JK 3110-14-41

A.B. har varit berövad friheten som anhållen och häktad under tiden den 17 januari – 19 december 2003, den 28 januari – 29 mars 2004 och den 5 april – 26 maj 2004 på grund av misstanke om medhjälp till mord alternativt medhjälp till grovt vållande till annans död eller kroppsskada och skyddande av brottsling (grovt brott) (Malmö tingsrätts mål nr B 382-03). Han var under tiden den 19 december 2003 – 28 januari 2004 ålagd anmälningsskyldighet. I brottmålet åtalades, utöver A.B., ytterligare fyra personer – V.M., B.S., R.B. och J.J. – för olika former av medverkan till mord och efterföljande brottslighet.

Den 11 juni 2004 ogillade Malmö tingsrätt i dom åtalet mot samtliga fem tilltalade. Åklagaren överklagade domen beträffande samtliga tilltalade till Hovrätten över Skåne och Blekinge (mål nr B 1527-04). Under sommaren 2004 konstaterade åklagaren att tingsrättens dom, av förbiseende, inte innehöll några domskäl beträffande B.S. och bedömningen av bevisläget gjordes därför utifrån redovisningen av berättelserna från honom och V.M. Åklagaren återkallade sedermera överklagandet i den del som avsåg åtalet mot B.S. Hovrätten avskrev målet i förhållande till B.S. i augusti 2004 och tingsrättens dom vann därmed laga kraft mot honom. B.S. begärde och tillerkändes ersättning för tiden som frihetsberövad i brottmålet enligt bestämmelserna i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) i ett tidigare ärende här (Justitiekanslerns beslut den 30 november och 30 december 2004 i ärendet med dnr 3451-04-41).

Hovrätten satte ut målet till huvudförhandling mot övriga fyra tilltalade under åtta dagar med början den 29 november 2004. I början av november 2004 upplystes hovrätten om att det av åklagaren åberopade vittnet – S.R. – hade erhållit ny skyddad identitet och endast kunde nås för delgivning muntligen via en polisinspektör.

När hovrätten skulle påbörja huvudförhandlingen i november 2004 konstaterades att A.B. inte hade inställt sig. Det upplystes att han, som var delgiven kallelse till förhandlingen, var allvarligt sjuk och befann sig utomlands. Åklagaren begärde att förhandlingen skulle ställas in och hovrätten beslutade i enlighet därmed. 

Den 1 december 2004 beslutade hovrätten att med stöd av 32 kap. 5 § rättegångsbalken förklara målet vilande till dess att det inte längre fanns hinder mot att hålla huvudförhandling i målet. Den 3 december 2004 beslutade åklagaren att försätta V.M., som vid denna tidpunkt var frihetsberövad enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott, på fri fot i utlämningsärendet på grund av det således pågående brottmålet som alltså inte kunde påräknas bli avgjort i närtid.

