde sitt arbete den 1 oktober 1991. Vi första tog som en uppgift att närmare bestämma ramarna för utredningsarbetet. Direktiven lämnar oss stort utrymme att utreda behovet reformåtgärder för av att stärka anspråk som är gemensamma eller likartade för många människor. Tids- och arbetsplanering gjorde det nödvändigt konkretisera att vilka anspråkstyper en undersökning reformbehovet skulle omfatta. av En naturlig utgångspunkt var i det sammanhanget att utifrån direktivens innehåll definiera anspråk som kollektiva, diffusa och fragmentariska. En annan viktig skiljelinje ansåg den mellan enskilda och vara allmänna intressen, distinktion traditionellt spelat viktig roll en som en i svensk rätt. Beträffande ekonomiska anspråk tog vi fasta den internationellt vanliga uppdelningen mellan individuellt processbara, icke-individuellt processbara och processimmuna anspråk. Direktiven nämner uttryckligen grupptalan tänkbar reformåtsom en gärd. En annan inledande uppgift i utredningsarbetet därför var att definiera begreppet grupptalan och att skapa bild förekomsten en av av sådan talan och liknande taleformer i Sverige och i utlandet. För att kunna bedöma behovet representativ processform och av en om ett sådant institut lämpar sig för hantering gruppanspråk ansåg vi av det nödvändigt att göra en genomgång det materiella rättsläget av vissa områden. Direktiven nämner flera rättsområden där det kan föreligga ett reformbehov. Tidsskäl medförde att vi tidigt tvingades inskränka vår undersökning till konsument- och miljörätten. Arbetet i dessa delar redovisas i bilaga B. I omedelbar anslutning till detta gjordes motsvarande studie det en av processuella regelsystemet och olika utomprocessuella tvistlösningsalternativ. Detta arbete finns dokumenterat i bilaga C. Som ett led i behovsinventeringen har vi anordnat två hearingar, en den 16 september 1992 angående konsumenträttsliga frågor och den en 20 april 1994 för behandling miljörättsliga frågor. Dessutom har av samrått med Marknadsföringsutredningen Dir. 1991:70 och Miljöskyddskommittén Dir. 1989: 32. Sålunda sammanträffade utredaren och sekreteraren den 17 december 1992 med ordföranden och huvudsekreteraren i Miljöskyddskommittén och deltog sekreteraren den 13

140 Kapitel 2

januari 1993 vid en hearing anordnad av Marknadsföringsutredningen. Sekreteraren har också deltagit vid ett möte den 7 september 1992 anordnat av Justitiedepartementet rörande ändringar i rättshjälpslagen.

Våra undersökningar har resulterat i att vi konstaterar att det finns ett påtagligt behov av reformåtgärder för att stärka det processuella rättsskyddet för gruppanspråk. De rådande regelsystemen lider av flera brister som bör åtgärdas. Övervägandena redovisas i kapitel 3

-

De brister i det processuella rättsskyddet som vi konstaterar föreligger omfattar närmast samtliga av de anspråkskategorier som nämns ovan. Reformbehovet avser både enskilda och allmänna intressen, anspråk som handläggs vid allmän domstol och i administrativ ordning, kollektiva och individualiserbara anspråk, anspråk rörande stora och små ekonomiska värden osv. Detta har gjort det nödvändigt att dela upp Övervägandena om lämpliga reformåtgärder i olika etapper. Vi inledde arbetet i denna del med talan vid allmän domstol.

Nästa fas i utredningsarbetet ägnades följaktligen att utarbeta ett regelsystem för hantering och tillvaratagande av gruppanspråk som kan bli föremål för rättegång enligt reglerna om tvistemål vid allmän domstol. Vi fann att den bästa reformåtgärden är att införa regler om grupprättegång i svensk rätt.

Vi gjorde först en översiktlig bedömning av hur en grupprättegång vid allmän domstol i stort bör utformas, i vilken mån rättegångsbalken är lämplig som stomme och vilka nya handläggningsregler som behöver införas. Övervägandena resulterade i ståndpunkten att grupprättegångar bör regleras i en särskild lag med rättegångsbalken subsidiärt tillämplig.

Därefter vidtog arbetet med att analysera en mängd processuella frågeställningar som kan uppkomma i en rättegång. I de allra flesta fall fann vi att rättegångsbalken erbjuder lösningar som kommer att fungera effektivt och ändamålsenligt också i en grupprättegång. Som en följd av detta innehåller vårt förslag till lag om grupprättegång flera bestämmelser om undantagssituationer som kan antas uppkomma ganska sällan. Trots lagens till paragrafantalet stora omfång kommer en grupprättegång inte att avvika särskilt mycket från en vanlig rättegång. Vi har ansett att en så fullständig reglering som möjligt är att föredra framför att låta domstolarna själva utarbeta förfarandeprinciper det sätt som är fallet i många utländska rättssystem där grupptalan förekommer. Enligt vår mening stämmer en någorlunda utförlig reglering bäst i överens med svensk processrättslig tradition. Att domstolarna ges stor frihet att tillämpa bestämmelserna det sätt som är mest lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda målet är en annan sak.

Resultatet av värt arbete i denna del redovisas i 10 20 kap.

-

Våra överväganden om lämpliga reformåtgärder fortsatte med talan vid särskild domstol och vid specialdomstol. Genomgången av de

Utredningsarbetet 141

materiella lagreglerna miljörättens område gjorde det naturligt att i direkt anslutning till talan vid allmän domstol överväga att införa grupprättegång vid fastighetsdomstol. I det sammanhanget aktualiserades också andra reformåtgärder för att stärka det processuella rättsskyddet. Sålunda föreslår vi att förbudsmål enligt miljöskyddslagen i fortsättningen skall vara indispositiva oavsett i vilken form talan förs. Motiven för reformförslagen återfinns i 21 kap.

För att bilda underlag för regler om grupprättegång i Sverige,

men också för att allmänt studera tänkbara reformåtgärder för att stärka rättsskyddet för gruppanspråk, har vi informerat oss om rättsläget i flera länder. Som ett led i detta företog utredaren och sekreteraren den l lO

januari 1993 en resa till Australien och den 10 22 oktober 1993

- en resa till Canada, för sammanträffanden med departementstjänstemän, domare, advokater, professorer och andra personer med erfarenhet av bl.a. grupptalaninstitutet. l samband med resan till Canada besökte utredaren och sekreteraren även New York för ett möte med fyra advokater och den internationellt ansedde professorn Owen M. Fiss vid Yale University. Denna del av resan bekostades genom bidrag ur vice häradshövdingen Gösta Huselius donationsfond. Dessutom kan nämnas att sekreteraren den 22 juli 1994 deltagit vid en hearing on consumers access to justice anordnad i Bryssel av EG-kommissionen.

Hösten 1993 framställdes önskemål från Socialdepartementet om att vi skulle göra en genomgång av förutsättningarna för grupptalan på jämställdhetsområdet. Även denna fråga omfattas våra direktiv

om av hade arbetet med att utforma regler om grupprättegång vid allmän domstol då visat sig så arbets- och tidskrävande att vi inte ansåg det möjligt att tillgodose önskemålet inom den tidsram givits För

som oss. att göra en översyn jämställdhetsområdet möjlig flyttades datum för utredningsuppdragets slutförande fram med fyra månader till den 1 januari 1995 jfr prop. 1993/94:147 s. 59.

Arbetet med jämställdhetsfrågorna har bedrivits på samma sätt som i fråga om konsumenträttsliga och miljörättsliga anspråk. Det har sålunda innefattat en översyn av de materiellrättsliga bestämmelserna i jämställdhetslagen se bilaga B och en kartläggning av eventuella brister i det processuella rättsskyddet. Genomgången visar att det föreligger ett påtagligt behov av grupptalan i diskrimineringstvister. Vi har därför utarbetat förslag till bestämmelser om grupprättegång i tvister enligt jämställdhetslagen. Övervägandena redovisas i 22 kap.

Som ett led i arbetet med en översyn av reformbehovet jämställdhetsområdet besökte sekreteraren den 23 augusti 1994 JämO i Stockholm och sammanträffade med jämställdhetsombudsmannen Lena Svenaeus och den biträdande ombudsmannen Lise Bergh.

142 Kapitel 2

Arbetet med att utforma regler om grupprättegång vid allmän domstol har tagit längre tid i anspråk än vi förutsåg när arbetet inleddes. Vi har därför inte kunnat gå vidare och överväga detaljerade reformförslag i andra delar än beträffande talan vid allmän domstol och fastighetsdomstol samt i diskrimineringstvister. Vår analys av bristerna i det

processuella rättsskyddet för anspråk som är gemensamma eller likartade för en större grupp människor ger emellertid vid handen att det finns ett påtagligt behov av reformåtgärder också andra områden Det behövs ett processuellt nytänkande inom förvaltningsprocessen för att stärka tillvaratagandet av allmänna intressen inom miljörätten. Man kan goda grunder anta att det finns ett liknande reformbehov andra rättsomrâden. Här kan som exempel nämnas att det i tidigare utredningsärenden gjorts uttalanden om behov av grupptalan vid etnisk diskriminering se bl.a. SOU 1989:14 s. 96 f..

Vi har inte velat låta dessa reformbehov obemärkta i

passera betänkandet. Därför lämnas i 25 kap. vissa synpunkter kan

som vara värda att beakta vid framtida överväganden om konkreta åtgärder för att stärka det processuella rättsskyddet för gruppanspråk utöver dem

som presenteras i detta betänkande.

Utredningen har fortlöpande sammanträtt ungefär en gång i månaden i Stockholm. Vid sammanträdet den 7 maj 1992 deltog tre internationellt framstående rättsvetenskapsmän, professorerna Mauro Cappelletti, Bryant Garth och Garry Watson.

I Finland tillsattes den 1 juli 1992 en arbetsgrupp med uppgift att bereda ett förslag till grupptalan. Vi har under utredningsarbetet haft fortlöpande kontakt med arbetsgruppen. Den 31 oktober 1994 besökte utredaren och sekreteraren Helsingfors för ett möte med bl.a. ordföranden och sekreteraren i arbetsgruppen. Den finska arbetsgruppen har under utredningens gång fått del av hela vår betänkandetext. Språksvårigheter har inneburit att vi endast kunnat ta del arbetsgruppens

av preliminära lagtextförslag.

Utredningen har samrått med Rättshjälpsutredningen Dir. 1993:77. Det har också förekommit kontakter mellan utredningen och företrädare för svenska försäkringsgivare. Det skall antecknas att utredaren och sekreteraren har deltagit vid det 33 nordiska juristmötet i Köpenhamn den 18-20 augusti 1993. Vid mötet behandlades grupptalan

som en särskild programpunkt.

Vidare skall nämnas att sekreteraren presenterat utredningen och dess arbete vid ett nordiskt miljörättsligt seminarium i Rovaniemi den 26 29

augusti 1993 anordnat av Lapplands universitet.

Utredaren har yttrat sig över betänkandena Ersättning för kränkning genom brott SOU 1992:84, Miljöbalk SOU 1993:27, Ny marknadsföringslag SOU 1993:59 och Oskäliga avtalsvillkor m.m. Ds 1994:29.

SOU 1994: 151 Utredningsarbetet 143

Vidare har utredaren yttrat sig till Justitidepartementet över Europarådets konvention om skadeståndsansvar för miljöfarlig verksamhet och till EGkommissionen angående dess skrift the Green Paper Access of

on consumers to justice.

Slutligen skall nämnas att Diskrimineringsombudsmannen i brev den 25 oktober 1994 till utredningen framhållit att det är värdefullt

om möjligheterna till grupptalan utreds också såvitt etnisk diskrimine-

avser ring. Brevet har överlämnats till Justitiedepartementet för kännedom.

H BAKGRUND

Rättsreglernas och syfte och funktion 147

processens

3 och

Rättsreglernas processens syfte

och funktion

l detta kapitel redovisar vi de tankegångar präglar

som vårt sätt att se på rättsreglernas och processens allmänna syfte och funktion samt de ändamålsöverväganden som ligger till grund för våra ställningstaganden.

Varje samhällsgemenskap förutsätter för sitt bestånd att dess medlemmar iakttar vissa givna handlingsmönster. En demokratisk samhällsordning bygger på människors önskan och strävan till samverkan för uppnå

att gemensamma, samhälleliga nyttoeffekter. Handlingsreglerna måste för att godtas bland medborgarna vara inriktade på

samma gemensamma mål. Det är genom de fördelar vinns vid följsamhet givna

som en mot handlingsnormer respektive de sanktioner utkrävs vid överträdelser

som av dem som samhällsinstitutionernas upprätthållande säkras. På detta sätt ges garantier för att samhällsutvecklingen kan fortgå i enlighet med i politisk och demokratisk ordning fattade beslut.

Vilka beteenden som anses godtagbara respektive icke önskvärda kan framgå på olika sätt. Den allmänna sedvanans regelmässighet uttryck

ger för hur man bör handla i givna situationer. Moraluppfattning och konvention bidrar med handlingsregler för medborgarna, liksom allmänna grundsatser som att det handlingsalternativ bör väljas är förenat

som med störst totala nytta. Det inrmebär inte alltid optimal

senare en behovstillfredsställelse för den enskilde. Tvärtom har fastställandet

av särskilda handlingsregler ofta till syfte införande sanktioner

att genom av göra handlingsalternativ, som i annat fall framstår inbjudande för

som den enskilde, mindre attraktiva. Ett de viktigaste instrumenten för

av att fastställa och genomdriva handlingsregler är normgivningsmakten, tillskapandet av lagar och förordningar.

Rättssystemet spelar således väsentlig roll för upprätthållandet

en av ett väl fungerande samhällsliv. Rätten att stifta lag måste utövas med lyhördhet för etiska och moraliska strömningar bland medborgarna,

men bör samtidigt inte användas endast för att ge uttryck rådande

uppfattningar utan även ibland som ett medel att leda utvecklingen vidare. Den rättsliga regleringen kan i båda fallen sägas ha ett handlingsdirigerande syfte. Avsikten är att påverka människors beteenden i

en

148 Kapitel 3

viss önskvärd riktning, antingen i enlighet med den påbjudna sedvanan eller mot nya handlingsmönster.

Det omedelbara syftet med en lagregel behöver dock inte alltid vara att styra människors handlande. Ibland kan en bestämmelse avse att i första hand garantera den vars rättsliga intresse blivit kränkt upprättelse, såsom att tillförsäkra en skadelidande kompensation. Också en sådan regel ger emellertid en anvisning om vilket handlande som är önskvärt från samhällelig synpunkt, inte minst genom valet av sanktion som följer

rättskränkningen.

Det är, enligt vår mening, av stor vikt att man i lagstiftningsärenden

den typ som här är för handen vinnlägger sig om att skapa en av någorlunda klar bild av varför rättsregler ser ut som de gör. Man måste bilda sig en uppfattning om vilka motiv som lagstiftaren haft för att utforma lagbestämmelse ett visst sätt. Det är också nödvändigt att

en försöka göra klart vilken funktion normen fyller i det praktiska samhällslivet. I annat fall är det svårt att rätt tolka, förstå och värdera den information som den materiella rättens innehåll förmedlar och att dra några slutsatser om effektiviteten i det processuella regelsystemet när det gäller dess förmåga att bidra till förverkligandet av de ändamål som bär den materiella rätten. Att beakta i detta sammanhang är inte

upp endast frågor lagregel har ett i första hand preventivt eller

som om en reparativt syfte, utan också spörsmål som i vilken utsträckning lagstifta-

avsett att rättspraxis skall fylla ut och konkretisera innehållet i den ren skrivna materiella rätten.

I anslutning till vad sagts finns det anledning att ta upp frågan

som nu

vilka ändamål bör styra en utvärdering av behovet av åtgärder om som för att stärka det processuella rättsskyddet för gruppanspråk.

Ett syfte med det processuella regelsystemet är, som framgått, att ge skydd för enskildas rättigheter genom att erbjuda en reell möjlighet att tvångsvis driva igenom ett rättsligt grundat anspråk. Andra viktiga uppgifter är att lösa rättsliga konflikter och att säkerställa att de intressen

de materiella rättsreglerna värnar om tillgodoses. Mycket talar för som att den statliga tillsyns- och kontrollverksamheten kommer att minska i omfattning. Samhällets begränsade resurser måste förbehållas de områden där behovet av statliga åtgärder är mest angeläget. Privata initiativ får viktigare roll som bevakare av att gällande rättsregler

en följs. Detta ställer ökade krav effektiva rättsliga prövoinstanser. Vi har naturligtvis att i utredningsarbetet uppmärksamma om det föreligger brister i dessa avseenden.

Lika självklart är att måste undersöka eventuella brister i rättegångsordningens handlingsdirigerande funktion.

En viktig uppgift som grupprättegång och andra kollektiva

annan processformer anses ha i länder där grupptalan förekommer, eller har

-

SOU 1994: 151 Rättsreglernas och syfte och funktion 149

processens

diskuterats, är att verka samhälls- och processekonomiskt vinstgivande. En sådan fördel kan uppnås utan att det processuella regelsystemets reparativa eller preventiva funktionsuppfyllelse påverkas. Vanligtvis torde dock ett nedbringande av de processuella kostnaderna föra med sig vinster i reparativt och preventivt hänseende genom t.ex. att gränsen sänks för när ett anspråk är ekonomiskt tillräckligt stort för att motivera en rättegång. Enligt vår mening framstår det som ogörligt att försöka analysera i vilka fall effekten av en grupprättegång kan bli processekonomisk eller gynna någon annan av de nämnda funktionerna eller båda delar. Resultatet av en sådan analys blir alltför osäkert. Vi har därför valt att även låta processekonomiska fördelar inverka på behovsprövningen, särskilt som åtgärder i denna riktning regelmässigt leder till statsfinansiella vinster.

Bland de anspråk, gemensamma eller likartade för ett större antal människor, som vi har att beakta finns inte endast sådana som grundar sig på i detalj utformad lagreglering. Enligt våra direktiv skall vi rikta intresset också mot anspråk som har sin utgångspunkt i mer allmänt formulerade samhälleliga mål och rättigheter, t.ex. allas rätt till god

en miljö, konsumenters krav tillgång till icke-hälsovådliga produkter och enskildas skydd mot diskriminering. Rättigheter av denna och liknande art brukar med ett engelskspråkigt uttryck benämnas "the new property". I den mån anspråken är uttryckligen lagreglerade innehåller bestämmelserna som regel vaga, tämligen svepande ordalag, som lämnar de rättstillämpande organen stor tolkningsfrihet. Denna karakteristik präglar till viss del även den moderna skyddslagstiftningen i svensk rätt. Lagstiftaren har valt att arbeta med ramlagar, generalklausuler och portalparagrafer med deklarationer om bestämmelsernas grundläggande syfte och ändamål, och har överlåtit domstolar och andra rättskipningsorgan att närmare fastställa rättigheternas och anspråkens egentliga beskaffenhet.

Dessa allmänt formulerade "sociala" skyddsrättigheter har en generell giltighet som medför att det normalt finns ett gemensamt eller likartat intresse hos en större grupp människor att få fastställt rättigheternas närmare innebörd. Det kanske viktigaste sättet på vilket detta sker är genom högre domstols prejudikatbildning. Bristen domar och beslut med prejudikatverkan kan därför utgöra en allvarlig brist i det processuella rättsskyddet för gruppanspråk. Här kan nämnas att behovet av statlig grupptalan för en förbättrad prejudikatbildning tidigare har förts fram bl.a. av Reklamationsutredningen se SOU 1978:40 s. 181 ff. och av KO i ett brev den 6 mars 1990 till Justitiedepartementet och Civildepartementet. I enlighet därmed tar utredningen upp frågan om reformbehov också utifrån denna aspekt.

150 Kapitel 3

l ett läge då Sverige står inför ett medlemskap i EU finns det anledning att uppmärksamma den annorlunda roll domstolarna

som spelar inom EU och i dess medlemsländer. Inte minst gäller detta domstolarnas kontroll av den statliga och kommunala maktutövningen. Förutom lagprövningsrätten har domstolarna flera områden behörighet att ge myndigheter bindande anvisningar att de skall handla på

om ett visst sätt, t.ex. om en tillsynsmyndighet visat passivitet. Vi ägnar också dessa frågor intresse.

Som framgått råder det enligt vår åsikt inte någon tvekan att

om ändamålet med de allra flesta regler civilrättsliga, marknadsrättsliga,

straffrättsliga är att verka handlingsdirigerande privatpersoner,

osv. företag och andra som reglerna riktar sig till. För att nå detta syfte är det i många fall nödvändigt att till reglerna knyta sanktioner, möjliga att vidta mot den som inte efterlever föreskrifterna. Visserligen känner säkert många människor en inneboende plikt att underkasta sig beslut som fattas i demokratisk ordning. De flesta handlar i enlighet med lagarna utan tanke eventuella rättsliga följder av ett regelbrott. För andra utgör emellertid det sanktionshot lagen ställer viktig

som upp en faktor som påverkar valet mellan olika handlingsalternativ. Det kan på många områden påvisas ett starkt samband mellan verkningsfulla sanktioner och benägenheten att begå regelbrott. Saknas möjligheter att påtala ett regelvidrigt handlande försämras lagarnas efterlevnad. Detta kan i sin tur leda till en uppluckring av pliktkänslan att lyda lagens regler: medborgarna förlorar förtroendet för, och slutligen tron på, lagen.

Som ett gemensamt krav för de rättsliga regelkonstruktioner med

vars hjälp den materiella rätten skall effektueras vad vi kallar för sanktionsmekanismerna gäller att de bör utformas så att de garanterar ett effektivt och rättvist ingripande. Det övergripande ändamålet är att driva igenom och säkerställa de materiella rättsreglernas innehåll. Det kan framstå som en banal sanning men förtjänar ändå att påpekas: Ett sanktionssystem måste bygga grundsatsen att stiftandet lag eller

av en en förordning sker med utgångspunkt från att dess innehåll skall efterlevas och att dess sanktioner skall kunna effektueras, i sista hand genom tvång. För oss är det självklart att bedömningen behovet

av av ett förbättrat processuellt rättsskydd för gruppanspråk skall ha sin utgångspunkt i denna grundsats.

Sanktionsmekanismer kan utformas på många sätt. Det kan fråga

vara om prövning i judiciell eller administrativ ordning, vid privata eller allmänna nämnder, skiljeförfarande Statliga och privata alternativ

m.m. kan visa sig lika verkningsfulla när det gäller att medverka till att den enskilde får igenom sin rätt eller att utöva handlingsdirigerande

en funktion. Skiljelinjen mellan reparation och prevention i den mån det

SOU 1994: 151 Rättsreglernas och processens syfte och fimktion 151

finns en tydbar gräns däremellan löper inte parallellt med den mellan offentliga och privata sanktionsorgan. Även privata alternativ till om domstolar och andra myndigheters verksamhet kan utgöra ett ändamålsenligt och effektivt instrument för tillvaratagandet enskildas rättigheter måste det, enligt av oss, vara det allmänna som i första hand bör bära för medborgarnas tillgång ansvaret till verkningsfulla sanktionsmedel. Det är svårt tänka sig privat att rättskipning som grundar sig än fria vilja annat parternas att underkasta sig en sådan prövning. Det kan rimligen inte bli tal om att låta privata sanktionsorgan förfoga över tvångsmedel, vilka t.ex. är en nödvändighet för ett fullt ut verksamt sanktionssystem.

Ställer inte lagstiftaren medel till den enskildes förfogande att tvångsvis driva igenom sina anspråk finns risken respekten för att rättsordningen går förlorad. Parternas vilja att frivilligt underkasta sig

prövning vid privata instanser är med all sannolikhet starkt beroende av de alternativ som det allmänna erbjuder. Möjligheten det att genom allmännas försorg tvångsvis driva igenom sin rätt är viktigt inett citament till att frivilligt underkasta sig prövning erbjuder annan som ett enklare och billigare förfarande.

Möjligheten till vid domstol är det betydelsefulla process mest av de statliga tvistlösningsalternativen. Domstolarna har grundlagsrättslig en förankring som förlänar dem särställning rättskipningsorgan. en som Förfarandet vid dem bygger grundläggande rättssäkerhetskrav, såsom

att domstolen skall iaktta saklighet och opartiskhet och dess att avgöranden skall bygga ensartad bedömning lika fall. Domstolen en av står i den dömande verksamheten obunden från statsmakten i övrigt och

skall tjäna som en yttersta garant för upprätthållandet enskildas rättigav heter.

De processuella reglerna och i sig är, liksom möjlig- - processen heten till tvångsvis verkställighet, fundamentalt värde för den av materiella rättens genomslagskraft. Processordningen bör utformas i

enlighet med kraven såväl att avgörandena blir materiellt riktiga som att processen skall verka handlingsdirigerande. Rättegångsförfarandet skall medge att tvister så långt möjligt löses någon överutan att part eller underkompenseras, samtidigt domstolens avgöranden skall som verka avhållande på handlanden i strid mot lagen. Det räcker emellertid inte med detta. Ett processuellt regelsystem bör dessutom erbjuda

tillfredsställande lösningar i processekonomiskt hänseende och ge domstolarna möjlighet att fylla den prejudikatbildande och rättsutveck-

lande funktion som den materiella rätten ibland förutsätter. För att de rättskipande skall kunna uppfylla alla de krav organen som ställs dem krävs att de står öppna för och då inte endast i envar, formell utan även i reell mening. Att driva igenom sin rätt på pro-

152 Kapitel 3

cessuell väg kan både kostsamt och tidsödande. Det förutsätter

vara mod, vilja och kunskap hos den berörde. I kapitel 6 behandlar vi olika faktorer kan inverka menligt den enskildes benägenhet och

som möjlighet att söka rättsligt bistånd för att driva igenom sin rätt. Vi ger exempel sätt att komma över dessa hinder och underlätta för den enskilde, t.ex. genom att erbjuda ekonomiskt stöd eller att inrätta särskilda förfaranden för ekonomiskt små anspråk. Det är viktigt att framhålla att bedömning det processuella regelsystemets effekti-

en av vitet måste ske utifrån synsättet att processordningen inte endast skall lämna tillfälle för den enskilde att tvångsvis driva igenom en rättighet

också utformat på ett sådant sätt att denna möjlighet framstår utan vara som realistisk.

Olika anspråkstyper 153

4 för

Rättsskyddet gruppanspråk

I detta kapitel beskriver vi olika anspråkstyper som växt fram med utvecklingen av det moderna samhället. Vi gör en kort summering av resultatet när dessa i viss mån nya anspråk konfronteras med det gällande processuella regelsystemet, dvs. en beskrivning av hur rättsskyddet för gruppanspråk f.n. är utformat och fungerar. Vidare tar vi upp olika faktorer som framöver kan tänkas påverka det processuella rättsskyddet för gruppanspråk.

4. 1 Olika

anspråkstyper

4.1.1 Kollektiva, diffusa och fragmentariska anspråk

De rättsregler som styr människors handlande utformas med de vid varje tid rådande samhållsförhållandena som utgångspunkt. Det är därför inte märkligt att äldre lagstiftning präglas av en individualistisk syn människors rättsanspråk. Innehållet i lagar som anger rättigheter och skyldigheter för individerna stämmer väl med den marknadsekonomi baserade samhällsutveckling som ägde rum under den första hälften av detta århundrade. Köprätt, allmän avtalsrätt, fordringsrätt m.fl. rättsområden lagreglerades i allt väsentligt utifrån ändamålet att lösa en rättslig tvist mellan två parter, även om prevention och handlingsdirigering inte på något sätt var okända eller bortglömda begrepp.

Med de stora förändringar av samhällslivet som tekniska och vetenskapliga framsteg fört med sig har bilden av lagstiftarens roll och behovet av lagregler i någon mån modifierats. Nya samhälleliga mål och riktlinjer har växt fram. Konsumenter och miljön är bara två exempel moderna skyddsobjekt som har gett upphov till egna rättsområden. Att tillgodose konsumenternas och miljöns intressen är inget som låter sig göras enbart genom rättsregler som anvisar enskilda medborgare en sanktion om de blir utsatta för en rättskränkning. Det kräver därutöver lagbestämmelser som tar sikte det allmänna intresset av konsumentskydd. Än tydligare är detta på miljöområdet. Det finns ingen självklar företrädare för miljön som kan reagera när djur och natur utsätts för otillåtna störningar. Ett annat exempel ett skyddsvärt intresse som fått allt större aktualitet är människors rätt till lika behandling oavsett kön, ras eller religion. Lagstiftning mot diskriminering ger ofta prov ett

154 Kapitel 4

tänkande som avlägsnar sig från individualistisk på rättsanspråk. en syn Individen ersätts i allt större utsträckning skyddsobjekt. av grupper som Gemensamt för de nya anspråkstyperna är att de i mångt och mycket kan sägas vara kollektiva, diffusa och fragmentariska. Dessa epitet kan emellertid också i flera situationer sättas på traditionellt individualistiska anspråk, vilket beskrivs i det följande. Ett anspråk kan vara kollektivt genom att det tillkommer en grupp av människor och inte varje gruppmedlem för sig. Typexempel på detta är konsumenters och det seriösa näringslivets krav på marknadsföring att skall vara vederhäftig och även i övrigt stå i överensstämmelse med god marknadsföringssed. Ytterligare ett typfall är förbudet hota eller mot att uttrycka missaktning mot en folkgrupp eller någon sådan annan grupp av personer med anspelning ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Ett sådant förfarande kan straffas som hets mot folkgrupp enligt 16 kap. 8 § BrB. Det kollektiva draget framträder här tydligt genom att det inte finnas någon enskild anses målsägande vid detta brott jfr NJA 1978 3. s. Anspråk kan emellertid sägas kollektiva också i de fall många vara människor har samma eller likartade individuella anspråk någon mot annan. Det kan vara fråga om att ett stort antal har köpt personer likadana standardvaror är behäftade med ett konstruktionsfel. Andra som exempel är att en miljöstörande verksamhet drabbar många ungefär samma sätt eller att en hälsovådlig produkt upphov till skadeståndsger anspråk från ett stort antal förbrukare. Difiusa anspråk menar vi föreligger när det står klart någon att handlat ett sätt som ger upphov till anspråk för någon det annan men är svårt att slå fast exakt eller vilka anspråken tillkommer. Inte vem sällan är anspråken då dessutom kollektiva. Särskilt vid storskaliga miljöstörningar är det lätt att konstatera brott mot människors rätt till en ren miljö, men det kan vara problematiskt att dra gräns för vilka upp en personer som skall ha rätt att påkalla någon sanktion mot störningen. Men även individuella anspråk kan diffusa, än i vara om snarare praktisk än teoretisk mening. I det angivna exemplet med de ovan felaktiga standardvarorna är det tämligen enkelt att fastslå det att kontraktuella anspråket prisavdrag eller hävning tillkommer varje enskild köpare. Rör det sig felaktig konsumtionsvara kan det om en emellertid vara svårt att i efterhand identifiera alla köparna. Många har varken varan eller kvitto i behåll. I situationer som den beskrivna är det inte ovanligt den nyss att enskildes anspråk uppgår till ett litet belopp. Anspråket är vad kallar fragmentariskt. Det utesluter inte att tvist kan röra stora belopp för en motparten. Också skador som för varje skadelidande är närmast försumbara kan sammanlagt avse betydande värden. För att återigen

Olika anspråkstyper 155

anknyta till ovanstående exempel kan vi anta att den felaktiga sålts

varan i 25 000 exemplar och att felet för varje konsument är värt 150 kr. Det innebär för säljaren att han har krav tillhopa 3 750 000 kr riktade mot sig.

Ett väsentligt problem vid fragmentariska anspråk är att det skett

en rättskränkning som berört många att det är få eller ingen

men som drabbats så påtagligt eller kännbart att han har tillräckligt skäl att vidta rättsliga åtgärder för att till stånd någon sanktion. Den enskilda förlusten motiverar ofta inte de olägenheter i form tidsåtgång,

av kostnader och besvär i övrigt som en tvist vid domstol eller något annat forum innefattar. Och tar någon strid skapar den stora skillnaden i vilka värden som reellt står spel för parterna en kraftig obalans styrkemässigt, vilken ofta förstärks att den skadelidande är konsu-

genom en ment och skadevållaren en näringsidkare, en myndighet eller ett affärsdrivande verk med andra kunskapsmässiga och ekonomiska förutsättningar att processa.

4.1.2¶Om processbarheten skilda anspråk

av

I samband med beskrivningen fragmentariska anspråk framhöll

av att ett utmärkande drag för den anspråkstypen är att värdet det in-

av dividuella ersättningskravet ofta är för litet för att motivera rättsliga åtgärder för att driva igenom kravet. Det är ställt utom allt tvivel

att förhållandet mellan ett anspråks värde och kostnaderna för dom-

en stolsprocess inverkar på människors processbenägenhet. Med förebild från utländsk doktrin se Harvard Law Review 1976 1319 f. kan

s. man skilja mellan anspråk är individuellt processbara, icke-individuellt

som processbara och processimmuna.

Ett anspråk är individuellt processbart kostnaderna för att driva

om igenom anspråket genom enskild talan understiger det belopp eller

annat värde som kommer käranden till godo genom rättegången. Här spelar regler om rättegångskostnadsansvar en viktig roll. Att vinnande part

en får ersättning från motparten för sina rättegångskostnader

pressar ner ribban för vid vilket värde ett rättsligt grundat anspråk blir individuellt processbart. På motsatt sätt höjer regler kvittning kostnadsansva-

om av ret dvs. att vardera parten skall stå sin kostnad värdegränsen.

egen Höjningen blir än mer markant om kostnadsansvaret alltid läggs den ena parten, oavsett utgången i målet se t.ex. kostnadsansvarets utformning i ansökningsmål enligt vattenlagen.

Som redan antytts kan det ibland hända att även framgångsrik in-

en dividuell process leder till en ekonomisk förlust för käranden. Som exempel kan nämnas att någon har ett krav 2 000 kr han vill

som

156 Kapitel 4

driva in genom domstolstalan. Med hänsyn till processföremålets värde handläggs målet som ett småmål. Käranden anser sig emellertid inte kunna föra talan själv utan anlitar ett ombud. Kostnaden för detta uppgår till 3 000 kr. Han kan enligt rättegångsbalken inte få ersättning för utgiften av motparten. Följden blir att käranden förlorar 1 000 kr, trots att han vinner målet.

Ett sätt att göra processen ekonomiskt vinstgivande är att samla många likartade anspråk och driva igenom dem samtidigt. Rättegångskostnaderna fördelas då flera anspråkshavare. I vissa fall leder ett gemensamt rättsligt agerande också till att andra, för en framgångsrik kärande mer gynnsamma, rättegångskostnadsregler blir tillämpliga. Anspråk som inte är individuellt processbara men som något annat sätt kan göras processuellt möjliga i betydelsen vinstgivande kallar vi för icke-individuellt processbara.

Ibland är emellertid inte ens sådana åtgärder tillräckliga för att göra en process ekonomiskt vinstgivande. Anspråken är då processimmuna. Ett rättsligt agerande kräver i så fall andra incitament än rent privatekonomiska vinstintressen. Att sanktioner vidtas kan i stället motiveras

av preventiva hänsyn. Sålunda kan det vara viktigt ur samhällsekonomisk synvinkel att den som har handlat på ett visst sätt, och andra i motsvarande situation, avskräcks från att upprepa det lagstridiga förfarandet. Internationellt förekommer det att staten getts möjlighet att föra talan för medborgarna och driva igenom processimmuna anspråk. Parens patriae och public actions är två begrepp som ofta förekommer i de sammanhangen.

Enskilda människors processbenägenhet sammanhänger emellertid inte bara med frågan om en framgångsrik talan leder till ett ekonomiskt överskott eller inte. Lika stor betydelse har relationen mellan processföremålets värde för parten och de kostnader som han riskerar att ådra sig om han förlorar målet. Ett individuellt processbart anspråk drivs inte igenom om en processförlust leder till ett kostnadsansvar som mångdubbelt överstiger vad käranden kan vinna i målet. Självklart beror kostnadsriskens påverkansgrad processbenägenheten av sannolikheten för att talan ogillas. Det är dock få processer där vinstchansen är så hög att en process tål stora obalanser i relationen mellan det yrkade beloppet och risken för ett rättegångskostnadsansvar.

4.2¶Nuvarande förhållanden

Det moderna samhället präglas av en komplexitet och svåröverblickbarhet som gör det närmast omöjligt för enskilda medborgare att i alla situationer veta hur man bör handla och vilka krav på agerande man har

Nuvarande förhållanden 157

rätt att ställa andra. Man kan för uppfyllandet av avtalsförpliktelser och andra obligationer inte längre i lika hög grad förlita sig bygemenskap, grannsämja och andra icke-rättsliga faktorer, stor

som var av betydelse för upprätthållandet av goda partsrelationer för bara några decennier sedan. I takt med att den sociala kontrollen minskar växer behovet av rättsliga sanktionsmöjligheter. Behovet av klargörande anvisningar som ger svar vilka rättigheter och skyldigheter

som härflyter ur olika rättsförhållanden gör sig mer påtagligt.

Det post-industriella produktions- och konsumtionssamhället är emellertid av så diversifierad art att inte rimligen kan detaljreglera

man alla frågor som kräver ett rättsligt svar. Utvecklingen har vissa områden i stället tvingat fram en ny lagstiftningsteknik, inriktad värnandet av speciellt skyddsvärda intressen som berör större grupper av människor eller som är av särskild samhällelig vikt. Karaktären och arten av de rättsliga anspråk som rättsordningen upphov till har

ger förändrats.

Sådana nya anspråksgrupper är, som anges i avsnitt 4.1.1 de kollektiva, diffusa och fragmentariska anspråken. Svårigheten att definiera dem till sitt innehåll och att identifiera vilka som är berörda är här som regel större än vid traditionellt individualistiska anspråk grundade t.ex. ett sedvanligt kontraktsförhållande.

Skyddet för kollektiva, diffusa och fragmentariska anspråk aktualiserar en rad nya processuella frågor och problem. Detta hänger inte bara samman med att anspråken omfattas av större intressegrupper, utan också med att de ofta grundas mer utpräglade socialpolitiska överväganden. Den rättsliga prövningen av dem förutsätter en bredare intresseavvägning där det rättskipande organet även har att spela vad som kan betecknas som en "lagstiftande roll". Anspråken låter sig därmed inte lätt inordnas under rådande processuella modeller. Men samtidigt är de för sin konkretisering beroende av en rättslig prövning i domstol eller annan rättslig instans. Mot den bakgrunden finns det anledning att noga iaktta eventuella tecken bristande processbenägenhet inom de grupper som förutsätts att bevaka och ta till anspråken.

vara

Rättsliga anspråk kan vara av såväl ekonomiskt som icke-ekonomiskt slag. Det är ibland svårt att dra en exakt gränslinje däremellan. Nästan alla former av verksamhet får på något sätt ekonomiska följder, direkt eller indirekt. Dessutom föregås normalt ett rättsligt agerande, oavsett om det avser framkallandet av en ekonomisk eller någon annan prestation, av en Vägning mellan å ena sidan den nytta rättsprocessen beräknas inbringa och å andra sidan den kostnad åtgärden för med sig. Däremot varierar naturligen kostnadskänsligheten mellan olika subjekt.

För att ge en mer allsidig och rättvisande belysning av processordningens förmåga att hantera anspråk som kan relateras till en större

158 Kapitel 4

grupp människor har utredningen, som framgått tidigare, delat dem som avser ekonomisk ersättning i tre kategorier: individuellt

processbara, icke-individuellt processbara och processimmuna anspråk.

En reformering av processordningen för att förbättra eller underlätta genomdrivandet av ekonomiska anspråk tillgodoser olika ändamål beroende på vilket slag av anspråk är för handen. Förändringar med

som avseende individuellt processbara anspråk tjänar främst

ett processekonomiskt syfte medan en ökad möjlighet till rättslig prövning

av icke-individuellt processbara anspråk stärker processens såväl reparativa som preventiva funktion. Ett genomdrivande ett processimmunt

av anspråk fyller däremot inte något egentligt reparativt syfte. Visserligen kompenseras käranden, men rättegången får trots detta ett ekonomiskt negativt utfall för honom. Utkrävandet kompensation kan då i stället

av ses som en bestraffande åtgärd mot svaranden eller som en handlingsdirigerande anvisning till andra i motsvarande situation.

De nya anspråkens gruppkaraktär medför också att gränsen mellan vad som är ett enskilt respektive allmänt intresse flyter samman. Att luft och vatten inte förorenas, att en produkt inte medför säkerhetsrisker, att marknadsföringsåtgärder uppfyller krav vederhäftighet, att människor inte särbehandlas på grund av kön, ras, etniskt är något

ursprung osv. som angår alla och inte endast den enskilda person som drabbas i det särskilda fallet. Oftast beror intressets klassificering som allmänt eller enskilt endast av vilken sida mynt fäster blicken.

av samma som man

Det är förenat med problem att genomdriva såväl nya som traditionella anspråk. Svårigheterna att effektuera anspråken sammanhänger både med den materiella rättens innehåll och med faktorer hänförliga till den enskilda rättighetshavaren och det processuella regelsystemets konstruktion. Därtill kommer att effektiviteten handläggningsmässigt

och i kostnadshänseende vid rättslig prövning brister på vissa

- en områden.

I kapitel 6 beskriver vi närmare olika sanktionsproblem som det, enligt vår mening, finns anledning att fästa uppmärksamhet på. Som där anförs kan en låg processbenägenhet, eller annan bristande aktivitet för att ta till vara rättsliga anspråk, förklaras med hänvisning till många faktorer. Att beakta är förhållanden av ekonomisk, social och psykologisk karaktär. Men också utformningen regler talerätt, bevisbörda

av om och beviskrav, forum m.m. påverkar i vilken utsträckning det

processuella rättssystemet kommer till användning.

Många av dessa problem har varit föremål för uppmärksamhet under läng tid. Lagstiftaren har olika sätt sökt undanröja hinder för den enskilde att vända sig till domstol. Man har vid en fortlöpande reformering av processordningen eftersträvat snabb, enkel och billig hand-

en läggning av rättstvister. Vid sidan det statliga rättsväsendet har det

av

SOU 1994: 151 Faktorer betydelse

avframtida 159

växt fram nya prövningsmöjligheter ett komplement till och ibland som ersättning för domstolsprövning. Frekvensen dessa prövningsmöjlig- - av heter växlar från rättsområde till rättsområde. Genomgående gäller dock att alternativens samhällsvärde, användbarhet och effektivitet är beroende av att det finns realistiska möjligheter vända sig till domstol att i de fall alternativen inte leder till önskvärt resultat för tillgodoseende av den enskildes eller det allmännas behov rättsskydd. av Sammanfattningsvis kan följande sägas nuvarande förhållanden i om fråga om anspråk som är eller likartade för gemensamma en större grupp människor. Framväxten den moderna välfärdsstaten har av gett upphov till rättigheter och anspråk ett nytt slag, rättigheter inte av som utan vidare låter sig identifieras i traditionellt individualistisk en begreppsmodell och som ställer krav processuell hantering. Den nya "massifikation" som utmärker dagens produktions- och konsumtionssamhälle har dessutom gjort det nödvändigt att anlägga beett nytt traktelsesått frågan hur bäst tillgodoser kravet på säkert om man ett och ändamålsenligt processuellt rättsskydd också för sedvanliga individuella anspråk.

4.3¶Faktorer framtida

av betydelse

Vid en utvärdering effektiviteten i det processuella rättsskyddet för av gruppanspråk är det inte tillräckligt att fästa blicken rådande förhållanden och redan uppdagade svårigheter. Även förhållanden som, med större eller mindre sannolikhet, framöver kan tänkas påverka möjligheten att processuellt ta till anspråk är vara som gemensamma eller likartade för en större människor bör vägas grupp om man eftersträvar ett dynamiskt processuellt regelsystem är lätt som att anpassa till nya förhållanden. Man måste i detta sammanhang självklart beakta de förändringar som ett medlemskap i EU kan förväntas innebära för det svenska rättssystemet. Rättstraditionen inom EU och dess medlemsländer utmärks av att domstolarna av hävd intar en mer central roll i samhällslivet än vad som är fallet i vårt land. Lagar och förordningar är inte förenade med den typ av förarbeten och motiv den svenska lagstiftningsapparaten som tillhandahåller. Domstolarnas praxis spelar ofta avgörande roll för en rättsutvecklingen, såväl i materiellt i processuellt hänseende. Det som finns anledning att anta att vi medlem i EU måste vår som anpassa lagstiftningsteknik efter unionens. Möjligheterna begränsas i att propositioner och utskottsbetänkanden göra i praktiken rättsligt bindande uttalanden om bestämda reglers innebörd, det enligt EU-rättsligt om ett synsätt ligger domstolarna att tolka innehållet i bestämmelserna. En

160 Kapitel 4

utveckling som här skisserats ökar behovet i Sverige av prejudicerande avgöranden. Det kan vidare antas att möjligheterna till domstolsprövning av statliga och kommunala förvaltningsbeslut kommer att vidgas. Reformarbete med denna inriktning har pågått under lång tid i Sverige och har senast manifisterats Fri- och rättighetskommitténs förslag om genom införande av s.k. dröjsmålstalan se SOU 1994:117. Europakonventionen och Europadomstolens avgöranden har visat ett behov av ökade möjligheter till domstolskontroll av den offentliga maktutövningen. Anpassningen till EU förväntas kräva att ytterligare ärendegrupkan underkastas prövning vid domstol. Förvaltningskontrollen per behöver inte nödvändigtvis inskränkas till endast en lagprövningsrätt. dvs. rätt för domstolen att pröva förvaltningsbeslut är förenliga en om med överordnade regler. Domstolarna kan också ges möjlighet att mer aktivt pröva myndigheternas handlande eller brist agerande, t.ex. beslut om upphävande, åläggande och förbud. genom I linje med anpassningen och närmandet till EU ligger en allmän utveckling mot friare marknadsekonomi. En ökad avreglering och en en vidgad möjlighet till internationella rättsliga kontakter för envar syftar ytterst till att stärka konsumenters och andras ställning genom en ökad rörlighet arbete, varor, tjänster och kapital. De konkurrensmässiga av fördelarna med en friare marknad skall leda till ett större utbud av varor och tjänster och till lägre priser, men även till ett ökat kvalitetsmässigt tänkande till gagn för bl.a. miljön. Man kan emellertid inte bortse från att en friare och öppnare marknad också större spelrum för mindre nogräknade aktörer som inte ger uppfyller de krav ansvarskänsla och "fair play" som kännetecknar den seriösa verksamheten. Risken blir större för att en underlägsen part blir utsatt för rättskränkningar. Behovet av skydd för de svaga grupperna i samhället, liksom för miljön, kan förväntas öka, såväl i fråga om materiellt rättsskydd när det gäller möjligheten att vidta rättsliga som åtgärder för att säkerställa deras rättigheter. Mycket talar vidare för att det framöver kommer att ske en integration rättsområden som tidigare har hållits isär. Miljörätten av erbjuder sedan länge exempel på gränsöverskridanden mellan förvaltningsrätt, civilrätt och Straffrätt Inom konsumenträtten har det m.m. påbörjats ett närmande mellan marknadsrätt och civilrätt. Sammanjämkandet skilda rättsområden är ett tecken en av uppluckring gränsen mellan allmänna och enskilda intressen. Nödvänav digheten samverkan mellan olika rättssubjekt för tillvaratagande av av alla typer intressen utgör bärande tankegång vid den översyn av av en inriktningen den inhemska politiken som pågår vid sidan av de förändringar närmandet till EU för med sig.

SOU 1994: 151 Faktorer framtida betydelse 161

av

Ett utmärkande drag i detta arbete är att utvecklingen går mot ett allt mer avgränsat statligt engagemang på områden där andra, kommunala eller enskilda, organ kan antas verka ett fullgott sätt. Samtidigt är man inte främmande för att tillägga staten kompetens att

agera nya områden om det behövs för att skydda särskilt utsatta grupper eller intressen. Såvitt vi kan bedöma råder det inte någon större politisk oenighet om att det statsfinansiella läget nödvändiggör en privatisering av delar av den statliga kontroll- och tillsynsfunktionen, i vart fall i den del inte innefattar myndighetsutövning i strikt betydelse. Å

som mer andra sidan får en begränsning och ändrad inriktning av myndigheternas verksamhet inte leda till en lägre nivå i fråga om hälsa, säkerhet och skydd för konsumenter och andra utsatta grupper eller för miljön. Detta kräver en rättsordning som möjliggör ett effektivt agerande från enskilda och andra.

Man kan inte utan fog tala om en svensk modell när det har gällt att forma ett system för hantering av rättsliga konflikter. Blicken har i mångt och mycket varit inriktad en specialisering av de rättsliga sanktionsorganen. Genom att inrätta särskilda prövningsinstanser olika områden har man avsett att öka kompetensen bland den rättstilllämpande personalen och att effektivisera handläggningen. Ibland har specialiseringen skett inom domstolsväsendet, vid andra tillfällen genom att det har inrättats särskilda nämnder, myndigheter osv. I vissa fall har man strävat efter att i första hand lösa uppkomna tvister eller andra rättsliga frågor genom frivilliga överenskommelser. Rättsinstanserna har då förutsätts spela en mer supplerande och rättsutvecklande roll. Inte sällan har man ansett att intresseledamöter bör delta i beslutsprocessen, vilket kan ses som uttryck för en önskan att säkerställa att avgörandena vinner respekt och följsamhet inom berörda delar av samhällslivet.

Specialiseringsvågen synes nu ha passerat sin topp. Utvecklingen är

väg mot att fler och fler specialinstanser slås samman eller på annat sätt samordnas med varandra. Man kan förutsätta att det under de närmaste åren kommer att ske en utvidgning av de allmänna domstolarnas kompetens på bekostnad av specialdomstolar och särskilda nämnder se bl.a. departementspromemorian Domstolsväsendet Organisation och administration i framtiden Ds 1992:38 bet. 1991/92:JuU20

s. departementspromemorian Specialdomstolarna i framtiden Ds 1993:34, prop. 1992/932100 bil. 3 s. 5 samt prop. 1993/94:200 s. 29 f.. Samtidigt pågår arbete med att renodla domstolarnas uppgifter så att deras resurser i större utsträckning kan ägnas huvuduppgiften, nämligen rättskipning i egentlig mening. Ett antal sidofunktioner av främst rättsvårdande karaktär kommer med all sannolikhet att föras bort från domstolarna inom en inte alltför avlägsen framtid, se bl.a. Domstolsutredningens betänkande Domstolarna inför 2000-talet Arbetsupp-

162 Kapitel 4

gifter och förfaranderegler SOU 1991: 106 samt prop. 1992/93: 100 bil. 3 s. 24.

Den förändring som här skisserats innebär en väsentlig förstärkning av de allmänna domstolarnas ställning som rättskipningsorgan. En sådan utveckling bör även kunna leda till en mer allsidig bedömning av de mål och ärenden som prövas och därmed, i bästa fall, gynna en enhetlig rättstillämpning. På samma gång höjs kraven på den kunskap och allmänjuridiska bildning som den enskilda domaren måste besitta. Antalet komplicerade och mer svårlösta rättstvister som domaren ställs inför ökar sannolikt. För att inte arbetsbelastningen, som enligt många redan är för hög, och långa handläggningstider skall utarma rättssystemet krävs effektiva processuella förfaranderegler som möjliggör en enkel, snabb och billig handläggning.

III

ALLMÄNNA

OVERVAGANDEN

Inledning 165

5

Inledning

För att underlätta en undersökning av om det krävs åtgärder för att stärka möjligheterna att driva igenom gruppanspråk har vi valt att dela upp det processuella rättsskyddet i fyra huvudgrupper: l reparation m.m., 2 handlingsdirigering, 3 prejudikatbildning m.m. och 4 samhälls- och processekonomi. l vår studie av eventuella brister i rättsskyddet beaktar vi inte bara förfarandet vid domstol utan också utomprocessuella tvistlösningsalternativ.

Vi har i det föregående talat om att det processuella regelsystemet skall tjäna vissa syften vars yttersta mål är att medverka till att de ändamål som bär upp den materiella rätten får genomslag i samhällslivet. Processordningens funktioner har betecknats med uttryck som reparation, konfliktlösning, prevention, avskräckning, prejudikatbildning, rättsutveckling, rättsskapande m.m. I denna del av betänkandet tar vi ställning till om dessa krav uppfylls på ett fullgott sätt.

Processordningens komplexitet beror den mångfald av krav som ställs den. Att på en och samma gång behandla alla frågor som hänger samman med detta är inte möjligt. Av praktiska skäl måste en utvärdering av det processuella rättsskyddets ändamålsenlighet grundas på ett skärskâdande av mindre delområden. Det är då naturligt att som delningsgrund använda de funktioner processmekanismen skall fylla. Självfallet måste dock behovet av kompletterande åtgärder till stärkande av rättsskyddet prövas med helheten som bedömningsunderlag.

Vi har valt att dela in de uppgifter vars fullgörande tillsammans bildar vad som kan sägas utgöra det processuella rättsskyddet i fyra huvudgrupper.

Den första gruppen rör rättegångens uppgift att i det enskilda fallet skydda de intressen och ändamål som den materiella rätten ger uttryck för. Det är frågan om kraven på att regelsystemet skall erbjuda reell

en möjlighet för envar att få rättsliga konflikter lösta ett sakkunnigt och partsjämbördigt sätt och att tvångsvis kunna driva igenom rättsligt grundade anspråk. Hit hör också säkerställandet av att allmänna intressen bevakas och tillgodoses i överensstämmelse med lagstiftarens avsikt och den funktion rättsreglerna fyller i samhället. Ofta flyter gränsen mellan enskilt och allmänt intresse samman. Tillgodoseendet av det ena är till förmån även för det andra. Utvecklingen går mot

en

166 Kapitel 5

ytterligare sammanvävning av privata och offentliga intressen. Rättsområden som tidigare hållits isär, materiellt och processuellt, integreras i större utsträckning. Tillsyns- och kontrollverksamheten förväntas till viss del föras över från stat och kommun till privata rättssubjekt. Uppgiften att ta till vara allmänna intressen blir i än högre grad angelägenhet

en också för den enskilde. För att fullgöra alla de uppgifter här nämnts

som krävs att processordningen tillhandahåller lättillgängliga prövningsorgan och ett förfarande som är snabbt, billigt och enkelt. Till denna grupp hör ändamål som brukar beskrivas med termer som konfliktlösning, reparation och rättsskydd i inskränkt mening.

Som en andra grupp behandlar vi frågor som hänger samman med processordningens handlingsdirigerande funktion. Rättegångssystemet

och processerna i sig verkar styrande på människors handlande

många sätt. Genom att medverka till att motiven bakom de materiella rättsreglerna slår igenom i samhällslivet har utövandet av rättskipning del i hela rättsordningens moralbildande förlopp. Möjligheten att processa kan dessutom verka avskräckande, ekonomiskt eller annat sätt, såväl individuellt för en förlorande svarande som generellt mot dem som befinner sig i motsvarande situation svaranden. Ett annat

som sätt att uttrycka det vi här främst uppehåller oss vid är att tala om processordningens preventiva verkan.

Som påpekats ovan har den moderna lagstiftningstekniken, med sitt inslag av ramlagar och generalklausuler, fört med sig att behovet

av prejudicerande avgöranden har ökat. De rättstillämpande

organen kommer dessutom sannolikt att i framtiden tilldelas en i högre grad rättsutvecklande och rättsbildande roll. Denna beskrivning stämmer särskilt väl på områden där man kan förvänta sig uppkomsten av gruppanspråk, som inom konsumenträtten och miljörätten. Vi tar upp denna sida det

av processuella regelsystemet som en tredje grupp.

En processuell regelkonstruktion är föremål för ständiga omprövningar och överväganden i fråga om dess effektivitet och ändamålsenlighet. Inte sällan står samhälls- och processekonomiska spörsmål i blickfânget. Att kostnaderna för parterna och för samhället hålls låg

en nivå har stor betydelse för processordningens samlade funktionsuppfyllelse. Ett dyrt och krångligt rättegångsförfarande hämmar självklart enskildas benägenhet att processa. Bristen på genomdrivande rättsliga

av sanktioner skapar utrymme för handlanden som strider mot samhälleliga mål och intressen. Vi har valt att behandla dessa frågor som en särskild kategori.

Katalogiserandet av det processuella rättsskyddet i skilda undergrupper är föranlett av rent framställningstekniska skäl. Det finns inga klart urskiljbara gränser mellan huvudsakligen fullgör en

när en process reparativ, preventiv eller prejudikatbildande uppgift. Lika svårt är det

SOU 1994: 151 Inledning 167

att uttala sig om vilken effekt viss processuell regel eller samling en av regler har processordningens totala funktionsuppfyllelse. Svaret skiftar beroende vilket perspektiv saken. En ur man ser process fyller olika ändamål om man betraktar den fristående eller ingående som i en större helhet. Syftet med, eller motivet bakom, rättegång för det en är mesta ett annat för den enskilde än för en hel intressegrupp eller det allmänna. Dessutom kan verkan i funktionshänseende kort respektive lång sikt variera.

Enligt direktiven har vi att utreda det går förbättra möjligom att heterna att i domstol driva anspråk är eller likartade som gemensamma för en större grupp människor. För rätt kunna bedöma att om det föreligger ett sådant behov är det inte tillräckligt studera i vilken att utsträckning domstolsprövning används instrument för till som att ta vara gruppanspråk. Att processbenägenheten är betyder inte vidare svag utan att det finns behov av kompletterande åtgärder för stärka det att processuella rättsskyddet. Det kan så att gruppanspråk till i vara tas vara erforderlig mån genom utomprocessuella förfaranden och det inte att finns anledning att rubba denna ordning. Vi har visserligen som en av våra utgångspunkter ställt att det i första hand bör ankomma upp det allmänna att tillhandahålla effektiva sanktionsmekanismer. Detta skall emellertid inte ses som ett uttryck för att ökad mängd rättegångar vid en domstol är ett självändamâl, eller önskvärt. Tvärtom ens utövar verkningsfulla sanktionsmöjligheter dämpande effekt uppkomsten en av rättsliga konflikter och därmed också förekomsten av processer. För att utomprocessuella förfaranden grundade frivillighet skall fylla

en rättsskyddande uppgift krävs emellertid att det allmänna tillhandahåller realistiskt användbara mekanismer kan fungera påtrycksom som ningsmedel för parterna att underkasta sig billigare en och enklare utomrättslig prövning.

Ett fullgörande utredningsuppdraget förutsätter alltså också av att alternativa tvistlösningsorgan ägnas intresse. Det säger sig självt det att inte kan bli fråga någon heltäckande genomgång. Det om svenska rättssystemet, tolkat i vid mening, innehåller otal allmänna och ett privata rättskipningsalternativ. Att studera eller uppmärksamma ens samtliga dessa har av tidsskäl varit omöjligt. Det är inte heller troligt att särskilt många av dem har betydelse vid skattning styrkan i det en av processuella rättsskyddet för gruppanspråk. Vi har därför valt att behandla de alternativa tvistlösningsmekanismerna i tämligen generaliserande ordalag. Vissa utomprocessuella instanser t.ex. Allmänna

reklamationsnämnden ägnas dock ett något större utrymme.

SOU 1994: 151 Konfliktläsning, kompensation och rättsskydd 169

6 Brister i det

processuella rättsskyddet

l detta kapitel går vi igenom olika inom- och utomprocessuella förfaranden som gällande rätt erbjuder för att driva anspråk som är gemensamma eller likartade för många människor. Vi redovisar de luckor som vi anser finns i det processuella rättsskyddet för gruppanspråk. Luckorna behandlas utifrån den uppdelning i skilda kategorier som angetts i föregående kapitel. Vi pekar också olika sätt att bota bristerna, främst genom införandet av regler om grupprättegång eller andra former av representativ process.

6.1¶Konfliktlösning, kompensation och

rättsskydd

6.1.1 Allmänt

Under rubriken konfliktlösning, kompensation och rättsskydd reparation tar vi upp vad som i många sammanhang brukar sammanföras under uttryck som "access to courts" eller det vidare begreppet "access to justice". Det är, kort sagt, frågan om i vilken mån de processuella rättsinstanserna står öppna för envar i reell mening så att behovet av rättsskydd för den rättssökande allmänheten tillgodoses i tillräcklig mån. Men det är också frågan om i vilken utsträckning processordningen är anpassad till att hantera anspråk knutna till allmänna intressen. Processbenägenheten är internationellt sett svag i vårt land. Detta behöver, som vi påpekat tidigare, inte betyda att rättsskyddet för enskilda är eftersatt. Som framgår av det som sägs i det följande talar dock mycket för att det finns ett betydande antal rättsanspråk som inte görs gällande, varken vid domstol eller på annat sätt. Det finns många orsaker till att enskilda inte vänder sig till domstol för att driva igenom rättsligt grundade anspråk. I det följande kommer vi att behandla tre, som vi ser det, huvudorsaker. Den första hänger samman med att det för att en rättegång skall komma till stånd måste finnas en rimlig balans mellan vad som står att vinna och konsekvenserna av en förlust. Att processa innebär såväl egna kostnader och olägenheter som en risk att få ersätta motparten hans kostnader. Mot detta skall vägas utfallet av en framgångsrik talan. Missförhållandet däremellan får inte vara för stort. Kostnadsrisken blir

170 Kapitel 6

då ett hinder mot en rättslig aktion. Vi behandlar dessa frågor under rubriken Kostnadsrelaterade faktorer. Också omständigheter som inte är direkt relaterade till rättegångsordningens konstruktion verkar hämmande processbenägenheten. Vi tar upp detta spörsmål som en andra huvudorsak under rubriken Ickerättsliga faktorer. Förhållanden bristande kunskap rättsläget, som om ovetskap om rättskränkningen osv. kan göra att ett berättigat anspråk aldrig görs gällande. Den står i ett fortgående rättsligt förhållande som till motparten och intar typiskt sett underlägsen ställning t.ex. en en arbetstagare, en kredittagare eller hyresgäst är normalt försiktig en mer med att vidta kraftfulla åtgärder för att få igenom sin rätt. Ett individualistiskt processystem inriktat på att underlätta för den enskilde att föra talan i egen sak lämnar endast litet utrymme för avhjälpa denna att typ av brister. Med taleformer representativt slag kan få till av man stånd kompensation eller medverka till att processordningen fyller någon av sina övriga funktioner också i fall då individuell talan förhindras en av psykologiska, sociala eller andra icke-rättsliga faktorer. Som ett tredje delavsnitt behandlas vad vi benämner Särskilda processuella hinder och begränsningar. Den materiella rätten är uppbyggd kring ändamål och syften som de processuella reglerna, och processerna i sig, skall hjälpa till att förverkliga. Genom regler talerätt och andra om processuella principer ställs speciella krav har rätt vem som att påkalla att sanktionsmedlen används. Dessa subjekt, alltså har som tillagts en exklusiv rätt att bevaka skyddsintressena, saknar ibland mod, vilja och resurser att agera rättsligt i den utsträckning är behövlig. som Samtidigt finns det andra är beredda vidta åtgärder som att men som stoppas av regler om processhinder och liknande. På detta sätt kan rättegångsordningen motverka att ändamålen bakom de materiella reglerna slår igenom i samhällslivet.

1.2 Kostnadsrelaterade faktorer

Allmänt

Kostnadsfrågor brukar sägas inta framträdande ställning bland en faktorer som förklarar varför rättsliga anspråk inte görs gällande. Höga rättegångskostnader har tveklöst starkt processavskräckande effekt, en särskilt när det gäller anspråk mindre ekonomisk storlek. Av av uppenbara skäl varierar kostnadskänsligheten mellan olika rättsinnehavare. Alla har inte samma ekonomiska förutsättningar och att processa uppskattar inte sina anspråk till lika värde.

SOU 1994: 151 Konfliktlösning, kompensation och rättsskydd 171

Det är förenat med stora svårigheter att konstruera ett processuellt regelsystem som tar hänsyn till dessa olikheter. Man kan inte i verkligheten helt utjämna de ekonomiska villkoren för medborgarna att processa eller göra en rättslig prövning av samtliga anspråk ekonomiskt försvarbar. Alla processuella rättssystem innehåller erfarenhetsmässigt en gräns vid vilken de olägenheter som i kostnads- och annat hänseende är förbundna med en process väger över den vinst eventuell

som en framgångsrik talan inbringar. Det finns, med den terminologi använt ovan, en skiljelinje mellan å ena sidan individuellt processbara anspråk och å andra sidan icke-individuellt processbara och processimmuna anspråk.

Att ett anspråk betecknas som icke-individuellt processbart att

anger även en framgångsrik individuell talan leder till ett ekonomiskt underskott för den som väcker talan. Kommer i undantagsfall en rättegång till stånd sker det av principiella skäl eller på grund av andra inte kostnadsberoende överväganden. Processens syfte är då i första hand att få till stånd en sanktion mot den som handlat rättsstridigt. För att uppnå

en reell kompensation för den rättskränkte krävs tillgång till representativa taleformer eller andra processuella institut, som medger att den enskilde får sitt anspråk tillgodosett utan att han själv medverkar i processen. Vid processimmuna anspråk är inte ens detta tillfyllest för att göra

en rättegång ekonomiskt vinstgivande.

Också vid individuellt processbara anspråk finns det kostnadsbarriärer mot att processa. Att en framgångsrik talan ger en ekonomisk vinst är inte utan vidare ett tillräckligt skäl för att inleda en rättegång. Faktorer som anspråkets storlek, rättegångsförfarandets omständlighet och olägenheter i övrigt spelar in. Särskilt betydelsefulla är de kostnadsrisker som man utsätts sig för om man vid en förlorad talan är skyldig att ersätta motpartens rättegångskostnader. Det är endast ett fåtal som är villiga att processa om en förlust leder till en kostnadsbörda det tiodubbla eller mer av det egna anspråkets värde.

Hinder av det slag som här tas upp innebär en allvarlig inskränkning i den enskildes rättsskydd. Det är viktigt att också anspråk mindre

av värde görs gällande. Från allmän synpunkt är det bristande rättsskyddet särskilt allvarligt vid gruppanspråk. Det totala anspråksvärdet kan uppgå till ett mycket högt belopp. Opåtalade rättskränkningar riskerar att leda till en snedvridning av konkurrensen eller att gynna miljöstörande verksamhet och motverkar över huvud taget realiserandet av de ändamål som bär upp den materiella rätten. I ett längre perspektiv finns det en risk för en uppluckring av den allmänna laglydnaden och bristande

en respekt för samhällsinstitutionerna.

Gruppanspråk rör inte endast den enskildes privata rätt, som när ett antal konsumenter köpt likadana felaktiga varor eller då ett flertal fastig-

172 Kapitel 6

hetsägare fått sina ägor skadade grund av en och miljöstör-

samma ning. Ett viktigt inslag i det moderna rättssamhället är att lagstiftningen ger uttryck för och värnar om rättigheter som tillkommer alla eller större grupper av människor. Varje person bör tillförsäkras en ren miljö, en god hälsovård, icke-hälsofarliga produkter, skydd mot kränkningar av medborgerliga fri- och rättigheter osv. Man åsyftar då inte rätt

en som tillkommer en bestämd individ i en viss given situation utan något som är gemensamt för flera. Det är ett samhällsintresse att kränkningar av rättigheterna inte sker opåtalat. Ansvaret för att sanktioner kommer till stånd åvilar därför tillsynsmyndigheter och andra offentliga

organ. Deras möjligheter att vidta sanktionsåtgärder är visserligen ytterst beroende av de ekonomiska och personella resurser som ställs till förfogande. Det är dock bara i undantagsfall som kostnaderna i det särskilda fallet har en avgörande betydelse för om en åtgärd kommer till stånd eller inte. Kostnadsrelaterade faktorer av det slag vi diskuterar i detta avsnitt påverkar normalt inte ett offentligt organs handlande. Det som sägs framöver tar därför i första hand sikte på enskilda människors möjligheter att driva igenom sin rätt.

Detta innebär inte att vad som sägs i fortsättningen saknar betydelse för frågan om det behövs åtgärder för att stärka rättsskyddet för allmänna intressen. Som vi framhåller i annat sammanhang talar mycket för att det allmänna måste avlastas ansvaret att ensamt bevaka att gemensamma samhälleliga intressen inte kränks. Också enskilda medborgare och organisationer kan här spela en viktig roll. Faktorer som hindrar dem från att hävda sin egen rätt får då självklart betydelse också för deras möjlighet att agera för att ta till vara allmänna intressen.

Med dessa ord går vi över till att närmare konstatera på vilket sätt kostnadshinder leder till brister i det processuella rättsskyddet för gruppanspråk och hur man i svensk rätt har försökt att överkomma hindren. Vi behandlar för- och nackdelar i kostnadshänseende med olika regler om fördelning av rättegångskostnader i ordinära tvistemål, i småmål och enligt speciallagstiftning, med ekonomiskt bistånd i form av rättshjälp, rättsskyddsförsäkring och andra finansieringsalternativ samt med särskilda processuella institut som kumulation och summarisk process. Som exempel utomprocessuella alternativ som ersättning för domstolsprövning behandlas försäkring som surrogat för skadestånd, ARN, privata nämnder och råd samt de offentliga tillsynsmyndigheternas verksamhet.

SOU 1994: 151 Konfliktlösning, kompensation och rättsskydd 173

Ordinära tvistemål

Rättegångsbalken skiljer mellan ordinära tvistemål och s.k. småmål. De senare omfattar rättegångar där värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger ett halvt basbelopp 17 600 kr för 1994. Övriga processer betecknas som ordinära mål.

Det finns olika möjligheter att fördela rättegångskostnaderna mellan parterna i en rättegång. Huvudalternativen är 1 att låta tappande part stå hela kostnaden, 2 att lägga kostnadsansvaret den ena parten oavsett utgången i målet och 3 att kvitta kostnaderna. Svensk rätt innehåller exempel på samtliga dessa alternativ. Huvudregeln enligt rättegångsbalken är att den som förlorar målet skall ersätta motparten dennes kostnader fullt ut.

Som påpekats tidigare är ett anspråk värt en rättegång bara om det föreligger en rimlig proportion mellan anspråkets storlek och den kostnadsrisk som processen innebär. Ingen rättegång har en given utgång. Även den sig säker ha rätten sin sida måste

som anser att ta risken av en processförlust i beräkning när han överväger om han skall väcka talan vid domstol eller inte.

Gruppanspråk rör som regel sammanlagt tämligen höga belopp. De ekonomiska konsekvenserna av processens utfall är betydligt större för svaranden än för varje enskild kärande. Har t.ex. 100 personer likartade anspråk om vardera 1 000 kr gäller en process angående ett av anspråken ett värde av 1 000 kr för käranden men 100 000 kr för svaranden. Förlorar svaranden målet får han räkna med att domen har en betydande bevisverkan i senare mål. Han kan också spekulera i att en ogillande dom har en psykologiskt hämmande verkan övriga anspråkshavares processbenägenhet, även om ogillandet grundas omständigheter hänförliga till det särskilda fallet.

Käranden kan därför, också i ett mål där yrkat belopp uppgår till ett mindre värde, vänta sig att svaranden lägger ned stora kostnader juridiskt biträde, bevisning osv. För att bemöta motståndet krävs åtgärder som ökar kärandens egna utgifter i processen. Proportionen mellan vad som står att vinna för käranden och den kostnadsrisk rättegången innebär för honom gör att en process framstår som ett ekonomiskt alltför äventyrligt alternativ.

Missförhållanden detta slag inträder inte endast då varje enskilt

av anspråk är av i egentlig mening ringa värde. Redan i inte alltför komplicerade mål blir rättegångskostnaderna, särskilt för ombudsarvode och bevisning, förhållandevis höga. I mål om produktansvar, miljöskador och liknande är det inte ovanligt att kostnaderna för vardera parten överstiger 100 000 kr.

174 Kapitel 6

Att förlorande part har ett obegränsat för rättegångskost-

ansvar naderna i målet medför att värdegränsen måste sättas tämligen högt för när en rättegång framstår som en realistisk väg att driva igenom

ett anspråk. Också anspråk väsentlig ekonomisk betydelse för den

av enskilde riskerar att inte göras gällande vid domstol grund den

av kostnadsrisk som år förbunden med

en process.

Småmålsförfarande

Kostnadsregleringen i småmäl avviker i två avseenden från

den som gäller i ett ordinärt tvistemål. Vinnande part kan inte få ersättning för ombudskostnad, utöver för och uppehälle i samband med

resa sammanträde om parten inte behövt inställa sig personligen. Inte heller kan ersättning utgå för en parts arbete och tidsspillan. Däremot medges ersättning för kostnader för rådgivning enligt rättshjälpslagen motsvarande ett rådgivningstillfälle för varje instans.

Den särskilda kostnadsregeln innebär att part i ett småmål löper

en mindre risk att tyngas ner av ett betydande kostnadsansvar han

om förlorar målet. Möjligheten att vända sig till domstol är därigenom reellt större än i ett ordinärt tvistemål, för det fall parten kan föra sin talan på egen hand. Det kvarstår dock undre gräns för när rättegång är

en en ekonomiskt försvarbar. Att processa kräver att sätter tid för att

man av förbereda och utföra sin talan, för inställelse vid domstolen

m.m. Kostnaderna för detta kan uppgå till förhållandevis stora belopp,

t.ex. i form av förlorad arbetsinkomst. Dessa kostnader är inte ersättningsgilla. Också ett anspråk av tämligen enkel rättslig beskaffenhet måste därför uppgå till åtskilliga hundra kronor för att domstolsvägen skall framstå som ett realistiskt alternativ trots att risken att utsättas för ett större kostnadsansvar om talan ogillas är kraftigt reducerad.

Anser sig parten inte vara i stånd att driva hand

processen egen leder en kostnadsreglering inte medger ersättning för ombudsarvode

som till ett minskat utrymme för den enskilde att vända sig till domstol. Redan i ett ärende av enklare slag kan ett ombudsarvode beräknas uppgå till flera tusen kronor. Här kan nämnas att rättshjälpstaxan för år 1994 stadgar timersättning 910 kr inkl. mervärdeskatt. Är rättsansprå-

en om ket av mer komplicerat slag ökar arvodets storlek betydligt. Redan vid en arbetsinsats från ombudet omkring 20 timmar överskrids värdegränsen för småmålsförfarandet ca. 17 000 kr. Också vid ett anspråk av denna storlek kan alltså en framgångsrik domstolsprocess leda till

en ekonomisk förlust om vinnande part tvingas bära sin ombudskost-

egen nad.

SOU 1994: 151 Konfliktlösning, kompensation och rättsskydd 175

Man skall inte underskatta enskild parts behov juridiskt en av biträde. Gruppanspråk rör ofta tvister mellan privatperson konsuen ment, hyresgäst osv. och en näringsidkare. Den företräds i senare domstol regelmässigt ett juridiskt ombud. Näringsidkaren har normalt av en annan vana vid rättsliga tvister än den enskilde. En privatperson är mer kostnadskänslig än en näringsidkare som har möjlighet att dra av utgifterna för rättegången kostnad i rörelsen. Den enskilde som en hamnar typiskt sett i ett underläge han för sin talan själv. Rätten om skall visserligen genom materiell processledning vägleda parterna genom att avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i deras framställningar, särskilt om parten saknar juridiskt ombud. Det ankommer emellertid inte på domstolen att annat än i undantagsfall lämna råd i själva parterna saken, såsom beträffande vilka omständigheter eller vilken bevisning parten bör åberopa. Detta skulle inkräkta på domstolens opartiskhet. Genom att en enskild part alltid själv måste bära sin egen ombudskostnad blir gränsen för när ett anspråk är individuellt processbart typiskt sett högre i ett smämål än talan skulle ha handlagts om som ett ordinärt tvistemål. Den enskildes alternativ är då antingen inte att processa alls eller att processa utan ombud. Väljer han det får senare han räkna med att motparten, om denne är näringsidkare, har juridiskt biträde. Styrkeförhållandet i rättegången blir ojämnt, till nackdel för den enskilde. På detta sätt konserverar och förstärker småmålsförfarandets kostnadsreglering en redan rådande obalans i processen. De särskilda handläggningsreglerna för smämål är inte avsedda att tillämpas om det finns en bakomliggande tvist rörande ett högre värde än ett halvt basbelopp eller om utgången är synnerlig annars av betydelse för bedömningen andra föreliggande rättsförhållanden. av Talan skall då, trots det enstaka anspråkets mindre värde, behandlas som ett ordinärt tvistemål. Det kan tyckas att detta utesluter gruppanspråk handläggs som att enligt reglerna om smämål. Gruppanspråkens totala värde överstiger normalt mångfaldigt värdegränsen ett halvt basbelopp. Det är emellertid inte givet att ett gruppanspråk grund därav handläggs ordinärt som ett tvistemål. Domstolen kan inte hand bestämma anspråk egen att ett som understiger beloppsgränsen skall tas ett ordinärt mål. Valet upp som av handläggningsform disponeras så till vida parterna det krävs av att att någon av dem yrkar att målet skall handläggas ordinärt mål. som ett Vidare förutsätter undantagsbestämmelsen att utgången i målet är av synnerlig betydelse för bedömningen andra föreliggande rättsförav hållanden. Det är inte alltid så är fallet bara därför flera har att personer likartade anspråk. Att målets utgång har prejudikatverkan inte är t.ex. tillräckligt.

176 Kapitel 6

I många fall får man dock räkna med att talan rörande anspråk som är eller likartade för ett större antal människor handläggs gemensamma ordinära tvistemål. Då gäller i kostnadsfrågan att förlorande part som skall ersätta vinnande part fullt ut för dennes kostnader, dvs. även för ombudsarvode och parts arbete och tidsspillan. Rättegången är alltså förenad med det slag kostnadsrisk som vid tidpunkten för småav målslagens tillkomst och alltjämt anses leda till att den enskildes rättsskydd eftersätts i fråga anspråk som har ett litet ekonomiskt om värde.

Särskilda kostnadsregler

Inom speciallagstiftningen återfinns flera håll bestämmelser om en kostnadsfördelning mellan parterna än den som följer av annan huvudregeln i rättegångsbalken, dvs. vinnande part skall ha full ersättning. Särskilt vid rättegång i särskild domstol och i specialdomstol är det vanligt med ett annorlunda utformat kostnadsansvar. I ansökningsmål vid vattendomstolen skall sökanden svara för såväl egna som motpartens kostnader, oavsett utgången i målet. Motsvarande gäller i de flesta mål vid fastighetsdomstol, t.ex. fastighetsbildningsmål och expropriationsmål. I arbetstvister kan Arbetsdomstolen eller en tingsrätt förordna att vardera parten skall bära sin kostnad om den part som förlorat målet hade skälig anledning att få tvisten prövad. I mål som prövas vid Statens va-nämnd är huvudregeln att vardera parten står sin kostnad s.k. kvittning. Nämnden kan dock tillerkänna vinnande part ersättning från motparten det finns särskilda skäl för det. Ytterligare om exempel finns. Gemensamt för de fall som tagits upp är att ett kostnadsansvar för förlorande part är mindre väl förenligt med innehållet i den materiella rätten eller med de funktioner som rättstillämpningen i det särskilda fallet är avsedd att fylla. Inom vattenrätten, expropriationsrätten osv. gäller som en grundläggande princip att den vill vidta åtgärd skall ersätta samtliga som en de skador och olägenheter i övrigt som åtgärden orsakar. Att lägga kostnadsbördan för den som vill vidta åtgärden vidgar en process möjligheten för den lider en endast begränsad skada att få sitt som ersättningsanspråk prövat. Sökanden kan beakta rättegångskostnaderna sätt andra kostnader vid en ekonomisk analys av om samma som tillstånd till åtgärden skall sökas eller inte. Att sökanden har ett exklusivt kostnadsansvar utgör å andra sidan också en risk för att det framställs rättsligt ogrundade ersättningsanspråk. Det öppnar möjlighet för mer eller mindre obefogade processer. Denna fara motverkas bl.a. av att

SOU 1994: 151 Konfliktlösning, kompensation och rättsskydd 177

rätten att väcka talan om anspråk talerätten enligt uttalanden

- - av lagstiftaren är förbunden med särskilda villkor.

Att part i en arbetstvist har möjlighet att få kostnaderna kvittade möjliggör att principiellt viktiga tvistefrågor blir prövade

parternas gemensamma bekostnad. En sådan kostnadsfördelning stämmer väl överens med Arbetsdomstolens prejudikatbildande och rättsutvecklande uppgift. Det ligger i båda parters intresse att rättstillämpningen

ger svar

oklara rättsfrågor. Som botemedel mot kostnadshinder har kvittningsregeln emellertid mindre betydelse. Processen vid Arbetsdomstolen förs huvudsakligen av resursstarka arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer. För dem är säkert rättstvisten i sak viktigare än de eller mindre

mer höga kostnader som rättegången är förenad med. Det torde

vara mer ovanligt att enskilda arbetstagare vid tingsrätt utan stöd från

processar sin organisation i mål av prejudikatvärde.

Kostnadsreglering är ett effektivt styrmedel att försvåra eller underlätta för enskilda att vända sig till domstol eller rättslig

annan instans. Huvudregeln i rättegångsbalken, att kostnadsansvaret följer utgången i sak, leder i vissa situationer till att den materiella rätten inte effektueras i den omfattning som krävs för att dess ändamål skall slå igenom med full kraft i samhället. En ändrad kostnadsfördelning kan då vara en tillräcklig åtgärd för att rätta till bristen. Emellertid innebär

en avvikande kostnadslösning att man förlorar de fördelar motiverat

som valet av huvudregelns utformning. Varje kostnadsregel har dessutom sina särskilda nackdelar. Vi återkommer till dessa frågor

senare.

Sammanfattningsvis menar vi att reglerna om en annan fördelning

av kostnaderna än att en vinnande part skall ha full ersättning har ett ganska begränsat inflytande på det processuella rättsskyddet för gruppanspråk i stort. Speciella kostnadsregler förekommer endast för vissa särskilda målgrupper. De är oftast förenade med andra processuella särregler, t.ex. särskilda talerättskrav, som har en dämpande effekt processbenägenheten.

Rättshjälp

Samhället kan genom att erbjuda ekonomisk hjälp väsentligt reducera den kostnadsrisk som en rättegång innebär för enskilda och vidga utrymmet för när en process ter sig ekonomiskt försvarbar.

Det svenska rättshjälpssystemet är utformat så sätt att staten betalar i princip samtliga kostnader som parten i fråga ådrar sig i rättegången, utom ersättning för partens arbete och tidsspillan. Den rättssökande får stå en viss självrisk. Rättshjälpen omfattar inte eventuell ersättningsskyldighet för motpartens kostnader.

178 Kapitel 6

Rättshjälp kan bidra till att öka det processuella rättsskyddet för enskilda i båda de avseenden som vi har tagit upp tidigare. Rättshjälpen kan dels sänka ribban för när ett anspråk är individuellt processbart och dels motverka att det uppstår disproportioner mellan vad en framgångsrik process inbringar och den kostnadsbörda som en förlorad talan innebär.

Att en rättegång ger upphov till kostnader som inte är ersättningsgilla är aktuellt främst för smâmålen. Det är endast för dessa som rättegångsbalken gör avsteg från huvudprincipen om fullt kostnadsansvar för förlorande part, genom att undanta ombudskostnad samt parts arbete och tidsspillan. Inte heller rättshjälpen omfattar kostnader av sistnämnda slag. Vidare får ett rättshjälpsbiträde förordnas i småmâl endast om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller sakens beskaffenhet. Exempel när biträde kan förordnas är att en part på grund av sjukdom, språksvårigheter eller liknande har svårt att ta till vara sina intressen. Det kan också föreligga ett allmänt intresse av att ett biträde förordnas, om målet har prejudikatintresse eller om tvisten i övrigt är av rättsligt komplicerat slag.

Begränsningarna medför att det knappast kan hävdas att rättshjälpssystemet gör det mer förmånligt för enskilda att göra gällande små anspråk om talan handläggs som ett småmål än om den handläggs som err ordinärt mål. Parten har ingen möjlighet att få ersättning för arbete och tidsspillan. Utsikterna till biträdesförordnande är små. Och även om ett biträde förordnas måste parten själv bidra till kostnaderna genom att betala en självrisk. En tvåbarnsförälder med en månadsinkomst 15 000 kr måste betala dels en grundavgift för närvarande 3 470 kr och dels en tilläggsavgift om 20 procent samtliga kostnader som överstiger f.n. 3 440 kr dock högst tre gånger grundavgiften. Dessa avgifter får parten själv betala även om han vinner målet, till den del de är hänförliga till biträdeskostnaden. Överstiger anspråksvärdet avgifterna för biträdeskostnaden medverkar rättshjälpen till att göra anspråk processbara inte är det. Mycket talar dock för att rätten till

som annars biträdeshjälp är så restriktiv att rättshjälpens betydelse i detta avseende är tämligen ringa.

En rättegång kan föra till en ekonomisk förlust för den vinnande parten också genom att motparten saknar ekonomisk möjlighet att infria sitt kostnadsansvar. Rättshjälpen har då en mer påtaglig rättsskyddande funktion. Dess inverkan på en parts processbenägenhet måste dock betraktas som låg, närmast obefintlig. Det framstår som främmande att någon skulle grunda valet på att till domstol eller inte en analys

motpartens ekonomiska ställning som ger vid handen att denne har av medel att betala huvudfordringen men inte rättegångskostnaderna.

