JK 1822-12-41

Bakgrund

J.J. var berövad friheten som anhållen och häktad under tiden den 6 oktober – 19 december 2003 och den 28 januari – 26 maj 2004 (dvs. under sammanlagt 195 dagar) på grund av misstanke om anstiftan till mord. Åtal mot honom väcktes den 30 april 2004. I brottmålet åtalades, utöver J.J., ytterligare fyra andra personer för olika former av medverkan till mord och efterföljande brottslighet.

Malmö tingsrätt ogillade åtalet mot samtliga tilltalade i dom den 11 juni 2004 (mål nr B 382-03).

Åklagaren överklagade domen till Hovrätten över Skåne och Blekinge (mål nr B 1527-04). Hovrätten planerade inledningsvis att huvudförhandling skulle hållas 2005. Sedan hovrätten underrättats att en av de tilltalade – V.M. – hade häktats i ett ärende om utlämning till Serbien sattes målet ut till huvudförhandling under åtta dagar med början den 29 november 2004. I början av november 2004 upplystes hovrätten att det av åklagaren åberopade vittnet  S.R. hade erhållit ny skyddad identitet och endast kunde nås för delgivning muntligen via en polisinspektör.

När hovrätten skulle påbörja huvudförhandlingen den 29 november 2004 konstaterades att den tilltalade A.B. inte hade inställt sig. Det upplystes att A.B., som var delgiven kallelse till förhandlingen, var allvarligt sjuk och befann sig utomlands. Åklagaren begärde att förhandlingen skulle ställas in och hovrätten beslutade i enlighet därmed. 

Den 1 december 2004 beslutade hovrätten att med stöd av 32 kap. 5 § rättegångsbalken förklara målet vilande till dess att det inte längre fanns hinder mot att hålla huvudförhandling i målet. Hovrätten anförde följande skäl.

Det är ovisst om och i så fall när A.B. tillfrisknar samt om han då har för avsikt att frivilligt inställa sig till huvudförhandling i Sverige. Vidare är det ovisst om vad som kommer att hända med V.M. Antingen kommer han att utlämnas till Serbien, och då blir en kommande huvudförhandling beroende av om det serbiska myndigheterna är beredda att inställa honom. Alternativt kommer utlämning inte att ske, och i så fall blir huvudförhandlingen beroende av om han stannar kvar i landet, låter sig delges här och är beredd att inställa sig.

Det kan antas att föreliggande hinder mot huvudförhandling blir av längre varaktighet.

[…]

Det ankommer på åklagaren att underrätta hovrätten när föreliggande hinder har undanröjts. 

Under de efterföljande närmare sju åren hade hovrätten upprepade kontakter med bl.a. åklagaren med anledning av de uppkomna problemen att få samtliga tilltalade liksom vittnet S.R. att inställa sig till huvudförhandling. Under 2006 förekom ett antal kontakter mellan hovrätten och åklagaren i frågan om hur A.B. och V.M. (som utlämnats till Serbien) skulle kunna nås för delgivning. Mot slutet av 2006 anförde åklagaren att han uttömt sina möjligheter att delge kallelser och angav att det var oklart var A.B. och V.M. uppehöll sig liksom att ett vittnet P.S. var frihetsberövad i USA. Hovrätten beslutade att sätta ut målet på nytt till september 2007 och utfärdade kallelser i mars 2007. I maj 2007 inkom hindersbevis avseende A.B. Åklagaren anmälde hinder mot huvudförhandlingen i augusti 2007 och försvarare samt målsägandebiträden hade ingen erinran mot att förhandlingen ställdes in. Hovrätten hade härefter ett antal kontakter med åklagaren i frågan om överklagandet skulle vidhållas. Åklagaren bekräftade i anslutning härtill att han ansåg det utsiktslöst att få A.B. och V.M. att inställa sig från Serbien där de troligen vistades. Åklagare återkallade i november 2007 överklagandet i vissa delar, dock inte såvitt avsåg A.B. eller V.M.

Under 2008 inkom inte några nya uppgifter som gjorde det möjligt att nå aktuella personer för delgivning. Under 2009 kontaktade hovrätten på nytt åklagaren som mot slutet av året kunde meddela att V.M. var frihetsberövad i Serbien och att det fanns en adressuppgift för A.B. i Serbien. Vittnet S.R:s vistelseort och identitet var dock alltjämt okänd. Åklagaren vidhöll att samtliga dessa tre måste höras i målet. Hovrätten bedömde det som utsiktslöst att ifrågavarande personer skulle inställa sig till huvudförhandling.

