JK 16-03-30

Enligt 16 kap. 8 § brottsbalken i den lydelse som gäller sedan den 1 januari 2003 gäller följande angående hets mot folkgrupp. Den som i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning skall dömas för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter. Om brottet är grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Enligt 7 kap. 4 § 11 tryckfrihetsförordningen är hets mot folkgrupp straffbart även när det har förekommit i en tryckt skrift.

Numera är alltså även hets mot t.ex. homosexuella straffbart som hets mot folkgrupp (se SFS 2002:800 och 2002:906). Detta gäller endast gärningar efter lagens ikraftträdande den 1 januari 2003. I fråga om tryckta skrifter gäller det för skrifter som har getts ut efter ikraftträdandet, bl.a. för nya upplagor av tidigare utgivna verk (t.ex. Bibeln).

Anmälan i ärendet synes inte avse någon tryckt skrift som har getts ut efter att de nya bestämmelserna har trätt i kraft. Någon förundersökning avseende tryckfrihetsbrottet hets mot folkgrupp skall därför inte inledas.

Anmälan får dock förstås så att anmälaren också vill få prövat om texterna över huvud taget kan anses brottsliga och därmed skulle kunna angripas vid en nyutgivning.

Enligt 1 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen (TF) får det allmänna inte granska en skrift innan den trycks. Och normalt ger Justitiekanslern över huvud taget inte i förväg till känna sin syn på frågor som senare kan komma under bedömning i samband med en prövning av om ett tryckfrihetsbrott föreligger (jfr JK-beslut 1991 s. 72). En fråga är då om det med hänsyn till bestämmelsen i 1 kap. 2 § TF (det s.k. censurförbudet) över huvud taget är tillåtet för Justitiekanslern att ge ett förhandsbesked. En annan fråga är om det är lämpligt.

Censurförbudet i 1 kap. 2 § är en precisering av tryckfriheten som den uttrycks i 1 kap. 1 §, rätten att ge ut skrifter "utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder" (se Strömberg, Tryckfrihetsrätt, 1999 s. 37). Förbudet anses inte hindra exempelvis att en myndighet på initiativ av utgivaren granskar en skrift och lämnar synpunkter. Inte heller hindrar det att en myndighet erbjuder sig ett utföra en sådan granskning, så länge erbjudandet inte har karaktär av påbud eller förenas med villkor i fråga om skriftens utgivning (se Axberger i Karnov 1998/99 s. 155). Givetvis förhindrar bestämmelsen då inte heller att Justitiekanslern tillkännager som sin mening att en viss känd skrift, för det fall den skulle ges ut i en ny upplaga, inte kan anses innefatta något tryckfrihetsbrott.

Kan det av andra skäl vara olämpligt att Justitiekanslern ger ett förhandsbesked av detta slag? Ett sådant skäl kan vara att beskedet riskerar att bli för onyanserat och kanske visar sig inte hålla när det senare blir fråga om prövning av en utgiven skrift. Ett annat skäl kan vara att ett sådant förhandsbesked i ett visst fall inte är angeläget och kanske därtill inrymmer besvärliga bedömningar, varför det tar resurser i onödan. Båda dessa skäl är dock sådana att de kan neutraliseras genom att förhandsbesked lämnas enbart i säkra fall eller när det annars finns övervägande argument för.

Till förmån för att Justitiekanslern i vissa fall klargör sin uppfattning talar den omständigheten att det annars kan råda osäkerhet, en osäkerhet som kan orsaka besvär och obehag och ibland rentav hämma utgivningen av tryckta skrifter. Ett annat argument är att justitiekanslern själv och hans medarbetare normalt bör kunna lämna bidrag i debatt och information kring tryck- och yttrandefrihetsrättsliga frågor. När en ståndpunkt har uttalats i sådana sammanhang är det ofta lämpligt att ett motsvarande besked lämnas även officiellt. Riksdagens konstitutionsutskott får vidare anses ha gett stöd för att Justitiekanslern i vissa fall ger till känna sin uppfattning i förväg, bl.a. genom en riktad hemställan om Justitiekanslerns yttrande i just det aktuella lagstiftningsärendet.

I frågan om vissa bibeltexter kan innefatta hets mot homosexuella har det förekommit en viss debatt, bl.a. i media. Från bl.a. rättsvetenskapligt håll har det förekommit uttalanden av innebörd att vissa textställen i Bibeln kommer att vara brottsliga när nya upplagor kommer ut. Inte minst därför anser jag mig böra ge min ståndpunkt till känna. Jag vill framhålla att vissa ändringar i texterna skulle kunna leda till en annan ståndpunkt och begränsar nu mina överväganden till de versioner som har varit föremål för officiella översättningar till svenska.

Sålunda gör jag följande bedömning i fråga om de aktuella texterna.

Det förekommer uttalanden i Bibeln vars innehåll i och för sig är sådant att uttalandena, om de skulle ses isolerat, kunde anses innefatta hets mot homosexuella (se t.ex. Tredje Moseboken 18:22 och 29, Romarbrevet 1:15-32 och Första Korinthierbrevet 6:9-10). Men uttalandena måste ses i sitt sammanhang och i dagens perspektiv. Uttalandena är gjorda i en helt annan tidsålder. Att de efter århundraden finns kvar i dag i den samling texter som Bibeln utgör kan inte anses innefatta något brott. Det skulle kunna utgöra hets mot homosexuella om uttalandena i dag lyftes fram och uttryckligen åberopades på ett nedvärderande sätt mot ett homosexuellt leverne. Men redan den omständigheten att uttalandena existerar i Bibeln kan inte utgöra något sådant hot eller något sådant uttryck för missaktning som gör dem brottsliga.

Ärendet avslutas härmed.