JK 1094-04-28

Inspektionens syfte och inriktning

Det övergripande syftet med inspektionen var att kontrollera att kravet på rättssäkerhet iakttas i länsrättens verksamhet. En utgångspunkt var vidare att slutsatserna av inspektionen skall kunna fungera som vägledning inför framtiden snarare än som kritik mot eventuella fel. 

Inspektionens genomförande

Granskningen genomfördes under en dag och begränsades till akterna i dels samtliga LVU-mål som avgjorts under januari och februari åren 2003 och 2004, dels samtliga LPT-mål som avgjorts under januari åren 2003 och 2004, dels slutligen de tio äldsta ej avgjorda målen eller ärendena. 

Inspektionen inleddes med ett möte med lagmannen JÅK, rådmännen GL och JL samt kanslichefen RK. JÅK berättade om verksamheten vid domstolen. Därefter granskades de i förväg beställda akterna. 

Justitiekanslern tog med sig två akter från länsrätten för ytterligare granskning (mål nr 139-04 och 133-04). Efter en närmare genomgång av dessa akter begärde Justitiekanslern in ett yttrande från länsrätten för att få svar på vissa frågor. Länsrätten har i sitt yttrande lämnat vissa förtydliganden samt i övrigt hänvisat till ett yttrande från rådmannen LH vid länsrätten. Yttrandena i aktuella delar redovisas nedan under berörda avsnitt. 

Allmänt om länsrättens verksamhet

På länsrätten arbetar 6 domare, 2 notarier, 2 föredragande, 5 sekreterare, en kanslichef, en administratör och en vaktmästare. Den målberedande gruppen är relativt liten och tanken är att man på sikt skall minska antalet domare och öka andelen målberedande personal. En sådan förändring skulle, enligt länsrättens mening, medföra effektivitetsvinster. Ett av problemen på domstolen är att domarlönerna tar en stor del av tilldelade lönemedel. Med ytterligare resurser skulle domstolen kunna utöka den målberedande personalen och därmed kunna avgöra målen snabbare. Ett annat problem angavs vara att delgivning med stämningsmän fungerar dåligt i länet vilket påverkar länsrättens arbete. Samarbetet med andra myndigheter fungerar bra och allmänhetens förtroende för domstolen är gott såvitt kan utläsas av de reaktioner som allmänheten ger uttryck för i olika sammanhang. 

Antalet inkomna mål ligger ganska konstant på ca 2 500 per år och ungefär lika många mål avgörs. Länsrätten har 787 mål i balans varav åtta är äldre än tre år. Av de balanserade målen består en tredjedel av skattemål, en tredjedel av socialförsäkringsmål och resterande tredjedel av övriga mål. 

Målen avgörs enligt länsrätten i den ordning som anges i länsrättsinstruktionen och därefter i åldersordning. Att vissa mål halkar efter beror till största delen på att målet har behövt kommuniceras vid flera tillfällen och att de enskilda parterna då begärt och beviljats anstånd. 

De tio äldsta målen/ärendena

Justitiekanslern granskade de tio äldsta inte avgjorda målen eller ärendena på länsrätten. Många av dessa mål och ärenden hade kommunicerats ett flertal gånger med såväl klaganden som den myndighet som hade meddelat det överklagade beslutet. Detta tycktes vara den främsta orsaken till att de inte blivit avgjorda. Vidare hade klaganden i flera av målen beviljats anstånd vid upprepade tillfällen med att inkomma med synpunkter m.m. Det kan finnas anledning att erinra om att kommunikation kan underlåtas om den är uppenbart onödig. Bedömningen av om en kommunikation är uppenbart onödig eller inte kan givetvis erbjuda vissa svårigheter. Hänsyn måste tas till materialets natur, tidigare kommunicerat material och hur pass stort inflytande som materialet kan utöva på avgörandet av målet. För att motverka sådan kommunicering som i det enskilda fallet uppenbart inte har någon uppgift att fylla kan det vara angeläget att domstolen lägger vikt vid en aktiv processledning. Vidare bör upprepade anstånd med att inkomma med synpunkter inte medges utan en närmare prövning av förutsättningarna härför. 

