JK 1120-02-30

Riksåklagaren i Portugal har i en framställning som tagits emot den 20 mars 2002 av Justitiedepartementet, Enheten för brottmålsärenden och internationellt rättsligt samarbete, begärt rättslig hjälp i Sverige. Framställningen har sin bakgrund i en brottsutredning hos Åklagarmyndigheten i Lissabons Rättsdistrikt, Departementet för utredning och rättsliga åtgärder. Utredningen avser brottet förtal, "förutsett och straffbart i enlighet med paragraf 180, nr 1 och 183, nr 2 i Strafflagen med referens till paragraf 30 och 31, nr 4 i Lag 2/99", som skall ha begåtts genom att den misstänkte, JMC, lämnat vissa uppgifter till en journalist vid tidningen Postal do Algarve. 

Framställningen om rättslig hjälp avser en begäran om förhör med den misstänkte, JMC. Denne tjänstgör som konsul vid Portugals konsulat i Göteborg och är enligt uppgift i framställningen bosatt i Karlstad. Förhöret skulle avse bl.a. frågan om JMC gjort de uttalanden som han tillvitas i brottsutredningen och som bl.a. avser anklagelser mot ett företag, Gracer Sociedade de Turismo do Algarve, om olovlig finansiering av politiska partier. Artikeln i fråga publicerades i Postal do Algarve den 22 juli 1999. 

Justitiedepartementet har överlämnat framställningen till Justitiekanslern för vidare åtgärd. 

Tidningen Postal do Algarve ges ut i Portugal. Enligt uppgift från Patent- och Registreringsverket saknas utgivningsbevis för tidningen i Sverige, och någon utgivning här i landet torde inte förekomma. Här i Sverige skyddas dock den som lämnar meddelanden till tidningen, med vissa begränsningar, av den grundlagsfästa s.k. meddelarfriheten (13 kap. 6 § andra stycket TF jämfört med första stycket samt 1 kap. 1 § tredje stycket). Regleringen innebär att meddelaren inte kan straffas enligt svensk rätt, utom om meddelandet innefattar något av vissa angivna brott (se 13 kap. 6 § första stycket 1 ( 3 TF). 

Den brottsutredning som har inletts av Åklagarmyndigheten i Lissabon avser misstanke om förtal. Misstanken avser inte något sådant brott som är undantaget från meddelarfriheten enligt bestämmelserna i 13 kap. 6 § första stycket 1 ( 3 TF. Jag skulle därför inte, som exklusiv åklagare på tryckfrihetens område, kunna inleda förundersökning. Självfallet skulle inte heller någon annan åklagare i Sverige kunna inleda förundersökning med anledning av den aktuella artikeln. 

I den portugisiska framställningen begärs emellertid inte att svenska myndigheter skall ingripa med anledning av artikeln utan endast att den enligt portugisisk rätt misstänkta personen skall förhöras här som ett led i den förundersökning som bedrivs av de portugisiska myndigheterna. Några tvångsmedel är inte aktuella, varför de särskilda reglerna härom i lagen om rättslig hjälp saknar betydelse i ärendet. Frågan är då om reglerna i TF hindrar att den begärda hjälpen lämnas. 

I tidigare beslut har Justitiekanslern gjort bedömningen att TF:s regler hindrat rättslig hjälp i situationer där Justitiekanslern inte kunnat ingripa enligt svensk rätt. För min del kan jag inte se att TF:s regler om "ingripande" enligt svensk rätt i och för sig skulle hindra att rättslig hjälp lämnas till en stat där ett brott har begåtts enligt det landets lag. Att lämna rättslig hjälp synes inte innebära att ett "ingripande" sker enligt TF. Lämnande av rättslig hjälp faller inte heller i övrigt inom området för TF:s reglering. Att bestämmelserna om meddelarfrihet under vissa förutsättningar skall tillämpas även i fråga om skrifter som trycks utom riket (13 kap. 6 § första och andra styckena), och att svensk grundlag i den meningen "gäller", är en annan sak. Det sagda betyder också, enligt min mening, att lämnande av rättslig hjälp i princip inte berörs av TF:s regler om Justitiekanslerns exklusiva åklagarkompetens. 

Den angivna tolkningen av förhållandet mellan TF och lagen om rättslig hjälp vinner enligt min mening stöd av den omständigheten att lagen om rättslig hjälp delvis är grundad på internationella avtal. Avtalen i fråga innehåller inte någon annan möjlighet för staterna att vägra rättslig hjälp med hänvisning till nationell rätt än de som framgår av 2 kap. 14 § i lagen. Om Sverige vägrar rättslig hjälp på någon annan sådan grund trots att det finns ett internationellt åtagande att lämna rättslig hjälp, innebär det att vi bryter mot en folkrättslig förpliktelse. Det gäller även om vägran sker med hänvisning till att den rättsliga hjälpen skulle stå i strid med svensk grundlag. Visserligen skall här i landet grundlagen alltid tillämpas framför vanlig lag, och detta gäller även om en sådan tillämpning innebär att Sverige bryter mot en folkrättslig förpliktelse. Utgångspunkten måste emellertid vara att den svenska rättsordningen inte står i strid med våra internationella förpliktelser. Mot bakgrund av de överväganden jag gjort i föregående stycke ser jag inte någon anledning att frångå den utgångspunkten i det här ärendet. 

Jag menar alltså att den svenska tryckfrihetsregleringen som utgångspunkt inte hindrar att Sverige lämnar internationell rättslig hjälp vid utredning av ett förfarande som utgör brott i den begärande staten men som skyddas av bestämmelserna om meddelarfrihet i TF. Undantag från denna utgångspunkt kan emellertid förekomma, exempelvis om den rättsliga hjälpen skulle komma i konflikt med svenska allmänna rättsprinciper. Då skall rättslig hjälp vägras med tillämpning av 2  kap. 14 § första stycket i den angivna lagen. Ett exempel på en sådan situation är, enligt min bedömning, om den rättsliga hjälpen skulle innebära en klar kränkning av den meddelarfrihet som gäller enligt svensk rätt. 

Den portugisiska framställningen avser utredning av ett handlande som tydligt skyddas av den svenska grundlagen (meddelarfrihet). Enligt min bedömning skulle ett bifall till framställningen - som avser förhör med den misstänkte själv, dvs. meddelaren - strida mot svenska allmänna rättsprinciper. Ett beslut om avslag på den grunden skall enligt 2 kap. 15 § lagen om rättslig hjälp fattas av regeringen. 

Med hänvisning till det anförda återlämnar jag framställningen till Regeringskansliet (Justitiedepartementet) för prövning av frågan om den begärda rättsliga hjälpen skall vägras med hänvisning till att ett bifall till framställningen skulle strida mot svenska allmänna rättsprinciper.