JK 1579-08-40

Kiinteistö Oy Mäkisalmela, ST1 har begärt skadestånd av staten med dels 2 375 000 kr, dels 100 000 kr jämte ränta med 8 % + gällande diskonto fr.o.m. den 18 februari 2008 alternativt, för det fall utrustningen återlämnas i fullt brukbart skick, ett belopp motsvarande 5 000 kr per dag som beslaget har bestått jämte ränta med 8 % + gällande diskonto. 

Kiinteistö Oy Mäkisalmela, ST1 har som grund för sitt anspråk anfört i huvudsak följande. Bolaget är ett finskt oljebolag vars verksamhet alltsedan 1960-talet har bestått i att bl.a. sälja drivmedels- och eldningsolja till svenska och finska köpare som själva transporterar hem oljan på godkänt släp med stålcistern för klass III-bränsle. Den 30 oktober 2006 hade bolaget hyrt ut ett sådant släp (registreringsnummer PYC-443) till en svensk kund. Tanken rymmer 980 liter och släpet får framföras utan ADR-körkort. Kunden köpte olja för eget bruk och for tillbaka till Sverige med varan. Flera dagar senare kom kunden tillbaka med släpet men utan utrustningen (pump, cistern m.m.). Svenska tullen hade beslagtagit hela ekipaget. Eftersom bolaget inte fick något beslut om vart utrustningen hade tagit vägen polisanmälde bolaget händelsen till finska polisen som stöld av utrustning. Eftersom bolaget alltsedan den 30 oktober 2006 inte har haft tillgång till släpet med cistern för transport av olja har bolaget gått miste om inkomster från denna typ av försäljning. Bolaget har rättat sig efter den svenska tullmyndighetens och åklagarens åtgärder och inte skaffat ett ersättningssläp för motsvarande försäljning kombinerat med hyra av släp för egen transport av oljan. Bolaget har inte fått del av något beslut eller något protokoll avseende beslaget utan har endast fått uppgifter om detta från kunden som hade hyrt släpet. Beslaget har stått i strid med gemenskapsrätten och bolaget har på grund av beslaget gått miste om inkomster i rörelsen under perioden den 30 oktober 2006 till den 18 februari 2008 eftersom bolaget inte har kunnat sälja olja och hyra ut släpet för hemtransport av oljan under den aktuella perioden. Den uteblivna inkomsten har bolaget beräknat till sammanlagt 2 375 000 kr med utgångspunkt i att bolaget hade kunna hyra ut släpet till fem kunder per dag till en bruttovinst om 1 000 kr per kund. Därutöver anser sig bolaget berättigat till ersättning med 100 000 kr jämte ränta för den beslagtagna utrustningen som sådan, eller om utrustningen lämnas tillbaka i fullt brukbart skick, ersättning med 5 000 kr per dag som beslaget har bestått jämte ränta. Som stöd för sitt påstående att beslaget har skett i strid med gemenskapsrätten har bolaget åberopat EG-domstolens dom den 15 november 2007 i mål C-330/05, brottmålet mot FG, och Hovrätten för Övre Norrlands dom den 18 februari 2008 i mål nr B 469-04, FG ./. åklagaren. Bolaget har anfört att det av dessa avgöranden framgår att ingen medlemsstat har möjlighet att införa lagar som medför generell punktskatteplikt för olja som förs in för privat bruk. 

Enligt ett beslut den 26 februari 2008, som bolaget har gett in till Justitiekanslern, har beslaget hävts och åklagaren förordnat att beslaget kan utges till bolagets verkställande direktör KJ. 

Enligt de principer som framgår av EG-domstolens praxis kan skadeståndsskyldighet för staten på gemenskapsrättslig grund uppkomma under förutsättning att följande tre kriterier är uppfyllda.

1.Staten har överträtt en gemenskapsrättslig regel som är avsedd att skapa rättigheter för enskilda.

2.Överträdelsen är tillräckligt allvarlig (klar).

3.Det finns ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och skadan eller skadorna. 

Enligt 4 kap. 1 § lagen (1994:1776) om skatt på energi (LSE) föreskrivs skattskyldighet för den som från ett annat EG-land till Sverige för in eller tar emot leverans av bränsle i annat fall än det som avses i 4 kap. 1 a § 3 LSE. 

Det har i olika sammanhang satts i fråga om denna föreskrift om skattskyldighet för punktskatt är förenlig med direktiv 92/12/EEG om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor. 