I september 2010 hemställde J.J. att hovrätten skulle företa målet såvitt avsåg honom till avgörande. Hovrätten beslutade i november 2010 att på nytt sätta ut målet, tiden bestämdes till september 2011. Hovrätten vidtog härefter en rad åtgärder för att söka få berörda personer delgivna kallelse. I maj 2011 meddelade Utrikesdepartementet att departementet inte längre kunde vara behjälpligt med delgivning i Serbien och hovrätten hänvisades till justitiedepartementet i Serbien. I augusti 2011 inkom en skrivelse från V.M. där han uppställde vissa krav – bl.a. svenskt medborgarskap – för att inställa sig till förhandlingen. I augusti 2011 förelades parterna att yttra sig över möjligheten att genomföra huvudförhandlingen mot J.J. utan hinder av att V.M., A.B. och vittnet S.R. uteblir samt över möjligheten att bandupptagningarna från tingsrätten i stället spelades upp. Den 2 september 2011 meddelade åklagaren att han motsatte sig att målet mot J.J. prövades om inte V.M., A.B. och vittnet S.R. inställde sig. Den 5 september 2011 beslutade hovrätten att huvudförhandlingen till den del den avsåg åtalet mot J.J. skulle genomföras utan hinder av om de tilltalade A.B., V.M. eller vittnet S.R. inställde sig eller inte. Hovrätten anförde bl.a. följande skäl.

Hovrätten har nu kallat till huvudförhandling med start tisdagen den 13 september 2011. Vittnet S.R., som numera erhållit skyddad identitet och vars namn och hemvist därför är okända, har inte kunnat nås för delgivning. Delgivningsförsök avseende de tilltalade V.M. och A.B., vilka såvitt känt befinner sig i Serbien, har skett genom det serbiska justitiedepartementets försorg. Hovrätten har emellertid fått besked att A.B. inte kunnat delges kallelsen. V.M. har till hovrätten inkommit med en skrivelse som i och för sig bekräftar att han tagit del av hovrättens kallelse men som samtidigt ger skäl att befara att han inte kommer att inställa sig.

[…]

J.J. har ett tungt vägande intresse av att få målet avgjort i den del som avser honom. Samtidigt kan det på goda grunder förutsättas att nya försök att kalla V.M., A.B. och S.R. varken nu eller i framtiden kommer att medföra att de inställer sig till huvudförhandling i hovrätten. Förhör med dem kommer således inte att kunna hållas i målet. Mot denna bakgrund finner hovrätten att huvudförhandlingen gentemot J.J. bör genomföras utan hinder av att V.M., A.B. eller S.R uteblir.

Den 8 september 2011 beslutade hovrätten att ställa in huvudförhandlingen såvitt avsåg prövningen av åtalet mot A.B. samt avvisade av åklagaren och J.J. åberopad bevisning i form av omförhör med A.B. och av åklagaren åberopat omförhör med S.R. Beslutet om avvisning grundades på 35 kap. 7 § 5 rättegångsbalken enligt vilken bevisning som trots rimliga ansträngningar inte kan tas upp och avgörandet inte bör fördröjas ytterligare får avvisas. Hovrätten anförde bl.a. följande.

En motparts berättigade krav på att få saken prövad inom skälig tid är ett av de skäl som ligger bakom bestämmelsen i RB 35 kap 7 § (jmfr. art. 6 i Europakonventionen). Frågan om ett avgörande ska anses kunna fördröjas ytterligare kan inte bedömas enbart utifrån antalet inställda förhandlingar vid vilka försök att få till stånd en bevisupptagning gjorts. Det bör också beaktas hur lång tid handläggningen av målet har tagit.

[…] J.J. har således stått under åtal för ett ytterst allvarligt brott under mer än 7 år. Enligt hovrättens mening har J.J. därmed ett berättigat krav på att prövningen av åtalet mot honom nu kommer till stånd.

När huvudförhandlingen inleddes den 13 september 2011 inställde sig inte V.M. varvid hovrätten beslutade att ställa in huvudförhandlingen såvitt avsåg prövningen av åtalet mot honom samt att avvisa den av åklagaren åberopade bevisning i form av omförhör med V.M. Samma skäl som i tidigare beslut anfördes i förhållande till prövningen av åtalet mot J.J. Hovrätten höll därmed huvudförhandling den 13, 14, 27 och 28 september 2011 i den del åtalet avsåg J.J. Deldom i målet meddelades den 12 oktober 2011, varvid hovrätten fastställde tingsrättens domslut. Hovrätten anförde bl.a. följande skäl.