Under de efterföljande närmare sju åren hade hovrätten upprepade kontakter med bl.a. åklagaren med anledning av de uppkomna problemen att få samtliga tilltalade liksom vittnet S.R. att inställa sig till huvudförhandling. Under 2006 förekom ett antal kontakter mellan hovrätten och åklagaren i frågan om hur A.B. och V.M. (som hade utlämnats till Serbien) skulle kunna nås för delgivning. Mot slutet av 2006 anförde åklagaren att han uttömt sina möjligheter att delge kallelser och angav att det var oklart var A.B. och V.M. uppehöll sig liksom att vittnet P.S. var frihetsberövad i USA. Hovrätten beslutade att sätta ut målet på nytt till september 2007 och utfärdade kallelser i mars 2007. I maj 2007 inkom hindersbevis avseende A.B. och den planerade huvudförhandlingen fick ställas in. Hovrätten hade sedan ett antal kontakter med åklagaren i frågan om överklagandet skulle vidhållas eller inte. Åklagaren bekräftade då att han ansåg det utsiktslöst att få A.B. och V.M. att inställa sig från Serbien där de troligen vistades. I november 2007 återkallade åklagaren överklagandet i den del som avsåg åtalet mot R.B., som var åtalad för skyddande av brottsling, grovt brott. Åklagaren anförde bl.a. att R.B:s gärning inte kunde prövas utan att hovrätten samtidigt tog ställning till ”huvudåtalet” för mord och att R.B. saknade möjligheter att ensam kunna påverka förutsättningarna för att en huvudförhandling skulle kunna genomföras. I sitt beslut att återkalla överklagandet beaktade åklagaren särskilt det förhållandet att R.B. inte var tilltalad för någon form av medverkan i mordet. Överklagandet kvarstod emellertid i den del som avsåg åtalet mot A.B., V.M. och J.J. Hovrätten avskrev målet i förhållande till R.B. i december 2007 och tingsrättens dom vann därmed laga kraft mot honom. R.B. begärde och tillerkändes ersättning för tiden som frihetsberövad i brottmålet enligt bestämmelserna i frihetsberövandelagen i ett tidigare ärende här (Justitiekanslerns beslut den 15 juni 2009 i ärendet med dnr 2772-09-41).

Under 2008 inkom inte några nya uppgifter som gjorde det möjligt att nå aktuella personer för delgivning. Under 2009 kontaktade hovrätten på nytt åklagaren som mot slutet av året kunde meddela att V.M. var frihetsberövad i Serbien och att det fanns en adressuppgift för A.B. i Serbien. Vittnet S.R:s vistelseort och identitet var dock alltjämt okänd. Åklagaren vidhöll att samtliga dessa tre måste höras i målet. Hovrätten bedömde det som utsiktslöst att ifrågavarande personer skulle inställa sig till huvudförhandling.

I september 2010 begärde tilltalade J.J. att hovrätten skulle företa målet såvitt avsåg honom till avgörande. Hovrätten beslutade i november 2010 att på nytt sätta ut målet, tiden bestämdes till september 2011. Hovrätten vidtog efter det en rad åtgärder för att söka få berörda personer delgivna kallelse. I maj 2011 meddelade Justitiedepartementet att departementet inte längre kunde vara behjälpligt med delgivning i Serbien och hovrätten hänvisades till justitiedepartementet i Serbien. I augusti 2011 inkom en skrivelse från V.M. där han uppställde vissa krav – bl.a. svenskt medborgarskap – för att inställa sig till förhandlingen. I augusti 2011 förelades parterna att yttra sig över möjligheten att genomföra huvudförhandlingen mot J.J. utan hinder av att A.B., V.M. och vittnet S.R. uteblir samt över möjligheten att bandupptagningarna från tingsrätten i stället spelades upp. Den 2 september 2011 meddelade åklagaren att han motsatte sig att målet mot J.J. prövades om inte A.B., V.M. och vittnet S.R. inställde sig. Den 5 september 2011 beslutade hovrätten att huvudförhandlingen till den del den avsåg åtalet mot J.J. skulle genomföras utan hinder av om de tilltalade A.B., V.M. eller vittnet S.R. inställde sig eller inte.

Den 8 september 2011 beslutade hovrätten att ställa in huvudförhandlingen såvitt avsåg prövningen av åtalet mot A.B. samt avvisade av åklagaren och J.J. åberopad bevisning i form av omförhör med A.B. och av åklagaren åberopat omförhör med S.R. Den 13 september 2011 beslutade hovrätten att ställa in huvudförhandlingen angående prövningen av åtalet mot V.M. samt avvisade av åklagaren åberopad bevisning i form av omförhör med V.M. Besluten om avvisning grundades på 35 kap. 7 § 5 rättegångsbalken enligt vilken bevisning som trots rimliga ansträngningar inte kan tas upp och avgörandet inte bör fördröjas ytterligare får avvisas.

