JK 1504-98-40

Av Högsta domstolens plenumavgörande i rättsfallet NJA 1979 s. 107 följer att fastighetsdomstol, i den mening som avses i 10 kap. 17 § första stycket 1 rättegångsbalken, är en sådan särskild domstol som enligt bestämmelsen i 10 kap. 18 § jämförd med 34 kap. 1 § rättegångsbalken självmant har att pröva sin behörighet att ta upp en tvist. Justitiekanslern har i flera tidigare beslut ansett att skadeståndsskyldighet uppkommit för staten när en tvingande forumregel inte iakttagits av domstol (se bl.a. JK-beslut 1992 C.15 och 1993 C. 4)

I förevarande fall har Tippbolaget fått sin talan avvisad på grund av att fastighetsdomstolen inte var behörig att pröva bolagets talan. Av vad som kan utläsas av fastighetsdomstolens avvisningsbeslut torde rättegångshindret i allt väsentligt ha utgjorts av att grunden för Tippbolagets talan byggde på den kvittning som motparten gjort och som till följd av bestämmelsen i 10 kap. 17 § tredje stycket rättegångsbalken inte kunde underställas fastighetsdomstolens prövning. I sammanhanget skall framhållas att de omständigheter i Tippbolagets talan som kom att bilda underlag för fastighetsdomstolens avvisningsbeslut uttryckligen hade angivits av bolaget redan i stämningsansökan och att bolaget i samband därmed särskilt hade tagit upp frågan om rätt forum. Även om det regelverk som omger gränsdragningen mellan kompetensområdet för de allmänna och de särskilda domstolarna är komplicerat, har ansvaret för att systemet fungerar lagts på domstolarna. Med hänsyn härtill och till innehållet i de uppgifter som lämnades av bolaget i stämningsansökan, borde fastighetsdomstolen vid mottagandet av ansökan ha kontrollerat sin behörighet på ett mer ingående sätt än vad som nu synes ha varit fallet.

Enligt den år 1996 införda bestämmelsen i 10 kap. 20 a § rättegångsbalken skall rätten, om den på grund av ett sådant rättegångshinder som rätten självmant har att beakta, finner sig sakna behörighet att ta upp ett mål i samband med att en ansökan mottages överlämna målet till behörig domstol, såvida inte sökanden haft något att erinra häremot och det inte heller av andra skäl funnits hinder mot ett överlämnande. Det har i detta ärende inte kommit fram något som ger anledning anta att det nu aktuella målet, om fastighetsdomstolen uppmärksammat rättegångshindret, inte skulle ha kunnat blivit föremål för ett överlämnande.

Det kan här finnas anledning fråga sig om fastighetsdomstolen i den situation som uppkom hade kunnat vidta någon annan åtgärd än att avvisa Tippbolagets talan. Härvid skall uppmärksammas att möjligheten till överlämnande av mål till annan domstol inte står till buds efter det att förberedelsen inletts. Uppkommer fråga om rättens behörighet på ett sådant sent stadium skall rätten om den finner att den inte är behörig att pröva målet besluta om avvisning. I rättsfallet NJA 1978 s. 104 ansåg emellertid Högsta domstolen beträffande ett mål som hade handlagts av en tingsrätt men som till följd av en ny åberopad omständighet under förberedelsen var att anse som ett fastighetsmål och därför skulle ha handlagts av fastighetsdomstolen på tingsrätten, att målet - oavsett fastighetsdomstol var att anse som särskild domstol vid tillämpningen av rättegångsbalkens regler - inte skulle avvisas utan i stället fortsätta att handläggas vid tingsrätten i den ordning som gäller för fastighetsmål. För egen del finner jag inte anledning att från principiell synpunkt bedöma saken annorlunda när den omvända situationen, såsom i förevarande fall, är för handen; dvs. när ett tvistemål felaktigt tagits upp till prövning av fastighetsdomstolen på den tingsrätt där målet rätteligen borde ha handlagts. Det skall dock tilläggas att Högsta domstolen i 1979 års plenumavgörande uttryckligen avstod från att gå in på frågan om vilken betydelse fastighetsdomstols ställning som särskild domstol enligt 10 kap.rättegångsbalken får i det fall att den tingsrätt som handlagt målet tillika utsetts till fastighetsdomstol.