SOU 1994: 151 Konfliktlösning, kompensation och rättsskydd

Enligt vår mening är det främst att reducera den ekonomiska genom börda som läggs käranden han förlorar målet rättshjälpen om som underlättar för enskilda att göra gällande till rättsligt grundade synes anspråk. Ett anspråk tål högre totala rättegångskostnader utan att vad som står att vinna framstår alltför ringa i förhållande till kostnadssom risken. I vilken grad detta påverkar gränsen för när ett anspråk anses värt att processa om är dock svårt att bestämt uttala sig Svarandens om. bedömning av vilka kostnader skäligen bör få föranleda görs en process vid gruppanspråk med utgångspunkt från totala fordran. Är gruppens gruppen av någorlunda storlek och uppgår de sammanlagda anspråken till ett större belopp får räkna med att kostnaderna för i synnerhet man ombudsarvode och bevisning blir betydande. För anspråk i egentlig av mening mindre värde kan rättshjälp då i många fall utesluten. Rättsvara hjälp får nämligen inte beviljas den saknar befogat intresse som av att sin sak behandlad. Exempel detta är att tvisten eller anspråket rör ett obetydligt ekonomiskt värde jämfört med de kostnader kan som beräknas uppstå. Undantag härifrån kan förekomma tvisten har om betydelse även för andra fall. Beviljas rättshjälp gör emellertid kostnadsrisken avgifter och ersättningsskyldighet för motpartens kostnader - - att det ändå krävs anspråk av en inte obetydlig storlek för rättegång att en skall framstå som ekonomiskt försvarlig. Möjligheten att bevilja rättshjälp är inskränkt rättshjälp inte genom att erhålls om frågan kan anstå till dess rättslig angelägenhet där en annan anspråket stöder sig på väsentligen likartad grund har avgjorts slutligt. Syftet med regeln är att minska statens kostnader då det föreligger flera tvister med gemensamma grundläggande bevis- eller rättsfrågor. Kostnaderna för utredning och arvode till biträde uppgår då vanligen till betydande belopp, inte minst vid tvister om produktansvar och liknande. För den som stängs ute från förmånen rättshjälp med hänvisning av till ett annat pågående ärende, det s.k. pilotfallet, sätts ett effektivt stopp för vidare rättsligt agerande. Å andra sidan kan pilotförfarandet innebära att vederbörande får bevis- och rättsfrågor avgörande betydelse för av sitt anspråk prövade helt kostnad. Även domen i pilotutan egen om målet inte har bindande rättsverkan i de efterföljande målen kan dess styrka i bevishänseende medföra framstår kostnadsatt en process som mässigt mer attraktiv. För käranden i pilotmålet blir situationen snarast den Det motsatta. faktum att processen ur svarandens synpunkt gäller än bara mer kärandens anspråk framstår än tydligare. Kostnaderna på båda sidor blir större. I jämförelse med om alla anspråk handläggs gemensamt i en rättegång undandras käranden dessutom möjligheten fördela att kostnaderna för kärandesidans utredning och ombudsarvode mellan flera. Den kostnadsrisk som käranden tar på sig genom rättegången ökar. Han

180 Kapitel 6 sou 1994: 151

känner sig lätt hamna i en framskjuten, isolerad och mer utsatt position. Flera skäl talar alltså för att pilotregeln verkar hämmande processbenägenheten. Man vill inte hamna i pilotstolen utan avvaktar och hoppas att någon annan skall väcka talan först.

Rättsskyddsförsäkring

De flesta personer har någon form av försäkring, oftast en hem- eller villahemförsäkring, där det ingår ett rättsskydd. Medan rättshjälpen endast ersätter en parts egna kostnader sträcker sig rättsskyddet längre och omfattar även parts ersättningsskyldighet för motpartens kosten nader. Rättsskyddsförsäkringen innebär därför en väsentligt minskad kostnadsrisk att processa också i jämförelse med rättshjälpssystemet. Försäkringsskyddet är emellertid inskränkt i vissa avseenden. Rättsskyddsförsäkringen gäller normalt endast för tvister som kan prövas allmän domstol eller vid särskilda domstolar som fastigav hetsdomstol och vattendomstol. Den gäller inte vid prövning av administrativ myndighet eller vid förvaltningsdomstol. Försäkringen kan alltså inte tas i anspråk i ett tillståndsärende enligt miljöskyddslagen eller för att finansiera ett överklagande av ett myndighetsbeslut som kränker försäkringstagarens rätt. Som regel undantas också tvister som har samband med arbete, yrkes- eller tjänsteutövning eller någon annan förvärvsverksamhet. Vissa rättsskyddsförsäkringar omfattar inte heller tvister om fel i fastighet, om tvistevärdet understiger ett basbelopp. Rättsskyddet är subsidiärt i förhållande till rättshjälpen. Kostnader kan eller skulle ha kunnat betalas staten som en rättshjälpssom av kostnad ersätts inte försäkringen. Ersättning utgår inte heller för genom eget arbete eller tidsspillan, för tilläggsavgift enligt rättshjälpslagen egen och för kostnader inte ersätts av staten grund av pilotmålsregeln som i rättshjälpslagen. Flertalet rättsskyddsförsäkringar begränsar dessutom rätten till ersättning för ombudsarvode i småmål samma sätt som gäller för rättshjälpen. Högsta ersättningsbelopp uppgår som regel till omkring 100 000 kr. Försäkringstagaren skall betala en självrisk ca. 1 000 kr jämte tjugo procent överskjutande belopp. Det förekommer vid pilotmål att en försäkringsgivare medger att den processar piloten får utnyttja som också övriga anspråkshavares rättsskydd om dessa förbinder sig att inte själva utnyttja sina försäkringar. Rättsskyddet medför att kärandens kostnadsansvar vid en förlorad talan är begränsat. Proportionen mellan vad som står att vinna och vad kan förloras förändras drastiskt. Höga kostnader för utredning och som ombudsarvode har inte avskräckande effekt processviljan. Den samma

SOU 1994: 151 Konfliktlösning, kompensation och rättsskydd 181

enskilde riskerar endast att i form av en självrisk betala mindre del

en av de totala kostnaderna.

För anspråk av litet ekonomiskt värde som rör komplicerade rättseller bevisfrågor är dock självrisken tillräckligt stor för att avskräcka från att väcka talan. En förlorad talan kan innebära en ekonomisk börda

tiotusentals kronor. Man kan inte heller räkna med att försäkringsgivaren utan vidare medger att rättsskyddet tas i anspråk det inte

om föreligger ett någorlunda rimligt förhållande mellan försäkringstagarens anspråk och de kostnader en rättegång kan föranleda. Försäkringstagaren skall ha ett befogat intresse av att få sin sak prövad, på samma sätt

som gäller vid rättshjälp. Det kan också tänkas att ersättning nekas den grunden att kostnaderna inte varit nödvändiga eller inte framstår som skäliga.

Sammanfattningsvis menar vi att rättsskyddsförsäkringen förbättrar de ekonomiska förutsättningarna för enskilda att vid domstol driva igenom anspråk som inte är av alltför litet värde. Hur stor förbättringen är avgörs av frågor som premiesättning och självriskens storlek. Det är försäkringsgivaren som i praktiken ensam bestämmer försäkringsskyddets närmare omfattning. Hur utvecklingen framöver kommer att bli är osäkert. Man kan inte bortse från risken att försäkringsgivaren inskränker eller annat sätt försämrar skyddet om det uppstår ett stort antal kostnadskrävande rättstvister på ett visst rättsområde. Ett exempel på inskränkningar är att flera av de större försäkringsbolagen under senare år har begränsat rätten till ersättning för ombudsarvode i småmål. Försäkringens betydelse för det processuella rättsskyddet för

gruppanspråk begränsas också av samma typ pilotfallsregel vid rätts-

av som hjälp. Den kraftigt reducerade kostnadsrisk följer med rätts-

som skyddsförsäkringen gör dock att rollen kärande i pilotmålet framstår

som som mindre motbjudande. Det bör också framhållas att rättsskyddets betydelse begränsas av att inte alla människor är försäkrade. Särskilt hos ekonomiskt svaga grupper, dvs. bland dem är i störst behov

som av hjälp, kan andelen oförsäkrade vara hög.

Andra finansieringsalternativ

Det finns flera sätt vilka en rättegång kan finansieras med medel från utomstående. Rättshjälp och rättsskyddsförsäkring har behandlats i det föregående. Vi skall här ta upp ytterligare några alternativ.

Det förekommer i andra länder att man bildar särskilda fonder från vilka anslag kan ges till den som vill föra talan i viss fråga. Fonderna

en byggs upp antingen genom tillskott från allmänna budgetmedel eller via särskilda avgifter från dem som bedriver verksamhet inom berörda

182 Kapitel 6

områden. Även privata fondalternativ förekommer. Fördelen med fondlösningar är att man kan styra hjälpinsatserna till områden där behovet ekonomiskt bistånd är störst. Även med begränsade

av resurser kan man nå en påtaglig effekt processbenägenheten. Risken är dock att prioriteringen mellan olika behovsområden alltför mycket styrs av förvaltarnas personliga övertygelser.

Ett fondalternativ av annan modell är att bilda en fond vilken på samma sätt som en försäkring lämnar ersättning till skadelidande. Exempel detta är den internationella oljeskadefonden. Karakteristiskt för fonder av detta slag är dock att de i första hand ställer enskilda i ett bättre rättsläge i materiellt hänseende. De processuella fördelarna är inte lika framträdande.

Det förekommer ibland att enskilda processer som har ett mer allmänt intresse bekostas av ideella organisationer, branschanslutningar och liknande. I Sverige har detta hittills förekommit främst inom miljörätten, i synnerhet genom bistånd till enskilda från stiftelsen Miljöcentrum. Frivilliga insatser från utomstående är till stor hjälp för den som inte själv har ekonomiska förutsättningar att driva en omfattande och kostsam process. Bistånd av detta slag kan dock aldrig tjäna som garant för den enskildes rättsskydd. Att säkerställa realistiska möjligheter för envar att få sin rätt tillgodosedd är ett allmänt rättssäkerhetskrav som varken kan eller bör infrias på frivillighetsbasis.

Kumulation

Hanteringen i domstol av flera individuella anspråk kan underlättas avsevärt genom att talan om anspråken handläggs gemensamt. Enligt rättegångsbalken är kumulation obligatorisk om två eller flera käromål stöder sig väsentligen samma grund. I andra fall får rätten förordna om gemensam handläggning om det är till gagn för utredningen. Det är då främst fråga om käromål där grunderna är likartade.

Kumulation förutsätter normalt att målen väckts vid samma domstol och att domstolen är behörig samt att samma rättegångsform är tillämplig för målen. Handläggs målen vid olika domstolar har dessutom Högsta domstolen möjlighet att ansökan av en part eller underrätten förordna att målen skall förenas i en rättegång vid någon av domstolarna. Förutsättningen är att en sammanläggning har väsentliga fördelar för handläggningen av målen och inte innebär betydande olägenhet för någon part. Den domstol dit målen förts kan bestämma att ett eller flera av målen skall drivas som pilotmål medan övriga mål vilandeförklaras.

En förening av flera mål i en rättegång fyller i första hand en processekonomisk funktion men en gemensam handläggning kan också

SOU 1994: 151 Konfliktlösning, kompensation och rättsskydd 183

medverka till att domstolsprövning blir realistiskt alternativ för

ett mer enskilda. Bevisning och annan utredning behöver bara förebringas

en gång inför rätten och kostnaden kan fördelas mellan flera kärande. Väljer dessa att företrädas av samma ombud reduceras kostnaden för dennes arvode. Eftersom också svarandens kostnader blir totalt sett lägre är kostnadsansvaret vid en rättegångsförlust mindre betungande för varje kärande jämfört med om talan prövas vid ett antal individuella

processer.

Att en process kan leda till ekonomisk förlust för den vinnande

en parten beror i allt väsentligt att processen upphov till kostnader

ger som motparten inte är ersättningsskyldig för. Enligt den svenska processordningen gäller detta i första hand kostnader för ombudsarvode i småmål. Vid gruppanspråk får räkna med att kostnaderna för

man ombudsarvode blir tämligen höga även om flera käromål kumuleras. Det är vidare inte säkert att parterna önskar att företrädas ombud.

av samma Även kumulation medför ekonomiska fördelar för

om parterna är därför dess betydelse för vid vilken värdegräns ett anspråk är individuellt processbart endast marginell.

Däremot kan de partsekonomiska vinsterna ha viss utjämnande

en effekt missförhållandet mellan vad man kan vinna respektive riskerar att förlora vid en process. Särskilt i skadeståndsmål där bevisning

om orsakssammanhang och dylikt kräver omfattande tids- och kostnadskrävande utredningar innebär en gemensam handläggning fleras anspråk

av väsentliga kostnadsbesparingar för parterna. För att uppnå vinsterna krävs emellertid att kärandena redan före rättegången kommer överens om ett samfällt agerande eller att det finns en pågående rättegång

som den enskilde kan kumulera sin talan med. Bara under dessa förutsättningar kan kumulationsreglerna göra ekonomiskt oför-

en annars svarlig talan möjlig.

Kumulation är praktiskt genomförbar endast antalet parter är

om någorlunda begränsat. Vid gruppanspråk kan uppgå till flera

gruppen hundra, tusen eller hundra Att hantera så mångas talan

tusen personer. i en och samma rättegång inom ramen för rättegångsbalkens förfarandeformer är ogörligt. Både domstolen och parterna försätts i

en orimlig situation. För att göra processer av detta slag hanterbara krävs annorlunda handläggningsformer, t.ex. med inslag av representativ talerätt.

Sammanfattningsvis menar vi att möjligheten till

en gemensam handläggning av fleras anspråk endast i undantagsfall leder till

att man lyckas övervinna kostnadshinder mot att processa. Kumulation medverkar bara i liten del till uppkomsten av nya processer. Däremot fyller den gemensamma handläggningen en viktig kostnadsbesparande funktion i de fall talan väl väcks. Kumulation ett fundament i den enskildes

som

184 Kapitel 6

processuella rättsskydd sammanhänger alltså i allt väsentligt med främst processekonomiska hänsyn.

Summarisk process

Inom ramen för vad som brukar kallas den summariska processen handläggs ärenden om betalningsföreläggande, handräckning och särskild handräckning. Talan tas upp av kronofogdemyndigheten. Förfarandet är snabbt, billigt och enkelt. Det utnyttjas framför allt av näringsidkare, myndigheter och andra för att driva in fordringar mot enskilda. Processen är uteslutande inriktad att tvinga fram en i egentlig mening otvistig prestation. Den rättsliga prövningen av anspråken är ytterst översiktlig. Någon betydelse som förstärkning av det processuella rättsskyddet för gruppanspråk har den summariska processen inte.

Särskilda domstolar, specialdomstolar och domstolsliknande nämnder

Det svenska domstolsväsendet har under de senaste trettio åren genomgått stora förändringar. Ett väsentligt inslag i strukturomvandlingen är att det vid sidan av de allmänna domstolarna har skapats ett antal särskilda domstolar, specialdomstolar och domstolsliknande nämnder. Vissa av dessa är organisatoriskt knutna till de allmänna domstolarna, t.ex. fastighetsdomstolarna och vattendomstolarna. Andra, som Arbetsdomstolen och Marknadsdomstolen, .är helt fristående. Exempel domstolsliknande nämnder är hyres- och arrendenämnderna och Koncessionsnämnden för miljöskydd.

Denna typ av domstolar och nämnder har inrättats i syfte att effektivisera rättstillämpningen genom att, i större eller mindre mån, höja sakkunskapen hos ledamöterna, erbjuda en snabbare och billigare process och ge intressegrupper ett ökat inflytande rättsutvecklingen. Behörigheten är som regel exklusiv och begränsad till ett visst rättsområde. Flera av specialorganen fungerar som sista, någon som enda, instans.

Vid domstolarna och nämnderna handläggs ofta anspråk som är

eller likartade för ett större antal människor. Detta sätter gemensamma sin prägel processens utformning. Som framgått ovan är kostnadsregleringen normalt en annan än rättegångsbalkens huvudregel om fullt ansvar för den förlorande parten. Också handläggningsreglerna uppvisar särdrag. Vilken betydelse detta har i handlingsdirigerande och processekonomiskt hänseende eller för rättstillämpningens prejudikatska-

Konfliktlösning, kompensation och rättsskydd 185

pande och rättsutvecklande funktioner tar vi i kommande avsnitt.

upp Här koncentrerar oss i vad mån en specialisering rättskipningen

av gör det mindre kostsamt för enskilda och andra att ta till sina

vara intressen.

Mål vid fastighetsdomstolen och vid vattendomstolen rör mestadels tillåtlighets- och ersättningsfrågor enligt den materiella rättens

som innehåll bör lösas i ett sammanhang. Detta ställer krav särskilda regler till skydd för den som har ett berättigat anspråk knutet till den åtgärd som tillåtlighetsfrågan rör. Bestämmelser om kungörande

av ansökan, om kallelse okända sakägare och om begränsad verkan av återkallelse, att domstolen har ett betydande utredningsansvar och att sökanden bär ett exklusivt kostnadsansvar stärker möjligheten för den enskilde att få sina krav prövade och tillgodosedda. Också ekonomiskt små anspråk uppmärksammas och kan hävdas utan alltför stora olägenheter.

Vid Arbetsdomstolen handläggs arbetstvister betydelse för hela

av arbetsmarknaden. Det kan gälla löne- eller andra ersättningsfrågor

som berör stora löntagargrupper och många arbetsgivare. Som exempel kan nämnas frågan om tolkning av ett kollektivavtals bestämmelser

om semesterersättning eller om uppräkning lön med någon tiondels

av procent. För den enskilde arbetstagaren har sådan tvist tämligen

en en ringa ekonomisk betydelse. Totalt sett rör det sig emellertid ofta

om stora värden. Att tillåta en representativ talan är då det kanske enda realistiska alternativet för att få tvisten rättsligt prövad. Denna möjlighet finns i arbetstvister genom att arbetsmarknadens organisationer har rätt att föra talan för sina medlemmars räkning utan särskild fullmakt.

En stor del av ärendena vid hyresnämnden rör hyressättningstvister. Det kan ibland bli fråga om att samtidigt pröva ett stort antal tvister

av likartad beskaffenhet. Nämnden kan då välja att pröva ett eller flera typfall och låta avgörandet i dessa bestämma utgången i övriga mål. Kostnaden för att driva igenom ett anspråk blir typiskt sett lägre. Detta gynnar enskilda med små krav eftersom kostnaderna vid nämnden kvittas.

En annan nämnd där talan om gruppanspråk kan förekomma är Statens va-nämnd. Denna uppvisar dock inte några processuella särdrag, utöver kostnadsbestämmelser, som underlättar hanteringen

av massanspråk.

Talan vid Marknadsdomstolen har ett i huvudsak prospektivt, framåtblickande, syfte. Den talerätt tillkommer myndigheter och

som organisationer omfattar inte annat än undantagsvis frågor ersättning

om till enskilda. Detsamma gäller talan vid Koncessionsnämnden för miljöskydd som har att pröva frågor om tillstånd, förbud, försiktighets- och återställningsåtgärder samt miljöskyddsavgift. Eftersom enskilda

186 Kapitel 6

personer saknar eller har förhållandevis liten möjlighet att föra talan vid dessa instanser är deras betydelse som förstärkning av det processuella rättsskyddet för individuella anspråk inte stor. Här bör dock uppmärksammas enskilda sakägares möjlighet att få beslut i tillsynsärenden överprövade vid Koncessionsnämnden.

Innehållet i den materiella rätten ställer olika krav processordningens utformning. Förfarandet vid en särskild domstol eller vid en specialdomstol kan bättre anpassas till de särskilda ändamål som processen skall bidra till att förverkliga än vad som är möjligt inom ramen för ett allmänt processuellt regelverk som rättegångsbalken. Det finns emellertid allvarliga betänkligheter mot att i hög grad specialisera rättskipningen. Både praktiska och principiella skäl talar för att ett lands rättsordning bör vara uppbyggd kring en stark allmän domstolsorganisation. Allt tyder på att vi i Sverige under de närmaste åren kommer att få en minskning av antalet fristående råttskipningsinstanser. Särregleringar av detta slag är därför inget realistiskt alternativ för att i ett bredare perspektiv stärka det processuella rättsskyddet för gruppanspråk.

Kriminalisering

Att ett handlande är straffbelagt och leder till en påföljd eller ett beslut om förverkande eller någon annan särskild rättsverkan är inget som i sig ökar den enskildes möjligheter att få sitt anspråk tillgodosett. Däremot kan bestämmelser om en gemensam handläggning av talan om ansvar och talan om enskilt anspråk medverka till detta.

Åklagaren har enligt rättegångsbalken en ganska långtgående plikt att i samband med ett åtal föra talan om enskilt anspråk som "grundas på" brottet. Målsäganden har dessutom rätt att i samband med åtalet egen hand föra talan om anspråk anledning av" brott. Talan förs i båda fall i princip utan kostnadsansvar för målsäganden eller någon annan anspråkshavare. För åklagaren talan behöver målsäganden oftast inte ta annan befattning med saken än att anmäla anspråket till polisen eller åklagaren. Blir det fråga om inställelse vid rätten utgår som regel ersättning av allmänna medel för resa och tidsspillan.

Den för målsägande ur kostnadshänseende förmånliga hanteringen av ett enskilt anspråk medför att det inte sällan i brottmål framställs skadeståndskrav även mindre belopp. Vid tillgreppsbrott är det särskilt vanligt att målsäganden yrkar ersättning motsvarande självrisk på försäkringsersättning. Skadeståndsanspråk vid mindre allvarliga våldsbrott kan avse ersättning för ett enstaka klädesplagg som har förstörts eller för sveda och värk med några hundra kronor. Många av

SOU 1994: 151 Konfliktlösning, kompensation och rättsskydd 187

anspråken skulle aldrig bli föremål för rättegång målsäganden haft

om att själv väcka talan genom stämningsansökan i tvistemål.

Möjligheten att föra talan om enskilt anspråk i samband med åtal fyller en viktig funktion för den som blivit utsatt för rättskränkning

en genom brott. Att anspråket skall ha uppkommit i anledning brott

av innebär emellertid en väsentlig begränsning när det gäller dess betydelse för det processuella rättsskyddet i stort.

Till en början kräver kumulation att åklagaren funnit tillräckliga skäl för att åtala. Beviskraven i ett brottmål är betydligt högre än i ett tvistemål. Åklagaren åtalar endast han finner viss grad

om en av sannolikhet för att beviskraven är uppfyllda. Tröskeln för när ett åtal bör väckas är därför högre än för när det är befogat att väcka talan i tvistemål.

Det finns vidare en risk för att domstolen anser att behandlingen

av de enskilda anspråken är för omständlig och tidskrävande och skiljer skadeståndsdelen från åtalet. De enskilda anspråken behandlas därefter helt enligt tvistemålsreglerna. Åklagaren är då inte längre behörig att föra målsägandenas talan.

Slutligen måste också framhållas att det övervägande antalet civilrättsliga rättskränkningar saknar ett motsvarande straffbud. Utvecklingen går mot en ytterligare begränsning av det straffbelagda området. Mycket talar för att kriminalisering i framtiden förbehålls verkligt straffvärda beteenden och att sanktionsbehovet i övrigt tillgodoses förvaltnings-

genom rättsliga viten, avgifter och liknande. Talan enskilt anspråk i

om samband med åtal för brott är därför ingen framkomlig väg när det gäller att stärka det processuella rättsskyddet generellt för konsumenter, hyresgäster, miljöstörda och andra sådana

grupper.

Särskilda försäkringslösningar

Det finns vissa typer av anspråk vid rättslig prövning upphov

som en ger till omfattande utredningskostnader. Detta gäller inte minst skadeståndsanspråk. Den skadelidande kan tvungen att lägga ned stora belopp

vara för att få fastställt ett orsakssamband mellan skadan och svarandens handlande. Detsamma gäller kravet på käranden att bevisa att svaranden har orsakat skadan uppsåtligen eller oaktsamhet.

genom

Ett sätt att underlätta för den skadelidande att få skadan ersatt är att erbjuda honom försäkringsersättning i stället för skadestånd. Villkoren för ersättning kan utformas så att det ställs lägre beviskrav för att ett orsakssamband skall anses föreligga. Ersättningsrätten kan göras oberoende av om den som har orsakat skadan handlat vårdslöst eller inte. Kostnaden för den enskilde att få igenom ett krav ersättning blir

188 Kapitel 6

då lägre. Han riskerar inte heller att behöva betala stora belopp för rättegångskostnader till motparten om ersättningskravet visar sig vara ogrundat. På detta sätt underlättar försäkringsalternativet hävdandet av anspråk som det är ekonomiskt orealistiskt att driva igenom domstolsvägen.

Försäkringar av detta slag är ofta konstruerade på ungefärligen samma sätt. Som exempel kan nämnas läkemedelsförsäkringen. Denna tillhandahålls numera av Trygg-Hansa. Begäran om ersättning prövas i första hand av försäkringsgivaren. Den som är missnöjd med dess ställningstagande kan föra ersättningsfrågan vidare till Läkemedelsskadenämnden. Nämndens avgörande kan i sin tur bli föremål för prövning genom skiljeförfarande. Något hinder för den skadelidande att, om han inte accepterar försäkringsersättningen, i stället vända sig till domstol med krav ersättning från skadevållaren föreligger inte.

Det är inte ovanligt att rätten till försäkringsersättning förutsätter att skadan är av en viss svårhetsgrad eller att den har orsakat kostnader eller inkomstförlust med ett visst lägsta belopp. Enligt läkemedelsförsäkringen är det lägsta ersättningsbeloppet i princip 1000 kr. För anspråk mindre värde är försäkringen med andra ord inget alternativ

av till talan vid domstol. Också för ersättningsanspråk som något överskrider beloppsgränsen kan fråga försäkringarna utgör något

man om egentligt alternativ.

När ett ersättningsanspråk framställs verkställer försäkringsgivaren en utredning beaktar både medicinska, ekonomiska och sociala

som förhållanden. Den enskilde saknar ofta möjligheter att egen hand bedöma utredningens fullständighet och de slutsatser den föranleder. Att försäkringsvillkoren medger den skadelidande bevislättnader i olika avseenden utesluter inte att svåra bevisfrågor kan uppkomma. Man får också räkna med att ett skadefall kan innehålla viktiga principfrågor, t.ex. hur försäkringsvillkoren skall tolkas. Den skadelidande kan

om vidare ha svårt att presentera tillräcklig utredning om sina inkomstförhållanden eller beträffande andra ekonomiska omständigheter. Problem av detta slag uppstår inte endast vid mer omfattande skador. Även ringa upphov till svåra bevisfrågor och prin-

en skada kan ge cipiella överväganden. Har samma eller likartad skada drabbat ett stort antal kan frågornas avgörande röra stora ersättningsbelopp för

personer försäkringsgivaren.

Det finns alltså situationer där den begär ersättning är i behov av

som juridiskt biträde för att kunna bedöma riktigheten i försäkringsgivarens ställningstagande i ersättningsfrågan. Behovet av juridisk sakkunskap är än större ersättningsfrågan är tvistig och skall lösas av en nämnd

om eller av skiljemän.

SOU 1994: 151 Konfliktlösning, kompensation och rättsskydd 189

Den skadelidande har som regel enligt försäkringsvillkoren inte rätt till ersättning för egna kostnader. Har han haft utgifter för juridiskt ombud får han antingen stå kostnaden själv eller söka ekonomiskt bistånd inom ramen för rättshjälpen eller rättsskyddsförsäkring. I de

en senare fallen utgår avgifter och avdrag för självrisk. För den inte

som kan framföra sitt anspråk själv är det därför realistiskt att söka

genomdriva krav försäkringsersättning först fordran uppgår till något

om tusental kronor eller mer.

Ett anspråk kan mot denna bakgrund i princip inte individuellt

anses processbart i vidare mån enligt läkemedelsförsäkringens och andra dylika ersättningssystem än vid domstolsprövning. Däremot innebär försäkringen den fördelen att den tillåter en skadelidande att få sitt ersättningsanspråk prövat utan risk för att utsättas för andra kostnader än sina egna. Som regel medför prövningsförfarandet enligt försäkringsvillkoren också att de egna kostnaderna för utredningsâtgärder och dylikt blir lägre. Å andra sidan inte den skadelidandes

ersätts egna utgifter om kravet godtas. Den som har ett berättigat anspråk är i det avseendet i ett sämre läge än om anspråket handläggs vid domstol.

Den verkliga förtjänsten med försäkringar av detta slag är enligt vår mening att de försätter den skadelidande i bättre ställning i materiellt

en hänseende genom att ersättningsrätten bygger ett strikt för

ansvar skadevållaren. Också i bevishänseende kan försäkringen till fördel

vara för den skadelidande jämfört med vid domstolsprövning ett

en av skadeståndsanspråk.

En annan typ av försäkring är den s.k. ansvarsförsäkringen. För de flesta företagare, större organisationer, kommuner m.fl. är det naturligt att försäkra sig mot den ekonomiskt tunga börda ett skadeståndsan-

som svar kan innebära. Genom ett sådant försäkringsskydd fördelas betalningen av skadestånd samtliga försäkringstagare samtidigt den

som skadelidandes möjligheter att få ut ersättning stärks.

Från ansvarsförsäkringen är normalt undantaget vissa skadetyper. Detta gäller bl.a. produktskador och miljöskador. Ofta finns det dock möjligheter för företagaren att för dessa områden teckna en tilläggsförsäkring. Framställs skadeståndskrav åtar sig försäkringsgivaren att utreda om skadeståndsskyldighet föreligger. Man kan utgå från att detta även kommer den skadelidande till godo att hans utredningskostnader

genom minskar. Men i övrigt är ansvarsförsäkringen till för att erbjuda företagaren skydd. Försäkringsgivaren förhandlar med den som kräver ersättning, för den försäkrades talan vid domstol eller inför skiljemän samt betalar ut eventuellt skadestånd.

Ansvarsförsäkringen kan inte sägas ett alternativ eller ett

vara komplement till domstol för den enskilde skadelidande. Hans

processuella rättsskydd påverkas i mycket ringa grad försäkringen.

av

190 Kapitel 6

Allmänna reklamationsnämnden ARN

Vid ARN handläggs konsumenttvister inom de flesta områden, dock inte tvister som rör bl.a. hälso- eller sjukvård, kollektivavtalsgrundade försäkringar och kommunal renhållning. Undantagna är också tvister där värdet av vad konsumenten yrkar understiger ett visst belopp som varierar mellan 250 och 1 000 kr beroende sakomrâde. Det kommer årligen cirka 7 000 ärenden till nämnden, de flesta via den kommuna-

konsumentvägledningen. I omkring hälften av ärendena bifalls konsumentens talan helt eller delvis.

Nämndens handläggning är uteslutande skriftlig, även om det kan förekomma telefonkontakt mellan nämnden och parterna. Prövningen utmynnar i en rekommendation om hur tvisten bör lösas. Besluten är inte bindande för parterna och följaktligen inte heller exigibla. l praktiken är dock följsamhetsgraden hög. Undersökningar som nämnden har gjort visar att näringsidkarna följer nämndens rekommendation i omkring tre fjärdedelar av fallen.

Under tiden den 1 juli 1991 den 30 juni 1993 och sedan den 15

januari 1994 har det vid nämnden pågått och pågår fortfarande en försöksverksamhet med grupptalan. Verksamheten innebär att nämnden får pröva tvister mellan en grupp konsumenter och en näringsidkare under förutsättning att dels en sådan prövning är påkallad från allmän synpunkt, dels grunderna för gruppmedlemmarnas anspråk är väsentligen likartade. Anmälan om grupptalanprövning kan göras av KO eller, subsidiärt, av en sammanslutning av konsumenter eller löntagare. Enligt vad vi känner till har KO hittills väckt grupptalan i två fall, ett angående datakurser och ett rörande billeasing.

Prövningsmöjligheten vid ARN har fått stor genomslagskraft bland konsumenter och näringsidkare. Kännedomen om nämndens verksamhet är tämligen väl utbredd och respekten för dess avgöranden är god. Nämndprövningen saknar emellertid inte brister i jämförelse med domstolsprövning.

Till en början begränsas nämndens betydelse av att ett antal tvistefrågor är undantagna från dess kompetensområde. Att man ställt upp värdegränser innebär dessutom att små anspråk inte blir prövade. Visserligen gäller inte beloppsbegränsningen om tvisten är av principiellt intresse eller om det föreligger andra särskilda omständigheter. Antalet tvister som prövas denna grund är emellertid litet.

Att nämndens handläggning är helt skriftlig innebär att tvister där muntlig bevisning behövs inte kan prövas. Därigenom undantas ett betydande antal konsumenttvister från nämndens verksamhet. Det skriftliga förfarandet medför också en risk för att nämndens prövning inte alltid blir så allsidig och omfattande som sakens beskaffenhet

SOU 1994: 151 Konfliktlösning, kompensation och ráttsskydd 191

kräver. Utrymmet för materiellt felaktiga avgöranden är större. Till skillnad från vid domstol ingår dessutom lekmän i nämndens

sammansättning. Dessa skall till lika antalet representera konsument- respektive näringsidkarintressen. Frågan om det lämpliga i att ha intresseledamöter har diskuterats när det gäller specialdomstolarnas sammansättning. Kritiker har anfört att både principiella skäl och anspassningen till EU gör det nödvändigt att inskränka intresseledamöters medverkan i domstolarna, annars riskerar att avgörandena inte möts med

man samma respekt i utlandet. En förmodad ökning av gränsöverskridande konsumenttvister gör att frågan har aktualitet också för ARN:s del.

Prövningen vid nämnden bygger att den enskilde konsumenten kan föra sin egen talan. Någon möjlighet att få ersättning motparten för

av kostnaderna i ärendet finns inte. Det är därför företrädesvis tvister

av enklare slag som kommer under nämndens prövning. Kräver tvistefrågan en djupare rättslig analys eller vidare argumentering är konsumenten

en normalt i behov av ett juridiskt ombud. Möjligheterna att beviljas rättshjälp eller att få ersättning rättsskyddsförsäkring är be-

ur en gränsade.

Tillströmningen av ärenden till nämnden och utgången dess

av prövning visar att det bland svenska konsumenter finns antal

ett stort berättigade krav som inte utan vidare löses frivillig väg. Benägenheten att gå till domstol är svag bland svenska konsumenter. Många drar sig för att väcka talan också när de har ett utlåtande från nämnden

som stöd för sin rätt.

Det saknas andra alternativa instanser till domstol där ett beslut har samma genomslagskraft som nämndens avgöranden. Man kan därför goda grunder anta att merparten de tvister hanteras vid ARN

av som hade förblivit olösta om inte nämnden funnits. Nämnden är alltså ett viktigt institut för den enskilde konsumentens individuella rättsskydd. Emellertid är nämndens avgöranden inte bindande för parterna och inte heller exigibla.

Ett för konsumenten förmånligt avgörande är med hänsyn till dessa faktorer inte mycket värt gentemot trilskande näringsidkare. Att

en nämndprövningen i viss mån ersatt och inte endast kompletterat talan vid domstol gynnar på så sätt den oseriösa företagsamheten, inte fäster

som vikt vid t.ex. påtryckningar från branschorganisationer att följa

om nämndens rekommendationer. Men det förekommer också att väletablerade företag väljer att ibland inte följa nämndens rekommendation. Det är då som regel fråga om tvister som rör ett stort antal konsumenter där nämndens beslut kan få betydande ekonomiska konsekvenser för näringsidkaren. Att rekommendationen inte följs brukar motiveras med att saken är av sådan beskaffenhet att den kräver domstolsprövning.

192 Kapitel 6

Exempel på detta från år är bl.a. tvister om bankers lånevillkor

senare och om avtalsvillkor vid leasing.

Anspråk av mindre värde är inte individuellt processbara i vidare mån vid ARN än vid domstol. Att konsumenter väljer prövning vid nämnden före domstolsprövning beror andra omständigheter. Nämndens handläggning är generellt sett snabbare och enklare för den enskilde. De kommunala konsumentvägledarna råder konsumenten att i första hand vända sig till nämnden. Det finns dessutom psykologiska, sociala och andra faktorer som gör att det framstår som lättare att vända sig till nämnden än till domstol.

Man kan fråga om prövning vid ARN egentligen är ett billigare alternativ än domstol för konsumenten. Den prövning nämnden gör kan lika väl göras domstol inom för skriftlig handläggning i

av en ramen småmål. Kostnaderna är i princip lika stora, förutom ansökningsavgiften

dock skall ersättas motparten om talan bifalls. Handläggningen som av vid domstol kräver dessutom normalt en lägre personalinsats än vid nämnden där antalet deltagande ledamöter är större. Vi är därför inte övertygade om att en tvistlösning vid ARN är statsfinansiellt billigare än ett mål vid domstol som handläggs enligt samma förenklade förfarande som gäller vid nämnden.

Med domstolsalternativet följer dessutom flera andra fördelar. Den

inte vill medverka i rättegången riskerar att få en dom mot sig. som Inget hindrar att handläggningen görs muntlig, om saken kräver det. Domstolens avgörande får rättskraft och är verkställbart.

ARN fyller viktig funktion inom det rättsliga konsumentskyddet.

en Dess begränsade kompetensområde, skriftliga handläggningsform och icke-bindande avgöranden är dock tillsammans med saknaden av kostnadsregler omständigheter som inskränker nämndens möjligheter att fungera ett fullgott alternativ till den statliga rättskipning som de

som allmänna domstolarna representerar. Däremot är nämnden ett betydelsefullt komplement till domstolarna. Att göra nämnden till ett mer effektivt botemedel mot bristerna i den enskilde konsumentens processuella rättsskydd kräver ingripande förändringar i nämndens verksamhetsformer. En sådan reform har, som nämnts ovan, avvisats av Konsumentpolitiska kommittén. Vi finner inte anledning att inom ramen för vårt uppdrag bedömning.

göra en annan

Privata nämnder och råd

Vi har berört försäkringsskydd som ersättning för eller komple-

ovan ment till lagregler. Med försäkringsalternativet följer som regel en särskild nämndprövning rättsanspråk i stället för talan vid domstol.

av

SOU 1994: 151 Konfliktlösning, kompensation och rättsskydd 193

Nämnder som Trafikskadenämnden, Patientskadenämnden och Skadeförsäkringens villkorsnämnd är följaktligen av stor vikt för den enskildes rättsskydd i den mån försäkringsersättning övertagit skadeståndets roll som kompensation. Vi skall under förevarande rubrik behandla

en annan typ av privata nämnder och råd, vilka inte har institutionella och

samma formella karaktär som nyssnämnda försäkringsnämnder.

Inom flera branschområden har det näringslivets försorg

genom skapats nämnder, råd och andra organ dit missnöjda kunder m.fl. kan vända sig. Som exempel kan nämnas interna försäkringsnämnder, EHL:s ansvarsnämnd, Kemibranschens etiknämnd och Trähusbranschens reklamationsnämnd. Förfarandet bygger uteslutande på parternas

egen önskan att få tvisten prövad och deras villighet att underkasta sig avgörandet. Att det senare inte är självklart framgår av att det bland de större försäkringsbolag som bildat egna prövningsnämnder endast är ett som har bundit sig för att följa sin nämnds beslut.

Man bör inte se bort från att denna typ privat tvistlösning kan fylla

av en viktig funktion, t.ex. när det gäller enklare reklamationsärenden. I övrigt tror vi emellertid att privata nämnder och råd har liten betydelse för den enskildes tillgång till rättsskydd. Sålunda är bedömningsunderlaget vid en nämnds- eller rådsprövning normalt inte lika fylligt som vid ett domstolsförfarande. Risken är större att avgörandena blir materiellt oriktiga, bl.a. genom att man väger in utomrättsliga faktorer i bedömningen. Rättssäkerheten är sämre för båda parter. Det är enligt vår bedömning inte en rimlig bedömning att tvister gruppanspråk,

om som sammanlagt kan röra stora belopp, lämplingen bör avgöras i denna form.

Myndigheter

Det finns i vårt land ett flertal myndigheter och andra offentliga

organ med uppgift att verka för att de intressen som den materiella rätten värnar om blir tillgodosedda och att bevaka att lagregler och andra föreskrifter efterlevs till förmån för medborgarna och samhället. Uppgifterna fullgörs ofta inom ramen för kontroll- och tillsynsverk-

en samhet. Att få till stånd frivilliga åtgärder lika viktig del i

är en verksamheten som att tvångsvis driva igenom sanktioner. Myndigheterna förhandlar fram förhållningsregler med företag och andra som verkar inom tillsynsområdet. De ger också information och rådgivning till allmänheten.

Verksamheten har ofta stor betydelse för den enskildes rättigheter och skyldigheter. Det krävs många områden särskild kunskap för att rätt förstå tekniska samband och andra sakförhållanden. För lekman är

en

194 Kapitel 6

det inte lätt att i alla situationer bilda sig en uppfattning om rättsläget. Myndigheterna kan inom ramen för sin kontroll och tillsyn upptäcka rättskränkningar som den enskilde inte har förutsättningar att själv observera. För att åskådliggöra detta kan hänvisas till departementschefens uttalande i förarbetena till den nya konsumentkreditlagen prop. 1991/92:83 s. 49: "Förhållandena kreditmarknaden medför att det torde få accepteras att de flesta kreditinstitut erbjuder krediter där utlåningsräntan i huvudsak är beroende av institutets kostnader på ett sådant sätt att det är svårt för konsumenten att kontrollera om räntehöj ningar står i överensstämmelse med avtalet Det innebär att det väsentligen får överlämnas tillsynsmyndigheterna att svara för sådan kontroll."

Många människor som känner sig orätt behandlade ser det som naturligt att vända sig till en myndighet för hjälp. En tillsynsmyndighet kan det påtalade förfarandet stämmer överens med god sed

pröva om området och ge sin ståndpunkt till känna för parterna. Några egentliga maktmedel har myndigheterna som regel inte att ta till. Att t.ex. återkalla ett tillstånd kommer i fråga endast vid allvarliga eller upprepade missgrepp.

Det finns dock exempel att myndigheter har getts behörighet att agera rättsligt för att ta till vara enskildas privata rätt. KO har sedan den l juli 1991 möjlighet att ansöka om grupptalan vid ARN. Som framgått ovan utmynnar dock nämndens prövning endast i en rekommendation, inte i ett rättsligt bindande avgörande. Konsumentpolitiska kommittén har förordat att KO skall ges möjlighet att hjälpa enskilda konsumenter att föra talan vid allmän domstol se SOU 1994: 14 s. 248.

Myndigheternas betydelse för den enskildes rättsskydd är närmast uteslutande inriktad på att genom information, rådgivning, förhandlingar osv. söka lösa konflikter frivillig väg. Att detta är en viktig uppgift visar de kommunala konsumentvägledarnas verksamhet. Dessa spelar en stor roll för den enskildes rättsskydd när det gäller rättigheter av mindre ekonomiskt värde. Genom vägledarnas förmedling löses ett betydande antal konsumenttvister. Är det inte möjligt träffa uppgörelse kan

att en vägledarna konsumenten råd om vart han bör vända sig för att få en

ge rättslig prövning till stånd. Konsumenten ges tillfälle att välja det enklaste och billigaste alternativet. Vägledarna kan också sammanföra

med likartade anspråk och därmed öppna möjlighet till ett personer samfällt agerande. Trycket motparten att göra rätt för sig ökar samtidigt som de totala kostnaderna hålls nere. Att konsumentvägledarna saknar möjlighet att själva agera rättsligt för en konsuments eller en

konsumenters räkning gör emellertid att deras betydelse för den grupp enskildes processuella rättsskydd totalt sett är begränsad.

SOU 1994: 151 Konfliktlösnirzg, kompensation och rättsskydd 195

Exempel

Kostnadsaspekternas betydelse för den enskildes processuella rättsskydd rör grundläggande rättssäkerhetskrav. Det är självklarhet att

en en rättsstat måste erbjuda medborgarna effektiva och realistiska möjligheter att, i sista hand tvångsvis, driva igenom rättsligt grundade anspråk. Det finns många olika sätt att säkerställa detta. Varje alternativ aktualiserar särskilda problem, har sina för- och nackdelar. Av praktiska skäl är det inte möjligt att inom ramen för ett utredningsuppdrag vårt

som djupgående analysera effektiviteten och ändamålsenligheten hos varje processuellt institut eller varje rättslig prövoinstans. Att så sker är heller inte nödvändigt för att konstatera om det finns brister i rättsskyddet. Dessa framträder redan vid en samlad överblick de processuella

av sanktionsmekanismerna i vidsträckt mening.

Vi har ovan visat att det finns anspråksgrupper där det processuella rättsskyddet för enskilda är eftersatt. I vissa fall är de kostnader är

som förbundna med en rättslig åtgärd så höga att även framgångsrik

en process ger ett ekonomiskt underskott. Anspråken är vad vi kallar ickeindividuellt processbara eller processimmuna. I andra fall är det kostnadsansvar som en förlorad talan innebär alltför avskräckande för

att en rättegång skall framstå som ett realistiskt alternativ. Det föreligger

en disproportion mellan det som står att vinna och det riskerar

man att förlora.

För att närmare åskådliggöra bristerna och de rättsförluster kan

som uppstå skall vi här lämna några exempel situationer där det finns tydliga luckor i det processuella rättsskyddet. Exemplen har verklighetsbakgrund, men har här modifierats något. För exempel på ytterligare typfall av gruppanspråk kan hänvisas till bilaga B.

Exempel En kommun har under en längre period tagit ut för hög förbrukningsavgift för vatten av sina abonnenter. Avgiften-har med 15 procent överstigit kommunens självkostnadspris. Varje enskild abonnents áterbetalningskrav uppgår till mellan något hundratal kronor och 25 000 kr. För kommunen, som bestrider kraven, rör kraven sammanlagt ca 50 miljoner kr. Att utreda, bevisa och föra process om överuttaget beräknas kosta drygt 100 000 kr. Den största kostnadsposten

är ombudsarvode.

Knappast någon enskild är beredd att processa under dessa förutsättningar. En förlorad rättegång skulle innebära ekonomisk katastrof för

en de flesta inkomsttagare. För skall komma till stånd krävs

att en process därför antingen att någon av abonnenterna är särskilt kostnadsokänslig eller att han får ekonomisk hjälp.

196 Kapitel 6

Att det bland flera som har gemensamma eller likartade anspråk finns någon har osedvanligt goda ekonomiska förhållanden är en alltför som bräcklig grund att bygga den enskildes rättsskydd på. Det krävs alltså ekonomisk hjälp utifrån. Rättshjälpen täcker största delen av den rättssö kändes egna kostnader, men inte eventuell ersättningsskyldighet för motpartens kostnader. Dessa kan antas bli av samma storlek som rättssökandens, dvs. drygt 100 000 kr. Kostnadsrisken är alltjämt för stor i förhållande till det egna anspråket. Rättsskyddsförsäkringen erbjuder ett t.0.m. sämre skydd än rättshjålpen. Redan de egna kostnaderna överstiger det högsta ersättningsbelopp som lämnas genom försäkringen. självrisken är dessutom högre än avgifterna vid rättshjälp. Inte ens en kombination av rättshjälp och rättsskyddsförsäkring ger den enskilde ett fullgott skydd om han förlorar målet. För honom återstår att finna en frivillig finansiär eller att avstå från att göra sin rätt gällande. Exemplet visar den obalans mellan parterna som typiskt råder i en rör gruppanspråk. För den enskilde rör tvisten något tusental process som kronor medan kommunen riskerar att få återbetala många miljoner kronor. Rättegångskostnaderna får därmed olika betydelse för parterna. Med en möjlighet att fördela kostnadsrisken samtliga anspråkshavare kan obalansen motverkas. Däremot krävs normalt inte ett samfällt rättsligt agerande när motparten är ett statligt eller kommunalt organ. Man kan i exemplet utgå från att domstolens avgörande i ett mål styr kommunens handlande gentemot samtliga abonnenter.

Exempel 2. En modellagentur erbjuder i lockande annonser hjälp med förmedling modelljobb. Agenturfirman lovar att sprida insända av fotografier till ett stort antal klienter inom film- och klädesbranschen. Man påstår att mer än nio av tio intresserade erhållit modelluppdrag genom firmans förmedling. För att komma med i deras katalog måste man betala anmälningsavgift på 295 kr samt en årsavgift 150 kr som skall en erläggas i förskott. Reklamkampanjen leder till att 300 ungdomar skickar in fotografier och betalar 445 kr dvs. sammanlagt 133 500 kr. Efter var, några månader framkommer att agenturen tagit svart-vita kopior av fotografierna, häftat samman kopiebladen och skickat häftena till ett tiotal mindre kända modeaffärer. Hälften av ungdomarna accepterar förlusten av pengarna. Vissa av dem inser inte att deras rätt har blivit kränkt. Andra har inte tid, kunnande och vilja att själva författa brev till firman och vet inte vart de skall vända sig för hjälp. Den andra hälften kontaktar agenturen och kräver pengarna tillbaka. Deras krav tillbakavisas i ett längre välformulerat brev som innehåller ett flertal juridiska fackuttryck. Det har då gått omkring åtta månader sedan betalningarna skedde. De flesta av ungdomarna ger upp kampen och accepterar rättsförlusten. Ett tiotal av dem kontaktar den kommunala konsumentvägledningen och får rådet att vända sig till ARN. Nämnden finner att tvisterna innehåller en fråga av principiellt intresse och

SOU 1994: 151 Konfliktläsning, kompensation och rättsskyda 197

prövar ärendena trots att tvisterna egentligen enligt nämndens instruktion är "för gamla" för att tas Agenturfirman meddelar nämnden upp. att man inte godtar annan rättslig prövning än i domstol. Firman struntar följaktligen i nämndens rekommendation att återbetala avgifterna. Ytterligare ett halvår har nu förflutit. Av de 300 ungdomarna är det fem stycken som är ihärdiga. Med stöd konsumentforumregeln väcker de av talan vid tingsrätten i sin respektive hemort. Målen handläggs som småmål. Modellagenturen inställer sig vid rätten ett juridiskt genom platsombud. Varje ungdom för sin talan själv. Efter kortare förhandling en kommer man överens om att agenturen skall återbetala hela avgiften mot att käromålet återkallas. Vardera parten står sin kostnad. Ett rättsstridigt agerande av det slag som här beskrivits förekommer alltför ofta. Utsiktema till ekonomisk vinning är goda. Risken att utsättas för rättsliga repressalier är små. De civilrättsliga sanktionsmekanismema är inte anpassade till den här typen av anspråk. Att väcka talan vid domstol är ett stort steg för många. En timmes rådgivning hos advokat en kostar mer än vad anspråket uppgår till. Och även för den går till som domstol blir utfallet magert. I exemplet blev nettot, med avdrag för ansökningsavgiften till domstolen, 145 kr för och de få var en av som valde att processa. Då har inte hänsyn tagits till den tid och det arbete den enskilde själv lagt ner i ärendet. Agenturfirmans totala olagliga vinst blev än mer 100 000 kr.

Exempel I tätorten X insjuknar under veckas tid omkring 10 000 en människor i en magsjukdom. Vid en undersökning av dricksvattnet finner man ett främmande ämne som misstänks vara orsaken. Varifrån ämnet kommer är okänt. Förnyade prover tagna veckan efter visar åter normala värden. Ytterligare sjukdomsfall inträffar inte. Ett år framkommer senare att dagarna innan sjukdomsepidemin började gjorde ett företag ett otillåtet utsläpp av kemiska ämnen i den sjö varifrån tätortens dricksvatten hämtas. Övervägande sannolikhet talar för utsläppet den direkta orsaken att var till sjukfallen. Att lägga fram utredning detta i domstol medför om emellertid kostnader tiotusentals kronor. Till det skall läggas kostnader för ombudsarvode på mer än så. Man får dessutom räkna med att det tar flera år innan tvisten blir slutligt avgjord. Mot detta skall ställas varje enskilds skada i form av en inkomstförlust på grund sjukskrivning med av i genomsnitt 500 kr. För företaget uppgår kraven till sammanlagt 5 miljoner kr. Det otillåtna utsläppet hade kunnat förhindras. Det hade dock krävt en investering på 250 000 kr. Företagsledningen ansåg att det inte fanns ekonomiskt utrymme för investeringen. Man bedömde faran för att behöva betala skadestånd som så liten att man riskfritt kunde låta utsläppet ske. Det är inte troligt att någon av de drabbade ensam är villig att ta strid mot företaget för att få ersättning med 500 kr. Kostnadsrisken är alltför stor. Även med rättshjälp eller rättsskyddsförsäkring medför en förlorad

198 Kapitel 6

talan ett kostnadsansvar som mångdubbelt överstiger processföremålets värde. inte inleds leder till rättsförluster för de enskilda.

Att processer Men också samhället har orsakats skada genom det produktionsbortfall

sjukfallen medfört. Därtill kommer den samlade negativa effekt som miljön som otillåtna föroreningar har.

Exempel 4. A har, i likhet med drygt 22 000 andra personer, köpt ett elektroniskt mätinstrument för 1 250 kr. Instrumentet såldes exklusivt för Sverige av en välkänd rikstäckande affärskedja. Efter ett drygt halvårs användning visar sig ett konstruktionsfel som gör instrumentet oanvändbart. A kontaktar säljaren och påtalar felet, som inte går att reparera. Ett stort antal köpare runt om i landet reklamerar också varan och säljaren

risken att behöva betala tillbaka över 22 000 x 1 200 27 miljoser av

kr. Säljaren tillbakavisar Azs krav på att köpet skall åter och ner hänvisar dels till att felet beror på Azs vanvård och dels till vissa standardklausuler i köpeavtalet.

A anser sig inte själv kunna ta ställning till säljarens invändningar utan kontaktar en advokat. Denne uppger att tvisten rör rättsfrågor som kräver några timmars arbete. Man får räkna med ett ombudsarvode på i vart fall

5 000 kr. A måste dessutom ta ledigt från sitt arbete för att inställa sig ca vid rätten. Eftersom Azs anspråk är så litet tas en talan vid domstol upp

ett småmål. Rättshjälp med biträde är inte att fundera på. Inte heller som har A rätt att utnyttja sin rättsskyddsförsäkring. En framgångsrik process

ekonomisk förlust 5 000 1 250 kr 3 750 kr. Ställd orsakar A en inför detta väljer A att hellre förlora de l 250 kr han ändå inte längre har.

Exemplet åskådliggör de negativa effekter för den enskildes rättsskydd

kostnadsregeln i småmål har. Tvisten borde egentligen inte handläggas som

ett småmål eftersom frågan om konstruktionsfel för säljarens del rör som flera miljoner kronor. A saknade emellertid kännedom om de reklamationer som gjorts på andra orter i landet och utgick därför från att det var fråga ett småmålsanspråk. Det är inte heller säkert att han velat ta på

om sig den kostnadsrisk ordinär innebär. Även A processat

som en process om är sannolikheten liten att andra köpare fått vetskap om rättegången. Detta hade i princip krävt att saken uppmärksammats av massmedia. Man får också räkna med möjligheten att A, om han väckt talan, omedelbart fått ersättning säljaren som ett försök att "tysta ner saken" och därmed

av behöva ersätta endast en del av köparnas totala rättsförlust.

6. 1 Icke-rättsliga faktorer

Orsaken till att människor avstår från att göra gällande rättsligt grundade anspråk är inte alltid att det är för dyrt eller krångligt att vända sig till domstol eller någon rättsinstans. Också faktorer som ligger

annan

Konfliktlösning, kompensation och rättsskydd

utanför processordningen påverkar i vilken utsträckning processmekanismerna kommer till användning.

Ett skäl till att åtgärder inte vidtas är att den drabbas inte märker

som eller på annat sätt känner till rättskränkningen. Det är inte lätt för den enskilde att skilja å ena sidan långsiktiga skadeverkningar hälsan till följd av miljöföroreningar eller användandet produkt från å andra

av en sidan åldersbetingade försämringar hälsotillståndet. Skadan betraktas

av som en normal händelse. Ibland krävs teknisk eller vetenskaplig

annan sakkunskap för att observera ett fel eller skada. I andra fall är

en effekten av rättskränkningen lätt att iaktta, medan det är svårt sätta

att skadan i samband med någon bestämd orsak.

Att en skadeverkan inte upptäcks eller sätts i samband med visst

ett handlande är inte ett bevis att skadan är oviktig för den drabbade. Tvärtom kan skadan vara av mycket allvarligt slag och rättsförlust

en innebära stora ekonomiska umbäranden för den enskilde. Samhället kan tvingas till ett ekonomiskt för att skadan ingen

ansvar reparera genom att görs ansvarig för den. Det ekonomiska underlaget vid bedömning

en av om en produkt skall få saluföras eller verksamhet skall drivas vidare

en blir missvisande. Tillstånd utfärdas trots att skadeverkningarna överstiger nyttoeffekterna. Problem detta slag kan inte komma till

av man rätta med inom ramen för den traditionella processordningen. Att underlätta för enskilda att väcka talan medför inte att oupptäckta skador upptäcks eller att oklara orsakssamband klarläggs. Däremot är det möjligt att genom införandet representativa taleformer och

av nya principer för beräkning och fördelning skadestånd avhjälpa del

av en av bristerna.

Ibland beror en rättsförlust att den rättskränkte saknar kunskap

om innehållet i lagar och andra rättsregler. Han är inte medveten

om att motparten handlat rättsstridigt. Det är lätt att överskatta människors kännedom om de rättigheter och skyldigheter den materiella rätten

som avser att ge uttryck för. Mycket talar för att okunnigheten innehållet

om i t.ex. konsumentskyddslagstiftningen är tämligen stor bland allmänheten. Kunskapen brister ofta också i fråga vart kan vända sig

om man för att få ett anspråk prövat, vilka kostnader och olägenheter i övrigt

en rättslig åtgärd för med sig och de villkor gäller för beviljas

som att rättshjälp eller för att få ta i anspråk rättsskyddsförsäkring. Språksv-

en årigheter, misstro mot myndigheter och allmän uppgivenhet inför

en möjligheten att få igenom sin rätt är andra omständigheter inverkar

som nedsättande processbenägenheten. En del dessa brister kan

av avhjälpas genom information och rådgivning. Ett effektivt alternativ

mer är emellertid att vid gruppanspråk låta någon föra talan för samtliga drabbade. Då elimineras risken för att någon inte får sin rätt till-

200 Kapitel 6

godosedd på grund av faktorer som låg utbildning, rädsla för kontakt med myndigheter, språkbarriärer osv.

En tredje icke-rättslig faktor som verkar avhållande benägenheten att hävda ett rättsligt grundat anspråk är förhållandet mellan den kränkte och den kränkande. Står dessa i en fortgående rättslig förbindelse är risken stor att en underlägsen part inte har mod och kraft att driva igenom sin rätt. Den svagare parten behöver inte vara en fysisk person, en arbetstagare, en hyresgäst, en kredittagare eller dylikt. Detsamma kan gälla för t.ex. en småföretagare som år underleverantör till ett storföretag. Att åtgärder inte vidtas beror inte att den skadelidande frivilligt accepterar rättsförlusten utan de konsekvenser i övrigt som en rättslig aktion kan medföra. Är rättskränkningen densamma eller likartad för flera underlägsna parter finns risken att också allmänna intressen åsidosätts. Det rättsstridiga handlandet får negativa konkurrensmässiga effekter, strider mot miljörättsliga mål eller innebär fördyringar för det offentliga i form av t.ex. ökade kostnader för socialförsäkringssystemet. Genom information, påtryckningar, ekonomiskt stöd och liknande kan man i en del fall övervinna hindren och till stånd enskilda processer. Ett annat sätt är att låta någon av de drabbade eller någon utomstående

-

föra talan till förmån för samtliga berörda. Övriga rättskränkta kan då -

i skydd av en viss anonymitet, utan fara för ytterligare rättsföragera luster.

Att bedöma vilken betydelse sociala, psykologiska och andra icke kostnadsbaserade faktorer har för processbenägenheten kräver en omfattande tvärvetenskaplig studie som det inte ligger inom utredningsuppdragets ramar att företa. Det får räcka med att konstatera att förhållanden av detta slag har betydelse för i vilken utsträckning domstolar-

och andra tas i anspråk för att lösa konflikter eller på annat sätt na organ garantera enskilda rättsskydd. Vi skall dock med några exempel belysa de frågor som tas upp här.

Exempel En bensinstation säljer bensin som visar sig innehålla ett

främmande ämne, troligen dieselolja. Det går inte att utreda exakt hur

många bilister som har tankat av den orena bensinen, men antalet är

mellan 500 och 700. Föroreningen orsakar motorskador. l vissa fall

inträder skadeeffekten direkt, i andra fall märks skadan genom att motorn

gradvis arbetar sämre. Varje bilägare drabbas av en reparationskostnad

mellan l OOO och 5 OOO kr, beroende felets art, bilmodell, val av

verkstad etc. Varken bilägare eller verkstäder misstänker att skadorna

beror på oren bensin. Orsaken antas i stället vara omständigheter som att

motorn körts för hårt eller att bilen är ett "måndagsexemplar" eller att det

är fråga en förslitningsskada som man får räkna med. Att närmare

om

utreda skadeorsaken är förenat med besvär och kostnader för den enskilde

bilägaren. Han har inte möjlighet att egen hand analysera bensinens

SOU 1994: 151 Konfliktlösning, kompensation och rättsskydd 201

innehåll och dess eventuella skadebringande egenskaper. Han måste dessutom bevisa att bensinen köpts på den aktuella bensinstationen. Det är inte alla som sparar sina bensinkvitton.

Den bilägare som når förbi dessa hinder möts av beskedet från bensinstationsföreståndaren att han inte kan ta ansvar för bensinens kvalitet. Bensinen levereras direkt från ett oljebolag till pumptankarna. Bilägaren kontaktar oljebolaget som svarar att det inte varit fel den levererade bensinen utan att föroreningen måste ha skett på bensinstationen. Ställd inför dessa nya rätts- och bevisfrågeproblem finner bilägaren för gott att ge upp kampen om att få ut ersättning med någon enstaka tusenlapp. Den som ansvarar för föroreningen, stationsägaren eller oljebolaget, slipper ett skadeståndsansvar på någonstans mellan 500 000 och 3 500 000 kr.

Exempel 2. Ett mindre bruksföretag släpper kontinuerligt ut otillåtna mängder kemiska ämnen i luft och vatten. För att motverka föroreningama krävs investeringar flera hundratusen kronor. Alternativet är att minska produktionen eller att flytta den till ett utländskt systerbolag. Föroreningarna ställer till skada på närliggande land- och vattenområden. Avkastningen på skog och jordbruk har sjunkit de senaste tio åren, vilket sammanfaller med den tid som utsläppen har pågått. Frukt och grönsaker innehåller cancerframkallande ämnen till halter som överstiger fastställda gränsvärden. Fisket i en närliggande sjö har påtagligt försämrats de senaste fem åren. Forskarresultat från undersökningar av andra liknande utsläpp visar långsiktiga skadeverkningar på djur- och växtliv. De boende i ett några kilometer bort liggande villaområde drabbas regelbundet av illaluktande rök och nedsmutsande avfall. Statistiska sammanställningar tyder på att ortens barn drabbas av allergi, astma och förkylningar i större utsträckning än barn från andra delar av länet.

Att fastställa ett orsakssamband mellan utsläppen och skadorna på fiske, skogs- och jordbruk, djur- och växtliv och barnens hälsa kräver en omfattande och dyrbar vetenskaplig utredning. Ingen av de drabbade är villig att på egen hand bekosta ett sådant arbete. Av ortens l 000 invånare är mer än hälften direkt eller indirekt beroende av bruksföretaget för sin försörjning. En större del av den resterande befolkningen har grannar, vänner eller släktingar som arbetar på företaget. Oron är stor för att ett ingripande mot bolaget leder till att flera av invånarna blir arbetslösa. Ingen har modet eller viljan att vidta åtgärder för att få stopp på utsläppen. Kommunen, som är tillsynsmyndighet enligt miljöskyddslagen, har fått anonyma påstötningar om utsläppen. Man har skrivit till bolaget som har tillbakavisat alla beskyllningar om otillåtna utsläpp som falska. Vid något tillfälle har utsläppen av misstag överskridit fastslagna gränsvärden. Orsaken till detta har bolaget nu rättat till. Bolaget har också upplyst kommunen om det prekära ekonomiska läge som företaget är i och vilka följderna kan bli om man ställer skärpta miljökrav på verksamheten.

202 Kapitel 6

Kommunen, som redan är drabbad av hög arbetslöshet, har nöjt sig med

bolagets svar.

Situationen i exemplet är inte exceptionell. Det är inte ovanligt att

befolkningen i en mindre ort är starkt knuten till en viss arbetsplats eller

att det finns andra kopplingar till den som bedriver en miljöfarlig verksamhet som gör att man är mer obenägen att påtala en miljöstörning. Detta är inte detsamma som att man ser mindre allvarligt på störningen.

Det passiva uppträdandet beror på faktorer som risken att drabbas av andra

allvarliga följder, det "sociala trycket" osv. Bristen på agerande medför

också att allmänna intressen träds för när. Tillståndsprövning av verksam-

heter innebär en prövning av vilka utsläpp som kan tillåtas från sam-

hällssynpunkt och utifrån allmänna miljömässiga hänsyn. Görs det inga

ingripanden mot dem som bryter mot villkoren för tillstånden får kon-

cessionen endast ett symbolvärde. Man kan inte begära av den enskilde att

han skall grunda sitt ställningstagande till att vidta åtgärder andra

hänsyn än dem som rör honom själv. Detta hindrar inte att den som vidtar

åtgärder kan tillåtas att agera även till förmån för andra, så länge det är

fråga om att driva igenom ett rättsligt grundat anspråk. Anledningen till

någons passivitet är sällan att han inte vill ha sin rätt tillgodosedd utan

brist på mod, kunskap och ekonomisk förmåga. Den som vidtar åtgärder

behöver inte vara någon som själv har drabbats av störningen. Man kan

också tänka sig att en organisation eller en myndighet agerar till förmån

för miljöstörda grupper som saknar egen kraft att vidta åtgärder. Detta

gäller inte minst då det är ett samhällsintresse att sanktioner kommer till

stånd.

6.1.4¶Särskilda processuella hinder och begränsningar

Inledning

l varje rättssamhälle finns det vissa grundläggande principer som sätter sin prägel rättsordningen. Respekten för alla människors lika värde och medborgarnas rätt till fri åsiktsbildning, informationsfrihet och föreningsfrihet är självklarheter i en demokratisk rättsstat. En annan viktig grundsats är principen om människors avtalsfrihet. Medborgarna skall i så stor utsträckning som möjligt fritt disponera över det som faller inom den privata rättssfären. Det är envars fria vilja som bör styra

vilket sätt rättigheter och skyldigheter uppkommer och tas till vara. Dispositionsrätten kan dock inskränkas om det finns behov av det med hänsyn till skyddet för tredje man eller samhällsintressen eller för att stärka en svagare parts ställning i ett rättsförhållande. Behovet av sådan skyddslagstiftning har ökat i takt med framväxten av det moderna samhället. Ett utvecklat produktions- och konsumtionssamhälle utövar

SOU 1994: 151 Konfliktlösning, kompensation och rättsskydd 203

stora påfrestningar på miljön och ställer högre krav på teknisk och annan sakkunskap för möjligheterna att göra sin rätt gällande osv.

Principen om medborgarnas avtalsfrihet avspeglar sig i hur

processordningen är konstruerad. Rättegången ses i första hand som ett instrument för den enskilde att driva igenom sitt individuella anspråk. Förfarandet är ackusatoriskt och, som huvudregel, dispositivt. Domstolen skall lösa en rättskonflikt mellan två motstående partsintressen som båda förutsätts egen hand kunna ta till vara sin rätt på bästa sätt. Det är först när hänsyn till utomstående intressen riskerar att bli satta sidan som domstolen bör ta en mer aktiv del i utredandet av själva tvistefrågan, t.ex. genom att införa nytt processmaterial. Så är endast undantagsvis fallet när det gäller förmögenhetsrättsliga tvister medan det däremot är vanligt att domstolen har ett eget utredningsansvar i t.ex. miljöråttsliga tillåtlighetsmål.

Eftersom det är envars sak att själv bestämma om ett rättsligt grundat anspråk skall göras gällande eller inte är det normalt tillåtet för någon att agera för annans räkning utan att det föreligger ett uppdragsförhållande. Det processuella regelsystemet innehåller följaktligen anvisningar om vad som krävs för rätten att processa och vilka omständigheter som kan ligga till grund för att ett yrkande skall kunna bifallas.

Denna individualistiska och dualistiska grundsyn passar dåligt för intressen som angår samhället och dess medborgare i stort, som värnandet om miljön, skyddet för konsumenter, hyresgäster och andra grupper samt vikten av ett starkt skydd för de mänskliga rättigheterna. Det kan inte läggas enskilda individer att ensamma bestämma över rättsanspråk grundade på kränkningar av dessa intressen. Tvärtom anses det vara av så stor vikt för samhället att sådana rättskränkningar beivras, att den enskilde mer eller mindre helt utestängs från möjligheten att vidta rättsliga åtgärder. Ansvaret vilar i stället på myndigheter och andra offentligrättsliga subjekt.

För att ett processuellt system konstruerat grundval av dessa principer skall fungera tillfredsställande krävs att vissa förutsättningar är uppfyllda. Det måste vara möjligt att identifiera dem som drabbas på grund av ett rättsstridigt handlande. Dessa måste dessutom ha tillgång till realistiska processuella institut för att driva igenom sin rätt. Har rätten och plikten att agera lagts myndigheter krävs att dessa har tillräckliga ekonomiska resurser och tillgång sakkunnig personal.

Vi har redan tidigare konstaterat att man goda grunder kan anta att det i ett stort antal fall brister i dessa förutsättningar. Det går inte alltid att konstatera exakt vem som lider skada på grund av en råttskränkning. Anspråken är vad vi kallar diffusa. Ekonomiska och andra förhållanden hindrar den enskilde från att göra sin rätt gällande. Medborgaren stängs

204 Kapitel 6

ute från tillgång till de processuella sanktionsmedlen. Omfattningen och intensiteten i myndigheternas verksamhet är beroende av stats- och kommunfinansiella överväganden, det allmänna konjunkturläget, politiska preferenser osv.

Att det finns brister i det processuella rättsskyddet för massanspråk, oavsett om de grundas enskilda eller allmänna intressen, är således uppenbart. Vi skall här se närmare på sambandet mellan bristerna och särskilda processuella hinder och begränsningar.

Enskilda intressen

Rätten att väcka talan vid domstol för att få till stånd rättslig

en prövning av ett anspråk brukar uttryckas med begreppet talerätt. Med talerätt menas då behörigheten att vara part i en rättegång rörande saken i fråga. Enligt vissa är talerätt en allmän processförutsättning. Domstolen skall alltid pröva om en part har talerätt eller inte. Andra att

menar bristande talerätt är ett speciellt processhinder som bara kan föreligga i vissa situationer. Domstolen har att endast i särskilda fall pröva om en part har talerätt eller inte. Oavsett vilken uppfattning ansluter sig

man till följer att rätten att föra talan angående ett visst rättsförhållande inte tillkommer alla. Vem som helst har inte rätt att föra talan vad

om som helst bara därför att saken angår ett enskilt intresse.

Talerätt som en allmän processförutsättning uppfylls i flertalet fall genom att käranden påstår sig berättigad gentemot svaranden som förpliktigad. I denna tappning är talerätten inget egentligt hinder för den enskilde att få till stånd en process. Den enskildes processuella rättsskydd påverkas marginellt, om ens alls. Men ibland räcker det inte med ett påstående för att talerätt skall föreligga. Käranden måste bevisa att han är på visst sätt behörig att väcka talan. Beviskraven sätts då tämligen högt, normalt motsvarande dem som gäller för domstolens prövning av målet i sak.

Det är inte klart vilka förhållanden som bör föranleda domstolen att göra en särskild talerättsprövning. Frågan är inte reglerad i lag. Man brukar dock i allmänhet anföra följande skäl till att en sådan prövning skall ske.

Ett argument är att tredje man träffas av domens rättskraft. Detta är aktuellt särskilt när tvisten rör ett rättsförhållande över vilket parterna inte har civilrättslig dispositionsrätt. Som exempel kan nämnas klander över bolagsstämmobeslut. Bifalls en sådan talan är domen bindande även till förmån för övriga aktieägare. Ett annat exempel är talan angående annan persons rättsställning, t.ex. konkursbos talan rörande konkursgäldenärens egendom.

SOU 1994: 151 Konfliktlösning, kompensation och rättsskydd 205

Ytterligare ett skäl är att domen kan ha bevisverkan för eller mot tredje man. Utgången av arbetstvister har regel verkningar i bevis-

som och prejudikathänseende som motiverar att det särskilt prövas parten

om är taleberättigad.

Även doms egenskap exekutionstitel ibland

en av menar man berättigar att partsställningen prövas officio fråga talerätt.

ex som en om Ett exempel är att någon väcker talan om utfående av viss egendom mot annan besittare än ägaren.

Andra motiv är att man genom en talerättsprövning kan eliminera risken för dubbla och motstridiga domar eller att prövningen leder till processekonomiska vinster.

Talerätten som en speciell processförutsättning föreligger i princip i de ovan nämnda situationer då domstolen alltid måste göra särskild

en talerättsprövning, d.v.s. då ett rent påstående inte är tillräckligt för att anse processförutsättningen uppfylld. Så är förhållandet ofta inom expropriationsrätten och i tillståndsmål enligt vattenlagen. Rätten att föra talan är i dessa fall i princip förbehållen den har viss kvalificerad

som en anknytning till berörd fast egendom sakägare. Sakägarbegreppet behandlas utförligt i bilaga B. Som där framgår lämnar såväl förarbeten som praxis utrymme för olika tolkningar i fråga vilka omständig-

om heter som bör vara vägledande för talerättsprövningen.

Oavsett om talerätten ställs upp allmän eller speciell

som en processförutsättning gäller som utgångspunkt att ingen skall uteslutas från möjligheten att föra talan för att ta till vara sin egen rätt. Samtidigt förutsätts denna behörighet vara i princip exklusiv. En A kan

person endast undantagsvis föra talan mot B om att denne skall prestera till C. Domen i en rättegång mellan A och B är inte bindande för C. Denne kan oavsett domen väcka talan mot B. Den bristande talerätten för A skyddar alltså B från att bli utsatt för onödiga processer. För C saknar Azs bristande talerätt egentlig betydelse, så länge C har en realistisk möjlighet att själv göra sitt anspråk gällande.

Som konstaterat ovan är emellertid det senare inte alltid fallet. Det finns ett stort antal anspråk som inte drivs igenom i domstol eller där det av andra skäl inte kommer till stånd en rättslig prövning. Oftast finns det dock i en större grupp med samma eller likartade anspråk någon som har mod, kraft och vilja att vidta rättsliga åtgärder. Begränsningen av talerätten hindrar då honom från att ta till vara andras rätt. Eftersom alternativet är ingen process alls leder detta till att de passiva gruppmedlemmarna lider en rättsförlust. Ett sätt att bota denna brist är att tillåta representativa taleformer grupptalan. Har domen i sådan

som en process rättsverkan mot samtliga blir processen aldrig onödig för motparten i den mening som här avses.

206 Kapitel 6

På vissa områden har den enskilde helt stängts ute från möjligheten att vidta rättsliga åtgärder trots att han har ett påtagligt enskilt intresse av att få till stånd en sanktion. Omprövning av tillståndsgiven verksamhet enligt miljöskyddslagen är ett exempel. Rätt att begära omprövning tillkommer endast myndigheter, inte enskilda som drabbas av miljöstörningar. Att tillstånd har beviljats verksamheten hindrar dessutom den enskilde från att väcka förbudstalan eller talan om försiktighetsåtgärder vid domstol, även om störningen beror åtgärder som strider mot villkoren i tillståndet. Den enskilde har inte någon form av rättslig möjlighet att genom egna åtgärder få störningen att upphöra. Han får nöja sig med att begära ersättning för de skador som olägenheterna ger upphov till.

En fråga med nära anknytning till talerätten är vilka omständigheter en part får åberopa till stöd för sin talan och i vilken mån domstolen får grunda sitt avgörande dessa. Självklart kan man inte med framgång åberopa andras skador eller olägenheter för att själv få ersättning. Man kan däremot tänka sig att en part får åberopa någon annans olägenhet till stöd för ett förbudsyrkande eller ett yrkande om skyddsåtgärder, om förbudsfrågan enligt den materiella rätten skall prövas utifrån de totala skadeverkningar som åtgärden eller verksamheten i fråga orsakar. Tillståndsprövning enligt t.ex. vattenlagen och miljöskyddslagen sker med utgångspunkt från detta synsätt. Prövningsmyndigheten har ett eget utredningsansvar. Eftersom samtliga olägenheter prövas är en dom bindande mot alla, oavsett om de har fört talan eller inte. Ett förbudsmål vid allmän domstol eller vid fastighetsdomstol handläggs däremot som ett dispositivt tvistemål. Domstolen får enligt 17 kap. 3 § RB inte beakta andra omständigheter än dem som parterna åberopar och en dom gäller endast mellan parterna i rättegången. Dessa disponerar själva över vilka olägenheter domstolen får lägga till grund för förbudsprövningen.

l linje med detta och med den tidigare berörda principen om medborgarnas avtalsfrihet kan man hävda att varje enskild person ensam förfogar över de olägenheter som drabbar honom. Om olägenheten skall föranleda någon sanktion bestäms av den drabbade själv. Han är kanske inte intresserad av att få till stånd ett förbud. Den som i denna situation tillåts att åberopa någon annans olägenheter agerar då i strid mot tredje mans vilja. Mot detta kan sägas att den materiella rätten många gånger förutsätter att samtliga olägenheter beaktas. Avsikten är inte att varje skadeverkning skall bedömas för sig. Att förfarandet är dispositivt att parterna förfogar över processmaterialet talar dock för att den enskildes rådighet över olägenheterna väger tyngre än vikten av att domstolens prövning blir materiellt riktig med hänsyn till alla berörda. Är de samlade olägenheterna sådana att ett förbud är påkallat från allmänt intresse kan det i stället bli frågan om ett ingripande från en myndighet.

Konfliktlösning, kompensation och rättsskydd 207

Det som sagts ovan talar med viss styrka för att vid ett för-

man budsyrkande inte med framgång kan åberopa andras olägenheter

som grund för sin talan i mål där domstolen är bunden

av parternas disposition av processmaterialet. Domstolen kan förbjuda verksamhet

en endast om olägenheterna för käranden ensamt är tillräckliga för

ett förbud.

En förbudstalan påkallas ofta att åtgärd eller verksamhet

av en en orsakar olägenheter för en större grupp människor. Den enskildes skada i sig är då sällan tillräckligt skäl för ett förbud utan detta måste grundas

de totala skadeverkningarna. Ett ingripande förutsätter därför att samtliga eller åtminstone flertalet de drabbade samtidigt.

av agerar Emellertid är, som framgått tidigare, i många situationer

en process inget realistiskt alternativ för den enskilde. Att driva ett pilotmål är ingen lösning eftersom prövningen då fortfarande är inriktad på bara någons eller någras enskilda olägenheter. Är de förhåller sig passiva

som tillräckligt många blir därför konsekvensen att samtliga drabbade lider en rättsförlust, även de som aktivt sökt till stånd en sanktion. Så blir fallet trots att förutsättningarna för ett förbud i de materiella rättsreglerna är uppfyllda.

Att följden blir denna beror att de anspråk förbudstalan

som en avser normalt inte är individuella i den meningen att de står oberoende av varandra. De utgör endast delar i ett större sammanhang. Att driva igenom anspråken försvåras ytterligare att de inte sällan är diffusa till

av sin natur. Det är svårt att avgöra precis har drabbats och exakt

vem som

vilket sätt. En processordning med individualistiskt präglade principer om talerätt och åberopanden klarar inte att hantera dessa anspråk på ett fullgott sätt. Och väcker samtliga berörda talan riskerar domstolen att ställas inför oöverstigliga problem. Kumulationsreglerna är inte anpassade till att hantera en rättegång med flera hundra eller tusen personer som kärande. De processuella reglerna måste därför ändras så att de stämmer bättre överens med hur de materiella rättsreglerna är konstruerade. Kräver en förbudsprövning att samtliga olägenheter beaktas är det nödvändigt att processordningen tillåter en sådan prövning utan krav ett samfällt agerande från flera hundra eller tusentals enskilda människor.

Talerätt i den mening vi använder begreppet omfattar

inte rätten att överklaga dom eller ett beslut. Är det fråga rättegång kan

en om en ett avgörande i sak överklagas endast av en part. I tillståndsmål delges dock inte tillståndsansökningen någon bestämd motpart. I stället utfärdar domstolen en kungörelse om ansökningen. Fullföljdsrätten är då i princip begränsad till dem som har hörsammat kungörelsen och fört talan vid underinstansen. Mot beslut fattade administrativ

av en myndighet förs talan genom besvär. Rätt att överklaga har den

som

208 Kapitel 6

beslutet angår. Detta brukar tolkas så att klagorätten förutsätter antingen att är part eller att beslutet påverkar ens rättsställning eller berör ett

man intresse som på något sätt har erkänts av rättsordningen. Vid normbeslut krävs att beslutet mer påtagligt berör den besvärsberättigade. Samtliga som träffas av ett generellt förpliktande normbeslut, t.ex. om förbud mot användning av ett kemiskt preparat, har inte klagorätt.

Rätten att överklaga är av stor betydelse för den enskildes rättsskydd. På flera områden där det är vanligt att många människor har samma eller likartade intressen konsumenträtt, miljörätt, mänskliga fri- och

rättigheter osv. bär det allmänna ett tungt ansvar för bevakningen av

att regler och förordningar efterlevs. Det faller inom verksamhetens ramar att fatta beslut och vidta andra förvaltningsåtgärder som berör enskildas rättsliga intressen.

Är det frågan tillsyns- eller kontrollverksamhet kan

om en vem som helst anmäla till myndigheten att denna skall ta upp och pröva om ett handlande stämmer överens med den rättsliga regleringen. I andra fall är myndighetens eller domstolens prövning beroende av en ansökan från en behörig person. Oavsett hur prövningsförfarandet initieras tillåts som regel envar att lägga fram sina synpunkter om den materiella rätten förutsätter allsidig bedömning av flera skilda förhållanden. Så är

en fallet i t.ex. tillståndsärenden enligt miljöskyddslagen och vattenlagen. Förfarandet präglas i väsentlig mån av officialprincipen. Myndigheten eller domstolen är vid sin prövning inte bunden av det processmaterial som parterna presenterar på samma sätt som i ett dispositivt tvistemål utan har ett självständigt ansvar för att saken blir så utredd som dess beskaffenhet kräver.

I dessa fall saknar talerätten egentlig betydelse. Bristande talerätt blir normalt inget hinder för den enskilde att hävda sina intressen. Ställningen part eller inte vid prövoinstansen behöver inte inverka på

av möjligheten att framställa yrkanden eller att åberopa utredningar och annat bevismaterial. Styrkan i det processuella rättsskyddet är i stället beroende av möjligheten att överklaga ett avgörande som man är missnöjd med. Som framgått är denna rätt många gånger väsentligt

ovan inskränkt för enskilda och organisationer.

Klagorätten inom förvaltningsrätten följer av allmänna rättsgrundsat-

Det går utöver utredningens direktiv att överväga långtgående ser. ändringar av dessa rättsprinciper. En sådan reform kräver en djupgående rättslig analys flera sakområden och aktualiserar många besvärliga

av problem det i övrigt inte finns anledning för oss att behandla. Pâ

som vissa områden kompletteras emellertid de allmänna förutsättningarna för rätten att överklaga av andra principer. De rekvisit efter vilka det avgörs

ett beslut angår en klagande är t.ex. inom miljörätten intimt knutna om till sakägarbegreppet. Det är då möjligt att vidga eller krympa kretsen

SOU 1994: 151 Konfliktläsning, kompensation och rättsskydd

klagoberättigade utan att detta får följder för klagorätten andra områden. Vi återkommer med funderingar i dessa frågor i kapitel 23.

Allmänna intressen

Ett intresse kan betraktas som allmänt det omfattas ett större antal

om av människor eller om det annat sätt är samhällsvikt intresset

av att tas till vara. Ibland kan skyddskretsen omfatta i princip hela befolkningen, som är fallet i fråga om konsumentskydd och värnandet allemans-

om rätten. I andra fall är intresset knutet till någorlunda bestämd

en grupp, såsom yrkesfiskare, handikappade eller etniskt

personer av samma ursprung. Skyddet riktar sig inte till den enskilde utan till

gruppen som sådan.

Det är i första hand samhället bär ansvaret för att allmänna

som intressen tas till vara i tillräcklig mån. Det vilar på myndigheter

att bevaka intressen knutna till konsumenterna, näringslivet, minoritetsgrupper, miljö- och hälsovården, friluftslivet Den enskilde

osv. medborgarens processuella möjligheter att föra talan vid domstol och

att överklaga myndighetsbeslut är i princip inskränkt till frågor rör

som hans privata rättigheter och skyldigheter.

Den moderna skyddslagstiftningen omfattar inte endast den enskildes rätt utan också intressen av allmän karaktär. Det är fråga i viss mån

om nya och annorlunda rättsanspråk, allas rätt till god miljö och till

som en skydd mot olaga diskriminering och andra kränkningar de med-

av borgerliga fri- och rättigheterna. Anspråken är för alla

gemensamma men berör också envar ett personligt och privat sätt. Nedlåtande uttalanden riktade mot en folkgrupp upplevs personligt kränkande

som av dem som tillhör folkgruppen. Miljöstörningar med långsiktiga skadeverkningar folkhälsan leder till ångest och andra orosbesvär för den som lever nära en störningskälla.

