JK 1476-97-20

Av handlingarna i ärendet framgår sammanfattningsvis följande:

I stämningsansökan den 19 januari 1995 till Helsingborgs tingsrätt väckte distriktsåklagaren Tom S vid dåvarande Åklagarmyndigheten i Helsingborg åtal mot Per Gunnar K för misshandel, hemfridsbrott och ofredande. Huvudförhandling i målet ägde rum den 24 maj 1995 och åtalet utfördes av Tom S. I dom den 14 juni 1995 (DB 727) dömdes K av tingsrätten för hemfridsbrott och ofredande till villkorlig dom och dagsböter. Efter överklagande från ömse sidor meddelade Hovrätten över Skåne och Blekinge dom i målet den 25 mars 1996 (DB 5073) varvid K dömdes även för misshandel. Påföljden bestämdes till vilkorlig dom och dagsböter. I hovrätten fördes talan inte av Tom S då denne förklarats jävig.

Den 7 juni 1995 inkom till dåvarande Regionåklagarmyndigheten i Malmö en anmälan från Per Gunnar K mot distriktsåklagaren Tom S. I anmälan gjordes gällande att Tom S under huvudförhandlingen i tingsrätten den 24 maj 1995 uttalat sig mycket stötande om K:s person. I en bilaga till anmälan undertecknad av fem personer nämns de uttalanden som Tom S påstås ha uttalat om K under förhandlingen. Regionåklagarmyndigheten i Malmö överlämnade anmälan till Riksåklagaren för prövning.

Solveig R beslöt den 22 augusti 1995 att inhämta yttrande rörande uppgifterna i anmälan från dåvarande överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i Malmö Ola N. Yttrande från honom inkom till RÅ den 25 september 1995. Till yttrandet var fogat protokoll över förhör som Ola N hade hållit med bl.a. Tom S.

Den 17 oktober 1995 inkom Per Gunnar K med en skrivelse till RÅ. I skrivelsen hänvisar han till bl.a. en bifogad skrivelse till Regionåklagarmyndigheten i Malmö rörande överprövning av en jävsfråga. I skrivelsen redogörs för vad som enligt K utspelade sig vid huvudförhandlingen inför Helsingborgs tingsrätt den 24 maj 1995 och vad distriktsåklagaren Tom S då påstods ha uttalat rörande K:s person.

Den 15 november 1995 beslutade Solveig R att inleda förundersökning mot distriktsåklagaren Tom S då det fanns anledning att anta att denne gjort sig skyldig till förtal. Hon uppdrog åt överåklagaren Bo S vid dåvarande regionåklagarmyndigheten i Kalmar att utföra förundersökningen.

Den 15 april 1997 inkom utredningen från Bo S till RÅ. Under förundersökningen hördes totalt 14 personer förutom Tom S, dock inte Per Gunnar K. Av utredningen framgick att Tom S under utredningen hade begärt att förhör skulle hållas med en kriminalinspektör. Något sådant förhör hade inte kunnat hållas med denne eftersom han befann sig utomlands. Solveig R ansåg att det inte kunde antas att ett sådant förhör skulle sakna betydelse för utredningen varför hon beslutade att ett sådant förhör skulle hållas innan beslut i åtalsfrågan kunde fattas. Förhöret med kriminalinspektören ifråga redovisades till RÅ den 29 april 1997. Efter föredragning av Leif A fattade Solveig R den 5 maj 1997 beslut att inte väcka åtal mot Tom S för förtal eftersom brott inte kunde styrkas. I beslutet anges felaktigt att förhör med målsäganden Per Gunnar K hållits under förundersökningen.

Den 16 maj 1997 fick Solveig R klart för sig att något förhör inte hade hållits med Per Gunnar K och denne begärde samma dag omprövning av beslutet av den 5 maj att inte väcka åtal mot Tom S. Solveig R fann i beslut den 21 maj 1997 inte skäl att ändra sitt tidigare beslut eftersom hon gjorde bedömningen att vad som förekommit inte påverkade bevisläget.

Siw P begärde hos RÅ att hon skulle få ta del av vissa handlingar i förundersökningsprotokollet. Hon fick del av dessa vid ett personligt besök på RÅ:s kansli den 16 maj 1997.

I min tillsyn skall jag vaka över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar och i övrigt fullgör sina åligganden. Däremot är det inte min uppgift att överpröva de beslut som en domstol eller en myndighet fattar inom sitt kompetensområde eller att i allmänhet göra uttalanden om de bedömningar som har legat till grund för domstolens eller myndighetens ställningstaganden. Min tillsyn över den offentliga verksamheten är alltså främst inriktad på att denna fullgörs på ett formellt riktigt sätt utifrån de krav författningsregleringen ställer upp. Mot denna bakgrund vill jag redan inledningsvis uttala att jag inte funnit anledning att göra någon bedömning av huruvida det var riktigt eller inte av Solveig R att inte väcka åtal mot Tom S rörande det förtalsbrott som K anmält. Siw P:s begäran i denna del föranleder mot bakgrund av det nu anförda inte någon åtgärd från min sida.

