JK 1046-99-30

Polismyndigheten i Västra Götaland har till Justitiekanslern överlämnat en anmälan gjord av Ola B och Juan F, båda såsom företrädare för Diskrimineringsbyrån. I anmälan har ifrågasatts huruvida chefsåklagaren vid Åklagarmyndigheten i Göteborg Ulf N gjort sig skyldig till hets mot folkgrupp genom vissa uttalanden som publicerats i en artikel i Göteborgs Posten den 7 mars 1999.

Justitiekanslern har tagit del av den aktuella artikeln.

Som anmälarna utformat sin anmälan finns det anledning för mig att först beröra vad som allmänt gäller för den som lämnar uppgifter till massmedia och vem som i tryckfrihetsrättsligt hänseende är ansvarig för publicering av sådana uppgifter.

Enligt 2 kap. 1 § första stycket 1 regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet. Härmed förstås frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Beträffande tryckfriheten finns särskilda bestämmelser i tryckfrihetsförordningen (TF). Bestämmelser om rätten att yttra sig i bl.a. radio, television och film finns i yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).

Enligt 1 kap. 1 § tredje stycket TF skall det stå envar fritt att, i alla de fall då ej annat är föreskrivet i TF, meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift till författare eller annan som är upphovsman till framställning i skriften, till skriftens utgivare eller, om för skriften finns särskild redaktion, till denna eller till företag för yrkesmässig förmedling av nyheter eller andra meddelanden till periodiska skrifter.

Ingen får enligt 1 kap. 3 § TF åtalas eller dömas till ansvar eller åläggas skadeståndsskyldighet för missbruk av tryckfriheten eller medverkan därtill i annan ordning eller i annat fall än TF medger. Av den bestämmelsen anses också följa att en person inte heller på annat sätt får drabbas av någon påföljd från det allmännas sida därför att han har yttrat sig i tryckt skrift, t.ex. en disciplinpåföljd. I rättspraxis har man gått ännu längre och varje åtgärd som medför negativa konsekvenser för en offentligt anställd person och som grundar sig på medverkan i tryckt skrift har i princip ansetts vara otillåten enligt TF (se SOU 1990:12 s. 63).

Den frihet att lämna uppgifter till bl.a. tidningar som garanteras genom TF (meddelarfriheten) är inte helt oinskränkt. Vissa undantag finns som dock inte aktualiseras i detta ärende.

Med tryckfrihetsbrott avses de gärningar som närmare anges i 7 kap. 4 och 5 §§ TF om de begås genom skrift och är straffbara enligt vanlig lag. I 7 kap. 4 § 11 stadgas att som tryckfrihetsbrott skall anses gärningen hets mot folkgrupp, varigenom någon hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.

För tryckfrihetsbrott som begås i periodisk skrift svarar enligt 8 kap. 1 § TF den som var anmäld som utgivare då skriften utgavs.

Det nu sagda innebär alltså att Ulf N i tryckfrihetsrättsligt hänseende inte själv är ansvarig för de uppgifter som lämnats och som återgetts genom publiceringen i tidningen. Ansvaret åvilar i stället den ansvarige utgivaren. Vad gäller frågan huruvida åtgärder med anledning av den anmälda artikeln skall vidtas mot denne vill jag anföra följande.

I artikeln, som handlar om förundersökningen beträffande branden i Makedoniska föreningens lokaler i Göteborg, anges att Ulf N uttalat bl.a. följande. "Det är beklagligt att vissa ungdomar inte vill prata med polisen. Kanske har de dålig erfarenhet av myndigheter i sina hemländer. Eller så talar de osanning i hög grad." På fråga från intervjuaren om detta är kulturellt betingat svarar Ulf N: "Vi har konsulterat viss expertis i den här frågan. De har gett oss upplysningen att man, beroende på visst ursprung, ibland gärna talar osanning." Som svar på intervjuarens fråga om vilken expertis som säger det uttalar Ulf N följande. "Jag vill inte gå in på det. Möjligen är det inte en kulturell svårighet, men vi lekmän på området kallar det så. Ett exempel på något som kan vara kulturellt grundat är att det i vissa kulturer kan vara viktigt att inte tappa ansiktet. Då kanske man ljuger för att inte göra det."

Brottsbeskrivningen avseende gärningen hets mot folkgrupp innehåller tre rekvisit. Den brottsliga handlingen skall bestå i hot eller uttryck för missaktning, den skall ske i uttalande eller i annat meddelande som sprids, och den skall avse folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.

Vad först gäller uttrycket missaktning räcker för straffbarhet att ett uttalande om t.ex. en viss folkgrupp är nedsättande för gruppens anseende. Inom det straffbara området faller dock inte omdömen som inte överskrider gränserna för en saklig kritik av vissa raser eller folkgrupper. I förarbetena till bestämmelsen har också framhållits att begreppet missaktning måste tolkas med viss försiktighet och att inte alla uttalanden av nedsättande eller förnedrande natur innefattas under begreppet. För straffbarhet bör krävas att det är fullt klart att uttalandet överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande folkgruppen i fråga. Vidare gäller att den som i vederhäftiga och sakliga former för en debatt rörande en eller flera etniska grupper inte skall drabbas av ansvar även om de sakuppgifter som förs fram kan uppfattas som besvärande eller irriterande av enskilda invandrare, invandrargrupper och andra. Motsvarande gäller även för värderingar som framförs i sådana former.

De kategorier som skyddas genom bestämmelsen är folkgrupp och annan sådan grupp av personer när angreppet tar sin utgångspunkt i personernas rastillhörighet, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse. Alla rasistiska och liknande angrepp på en grupp av personer omfattas av straffbarheten och detta även om gruppen skulle bestå av människor av olika raser, hudfärger, nationella eller etniska ursprung eller religioner, exempelvis invandrare i allmänhet.

Enligt min mening är det tveksamt om någon särskild grupp av personer har pekats ut på ett sådant sätt som medför att brottet hets mot folkgrupp kan anses ha begåtts. Oavsett hur det förhåller sig därmed kan jag inte finna att artikeln innehåller några sådana uppgifter som kan anses gå utöver vad som får anses tillåtet att uttrycka inom ramen för den tryckfrihetsrättsliga regleringen. Härtill kommer att Göteborgs Postens syfte med att återge uttalandena inte kan anses att ha varit att uttrycka missaktning för någon folkgrupp utan i stället får anses som ett inslag i nyhetsförmedlingen gällande brandens efterspel.

Vid nu angivna förhållanden finns det inte skäl att inleda någon förundersökning beträffande brottet hets mot folkgrupp.

Avslutningsvis vill jag ta tillfället i akt att påpeka följande med anledning av att anmälan gjorts mot Ulf N och att det därför finns skäl att anta att anmälarnas avsikt är att åtgärder vidtas mot just denne. Som nämnts inledningsvis följer av 1 kap. 1 § tredje stycket TF att varje åtgärd som medför negativa konsekvenser för en offentligt anställd person och som grundar sig på medverkan i en tryckt skrift i princip är otillåten. Även framförande av kritik mot en tjänsteman för det sätt han utnyttjar sin rätt att meddela uppgifter till massmedia är således otillåtet. Den nämnda grundlagsbestämmelsen förbjuder alltså såväl mig som andra myndigheter att vidta några åtgärder mot Ulf N med anledning av att han gjort bruk av sin meddelarfrihet.

Ärendet är härmed avslutat