Det är därför inte alltid givet i vilka fall ett intresse är enskilt eller allmänt. Ofta har ett rättsligt initiativ fördelar för båda intressena samtidigt. Enligt produktsäkerhetslagen kan Marknadsdomstolen till förmån för det allmänna konsumentintresset förordna återkallelse och

om förbud mot försäljning av en farlig produkt. Ett sådant beslut tillgodoser också ett intresse hos den enskilde köparen produkten. Ett

av annat exempel är att en fastighetsägares framgångsrika talan förbud

om mot att driva miljöfarlig verksamhet på ett visst område också får till följd att allmänheten kan fortsätta att använda området för rekreation och friluftsliv. Upprätthåller man i fall dessa strikt kompetensför-

som en delning mellan olika subjekt beroende på det är ett enskilt eller

om ett allmänt intresse som kränkts uppstår det svåra gränsdragningsproblem.

210 Kapitel 6

för den enskildes processuella handlingsfrihet alltför snävt Sätts ramarna riskerar han att lida rattsförlust, om han inte får tillräckligt stöd från en myndighet eller någon annan representant för det allmänna. en Det finns utifrån synpunkter som dessa starka skäl att överväga hur ansvaret för att ta till vara rättsliga intressen av allmän karaktär bör fördelas mellan å sidan enskilda personer och organisationer och å ena andra sidan det allmänna. I det sammanhanget bör bl.a. följande beaktas. Man kan förvänta att det under de närmaste åren kommer att ske en omvärdering det statliga engagemanget flera rättsområden. Vi är av skede då Sverige politiskt och rättsligt närmar sig det övriga i ett Europa. Den kontinental-europeiska rättstraditionen är i flera avseenden annorlunda än den svenska. Domstolarna har en starkare och mer betydelsefull ställning och roll i samhällslivet. Det ställs större krav på den enskilde att själv vara verksam för att bevaka intressen som berör honom. Integrationssträvandena kommer sannolikt att påverka och förändra den svenska rättsordningen i denna riktning. Betydelsen av den enskildes och initiativ framhålls redan i olika sammanhang engagemang alltmer ett viktigt inslag när det gäller att bevaka och ta till vara som intressen berör flera på samma eller likartat sätt. Tillsyn och som kontroll över verksamheter har allmänna skadeverkningar är inte som längre enbart angelägenhet för det allmänna. Det ekonomiska läget en gör det nödvändigt att avgränsa det statliga och kommunala engagetill verksamhetsområden där behovet av offentliga insatser är manget särskilt påtagligt. Det finns flera rättsområden där man kan skönja att rättsutvecklingen har börjat påverkas dessa i viss mån tankar och strävanden. av nya Konsumenträtten är f.n. föremål för en tämligen genomgripande översyn. En konkurrenslag 1993:20 har införts. Regeringen har ny nyligen lagt fram proposition om en ny marknadsföringslag prop. en 1994/95: 123. Inom regeringskanslietövervägs att infoga Marknadsdomstolen i den allmänna domstolsorganisationen. Det finns redan i dag ett tydligt samband mellan regler till förmån för det allmänna konsumentskyddet och bestämmelser som värnar den enskilde konsumentens rätt. Ett avtalsvillkor Marknadsdomstolen har funnit oskäligt enligt som avtalsvillkorslagen skall allmän domstol normalt betraktas som av oskäligt enligt 36 § AvtL. En säljs i strid mot ett förbud enligt vara som produktsäkerhetslagen är att anse som felaktig enligt konsumentköplagen. Man kan förvänta att det framöver görs mindre skillnad mellan konsumenterna och individer. Det är mot denna som grupp som bakgrund svårt hävda att enskild konsument inte har ett berättigat att en intresse att allmänna konsumentanspråk drivs igenom. av

SOU 1994: 151 Konfliktlösning, kompensation och rättsskydd 21 1

Miljörättsliga prövningar präglas att de, i högre grad än på många av andra rättsområden, uttryck för avvägning mellan olika intressen ger en av både enskild och allmän art. Olika verksamheters verkan på miljön måste bedömas flera synvinklar. Närmast alla har något ur som att tillföra ett ärende anses därför få komma till tals vid tillståndsen prövning. Om vederbörande har ett privaträttsligt intresse i saken är av underordnad betydelse. Detta gäller emellertid inte i dispositiva förbudsmål eller när någon vill överklaga tillståndsbeslut. Enskildas ett och organisationers kompetens är då väsentligt inskränkt. Inskränkningarna är sällan föranledda att den materiella rättsprövningen av är annorlunda utan beror på andra, inte alltid klart formulerade, överväganden. Såväl enskilda som organisationer kan emellertid tillföra en miljöprövning både betydelsefullt faktamaterial och viktig sakkunskap. Det kan därför finnas starka skäl att den inte är sakägare ge som en mer framträdande roll i arbetet för att uppnå miljömål. gemensamma Värnandet om de mänskliga fri- och rättigheterna är grundsten i en en demokratisk rättsstat. I Sverige är fri- och rättighetsskyddet uppbyggt på bestämmelser i regeringsformen och på anslutning till internationella konventioner. Den s.k. Europakonventionen kommer särskild genom en lag SFS 1994:129 att inkorporeras i svensk rätt. Vidare har regeringen i syfte att förstärka den enskildes rättsställning föreslagit vissa ändringar i regeringsformen prop. 1993/94:l17. Det är viktigt att kränkningar de mänskliga fri- och rättigheterna av inte sker utan att sanktioner vidtas. Det har i olika sammanhang väckts fråga om Sverige i alla avseenden uppfyller kraven enligt internationella konventioner om att den enskilde skall ha tillgång till effektiva rättsmedel mot kränkningar av grundläggande fri- och rättigheter. Sverige har i flera fall fällts vid Europadomstolen för brott Europakonventiomot nens krav på domstolsprövning. Kritiker har också pekat på att det enligt ett avgörande från Högsta domstolen NJA 1978 3 inte finns någon s. målsägande som kan föra talan eller skadestånd vid brottet om ansvar hets mot folkgrupp. Flera faktorer påkallar således det att noga övervägs om det finns brister i det processuella rättsskyddet för de mänskliga frioch rättigheterna. Många allmänna rättighetsregler inom områden konsumenträtten, som miljörätten och de mänskliga fri- och rättigheterna grundas på överväganden av i huvudsak politisk art. Ibland är de uttryck för kompromisslösningar som ett resultat långa och besvärliga överläggningar av mellan företrädare för olika politiska viljeinriktningar. Rättigheterna är ofta formulerade i tämligen ordalag. Tolkningen deras närmare vaga av innehåll kan skifta beroende på politisk åskådning. Det är då särskilt viktigt att fastslå vilken roll rättstillämpningen skall ha för bestämma att rättigheternas innebörd. Ges domstolarna alltför vid kompetens en är

212 Kapitel 6

risken att de politiseras. Samtidigt kan det sägas att all rättskipning rör eller mindre politiskt kontroversiella frågor. Hur domstolen tolkar mer generalklausul inom konsumentskyddslagstiftningen eller bestämmer en vilka principer skall styra en tillåtlighetsprövning enligt miljösom skyddslagen eller avgör vem som har rätt till en viss socialförsäkringsersättning beror ytterst konsumentpolitiska, miljöpolitiska eller socialpolitiska faktorer. Domstolarna har dessutom redan i dag genom lagprövnings- och rättsprövningsinstituten rätt och skyldighet att pröva och avgörandens förenlighet med grundlagsskyddade rättigheter. normers Vi vill dock understryka att vad vi diskuterar i förevarande avsnitt inte domstolarnas materiella prövningsrätt bör vidgas utan om det är om behövs åtgärder underlättar att en prövning som gällande rätt som förutsätter skall ske kommer till stånd. I detta avsnitt har vi behandlat rättsliga spörsmål som berör stora människor och där ett rättsstridigt handlande typiskt sett grupper av kränker både den enskilde och ett samhällsintresse. Det är ämnen som folk. Och bland medborgarna finns de som har mod, vilja och engagerar lust att agera när intressena träds för när men som stoppas av processuella hinder och inskränkningar. Det är i flera avseenden olyckligt med ett processuellt sanktionssystem som inte tar till vara engagemanget och kompetensen bland dem lagstiftningen är till för att skydda. som Följden blir rättsförluster för både enskilda och samhället. Det allmännas resurser räcker inte till för att myndigheterna ensamma skall kunna utöva effektiv tillsyn, kontroll och annan bevakning av en samhällsintressena på alla områden. Uppenbarligen kan detta leda till att det bildas klyfta mellan den enskilde och det allmänna. Människor en fylls med misstrogenhet mot samhällsinstitutionerna som inte klarar av att infria det som samhället har tagit sig. Medborgarna känner ansvar sig undertryckta och dominerade myndigheter som de saknar rättslig av kontroll över. Det är lätt att bristen förtroende sprider sig till övriga den offentliga maktapparaten. En sådan utveckling förhindras delar av skapar möjligheter för enskilda och organisationer att i samspel om man med det offentliga verka för att gemensamma samhällsintressen tas till

vara.

Exempel

Vi har i tidigare avsnitt lämnat exempel situationer då kostnadsrelaterade och icke-rättsliga faktorer leder till att gruppanspråk inte görs gällande. Av exempelfallen kan också utläsas hur de processuella regler och principer behandlats här hindrar och begränsar möjligheten för som någon till förmån för hela gruppen råttskränkta. Vi skall även att agera

Handlingsdirigering 213

avsluta förevarande avsnitt med ett exempel. Detta visar att enskilda väl kan ta till vara allmänna intressen och hur trubbigt instrument begränsningar i talerätten är. Exemplet är hämtat från Marknadsdomstolens beslut nr 1985:14.

Ö anmälde personligen marknadsföringen av obligationslânet Spar 82 till

KO som beslöt att inte föra målet till domstol. Enskilda saknar

personer

talerätt vid Marknadsdomstolen. Ö fick därför i stället fackförbund

ett att

ge in en ansökan i ärendet till domstolen. Organisationers talerätt är

emellertid subsidiär i förhållande till KO. Eftersom KO inte hade avskrivit

något ärende vari förbundet varit anmälande avvisade domstolen för-

bundets talan. Förbundet gjorde en anmälan till KO skrev även

som av

detta ärende. Därefter ingav förbundet en ny ansökan till Marknadsdomsto-

len som tog upp och biföll talan. Förbundet företräddes vid domstolen och

i övrigt ombudet Ö.

av

6.2¶Handlingsdirigering

6.2.1 Allmänt

De olika faktorer som enligt vad som sägs i avsnitt 6.1 inverkar menligt på enskildas möjligheter att få kompensation för skador och andra följder av rättskränkningar har också betydelse för rättsreglernas och processernas handlingsdirigerande funktion. Det som sägs i det följande belyser ytterligare, utifrån preventiva hänsyn, bristerna i det processuella rättsskyddet för gruppansprâk.

Vi har i kapitel 3 berört behovet klara, tydliga och rättvisa

av spelregler som en förutsättning för en väl fungerande samhällsgemenskap. Det måste finnas allmänt accepterade för medborgarnas

normer handlande, för vilka intressehänsyn som i konfliktsituation skall

en tillmätas störst vikt, för vilka maktbefogenheter samhällsinstitutionerna bör ha osv. Normsystemet skall medverka till att göra det möjligt att på bästa sätt ta till vara de allmänna nyttoeffekter följer fleras

som av samverkan mot ett gemensamt mål och slå vakt om grundläggande värden i en demokratisk rättsstat.

För att nå samhällsmålen är det ibland nödvändigt och önskvärt att påverka människors beteenden i viss riktning. Det finns behov att

en av å ena sidan förbjuda eller försvåra oönskade aktiviteter och å andra sidan påbjuda eller uppmuntra samhällsnyttiga verksamheter. För

att genomföra detta kan man använda sig av flera påverkansmekanismer

som tillsammans bildar ett komplicerat styrsystem. Ett de viktigare

av styrmedlen är normgivningsmakten, regeringens och riksdagens

214 Kapitel 6

behörighet att som representanter för allmänintresset i lag och förordning fastställa handlingsregler för medborgarna.

Normgivning tjänar emellertid inte endast som styrmedel för samhällsinstitutionerna. Lagar och förordningar fyller också ett behov hos den enskilde medborgaren att få sin rätt och plikt i olika sammanhang klargjord och som anvisning för hur rättskonflikter kan lösas. Utvecklingen på varu- och tjänstemarknaden med flera samhällsområden har lett till ökade krav utbildning och sakkunskap hos den som vill kunna hävda sin ställning och träffa rätt val mellan olika handlingsalternativ. Alla människor har inte samma förutsättningar i detta hänseende. Normerna kan då fungera som vägledning för medborgarna i deras handlande och tjäna som utgångspunkt när de sinsemellan löser sina tvister.

Floran av lagar och förordningar får inte bli för stor. En omfattande regelsamling blir lätt ogenomtränglig och förlorar sin vägledande förmåga. Det är därför många gånger en fördel att lagstiftaren anger endast ramar och riktlinjer för vilka handlingsmönster som eftersträvas och överlåter andra organ, t.ex. domstolarna, att närmare precisera handlingsimperativens innehåll. Visserligen reducerar detta förutsägbarheten av normernas tillämpning, men detta vägs upp av att regelsystemet blir mindre omfångsrikt och mer flexibelt. Valet av lagstiftningsteknik beror dock självklart inte enbart dessa allmänna överväganden utan kräver noggrann genomgång av de krav och mål som lagreglerna i

en det enskilda fallet skall tillgodose och förverkliga.

Vad vi konstaterat är alltså att lagstiftning är en del i ett större komplex för styrning av människors handlande, men att lagstiftarens motiv dock inte alltid i första hand är att utöva påverkan.

Man kan beträffande det senare avläsa en schematisk gradskillnad i påverkanssyfte från rent dispositiva regler via tvingande civilrättslig skyddslagstiftning över offentligrättslig reglering till kriminalisering. Rent dispositiva bestämmelser kan visserligen sägas primärt bestå av direktiv till domstolarna och andra prövningsorgan om hur en rättskonflikt skall lösas när de tvistande inte kan enas egen hand. Reglerna är emellertid också ett uttryck för vilket handlingsalternativ

enligt lagstiftaren bör väljas. Normernas innehåll, tillsammans med som principer t.ex. bevisbörda och beviskrav, är utformade så att deras

om tillämpning långsiktigt gynnar handel, kreditgivning och andra verksamheter är nödvändiga för ett fungerande välfärdssamhälle. Genom att

som parterna vet hur en tvist kommer att avgöras av domstol medverkar reglerna också till frivilliga uppgörelser i enlighet med styrmålen.

För att rättsreglerna skall kunna fungera handlingsdirigerande krävs att det finns realistiska utsikter att omsätta reglernas innehåll till praktisk gärning. Den stödjer sig ett normbud måste ha reell tillgång till

som

sanktionsapparat vilken han tvångsvis kan driva igenom sin en genom

Handlingsdirigering 215

rätt. Man kan inte lita till att alla känner moralisk förpliktelse att

en alltid handla rättsenligt.

Enligt vår mening är rättskipning vid domstol de allra viktigaste

ett av instrumenten för att effektuera ingripanden och andra sanktioner är

som knutna till en rättsnorm. Det bör i detta sammanhang påpekas att vi i begreppet "rättsstridigt" inte lägger någon värdering handlandet i

av moraliskt hänseende. Vad vi åsyftar är endast att agerandet står i strid med en gällande rättsregel.

Risken att utsättas för en process spelar således en viktig roll

som incitament att frivilligt rätta sig efter de spelregler lagts fast i

som rättsordningen. Processordningen ingår som en fundamental beståndsdel i normgivningen som styrmedel. Möjligheten att till domstol och processerna i sig har en handlingsdirigerande funktion, både i det enskilda fallet och generellt. Det finns emellertid skäl att fråga

om processordningen fullgör sin preventiva uppgift ett fullgott sätt.

Vi har i avsnitt 6.1 uppmärksammat brister i det processuella rättsskyddet som leder till att rättsligt grundade anspråk inte görs gällande i tillräckligt hög grad, varken vid domstol eller annat sätt. Ekonomiska, psykologiska och sociala faktorer hindrar enskilda från att driva igenom sin rätt. Samhällets begränsade resurser räcker inte till för att sätta in åtgärder överallt där det finns ett behov. Insatserna måste koncentreras till områden där det är särskilt viktigt att stat och kommun bär ett huvudansvar. Alternativa framkomstvägar är stängda därför att processuella regler och principer inte är anpassade till nya typer av anspråk, framväxta ur det moderna samhällets massificering

av rättsförhållandena.

Bristerna i rättsskyddet leder inte bara till rättsförluster för enskilda och för samhället. De medför också att rättsreglerna och det processuella regelsystemet förlorar sin handlingsdirigerande verkan. Driver skadelidande inte igenom sin rätt till ersättning förlorar skadeståndsskyldigheten betydelse. Lagregeln som ålägger skadevållare att ersätta uppkomna skador får ingen styrande effekt människor att agera så att skada inte uppkommer eftersom det i praktiken inte blir aktuellt att betala något skadestånd. På samma sätt är det inom andra områden. Om någon bryter upprepade gånger mot villkoren för ett tillstånd utan att det sker något ingripande förlorar både tillståndet och villkoren sin mening. De mänskliga fri- och rättigheterna mister sitt grundvärde om man vid återkommande tillfällen tilllåter att de kränks utan att sanktioner vidtas. De ändamålsöverväganden som ligger bakom rättsreglerna sätts ur spel. Resultatet blir att medborgarna förlorar förtroendet för samhällsinstitutionerna som representanter för den nyttan.

gemensamma

En diskussion om bristerna i det processuella regelsystemets handlingsdirigerande förmåga skulle kunna inledas med att vi i allt väsentligt

216 Kapitel 6

upprepar det som sagts i avsnitt Det får emellertid räcka med att vi kraftigt understryker att uppdelningen mellan delavsnitten i förevarande kapitel är föranledd av framställningstekniska skäl och att det som sägs i ett avsnitt har saklig relevans också för de brister som behandlas i de övriga avsnitten. Om man förbättrar det processuella rättsskyddet för gruppanspråk genom att undanröja eller minska betydelsen av de hinder som behandlas i avsnitt 6.1 främjas följaktligen samtidigt rättsreglernas och processens påverkansfunktion. Det senare kan vara lika viktigt som att den rättskränkte erhåller kompensation. Inte ens med nya taleformer eller andra reformåtgärder kommer emellertid alla anspråk som är rättsligt grundade att göras gällande. Kvar blir en zon där intresset av att en rättskonflikt löses, kompensation erhålls eller ett anspråk tillgodoses på annat sätt väger lättare än de besvär, kostnader och olägenheter i övrigt som en process för med sig. Vi skall här se närmare på åtgärder som ett tydligare sätt än dem som behandlas i avsnitt 6.1 anses ha ett preventivt syfte.

6.2.2 Närmare om bristerna i preventionsverkan

Behovet från samhällssynpunkt att förändra och skapa nya handlingsmönster i samhällslivet är inte mindre bara för att den enskildes förlust till följd av ett rättsstridigt handlande är liten eller t.o.m. försumbar. Upprepade rättskränkningar kan som nämnts tidigare ha en demoraliserande effekt på medborgarna och allvarligt försvåra tillgodoseendet av allmänintressen.

Vad man vill åstadkomma med en rättegång i de fall då den individuella skadan är liten är inte alltid i första hand att erbjuda den rättskränkte skydd och upprättelse. Motivet för processen fokuseras i stället på svaranden, den som agerat eller står i begrepp att agera rättsstridigt. Avsikten är att få honom och andra i motsvarande situation att fortsättningsvis handla ett sätt som stämmer överens med de syften och mål som ligger till grund för rättsreglerna.

Processordningen är emellertid dåligt anpassad för att tillmötesgå kraven handlingsdirigering när reparationssyftet inte är nog för att få till stånd en rättegång. Civilprocessen bygger rättegången som ett medel att uppnå konfliktlösning, kompensation eller något annat individualbetingat mål. Det krävs att någon enskild som lidit skada har kraft, mod och vilja att väcka talan. Samhället kan inte förlita sig att så alltid är fallet. Civilprocessen är ingen självstartande styrmekanism.

Inom specialprocessen, t.ex. vid Marknadsdomstolen, förekommer det rättegångar med ett utpräglat preventivt syfte. Rätten att väcka talan är då i stor utsträckning förbehållen myndigheter och organisationer, som

Handlingsdirigering 217

företrädare för allmänna intressen. Deras kompetens är inskränkt till vissa klart avgränsade ansvarsområden och omfattar normalt inte rätten att föra talan enbart för att få upprättelse grund rättskränkningar

av mot enskilda.

Varken den allmänna tvistemålsrättegången eller specialprocessen är alltså något effektivt styrmedel för att motverka civilrättsliga rättskränkningar som ger upphov till små individuella anspråk, det inte

om samtidigt föreligger en kränkning av ett allmänt intresse. Man måste söka andra vägar. En lösning är att kriminalisering göra

genom sanktionerandet av det rättsstridiga handlandet till ansvarsfråga för

en samhället. Ett annat alternativ är att låta andra former påverkans-

av mekanismer tjäna som ersättning eller komplement till domstolsprövning. Vi skall här se närmare några sådana metoder förutom kriminalisering, nämligen information och rådgivning, förmåns- och avgiftssystem, kontroll och tillsyn samt alternativa rättsinstanser.

Utbudet och variationen av alternativ inom och utom de här

uppräknade kategorierna är betydande. Vi har emellertid inte sett det

som behövligt att tränga djupare ner i mängden styrelement. Redan

av en tämligen ytlig betraktelse ger nämligen vid handen att det föreligger påtagliga brister i rättsskyddet för gruppanspråk

också då det gäller processordningens uppgift att verka preventivt.

Kriminalisering

Somliga hävdar att det är endast straffprocessen har eller bör ha

som ett handlingsdirigerande syfte. Genom att överträdelser straffbud

av lagförs och straff döms ut påverkas medborgarnas laglydnad. Kriminalisering och lagföring är samhällets främsta sätt att uttrycka det

oacceptabla hos ett visst handlande. Civilprocessen är enligt detta synsätt inriktad på att domstolen skall lösa konflikt mellan två stridande

en parter, utan avseende på vilken betydelse avgörandet har för människor i allmänhet.

Som framgått tidigare delar vi inte denna åsikt. Enligt vår mening har både brottmåls-, tvistemáls- och förvaltningsprocesser del i rättsordningens uppgift att påverka handlingsmönstren i samhället. Processernas yttersta syfte är att medverka till förverkligandet ändamålen bakom

av den materiella rätten. På vilket sätt de olika processformerna fungerar i detta avseende varierar dock självklart.

Kriminalisering ger på ett annat sätt än ett civilrättsligt eller offentligrättsligt påbud besked det förkastliga i ett visst förfarande.

om Straffbudet har sannolikt i de flesta fall större avskräckande

en egenskap. Det är vanligtvis psykologiskt och socialt betungande att bli

mer

218 Kapitel 6

stämplad som brottsling än att behöva betala ett civilrättsligt skadestånd eller en offentligrättslig avgift. För den som kränkts genom brottet innebär kriminaliseringen att det ställs bättre medel till hjälp för att få till stånd en sanktion. Polis och åklagare bistår med utredningsverksamhet. Tvångsmedlen är fler och effektivare. Domstolen har ett eget utredningsansvar som i vart fall till viss del kan fungera till målsägandens förmån. Sanktionsalternativen straff, förverkande, företagsbot

osv. är många.

-

För att en kriminalisering skall uppnå sitt avskräckande och handlingsdirigerande syfte krävs att brottshandlingar verkligen beivras och att sanktionen står i rimlig proportion till brottet. Många straffbelagda gärningar strider visserligen på ett sådant sätt mot människors moraluppfattning att de flesta skulle avhålla sig från handlandet även om det inte var straffbart. Det finns emellertid väl så många straffbud där en effektiv lagföring är en förutsättning för att målet med kriminaliseringen skall nås.

Det finns alltså två starka skäl för att man bör vara återhållsam med att straffbelägga oönskade beteenden. Dels innebär straffansvaret en särskild belastning för den som handlar rättsstridigt. Dels förutsätter påverkansñinktionen en effektiv övervakning, utredning och sanktionering av kriminella handlingar, vilket medför kostnadskrävande insatser från det allmänna.

Kriminalisering som påverkansmekanism spelar en tämligen undanskymd roll på några av de rättsområden som är av särskilt intresse när det gäller förekomsten gruppanspråk. Även antalet straffbud inom

av om konsumenträtten och miljörätten och mot diskriminerande åtgärder har ökat är det påfallande få fall som leder till lagföring och straff. Kritik har också riktats mot att de påföljder som döms ut är alltför milda för att ha någon avskräckande verkan. Vinsterna av det rättsstridiga handlandet överstiger betydligt de straffrättsliga följderna. De förfaranden som omfattas av straffansvar är dessutom ofta av sådan art och karaktär att det är svårt för polis och åklagare att få fram tillräckligt underlag för ett åtal. Särskilt besvärligt kan det vara att finna någon enskild person att lägga straffansvaret på.

Annorlunda och i svensk rättstradition förhållandevis nya rättsverkningar av brott kan medverka till att risken för lagföring får en större ekonomiskt avskräckande effekt på de målgrupper som kriminaliseringen riktar sig mot. Företagsbot och näringsförbud ger t.ex. näringsidkare ytterligare anledning att vidta åtgärder för att hindra att brott begås inom ramen för näringsverksamheten. Reglerna om företagsbot har dock tillämpats endast ett fåtal gånger. Mycket talar för att man kan nå samma eller bättre resultat med andra former av sanktioner.

Handlingsdirigering 219

Som alternativ till kriminalisering kan komma i fråga avgifter, viten, förbud och andra förvaltningsrättsliga sanktioner, också ett utökat

men civilrättsligt ansvar förenat med t.ex. nya former för beräkning och fördelning av ersättning. Man undgår då samtidigt några de nackdelar

av som är förbundna med straffskipningen och som begränsar styrförmågan. Det är omständigheter som att beviskraven den påstår att

som det föreligger en rättskränkning är högre i brottmål än inom civilprocessen, att straffrättsliga ingripanden endast i begränsad omfattning kan ske mot juridiska personer och att brottssanktioner mer sällan kan anpassas till att motsvara den reella skada som har orsakats.

Kriminalisering är en effektiv styrmekanism, förutsatt att överträdelser möts med snabba och "rättvisa" ingripanden från det allmänna. Att begå ett brott betraktas normalt som en allvarligare handling än ett civilrättsligt regelövertramp. Dessa skäl talar emellertid också för att man bör vara sparsam med att tillgripa straffhotet som styrmedel. Kriminalisering bör förbehållas sådana beteenden som framstår

som särskilt straffvärda och där det år realistiskt att sanktioner blir effektuerade. Sanktionerna måste dessutom stå i ett rimligt förhållande till brottet. Det får inte framstå som ekonomiskt eller annat sätt fördelaktigt att begå brott. I annat fall riskerar straffbuden att förlora i handlingsdirigerande värde. Vår bedömning är att det de områden som vi i första hand behandlar konsumenträtt, miljörätt och olaga dis-

kriminering finns ett ganska litet utrymme för att genom ytterligare

kriminalisering påverka människors beteenden. Bristerna i rättsordningens styreffekt bör i stället främst botas genom andra materiell- och processrättsliga reformåtgärder. Vi vill dock även påtala att det torde finnas utrymme för att betydligt förbättra styreffekten hos gällande straffregler genom reformåtgärder som leder till att bestämmelserna tillämpas i ökad utsträckning..

Information, rådgivning etc.

Informationskampanjer, rådgivning, propaganda och andra aktiviteter

av liknande slag är många gånger ett effektivt sätt att påverka människors åsikter och beteenden. Genom konsumentupplysning kan efterfrågan styras mot miljövänligare varor, som i sin tur förmår producenterna till större ansträngningar för att få fram miljöanpassade tillverkningsprocesser. Tendenser till olaga diskriminering grund av ras, religion osv. motverkas genom att människor får kunskap om andra kulturformer.

Att fästa medborgarnas uppmärksamhet olika samhällsproblem och att vidga deras öppenhet för det som år annorlunda och främmande är

220 Kapitel 6

en viktig uppgift när det gäller att slå vakt om grundläggande värden i en demokratisk rättsstat. På många områden krävs det emellertid något ytterligare för att förändra människors attityder kort eller lång sikt. Det är nödvändigt att ett tydligare och mer eftertryckligt sätt bemöta handlanden i strid mot allmänt godtagna handlingsnormer. Information, rådgivning och andra på frivillighet grundade styrmekanismer kan därför aldrig ersätta den påverkansfunktion som processordningen utövar, utan endast fungera som ett komplement.

Avgifts- och förmånssystem

Avgifter, skatter och andra former av finansiella pålagor är ett av de mer verksamma styrmedlen som de offentliga makthavarna förfogar över. Ekonomiska verksamheter har sin utgångspunkt i nytto/kostnadsbaserade analyser. Genom att påverka de ekonomiska förutsättningarna kan samhället förmå företag, affärsdrivande verk och andra att välja det för allmänintresset lämpligaste handlingsalternativet. Motsvarande resultat kan nås genom att knyta bidrag eller andra förmåner till samhällsnyttiga aktiviteter.

Pålagor och förmåner kan dock aldrig helt eliminera förekomsten av oönskade beteenden. De är ibland kostsamma styrmedel. Sålunda förutsätter de en organisation som administrerar avgifterna, bidragen osv. Någon måste dessutom kontrollera systemen. Man kan inte utgå från att pålagor träffar alla som handlar rättsstridigt vi bortser här från att pålagor kan riktas även mot dem som handlar råttsenligt eller att förmåner ges endast till dem som är berättigade till det.

Man kan anlägga en mängd politiska och statsfinansiella synpunkter på för- och nackdelarna med pålagor och förmåner som styrmedel. Vi går inte närmare på detta. Enligt vår mening finns det nämligen även på områden där avgifter och bidrag förekommer, t.ex. inom konsumentoch miljörätten, behov av handlingsdirigering genom att den som kränkts har tillgång till processuella sanktionsmekanismer.

Kontroll och tillsynsverksamhet

Den svenska samhällsmodellen präglas på flera områden av regleringar och centralstyrning med en väl utbyggd myndighetsorganisation som kärna. Ämbetsverk, ombudsmän, kommunala spelar

organ osv. en väsentlig roll som tillsyns- och kontrollorgan och som påverkansfaktorer. Systemet med en stark representant för allmänintresset har inneburit påtagliga fördelar i ett expansivt tillväxtsamhälle. Konsu-

Handlingsdirigering 221

mentverket/KO, Naturvårdsverket, tidigare NO numera Konkurrensverket med flera organ har genom sina verksamheter påverkat utvecklingen inom centrala rättsområden som konsument- och näringsrätten samt miljörätten. De har fäst uppmärksamhet brister i rättsskyddet för utsatta grupper och aktivt påverkat inriktningen i lagstiftningsarbetet.

Att det allmänna har ett långtgående ansvar är emellertid inte bara

av godo. Det kräver förhållandevis stora och för samhället kostsamma organisationsapparater. Byråkrati och krympande resurser kan hämma effektiviteten. En offentlig centralstyrning riskerar att passivisera den enskilde medborgaren som förlitar sig myndigheternas auktoritet och förmåga att agera. Man kan inte heller se bort från risken att det uppstår ett, ofta omedvetet och underförstått, samförstånd mellan myndigheterna och dem som de är satta att övervaka och påverka. Det skapas interna spelregler som inte alltid är möjliga för utomstående att iaktta och kontrollera. Kritik framförs inte sällan mot myndigheter för att de i enskilda fall tar för stor hänsyn till de övervakades intressen och att detta ger fel signaler om vilka handlingsmönster som eftersträvas

ur allmänintressets synvinkel se bl.a. Riksrevisionsverkets rapport F 199327 Företags egenkontroll och myndigheters tillsyn. Ett annat förhållande som bör beaktas är att staten eller en kommun ibland själv bedriver den miljöstörande verksamheten.

Vi vill inte förringa de insatser som de offentliga institutionerna svarat för, inte minst under de senaste årtiondena. Deras åtgärder har påtagligt stärkt svaga gruppers möjligheter att ta till vara sin rätt och stävjat oseriösa beteenden. Ofta har det skett i ett fruktbart samförstånd med branschorganisationer och andra intresseföreträdare, vilket underlättat för myndigheternas åtgärder att slå igenom. Man bör emellertid inte blunda för att utomprocessuella förfaranden har begränsade möjligheter och att det finns nackdelar med att inskränka den rättsliga handlingsfriheten för stora grupper.

Mycket talar för att det under de närmaste åren kommer att ske en förändring av inriktningen för det statliga och kommunala engagemanget på flera områden. lnsatserna avgränsas till sektorer där behovet av sådana åtgärder är störst. Det öppnas vidgade möjligheter för enskilda medborgare och privata organisationer att aktivt ta del i värnandet om gemensamma intressen och påverka samhällsutvecklingen. Det är vår uppfattning att en sådan utveckling stämmer väl överens med hur situationen är inom EU och dess medlemsländer. Sålunda förekommer det att förordningar, direktiv, handlingsprogram, rapporter osv. utfärdade av EG:s institutioner innehåller uttalanden om att den enskildes och frivilligorganisationernas processuella ställning kan och bör stärkas på olika sätt.

222 Kapitel 6

Det är viktigt att alla känner sig delaktiga i arbetet med att ta till

vara gemensamma intressen. Emellertid måste styrmekanismerna då i större utsträckning göras reellt tillgängliga för Å andra sidan det

envar. är också nödvändigt att undersöka om det finns behov att stärka myndig-

av heternas maktmedel på områden där de även fortsättningsvis förutses spela en betydande r0ll.Om en myndighet inte till fullo lyckas med sina uppgifter kan förklaringen vara att dess tillgång till det processuella sanktionssystemet är begränsad.

Alternativa rättsinstanser

Det finns utanför domstolsväsendet rättsliga prövningsorgan ARN, försäkringsnämnder, Koncessionsnämnden för miljöskydd osv. som utgör en viktig del i den enskildes rättsskydd. I de allra flesta fall förutsätts att prövningen initieras av någon som påstår sig ha lidit en rättsförlust eller av någon som vill få tillståndsprövat en viss åtgärd eller verksamhet. Hindren mot att den preventiva funktionen slår igenom är då identiska med dem som motverkar att målen om konfliktlösning, reparation osv. förverkligas. Dessa problem har vi behandlat i avsnitt 6.1.

Ibland kan ett enstaka avgörande vid en alternativ instans få större genomslagskraft ett branschområde än en dom eller ett beslut av en domstol i lägsta instans. Kostnadsrelaterade och andra hinder blir då inte lika utslagsgivande för styrförmågan. Det är tillräckligt att någon av flera, som har gemensamma eller likartade anspråk, får anspråket prövat för att en eftersträvad styreffekt skall uppnås.

ARN sägs ofta genom sina avgöranden påverka förhållandet mellan näringsidkare och konsumenter på olika sakområden. Näringsidkarnas följsamhet mot nämndens rekommendationer är god, både i det enskilda reklamationsärendet och mot konsumenterna i allmänhet. Nämnden utgör i detta hänseende ett bra alternativ till domstolsprövning.

Vi har emellertid i avsnitt 6.1.2 pekat flera brister med nämndprövningen. Bristen muntlighet och omedelbarhet i förfarandet medför att beslutsunderlaget inte alltid är fullständigt. Brist rättslig argumentering från parterna kan skapa en risk för att nämndens rekommendation ger fel signal om vilket handlingsmönster som är önskvärt. Nämndens avgörande har begränsat värde och därmed påverkanseffekt mot en trilskande part. Det förekommer också att näringsidkare som normalt följer rekommendationerna i vissa fall inte nöjer sig med nämndprövningen, särskilt om tvisten rör besvärliga rättsfrågor och avgörandet har stor ekonomisk betydelse. Parterna saknar dessutom möjlighet att överklaga nämndens beslut. Utan att förringa ARN:s

Handlingsdirigering 223

betydelse för det svenska konsumentskyddet menar vi med hänsyn till bl.a. dessa omständigheter att nämnden i sin nuvarande utformning inte är ett realistiskt alternativ till domstolarna som handlingsdirigerande organ, men väl ett viktigt komplement.

Denna slutsats gäller i än högre grad andra alternativa tvistlösningsorgan som interna försäkringsnämnder, branschetiska råd och liknande.

Inte heller nämnder som Trafikskadenämnden, Patientskadenämnden och andra försäkringsanknutna nämnder kan sägas fylla från

en reparations- och konfliktlösningstanken fristående handlingsdirigerande funktion. Deras prövning rör alltid ett ersättningsanspråk från någon

som lidit skada, dvs. talan styrs helt kompensationstanken. Däremot

av fungerar försäkringarna i sig som styrmekanismer. Försäkringsvillkoren innebär ofta lättnader i skuldfråge- och bevishänseende för den skadelidande, vilket gör det enklare att få ersättning från försäkringen än domstolsvägen. Blir kostnaderna för försäkringsgivaren för höga kan denne genom t.ex. premiesättning och villkor om regressrätt tvinga försäkringstagarna de presumtiva skadevållarna att handla med större

- försiktighet. Styreffekten är således beroende i vilken utsträckning de

av skadelidande tar försäkringen i anspråk, vilket i sin tur är avhängigt kostnadsrelaterade och andra faktorer vi behandlat i avsnitt

som

Det ligger inte inom vårt uppdrag att föreslå en utbyggnad det

av frivilliga eller obligatoriska försäkringsskyddet. Enligt vår mening finns det för övrigt skäl mot att ytterligare utarma de allmänna domstolarnas roll skadestândsrättens område. Det är fullt möjligt att

genom annorlunda principer för beräkning och fördelning skadestånd nå

av samma och bättre preventiva vinster som försäkringsskyddet

ger genom att ställa skadelidande i en förmånligare materiell rättsställning. Vi tänker då möjligheten att förenkla principerna för beräkning och fördelning av ersättning, t.ex. enligt den s.k. cy-prés tekniken se kapitel 25.

Koncessionsnämnden för miljöskydd intar särställning eftersom

en nämndens prövning fungerar i stället för, inte vid sidan av, domstolsprövning. Nämndens avgöranden har stor betydelse för vilken innebörd som skall ges miljöskyddslagens tillåtlighetsregler. Envar som utövar eller avser att utöva miljöfarlig verksamhet kan ansöka hos nämnden om tillstånd att bedriva verksamheten och därigenom undandra frågan domstolsprövning. Rätten för enskilda skadelidande att föra talan vid nämnden är däremot begränsad. Visserligen får helst lägga

vem som fram sina synpunkter inför nämnden i ett tillståndsärende. Rätten att överklaga nämndens beslut är dock inskränkt. Möjligheten att i efterhand få till stånd ingripanden mot en tillståndsprövad verksamhet tillkommer endast myndigheter. Det finns dessutom kostnadsrelaterade och andra faktorer se avsnitt l som försvårar för den enskilde att föra talan vid

224 Kapitel 6

nämnden. Dessa omständigheter talar för att man bör antingen ge domstolarna en vidare prövningsrätt i tillåtlighetsfrågor enligt miljöskyddslagen eller Öppna för enskilda och organisationer att i större utsträckning kunna föra talan vid nämnden eller mot dess beslut.

Exempel

Vi har i tidigare avsnitt lämnat exempel hur brister i det processuella rättsskyddet ger upphov till rättsförluster både för enskilda och för samhället. Att sanktioner inte drivs igenom får också till följd att processordningen förlorar sin betydelse som påverkansmekanism. Luckorna i rättsskyddet gör det tämligen riskfritt att handla i strid mot rättsreglerna, om bara skadan i det enskilda fallet är av förhållandevis litet värde. Detta gäller skadeverkningarna eller den olagliga

även om vinsten uppgår till ett sammanlagt stort belopp.

Vi skall avsluta också detta avsnitt med ett exempel. Det är fråga om en situation där det föreligger behov av handlingsstyrning, men utsikten att få till stånd reparation eller konfliktlösning framstår som orealistisk även om man vidtar åtgärder som botar de brister som behandlas i avsnitt 6.1.

Livsmedelshandlaren A prissätter samtliga egenförpackade köttvaror utan

att dra av vikten för emballaget. Konsumenterna tvingas omedvetet att

betala också för förpackningen. Samma plastomslag kostar t.ex. 180 kr/kg

när den ligger runt oxfilén och 40 kr/kg när innehållet består av fläskfärs.

Den felaktiga prissättningen pågår under sex månader. Under denna tid

säljer A köttvaror för 25 miljoner kr till omkring 10 000 kunder. Den

genomsnittliga felvikten är en procent. Konsumenterna har alltså betalt

sammanlagt 250 000 kr för mycket för varorna. Felaktigheten upptäcks vid

en stickprovskontroll av kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd. A

bedyrar att det rör sig om ett misstag. Några vidare åtgärder vidtas inte

från myndighetshåll. Det går inte att visa att någon gjort sig skyldig till

brott.

Exemplet åskådliggör ett allvarligt problem vid bevakningen av konsu-

menternas och den seriösa affärsverksamhetens intressen. Det har i flera

sammanhang se t.ex. Statskontorets rapport 1988:4 förts fram påståenden

om att svenska konsumenter betalar ett för högt pris för färdigförpackade

varor som prissätts efter sin vikt, genom att priset bestäms utan avdrag för

vad förpackningen väger. Konsumentverket har uppskattat att konsumen-

terna på grund av detta och andra felvägningar under 1989 förlorade cirka

60 miljoner kr bara på butiksförpackade köttvaror.

Det allvarliga i exemplet är inte att lO 000 personer var och en lidit en

förlust på i genomsnitt 25 kr var, utan att A har gjort en rättsstridig vinst

Prejudikatbildning, réittsurveckling m.m. 225

på 250 000 kr. Det snedvrider den lokala konkurrensen och uppmuntrar till oseriös företagsamhet. Kriminalisering är inget effektivt botemedel. En straffrättslig sanktion är beroende alltför utrednings- och bevisav stora problem för att risken för åtal skall framstå tillräckligt avskräckande. som Dessutom är det inte säkert att A har begått något brott. Enligt vår mening bör man under dessa omständigheter inrikta sig på den civilrättsliga förpliktelse som vilar på A att betala tillbaka vad han har erhållit för mycket i betalning. Antalet konsumenter som efter hemkomst och uppaketering av varorna kontrollväger innehållet är ytterst litet. Än färre är de kräver tillbaka som de få kronor och ören som förlorats vid ett enskilt köpetillfälle. Även om varje kund upplyses om prisfelet är det knappast någon funderar som att till domstol för att få tillbaka vad betalats för mycket. som Man kan således utgå från att A inte tvingas betala åter särskilt mycket av den oskäliga vinsten. Fanns möjlighet till grupptalan skulle någon av konsumenterna eller en organisation eller myndighet kunna föra talan en för samtligas räkning. Svårigheterna att identifiera varje kund köpt som köttvaror under den aktuella perioden och att reda ut exakt vilken förlust var och en lidit framstår dock som oöverstigliga. Kostnaderna skulle med all sannolikhet överstiga värdet av de inprocessade medlen. För att en rättegång skall framstå som ekonomiskt försvarbar krävs därför annorlunda principer för hur beräkning och fördelning ersättningen skall ske. av

6.3¶Prejudikatbildning, rättsutveckling m.m.

Kostnadsrelaterade faktorer, sociala, kunskapsmässiga och andra ickerättsliga förhållanden samt andra omständigheter vi har behandlat som i de två föregående avsnitten har också betydelse för i vilken mån det processuella systemet kan fullgöra sin prejudikatbildande och rättsskapande uppgift. Vi skall inte här upprepa vad har sagts i det som föregående utan endast komplettera framställningen med ytterligare några synpunkter och ett exempel. I vilken omfattning lagstiftning bör tillgripas, styrmedel eller för som andra ändamål, är en omtvistad fråga. Man kan i många fall nå samma syfte genom att i stället överlåta domstolar och andra rättsinstanser att på egen hand skapa rätt eller man kan hoppas på att olägenheter motverkas genom självreglering inom berörda samhällssektorer. En lika omdiskuterad fråga är hur detaljerad lagstiftningen bör vara. Lagregler innehåller ibland detaljerade och precisa besked rättsläget, om medan i andra fall ordvalet präglas både vaghet och mångtydighet. av Viss lagstiftning är färgad ett pragmatiskt tänkesätt. Andra beav stämmelser uttrycker generella, målinriktade principöverväganden.

226 Kapitel 6

Kraven på processordningen växlar beroende på i vilken utsträckning lagstiftning förekommer och hur lagreglerna utformas. Processerna skall, utöver de funktioner som vi behandlar under andra rubriker i detta kapitel, i olika grad verka prejudikatbildande, rättsutfyllande, rättsutvecklande och råttsskapande. Det finns inte någon skarp gränslinje mellan dessa aktiviteter, för när den går över i den andra. Man kan ena tala gradvis förskjutning från prejudikatbildning i form av om en tolkning given rättsregel eller rättsgrundsats över rättsutfyllnad och av en rättsutveckling till ett rättsligt rent nyskapande från rättstillämparens sida. Hur brett spektrum processerna tillåts breda ut sig över sammanhänger med vilken roll låter rättsinstanserna, främst domstolarna, man spela i samhällsutvecklingen. I vårt land har lagstiftaren ofta sökt annorlunda och i sitt slag nyskapande lösningar för att komma till rätta med problem i andra länder möts med materiell lagstiftning, som extensiv domstolsprövning eller självsanerande åtgärder. Ansvaret att verka utveckling till förmån för allmänintresset har i hög grad för en överlämnats till särskilt inrättade statliga verk, ombudsmän och andra myndigheter. Domstolarna har i det sammanhanget kommit att inta en ganska obemärkt ställning garant för den enskildes rättsskydd, som också områden ansenlig betydelse för befolkningens ekonomiska av och personliga välstånd. Detta innebär inte att domstolarna i dessa hänseenden helt saknar betydelse på områden Konsumenträtt och miljörätt. De skall leda som prejudikatbildningen och för utfyllnad av rättsreglerna. Också svara rättsutveckling och rättsskapande förutsätts äga rum inom ramen för domstolarnas verksamhet, än i mindre omfattning. Vår bedömning om är dock bör överväga inte domstolarnas ställning behöver att man om stärkas områden där rättsbildningen har betydelse för stora befolkningsgrupper. Flera skål talar för detta. Det har under de senaste årtiondena tillkommit ett betydande antal lagar och förordningar till skydd för konsumenter, näringsliv och miljö. Lagreglerna har inte sällan allmän, generaliserande utformning. getts en Förekomsten generalklausuler, ramlagar osv. kräver klargörande av uttalanden i praxis för att vinna praktiskt genomslag. Man bör därför se allvarligt den kritik i olika sammanhang förts fram om att det som råder prejudikattorka bl.a. konsument- och miljöområdet. Ibland har lagstiftaren intagit försiktig hållning vid regelskapandet en och i stället lämnat dörren öppen för nydaning inom ramen för rättstillämpningen. Som exempel kan nämnas departementschefens uttalande i förarbetena till skadeståndslagen om att lagen inte är avsedd "utgöra hinder för råttsutveckling genom praxis i riktning mot ett att en vidgat för förmögenhetsskada" prop. 1972:5 s. 568. Det har ansvar ren

Prejudikatbildning, rättsurveckling 227

m.m.

dock hittills inte skett någon påtaglig sådan utvidgning skade-

mer av ståndsansvaret genom rättspraxis. Man bör också uppmärksamma

att lagstiftningen naturligtvis inte täcker alla situationer eller rättsfrågor

som kan uppkomma. Lagreglerna kompletteras bl.a. allmänna rätts-

av grundsatser som utbildas i doktrin och praxis. Också i dessa hänseenden har domstolarna ett stort ansvar.

Många gånger är det svårt för lagstiftningsproceduren att hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen. Det uppstår luckor i rättsordningen med åtföljande rättsosäkerhet för den enskilde. Elektronisk betalningsförmedling sägs ibland vara ett exempel när lagstiftningen kommit i otakt med nya handlingsmönster i samhället. I andra fall leder innovationsförmågan marknaden till uppkomsten rättsfigurer

av nya som inte passar in i det rådande rättssystemet. Exempel detta är s.k. hyrköp, en avtalsform vars rättsverkningar inte är självklara. Tekniska framsteg leder också till att det utvecklas metoder för hur kan

nya man skydda miljö och människor från skador och andra olägenheter. Samtidigt upptäcks dittills okända skadeverkningar och orsakssamband. De nya erfarenheterna förändrar rättsreglernas innehåll.

synen Tillåtligheten av äldre tillståndsprövad verksamhet och produktion sätts i fråga.

Det är i en hastigt föränderlig verklighet viktigt att det vid sidan

av lagstiftaren finns en stark och självständig institution kan föra

som rättsutvecklingen vidare, i samspel med den allmänna samhällsutvecklingen. I ljuset av detta framstår domstolarnas undanskymda roll

som förvånande och anmärkningsvärd.

Att domstolarna intar en tillbakadragen position vissa rättsområden gäller i första hand de allmänna domstolarna. Specialdomstolar och domstolsliknande nämnder i högre grad för att rättsregler klargörs,

svarar fylls ut och kompletteras. Vi behöver bara erinra den rättsledande

om uppgift som fullgörs av bl.a. Marknadsdomstolen och Koncessionsnämnden för miljöskydd. Utmärkande för dessa är emellertid den begränsade tillgång till prövningsförfarandet den enskilde med-

som borgaren har, om man undantar främst rätt att söka tillstånd vid

envars eller sakägares rätt att överklaga tillsynsbeslut till Koncessionsnämnden. Det är primärt myndigheter och organisationer är behöriga att föra

som talan.

Specialprocessen konsument- och mijörättens område rör följaktligen i ringa grad privaträttsliga anspråk. Föranleds behovet prejudikat,

av rättsutfyllnad osv. av förhållanden knutna till medborgarnas enskilda intressen är specialinstanserna inget realistiskt alternativ till de allmänna domstolarna. Det finns dock andra domstolar, t.ex. Arbetsdomstolen och fastighetsdomstol som i större utsträckning är reellt öppna för Ett

envar. slutligt ställningstagande till vilka reformåtgärder behöver vidtas

som

228 Kapitel 6

och i vilken form det bör ske måste därför göras självständigt för varje rättsområde. Vi dock anledning att redan nu redovisa några allmänna

ser iakttagelser och överväganden.

Koncentrationen på myndighetsväsendet som beskyddare av intressen kopplade till särskilda grupper eller andra samhällsintressen har flera sätt underlättat att det kunnat skapas ett värdefullt rättsligt grundskydd för konsumenter, hyresgäster, arbetstagare, miljön osv. Förhandlingar och samförståndslösningar har också gjort det möjligt att rätta till problem utan att tillgripa lagstiftning eller andra maktmedel. Det finns emellertid brister knutna till ett system som lägger allt ansvar samhällsorganen och där en stor del av verksamheten förläggs utanför domstolsväsendet.

Som vi framfört tidigare gör statens och kommunernas begränsade

det nödvändigt att framöver reducera eller i vart fall avgränsa resurser det allmännas engagemang olika områden. Ekonomi och personal räcker inte till för att myndigheterna ensamma skall ansvara för kontroll och tillsyn. Också enskilda och organisationer måste bära en del av bördan. Enligt vår mening ger ett mer pluralistiskt sätt att se ansvarsfunktionen förutsättningar för en ökad samlad kompetens och ett starkare skydd för intressen. Det kräver dock att organisationer och

gemensamma enskilda har reella möjligheter att agera. Domstolsvägen framstår då som ett viktigt alternativ.

Även rättsliga synpunkter talar för att låta domstolar och andra opartiska rättsinstanser i högre grad medverka i rättsutvecklingen. Meningen är då inte att domstolarna bör politiseras eller att de annat sätt skall agera som lagstiftarens förlängda arm. Tvärtom är syftet att

domstolsprövning lämna mindre utrymme öppet för icke-rättsliga genom överväganden och skapa bättre förutsättningar för breda rättsliga intresseavvägningar. Domstolarna har en konstitutionell förankring som

dem särställning i fråga om auktoritet och självständighet. Det är ger en viktigt att framhäva detta, inte minst vid en politisk och ekonomisk integrering av Sverige med EU.

En förstärkning domstolarnas betydelse för prejudikatbildning,

av rättsutveckling osv. bör i första hand avse de allmänna domstolarna. Vi har i annat sammanhang pekat rådande tendens att låta special-

en domstolar inordnas eller samordnas med den övriga domstolsorganisationen. Man kan förvänta att antalet specialinstanser kommer att minska under de närmaste åren. En sådan utveckling talar för övrigt än mer för att domstolarnas ställning i samhället allmänt bör stärkas. Processordningen måste till denna bredare kompetensbas för de allmänna

anpassas domstolarna, så att de kan uppfylla samtliga de funktionskrav som ställs

dem.

Prejudikatbildning, rdttsurveckling 229

m.m.

Behovet att genom rättstillämpningen tydliggöra innehållet i lagregler och att fylla ut och komplettera lagstiftningen är särskilt uttalat i fråga om rättsliga anspråk som är eller likartade för många

gemensamma människor. Det finns självklart större anledning att få ett rättsläge klarlagt om rättsovissheten går ut över många än det är endast ett

om fåtal som berörs. Som vi konstaterat i tidigare avsnitt föreligger det emellertid klara brister i det processuella rättsskyddet för gruppanspråk, grundade på både enskilda och allmänna intressen, vilket medför att många anspråk inte blir prövade vid domstol eller på annat sätt.

Att förbättra möjligheterna för enskilda att för att erhålla

processa ersättning eller någon annan upprättelse främjar också domstolarnas möjlighet till prejudikatbildning osv. Man måste dock räkna med att enskilda medborgare är mindre benägna att processa i rättsbildande syfte, om talan inte dessutom ett ekonomiskt överskott eller det

ger om inte också gäller att få rättskränkning att upphöra. Offentlig

en grupptalan och organisationstalan kan då komplettera enskilda individuella eller representativa processer. Vid riktigt små individuella anspråk kan förenklade principer om beräkning och fördelning ersättning

av underlätta processandet. Ändamålet skapa fasta och tydliga handlings-

att regler ges då större vikt än tanken på individuell kompensation. Processen blir lättare att hantera för både domstol och parter. Kostnaderna begränsas och kan ytterligare minskas genom t.ex. avtal fullföljds-

om förbud som gör det möjligt för tingsrätten att under målets gång hänskjuta en prejudikatfråga till Högsta domstolen. Vi vänder längre fram åter till dessa spörsmål.

För att åskådliggöra de brister vi har berört i detta avsnitt avslu-

som tar vi med följande exempel.

Ett flertal av en banks låntagare sätter i fråga banken gjorda ränte-

om av

och avgiftshöjningar stämmer överens med villkoren i skuldebreven och

med konsumentkreditlagens bestämmelser. Låntagarna menar dessutom att

banken, i strid mot lagen, inte agerat lika snabbt för att sänka räntan

som

för att höja den. Banken tillbakavisar låntagarnas påståenden. Enligt

banken har höjningarna föranletts av fördyrningar för uppläning och

administration och har låneräntan sänkts i samma takt bankens

som

kostnader minskat.

Att kontrollera om bankens ränte- och avgiftshöjningar är motiverade

framstår som närmast omöjligt för den enskilde låntagaren. Det kräver

särskild insikt i komplicerade ekonomiska och administrativa frågor. De

förhållandevis små belopp som var och låntagarna kan ha förlorat

en av

motiverar inte den tid, det arbete och de kostnader måste läggas

som ner.

En individuell process mot banken framstår därför ytterst osannolik.

som

230 Kapitel 6

Den utväg som återstår för låntagarna är att vända sig till Finansin-

spektionen och begära att myndigheten undersöker om banken har agerat

på ett tillåtligt sätt. Det är dock ett ganska bräckligt rättsskydd för den

enskilde. Finansinspektionen har i rollen som tillsynsmyndighet inte en

domstols auktoritet när det gäller att tolka innehållet i en rättsregel. Banken har ingen skyldighet att rätta sig efter inspektionens uppfattning om det tillbörliga i ränte- och avgiftssättningen.

Det kan visserligen tänkas att banken efter förhandlingar med Finansin-

spektionen, grund av uppmärksamhet i massmedia, för att tjäna i

goodwill eller av andra utomrättsliga motiv intar en mer låntagarvänlig inställning och t.o.m. betalar tillbaka en smärre summa till varje gäldenär.

Genom detta uppnås emellertid inget som tjänar till vägledning för andra

i motsvarande situation eller för framtida bedömningar. Tillsynsverksamhet och andra utomrättsliga påtryckningsmedel är därför inget fullgott

alternativ till domstolarna när det föreligger ett tydligt behov av ett

auktoritativt uttalande som klargör och närmare fastslår innebörden i en

allmänt formulerad lagbestämmelse.

Man kan inte utgå från att en rättslig prövning av bankens handlande

ensam blir avgörande för hur andra bankers liknande ageranden kommer

att bedömas. Men det kan antas att en domstolsprövning medför en sådan

precisering av den lagfästa handlingsregelns innehåll att risken för framtida

rättskonflikter minskar. För att göra en process realistisk krävs dock

tillgång till andra taleformer än den traditionella individualistiskt inriktade.

Ett alternativ är att tillåta någon av låntagarna, en organisation eller en

myndighet, t.ex. Finansinspektionen eller KO, att föra en fastställelsetalan

som representant för samtliga bankkunder. Fullgörelsefrågan, dvs.

återbetalning av för mycket erlagd ränta och avgifter, torde därefter utan

större svårigheter kunna lösas inom ramen för bankens interna system för

administrering av lånen.

6.4¶Samhälls- och processekonomi

6.4.1 Processordningen i ett samhällsekonomiskt perspektiv

Vi har i det föregående konstaterat att enskilda medborgare och det allmänna orsakas rättsförluster genom att rättsligt grundade anspråk inte i tillräcklig grad görs gällande vid domstol eller på annat sätt. Vår undersökning av det processuella rättsskyddet för gruppanspråk har också lett till slutsatsen att frånvaron av sanktioner och ingripanden ger upphov till brister i handlingsdirigerande, prejudikatbildande, rättsutvecklande m.fl. hänseenden. I förevarande avsnitt berör vi kort följderna av ett ineffektivt sanktionssystem i ett vidare perspektiv. Att

Samhälls- och processekonomi 231

rättskränkningar i alltför stor utsträckning lämnas opåtalade får också samhällsekonomiska konsekvenser.

Bristerna i rättsskyddet har ovan åskådliggjorts med olika exempel. Flera av dem ger prov på hur mindre ansvarskännande personer kan utnyttja enskilda människors passivitet för att göra ekonomiska vinster genom otillbörliga affärsmetoder. Rättsstridiga handlingar mot många personer leder till konkurrensmässiga fördelar, även om vinsten skadan av varje enskild rättskränkning är liten. Man kan goda grunder anta att denna typ av rättsliga regelöverträdelser är vanligt förekommande. Press och övriga massmedia förmedlar nästan dagligen uppgifter om konsumenter som förletts att köpa värdelösa varor, betala icke-avtalsenliga avgifter osv. Det är svårt att ingripa mot dessa rättskränkningar annan än civilrättslig väg. Kriminalisering är förbunden med särskilda utrednings- och bevisproblem. Marknadsrättsliga åtgärder är i huvudsak rent prospektiva och kan kringgås, t.ex. genom att vederbörande opererar genom skilda juridiska personer.

Det är inte lätt att mäta i vilken utsträckning detta inverkar på konlcurrensförhållandenai stort på varu- och tjänstemarknaden. Mycket talar för att det med all sannolikhet rör sig om belopp av sådan storlek att det påverkar lönsamheten för den seriösa näringsverksamheten och allvarligt motverkar en konkurrens på lika villkor. Det till synes riskfria i handlandet kan också få besvärande psykologiska effekter marknaden. Oetiska affärsmetoder betraktas som en nödvändighet för att driva en lönsam verksamhet. Andras regelbrott ursäktar egna övertramp. Att rättskränkningar lämnas opåtalade kan också medföra stora påfrestningar på sociala försäkringssystem.

Likartade problem uppstår då företag och andra tillåts att bedriva verksamhet i strid mot miljörättsliga bestämmelser utan att det sker ingripanden. Investeringar i miljöskyddande åtgärder är ofta företagsekonomiskt kostsamma projekt, sett kort sikt. Produktionskostnaden blir högre. Lönsamheten sjunker, om det inte finns utrymme för prishöjningar. Upplevs sanktionstrycket som litet kan det framstå som lockande att bortse från miljökraven för att nå bättre ekonomiska konkurrensvillkor. Ett utbrett regeltrots kan få allvarliga långsiktiga verkningar på miljön, med betydande samhällsekonomiska följder. Värdering av ekonomisk verksamhet på det nationella planet måste enligt flera bedömare än mer ske med beaktande av de långsiktiga ekonomiska följderna av de samlade verksamheternas miljöpåverkan.

Det allmänna har ett viktigt ansvar för att ekonomisk och annan verksamhet i samhället sker i överensstämmelse med övergripande national- och miljöekonomiska mål. Trovärdigheten i konsument- och miljöpolitiska principer och lagregleringar år beroende av att regelöverträdelser möts med sanktioner eller andra åtgärder. Det finns emellertid

232 Kapitel 6

flera omständigheter som tyder på att effektiviteten i detta hänseende behöver förbättras.

De problem som här aktualiseras löses inte enbart genom en effektivisering av civilprocessordningen. Det kräver en mångfald åtgärder inom flera samhällssektorer. Men det är viktigt att inte glömma bort att processordningen och talan vid domstol spelar en viktig roll när det gäller att komma till rätta med rättskränkningar som ger upphov till kollektiva, diffusa och fragmentariska anspråk. Man kan goda grunder anta att dessa anspråk rör stora värden som det allmänna och enskilda medborgare går förlustiga. I USA har man beräknat att vinsterna av denna form av illegalt men inte kriminellt handlande överstiger värdet av den samlade brottsligheten. Grupprättegång och andra former av representativ process är ett sätt att motverka uppkomsten av rättskränkningar och att driva igenom gruppanspråk.

6.4.2 Processekonomiska frågor

Ett rättsligt prövningsförfarande skall vara snabbt, billigt och enkelt för att fungera effektivt och ändamålsenligt. En omständlig och dyrbar processhantering försvårar för enskilda människor att vända sig till domstol. Genom förenklade handläggningsrutiner, ett vidgat utredningsansvar för domstolen och andra åtgärder kan man öka domstolarnas tillgänglighet för allmänheten. Tröskeln sänks för när ett anspråk anses värt en process. Dessa frågor har vi behandlat i avsnitt 6.1. Vi tar upp

nu olika sätt att underlätta den processuella hanteringen av gruppanspråk, dvs. tillvägagångssättet sedan väl processer kommit till stånd.

Processekonomi är dock inte bara en fråga om att sänka kostnaderna för parterna. Också samhället har intresse av att rättegången blir så billig som möjligt. Domstolsprövning innebär utgifter för staten, dels

genom att domstolens resurser i fråga om personal osv. tas i anspråk, dels genom kostnader för t.ex. rättshjälp. Att undvika upprepade processer, att begränsa sammanträdestillfällen och dylikt innebär därför en besparing både för samhället och för parterna.

Vi behandlar här de vanligaste metoderna för att uppnå fördelar i dessa hänseenden, nämligen kumulation, pilotmål och specialprocess.

Kumulation

Enligt rättegångsbalken skall mål som väcks samtidigt alltid handläggas gemensamt, om de stöder sig väsentligen samma grund. Väcks talan vid skilda tidpunkter är kumulation obligatorisk, om käranden i det

Samhälls- ochprocessekonomi

senare inledda målet yrkar det. Domstolen har dessutom möjlighet att sammanföra två eller flera mål när det är till för utredningen. Det gagn är då oftast fråga mål där talan stöder sig likartad, inte om men samma, grund. Kumulation av gruppanspråk innebär flera fördelar för och parterna för domstolen och samhället. Bevisning och utredning behöver annan bara läggas fram för rätten gång. Dess värde kan då belysas från en flera håll samtidigt. Den handläggningen främjar gemensamma över huvud taget att domstolens bedömningsunderlag blir allsidigt och alltomfattande. Sannolikheten ökar för att avgörandet blir materiellt riktigt. Också processens handlingsdirigerande och prejudikatbildande funktion stärks genom att avgörandet grundas bredare intresseavvägning. en Processkostnaderna för parter och domstol sänks i bästa fall väsentligt. Nackdelarna med kumulation är främst handläggning att en gemensam som regel medför en tidsutdräkt för den enskilde parten jämfört med om hans talan prövas för sig. Föregås kumulationen överflyttning av en av mål mellan domstolar kan enskilda vittnen m.fl. dessutom parter, orsakas olägenheter i form av längre resväg till domstolen och dylikt. Att gruppanspråk handläggs gemensamt är ett intresse inte endast för gruppmedlemmarna. Också gruppens motpart tjänar flera mål att kumuleras. Utländska erfarenheter visar att det många gånger är främst motparten som eftersträvar en gemensam handläggning, särskilt i skadeståndsmål. Att samtliga anspråk behandlas gång undanröjer en den rättsosäkerhet som risken för motstridiga avgöranden och andra följder av upprepade individuella innebär. Den påstås ha processer som vållat en skada vill få fastställt ansvarsfrågan samtliga gentemot skadelidande på en och gång, hyresvärd önskar allmänt samma en att tillämpade hyresvillkor prövas alla hyresgäster gemensamt mot osv. Obligatorisk kumulation förutsätter anspråken grundas att väsentligen samma grund. Det är sällan så är fallet vid mer gruppanspråk. Som regel är grunderna endast likartade. En kan då inte part åberopa kumulationsbehovet grund för väcka talan vid som att en viss tingsrätt. Däremot är det möjligt att enligt 14 kap. 7 § RB ansöka hos a Högsta domstolen om överflyttning mål från domstol till av en en annan. Det går inte att flytta över endast del målet. Inte heller en av synes ett överflyttat mål i ett senare skede kunna flyttas tillbaka till den första domstolen. Detta begränsar paragrafens praktiska betydelse. När många har skadeståndsanspråk mot samma motpart är det regel endast som ansvarsfrågan som rör likartade rätts- och bevisfrågor. Ersättningens bestämmande kräver normalt individuella bedömningar. De processekonomiska vinsterna knutna till skuldfrågan uppväger inte alltid olägenheten av att t.ex. behöva avgöra ersättningsfrågan på långt från den där en ort

234 Kapitel 6

skadelidande, vittnen, ombud med flera är bosatta. Särskilt när talan har väckts vid konsuments hemforum i stället för vid svarandens en hemforum kan det bli frågan om långa reseavstånd. En annan brist med kumulation, främst från gruppens motparts synpunkt, är att den bygger på frivillighet. Den som inte vill medverka i en kan vänta med att väcka sin talan till en senare gemensam process tidpunkt. Kumulationsinstitutet är därför inte ens i sin obligatoriska utformning någon garanti mot att motparten tvingas till upprepade individuella Han kan därigenom försättas i ett besvärligt processer. rättsligt läge, både i materiellt och i processuellt hänseende. Man bör inte bort från att enskilda kärande kan processa i chikanöst syfte eller se utnyttja kostnadstrycket på motparten till att uppnå "orättvisa" förlikningar, s.k. legal black-mail. Också för gruppmedlemmarna leder frivilligheten till komplikationer. För vissa anspråkshavare rättegång inget realistiskt alternativ. är en Andra föredrar att i första hand pröva utomprocessuella vägar. De som gör det inte samtidigt eller vid samma domstol och är inte processar beredda att acceptera ombud. Allt detta gör det svårare att uppnå samma de vinster den handläggningen syftar till. som gemensamma Den kanske allvarligaste bristen med kumulation vid gruppanspråk är emellertid att handläggningsreglerna inte är lämpade för större grupper. Bestämmelser delgivning, kostnader, skriftväxling, sammanträde om utgår från ett begränsat antal parter. Med en enhetlig grupp som osv. företräds ett gemensamt ombud är process visserligen hanterbar av en också antalet parter ena sidan uppgår till tiotals, kanske hundra, om Men finns det inom splittringar, t.ex. angående vem personer. gruppen skall ombud, vilken bevisning som bör åberopas osv., ger en som vara kumulation inga större processekonomiska vinster, oavsett gruppens storlek. Och är partsantalet flera hundra, tusen eller fler är kumulation i praktiken utesluten. En särskild form kumulation föreligger vid talan om enskilt av anspråk i brottmål. Särskilt när åklagaren för målsägandenas talan medför handläggningen påtagliga processekonomiska den gemensamma vinster. Som vi redogjort för i avsnitt 6.1 spelar dock brottmålsprotämligen ringa roll för den enskildes processuella rättsskydd cessen en inom områden konsumenträtt, miljörätt och de mänskliga fri- och som rättigheterna. Genomgången här visar att kumulation är en otillräcklig metod, om vill underlätta hanteringen i domstol av anspråk som är gemenman eller likartade för större grupp människor. En någorlunda samma en snabb, enkel och billig handläggning förutsätter att gruppen företräds av någon eller några partsintressena kan kanaliseras genom och som som

Samhálls- och processekonomi 235

domstolen och motparten kan föra en direkt dialog med. Det kräver

en representativ processform.

Pilotmål

Det finns ingen allmänt vedertagen definition begreppet pilotmål.

av Terminologin kan anpassas till det sammanhang som begreppet sätts

Vi har valt att bestämma innebörden av pilotmål på följande sätt.

En första förutsättning för ett pilotmål är att det föreligger flera anspråk av samma eller likartat slag. Har processen betydelse endast för framtida rättsförhällanden betraktar vi den inte ett pilotfall. Ett

som andra krav är att det bör finnas en överenskommelse mellan anspråkshavarna om att först pröva ett eller flera av anspråken. Det är först då som pilotfallsmetoden kan betraktas som ett verkligt alternativ till individuella processer och kumulation. Pilotmålet kan visserligen fungera som ledstjärna också för de anspråkshavare som förhåller sig helt passiva, men detta beror då huvudsakligen den generella påverkan som en rättegång allmänt har. Varje rättegång kan nämligen sägas ha betydelse för beteendet hos andra som befinner sig i eller kommer att befinna sig i en liknande situation som någon de tvistande

av parterna.

Man bör inte ställa kraven på samarbete mellan anspråkshavarna för högt. Det bör i princip vara tillräckligt att flera dem har enats

av om vilket eller vilka fall som skall prövas. Däremot bör det inte förutsättas att gruppmedlemmarna har kommit överens om en fördelning kost-

av naderna, förbundit sig att följa utgången i målet eller dylikt. Inte heller anser vi att motparten måste ha godtagit förfarandet, även detta

om stärker syftet med pilotfallet.

Det finns två situationer då man måste göra avsteg från kravet

en överenskommelse mellan gruppmedlemmarna. Till kretsen pilotmål är sålunda också att hänföra processer som utgör hinder för någon att få rättshjälp eller att utnyttja sin rättsskyddsförsäkring. Att domstol,

en Rättshjälpsmyndigheten eller en försäkringsgivare klassat pågående

en rättegång som ett pilotmål talar för att målet har vägledande funktion

en utöver den allmänna påverkanseffekt som nämnts ovan.

Pilotmålsmetoden leder i stort till samma positiva effekter som kumulation. Gemensamma eller likartade rätts- och bevisfrågor blir prövade till lägre kostnader för parter och samhället. Bevisning behöver bara förebringas en gång, antalet inställelser vid rätten blir färre och domstolens allmänna resurser utnyttjas i lägre grad. Fördelen jämfört med kumulation är den kostnadsvinst följer med att endast ett eller

som ett fåtal av flera anspråk prövas. Pilotmål kan dessutom tillgripas också

236 Kapitel 6

i fall då kumulation är omöjlig, t.ex. därför att anspråken endast är likartade och en överflyttning av mål mellan domstolar inte är lämplig.

För den processande parten medför tillvägagångssättet att han får ett verkställbart avgörande fortare än om samtliga anspråk handlagts gemensamt i en rättegång. Övriga i gruppen får viktiga tvistefrågor avgjorda i princip utan egna kostnader. Gruppens motpart slipper att bli utsatt för upprepat processande. Vinner pilotmålet framgång kan övriga tvister avvecklas snabbt, enkelt och billigt genom enskilda förlikningar. Ogillas pilottalan lär flertalet övriga återkalla sin respektive talan.

Användandet av pilotmål försvåras dock avsevärt om gruppen är stor eller inte tillräckligt homogen se vidare Lindblom, Grupptalan, 1989, avsnitt 14.4.

Består gruppen av ett större antal personer uppstår det lätt organisatoriska problem. Det är svårt att samordna agerandet om de inblandade är många och kanske utspridda över ett vitt geografiskt område. Att avgöra vilket anspråk som är mest representativt för gruppen, vem som skall vara ombud, vilken bevisning som bör åberopas för att ge domstolen ett allsidigt bedömningsunderlag osv. är förenat med större besvär fler personer som är involverade.

Detsamma gäller om gruppen inte är tillräckligt enhetligt sammansatt. Risken för interna motsättningar och splittringar ökar typiskt sett med gruppens storlek, men också i förhållandevis små grupper kan sådana problem uppkomma. Gruppmedlemmarna har olika uppfattningar om vilket anspråk man bör processa om först, hur man bör ställa sig till förlikningsförslag från motparten, vilken bevisning som är relevant, i vilken mån övriga skall bidra till kostnaderna i pilotmålet osv.

Det finns alltså vid stora grupper och då det föreligger motsättningar inom gruppen en beaktansvärd risk för att ett pilotmål inte medför den renodling av tvistefrågorna och den allmängiltiga prövning som är syftet med metoden. Detsamma gäller om pilotfallet väljs utan samråd med motparten. Denne kan då, inte sällan med fog, hävda att gruppen har valt det anspråk som är mest positivt för medlemmarna.

Pilotmålsförfarandet är alltså ett ganska bräckligt skydd mot upprepade processer. Det torde sällan förekomma att parterna ömse sidor i förväg förbinder sig att godta pilotmålets avgörande som en slutgiltig prövning av samtliga anspråk. Tvärtom finns det alltid en risk för att såväl enskilda gruppmedlemmar som motparten inte accepterar pilotavgörandet som prejudikat, med hänvisning till omständigheterna i det särskilda fallet. I sådant fall medför pilotprocessen inga större lättnader för handläggningen av efterföljande processer. Eftersom avgörandet i pilotmålet saknar bindande rättsverkan i övriga mål blir bevisning, sammanträden osv. i princip lika omfattande i samtliga rättegångar. Den enskilde gruppmedlemmen åsamkas en betydande tidsutdräkt.

SOU 1994: 151 Samhälls- och processekonomi 237

Kostnadsfrågan är en av de mest problemfyllda faktorerna vid pilotmål. Ett sådant mål tenderar att bli kostsamt än ordinär

mer en individuell process. Kostnadsansvaret vid en förlust blir särskilt högt för den förlorande parten. Det kan svårt att finna någon är villig

vara som att vara pilot utan en överenskommelse delning kostnadsansvaret,

om av t.ex. genom att man utnyttjar fleras rättsskyddsförsäkringar. Gruppens motpart å andra sidan löper risken att gruppen väljer en pilot som saknar rättsskyddsförsäkring eller andra möjligheter att infria ett kostnadsansvar.

Pilotmålsmetoden har en given plats i en processordning har

som som mål att rättstvister skall avgöras på ett så snabbt, billigt och enkelt sätt som möjligt. Metodens ändamålsenlighet kräver dock att vissa förutsättningar är uppfyllda. Antalet personer med eller likartade anspråk

samma får inte vara för stort. Gruppen bör vara huvudsakligen enig i frågor som rör val av pilotmål, ombud, utredningsâtgärder, kostnadsansvar och liknande. Svaranden bör ha accepterat pilotfallet som representativt för samtliga eller huvuddelen anspråk. Brister det i något dessa

av avseenden är det risk för att pilotmålet inte ger de processekonomiska vinster som eftersträvas. Det bör också erinras om att pilotmålsalternativet är en realistisk väg endast för dem som har mod, kraft och vilja att vända sig till domstol. Som vi konstaterat tidigare får vid

man gruppanspråk räkna med att det finns anspråk som aldrig görs gällande på grund av kostnadshinder, icke-rättsliga faktorer osv.

Specialprocess

Det finns i svensk processrätt ett ganska rikt inslag speciella

av handläggningsregler. Till stor del är det frågan om bestämmelser som rör förfarandet vid särskilda domstolar, specialdomstolar och domstolsliknande nämnder. Bakom tillkomsten specialinstanserna finns många

av samverkande orsaker. Ofta har syftet varit att effektivisera rättstillämpningen. Handläggningen av mål och ärenden vid Arbetsdomstolen, vattendomstolen, Koncessionsnämnden för miljöskydd, hyres- och arrendenämnderna osv. präglas i flera avseenden av ett snabbt och enkelt förfarande som de allmänna rättegångsreglerna i rättegångsbalken inte alltid medger.

Exempel på sådana processekonomiskt förmånliga komponenter är regler om kungörelsedelgivning, utsträckt råttskraft, representativ talerätt för myndigheter och organisationer, minskat krav parts närvaro i förening med ett eget utredningsansvar för prövningsmyndigheten samt möjlighet till förenklad prövning efter pilotfallsavgöranden.

238 Kapitel 6

Som vi framhållit tidigare anser vi inte att en ytterligare specialisering av rättskipningen är en framkomlig väg för att stärka det processuella rättsskyddet för gruppanspråk. Däremot är det intressant att undersöka de lösningar lagstiftaren har valt inom specialprocessen för att komma till rätta med olika effektivitetsproblem. Vi återkommer till detta längre fram.

Exempel

Man kan tänka sig ett flertal praktiska situationer där kumulation och pilotmål eller specialprocess inte fullt ut tillgodoser behovet av ett processekonomiskt förmånligare alternativ till ett större antal individuella processer. Flera av de exempel som vi har lämnat i tidigare avsnitt åskådliggör detta. Vi lämnar här ytterligare ett exempel.

Ett mindre företag har tillverkat och sålt ett kosmetiskt preparat som visar

sig framkalla allergibesvär. Produkten har sålts i 350 000 exemplar. Av

köparna är det omkring l 500 som påstår sig ha fått besvär genom

användandet av kosmetikan. Besvären är av olika svårhetsgrad. Skade-

ståndsanspråken uppgår till sammanlagt omkring 15 miljoner kronor.

Företaget uppger att preparatet allergitestats före introduktionen

marknaden och bestrider att besvären har samband med produkten. Skulle

ett sådant samband föreligga menar företaget att besvären beror på att

konsumenten inte har följt bruksanvisningen. Företaget har vidare inte

ekonomiska möjligheter att utge skadestånd med flera miljoner utan

kommer i sådant fall att i konkurs.

Fallet väcker massmedias uppmärksamhet, vilket leder till att 1 200

personer runt om i landet beslutar sig för att kräva skadestånd av

företaget. De företräds av 16 olika advokater. Rättshjälpsmyndigheten och

försäkringsbolag ställer krav att några anspråk prövas som pilotmål.

Företaget godtar inget anspråk som tillräckligt representativt. Man hänvisar

till att allergibesvären sammanhänger med individuella faktorer som

rökning, kostvanor, boende- och arbetsmiljö osv. Också de skadelidande

har svårt att finna lämpliga pilotfall. De är oense om bl.a. vilka skadefall

som bäst stämmer överens med flertalets besvär, vilka av företagets

invändningar som kräver utförligare motbevisning och vilken advokat som

ombud i pilotmålet. Även kostnadsfrågan vållar besvär. Alla har

bör vara

inte rättsskyddsförsäkring och samtliga som har råttsskydd är inte villiga

att bidra med sin försäkring för att täcka kostnaderna i pilotmålet.

Trots alla svårigheter enas de skadelidande slutligen om att föra fram

fem fall som pilotmål. De sammanförs till handläggning vid en domstol.

Efter flera års processande fastställer domstolen att företaget är skade-

ståndsskyldigt i fyra fall. Beträffande det femte anspråket anser domstolen

Avslutande synpunkter 239

att man inte med tillräcklig grad av säkerhet kan utesluta andra skadeorsaker än det kosmetiska preparatet.

V

Vi antar att parterna lyckas komma över de svårigheter som domstolens avgöranden framkallar och att det kvarstår 800 personer med ett genomsnittligt skadeståndskrav på 10 000 kr, dvs. sammanlagt 8 miljoner kr. Företaget bestrider fortfarande skadeståndsskyldighet i övriga fall än de fyra avgjorda målen. Eftersom man dessutom saknar förmåga att betala det sammanlagda skadeståndsbeloppet påkallar man i andra hand att de skadelidande sätter ned sina krav. Dessa kan emellertid inte komma överens om en nedsättning eller efter vilka grunder så bör ske.

Resultatet blir att det inleds 350 rättegångar vid 22 olika tingsrätter. De övriga 450 skadelidande avvaktar med att väcka talan. Företaget begär att målen skall föras samman vid en tingsrätt och att domstolen skall jämka skadestånden med beaktande också av de övriga 450 skadelidandes krav. Inget av företagets yrkanden vinner framgång.

Med detta vill vi visa på några av de brister som kumulations- och pilotmålsalternativen har, med avseende både på processuella och materiella spörsmål. Att gruppen är stor och att det förekommer olika uppfattningar inom gruppen försvårar avsevärt ett gemensamt agerande. Domstolens prövning i pilotmålet är begränsad till förhållanden som rör parterna. Vid flera pilotmål kan prövningen utfalla olika. Det blir svårt att avgöra vilket av målen som är mest vägledande för övrigas krav. Ett annat problem är att möjligheterna för gruppens motpart att få till stånd kumulation många gånger är närmast obefintlig.

Bristerna ger uttryck för att det behövs andra alternativ, som komplement till kumulation och pilotmål, när det föreligger anspråk som är gemensamma eller likartade för en större grupp människor. l förevarande fall hade handläggningen kunnat underlättas om parterna haft tillgång till grupptalan som processform. Företagets skadeståndsskyldighet mot samtliga skadedrabbade hade kunnat prövas i en rättegång med endast en av de skadelidande som part. Risken för motstridiga avgöranden hade varit utesluten. Man kan också tänka sig att företaget, för att ersättningsfrågan avgjord, därefter hade kunnat stämma samtliga skadelidande i en process och därmed gjort möjligt en skälig och rättvis jämkningsprövning.

6.5¶Avslutande synpunkter

Allmänt

Människor företar dagligen rättshandlingar varigenom det uppkommer ett rättsförhållande mellan dem och någon annan. Det är fråga om alldagliga händelser som inköp av en vara eller att få utfört ett enklare hantverk Men det är också händelser av stor ekonomisk och social

osv.

240 Kapitel 6

betydelse för den enskilde, som förvärv av en fastighet eller

en bostadsrätt. En del rättsförhållanden leder till rättstvister i egentlig mening. Parterna är oense om vilket det rådande rättsläget år och

anser båda med visst fog att de har rätten på sin sida. I andra fall är rättskränkningen mer uppenbar, ibland rent av avsedd. Tvisten kan

avse större eller mindre ekonomiska värden. Den materiella rätten gör sällan skillnad mellan små och stora anspråk. Utgångspunkten är att en rättsförlust alltid skall ersättas. Om detta mål uppnås beror på hur effektiva de processuella sanktionsmekanismer är som ställs till den rättskränktes förfogande.

Ibland står beslut och handlingar av enskilda som privatpersoner, inom företag eller inom organisationer i konflikt med intressen knutna till större grupper eller samhället i stort. Bedömningen av vilka hänsyn som bör ha företräde måste då ofta grundas ett bredare underlag och i ett mer långsiktigt perspektiv. Lagstiftaren har i dessa fall inte sällan nöjt sig med att ge anvisningar om de principer som skall styra intresseavvägningen och har överlämnat prövningsmyndigheten att konkretisera lagreglernas innehåll. Rättsnormernas praktiska betydelse är beroende av rättstillämpning.

Processordningen har ytterligare funktioner utöver att erbjuda enskilda och samhället rättsskydd i det enskilda fallet. Det är också processernas uppgift att generellt medverka till att de intressen och ändamål som bär upp den materiella rätten förverkligas. Vad vi kallar handlingsdirigering, prejudikatbildning, rättsskapande osv. är väl så viktiga uppgifter som att säkerställa att en enskild rättskränkt erhåller kompensation. Det är emellertid betydligt svårare att mäta effekterna av denna verksamhet och att bedöma följderna av en bristande funktionsuppfyllelse. Samtliga funktioner ingår dock i processernas grundläggande uppgift, som är att medverka till att ändamålen bakom den materiella rätten slår igenom i samhällslivet. Bedömningen av processordningens effektivitet och ändamålsenlighet mäste ske med detta som grund.

Som framgått ovan uppfyller processordningen inte alltid de krav man bör ställa på den. Vi vill i det sammanhanget framhålla att vi förutom en genomgång av det materiellrättsliga läget konsument- och miljöområdet har anordnat två hearingar, en angående konsumenträttsliga frågor och en rörande miljörättsliga spörsmål. Vid dessa möten lämnades ett flertal exempel gruppanspråk som inte tillgodoses i tillräcklig omfattning. Det stora flertalet deltagare uttalade sig positivt om en representativ taleform som instrument för att stärka det processuella rättsskyddet för massanspråk.