Liksom tingsrätten konstaterat är det utrett att G.W. berövats livet på det sätt och vid den tidpunkt som åklagaren påstått. Mot bakgrund av hur G.W. bragts om livet finns det också mycket god grund för tingsrättens slutsats att gärningen är att bedöma som mord.

När det gäller kopplingen mellan mordet på G.W. och J.J. har åklagaren presenterat ett omfattande material till styrkande av att J.J. haft motiv för att vilja se G.W. död. Hovrätten konstaterar att det uppenbarligen funnits såväl ekonomiska som personliga motsättningar dem emellan men att det inte går att dra några mer långtgående slutsatser om huruvida detta utgjort ett rimligt motiv för J.J. att önska livet av G.W. eller inte. Lika med tingsrätten konstaterar hovrätten vidare att de telefonkontakter som åklagaren visat har förekommit mellan bl.a. A.B. och J.J. visserligen kan ha haft det av åklagaren påstådda innehållet men att den av J.J. lämnade alternativa förklaringen också är möjlig. Någon ytterligare bevisning som knyter J.J. till mordet på G.W. har inte presenterats i hovrätten. Det är uppenbart att den presenterade bevisningen inte räcker för att styrka att J.J. medverkat i mordet på G.W.

Hovrättens deldom har vunnit laga kraft.

Anspråket

J.J. har begärt ersättning av staten med 500 000 kr, eller det högre belopp som Justitiekanslern finner skäligt, för ”psykiskt lidande m.m.”. Han har vidare yrkat ersättning för ombudskostnader i ärendet här med 3 012 kr.

J.J. har främst hänvisat till rätten till ersättning med anledning av frihetsberövandet enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) men har också anfört att den långa handläggningstiden av brottsanklagelsen har medfört ett ökat lidande för honom.

J.J. har gett in ett stort antal tidningsurklipp och artiklar samt har till stöd för sitt anspråk anfört sammanfattningsvis följande. Frihetsberövandet avsåg misstanke om ett synnerligen allvarligt brott och varade under sammanlagt 6,5 månader. Han hade fulla restriktioner under frihetsberövandetiden och mådde ”psykiskt synnerligen dåligt”. I tingsrätten yrkade åklagaren att han skulle dömas till livstids fängelse. Frihetsberövandet ledde till ”ett oerhört stort lidande både psykiskt och ekonomiskt”. Justitiekanslern har i ett tidigare ärende tillerkänt en person som var häktad under nio månader, misstänkt för mordet på G.W., ersättning för lidande med 300 000 kr (Justitiekanslerns beslut den 14 september 2004 i dnr 1795-04-41). Det massmediala intresset var stort och händelsen omskrevs i dagspressen under nära nio års tid. Publiciteten ”saknar motstycke”. I samband med att han blev misstänkt tog bankerna avstånd från honom och han blev ”utestängd från affärslivet”. Under brottsutredningen spärrades ett pantbrev, vilket ledde till att ett konto med en behållning om 700 000 kr inte kunde disponeras under alla år som målet var vilande i hovrätten. Han har gått miste om inkomster och affärsintäkter under åren 2003 – 2011. Förhöjd ersättning ska utgå även mot bakgrund av den oerhört långa tid som förflöt mellan frihetsberövandetidpunkten och hovrättens frikännande dom.

Utredningen

Åklagarmyndigheten, Malmö Åklagarkammare, har i ett yttrande till Justitiekanslern tillstyrkt att J.J. tillerkänns ersättning för lidande enligt frihetsberövandelagen. Åklagaren har anfört bl.a. att det har förekommit stor publicitet som har lett till att J.J. har kunnat identifieras av en vidare krets personer.

Justitiekanslern har vidare inhämtat yttrande från Hovrätten över Skåne och Blekinge avseende frågan om J.J.s rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har upprätthållits. Hovrätten har lämnat en utförlig redogörelse för målets handläggning och därutöver anfört bl.a. följande.