När det gäller frågan huruvida det var lämpligt att inte föranstalta om förhör med målsäganden K under förundersökningen mot Tom S vill jag inledningsvis anföra följande när det gäller den rättsliga regleringen av förundersökning.

Förfarandet vid utredning i brottmål - förundersökning - regleras främst i 23 kap.rättegångsbalken (RB) och i förundersökningskungörelsen (1947:948). Förundersökning skall inledas så snart det finns anledning att på grund av angivelse eller av annat skäl, anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats.

Av 23 kap. 2 § RB följer att förundersökningen har två huvudsakliga syften. Det ena är att utröna om brott har begåtts och att klarlägga vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl för åtal föreligger. Det andra huvudsyftet är att bereda ärendet så att bevisningen kan förebringas i ett sammanhang vid en framtida huvudförhandling. När det gäller förundersökningens bedrivande är reglerna i rättegångsbalken långt ifrån heltäckande och för flertalet av de utredningsåtgärder som kan vidtas, t.ex. olika bevissäkrande åtgärder, saknas närmare föreskrifter. De regler som rör formerna för en förundersökning begränsar sig i huvudsak till reglering av mer ingripande åtgärder beträffande vilka det är av särskild vikt att medborgarnas behov av integritet tillgodoses. Det finns alltså inga regler av innebörd att en målsägande alltid skall höras under en förundersökning även om detta vanligtvis sker.

Det är förundersökningsledaren som har det yttersta ansvaret för vilka utredningsåtgärder som bör eller inte bör vidtas. Förundersökningsledaren har också ett principiellt ansvar för det sätt på vilket åtgärderna genomförs och hur olika åtgärder skall prioriteras sinsemellan. I de fall åklagaren är förundersökningsledare är det denne som har att bedöma vilken bevisning han eller hon behöver för att kunna väcka ett åtal. I ett mål där det bara finns t.ex. målsägandens och den tilltalades uppgifter att tillgå är det i allmänhet en självklarhet att målsäganden hörs, eftersom dennes uppgifter då utgör åklagarens huvudsakliga bevisning. I andra fall, där det är klart vilka uppgifter målsäganden lämnat, t.ex. i en anmälan, och annan bevisning finns, är det inte lika självklart att denne hörs.

Rörande målsägandens ställning under förundersökning och rättegång kan nämnas att denne i formellt hänseende är att anse som part i rättegången endast när han för talan, dvs. framställer ett yrkande om ansvar eller skadestånd. En annan sak är att målsäganden, som i de flesta fall utsatts för någon form av kränkning genom brottet, generellt sett intar en motsatsställning gentemot den tilltalade i rättegången oavsett den formella partsställningen. Det är polis och åklagare som skall tillgodose samhällets och målsägandens intresse av att brott som faller under allmänt åtal utreds, och de är dessa som ansvarar för att utredningen genomförs i enlighet med gällande regler. Det finns följaktligen inga regler som ger målsäganden rätt att t.ex. påkalla viss utredning, en rätt som däremot tillkommer den misstänkte (jfr 23 kap. 18 och 19 §§ RB), eller kräva att förundersökningen t.ex. påskyndas. Däremot finns vissa bestämmelser i förundersökningskungörelsen som rör polisens och åklagarnas informationsskyldighet till målsäganden rörande brottsutredningen. I 13 a § förundersökningskungörelsen stadgas sålunda bl.a. att målsäganden om möjligt skall underrättas om att åklagarna under vissa förutsättningar kan föra talan om enskilt anspråk med anledning av brott och om möjligheterna att få ersättning enligt brottsskadelagen. Av 13 b § förundersökningskungörelsen följer att målsäganden skall tillfrågas om han eller hon vill bli underrätad om beslut om att förundersökning inte skall inledas eller att en inledd förundersökning skall läggas ned, beslut om att åtal inte skall väckas, tidpunkt för huvudförhandling i målet samt dom i målet. I 14 § nämnda kungörelse finns vidare en bestämmelse om att vid beslut om att förundersökning inte skall inledas eller att en inledd förundersökning skall läggas ned eller att åtal inte skall väckas, skall underrättelse ske till målsägande som angett brottet eller anmält enskilt anspråk i anledning av brottet eller begärt att bli underrättad. Som reglerna är utformade finns inte något absolut krav på att information skall lämnas. Huvudregeln är dock att information i princip skall lämnas. Av 20 § förundersökningskungörelsen följer vidare att det i förundersökningsprotokollet skall antecknas huruvida målsäganden fått information och underrättelser enligt 13 a - 13 c §§förundersökningskungörelsen samt uppgifter om huruvida målsäganden vill bli underrättad i fall som avses i 13 b § förundersökningskungörelsen.