Justitiekanslern har inte kunnat finna att det finns anledning till att uttala någon kritik mot länsrätten i denna del. 

LVU-målen

Justitiekanslern granskade alla LVU-mål som hade avgjorts under januari 2003 och 2004. De var i god ordning och hade handlagts inom föreskrivna tidsfrister. 

Beträffande tre av målen gjordes dock vissa iakttagelser. Det gäller målen 104-03, 632-03 och 133-04 som handlar om underställande av beslut av socialnämnden om omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU. Enligt 7 § LVU skall länsrätten pröva sådana beslut inom en vecka från den dag beslutet och handlingarna kom in till rätten, om det inte finns synnerliga hinder. 

Mål 104-03 och 632-03 

I båda målen förelades parterna att yttra sig senast samma dag som enligt 7 § LVU var senaste dag för länsrättens beslut. 

I det ena fallet (104-03) underställdes beslutet länsrätten den 21 januari 2003. Länsrätten skulle således pröva det aktuella beslutet senast den 28 januari 2003. Parterna förelades att yttra sig senast sistnämnda datum. Inget klockslag angavs i föreläggandet. I det andra fallet (632-03) inkom socialnämndens beslut till länsrätten den 14 januari 2004, varför det skulle prövas senast den 21 januari 2004. Parterna förelades i det målet att yttra sig senast den 21 januari 2004 även här utan angivande av klockslag. Båda målen prövades dock inom den föreskrivna tidsfristen. 

Vid samtal med några av domarna på länsrätten framgick att parterna normalt föreläggs att yttra sig senast dagen före senaste dag för prövning. 

Enligt Justitiekanslern uppfattning är det förenat med vissa risker att förelägga parterna att yttra sig senast samma dag som beslutet enligt LVU skall prövas av länsrätten. I de fall det bedöms nödvändigt att låta tidsfristen löpa ut den dagen torde det vara lämpligt att ange ett klockslag när yttrandet senast skall vara domstolen tillhanda. Annars riskerar domstolen att parterna yttrar sig så sent att det inte blir möjligt att avgöra målet inom den i LVU föreskrivna tiden. 

Mål 133-04 

Handläggningen avseende två underställda beslut av en socialnämnd om omedelbart omhändertagande enligt LVU var sådan att Justitiekanslern fann skäl att titta närmare på ärendet efter inspektionen. Akten medtogs därför för ytterligare granskning. De frågor som närmast tilldrog sig Justitiekanslerns intresse var frågan om förordnande av offentligt biträde och frågan om fastställelse av ett beslut ”tills vidare”. 

Socialnämnden i Älvsbyns kommun beslöt den 19 januari 2004 att omedelbart omhänderta två barn med stöd av 6 § LVU. Besluten underställdes Länsrätten i Norrbottens län den 23 januari 2004 vilket var en fredag. Länsrätten förordnade ett offentligt biträde för barnens far påföljande måndag den 26 januari 2004. Fredagen den 30 januari 2004 förlängde länsrätten tiden att pröva det underställda beslutet till den 6 februari 2004. Samma dag förordnades offentliga biträden dels för barnen, dels för barnens mor. Parterna förelades att yttra sig senast fredagen den 6 februari 2004. I ett beslut den 6 februari 2004 fastställde länsrätten ”tills vidare” de omedelbara omhändertagandena. Länsrätten konstaterade i beslutet att i vart fall ett av barnen inte hade fått del av ett föreläggande ställt till henne. 

Förordnande av offentliga biträden 

Justitiekanslern uppmärksammade att förordnande av offentligt biträde till barnens far hade ägt rum tre dagar efter det att underställandet inkom till länsrätten, medan sådant biträde förordnats för de omhändertagna barnen och modern först påföljande fredag. Justitiekanslern begärde länsrättens yttrande i frågan. 

Rådmannen LH, som handlade det aktuella ärendet, har i yttrande till länsrätten anfört sammanfattningsvis följande. Frågan som omedelbart uppkom var om det fanns sannolika skäl för tvångsvård med hänsyn till faderns förhållanden och uppgiften att vårdnadshavarna godtog det boende som hade ordnats för döttrarna. Det kom att gälla vilken tilltro som kunde fästas vid de uppgifter som föräldrarna hade lämnat. I detta hänseende bedömdes i synnerhet faderns uppfattning väsentlig. Efter hand fick LH uppgifter som tydde på att offentliga biträden ändå borde förordnas även för flickorna och modern. 