Allt talar sålunda för att det finns ett betydande antal rättsligt grundade anspråk som inte görs gällande. Kostnaderna för att driva igenom anspråken är för höga i förhållande till deras värde. Sociala,

Avslutande synpunkter 241

psykologiska och andra icke-rättsliga faktorer avhåller människor från att vidta rättsliga åtgärder. Myndigheternas i fråga ekonomi

resurser om och personal räcker inte till för att agera i alla de fall där ett ingripande är pâkallat. Processuella regler och principer ställer hinder i vägen för andra som har mod, kraft och vilja att handla. Det finns sålunda många orsaker till den lucka i rättsordningen tillåter att rättskränkningar

som får ske opåtalat.

För den enskilde leder bristen på agerande till rättsförluster från verkligt små belopp till tusentals kronor. Allmänna intressen

som likabehandling av medborgarna, fri konkurrens lika villkor och

en miljövård lider skada. Centrala rättsområden drabbas prejudikattorka

av och brist rättsutveckling och rättsskapande praxis.

genom

Man kan diskutera om de allmänna domstolarna är rätt instans för

att slita tvister rör några hundra kronor. Å andra sidan måste

som det finnas reella möjligheter även för dem har lidit liten förlust

som en att få sin rätt tillgodosedd. I annat fall saknas det anledning att ha materiella regler om att små värden skall ersättas. Många gånger beror frågan

om rättskränkningens storlek dessutom på från sida saken.

vems man ser Exemplen ovan visar att vad för parten är litet anspråk kan

som ena ett röra stora ekonomiska värden för motparten. För dessa fall saknas det anledning att sätta i fråga domstolen lämpligt rättskipningsorgan.

som Det är i vissa hänseenden lika allvarligt 10 000 lider

om personer en rättsförlust 100 kr var som att 10 förlorar 100 000 kr

personer var. Att lämna öppet för många små rättskränkningar främjar oseriösa affärsmetoder, motverkar miljöfrämjande investeringar och har

en allmänt uppluckrande effekt människors rättsuppfattning. Det skapar en föreställning om att samhället accepterar olagliga handlingar så länge de inte är kriminaliserade och den enskilda skadan är liten.

Att en process inte kommer till stånd beror inte alltid på att anspråket är oviktigt för den enskilde. De kommunala konsumentvägledarnas verksamhet och antalet anmälningar till ARN visar att också små anspråk spelar roll. Den bristande processbenägenheten förklaras i stället av att det i processordningen finns inbyggda kostnadshinder

som motverkar genomdrivandet av små anspråk. Gränsen för när

en process är ekonomiskt försvarbar är för hög. Detta gäller särskilt då tvistens värde för motparten är väsentligt högre än för den enskilde.

Till detta kommer alla de fall då och andra former

processer av sanktionsmekanismer inte används därför att människor andra skäl än

av ekonomiska förhåller sig passiva eller därför att att myndigheter saknar resurser att agera eller därför att processuella faktorer lägger hinder i vagen.

242 Kapitel 6 SOU 1994: 151

Närmare bristerna i det processuella rättsskyddet om

Rättegångsordningen har reformerats vid ett flertal tillfällen under de senaste decennierna för att göra handläggningen mindre omständlig, formaliserad och kostnadskrävande. Särskilt syftet att minska kostnaderna för parterna och samhället kan sägas ha legat bakom tillkomsten 1974 den särskilda s.k. småmålslagen, vars bestämmelser med det av syftet till stor del har arbetats i rättegångsbalken. numera För den enskilde innebär kostnadsregleringen i småmål att kostnadsrisken reduceras väsentligt genom att ombudsarvode inte ersätts som en rättegångskostnad. Å andra sidan höjs gränsen för när anspråk är värt ett rättegång för den som är i behov av ett ombud. Det är lätt att en underskatta detta behov. Att ett anspråk är litet innebär i sig inte att det rör enkla rätts- och bevisfrågor. Möjligen kan tycka att ett anspråk man mindre värde inte berättigar att det läggs ner lika mycket arbete av rätts- och bevisfrågorna. Man kan finna stöd för dessa tankar i vissa stadganden i rättegångsbalken t.ex. 35 kap. 5 § andra stycket. Det är svårare hävda denna ståndpunkt när det är frågan om gruppanspråk. att En tvist ett mindre belopp rör då för svaranden reellt betydligt större om ekonomiska värden, vilket exemplen ovan har visat. Svarandens handlande i när det gäller bl.a. rätts- och bevisfrågor styrs av processen den totala anspråkssumman. Kärandens behov av juridiskt biträde ökar. Andra faktorer talar i denna riktning är att konsumenter, hyressom gäster och andra har mindre erfarenhet av rättsliga tvister än grupper vad motparten normalt har och att den senare, i vart fall om han är näringsidkare, ofta företräds av ett juridiskt ombud. En annan effekt av kostnadsregleringen i småmål är att processen alltid leder till förlust för svarande som anlitar ombud. Medan en en rörelsesidkare kan dra kostnaden från intäkterna i sin verksamhet av saknar privatpersoner motsvarande möjlighet. Småmålsreglernas kostnadsbestämmelser är prov en form av undantag från rättegångsbalkens huvudregel om kostnadsfördelningen. Inom vattenrätten, expropriationsrätten och vissa andra rättsområden har gått ett steg längre i snedfördelning kostnaderna. Där förs en man av t.ex. tillstånd eller ersättning den presumtive skadevållaprocess om bekostnad, oavsett utgången i målet. Motiven för denna kostnadsrens reglering är inte annorlunda än de syften och ändamål som processer allmänt fylla. Framför allt medverkar den annorlunda kostnadsföranses delningen till att förbättra reparativa och preventiva processens genomslagskraft. Inte heller är ändamålen bakom de materiella reglerna särpräglade. Att den företar en skadebringande handling skall som ersätta all den skada uppkommer gäller de flesta skadeståndssom rättsliga regler. Skadeståndet har preventiv, ekonomiskt avskräckande en

Avslutande synpunkter 243

verkan. Den som avser att företa viss åtgärd, driva viss verksamen en het eller dylikt har alltid att ta i beräkning risken för skadeständs-skyldighet vid den ekonomiska planeringen. Man kan därför fråga om det inte finns skäl för ytterligare undantag från rättegångsbalkens huvudregel om förlorande parts fulla ansvar. En kostnadsregel som lägger ansvaret helt på den påstås ha som handlat rättsstridigt eliminerar i stort sett kostnadsaspekten som ett hinder för den rättskränkte att få sin rätt tillgodosedd, förutsatt att motparten är solvent. Även mycket små anspråk blir processbara. Den som orsakar skada kan inte räkna med att den skadelidande avhåller sig från att processa för att få ut ersättning. De verkliga konsekvenserna av det rättsstridiga handlandet stämmer väl överens med innehållet i mer den materiella rätten. Processordningen fungerar bättre styrmedel. som Det ges ökat utrymme för prejudikatbildning, rättsutveckling osv. Man måste emellertid också räkna med att ett ensidigt kostnadsansvar inbjuder till processer inte är berättigade till ersättning. av personer som Motparten får ensam betala rättegångskostnaderna även i dessa mål. Man förlorar den dämpande effekt uppkomsten onödiga rättegångav ar som följer med regeln om fullt kostnadsansvar för tappande Det part. finns också en risk för att sned kostnadsfördelning utnyttjas otillen börligt av den som inte har ett berättigat anspråk. En sådan kan person under hot om att belasta processen med dyr bevisning framtvinga en obillig förlikning. För den presumtive skadevållaren innebär det ensidiga kostnadsansvaret vidare att det blir svårt att överblicka de ekonomiska konsekvenserna av sitt handlande. Regler om annorlunda och sneda kostnadsfördelningar är ett effektivt instrument om man vill underlätta eller försvåra för enskilda vända att sig till domstol. Vår bedömning är dock inte bör använda att man undantag från rättegångsbalkens kostnadsregler generell åtgärd som en mot bristerna i det processuella rättsskyddet för gruppanspråk. Däremot måste kostnadsfrågan noga övervägas del i eller ett komplesom en som ment till andra reformåtgärder. Till detta återkommer vi senare. Rättshjälpen ger enskilda förmånen att med minskad av processa en kostnadsrisk. Avgifter och andra begränsningar gör dock att tillvaratagandet av små anspråk underlättas i endast begränsad mån. Processer som rör gruppanspråk orsakar inte sällan stora kostnader för ombudsarvode och bevisning. Svarandens bedömning rimlig av en kostnadsnivå görs med utgångspunkt från det totala belopp han riskerar att få betala till samtliga i gruppen. För käranden blir kostnadsrisken lätt sådan att en rättegång framstår ett ekonomiskt orealistiskt alternativ. som Rättsskyddsförsäkringen erbjuder i detta hänseende ett bättre skydd än rättshjälpen eftersom den omfattar även ersättningsskyldighet för motpartens kostnader. För anspråk av mindre värde rör komplisom

244 Kapitel 6

cerade rätts- eller bevisfrågor är dock självrisken många gånger ett tillräckligt hinder mot att väcka talan. Försäkringsersättningen är dessutom normalt maximerad till ett visst belopp vilket begränsar nyttan försäkringen i komplicerade mål. Det är vidare av principiella skäl av inte tillfredsställande att den enskildes processuella rättsskydd är beroende han har en rättsskyddsförsäkring eller inte och av vilka av om villkor gäller för t.ex. självrisk och rätt till ombudshjälp. Ansvaret som för att även ekonomiskt personer kan ta till vara sin rätt måste svaga åvila samhället. Privata finansieringsalternativ kan underlätta för den enskilde att driva igenom sitt anspråk, men får inte vara en nödvändig förutsättning. Kumulation och pilotmål fungerar kostnadssänkande till förmån för och domstolen. Förfarandena leder också till att domstolen får parterna ett bredare och allsidigt bedömningsunderlag, vilket gynnar processmer handlingsdirigerande och prejudikatskapande funktion. Ingen av ernas metoderna är emellertid särskilt lämplig vid anspråk som tillkommer större människor eller då det finns inre splittringar i grupper av Handläggningsreglernas formella utformning medför också gruppen. vissa begränsningar i förfarandesättens praktiska betydelse. Specialdomstolar och domstolsliknande nämnder har ofta en processordning är anpassad för att underlätta för enskilda att få sina som rättsanspråk prövade och för domstolen att meddela avgöranden med en tydlig handlingsstyrande avsikt. Krav särskild kunskap och förankring i branschlivet hos ledamöterna har ansetts motivera att domstolarna och nämnderna utpräglad rättsutvecklande och rättsskapande roll ges en mer och borga för att avgörandena i hög grad respekteras bland berörda målgrupper. Som vi har berört tidigare är dock en ytterligare specialisering rättskipningen flera hänsyn inget önskvärt alternativ. av av Kriminalisering många ha en god effekt som styrmedel. anses av Kumulation åtal och enskilt anspråk underlättar väsentligt att driva av igenom ekonomiskt små anspråk. Som vi redogjort för ovan anser vi dock att kriminalisering bör förbehållas beteenden som framstår som särskilt straffvärda och där det är realistiskt att sanktioner kommer till stånd. Vi bedömer utrymmet för vidare kriminalisering som ytterst litet inom områden konsumenträtt och miljörätt. Däremot tror vi att en som ökad tillämpning existerande straffbud kan få positiva handlingsav dirigerande effekter. Utomprocessuella instanser fyller viktig uppgift genom att erbjuda en ett snabbt och enkelt förfarande som alternativ till domstolsprövning. De avlastar domstolarna från hel del tvister. Deras kompetens är dock en inskränkt i flera avseenden. Auktoriteten i deras avgöranden beror helt på fria vilja. Som ett effektivt remedium mot oseriösa parternas företeelser är de inget realistiskt alternativ. Enligt vår mening varken

Avslutande synpunkter 245

kan eller bör bristerna i det processuella rättsskyddet när det gäller reparation, prevention och rättsbildning botas åtgärder utanför

genom domstolsväsendet. Utomprocessuella instanser kan komplettera inte

men ersätta domstolsprövning.

Det allmänna har genom sina myndigheter stark ställning

en som bevakare av att gällande rättsregler efterlevs på olika områden. Som representanter för allmänintresset har myndigheterna varit med och påverkat och utformat rättsutvecklingen flera centrala rättsområden. Möjligheten att ingripa och bistå enskilda i privat rättskon-

personer en flikt är däremot starkt begränsad. Effektiviteten i myndigheternas verksamhet är beroende av tillgången statliga och kommunala budgetmedel och kunnig personal. Mycket talar för att varken

pengar eller kunskap räcker till om det allmänna skall fortsätta att ensamt ansvara för värnandet om gemensamma intressen. Egenkontroll och annan liknande verksamhet, inte innefattar myndighetsutövning,

som måste fördelas på flera samverkande såväl offentliga privata.

organ, som Det är nödvändigt att anlägga en ny syn på enskildas och samhällets respektive roll när det gäller att ta till vara de intressen rättsord-

som ningen vill slå vakt om.

Slutsatser

Det är svårt att konstruera processordning tillgodoser det

en som moderna samhällets samtliga krav processuellt rättsskydd i form

av reparation, prevention, rättsbildning osv. Samhällsstrukturen förändras i takt med nya tekniska och andra vetenskapliga framsteg. Hur samhället utvecklas påverkar vilken effekt rättsstridiga handlingar får. Masshantering ger upphov till massanspråk. Storskaliga miljöstörningar drabbar stora grupper av befolkningen. Snabb och effektiv spridning informa-

av tion, meddelanden m.m. gör att oriktiga, vilseledande eller nedsättande uppgifter snabbt och enkelt delges många människor. Allt detta ställer nya och annorlunda krav på sanktionsmekanismen. Man måste söka andra vägar för att lösa de särskilda problem förekomsten

som av gruppanspråk ger upphov till. Vi har i det sammanhanget pekat bl.a. följande faktorer.

Bristerna i det processuella rättsskyddet blir särskilt påtagliga när det föreligger kollektiva, diffusa eller fragmentariska anspråk. Som vår undersökning visar är det i alltför många fall inte realistiskt att tro att samtliga eller ens merparten av de drabbade försöker driva igenom sin rätt. Och skulle tillräckligt många agera samtidigt klarar det individualistiskt präglade rättegångsförfarandet dåligt att hantera sådana

av

246 Kapitel 6

massanspråk. För att bota bristerna krävs att det införs regler som tillåter någon form representativt inslag i processen.

av

fråga som vi återkommit till flera gånger är den ansvarsför-

En annan delning föreligger mellan å sidan allmänna organ och å andra

som ena sidan privaträttsliga subjekt. Vår uppfattning år att det inte längre finns anledning att göra någon skarp åtskillnad i processuellt hänseende mellan allmänna och enskilda intressen. Målet är att processordningen på bästa möjliga sätt medverkar till att ändamålen bakom materiella rättsregler slår igenom i samhället. Vi menar att detta bäst främjas genom att man anlägger pluralistisk grundsyn vilka bör ha tillgång till pro-

en som cessmekanismerna.

Konsumenträtt 247

7 Reformbehovet olika rättsområden

på

Vi har i kapitel 6 redovisat ett flertal luckor i rättsskyddet för

gruppanspråk. I förevarande avsnitt ser vi närmare de brister

i funktionshänseende som föreligger skilda rättsområden och på

vilken inriktning reformåtgärder bör ha.

1 Konsumenträtt

7. 1 1 Marknadsrätt

.

Det marknadsrättsliga regelsystemet omfattar ett begränsat antal lagar, främst konkurrenslagen, marknadsföringslagen, avtalsvillkorslagen och produktsäkerhetslagen. Lagarnas innehåll beskrivs närmare i bilaga B.

Bestämmelserna har, med enstaka undantag, utpräglad preventiv

en funktion. Deras syfte är att i första hand verka handlingsdirigerande. Genom förbud och påbud ger lagreglerna och deras tillämpning besked till marknaden i fråga om olika förfarandens tillåtlighet. Rättspraxis spelar i det sammanhanget en viktig roll eftersom domstolarnas avgöranden många gånger är avsedda att konkretisera och fylla

ut innehållet i de materiella lagbestämmelserna. Ett annat viktigt styrmedel är de allmänna råd och föreskrifter utfärdas myndigheterna

som av samt de förhandlingar som äger mellan de offentliga och

rum organen företrädare för näringslivet.

Den processuella tillämpningen det marknadsrättsliga regelsystemet

av sker främst vid Stockholms tingsrätt i särskild sammansättning och vid Marknadsdomstolen. Handläggningen följer i stort rättegångsbalkens principer. Processen är närmast att jämföra med rättegången i ett indispositivt tvistemål. Domstolen är bunden sökandens talan i så

av måtto att den kan pröva endast det förfarande mot vilket sökanden vänt sig och har att bestämma en rättsföljd inom ramen för dennes yrkande. Däremot är domstolen inte bunden av ett medgivande och kan själv föranstalta om den bevisning finner nödvändig.

som man

Inom Justitedepartementet övervägs f.n. att inordna Marknadsdomstolen under de allmänna domstolarna som en särskild avdelning inom Svea hovrätt. En sådan reform torde inte i sig inverka rättstillämpningens inriktning och betydelse och inte heller talerättens

utformning.

248 Kapitel 7

Den marknadsrättsliga regleringen rör nästan uteslutande gruppanspråk. Ändamålet är värna konsumenternas och näringsidkarnas

att om intresse som grupper. Processer till förmån för dessa intressen kan därför sägas vara former av grupprättegångar. Det finns således anledning att se närmare vilka eventuella brister i det processuella rättsskyddet som kan föreligga rättsområdet.

En process inom marknadsrätten fyller i huvudsak en handlingsdirigerande, prejudikatbildande, rättsutfyllande och, i viss mån, rättsskapande ñinktion. Talan har till ändamål att värna om det allmänna intresset av konkurrensvård, god marknadsföring, produktsäkerhet osv. Däremot inverkar sanktioner som tillgrips endast i undantagsfall på rättsförhållanden mellan enskilda parter. En grundtanke är dock att en näringsidkare som drabbas av ett förbud eller ett påbud rättar sitt handlande härefter också med avseende redan inträffade händelser.

Det är mot denna bakgrund man skall se den starka ställning som tilläggs myndigheterna och den undanskymda roll som enskilda och organisationer intar på marknadsrättens område i processuellt hänseende. I den mån enkilda personer och organisationer tillerkänns processuell handlingsfrihet år den subsidiär i förhållande till myndigheternas verksamhet. Ett företag eller en organisation som vill påtala ett visst förfarande måste först vända sig till en myndighet och få avslag sin begäran om åtgärder innan man kan till domstol.

Enligt vår bedömning finns det skäl att överväga om enskilda, företag och organisationer bör ges bättre processuella möjligheter så att de mer aktivt kan ta del i arbetet för att nå allmänna konsument- och näringspolitiska mål. Här skall nämnas att regeringen i november 1994 till riksdagen överlämnat en proposition med förslag till en ny marknadsföringslag prop. 1994/95:l23. Förslaget innebär bl.a. att Konsumentombudsmannens talerätt i mål om förbud eller ålägganden enligt marknadsföringslagen inte längre skall vara primär. I propositionen berörs också frågan enskilda konsumenters talerätt. Regeringen

om hänvisar i det sammanhanget bl.a. till vårt utredningsarbete.

Med hänsyn till det sagda behandlar vi i det följande frågan om

nu talerätt i domstol för enskilda konsumenter och näringsidkare.

Enskilda konsumenters och näringsidkares talerätt

En enskild näringsidkare som berörs av en marknadsrättslig åtgärd har i vissa situationer talerätt. Däremot saknar enskilda konsumenter helt rätt att föra talan vid Marknadsdomstolen. Detta brukar motiveras med dels att det i annat fall finns risk för att ett rättsligt förfarande påkallas i trakasseringssyfte eller kverulanter och dels att de marknadsrättsliga

av

Konsumenträtt 249

lagarnas ändamål är att skydda konsumenterna inte direkt

som grupp, som individer. Man hävdar ibland också att enskild konsuments

en talerätt kan ge upphov till processuella situationer är till skada för

som konsumentkollektivet.

De ändamål som präglar de marknadsrättsliga reglerna är i huvudsak inte annorlunda än dem bär civilrättsliga bestämmelser. Också

som upp de senare har en handlingsdirigerande, prejudikatskapande och rättsbildande funktion. Skillnaden är att marknadsrätten endast i undantagsfall innehåller bestämmelser om kompensation till den rättskränkte.

I vissa situationer finns det ett direkt samband mellan civilrättens sanktionssystem och de marknadsrättsliga förbuds- och påbudsbestämmelserna. Som exempel kan nämnas konsumentköplagens felregel angående en vara som medför påtaglig fara för liv och hälsa. En civilprocessuell talan om hävning med åberopande denna grund får

av direkt verkan endast för det enskilda köpeavtal talan Samma

som avser. omständighet kan emellertid åberopas till stöd för talan återgång

en om enligt produktsäkerhetslagen med rättsverkan till förmån för samtliga varuinnehavare. I det ena fallet är köparen behörig att föra talan,

ensam i det andra fallet är han helt utestängd från talerätt.

Motsvarande koppling mellan civilrättsliga och marknadsrättsliga regler återfinns på flera områden, såväl uttryckligen implicit.

som Utvecklingen går mot en ytterligare sammanvävning skilda rättsområ-

av den. EG:s ministerråd antog i april 1993 ett direktiv 93/l3/EEG

om oskäliga villkor i konsumentavtal, enligt vilket ett avtalsvillkor

som bedömts oskäligt är civilrättsligt ogiltigt. Förslaget innehåller även bestämmelser om talerätt för samtliga personer eller organisationer som har ett legitimt intresse av att skydda konsumenterna och talan riktad

om samtidigt mot flera som använder eller till användning

uppmanar av samma eller liknande generella avtalsvillkor. Direktivet föreslås bli införlivat med svensk rätt se 1994/95: 1 17. Regeringens förslag

prop. till ny marknadsföringslag prop. 1994/95: 123 innehåller regler rätt

om till skadestånd för konsumenter och näringsidkare. En talan

om skadestånd kan handläggas gemensamt med t.ex. ett mål om förbud eller åläggande enligt marknadsföringslagen. Av intresse är vidare ett förslag till ny dansk markedsföringslov, enligt vilket Forbrugerombudsmanden kan föra talan för flera konsumenters räkning krav skadestånd.

om

Det finns också i övrigt anledning att vara lyhörd för den utveckling mot en allt större rätt och ansvar för den enskilde att agera till förmån för samhällsintressen som vi beskrivit tidigare se kapitel 4. Varje konsument och seriös näringsidkare har fördel av att illojala och andra otillåtna förfaranden beivras. En talan riktar sig mot viss mark-

som en nadsföring eller konkurrensbegränsande åtgärd har inte mindre fog för sig bara för att den förs av en enskild konsument eller en näringsidkare.

250 Kapitel 7

Vi bedömer inte att en utökad talerätt för enskilda personer kommer att leda till ett betydande antal obefogade rättegångar vid Stockholms tingsrätt eller Marknadsdomstolen. Att processa innebär kostnader och besvär som för de allra flesta är tillräckligt avskräckande för att inte processa i onödan. Särskilda kostnadsregler och ett förenklat handläggningsförfarande underlättar dessutom för domstolarna att snabbt och enkelt avgöra ogrundade processer.

Att införa regler om talerätt för enskilda konsumenter inom marknadsrätten är dock inte oproblematiskt. Sålunda måste man noga överväga vilka konsekvenser en sådan talerätt kan få för frågor om t.ex. rättskraftens omfattning och möjligheterna till intervention jfr prop. 1994/95: 123 s. 132. En talerätt för konsumenterna får inte leda till att Konsumentombudsmannens och organisationernas processuella agerande allvarligt försvåras. Vi tror emellertid att det går att finna ändamålsenliga lösningar talerättsfrågorna.

Sammanfattningsvis menar att det finns såväl sakliga som principiella skål för att jämställa den enskilde medborgaren och näringsidkaren med branschorganisationer och andra sammanslutningar när det gäller rätten att föra talan i marknadsrättsliga mål. Vi tror visserligen inte att en reform i den riktningen skulle göra det möjligt för staten att begränsa sitt engagemang. Antalet konsumenter och konsumentorganisationer som har kraft, vilja och ekonomiska resurser att processa vid Marknadsdom stolen är alltför litet. En mer välvillig attityd från lagstiftarens sida i detta hänseende kan emellertid ha en psykologisk effekt som på lång sikt kan medverka till att vi i Sverige får ett större privat engagemang när det gälla att agera rättsligt för att ta till vara allmänna konsument- och näringsidkarintressen. En friare talerätt svarar väl mot de syften som bär upp den marknadsrättsliga materiella lagstiftningen.

7.1.2 Civilrätt m.m.

Under denna rubrik tar vi upp rättsliga förhållanden som innefattar en personlig rätt eller plikt för den enskilde konsumenten gentemot någon annan. Det är frågan om rent civilrättsliga relationer, om det inbördes förhållandet mellan privata rättssubjekt. Men vi behandlar också konsumenternas ställning i rättsförhållanden grundade på offentligrättslig reglering, t.ex. angående allmänna avgifter. Avgränsningen är inte gjord utifrån en klar och entydig bestämning av vad som faller inom eller utom skilda rättsliga begrepp. Syftet är endast att söka ringa situationer ger upphov till samma eller likartade anspråk för många

som enskilda personer som kan sägas vara konsumenter. Också begreppet konsument ges då en ganska lös och vidsträckt betydelse.

Konsumenträtt 251

Gruppanspråk av detta slag förekommer i många former flera sakområden. Konsumenträttsliga avtal ingås i stor utsträckning med användande av standardformulär. Tvister kan uppstå om tolkningen av avtalet eller om ett villkors skälighet. Masstillverkning, effektiva distributionsformer och Standardisering av produkter gör att det redan en kort tid efter det att en felaktig vara släpps på marknaden finns en stor grupp köpare som kan rikta samma eller likartade anspråk mot säljaren eller tillverkaren.

Varor och tjänster köps ofta kredit. Också i övrigt har utbudet av och efterfrågan på krediter haft en närmast explosionsartad utveckling under främst l980-talet. Över 200 000 hushåll beräknades 1989 ha större skulder än de kunde klara av. Masshanteringen av krediter har lett till rättsförhållanden av likartad karaktär mellan kreditgivare och ett betydande antal låntagare.

En stor del av befolkningen bor i småhus. Nya villaområden växer upp. Ofta består de av serieproducerade egnahem som överlåts till konsumenterna enahanda villkor, i de flesta fall genom kombinerade köpe- och entreprenadkontrakt. Tvister uppstår om konstruktionsfel, indexklausuler eller andra avtalsrättsliga spörsmål, av likartat slag för flera husköpare.

Dagens produktions- och konsumtionsmönster medför att skadeverkningarna av en felaktig produkt eller en felaktig tjänst kan bli omfattande genom att många drabbas på samma gång. En flyg-, fartygseller tågolycka, ett giftutsläpp, ett hälsovådligt livsmedel eller någon annan dylik händelse ger upphov till likartade skadeståndsanspråk för stora grupper, där prövningen av vållande och orsaksammanhang kan röra samma rätts- och bevisfrågor.

Privatisering av verksamheter som traditionellt bedrivits i offentlig regi liksom annan avmonopolisering ändrar de rättsliga grundvalarna för bedömning av förhållandet mellan konsumenten och den som tillhandahåller nyttigheten. Det kan krävas ett större mått av aktivitet från den enskilde för att tillgodose sina rättigheter. Likartade följder kan inträffa genom att förutsättningarna för den offentliga verksamhetens bedrivande ändras, t.ex. när det gäller principer för avgiftssättning. I anslutning till detta kan nämnas att Avgiftsgruppen i sitt betänkande Avgifter inom kommunal verksamhet Ds 1993:16 förordar att konsumenternas ställning stärks genom att regler om grupptalan införs i lagstiftningen.

Detta är bara några exempel på situationer där det kan föreligga anspråk som är gemensamma eller likartade för en större grupp konsumenter. I bilaga B beskrivs ett stort antal andra händelser som kan ge upphov till gruppanspråk. Att dettfinns realistiska alternativ för att driva igenom anspråken är av betydelse inte endast för den enskildes

252 Kapitel 7

möjlighet att få kompensation och upprättelse. Processordningen har

en viktig funktion att fylla också i fråga om handlingsdirigering, prejudikatbildning, rättsutveckling osv.

Som har konstaterat tidigare kan man goda grunder anta att alltför många konsumenträttsliga gruppanspråk inte görs gällande vid domstol eller annat sätt. Inte minst är det så vid anspråk som är diffusa och fragmentariska. Det är för omständligt och kostsamt för den enskilde att gå till domstol med ett anspråk av mindre värde eller att driva ett mål vidare i enbart prejudikatsyfte. Sociala och psykologiska faktorer verkar avhållande processbenägenheten. Rättegångsregler hindrar eller försvårar för en part i en rättegång att agera till förmån för andra. Och kommer rättegångar om gruppanspråk till stånd saknas det effektiva former för handläggning av massprocesser.

Tillgång till rättshjälp och råttsskyddsförsäkring, regler om småmålsförfarande och särskilda kostnadsregler, kumulation och pilotmål har endast i begränsad omfattning botat dessa brister i det processuella rättsskyddet för gruppanspråk. Utomprocessuella tvistlösningsmekanismer och särskilda försäkringslösningar är inget fullgott alternativ till domstolsprövning, men väl viktiga komplement förtjänstfullt

som avlastar domstolarna många ärenden.

Det finns inget som talar för att processordningen kommer att fullgöra sina uppgifter på ett bättre sätt i framtiden utan att man vidtar reformåtgärder. Tvärtom kan man anta att kraven utformningen ett

av effektivt rättsskydd för konsumenterna kommer att öka. Ett fördjupat europeiskt samarbete innebär sannolikt en övergång till i viss mån

en ny lagstiftningsteknik där rättstillämpningen kommer att spela än

en viktigare roll. Avgränsningen av det statliga och kommunala engagemanget kontroll- och tillsynsområdet, liksom en delvis övergång från förhandskontroll till s.k. marknadskontroll, ställer större krav på den enskilde konsumenten att agera. Internationaliseringen av handel och annan konsumentinriktad verksamhet ger upphov till nya rättsliga frågeställningar, både i materiellt och processuellt hänseende. Fortsatt teknologisk och annan vetenskaplig utveckling leder till ökad komplexitet och svåröverskådlighet av de bakomliggande förhållanden ur vilka rättigheter och skyldigheter emanerar. Behovet blir större av tids- och kostnadskrävande utredningar för att fastställa om det i en viss situation föreligger ett rättsligt grundat anspråk.

På vilket sätt man bäst botar rådande brister i rättsskyddet och möter de nya krav man kan förutse är beroende av i vilket funktionshänseende det processuella regelsystemet behöver stärkas. Man kan schematiskt teckna problemen på följande sätt inom områdena reparation, prevention, rättsbildning och processekonomi.

Konsumenträtt 253

Reparation

Som vi har påpekat tidigare gör inte den materiella rätten än undan-

mer tagsvis skillnad mellan stora och små anspråksvärden. Man kan därför hävda att ingen skada är så liten att den skall behöva tålas. Det måste finnas reella möjligheter för alla att få sin rätt tillgodosedd. Sättet vilket anspråken lämpligen bör drivas igenom kan emellertid skifta beroende på anspråkets storlek och flera har eller

om samma likartade anspråk.

Valet av prövningsorgan, bedömningen vilka kostnader för

av samhället som prövningen rimligen får föranleda och liknande överväganden påverkas av vilken typ anspråk det är frågan och vilka

av om funktioner ett genomdrivande anspråket fyller. Behovet den

av av att ge rättskränkte kompensation för mindre rättsförluster kan regel till-

som godoses i tillräcklig mån genom offentliga och privata nämnder. Men finns det ett lika stort eller större behov prevention eller rättsbildning

av kan domstolsprövning vara det lämpligaste alternativet.

För att man skall tala om en brist i egentlig mening i det processuella rättsskyddets reparativa funktion när det gäller gruppanspråk bör rättsförlusten för den enskilde vara av någon betydenhet. Han skall orsakas en ekonomisk skada eller någon annan olägenhet av viss storlek. En reformering av det processuella regelsystemet är befogad endast

om vinsterna för samhället eller den enskilde uppväger kostnaderna för att driva igenom anspråken. Det är inte rimligt att t.ex. införa

en ny processform om syftet uteslutande är att ersätta ett antal konsumenter

en rättsförlust på något hundratal kronor var. I ett sådant fall måste reformåtgärder motiveras andra hänsyn, behovet prevention

av som av eller rättsbildning.

Genomgången i kapitel 6 visar att luckorna i det processuella rättsskyddet i fråga om konfliktlösning och reparation omfattar också anspråk av inte obetydlig storlek. Det kan röra sig rättsförluster på

om flera tusen kronor för en enskild konsument. En grundläggande orsak till att anspråken inte görs gällande är att det föreligger obalans mellan

en parterna i processen. Rättegången rör reellt olika ekonomiska värden för envar av dem. Andra omständigheter är att konsumenten har mindre processvana och sämre tillgång till juridiskt biträde. Ytterligare

en anledning är de sociala och andra icke-rättsliga faktorer vi

som behandlat i avsnitt 6.1.3.

Konsumenternas rättsskydd är i alltför stor utsträckning endast formellt. I flera situationer har konsumenten teoretisk, inte

en men praktisk, tillgång till rättskipningsorganen. Nya och alternativa modeller prövas för att förbättra konsumenternas rättsskydd, t.ex. grupptalan vid ARN. Som vi framhållit tidigare förutsätter emellertid effektiviteten hos

254 Kapitel 7

utomprocessuella tvistlösningsmekanismer att medborgarna har reell tillgång till tvångsvis prövning vid domstol och till exekution genom det allmännas försorg. I annat fall saknas ett viktigt incitament att frivilligt medverka till och godta resultatet av en prövning vid t.ex. ARN.

För att komma till rätta med bristerna i det processuella rättsskyddet krävs åtgärder som utjämnar förhållandet mellan parterna i processen. Det egentliga värde som talan rör måste framgå tydligare. Först då blir proportionen mellan vad som står att vinna med en rättegång och kostnadsrisken rimlig också på konsumentsidan. Det förutsätter att samtliga eller i vart fall en större del av anspråken drivs igenom på en och samma gång.

Prevention

En process kan ha en preventiv verkan både individuellt, för den enskilde svaranden, och generellt, för dem som befinner sig i samma situation som han. Den preventiva effekten är många gånger en väl så viktig följd av processen som att en individuell rättsförlust ersätts. Ibland framstår t.o.m. prevention som rättegångens huvudsakliga mål.

Behovet av handlingsdirigering genom processer och möjligheten att

-

på konsumenträttens område behöver inte variera med processa storleken av den enskilde konsumentens rättsförlust. I vilken mån sanktioner bör tillgripas i preventivt syfte påverkas i hög grad av andra faktorer, som vanligheten i det rättsstridiga handlandet och förväntade framtida handlanden. Intresset koncentreras till de samlade ekonomiska värden eller olägenheter som rättskränkningarna rör, till frågan om dessa är så betydande att det krävs ingripanden för att ändra handlingsmönster eller förhindra upprepade lagöverträdelser se vidare Lindblom i Process och exekution, Vänbok till Robert Boman, 1990, s. 253 ff.. , små därför det

Vid gruppanspråk som rör individuellt värden är viktigaste i många fall att en olaglig vinst fråntas den som har handlat rättsstridigt, så att man stävjar upprepade regelbrott. Det är en mindre l allvarlig brist i rättsskyddet att envar av de skadelidande orsakas rättsförluster.

Att det finns effektiva processuella medel som påverkar handlingsmönster och avskräcker från rättsstridigt handlande medverkar samtidigt till att antalet processer blir lägre. Samhället kan slippa kostnader att domstolarna utnyttjas i lägre grad samtidigt som de

genom konsumentpolitiska målen främjas bättre.

Som vi har konstaterat tidigare är civilrättsliga ingripanden många gånger den enda framkomliga vägen att öka sanktionstrycket för handlanden upphov till anspråk av riktigt små värden något

som ger

Konsumenträtt 255

hundratal kronor och därunder. De flesta konsumenter

processar emellertid inte för att få ut en liten ersättning eller slippa mindre

en olägenhet. För att nå en preventionsverkan måste man därför söka

nya alternativ. En tänkbar reformåtgärd är att införa representativ

en process förenad med regler om skadestånd beräknat efter den olagliga vinsten i stället för efter de individuella skadeverkningarna, kan förutse

om man att det inte kommer till stånd tillräckligt många enskilda Då

processer. framhävs ersättningsskyldighetens preventiva funktion, dess syfte att verka moralbildande men även avskräckande. En ytterligare möjlighet är att låta skönsmässighet och uppskattning efter skälighet få ett större inflytande på bedömningen av skadeståndets storlek.

De inprocessade medlen kan fördelas efter andra grunder än de individuella anspråkens storlek, om detta skulle kosta för mycket att utreda. Det är mindre väsentligt om någon de skadelidande över-

av eller underkompenseras, eftersom alternativet för dem är att de blir helt utan ersättning. "It better to go as far as possible towards justice, than to deny altogether" som det uttrycktes i engelsk rättspraxis redan under 1800-talets första hälft. En annan lösning är att helt eller delvis använda ersättningen för ändamål som tillgodoser intressen knutna till gruppen som sådan.

Rättsbildning

Konsumentskyddslagstiftningen är tämligen rik på generalklausuler och andra ganska vagt utformade lagstadganden som kräver förtydliganden genom rättstillämpning. Många av frågorna har praktisk och principiell betydelse för stora grupper medborgare. Motsvarande gäller på sakområden där lagstiftning saknas, t.ex. när det gäller immateriella tjänster eller avtalsformer som hyrköp. Vidare ger privatisering

av offentliga verksamheter inom barn- och åldringsvård, post- och teleområdet osv. upphov till rättsliga oklarheter som gällande lagregler inte alltid är anpassade till att reda ut.

Trots att behovet av rättsbildning genom praxis är stort flera områden är antalet konsumenttvister som prövas i högsta instans litet. En förklaring är att alltför många konsumenter inte gör sin rätt gällande vid domstol. Dessutom är få av de konsumenter som väcker talan villiga att ta det besvär och den kostnadsrisk som ett överklagande innebär, om syftet är att i första hand få till stånd ett prejudikatavgörande, att fylla ut en rättsregel eller liknande.

En del av bristerna i detta hänseende kommer man till rätta med genom att ge bättre förutsättningar för enskilda att driva igenom gruppanspråk i reparations- eller preventionssyfte. Det kan dock antas

256 Kapitel 7

att t.ex. en representativ talerätt för enskilda konsumenter inte är tillräcklig för att behovet av rättsbildning skall tillgodoses fullt ut. Det ekonomiska utfallet rättegången får fortsatt stor betydelse för den

av enskildes vilja att processa. Däremot har organisationer och myndigheter ofta andra förutsättningar att utgå ifrån vid en vägning av intresset av ett principavgörande mot olägenheterna av en process. Tanken på myndigheters KO medverkan i konsumentvister har varit uppe tidigare i utredningsarbeten se t.ex. SOU 1978:40 och har nytt lanserats av Konsumentpolitiska kommittén SOU 1994:14 s. 248.

Processekonomi

Rättsförhållandena i det moderna produktions- och konsumtionssamhället rör inte sällan förhållandevis stora grupper enskilda personer. Rättegång-

gruppanspråk ställer krav handläggningsregler anpassade till ar om de särskilda problem följer med hanteringen av mångas talan

som samtidigt. Det är viktigt för parter och samhälle att undvika upprepade

eller likartade rätts- och bevisfrågor, vilket blir processer om samma följden om det saknas effektiva förfaranden för handläggning av gruppanspråk.

Rättegångsbalken saknar regler som medger en snabb, billig och enkel hantering rättegångar har betydelse för ett stort antal anspråksha-

av som vare. Kumulation och pilotmålsmetoden har i praktiken begränsade användningsområden. Ett någorlunda samtidigt agerande från en stor grupp konsumenter kan förlama verksamheten en tingsrätt eller underrätterna inom ett hovrättsområde. Knappast någon domstol har

att handlägga 10 000 eller 50 000 personers talan och samtidigt resurser upprätthålla en normal löpande verksamhet.

Masshantering det materiella planet måste mötas med massanpassade processuella system. Vid gruppanspråk kan bedömningen av tvistefrå-

många gånger väsentligen ske oberoende av individuella förgorna hållanden. I andra fall kräver en ändamålsenlig tillämpning av materiella regler att samtliga omständigheter, hänförliga till alla berörda, beaktas i ett sammanhang. Det är i dessa situationer nödvändigt att finna en processform medger praktiskt hanterlig prövning grundad på ett

som en allsidigt och alltomfattande bedömningsunderlag.

Sammanfattning

Det kan på goda grunder antas att alltför många konsumenter inte gör gällande rättsligt grundade anspråk. Det finns brister i det processuella

SOU 1994: 151 Miljörätt 257

rättsskyddet som måste åtgärdas processordningen skall kunna fylla

om sina funktioner på ett fullgott sätt. I annat fall kommer ändamålen bakom de materiella rättsreglerna inte att i tillräcklig grad slå igenom i samhällslivet. Konsumentlagstiftningen blir inte det skydd för den enskilde medborgaren som lagstiftaren har avsett.

Behovet av ett väl fungerande processuellt regelsystem kommer med all sannolikhet att öka framöver. Utbudet och tjänster blir

av varor större. Handeln och annan ekonomisk verksamhet internationaliseras. Produkter blir tekniskt mer högtstående. Det statliga och kommunala engagemanget avgränsas när det gäller kontroll och tillsyn. Allt detta ställer större krav på de enskilda konsumenterna att själva eller inom ramen för sina organisationer agera för att ta till sin rätt.

vara

Det är inte realistiskt att tro att alla konsumenter har förutsättningar att vidta rättsliga åtgärder i den omfattning är nödvändig. Det måste

som skapas andra former för att ta till gruppanspråk än dem

vara som ryms inom den traditionella processmekanismen. Hur reformåtgärderna bör utformas är i viss mån beroende vilket syfte rättegången i det

av särskilda fallet har, om uppgiften är att i första hand uppnå reparation, prevention eller rättsbildning. Också samhälls- och processekonomiska konsekvenser av åtgärderna måste vägas in. Domstolarna måste stå redo att möta och hantera processer om massanspråk.

7.2¶Miljörätt

Allmänt

I takt med att kunskapen har ökat om hur det ekologiska systemet är sammansatt och om betydelsen av samverkan mellan människa och natur har allt större intresse ägnats den miljöpåverkan industrialismen,

som utvecklingen inom skogs- och jordbruksnäringen, de moderna kommunikationssystemen och andra samhällsförändringar har fört med sig. Kraven har ökat lagstiftaren och andra offentliga aktivt

organ att agera för att hänsynen till miljön blir i erforderlig mån tillgodosedda i det moderna produktions- och konsumtionssamhället. Knappast något annat rättsområde har under de senaste 25-30 åren haft sådan

en utveckling i fråga om rättslig nyreglering miljörätten. Denna

som sträcker sig numera över ett brett bälte av lagar och förordningar

som reglerar allt ifrån utnyttjandet naturresurser riksintresse till mindre

av av verksamheter som kan ge upphov till endast enstaka lokala miljöstörningar se den allmänna översikten i bilaga B.

Det är ett stort antal skyddsvärda intressen olika karaktär

av som påkallar uppmärksamhet och hänsynstagande inom det miljörättsliga

258 Kapitel 7

området. Människor ställer krav inte endast på skydd för sin omedelbara hälsa utan också tillgång till en ren och orörd natur för friluftsliv och rekreation, att kunna ströva fritt i skog och mark, att även i stadsmiljö kunna leva utan alltför päträngande störningar i form av buller, avgaser och dylikt, att vara tillförsäkrad goda arbetsmiljöförhållanden osv. Den biologiska mångfalden bör bevaras, liksom värdefulla natur- och kulturlandskap. Hushållningen med naturresurser som vatten, skog, mineraler måste ske ett sätt som främjar ett långsiktigt utnyttjande utan osv. alltför stora ingrepp i den naturliga miljön. Samtidigt ställs krav på en fortsatt god materiell levnadsstandard, vilket förutsätter ett fortsatt tärande på naturtillgångarna. Under senare år har därför strävan alltmer gått mot att upprätthålla balans mellan naturen och människans en utnyttjande dess tillgångar, vilket kommit till uttryck i t.ex. den s.k. av kretsloppsprincipen. Den miljörättsliga regleringen är till stor del uppbyggd kring ett tillstånds- och anmälningsförfarande förenat med en särskild tillsynsverksamhet. Myndigheterna förutsätts bära ett tungt ansvar för att tillse att lagar och förordningar efterlevs. Lika viktig är den egenkontroll företag, myndigheter och andra är skyldiga att fullgöra om de som driver verksamhet faller under miljölagarna. Det är inte praktiskt som eller ekonomiskt möjligt eller önskvärt att det allmännas kontroll - ens i detalj omfattar varje enskild verksamhet innebär risk för miljöstörsom ning. Ansvaret för miljöns värnande bör primärt åvila dem som utövar verksamhet kan påverka människor och miljö. som Myndigheternas behov rättsliga medel för att vidta åtgärder i syfte av att komma till rätta med miljöproblem är förhållandevis väl tillgodosedda. Däremot är möjligheterna för den enskilde medborgaren och för organisationer att ingripa mot miljöstörande verksamheter mer begränsade. Allmänheten visserligen möjligheter att medverka vid t.ex. ges tillståndsprövning. Det står också och fritt att påkalla en myndigvar en hets uppmärksamhet på ett visst förhållande och begära att myndigheten skall Den är missbelåten med myndighetens beslut eller agera. som reaktion har emellertid inte utan vidare rätt att få ett avgörande omprövat av högre instans. Även möjligheten för enskilda och organisationer att vända sig till allmän domstol för hjälp är inskränkt till följd av den vidsträckta beslutanderätt tillagts myndigheterna. Detta hänger samman med som frågor fördelningen uppgifter mellan rättskipning och förvaltning om av kompetensfördelningen mellan allmän domstol och förvaltningsoch om domstol se bilaga B. Miljörättsliga prövningar och beslut har ofta betydelse för stora befolkningsgrupper. Verksamheter faller under miljölagstiftningen som inverkar i flera avseenden människors levnadsförhållanden och

Miljörätt 259

miljön. Planläggning innefattar överväganden vikt för människors

av boende- och arbetsmiljö, för värdet inom planområdet belägna fastigheter och för andra ekonomiska, sociala och kulturella värden. Miljöfarliga verksamheter och andra miljöpåverkande aktiviteter

ger upphov till störningar som leder till ekonomiska och ideella skadeverkningar. Immissioner kan såväl förorening luft och

vara av vatten, mark som buller, strålning osv. Ibland är verkningarna direkta och rör enskilda personer på ett mer påtagligt sätt. I andra fall är verkningarna långsiktiga och angår i princip Beskrivningen i bilaga B

envar. av miljörättens materiellrättsliga del innehåller ett stort antal exempel på händelser som kan ge upphov till gruppanspråk. l ett nordiskt perspektiv bör även särskilt nämnas miljöskyddskonventionen den 19 februari 1974 mellan Damnark, Finland, Norge och Sverige bl.a.

som innebär att man vid tillåtlighetsprövning och i andra sammanhang skall beakta i vilken mån en miljöskadlig verksamhet kan verka störande för någon

annan konventionsstat än verksamhetslandet. Väsentligt i det hänseendet

är att enskilda i ett nordiskt grannland har möjligheter svenska

samma som medborgare att föra talan i svensk domstol förbud mot miljöstörande

om verksamhet eller om ersättning för miljöskada. Gruppen berörda

av taleberättigade utvidgas således genom konventionen.

En talan för att främja ändamålen bakom miljöbestämmelserna kan avse yrkanden av vitt skiftande slag. De kan röra förbud, vidtagande

av skyddsåtgärder, utfående av skadestånd eller ekonomisk ersätt-

annan ning, tillståndsgivning, utdömande straffansvar, påförande avgifter

av av osv. Alternativen omfattar både brottmål, tvistemål och förvaltningsförfarande samt såväl fullgörelse- och fastställelsetalan talan

som om verkställighet. Prövningen kan antingen judiciell eller administrativ.

vara

Att tillgodose de intressen ligger till grund för miljörättsliga

som anspråk kräver tillgång till enkla, snabba, billiga och rättssäkra sanktionsmekanismer. Regelverkens uppbyggnad och inbördes samspel samt sakfrågornas ofta komplexa art gör det emellertid svårt skapa sig

att en klar och entydig bild av effektiviteten hos rättstillämpningen. Flera omständigheter visar att det finns brister i rättsskyddet för gruppanspråk, både i fråga om reparation, prevention och rättsbildning. Vi har valt

att se närmare på bristerna ur tre olika aspekter, nämligen vad gäller talan om förbud eller ersättning, omprövning tillstånd och överklagande.

av

260 Kapitel 7

Talan om förbud eller ersättning

Förbudstalan

Med förbudstalan i domstol menar inte endast en talan i syfte att verksamhet att upphöra utan också en talan med yrkande om att en skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått skall vidtas. Prövningen kan initieras någon som drabbas av verksamhetent. För verksamheter som av bedrivs med tillstånd gäller särskilda bestämmelser. Miljörätten rör frågor av sådan art och karaktär att det allmänna naturligen bör ha det Övergripande ansvaret för kontroll och tillsyn över verksamheter som påverkar människors hälsa och miljön. Varken ekonomiska resurser eller tillgången sakkunnig personal räcker emellertid till för att stat och kommun ensamma skall kunna bevaka att regellydnaden upprätthålls. Det är viktigt att också enskilda och organisationer att delta i arbetet för att nå allmänt omfattade engageras miljöpolitiska mål. Vi vill här hänvisa till den kritik mot myndigheternas tillsynsverksamhet framförs i Riksrevisionsverkets rapport F som 1993:7 Företags egenkontroll och myndigheters tillsyn. Det kan i det sammanhanget starkt sättas i fråga om det är tillfyllest enskilda och organisationer möjlighet att överklaga myndigheters att ges beslut att inte vidta åtgärder. Överprövningen är viktig för att kontrolleatt myndigheterna fullgör sina åtaganden men medger inte i sig att ra myndigheternas kan avgränsas till områden där deras insatser bäst ansvar behövs. Endast rätt att överklaga ger inte enskilda medborgare och en organisationer möjlighet att verka vid sidan av det allmänna. För detta krävs tillgång till effektiva sanktionsmekanismer. Bland dem egen i framstår förbudstalan vid domstol som en av de viktigaste. Rätten att väcka talan vid domstol har utnyttjats sparsamt under de år miljöskyddslagen varit i kraft. Orsakerna till detta står att finna i samtliga de faktorer vi behandlat ovan se kapitel 6. Det är dyrt som och omständligt Att utreda miljöstörningars förekomst och att processa. verkningar kräver ofta kostsamma och tidsödande arbetsinsatser. På mindre orter är de drabbas störningar inte sällan ekonomiskt som av beroende verksamheten vid störningskällan. Processuella regler och av principer, t.ex. i fråga åberopande av annans olägenhet, försvårar om för domstolen att grunda sin bedömning ett så allsidigt och alltomtillåtlighetsreglerna förutsätter. Är antalet fattande underlag som drabbade saknas förfaranderegler medger en snabb, enkel och stort som billig hantering av massanspråk. Ett förhållande är att rätten för enskilda att få till stånd sanktioannat är knuten till det s.k. sakägarbegreppet. Vem som är sakägare anges ner sällan i lagtext utan fastställs i råttstillämpningen.

Miljörätt 261

Miljöskyddslagens sakägarbegrepp är vittomfattande. Uttalanden i förarbetena ger vid handen att sakägare är tillfogas skada

envar som eller utsätts för olägenhet genom miljöfarlig verksamhet

se prop. 1969:28 s. 376 och 396. Sakägarbegreppets närmare innebörd och dubbla betydelse behandlas utförligt i bilaga B. Det kan här räcka med att såga att enligt vår mening bör det normalt inte krävas

mer av en kärande än att han påstår sig ha tillfogats skada eller utsatts för olägenhet genom miljöfarlig verksamhet för att han skall behörig

anses att vara part i en talan om förbud mot verksamheten, dvs. för

att anses ha talerätt. Det bör dock amnärkas att inte vilken skada eller olägenhet som helst gör vederbörande behörig att föra talan. Enligt ett uttryckligt uttalande av departementschefen i förarbetena prop. 190 grundar

s. t.ex. intrång i allemansrätt inte talerätt. Däremot bör rent estetiska störningar kunna åberopas som talerättsgrundande. Inte heller torde det ställas upp någon geografisk begränsning de talebehörigas skara. En

av annan sak är att bevissvårigheter angående orsakssamband och dylikt kan få en sådan verkan.

Dessa synpunkter gör att sakägarbegreppet enligt vår bedömning inte utgör något egentligt hinder för den sig drabbad

som anser av en miljöstörning att väcka förbudstalan enligt miljöskyddslagen.

Att någon har talerätt angående en viss sak innebär normalt att han är behörig att väcka talan om saken i fråga. Det kan sägas strida mot talerättens exklusivitet att tillåta någon att åberopa olägenhet

annans som stöd för att driva igenom ett förbud mot en viss verksamhet. Om det skall vidtas någon åtgärd eller inte bör den drabbade få bestämma egen hand. Intresset av att verksamheten fortsätter väger kanske tyngre för honom än önskan att få olägenheten att upphöra. Så kan fallet

vara om han eller någon honom närstående arbetar fabrik släpper

en som ut miljöfarliga ämnen. I andra fall kan den drabbade ha fått ekonomisk ersättning för att stå ut med miljöstörningen. Att någon väcker

annan talan angående olägenheten kan då sägas stå i strid mot den allmänna avtalsfrihet som präglar svenskt samhälls- och rättsliv.

I annan riktning talar att miljörättsliga tillåtlighetsregler regelmässigt förutsätter att det görs total och allsidig vägning samtliga

en av olägenheter mot den samlade nyttan den prövade verksamheten. Så

av är också fallet i fråga om miljöskyddslagens bestämmelser. Och vid tillståndsprövning och i tillsynsärenden har Koncessionsnämnden eller annan tillståndsmyndighet ett självständigt för att ärendet blir

ansvar utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver. Målet eller ärendet är indispositivt. Detta gäller emellertid inte vid förbudstalan i fastig-

en hetsdomstol. Ett mål i vilket det förs sådan talan är dispositivt se

prop. 1969:28 s. 381. Lagstiftaren har accepterat att domstolsprövningen inte

262 Kapitel 7

blir lika allsidig som när samma fråga prövas i administrativ ordning jfr departementschefens uttalande i prop. s. 282.

Att märka är vidare att en dom i ett förbudsmål får rättskraft bara mellan parterna i målet. Det kan därför hävdas att svaranden riskerar att få processa upprepade gånger angående samma effekter av miljöstörningen, om en part tillåts att åberopa annans olägenheter. Häremot kan dock sägas att en ogillande dom sannolikt får en ganska betydande bevisverkan som avhåller de flesta från att processa om samma skada eller olägenhet.

Vi har noga vägt dessa synpunkter mot varandra. Som redovisas i avsnitt 6.1.4 är vår bedömning att det troligen inte är tillåtet för käranden att åberopa annans olägenhet till stöd för en förbudstalan. Frågan har dock inte prövats i rättspraxis.

Med vår tolkning kan en domstol förbjuda en miljöfarlig verksamhet endast om de olägenheter som har drabbat käranden är i sig tillräckliga för ett förbud. Motsvarande gäller vid talan om skyddsåtgärder. Därigenom undergrävs väsentligt domstolstalans betydelse som ett realistiskt alternativ till tillståndsprövning administrativ väg. Det blir inte möjligt att avlasta det allmänna en del av ansvaret för att värna om miljö- och hälsointresset när en miljöstörning drabbar mer än ett fåtal personer. Typiskt för gruppanspråk är ofta att den individuella skadan eller olägenheten är tämligen liten, i vart fall inte av sådan betydelse att den försvarar en förbudstalan. Ett ingripande förutsätter därför

ensam att många agerar gemensamt. I det sammanhanget gör sig de särskilda processhämmande faktorer som behandlas i kap. 6 påminda. Konsekvensen blir att det inte går att driva igenom ett förbud eller ett krav på skyddsåtgärder utan hjälp från en tillsynsmyndighet.

Talan om ersättning

Miljölagstiftningen innehåller flera olika slag av ersättningsregler bland vilka man kan urskilja två huvudgrupper. Den ena rör rent skadeståndsrättsliga anspråk, den andra behandlar ersättning till följd av rättsenliga ingrepp från det allmännas sida.

Skadestånd

Skadeståndsanspråk i anledning av miljöpåverkan skiljer sig till art och karaktär inte från andra former av skadestånd. Kravet orsakssamband mellan skada och handling, avgränsningen för vilka skador som är

Miljörätt 263

ersättningsgilla, principerna för beräkning skadestånd är i

av osv. huvudsak inte annorlunda än andra områden skadeståndsrätten.

av

Också ersättningsreglernas funktioner är desamma inom miljörätten som allmänt. Skadeståndet tjänar som kompensation för den lidit

som skada samtidigt som risken att drabbas av skadeståndsskyldighet har

en avskräckande effekt. I förarbetena till miljöskyddslagen uttalas t.ex. NJA 1969 s. 233: "Emellertid äger här otvivelaktigt även ersättningsreglerna sin stora betydelse i det att företagare måste

en ta möjligheten av ersättningsanspråk i beräkning och därför kan föranledas att ändra eller jämka sina planer."

Det finns inom miljörätten, liksom när det gäller konsumenträttsliga anspråk, flera omständigheter leder till att alltför många inte

som erhåller den kompensation som de är berättigade till. Skadestândsanspråk görs inte gällande i den omfattning krävs för att ersättningsreglerna

som skall verka avskräckande i tillräckligt hög grad. Det strikta skadeståndsansvaret, som kan sägas ge uttryck för den allmänna principen att det är förorenaren som betalar Polluter Pays Principle, riskerar att i många fall få bara ett symbolvärde.

Orsakerna till att skadelidande förhåller sig passiva är de vi har

som behandlat utförligt i tidigare avsnitt, dvs. kostnadsfrågor, ett tidsödande och omständligt förfarande samt psykologiska, sociala och andra ickerättsliga faktorer. Miljöskador är inte sällan svårutredda och ställer

mer högre krav på teknisk och medicinsk sakkunskap än skador i allmänhet. Gränsen för när ett anspråk anses värt risken processförlust är

av en därför sannolikt högre än vad normalt gäller för enskilda

som personers rättsanspråk. Miljöstörningarna drabbar vidare ofta stora

grupper. Skadornas storlek kan variera kraftigt beroende avstånd från störningskållan, känslighet för störningar Alla skadeverkningar

osv. yttrar sig inte samtidigt. Tidsförskjutningen mellan störningen och skadans upptäckt kan uppgå till flera år, vilket försvårar utredningen

av orsakssambandet. Omständigheter dessa försvårar effektiv

som en hantering av massanspråk. Det bör här påpekas att miljörättsliga skadeståndskrav kan grundas inte bara på miljöskadelagen. Också händelser som faller inom tillämpningsområdet för atomansvarighetslagen, lagen om ansvarighet för oljeskada till sjöss, järnvägstrafiklagen, trafikskadelagen och grannelagsrätten kan ge upphov till

gruppanspråk skadestånd.

Gruppanspråk inom miljörätten är inte sällan diffusa till sin karaktär. Det är svårt, i vissa fall praktiskt omöjligt, att identifiera alla skadedrabbade och att utröna exakt vilka skador de har lidit. I många fall är dessutom den enskilda skadan liten medan de totala skadeverkningarna är omfattande. Anspråken är vad vi kallar fragmentariska.

264 Kapitel 7

Det är vid dessa förhållanden inte realistiskt att förvänta sig att åtgärder som underlättar för en skadelidande att göra sitt anspråk gällande är tillräckliga för att ersättningsreglerna skall få den av lagstiftaren eftersträvade effekten i samhället. Ett alternativ är att genom offentlig kontroll och tillsyn samt avgifter och liknande öka sanktionstrycket dem som utövar miljöfarlig verksamhet. Vår bedömning är att åtgärder av det slaget sannolikt inte är nog effektiva. Vi menar att man i stället bör hålla fast vid skadeståndets civilrättsliga natur men söka nya former för hur anspråken kan drivas igenom, t.ex. genom att införa regler om representativa processer. En annan viktig reformåtgärd kan vara att införa nya och förenklade principer om beräkning och fördelning av skadestånd vid masskränkningar.

Annan ersättning

Gruppanspråk ersättning kan också uppkomma till följd av offentliga rättsenliga ingrepp i miljövårdande syfte, såsom åtgärder som begränsar fastighetsägares markanvändning. Även i dessa fall kan

gruppen vara diffust sammansatt och anspråken uppgå till individuellt små belopp. De processuella förfarandereglerna är emellertid ett annat sätt än vid skadeståndstalan utformade med tanke på att ingreppen kan orsaka skada eller annan olägenhet för många personer. Regler om kungörelse, om ett eget utredningsansvar för prövningsmyndigheten och om ett annorlunda rättegångskostnadsansvar är exempel lösningar som har tillkommit för att stärka de skadelidandes reella möjlighet att få kompensation. Andra särpräglade förhållanden som ibland föreligger är att ersättningsfrågan prövas endast en gång med rättsverkan gentemot alla, oavsett om de har fört talan eller inte, och att den som vill framställa krav ersättning måste anmäla detta inom en viss tid. Processen har inslag av den typ av förfaranderegler och andra frågor som internationellt ofta sätts i samband med grupptalan och andra former av representativ process.

Vår bedömning är att bristerna i rättsskyddet för enskilda i dessa ersättningsfall är betydligt mer begränsade än som gäller för skadeståndsanspråk. Något påtagligt reformbehov torde inte föreligga.

Omprövning av tillstånd

Alla former tillståndsbeslut kan i princip bli föremål för omprövning.

av Saknas lagregler medger dock allmänna förvaltningsrättsliga principer att ändringar som är till nackdel för tillståndshavaren får göras endast under särskilda förutsättningar. För de inom miljörätten viktigaste

Milj0"rc1tt 265

omprövningsförfarandena finns bestämmelser inte bara i miljöskyddslagen och vattenlagen utan även i bl.a. minerallagen, strålskyddslagen och lagen om kärnteknisk verksamhet.

Omprövning enligt vattenlagen kan komma till

stånd endast för att tillgodose allmänna intressen. Den får inte leda till villkor

nya som medför att ändamålet med företaget går förlorat eller att förutsättningarna för detta avsevärt rubbas. Möjligheterna till omprövning enligt miljöskyddslagen är betydligt vidare. Enligt huvudregeln får villkor ändras eller upphävas efter vad som är skäligt när tillståndet har gällt i tio år.

Det är viktigt att tillåtligheten av verksamheter och företag

som utövar en negativ verkan på miljön är föremål för fortlöpande

en översyn och omprövning. Tekniska landvinningar och andra vetenskapliga framsteg leder till bättre metoder för att skydda människor och miljön, men också till upptäckten skadeverkningar. Miljöfarlig-

av nya heten av utsläpp osv. omvärderas till följd av förändringar i omgivningen. Allt detta medför att det efter tid framstår nödvändigt

en som att ändra villkoren för ett tillstånd, t.ex. föreskrifter ytterligare

genom om eller annorlunda försiktighetsmått. Det kan också i vissa situationer

vara befogat att återkalla tillståndet och helt förbjuda verksamheten.

Tillståndsförfarandet har emellertid även till syfte den

att ge som beviljas ett tillstånd en god trygghet vid verksamhetens fortsatta bedrivande. Han skall kunna förlita sig på tillståndets giltighet i sin ekonomiska planering. Beslut om investeringar och produktionsinriktning kräver fasthet i villkoren för tillståndet. Är risken för och

en stor nya mer ingripande skyddsåtgärder hämmas effektiviteten och planeringsmöjligheterna i näringslivet.

Avvägningen mellan dessa intressen fråga för de materiella

är en omprövningsreglerna. Det ligger utanför vårt uppdrag att bedöma behovet av eventuella ändringar i bestämmelserna. Vad vi har att pröva är om det behöver vidtas åtgärder för att ge gällande regler större

en genomslagskraft.

Antalet omprövningsärenden enligt miljöskyddslagen vid Koncessionsnämnden och länsstyrelserna uppgår till i genomsnitt ett fåtal

per år. Detsamma gäller omprövningsmål enligt vattenlagen. Med tanke på hur samhället och vetenskapen har utvecklats under de senaste tjugofem åren torde behovet av en förnyad tillståndsprövning vara betydligt större än som motsvaras av antalet omprövningsärenden. Omständigheter som att äldre tillstånd prövas nytt vid nya tillståndsansökningar i anledning av produktionsförändringar och liknande är inte för att förklara den

nog låga omprövningsfrekvensen.

Rätten att påkalla omprövning enligt miljöskyddslagen tillkommer Naturvårdsverket, i ärenden vid Koncessionsnämnden, och i övrigt

266 Kapitel 7

länsstyrelserna ex officio. I vattemål får omprövning begäras av Kammarkollegiet. Det har i olika sammanhang riktats anmärkningar mot myndigheterna för att de inte har utövat sin behörighet i tillräcklig omfattning. Vår bedömning är att kritiken till stor del varit befogad.

Naturvårdsverket har under senare år alltmer fått ägna sig frågor av övergripande slag och mindre enskilda ärenden. Den faktiska kontroll- och tillsynsverksamheten har förskjutits mot regionala och lokala organ, även om verket kvarstår som central tillsynsmyndighet. Det är inte troligt att Naturvårdsverket i framtiden kommer att ägna mer tid och resurser enstaka miljöfarliga verksamheter, om inte högst väsentliga allmänna intressen står spel.

Beträffande länsstyrelsernas rätt att påkalla omprövning måste det betraktas som principiellt betänkligt att den myndighet som har meddelat tillståndet ensam vid sidan av tillståndshavaren har rätt att både initiera och sedan själv pröva en ändring av villkoren för tillståndet. En sådan ordning står sannolikt i strid mot övrig europeisk rättstradition, vilket är en viktig aspekt i skenet av de europeiska samarbetssträvanden som Sverige deltar

En viktig orsak till det låga antalet omprövningsärenden står alltså säkert att finna i de processuella behörighetsreglerna som innebär att bara Naturvårdsverket och länsstyrelsen kan initiera en prövning. Det finns goda skäl att överväga en ändring av dessa regler.

Överklagande

Flertalet lagar inom miljörätten innehåller bestämmelser om förvaltningsåtgärder som rör tillvaratagandet av allmänna och enskilda intressen. Ansvar och maktutövande är koncentrerade till myndighetsnivå. Deras beslutanderätt är normalt exklusiv, i den meningen att

enskild inte i stället kan vända sig till domstol med en fråga som en myndigheten har att besluta Här skall dock antecknas att Fri- och rättighetskommittén i sitt slutbetänkande Domstolsprövning av förvaltningsärenden SOU 1994:117 föreslår att det i förvaltningslagen införs regler om s.k. dröjsmålstalan som en enskild part skall kunna väcka han anser att ett förvaltningsärende som avser myndig-

om hetsutövning mot honom onödigt uppehålls.

Under dessa förhållanden är rätten att överklaga särskilt viktig för den enskildes rättsskydd, för hans möjlighet att bevaka och ta till vara sina intressen. Men överklagande är också ett viktigt verktyg verktyget för kontroll att myndigheterna sköter sina uppgifter att tjäna allmänna

av intressen på ett fullgott sätt.

Miljörätt 267

Den förvaltningsrättsliga klagorätten utgår från principen att endast den som berörs av ett beslut har rätt att föra talan mot beslutet. Inom miljörätten kompletteras principen av det s.k. sakägarbegreppet. Rätt att överklaga förutsätter i princip att vederbörande är på ett mer kvalificerat sätt berörd av beslutet. Det är t.ex. inte tillräckligt för klagorätt att någon har begärt att en myndighet vidtar en viss åtgärd. Inte heller anses enskilda personer kunna föra talan till förmån för allmänna intressen, om talan uteslutande har ett sådant syfte. Ideella organisationer har en ytterst begränsad rätt att överklaga beslut som rör de intressen organisationen verkar för, utan att vara sakägare. Se vidare om överklagande i bilaga B.

Samhällsintressena värnas ofta inom ramen för en myndighets kontroll- och tillsynsverksamhet. Flera av de viktigare miljörättsliga författningarna, t.ex. miljöskyddslagen, naturvårdslagen och vattenlagen, tillerkänner bl.a. Naturvårdsverket rätt att föra talan mot

en annan myndighets beslut. Ibland har också kommuner tillerkänts rätt att överklaga angående beslut som påverkar den egna miljön. Kommunen kan då sägas föra talan för kommuninvånarnas räkning. Många gånger saknas det emellertid någon som är behörig att föra talan för att tillgodose ett allmänt intresse. Riktigheten av prövningsinstansens bedömning kan då inte bli föremål för en högre instans bedömning.

Klagorättens utformning ställer inte sällan till problem för de rättstilllämpande organen. De tvingas ibland lägga ned mycket arbete och tid på att pröva om klaganden är behörig att föra talan i ärenden där frågan i sak är av tämligen okomplicerad art. Uppställandet särskilda krav

av för rätten att överklaga motverkar då de fördelar som allmänt

anses motivera att klagorätten inskränks, nämligen därigenom

att man gynnar en snabb handläggning för att spara tid och kostnader.

Allvarligare är dock att man goda grunder kan anta att den enligt flera begränsade rätten att överklaga för enskilda och organisationer medför minskade möjligheter för lagreglerna att slå igenom i samhället.

Det har sålunda i ett antal fall riktats kritik mot att kommuner och länsstyrelser i planärenden inte i tillräcklig grad beaktar allmänna miljöoch hushållningshänsyn se Dir. 1992:104 översyn plan- och

om av bygglagen, m.m.. Anmärkningar har också riktats mot att miljöskyddslagen ger enskilda alltför begränsade möjligheter att över-

genom klaganden påtala en tillsynsmyndighets passivitet och mot att Naturvårdsverket alltför sällan använder sig av rätten att klaga på tillståndsbeslut. Det har också ansetts olyckligt att vissa intressegrupper, t.ex. yrkesfiskare, inte betraktas som sakägare och därmed står utan möjligheter att få ett administrativt beslut överprövat. Riksrevisionsverket har i

en, ovan nämnd, rapport F 1993:7 funnit bl.a. att myndigheternas direkta tillsyn ute på företagen är eftersatt och kan förväntas bli än eftersatt

mer

268 Kapitel 7

framöver, att kontrollrollen är försvagad till förmån för rådgivning och att sanktionssystemen inte fungerar som det är tänkt.

Organisationer och enskilda kan många gånger tillföra ett miljöärende nödvändig utredning och viktig sakkunskap. Att ge enskilda, personligen eller genom en organisation, en vidare klagorätt möjliggör för samhället att ta till vara en kompetens och ett engagemang hos allmänheten som är en förutsättning för att nå de allmänna miljöpolitiska mål som riksdagen ställer upp. Alla måste ges tillfälle att aktivt delta i arbetet med att skydda människor och miljön från onödig skadepåverkan.

7.3¶Jämställdhet i arbetslivet

Det råder en allmän enighet om att kvinnor och män skall behandlas ett jämställt sätt i arbetslivet. Detta innefattar bl.a. att de skall ha lika lön om de utför arbeten som är att betrakta som lika eller likvärdiga. Konsensus råder också om att det är väsentligt att uppnå detta mål. Denna uppfattning är inte unik för Sverige. Tvärtom är jämställdhet i arbetslivet även internationellt en viktig angelägenhet. Lagstiftningen i Sverige har påverkats av utländska rättsuppfattningar, särskilt EG-rätten.

Trots denna allmänna uppslutning kring de ändamål och syften som ligger bakom jämställdhetslagens regler om förbud mot könsdiskriminering kan det konstateras att lagen inte har fått tillräckligt genomslag i arbetslivet. Kvinnor och män behandlas olika sätt, utan att det kan förklaras saklig grund. Inte minst kvarstår det fortfarande tydliga osakliga löneskillnader mellan arbetstagare av olika kön. Den senast gjorda analys som vi tagit del av visar att löneskillnaden vissa områden kan vara upp till åtta procent se SOU 1993:7 s. 256.

Att det förekommer diskriminering i samband med anställning och uppsägning, i lönehänseende osv. kan enligt vår bedömning inte förklaras med bristande materiell lagstiftning. Jämställdhetslagen innehåller tydliga regler om vilka förfaranden som utgör otillåten könsdiskriminering. Man kan visserligen säga att vissa regler, bl.a. den om lönediskriminering, behöver fyllas ut och konkretiseras genom rättstillämpning för att rekvisiten skall framstå klara och entydiga. Så är emellertid förhållandet på många områden. Ramlagar, generalklausuler och allmänna programförklaringar har vunnit allt större insteg i svensk lagstiftningsteknik. Metoden får antas bli än mer vanlig när Sverige träder in som medlem i EU. Vi kan inte se att tekniken i sig ger sämre förutsättningar att nå fullt genomslag för rättsreglerna i samhället. Här kan pekas på den marknadsrättsliga lagstiftningen som anses fungera i stort tillfredsställande trots att Marknadsdomstolen har ålagts en närmast rättsskapande funktion i förhållande till den skrivna materiella rätten.

SOU 1994: 15 1 Jämställdhet i arbetslivet 269

Och jämställdhetsområdet kan EG-rätten och EG-domstolens tolkning av fördrag, förordningar och direktiv nämnas exempel att även

som vaga och allmänt formulerade bestämmelser kan ges betydande genomslagskraft.

Anledningen till att det brister i jämställdheten i arbetslivet måste därför huvudsakligen sökas i andra faktorer än de materiella rättsreglernas innehåll. Tvärtom bör enligt vår mening bestämmelserna i jämställdhetslagen om förbud mot könsdiskriminering kunna tjäna

som ett effektivt instrument för att komma till rätta med ojämlikheter i hur kvinnor och män behandlas i arbetslivet. Frågan är varför inte lagen tillämpas på de diskrimineringsfall som enligt tidigare utredningsresultat otvetydigt förekommer.

Antalet diskrimineringstvister i Arbetsdomstolen har hållit

sig på en låg nivå. Under åren 1981 1993 har domstolen refererat sammanlagt

- 43 domar angående tillämpning av jämställdhetslagen, varav endast ett mål har avgjorts under 1992 och 1993. Den utan jämförelse vanligaste fråga som domstolen haft att pröva är diskriminering i samband med anställning. Otillåten lönediskriminering har prövats i två fall AD 1984 nr 140 och 1991 nr 62.

När det gäller diskrimineringstvister i tingsrätterna saknar vi statistiska uppgifter om målfrekvensen. Den undersökning Jämställd-

som hetsutredningen presenterar i sitt betänkande Tio år med jämställdhetslagen utvärdering och förslag SOU 1990:41 tyder dock på att

antalet mål vid allmän domstol är mycket litet se s. 172 f..

Den svaga benägenheten att vidta rättsliga åtgärder mot otillåten könsdiskriminering, som siffrorna ovan antyder, är ingen nyhet. I det nyssnämnda betänkandet SOU 1990:41 och i prop. 1990/91:113 s. 61 framhålls att det har funnits en betydande passivitet när det gäller jämställdhetsfrågor både arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Jämställdhetsarbetet har inte varit en prioriterad fråga.

En omständighet som ofta förs fram som en förklaring till den svaga processviljan är att handläggningen vid domstol är påfrestande för den enskilda arbetstagaren. Den som gör en anmälan om otillåten könsdiskriminering utsätts inte sällan för trakasserier från arbetsgivaren, men också från arbetskamrater och egna fackliga företrädare. Förhållandet har uppmärksammats av bl.a. Jämställdhetsutredningen och Löneskillnadsutredningen. Sistnämnda utredning framhåller i sitt betänkande Löneskillnader och lönediskriminering SOU 1993:7 s. 276 det angelägna i att vi beaktar dessa synpunkter i våra överväganden. Också JämO har för oss framhållit att risken för trakasserier sannolikt är en mycket viktig orsak till att främst kvinnor tar tillbaka eller inte fullföljer anmälningar om könsdiskriminering. Enligt en enkätundersökning som JämO gjort svarade 112 av 313 tillfrågade personer att deras amnälan

270 Kapitel 7

om könsdiskriminering har fått negativa följder för dem på arbetsplatsen eller i övrigt i deras arbete. Anmärkningsvärt är att 44 procent svarade att det varit arbetskamrater som trakasserat dem och att 25 procent uppgav att de hade trakasserats av fackliga ombud se närmare om enkäten i SOU 1990:41 s. 181 f..

Det understryks ofta att arbetet för att uppnå jämställdhet i arbetslivet i första hand måste bedrivas av arbetsmarknadens parter. Arbetsgivaroch arbetstagarorganisationerna har ett gemensamt ansvar för utformningen av arbetsförhållandena och för att lösa problem i fråga om löneskillnader och andra missförhållanden när det gäller kvinnors och mäns villkor i arbetslivet. Samtidigt krävs ytterligare forskning och utredning för att kartlägga de underliggande orsakerna till att villkoren är olika mellan könen, när skillnaden inte synes ha saklig grund.

Systematisk arbetsvärdering nämns inte sällan som en verksam metod för att jämföra kvinnors och mäns löner när de utför arbete som är att betrakta som likvärdiga. En brist i det sammanhanget är att parterna arbetsmarknaden inte i nämnvärd utsträckning har lyckats komma överens arbetsvärderingar. Även domstolen inte är

om gemensamma om bunden av en sådan värderingsmetod får man anta att den tillmäts betydande bevisverkan i en process om lönediskriminering.

Bäst är naturligtvis om parterna själva genom frivilliga överenskommelser kan utjämna och förhindra osakliga löneskillnader. Parterna känner bäst de omständigheter och förutsättningar som föreligger den lokala arbetsplatsen. Vi tror emellertid att det här, liksom de flesta andra områden i samhället, måste finnas realistiska möjligheter att tvångsvis driva igenom en lagstadgad. löneutjämning för att frivilliglösningar skall komma till stånd i någon större omfattning. Erfarenheten hittills visar inte att arbetsmarknadens parter anser att jämställdhetsfrågor har särskilt hög prioritet. Man skall i det sammanhanget inte blunda för att särskilt arbetstagarorganisationerna lätt kan hamna i svåra konfliksituationer genom att olika medlemsgrupper ställs mot varandra.

Enligt vår uppfattning kan alltså passiviteten hos arbetsmarknadens parter förklaras bl.a. av den svaga processbenägenheten bland enskilda arbetstagare. Risken för domstolsprövning saknas som ett reellt incitament för att åstadkomma frivilliga överenskommelser. Också bristen

prejudicerande avgöranden om t.ex. hur begreppet likvärdigt arbete skall tolkas menar vi kan ha stor betydelse. Det är av väsentligt värde att Arbetsdomstolen genom uttalanden om efter vilka riktlinjer och grundprinciper olika arbeten skall värderas vid en jämförelse med varandra ger arbetsmarknadens parter anvisningar att utgå ifrån när de skall förhandla om åtgärder mot lönediskriminering och annan ojämlikhet bland kvinnor och män i arbetslivet.

SOU 1994: 15 l Jämställdhet i arbetslivet 271

Sammanfattningsvis kan det konstateras att jämställdhetslagen innehåller regler om förbud mot könsdiskriminering i sig framstår

som som tillräckligt verkningsfulla för att komma till rätta med bristande jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet. Förbudsreglerna, och då särskilt bestämmelsen om otillåten lönediskriminering, har emellertid inte slagit igenom i arbetslivet med full kraft. En orsak till detta kan antas vara att förbuden har gett upphov till endast i ett fåtal

processer fall. För att anknyta till katalogiseringen i kapitel 6 brister det i regelsystemets kompensatoriska, handlingsdirigerande och prejudicerande funktioner. Med hänsyn till att lönediskriminering och

annan otillåten könsdiskriminering kan röra stora grupper av arbetstagare samma eller likvärdigt sätt finns det ur samhälls- och processekonomiskt hänseende anledning att undersöka andra processalternativ än individuell talan, t.ex. genom en vidareutveckling av lämOzs talerätt. Vi återkommer till dessa frågor i kapitel 22.

Det skall framhållas att våra överväganden inte innebär att vi tror att det är omöjligt att göra jämställdhetslagens diskrimineringsförbud

mer effektiva genom ändringar i själva förbudsreglerna. Den typen

av reformåtgärder har vi ansett ligga utanför vårt uppdrag. Vad vi konstaterar ovan är endast att redan gällande regler bör kunna leda till större jämställdhet i arbetslivet, överträdelser dem verkligen

om av beivras. Risken för domstolsprocess är så liten att vissa förbud har fått närmast symbolvärde eller ses som besked om lagens målinriktning, inte som reella handlingsimperativ. Samtidigt skall sägas att de processuella reformförslag som vi föreslår sannolikt kan göras än verkningsfulla

mer om de förenas med vissa materiella ändringar. Sålunda torde sannolikt förutsättningarna för grupptalan förbättras det blir möjligt att göra

om lönejämförelser mellan branscher jfr bet. 1993/94:AUl7 38 f..

s.

Vi vill också i detta sammanhang framhålla att förhållandet mellan dels arbetsmarknadsparternas frihet att i förhandlingar bestämma

om lönestruktur och löneutveckling, dels aktiva åtgärder, dels lönediskrimineringsförbudet är problematiskt i flera hänseenden. Särskilt gäller detta om man beaktar att tillämpningen av jämställdhetslagens regler måste ske i enlighet med EG:s direktiv om förbud mot lönediskriminering och EG-domstolens tolkning av detta. Enligt vår mening är det inte längre självklart att den uppfattning som arbetsmarknadens parter har om t.ex. olika arbetens likvärdighet skall styra tillämpningen lönediskrimine-

av ringsförbudet i jämställdhetslagen.

SOU 1994: 151 Inledande anmärkningar 273

8 Utländsk rätt

Vi redogör i detta kapitel för olika möjligheter enskilda,

som organisationer och det offentliga har att föra representativ talan enligt utländska rättssystem. Också pågåenden reformarbeten

som vi tagit del av redovisas.

8.1¶Inledande

anmärkningar

Vi har i de föregående kapitlen redovisat olika typer av rättsanspråk

som är gemensamma eller likartade för en större grupp människor, hur de uppkommer och hur de är sammansatta samt vilka möjligheter och hinder det finns för att driva igenom dem. Framställningen innefattar

en genomgång av diverse åtgärder har vidtagits för stärka den

som att enskildes ställning när det gäller att få till stånd rättsliga sanktioner vid rättskränkningar. Inventeringen visar att det föreligger påtagliga brister i det processuella rättsskyddet för gruppanspråk.

I förevarande kapitel redogör vi för utländska erfarenheter

i fråga om processuella reformer för att stärka skyddet för kollektiva, diffusa och fragmentariska anspråk. En fullständig sådan redovisning kräver

att man beträffande varje land kommer i fråga gör motsvarande

som en inventering som skett i kapitel 6 avseende förhållandena i Sverige. Självklart är detta varken lämpligt eller möjligt att göra inom för

ramen ett utredningsuppdrag som detta. Man kan också sätta i fråga värdet

av en sådan komparativ studie. De rättsliga systemen skiljer sig mellan länder med olika traditioner. Detta gäller inte minst i frågor rör det

som processuella förfarandet, men även angående t.ex. hur allmänna intressen skall bevakas, förhållandet mellan inomprocessuella och utomprocessuella tvistlösningsalternativ osv. finns det traditionellt betingade olikheter mellan staters rättssystem.

Dessa omständigheter har föranlett att inte ägna särskilt mycket

oss tid att studera hur man i främmande rätt försökt att lösa alla de problem som i föregående avsnitt har pekat finns i Sverige och utomlands. I stället har vi koncentrerat intresset till i huvudsak ett reformalternativ, nämligen den representativa En viktig

processen. anledning till det är att grupptalan under år internationellt alltmer

senare har kommit att framstå som den mest effektiva och ändamålsenliga reformåtgärden för att stärka enskilda medborgares rättsskydd, särskilt

274 Kapitel 8

beträffande civilrättsliga gruppanspråk. Vi kan här hänvisa till bl.a ny lagstiftning i Canada och Australien, pågående reformarbeten och debatter i många andra länder samt uttalanden från EG-kommissionen se nedan. Det är inte heller någon tillfällighet att våra direktiv nämner grupptalan som ett förstahandsalternativ för ett reformförslag. Grupprättegång kan även ett effektivt sätt att ge enskilda vara och organisationer ökade möjligheter att verka för tillvarapersoner tagandet av allmänna intressen. Här kan emellertid andra reformåtgärder visa sig lika verkningsfulla och kanske lämpligare. "Public interest litigation" har tilldragit sig stort intresse i bl.a. Australien och Canada, vilket är ytterligare ett tecken det aktiva arbete som bedrivs i dessa länder för att komma till rätta med bristerna i rättsskyddet för kollektidiffusa och fragmentariska anspråk. Men också i mer närliggande va, länder Norge, Tyskland och Holland kan man skönja en utveckling som mot att tillerkänna främst organisationer en tydligare roll detta område traditionellt är fallet i Sverige. Vi berör detta nedan, än som vill framhålla att tiden inte har medgett samma genomgång av men processuella regelsystem för att hävda allmänna intressen som i fråga om grupptalan beträffande privaträttsliga anspråk.