Av EG-domstolens dom i C-330/05 Granberg framgår visserligen att artikel 9.3 i direktiv 92/12/EEG inte ger utrymme för medlemsstaterna att generellt föreskriva att punktskatt ska tas ut i den medlemsstat där förbrukningen sker, i fall där en enskild person har förvärvat eldningsolja för eget bruk i en annan medlemsstat och själv transporterar den till den medlemsstat där förbrukningen sker, oavsett på vilket sätt transporten sker. Bestämmelsen i artikel 9.3 i direktivet, som ger utrymme för medlemsstaterna att föreskriva skattskyldighet i vissa specifika situationer som annars skulle ha omfattats av bestämmelsen om privatinförsel i artikel 8 i direktivet, kan nämligen endast tillämpas för sådana fall där transporten har skett på ett sätt som omfattas av begreppet ”ovanliga transportsätt”. EG-domstolen har härvid klargjort att en transport som utförs med ett tankfordon av den typ som används i yrkesmässig handel inte är att betrakta som ett ovanligt transportsätt.

Justitiekanslern har mot denna bakgrund i beslut den 14 januari 2008 (dnr 7769-07-40) konstaterat att 4 kap. 1 § LSE objektivt sett kan sägas ålägga skattskyldighet i större utsträckning än direktiv 92/12/EEG ger utrymme för. Härav följer emellertid inte att staten har varit förhindrad att tillämpa punktskatteföreskriften i de fall där ett ”ovanligt transportsätt” har använts. Enligt EG-domstolens dom i mål C-330/05 Granberg framgår att t.ex. transport av eldningsolja i s.k. IBC-behållare i en skåpbils lastutrymme är att anse som en sådan förflyttning med ovanligt transportsätt som avses i artikel 9.3 i direktiv 92/12/EEG. Kammarrätten i Sundsvall har den 11 januari 2008 meddelat dom i ett antal skattemål (bl.a. mål nr 2407-07 – 2409-07) avseende införsel av olja för privat bruk. I samtliga fall ansågs transporten ha utförts med ett ovanligt transportsätt varför påförande av skatt inte kunde anses strida mot gemenskapsrätten. De transportsätt som prövades genom domarna var bl.a. transport med 200-liters oljefat liksom med 1 000-litersbehållare. 

Hovrätten för Övre Norrland ogillade i domen den 18 februari 2008 i mål nr B 469-04 åtalet mot FG. Det var visserligen i detta mål som förhandsavgörandet i mål C-330/05 hade inhämtats. Hovrättens mål rörde emellertid straffrättsligt ansvar för olovlig förflyttning av punktskattepliktiga varor. Att hovrätten ogillade åtalet saknar direkt betydelse för bedömningen av de skatterättsliga förhållandena. Hovrättens avgörande förändrar därför inte Justitiekanslerns tidigare bedömning i fråga om möjligheterna att tillämpa punktskatteföreskriften i LSE i andra situationer än när ett tankfordon har använts. Justitiekanslern noterar också att Skatteverket i ett pressmeddelande den 29 februari 2008 har informerat att de ovan nämnda kammarrättsdomarna bekräftar den praxis som har bildats genom Skatteverkets tillämpning av de aktuella bestämmelserna och genom tidigare kammarrättsdomar. Skatteverket har mot den bakgrunden förklarat att hovrättens dom i brottmålet därför inte föranleder Skatteverket att ändra tillämpningen. 

Transporten har i detta fall utförts med hjälp av ett släpfordon som har utrustats med en stålcistern som rymmer ca 1 000 liter olja. Det har således inte varit fråga om en transport som har utförts med ett tankfordon av den typ som används i yrkesmässig handel. Justitiekanslern bedömer därför att det har rört sig om en transport som har utförts med ett ovanligt transportsätt i den mening som avses i artikel 9.3 i direktiv 92/12/EEG. Vid sådana förhållanden kommer, enligt Justitiekanslerns mening, en tillämpning av punktskatteföreskriften i LSE inte i konflikt med gemenskapsrätten. 