Hovrätten höll huvudförhandling i september 2011 i den del åtalet avsåg J.J. Deldom i målet meddelades den 12 oktober 2011, då hovrätten fastställde tingsrättens domslut. J.J. begärde och tillerkändes ersättning för tiden som frihetsberövad i brottmålet enligt bestämmelserna i frihetsberövandelagen i ett tidigare ärende här (Justitiekanslerns beslut den 11 oktober 2012 i ärendet med dnr 1822-12-41).

Sedan ytterligare försök att få till stånd en huvudförhandling i målet misslyckats, återkallade åklagaren slutligen i november 2013 sitt överklagande i den resterande del som avsåg åtalet mot A.B. och V.M. Även målsägandena återkallade sina överklaganden i målet. Med anledning av detta beslutade hovrätten den 17 december 2013 att skriva av målet från vidare handläggning. Tingsrättens dom kom alltså att stå fast mot såväl A.B. som V.M. Hovrättens beslut har vunnit laga kraft.

Anspråket m.m.

A.B. har i en skrivelse som kom in hit den 25 april 2014 begärt ersättning för lidande med 1 500 000 kr, för förlorad arbetsförtjänst med 76 033 kr och för ombudskostnader med 17 545 kr.

Åklagarmyndigheten har yttrat sig.

Fråga om preskription m.m.

Enligt den allmänna bestämmelsen i 2 § första stycket preskriptionslagen (1981:130) preskriberas som regel fordringar tio år efter tillkomsten, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan. Av förarbetena till preskriptionslagen framgår att de allmänna preskriptionsbestämmelserna bör vara tillämpliga även på skadeståndsfordringar i den mån inte särskilda regler meddelas på speciella områden (prop. 1979/80:119 s. 39 ff. och 89).

Frågan om det skulle införas en särreglering för sådana fall då skadan inträffar avsevärt senare än den skadegörande handlingen diskuterades i förarbetena till preskriptionslagen. Å ena sidan konstaterades att preskriptionstiden kan te sig alldeles för kort för en skadelidande vars skadeståndsfordran preskriberas innan skadan har inträffat. Å andra sidan ansågs det inte rimligt att någon skulle kunna utsättas för skadeståndskrav avseende handlingar som ligger alltför långt tillbaka i tiden. Dessutom ansågs det svårt att överblicka vilka konsekvenser en betydande förlängning av preskriptionstiden skulle kunna ge. Propositionen kom därför inte att innehålla något förslag till särreglering, men angav att särskilda preskriptionsregler borde införas på de områden där det föreligger ett särskilt behov av en lång preskriptionstid, såsom vid t.ex. produkt- och miljöskador (se a. prop. s. 39 ff.).

Frågan om när en skadeståndsfordran tillkommer är alltså avgörande för när preskriptionstiden ska börja löpa. En fordran som är grundad på en viss momentan (tillfällig) skadegörande handling tillkommer när handlingen vidtas. Frågan när fordran uppkommer kan dock behöva bedömas annorlunda om det å andra sidan är frågan om s.k. perdurerande delikt (rättsstridig handling), dvs. om den skadegörande handlingen inte är momentan utan utsträckt i tiden. Skadeståndsanspråk avseende en ”expanderande” skada, som alltså innebär att ”ny och mer” skada inträder fortlöpande, preskriberas löpande. (Se Stefan Lindskog, Preskription, tredje upplagan, 2011, s. 402 ff. med där gjorda hänvisningar.)

Utgångspunkten beträffande utomobligatoriska skadestånd är alltså att preskriptionstiden börjar löpa vid ”skadetillfället”. Detta motsvarar i regel den tidpunkt när den skadegörande handlingen företogs, oavsett när skadan som sådan visar sig. I vissa fall kan dock denna princip modifieras av att det är fråga om en perdurerande skada som uppkommer successivt. Det sagda innebär bl.a. att ett fordringsanspråk kan vara preskriberat redan innan fordringen i fråga kan göras gällande mot gäldenären.