8.2¶England

Enskild grupptalan

Class actions enskild grupptalan anses allmänt ha uppkommit inom - för equitysystemet i England. Den första verkliga class action ramen sägs med den utgångspunkten Brown Vermuden 1676, 1 Cas vara v. in Ch 272; 22 ER 796. Målet gällde i korthet ett antal gruvägare och gruvarbetare i Derbyshire som underlåtit att betala sina tionden till kyrkoherden. Denne stämde församlingen bl.a. en tiondel av gruvornas blyproduktion. Församlingsborna utsåg fyra personer att representera dem i processen. Kyrkoherden vann målet. En av gruvägarna, Vermuden, gjorde efteråt gällande att han inte var bunden av domen eftersom han inte varit part i målet. Tvisten fördes upp till lordkanslern som fann att samtliga ägare och arbetare var bundna av domen trots att de inte var individuellt nämnda vid namn. För en utförligare redogörelse rättsfallet, den historiska utvecklingen av av grupptalan och rättsläget i dag i England och andra länder, se Lindblom, Grupptalan, med där angiven referenslitteratur. Bakgrunden till class actioninstitutets uppkomst var främst de stelbenta kumulationsreglerna inom såväl common law- som equitysystemet. En representativ behövdes för att undvika ohanterliga process

England 275

mastodonträttegångar eller upprepat processande. Möjligheten att utveckla en sådan processform fanns hos equitydomstolarna. I detta skede tilläts grupptalan nästan uteslutande avseende permanenta grupper med tämligen likartade föhållanden, t.ex. församlingsbor och arrendatorer. Endast talan om förbud eller påbud injunctions tillåten var eftersom skadeståndsfrågor föll inom för law. ramen common Med industrialismen förändrades behovet representativa av processer. Nya samhällsgrupperingar formerades. Det för gruppmedlemmarna gemensamma knöts till investerat kapital eller förmögenhetsmassa, annan till en viss industriell verksamhet eller något annat dylikt. Marknadens och ekonomins hastiga utveckling ledde till associationsformer nya som inte hunnit erkännas av den materiella rätten. Exempel detta är "joint stock companies" och "friendly societies". Class actions sågs då som en möjlighet att låta gruppen komma till tals rättsligt utan samtliga att medlemmar behövde delta aktivt. På 1870-talet slogs domstolarna inom law och equity common samman. I The Supreme Court of Judicature Act 1873 infördes en särskild bestämmelse om class actions Rule 10. För sådan talan att en skulle tillåtas krävdes att det fanns "numerous having the persons same interest in one action". Den nu gällande regeln om class actions återfinns i Order 15, Rule 12 of the Rules of the Supreme Court, inledning lyder hela bevars stämmelsen finns återgiven i bilaga D:

"12.l Where numerous persons have the interest same any proceedings, not being such proceedings mentioned in Rule 13, the as are proceedings may be begun, and, unless the Court otherwise orders, continued by or against of them representing all any one or more as or as representing all except one or more of them."

Till en början tolkades Rule 10 numera Rule 12 ganska extensivt av domstolarna. I målet Duke of Bedford Ellis 1901 AC 1 tilläts några v. få torghandlare att föra talan för samtliga försäljare betalade som ersättning till hertigen för att få sätta stånd hans marknadsplats upp nuvarande Covent Garden. Handlarna gjorde gällande hertigen att debiterade en oacceptabelt hög avgift. Yrkandena i målet avsåg fastställelse och förbud. Andra exempel på rättsfall där domstolen uttryck gav för en extensiv tolkning är Temperton Russell 1893 och Taff Vale v. Railway Co. v Amalgamated Society of Railway Servants 1901. Ett årtionde 1900-talet skedde emellertid omsvängning i en domstolarnas syn på class actions tillåtlighet, speciellt i skadeståndsmål. Detta kom först till uttryck i rättsfallet Markt Co., Ltd Knight v. Steamship Co., Ltd 1910 2 KB 1021, AC. Målet gällde ersättningskrav

276 Kapitel 8

från ett antal lastägare som fått gods förstört i samband med att svarandens fartyg sänkts under det rysk-japanska kriget, misstänkt för att transportera smuggelgods. Käranden väckte talan för samtliga lastägares räkning mot svaranden under påstående att denne gjort sig skyldig till kontraktsbrott. Talan avvisades den grunden att kumulation samtliga kärandes enskilda talan var både möjlig och önskvärd, av innehåller uttalanden för lång tid gjorde representativ talan i men som skadeståndsmål praktiskt taget omöjlig. Kort innebar uttalandena, som vägledande än i dag, att class actions är tillåtna endast om talan anses grundas kontrakt, det inte är aktuellt att utdöma individuella samma skadestånd och alla tvistiga frågor är gemensamma. Under år har det skett viss uppmjukning av de rekvisit för senare en class actions tillåtlighet ställs i Marktmålet. I fallet Prudential som upp Assurance Co. Ltd Newman Industries Ltd. 1981 1 Ch 229, tilläts v. några aktieägare att föra talan för samtliga aktieägare om fastställelse av de berättigade till skadestånd grund av vårdslöshet från att var svarandebolagets sida i samband med förvärv av egendom från ett annat bolag. Andra mål pekar mot ökad användning grupptalan i som en av skadeståndsmäl är EMI Records Ltd. v. Riley 1981 2 All ER 838 och Irish Shipping Ltd. Commercial Union Assurance Co. 1990 2 WLR v. 117. Det sistnämnda målet fullgörelsetalan skadestånd mot 77 avser om försäkringsgivare, flera av dem med säte utanför England. Faktum är dock att den praxis som utvecklades efter Marktfallet har försvårat möjligheterna att föra representativ talan, annat än i undantagsfall. Institutet har därför i modern tid fört en ganska avsomnande tillvaro. Senare rättspraxis tyder dock att ett uppvaknande kan vara på väg. Ytterligare förklaring till att class actions ansvänds sällan i en England kan kravet på identifikation av gruppmedlemmarna. Är det vara inte grund beskrivning klart vilka personer som ingår i av gruppens den måste medlemmarna med Detta vara nödvändigt anges namn. anses i t.ex. mål ersättning grund av produktskada, massolyckor, om miljöskada, olaga diskriminering, fel i Class actions torde vara osv. därför praktiskt olämpliga i de flesta de typsituationer där det vara av finns behov representativ i dag jfr Guide för use in Group av en process Actions, Supreme Court Procedure Committe, May 1991, s. 16 f..

Offentlig grupptalan

Statliga myndigheter i England har av tradition möjlighet att uppträda i civilprocess vid allmän domstol för att tillvarata medsom parter borgarnas intressen i vissa hänseenden. Denna befogenhet grundar sig

SOU 1994: 151 USA 277

på det åldriga begreppet parens patriae. Med det avses kungens eller drottningens rätt och skyldighet att kontrollera välgörenheten och bevaka vissa omyndigas rätt. Institutet har mycket begränsad betydelse för det processuella rättsskyddet för gruppanspråk av den typ som behandlas i detta betänkande.

Nämnas bör också att det allmänna genom ett särskilt förordnande kan överlåta eller uppdra en enskild person att föra talan för att ta till

vara allmänna intressen s.k. relator actions.

Organisationstalan

Såvitt vi känner till saknas det möjlighet till organisationstalan i England.

8.3 USA

Class actions

USA är det land som normalt först kommer i åtanke vad gäller förekomsten av såväl enskild som offentlig grupptalan. Som framgår längre fram är det dock Canada och i viss mån Australien som lett rättsutvecklingen de senaste åren.

Det är emellertid rättsordningen i USA som gett class actioninstitutet dess moderna tappning. Regler om class actions återfinns både i den delstatliga och i den federala lagstiftningen. Här kommer endast den senare att behandlas. Om den typen av class actions stadgas i Rule 23, Federal rules of civil procedure, vars lydelse senast ändrades 1966 lagtexten återfinns i sin helhet i bilaga D.

Rule 23 ger möjlighet att föra class actions både som fullgörelse- och som fastställelsetalan. För att talan skall få föras krävs, förutom det grundläggande kravet att federal domstol över huvud taget är behörig, att vissa förutsättningar är uppfyllda. Dessa "de sju prövostenarna"

- ar:

Det skall finnas en klass som är möjlig att urskilja och avgränsa. Domstolen skall vid behov kunna identifiera klassens medlemmar någorlunda enkelt, dock inte nödvändigtvis på så sätt att samtliga medlemmar skall kunna namnges utan genom att det ska vara möjligt att avgöra om en viss angiven person tillhör gruppen eller inte.

2. Käranden skall vara medlem i klassen. Det krävs att den som vill föra talan för gruppens räkning har ett eget intresse i saken.

278 Kapitel 8

Klassen skall vara så stor att kumulation av medlemmarnas anspråk framstår som ett ohanterligt "impracticable" alternativ numerosity.

- — Det brukar sägas att en klass om fler än 40 personer är tillräckligt stor medan en klass som har färre än 20 medlemmar nog är för liten.

4. Det skall finnas rätts- eller sakfrågor som är gemensamma för klassen commonality. Här skall endast sägas att kravets närmare innebörd i såväl kvalitets- som kvantitetshänseende synes oklart.

Den representerande partens yrkanden och invändningar "claims

or defences" skall vara typiska för klassen typicality. Det har satts i

— fråga om kravet har någon självständig betydelse vid sidan av allmänna talerättskrav och vad som följer av de övriga särskilda krav som ställs upp.

Den representerande parten skall ett fullgott sätt "fairly and

adequately" ta till vara klassens intressen adequacy representation.

— Prövningen kan avse både frågor som har med den enskilda partens och ombudets personliga egenskaper att göra och hur parten i praktiken fört sin talan. Brister det i rekvisitet kan domen angripas av gruppmedlem genom "Collateral attack", dvs. invändning om att domen inte äger rättskraft mot tredje man.

7. Det sista kravet är att kärandens talan skall kunna passas in under någon av de tre class action-kategorier som upptas i Rule 23 b. Enligt dessa är en class action möjlig om

"1 the prosecution of separate actions by or against individual members

of the class would create a risk of

A inconsistent or varying adjudications with respect to individual

members of the class which would establish incompatible standards of

conduct for the party opposing the class, or

B adjudications with respect to individual members of the class which

would as a practical matter be dispositive of the interests of the other

members not parties to the adjudications or substantially impair or impede

their ability to protect their interests; or

2 the party opposing the class had acted or refused to act on grounds

generally applicable to the class, thereby making appropriate final

injunctive relief or corresponding declaratory relief with respect to the

class as a whole; or

3 the court finds that the questions of law or fact common to the

members of the class predominate over any questions affecting only

individual members, and that a class action superior to other available

methods for the fair and efficient adjudication of the controversy. The

matters pertinent to the findings include: A the interest of members of

the class in individually controlling the prosecution or defense of separate

actions; B the extent and nature of any litigation concerning the

controversy already commenced by or against members of the class; C

USA 279

the desirability or undesirability of concentrating the litigation of the

claims in the particular forum; D the difficulties likely to be encountered in the management of a class action."

I kategori b 1 A—fallen synes det oftast bli fråga "defendant

om class actions", d.v.s. gruppintresset återfinns på svarandesidan. Som exempel kan nämnas att en patenthavare väcker talan mot någon flera

av som hävdar att patentet är ogiltigt. Kategori b l B rör fall då

en rättegång av eller mot en gruppmedlem i praktiken kommer att påverka de övrigas rätt, som t.ex. då en aktieägare för talan utdelning från

om bolaget.

Kategori b 2 class actions avser enligt ordalydelsen förbuds- och fastställelsetalan men kan även innefatta skadeståndsyrkande. Typexempel på class actions enligt denna kategori är mål angående diskriminering eller miljörätt.

Class actions enligt kategori b 3 kan avse både fastställelse- och fullgörelsetalan och gäller i allmänhet yrkanden om skadestånd. Som två viktiga grupper av talan kan nämnas konsumenttvister och antitrustmål.

Förfarandet vid class actions avviker i viss mån från vad allmänt

som gäller i tvistemålsprocessen. Domaren har en mer aktiv roll och officialprövning förekommer i större utsträckning, t.ex. vid förlikning och återkallelse. Vidare innehåller Rule 23 särskilda regler bl.a.

om "notice", "opt-out" och råttskraft. Med "notice" menas att

gruppens medlemmar skall underrättas om rättegången, antingen genom personlig delgivning eller med användande av ett kungörelseförfarande. Notice förekommer vid alla slags class actions är obligatorisk endast vid

men talan enligt kategori b 3 och vid förlikning. "Opt-out" är tillåten endast vid kategori b 3 class actions och innebär att den så

som önskar kan meddela domstolen att han vill stå utanför klassen och därigenom undgå att träffas av domens rättskraft. Därmed är också sagt att en dom i ett class actionmål är bindande för och mot samtliga medlemmar i klassen.

Det kan nämnas att det 1978 lades fram ett omfattande förslag "Bill

- 1978" avsett att ersätta alla class actions rörande skadestånd enligt

- Rule 23 b 3 med två olika förfarande, dels en "civil public action" och dels en "civil class compensatory action". Den förstnämnda typen var tänkt för fall där de individuella anspråken är många små,

men medan den andra typen förutsätter att klassen skall bestå minst 40

av personer och att varje individuellt anspråk uppgår till minst 300 dollar.

Inom miljörätten är den enskildes processuella rättsskydd utformat på ett speciellt sätt. Genom the Clean Air Act 1970 introducerades principen att envar har rätt att väcka talan om förbud mot den

som bedriver miljöfarlig verksamhet eller mot en myndighet för passivitet.

280 Kapitel 8

Talerätten är numera utformad på detta sätt inom praktiskt taget hela miljörättens område, här kan nämnas the Clean Water Act och the Resource Conservation and Recovery Act. Rätten att föra talan är normalt subsidiär i förhållande till ett rättsligt agerande från myndigheternas sida, dvs. administrativa åtgärder har företräde framför enskilds domstolstalan.

De allra flesta enskilda miljörättsliga processer har väckts enligt the Clean Water Act. Det är främst miljöorganisationer som agerat som kärande. I motsats till hur det annars normalt är i USA har vinnande part rätt till full ersättning av motparten för rättegångskostnader. Detta har bl.a. fått till följd att the Natural Resources Defense Council, som är det organ som har processat mest, har ett självfinsansierat program för ingripanden enligt the Clean Water Act.

Antalet processer som enskilda och organisationer inlett enligt the Clean Water Act har inte varit anmärkningsvärt högt. Under en sjuårsperiod i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet inleddes det totalt ca. 400 sådana rättegångar, vilket med amerikanska mått är en tämligen blygsam siffra. Under samma period beviljades 90 000 tillstånd till utsläpp enligt the Clean Water Act. En stor del av de tvister som går till domstol förliks, i de flesta fall genom att svaranden avsätter medel till en miljöfond.

Offentlig grupptalan

Statliga myndigheter eller andra representanter för det allmänna har möjlighet att föra talan vid domstol i vissa frågor av allmänt intresse. Talerätten har sitt ursprung i de befogenheter, parens patriae, som tillkom kungen i det feodala England. Institutet utvecklades i USA till att omfatta även delstaters rätt att uppträda som part i tvister rörande invånarnas "general health, safety and welfare", i de fall de enskilda invånarna saknade rätt att själva väcka talan med hänsyn till att anspråken inte kunde anses vara tillräckligt individuella, s.k. "quasisovereign rights". Befogenheten har därefter ytterligare vidgats, bl.a.

att det i vissa delstater t.ex. New York och Louisiana införts genom möjlighet till statlig grupptalan i konsumentmål. Parens patriae-institutet kan sägas ha övergått till att bli en "public action" i motsats till den enskilda "class action".

Av särskilt intresse är den möjlighet till statlig skadestândstalan på antitrustområdet 1976 infördes Hart-Scott-Rodino Antitrust

som genom Improvement Act, vars inledande bestämmelse lyder:

USA 281

"a l Any attorney general of a State may bring a civil action in the

name of such State, as parens patriae on behalf of natural persons residing

in such State, in any district court of the United States having jurisdiction

of the defendant, to secure monetary relief as provided in this section for

injury sustained by such natural persons to their property by reason of any

violation of Sections l to 7 of this title. The court shall exclude from the

amount of monetary relief awarded in such action any amount of monetary

relief A which duplicates amounts which have been awarded for the same

injury, or B which properly allocable to i natural persons who have

excluded their claims pursuant to subsection b 2 of this section, and ii any business entity.

2 The court shall award the State as monetary relief threefold the total

damage sustained as described in paragraph 1 of this subsection, and the

cost of suit, including a reasonable attorney’s fee."

Staten behöver inte själv ha lidit någon skada för att få representera klassen. Gruppmedlemmarna skall underrättas om rättegången och har rätt att begära att få uteslutas från gruppen. De som inte begär uteslutning omfattas av domens rättskraft. Reglerna tillåter även förenklade former för beräkning och fördelning av skadestånd. Dessutom avviker rättegångskostnadsregeln från vad som annars normalt gäller i USA, att vardera parten skall stå sin kostnad.

Organisationstalan

Även organisationer har i USA tämligen goda processuella möjligheter, framför allt inom miljö- och konsumenträtten och i fråga om "civil rights". I många fall har regler om organisationers talerätt utvecklats i praxis, dock att endast förbudstalan synes vara tillåten. I allmänhet krävs för grupptalan att organisationen påstår att antingen den själv eller någon av dess medlemmar har lidit skada i något hänseende.

Särskilt om skadeståndsmål

Som framgått ovan kan skadeståndskrav göras gällande class

genom actions enligt Rule 23 b 2 eller b 3. Särskilt i den sistnämnda målkategorin kan det vara förenat med avsevärda problem att beräkna och fördela skadestånd till samtliga gruppmdlemmar. Det är inte ovanligt i USA att någon processar för hundratusen, eller ibland flera miljoner, människors räkning. De problem kan uppkomma har

som man sökt lösa enligt tre olika metoder.

282 Kapitel 8

Den första modellen är att domstolen förelägger medlemmarna att redan i processens inledande skede inkomma med besked den exakta

om storleken sitt anspråk. Grupptalan kommer därmed i praktiken att mer bygga opt-in än opt-out som medlemsgrundande alternativ. Metoden har därför fått ganska stor kritik och inte användas särskilt ofta.

synes

Ett annat alternativ är att domstolen först avgör frågan skade-

om ståndsskyldighet i sig. Fullgörelseyrkandena prövas därefter i särskilda s.k. minitrials med de enskilda gruppmedlemmarna parter. Inte

som heller detta alternativ tillgodoser helt behovet att genom en grupprättegång uppnå kompensation för gruppmedlemmarna utan deras eget deltagande i processen.

För att möta detta behov har det som en tredje form utvecklats

nya tekniker för beräkning av skadestånd. Sålunda bestäms ibland ersättningen till varje gruppmedlem schablonartat, med bortseende från att vissa medlemmar gynnas och andra missgynnas. I andra fall inriktar man beräkningen på den olagliga vinst svaranden gjort i stället för

som

den enskilda skada som uppkommit, se t.ex. Samuel v. University of Pittsburgh 1976 538 F. 2d 991.

Ofta resulterar dessa nya beräkningssätt i att svaranden åläggs att betala en klumpsumma att fördelas mellan gruppmedlemmarna enligt förfaranden som går under beteckningarna cy-prés och fluid recovery. Fördelningen kan då ske så sätt att svaranden sänker priset sina varor under en viss tid eller avstår från att höja en taxa s.k. pricemechanism. Ibland fonderas i stället medlen och används för direkt utdelning till gruppmedlemmarna eller på något annat sätt som kan antas komma gruppens intresse till godo. Utan att närmare in på frågan kan här nämnas rättsfallet Daar v. Yellow Cab Co. of California 1967 67 Cal. 2d 695.

Målet gällde återkrav grund av överdebitering vid taxiresor. Taxibola-

gets obehöriga vinst beräknades till den för höga framkörningsavgift som

bolaget felaktigt debiterat alla sina kunder under ett visst antal år. Genom

förlikning, som stadfästes av domstolen, bestämdes skadeståndsskyldigheten till l 400 000 USD, varav 450 000 åtgick till ombudsarvode.

Resterande belopp skulle bolaget utge genom att sänka priset under så lång

tid att den obehöriga vinsten successivt återfördes till passagerarkollektivet.

Canada 283

8.4¶Canada

Enskild grupptalan

I Canada är läget i fråga om class actions i de flesta provinser

vars rättssystem har common law bakgrund ungefär detsamma som i England. Sålunda lyder t.ex. lagregeln i Manitoba:

"Where there are numerous persons having the same interest, one or more

may sue or be sued or may be authorized by the Court to defend or defend

on behalf of, or for the benefit of, all."

Liknande class actionbestämmelser finns i provinserna Saskatchewan, Newfoundland, British Columbia och Nova Scotia. Också det federala planet är class actions reglerade på ungefär samma sätt i

som England.

Annorlunda förhåller det sig ide två största och från svensk synpunkt mest intressanta provinserna, Quebec och Ontario. Deras interna rättssystem innehåller ett utvecklat system för class actions i flera

som avseenden ger en mer enhetlig reglering än t.ex. Rule 23 i USA.

Quebec

I Quebec, vars rättsordning har fransk civil lawbakgrund, har det sedan i januari 1979 varit möjligt att föra class actions les collectifs.

recours Bestämmelser om detta finns i Livre IX av Code de procédure civile lagtexten är intagen i dess helhet i bilaga D.

För att en class action skall få inledas krävs att domstolen la Cour supérieure auktoriserar talan class action. Så kan ske under

som en förutsättning att följande fyra rekvisit är uppfyllda:

a les recours des membres soulevent des questions de droit ou de fait

identiques, similaires ou connexes; b les faits allégués paraissent justifier les conclusions recherchées;

c composition du groupe rend difficile ou peu pratique l‘app1ication des

articles 59 ou 67; et que

d membre auquel entend attribuer statut de representant est en

mesure d‘assurer une representation adéquate des membres.

Gruppmedlemmarna skall underrättas om rättegången och har möjlighet att träda ur gruppen inom en viss tid som domstolen bestämmer. Vidare skyddas gruppmedlemmarna av restriktioner i fråga om gruppföreträ-

284 Kapitel 8

darens möjligheter att göra eftergifter, medgivanden och erkännanden. Gruppföreträdaren kan inte heller utan rättens godkännande träffa förlikning eller återkalla talan. Han kan dessutom bytas ut mot någon annan mer lämplig person. Varje gruppmedlem har rätt att intervenera i rättegången och att överklaga rättens avgöranden, i den mån

gruppföreträdaren inte fullföljer talan. Domen har rättskraft i förhållande till samtliga medlemmar som inte har trätt ur gruppen i rätt tid.

Ett avgörande som innefattar ekonomisk gottgörelse till gruppmedlemmar måste innehålla besked om gottgörelsen skall lämnas kollektivt genom en klumpsumma till gruppen eller individuellt till varje gruppmedlem. Detta framgår av artikel 1028.

Den kollektiva ersättningsformen har hittills kommit mest till användning. För dessa fall regleras betalningsfrågan i artiklarna 1031

- 1036. Här kan nämnas att domstolen kan förordna "reparatory

om annan measure" än direkt utbetalning av pengar, t.ex. genom kreditering vid framtida debitering av abonnemangsavgifter. Vidare kan domstolen förordna att överskott, dvs. medel som ingen medlem gör anspråk att få ut, skall användas ett sätt som i största möjliga mån tillfredsställer medlemmarnas intressen. Fall förekommer dock där överskott som härrör från transporträttsliga anspråk tillfallit en cancerfond.

Fram till och med 1992 hade det gjorts 280 ansökningar om auktorisation för class actions. Av dessa hade 75 bifallits, 89 ogillats, 35 förlikts utom rätta och 40 återkallats. I 41 fall hade domstolen inte tagit ställning till ansökan före årsskiftet 1992/93. Av de 75 mål där class actions tillåtits hade vid utgången av 1992 käromålet bifallits i 13 fall, talan ogillats eller återkallats i 8 mål och parterna träffat förlikning i 8 tvister. I övriga mål synes handläggningen ännu ha pågått vid den aktuella tiden.

Som exempel på olika typer av class actions i Quebec kan nämnas följande fall.

Comite denvironnement de La Baie Inc. v Societe delectrolvse et de

chimie Alcan Ltee. Målet gäller ersättningsanspråk för 2 400 invånare i La

Baie som utsatts för miljöstörande verksamhet genom svarandebolagets

utsläpp av bauxit, aluminium och andra ämnen. Yrkandet i målet avser

kollektiv ersättning med 21 miljoner CAD, varav 25 000 CAD för varje

fastighetsägare och 5 000 CAD för varje hyresgäst. Auktorisation att driva

en class action har beviljats. Målet i sak är ännu inte avgjort.

Curateur public v. Svndicat national des emploves de lHopital Saint-

Ferdinand. Här väcktes talan för 703 patienter om skadestånd på grund av

bristande omsorg till följd av en olaglig strejkåtgärd från fackföreningens

sida. Käromålet bifölls och kollektiv ersättning utdömdes med 1 135 750

CAD.

SOU 1994: 151 Canada 285

Tremaine v A.H.Robins Canada. Käranden väckte talan till förmån för

samtliga kvinnor i Quebec som lidit skada till följd av användning av the

Dalkon Shield I.U.D. ett preventivmedel. Efter överklagande beviljades

auktorisation. Parterna träffade senare förlikning om ersättning till alla

skadelidande.

Comartin v. Bordet. Målet gällde krav ersättning från 95 resenärer till Acapulco, som vid framkomsten inte erhåll rum det förbokade hotellet. Domstolen godkände talan class action. Tvisten

som en slutade med att

resenärerna fick dela på nästan 50 000 CAD.

Den som vill föra en class action kan erhålla ekonomiskt stöd från Fonds d’aide aux recours collectifs. I prövningen av om stöd skall ges har fonden bl.a. att bedöma sannolikheten för att en class action kommer att auktoriseras och för att kärandens talan kommer att bifallas. Fonden fungerar härigenom som ett filter för att sovra bort ogrundade eller i övrigt obefogade class actions. Beviljas ekonomisk hjälp betalar fonden i princip samtliga kostnader för att driva målet. Fonden ersätter också motpartens kostnad, om han vinner målet och gruppföreträdaren saknar förmåga att infria sin betalningsskyldighet. Enligt uppgift från företrädare från fonden finansieras knappt 70 procent av samtliga class actions genom fondmedel.

Under 1992 betalade fonden ut ersättning i class actionärenden med drygt 450 000 CAD. Fondens totala kostnader uppgick till knappt 830 000 CAD. Staten lämnade bidrag till fonden med 705 200 CAD. Fonden har också rätt att erhålla en viss procentuell andel såväl av individuell ersättning till gruppmedlemmarna som av överskott som uppstår vid kollektiv ersättning. Tanken är att fondens självfinansieringsgrad skall öka i takt med att fler mål, vari tillstånd getts till käranden att föra en class action, skall avgöras av domstolen.

Ontario

Den 1 januari 1993 trädde en ny lag om class actions i kraft i Ontario, the Class Proceedings Act se bilaga D. Fram till dess reglerades class actions på samma sätt som i t.ex. Manitoba och Saskatchewan. Institutet användes sällan. I november 1976 fick därför the Ontario Law Reform Commission i uppdrag från the Attorney General i Ontario att utreda möjligheterna att införa nya regler om class actions. Kommissionen presenterade 1982 en rapport om class actions vanligen kallad the Ontario Report. Sju år senare, 1989, tillsattes en särskild kommission the Attorney Generals Advisory Committe on Class Action Reform

286 Kapitel 8

som i februari 1990 presenterade ett lagförslag, grundat the Ontario Report. I den särskilda kommissionen ingick företrädare för både näringsliv, myndigheter och advokatkåren. Kommissionens förslag

var enhälligt.

Class actions i Ontario kan drivas både kärande- och svarandesidan. Kärandegrupptalan kan komma till stånd initiativ från antingen käranden eller svaranden. En class action kräver, sätt i

samma som Quebec, att vederbörande erhåller domstolens godkännande. För detta krävs att vissa rekvisit är uppfyllda. Dessa är att det finns "a of

cause action", att gruppen är identifierbar, att det finns "common issues", att class action är det bästa processalternativet för att avgöra de

gemensamma frågorna och att gruppföreträdaren kan företräda ett

gruppen adekvat sätt, att han inte har något intresse som strider mot andra gruppmedlemmars och att han presenterar plan för handläggningen

en av målet. Det är inget hinder mot class actions att domstolens prövning av saken kräver ställningstagande till individuella frågor, att käromålet innefattar yrkanden om olika rättsföljder eller att gruppmedlemmarnas antal och identiteter inte är kända.

För att skydda gruppmedlemmarna finns speciella bestämmelser

om rätt för varje medlem att inom viss tid träda ur gruppen, att intervenera i rättegången och att överklaga rättens avgörande. Den inte träder

som ur gruppen omfattas av domens rättskraft. Lagen innehåller vidare regler om underrättelse till medlemmarna, om rättens processledande roll samt förbud för gruppföreträdaren att utan rättens tillstånd återkalla talan eller förlikas. Domstolen ges dessutom möjlighet till en friare bevisprövning, t.ex. genom att använda s.k. statistical evidence.

Skadestånd och annan ekonomisk ersättning kan dömas ut antingen individuellt till varje gruppmedlem eller kollektivt för fördelning mellan gruppmedlemmarna genom ett särskilt förfarande. Domstolen kan när den dömer ut kollektiv ersättning besluta att medlemmarna skall erhålla del därav genomsnittlig eller proportionell basis. Överskott

som uppstår genom att hela det utdömda beloppet inte kan fördelas bland gruppmedlemmarna får användas på det sätt domstolen bestämmer. Kravet är att användninssättet "may reasonably be expected to benefit class members" och att medlen kommer ett rimligt antal gruppmedlemmar, som annars inte skulle erhålla kompensation, till godo. Det gör inget om överskottet används så att det gynnar även personer som inte är gruppmedlemmar eller så att vissa gruppmedlemmar överkompenseras. Beslutar inte domstolen om hur det skall förfaras med överblivna medel skall beloppet återgå till svaranden.

Gruppmedlemmarna svarar inte för rättegångskostnader som uppkommer i grupprättegången. Lagen innehåller dessutom regler om s.k.

SOU 1994: 151 Canada 287

riskavtal contingency fees, dvs. att ombudets arvode görs beroende

av utgången i målet. Sådana avtal är annars förbjudna i canadensisk rätt.

Det har redan ansökts om tillstånd om att få driva class actions i ett dussintal ärenden. Vi känner till två fall där domstolen tillåtit grupptalan.

Ett av målen är Bendall v. McGhan Medical Corp. and Dow Corning Corp Canada Inc. I detta fall har två kärande väckt talan mot två svarande för "all persons who have had silicone gel breast implants placed their bodies, whose implants manufactured, developed,

were designed, fabricated, sold, distributed or otherwise placed into the stream of Commerce by the named Defendants." Produkten har tillverkats och sålts i Canada sedan 1960-talet. Antalet gruppmedlemmar uppskattades av domstolen till mellan 40 000 och 50 000.

Det andra rättsfallet är Peppiatt et al. v. R.J. Nicol et al. I detta mål har Peppiatt och två medparter tillåtits att föra talan för samtliga personer som före den 31 december 1990 förvärvat lika medlemskap i the Eagle Creek Golf Club. Gruppen ansågs tillräckligt identifierbar, trots att varken medlemmarnas exakta antal eller identiteter var kända. Talan gäller påstått kontraktsbrott från svarandena i samband med bildandet av golfklubben.

Förutom dessa mål kan nämnas att det har ansökts om tillstånd att inleda class actions angående bl.a. återbetalning av ränta till alla kunder hos ett visst kreditkortsföretag, avtalsbrott i samband med förvärv

av "condominium units" och miljöstörning som drabbar hyresgästerna i ett bestämt område.

Samtidigt med the Class Proceedings Act infördes en särskild lag om finansiering av class actions genom medel från the Class Proceedings Fund. Ekonomisk hjälp från fonden kan fås efter beslut av the Class Proceedings Committe. Vid prövning av en ansökan får kommittén beakta bl.a. "the merits of the plaintiff s case", dvs. i praktiken vilka utsikter käranden har att vinna målet. Eftersom stöd från fonden i många fall är en väsentlig förutsättning för en class action tjänar fonden

som filter för att sovra bort obefogade eller på annat sätt oönskade processer. Beviljas ekonomiskt bistånd omfattar detta kärandens egna kostnader utom för ombudsarvode samt, om talan misslyckas, eventuell ersättningsskyldighet Är grupptalan framgångsrik har

gentemot motparten. fonden rätt att ur de inprocessade medlen återfå vad som betalts ut till gruppföreträdaren. Fonden har dessutom rätt att kräva 10 procent av vad som kommit gruppen till godo genom rättegången. Avsikten med detta är att fonden på sikt skall bli självfinansierad.

Inom miljörätten pågår f.n. en procedur om införande av en ny lagstiftning, med inslag som påminner en del om class actionsystemet. Den nya lagen the Environmental Bill of Rights, 1993 presenterades

288 Kapitel 8

den 31 maj 1993 för en s.k. First Reading. Den innehåller bl.a. rätt

en för alla personer bosatta i Ontario att föra talan vid domstol i anledning av en miljöstörning som drabbar en "public resource". Med det sistnämnda avses bl.a. luft, allmänt vatten, obrukad allmän jord, allmän mark som används för rekreation, naturvård m.m. samt djur- och växtliv. Talerätten är subsidiär så sätt att vederbörande först måste söka få en myndighet att vidta åtgärder mot den miljöstörande verksamheten. Väcks enskild talan skall rättegången kungöras allmänheten och vissa offentliga myndighetspersoner. Rättens avgörande får rättskraft i förhållande till samtliga tidigare, nuvarande och framtida invånare i Ontario som om de varit parter i målet.

Offentlig grupptalan

På samma sätt som i England och USA har representanter för det allmänna av tradition möjlighet att föra talan inom ramen för "parens patriae-institutet" och beträffande "quasi-sovereign rights". På vissa rättsområden finns dessutom uttryckliga lagregler om rätt för statliga myndigheter att företräda grupper av enskilda medborgare. Ett sådant område är arbetsrätten. Frågor om jämställdhet i arbetslivet regleras bl.a. i Canadian Labour Code och Canadian Human Rights Act som båda innehåller föreskrifter om att kvinnor och män skall ha lika lön för lika eller likartat arbete. Tillsynen över Canadian Human Rights Act handhas Canadian Human Rights Commission. Ärenden får

av tas upp av kommissionen egen hand eller efter anmälan från en enskild eller en grupp.

Organisationstalan

När det gäller organisationers rätt att föra grupptalan kan nämnas att class actionreglerna i Quebec är tillämpliga även då en ideell förening vill föra gruppens talan. I övrigt synes organisationstalan, i den mån taleformen alls förekommer, vara begränsad till speciella, snävt avgränsade rättsområden, t.ex. könsdiskriminering i arbetslivet.

SOU 1994: 151 Australien 289

8 5 Australien

.

Enskild grupptalan

Förhållandena i de flesta australiensiska delstater är snarlika dem i England. Däremot finns det lag från 1991 class actions i federala en om domstolar. De delstatliga reglerna representative actions är i likaom stort lydande, grundade på följande exempel:

"Where numerous persons have the interest in proceeding the same any proceeding may be commenced, and, unless the Court otherwise orders, continued, by or against any one or more of them representing all as or as representing all except one or more of them."

Gruppmedlemmarnas anspråk skall vila på grund. Skadesamma ståndstalan anses nära nog utesluten. Alla gruppmedlemmar träffas av domens rättskraft. Krav på "notice" eller möjlighet till "opt-out" saknas. Käranden tycks kunna återkalla talan eller träffa förlikning helt efter eget gottfinnande. Rättegångskostnadsregeln är i princip densamma i som England och Sverige, d.v.s. tappande part står för kostnaderna. I delstaten Victoria finns sedan 1986 bestämmelse kompletteen som rar den ovan återgivna och utökar möjligheten föra enskild som att grupptalan. Regeln tillåter grupptalan bl.a. består minst om gruppen av tre personer, gruppmedlemmarna medgett att talan förs för deras räkning och yrkandet i målet avser samma typ rättsföljd för samtliga av medlemmar. Däremot krävs inte att anspråken vilar på grund. samma Inte heller är grupptalan utesluten enbart av den anledningen att talan rör skadestånd som måste beräknas individuellt. Också i delstaten South Australia har det införts särskilda regler om class actions som gör det möjligt att föra sådan talan i skadeståndsmål i betydligt större utsträckning än enligt "normalregeln". Gruppen måste bestå av minst sju dock inte behöver ha samtyckt till personer, som att bli representerade. Grupptalan kräver särskilt tillstånd från domstolen. På det federala planet infördes nämnts 1991 lag class som en ny om actions, the Federal Court of Australia Amendment Act 1991 se bilaga D. Lagen skiljer sig från de canadensiska motsvarigheterna bl.a. så sätt att talan inte föregås av ett särskilt certifikationsförfarande. I praktiken torde detta dock inte ha särskilt stor betydelse. Också den australiensiska lagen ställer nämligen särskilda rekvisit upp som processförutsättningar. En sådan är att det skall finnas identifierbar en grupp om minst sju personer som har anspråk grundas på som samma, likartade eller besläktade omständigheter. Det krävs inte gruppmedatt

290 Kapitel 8

lemmarnas namn eller exakta antal är kända. Andra förutsättningar är att kostnaderna för en class action inte överstiger dem för individuella

att grupptalan är ett effektivt och verkningsfullt processalterprocesser, nativ och att gruppföreträdaren kan ta till vara gruppmedlemmarnas intressen ett adekvat sätt.

Föreskrifter till skydd för gruppmedlemmarna innefattar bl.a. tillfälle att träda ur gruppen inom en viss av domstolen bestämd tid, rätt att intervenera i rättegången och möjlighet att få gruppföreträdaren utbytt om han inte agerar i enlighet med samtliga medlemmars intressen.

Rätten kan döma ut skadestånd eller annan ersättning utan att specificera något belopp i förhållande till individuella gruppmedlemmar. Dock skall det i domen anges på vilket sätt ersättningen skall fördelas bland gruppmedlemmarna. Domstolen kan i det sammanhanget besluta

ersättningen skall fonderas särskilt sätt. Överblivna medel skall att återbetalas till svaranden. Att använda överskottet ett annat sätt skulle kräva grundlagsändring.

När det gäller könsdiskriminering finns särskilda regler om class actions i the Sex Discrimination Act 1984. Tillsynen av lagen handhas

bl.a. the Human Rights Commission. Har en överträdelse av lagens av diskrimineringsförbud skett mot hel kan anmälan till kommis-

en grupp sionen göras för gruppen av någon av dess medlemmar. Förfarandet inför kommissionen liknar i rättegång vid domstol. Rekvisiten

stort en för class action är i stort utformade på samma sätt som i the Federal Court of Australia Amendment Act 1991. Gruppmedlemmarna skall underrättas om rättegången, de har rätt att träda ur rättegången och gruppföreträdaren kan bytas ut om han missköter sitt uppdrag.

Talan enligt the Sex Discrimination Act kan avse skadestånd till gruppmedlemmarna. Det synes dock inte vara möjligt för kommissionen att döma ut kollektiv ersättning och fondera medlen. Kommissionens avgöranden har rättskraft för och mot samtliga gruppmedlemmar.

Nämnas kan också att enskilda personer kan väcka talan om förbud enligt the Trade Practises Act 1974 se vidare under nästa rubrik.

De problem som sammanhänger med att talerätten för att hävda allmänna intressen ofta är begränsad till offentliga organ har varit föremål för utredning i Australien. The Australian Law Reform Commission presenterade 1985 en rapport i vilken man föreslår att vem

helst skall ha rätt att föra talan för att ta till vara allmänna intressen som public interest litigation såvida det inte visas att talan förs i chikanöst eller annat illojalt syfte. Förslaget övervägs f.n. av lagstiftaren.

Australien 291

Offentlig grupptalan

I Australien, liksom i England, Canada och USA, har myndigheternas möjligheter att agera för sina medborgares räkning sina rötter i det uråldriga parens patriaeinstitutet. På i vart fall ett område har möjligheterna för det allmänna att handla utökats till i egentlig mening

en offentlig grupptalan. Det gäller rätten för the Trade Practises Commission att föra talan för enskildas räkning skadestånd enligt the Trade

om Practises Act 1974. Sådan talan kan dock väckas endast det först i

om annan ordning har konstaterats att ersättningsskyldighet i sig föreligger och varje gruppmedlem medgett att kommissionen för hans talan. Ersättningen skall beräknas individuellt för varje skadelidande. Kommissionen har också rätt att föra talan om förbud mot t.ex. otillbörlig marknadsföring.

Organisationstalan

Organisationers talerätt har inte fått utbredning i Australien

samma som enskildas rätt att föra class actions. Vi känner endast till två former

av organisationstalan.

Det ena fallet är förbudstalan enligt the Trade Practises Act. Lagen innehåller visserligen inga särskilda bestämmelser organisationers

om talerätt. En sådan behörighet emellertid följa förbudstalan

anses av att för väckas av the Minister, the Trade Practises Commission "any

or other person". Något krav att organisationen skall ha visst ändamål, vara berörd eller dylikt ställs inte upp.

Den andra formen av organisationstalan finns reglerad i the Sex Discrimination Act 1984. Talan i anledning otillåten könsdiskrimine-

av ring skall prövas av the Human Rights Commission. Anmälan till kommissionen kan göras bl.a. facklig organisation, avseende

av en en eller flera medlemmar eller en grupp medlemmar. Som

anges ovan under rubriken enskild grupptalan gäller för sådan talan i allt väsentligt samma processförutsättningar och skyddsregler för gruppmedlemmarna som vid grupptalan enligt the Federal Court of Australia Amendment Act 1991.

292 Kapitel 8

8.6¶Norden

Enskild grupptalan

Inte i något nordiskt land finns det möjlighet att föra enskild grupptalan angående privaträttsliga anspråk. På initiativ av ämbetsmannakommittén för konsumentfrågor inom Nordiska ministerrådet anordnades år 1990 ett seminarium om grupptalan i konsumentmål se NEK-rapport 1990:7. Frågan om lagstiftning rörande grupptalan var senare samma år uppe till behandling vid Nordiska rådet som rekommenderade Nordiska ministerrådet att utreda möjligheterna att införa gemensam nordisk lagstiftning rörande grupptalan i konsumentmål. Ministerrådet uttalade i anledning av rekommendationen följande se Nordiska ministerrådets verksamhetsberättelse 1991 s. 72:

"Ett nordiskt möte hölls i Stockholm den 20 november 1990. Vid mötet

utreddes frågan om möjligheten till gemensam nordisk lagstiftning om

grupptalan. I Finland utreder man vid justitieministeriet preliminärt

vilka områden en grupptalan kan komma i fråga. I Sverige tillsattes våren

1991 en utredning som skall överväga möjligheterna av att införa regler

om grupptalan vid svenska domstolar. De nordiska länderna har kommit

överens om att när den svenska utredningen är färdig tas saken upp till ny

diskussion."

Därefter har det i Finland i juni 1992 tillsatts en arbetsgrupp med uppgift att i propositionsform bereda ett förslag till rättegångsförfarande avseende grupptalan i främst mål som i civilprocessuell ordning handläggs vid allmänna domstolar. Arbetsgruppen planerar att lägga fram sitt betänkande kring årsskiftet 1994/95.

N ämnas bör vidare att i Danmark kan enskild konsument väcka talan

förbud enligt marknadsförings- och avtalsvillkorslagarna, om han har om ett rättsligt intresse i saken. Samma princip gäller i Norge.

Offentlig grupptalan

Möjligheten för myndigheter och andra offentliga organ att föra talan för enskilda människors räkning är mycket begränsad i nordisk rätt. Det offentligas agerande är i allt väsentligt koncentrerat till att bevaka och ta till allmänna intressen, inte medborgarnas privaträttsliga anspråk.

vara

Sålunda har det allmänna ett stort ansvar när det gäller att driva igenom förbud och andra sanktioner enligt det marknadsrättsliga regelsystemet. Intresset är här inriktat att skydda konsumenter och

Norden 293

näringsidkare som kollektiv, inte individer. På motsvarande sätt

som förhåller det sig inom miljöråtten om talan rör värnandet växt- och

om djurliv eller andra icke individualiserbara miljöintressen.

Nämnas bör att i Finland kan KO bistå enskilda konsumenter "vid skötseln av enskilt ärende", om det är av vikt med hänsyn till lagtillämpningen och konsumenternas allmänna intresse eller näringsidkaren

om inte iakttar konsumentklagonämndens beslut. KO fungerar

som konsumentens ombud. Det är alltså inte fråga om representativ

en taleform se vidare Jyrki Tala, Den finska KO:s möjligheter att bistå konsumenter vid skötseln av enskilda ärenden, NEK-rapport 1990:7

s. 99 f..

Vidare föreligger det i Danmark ett lagförslag att låta Forbruger-

om ombudsmanden FO föra talan för enskilda konsumenter angående krav på ersättning enligt markedsforingsloven. Förslaget innehåller

en föreskrift om att "dersom en flerhed af forbrugere i förbindelse med overtraedelse af bestemmelserne i denne lov har ensartede krav erstatning, kan Forbrugerombudsmanden på begaering indtale kravene under et." Det är oklart om tanken är att FO skall föra talan part

som eller som ombud för konsumenterna se vidare Lovforslag L 50,

nr. 1992-93.

Organisationstalan

Både i Danmark, Finland, Island och Norge har organisationer rätt att i olika stor utsträckning föra talan annat än sina privata

om egna rättsförhållanden. Dock saknas regler gör organisationer behöriga

som att föra talan för enskilda personer om rätt till skadestånd eller

annan ersättning. Organisationstalan utgör i allt väsentligt ett komplement eller alternativ till andra former för att ta till vara kollektiva och diffusa intressen.

På marknadsrättens område har konsument-, näringsidkar- och löntagarorganisationer i stort sett samma behörighet att föra talan

om förbud som i Sverige. I Danmark har organisationerna talerätt på lika villkor med FO. I Norge och Finland är talerätten subsidiär.

Inom miljörätten skiljer sig förhållandena åt. Här rätten att

mer synes processa vara störst i Norge. Miljöorganisationer har där

genom rättspraxis getts behörighet att föra talan utan anknytning till organisationsmedlemmarnas eventuella talerätt inbegripet klagorätt. Det enda krav som torde ställas upp är att saken faller inom föreningens ändamålsintresse. Som exempel rättsfall kan nämnas Altamålet NRt. 1980 s. 569 och Saugbruksforeningsmålet NRt. 1992 1618. I det

s.

294 Kapitel 8

målet uppträdde en svensk miljöorganisation som en av kärandesenare na. l den danska miljöskyddslagen utpekas vissa organisationer, bl.a. Greenpeace, behöriga att överklaga administrativa miljöbeslut. Det som är oklart organisationerna kan föra talan vid allmän domstol, på mer om sätt i Norge. Svaret beror på hur domstolen tolkar kravet samma som att käranden skall ha ett rättsligt intresse i saken. Vi känner dock inte till något fall där organisationer har tillåtits att föra talan avseende enbart allmänna intressen. Huvudregeln i Finland är att talerätt och besvärsrätt tillkommer endast den intressen är direkt berörda. Ideella föreningar anses därför i vars allmänhet sakna behörighet att föra talan i mål och ärenden som inte rör något eget privat rättsförhållande. Islands processordning tillåter organisationer att föra fastställelsetalan medlemmarnas rättsförhållanden om de intressen som talan angår om faller inom organisationens ändamâlsbestämmelser.

8.7 EU

EG-rätten innehåller till allra största del materiella bestämmelser, om bortser från regler förfarandet vid EG-domstolen och EG:s man om övriga institutioner. Det innebär inte att EG-rätten är ointressant egna eller saknar betydelse för de processuella regelsystemen i medlemsländerna. Vi har tidigare framhållit att den i viss mån annorlunda syn domstolarnas ställning som präglar både kontinental-europeisk och anglosaxisk rättstradition påverkar den grundläggande synen på hur rättsskyddet för enskilda och allmänna intressen bör utformas också i vårt land. Dessutom saknar EG:s rättsakter och andra dokument inte helt processuella bestämmelser. Särskilt på konsumenträttens område finns rådsdirektiv innehåller föreskrifter att organisationer skall eller som om bör möjlighet att föra talan vid domstol för att tillvarata allmänna ges konsumentintressen, t.ex. EG-direktivet om oskäliga villkor i se konsumentavtal 93/ 13/ EEG . Av särskilt intresse för vårt utredningsarbete är de uttalanden som kommissionen gjort behovet att öka konsumenternas tillgång till om av rättsskydd. Kommissionen har sålunda antagit två konsumentpolitiska treårsprogram, det första för perioden 1990-1992 och det andra, som i juli 1993, för åren 1993-1995. l båda programmen framhålls antogs vikten att konsumenterna har tillgång till domstolsprövning och av kommissionen nämner särskilt i det sammanhanget grupptalan som ett nytt medel konsumentpolitikens område. Som kommissionen framhåller i särskild grönbok Access of consumers to justice and the en

Frankrike 295

settlement of consumer disputes in the single market tillhör class actions dock inte de traditionella processformerna inom flertalet medlemslän-

av derna.

EG-kommissionen uppdrog i februari 1990

en expertgrupp att utforska möjligheterna att harmonisera medlemsländernas processordningar. Gruppen presenterade i december 1993 sin i vilken det

rapport bl.a. sägs att "class actions in all Member States would be particularly

a valuable instrument" Approximation of Judiciary Law in the European Union, Marcel Storme editor, s. 52.

I den nyssnämnda grönboken behandlas tämligen utförligt olika alternativ för att stärka skyddet allmänna intressen. Kommissionen

av framhåller där vikten av organisationstalan, särskilt i förbudsmål.

8 Frankrike

I Frankrike har "ministere public" med patriaeinstitutet

en parens besläktad befogenhet att föra talan vid domstol. Han dock inte

synes kunna representera enskilda medborgare i civilrättsliga tvister.

Enligt lag nr. 88-14 har konsumentorganisationer möjlighet att föra talan i civil- och brottmål rörande förbud och ogiltighet. Vidare kan sådana organisationer enligt lag 92-60 för enskilda

nr. processa konsumenters räkning om skadestånd i fall då flera konsumenter lidit samma eller likartad skada och skadevållaren är och

en samma person. Talerätt tillkommer dock endast organisationer är officiellt erkända

som och som bedriver landsomfattande verksamhet. Bara de konsumenter som samtycker till organisationstalan blir gruppmedlemmar. Organisationerna får inte upplysa möjligheten att föra grupptalan

om genom meddelande i TV och radio eller genom brev, cirkulär eller dylikt. Den enda informationsvägen står Öppen därför annonsering

som synes vara i tidning.

Även i miljömål har organisationer

rätt att väcka talan, om än i mer begränsad omfattning än i konsumentmål. Ett annat exempel på organisationstalan är lag 89-421 stadgar långtgående

nr som om rättigheter för organisationer "de defense des investisseurs envaleurs mobiliêres ou en produits financiers".

8.9¶Tyskland

Tysk rätt innehåller flera möjligheter för organisationer att föra talan, särskilt inom den del av konsumenträtten i vårt land hänförs till

som

296 Kapitel 8

marknadsrätten. Både konkurrenslagen och avtalsvillkorslagen ger näringsidkar- och konsumentorganisationer rätt att föra förbudstalan. Enligt avtalsvillkorslagen krävs för talerätt att konsumentorganisationen har minst 75 medlemmar eller är en sammanslutning av konsumentföreningar. Talerätten har inte utnyttjats särskilt ofta. Detta anses sammanhänga bl.a. med att förlorande part bär ett fullt ansvar för rättegångskostnader, dock att ersättningsskyldigheten kan begränsas till högst 500 000 DM.

På arbetsrättens område har fackföreningar, arbetsråd och andra representanter för arbetstagarna viss rätt att inleda eller deltaga i

rör för arbetstagarna gemensamma frågor. Staten har processer som dessutom rätt att för vissa kategorier av arbetstagare, t.ex. hemmaarbetande, föra talan om lönejustering.

Ibland går den federala lagstiftningen längre än den federala rättsordningen när det gäller att medge enskilda och organisationer talerätt. Så kan i Bayern medborgare domstolstalan angripa lagar som

envar genom strider mot grundläggande medborgerliga rättigheter. Talerätten har använts bl.a. för att upphäva lagar begränsat människors tillträde

som till strandområden. Vidare har i Berlin, Bremen, Hamburg och Hessen registrerade miljöorganisationer behörighet att föra talan mot administrativa beslut.

Slutligen kan nämnas att registrerade föreningar har en för hela Tyskland generell behörighet att föra talan vid allmän domstol för att tillvarata sina medlemmars intressen, t.ex. kan ett advokatsamfund föra talan förbud för den inte är medlem i samfundet att bedriva

om som advokatverksamhet.

8.10¶Övrigt

Det finns i ett stort antal länders rättssystem regler som ger offentliga myndigheter och organisationer rätt att föra talan för att bevaka allmänna intressen. Detta är speciellt påtagligt inom konsument- och miljörätten. De flesta EU:s medlemsländer Belgien, Spanien,

av Holland, Grekland, Portugal m.fl. tillåter konsumentorganisationer att föra talan marknadsrättsliga förbud. I flera av länderna bl.a.

om Holland och Italien kan miljöorganisationer överklaga adminstrativa beslut i miljöfrågor.

Det finns dessutom ett påtagligt intresse runt om i världen för grupptalan särskilt class actions som ett instrument att förbättra

- medborgarnas "acess to courts" och "access to justice". Frågan om grupptalan har också tagits i särskild arbetsgrupp inom Europarå-

upp en det.

En summering 297

9 Slutsatser

I detta kapitel sammanfattar vi bristerna i det processuella rättsskyddet för gruppanspråk och dess orsaker. Vi också anger riktlinjer för vidare överväganden lämpliga reformåtgärder. I om det sammanhanget konstaterar vi utgångspunkt det bör som en att införas regler representativ i svensk rätt. om process

1 En

summering

Vi har ovan försökt visa hur skyddet för rättsligt grundade anspråk är uppbyggt i svensk rätt och i vilken mån det processuella regelsystemet är anpassat för att på ett ändamålsenligt och effektivt sätt klara hanteav ringen av gruppanspråk. Genomgången har berört för hela rättsordningen fundamentala frågor som processordningens särskilt civilprocessens funktioner, medborgarnas faktiska tillgång rättskipning, skillnaden mellan enskilda och allmänna intressen samt i vilken mån enskilda bör ha rätt och plikt att agera när rättsligt skyddade intressen trätts för när. Undersökningen har lett till slutsatsen att det med stor sannolikhet finns ett betydande antal rättsligt grundade anspråk inte som görs gällande vid domstol eller annat sätt. Inte minst är så fallet i fråga om gruppanspråk av individuellt litet ekonomiskt värde s.k. fragmentariska anspråk. Föreställningen den individualistiska tvåpartstvisten om som är utgångspunkt för i princip samtliga sanktionsmekanismer inom civilrätten passar dåligt för de former masskränkningar av som är följden av det moderna samhällets inslag massproduktion, massdiav stribution, massinformation och masskonsumtion. Också då rättskränkningar drabbar många upphov till utan att ge individuella privaträttsliga anspråk och i fall när det är svårt att identifiera de drabbade s.k. kollektiva och diffusa anspråk klarar de traditionellt utformade sanktionssystemen dåligt hantera rättstvisav att terna. Det saknas rättsinstanser med procedurregler anpassade till genomdrivandet av anspråk härflyter nutida allmänt erkända som ur principer som allas rätt till god miljö och icke-hälsovådliga livsmedel en eller skyddet för mänskliga fri- och rättigheter. Bristerna inskränker sig inte till att medborgare och det allmänna vid enstaka tillfällen lider rättsförlust. Att masskränkningar lämnas en opåtalade i alltför stor utsträckning medför att processordningen inte

298 Kapitel 9

heller fyller sina övriga funktioner: handlingsdirigering, prejudikatbildning, rättsskapande osv. Det är svårt att bedöma vilka följder bristen på ett effektivt rättsskydd har för samhället i stort. Utländska undersökningar visar att de samlade förlusterna kan uppgå till betydande belopp. Inget talar för att förhållandena skulle väsentligt annorlunda i Sverige. Man bör inte vara heller se bort från den allmänna uppluckring av rättskänslan och allmänt demoraliserande effekt som lätt blir konsekvensen av att lagstridigheter tillåts ske fortlöpande utan ingripande. Bristen på av reella sanktioner ett uttryck för samhällsinstitutionernas oförmåga att styra, ses som påverka och kontrollera handlingsmönstren. Medborgarna blir immuna mot det offentligas maktutövning och sätter, i ytterlighetsfallet, i fråga lämpligheten hos det rådande styrelseskicket. Det finns fyra huvudsakliga faktorer som förklarar varför rättsligt skyddade intressen inte blir tillgodosedda i tillräckligt stor omfattning. Den första orsaken är att det alltför ofta föreligger en disproportion mellan ett anspråks ekonomiska värde för den enskilde och de kostnadsrisker följer med ett rättsligt agerande. En annan anledning är att som anspråkshavaren grund av psykologiska, sociala eller andra ickerättsliga förhållanden inte känner till rättskränkningen eller saknar mod, kraft och vilja att hävda sin rätt. Som ett tredje hinder finns det processuella regler och principer endast undantagsvis tillåter någon att som utan uppdrag för att tillgodose annat än sin egen personliga processa rätt. Slutligen talar mycket för att den ansvarsbörda som exklusivt eller primärt lagts myndigheterna är för stor i förhållande till det allmäni fråga om ekonomi och sakkunnig personal. nas resurser Blickar framåt i tiden finns det inte mycket som talar för att man bristerna i rättsskyddet kommer att minska i storlek utan att det vidtas särskilda åtgärder. Tvärtom kan man på goda grunder förutse ökade krav tillgång till effektiva mekanismer för att möta de särskilda sanktionsproblem följer med masshantering och internationalisering som handel tjänster och andra nyttigheter, teknologiska och av med varor, andra vetenskapliga framsteg, en avgränsning av offentlig kontroll och tillsyn osv. Slutsatsen vår genomgång är alltså att det föreligger ett påtagligt av behov åtgärder för att stärka det processuella rättsskyddet för av gruppanspråk. Vi föreslår i det sammanhanget inga ändringar i materiellrättsliga regler.

SOU 1994: 151 Utgångspunkter för reformfärslag 299

9.2 för

Utgångspunkter reformförslag

Granskningen av det processuella rättsskyddet har gett vid handen

att bristerna i funktionshänseende är i stort desamma samtliga rättsområden som vi har sett närmare på. Visserligen varierar luckorna i rättsskyddet mellan rättsområdena och inom varje sektor skillnader-

men na är inte så markanta att man bör överväga särskilda åtgärder för varje område. Tvärtom talar övervägande skäl för att man bör söka generella lösningar.

En annan fråga är inom vilka sanktionsmekanismer reforme-

som ringen bör ske. Som vi har konstaterat är inte bara domstolarna

utan också utomprocessuella instanser stor betydelse för genomdrivandet

av av ändamålen bakom de materiella rättsreglerna. I vissa fall spelar t.o.m. de "alternativa organen" större roll för den enskildes rättsskydd än de allmänna domstolarna. Vi har emellertid framhållit att prövningsförfaranden som bygger frivillighet är ett fullgott alternativ bara

om det finns realistisk tillgång till tvångsvis sanktionering på sätt.

annat

Det sistnämnda talar för att det är inom domstolsväsendet

som åtgärder bör vidtas. Ett ännu starkare skäl för det är att domstolen är det organ som ensamt har bästa förutsättningar att i tillräcklig mån fullgöra samtliga de funktioner som genomdrivandet gruppanspråk fyller.

av Ingen utomprocessuell instans kan på sätt domstolen förena

samma som kravet på kompensation för den enskilde med behovet handlings-

av dirigering, prejudikatbildning, rättsskapande

osv.

De senare funktionerna tillgodoser behov har sin grund i ett

som samhälleligt intresse av att påverka och ändra människors beteenden. Den enskilde konsumenten, hyresgästen, arbetstagaren m.fl. är sällan beredda att processa för att avskräcka andra från ett visst handlande, för att skapa klarhet i en vag och mångtydig lagregel eller för att få

en rättslig bedömning av en oreglerad rättsfråga. Man kan därför hävda att brister i uppfyllelsen dessa funktioner bör botas med direkta

av mer insatser från samhället än reformerad processform.

en

Som framgår av kapitel 6 menar vi emellertid att domstolsprocesser många gånger är ett väl så effektivt styrinstrument myndighetsingri-

som panden, regleringar och annan offentlig kontroll och tillsyn. Processen som styrmedel kan sägas vara en form självsanering eller egenåt-

av gärder inom den sektor där rättskränkningarna sker. Möjligheten att till domstol kan då också tjäna komplement och utfyllnad till

som administrativa myndighetsåtgärder. Att vidta reformer inom domstolsväsendet stärker dessutom domstolarnas allmänna ställning viktig

som en del i samhällsapparaten, vilket väl mot det ofta framförda behovet

svarar av att närma det svenska rättssystemet till den kontinental-europeiska rättstraditionen.

300 Kapitel 9

Det är viktigt att framhålla att redan möjligheten den

att processa reella tillgången till effektiva sanktionsapparater har en preventiv

verkan. Nya eller omdanade processformer behöver därför inte leda till en betydande ökning av antalet processer. Processordningens handlingsdirigerande uppgift är att avhålla från rättskränkningar och därmed minska förekomsten av processer. Den optimala effekten är nådd när det helt saknas behov av att processa eftersom alla handlar i överensstämmelse med givna lagregler. Detta är dock naturligtvis inget realistiskt mål.

Man måste räkna med att åtgärder som underlättar för enskilda att gå till domstol för med sig ett antal processer som annars inte hade kommit till stånd. I vart fall initialt kommer det att finnas ett större behov av rättsliga åtgärder för att ge enskilda kompensation, uppnå handlingsdirigering, prejudikatbildning osv. Det tar en viss tid innan de preventiva effekterna av ett starkare sanktionstryck ger resultat i form av en ökad regelefterlevnad och ett totalt sett lägre antal rättstvister vid domstol. De merkostnader som därigenom uppstår för domstolsväsendet kan neutraliseras genom att man gör förfarandet i de mål om gruppanspråk som kommer till stånd redan i dag snabbare, enklare och billigare.

De processuella möjligheterna för enskilda att driva igenom anspråk kan stärkas olika sätt. Med utgångspunkt från de brister som uppmärksammas i kapitel 6 kan följande alternativ nämnas: en sänkning av talerättströskeln, annorlunda kostnadsregler, ett ökat utredningsansvar för domstolen, ett snabbare handläggningsförfarande, ett slopande av sakägarrekvisitet och ändrade rättskraftsregler. Dessa åtgärder skulle olika sätt göra det lättare att ta till vara både enskilda medborgares och det allmännas rättsliga intressen.

För att täppa igen luckorna i rättskyddet krävs att samtliga eller i vart fall flertalet människor med samma eller likartade anspråk gör sin rätt gällande. Med det skall inte förstås att det är nödvändigt att i princip alla rättskränkningar i samhället påtalas. Det som åsyftas är att det i flera situationer inte går att uppnå en önskad påverkan av ett handlingsmönster inte större del av rättsförlusterna ersätts. Först då

om en framstår sanktionstrycket som tillräckligt avskräckande. Att underlätta de ekonomiska förutsättningarna för var och en att till domstol är då inte alltid en tillräcklig åtgärd. Ibland beror passiviteten andra rättsliga och icke-rättsliga faktorer. Och i det fall flertalet drabbade väcker talan är det inte praktiskt möjligt för domstolen att hantera massprocesser. Ett samtidigt agerande från 10 000 skadelidande skulle förlama verksamheten vid en tingsrätt.

Det är alltså inom ramen för den nuvarande rättegångsformen inte möjligt att förena behovet av massagerande med kraven ett snabbt, billigt och enkelt förfarande. De åtgärdsalternativ som nämnts ovan är

SOU 1994: 151 Utgångspunkter för reformförslag 301

inte i sig några verkningsfulla botemedel. På samma sätt som skett i flera andra rättssystem bör det också i svensk rätt införas regler

om representativ process vid allmän domstol. Vi tar i nästa avsnitt ställning till i vilken form detta bör ske.

Motsvarande behov av reformåtgärder föreligger vid förbudstalan enligt miljöskyddslagen och vid ersättningstalan enligt miljöskadelagen vid fastighetsdomstol. Vi behandlar dessa frågor i del V. I del

samma presenterar vi reformförslag i syfte att öka genomslagskraften i arbetslivet hos förbudsreglerna om otillåten könsdiskriminering i jämställdhetslagen.

Som vi har redovisat tidigare menar vi att man bör överväga att ändra talerätten vid Marknadsdomstolen så att enskilda konsumenter och näringsidkare ges bättre möjligheter att själva föra talan. Med hänsyn till de tidsramar som gällt för utredningen har vi dock nödgats avstå från att lägga fram ett detaljerat reformförslag i denna del.

Enligt direktiven skall vi även överväga hur man kan förbättra det processuella rättsskyddet för den typen av gruppintressen som närmast kan beskrivas som rättigheter och anspråk som är gemensamma för alla medborgare eller för stora grupper inom befolkningen. Genomgången av sanktionssystemen ovan har visat att det finns ett behov av reformer också detta område. Arbetet med att utforma förslag till förbättringar av det processuella rättsskyddet för traditionella civilrättsliga anspråk har emellertid krävt så omfattande överväganden att vi inte har hunnit med att närmare pröva vilket sätt man lämpligast kan stärka skyddet för sådana allmänt formulerade rättigheter som rätten till en god miljö, bra livsmedelsprodukter, skydd mot kränkningar mänskliga fri- och

av rättigheter osv. Vi presenterar dock i kapitel 25 vissa synpunkter som det kan finnas anledning att beakta vid framtida överväganden om reformåtgärder för att stärka det processuella rättsskyddet för gruppan0språk. De frågor vi tar upp rör talan angående allmänna intressen inom miljörätten och på diskrimineringsområdet. Vi behandlar där även frågan om förenklade principer för beräkning och fördelning av skadestånd samt frågan om grupptalan i brottmål.

KUNGL. BIBL.

1995-‘.2—o:.

%

STOCKHOLM

Statens 1994

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Ändradansvarsfördelningför den statliga 35.Vårandes ochandras. . stämma-

statistiken.Fi. Kulturpolitik ochinternationalisering.Ku.

Kommunerna,Landstingenoch Europa 36.Miljö ochfysisk planering.M. . + Bilagedel.C. 37.Sexualupplysningoch reproduktivhälsaunder

Mänsföreställningaromkvinnor och Chefskap.S. 1900-taleti Sverige.UD. . Vapenlagenoch EG. Ju. 38.Kvinnor, barnoch arbetei Sverige1850-1993.UD. . Kriminalvård ochpsykiatri. Ju. 39.Gamlaär ungasomblivit äldre.Om solidaritet . Sverigeoch Europa. Ensamhällsekonomisk mellangenerationerna.Europeiskaäldreåret1993. . konsekvensanalys.Fi. 40.Långsiktigstrålskyddsforskning.M.

EU,EESochmiljön. M. 41.Ledighetslagstiftningen enöversyn.A. . - Historisktvägval Följdemafor Sverigei utrikes- 42.Statenochtrossamfunden.C. . ochsäkerhetspolitiskthänseendeavatt bli, 43.Uppskattadsysselsättning omskattemasbetydelse respektiveinte bli medlemi Europeiskaunionen.UD. för denprivatatjänstesektom.Fi.

Förnyelseoch kontinuitet- omkonstochkultur 44.Folkbokföringsuppgiftemai samhället.Fi. . i framtiden.Ku. 45.Grundenför livslångt lärande.U.

Förslagtill övergripande 46. Sambandetmellan samhällsekonomi,transfereringar . Anslutningtill EU -

lagstiftning.UD. ochsocialbidrag.

Om kriget kommit... Förberedelserför mottagande 47.Aweckling avden obligatoriskaanslutningen . avmilitärt bistånd 1949-1969 Bilagedel.SB.+ till Studentkårerochnationer.U.

12.Suveränitetoch demokrati 48. Kunskapför utveckling + bilagedel.A.

+ bilagedelmedexpertuppsatser.UD. 49. Utrikessekretessen.Ju.

13 JIK-metoden,m.m.Fi. 50.Allemanssparandet enöversyn.Fi. . - 14.Konsumentpolitiki enny tid. C. 51.Minne och bildning. Museernasuppdragoch

15 Påväg.K. organisation+ bilagedel.Ku. . 16.Skoterkömingpåjordbruks- och skogsmark. 52. Teaternsroller. Ku.

Kartläggningoch åtgärdsförslag.M. 53.Mästarbrevför hantverkare.Ku. Års-ochkoncemredovisningenligt EG-direktiv. 54. Utvärdering praxis i asylärenden.Ku. . av Del ochl lI. Ju. 55. Rättentill reformeratbilstöd. S. ratten - Kvalitet i kommunalverksamhet nationell 56. Ett centrumför kvinnor somvåldtagitsoch . uppföljningochutvärdering.C. misshandlats.S.

Renaroller i biståndet- styrningocharbetsfördelning57.Beskattningavfastigheter,del Principiella . ieneffektiv biståndsförvaltning.UD. utgångspunkterför beskattningavfastigheterm.m.

20.Reformeratpensionssystem.S. Fi.

21. Reformeratpensionssystem.BilagaA. 58. 6 Juni Nationaldagen.Ju.

Kostnaderoch individeffekter. 59. Vilka vattendragskall skyddas Principer och

22.Reforrneratpensionssystem.BilagaB. förslag. M.

KvinnorsATP ochavtalspensioner.S. 59. Vilka vattendragskall skyddas Beskrivningarav

23. Förvaltabostäder.Ju. vattenområden.M.

24. Svenskalkoholpolitik enstrategiför framtiden. 60. Särskildaskäl utformning och tillämpningav - - 25.Svenskalkoholpolitik bakgrundoch nuläge.S. 2 kap. 5 § och andrabestämmelseri - 26.Att förebyggaalkoholproblem.S. utlänningslagen.Ku.

27. Vårdavalkoholmissbrukare. 61 Pantbankernaskreditgivning. N. . 28.Kvinnor och alkohol. S. 62. Rationaliseradfastighetstaxering,del Fi.

29.Barn Föräldrar Alkohol. 63.Personnummer integritet ocheffektivitet. Ju. — - - 30. Vallagen.Ju. Med rapsi tankarna M. . 31. Vissamervärdeskattefrågorlll Kultur m.m.Fi. 65. Statistikoch integritet, del 2 Lagom - — 32.MycketUnder SammaTak. C. personregisterför officiell statistikm.m. Fi.

33. Vandelnsbetydelsei medborgarskapsärenden,m.m. 66. Finansiellatjänsteri förändring. Fi.

Ku. 67.Räddningstjänsti samverkanoch entreprenad.

34. Teknisktutrymmefor ytterligareTV-sändningar.Ku. Fö.

68.Otillbörlig kurspâverkanoch vissainsiderfrágor. Fi.

Statens 1994

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

69 On the GeneralPrinciples of Environment 99. Domareni Sverigeinför framtiden

.

Protection. M. utgångspunkterför fortsattutredningsarbete.

- 70. Inomkommunalutjämning. Fi. Del A+B. Ju.

71.Om intyg och utlåtandensomutfärdasavhälso- 100.Beskattningenvid gränsöverskridande

och sjukvårdspersonali yrkesutövningen.S. omstruktureringarinom EG, m.m. Fi.

72 sjukpenning, arbetsskadaoch förtidspension 101.Höj ribban

.

förutsättningaroch erfarenheter. S. Lärarkompetensför yrkesutbildning. U.

- 73. Ungdomarsvälfärd och värderingar enunder- 102.Analys och utvärderingavbistånd.UD.

-

sökningomlevnadsvillkor, livsstil och attityder. C. 103.Studiemedelsfinansieradpolisutbildning. Ju.

74. Punktskattemaoch EG. Fi. 104.PVC en plan för attundvika miljöpåverkan. M.

- 75 Patientskadelag.C. 105.Ny lagstiftningomradio och TV. Ku.

. 76. Trade andthe Environment towards- a 106.Sjöarbetstid.K.

sustainableplaying field. M. l07.Sâkrare finansieringavframtida kärnavfalls

- 77.Tillvarons trösklar. C. kostnader.M.

78. Citytunneln i Malmö. K. 108.Säkrarefinansieringavframtida kämavfalls-

79. Allmänhetensbankombudsman.Fi. kostnader Underlagsrapporter.M.

-

.Iakttagelser underenreform Lägesrapportfrån 109.Tågetkommer. K.

-

Resursberedningensuppföljning vid sexuniversitet ll0. Omsorgoch konkurrens.S.

och högskolorav detnyaresurstilldelningssystemet lll. Bilars miljöklassningoch EG. M.

för grundläggandehögskoleutbildning.U. 112.Konsumenternaoch livsmedelskvaliteten.

81. Ny lag om skiljeförfarande. Ju. En studieavkonsumentupplevelser.Jo.

82. Förstärktamiljöinsatser i jordbruket 113.Växanderåvaror. M.

svensktillämpning av EG:s miljöprogram. Jo. 114.Avfallsfri framtid. M.

- 83.Övergångavverksamheteroch kollektiva 115. Sjukvårdsreformeri andraländer. S.

upp-

sägningar.EU och den svenskaarbetsrätten.A. 116.Skyldighetatt lagraolja och kol. N.

84. Sarnvetsklausulinom högskoleutbildningen.U. 117.Domstolsprövningavförvaltningsärenden.Ju.

85 Ny lag om skatt energi. 118.Informationsteknologin-Vingar människans

.

En teknisköversynoch EG-anpassning. förmåga. SB.

Motiv. Del 119.Livsmedelspolitikför konsumenterna. Reformen

- -

Författningstextoch bilagor. Del Il. Fi. somkorn avsig. Jo. -

86.Teknologi och vårdkonsumtioninom sluten 120.Finansiellleasingavlös egendom.Ju.

somatiskkorttidsvård 1981-2001.S. 121.Bosparande.Fi.

87. Nya tidpunkter för redovisning och betalningav 122.Trygghetmot brott i lokalsamhället.Kartläggning,

skatteroch avgifter. Fi. principiella synpunkteroch förslag. Ju.

88. Mervärdesskattenoch EG. Fi. 123.Miljöombudsman.M.

89. Tullagstiftningen och EG. Fi. 124.Varu- och personkontrollvid EU:syttre gräns.Ju.

Kart- och fastighetsverksamhet 125.Samordnadinsamlingavmiljödata. K.

.

finansiering, samordningoch 126.Husläkarreformensförsta halvår. S.

-

författningsreglering.M. 127.Kronan Spiran Äpplet. universitetsstruktur

En ny 91. Trafiken och koldioxiden Principer för attminska i södraStockholmsområdet.U.

-

trafikens koldioxidutsläpp. K. 128.Lokal Agenda21 envägledning.M.

- 92. Miljözoner för trafik i tätorter. K. 129.Företagaresarbetslöshetsersättning.A.

93. Levandeskärgårdar.Jo. 130.Försäkringunderkrigsförhâllanden.Fi.

94. Dagspresseni1990-taletsmedielandskap.Ku. 131.Skyddetvid den inre gränsen.Ju.

95. En allmän sjukvårdsförsäkringi offentlig regi. S. 132.Landstingensansvarför kliniskt forsknings-och

96. Följdlagstiftning till miljöbalken. M. utvecklingsarbete.S.

97 RegleringavVattenuttagur enskildabrunnar. M. 133.Miljöpolitikens principer. M.

. 98. Beskattningavförmåner. Fi. 134.Överprövning besluti plan-ochbyggärenden.M.

av

Statens 1994

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

135.The KeytoEurope acomparativeanalysisof entry

-

andasylumpolicies Westerncountries.Ku. 136.Statligamyndighetersavtal. Fi. 137 Internationellaadoptionsfrágor.1993års

.

Haagkonventionm.m. S. 138.Rapportfrån Klirnatdelegationen1994.M. 139.Ny socialtjänstlag.S. 140 Gemensamtgenomförande.Hur kanSverige

. samarbetamedandraländerför attuppfylla åtagandenenligtklimatkonventionen.M.

14 Arbetsrättsligautredningar.Bakgrundsmaterial

.

utarbetat sekretariatetvid 1992årsav arbetsrätts-

kommitté.A. 142.Vägtullar Stockholmsregionen.i K. 143.Ekonomiadministrationenvid

Linköpingsuniversitet.U. 144.Utjämningavkostnaderoch intäkteri kommuner

ochlandsting.Fi. 145.Ägarkoncentrationi dagspressochradio/TV

fem promemoriorochdiskussionsirtlägg.Ku.

- 146.Massmedieforskning branschochsamhälle.Ku.för 147.Formerför statligverksamhet.Fi. 148 Förtidspension enarbetsmarknadspolitiskventil S.

. - 149.Säkerhetsskydd.Ju. 150.Produktsäkerheti offentlig verksamhet.C. 15 Grupprättegâng.Del A-C. Ju.

Statens 1994

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen Socialdepartementet

Omkriget kommit... Förberedelserfor mottagandeav Mänsföreställningaromkvinnor och Chefskap.3 militärt bistånd 1949-1969+ Bilagedel.11 Reformeratpensionssystem.20 Informationsteknologin Reformeratpensionssystem.BilagaA. -Vingar människansförmåga.l 18 Kostnaderochindivideffekter. 21

Reformeratpensionssystem.Bilaga B. Justitiedepartementet Kvinnors ATP och avtalspensioner.22 Vapenlagenoch EG 4 Svenskalkoholpolitik enstrategiför framtiden.24

- Kriminalvård ochpsykiatri. 5 Svenskalkoholpolitik bakgrundoch nuläge.25

- Års- ochkoncemredovisningenligtEG-direktiv. Att förebyggaalkoholproblem.26 Del och ll. Ju.I 17 Vård avalkoholmissbrukare.27 Förvaltabostäder.23 Kvinnorochalkohol. 28 Vallagen.30 Barn Föräldrar Alkohol. 29

- - Utrikessekretessen.49 Gamlaärungasomblivit äldre.Om solidaritet mellan 6 Juni Nationaldagen.58 generationerna.Europeiskaäldreåret1993.39

integritet ocheffektivitet. 63 SambandetmellanSamhällsekonomi,transfereringar Personnummer-

skiljeförfarande. 81 ochsocialbidrag.46 Ny lag om Domareni Sverigeinför framtiden Rättentill ratten reformeratbilstöd. 55

-

utgångspunkterför fortsatt utredningsarbete. Ett centrumför kvinnor somvåldtagitsoch - Del A+B. 99 misshandlats.56 Studiemedelsfinansieradpolisutbildning. 103 Om intyg och utlåtandensomutfärdasavhälso- Domstolsprövning förvaltningsärenden.117 och sjukvårdspersonaliyrkesutövningen.71

av Finansiell leasing lös egendom.120 sjukpenning,arbetsskadaoch förtidspension

av Trygghet motbrott i lokalsatnltället.Kartläggning, förutsättningaroch erfarenheter.72

principiella synpunkteroch förslag. 122 Teknologi ochvårdkonsumtioninom sluten Varu- ochpersonkontrollvid EU:s yttre gräns.124 somatiskkorttidsvård 1981-2001.86 Skyddetvid den inregränsen.131 Enallmänsjukvårdsförsäkringi offentlig regi. 95 Säkerhetsskydd.149 Omsorgochkonkurrens.110 Grupprättegång.Del A-C. 151 Sjukvårdsreformeri andraländer. 115

Husläkarreformensförsta halvår. 126 Utrikesdepartementet för kliniskt forsknings-och

Landstingensansvar Historiskt vägval Följdemafor Sverigei utrikes-och utvecklingsarbete.132

säkerhetspolitiskthänseende bli, respektiveinte bli Internationellaadoptionsfrágor.1993års

avatt medlemi Europeiskaunionen.8 Haagkonventionm.m. 137 Anslutning till Förslagtill övergripande Ny socialtjänstlag.139

EU lagstiftning.10 Förtidspension enarbetsmarknadspolitiskventil 148

- Suveränitetoch demokrati

Kommunikationsdepartementet +bilagedelmedexpeituppsatser.12 Renaroller i biståndet- styrning ocharbetsfördelning Påväg.15

effektiv biståndsförvaltning.19 Citytunnelni Malmö. 78 i en Sexualupplysningochreproduktiv hälsaunder 1900-talet Trafiken och koldioxiden Principer för att minska

i Sverige.37 trañkenskoldioxidutsläpp.91 Kvinnor, barnoch arbetei Sverige1850-1993.38 Miljözoner för trafik i tätorter. 92

bistånd. 102 Sjöarbetstid.106 Analys och utvärdering av

Tågetkommer. 109 Försvarsdepartementet Samordnadinsamling miljödata. 125

av Räddningstjänsti samverkanoch entreprenad.67 Vägtullari Stockholmsregionen.142

Statens 1994

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Finansdepartementet Ekonomiadministrationenvid

Linköpingsuniversitet.143 Ändradansvarsfördelningför denstatligastatistiken.1 Sverigeoch Europa. En samhällsekonomisk

Jordbruksdepartementet konsekvensanalys.6 JlK-metoden, 13 Förstärktamiljöinsatser jordbruketi

m.m. VissamervärdeskattefrågorIII Kultur 31 svensktillämpning avEG:smiljöprogram.82

- m.m. - Uppskattadsysselsättning skattemasbetydelse Levandeskärgårdar.93

——om . för denprivata tjänstesektom.43 Konsumenternaoch livsmedelskvaliteten. Folkbokföringsuppgiñemai samhället.44 Enstudieavkonsumentupplevelser.112 Allemanssparandet översyn. 50 Livsmedelspolitikför konsumenterna.

- en Beskattning fastigheter, del Principiella Reformensomkomav sig. 119

av - utgångspunkterför beskattningav fastigheterm.m. 57

Kulturdepartementet

Rationaliseradfastighetstaxering,del Fi. 62 Statistikoch integritet, del 2 Förnyelseochkontinuitet- omkonstochkultur

Lagom personregisterför officiell statistikm.m. 65 iframtiden. 9 - Finansiellatjänster i förändring. 66 Vandelnsbetydelsei medborgarskapsärenden,m.m.33 Otillbörlig kurspâverkanoch vissainsiderfrágor. 68 Teknisktutrymmeför ytterligareTV-sändningar.34 Inomkommunalutjärrming. 70 Vår andesstämma och andras.

- Punktskattemaoch EG. 74 Kulturpolitik ochinternationalisering.35 Allmänhetensbankombudsman.79 Minne och bildning. Museernasuppdragoch Ny lag skatt energi. organisation+ bilagedel. 51

om Enteknisköversynoch EG-anpassning. Teaternsroller. 52

Motiv. Del Mästarbrevför hantverkare.53 -

Författningstextoch bilagor. Del II. 85 Utvärderingavpraxis i asylärenden.54 - Nya tidpunkter för redovisningoch betalning Särskildaskäl utformningochtillämpning av2 kap.

av skatteroch avgifter. 87 5 § och andrabestämmelseri utlänningslagen.60 Mervärdesskattenoch EG. 88 Dagspresseni 1990-taletsmedielandskap.94 Tullagstifmingenoch EG. 89 Ny lagstiftningomradio och TV. 105 Beskattning förmåner. 98 TheKeyto Europe acomparativeanalysisof entry

av - Beskattningenvid gränsöverskridande andasylumpoliciesinWesterncountries.135 omstruktureringarinom EG, m.m. 100 Ägarkoncentrationidagspressochradio/TV

Bosparande.121 fem promemoriorochdiskussionsinlägg.145

- Försäkringunderkrigsförhållanden.130 Massmedieforskningför branschochsamhälle.146

Statligamyndighetersavtal. 136

Näringsdepartementet Utjämningavkostnaderoch intäkteri kommuner ochlandsting.144 Pantbankemaskreditgivning. 61 Formerför statligverksamhet.Fi. 147 Skyldighetatt lagra olja och kol. l 16

Utbildningsdepartementet Arbetsmarknadsdepartementet

Grundenfor livslångt lärande.45 Ledighetslagstiñningen enöversyn41

- Avveckling av denobligatoriskaanslutningentill Kunskapför utveckling + bilagedel.48 Studentkåreroch nationer. 47 Övergångavverksamheteroch kollektiva upp-

Iakttagelserunderenreform Lägesrapportfrän sägningar.EU och densvenskaarbetsrätten.83

- Resursberedningensuppföljning vid sexuniversitet Företagaresarbetslöshetsersättning.129 ochhögskolorav detnya resurstilldelningssystemet Arbetsrättsligautredningar.Bakgnindsmaterial för grundläggandehögskoleutbildning.80 utarbetatavsekretariatetvid 1992ârsarbetsrätts- Samvetsklausulinom högskoleutbildningen.84 kommitté.141 Höj ribban Lärarkompetensför yrkesutbildning. 101 Kronan Spiran Äpplet. En nyuniversitetsstruktur

i södraStockholmsområdet.127

1994 Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Civildepa rtementet Kommunerna,LandstingenochEuropa. + Bilagedel.2 Konsumentpolitiki ennytid. 14 Kvalitet i kommunalverksamhet- nationell uppföljningochutvärdering.18 MycketUnderSammaTak. 32 Statenoch trossamfunden.42 Ungdomarsvälfärd och värderingar enunder-

sökningom levnadsvillkor, livsstil och attityder. 173 Patientskadelag.75 Tillvarons trösklar. 77 Produktsäkerhetoffentlig verksamhet.i 150

Miljö- och naturresursdepartementet EU, EESoch miljön. 7 Skoterköming jordbruks- och skogsmark. Kartläggningochåtgärdsforslag.16 Miljö ochfysisk planering.36 Långsiktigstrålskyddsforskning.40 Vilka vattendragskallskyddas Principer och förslag. 59 Vilka vattendragskall skyddas Beskrivningarav vattenområden.59 Medrapsi tankarna 64 On the GeneralPrinciplesof Environment Protection. 69 Trade andthe Environment towardsasustainableplayingfield. 76 Kart- ochfastighetsverksamhet finansiering,

samordningochförfattningsreglering.90 Följdlagstiftningtill miljöbalken. 96 RegleringavVattenuttagur enskildabrunnar. 97 PVC enplan för att undvikamiljöpåverkan. 104

- Säkrarefinansieringav framtida kärnavfallskostnader. 107 Säkrarefinansieringavframtida kämavfallskostnader

Underlagsrapporter.108 - Bilars miljöklassningoch EG. lll Växanderåvaror. l 13 Avfallsfri framtid. 114 Miljöombudsman.123 Lokal Agenda21 envägledning.128

- Miljöpolitikens principer. 133 Överprövriingavbesluti plan-ochbyggärenden.134 RapportfrånKlirnatdelegationen1994.138 Gemensamtgenomförande.Hur kanSverige samarbetamedandraländerför attuppfylla åtagandenenligtklimatkonventionen.140

SOU 1994: 151 Innehållsförteckning 3

Innehållsförteckning

DEL B

IV Grupprättegång vid allmän domstol

10 Val av representativ processfonn 11 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.1 Inledande anmärkningar ll . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.2 Pilotmâlsmetoden 14 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.3 Grupprättegång 16 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

11 Allmänt om rättegångens utformning 19 . . . . . . . . . . . . . . . . 11.1 Grupprättegång och grupptalan 19 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.2 Processform m.m. 21 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.2.1 Grupptalans tillämplighet på olika rättsområden 21 . . . . 1l.2.2 Civil-, straff- och förvaltningsprocess 22 . . . . . . . . . . ll.2.3 Gränsdragningen mot särskild domstol 24 . . . . . . . . . 11.3 Former av grupptalan 25 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l1.3.1 Grupptalan på kärande- och svarandesidan 25 . . . . . . . 1l.3.2 Offentlig och privat grupptalan 26 . . . . . . . . . . . . . . ll.3.3 Enskild grupptalan och organisationstalan 30 . . . . . . . . 11.4 Förfarandet i huvuddrag 32 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.5 Lagstiftningsteknik 37 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

12 Inledandet av en grupprättegång 39 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.1 Om talans väckande 39 m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.1.l Väckande av ny talan 39 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l2.1.2 Ombildning under pågående rättegång 40 . . . . . . . . . . 12.2 Särskilda förutsättningar 45 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l2.2.l Inledande anmärkningar 45 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.2.2 Talan för eller 46 mot en grupp . . . . . . . . . . . . . . . l2.2.3 Samma eller likartad grund 55 . . . . . . . . . . . . . . . . 12.2.4 En särskild kostnadsspärr 65 . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.2.5 Grupprättegâng det bästa processalternativet 66 - . . . . . 12.2.6 Grupptalan skall vara hanterlig 75 . . . . . . . . . . . . . . l2.2.7 Bedömning talans lämplighet 78 av . . . . . . . . . . . . .