Av handlingarna i tingsrättens akt framgår att Göteborgs tingsrätt var laga domstol för det av fastighetsdomstolen avvisade målet. Det kan mot bakgrund av vad som anförts ovan ifrågasättas om inte fastighetsdomstolen, i stället för att besluta om avvisning av käromålet, genom överlämnande kunde ha låtit tingsrätten fortsätta handläggningen av målet i den ordning som stadgas för tvistemål i allmänhet. Att så inte kom att ske i det nu aktuella fallet kan inte i sig anses vara av beskaffenhet att föranleda skadeståndsansvar för staten, eftersom utrymmet för överlämnanden av ifrågavarande slag inte framstår som helt klarlagt.

Med hänsyn till vad som tidigare anförts angående fastighetsdomstolens underlåtenhet att iaktta en tvingande forumregel får det anses att skadeståndsansvar enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen uppkommit för staten. Den skada som Tippbolaget i och för sig får anses ha lidit uppgår till det belopp som bolaget förpliktats att utge som rättegångskostnad till motparten samt ansökningsavgiften.

Tingsrätten har i sitt yttrande hit ifrågasatt om staten i ett fall som det nu aktuella begått något skadeståndsgrundande fel och har därvid pekat på bl.a. den omständigheten att avvisningsbeslutet inte underställdes högre rätts prövning. Det sagda aktualiserar enligt min mening frågan om Tippbolaget underlåtit att begränsa sin skada på sådant sätt att det på grund medvållande föreligger förutsättningar att jämlikt 6 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen jämka skadeståndet. Jämkning av skadestånd sker, enligt vad som föreskrivs i lagrummets tredje stycke, efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

Tippbolaget har som skäl för att bolaget underlåtit att överklaga fastighetsdomstolens beslut anfört att ett överklagande skulle ha orsakat ytterligare fördröjning med prövningen av själva saken och att avvisningsbeslutet i sig var korrekt.

Av särskilt intresse för det nu berörda spörsmålet är bestämmelsen i 10 kap. 20 § första stycket rättegångsbalken. Med stöd av denna bestämmelse kan nämligen käranden i ett tvistemål överklaga ett avvisningsbeslut och yrka att den högre rätten skall hänvisa målet till den lägre rätt som är behörig att ta upp målet till handläggning. Den högre domstolen torde vara skyldig att på yrkande besluta om sådan hänvisning om det finns tillräcklig utredning för ett beslut i forumfrågan. Godtar parten underrättens ställningstagande i behörighetsfrågan behöver parten enbart framställa ett yrkande om hänvisning. Efter en sådan hänvisning skall den domstol dit målet hänvisas ta upp målet till handläggning utan att utfärda stämning. I praktiken innebär detta att handläggningen fortsätter där den avslutades hos den tidigare domstolen. Den tidsförlust som ett överklagande av ett avvisningsbeslut kan innebära botas i väsentlig mån av att förberedelsen inte måste tas om från början vid underrätten. Härtill kommer att ett av överrätten upphävt avvisningsbeslut torde innebära att käranden inte heller är att anse som tappande part i den mening som avses i 18 kap. 5 § rättegångsbalken.

Med hänsyn till vad som nu sagts och med beaktande av att Tippbolaget hade juridiskt biträde i målet framstår inte den av bolaget åberopade förklaringen till sin underlåtenhet att överklaga avvisningsbeslutet som fullt godtagbar. Jag finner med anledning härav skäligt att jämka bolaget tillkommande skadeståndsersättning med hälften.

Jag uppdrar åt Domstolsverket att ombesörja att 12 725 kr utbetalas till Tipp Fastighets AB.

Ärendet är härmed avslutat.