Justitiekanslerns överväganden 

Av 39 § LVU framgår att i mål och ärenden om omedelbart omhändertagande enligt 6 § skall offentligt biträde förordnas för den som åtgärden avser samt för dennes vårdnadshavare om det inte måste antas att behov av biträde saknas. Det ligger därför i sakens natur att parternas behov av offentliga biträden prövas i nära anslutning till det att ett beslut om omhändertagande underställs länsrätten. 

Länsrätten fann att det fanns förutsättningar att förordna offentligt biträde för de omhändertagna barnens far. Eftersom grunden för omhändertagandet var omständigheter hänförliga till barnens hemmiljö borde offentliga biträden ha förordnats samtidigt även för de omhändertagna barnen och deras mor. 

Vid en granskning av länsrättens akt har inte framkommit att det vidtogs några handläggningsåtgärder eller att det inhämtades någon information i ärendet under tiden från det att ett offentligt biträde förordnades för fadern på måndagen till det att offentliga biträden förordnades till barnen och modern nästkommande fredag. Det har således – såvitt förstås – inte framkommit några nya omständigheter som inte var kända redan vid tiden för underställningen. Underlåtenheten att i tid förordna biträden fick till följd att ärendet inte kunde prövas inom en vecka från underställandet. Utredningstiden behövde därför förlängas av länsrätten. Ärendets avgörande fördröjdes genom länsrättens handläggning. 

Länsrätten kan inte undgå viss kritik för underlåtenheten att i tid ta ställning till frågan om förordnande av offentliga biträden för barnen och modern. Justitiekanslern anser att det finns skäl att kritisera underlåtenheten även om bedömningen av behovet av offentligt biträde i sig är av ett sådant slag att den omfattas av domarens självständighet i dömandet. 

Fastställelse ”tills vidare” 

Justitiekanslern uppmärksammade att länsrätten i beslutet den 6 februari 2004 i målet fastställde det omedelbara omhändertagandet ”tills vidare”. Av ett tillägg till beslutet framgår att fastställandet var avsett att gälla provisoriskt i avvaktan på att alla berörda fått del av förelägganden i målet. Justitiekanslern efterfrågade länsrättens bevekelsegrunder för ställningstagandet. 

I yttrande till länsrätten har den ansvarige rådmannen LH anfört bl.a. att han ansåg att det fattade beslutet var nödvändigt av det skälet att parterna borde få möjlighet att klaga på beslutet till kammarrätten. Enligt hans mening stämmer ett sådant beslut också väl med att beslutet skall kunna hävas av rätten för den händelse att det till följd av nya omständigheter inte längre finns skäl för omhändertagandet. Han ansåg att det inte fanns något lagligt hinder mot beslutet. 

Länsrätten har i sitt yttrande anfört att det i LVU saknas grund för att fastställa ett beslut om omhändertagande provisoriskt. Länsrätten har dock påpekat att rätten har möjlighet att gå utanför tidsfristen en vecka om det finns något hinder som omöjliggör prövning, t.ex. att rätten finner det nödvändigt att få utredningen kompletterad. 

Justitiekanslerns bedömning 

Ett omedelbart omhändertagande med stöd av LVU är till sin karaktär en akut och provisorisk åtgärd i avvaktan på en ansökan om vård. Ett omedelbart omhändertagande skall underställas rätten varvid rätten har att pröva om omhändertagandet skall bestå eller inte. Ett omedelbart omhändertagande kan inte fastställas i avvaktan på att parterna blir delgivna förelägganden o.d. Prövningen skall i stället ske utifrån om förutsättningarna i 6 § är uppfyllda eller inte. Det underställda beslutet bör i regel prövas även om delgivning inte har kunnat ske. Bestämmelsen i 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291), som ger en förvaltningsdomstol möjlighet att bl.a. fatta interimistiska beslut i allmänhet, är inte tillämplig i ansöknings- och underställningsmål. 