Frågan om straffrättsligt ansvar för förfaranden som syftar till undandragande av punktskatt regleras inte i direktiv 92/12/EEG. I de situationer medlemsstaterna inte på gemenskapsrättslig grund är förhindrade att föreskriva punktskatteplikt, står det därmed också medlemsstaterna fritt att införa straffbestämmelser för att sanktionera överträdelser av den nationella skattelagstiftningen i fråga. Huruvida sådana straffrättsliga bestämmelser uppfyller de särskilda krav på tydlighet som måste ställas i straffrättsliga sammanhang är emellertid en fråga som bedöms med hänsyn till de förutsättningar för straffrättsligt ansvar som uppställs i den nationella lagstiftningen. Att en straffrättslig bestämmelse i ett sammanhang som det aktuella inte upprätthålls av skäl som hänger samman med bestämmelsens tydlighet grundas således inte på en gemenskapsrättslig bedömning. Omvänt skulle inte heller ett upprätthållande av den straffrättsliga bestämmelsen innebära en överträdelse av gemenskapsrätten. 

Enligt 5 kap. 1 § LPK döms den som uppsåtligen i strid med 1 kap. 6 § bl.a. för in punktskattepliktiga varor till Sverige från ett område som tillhör Europeiska gemenskapens punktskatteområde, och därigenom ger upphov till fara för att en myndighets kontrollverksamhet med avseende på varuförflyttningen allvarligt försvåras, för olovlig förflyttning av punktskattepliktiga varor till fängelse i högst två år. Vid brott enligt denna bestämmelse gäller enligt 5 kap. 5 § LPK bestämmelserna om förverkande i 16 – 18 §§ lagen (2000:1225) om straff för smuggling. Enligt 22 § lagen om straff för smuggling har en tjänsteman vid Tullverket i fråga om brott enligt bl.a. LPK samma befogenhet som en polisman att enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken (RB) ta egendom i beslag samt får även i andra fall än de som anges i 27 kap. 4 § RB ta egendom i beslag om den skäligen kan antas bli förverkad på grund av brott mot bl.a. LPK. 

Med hänsyn till vad som har utvecklats ovan har det alltså inte funnits något gemenskapsrättsligt hinder mot att punktskattebelägga den aktuella införseln och att straffsanktionera en överträdelse av den svenska punktskattelagstiftningen. Under sådana förhållanden har det, enligt Justitiekanslerns mening, inte heller funnits något gemenskapsrättsligt hinder mot att tillämpa bestämmelserna om beslag. Att ett föremål ägs eller innehas av en annan än den misstänkte förhindrar inte ett beslag (jämför Fitger, Rättegångsbalken, s. 27:5). Beslaget av den i ärendet aktuella utrustningen har således inte inneburit någon överträdelse av gemenskapsrätten. Den första förutsättningen för att staten ska ha ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot bolaget på gemenskapsrättslig grund är därmed inte uppfylld. Redan av denna anledning ska bolagets anspråk alltså avslås. 

Justitiekanslern anmärker avslutningsvis att det dessutom kan sättas i fråga om bolaget i detta fall har visat rimlig aktsamhet för att förhindra skadan eller för att begränsa dess omfattning. Av bolagets egna uppgifter framgår att bolaget inte under den tidsperiod som ersättningsyrkandet avser har utnyttjat de rättsmedel som tillhandahålls i den svenska rättsordningen i ett fall som det aktuella. Enligt 27 kap. 6 § rättegångsbalken får, när ett beslag har verkställts utan rättens förordnande, den som drabbas av beslaget begära rättens prövning av detsamma. Den som gör gällande äganderätt till beslagtagen egendom omfattas alltså av rätten att påkalla prövning av beslaget även om beslaget som sådant har skett hos en annan person (se Fitger s. 27:19 – 20). Såvitt gäller bolagets uppgift att bolaget inte har underrättats om beslaget framhåller Justitiekanslern att skyldigheten att lämna underrättelse om beslag i första hand gäller i förhållande till besittningshavaren. Endast om det otvetydigt framgår att ägaren är någon annan än besittningshavaren ska även ägaren underrättas. Någon undersökningsplikt avseende ägarförhållandena anses dock inte åligga den som företar ett beslag. (Se Fitger s. 27:30.) Oavsett hur det förhåller sig med underrättelseskyldigheten i detta fall konstaterar Justitiekanslern slutligen att bolaget har haft kännedom om beslaget och därmed har varit oförhindrat att påkalla en prövning av detsamma oaktat att bolaget såvitt känt inte formellt har underrättats om beslaget. 

Justitiekanslern har således kommit fram till att bolagets anspråk ska avslås.