Den i detta ärende gjorda förundersökningen avsåg att utröna huruvida brottet förtal begåtts vid en huvudförhandling. Genom den skriftväxling som föregått själva förundersökningen har det stått klart vad målsäganden Per Gunnar K uppgivit i denna del. I sammanhanget bör också beaktas att när som i förevarande fall det funnits ett förhållandevis stort antal personer som bevittnat händelseförloppet torde målsägandens uppgifter i förhållande till övrigas utsagor ha mera marginell betydelse. Mot denna bakgrund har jag förståelse för att något målsägandeförhör inte ägde rum och detta synes heller inte ha varit nödvändigt eftersom K:s uppgifter framgick på annat sätt.

När det gäller berörda åklagares kontakter med K under förundersökningen har Justitiekanslern varken i RÅ:s akt i ärendet eller i förundersökningsprotokollet kunnat återfinna någon dokumentation som visar att han blivit tillfrågad om han ville bli underrättad om brottsutredningen i fråga jämlikt nyss nämnda bestämmelser i förundersökningskungörelsen. Från Riksåklagarens kansli har inhämtats att inga rutiner för sådana underrättelser finns hos Riksåklagaren eftersom sådana handläggningsåtgärder skall ske av den åklagare som utför själva förundersökningen. Däremot sänder RÅ regelmässigt beslut om att åtal inte skall väckas till målsäganden. Justitiekanslern har från chefsåklagaren Bo S, som utförde förundersökningen i fråga, inhämtat att någon formell förfrågan inte ställts till K rörande vilken information han önskade. Eftersom RÅ tillställt K ett exemplar av Solveig R:s beslut den 5 maj 1997 att inte väcka åtal mot Tom S ser jag inte någon anledning att gå vidare i denna fråga.

Vad som härefter återstår att bedöma är det fel som uppkommit i åtalsbeslutet den 5 maj 1997 genom att det angetts att förhör hållits med K trots att så inte varit fallet.

Leif A, som var föredragande i ärendet hos RÅ, har i sitt yttrande uppgivit att han inte kan förklara varför denna uppgift influtit i beslutet utan hänvisat till att detta skett av ett rent förbiseende.

Solveig R har i sitt yttrande vidgått att hon, när hon skrev under beslutet i fråga, inte uppmärksammat att förhör inte hållits med K.

Jag har svårt att förstå både hur Leif A kunnat föra in uppgiften om förhöret med K i beslutet och hur Solveig R kunnat undgå att uppmärksamma att K inte var hörd.

Enligt min mening säger det sig självt att den som har att fatta ett beslut i en åtalsfråga noggrant går igenom materialet och läser igenom handlingarna så omsorgsfullt att beslutet blir korrekt utformat. Den utformning som det nu aktuella beslutet fick var i fråga om K direkt missvisande rörande vad som förekommit under förundersökningen. Härför har föredraganden i ärendet Leif A ett ansvar. Utredningen ger inte något belägg för att A medvetet sökt ge sken av att ett målsägandeförhör hållits eller att han - som Siw P påstår - i efterhand sökt dölja det faktum att något sådant förhör inte ägt rum. Som beslutsfattare i ärendet bär Solveig R det yttersta ansvaret för felet. Uppenbarligen har hon, mot bakgrund av det omfattande utredningsmaterialet, av förbiseende inte uppmärksammat föredragandens felskrivning och att förhöret saknades. Solverig R och Leif A kan inte undgå viss kritik för det fel som konstaterats, inte minst mot bakgrund av de höga krav på en korrekt handläggning som måste ställas på landets högsta åklagarmyndighet. Med hänsyn till att den felaktiga uppgiften, som tidigare sagts, inte haft betydelse för utgången i åtalsfrågan finner jag inte anledning till någon vidare åtgärd utan låter saken bero med här gjorda uttalanden.

När det gäller Siw P:s kritik mot det sätt på vilket hon blev bemött av Leif A vid sitt besök på RÅ framgår både av Siw P:s skrivelse och Leif A:s yttrande att stämningen var något irriterad. Eftersom ord här står mot ord rörande vad som i detalj utspelat sig finner jag inte anledning att gå vidare på denna punkt. Allmänt kan naturligtvis sägas att en tjänsteman givetvis har en skyldighet att iaktta de krav på ett korrekt uppträdande och vänligt bemötande som följer med den offentliga tjänsten.

Med det sagda avslutar jag ärendet.