4 Innehållsförteckning

12.2.8 Vissa andra frågor 81 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.3 Rekvisiten för fullgörelsetalan och talan om fastställelse 87

l2.3.1 Inledning 87 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.3.2 Fullgörelsetalan 88 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.3.3 Fastställelsetalan 90 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.4 Forumfrågor 94 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.4.l Inledning 94 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.4.2 Domstolarnas allmänna behörighet att handlägga

grupprättegáng 95 en . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l2.4.3 Möjlighet till överflyttning av mål mellan sido-

ordnade domstolar 97 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.4.4 Verkan att talan skall väckas vid ett exklusivt av forum eller vid särskild domstol 99 . . . . . . . . . . . . . 12.4.5 Svensk domsrätt 100 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.4.6 Handläggningen forumfrågor 103 av . . . . . . . . . . . . 12.5 Behörighet att inleda grupprättegâng 104 en . . . . . . . . . . . . . 12.5.l Allmänt 104 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l2.5.2 Enskild grupptalan 105 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.5.3 Organisationstalan 108 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.5.4 Offentlig grupptalan 116 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l2.5.5 Grupptalan svarandesidan 117 . . . . . . . . . . . . . . 12.6 Gruppföreträdare 118 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.7 Ombud 125 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l2.7.1 Krav ombud 125 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.7.2 Ombudet skall vara advokat 126 . . . . . . . . . . . . . . . 12.7.3 Ombudets ställning iprocessen 129 . . . . . . . . . . . . . 12.8 Rättens prövning och beslut 139 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.8.l Inledning 139 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.8.2 Om en ansökans innehåll m.m. 141 . . . . . . . . . . . . . 12.8.3 Handläggningen frågor om rättegångshinder 143 av . . . 12.8.4 Vissa andra frågor 152 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.9 Gruppens bestämning 156 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.9.l Automatiskt medlemskap eller krav

anmälan 156 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.9.2 Om möjlighet att träda gruppen 162 ur . . . . . . . . . . . 12.10 Underrättelse till gruppmedlemmarna om rättegângens

inledande 166 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

13 Förfarandet 171 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.1 Medlemmens ställning iprocessen 171 . . . . . . . . . . . . . . . . 13.l.l Allmänt 171 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l3.1.2 Partsinträde 172 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13. l Gruppmedlemmen som bevismedel m.m 174 . . . . . . . .

SOU 1994: 151 Innehållsförteckning 5

13.1.4 Medlemmens processuella ställning i övrigt 175

. . . . . 13. 1.5 Andra sätt för medlemmen att delta i rättegången 177

. . 13.2 Om talan m.m .178

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.2.1 Ändring av talan 178

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l3.2.2 Utvidgning av talan 187

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.2.3 Individuella förhållanden 190

. . . . . . . . . . . . . . . . . 13.2.4 Undergrupper 200

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.2.5 Byte av gruppföreträdare 206

. . . . . . . . . . . . . . . . . 13.2.6 Avbrytande av grupprättegângen 212

. . . . . . . . . . . . 13.2.7 Eftergift och medgivande 219

. . . . . . . . . . . . . . . . l3.2.8 Överlåtelse processföremålet 224

av

. . . . . . . . . . . . 13.2.9 Litispendens 231

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.2.10 Kumulation 236

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l3.2.11 Intervention 238

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.3 Handläggningen av målet 242

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.3.1 Förberedelse 242

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.3.2 Huvudförhandling 262

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l3.3.3 Utevaro 266

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.3.4 Säkerhetsåtgärder 273

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.3.5 Bevisfrågor 279

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.4 Målets avgörande 288

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

13.4.1¶Återkallelse 288

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.4.2 Förlikning 295

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.4.3 Dispositionsprincipen 304

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.4.4 Omröstning 310

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l3.4.5 Olika former av domar 313

. . . . . . . . . . . . . . . . . . l3.4.6 Domens rättskraft 323

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

14 Överklagande 335

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.1 Överklagande till hovrätt 335

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l4.1.1 Inledande anmärkningar 335

. . . . . . . . . . . . . . . . . 14.1.2 Överklagbara avgöranden 336

. . . . . . . . . . . . . . . . 14.1.3 Partsställningen vid ett överklagande 350

. . . . . . . . . l4.l.4 Klagofrister 359

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l4.1.5 Prövningstillstånd 360

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l4.1.6 Förfarandet i hovrätt m.m. 363

. . . . . . . . . . . . . . . 14.2 Överklagande till Högsta domstolen 379

. . . . . . . . . . . . . . . .

15 Rättegángskostnader 383

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.1 Allmänt 383

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.2 Val av ersättningsprincip för rättegångskostnader 384

. . . . . . . . 15.3 Gruppföreträdarens ansvar för rättegångskostnader 390

. . . . . . . 15.3.1 Former för kostnadsspridning, riskavtal m.m. 390

. . . .

6 Innehållsförteckning SOU 1994: 151

15.3.2 Onödig rättegång 406 m.m . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.3.3 Om grupptalan svarandesidan 408 . . . . . . . . . . . . 15.4 Gruppmedlemmarnas ansvar och rätt till ersättning för

rättegångskostnader 411 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.4.1 Passiva gruppmedlemmar 411 . . . . . . . . . . . . . . . . 15.4.2 Gruppmedlemmar som har intervenerat 412 . . . . . . . . 15.4.3 Särskilt om grupptalan svarandesidan 415 . . . . . . . 15.5 Vissa andra frågor 417 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.5.l Kostnader som har uppkommit före grupp-

rättegången 417 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.5.2 Byte av gruppföreträdare 418 . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.5.3 Särskild gruppföreträdare 419 . . . . . . . . . . . . . . . . l5.5.4 Avbrytande av grupprättegângen i förtid 420 . . . . . . . 15.5.5 Särskild mellandom 421 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.6 Kostnadsersättning i högre rätt 422 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

16 Underrättelse till gruppmedlemmarna 429 . . . . . . . . . . . . . . . 16.1 Allmänna synpunkter 429 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16.2 Obligatorisk eller fakultativ regel underrättelse 431 om . . . . . . 16.3 Former för underrättelse 434 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16.3.l Inledning 434 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l6.3.2 Delgivning eller formlös underrättelse 434 . . . . . . . . 16.3.3 Val av delgivningsform 436 . . . . . . . . . . . . . . . . . 16.4 Vissa andra frågor 438 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16.4.1 Om vem som skall verkställa underrättelsen 438 . . . . . 16.4.2 Kostnaderna för underrättelseförfarandet 439 . . . . . . .

17 Skadestånd och andra ersättningsfrágor 443 . . . . . . . . . . . . . 17.1 Inledande anmärkningar 443 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17.2 Fastställande av rätt till ersättning 446 . . . . . . . . . . . . . . . . . 17.3 Beräkning av ersättning 446 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17.4 Utdelning av ersättning 451 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17.4.1 Modeller för distribution av gruppersättning 451 . . . . . 17.4.2 Överskott 454 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17.4.3 Kostnader och redovisning 456 . . . . . . . . . . . . . . . .

18 Verkställighet 459 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

19 Särskilda rättsmedel 463 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19.1 Inledande anmärkningar 463 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19.2 Resning 464 Återställande. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19.3 av försutten tid 467 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19.4 Klagan över domvilla 468 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

SOU 1994: 151 Innehållsförteckning 7

20 Vissa andra frågor 471 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20.1 Rättens sammansättning 471 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20.2 Protokoll, jävsfrägor m.m. 473 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20.2.1 Protokoll 473 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20.2.2 Underårig 473 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20.2.3 Jävsfrågor 474 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20.2.4 Vissa andra frågor rörande passiva gruppmedlemmars

processuella ställning 476 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20.3 Rättshjälp 477 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

V Grupprättegång vid särskild domstol m.m.

21 Talan vid fastighetsdønwtol 483 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21.1 Inledande anmärkningar 483 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21.2 Förbudstalan enligt miljöskyddslagen 485 . . . . . . . . . . . . . . . 21.3 Ersättningstalan enligt miljöskadelagen 490 . . . . . . . . . . . . . .

22 Talan iArbetsdomstolen 495 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22.1 Behovet taleform 495 av en ny . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22.2 Val taleform 499 av . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22.3 Om grupprättegångens utformning 503 . . . . . . . . . . . . . . . . 22.3.1 Inledande anmärkningar 503 . . . . . . . . . . . . . . . . . 22.3.2 Enskild grupptalan 504 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22.3.3 Organisationstalan 507 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22.3.4 Offentlig grupptalan 509 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

VI Effekter av förslaget m.m.

23 Genomförande 515 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

519 24 Kostnadskonsekvenser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

VII Reformbehovet i övrigt

25 Utgångspunkter för överväganden 527

fortsatta

. . . . . . . . . . . 25.1 Allmänna intressen 527 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 25.2 Grupptalan i brottmål 534 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Beräkning och fördelning skadestånd 536 25.3 av . . . . . . . . . . . . .

8 Innehållsförteckning

VIII Författningskommentar

26 Förslaget till lag grupprättegång 541

om

. . . . . . . . . . . . . . .

27 Övriga lagförslag 673

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27.1 Förslaget till lag om ändring i miljöskyddslagen 673

. . . . . . . . 27.2 Förslaget till lag ändring i miljöskadelagen 676

om

. . . . . . . . . 27.3 Förslaget till lag om ändring i jämställdhetslagen 677

. . . . . . . .

IX Särskilda yttranden

Särskilt yttrande av Annika Gustafsson 683

. . . . . . . . . . . . . . . . . . Särskilt yttrande av Jan Persson 685

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

IV

GRUPPRÄTTEGÅNG

VID

O ALLMAN DOMSTOL

Inledande anmärkningar ll

10¶Val av

representativ processform

Vi behandlar i detta kapitel för- och nackdelar med olika modeller

för representativ talan. Overvägandena resulterar i att grupprät-

tegång bör införas som en ny processform i svensk rätt.

10.1¶Inledande

anmärkningar

Syftet med att införa en ny processform är som framgått att främja samtliga de funktioner som processordningen fyller, dvs. kort uttryckt reparation, prevention, rättsbildning och processekonomi. En representativ taleform måste alltså utformas så att den kan tillgodose alla dessa krav.

En annan fundamental princip som bör styra utformningen av en processform är att den skall å ena sidan vara reellt öppen för den som har ett befogat intresse av att få sin sak prövad och å andra sidan avhålla från grundlösa processer.

Innan vi går vidare till att närmare överväga hur en reformåtgärd bör se ut skall vi kort beröra en fråga som ibland anförs som ett absolut hinder mot representativa taleformer. Det gäller spörsmålet om det är förenligt med grundlag och internationella konventioner att någon tillåts att processa för annans räkning utan att ha dennes uppdrag därtill.

Den svenska grundlagen innehåller ingen motsvarighet till konstitutionens i USA krav på att "no person shall be deprived of life, liberty or property without due process of law" eller den tyska grundlagens krav "rechtliches Gehör Däremot innehåller vissa konventioner som Sverige har anslutit sig till bestämmelser av denna karaktär, se t.ex. europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna den s.k. Europakonventionen artikel 6 punkt Envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelser mot honom för brott, vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag.

Krav som dessa har inte ens i länder där rättigheterna är grundlagsskyddade ansetts hindra representativa taleformer. Det finns inte anledning att göra någon annan bedömning när det gäller förhållandena i Sverige. Genom regler om tillkännagivande av processen, om rätt för

12 Kapitel 10

den enskilde att ställa sig utanför rättegången, om domstolens materiella processledning och om prövning av den representerande partens kvalifikationer att processa för allas räkning kan man tillgodose övriga gruppmedlemmars intresse av en rättvis och opartisk rättegång. Det finns alltså enligt vår bedömning inte några grundlagsenliga eller liknande hinder mot att i svensk rätt införa regler om representativ process i en vidare omfattning än som redan i dag gäller på t.ex. arbetsrättens, miljörättens och marknadsrättens område.

En representativ taleform kan utformas många olika sätt. Vi menar dock att det finns två huvudalternativ som valet bör stå emellan, nämligen antingen en vidareutveckling av pilotmålsmetoden eller s.k. grupprättegång.

För att kunna ta ställning för något av alternativen är det nödvändigt att se närmare de vinster i funktionshänseende som rent faktiskt kan uppnås genom en reformåtgärd.

En förbättring av reparationsverkan kan inträda dels i fråga om s.k. icke-individuellt processbara anspråk och dels för de fall anspråk inte görs gällande grund av icke-rättsliga faktorer. Det är alltså i huvudsak anspråk som för den enskilde är av mindre värde men som sammanlagt kan uppgå till höga belopp.

Att rättsförluster kompenseras i större utsträckning får normalt också en positiv handlingsdirigerande effekt. Man får dock räkna med att det av preventiva hänsyn kommer att finnas behov av ett processuellt handlingsalternativ också i de fall där individuell reparation och konfliktlösning inte kan uppnås. Det är främst fråga om dels situationer där kostnadsrisken med en domstolsprövning framstår som orimligt hög i förhållande till anspråkets värde och dels s.k. processimmuna anspråk.

Den representativa processen medger erfarenhetsmässigt domstolen att göra en bredare intresseavvägning och motverkar uppkomsten av motstridiga avgöranden. Det är för prejudikatbildning, rättsskapande osv. väsentligt att domstolen får ett så brett och allsidigt bedömningsunderlag som möjligt.

I processekonomiskt hänseende kan den representativa processen medföra fördelar för processer som i dag förs individuellt. Däremot kan man inte hävda handläggningsmässiga vinster i de processer som rör icke-individuellt processbara och processimmuna anspråk eftersom rättegången då förutsätter en representativ taleform. Processekonomiska hänsyn gör sig därför i första hand gällande vid massprocesser om skadestånd och annan ersättning som rör mer än ett ringa belopp samt vid förbudstalan.

Vi skall också beröra några nackdelar som representativ talan ibland anses förenad med. Vilken vikt man fäster vid anmärkningarna kan påverka valet av rättegångsform.

Inledande anmärkningar 13

Processer i vilka gruppanspråk hanteras gemensamt uppmärksammas inte sällan i massmedia på ett annat sätt än en individuell talan. För ett företag kan det leda till bad-will med allvarliga ekonomiska konsekvenser. Vidare är som regel kostnadstrycket svaranden större vid en massprocess. En processförlust kan leda till finansiella problem, i värsta fall till konkurs. Dessa omständigheter gör att svaranden kan känna sig mer eller mindre tvingad att träffa en snabb förlikning oförmånliga villkor.

Påståenden om att hot om att inleda utnyttjas otill-

grupprocesser börligt för att uppnå rättsvidriga förlikningar s.k. legal black-mail är internationellt sett vanligt förekommande i lagstiftningsärenden

av förevarande slag. Trots det visar studier från länder med rättssystem som tillåter representativ talan att påståendena saknar grund se bl.a. Ontario Report s. 146 f.. Det finns enligt vår bedömning ingen anledning att fästa någon större vikt vid dessa farhågor.

Däremot kan en för gruppen framgångsrik massrättegång få besvärliga ekonomiska följder för svaranden, t.ex. ett mindre eller medelstort företag. Svaranden kan tvingas betala ut avsevärda belopp i ersättning till skadelidande eller andra. Vi har emellertid svårt att att det

se processuella rättsskyddet för gruppanspråk skall styras, eller ens påverkas, av svarandens ekonomiska förutsättningar att ersätta av honom orsakade rättsförluster. Tvärtom menar vi att den ekonomiska press som risken att utsättas för en massprocess utövar har en stark preventiv effekt som avhåller från rättsstridigt handlande och gynnar seriös konkurrens på lika villkor.

Konkurs, betalningssvårigheter och dylikt är naturligtvis inga önskvärda resultat av en grupprättegång. Att lindra sådana effekter är en materiellrättslig fråga, rörande t.ex. regler om jämkning av skadestånd. Den representativa processen underlättar ofta bedömningen av dessa frågor genom att samtliga, eller i vart fall flertalet, anspråk finns uppe till prövning samtidigt.

Slutligen när det gäller frågan om förlikningsbenägenheten visar statistik från bl.a. USA att frivilliga överenskommelser inte förekommer i högre grad i class actions än i individuella processer se Ontario Report s. 146 f.. Det saknas skål att anta att förhållandet skulle bli väsentligt annorlunda i Sverige.

Ett särskilt problem vid representativ talan sammanhänger med att de materiella rättsreglerna många områden behandlar rättsförhållandet mellan enskilda parter med utgångspunkt från parternas särskilda relationer, kunskap, vilja, handlingsförmåga osv. Att fastställa om ett anspråk är råttsenligt kräver att man tar ställning till individuella rättsfakta som reklamation, en köpares underlåtenhet att iaktta sin undersökningplikt, skadelidandes medvållande, adekvat kausalitet osv. Det kan

14 Kapitel 10

vara svårt, i vissa fall omöjligt, för en domstol att beakta och pröva sådana omständigheter utan att den förhållandena hänför sig till är

som närvarande i processen.

Nya processformer måste naturligtvis ha sin grund i hur de anspråk som skall drivas igenom är rättsligt konstruerade. I annat fall kan processformen visa sig praktiskt otillämpbar. Å andra sidan är det

vara inte rimligt att vidhålla en materiell regels uppbyggnad om det inte går att konstruera ett processuellt förfarande för tillämpning av rättsregeln. Det finns fall där ändamålen bakom den materiella rätten inte slår igenom tillräckligt i samhällslivet utan att man inför nya processformer som kräver ändringar i enskilda materiella rättsregler. Här skall emellertid också nämnas att vi har gjort en tämligen grundlig genomgång av den materiella lagstiftningen inom bl.a. konsument- och miljörätten se bilaga B. Vad som i det sammanhanget framkommit ger anledning att tro att en representativ process för att driva igenom gruppanspråk inom dessa rättsområden skulle bli ett verksamt processuellt verktyg. Att införa en representativ process kan ske utan att det görs ändringar i materiella rättsregler.

Därmed går vi över till att närmare överväga vilken modell av representativ process som bör komma i fråga för svensk rätt,

en vidareutveckling av pilotmålsförfarandet eller grupptalan.

10.2¶Pilotmålsmetoden

Vi har tidigare angett vissa förutsättningar för att en process skall klassas som ett pilotmål. Det måste föreligga flera anspråk av samma eller likartat slag. Processen får inte ha betydelse endast för framtida rättsförhållanden. Dessutom måste antingen anspråkshavarna ha kommit överens om att föra fram ett eller flera anspråk som pilotfall eller skall processen utgöra hinder för någon att beviljas rättshjälp eller att utnyttja en rättsskyddsförsäkring.

Pilotrnålsmetoden medför främst processekonomiska vinster men kan också medverka till att gränsen sänks för när ett anspråk är värt att processa om, ge preventiva effekter samt underlätta domstolens prejudikatskapande, rättsbildande osv. verksamhet. Nackdelarna med metoden är att dess användande försvåras avsevärt dels när det är fråga om stora grupper, dels då gruppen inte är tillräckligt homogen. Problem kan uppstå om vilket anspråk som är mest representativt för gruppen, vilket ombud som skall väljas, vilken bevisning som bör åberopas, hur man bör ställa sig till förlikningsförslag osv. Det finns dessutom alltid en risk för att pilotavgörandet inte godtas av samtliga parter som vägledande för övriga anspråk.

Pilotmålsmetoden 15

Bristerna i pilotmålsförfarandet sammanhänger i det väsentligaste med två processuella frågor, nämligen omfattningen av domstolens prövningsrätt och domens rättskraft se vidare bl.a. Lindblom, Grupptalan, 1989, avsnitt 14.4 och Heuman, Rättshjälp och pilotfall, 1982.

Flertalet av de svårigheter som uppstår grund av intressekonflikter inom gruppen angående val av pilotfall, bevisning faller bort

osv. om man tillåter domstolen att i pilotmålet väga omständigheter som hänför sig till andra än parterna i förening med ett ökat eget utredningsansvar för rätten. Övriga gruppmedlemmar behöver då inte känna samma rädsla för att samtliga relevanta fakta inte blir beaktade och prövade i pilotmålet. Pilotavgörandet får större tyngd och vägledande effekt.

En sådan åtgärd skulle också minska risken för upprepade processer. Denna effekt nås än bättre om pilotavgörandet ges rättskraft i förhållande till samtliga gruppmedlemmar. Dessa slipper

då processa särskilt för att erhålla en exekutionstitel mot en betalningsovillig motpart. Denne i sin tur behöver inte känna oro för att utsättas för nya kostsamma processer från gruppmedlemmar utan ekonomiska förutsättningar att infria ett rättegångskostnadsansvar. Den som inte anser sig ha fått sitt anspråk rättvist och sakligt prövat kan angripa domen genom resning eller besvär över domvilla.

Dessa ändringar skulle sannolikt göra pilotrnålsmetoden till ett slagkraftigare verktyg för att minska kostnaderna för parter och domstol när det gäller genomdrivandet av individuellt processbara anspråk. Vi är dock tveksamma till att det skulle allmänt bota bristerna i det processuella rättsskyddet för gruppanspråk.

Ett pilotmål kräver för sin tillkomst att det finns anspråk som är värda att processa för. Tvister om individuellt små ekonomiska belopp blir sällan föremål för pilotfallsprövning. De ovan skisserade reformåtgärderna skulle visserligen underlätta för den som har ett litet anspråk att ansluta sig till ett pilotmålsförfarande. Han skulle få sitt anspråk prövat och få tillgång till en exekutionstitel i princip utan egna kostnader. En förutsättning för detta är emellertid att det finns någon annan som är beredd att inleda process, som är villig att agera pilot. Vid ickeindividuellt processbara och processirnmuna gruppanspråk är detta endast sällan fallet.

Pilotmålsmetoden bygger vidare på tanken att det finns en överenskommelse mellan flera anspråkshavare om att först få prövat något eller några anspråk eller att det i särskild ordning konstateras att prövningen av ett anspråk är vägledande för bedömningen av andra rättsförhållanden. Det saknas garantier för att så många ansluter sig till pilotrnålsförfarandet som krävs för att pilotprocessen skall den handlingsdirigerande, rättsbildande eller processekonomiska effekt som eftersträvas. Risken

16 Kapitel 10

för upprepade processer kan fortsatt vara stor även efter ett pilotmåls avgörande. Särskilt när anspråken omfattar kan pilotfallet

stora grupper visa sig röra endast en mindre andel av anspråkshavarna.

Detsamma gäller s.k. kollektiva och diffusa anspråk. svårigheterna att avgränsa gruppen och identifiera medlemmarna minskar möjligheterna att till stånd ett gemensamt handlande från tillräckligt många. Inte heller är pilotmâlsmetoden särskilt effektiv som botemedel mot brister i rättsskyddet som beror psykologiska, sociala och andra ickerättsliga faktorer. I sådana fall krävs inte sällan mekanismer tillåter

som en prövning av anspråken utan att den enskilde själv framträder utåt.

En annan nackdel med metoden är att pilotprocessen när helst

som kan avbrytas genom förlikning eller på grund av att pilotparten överlåter sitt anspråk, flyttar, avlider, återkallar sin talan osv. Det finns i de senare situationerna ingen bortsett från dödsboet kan ta över

som partens talan och driva pilotprocessen vidare.

Flera av dessa brister kan botas genom ytterligare ändringar av de processuella ramarna för pilotprocessen. Pilotförfarandet kan anses omfatta samtliga gruppmedlemmar, även dem som inte uttryckligen har ställt sig bakom valet av pilotfall. Myndigheter och organisationer kan ges rätt att driva pilotprocesser i de fall det saknas motiv för enskilda att driva igenom anspråk av litet ekonomiskt värde. Rätten för parterna att träffa förlikning eller att återkalla sin talan kan inskränkas.

Man har emellertid då kommit så långt bort från pilotmålets grundläggande innebörd och syfte att processen i stället blir att betrakta som en form av grupprättegång.

10. 3

Grupprättegång

Med grupprättegång menar vi en processform som tillåter någon att utan rättegångsfullmakt som kärande eller svarande föra talan för i

en processen angiven grupp, vars medlemmar omfattas av domens rättskraft trots att de inte är parter i målet. Den part som företräder sägs

gruppen föra en grupptalan.

Skillnaderna mellan en grupprättegång och en reformerad pilotmålsmetod enligt ovan beror i viss mån hur grupprättegången tekniskt utformas. Man kan dock i huvudsak utpeka följande olikheter.

Medan pilotprocessen bygger den individualistiska partsrättegången är ett grupptalanmål till sin karaktär en process mellan

en grupp, företrädd av en representant, och dennas motpart. Det finns inga fristående skäl till att gruppföreträdaren måste tillhöra Också

gruppen. en myndighet eller en organisation kan föra gruppens talan. Taleformen kan anpassas till de behov som processen i det särskilda fallet skall

Grupprätregång 17

tillgodose eller utifrån anspråkshavarnas förutsättningar att själva föra talan.

Vidare är representanten utbytbar ett annat sätt än som gäller vid pilotrnål. Gruppföreträdaren kan normalt inte heller träffa förlikning för gruppens räkning eller medge eller efterge talan utan domstolens kontroll. Rätten har även i övrigt ett ansvar för att gruppmedlemmarnas intressen bevakas i processen. Ofta gäller att domstolen redan i ett inledande skede prövar representantens förmåga att på ett adekvat sätt föra gruppens talan.

Domstolens kontroll av gruppföreträdarens lämplighet och hans agerande i processen är inte bara till förmån för gruppmedlemmarna. Också motparten har fördelar av det. Risken för att domen skall kunna angripas i efterhand av andra gruppmedlemmar reduceras väsentligt. Motpartens utsikter att få ersättning för rättegångskostnader om han vinner målet ökar, i vart fall om gruppen företräds av en myndighet eller en väletablerad organisation.

Grupprâttegången kan dessutom medföra ett genombrott av de olika barriärerna, både kostnadsrelaterade och icke-rättsliga, som hindrar att anspråk görs gällande. Särskilt påfallande är detta om det saknas krav på någon viljeyttring som grund för att bli medlem i gruppen, dvs. alla anspråkshavare är redan från början med i processen. Därigenom ökar också domstolens möjligheter att skaffa sig ett brett och allsidigt bedömningsunderlag. En grupprättegång leder också till att samtliga gruppmedlemmar får tillgång till en exekutionstitel samtidigt.

Nackdelarna med grupprättegång, i jämförelse med pilotmålsmetoden, är att processen kan bli mer komplicerad och utdragen. Kostnadsrisken för den processande parten riskerar att öka. Eftersom man kan utgå från att tvistemålets värde som regel blir högre vid en grupprättegång tenderar motståndet från motparten att bli större. Han kan inte lika lätt använda sig av förlikningserbjudanden för att få stopp på rättegången. Ä andra sidan blir den ekonomiska belastningen

av en process mer betungande för motparten, vilket kan föranleda honom att träffa förlikningar som annars inte hade kommit till stånd.

Sammanfattningsvis vi att grupprättegång är en i jämförelse

menar med alternativen överlägsen metod för att ett övergripande och generellt sätt bota de brister det processuella rättsskyddet för

som gruppanspråk lider De nackdelar som kan uppstå vid en sådan

av. rättegång väger betydligt lättare än alla de fördelar som kan vinnas. Genom grupptalan uppnår man en annan flexibilitet än vad som är möjligt genom en reformering av pilotmålsförfarandet. En grupprättegång kan allt efter omständigheterna utformas så

gg kompensation erbjuds till rättskränkta som i dag inte har realistiska möjligheter att göra sin rätt gällande,

18 Kapitel 10

g processordningen utövar sin handlingsdirigerande funktion också i fall där de samlade skadeverkningarna är omfattande men de enskilda anspråken är så små att ingen vill ta på sig arbetet med att driva igenom dem,

g domstolarna får tillräckligt underlag för att göra de breda intresseawägningar som är en förutsättning för deras prejudikatbildande, rättsutfyllande, rättsutvecklande och rättsskapande verksamhet samt

g för gruppanspråk gemensamma eller likartade bevis- och rättsfrågor prövas ett så snabbt, billigt och enkelt sätt som möjligt så att domstol och parter sparar tid och kostnader.

Det innebär inte att man kan se grupprättegång som en slutgiltig lösning på de problem som föreligger när det gäller att ta till vara enskilda och allmänna intressen vid domstol. Regler om grupprättegång täpper inte igen alla luckor i det processuella rättsskyddet. Framtida händelser kommer dessutom att fräta nya hål. Vi är dock övertygade om att möjligheten till grupprättegång påtagligt kommer att förbättra processordningens förutsättningar att fylla de funktioner som rättsskyddet för gruppanspråk irmefattar.

Vår bedömning ovan vinner starkt stöd av de erfarenheter och uppfattningar som redovisats för utredaren och sekreteraren vid deras studiebesök i Australien, Canada och USA. De sammanträffade där med domare, advokater, lagstiftare och rättsvetenskapsmän som undantagslöst förmedlade en positiv syn behovet av grupptalan för att möta de praktiska handläggningssvårigheter som sammanhänger med uppkomsten av massanspråk. Denna grundsyn framhålls också av advokater som vanligtvis företräder klienter som uppträder som gruppens motpart. Särskilt intressant är att man i både Australien och Ontario, Canada, anser att den kritik som särskilt under åren närmast efter 1966 års ändringar av Rule 23 förts fram mot class actions i USA i allt väsentligt hör samman med de särpräglade skadeståndsregler och ombudskostnadsregler som gäller i USA och som saknas i såväl Australien och Canada som i Sverige.

Vi anser vidare att införandet av regler om grupprättegång i svensk rätt skall kunna ske utan någon ökad belastning domstolarna eller för den allmänna rättshjälpen se kapitel 24.

SOU 1994: 15 1 Grupprättegång och grupptalan 19

11¶Allmänt om

rättegångens utformning

Del IV behandlar civilprocessuell grupprättegång vid allmän domstol. Med grupprättegång menar vi en rättegång där någon utan för talan för eller mot en viss grupp, vars medlemmar omfattas av domens rättskraft trots att de inte är parter i målet. Grupptalan kan förekomma både kärande- och svarandesidan. Man brukar vidare skilja mellan privat och offentlig grupptalan. Privat grupptalan kan föras antingen av en gruppmedlem enskild grupptalan eller av en organisation. Offentlig grupptalan kan föras av en statlig myndighet eller av en kommun. Vårt förslag omfattar införandet av samtliga dessa former av grupptalan.

Förfarandet i en grupprättegång kan delas i tre skeden: inledandet av talan, processens fortgång och målets avslutande. Vi beskriver i detta kapitel hur handläggningen i huvuddrag bör till. Dessutom tar vi upp frågan om val av lagstiftningsteknik. Resultatet av våra överväganden är att vi föreslår att det stiftas

en särskild lag om grupprättegång med rättegångsbalkens regler subsidiärt tillämpliga.

11.1¶Grupprättegång och grupptalan

Begreppen grupprättegång och grupptalan bygger på samma distinktion som gäller mellan termerna rättegång och talan enligt rättegångsbalken. Sålunda syftar grupprättegång processen i dess helhet medan grupptalan betecknar den talan i rättegången som förs till förmån för en grupp. Sådan talan kan tänkas bli förd kärande- eller svarandesidan eller på båda sidor samtidigt.

Det finns inga allmänt vedertagna definitioner av begreppen grupprättegång och grupptalan. Till en del beror detta att det förekommer så många former genom vilka någon utan särskilt uppdrag kan föra talan till förmån för någon annan som inte är part i målet. Ett exempel hämtat från den svenska rättsordningen är konkursförvaltares eller en enskild borgenärs ställning vid process. Förvaltaren eller borgenären kan som part föra talan till förmån för hela borgenärskollektivet. Talan kan dessutom avse egendom som anses "tillhöra" en tredje person, konkursgäldenären. Med en någorlunda vid begreppsbestämning är en sådan process att beteckna som en form av grupptalan.

20 Kapitel 1 I

Vi har valt att definiera grupprättegång som en rättegång där någon utan rättegångsfullmakt för talan till förmån för en i processen angiven grupp, vars medlemmar omfattas av domens rättskraft trots att de inte är parter i målet. Om de särskilda rekvisiten kan sägas följande.

Att "någon" för talan utesluter inte att det finns flera representanter för gruppen. Det väsentliga är att processen rör också gruppmedlemmar som inte uppträder som parter i rättegången. I annat fall är det fråga om ett kumulationsförfarande.

Talan skall föras "utan rättegångsfullmakt". Det finns olika tekniker för att bestämma gruppens omfång. Man brukar skilja mellan inträdesoch utträdesmetoden opt-in eller opt-out. Den förra innebär att talan omfattar endast de gruppmedlemmar som har anmält att de vill ingå i gruppen. Vid opt-out avser talan alla gruppmedlemmar, undantaget dem som har anmält sitt utträde från gruppen. Processen kan i båda fallen sägas bygga på ett samtycke från gruppmedlemmarna, vid inträdesmetoden uttryckt i en explicit viljehandling och vid utträdesmodellen bestående i ett tyst godtagande av talan. I inget av fallen kan emellertid representanten anses föra talan grundval av en rättegångsfullmakt eller något liknande. Det är avsaknaden av det senare som åsyftas med att talan förs utan uppdrag.

Ett tredje rekvisit är att talan skall föras "till förmån för gruppen". Kärandens yrkande i målet måste omfatta samtliga gruppmedlemmar. Detta innefattar inte att endast de av processen berörda gruppmedlemmarna kan ha fördel av en bifallen talan. Vid t.ex. förbudstalan får en framgångsrik talan gynnsamma effekter för samtliga som har drabbats eller riskerar att drabbas av den förbjudna verksamheten, oavsett om de omfattas av processen är gruppmedlemmar eller inte. Exakt vem som berörs av en sådan talan är många gånger svårt att säga. Verkningarna av en bifallen individuell talan kan bli lika långtgående som resultatet av en framgångsrik grupptalan. Vi menar att det väsentliga i dessa fall är om det är tillåtet att grunda talan omständigheter som inte enbart hänför sig till parten själv. Först då finns det anledning att rubricera processen som en grupprättegång.

En besvärlig fråga är vilka krav som bör ställas för att gruppen skall

tillräckligt tydligt "angiven i processen". Är det tillfyllest anses att gruppen anges som t.ex. samtliga som har lidit skada till följd av en viss miljöstörning eller bör man kräva att samtliga gruppmedlemmar är identifierade till namn, adress och personnummer Svaret får bero av omständigheterna i det särskilda fallet. Som vägledning bör gälla att det skall vara möjligt att urskilja och avgränsa kretsen så att man vid behov kan fastställa om en viss person är medlem eller inte i gruppen. Med utgångspunkt från detta kan som exempel "samtliga deltagare i en gruppresa" godtas som en tillräckligt tydligt angiven grupp medan en

process till förmån för "samtliga utlandsresenärer" inte bör tillåtas redan av det skälet att gruppen är alltför svår att avgränsa se vidare avsnitt 12.2.2.

Ytterligare ett rekvisit är att gruppens medlemmar "omfattas av domens rättskraft". Vi tar nedan upp frågan om rättskraftsverkan alltid bör inträda vid grupptalan eller om det i vissa fall skall anses tillräckligt att avgörandet har en stark bevisverkan. Det skall därför här endast nämnas att rättskraften inte alltid är tvâsidig. Ibland har en dom enligt gällande rätt bindande verkan bara till förmån för, inte mot, tredje man. Som exempel kan nämnas talan om klander mot stämmobeslut, se bl.a. 53 § lagen 1973:1150 om förvaltning av samfálligheter, 9 kap. 17 § aktiebolagslagen 1975: 1385 och 7 kap 7 § lagen 1987:667 om ekonomiska föreningar m.fl. associationsrättsliga författningar. En dom varigenom en sådan talan bifalls gäller till förmån för samtliga medlemmar i samfälligheten. Däremot utgör en ogillad talan inte hinder för andra medlemmar att processa om samma sak.

11.2¶Processform m.m.

11.2.l Grupptalans tillämplighet olika rättsområden

Vi har vid undersökningen av om det finns behov av en representativ

i svensk rätt koncentrerat intresset till i huvudsak tre rättsområprocess den: konsumenträtt, miljörätt och jämställdhet i arbetslivet se 7 kap.. Frågan är om det finns anledning att begränsa införandet av grupptalan till dessa områden eller om en reformåtgärd bör ges en mer generell utformning.

Till förmån för att låta grupptalan ha ett till vissa rättsområden begränsat tillämpningsområde talar bl.a. följande. Utredningen har någorlunda väl kartlagt det materiella rättsläget konsumenträttens och miljörättens område och enligt jämställdhetslagen som underlag för gruppanspråk se bilaga B. Det finns med hänsyn till detta förutsättningar att utforma ett författningsförslag om grupprättegång med beaktande av de särskilda problem som de materiellrättsliga bestämmelserna kan ge upphov till vid representativ dessa områden. Beroende på

en process omständigheterna kan regler grupptalan antingen ges fristående eller

om tas in i olika materiellrättsliga regelverk.

En generellt utformad lag om grupprättegång skulle emellertid i

mer sig inte i någon vidare mån försvåra taleformens tillämpning inom nu nämnda rättsområden. Med en allmängiltig lag vinner man dessutom att grupptalan blir möjlig vid rättsliga masskränkningar områden som vi inte har haft tid att studera närmare. Man kan goda grunder anta att

22 Kapitel 11

det finns ett påtagligt behov processformer också inom rättsområ-

av nya den som t.ex. hyres-, arbets- och associationsrätten.

Att väga in i bedömningen är vidare att det inte finns någon klar och entydig definition av vad som menas med konsumenträtt eller miljörätt. En begränsning av grupptalans tillämplighet i detta hänseende kan därför leda till avgränsningsproblem. En annan faktor inte bör frånkännas

som betydelse är att det i utländsk lagstiftning s.k. class actions inte

om brukar göras någon begränsning av taleformens användning till särskilda rättsområden. Detta har inte lett till några tillämpningssvårigheter

av nämnvärt slag.

Även avgränsning tillämpningsområdet

om en av inte stöter oöverstigliga hinder menar vi att övervägande skäl talar för att införandet av regler om grupprättegång bör ett brett användningsområde.

ges Begränsningar i tillämpningen bör styras endast de kompetens- och

av handläggningsregler som allmänt präglar svensk processrätt, nämligen åtskillnaden mellan allmän domstol och specialdomstol samt mellan civil-, straff- och förvaltningsprocess.

Det skall här understrykas att reformåtgärderna endast det

avser processuella förfarandet, att underlätta för människor att driva igenom anspråk som erkänns av den gällande rättsordningen. Förslagen syftar inte till att skapa anspråk och förpliktelser. Som framgår nedan

nya kommer dessutom en grupprättegång bara att kunna inledas

om rättegångsformen är ett bättre alternativ än andra processformer,

t.ex. kumulation eller pilotmål.

l1.2.2 Civil-, straff- och förvaltningsprocess

Behovet av reformåtgärder för att stärka det processuella rättsskyddet för gruppanspråk är, som vår genomgång i del III visar, påtagligt inom flera rättsområden och angår olika processuella handläggningsformer. Brister i möjligheterna att ta till vara kollektiva, diffusa och fragmentariska anspråk återfinns sålunda inom både civil-, straff- och förvaltningsprocessen.

Det är vanligt i utländska rättssystem att lagar grupprättegång vid

om domstol har ett mycket brett tillämpningsområde. Domstolarnas kompetens omfattar frågor enligt svensk rättsuppfattning hanteras

som processuellt olika beroende om de hänför sig till privat eller offentlig rätt. Skillnaderna består emellertid inte bara i att svenska domstolar har ett mer begränsat kompetensområde än t.ex. i länder med ett angloamerikanskt präglat rättssystem. Det svenska domstolsväsendet är dessutom organiserat i två grenar, domstolar med allmän kompetens och förvaltningsdomstolar, med skilda processordningar.

Införandet av regler om grupptalan bör utgå från den fördelning i kompetens som finns mellan dels domstolar och andra myndigheter, dels domstolar med allmän behörighet och förvaltningsdomstolar. De alternativa processuella handläggningsformerna bör med hänsyn till detta behandlas var för sig. Tiden för utredningsarbetet har inte medgett en noggrann genomgång av reformbehovet inom förvaltningsprocessen. Vi behandlar därför i detta betänkande endast talan vid allmän domstol och vissa typer av talan vid fastighetsdomstol och Arbetsdomstolen.

Övervägandena begränsas vidare till civilprocessuella anspråk. Talan

ansvar för brott är så artskild från civilprocessen att processformerna om lämpligen bör hållas åtskilda även i grupptalansammanhang. Även

om vi inte presenterar närmare överväganden om grupptalan inom straffprocessen finns det anledning att här kort beröra frågan om enskilt anspråk till följd av brott.

En brottslig handling, t.ex. bedrägeri, kan ge upphov till ersättningskrav från ett större antal personer. Det är i sådant fall som regel önskvärt att åklagaren för talan målsägandenas skadeståndsanspråk

om i samband med åtalet. I det sammanhanget kan nämnas att det enligt vår preliminära bedömning finns ett påtagligt behov av regler om enskilt åtal vid brott riktade mot en grupp människor, t.ex. hets mot folkgrupp enligt 16 kap. 8 § BrB, där det idag saknas någon som har målsägandeställning. Till det bör knytas en möjlighet att framställa skadeståndsanspråk grundat brottet, dvs. ett civilrättsligt anspråk, som kan framföras även i samband med ett allmänt åtal för brott.

När anspråk grundade på brott skall drivas igenom i en civilprocess kan grupptalan framstå den lämpligaste och ibland enda realistiska

som taleformen, många människor har eller likartade anspråk.

om samma Frågan motsvarande möjlighet bör finnas också när anspråken

är om en görs gällande i samband med åtal, dvs. grupptalan angående skade-

om stånd i anledning brott bör kunna kumuleras med åtal för brottet.

av

handläggning skadeståndstalan och åtalet har flera

En gemensam av väsentliga fördelar, inte minst i processekonomiskt hänseende. Särskilt gäller det när åklagaren för målsägandens talan. Den skadelidandes befattning med saken är då i princip inskränkt till att han anmäler anspråket till polis eller åklagare och bifogar eventuella skriftliga bevis. Vi strävan måste att enskilda anspråk i största möjliga

menar att vara mån i samband med åtalet, i enlighet med den utveckling som

tas upp under år avspeglar sig i bl.a. tillkomsten av den särskilda

senare bevislindringsregeln i 35 kap. 5 § andra meningen RB och den samtida utökade skyldigheten enligt 22 kap. 2 § RB för åklagare att föra målsägandens talan se 1987/88:1.

prop.

Detta talar för att det bör införas särskilda regler om hantering av civilrättsliga gruppanspråk i brottmål, vid sidan av allmänna bestämmel-

24 Kapitel 11

ser om grupptalan i tvistemål. Som nämnts presenterar dock inte något detaljerat reformförslag i denna del. Vi redovisar dock i avsnitt 25.2 synpunkter tänkbara reformåtgärder.

l1.2.3 Gränsdragningen mot särskild domstol

Som framgår av rubriken till förevarande del behandlas här grupprättegång vid allmän domstol. Det finns anledning att något beröra de överväganden som ligger bakom denna avgränsning. Vi har som en grundläggande riktlinje i vårt arbete utgått från att reformåtgärder bör nära ansluta till den systematik utmärker det som gällande processuella regelsystemet. Därigenom enhetlighet i gynnas lagregleringen och underlättas arbetet för de rättstillämpande organen. Också rättssäkerhetsskäl talar för att processordningen bygger en ensartad uppdelning mellan olika processformer. I överensstämmelse med detta bygger vårt förslag till regler grupptalan i civilmål de om handläggningsregler som ges i rättegångsbalken. I många avseenden kommer därför samma bestämmelser att gälla vid grupprättegång en som vid en individuell process. Behovet av grupprättegång som processform är dock inte en ny begränsat till rättstvister som hanteras vid allmän domstol. Också för massanspråk av det slag som prövas vid särskild domstol är reformåtgärder påkallade. Inte minst gäller det miljörättsliga tvister hanteras som vid fastighetsdomstol. Även specialprocesser handläggs med rättegångsbalken som lednorm, i den mån annat inte är föreskrivet t.ex. 2 §

se

fastighetsdomstolslagen. I vissa fall är avvikelserna begränsade till frågor om forum, rättens sammansättning och dylikt medan spörsmål som taleändring, domens rättsverkan och parternas kostnadsansvar bedöms enligt rättegångsbalken. I andra fall uppvisar handläggningsreglerna färre likheter med dem gäller för rättegångar i allmänhet. som Vår föresats att i alla väsentliga avseenden låta utformningen av grupptalaninstitutet följa strukturen inom den rådande processordningen medför att vi väljer att reglera grupprättegång vid särskild domstol och vid specialdomstol särskilt. Vi tar emellertid också i det sammanhanget fasta på den grundläggande betydelse rättegångsbalken har inom som specialprocessen. Ett motsvarande betraktelsesätt bör utmärka utformandet av allmänna bestämmelser om grupprättegångar. Dessa skall ses som en påbyggnad av rättegångsbalkens regelsystem. De bör ge uttryck för grundläggande principer om grupptalan så att regleringen inom specialprocessen kan inskränkas till vissa särbestämmelser och att det i övrigt kan hänvisas till den allmänna lagen. Vi har därför vid övervägandena rörande utformningen av den allmänna lagen om

Former grupptalan 25

av

grupprättegång beaktat tvistefrågor som handläggs vid särskild domstol och vid specialdomstol, vilket framgår av den fortsatta framställningen.

Ibland uppkommer situationer då anspråk som grundas

samma händelse faller inom olika domstolars kompetensområde. Ett exempel är att någon vill föra både förbudstalan enligt miljöskyddslagen och skadeståndstalan enligt miljöskadelagen med anledning av störningar från en och samma verksamhet. Förbudstalan tas då upp av fastighetsdomstol medan skadeståndstalan, om den avser skada lös egendom, handläggs vid allmän domstol. Är det fråga skada fastighet eller på byggnad

om eller annan anläggning på annans mark skall däremot talan om ersättning i dessa delar väckas vid fastighetsdomstol.

Lagstiftaren har i vissa fall löst behörighetskonflikter detta slag

av genom uttryckliga forumregler. Sålunda tillerkänner miljöskadelagen fastighetsdomstol en vidgad kompetens vid den inte ovanliga händelsen att en miljöstörande verksamhet orsakar skador både fast och lös egendom och personskador. I många fall saknas det emellertid bestämmelser som medger en gemensam handläggning av likartade anspråk som faller under olika domstolars behörighet. Kompetensreglerna kan då hindra en ändamålsenlig och effektiv hantering av massanspräk. Det finns därför anledning att se över kumulationsmöjligheterna inom

ramen för grupptalaninstitutet. Vi vänder åter till dessa frågor i kapitel 21.

11.3¶Former av

grupptalan

11.3.1 Grupptalan på kärande- och svarandesidan

Som framgått av det ovanstående kan grupptalan förekomma både kärande- och svarandesidan. Ofta är det fråga om olika typer

av situationer som aktualiserar dessa båda former grupptalan. Ett

av typexempel när gruppen uppträder på kärandesidan är då ett antal skadelidande yrkar ersättning från en gemensam motpart. Ett motsatt fall, när gruppen återfinns svarandesidan, föreligger vid t.ex. patentintrång. En innehavare av ett patent som vill slippa föra upprepade processer mot ett antal personer som gjort sig skyldiga till patentintrång, med åtföljande risk för motstridiga avgöranden,

kan väcka talan mot en av dem, som får representera hela gruppen.

Emellertid är det inte svårt att tänka sig situationer där grupptalanformen mer beror vem som först väcker talan än av de sakförhållanden som processen angår. Talan om skadeståndsskyldighet kan lika väl föras som en negativ fastställelsetalan mot en grupp som påstår sig vara skadelidande som i samband med en fullgörelsetalan eller

som en positiv fastställelsetalan med gruppen kärandesidan. Andra exempel

26 Kapitel 11

är talan om tolkning av standardvillkor eller räntebestämning enligt konsumentkreditlagen samt tillåtlighetstalan i allmänhet. Sålunda företer tillståndsprövning enligt vattenlagen och miljöskyddslagen drag av en tillåtlighetstalan, med gruppen svarandesidan, som utmynnar i ett avgörande med bindande verkan mot samtliga som kan beröras av den tillståndsprövade verksamheten se vidare bilaga B.

Enligt vår bedömning bör en reform om införande av grupptalan utformas så att gruppen kan uppträda både kärande- och svarandesidan. Visserligen försvåras därigenom utformningen av lagreglerna. Rutiner för domstolens handläggning av talan, bestämmandet av

storlek, kostnadsregler och domens rättsverkan år bara några gruppens exempel på frågor där bedömningen kan utfalla olika beroende taleform. Men vi menar dock att det rent lagtekniskt går att förena de båda taleformerna, på samma sätt som skett i bl.a. USA och Canada Ontario.

11.3.2¶Offentlig och privat grupptalan

Beroende vem som för talan som representant för gruppen skiljer man mellan offentlig och privat grupptalan. Det finns två former av privat grupptalan: enskild grupptalan och organisationstalan. Offentlig grupptalan förs av staten eller av en kommun som företrädare för gruppen.

Utomlands är ofta offentlig respektive privat grupptalan reglerade var för sig. I flera fall är dessutom enskild grupptalan class actions och organisationstalan särreglerade. En viktig anledning till uppdelningen är säkert taleformernas skilda historiska ursprung. Lagregler om offentlig grupptalan har sin traditionella utgångspunkt i statens befogenheter att processa grundade parens patriae se avsnitt 8.2, medan regler om class actions till en början växte fram som en lösning i första hand processuella problem vid hanteringen av individuella massrättegângar och vid bristande partsbehörighet för vissa samfälligheter. Det är först under senare årtionden som class actions kommit att betraktas också som ett sätt att öka medborgarnas tillgång till rättsskydd access to justice.

Offentlig och privat grupptalan är således med ett modernt synsätt att

två beståndsdelar större helhet med ett gemensamt mål, se som av en nämligen att medverka till förverkligandet av ändamålen bakom de materiella rättsreglerna. Mot den bakgrunden saknas det anledning att välja den ena taleformen framför den andra, om inte valet kan grundas på skillnader i funktionsuppfyllelse. Flera skäl talar i det sammanhanget för att kraven reparation, prevention, rättsbildning och processekono-

Former grupptalan 27

av

mi bäst tillgodoses genom att det erbjuds möjlighet till både offentlig och privat grupptalan, att taleformerna tillåts samverka.

En fördel med offentlig grupptalan kommer till stånd

är att processer bara i fall när en rättslig prövning framstår som befogad. Myndigheterna får antas väcka talan endast om det finns en viss inte alltför låg sannolikhet för bifall, samma sätt som gäller när åklagaren utövar sin allmänna åtalsrätt. Häri ligger emellertid också en fara för att den rättsliga prövningen förskjuts från domstolarna till de administrativa organen. De senare kan t.ex. bli benägna att processa endast i klara fall, då det föreligger grava regelövertramp. Särskilt accentuerad är denna risk om en processförlust leder till ett ersättningsansvar för motpartens kostnader.

Man bör alltså vid offentlig grupptalan inte bortse från att myndigheterna underskattar den enskildes behov av reparation och att processandet allför mycket styrs av interna prioriteringar, såväl i fråga om rättsliga överväganden som beträffande ekonomiska och personella resursfrâgor. Samtidigt är emellertid myndigheterna mindre kostnadskänsliga än enskilda, i den meningen att de ofta saknar ekonomiska motiv att förlikas eller att avstå från att överklaga. Det gynnar utsikterna för att tvister av prejudikatintresse eller som kan antas ha betydande

en preventiv effekt drivs med full kraft. Vid enskild grupptalan finns risken att partens egna intressen kommer i konflikt med vad som är bäst för gruppen eller att behovet av prejudikatbildning och handlingsdirigering får spela en alltför blygsam roll. Det egna intresset utgör å andra sidan en drivkraft som saknas vid offentlig grupptalan.

Vid grupptalan som förs av enskilda personer är risken för obefogade

större än vid offentlig grupptalan. Även faran för processer en om chikanöst eller annat illojalt processande inte skall överdrivas bör

man inte se bort från att det finns människor som försöker utnyttja processuella instrument i illvilligt syfte. Vi föreslår emellertid att det införs ett flertal spärrar som gör det svårt för den som vill inleda en rättegång utan att ha sakliga skäl för det. Grupptalaninstitutet kommer i det hänseendet att erbjuda domstolarna och motparten ett bättre skydd än som är fallet vid reguljära rättegångar.

Statliga och kommunala myndigheter har som regel vana att samordna och administrera ärenden och frågor som berör många människor samma eller likartat sätt. De har därför särskilt goda förutsättningar att klara av de organisatoriska problem som kan uppkomma vid grupptalan som omfattar ett stort antal personer. Myndigheterna besitter normalt också större möjligheter än enskilda att anlita utomstående experter och annan hjälp för att redan det förprocessuella stadiet utreda besvärliga sakförhållanden.

28 Kapitel 11

Andra fördelar med offentlig grupptalan är att kostnaderna för motparten av en processförlust vanligtvis blir lägre. Större myndigheter har inte sällan internt tillgång till juridisk sakkunskap och behöver inte anlita dyrare advokathjälp. Samtidigt kan motparten vara säker att sina kostnader ersatta om han vinner målet. Man kan vidare förvänta sig att den tappande parten i större utsträckning rättar sig efter en förpliktande dom. Det är inte realistiskt att spekulera i att myndigheten finner det alltför besvärligt att begära exekutiva åtgärder osv. På motsvarande sätt måste det förutsättas att myndigheterna följer vad som åläggs dem av domstol.

Det finns emellertid även nackdelar med offentlig grupptalan, utöver dem som nämnts ovan. Myndigheterna processar med användande av skattemedel. Politiska åsiktsyttringar, opinionstryck, rådande resursläge och dylikt kan påverka myndigheternas mod, vilja och kraft att lägga ned stora kostnader på en rättegång. En annan sak är att balansen i processen kan bli alltför sned. Den som processar mot staten eller en kommun känner sig lätt hamna i ett kunskapsmässigt, finansiellt och psykologiskt underläge. Offentlig grupptalan är vidare knappast något lämpligt eller realistiskt alternativ när talan förs mot det allmänna. Man bör inte heller se bort från det faktum att en ensidig inriktning offentlig verksamhet hämmar enskilda medborgares och organisationers initiativförmåga.

Väger man samman de olika för- och nackdelarna med offentlig respektive privat grupptalan finner man att taleformerna kompletterar varandra tämligen väl. Privat grupptalan förutsätter att det finns någon privatperson eller organisation som är tillräckligt engagerad i saken för att inleda rättegång, med den kostnadsrisk det innebär. I första hand torde så vara fallet när tvisten rör individuellt inte alltför små värden eller olägenheter. Särskilt enskild grupptalan får därför antas bota brister i främst reparativt och processekonomiskt hänseende. Offentlig grupptalan kan däremot väntas fylla en speciellt viktig funktion när huvudsyftet med processen är att verka handlingsdirigerande eller att främja prejudikatbildning, rättsskapande osv. Processen ligger då väl i linje med myndigheternas allmänna roll att arbeta för främjandet av samhällsintressen och endast undantagsvis ingripa i enskildas inbördes rättsförhållanden.

Enligt vår mening bör man dock inte utifrån dessa hänsyn söka avgränsa tillåtligheten av offentlig respektive privat grupptalan till processer med det ena eller det andra huvudsyftet.

En sådan kompetensfördelning bygger en grov förenkling av en enstaka process funktion och betydelse. Det är ofta svårt att säga vilket huvudsakligt syfte en rättegång har. Många gånger färgas bedömningen av vem som uppträder som part. Man utgår gärna från att talan har ett

Former av grupptalan 29

vidare syfte när den förs av ett allmänt organ än när enskilda medborgare är parter. Som påpekat tidigare är det emellertid vanligen fråga om samma sak, betraktad från olika håll. En framgångsrik myndighetstalan för att få en viss verksamhet att upphöra innebär fördelar i reparativt hänseende för den som drabbats av en orättshandling, liksom bifall till en privatpersons fullgörelsetalan inverkar hur motparten och andra i hans situation agerar framöver.

Det är vidare svårt att finna lämpliga instrument för att mäta när en process har huvudsakligen ett reparativt, preventivt eller rättsbildande syfte. Att utgå från beloppsgränser är ingen bra metod. Gränsen för när ett anspråk är värt att processa för, dvs. när kompensation är ett tillräckligt incitament för att väcka talan, varierar beroende de närmare omständigheterna i det särskilda fallet. Vid förbudstalan eller fastställelsetalan är det dessutom många gånger omöjligt att över huvud taget ange det individuella anspråkets värde i pengar.

Vi menar att införandet av regler om grupprättegång i svensk rätt bör omfatta både offentlig och privat grupptalan, med i princip samma tillämpningsområde. Det får emellertid inte vara så att offentlig grupptalan betraktas som ett huvudalternativ. Enskilda och organisationer skall inte i alla situationer kunna eller tvingas avvakta i hopp om att en myndighet skall agera. Tvärtom gör behovet av prioriteringar i fråga om användningen av det allmännas resurser, men också andra skäl, det nödvändigt att avgränsa statens och kommunernas ansvar. Så sker lämpligast genom att det i myndigheternas instruktioner anges riktlinjer för när grupptalan får föras. Vi förespråkar alltså inte att det införs en allmän kompetens för myndigheter att inleda en grupptalanprocess. Det får i stället ankomma riksdag eller regering att närmare fördela behörigheten till särskilda organ, såsom KO, JämO, Konkurrensverket, Naturvårdsverket, länsstyrelser osv. I det sammanhanget bör det erinras om att Konsumentpolitiska kommittén i sitt betänkande Konsumentpolitik i en ny tid SOU 1994:14 framhållit det angelägna i att KO ges möjligheter att hjälpa enskilda konsumenter att föra talan vid allmän domstol bet. s. 248 och att Miljöorganisationsutredningen ansett att motsvarande behov kan aktualiseras när det gäller en Miljöombudsmans behörighet att för enskilda människors räkning föra talan i civila processer se SOU 1994:123 s. 36 f..

I linje med det anförda anser vi också att offentliga och privata rättssubjekt skall ha talerätt lika villkor. Det bör således inte ske någon uppdelning i en primär och en sekundär talerätt. Ett sådant system innebär i praktiken att ansvaret för att åtgärder vidtas vilar ensamt den som i första hand har rätt att föra talan. Erfarenheterna från bl.a. marknadsrätten visar att de som är sekundärt taleberättigade många gånger tenderar att inta en passiv hållning. Att flera har talerätt är

30 Kapitel 11

visserligen ingen garanti för att talerätten utnyttjas lika flitigt alla.

av Det försätter dock ingen i ett sämre utgångsläge än övriga.

Att ingen grupptalanform har företräde framför den andra aktualiserar å andra sidan särskilda frågor om bl.a. litispendens och kumulation

som

återkommer till längre fram.

11.3.3¶Enskild grupptalan och organisationstalan

Med privat grupptalan menas, som nämnts, en talan där gruppen representeras antingen av en enskild person s.k. class action eller av en organisation. Som framgår nedan avsnitt 12.52 anser vi att behörigheten att väcka enskild grupptalan förutsätter att vederbörande är medlem i gruppen. Vi betraktar det som givet att den som själv är anspråkshavare skall kunna föra grupptalan, om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda. Det senare inbegriper bl.a. att vederbörande skall ha förmåga att ett ändamålsenligt sätt ta till vara gruppmedlemmarnas intressen i rättegången. I detta avsnitt behandlar vi därför endast frågan om det finns skäl att låta organisationer föra talan, utan att tillhöra gruppen.

Gällande rätt innehåller regler om rätt för organisationer att

processa angående annat än sin egen rättsställning. Bestämmelser härom återfinns bl.a. inom marknadsrätten, hyresrätten och arbetsrätten se t.ex. 10 § marknadsföringslagen, 29 § bostadsförvaltningslagen och 4 kap. 5 § arbetstvistlagen. Den i lag uttryckligen givna talerätten kan i dessa fall sägas vara ett bevis den betydelse lagstiftaren tillerkänner intresseorganisationernas verksamhet de aktuella rättsområdena. Vad vi kallar organisationstalan är således inget främmande för svensk rättstradition.

En organisation har för det mesta bättre ekonomiska resurser att processa än en privatperson. En lägre grad av kostnadskänslighet medför att saken kan drivas kraftfullt utan risk för att organisationen köps ut eller underlåter att överklaga eller dylikt. Den som företräder sammanslutningen har dessutom ett ansvar mot medlemmarna för att processen förs ett adekvat och ändamålsenligt sätt. Faran för chikanösa eller på annat sätt obefogade processer är liten. Tvärtom kan man räkna med att organisationerna väljer ut de fall där en process framstår som mest påkallad. Vidare kan intressekonflikter inom gruppen lättare hanteras utanför processen, i vart fall om gruppen är i stort identisk med medlemskretsen.

Organisationer kännetecknas i allmänhet av att de inom sig har tillgång till stor sakkunskap sitt intresseområde. Det ökar möjligheterna för gruppen att sina anspråk prövade och tillgodosedda,

SOU 1994: 151 Former grupptalan 31

av

liksom att det kan ge domstolarna ett bredare och mer allsidigt underlag för bedömning av prejudikatfrågor och liknande.

En annan fördel med organisationstalan är att kostnaderna för att driva processen sprids flera genom medlemsavgifter och dylikt. Mot-

utsikter få sina kostnader blir större. Å andra sidan partens att ersatta måste man beakta risken för att gruppen väljer att representeras av en organisation som saknar eller har få tillgångar och att ett rättegångskostnadsansvar inte utan vidare kan föras vidare de enskilda medlemmarna.

Det bör också uppmärksammas att det finns andra möjligheter än organisationstalan för ideella föreningar och andra sammanslutningar att medverka till att rättsanspråk drivs igenom. Ett sätt är att ekonomiskt stödja enskildas talan, vilket i vårt land främst skett när det gäller ersättnings- och förbudstalan inom miljörätten. Däremot är det inte möjligt för en organisation, eller någon annan juridisk person, att vara ombud för part vid allmän domstol. En annan väg att är att en eller flera anspråkshavare överlåter sin rätt till organisationen, som därigenom får talerätt. Processen angår då sammanslutningens egen rättsställning.

Framför allt det sistnämnda tillvägagångssättet kan anföras som skäl mot att låta organisationer ha en självständig rätt att processa vid sidan av den allmänna talerätten. Det är tillräckligt att en sammanslutning blir behörig att väcka enskild grupptalan genom att någon gruppmedlem överlåter sitt anspråk till den. Ett sådant förfarande möter dock svårigheter i vissa situationer.

Vid gruppanspråk som är av kollektiv eller diffus art är det ibland svårt att individualisera anspråken till vissa personer. Så kan vara fallet vid t.ex. storskaliga miljöstörningar. Organisationstalan kan då fylla en särskild funktion genom att erbjuda ett realistiskt alternativ när det är oklart vem som har individuell talerätt. På samma sätt kan organisationstalan tjäna ett särskilt syfte i fall då de som drabbats inte vill framträda utåt av skilda anledningar. Exempel det är att en miljöstörning drabbar invånarna en mindre ort där många är beroende av störningskällans verksamhet för sin försörjning eller att någon anställd vill föra talan mot arbetsgivaren om lönediskriminering eller dylikt.

Ett annat problem sammanhänger med att gruppanspråk ibland är av icke-ekonomiskt slag och därmed inte alltid överlåtbara. Det är t.ex. sannolikt inte möjligt för en hyresgäst eller en markägare att överlåta sin rätt att slippa bli utsatt för framtida miljöstörningar. Inte heller kan en konsument överlåta rätten att föra talan angående tolkningen av ett standardvillkor. Konsumenten måste då sannolikt överlåta sina rättigheter enligt avtalet. Ofta är dock dessa beroende av motprestationer från konsumenten, vars fullgörande han inte utan motpartens godkännande kan överföra på någon annan att svara för.

32 Kapitel 11

Också beträffande ekonomiska anspråk kan det vara svårt att

genom överlåtelse förläna en sammanslutning ställning av taleberättigad. De för gruppen gemensamma rätts- och bevisfrågorna rör många gånger endast frågan om skadeståndsskyldigheten i sig. Kausalitet, beräkning av ersättning och liknande frågor får prövas i efterföljande individuella rättegångar. Vad som kan överlåtas är således en osäker skadeståndsfordran, vars bestånd och eventuella värde får uppskattas med hjälp av ett bristfälligt underlag. Det finns i detta och andra sammanhang en överhängande risk för att anspråk överlåts för skens skull, vilket i sin tur kan ge upphov till besvärliga rättstvister angående t.ex. överlåtarens ansvar för rättegångskostnader vid en processförlust.

Det föreligger enligt vår mening ett klart behov av att tillåta ideella organisationer, branschföreningar och andra sammanslutningar att föra talan som representanter för en grupp personer med samma eller likartade anspråk. Organisationer har, som nämnts, redan i dag vissa områden rätt att processa angående annat än sin rättsställning. Det

egen ställs därvidlag inga krav att organisationen skall vara berörd eller annat sätt ha ett kvalificerat intresse i saken för att kunna utöva talerätten. Den sak talan rör skall dock ligga inom organisationens intresseområde. Det saknas skäl att betrakta frågan annorlunda här. Införandet av regler om organisationstalan bör utformas så att man kan ta till vara de fördelar som vinns genom att möjligheten att processa inte är avhängig att det finns någon enskild anspråkshavare som är villig att ta sig uppgiften att driva en rättegång. Huruvida organisationens egen rättsställning påverkas av processens utgång är i det sammanhanget av mindre betydelse. Därmed är emellertid inte sagt att alla organsiationer utan vidare skall ges talerätt. Till denna fråga vänder vi åter nedan

avsnitt l2.5.3.

11.4¶Förfarandet i huvuddrag

En rättegångs förlopp kan delas upp i olika skeden. Grupptalanprocesser skiljer sig i det avseendet inte från andra rättegångsformer. Det kan dock vid grupprättegång finnas anledning att fästa större vikt vid vissa moment än som är fallet vid individuell talan. Ett flertal processuella frågor av sådant slag behandlas utförligt nedan. I denna del tecknar vi huvuddragen i en grupptalanprocess, uppdelad tre stadier: rättegångens inledande, fortgående och avslutande.

Förfarandet i huvuddrag 33

Inledande av talan

Syftet med att införa regler om grupptalan är inte att skapa taleform

en som ersätter den traditionella tvåpartsprocessen i de fall denna fungerar någorlunda väl. Tvärtom bör grupptalan komma till användning endast då en individuell talan framstår som ett orealistiskt eller olämpligt alternativ, antingen därför att massrättegångar ställer domstolen inför svåra handläggningsproblem eller på grund av att den enskilde av någon anledning inte vänder sig till domstol och det är särskilt påkallat av reparations-, preventions- eller rättsbildningshänsyn att anspråken drivs igenom.

Det är därför nödvändigt att ställa upp speciella villkor för att en grupprättegång skall få inledas. Vilka krav som bör gälla är i viss mån beroende av det slag av grupptalan som är i fråga. Det kan således antas att statliga eller kommunala myndigheter inte processar i onödan och att de kan väl ta till vara gruppens intresse. Däremot kan man inte utan vidare förutsätta att så är fallet när en enskild person väcker talan. Samtidigt bör man sträva efter att utforma rekvisiten ett likformigt och ensartat sätt, vilket underlättar rättstillämpningen och motverkar att någon grupptalan framstår attraktivare än andra. Är

typ av som t.ex. kraven för att ta upp en privat grupptalan alltför rigida i förhållande till dem som gäller för offentlig grupptalan kan myndigheterna tvingas att ta sig ett större ansvar än som ursprungligen är tänkt. Offentlig grupptalan blir då ett förstahandsalternativ också i fall där talan bort föras av ett privat rättssubjekt.

En utförligare genomgång av tänkbara rekvisit för rätten att inleda en grupprättegång görs i avsnitt 12.2 nedan. Bland de prövostenar som kommer i fråga kan nämnas det ovan angivna kravet att en grupprättegång skall framstå som den i det särskilda fallet lämpligaste processformen, att gruppen är bestämbar, att målet gäller för gruppmedlemmarna gemensamma rätts- eller sakfrågor och att parten har kvalifikationer att ett fullgott sätt representera gruppen i processen.

Grupprättegângen kommer i flera hänseenden att ställa större krav parter och domstol än andra handläggningsformer även om erfarenheterna utomlands talar för att skillnaderna är mindre än många kanske väntar sig. Jämfört med individuell ordinär process kommer det dock

en otvivelaktigt att föreligga vissa skillnader. Att målet rör ett stort antal

de flesta är passiva i rättegången, komplicerar handpersoner, varav läggningen. Underrättelger till gruppmedlemmarna osv. innebär i en del fall ett administrativt merarbete för domstolen och parterna som kan vara kostnadskrävande. Att fastställa vilka omständigheter som är gemensamma för gruppen, upprätta undergrupper, utreda rättsfrågor och klarlägga vilket bevismaterial som skall införas i målet är några exempel

34 Kapitel 11

på det omfattande förberedelsearbete som ibland kan krävas för att processen skall leda fram till ett avgörande. Mot bakgrund av dessa förhållanden är det av yttersta vikt att domstolen på ett tidigt stadium kommer att pröva att de formella förutsättningarna för talans upptagande föreligger.

I flera men inte alla utländska lagar har i det syftet införts ett särskilt prövningsförfarande som mynnar ut i ett beslut att godkänna eller avslå en begäran att få föra enskild grupptalan s.k. Certification eller authorization av class actions. Det finns skäl både för och mot en sådan ordning. Å sidan förpliktar det domstolen redan från

ena att början ta ställning till om förutsättningarna för talans väckande är uppfyllda. Ett godkännande är därefter gällande, om inte nya förhållanden påverkar bedömningen. Menar man å andra sidan att domstolens beslut bör att överklaga finns det risk för att processen fördröjs väsentligt genom att godkännandefrågan prövas i flera instanser. Lösningen på det problemet kan vara att göra fullföljdsrätten fakultativ, dvs. låta domstolen avgöra från fall till fall om beslutet skall gå att överklaga särskilt eller inte.

Om det vid en svensk grupprättegång bör finnas ett speciellt förfarande för prövning av de särskilda villkoren för väckande av talan diskuteras i avsnitt l2.8.l nedan. Resultatet av våra överväganden är att prövningen bör ske i stort samma sätt som för andra processförutsättningar, dvs. domstolen skall självmant pröva om förutsättningarna är uppfyllda så snart det finns anledning till det jfr 34 kap. 1 § RB.

Om talans fortgående

Även nämnts, handläggningen mål där det förs

om, som av ett grupptala-n kommer att ställa nya och större krav på domstolen och parterna bör dock utgångspunkten vara att processen i görligaste mån skall fortgå i enlighet med bestämmelserna i rättegångsbalken. Som framgår nedan kräver emellertid en representativ process ett antal särskilda förhållningsregler för dem som agerar i rättegången.

Vårt förslag till lag om grupprättegång innebär bl.a. att gruppen omfattar samtliga anspråkshavare som inte anmält sitt utträde, att representanten kan träffa förlikning som binder hela gruppen, att domstolen i viss utsträckning får använda nya och förenklade metoder för beräkning och fördelning av ersättning och att ett avgörande har rättskraft för och mot samtliga gruppmedlemmar. Det krävs därför att förfarandet inbegriper processuella institut som skyddar passiva gruppmedlemmars intressen. Men också för gruppens motpart blir det viktigt att processen förs under sådana betingelser att ett avgörande till hans

.--- -v-or

Förfarandet i huvuddrag 35

förmån inte i efterhand kan angripas av enskilda gruppmedlemmar under påstående att deras rätt inte har blivit tillgodosedd. Genom skyddsreglerna kommer dessutom behovet för andra gruppmedlemmar att inträda i rättegången att minska. Detta har inte minst väsentliga processekonomiska fördelar.

Samtliga rätts- och sakfrågor som grupptalan rör kommer inte alltid att vara gemensamma för alla gruppmedlemmar. Hanteringen kan då underlättas genom att det inrättas s.k. undergrupper eller genom att domstolen ger anvisning om att en viss fråga får lösas i särskild ordning vid sidan av huvudtalan. I andra fall kommer grupptalan inte att leda till något slutligt avgörande av tvisten, utan det återstår individuella omständigheter som måste prövas för att t.ex. en skadeståndsfordran skall anses föreligga. Rätten kan då behöva ge vägledning om i vilken ordning dessa frågor skall prövas, eventuellt med angivande av vissa tidsramar.

Införandet av grupptalan kräver således ändringar och justeringar i flera väsentliga processuella handlingsregler. Avstegen blir dock varken kvantitativt eller kvalitativt så omfattande att handläggningen bör kännas främmande för domare vana att hantera civilmål enligt rättegångsbalken. Än mindre kommer så att vara fallet för domare som har erfarenhet av t.ex. konkursmål, vattenmål, expropriationsmål eller arbetstvister.

Sammanfattningsvis anser vi att grupptalan låter sig väl inordnas och hanteras i enlighet med handläggningsreglerna i rättegångsbalken. Bestämmelserna om förberedelse i tvistemål syftar till att föra fram målet till ett snabbt avgörande till så låg kostnad som möjligt. Rätten skall inom ramen för sin formella och materiella processledning aktivt verka för att yrkanden, grunder och invändningar klarläggs, att bevisning och bevistema fastställs och att den ytterligare utredning som målets beskaffenhet kräver införskaffas. Upprättandet av en plan för handläggningen 42 kap. 14 § RB eller en sammanfattning av parternas ståndpunkter s.k. summing-up enligt 42 kap. 16 § RB, liksom olika processuella påtryckningsmedel, ger ytterligare goda förutsättningar för att målet skall kunna slutföras i ett sammanhang med iakttagande av omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna.

Förfarandet i en grupprättegång bör ha samma strukturella uppbyggnad och utgå från samma grundläggande processrättsliga principer som handläggningen av ordinära tvistemål. I stora delar saknas helt anledning att göra avsteg från gällande rätt. I några hänseenden krävs mindre justeringar. Andra regler förutsätter en mer ingripande omarbetning för att passa till de egenskaper som utmärker grupptalan som processform. Dessa synpunkter ligger till grund för en utförligare behandling av förfarandereglernai kapitel 13.

36 Kapitel 11

Målets avgörande

Också när det gäller talans avslutningsfas gör sig intresset av att skydda de i passiva gruppmedlemmarnas rätt gällande. Återkallelse

processen av talan, medgivande av motpartens yrkande och träffande av förlikning är handlingar som företrädaren för gruppen inte kan tillåtas att företa utan kontroll från domstolens sida. Det måste också övervägas i vilken mån rätten skall vara bunden av parternas äberopanden vid prövningen av målet i sak.

Kompletterande regler behövs för att ange vilka avgöranden som skall vara överklagbara och vem som skall ha rätt att fullfölja talan. Ställning behöver också tas till i vilken mån det bör vara tillåtet för gruppmedlemmar att klaga endast för egen del.

I samband med att domstolen skiljer ett mål från sig har den som regel att besluta om fördelning av rättegångskostnader. Vilka kostnadsregler som bör gälla vid grupptalan är en fråga som brukar röna stor uppmärksamhet i lagstiftningsärenden förevarande slag. Åsikterna går

av isär om vilken ansvarsregel som är bäst förenlig med ändamålen bakom grupptalaninstitutet. Vissa förespråkar den amerikanska principen att var och en alltid står sin ombudskostnad. Andra är anhängare av den huvudregel som gäller enligt rättegångsbalken, att ansvaret fördelas med hänsyn till målets utgång. Vi diskuterar frågan ingående i avsnitt 14.2 nedan. Övervägandena resulterar i att vi stannar för att behålla ansvarsregeln i rättegångsbalken, men föreslår att denna kompletteras med bl.a. möjlighet att träffa s.k. riskavtal.

Ytterligare ett område där behovet av regeländringar måste undersökas rör verkställighet av dom. Vem som skall kunna begära verkställighet och för vems räkning det kan ske är exempel på frågor att besvara.

Vi anser att det för vissa situationer skall införas nya principer om beräkning och fördelning av ersättning. I det sammanhanget kommer vi in frågor materiellrättslig art. Det har inte varit möjligt för oss att

av utarbeta detaljerade författningsförslag i dessa delar. Den lag om grupprättegång som vi presenterar innehåller dock bestämmelser som i viss mån gör det möjligt för domstolen att döma ut klumpsummor som ställs under särskild förvaltning för distribution bland gruppmedlemmarna.

Även grupptalan är företeelse i den svenska rättegångs-

om en ny ordningen har vi försökt anpassa dess utformning i nära anslutning till redan existerande regler och principer, såväl beträffande verkställighetsfrägor när det gäller handläggningen i stort. Vi tror inte att våra

som förslag i någon enskild del kan betraktas som främmande för den som är någorlunda väl förtrogen med det svenska processuella regelsystemet.

Lagstijiningsteknik 37

11.5¶Lagstiftningsteknik

Mål vid allmän domstol handläggs enligt reglerna i rättegångsbalken. Dessa utgår från rättegången som en tvist mellan två parter med motstående intressen. Rättegångsbalken lämnar visserligen öppet för tredje man att olika sätt delta i processen, om saken rör hans rätt, och förutsätter även att utgången av en process kan påverka utanförstående rättställning, trots att dessa inte har medverkat i

personers rättegången. Bestämmelserna är emellertid inte särskilt anpassade till det slag av representativ process som grupptalan utgör.

Införandet av regler om grupptalan kräver därför särskilda bestämmelser rörande centrala processuella institut som talerätt, litispendens och fullföljdsrätt. Det förutsätter också att det införs särbestämmelser om intervention, om laga domstol, om rättens sammansättning m.m. Grupptalan medför vidare behov av en helt ny typ av regler till skydd för de gruppmedlemmar inte deltar aktivt i processen. Det måste

som ges anvisningar i lag om förutsättningarna för att en grupprättegâng skall

inledas och hur domstolens prövning av om dessa är uppfyllda

om skall ske. Bestämmelser krävs också om underättelse till gruppmedlemmar om att rättegång har inletts och i anledning av händelser under processen, t.ex. vid förlikningsförslag och återkallelse. Rätt för anspråkshavare att ansluta sig till talan eller att utträda från processen och möjlighet för gruppmedlemmarna att få till stånd ett byte av gruppföreträdare är andra processuella frågor som måste regleras särskilt.

Både kvantiten av och kvaliteten behovet av nyreglering vid införandet grupptalan ställer höga krav den lagstiftningsteknik man

av väljer att använda. Som framgått tidigare är vår utgångspunkt att en grupptalanprocess i möjligaste mån skall följa samma handläggningsrutiner som rättegångar i allmänhet. Det innebär att rättegångsbalkens regelsystem i princip skall vara tillämpligt också i en grupprättegång.

Att införa de nya regler som krävs om grupptalan i själva rättegångsbalken har då vissa fördelar. Domstolar samt advokater och andra som regelbundet uppträder vid domstol vid systematiken i disposition

är vana och regeluppbyggnad. Särregler för grupptalan kan infogas i anslutning till den motsvarande grundregeln för ordinära processer, vilket gör det lättare att söka upp och tolka särbestämmelsen.

Samtidigt måste det vara möjligt för domstolen samt parterna och deras företrädare att snabbt och enkelt skaffa sig en klar bild av de särdrag som präglar en grupptalanprocess. Det gäller inte endast procedurfrågor, utan också omständigheter som har en materiellrättslig betydelse, som domens rättsverkan, förlikningsmöjligheter osv. Det är från rättssäkerhetssynpunkt önskvärt att enskilda ett lättöverskådligt

38 Kapitel I 1

sätt kan skaffa sig en uppfattning om vad grupptalan innebär i dessa hånseenden. Kostnadsfrågor, gruppmedlemmarnas möjligheter att påverka skeendet i processen och spörsmål om verkställighet är andra exempel

förhållanden som kan ha betydelse för den som har att ta ställning :ill om han skall omfattas av en grupptalan. En annan viktig synpunkt är att rättegångsbalken inte bör belastas med specialregler på ett sätt gör

som att överblicken går förlorad och balkens användning i mål vid individuell talan försvåras.

Den som överväger att inleda en grupprättegång kommer att ha juridisk sakkunskap till sin hjälp. Presumtiva gruppmedlemmar

som underrättas om en process bör emellertid kunna ta ställning till om de vill omfattas grupptalan, utan att behöva vända sig till advokat. Är

av förfarandet i en grupprättegång reglerat i särskild ordning större

ges möjlighet att begränsa underrättelsens innehåll till besked i de allra väsentligaste frågorna och i övrigt hänvisa till en lättöverskådlig lagtext.

Också för domstolen är det en fördel om de betydande ändringar-

mer na ges vid sidan av rättegångsbalken. Därigenom minskas risken för allvarliga misstag vid hanteringen av en grupprättegång, vilket är viktigt med hänsyn till att ett undanröjande av en dom kan få vittgåerde konsekvenser när avgörandet berör ett stort antal människor.

Vi menar därför att det bör införas en särskild lag om grupprättegång. Lagen skall ansluta till rättegångsbalken så sätt att den skall innehålla bestämmelser bara om de avvikelser från balkens regler som skall gälla vid handläggningen av en grupprättegång. Rättegångsbalken kommer således att vara subsidiärt tillämplig.

SOU 1994: 151 Om talans väckande m.m. 39

12¶Inledandet av en

grupprättegång

I kapitlet behandlas först olika sätt vilka en grupprättegång kan komma till stånd. Vi tar också upp särskilda tillåtlighetsrekvisit för en sådan rättegång samt andra processförutsättningar, rörande bl.a. forum, talerätt samt parts- och processbehörighet.

Därefter diskuterar vi rättens handläggning, prövning och utformning beslut angående rättegångens inledande. Vår slutsats

av är att rättens behandling av dessa frågor bör ske på i princip samma sätt som gäller för processförutsättningar i allmänhet vid individuell talan.

Vi redovisar olika metoder för att bestämma gruppens omfång. Våra överväganden mynnar ut i ställningstagandet att medlemskretsen skall fastställas enligt en procedur som innebär att de enskilda gruppmedlemmarna har möjlighet att träda ur gruppen. Vid grupptalan svarandesidan bör det dock inte finnas någon möjlighet för medlemmar att ställa sig utanför gruppen.

Slutligen behandlas i kapitlet också frågan om vilket sätt och i vilken form gruppmedlemmarna skall underrättas om att det har inletts en grupprättegång.

12.1¶Om talans väckande m.m.