Det finns alltså inte några lagliga möjligheter att fastställa ett omedelbart omhändertagande provisoriskt på det sätt som skett. Länsrätten kan därför inte undgå kritik för det nu redovisade. 

LPT-målen

Justitiekanslern granskade alla akter avseende LPT-mål som avgjordes i januari åren 2003 och 2004. Det allmänna intrycket var gott och de tidsfrister som anges i lagen hade hållits. Justitiekanslern uppmärksammade dock att utformningen av vissa domar var bristfällig när det gälde angivandet av parterna och sakfrågan. 

Angivande av parter 

Justitiekanslern konstaterade att det i beslut och domar i några mål enligt LPT (t.ex. 126-03 och 2616-03) som sökande endast hade angetts ”cheföverläkaren”. Något namn på läkaren eller sjukhuset fanns inte antecknat. 

I ett inspektionsprotokoll från Riksdagens ombudsmän över en inspektion på Länsrätten i Norrbottens län den 11 – 12 juni 1997 anförde JO följande rörande samma förhållande som nu tas upp: 

”Eftersom det inte finns endast en chefsöverläkare bör vid utformningen av domen eller beslutet anges antingen chefsöverläkarens namn eller namnet på den vårdinrättning denne är knuten till.” 

Justitiekanslern begärde att länsrätten skulle ange varför någon ändring av länsrättens sätt att ange parterna inte hade skett efter JO:s påpekande. 

I sitt yttrande hit har länsrätten anfört att samtliga länsrättens domare utom rådmannen LH anger den vårdinrättning som chefsöverläkaren är knuten till. 

LH har i sitt yttrande till länsrätten anfört att chefsöverläkarens namn är ointressant eftersom det är funktionen av chefsöverläkare – oavsett vem detta må vara – som är avgörande. Genom att det i domarna anges var de avkunnas torde det enligt hans mening inte uppkomma några problem vad avser vilken inrättning som avses. 

Justitiekanslerns bedömning 

Justitiekanslern instämmer i den anmärkning som JO gjorde. Justitiekanslern finner det anmärkningsvärt att LH inte rättat sig efter JO:s uttalande och vill återigen understryka att antingen chefsöverläkarens namn eller den vårdinrättning som denne är knuten till bör anges i domen eller beslutet. 

Angivande av saken i vissa domar

Justitiekanslern fann vid sin granskning att länsrättens domar i flera mål enligt LPT (15-03, 126-03, 2516-03, 2533-03, 48-04 och 139-04) var otydliga när det gällde angivandet av själva saken. Under rubriken Saken hade i samtliga anmärkta domar angetts ”Psykiatrisk vård” trots att målen avsåg olika bestämmelser i LPT, bl.a. konverteringsfall och begäran om förlängning av tvångsvården. Justitiekanslern begärde att länsrätten skulle yttra sig i frågan. 

I sitt yttrande har länsrätten anfört följande. 

”Enligt 32 § förordningen (1979:575) om de allmänna förvaltningsdomstolarna skall i en dom eller ett beslut som sätts upp särskilt anges bl.a. en kort beteckning av saken. Beteckningens syfte är att på ett snabbt och enkelt sätt ge besked om vad målet handlar om. Hur detaljerad beskrivningen görs är en lämplighetsfråga. Länsrätten anser att beskrivningen i psykiatrimål bör ge besked om tillämplig lag och den huvudsakliga frågan i målet. Samtliga domare utom LH ger regelmässigt en sådan beskrivning av saken.” 

LH har i sitt yttrande till länsrätten sammanfattningsvis anfört följande. Av domen eller beslutet skall bl.a. framgå en kort beteckning av saken. Av detta följer dock ej att saken måste anges under en särskild rubrik. Jag har valt att ange saken på ett kort sätt under rubriken och mer utvidgat i texten. 

Justitiekanslerns bedömning 

Som länsrätten anfört är det en lämplighetsfråga hur detaljerad beskrivningen av själva saken behöver vara. Justitiekanslern anser dock i likhet med de flesta domarna på länsrätten att beskrivningen av saken i psykiatrimål bör ge besked om tillämplig lag och den huvudsakliga frågan i målet. I annat fall kan det vara svårt att snabbt få en överblick av vad målet handlar om. Justitiekanslern nöjer sig med detta påpekande.