Frihetsberövandelagen innefattar inte några särskilda regler om fordringspreskription. En fordran avseende anspråk enligt frihetsberövandelagen preskriberas således, i enlighet med 2 § första stycket preskriptionslagen, tio år efter tillkomsten om inte preskriptionen avbryts dessförinnan (se prop. 1997/98:105 s. 26 f.). Frågan är då vid vilken tidpunkt en sådan fordran kan anses ha tillkommit.

När det gäller anspråk på ersättning enligt frihetsberövandelagen är det frihetsberövandet som sådant som utgör den skadegörande handling som ligger till grund för anspråket. Skadan får anses uppkomma i och med att frihetsberövandet inleds och fortgå till dess att frihetsberövandet upphör. Skadan är alltså perdurerande när frihetsberövandet pågår under en viss tid och löpande orsakar skada. Som redan har framgått, preskriberas en sådan fordran löpande i samma takt som skadan har uppkommit.

Justitiekanslern har i ett tidigare ärende här uttalat att det bör kunna godtas att preskriptionstiden för att framställa anspråk på skadestånd enligt frihetsberövandelagen med anledning av en frihetsinskränkning börjar löpa från den tidpunkt då frihetsinskränkningen slutligen upphörde (se Justitiekanslerns beslut den 31 mars 2000 i ärendet med dnr 2085-99-41, jämför dock Justitiekanslerns beslut den 21 oktober 2009 i ärendet med dnr 5014-09-41). Jag har emellertid nu, efter ytterligare överväganden, funnit skäl att göra en annan bedömning.

Enligt min mening, ger förarbetena till såväl frihetsberövandelagen som preskriptionslagen, uttalanden i doktrin och domstolspraxis vid handen att en fordran avseende ersättning enligt frihetsberövandelagen preskriberas löpande, dag för dag, i samma takt som skadan har uppkommit.

Det ankommer på den som har varit föremål för ett frihetsberövande eller en frihetsinskränkning att framställa sitt ersättningsanspråk enligt frihetsberövandelagen, alternativt att göra ett giltigt preskriptionsavbrott, inom tio år från det att skadan har uppstått, dvs. frihetsberövandet alternativt frihetsinskränkningen har ägt rum, för att inte på grund av preskription förlora sin möjlighet att göra gällande sitt ersättningsanspråk.

Mitt ställningstagande i frågan om preskription innebär följande i förhållande till A.B:s ersättningsanspråk.

A.B:s begäran om ersättning enligt bestämmelserna i frihetsberövandelagen inkom till Justitiekanslern den 25 april 2014. Frihetsberövandet respektive frihetsinskränkningen av honom pågick, med undantag för ca en vecka i månadsskiftet mars/april 2004, från den 17 januari 2003 till den 26 maj 2004.

Med hänsyn till att en fordran avseende ersättning enligt frihetsberövandelagen får anses preskriberas löpande i samma takt som skadan har uppkommit och mot bakgrund av att ersättningsanspråket framställdes här den 25 april 2014, har preskription inträtt i den del A.B:s ersättningsanspråk hänför sig till frihetsberövandet respektive frihetsinskränkningen före den 25 april 2004. I sammanhanget noteras att A.B. inte har vidtagit någon preskriptionsavbrytande åtgärd.

A.B:s eventuella rätt till ersättning avseende perioden den 17 januari 2003 – den 24 april 2004 kan således inte göras gällande mot staten på grund av preskription. Hans anspråk ska därför avslås i denna del.

Bedömningen av i vilken utsträckning A.B. kan anses vara berättigad till ersättning enligt frihetsberövandelagen ska således avse endast den del av frihetsberövandet som har ägt rum inom tio år från det att anspråket framställdes här, alltså perioden den 25 april – 26 maj 2004.

Ersättning för lidande

Malmö tingsrätt har ogillat åtalet mot A.B. och hovrätten har avskrivit målet från vidare handläggning. Tingsrättens frikännande dom kom således att stå fast mot A.B. Han är därmed, enligt 2 och 7 §§ frihetsberövandelagen och vad som ovan har anförts i frågan om preskription, berättigad till ersättning för det lidande som frihetsbe­röv­andet under perioden den 25 april – 26 maj 2004 får antas ha inneburit för honom.

