1 §  Har en svensk myndighet fått upplysningar eller bevismaterial från en annan stat för att användas vid utredning av brott eller i ett rättsligt förfarande med anledning av brott och gäller på grund av en överenskommelse med den andra staten villkor som begränsar möjligheten att utnyttja materialet, skall svenska myndigheter följa villkoren oavsett vad som annars är föreskrivet i lag eller annan författning.

Bestämmelserna i första stycket gäller också i fråga om överenskommelse med mellanfolklig organisation. Lag (2000:347).

2 §  En person i Sverige, som är berövad friheten, får efter framställning från en främmande stat föras över till den staten för förhör eller konfrontation i samband med förundersökning eller vid rättegång, om förhöret eller konfrontationen avser annat än den frihetsberövades egen brottslighet. Lag (1992:107).

3 §  En framställning om överförande skall avslås, om den frihetsberövade inte samtycker till åtgärden. En framställning får också avslås,

1. om ett överförande medför att tiden för frihetsberövandet förlängs,
2. om den frihetsberövades närvaro behövs i ett brottmål som handläggs här i landet,
3. om den gärning som framställningen avser inte motsvarar brott enligt svensk lag eller om den utgör ett politiskt eller militärt brott, eller
4. om andra tvingande skäl talar mot ett överförande.

Om framställningen bifalls, skall det framgå av beslutet när den frihetsberövade senast skall återföras till Sverige eller, i förekommande fall, försättas på fri fot. Lag (1992:107).

4 §  En framställning om överförande skall på diplomatisk väg ges in till utrikesdepartementet, om inte Sverige i förhållande till den främmande staten har kommit överens om en annan ordning. Framställningen prövas av regeringen.

Framställningen skall innehålla uppgift om

1. den frihetsberövades namn och var han är omhändertagen,
2. den brottsliga gärningen samt tid och plats där den ägde rum,
3. vad förhöret eller konfrontationen skall avse, och
4. hur lång tid den frihetsberövade behöver närvara i den främmande staten. Lag (1992:107).

5 §  Om det inte är uppenbart att framställningen skall avslås, skall yttrande över framställningen inhämtas från den myndighet som svarar för omhändertagandet av den frihetsberövade. Myndigheten skall i yttrandet lämna de upplysningar som kan vara av betydelse för prövningen enligt 3 §. Lag (1992:107).

6 §  En i främmande stat frihetsberövad person som efter framställning från en svensk domstol eller åklagare förs över till Sverige för förhör eller konfrontation skall tas i förvar av polismyndighet. Lag (1992:107).

7 §  Chefen för justitiedepartementet kan meddela tillstånd till transport genom Sverige av en i främmande stat frihetsberövad person som skall föras över till en annan stat för förhör eller konfrontation. Meddelas sådant tillstånd, får polismyndigheten vid behov ta den överförde i förvar.

En framställning om tillstånd som avses i första stycket skall göras i den ordning som anges i 4 § första stycket. Lag (1992:107).

8 §  I den utsträckning det har avtalats i en överenskommelse som Sverige har ingått med främmande stat, eller med en mellanfolklig organisation, får den som efter kallelse i enlighet med överenskommelsen har rest in i Sverige för att höras eller på annat sätt medverka vid utredning av brott eller i ett rättsligt förfarande med anledning av brott inte lagföras eller, i vidare mån än som följer av 6 §, berövas sin frihet eller på annat sätt underkastas inskränkning i denna på grund av handling, underlåtenhet eller dom som härrör från tiden före inresan i Sverige och som, när det gäller en tilltalad, inte är avsedd med kallelsen.

Immuniteten upphör om den som rest hit stannar kvar i Sverige trots att han haft möjlighet att lämna landet under en sammanhängande tid av femton dagar från det att han har fått besked från myndigheten om att hans närvaro inte längre krävs, eller om han, efter att ha lämnat landet, återvänder hit.

Innehåller överenskommelsen bestämmelse att immuniteten skall ha mindre omfattning än som nu angetts, gäller i stället den bestämmelsen. Lag (1992:1366).

9 §  Om förundersökning eller liknande förfarande pågår i en främmande stat, får på begäran av en utländsk undersökningsdomare eller åklagare förhör hållas enligt bestämmelserna i 23 kap. rättegångbalken. Sådant förhör får också hållas på begäran av någon annan, om Sverige i en internationell överenskommelse har åtagit sig det i förhållande till den främmande staten.

En framställning om förhör enligt första stycket får inte beviljas, om den gärning som framställningen avser inte motsvarar brott enligt svensk lag. Avser en framställning en gärning som har karaktär av politiskt brott, tillämpas första stycket endast om framställningen har gjorts av någon i en stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 27 januari 1977 om bekämpande av terrorism och gärningen utgör brott som avses i den konventionen. Lag (1995:1229).

10 §  En framställning om förhör enligt 9 § skall ges in till Utrikesdepartementet på diplomatisk väg, om inte Sverige med den främmande staten har kommit överens om en annan ordning.

Framställningen skall innehålla uppgift om

den eller de personer som skall höras,

den brottsliga gärningen samt tid och plats för den,

vad förhöret skall avse.

Utrikesdepartementet skall överlämna ärendet till Riksåklagaren för de åtgärder som påkallas av framställningen. Ärendet skall därefter redovisas till Utrikesdepartementet.

Anses omständigheterna vara sådana att framställningen inte bör bifallas, prövar regeringen om framställningen skall avslås. Lag (1995:1229).