En grupprättegång kan tänkas inledas på två sätt. Det kan ske genom att

talan väcks eller att en pågående individuell process en ny genom

ombildas till en grupprättegång.

l2.1.1 Väckande ny talan

Enligt 13 kap. 4 § RB skall talan väckas genom stämning, om inte annat är stadgat. Med denna paragraf korresponderar 42 kap. 1 § RB, som

att den vill inleda rättegång mot någon skall hos rätten anger som en skriftligen ansöka stämning. Talan enligt 13 kap. 4 § tredje

om anses stycket RB väckt, då ansökan stämning inkom till rätten. Av be-

om stämmelser i 14 kap. RB följer att en och samma ansökan kan avse stämning såväl flera flera dvs. subjektiv kumulation

av som kärande- respektive svarandesidan. Vilka uppgifter en ansökan skall innehålla framgår av stadganden i 33 kap. och 42 kap. RB.

40 Kapitel 12

Utländska lagar om grupprättegång, i synnerhet de behandlar

som class actions, innehåller ibland föreskrifter ett särskilt ansökningsför-

om farande som mynnar ut i ett tillstånd eller auktorisation att föra talan

en för eller mot en grupp. Domstolens prövning är då i princip inskränkt till en bedömning av om vissa särskilda förutsättningar för att inleda

en grupprättegång är uppfyllda. Som utvecklar närmare längre fram avsnitt 12.8. l talar övervägande skäl för att de rekvisit, enligt vårt

som förslag måste föreligga för att talan för eller mot skall få tas

en en grupp upp av rätten, behandlas samma sätt som processförutsättningar i allmänhet. Det saknas i sådant fall anledning att låta talans väckande föregås av ett särskilt prövningsförfarande. Den sedvanliga ordningen med ansökan om stämning, domstolens beaktande eventuella

av processhinder och utfärdande av stämning är väl lämpad också för rättegången vid grupptalan.

Vi anser således att rättegångsbalkens regler i detta hänseende skall kunna tillämpas även i mål där det förs grupptalan. Dock krävs det vissa kompletteringar i bestämmelserna om en ansökans innehåll. I denne måste anges t.ex. den grupp som talan och förekomsten

avser av gemensamma eller likartade rättsfakta. Vi har övervägt att låta dessa ändringar inflyta i rättegångsbalken, men stannat vid att de uppgifter ansökan

som skall innehålla, utöver de i rättegångsbalken angivna, bör i

anges en särskild paragraf i förevarande lag se vidare avsnitt 12.8.2.

Enligt förordning 1987:452 om avgifter vid de allmänna domstolarna skall den som anhängiggör ett mål eller ett ärende betala

en ansökningsavgift. Det kan hävdas att avgiften borde vara högre i mål

om grupptalan, med tanke att rättegången i allmänhet får antas bli

mer tids- och kostnadskrävande för domstolen. Det görs emellertid i dag ingen differentiering avgiften mellan enkla och svåra mål. Grupprät-

av tegång kommer dessutom i flera fall att medföra väsentliga processekonomiska fördelar med åtföljande kostnadsbesparingar för det allmänna. Särskilt gäller det när alternativet till en grupprättegång är att det inleds en stor mängd individuella processer. Vi har därför stannat för att inte föreslå att det införs en särskild ansökningsavgift för mål enligt denna lag.

12.1.2¶Ombildning under pågående rättegång

Det kan under handläggningen av en vanlig inträffa omständig-

process heter som gör att en representativ taleform framstår som ett mer lämpligt processuellt alternativ. En part som söker genomdriva ett anspråk får kännedom om andra med samma eller likartade anspråk. En svarande finner sig vara utsatt för krav som stöder sig väsentligen

SOU 1994: 151 Om talans väckande 41

m.m.

samma eller likartad grund från många personer och vill undvika upprepat processande, med åtföljande tids- och kostnadsförlust.

Förhållanden av detta slag kan visa sig vara för handen under olika skeden i en rättegång. Svaranden finner kanske redan när han första gången för talan i målet att det föreligger ett behov av en representativ process. I andra fall blir de omständigheter som gör en annan rättegångsform påkallad kända för parterna först i rättegångens slutskede.

Frågan är om det i fall som dessa bör finnas en möjlighet för domstolen att övergå från en individuell process till att handlägga målet

som en grupprättegång. Man har i det sammanhanget anledning att skilja mellan fyra olika situationer: 1 käranden Önskar föra talan som representant för en grupp, 2 käranden vill att svaranden skall ha ställning som representant för en grupp, 3 svaranden yrkar att käranden förklaras representera en viss grupp och 4 svaranden begär att få själv föra talan för en grupps räkning.

Alternativet till att byta taleform under pågående rättegång är att parten i fråga väcker en ny talan enligt lagen om grupprättegång. I fall 1 och 2 kommer detta att förutsätta att käranden återkallar sin enskilda talan, eftersom en ny talan angående en fråga som redan är föremål för rättegång mellan samma parter inte får tas upp till prövning 13 kap. 6 § RB. Rätten till återkallelse är dock begränsad enligt 13 kap. 5 § RB. I dispositiva mål kan svaranden, om han ingått i svaromâl, yrka att målet ändock prövas. För att en grupprättegång skall bli möjlig i alla de fall där en grupptalan är påkallad måste därför 13 kap. 5 § RB ändras så att käranden ges en ovillkorlig rätt till återkallelse om avsikten är att i stället inleda en grupprättegång.

Man kan emellertid inte se bort från att en sådan rätt kan komma att missbrukas av t.ex. en kärande som under processens gång finner att bevisläget är ogynnsamt. Den situationen kan uppkomma att en kärande som påstår sig vilja inleda en grupprättegång tillåts att återkalla sin individuella talan men därefter underlåter att väcka talan för eller mot en grupp eller misslyckas med att uppfylla förutsättningarna för en sådan talan. Det går visserligen att lagtekniskt skapa en modell som väsentligt minskar risken för missbruk av detta och liknande slag. Vår bedömning är dock att det skulle leda till en komplicerad reglering och att det finns bättre och mer ändamålsenliga reformalternativ.

Således menar vi att både praktiska och principiella skäl talar för att den part som önskar ombilda en individuell talan till en talan för eller mot en grupp bör kunna få denna fråga prövad under rättegången. Oavsett om rättegången ombildas eller inte kan handläggningen i så fall fortsätta grundval av det förberedelsearbete som redan lagts ned i målet.

42 Kapitel 12

Som nämnts kan behovet av en sådan förändring av taleform förväntas uppkomma i olika stadier under rättegången, såväl i ett inledande läge som i rättegångens slutskede. Det kan sättas i fråga om det inte bör finnas en bestämd tidpunkt för när en övergång till ny handläggningsform senast skall kunna ske. Att huvudförhandling påbörjats eller målet

annat sätt företagits till avgörande är en tänkbar gränslinje. Denna tidpunkt används i rättegångsbalken för att bl.a. avskärma parts rätt att framställa nytt yrkande 13 kap. 3 §, att få till stånd kumulation 14 kap. 7 § och att åberopa nya omständigheter eller bevis 43 kap. 10 §.

Sådana begränsningar måste dock regelmässigt förenas med undantagsbestämmelser så att inte parter och domstol orsakas onödiga besvär och kostnader. Det bör sålunda inte vara uteslutet att få till stånd en ombildning till grupptalanprocess ens i rättegångens slutskede, om man därigenom skulle uppnå väsentliga handläggningsmässiga fördelar.

Vårt förslag till regler om grupprättegång innebär att det som en särskild processförutsättning ställs upp att grupptalan skall framstå som den bästa tillgängliga metoden för att få anspråken rättsligt prövade vid domstol 10 §. Rätten måste alltså alltid bedöma behovet av grupptalan mot bl.a. möjligheten att processa individuellt. Att talan redan inletts kommer vid en sådan prövning att tillmätas särskild betydelse, allt efter omständigheterna i det enskilda fallet.

Vår slutsats är därför att det inte bör finnas någon bortre tidpunkt i rättegångens förlopp för när en individuell process kan övergå till att handläggas som en grupprättegång. Frågan om en begäran därom skall bifallas eller inte bör överlämnas till domstolen att pröva utifrån förhållandena i det aktuella målet och de allmänna krav som gäller för inledande av talan för eller mot en grupp.

Ett annat spörsmål är i vilken mån motparten i den individuella processen skall ha möjlighet att hindra en övergång till handläggning enligt lagen om grupprättegång.

Vad gäller fall 1, att käranden vill få sin talan att gälla till förmån för en hel grupp, saknas det skäl att betrakta svarandens ställning annorlunda än vid väckandet av en ny talan. Svarandens krav ett rättvist, sakligt och rättssäkert förfarande kan tillgodoses genom rättens självständiga prövning processförutsättningarna för grupptalan. Är

av dessa uppfyllda blir svaranden, samma sätt som vid en individuell talan, utan möjlighet att värja sig mot processen, annat än genom en frivillig uppgörelse eller dylikt.

I fall 2 och 3 är förhållandena annorlunda så sätt att ena parten begär att motparten skall föra talan som representant för en angiven grupp. Man måste i den situationen beakta att motparten kanske varken har ekonomiska, juridiska eller övriga förutsättningar att ett fullgott sätt representera gruppens intressen.

SOU 1994: 151 Om talans väckande 43

m.m.

Beträffande det i fall 2 beskrivna läget, käranden yrkar grupptalan svarandesidan, kan det, liksom beträffande fall 1, dras paralleller till det som kommer att gälla när en ny talan väcks. Det är särskilt frågan hur grupprepresentanten utses och möjligheten till utträde från

gruppen som här tilldrar sig intresse.

Representantens förutsättningar att företräda gruppen på ett adekvat och ändamålsenligt sätt skall enligt vårt förslag i princip prövas utifrån samma måttstock, oavsett om grupptalan förs kärande- eller svarandesidan. Domstolens bedömning kommer inte att försvåras särskilt av att frågan uppkommer inom ramen för en pågående individuell rättegång. Det kan t.o.m. vara så att domstolen i sådant fall får bättre möjligheter att bedöma frågan med hänsyn till den kunskap

om tvistefrågorna och parterna som rätten hunnit skaffa sig.

Att svaranden är ovillig att föra talan för gruppens räkning är något som lika väl kan förekomma då en grupptalan svarandesidan inleds genom ansökan om stämning. Så som denna form av grupptalan utformas i vårt lagförslag får domstolen möjlighet att efter hörande av gruppmedlemmarna utse någon utanför medlemskretsen som representant för gruppen. Förfarandet är närmare beskrivet i avsnitt 12.6 nedan. Vi kan inte se några hinder mot att frågan behandlas motsvarande sätt när grupptalan kommer till stånd genom en övergång från en individuell talan. Det bör därför inte finnas någon möjlighet för svaranden att denna grund motsätta sig ett byte av taleform.

Beträffande rätten för gruppmedlemmar att träda ur processen menar

att en sådan möjlighet bör finnas vid grupptalan kärandesidan

men inte då är representerad svarandesidan se avsnitt 12.9.

gruppen Också i detta hänseende saknas det således anledning att låta en svarande i en individuell process ha rätt att motsätta sig att rättegången ombildas till en grupprättegång, om förutsättningarna för det i övrigt är uppfyllda.

I fall 3, svaranden yrkar att käranden utses till partsrepresentant, är förhållandena motsatta till fall 2, så sätt att det när gruppen uppträder kärandesidan alltid kommer att finnas en möjlighet för gruppmedlemmar att träda ur processgemenskapen. Motsätter sig käranden att utses till representant för gruppen kan det därför inte rimligen bli fråga om att ombilda hans talan till en grupptalan. Svaranden får i stället hänvisas till att själv väcka talan mot gruppen, då

som kommer att uppträda på svarandesidan. Därigenom kommer svaranden att i de flesta fall uppnå en fördel så sätt att gruppmedlemmarna inte får tillfälle att träda ur processen.

Ett byte av taleform i fall 3 kommer alltså att förutsätta att det har lämnats ett medgivande från käranden. Det är i sådant fall svårt att se något värde i att en svarande skall ha en självständig rätt att begära ombildning. Framställan kan lika gärna göras av käranden, i enlighet

44 Kapitel 12

med de principer som diskuterats för fall 1. Vi finner därför att endast käranden bör ha möjlighet att under en pågående individuell

process till stånd en ändrad handläggning av målet till att behandlas

som en grupprättegång.

Vi har ännu inte behandlat alternativ 4, att svaranden önskar att själv föra talan som representant för en grupp. Har käranden samma önskemål kommer han att kunna begära hos rätten att svaranden utses till gruppföreträdare, i den ordning som beskrivs för fall 2 ovan. I annat fall får svaranden själv väcka grupptalan. Käranden i den individuella processen blir då svarande i grupptalanmålet. Exempel när en sådan ombildning kan komma i fråga är att svaranden i ett mål om negativ fastställelse av skadeståndsskyldighet vill föra talan som representant för hela gruppen skadelidande. Motsätter sig käranden detta får svaranden i stället väcka grupptalan mot käranden enligt lagen om grupprättegång i form av en positiv fastställelsetalan eller en fullgörelsetalan.

Den först väckta talan lis pendens kan i situationer som den sistnämnda under vissa förhållanden utgöra hinder mot att ta upp gruppföreträdarens talan 13 kap. 6 § RB. Vi föreslår därför att det införs en särskild regel om att ett pågående mål inte skall hindra rätten från att ta upp och pröva om förutsättningarna för grupptalan är för handen. Prövningen skall ske med särskilt beaktande av de olägenheter som ett avbrytande av den individuella processen medför. Beslutar domstolen att ta upp grupptalan skall den först väckta talan uppgå i grupptalanmålet.

Begäran om att en individuell talan skall övergå till att handläggas som en talan för eller mot en grupp bör göras genom särskild ansökan. Anser domstolen att det finns fördelar med att byta taleform bör rätten inom ramen för sin processledande roll uppmärksamma parterna på detta. Däremot bör domstolen inte ex officio kunna förordna att en individuell talan fortsättningsvis skall handläggas som en grupptalan. Ett sådant beslut i strid mot kärandens vilja skulle bli verkningslöst eftersom käranden alltid har rått att träda ur gruppen. Inte heller bör det komma i fråga att tvinga en kärande att processa mot en grupp.

Domstolens behandling av en ansökan skall ske väsentligen samma sätt som vid stämning. Finner rätten att ansökningen är bristfällig skall den följaktigen avvisas. Om det däremot brister i förutsättningarna för att ta upp en talan för eller mot en grupp skall i stället själva talan avvisas. Något särskilt beslut om att bifalla ansökningen behöver domstolen inte meddela. Motpartens möjlighet att få den frågan prövad i högre rätt blir i stället beroende av om han fått ogillad en invändning om hinder mot en ombildning, på motsvarande sätt som gäller för processförutsättningar i allmänhet jfr 34 kap. l-3 §§ RB; märk dock att domstolen enligt 49 kap. 4 § RB med hänsyn till omständigheterna

Särskilda förutsättningar 45

bestämmer om fullföljdstalan skall föras särskilt eller endast i samband med dom eller slutligt beslut.

Också när det gäller en ansökans innehåll och den fortsatta handläggningen efter det att en individuell talan ombildats till talan för

en eller mot en grupp bör samma regler gälla som i stämningsmål. Byte av taleform ger därutöver anledning till särskilda frågor om bl.a. verkan av processuella handlingar som vidtagits i den individuella processen och ansvar för tidigare uppkomna kostnader. Dessa spörsmål behandlas bl.a. i kapitel 15.

12.2¶Särskilda

förutsättningar

12.2. 1 Inledande anmärkningar

Vi har i avsnitt 11.4 tecknat huvuddragen av hur en grupprättegång bör vara uppbyggd. Förfarandet har beskrivits uppdelat i tre skeden: processens inledande, fortgående och avslutande. Förevarande kapitel ägnas det inledande stadiet. Ett av de viktigare spörsmålen att ta upp i det sammanhanget är vilka särskilda förutsättningar som skall gälla för att talan skall få föras för eller mot en grupp.

Grupprättegången kommer, som nämnts tidigare, inte att vara avsedd att ersätta den individuella tvåpartsrättegången i de fall denna fungerar på ett effektivt och funktionsenligt sätt. Den representativa processen skall användas när behovet av rättsliga handlingsalternativ inte tillgodoses inom ramen för den nuvarande processordningen eller då grupptalan kan förväntas leda till påtagliga processekonomiska vinster. Det är mot bakgrund av detta nödvändigt att ställa upp särskilda rekvisit för när en talan för eller mot en grupp skall vara tillåten.

Behovet att uttryckligen ange tillåtlighetsrekvisit är påkallat också med hänsyn till att grupptalan kommer att röra i processen inte aktivt deltagande personers rätt. Eftersom en dom i målet skall ha rättsverkan för och mot samtliga gruppmedlemmar se avsnitt 13.4.6 måste det finnas garantier för att den som för talan som representant för gruppen har förutsättningar att processuellt ta till vara medlemmarnas intressen på ett fullgott sätt. Också för motparten blir det viktigt att gruppföreträdaren uppfyller vissa krav, så att en dom till motpartens fördel inte kan angripas i efterhand av gruppmedlemmarna under åberopande av att deras rätt inte har blivit tillgodosedd i enlighet med allmänna rättssäkerhetskrav.

Med utgångspunkt från dessa och andra liknande hänsyn behandlar i detta och följande avsnitt särskilda processförutsättningar med anknytning till bl.a. hur gruppen skall anges och bestämmas, i vilken

46 Kapitel 12

mån anspråken måste grundas samma eller likartade rättsfrågor eller röra samma eller likartade sakomständigheter samt krav gruppföreträdaren att han ett adekvat sätt kan föra gruppens talan.

12.2.2 Talan för eller mot en grupp

Det kan synas självklart att de personer vars rätt berörs av utgången i en process skall något sätt vara identifierade i rättegången, om än inte nödvändigtvis med adress och personnummer. Som vi pekar nedan är emellertid så inte alltid fallet ens enligt gällande rätt. En rättegång kan påverka och förändra utomståendes rättsställning, utan att dessa är namngivna eller ens omnämnda i processen.

Vi behandlar i detta avsnitt frågan om gruppens identifiering och storlek samt andra med det sammanhängande spörsmål. Först tar vi upp hur noga gruppen skall vara definierad vid talans våckande. Därefter övervägs om grupptalan bör vara avhängig gruppens storlek. Med detta besläktade frågor är om talan skall kunna avse endast delar av en bestämbar grupp och vilken inverkan förändringar i gruppens sammansättning under processen skall tillåtas att få. Slutligen tar vi ställning till om gruppens motpart bör kunna påverka gruppens bestämning.

Definition av en grupp

Grupptalan innebär, som nämnts ovan, att någon utan uppdrag för talan till förmån för en grupp, vars medlemmar omfattas av domens rättskraft. Det sistnämnda får till följd att en gruppmedlem inte kan tillåtas att vara part i en senare rättegång avseende samma sak och förutsätter att domen blir verkställbar för eller mot gruppmedlemmen. Inte minst med hänsyn till detta är det viktigt att den grupp som representeras i processen är tydligt angiven. Det måste att urskilja och avgränsa gruppmedlemmarna från utomstående subjekt. Frågan är hur detta krav skall närmare formuleras.

De utländska förebilder om class actions som utredningen har studerat anger som krav för att grupptalan skall tas upp att sökanden "décrit groupe" Quebec eller att han måste "describe or otherwise identify the group members" Australien eller att domstolen skall konstatera att det finns "an identifiable class" Ontario. Det förutsätts dock inte att de enskilda gruppmedlemmarna är identifierade till namn och adress eller att antalet gruppmedlemmar är precist angivet. Tydligast formuleras kravet i Qubecs lagstiftning, Rêgles de pratique Cour supérieure

- Section XII Rêgle 55 c, som lägger sökanden att presentera "une liste

Särskilda förutsättningar 47

des noms et adresses des membres du groupe du requérant, et,

connus quant aux inconnus, une estirnation de leur nombre probable et des endroits oü ils sont domiciliés;"

Vi menar att kravet på att skall tydligt angiven bör

gruppen vara formuleras med utgångspunkt från de ändamål och syften precise-

som ringen är avsedd att tjäna. Vid den bedömningen måste följande förhållanden beaktas.

Gruppens storlek kommer till en början att ha betydelse för rättens prövning av andra förutsättningar som måste föreligga för att talan

en för eller mot en grupp skall tas upp, att grupprättegång är ett

som en bättre alternativ än andra processformer och att det finns någon på

som ett fullgott sätt kan representera gruppen. Det blir omöjligt att ta ställning till kumulation och pilotmål som lämpliga handläggningsalternativ, om gruppen är alltför vagt preciserad. Domstolen måste veta

talan rör 10, 100 eller 1 000 Å andra sidan det för detta om personer. är ändamål inte nödvändigt att gruppens storlek kan bestämmas till t.ex. ll, 98 eller 927 personer. Det kommer att räcka med ungefärlig,

en någorlunda säker uppskattning antalet gruppmedlemmar.

av

Storleken av gruppen och kännedom om gruppmedlemmarnas identitet får vidare relevans för domstolens agerande i anledning olika

av händelser som kan inträffa under rättegångens förlopp. Man kan i det sammanhanget skilja mellan förhållanden som angår enskilda gruppmedlemmar och sådana som rör gruppen i stort.

Till de förra hör om en viss är behörig att begära byte

person av gruppföreträdare, att inträda som intervenient eller att överklaga eller kräva verkställighet av en dom, om personen i fråga omfattas domens

av rättskraft och hur han skall behandlas i bevishänseende samt om rättegången utgör hinder rättegång litispendens.

mot en ny

Gemensamt för dessa situationer är att de frågor uppstår kan

som besvaras genom att domstolen konstaterar huruvida den berörda personen är gruppmedlem eller inte. För att kunna göra det behöver rätten inte veta identiteten alla som ingår i gruppen. Det räcker med att det i processen är fastlagt vissa bestämda kriterier för skall

vem som betraktas som gruppmedlem. Om kriterierna är för handen eller inte måste kunna kontrolleras av domstolen ett tämligen enkelt sätt. Som exempel kan nämnas att talan förs mot ett leasingbolag till förmån för samtliga leasetagare av en viss bilmodell. Den påstår sig

som vara leasetagare kan då styrka sin ställning som gruppmedlem genom att förevisa leasingkontraktet. Särskilt tillgången till offentliga eller privata register kan vara en viktig faktor att ta hänsyn till när man bedömer om gruppen har deñnierats ett lämpligt sätt.

Inomprocessuella åtgärder som kommer att beröra samtliga i gruppen är t.ex. underrättelse till medlemmarna om att en rättegång har inletts,

48 Kapitel 12

förlikningsförslag eller om återkallelse av talan och utformningen av om dom i målet. Till samma kategori hör frågan om verkställighet av domen för hela eller delar av gruppens räkning.

Det kan tyckas att dessa handlingar kräver att domstolen eller den verkställande myndigheten något sätt kan identifiera samtliga gruppmedlemmar. Som utvecklas närmare längre fram kommer emellertid varken underrättelseförfarandeteller domens utformning alltid att kräva att alla gruppmedlemmar är identifierade. Underrättelse kan ske genom kungörelse, på samma sätt som i t.ex. vissa vattenmål och fastighetsrättsliga mål se bl.a. 13 kap. 22 § VL och 5 kap. 6 § ExpL. En doms rättsverkan kan ges samma innehåll oavsett om berörda

i domen eller inte, vartill paralleller kan hämtas från personer anges t.ex. associations- och arbetsrätten klandertalan mot stämmobeslut gäller till förmån för samtliga delägare, utan att dessa anges i domen; en dom i en tolkningsvist avseende kollektivavtal vid Arbetsdomstolen gäller för och mot enskilda, både medlemmar och icke-medlemmar i arbetstagarorganisationen, vilkas identitet inte anges i domen. Inte heller är det alla domar har exekutionsrättslig verkan. Talan kan sålunda

som föras om endast fastställelse av att ett rättsförhållande består eller icke består. Nya och annorlunda principer om beräkning och fördelning av skadestånd och ersättning gör dessutom att det inte ens vid

annan fullgörelsetalan alltid behöver stå klart vilka som är gruppmedlemmar för att verkställighet skall kunna genomföras.

I vilken grad gruppens storlek och medlemmarnas identiteter skall

preciserade redan vid rättegångens inledande kommer således att vara bero flera omständigheter, som taleform, anspråkets natur, de om-

av ständigheter talan grundas på, yrkande osv. De avvägningar som i

som det sammanhanget kan behöva göras behandlas utförligare i kommentaren till 10 med anknytning till olika typfall.

Vår bedömning är alltså att det för att inleda talan för eller mot en

inte alltid skall krävas att käranden kan exakt precisera gruppens grupp storlek och medlemmar till antal och identitet. Det bör vara tillräckligt att domstolen det underlag som parten presenterar kan urskilja en bestämd grupp så att det under och efter processen är möjligt för rätten, parterna och andra att vidta de åtgärder som talans fortgång och avslutande förutsätter. En som har intresse i saken skall med

person utgångspunkt från beskrivning kunna utläsa om han omfattas

gruppens

domens rättskraft, kan inträda i processen, bör träda ur gruppen osv. av

Särskilda förutsättningar 49

Krav på gruppens storlek

I nära samband med det nyss berörda står frågan det bör krävas att

om gruppen har en viss storlek för att grupptalan skall vara tillåten. Får gruppen vara hur liten eller hur stor som helst

De utländska lagar som innehåller ett uttryckligt krav i detta hänseende är dels Federal Court of Australia Amendment Act 1991,

som stadgar att antalet gruppmedlemmar måste vara minst sju, dels den i USA gällande Rule 23, som förutsätter att "the class so numerous that joinder of all members irnpractible".

Båda dessa krav reglerar gruppens minsta storlek. Motivet för att ställa upp en sådan förutsättning är, som tydligt framgår av Rule 23, att grupptalan inte bör komma i fråga om det finns andra och bättre

processalternativ tillgängliga, t.ex. kumulation. Vi menar emellertid att det är en fråga som inte bör lösas genom en reglering av gruppens storlek, utan som en särskild förutsättning om att grupptalan skall framstå som den mest lämpliga taleformen.

Det kan visserligen antas att grupprättegång kommer att vara det mest ändamålsenliga processalternativet först när talan rör ett större antal personer, särskilt mot bakgrund av att Högsta domstolen kan förordna om förening av mål som handläggs vid olika tings- eller hovrätter 14 kap. 7 § RB. Å andra sidan bör vid bedömningen för- och

a man av nackdelarna med olika handlåggningsalternativ väga också i vilken mån det är realistiskt att räkna med att alternativen används. Grupptalan kan således framstå som den mest lämpliga taleformen för att tillfredsställa ett behov av prevention eller prejudikatbildning i situationer där gruppen är liten, men en individuell talan inte kan påräknas. Man kan inte heller bortse från att en grupprättegång kan leda till processekonomiska vinster redan vid en jämförelse med ett fåtal individuella processer där en förening av mål enligt 14 kap. 7 a § RB inte kan genomföras därför att en sammanslagning skulle innebära betydande olägenheter för någon part.

Ett ytterligare skäl till att man bör underlåta att laborera med en uttryckligt angiven lägsta gruppstorlek är att det är svårt att finna var gränsen lämpligen skall sättas. Enligt vår mening måste en regel om ett lägsta antal gruppmedlemmar kunna motiveras utifrån principiella eller praktiska överväganden. Även det lätt kan sägas att antalet

om gruppmedlemmar regelmässigt kommer att överstiga tio finns det inga egentliga skäl till varför gränsen skulle sättas där och inte vid nio eller elva eller kanske t.o.m. vid åtta eller tolv. Ett gränstal leder dessutom oundvikligen till tröskeleffekter, för vilka det krävs undantagsregler. Det finns sålunda inget som säger att en grupptalan som tillåts med lägsta

50 Kapitel 12

stipulerade gruppstorlek utan vidare kommer att vara mindre lämplig bara för att en gruppmedlem träder ur processen.

Dessa överväganden leder oss till slutsatsen att ett ringa antal gruppmedlemmar inte bör vara ensamt avgörande för att hindra en grupprättegång från att komma till stånd. I stället skall gruppens storlek vägas i en allmän bedömning av handläggningsformens förtjänster och olägenheter i jämförelse med andra processuella alternativ.

Vi gör samma bedömning i frågan om det bör finnas en övre gräns för hur många gruppmedlemmar som talan får avse. Det står klart att alltför stora gruppers anspråk inte lämpar sig för en samtidig behandling vid domstol, ens i grupptalanform. Också i detta avseende är det emellertid svårt att finna en lämplig gruppstorlek att sätta gränsen vid. Statistik från bl.a. USA visar att gruppens storlek som regel varierar mellan 100 och 10 000 personer, men att det förekommer grupptalan som rör flera miljoner människor i ett av de mest kända rättsfallen, Eisen v. Carlisle Jacquelin, 417 U.S. 156, 1974, bestod gruppen av sex miljoner personer som köpt och sålt aktier.

övervägande skäl talar alltså för att gruppens storlek i sig inte bör vara utslagsgivande för om en talan för eller mot en grupp skall tas upp eller inte. Antalet gruppmedlemmar som en talan kan angå utan att rättegången blir ohanterlig eller annat sätt framstår som olämplig får bero av förhållanden som vilka omständigheter som är stridiga i målet, hur yrkandet är formulerat, vem som är gruppföreträdare osv. Vårt förslag innebär att gruppens storlek skall vägas in i bedömningen av om övriga särskilda processförutsättningar är uppfyllda, vilket innefattar bl.a. att domstolen finner att talan kan handläggas ett effektivt och ändamålsenligt sätt.

Om talan till förmån för enbart vissa gruppmedlemmar

När vi i det tidigare talat om människor med anspråk som stöder sig samma eller likartade grunder har det inte närmare angetts om det sagda haft avseende gruppen i dess helhet eller endast en del av anspråkshavarna. Det har framgått av sammanhanget vilken bestämning av gruppen som åsyftats. Sålunda har t.ex. diskussionen ovan om gruppens storlek och identifiering utgått från den gruppsammansättning som käranden gör gällande i målet, oberoende av hur många av de totala anspråkshavarna som talan rör. Under förevarande rubrik skall vi behandla spörsmâlet om det bör finnas särskilda regler för hur gruppen, betraktad som samtliga anspråkshavare, kan begränsas.

Frågan synes i utländsk lagstiftning vara reglerad endast i Federal Court of Australia Amendment Act 1991 där det i Section 33 C.1 ut-

Särskilda förutsättningar 51

tryckligen sägs att en talan kan föras någon "as representing

av some or all of them" och i Rule 23, inleds med orden "One

som or more members of a class may sue or be sued representative parties

as on behalf of all...".

Ser man till de motiv som bildar utgångspunkt för förslaget att införa regler om grupptalan i svensk rätt kan det tyckas naturligt att talan skall avse samtliga anspråkshavare. Det kan hävdas att det är orimligt

att en förbättring av rättsskyddet i reparationshänseende skall åtnjutas endast av en del personer i en större grupp med likartade anspråk, på grundval av gruppföreträdarens eller någon annan sökandes personliga överväganden. Däremot finns det mindre anledning att anlägga ett motsvarande synsätt om grupptalan styrs av preventiva, rättsbildningsfrämjande eller processekonomiska överväganden.

Begränsningen av gruppens omfång i kan emellertid för-

processen anledas av sakliga och väl underbyggda överväganden. Det kan t.ex. tänkas att en talan om återfående av en del av köpeskillingen för

en felaktig produkt förs till förmån för de kunder har köpt

som varan per postorder men inte dem som betalt kontant i postorderföretagets butik. Namn och adress på de förra kunderna finns kanske tillgängliga i ett dataregister hos företaget medan det kan kräva tids- och kostnadskrävande åtgärder att fastställa kontantköparnas identiter.

Att beakta är också att gruppens homogenitet under alla förhållanden kommer att påverkas av att medlemmar föredrar att ställa sig utanför rättegången, att det ibland blir svårt att vid rättegångens början exakt precisera gruppens slutliga omfång och att anspråkens värde och betydelse kan skifta mellan medlemmarna så att det är större vikt för

av vissa än för andra att de omfattas av talan.

Vår bedömning är att det står litet att vinna med att inskränka möjligheten för den som vill inleda grupprättegång att självständigt

en få bestämma för eller mot vilka talan skall föras. Det bör dock

personer inte tillåtas att talan får en utformning som strider mot de

av processen omfattade gruppmedlemmarnas intresse. Så kan t.ex. fallet

vara om förhållanden som hänför sig till personer som står utanför rättegången kan påverka målets utgång i sak. Som exempel kan nämnas att det för prövningen av en förbudstalan enligt miljöskyddslagen enligt gällande rätt är väsentligt att också utomståendes olägenheter vägs in. Överväganden av detta slag kommer domstolen att kunna företa inom ramen för en prövning av om gruppföreträdaren ett lämpligt sätt kan tillvarata gruppmedlemmarnas intressen och att en grupprättegång inte bedöms uppenbart olämplig se vidare nedan.

Gör domstolen den bedömningen att gruppen bör bestämmas ett annorlunda sätt än som skett av käranden får det ankomma på rätten att inom ramen för sin materiella processledning uppmärksamma parten på

52 Kapitel 12

förhållandet. Enligt vår mening bör domstolen kunna gå ganska långt i det hänseendet, utan att det skall uppfattas som stridande mot kraven domarens opartiskhet.

En annan fråga är i vilken utsträckning det skall vara möjligt att i processen dela upp gruppmedlemmarna i undergrupper. Detta sammanhänger emellertid i allt väsentligt med om det skall krävas att anspråken stödjer sig på samma eller likartad grund, formuleringen av yrkanden och behandlingen av individuella förhållanden. Bestämmelser om undergrupper behandlas därför särskilt längre fram avsnitt 13.2.4.

Ändringar i gruppens sammansättning

Ett skäl till att man inte kan ställa upp alltför rigida krav hur gruppen definieras vid rättegångens början är att det måste godtas att gruppens sammansättning olika sätt kan förändras under processens gång. Ges det inget utrymme för flexibilitet i fråga om gruppens innehåll och omfång förlorar man flera av de förtjänster som grupptalan kan ha jämfört med t.ex. kumulation och pilotmâlsmetoden.

Medlemskretsen kan bli en amian till följd av en överlåtelse av det anspråk som rättegången angår. Förvärvaren kommer då att kunna träda

som gruppmedlem i stället för överlåtaren. Normalt bör detta inte innebära några komplikationer, men särskilda problem kan uppstå om t.ex. överlåtaren har intervenerat eller om förvärvaren vill hoppa av rättegången. Likaså krävs speciella regler om det är en part, dvs. gruppföreträdaren eller gruppens motpart, som överlåter sitt anspråk. Dessa frågor behandlas för sig i avsnitt 13.2.8 nedan.

Gruppens omfång kommer vidare att kunna förändras genom att parten ändrar sin talan enligt reglerna i 13 kap. 3 § RB eller någon bestämmelse i lagen om grupprättegång. Det kan tänkas att nya omständigheter påkallar att käranden framställer ett nytt yrkande som omfattar ytterligare ansprâkshavare än dem som talan redan förs till förmån för eller mot. Som exempel kan nämnas att det under en rättegång om ogiltighetsförklaring av en klausul i ett visst Standardavtal framkommer att en klausul med i huvudsak samma lydelse används av svaranden i ett annat Standardavtal med helt eller delvis andra motparter. Omständigheterna kan då vara sådana att det finns skäl att få båda klausulerna prövade samtidigt se om ändring och utvidgning av talan vidare i avsnitt 13.2.1 och 13.22.

Ytterligare sätt vilka det blir möjligt att ändra gruppens omfång eller innehåll är att det under processen träder fram bortglömda eller nyupptäckta medlemmar eller att det konstateras att gruppen varit för snävt beskriven från början. Det kan leda till rättsförluster och andra

Särskilda förutsättningar 53

olyckliga konsekvenser om det då inte finns utrymme för käranden att omforma Å andra sidan är det inte säkert

gruppen. att gruppens bestämning kan ändras utan att det allvarligt försvårar, fördröjer eller annat sätt påverkar handläggningen av målet. Domstolen kommer i en sådan situation att behöva ta ställning till bl.a. om och i så fall hur de nya medlemmarna skall underättas om rättegången, om förändringen av medlemskretsen inverkar bedömningen av partens lämplighet som gruppföreträdare eller av grupptalan som en lämplig processform i sig samt om gruppens utvidgning bör föranleda att det inrättas undergrupper. Också till överväganden av detta slag återkommer vi senare

avsnitt 13.2.

Det bör dock redan här framhållas att domstolen vid prövningen i samband med rättegångs inledande av om det finns en tillräckligt tydligt bestämd grupp enligt vårt förslag skall väga in de eventuella förändringar av gruppens omfång eller byten av medlemmar som kan förutses. På samma sätt som rätten skall iaktta att gruppen inte är för vagt preciserad måste det också prövas att gruppen inte är allför detaljerat och snävt angiven så att medlemskretsen sannolikt kommer att behöva utvidgas i ett senare skede av rättegången.

Domstolens och motpartens inflytande på gruppens bestämning

Det har redan framskymtat att vi anser att domstolen inte skall ha rätt att självmant ex ofñcio inskränka eller utvidga gruppen i förhållande

- till hur den bestämts av sökanden. Finner rätten att gruppen är olämpligt definierad bör domaren uppmärksamma sökanden på detta. Vår uppfattning är att domstolen skall kunna gå ganska långt i sin materiella processledning för att skapa en urskiljbar och avgränsbar grupp. För det talar inte minst processekonomiska skäl.

Vidhåller sökanden sin inställning och anser domstolen att gruppen är så olämpligt bestämd att talan inte bör tas upp, kommer domstolen att ha möjlighet att avvisa stämningsansökan eller ansökan om ombildning

individuell talan. Är bristerna inte så allvarliga att avvisning bör av en ske, men uppstår det senare under rättegången behov att förändra gruppens omfång, skall sökanden under vissa förutsättningar kunna åläggas att svara för de merkostnader som uppstår grund därav, oavsett hur kostnaderna i övrigt fördelas mellan parterna jfr 18 kap. 6 § RB.

Också motparten kan ha synpunkter klassificeringen av den grupp han har till motståndare i rättegången. I den mån motpartens inställning beror faktorer som rättegångshinder, t.ex. förekomsten av skiljeavtal, motanspråk eller andra individuella rätts- eller sakinvändningar, skall

54 Kapitel 12

dessa omständigheter kunna prövas av domstolen sätt

samma som om fråga därom uppkommer i annat sammanhang än vid prövning

av gruppens bestämning. Förekomsten av sådana förhållanden måste dock även vägas i bedömningen av om gruppen är lämpligt avgränsad. Det får vila svaranden att redan i ett tidigt skede upplysa domstolen

om förhållanden av detta slag.

Liknande synpunkter gör sig gällande om svaranden medger talan i viss del beträffande några gruppmedlemmar utgör inte obetydlig

som en del av gruppen. Man kan t.ex. tänka sig att motparten å sidan

ena medger skadeståndsskyldighet i sig gentemot hälften av gruppen

men anser att den yrkade ersättningen är för hög. Det kan i sådant fall uppkomma processekonomiska förluster om fullgörelsetalan avseende anspråk som tillkommer dem vars rätt till skadestånd i sig är ostridig handläggs gemensamt med dem där även skadeståndsskyldigheten är tvistig. Fråga kan också resas om den som tillhör den förra kategorin ett fullgott sätt kan ta till vara de senares samtliga intressen i processen

gruppföreträdare. Å andra sidan gör kanske svaranden gällande som att skadeståndet skall sättas ned om det föreligger ersättningsskyldighet mot samtliga i gruppen. Det är då möjligt att en gemensam handläggning är en förutsättning för en skälig och riktig bedömning jämkningsfrägan

av och att den bästa lösningen därför kommer att vara att tillåta grupptalan, men att gruppen delas in i undergrupper. Också i fall som dessa ligger det, enligt vår mening, närmast till hands att låta domstolen väga in förhållandena i prövningen av de allmänna rekvisiten för rättegångens tillåtlighet, utan att domstolen skall ha rätt att egen hand ändra gruppens bestämning.

För en sådan ståndpunkt talar även att det är en grundläggande princip i svensk processordning att en part bestämmer över utformningen

ensam av sin talan. Varken domstol eller motpart kan ändra parts yrkande eller grunder för talan. En annan sak är att domstolen i indispositiva mål har ett självständigt ansvar för att saken utreds efter vad dess beskaffenhet kräver och att rätten, också i dispositiva mål, själv kan föranstalta om bevisning.

Vi menar att sagda princip bör prägla även bestämningen av gruppens innehåll och omfång. Visserligen kommer en gruppråttegång att röra tredje mans rättsställning ett annat sätt än vid en individuell talan, även om den senare också kan påverka utomståendes rätt. Förutsättningarna för att en talan för eller mot en grupp skall få tas upp innefattar emellertid ett sådant mått av garantier för att gruppmedlemmarnas intressen kan förväntas tas till vara på ett fullgott sätt i processen att det får bedömas som obehövligt att ge domstolen ett mer direkt inflytande hur gruppen definieras. Sökanden skall ha bevisbördan för att den av honom angivna gruppen är avgränsad ett sådant

Särskilda förutsättningar 55

sätt att skyddet för gruppmedlemmarna är tillgodosett. Bedöms så inte vara fallet får domstolen avvisa talan.

Inte heller finns det anledning att ge motparten möjlighet att påverka gruppens utformning. Genom särskild fördelning av kostnadsansvaret kan rätten se till att han slipper att drabbas av kostnader på grund av att gruppen genom kärandens försumlighet varit för snävt eller vitt bestämd 18 kap. 6 § RB. Menar motparten att det finns fler anspråkshavare som talan borde omfatta kommer det att finnas en viss möjlighet för honom att själv väcka talan med gruppen svarandesidan.

12.2.3 Samma eller likartad grund

En grupprättegång kommer typiskt sett att utmärkas av att den rör någon för gruppen karakteristisk fråga. Det måste finnas en eller flera omständigheter som förenar gruppmedlemmarna och som gör en gemensam rättslig prövning påkallad. Vi tar i detta avsnitt upp hur denna anknytningspunkt skall identifieras, om det förhållande som är utmärkande för gruppen måste hänföra sig till en rättsfråga eller en sakfråga, det skall föreligga för gruppen gemensamma eller likartade

om rättsfakta eller bevisfakta eller om det skall vara tillräckligt att det faktiska händelseförloppet är identiskt eller uppvisar påtagliga likheter. För att ta ställning i dessa spörsmål måste man dock först göra klart vilka allmänna begränsningar det bör finnas i en parts frihet att bestämma omfattningen av sin talan.

En parts möjligheter att avgränsa sin talan

Med talan vi i detta sammanhang parts yrkande och de om-

menar en ständigheter rättsfakta han åberopar till stöd för yrkandet grunden

som för talan.

Att någon vänder sig till domstol för att driva igenom ett anspråk beror, förutom i indrivningsärenden, att det föreligger oenighet

rena mellan parterna i fråga anspråkets riktighet. Som regel är tvisten

om begränsad till eller några de flera omständigheter som tillsammans

en av konstituerar anspråket. Vid gruppanspråk kan det dessutom vara så att det är endast del tvistefrågorna som är gemensamma eller likartade

en av för gruppmedlemmarna.

I vilken mån det i fall dessa är möjligt att begränsa dom-

som stolsprövningen till endast de omständigheter som är tvistiga mellan parterna eller den del dessa rör flera anspråkshavare beror av

av som dels de minsta för talans omfattning som lagen ställer upp och

ramar

56 Kapitel 12

dels det förhållandet att en doms rättsverkan för med sig att även

omständigheter som inte prövats i målet prekluderas enligt reglerna

om domens rättskraft.

Ett viktigt motiv för att det bör vara det sättet är att därige-

man nom undanröjer eller minimerar risken för upprepade processer

om samma förhållanden. Att samma sak kan bli föremål för process endast en gång medför både processekonomiska vinster och en trygghet för den part som har segrat i processen. Men, som vi utvecklar närmare nedan, medför dessa principer också att det blir svårare att tillgodogöra sig de vinster som kan uppnås genom handläggning fleras

en gemensam av anspråk, när dessa delvis innefattar samma eller likartade tvistefrågor. De tvistiga spörsmål som är särpräglade för varje part kan så

vara många eller så komplicerade att en gemensam handläggning fleras

av anspråk framstår som ohanterlig, trots de processekonomiska vinster som skulle uppnås om de gemensamma eller likartade tvistefrågorna löstes samma gång.

Det finns därför anledning att överväga om man i de situationer där en grupptalan kan aktualiseras bör införa en möjlighet för parterna att ge processen en snävare begränsning än som är tillåten enligt rättegångsbalken. Vi behandlar frågan med avseende först fullgörelsetalan och därefter fastställelsetalan.

Fullgörelsetalan

Genom en fullgörelsetalan avgörs i princip vilken rättslig mening

som skall tilläggas samtliga de grunder och invändningar som är av betydelse för prestationen i fråga, oavsett om domstolen har tagit ställning till grunderna och invändningarna i processen. Det finns goda skäl för detta. Om den förlorande parten kan återkomma med nya grunder eller invändningar är domen inte mycket värd för den som segrar i I

processen. sådant fall blir det rättsliga läget beträffande prestationen i fråga slutligen klarlagt först sedan det har processats angående samtliga grunder och invändningar.

Vid en grupprättegång om fullgörelse kommer det ibland att ligga till så att det är förhållandevis enkelt att beräkna den totala ersättning som skall utgå medan det krävs ett aktivt deltagande från de enskilda gruppmedlemmarna för att fastställa vars och ens precisa anspråk. Som exempel kan nämnas att kommun tagit ut högre avgifter för vattenför-

en

brukning än som motsvarar dess självkostnad. Den totala överdebiteringen torde kunna räknas ut grundval av utredningsmaterial som finns hos kommunen. Hur mycket varje särskild abonnent betalat för mycket kräver däremot ytterligare utredning, som kan medföra att en

Särskilda förutsättningar 57

gemensam handläggning inte nödvändigtvis framstår som det processekonomiskt bästa alternativet.

I andra fall kommer det att vara så att svaranden har särskilda invändningar mot vissa av gruppmedlemmarnas anspråk, gällande t.ex. bristande reklamation, avsaknad av kausalitet mellan skada och handling eller att anspråket är preskriberat. För att domstolen skall kunna ta ställning till dessa invändningar krävs då som regel att gruppmedlemmarna själva uppträder i processen.

Ett sätt att lösa de problem som frågor av detta slag ger upphov till är att tillåta en fullgörelsetalan avseende endast de tvistiga grunder och invändningar som är gemensamma eller likartade för gruppens medlemmar. Även det kan anföras skäl för sådan lösning förutsätter

om en den emellertid flera ingrepp i processuellt svåra men väletablerade läror om t.ex. rättskraft och litispendens. Man tvingas göra sådana avsteg från de principer som rättegångsbalken är uppbyggd kring att lösningen, enligt vår mening, framstår som varken rimlig eller ändamålsenlig.

Vi har i stället stannat för att utforma lagen om grupprättegång så att domstolen ges möjlighet att inom grupptalaninstitutets ramar pröva frågor hänförliga till enskilda gruppmedlemmar. De instrument vi anvisar för det ändamålet innefattar bl.a. formering av undergrupper, särskild mellandom och fondering av ersättning.

Fastställelsetalan

Enligt 13 kap. 2 § första stycket RB kan talan föras om fastställelse av huruvida ett visst rättsförhållande består eller inte består. Rättsförhållandet kan innefatta att den ena parten skall prestera något till motparten. Fastställelsetalan kan då ut att få klarlagt prestationsskyldigheten eller något förhållande som är av betydelse för denna, utan att parten i fråga genom domen förpliktas att utföra någon prestation. Talan kan t.ex. avse ersättningskyldighet i sig eller tolkningen av en viss avtalsklausul.

Att det skall vara fråga om ett rättsförhållande innebär att processen inte kan avse enbart existensen eller icke-existensen av ett sakförhållande, t.ex. att reklamation har skett eller att en skada har inträffat. Inte heller kan talan inskränkas till att avse endast en rättsfråga, såsom att få fastställt att ett avtal är att bedöma enligt reglerna om köp eller som ett entreprenadavtal.

-

Talan skall vidare avse hela rättsförhållandet. Den kan inte begränsas till att omfatta endast ett av flera rättsfakta som tillsammans konstituerar rättsförhållandet. Det är således inte möjligt att få fastställt att svaranden

58 Kapitel 12

har handlat vårdslöst, utom som ett led i en talan om skadeståndsskyldighet i sig.

Också en orättshandling, t.ex. skadegörelse, kan ligga till grund för en fastställelsetalan. Beträffande skadeståndstalan anses i det sammanhanget målet omfatta inte bara frågor om culpa, strikt ansvar, principalansvar och andra liknande förhållanden, utan också om den skadelidande varit medvållande eller om det i övrigt finns omständigheter som kan leda till en jämkning av skadeståndet jfr Ekelöf, Rättegång II, 1985, s. 112 samt NJA 1973 s. 412.

Särskilt det sistnämnda kan påtagligt begränsa användningsområdet för grupptalan i skadeståndsmål. Det kan i princip räcka med ett inte uppenbart ogrundat påstående från den presumtive skadevållaren om att flertalet de skadelidande varit medvållande för att en representativ

av

skall framstå mindre lämplig eller rent av omöjlig. Också process som vid andra målkategorier kan det finnas risk för liknande problem. Som exempel kan nämnas att en säljare av en felaktig produkt i andra hand invänder att vissa av köparna i vart fall varit medvetna om produktens påstådda brister och därför inte kan göra gällande felansvar.

Vid en individuell talan är det möjligt att avgöra enskilda tvistefrågor särskilt genom mellandom enligt 17 kap. 5 § andra stycket RB. Domstolen kan välja ut och pröva enstaka rättsfakta eller meddela dom över en fråga som främst angår rättstillämpningen, dvs. som regel en rättsfråga. Det är sålunda möjligt att för sig avgöra t.ex. frågan om ett visst handlingssätt är vårdslöst eller inte eller huruvida en person har handlat i egenskap av fullmaktshavare eller inte.

Det kan vid gruppanspråk antas att de omständigheter som förenar anspråkshavarna ibland är av det slag som är lämpade att avgöras genom mellandom, medan det är tveksamt om de gemensamma faktorerna

mer är tillräckliga för att motivera gemensam handläggning av talan i dess

en helhet. Man bör därför överväga om det beträffande sådana anspråk skall öppnas en möjlighet för en mer begränsad fastställelsetalan, enligt de ramar som gäller för mellandom.

Att beakta i det sammanhanget är att det föreligger en väsentlig skillnad mellan en dom över det rättsförhållande som en fastställelsetalan avser och en mellandom angående ett rättsfaktum eller en rättsfråga. Medan en fastställelsedom genom bl.a. sin rättskraft har betydelse för alla de rättsverkningar som rättsförhållandet avser är mellandomens rättskraft inomprocessuell, dvs. domen har direkt betydelse endast för de frågor är aktuella i målet. En reformåtgärd av här skisserat slag

som kräver därför väsentliga ingrepp i hävdvunna rättskraftsprinciper. Det är också svårt att något hållbart skäl till att inskränka en sådan åtgärd till

se endast grupptalanprocesser. Även användandet pilotrnålsmetoden och

av

Särskilda förutsättningar 59

kumulationsinstitutet skulle sannolikt främjas möjlighet

av en att begränsa talan till vissa rätts- eller sakfrågor.

Varken tid eller de ramar som i övrigt gäller för utredningen medger oss att företa de vidare överväganden ett sådant ändringsförslag

som kräver. Vi menar dessutom att det inte är nödvändigt att i detta hänseende ändra förutsättningarna för fastställelsetalan enligt 13 kap. 2 § andra stycket RB för att göra grupprättegången till effektiv och

en ändamålsenlig processform. De särskilda problem tagits

som upp ovan kan i allt väsentligt lösas genom bl.a. mellandom i grupptalamnål, upprättandet av undergrupper samt regler om efterföljande tvistlösning.

Anspråken skall vila på samma eller likartad grund

Som nämnts ovan är det en grundläggande förutsättning för den representativa processen att rättegången rör ett förhållande

av samma eller likartat slag för hela gruppen. Vi tar här vari detta förhållande

upp närmare skall bestå i en grupprättegång enligt svensk rätt.

Kravet en gemensam referenspunkt s.k. commonality är formulerat ett likartat sätt i de utländska lagar som vi har studerat. Utgångspunkten är att det måste finnas "questions of law fact to the

or common class", dvs. det gemensamma förhållandet kan röra antingen

en rättsfråga eller en sakfråga.

Vi har i det föregående avsnittet framhållit att den svenska

processordningen inte tillåter en part att väcka talan enbart om en rättsfråga. Det är med hänsyn härtill svårt grupprättegång

att se en som meningsfull, om det enda som förenar gruppmedlemmarnas anspråk utgörs av en sådan fråga. I en process skall alltid grunden för talan anges, oavsett om de omständigheter som konstituerar grunden är tvistiga eller inte. Detta behöver normalt inte medföra några större problem för den som vill väcka talan för eller mot

en grupp, om grunderna för anspråken år desamma eller likartade. Käranden kan utgå från sitt eget anspråk och ett ganska enkelt och kortfattat sätt formulera grunden för grupptalan. Och vid talan mot en grupp kommer samtliga grunder redan från början att vara kända för käranden.

Om emellertid grunderna är olikartade måste den som vill väcka talan redogöra särskilt för varje grund i stämningsansökan. Han kan också, vid grupptalan på kärandesidan, behöva ta kontakt med varje gruppmedlem för att tillräckligt tydligt kunna grunden för talan. Är antalet

ange anspråkshavare stort blir därmed grupptalanförfarandet för både parter och domstol lika ohanterligt som en kumulation enskilda mål. Och

av vid få anspråkshavare torde grupptalan i detta fall inte uppvisa några påtagliga fördelar jämfört med en gemensam handläggning fleras

av

60 Kapitel 12

individuella talan. Även rättsfrågan är det enda tvistiga spörsmålet

om mellan parterna kommer en grupptalan att framstå som mindre lämplig, om det inte dessutom finns ett rättsfaktum eller flera rättsfakta som förenar gruppen.

Ett annat sätt att uttrycka gemensamhetskravet är att säga att gruppmedlemmarna skall ha samma eller likartade intressen eller att en framgångsrik process skall vara till nytta för samtliga medlemmar. Det som förenar gruppen hänför sig i sådant fall mer till yrkandet rättsföljden än till grunderna för talan. Att utifrån sådana överväganden formulera ett talerekvisit stöter emellertid flera svårigheter.

Det är svårt att skapa en effektiv och ändamålsenlig teknik för att bestämma när flera intressen är identiska eller likartade. Intressegemenskapen skulle i sådant fall utgå från förhållanden som t.ex. konsumenters och seriösa näringsidkares önskan att motverka lagstridiga affarsmetoder eller människors vilja att värna om natursköna områden. Inom t.ex. marknadsrätten och miljörätten används visserligen intressebegreppet som en faktor vid bestämmande av vem som har talerätt. Det är svårare att se en motsvarighet till detta när det är fråga om civilrättsliga anspråk.

Slutsatsen av dessa överväganden är att de förhållanden som skall knyta samman och göra en grupptalan påkallad inte kan

en grupp utgöras av endast rättsfrågor eller sammanföras under krav på att gruppmedlemmarna skall ha ett likartat intresse eller en gemensam nytta av processen.

Att överväga är då alternativen att tillåta grupptalan endast om det föreligger för anspråken gemensam bevisning eller då anspråken vilar samma eller likartad grund. Det ligger nära till hands att i det sammanhanget göra en jämförelse med bestämmelserna i rättegångsbalken om kumulation.

Obligatorisk kumulation enligt 14 kap. 1 eller 2 § RB förutsätter att de olika käromålen stöder sig väsentligen samma grund. Det är således enbart likheter med avseende rättsfakta som kan föranleda en

handläggning. För fakultativ kumulation 14 kap. 6 § RB gemensam krävs däremot endast att det är till gagn för utredningen att målen handläggs gemensamt.

Sammanläggning kan i sistnämnda fall ske bl.a. av det skälet att bevisningen är i huvudsak densamma i båda målen eller att kumulation minskar kostnaderna i målet. Man kan dock hysa tvivel om grupprättegâng blir lämplig processform i dessa fall. Motiven till det är i

en huvudsak desamma har anförts mot att tillåta en sådan

som ovan rättegång angående enbart en rättsfråga.

Vid kumulation är varje anspråkshavare part. Grunden för talan är angiven för varje käromål och rätten kan vid fakultativ kumulation när

Särskilda förutsättningar 61

som helst särskilja målen för individuell handläggning. Fördelarna med den representativa processen är att de enskilda anspråkshavarna inte behöver uppträda i rättegången. Samtidigt förutsätts att den

som företräder gruppen i processen inte skall behöva höra efter med varje gruppmedlem vilken grund han har för sitt anspråk. Åtminstone vid

om grupptalan omfattande ett större antal gruppmedlemmar skulle det i annat fall kunna uppstå närmast oöverstigliga kostnader och besvär för gruppföreträdaren. Och vid mindre grupper skulle likheterna med kumulation bli så påtagliga att det knappast blev möjligt att betrakta grupptalan som ett bättre processalternativ.

Att tillåta en grupprättegång vid anspråk som vilar olikartad grund, men där bevisningen är gemensam, skulle dessutom medföra särskilda komplikationer när det gäller bl.a. gruppens bestämning, rättskraft och verkställighet.

En annan situation då fakultativ kumulation kan komma i fråga föreligger när flera käromål stöder sig väsentligen likartad grund. Ekelöf har uttryckt det så, att grunderna i dessa fall har vissa överensstämmande drag, medan de skiljer sig från varandra med avseende på tid och rum Rättegång II, 1985, s. 171.

Det är givet att en grupprättegäng kommer att ha en särskild funktion att fylla i de fall olika anspråk vilar på likartad, men inte samma, grund. Når flera personer har köpt likadana felaktiga varor, tecknat likalydande Standardavtal eller låtit uppföra småhus med samma typ konstruk-

av tionsfel rör tvisterna som regel samma eller likartade rättsfakta. Det är lätt att se de fördelar som en grupptalan då kan föra med sig. I de flesta tvister av detta slag är dessutom rättsfrågan och bevisningen i huvudsak densamma, vilket än mer påkallar att anspråken behandlas samtidigt av domstolen.

Vår ståndpunkt år därför att det som en särskild förutsättning för en grupprättegång skall stadgas att talan grundas omständigheter rättsfakta som är helt eller delvis desamma eller likartade för gruppmedlemmarna. Vi övergår nu till att diskutera om det dessutom bör ställas upp ett krav på att det skall vara fråga om väsentligen samma eller likartad grund.

Frågan om ett väsentlighetsrekvisit

För att en talan för eller mot en grupp skall vara praktiskt genomförbar är det inte tillräckligt att det finns ett eller flera rättsfakta som är gemensamma eller likartade för hela gruppen. Det krävs också att grupprättegången är en lämplig handläggningsform för prövningen av de rättsförhållanden vari dessa rättsfakta ingår som beståndsdelar.

62 Kapitel 12

En grupprättegång kan därför tyckas förutsätta att de rättsfakta som utmärker gruppgemenskapen är tvistiga. Det finns litet att vinna med ett grupptalanförfarande om rättegången i sak är inriktad andra tvistefrågor än dem som är gemensamma eller likartade för gruppmedlemmarna. Ibland föreligger det emellertid inte någon tvistig sakomständighet alls. Parternas oenighet rör istället en rättsfråga. Vid andra tillfällen är parterna inte oeniga i någon fråga, utan rättegången föranleds av tredska från svaranden att fullgöra en viss prestation. Det bör i sådana fall inte vara något hinder att få denna fråga avgjord genom en grupprättegång, förutsatt att grunderna för de enskilda gruppmedlemmarnas anspråk är så likartade att en sådan rättegång framstår som ett i övrigt lämpligt

processalternativ.

I de flesta situationer kommer det dock att bli nödvändigt att göra en avvägning mellan tvistefrågor som är gemensamma för gruppen och tvistefrågor som hänför sig enbart till någon eller några gruppmedlemmar för att avgöra vilken handläggningsform som är bäst förenlig med de ändamål som processen skall tjäna. Det kan i det sammanhanget inte bli fråga om en kvantitativ jämförelse där antalet tvistefrågor tillåts avgöra valet av rättegångsform. Särskild vikt måste i stället läggas den bevisning, utredning, kostnader osv. som prövningen av omständigheterna i fråga kan antas kräva.

Inte heller en sådan kvalitativ Vägning mellan omständigheter av olika slag kan dock tillåtas bli ensamt utslagsgivande för vilken handläggningsform som bör väljas. Antag att domstolen gör bedömningen att gemensamma rättsfakta kräver störst utredningsarbete. Processekonomiska skäl talar då för att anspråken handläggs samma gång. Men samtidigt kan det finnas individuella omständigheter vars prövning är mindre kostsam och som kan leda till att anspråket ifråga ogillas. I sådant fall bör de senare omständigheterna prövas först, vilket talar mot en grupptalan. På motsvarande sätt kan man resonera när förhållandet är det motsatta, dvs. när individuella rättsfakta är utredningskrävande vilket talar mot grupptalan medan gemensamma rättsfakta är enkla att utreda och kan leda till att talan skall ogillas vilket kan göra en grupptalan processekonomiskt tilltalande.

Det går inte att ge bestämda regler för hur domstolen skall ställa sig till en ansökan om att inleda grupprättegång i situationer som dessa. För- och nackdelar med pilotrnål, kumulation och andra former för handläggning av enskild talan får vägas mot grupptalan, med möjlighet att förordna om undergrupper, efterföljande individuell tvistlösning osv. Vilken handläggningsform som är lämpligast kommer att bero omständigheterna i det särskilda fallet.

Att låta en sådan prövning grundas på ett rekvisit om att det skall finnas rättsfakta som är väsentligen samma eller likartade för gruppen

Särskilda förutsättningar 63

ger enligt vår mening inte en rättvisande bild av den prövning domstolen i det sammanhanget har att göra. Väsentlighetskravet kan leda till

en felaktig uppfattning om från vilken utgångspunkt valet handläggnings-

av form skall ske. Man når ett bättre resultat att låta avvägningar

genom av denna typ ingå i en allmän prövning av att grupprättegången både är ett bättre alternativ än andra processformer och erbjuder i sig lämplig

en handläggningsform.

Vissa andra frågor

Kravet på att grupptalan skall röra en för gruppen eller

gemensam likartad fråga kommer alltså att vara knutet till i målet åberopade rättsfakta. Härigenom koncentreras prövningen rekvisitet till den

av grund för talan som käranden gör gällande. Varken yrkande eller bevisning kommer sålunda att inverka bedömningen talan är

av om representativ för gruppen. Det är dock tydligt att domstolen inte kommer att kunna bortse från yrkanden och bevisfrågor när den skall

avgöra om en talan för eller mot en grupp skall tas upp eller inte. Vi behandlar i detta avsnitt på vilket sätt rätten skall väga in dessa förhållanden när en sådan talan väcks.

Det behöver inte vara något hinder i sig mot grupptalan att den som företräder gruppen framställer flera yrkanden som hänför sig till skilda gruppmedlemmar. Tvärtom kommer det vid fullgörelsetalan

om skadestånd som regel att vara uppenbart att ersättning skall utgå till de skadelidande med olika belopp. Men också i andra fall kan tänka

man sig att det framställs flera yrkanden vid sidan varandra. Yrkandena

av kan skilja sig sinsemellan både i kvantitativt, i det nyssnämnda

som ersättningsfallet, och i kvalitativt hänseende. Exempel på det senare är att det vid fel i vara förs talan till förmån för vissa gruppmedlemmar om hävning och för andra köpares räkning nedsättning köpeskilling-

om av en. På motsvarande sätt kan en kärande framställa olika yrkanden mot skilda medlemmar i en grupp på svarandesidan.

Huruvida grupprättegång lämplig processform för hantering av

är en anspråk med olika yrkanden kommer till stor del att bero vilka tvistefrågorna är och hur de är konstruerade. Om det t.ex. i en skadeståndsprocess råder tvist i culpafrågan men är ostridigt hur ersättningen skall beräknas saknas det anledning att låta förekomsten av flera yrkanden inverka negativt på prövningen av om en grupprättegång skall tillåtas. Detsamma kan gälla om ersättningen kan bestämmas utifrån matematiska formler, schablontabeller eller dylikt. Och i det ovan angivna köpmålet behöver de olika yrkandena inte tillmätas någon

64 Kapitel 12

självständig betydelse om tvisten endast gäller frågan om varorna har varit felaktiga eller inte.

Olikheterna i yrkandena avspeglar här en skillnad i grunderna för talan för eller mot gruppmedlemmarna och kommer därmed att få betydelse vid prövningen av om talan rör en eller flera för gruppen gemensamma eller likartade omständigheter. Förekomsten av olika yrkanden kommer dessutom, samma sätt som skillnader i grunderna, att inverka bedömningen av grupprättegången som det bästa tillgängliga processalternativet och som en i sig lämplig handläggningsform.

Att olika gruppmedlemmar har eller utsätts för skilda yrkanden kommer som regel att ställa större krav på gruppföreträdaren än om det föreligger en alltigenom homogen grupp. Vårt förslag innehåller en särskild processförutsättning om att den som vill föra grupptalan på ett adekvat sätt skall kunna företräda gruppmedlemmarnas intressen i processen. Menar domstolen att förekomsten av flera yrkanden innebär en risk för intressekonflikt mellan gruppföreträdaren och vissa gruppmedlemmar skall domstolen kunna avvisa talan. Rätten får också möjlighet att, om det är lämpligt, upprätta undergrupper med särskilda gruppföreträdare eller förordna att vissa tvistefrågor skall avgöras i särskild ordning. Samma handlingsalternativ kommer att stå domstolen till buds om gruppen representeras svarandesidan.

Vår bedömning är således att de processförutsättningar som vi ställer upp för att en grupprättegång skall vara tillåten kommer att ge tillräckliga möjligheter att beakta sådana särskilda problem som kan uppstå genom att olika delar av gruppen har eller utsätts för skilda yrkanden. Det finns därför inget behov av en uttrycklig reglering av den senare frågan.

Förhållandena är i stort desamma när det gäller olikheter i bevisningen mellan gruppmedlemmars anspråk. Det blir framför allt när anspråk grundas olikartade rättsfakta som det kan uppstå större diskrepanser i bevishänseende mellan anspråk som omfattas av talan. Men också likartade rättsfakta kan skilja sig i utredningshänseende. Oavsett om bevisningen hänför sig till omständigheter som berör hela gruppen eller till individuella förhållanden kommer emellertid behovet av tids- och kostnadskrävande bevisning för att utreda vissa anspråk att påverka domstolens bedömning av grupprättegångens tillåtlighet. Bevisfrågorna kan sålunda få betydelse för bedömningen av bl.a. att grupprättegång är ett bättre processalternativ än t.ex. pilotrnål och kumulation, att en sådan rättegång är en i övrigt lämplig handläggningsform och att gruppföreträdaren har förutsättningar att på ett fullgott sätt ta till vara gruppmedlemmarnas intressen.

Särskilda förutsättningar 65

12.2.4 En särskild kostnadsspärr

Att införa regler om grupptalan har b1.a. till syfte att göra det möjligt att rättsligt driva igenom gruppanspråk i dag inte görs gällande

som därför att anspråken är för små i förhållande till de kostnader och olägenheter i övrigt som följer med reguljär rättegång. Preventions-

en hänsyn, behovet av prejudikatbildning osv. kräver att också anspråk

av individuellt litet värde kan bli föremål för rättslig prövning.

Är anspråken små och antalet gruppmedlemmar stort kan kostnaderna för att distribuera inprocessade medel till respektive ersättningsberättigad ibland komma att överstiga anspråkens sammanlagda värde. Särskilt om gruppmedlemmarna inte är identifierade i rättegången, gruppen består t.ex. av samtliga köpare av en viss kosmetikaprodukt, kan det visa sig tids- och kostnadskrävande att underrätta presumtiva anspråkshavare, pröva riktigheten i framställda krav och fördela ersättningen.

Tas kostnaden för detta ut ur det belopp som gruppen tillerkänns genom domen är risken att var och en av medlemmarna erhåller en mycket ringa ersättning. Och överstiger kostnaderna anspråkens totala värde kan man hamna i den situationen att inprocessade medel används till att utreda vem som är ersättningsberättigad, utan att det blir pengar över att dela ut.

Belastas kostnaden i fråga gruppens motpart kommer den ekonomiska börda som läggs honom att stå i orimlig proportion till den rättskränkning som anspråken grundas på. Sanktionen kan bli dubbelt eller flerdubbelt kännbar jämfört med hur situationen är vid en individuell rättegång. Särskilt betänklig är denna konsekvens om motparten är beredd att frivilligt göra rätt för sig i enlighet med domen. Det får anses strida mot vedertagen rättsuppfattning att en förlorande part i sådant fall skall belastas med särskilda kostnader för verkställighet av domen.

Mot bakgrund av dessa förhållanden kan det övervägas att som en särskild processförutsättning ställa upp att grupptalan inte är tillåten om kostnaderna för rättegången och verkställighet av en bifallande dom kan beräknas överstiga de totala anspråkens värde. En bestämmelse av sådant slag återfinns b1.a. i the Federal Court of Australia Amendment Act 1991.

En sådan begränsning medför en påtaglig inskränkning i grupptalaninstitutets förmåga att bota bristerna i det processuella rättsskyddets preventiva och rättsbildande funktioner. Det kan goda grunder antas att rättegången som ett realistiskt sanktionsinstrument har en särskild preventiv betydelse när det gäller handlanden som leder till ett stort antal små rättskränkningar, där kompensationsmöjligheten inte är ett tillräckligt incitament för enskilda att agera. På samma sätt är det viktigt att underlätta tillkomsten av prejudikat och annan rättsbildande verksam-

66 Kapitel 12

het inom domstolarna, utan att talan är beroende av att den leder till omedelbar kompensation för försumbara rättsförluster.

Vi menar därför att det kan övervägas att tillåta en grupptalan även om det kan antas att de enskilda gruppmedlemmarna kommer att kompenseras endast delvis eller inte alls. För att göra detta möjligt krävs regler om en förenklad beräkning och fördelning av ersättning i grupptalanrnål. I de fall kompensation inte alls kan påräknas för de enskilda gruppmedlemmarna måste domstolen ges möjlighet att förordna om användning av inprocessade medel på något annat sätt som står i överensstämmelse med gruppens intressen s.k. fluid recovery- eller

cyprésteknik.

Att införa sådana nya principer och tekniker kräver ändringar i materiella ersättningsregler. Även vi denna fråga viktig

om anser att är har vi inte kunna företa de särskilda överväganden som ett reforrnförslag i denna del kräver. Som redovisas i kapitel 17 ger dock redan gällande principer inom svensk ersättningsrätt möjlighet att införa regler om att domstol får döma ut en ackumulerad ersättning som fördelas bland anspråkshavarna enligt ett särskilt förfarande. Vårt lagförslag innehåller föreskrifter om detta.

Det kan i en sådan ersättningssituation inträffa att kostnaderna för distribution av ersättning är orimligt höga i förhållande till den utdömda totalersättningen. En fullgörelsetalan som inte ger ekonomiskt utbyte för gruppmedlemmarna eller som ger endast ringa ersättning till dem framstår enligt vår mening som onödig. Det får i så fall anses tillräckligt att käranden kan föra fastställelsetalan Man kan därför inte helt bortse från nyttan av en kostnadsbestärmnelse av det slaget som återfinns i the Federal Court of Australia Amendment Act. Vårt förslag till lag om grupprättegång innehåller följaktligen en regel av liknande art.

12.2.5¶Grupprättegång det bästa processalternativet

-

Syftet med att införa regler om grupptalan i svensk rätt är att därigenom förbättra rättsskyddet för människor med samma eller likartade anspråk. Grupptalan är avsedd att fylla brister i det rådande processuella regelsystemet när det gäller möjligheterna att ta till vara gruppanspråk. Dessutom föreslår vi att det införs regler om grupptalan med gruppen på svarandesidan när en sådan taleform kan antas leda till främst påtagliga processekonomiska vinster.

För att uppnå dessa effekter krävs att grupprättegången utformas på ett sätt som i flera avseenden skiljer sig från den sedvanliga processen. Det särskilda förfarandet medför att en grupprättegång ibland kommer att kräva en större arbetsinsats från domstolens sida än en individuell

Särskilda förutsättningar 67

talan. En sådan rättegång kan också i vissa fall bli tids- och

mer kostnadskrävande för gruppens motpart än andra processformer.

Det är med hänsyn till skäl dessa viktigt att grupptalanförfarandet

som förbehålls situationer där det föreligger ett verkligt behov

av en ny taleform. Står andra processvägar kumulation, pilotmål m.fl. öppna

- skall dessa användas, om de är likvärdiga med grupprättegång i

en kostnadshänseende, med avseende på tidsåtgång Man kan i det

osv. sammanhanget dra paralleller till fakultativ kumulation enligt 14 kap. 6 § RB, som förutsätter att en gemensam handläggning är till för

gagn utredningen. På motsvarande sätt bör en talan för eller mot

en grupp tillåtas endast om man når ett bättre rättsskydd eller rättsskydd,

samma men till en lägre kostnad och mindre besvär, än gällande taleformer tillhandahåller.

Vi menar därför att det som en särskild processförutsättning skall ställas upp att en grupprättegång framstår som ett i det särskilda fallet bättre alternativ än andra tillgängliga former för att anspråken i fråga rättsligt prövade. Men när skall grupprättegång den bästa

anses som processformen Vilka förhållanden skall prövningen grundas på

Dessa frågor behandlas här med utgångspunkt från bl.a. den anspråkstyp talan rör, vilka andra tillgängliga sanktionsmekanismer bör

som beaktas och talans konsekvenser för domstol, gruppmedlemmar, motpart och andra.

Typ av anspråk

Vi har tidigare fast uppmärksamhet den skiljelinje går mellan

som anspråk som har ett sådant värde att rättegång framstår

en som ekonomiskt försvarbar och anspråk vars värde gör en process orealistisk avsnitt 4.1. I samband med det har vi också angett att medan vissa anspråk är individuellt processbara en framgångsrik talan ett

ger ekonomiskt överskott är andra anspråk icke-individuellt processbara de förutsätter en representativ talan för att nettobehållning eller

ge en t.o.m. processimmuna anspråkens genomdrivande leder aldrig till

en ekonomisk vinst för anspråkshavaren.

När man bedömer grupprättegångens förtjänster och nackdelar jämfört med andra alternativ för att driva igenom gruppanspråk är det väsentligt att skilja mellan dessa olika anspråkstyper. Det är endast i de fall där

en individuell rättegång eller någon form för att ta till

annan vara anspråket framstår som realistisk som det kan göras egentlig

en jämförelse mellan grupprättegången och andra handläggningsformer. l annat fall kommer en grupptalanprocess att det enda tillgängliga

vara verktyget att använda för att hävda ett anspråk rättsligt. Och jämfört

68 Kapitel 12

med ingen process alls får en sådan process alltid eller aldrig betraktas som det bästa alternativet, beroende ur vilken synvinkel man

ser saken: å ena sidan öppnar en grupprättegång möjlighet för käranden och medlemmarna i gruppen att få sin rätt tillgodosedd men å andra sidan innebär rättegången kostnader för domstolen och för motparten

som annars inte skulle ha uppstått.

Med utgångspunkt från detta menar vi att kravet att grupprätte-

en gång är den bästa formen för rättslig hantering anspråken skall

en av gälla endast om det finns andra reella möjligheter att göra gällande kärandens och gruppmedlemmarnas intressen. Det kan dock inte krävas att domstolen skall göra en ingående prövning av om varje enskilt anspråk kan antas komma att hävdas rättsligt annat sätt, om talan för eller mot gruppen inte tillåts. Det får anses tillräckligt att domstolen konstaterar att så är fallet beträffande flertalet anspråk som talan omfattar.

Är grupprättegång det enda realistiska alternativet skall domstolen följaktligen inte göra någon prövning av förevarande rekvisit. I stället får prövningen inriktas om en sådan process är en i övrigt lämplig handläggningsform se avsnitt 12.2.7.

Vilka alternativ som skall tjäna som jämförelsegrund

Grupprättegångens för- och nackdelar måste självklart bedömas i förhållande till andra former för att göra gruppanspråk gällande vid domstol. De senare kan delas upp i tre kategorier: 1 varje anspråk blir föremål för process i enskilda rättegångar, 2 gruppmedlemmarna för talan individuellt i en och samma rättegång kumulation och 3 ett eller flera anspråk prövas som pilotmål.

Alternativet med individuella rättegångar bör omfatta såväl att samtliga eller de flesta gruppmedlemmar processar samtidigt vid ett flertal domstolar som att någon eller några i gruppen processar först medan övriga medlemmar låter utgången i dessa mål bestämma om de skall väcka talan eller inte, utan att det föreligger ett sådant organiserat samarbete som utmärker pilotmålsmetoden.

Möjligheten till kumulation skall bedömas med beaktande av att talan vid olika underrätter kan förenas vid en domstol 14 kap. 7 a § RB och att målen kan särskiljas efter t.ex. mellandom över en gemensam rättseller sakfråga. Hänsyn skall också tas till vilka utsikter det finns för den som väcker grupptalan att i stället samla in fullmakter från gruppmedlemmarna och själv eller genom någon annan processa som ombud för deras räkning.

Särskilda förutsättningar 69

Pilotmålsmetoden måste värderas bl.a. efter de faktiska möjligheterna att organisera gruppen så att de mest lämpliga pilotanspråken kan väljas ut och med hänsyn till den homogenitet som gruppen kan antas uppvisa. Också motpartens förväntade inställning till metoden och hans vilja att gentemot övriga gruppmedlemmar frivilligt rätta sig efter en ogynnsam dom måste vägas in i bedömningen.

En annan fråga är om det bör ske en jämförelse också i förhållande till andra former av grupptalan än den som väckts. Bör t.ex. en enskild grupptalan kunna avvisas därför att domstolen bedömer att en offentlig grupptalan eller en organisationstalan är ett bättre alternativ

Sådana awägningar förutsätter att det kan konstateras att någon annan är beredd att väcka grupptalan. Det kan då visserligen framstå som lämpligare att grupptalan förs i en annan form än den först väckta talan. Vi har emellertid föredragit att lösa den frågan genom särskilda regler om litispendens, kumulation och byte av gruppföreträdare.

I kapitel 6 har vi gått igenom flera sätt vilka gruppanspråk kan göras gällande i dag. Bland tillgängliga sanktionsmekanismer återfinns flera utomprocessuella instanser, såsom nämnder och administrativa myndigheter. Frågan är om dessa alternativ bör beaktas när det tas ställning till om grupptalan är det bästa sättet att göra gällande anspråken i fråga.

Man måste i det sammanhanget göra en jämförelse mellan det resultat rättegången syftar att leda till och det som en prövning vid ett alternativt sanlctionsorgan kan förväntas mynna ut En talan vid domstol som bifalls innebär att käranden får en exekutionstitel eller att det fastställs ett visst rättsförhållande, t.ex. att svaranden är skadeståndsskyldig eller att ett avtalsvillkor är oskäligt och därför inte tillämpligt. Det är sällan motsvarande resultat kan uppnås på utomprocessuell väg. Sanktionsmekanismerna är inkommensurabla.

En annan viktig faktor att beakta är att tillgången till andra former för prövning av ett rättsligt anspråk enligt gällande rätt normalt inte inverkar

möjligheten att göra anspråket till föremål för domstolsprövning. Visserligen kan det pekas bestämmelser som ger ett administrativt förfarande företräde framför en civilrättslig talan. Sålunda gäller enligt 36 § miljöskyddslagen att en förbudstalan vid allmän domstol skall förklaras vilande, om det inleds ett administrativt tillståndsförfarande enligt lagen. Denna typ av bestämmelser grundar sig dock på speciella överväganden giltiga för en begränsad fråga. Det är en annan sak att införa en obligatorisk Vägning mellan talan vid domstol och utomprocessuella förfaranden för att konstatera vilket alternativ som är lämpligast. En sådan prövning kräver generella överväganden angående olika instansers kompetens och skicklighet som det inte bör ligga på rätten i ett enskilt mål att företa. Det är en fråga för lagstiftaren att ta ställning

70 Kapitel 12

till. Följaktligen vi att domstolen skall bortse från

anser utomprocessuella alternativ, om inte annat framgår av särskilda bestämmelser.

Det som sagts här har varit inriktat i första hand talan någon

som vill föra som kärande till förmån för en grupp. Saken ter sig emellertid på ungefårligen samma sätt när det gäller grupptalan svarandesidan. Också i sådant fall blir det framför allt kumulation och pilotmål som får tjäna som inomprocessuella jämförelseobjekt.

Handläggningsmässiga faktorer

En naturlig utgångspunkt för en jämförelse mellan olika processformer är de skillnader som föreligger i fråga talans handläggning vid

om domstolen. Som vi berört tidigare kräver den representativa

processen i allmänhet särskilda procedurer och rutiner avviker från dem

som som gäller för tvistemål i allmänhet. Det är nödvändigt att rätten gör klart vilka tids- och kostnadsmässiga besparingar och fördyringar

som en grupprättegång medför i detta hänseende, jämfört med t.ex. kumulation och pilotmål, för att den skall kunna avgöra rättegångsformen är det

om bästa processalternativet.

Vid små grupper blir det regel inte fråga några större

som om skillnader i tidsåtgång och kostnader mellan grupprättegång och ett

en antal individuella processer. Beroende förhållandena i det enskilda målet kan ibland representativ i andra fall kumulation eller

process, pilotmålsmetoden, framstå den från strikt handläggningssynpunkt

som bästa processformen. Det torde dock vara endast i undantagsfall som processekonomiska vinster ensamma kommer att motivera grupprätte-

en gång när antalet gruppmedlemmar är få.

Det ligger annorlunda till om gruppen består ett stort antal

av anspråkshavare. Allmänt kan sägas att fler gruppmedlemmar desto svårare är det att lösa tvistefrâgorna gemensamt användande

genom av kumulation eller pilotmål. En grupprättegång kommer här regel att

som uppvisa klara fördelar när det gäller att tillgodose kraven att förfarandet skall vara snabbt, billigt och enkelt.

Här finns anledning att framhäva betydelsen att den inleder

av som en grupprättegång beskriver gruppen på ett sådant sätt att de handläggningsmässiga vinsterna med en representativ talan inte går förlorade. Arbetet med att identifiera gruppens medlemmar, förändringar

av gruppens omfång under processens gång osv. kan innebära betydande merkostnader och fördröjning av målets avgörande. En alltför vag eller precis, liksom en för vid eller inskränkt, gruppbestämning kan få till följd att grupptalan inte framstår som den ur processekonomisk synvinkel mest lämpliga taleformen.

Särskilda förutsättningar 71

Vi har tidigare kommit till slutsatsen att tillâtligheten av en talan för eller mot en grupp inte bör göras beroende av att anspråken vilar på väsentligen samma eller likartad grund. Relationen mellan å ena sidan rätts- och sakfrågor som är gemensamma eller likartade för gruppen och å andra sidan individuella förhållanden får i stället vägas in vid bedömningen av om en grupprättegång är det bästa processalternativet och en i sig lämplig handläggningsform.

Förekomsten av individuella förhållanden kommer som regel att komplicera användandet av grupprättegång. De blir dock inget absolut hinder mot en sådan process, ens i fall då de gemensamma frågorna är i såväl kvantitativt mindertal som kvalitativt underläge. Bestämmelser om upprättande av undergrupper, efterföljande individuell tvistlösning och andra särskilda handläggningsregler kommer att göra det möjligt att inom grupptalanprocessens ramar hantera också till viss del disparata anspråk. Som jämförelseobjekt får i sådant fall främst tjäna dels pilotmålsmetoden, dels ett kumulationsförfarande där de gemensamma tvistefrågorna avgörs genom mellandom och de individuella förhållande-

prövas var för sig efter det att de olika käromålen har skilts åt. na

Man måste vid en sådan avvägning beakta att en grupprättegång i vissa fall kan leda till ett annat resultat för den enskilde gruppmedlemmen än en individuell process. Vi tänker då på den situationen att det samtidigt med en grupptalanreform, eller därefter, införs regler om nya och förenklade metoder för beräkning av skadestånd och annan ersättning. Utfallet kan i så fall bli att vissa medlemmar får

av processen något än vad de är berättigade till medan andra erhåller för liten

mer ersättning. Detta motiveras dock av att grupptalan normalt kommer att

det enda sättet för anspråkshavarna att få någon ersättning alls. vara

Hänsyn måste också tas till att rätten vid grupprättegång får

en ansvaret för att i inte aktivt deltagande gruppmedlemmars

processen intressen tas till ett rättssäkert och ändamålsenligt sätt. Domsto-

vara lens processledande roll framhävs tydligare.

Grupptalans betydelse för domstolen och gruppens motpart

Konsekvenserna för domstolen om en talan förs enligt lagen om

av grupprättegång eller bara enligt rättegångsbalken kommer i stort att sammanfalla med de processekonomiska vinster och förluster som diskuterats ovan. En grupprättegång kan emellertid komma att påverka domstolens arbete också ett annat plan, som vi har berört endast kort i det föregående.

Man kan räkna med att mål där det förs grupptalan i flera fall ställer större krav domarens förmåga att utöva formell och materiell pro-

72 Kapitel 12

cessledning. En talan som rör en stor grupp, eller flera större grupper

både kärande- och svarandesidan, blir inte sällan administrativt

mer svårhanterlig jämfört med en sedvanlig process. Domaren får dessutom vara beredd att gripa i rättegången för att skydda passiva

gruppmedlemmars intressen, särskilt vid t.ex. förlikning och återkallelse.