1. Hovrättens handläggning av målet har redovisats ovan. Som framgår där har några längre perioder av inaktivitet vid handläggningen förekommit. Detta har grundats på aktiva ställningstaganden av vid tidpunkten ansvarig chef för hovrättsavdelningen och har således inte berott på passivitet eller bristande kontroll. Det har helt enkelt inte bedömts som meningsfullt att lägga ner omfattande tid och resurser på att upprepat sätta ut målet till huvudförhandling när möjligheterna för att förhandlingen skulle kunna genomföras bedömdes som i det närmaste obefintliga. I den bedömningen ingick också vetskapen om att varje nytt försök att sätta ut målet skulle medföra omfattande insatser också från åklagare, försvarare och målsägandebiträden.

2. Målet är omfattande men, bortsett från redovisade delgivningsproblem, inte särskilt komplext. Det rör sig om ren bevisvärdering. 

3. J.J. eller hans ombud kan inte i något avseende ha agerat på ett sätt som i sig fördröjt handläggningen. Det kan dock noteras att J.J. så sent som i augusti 2007 inte hade någon erinran mot att en då planerad huvudförhandling ställdes in.

4. Enligt hovrättens bedömning utgör i vart fall inte handläggningen i hovrätten grund för skadeståndsskyldighet för staten med anledning av överträdelse av artikel 6.1 i Europakonventionen. J.J:s rätt till rättslig prövning inom rimlig tid har kunnat tillgodoses först sedan hovrätten avvisat bevisning som varit helt central för åklagarens talan. Denna drastiska åtgärd föranleddes av just hänsynstagande till Europakonventionen. Enligt hovrättens mening kunde ett sådant beslut, som i praktiken gjorde det närmast omöjligt för åklagaren att vinna framgång med sitt överklagande, inte rimligen fattas mycket tidigare än som skedde. Tidsutdräkten blev dock till sist orimlig.

J.J. har fått del av hovrättens yttrande.

Ersättning på grund av frihetsberövandet

Frikännande dom har meddelats avseende den brottsmisstanke som låg till grund för beslutet att frihetsberöva J.J. Han är därmed enligt 2 och 7 §§ frihetsberövandelagen i princip berättigad till ersättning för det lidande som frihetsberövandet kan antas ha inneburit för honom.

Den ersättning som J.J. har begärt överstiger emellertid vad som normalt utgår vid frihetsberövanden av motsvarande längd.

Att ett frihetsberövande omgärdas av restriktioner är normalt sett inte en sådan omständighet som enligt Justitiekanslerns praxis ger anledning att utge en förhöjd ersättning. Detta förhållande har redan beaktats vid bestämmandet av ersättningsnivån som sådan.

Om ett frihetsberövande har varit extra kvalfyllt kan detta utgöra en omständighet som enligt Justitiekanslerns praxis bör föranleda en högre ersättning än normalt för lidande. En sådan bedömning bör få stöd av läkarintyg eller liknande medicinsk utredning. J.J. har inte åberopat något sådant intyg. Det som han har anfört i ärendet i denna del ger enligt praxis inte skäl för bedömningen att frihetsberövandet har varit extra kvalfyllt för honom.

Att det brott som föranlett frihetsberövandet har varit av särskilt allvarlig art är dock en omständighet som under vissa förutsättningar enligt Justitiekanslerns praxis kan leda till förhöjd ersättning för lidande. I detta fall har misstanken avsett anstiftan till mord och det står klart att om J.J. hade dömts för brottet straffet inte hade understigit straffminimum för mord, dvs. fängelse 10 år. Enligt här tillämpad praxis bör därmed en till 100 procent förhöjd ersättning utgå.

Även den omständigheten att händelsen, frihetsberövandet och brottmålet har omskrivits i massmedierna kan föranleda en förhöjd lidandeersättning. Sedan den 1 januari 2012 – då Justitiekanslern generellt höjde ersättningsnivån – beaktar Justitiekanslern dock som utgångspunkt publicitet inom ramen för den normalt tillämpade lidandeersättningen och endast i fall av exceptionellt omfattande publicitet utgår därutöver en förhöjd ersättning. Publiciteten har i detta fall visserligen varit omfattande men den har enligt Justitiekanslerns bedömning inte varit av exceptionellt slag och ska därmed inte föranleda en förhöjd lidandeersättning.

Ersättning enligt frihetsberövandelagen kan utgå endast för skador som har vållats genom själva frihetsberövandet. Utanför det ersättningsgilla området faller således skador som har vållats genom brottsmisstanken som sådan, brottsutredningen eller andra moment i det rättsliga förfarandet. Ett flertal av de omständigheter som J.J. har anfört till stöd för sitt anspråk får anses hänförliga till själva brottsmisstankarna alternativt brottsutredningen. Påstådd skada i denna del faller därför utanför det ersättningsgilla området enligt frihetsberövandelagen och kan alltså inte föranleda en förhöjd ersättning.