Den ersättning som A.B. har begärt överstiger väsentligt vad som normalt brukar utges vid frihetsberövanden av motsvarande längd. Till stöd för sitt anspråk har han gett in vissa handlingar och har anfört i huvudsak att han drabbades av sämre hälsa på grund av frihetsberövandet eftersom han under den tid som han var frihetsberövad inte fick adekvat behandling för sin sjukdom, att frihetsberövandet rönte stor uppmärksamhet i media och att han var misstänkt för mycket allvarlig brottslighet.

Försämrat hälsotillstånd till följd av frihetsberövandet är att bedöma som en personskada, vilket är en skadetyp som inte ersätts enligt frihetsberövandelagen. Om ett frihetsberövande har varit extra kvalfyllt kan detta utgöra en omständighet som enligt Justitiekanslerns praxis bör föranleda en högre ersättning än normalt. Förhöjd ersättning förutsätter stöd av läkarintyg eller motsvarande tillförlitlig medicinsk utredning. Det som A.B. har anfört i denna del och de läkarjournaler respektive utlåtanden som han har åberopat ger stöd för bedömningen att frihetsberövandet har varit extra kvalfyllt för honom. Förhöjd ersättning ska därför utgå på denna grund. 

Den omständigheten att målet har omgärdats av publicitet beaktas enligt Justitiekanslerns praxis inom ramen för den normalt tillämpade ersättningsnivån. 

När ett frihetsberövande har föranletts av särskilt allvarliga brottsmisstankar kan ersättning för lidande bestämmas till ett högre belopp än det som normalt utgår. Beträffande de osjälvständiga brotten, såsom t.ex. medhjälp, är dock huvudregeln enligt Justitiekanslerns praxis att någon förhöjd ersättning inte utgår. A.B. var frihetsberövad till följd av misstanke om medhjälp till mord alternativt medhjälp till grovt vållande till annans död eller kroppsskada och skyddande av brottsling (grovt brott). Det föreligger inte skäl att tillerkänna honom förhöjd ersättning på grund av brottsmisstankarnas art.

Ersättningen för lidande bör vid en samlad bedömning, med hänsyn till att frihetsberövandet har varit extra kvalfyllt för A.B., utgå med ett belopp som överstiger vad som normalt utgår vid frihetsberövanden av jämförbar längd och bestämmas till 35 000 kr.

Ersättning för förlorad arbetsförtjänst

A.B. har begärt ersättning för utebliven sjukersättning från Försäkringskassan under tiden för frihetsberövandet med 8 431 kr per månad för tiden april – november 2003 och med 8 585 kr för mars 2004, sammanlagt 76 033 kr. Till stöd för sitt anspråk har han gett in ett intyg från Försäkringskassan om utbetald sjukersättning m.m.

Den sjukersättning som A.B. menar att han har gått miste om på grund av frihetsberövandet avser tid före den 25 april 2004. Mot bakgrund av det som anförs i avsnittet Fråga om preskription m.m. har A.B:s eventuella rätt till ersättning för förlorad arbetsförtjänst för den aktuella perioden emellertid bortfallit på grund av preskription. A.B:s begäran ska därför, som redan har framgått, avslås i denna del.

Ombudskostnader

I ett ärende av okomplicerad beskaffenhet avseende ersättning enligt frihetsberövandelagen brukar ersättningen för ombudskostnader bestämmas högst till ett belopp motsvarande två timmars arbete enligt den av regeringen fastställda timkostnadsnormen.

Med beaktande av ärendets art och omfattning samt här tillämpad praxis anser Justitiekanslern skäligt att begränsa ersättningen för ombudskostnader i detta ärende till 6 380 kr, motsvarande arbete i fyra timmar enligt den av regeringen fastställda timkostnadsnormen för 2014.