En grupprättegång kommer således ibland att vara tämligen arbetskrävande. Dess handläggning kan innebära ett betydande merarbete för den domstol där talan tas upp jämfört med gruppmedlemmarna

om väcker talan individuellt. I det senare fallet sprids kanske processerna många underrätter och endast någon eller ett mindre antal rättegångar kommer till stånd vid den domstol där talan för eller mot gruppen har väckts.

Genom att jämföra grupprättegången med andra processformer skall domstolen söka klarlägga på vilket sätt gruppmedlemmarna bäst kan få sina anspråk tillgodosedda, med beaktande av kraven ett snabbt, enkelt och billigt förfarande. Att prövningen kan resultera i en ökad arbetsbelastning för den enskilda domstolen är i det sammanhanget

en följd av strävan att koncentrera prövningen och

av gemensamma likartade omständigheter till ett forum. För domstolarna i stort, och därmed för samhället, innebär koncentrationen en kostnadsbesparing. Det kan därför inte komma i fråga att den domstol där grupptalan aktualiseras låter besvär och olägenheter det slaget påverka bedöm-

av ningen av om en grupprättegång är det bästa processalternativet.

De besparingar och fördyringar som förfarandet enligt lagen om grupprättegång sålunda kan medföra kommer också att inverka på den tid och de kostnader som gruppens motpart tvingas att lägga ner på processen. Det görs i debatten utomlands ibland gällande att en grupptalanprocess kan få så allvarliga ekonomiska konsekvenser för gruppens motpart att han blir mer eller mindre ruinerad. Påståenden förekommer om att företag tvingas lägga ner sin verksamhet, gå i konkurs osv. som en direkt följd av en grupptalan. Man kan inte utan vidare bortse från dessa farhågor men frågan kan betraktas ur flera synvinklar.

Den som handlar på ett rättsstridigt sätt och därigenom orsakar skada eller förlust för ett stort antal personer måste räkna med att ersättningsskyldigheten kan uppgå till ett betydande sammanlagt belopp. Gmpptalan kan vara ett effektivare instrument att utkräva ansvar. Den reella ekonomiska belastningen för den ersättningsskyldige blir i sådant fall större. Konsekvenserna av orättshandlingen beror emellertid inte de processuella reglerna utan på den materiella bestämmelsen om ersättningsansvar. De ekonomiska följderna för gruppens motpart är i sådant fall inte något hållbart argument mot grupptalan. Det kan inte rimligen

Särskilda förutsättningar 73

hävdas att en taleform skall vara otillåten därför att den bra

ger möjligheter att driva igenom rättsligt grundade anspråk.

En grupptalan kan dock allvarliga ekonomiska följder också för den som vinner processen mot gruppen. Vi tänker då förhållanden

som att parten har kostnader under rättegångens förlopp vilket kan skapa finansiella problem och att han riskerar att inte få sina rättegångskostnader ersatta av gruppens företrädare.

Man kan hävda att detta är risker som en part alltid får bära i en rättegång. Att kräva ekonomiska garantier från den väcker talan

som innebär att de som har det ekonomiskt sämst ställt i samhället stängs ute från rätten att till domstol för att få ett rättsligt anspråk prövat. Vid grupptalan kan man å andra sidan väga in att taleformen är ett alternativ vid sidan av möjligheten för varje enskild anspråkshavare att

egen hand göra sin rätt gällande och att talan kan medföra särskilda besvär och kostnader för motparten som inte uppstår vid individuell

en process. Vi vill därför inte ställa oss avvisande till påståendet att grupptalan ibland motiverar någon form av ekonomiskt skyddsnät för den blir

som utsatt för en sakligt ogrundad talan.

Vårt förslag till lag om grupprättegång innehåller bestämmelser som tillgodoser bl.a. dessa hänsyn. Sålunda förordar vi att ekonomiska förhållanden skall vägas in i bedömningen av om den som vill väcka enskild grupptalan eller organisationstalan är lämplig som gruppföreträdare. Detta ger ett bättre ekonomiskt skydd för den som vinner en process mot gruppen än det som erbjuds en svarande i en individuell process.

Sammanfattningsvis menar vi därför att det kommer att saknas anledning för domstolen att låta ekonomiska olägenheter av denna karaktär för motparten påverka bedömningen av om grupptalan är en bättre metod för att hävda gruppanspråk rättsligt än andra tillgängliga alternativ.

Gruppmedlemmens intresse av en individuell process

Vid en grupptalan får de gruppmedlemmar som inte uppträder som grupprepresentant begränsade möjligheter att påverka skeendet i rättegången. En medlem kommer visserligen att kunna intervenera och därigenom få ställning som part, men det utmärkande för den representativa processen är just att övriga medlemmar förhåller sig passiva och inte själva agerar vid domstolen. l annat fall blir skillnaderna små jämfört med ett kumulationsförfarande.

När man bedömer grupprättegångens värde som processalternativ måste det därför vägas in i vilken mån gruppmedlemmar har

enskilda

74 Kapitel 12

önskemål om att själva föra talan angående sina anspråk. Särskilt när anspråken gäller större skadestånd eller rättsförhållanden som ger upphov till starka känslomässiga reaktioner t.ex. närmiljöstörningar kan det inte sällan antas att människor känner behov av att företa egna åtgärder eller att delta aktivt i ett samfällt agerande.

Domstolen kommer som regel inte att ha underlag för att redan när talan väcks bedöma medlemmarnas inställning till grupptalan. Det är först sedan samtliga i gruppen har underrättats om rättegången och beretts tillfälle att träda ur processen som det kommer att stå klart om en grupprättegång är den i detta hänseende lämpligaste processformen. Gruppen kan i det skedet ha minimerats så att talan lika väl kan föras av alla medlemmar individuellt eller med användande av pilotmål. Det kan också vara så att en framgångsrik process förutsätter att merparten av gruppen omfattas av talan, såsom ibland vid förbudstalan enligt miljöskyddslagen.

Att det samtidigt som grupptalan väcks pågår individuella processer kan tyda på en mer allmänt förekommande vilja hos anspråkshavarna att processa på egen hand. Det är dock inte säkert att så är fallet. Flera av dem som väckt talan kanske föredrar att vara passiva gruppmedlemmar i stället för parter med kostnadsansvar osv. En någorlunda säker slutsats om en grupprättegångs eventuella företräde framför andra processformer förutsätter även i sådana fall att man inväntar och ser hur många gruppmedlemmar som väljer att ställa sig utanför processgemenskapen.

Den enskilde gruppmedlemmens intresse av att hans anspråk prövas genom en grupptalan kan påverkas av de särskilda handläggningsregler som gäller för sådan talan. Domstolens ansvar att värna om passiva medlemmars rätt, förenklade principer för beräkning och fördelning av ersättning och ett ökat tryck på motparten att frivilligt rätta sig efter en dom är exempel faktorer som kan göra grupptalan tilltalande för den enskilde.

En grupprättegång kan också ha den fördelen att domstolen får ett bättre bedömningsunderlag för att avgöra rättstvister som angår många människor, utan att de materiella bestämmelserna direkt förutsätter en samtidig prövning av samtliga anspråk som synes vara fallet vid förbudstalan enligt miljöskyddslagen. Exempelvis kan prövningen av ett avtalsvillkors skälighet enligt 36 § avtalslagen påverkas av att det i processen presenteras en mer övergripande och mångfacetterad bild av villkorets effekter i flera likartade avtalsförhållanden. Grupptalan kan i ett sådant fall få positiva effekter också för personer som står utanför gruppen, vilket domstolen inte bör stå främmande för att beakta när den bedömer förtjänsterna med en sådan talan.

Särskilda förutsättningar 75

överväganden i övrigt

Det går inte att ge detaljerade riktlinjer för hur avvägningar

av förevarande slag bör ske. Domstolen får tämligen fria händer

ges att utifrån omständigheterna i det särskilda fallet pröva grupptalanprocessens eventuella företräde framför andra tillgängliga former för att göra gruppanspråken gällande rättsligt.

En allmän utgångspunkt är dock att domstolen, på för många

ett jurister annorlunda och nytt sätt, måste uppmärksamma det syfte

som talan för eller mot en grupp i det särskilda fallet är tänkt att tjäna. Den representativa processen kommer i motsats till kumulation och pilotrnål inte alltid i första hand att motiveras processekonomiska hänsyn. En

av grupprättegång kan lika väl framstå som behövlig för att nå ökad reparation, prevention eller prejudikatbildning. För att nå dessa effekter kan det t.o.m. vara nödvändigt att acceptera processekonomiska förluster jämfört med andra handläggningsformer.

Det är således viktigt att domstolen inte låter processekonomiska överväganden få alltför stort inflytande bedömningen

av om en grupprättegång är ett bättre processalternativ än andra former talan

av eller sätt att göra anspråk gällande. Domstolens prövning skall inriktas på om en sådan rättegång är det bästa sättet för effektiv medverkan

en till förverkligandet av de ändamål ligger bakom de materiella

som rättsregler som gruppanspråken grundas på. Det förtjänar i det

sammanhanget nämnas att ändamålen inte alltid framgår direkt rättsreglernas

av ordalydelse.

Vid grupptalan svarandesidan kan man räkna med att det i första hand blir processekonomiska överväganden som avgör grupprätte-

om en gång bör tillåtas eller inte. Andra hänsyn kan dock göra sig gällande, såsom att en gemensam handläggning minskar risken för motstridiga avgöranden.

12.2.6¶Grupptalan skall hanterlig

vara

Vi har i det föregående som förutsättningar för att talan för eller

mot en grupp skall få tas upp till prövning angett att det skall finnas

en avgränsbar grupp, att talan måste grundas på eller flera för

en gruppen gemensamma eller likartade omständigheter och att det stora flertalet anspråk som talan angår inte lika väl kan göras gällande talan för

genom eller mot gruppmedlemmarna individuellt.

Att rekvisiten är uppfyllda kommer emellertid

inte i sig att garantera att grupprättegången är en i varje särskilt mål lämplig processform. De speciella förfaranderegler som kommer att känneteckna den representati-

76 Kapitel 12 i

va processen kan medföra att rättegången blir så Otymplig och ohanterbar att talan för eller mot en grupp rimligen inte bör tillåtas, även om den vid en bedömning enligt ovan framstår som den bästa taleformen. Påståendet är inte så motsägelsefullt som först kan tyckas. Vid ickeindividuellt processbara och processirnmuna anspråk får lämplighetskravet en särskild aktualitet genom att det i sådant fall många gånger saknas alternativa vägar att göra anspråken gällande.

En faktor som kan få en grupprättegång att verka olämplig är förekomsten av ett stort antal individuella omtändigheter. Som framgått ovan skall tvistefrâgor som hänför sig till enstaka gruppmedlemmar inte vara något hinder mot att talan anses grunda sig likartade rättsfakta och att en grupprättegång betraktas som det bästa processalternativet. Vi har i det sammanhanget avvisat tanken en kvalitativ eller kvantitativ Vägning mellan å ena sidan gemensamma eller likartade omständigheter och å andra sidan individuella förhållanden. I stället förordar att talans tillåtlighet i det hänseendet bör avgöras i samband med en allmän lämplighetsbedömning.

Det är inte svårt att tänka sig situationer där grunder och invändningar hänförliga till enskilda gruppmedlemmar avsevärt kommer att försvåra genomförandet av en representativ process. Nästan alla former

ersättningstalan kräver utredning som förutsätter medverkan från den av enskilde anspråkshavaren, om inte ersättningen är ostridig eller kan beräknas med hjälp av förhållandevis enkla matematiska formler och dylikt. Men också i andra slags mål kan individuella förhållanden förekomma. invändningar om preskription, bristande reklamation och medvållande är bara några exempel omständigheter som kan kräva särskilda åtgärder och därigenom försvåra en gemensam handläggning.

Ibland kommer förekomsten av individuella förhållanden att leda till att andra former för att göra gällande anspråken framstår som bättre alternativ än grupprättegång. En sådan process kan då avvisas grund av att det brister i den processförutsättning som diskuteras i avsnitt 12.2.5. I andra fall är emellertid talan för eller mot en grupp det enda realistiska alternativet, som när anspråken uppgår till individuellt små värden. Fall kan också tänkas där andra processalternativ visserligen är tänkbara men bedöms som klart olämpligare än en grupprättegång. Exempel det är att anspråken är så stora att en individuell process är försvarbar antalet anspråkshavare är så många att kumulation eller

men pilotmålsmetoden är praktiskt ohanterbara processformer.

En grupprättegång bör i de båda senare situationerna kunna awisas som en olämplig processform om det t.ex. föreligger ett stort antal individuella förhållanden. Saknas det andra tillgängliga alternativ kan avvisningen visserligen leda till rättsförluster för hela eller en stor del av gruppen. Detta måste emellertid i viss utsträckning accepteras.

Särskilda förutsättningar 77

Bristerna i det processuella regelsystemet kan i sådant fall föranleda ändringar i de materiella reglerna så att det blir möjligt att vid domstol göra gällande anspråk som grundas på dem. Men det går att åstadkomma en hel del i denna riktning också inom ramen för representativ

en process.

För att vidga möjligheterna till grupprättegång i situationer de

som nu berörda menar att det bör övervägas att införa regler om

nya förenklade principer för beräkning och fördelning skadestånd. Genom

av ökad användning av generaliseringar, schabloniseringar och skälighetsuppskattningar kan betydelsen av individuella förhållanden för beräkning av skada och förlust minskas väsentligt. Vi tror att detta kan medverka till att förbättra de materiella ersättningsreglernas reparativa och preventiva effekt. Som framhållits tidigare presenterar vi dock inga författningsförslag i dessa frågor.

Däremot föreslår att domstolen ges möjlighet att meddela s.k. särskild mellandom och ge anvisningar att individuella tvistefrågor

om skall lösas genom särskilda förfaranden. Till detta återkommer vi

senare se avsnitt 13.4.5.

En annan omständighet att beakta vid lämplighetsprövningen blir gruppens storlek. Det behöver inte vara någon nackdel i sig att talan omfattar ett stort antal personer. Rättspraxis i USA och Canada uppvisar class actions där gruppen har bestått av flera miljoner människor. Vilken gruppstorlek som kan accepteras får bero de rättsförhållanden som talan angår och behovet av undergrupper, efterföljande tvistlösningsförfaranden osv.

Det är i det sammanhanget viktigt att gruppen inte bara är avgränsbar utan dessutom lämpligt bestämd i övrigt. Att man enkelt kan avgöra vem som ingår i gruppen kommer inte alltid att medföra att har ett

gruppen lämpligt omfång. Vid en förbudstalan kan det t.ex. utan vidare stå klart vem som är gruppmedlem men gruppen vara för snävt beskriven för att domstolen skall få ett så allsidigt bedömningsunderlag den

som materiella tillåtlighetsregeln enligt gällande rätt förutsätter. Ett annat exempel är att en skadeståndstalan utformas olämpligt med hänsyn till bedömningen av kausalitets- och jämkningsfrâgor. Vi berör dessa problem vidare i författningskommentaren.

Med gruppens storlek sammanhänger de svårigheter kan uppstå

som i samband med underrättelse till medlemmar att

gruppens om en grupprättegång har inletts och i anledning av händelser som inträffar under rättegången. Det kan vara både tids- och kostnadsmässigt krävande att identifiera alla gruppmedlemmar och se till att var och en av dem får del av informationen i fråga.

Sättet på vilket underrättelsen sker spelar här en avgörande roll. Kostnaderna blir väsentligt högre om varje gruppmedlem underrättas

78 Kapitel 12

personligen jämfört med om man väljer ett kungörelseförfarande, särskilt om talan omfattar en stor grupp. Som beskrivs närmare i kapitel 16 får domstolen enligt vårt förslag ganska stor frihet att välja den underrättelseform som passar bäst i det enskilda målet. Domstolens ställningstagande i den frågan kommer att ingå som en naturlig och viktig del i prövningen av om grupprättegång är hanterbar processform.

en

Sammanfattningsvis menar vi således att det särskild

som en processförutsättning bör ställas upp att rätten finner den talan

som käranden vill föra är utformad på ett sätt är förenligt med de

som särskilda handläggningsregler som gäller för en grupprättegång. Rekvisitet kan formuleras så att talan skall kunna handläggas på ett effektivt och ändamålsenligt sätt.

12.2.7 Bedömning av talans lämplighet

De ovan diskuterade rekvisiten borgar för att en grupprättegång kommer till stånd endast när det finns klara fördelar med processformen jämfört med andra handläggningsalternativ. Processförutsättningarna syftar också till att säkerställa att grupprättegången är en i det särskilda fallet lämplig processform. Sistnämnda intention framgår bl.a. att talan för eller

av en mot en grupp kommer att vara tillåten bara om den kan handläggas ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Frågan är emellertid om detta ger ett fullgott skydd mot olämpliga rättegångar.

En synpunkt som kan anläggas i det sammanhanget är vad man kan kalla nyttoaspekten. Vilken vikt skall tillmätas det förhållandet att en framgångsrik process inte leder till direkt ekonomisk nytta för alla eller ens någon gruppmedlem Bör en grupprättegång vara utesluten i fråga om s.k. processimmuna anspråk

Som vi påpekat flera gånger behöver en civilprocess inte alltid i första hand ha en reparativ funktion. Det kan vara lika viktigt att rättegången leder till handlingsdirigering eller till att rättsläget på ett område klarläggs. Enligt vår mening är ibland dessa effekter så eftersträvansvärda att man tvingas acceptera att processen inte får någon reparativ verkan alls. En av de allvarligare bristerna i det processuella rättsskyddet i gällande rätt är just att civilprocessens preventiva och rättsbildande funktion inte fungerar, om inte behovet av reparation är tillräckligt stort för att motivera en process. För att komma till rätta med dessa problem förordar vi att man överväger att införa regler om förenklad beräkning av skadestånd och annan ersättning, om fondering av sålunda beräknad ersättning och om möjlighet för domstolen att förordna att medlen skall användas för ändamål som står i överensstämmelse med gruppens intresse se avsnitt 25.3.

Särskilda förutsättningar 79

Men även utan sådana reformer menar vi att grupprättegång kan

en medverka till att stärka de materiella rättsreglernas genomslagskraft i samhället, trots att kompensationssyftet inte är tillräckligt

starkt för att motivera en process. Det handlar då att väga samhällets och

om medborgarnas behov av prevention, prejudikatbildning mot de kost-

osv. nader en grupptalanprocess för med sig.

Som framgått ovan skall en grupprättegång där det förs fullgörelsetalan inte tillåtas om de kostnader oavsett utgången, belastar

som, gruppen t.ex. för förvaltning och distribution inprocessade och fonderade

av medel är orimligt höga i förhållande till anspråkens sammanlagda värde så att den enskilde gruppmedlemmen inte kan påräkna någon eller endast liten kompensation. Det finns emellertid också andra situationer

där en grupprättegång kan framstå olämplig från kostnadssynpunkt.

som

Sålunda kommer de övriga processförutsättningar vi föreslår inte

som att hindra en grupprättegång där kostnaderna för domstol och parter vida överstiger processföremålets värde. Det blir alltså fullt möjligt för någon att föra en talan som orsakar rättegångskostnader 100 000 kr för vardera parten angående anspråk med ett för gruppen sammanlagt värde av 10 000 kr. Enligt vår mening måste det finnas vissa spärrar mot tillkomsten av sådana processer.

Vid en reguljär rättegång gäller särskilda kostnadsregler för mål

om små värden. Därigenom motverkas uppkomsten alltför stora dispro-

av portioner mellan kostnaderna i målet och tvisteföremålets värde. Bestämmelserna kommer inte att vara tillämpliga i grupprättegång på

en grund av de särskilda regler rättens sammansättning skall gälla

om som vid en sådan process. Den förlorande parten i ett grupptalanmål kommer alltså att riskera att bli pålagd extra tung ekonomisk börda.

en

Ett sätt att motverka detta är att införa en motsvarande kostnadsbestämmelse vid grupprättegång där talan rör sammanlagt små belopp. Emellertid kan det i den typen av tvister finnas starka preventiva och rättsbildande motiv för talan berättigar ett fullt kostnadsansvar

en som för den förlorande parten. Processbenägenheten, och med det den preventiva verkan av processmöjligheten i sig, kommer därigenom att minska och försämra grupptalaninstitutets förmåga att bota brister i det processuella rättsskyddet för gruppanspråk. Införandet kostnads-

av en regel motsvarande den för småmål skulle göra ett antal grupprättegångar ekonomiskt oförsvarbara.

Sannolikheten är liten för att någon enskild tar på sig den

person kostnadsrisk som är förbunden med att driva ett kostsamt mål rör

som mindre belopp. Man kan därför goda grunder anta att grupptalanprocesser i preventivt och liknande syfte främst kommer att föras

av myndigheter eller större väletablerade organisationer. Därigenom

nås en viss garanti för att rättegångar inleds bara det finns ett påtagligt

om mer

80 Kapitel 12

behov att rättslig fråga blir klargjord eller av handlingsdirigering

av en eller liknande.

Det skall dock inte ses bort från risken att möjligheten att väcka grupptalan kan utnyttjas otillbörligt för att skada motparten. Farhågorna för s.k. legal blackmail har här visst fog. Detta kan emellertid förhindras genom en särskild regel som inte tillåter en talan som bedöms vara olämplig.

Motsvarande synpunkter gör sig gällande vid grupptalan svarandesidan. En talan mot en grupp bör sålunda inte tillåtas om de särskilda kostnader som handläggningsformen för med sig framstår som oproportionerligt höga i förhållande till de anspråk som talan rör.

Ytterligare en situation där en grupprättegång kan framstå som uppenbart olämplig är vid ansökan byte av handläggningsform se

om avsnitt l2.1.2 ovan. Som tidigare angetts anser att det inte bör finnas

bestämd bortre tidpunkt för när ett byte av taleform senast får ske. en En allmän utgångspunkt är dock att det normalt bör vara lättare att få till stånd ett byte vid rättegångens början än då målet är i ett avslutande skede av handläggningen.

För övergång till talan som rör en grupp måste krävas att detta

en en har handläggningsmässiga fördelar jämfört med andra alternativ för att driva gruppanspråken vid domstol. Rekvisitet om grupprättegång som den bästa processmetoden syftar till att säkerställa detta. Prövningen behöver dock inte innebära att en ändrad handläggningsform är mer lämplig än en fortsatt individuell talan när det gäller hanteringen av det anspråk är föremål för prövning i det redan pågående målet.

som Domstolens bedömning skall inriktas om talan för eller mot en grupp är den mest lämpliga taleformen för prövningen av samtliga anspråk.

Vi att det i normalfallen inte kan riktas någon invändning mot

anser att ett byte taleform kan försena och komplicera handläggningen i det

av redan pågående målet. Det finns emellertid förhållanden som kan göra

sådan åtgärd uppenbart olämplig att vidta. Ett exempel är att frågan en uppkommer i ett sent skede rättegången, t.ex. under eller efter en

av huvudförhandling. Kan då förutse att en övergång till grupprätte-

man gång kommer att väsentligt fördröja ett avgörande i målet och att motparten lider men av det framstår ett byte av taleform som högst olämpligt. Detsamma gäller om käranden ansöker om att få inleda en grupprättegång efter det att han har erhållit ett s.k. stupstocksföreläggande enligt 42 kap. 15 § RB.

SOU 1994: 15 l Särskilda förutsättningar 81

12.2.8 Vissa andra frågor

Under denna rubrik tar vi några omständigheter i utlandet

upp som ibland ställs upp som tillåtlighetskrav, vilka vi inte bör gälla

men anser som särskilda processförutsättningar vid ett införlivande regler

av om grupptalan i svensk rätt. Det gäller frågorna det bör krävas att talan

om framstår som befogad i sak s.k. test the merits och

on om representantens talan måste vara typisk för gruppmedlemmarnas anspråk s.k. typicality

.

Prövning i sak

En grupprättegång innebär som regel att det läggs större administrativ

en börda domstolen och ett ökat kostnadstryck på motparten än vid

en rättegång där det förs endast individuell talan. Grupptalan innebär dessutom att någon tillåts processa angående annans rättsställning, i allmänhet utan att den senare är med och påverkar rättegângens händelseförlopp. Bland annat dessa omständigheter brukar anföras

som skäl för att möjligheten att föra talan för eller mot en grupp bör göras avhängig att talan framstår som i sak befogad, grundad, påkallad eller dylikt. Man menar att det skall finnas viss grad sannolikhet för att

en av talan kan vinna bifall.

Processförutsättningar av detta slag återfinns i bl.a. Ontarios och Quebecs lagar om class action le recours collectif, men däremot inte i USA Rule 23 eller i den australiensiska lagen. Enligt Class Proceedings Act i Ontario krävs för certiñkation att domstolen finner att "the pleadings or the notice of application discloses a cause of action". I Quebec gäller enligt Livre IX i Code de procédure civile att auktorisation ges endast om domstolen bedömer att "les faits allégués paraissent justiñer les conclusions recherchées". Det bör övervägas om det skall ställas upp ett motsvarande krav för inledande av en svensk grupprättegång. Frågan har av uppenbara skäl intresse främst vid grupptalan på kärandesidan.

För att ta ställning i denna fråga måste man först undersöka vilka möjligheter gällande processordning innehåller för att motverka uppkomsten av onödiga eller av annan anledning oönskade processer.

Enligt 9 kap. 1 § RB är det straffbart att mot bättre vetande inleda eller föranleda rättegång i tvistemål. Det krävs för straffansvar inte att parten haft någon illvillig avsikt med sitt handlande eller ens att hans krav eller inställning framstår som sakligt ogrundad. Det räcker med att rättegången bedöms vara onödig, att vederbörande kunnat nå

samma

82 Kapitel 12

resultat utan att väcka talan eller annat sätt föranleda att en rättegång inletts.

Vidare är kostnadsreglerna i rättegångsbalken utformade så att, som huvudregel, förlorande part skall ersätta motpartens rättegångskostnader. Denna princip verkar allmänt processavskräckande för personer som inte anser sig ha goda grunder för sina anspråk. Huvudregeln kompletteras dessutom av en bestämmelse 18 kap. 3 § RB som anknyter till 9 kap. 1 § RB och som innebär att också vinnande part kan åläggas ett kostnadsansvar. Har nämligen den senare inlett rättegången utan att motparten gett anledning till det eller annat sätt uppsåtligen eller genom försummelse föranlett onödig rättegång kan kosmadsansvaret läggas på vinnande parten eller rätten förordna att kostnaderna skall kvittas. Regeln kan tillämpas bl.a. vid partiellt medgivande när talan i övrigt ogillas, vilket är av särskilt intresse i ett grupptalansammanhang, rimligen om motparten medger vissa gruppmedlemmars anspråk men inte andras och en dom meddelas i enlighet med denna inställning.

Att uppmärksamma är vidare 42 kap. 5 § första stycket RB. Enligt denna paragraf kan rätten, utan att utfärda stämning, omedelbart meddela dom, om kärandens framställning inte innefattar laga skäl för käromálet eller om det annars är uppenbart att hans talan är ogrundad. En sådan dom har samma rättskraft och rättsverkningar i övrigt som en dom meddelad efter ordinär handläggning.

Noteras kan också att domstolen enligt bestämmelser i 42 kap. RB kan avgöra mål på handlingarna eller efter huvudförhandling i förenklad form. Dessutom kan nämnas att den som genom vårdslöshet eller försummelse vållar kostnad för motparten är ersättningsskyldig härför enligt 18 kap. 6 § RB, oavsett hur kostnaderna i övrigt fördelas mellan parterna. Rättegångsbalken har över huvud taget under det senaste årtiondet reformerats så att rättegångens förlopp bättre kan anpassas till förhållandena i det enskilda målet. Risken har blivit mindre för att en process skall orsaka domstolen, parterna och andra onödiga besvär och kostnader.

Reglerna i rättegångsbalken för att avvärja tillkomsten av onödiga processer 9 kap. 1 § och 18 kap. 3 § RB har inte kommit till särskilt stor användning i rättspraxis. Flera omständigheter tyder på att bestämmelserna tolkas restriktivt. Kostnadsregeln i 18 kap l § RB och möjligheten till omedelbar dom i 42 kap. 5 § RB anses i regel som tillräckligt "ingripande sanktioner".

Frågan är vilket skydd dessa bestämmelser kan ge för gruppmedlemmar, motpart och domstol vid ett grupptalanförfarande. Innebär de tillräckliga garantier för att processer inte kommer till stånd i onödan eller krävs det nya, mer effektiva bestämmelser

Särskilda förutsättningar 83

Till en början bör noteras att 42 kap. 5 § RB inte utan vidare kommer att kunna tillämpas fullt ut i grupptalanmål. En dom meddelad efter

ett förenklat förfarande skulle kunna äventyra övriga gruppmedlemmars rätt. Domen skulle få rättskraft mot samtliga i gruppen och prekludera gruppmedlemmarnas möjligheter att åberopa alternativa grunder

som kunde medföra att talan inte längre framstod som uppenbart ogrundad till stöd för sina anspråk.

Sistnämnda förhållande är av generellt intresse när det gäller skyddet för frånvarande gruppmedlemmars rättsställning. Domens prekluderande rättsverkan med avseende alternativa grunder är densamma, oavsett om dommen meddelas efter ett förenklat förfarande eller efter

en reguljär huvudförhandling. Det finns således starka skäl för att låta grupptalanförfarandet innehålla garantier mot processer där det finns risk för att gruppens rättsliga intressen inte tas till vara ett fullgott sätt.

I vårt förslag tillgodoses gruppmedlemmarnas behov skydd

av genom bl.a. rättens materiella processledning, krav att grupprepresentanten skall besitta vissa egenskaper gör honom lämplig att företräda

som gruppen, underrättelser till medlemmarna om rättegången och möjlighet för en medlem att intervenera eller annat sätt delta i rättegången eller att lämna gruppen. Vi ser ingen anledning att vid sidan dessa förut-

av sättningar ställa upp ett särskilt krav på att talan skall framstå

som befogad, grundad eller dylikt, i syfte att skydda de gruppmedlemmar som inte deltar aktivt i rättegången.

Att överväga är då om det finns anledning att införa särskilda

processförutsättningar, utöver de allmänna tillåtlighetsrekvisit för grupptalan som vi föreslår, för att skydda domstolen eller motparten.

Av särskilt intresse är i det sammanhanget, förutom 42 kap. 5 § RB, kostnadsregeln i 18 kap. 1 § RB. Det kan visserligen sägas att den senare bestämmelsen inte är något effektivt instrument den

mot som saknar ekonomiska förutsättningar att infria ett kostnadsansvar. Här skall dock uppmärksammas de övriga tillåtlighetskrav skall

som anser ställas upp för rätten att väcka grupptalan. Dessa innefattar bl.a.

en prövning av gruppföreträdarens ekonomiska förutsättningar

att processa t.ex. om han har beviljats rättshjälp eller ekonomiskt stöd från rätts-

en skyddsförsäkring och grupptalans lämplighet processform i det

som enskilda fallet. Möjligheten att få ekonomiskt stöd rättshjälp eller

genom från en rättsskyddsförsäkring är villkorad att vederbörande har

av ett befogat intresse av att få sin sak prövad vid domstol. Det kan här sägas föreligga en förprocessuell spärr mot onödiga är särskilt

processer som intressant eftersom det stora flertalet enskilda grupptalan kommer

att förutsätta ekonomiskt bistånd från utomstående. Utländska erfarenheter visar att fonder, rättshjälpsorgan fungerar effektivt filter

osv. som ett mot ogrundade käromål.

84 Kapitel 12

Vår bedömning är att den prövning som domstolen eller någon annan har att göra i dessa hänseenden blir ett effektivt skydd mot att parter och domstolar tillfogas besvär och kostnader till följd av onödiga processer. I det sammanhanget bör framhållas att det vid en individuell talan inte finns några garantier för att den som förlorar en rättegång har ekonomiska förutsättningar att infria ett kostnadsansvar. Det går inte att värja sig mot en process genom att hänvisa till att käranden är insolvent. Vårt förslag innebär i detta hänseende en betydande fördel för motparten, genom att också ekonomiska faktorer skall vägas in i bedömningen av om den som vill föra en grupptalan är lämplig att företräda gruppen i processen.

Det kan sägas att det vid representativa processformer finns utrymme för en preliminär inledande prövning av målet i sak, eftersom det står gruppmedlemmarna fritt att väcka enskild talan om grupptalan inte skulle tillåtas. Detta är emellertid riktigt endast såvitt gäller anspråk som har ett sådant värde att en individuell rättegång framstår som ekonomiskt försvarbar. Anspråk som är icke-individuellt processbara eller processimmuna förutsätter en representativ talan för att bli rättsligt tillvaratagna processuell väg. Argumentet att det alltid kommer att finnas ett processuellt alternativ till grupprättegången är därför inte hållbart. Som vi konstaterat tidigare kan behovet av prevention eller rättsbildning vara väl så stort i fall av små anspråk som då varje enskilds krav gäller ett högt belopp. Vi är vidare övertygade om att de särskilda rekvisit för grupptalans väckande som vårt förslag innehåller, tillsammans med de allmänna besvär och kostnader som drivandet av en talan för eller mot en grupp i många fall kommer att innebära, blir tillräckligt för att avhålla människor från att processa i onödan.

Ytterligare ett viktigt argument mot en inledande prövning av att talan är grundad är att en sådan ordning får till följd att samma omständigheter prövas två gånger, dels som en särskild processförutsättning och dels som en del av saken. Prövningarna kommer att ske på olika bedömningsunderlag och enligt delvis olika handläggningsregler för domstolen. Omständigheter som rör frågan om kärandens talan skall bifallas eller ogillas och som parterna mer eller mindre, beroende sakens natur, fritt disponerar över kommer i stället att prövas av domstolen ex ofñcio som en fråga om rättegångshinder. Det finns starka principiella och praktiska skäl mot ett sådant system.

Visserligen kan det vid en inledande prövning knappast krävas mer i bevishänseende än att ett bifall till kärandens talan har en viss grad av sannolikhet för sig, som ligger klart under det som krävs för en bifallande dom. Emellertid måste man räkna med att svaranden sätter in stora ansträngningar för att få talan avvisad och därigenom slippa en kostsam och tidsödande grupptalanprocess. Som vi anfört tidigare

Särskilda förutsättningar 85

kommer grupptalan inte sällan att vara det enda processalternativet. Lyckas svaranden avstyra talan blir risken därför liten att han utsätts för ett större antal individuella processer. Svaranden kan således ha mycket att vinna att få en grupptalan avvisad.

Man kan mot bakgrund av detta utgå från att ett krav att kärandens talan skall vara befogad, grundad eller dylikt medför betydande risk

en för att rättegångsfrågan får en annan tyngd och betydelse för målet i sak än som är tänkt för prövningen av rättegångshinder. Det finns

en uppenbar fara för att handläggningen i denna del blir utdragen

genom särskilda sammanträden, åberopande av muntlig och skriftlig bevisning osv. Målet kan utsättas för en väsentlig tidsfördröjning, utan att det uppnås några egentliga processuella vinster.

Sammanfattningsvis menar vi att de särskilda processförutsättningar som vårt lagförslag enligt ovan kommer att innehålla tillsammans med möjligheterna för domstolen att pröva målet i förenklad form

ger tillräckliga garantier för att domstol, motpart och frånvarande gruppmedlemmar inte skall behöva lida förluster grund att onödiga

av processer kommer till stånd. Det bör således inte införas någon särskild regel om prövning av kärandens talan i sak i samband med att han väcker grupptalan.

Krav på typiskhet

Med typiskhet typicality menar vi en processförutsättning innebär

som att grupprepresentantens yrkanden, grunder eller invändningar skall vara typiska, representativa, för de anspråk som ryms inom gruppen. Kravet har sin förebild i den i USA gällande Federal Rules of Civil Procedure, Rule 23 a 3 som stadgar att en class action är tillåten endast om "the clairns or defences of the representative parties typical of the clairns

are and defences of the class".

Som exempel på situationer där det kan sättas i fråga

om gruppföreträdarens talan är representativ för gruppens intresse kan nämnas att käranden yrkar att ett villkor förklaras ogiltigt enligt 36 § avtalslagen medan majoriteten av gruppmedlemmarna vill ha hela avtalet ogiltigförklarat, att representanten för talan hävning köp merparten

om av men av de övriga i gruppen endast önskar nedsättning köpeskillingen eller

av att någon för förbudstalan för en grupps räkning men flertalet medlemmar vill inskränka talan till att avse vidtagande skyddsåtgärder.

av

Domstolen måste i situationer dessa ta ställning till den

som om väckta talan, för eller mot en grupp, bör tillåtas eller inte. Såväl en framgångsrik som en förlorad talan kan få oönskade konsekvenser för de frånvarande gruppmedlemmarna. Vår bedömning är emellertid att en

86 Kapitel 12

sådan utgång av talan kommer att förhindras redan genom de särskilda förutsättningar som enligt värt förslag måste vara uppfyllda för att grupptalan skall föras och att det därför saknas anledning att ställa upp ett explicit krav typiskhet. Bedömningen grundas följande överväganden.

Typicalitykravet kan till en början sägas tjäna syftet att motverka uppkomsten av en intressekonflikt mellan representanten och andra gruppmedlemmar. En uppskattning av risken för konflikter av detta slag kommer med vårt förslag att ingå i domstolens prövning av om representanten uppfyller kravet att ett fullgott sätt kunna ta till vara gruppens intressen. Föreligger det skilda önskemål om hur talan bör utformas mellan flera inom samma grupp får domstolen dessutom möjlighet att inrätta undergrupper för att lösa särskilda tvistefrågor. Och vid grupptalan på svarandesidan kommer domstolen att kunna utse en icke-medlem att föra talan som part för gruppens räkning.

Ett särskilt spörsmål som kravet typiskhet hos representantens talan väcker är, om en framgångsrik talan måste leda till nytta för samtliga, eller i vart fall flertalet, gruppmedlemmar. Också detta är en omständighet som domstolen blir nödgad att väga in när den tar ställning till representantens lämplighet att företräda gruppen. I vilken mån man i det hänseendet bör ställa upp som krav att gruppmedlemmarna alltid till fullo skall gynnas av en framgångsrik talan behandlas i avsnitt 12.6.

Som nämnts ovan omfattar typicality-prövningen även frågan i vilken mån gruppföreträdarens anspråk måste vara identiskt eller likartat med övriga gruppmedlemmars. Det är svårt att skilja det spörsmålet från kravet att talan skall avse anspråk som rör väsentligen samma eller likartade rätts- eller sakfrågor samt kravet vid enskild grupptalan på att käranden måste vara medlem i gruppen. Vi ser inte att ett krav av det slag som typicality utgör skulle medföra några fördelar i detta hänseende.

Typicality som processförutsättning kan slutligen sägas ha till uppgift att avgränsa gruppen. Dess omfattning kan i sådant fall bestämmas genom en prövning av i vilken mån enskilda personer har anspråk för vilka gruppföreträdarens yrkanden, grunder eller invändningar är typiska. För oss framstår dock typicality i det sammanhanget som ett trubbigt instrument. Man uppnår samma och bättre effekter genom att låta domstolen pröva om det föreligger gemensamma eller likartade rättsfakta, att käranden är en lämplig företrädare för gruppen och att den som vill föra enskild grupptalan själv har talerätt rörande något av de rättsförhållanden som målet angår.

Kravet typicality i Rule 23 har rönt stor kritik i USA se bl.a. Lindblom, Grupptalan s. 186 f.. Domstolarna har gett rekvisitet olika innehåll, utan att det kan sägas ha utbildats någon fast praxis om vilken

SOU 1994: 151 Rekvisiten för jüllgörelsetalan och talan fastställelse 87

om

innebörd typicality skall anses ha. Varken i Canada eller i Australien har man funnit det nödvändigt att ställa upp en motsvarande processförutsättning.

Sammanfattningsvis menar vi att det är svårt att se någon självständig egenskap i typicality-prövningen som motiverar att det ställs ett

upp särskilt krav på att kärandens yrkanden, grunder eller invändningar skall vara typiska för gruppen. En sådan processförutsättning riskerar endast att leda till osäkerhet om vilka krav gäller för rätten att inleda

som en grupprättegång och försvåra rättstillämpningen.

12.3¶Rekvisiten för och talan

fullgörelsetalan om

fastställelse

12.3.1¶Inledning

En talan vid domstol kan vara föranledd olika motiv. Ibland är syftet

av att tvinga fram en prestation från motparten. I andra fall vill eller

en av båda parterna nå klarhet i vilken rättslig relation föreligger mellan

som dem i ett visst hänseende eller om de över huvud taget står i något rättsförhållande till varandra. Det förekommer också rättegångar

som resulterar i en rättsgestaltande dom, utan att det är fråga fullgörelse

om av en prestation eller fastställelse av ett visst rättsförhållande. Exempel

sådana avgöranden är domar om upphävande av stämmobeslut.

Vi har i tidigare sammanhang berört förhållandet att inte som

vem helst kan föra talan angående en viss rättslig fråga. Frågan om talerätt i grupptalamnål behandlas närmare längre fram. Att någon har talerätt medför emellertid inte behörighet att utan vidare processa det som

om talerätten omfattar. Varken talan om fullgörelse, fastställelse eller en rättsgestaltande dom får tas upp av domstol, om inte vissa förutsättningar är för handen.

Beträffande den senare taleformen om en rättsgestaltande dom

- återfinns processförutsättningarna i de materiellrättsliga lagar

som reglerar den i det särskilda fallet aktuella tvistefrågan. I den mån det är nödvändigt att göra ändringar i bestämmelserna för att möjliggöra eller underlätta en grupprättegång i dessa fall behandlar vi det särskilt.

När det gäller fullgörelse- och fastställelsetalan innehåller rättegångsbalken bestämmelser om under vilka förutsättningar en sådan talan får tas upp till prövning av domstol. Reglerna är utformade med den ordinära individuella talan som grund. Vi tar i detta avsnitt till över-

upp vägande berörda paragrafer är anpassade till de speciella för-

om

88 Kapitel 12

hållanden som kommer att råda när talan inleds enligt lagen om grupprättegång eller om det krävs ändringsåtgärder.

12. 3 Fullgörelsetalan

Det finns ingen uttrycklig bestämmelse om vilka rekvisit som skall vara uppfyllda för att en fullgörelsetalan skall få väckas. Däremot anges i 13 kap. 1 § RB vissa undantagssituationer när talan om fullgörelse får tas upp av domstol trots att tiden för prestation inte har inträtt. Därigenom kan man motsatsvis sluta sig till att en sådan talan alltid får väckas i tiden efter det att fullgörelseskyldighet har inträtt eller inträder före dom i målet.

Undantagsbestämmelserna i 13 kap. 1 § RB föranleder inga särskilda kommentarer i fråga om behandlingen av gruppanspråk. De skall tillämpas i en grupprättegång som om varje gruppmedlem är part i målet. Däremot finns det skäl att ägna visst intresse det förfallorekvisit som kan utläsas motsatsvis ur paragrafen.

Det räcker med ett påstående från käranden om att anspråket är förfallet till infriande för att processförutsättningen skall anses uppfylld. Visar sig påståendet vara felaktigt skall domstolen ogilla talan. Att avvisa talan kommer därmed i stort sett i fråga bara om det av kärandens egna uppgifter framgår att förfallotiden inte kommer att ha inträtt vid tiden för målets avgörande.

En fullgörelsetalan kan även avse en underlåtenhetsförpliktelse s.k. förbudstalan. Talan innefattar då inte sällan yrkande om vitessanktion. Det är inte alldeles givet vilka krav som skall ställas ett sådant anspråk för att det skall anses förfallet. Rirnligen bör det förutsättas att svaranden något sätt, t.ex. genom att ha brustit i sin underlåtenhetsplikt, har föranlett rättegången eller att talan av andra skäl framstår som påkallad. Larsson anser Festskrift till Ekelöf s. 466 f. ett sådant krav förfallet först då svaranden vid åtminstone ett tillfälle har brustit i passivitet och det föreligger fara för ett upprepande. Enligt Kommentaren till Rättegångsbalken l s. 13: 16 när man en enklare gränsdragning om man låter förfallokravet vara lika med ett påstående från käranden om att svaranden genom ett vid tidpunkten för talans väckande kontinuerligt handlande faktiskt brister i sin skyldighet. För övriga fall skulle enligt Kommentaren talan kräva tillämpning av undantagsbestämmelsen i 13 kap. 1 § nämligen att det för käranden är av vikt att fullgörelse sker på rätt tid och det föreligger särskild anledning att svaranden kommer att undandra sig sådan fullgörelse. Nämnas kan också att enligt Ekelöf Rättegång II, 1985, s. 115 bör tillåtligheten av en förbudstalan

SOU 1994: 151 Rekvisiten för fullgörelsetalan och talan fastställelse 89

om

bedömas på grundval av bestämmelsen om fastställelsetalan i 13 kap. 2 § RB.

Vilken av dessa ståndpunkter som bäst ger uttryck för gällande rätt får betraktas som oklart. Möjligen kan dessutom det alternativet komma i fråga att anspråk av denna typ alltid är förfallna och att svaranden åtnjuter tillräckligt skydd mot obefogade processer genom regler

om talerätt, straff- och kostnadsansvar, möjlighet till dom efter förenklad handläggning osv.

Kravet på att talan skall avse ett förfallet anspråk är som framgått ovan i de allra flesta fall uppfyllt redan genom kärandens påstående i stämningsansökan. Att han yrkar förpliktande för svaranden att fullgöra något får normalt tolkas som innefattande ett påstående om att tiden för prestationsskyldighet enligt kärandens mening har inträtt eller kommer att inträda innan domstolen har avgjort målet.

Förhållandena blir, såvitt bedömer, inte annorlunda när talan väcks enligt lagen om grupprättegång. Käranden som vill föra grupptalan kommer i sådant fall att yrka fullgörelse för hela räkning. I

gruppens en stämningsansökan eller en ansökan om byte av handläggningsform skall anges de gemensamma och individuella omständigheter som talan grundas på. Domstolen kommer med det som underlag att kunna ta ställning till om kärandens påstående förfallotid omfattar samtliga

om gruppmedlemmar. Eventuella oklarheter kan redas ut genom frågor och erinringar till parterna. Motsvarande gäller om käranden väcker talan mot en grupp.

Särskilt vid förbudstalan där gruppen uppträder svarandesidan kommer det dock i vissa situationer att vara oklart om förfallokravet är uppfyllt eller inte, i vart fall om man kräver mer än ett rent påstående från käranden om att anspråket är förfallet. Visserligen kan det sägas att den som endast är passiv gruppmedlem inte riskerar att lida någon egentlig olägenhet av en förbudsdom, han ändå inte har planerat att

om handla det förbjudna sättet. Men varje ytterligare gruppmedlem kan medföra att processen fördyras. Han skall underrättas om rättegången, domstolen måste beträffande varje individuellt anspråk ta ställning till om prövningen kräver särskilda utredningsåtgärder osv. Kostnaderna härför får bäras av antingen samhället eller någon av parterna.

Också i dessa fall kommer emellertid domstolen att ha ett eget utredningsansvar. Finns det anledning till misstanke om att kärandepåståendet i stämningsansökningen inte omfattar samtliga gruppmedlemmar blir det domstolens sak att utreda hur det förhåller sig.

Det bör vidare påpekas att om domstolen finner kärandens påstående ogrundat gentemot hela eller delar av gruppen, kommer den delen av målet att kunna handläggas på ett förenklat sätt enligt reglerna i 42 kap. RB.

90 Kapitel 12

Sammanfattningsvis menar vi att 13 kap. 1 § RB och vad som motsatsvis kan utläsas ur den bör kunna tillämpas samma sätt i en grupprättegång som vid en individuell process. Det finns således inga skäl att föreslå någon särskild bestämmelse härom i lagen om grupprättegång.

12 3 3 Fastställelsetalan

. .

Enligt 13 kap. 2 § första stycket RB gäller som förutsättning för att få föra fastställelsetalan att talan avser frågan om ett visst rättsförhållande består eller inte består och att det skall råda en ovisshet om rättsförhållandet som leder käranden till förfâng. Bestämmelsen är fakultativ, domstolen må ta upp talan till prövning.

Rekvisiten om rättsförhållande, ovisshet och förfång är vart och ett processförutsättningar som rätten skall beakta självmant, när anledning till det förekommer 34 kap. 1 § RB. Som framgår nedan innebär det inte att domstolen alltid behöver företa någon grundligare undersökning av om samtliga förutsättningar är uppfyllda.

Att talan avser ett rättsförhållande en konkret rättslig relation får bedömas utifrån det yrkande och de grunder som käranden framställer i målet. Allmänt anses att domstolen skall noga pröva om denna processförutsättning föreligger, med hänvisning till den rättsverkan en dom i ett fastställelsemål har. Det bör i det sammanhanget inte medföra några särskilda problem att talan förs enligt lagen om grupprättegång. Att käranden processar om andras rättsförhållanden kommer i sig inte att påverka kraven käranden att noga ange yrkande och grunder eller domstolens möjlighet att göra en allsidig och ingående prövning av att talan rör ett rättsförhållande.

Kravet på ovisshet får normalt anses tillgodosett redan genom det faktum att det väcks talan i saken. Det saknas anledning för käranden att gå till domstol om parterna är överens om att det föreligger eller inte föreligger ett rättsförhållande mellan dem och vilket innehåll rättsförhållandet i förekommande fall har. Vid grupprättegång kommer emellertid detta att med säkerhet koma konstateras bara beträffande den som väcker talan. Att det vid grupptalan kärandesidan föreligger en motsvarande ovisshet mellan svaranden och samtliga gruppmedlemmar är inte utan vidare givet.

Den som väcker en sådan grupptalan får normalt anses ha anledning att utgå från att ovissheten är densamma för alla i gruppen. Det kan inte begäras att han i förväg har undersökt att rekvisitet är uppfyllt beträffande varje medlem. Ett sådant krav skulle allvarligt hindra fastställelseprocesser i grupptalanform, när gruppen består av hundratals

SOU 1994: 151 Rekvisiten för fullgörelsetalan och talan fastställelse 91

om

eller fler. Å andra sidan kan inte personer det accepteras att en talan om fastställelse skall föras till förmån för det bland med-

en grupp, om lemmarna finns många för vilka rättsförhållandet i fråga inte är ovisst. Utrymmet för onödiga processer skulle bli alltför stort.

Vårt förslag till lag om grupprättegång innehåller bestämmelser

som motverkar sådana oönskade konsekvenser. Sålunda skall det

ut en underrättelse till gruppmedlemmarna om rättegången. Den inte vill

som eller inte anser sig tillhöra gruppen kan anmäla det till rätten och därmed bli ställd utanför processen. Det kommer vidare att ligga i svarandens intresse att upplysa domstolen om att talan grund

av träffade uppgörelser, utfästelser eller liknande är onödig i relation till vissa gruppmedlemmar, som kan höras i frågan.

Vi menar därför att det inte bör ställas stora krav domstolen att självmant undersöka om det råder ovisshet i fråga alla de rättsför-

om hållanden som den aktuella grupptalan Det är tillräckligt att

avser. en sådan prövning kommer till stånd när det finns konkret anledning till

en det grund av en invändning från svaranden eller någon

av annan orsak. En sådan rättstillämpning torde stämma väl överens med vad

som gäller vid en individuell process jfr Ekelöf, Rättegång II, 1985, 113.

s.

Det som nu sagts angående ovisshetsbedömningen gäller motsvarande sätt förfångsrekvisitet. Den väcker talan bör också i detta

som hänseende normalt kunna utgå från att förfånget är detsamma för samtliga medlemmar i gruppen. Underrättelseförfarandet och svarandens möjligheter att framställa invändningar kommer tillräckliga

att vara garantier mot onödigt processande.

En fastställelsetalan rör ofta en fråga har prejudiciell betydelse

som i en senare rättegång om fullgörelse. Att prestationen är förfallen är i sig inget hinder mot att käranden begränsar sin talan till att få fastställt

en viss rättslig relation. Det sammanhänger bl.a. med att en dom i fastställelsemålet kan ha rättsverkningar sträcker sig vidare än till den

som aktuella fullgörelsetvisten. Som exempel kan nämnas att en köpare gör gällande att en vara är felaktig och vill ha felet avhjälpt. Säljaren invänder att varan är felfri och att köparen i vart fall har reklamerat felet för sent. Köparen kan då genom särskild talan få fastställt att är

varan felaktig och att felpåföljder kan göras gällande. Domen får därigenom rättsverkan med avseende såväl köparens rätt att kräva felets avhjälpande som framtida tvister prisavdrag, hävning, skadestånd

om osv. i anledning av felet.

Ibland finns det anledning att fråga sig förfångsrekvisitet är

om uppfyllt när käranden lika väl kan yrka fullgörelse som fastställelse. Sålunda menar Ekelöf att talan skadeståndsskyldighet i sig inte bör

om tillåtas om alla skador kan utredas genast Rättegång II, 1985, 112.

s. I Kommentaren till Rättegångsbalken I s. 13:22 ansluter sig till denna

92 Kapitel 12

uppfattning, för det fall parterna är ense om med vilken kvotdel skadevållaren skall ersätta skadorna.

Det kan i en sådan situation vara processekonomiskt motiverat att få prövat enbart skadeståndsskyldigheten genom ett grupptalanförfarande. Bedömningen av vilka skador som är ersättningsbara och beräkningen av skadeståndsbelopp kan därefter ske i individuella processer. För att göra en sådan uppdelning av den rättsliga tvistehanteringen möjlig föreslår vi att det i lagen om grupprättegâng införs en särskild bestämmelse om att fastställelsetalan får föras utan hinder av att förutsättningarna för att yrka fullgörelse är för handen.

Ett liknande fall föreligger när en presumtiv skadevållare väcker en negativ fastställelsetalan och motparten svarar med att väcka en fullgörelsetalan om skadestånd. Här är dock den vanligaste uppfattningen i doktrinen att den förra talan inte bör avvisas, dvs. förfångsrekvisitet får anses fortfarande uppfyllt se Kommentaren till Rättegångsbalken I s. 13:23. Uppkommer frågan i ett grupptalamnål bör domstolen, om det är lämpligt, få fortsätta handläggningen av fastställelsetalan enligt lagen om grupprättegâng. De individuella processerna eller en senare väckt grupptalan om fullgörelse kan förklaras vilande i avvaktan utgången i fastställelsemålet eller handläggas gemensamt med detta.

För att rätt kunna bedöma om talan för eller mot en grupp är lämplig vid fastställelse av skadeståndsansvar måste det stå klart vilka omständigheter som prövningen av en sådan talan omfattar. Det är inte utan vidare givet att skadestândsansvaret är detsamma gentemot samtliga skadelidande. Som framhållits tidigare blir förekomsten av individuella förhållanden en viktig faktor att beakta vid bedömningen av om processförutsättningarna för en grupprättegâng är uppfyllda.

Frågor om orsakssamband och uppskattning av en skadas omfattning och värde faller naturligt utanför skadeståndsskyldigheten i sig. Hänsyn till den presumtive skadevållaren gör dock att det i fastställelseprocessen bör anges något om den skada som påstås ha uppkommit. Den som blir utsatt för en sådan talan måste veta ungefärligen vilka värden som står på spel för att bestämma vilket arbete och vilka kostnader som skall läggas ned i rättegången. Kraven käranden synes dock inte sättas särskilt högt jfr NJA 1987 s. 787.

Till ansvarsfrågan hör däremot om den skadelidande varit medvållande till skadan och andra omständigheter påverkar med vilken

som kvotdel ersättning skall utgå. Som nämnts behöver ersättningsskyldigheten vid masskränkningar inte vara lika långtgående gentemot alla drabbade. Den kan dessutom variera för olika skador. Sålunda kan t.ex. en följdskada vara att ersätta endast delvis grund att den skadeli-

av dande inte minimerat förlusten. Ett annat exempel omständigheter som hör till frågan om skadeståndsskyldighet i sig är enligt Ekelöf orts-

SOU 1994: 151 Rekvisiten för fullgörelsetalan och talan om fastställelse 93

och allmänvanlighetsrekvisiten i l § tredje stycket miljöskadelagen se Rättegång II, 1985, s. 112.

För att omständigheter som dessa skall beaktas av domstolen krävs att svaranden framställer invändning därom. Det kan dock vara svårt för denne att i ett grupptalanmål veta vilka invändningar som bör göras, om identiteten gruppmedlemmarna inte är känd. Rör t.ex. talan ansvar för produktskador i form av allergier kan svaranden vilja invända dels att vissa personer inte har sökt hjälp för sina besvär och därigenom onödigt förvärrat skadan och dels att andra skadelidande har varit medvållande genom att de inte till fullo följt bruksanvisningen för produkten. Vid talan om fel i vara kan säljaren vilja invända att vissa gruppmedlemmar redan vid köpetillfället kände till den påstått felaktiga egenskapen hos varan och att andra köpare reklamerat felet för sent.

En utväg att lösa problemet är att betrakta grupprättegången som en olämplig handläggningsform, om talans utformning inte ett fullgott sätt medger svaranden att ta ställning till behovet att framställa invändningar av detta slag. Och i den mån invändningar framställs kan dessa vägas in i den allmänna bedömningen av grupprättegången som den bästa tillgängliga och i sig lämpliga processformen.

En sådan lösning lämnar emellertid ett alltför stort utrymme för svaranden att genom invändningar av det slaget omöjliggöra en grupptalan. Processförutsättningarna kommer i praktiken aldrig att kunna uppfyllas om motparten beträffande flertalet gruppmedlemmar gör gällande individuella omständigheter av betydelse för t.ex. skadeståndsskyldighetens fastställande. I några fall skulle visserligen domstolen kunna avfärda invändningarna som uppenbart grundlösa. Den vanligaste följden torde dock bli att grupptalan måste avvisas.

För att motverka den typen av missbruk föreslår vi att det skall vara möjligt att fastställa någons skadeståndsskyldighet eller något annat rättsförhållande utan att hänsyn tas till individuella omständigheter av den typ som här tagits upp. Vår metod för att uppnå detta är bestämmelser om s.k. särskild mellandom. Reglerna innebär i korthet att domstolen i en dom kan fastställa svarandens skyldigheter i ett visst hänseende samtidigt som den villkorar domslutet av den framtida prövningen av en viss fråga. Vi återkommer med en utförligare behandling av sådana domslut i avsnitt 13.45.

Kravet att en fastställelsetalan skall röraett rättsförhållande är ingen garanti för att processen leder till att samtliga tvistefrågor mellan parterna blir lösta. Det finns inget som hindrar käranden från att begränsa talan till en viss stridig omständighet. Som exempel kan nämnas att käranden väcker talan om tolkningen av ett visst avtalsvillkor och det samtidigt föreligger oenighet mellan parterna också beträffande andra delar av avtalsinnehållet. Det kan hävdas se bl.a. Ekelöf, Rätte-

94 Kapitel 12

gång Il, 1985, s. 111 att man i ett sådant fall skall avvisa talan om svaranden invänder och menar att rättegången borde omfatta också andra tvistefrågor. Skälet är att man i annat fall riskerar att det processas upprepade gånger rörande samma avtal.

Spörsmålet kan bli aktuellt i ett grupptalanmål. Det bör då inte behandlas annorlunda än i en individuell process, förutsatt att svarandens invändning hänför sig till ett förhållande som kan prövas i grupptalanmålet. Rör invändningen däremot individuella omständigheter får frågan om grupptalans lämplighet bedömas grundval av de för rättegångsformen speciella processförutsättningarna.

12.4¶Forumfrågor

12.4. 1 Inledning

Vi har i avsnitt 11.2 tagit ställning till vilket kompetensområdet bör vara för en allmän lag om grupprättegâng. Vårt förslag innebär att det i sakligt och funktionellt hänseende kommer att råda överensstämmelse mellan lagens tillämpningsområde och allmän domstols behörighet enligt 10 kap. 17 § RB. I detta avsnitt skall behandla de allmänna domstolarnas inbördes kompetens enligt lagen, dvs. deras lokala behörighet. Dessutom kommer vi att ta upp vissa frågor rörande svensk domsrätt.

Bestämmelser om domstolarnas lokala kompetens finns i 10 kap. RB. Reglerna är utformade för att underlätta att tvister tas upp vid den domstol där rättegången kan genomföras med minsta möjliga besvär och kostnader för samhället, parterna och övriga berörda. Huvudregeln är att talan skall väckas vid domstolen den ort där svaranden har sin hemvist. Kapitlet innehåller dock flera undantag från denna regel.

Bestämmelserna om laga domstol skiljer mellan allmänna och särskilda fora. Vid de förra kan talan väckas i alla fall utom de som är uttryckligen undantagna. Särskilda fora är, som begreppet antyder, behöriga endast i speciellt angivna situationer. Ibland kan käranden välja mellan olika domstolar. Dessa betecknas då som konkurrerande. Anvisar lagen endast ett forum kallas detta exklusivt. Ett forum kan vidare vara subsidiärt i förhållande till ett eller flera andra fora. Slutligen är vissa forumregler tvingande medan andra är dispositiva. De sistnämnda hindrar en process bara om svaranden framställer foruminvändning.

Den representativa processen ger upphov till ett antal frågor avseende vid vilken domstol en sådan talan bör väckas. Ett spörsmål är om grupprättegångar skall kunna inledas vid vilken tingsrätt som helst eller om man bör begränsa den möjligheten till vissa större tingsrätter. Det bör också övervägas om käranden skall få välja fritt mellan konkurre-

Forumfrágor 95

rande fora. Nära samband med det har frågeställningen talan måste

om väckas vid ett för kärandens anspråk behörigt forum eller det bör

om räcka med att någon medlem kan stämma eller stämmas in vid den aktuella domstolen. Här måste särskilt uppmärksammas betydelsen att

av vissa fora är exklusiva och skiljelinjen mellan allmänna och särskilda domstolar. Slutligen finns det anledning att fundera över hur prövningen av forumfrågan i ett grupptalanmål bör ske.

Detta är några av de spörsmål som tas upp till diskussion i det följande. Vi inleder med frågan lagen grupprättegång skall

om om vara tillämplig vid alla eller bara vissa tingsrätter.

12.4.2 Domstolamas allmänna behörighet att handlägga

en

grupprättegång

Vi har vid flera tillfällen påpekat att en grupprättegång iblandkan bli särskilt arbetskrävande för domstolen och parterna att hantera. De

rent administrativa åtgärderna kan visa sig omfattande och tid i

mer ta mer anspråk än vid en individuell Det kommer att ställas större krav

process. på rättens ledamöter att utöva formell och materiell processledning. Även de tids-, följderna

om arbets- och kostnadsmässiga av en grupprättegång inte skall överdrivas bör man inte se bort från att ett mål där det förs grupptalan kan leda till påtagliga belastningar i arbetet mindre

en tingsrätt.

Frågan är därför det bör ställas särskilda krav domstol när

om en det gäller t.ex. tillgång till administrativa rutiner och dömande personal för att en grupptalanprocess skall få inledas där.

Av landets 97 tingsrätter har 26 färre än tre domare bet. Ds

se

1992:38 s. 63. Dessa domstolar är inte bara generellt känsliga för

mer störningar som drabbar den ordinarie verksamheten. Handläggningen

av en grupptalan skulle också kräva att det finns tredje domare

en tillgänglig under den tid som talan pågår. Som berörs närmare i avsnitt 20.1 kommer nämligen rätten i den typen mål sannolikt att behöva

av bestå av tre domare i flera frågor där det är tillräckligt med

annars ensamdomare. Behovet av förstärkning kan därför ibland bli dubbelt, dels till följd den extra arbetsbörda läggs tingsrättens

av som ordinarie domare genom en grupptalan och dels grund

av sammansättningsreglerna.

Faran för att en mindre tingsrätt skall drabbas dessa följder blir

av dock ganska liten. Vi räknar med att antalet grupptalanmål i Sverige kommer att uppgå till högst 20 år. Det är rimligt att anta de allra

per att flesta målen kommer att väckas vid de större tingsrätterna sätt

samma som gäller för tvistemål i allmänhet. Sannolikheten för att en grupprätte-

96 Kapitel 12 SOU 1994: 151

gång skall inledas vid någon av de minsta tingsrätterna är därför redan från början låg.

Till detta kommer att det endast är ett fåtal grupptalanprocesser som kan antas bli av sådan omfattning att de riskerar hämma annan verksamhet vid domstolen. Internationella undersökningar visar att en grupprättegång class action i genomsnitt inte tar mer än dubbelt så lång tid att handlägga som ett mål där det förs vanlig individuell talan se bl.a. Ontario Report s. 188. Den tidsbelastningen kommer inte i sig att medföra någon allvarligare börda för domstolsarbetet. Särskilt gäller detta om alternativet är ett antal individuella processer där en gemensam handläggning framstår som mer svårhanterbar och tidsutdragen än en grupprättegång.

Man kan således goda grunder utgå från att det blir ytterst sällan som en mindre tingsrätt kommer att ställas inför verkligt allvarliga påfrestningar arbetssituationen till följd av att någon väcker talan för eller mot en grupp. Vi bedömer risken härför som mindre än för att någon av dessa tingsrätter får handlägga ett besvärligt och tidsutdraget pilotmål eller ett större antal kumulerade individuella processer.

Gällande rätt saknar skydd för att arbetet vid en tingsrätt blir lidande på grund av en enstaka mastodontprocess. De problem som uppstår får lösas genom olika former av förstärkningstjänstgöring tingsrätten i fråga. Vi ser ingen anledning till att frågan bör hanteras ett annorlunda sätt när det gäller grupprättegångar. Det kommer att ligga i parternas eget intresse att se till att talan väcks vid den domstol som har de bästa förutsättningarna att handlägga målet ett så snabbt, billigt och enkelt sätt som möjligt. Forumreglerna kommer att ge goda möjligheter för käranden att välja den ur det hänseendet lämpligaste domstolen.

Till detta skall läggas de negativa konsekvenser som följer med att man inrättar specialdomstolar. En sådan åtgärd kan leda till komplicerade gränsdragningsfrågor angående den sakliga kompetensen hos den domstol där talan väcks. Det finns dessutom risk för att man därigenom utpekar vissa tingsrätter som kvalitetsmässigt bättre än övriga domstolar, vilket kan få återverkningar rekryteringen av domare till de mindre tingsrätterna. Också andra nackdelar kan nämnas, t.ex. att avståndet mellan å ena sidan parter, vittnen osv. och å andra sidan domstolen ökar och att det blir en begränsad geografisk spridning advokater och andra med sakkunskap på området. Att uppmärksamma är vidare att införandet av regler om grupptalan innefattar endast processuella nyheter och ändringar. Det är inte fråga om att skapa ny materiell rått som kräver särskild sakkunskap.

Samanfattningsvis ställer vi oss således avvisande till tanken en specialisering av domstolarna i grupptalanmål. De allmämia forumreglerna i rättegångsbalken, grundade tanken om tingsrätterna som

Forumfrågor 97

likställda i behörighetshänseende, bör gälla också vid tillämpning

av lagen om grupprättegång.

12.4.3 Möjlighet till överflyttning mål mellan sidoordnade

av

domstolar

Som nämnts innehåller 10 kap. RB flera bestämmelser s.k.

om konkurrerande fora. Käranden har i vissa situationer möjlighet välja

att mellan flera i och för sig behöriga domstolar. Vid grupptalan inställer sig i det sammanhanget spörsmålet käranden skall hänvisad till

om vara enbart de fora där han själv kunnat väcka talan individuellt eller han

om skall kunna stödja sig ett forumrekvisit hänför sig till någon

som annan i gruppen.

Det grundläggande syftet med att låta flera fora konkurrera med varandra är att därigenom öka möjligheten för att målet blir handlagt vid den domstol där handläggningen medför minsta möjliga besvär för rätten, parterna och andra, t.ex. vittnen, som berörs rättegången.

av Man kan vinna både tid och kostnader att domstolen är belägen på samma ort som parter och ombud och att bevisningen är lätt tillgänglig.

Vid en individuell process är det naturligt att knyta dessa önskemål till förhållanden hos parterna hemvist, driftsställe och dylikt eller till processföremålet t.ex. fast egendom. I ett grupptalanperspektiv är det inte lika säkert att det forum som pekas ut det sättet är den mest lämpliga domstolen. Som nämnts tidigare kommer gruppmedlemmarna inte att vara parter i ett sådant mål, de inte har intervenerat. Det är

om endast gruppföreträdaren som får den ställningen i

processen.

Följer man reglerna i rättegångsbalken kan det, särskilt vid grupptalan

svarandesidan, komma att finnas flera fora är bättre alternativ

som än den tingsrätt dit käranden gett sin ansökan stämning. Dessutom

om kan det, när gruppen uppträder kärandesidan, vara att föredra att talan får väckas vid en domstol vars behörighet beror förhållanden hänförliga till någon annan än svaranden eller käranden, t.ex. rätten den ort där skador har uppkommit för en eller flera andra gruppmedlemmar.

-

Vidgas utrymmet för käranden att välja mellan flera konkurrerande fora minskas å andra sidan möjligheten att styra till de

processerna domstolar som typiskt sett är lämpligast att handlägga tvister ett visst

av slag. Risken ökar för att mål hamnar vid "fel" domstol.

Faran för det blir inte unik för grupptalanmål. Detsamma gäller vid obligatorisk kumulation se 10 kap. 14 § RB. Skillnaden är dock att det vid sådan kumulation normalt föreligger större likheter mellan de enskilda målen än som blir fallet mellan varje individuellt anspråk

som

98 Kapitel 12

omfattas av en grupprättegång. Medan obligatorisk kumulation förutsätter att käromålen stöder sig på väsentligen samma grund kommer det för talan för eller mot en grupp i det hänseendet att räcka med att det föreligger ett enda för gemensamt eller likartat rättsfaktum.

gruppen Därutöver får talans tillåtlighet grundas bl.a. en allmän lämplighetsbedömning, dock inte kommer att garantera att just den domstol där

som talan väckts är den lämpligaste från forumsynpunkt.

Det ligger då närmare till hands att jämföra en talan som rör en grupp med hur situationen är vid fakultativ kumulation enligt 14 kap. 6 § RB. Av särskilt intresse är då bestämmelsen i 10 kap. 7 a § RB som ger Högsta domstolen möjlighet att förena mål som handläggs vid två eller flera tingsrätter vid någon av domstolarna, om detta har väsentliga fördelar för handläggningen av målen och det inte innebär betydande olägenhet för någon part. På motsvarande sätt skulle man kunna motverka risken för att grupprättegång inleds vid en olämplig domstol

en

att införa en möjlighet att flytta över målet till en annan behörig genom tingsrätt.

Ytterligare faktor att beakta i det sammanhanget är att det enligt

en lagen grupprättegång blir möjligt att ombilda en individuell process

om till en sådan rättegång. Saken kan därigenom komma i ett sådant läge att rättegången hellre bör handläggas vid en annan domstol än den där talan ursprungligen väckts.

Att mål kan flyttas mellan flera behöriga domstolar är inget främmande för svensk rätt. Förutom den tidigare angivna bestämmelsen i rättegångsbalken kan nämnas 49 § jämställdhetslagen. Andra regler av motsvarande art återfinns bl.a. i konkurslagen och i arbetstvistlagen.

Det är svårt att se några egentliga nackdelar med en bestämmelse av det slaget, om möjligheten till överflyttning görs beroende av den typ av överväganden som utmärker 14 kap. 7 a § RB. Eftersom det är fråga om transport mellan behöriga domstolar behöver det inte uppstå oklarheter om t.ex. vid vilken tidpunkt talan skall anses rätteligen väckt med hänsyn till särskilda talefrister och dylikt. Genom att ställa krav att

överflyttning måste medföra väsentliga handläggningsmässiga fördelar en säkerställs dessutom att bestämmelsen kommer till användning bara när behovet att överlämna målet är mer påtagligt.

För att än vidare minimera riskerna för ett slumpartat val av lämpligt forum bör rätten att besluta överflyttning läggas exklusivt på Högsta

om domstolen. I likhet med det som gäller vid kumulation skall frågan kunna aktualiseras ansökan från part eller efter anmälan från

en underrätten. Gruppmedlemmar som Önskar få till stånd en överflyttning får vända sig till den tingsrätt där talan har väckts och söka förmå rätten att göra en anmälan till Högsta domstolen.

SOU 1994: 151 Forumfrågor 99

12.4.4 Verkan av att talan skall väckas vid ett exklusivt forum

eller vid särskild domstol

Tvister av visst slag skall enligt rättegångsbalken vid särskilt

tas upp utpekade domstolar. En bestämmelse med det innehållet är 10 kap. 10 § RB, om fastighetsforum. Paragrafen behandlar tvister bl.a. ägande-

om rätt eller nyttjanderätt till fast egendom, rätt till servitut eller

om annan särskild rätt till sådan egendom, om besittning egendomen och

av om skyldighet för ägare eller innehavare av egendomen att fullgöra något som åligger honom i denna egenskap.

Det är enligt vår bedömning svårt att föreställa sig grupptalan-

en process rörande anspråk som till en del faller inom och till del utom

en denna kategori tvistefrågor. I vart fall blir detta så sällsynta undantagsfall att det saknas anledning överväga att i lagen grupprättegáng

om införa regler som avviker från rättegångsbalkens bestämmelser

om exklusiva fora.

Motsvarande synsätt kan anläggas när det gäller förekomsten

av prorogationsavtal och skiljedomsklausuler. Sådana överenskommelser skiljer sig dock från exklusiva fora så sätt att de beaktas rätte-

som gångshinder endast efter invändning från part. Vi inget skäl till

ser att den här typen av avtal skall behandlas ett annorlunda sätt bara därför att talan förs enligt lagen om grupprättegång. Gör svaranden eller någon annan medlem i en grupp svarandesidan gällande att det föreligger hinder denna grund bör frågan prövas sätt i

samma som en individuell process. Domstolen får i sådant fall i vanlig ordning pröva avtalets eller avtalsvillkorets giltighet mot bakgrund bl.a. 36 §

av avtalslagen.

Spörsmål av något annorlunda slag uppstår många människor har

om likartade anspråk som faller inom olika domstolars sakliga eller funktionella behörighetsområde. Det kan fråga att verksam-

vara om en het ger upphov till miljöskador till viss del skall prövas vid allmän

som domstol och i andra delar fastighetsdomstol. Ett exempel är

av annat att det från processekonomisk, preventiv eller rättsbildande synpunkt

vore lämpligt att på en och gång få fastställt rättsföljderna

samma av en produkts farlighet enligt konsumentköplagen talan vid allmän domstol och enligt produktsäkerhetslagen prövas Marknadsdomstolen.

av

Regler som medger en domstol att över kompetensgränserna göra den typen av prövning är inget nytt för svensk processrätt. Bestämmelser som tillåter en särskild domstol eller specialdomstol att handlägga

en tvister som faller under allmän domstols behörighet finns i bl.a. 12 § miljöskadelagen, 13 kap. 16 och 17 §§ VL, 1 kap. 1 § arbetstvistlagen och 5 kap. 3 § ExpL. Gemensamt för bestämmelserna är de tillåter

att ett gränsöverskridande från allmän domstol till särskild domstol eller

100 Kapitel 12

specialdomstol men inte tvärtom. Vid talan för eller mot en grupp kan det emellertid ibland antas finnas väl så starka skäl att handlägga samtliga anspråk vid allmän domstol.

Det är svårt att förhand förutse alla situationer där ett överskridande av gränslinjen mellan allmän domstol och specialdomstol kan vara till gagn för en effektiv och ändamålsenlig processuell hantering av gruppanspråk. Den enklaste lösningen vore därför att införa en generell bestämmelse som tillät en sådan gränsövergång under vissa givna förutsättningar. Vi ställer oss emellertid av flera skäl tveksamma till detta.

Fördelningen av tvister mellan olika typer av domstolar grundas sakliga överväganden där man har tagit hänsyn till egenskaper som särskilt utmärker tvister av visst slag. Det har varit en allmän uppfattning att man bör vara återhållsam med specialisering av dömandet. Särskilda domstolar har därför tillskapats i huvudsak för tvister där de materiella lagreglerna ställer speciellt stora krav processuell särbehandling. Som en följd av det präglas specialprocessen av bl.a. att

domstolarna normalt avgör mål med annan sammansättning och enligt ett delvis annorlunda handläggningsförfarande än vid allmän domstol.

En uppluckring av kompetensfördelningen får därmed till följd att tvister kommer att lösas under delvis andra processuella former än normalt. I vilken mån det bör tillåtas kräver en genomgång av den materiella rätten som det inte finns möjlighet att göra inom ramen för denna utredning annat än i mycket begränsad omfattning.

Att uppmärksamma är också att förändrade kompetensregler återverkar på andra processuella bestämmelser om t.ex. litispendens, kostnadsansvar och rättskraft. Inte minst i sistnämnda hänseende kan de här diskuterade reformåtgärderna få långtgående konsekvenser som mäste noga övervägas för varje berört rättsområde.

Dessa hänsyn leder oss till slutsatsen att tanken att överlappa de allmänna domstolarnas, de särskilda domstolarnas och specialdomstolarnas behörighet bör prövas särskilt för varje sakområde. De rättsområden som i första hand kommer i fråga är arbetsrätten, marknadsrätten och miljörätten. De nya bestämmelser som kan bli aktuella bör införas i speciallagstiftningen. Vi väljer därför att skjuta upp frågans vidare behandling till del V.

12.4.5 Svensk domsrätt

Det har under de senaste decennierna pågått en fortlöpande internationalisering av handeln med varor och tjänster. Numera är det inte bara näringsidkare som handlar med varandra över gränserna. Också i

Forumfrågor 101

konsumentförhållanden träffas avtal mellan parter med hemvist i skilda länder. Utvecklingen inom teve- och teleområdet, liksom en expanderande transportsektor, är andra faktorer som ger upphov till rättsförhållanden med internationell anknytning. Nämnas bör även de skadeverkningar över nationsgränserna som kan följa av storskaliga miljöstörningar.

Också i fall som de här skisserade inträffar händelser som ger upphov till att många människor får samma eller likartade anspråk mot någon. Det blir sannolikt i en grupptalansituation därför inte alldeles ovanligt att det finns anspråk som faller under skilda staters domsrätt. Frågan är hur en svensk domstol skall ställa sig om en talan för eller mot en grupp väcks och det bland gruppmedlemmarna finns personer som saknar behörigt forum i landet.

Vi har tidigare sagt att den som väcker talan fritt skall kunna välja mellan flera behöriga fora. En sådan princip står väl i överensstämmelse med bestämmelsen i 10 kap 14 § RB om gemensamt forum vid obligatorisk kumulation jfr RH 93:81 angående när flera kärande väcker talan mot samma svarande. Forumreglerna i rättegångsbalken reglerar emellertid bara den lokala inbördes behörigheten mellan svenska domstolar och inte direkt frågan om svensk domstols behörighet över huvud taget, även om 10 kap. 14 § RB anses undantagsvis kunna tillämpas analogt på parter som har hemvist utomlands se NJA 1986 s. 729.

Frågan kvarstår alltså om det bör införas särskilda behörighetsregler för svensk domstol i grupptalanmål. Man kan i det sammanhanget skilja mellan mål där forum grundas omständigheter hänförliga till käranden och mål där förhållanden svarandesidan konstituerar behörigt forum.

Forumregler knutna till käranden

Att gruppen uppträder på svarandesidan och käranden åberopar omständigheter hänförliga till sig själv eller processföremålet som forumgrundande kommer normalt inte att föranleda några problem i forumhänseende, även om det i gruppen finns medlemmar utan anknytning till Sverige. Som framgår nedan kan dock vissa konventionsåtaganden leda till en annan bedömning.

Annorlunda förhåller det sig om grupptalan kärandesidan väcks vid en domstol vars behörighet grundas på att en eller flera gruppmedlemmar har ingått den omstämda förbindelsen där 10 kap. 4 § RB eller att skada har uppkommit där för någon eller flera av medlemmarna 10 kap. 8 § RB.

102 Kapitel 12

Det finns här anledning att uppmärksamma lagen 1992:794 med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen. Genom konventionen har medlemsländerna i EG och EFTA kommit

överens om bl.a. domstols behörighet på privaträttens område i tvister där eller

en båda parter har hemvist i någon av konventionsstaterna. Det skall nämnas att motsvarande frågor regleras inom EU genom den s.k. Brysselkonventionen. Den sakliga överensstämmelsen mellan konventionerna är närmast fullständig.

Allmänt forum enligt Luganokonventionen är domstol i den konventionsstat där svaranden har sin hemvist. Konventionen innehåller emellertid även ungefärligen samma särskilda behörighetsregler

som återfinns i 10 kap. 4 och 8 RB, med den skillnaden att forum contractus är domstolen i den ort där förpliktelsen har uppfyllts eller skall uppfyllas.

Bestämmelsernas utformning gör att det blir svårt att använda forum hänförliga till kärandesidan som behörighetsgrund vid grupptalan.

en Konventionens motsvarighet till 10 kap. 14 § RB talar nämligen endast om att talan mot den som har hemvist i en konventionsstat kan väckas vid domstol där någon av flera svarande har hemvist, dvs. inte där någon av dem enligt bestämmelserna i övrigt har att svara.

I konsumenttvister gäller särskilda behörighetsregler som innebär att konsumenten kan välja mellan att väcka talan där svaranden har hemvist eller på den egna hemorten. Däremot kan talan mot konsumenten väckas endast där han har hemvist. Konventionen saknar regler som möjliggör kumulation av flera mål ort där endast en av flera konsumenter har sin hemvist.

Visst utrymme för en sådan gemensam handläggning följer dock

av artikel 22, om käromål som har samband med varandra. Pågår sådana mål vid domstolar i första instans i olika konventionsstater får den senare väckta talan avvisas om målen kan förenas vid den domstol där talan först väckts. Med att käromålen har samband med varandra

menas att de är så förenade att en gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd att

av käromålen prövas i olika rättegångar.

Luganokonventionens bestämmelser ger enligt vår bedömning inte bättre möjligheter än rättegångsbalken för en gemensam handläggning av gruppanspråk. En ändring av den svenska rättsordningen så att utrymmet vidgas för grupprättegängar med internationell anknytning vid svenska domstolar skulle bli verkningslös i förhållande

till de stater som omfattas av konventionen. Eftersom konventionen omfattar flertalet länder där behovet av en sådan reform kan föreligga skulle lagänd-

en ring få ytterst begränsad betydelse. Med hänsyn härtill avstår vi från vidare överväganden i frågan.

Forumfrágor 103

Forumregler knutna till svaranden

Också när det gäller forumbestämmelser som utgår från förhållanden på svarandesidan finns det skäl att fästa särkild uppmärksamhet på innehållet i Luganokonventionen. Som redan nämnts innehåller konventionen en bestämmelse artikel 6 om att talan kan väckas mot flera svarande vid domstol där någon av dem har hemvist. Bestämmelsen är tillämplig om det föreligger ett sådant samband mellan de krav som framställs mot svarandena att det är lämpligt att målen avgörs i ett sammanhang för att undvika den risk för oförenliga domar som kan uppkomma om målen prövas i skilda rättegångar.

Artikel 6 torde därmed inte sträcka sig längre än vad som gäller för de svenska domstolarnas lokala behörighet enligt 10 kap. 14 § RB. Av samma skäl som anförts i föregående avsnitt saknas det därför anledning att ytterligare överväga ändringsförslag i detta hänseende.

12.4.6¶Handläggningen av forumfrågor

Domstolens befattning med forumfrågor sker i huvudsak samma sätt som för processförutsättningar i övrigt. Till största del kan därför hänvisning ske till avsnitt 12.8 nedan. Forumfrågorna uppvisar dock vissa särdrag som behandlas här.

Enligt 42 kap. 2 § första stycket 4 RB skall käranden i stämningsansökan särskilt ange vilka omständigheter som gör rätten behörig, om inte behörigheten framgår av det som anförs i övrigt. Vid grupprättegångar kommer i det sammanhanget beskrivningen av gruppen att ha speciell betydelse. En tydligt avgränsad och i övrigt bestämd grupp blir av stor vikt för att domstolen och svaranden skall kunna ta ställning till rättens behörighet att ta upp målet. Men också de grunder som åberopas till stöd för talan och kärandens redogörelse för sakförhållandena blir faktorer har betydelse vid prövningen av forumfrågan.

som

Flertalet forumbestämmelser i rättegångsbalken är dispositiva. De beaktas endast efter invändning från svaranden 10 kap. 18 § RB. En invändning måste enligt 34 kap. 2 § RB framställas första gången parten skall föra talan i målet. Görs ingen invändning anses rätten utan vidare behörig. Rättegångsbalken innehåller emellertid också tvingande forumregler. Bland dessa är det framför allt den fastighetsforum i 10

om kap. 10§ RB som kan bli aktuell att tillämpa i ett grupptalamnål. Liksom de dispositiva forumbestämmelserna beaktas forum rei sitae i högre rätt endast efter invändning från part.

Rättens bedömning av gruppens beskrivning i stämningsansökningen kommer naturligt att i första hand koncentreras dess betydelse för

104 Kapitel 12

prövningen av tvingande forumregler. Domstolen får dock också ett eget ansvar för att de uppgifter som käranden lämnar är tillräckligt precisa och utförliga för att svaranden skall kunna ta ställning till behovet att

av göra foruminvändning grundad t.ex. skiljedomsklausul eller

prorogationsavtal. I dessa fall får man emellertid normalt begära att svaranden gör ett påstående i frågan för att det skall kunna krävas att käranden lägger ner tid och arbete att identifiera gruppmedlemmar eller på annat sätt mer detaljerat beskriva en grupp, bestämning