Sammanfattningsvis bedömer Justitiekanslern således att ersättningen för lidande enligt frihetsberövandelagen i detta fall ska motsvara vad som sedan den 1 januari 2012 brukar utges vid frihetsberövanden av jämförbar längd med förhöjning med anledning av att misstanken avsett synnerligen allvarlig brottslighet och därmed bestämmas till 275 000 kr.

Fråga om domstolsprövning inom skälig tid

Den omständigheten att handläggningen i hovrätten har dragit ut på tiden kan, då J.J. inte längre var frihetsberövad i målet, inte föranleda rätt till ersättning enligt frihetsberövandelagen. För det fall J.J:s rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen härigenom har åsidosatts och det krävs för att uppfylla Sveriges åtaganden enligt konventionen att han tillerkänns ekonomisk ersättning för det lidande som en sådan överträdelse har medfört kan ersättning dock utgå utan särskilt stöd i lag.

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har var och en vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller vid en anklagelse om brott rätt till domstolsprövning inom skälig tid. Artikel 6.1 i konventionen är därmed tillämplig i ärendet.

Frågan om rätten till rättegång inom skälig tid har åsidosatts ska enligt Europadomstolens praxis avgöras genom en helhetsbedömning där hänsyn tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Förutom den totala handläggningstiden beaktas särskilt vid bedömningen målets komplexitet, parternas agerande, domstolarnas handläggning av målet samt vad som har stått på spel för den enskilde. Inom ramen för bedömningen av domstolarnas handläggning av målet fäster Europadomstolen särskild vikt vid om det har förekommit längre perioder av inaktivitet.

Handläggningstiden i ärenden som innefattar en prövning av en anklagelse för brott räknas från det att myndigheten har vidtagit någon åtgärd som har lett till att den enskildes situation väsentligen har påverkats av misstanken mot honom. Ett frihetsberövande på grund av brottsmisstanken innebär således att den relevanta tidsperioden inleds. Tidsperioden avslutas när brottsmisstanken har prövats slutligt eller förfarandet annars har avslutats. Den totala handläggningstiden har i detta fall därmed uppgått till drygt åtta år.

Vid prövningen av brottsanklagelser kan en så lång total handläggningstid endast i undantagsfall anses förenlig med Europakonventions krav på rätt till rättegång inom skälig tid. Den utdragna handläggningstiden har inte till någon del varit hänförlig till J.J:s eget agerande. Dröjsmålet med att avgöra målet i hovrätten har emellertid inte heller varit hänförligt till passivitet från rättens eller åklagarens sida utan har berott på att två medtilltalade liksom ett vittne inte har hörsammat kallelse att inställa sig till huvudförhandling eller trots omfattande ansträngningar alls inte har kunnat nås. Till skillnad från vad som var fallet i t.ex. Justitiekanslerns ärende med dnr 1116-11-40 har hovrätten således kontinuerligt vidtagit åtgärder för att söka sätta ut målet till huvudförhandling och självständigt bedömt om åtalet mot J.J. kunde prövas genom deldom utan medverkan av de medtilltalade V.M och A.B. liksom vittnet S.R. Som framgår av hovrättens dom liksom yttrande hit var omständigheterna sådana att det var uppenbart att en prövning av åtalet mot J.J. utan ifrågavarande personers medverkan skulle få avgörande betydelse för bedömningen av överklagandet. För att ett avvisningsbeslut ska kunna bli aktuellt i en sådan situation måste det stå helt klart att bevisningen inte går att uppbringa. Härvid måste kontinuerligt en avvägning göras i förhållande till den tilltalades berättigade intresse av att få saken prövad inom skälig tid. Att fråga är om ett ytterst allvarligt brott är en omständighet som uppenbarligen måste påverka denna avvägning. Som framgår av hovrättens yttrande liksom av utredningen i övrigt har hovrätten varit medveten om och kontinuerligt gjort just denna avvägning mellan intresset av lagföring och J.J:s intresse av en prövning inom skälig tid. Med hänsyn härtill och vid en samlad bedömning av de omständigheter som har kommit fram i ärendet finner Justitiekanslern att J.J:s rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen i detta fall inte har åsidosatts. 

Ombudskostnader

Begärd ersättning för ombudskostnader är skälig och godtas.