lagen.nu
JK 2025/6735

Staten skadeståndsskyldig med hänvisning till en domstols handläggning av ett tvistemål

Myndighet
Justitiekanslern
Diarienummer
2025/6735
Källa
www.jk.se

1. Justitiekanslern tillerkänner sökanden skadestånd för rättegångskostnader med 56 250 kr och ränta enligt 6 § räntelagen på beloppet från den 16 oktober 2025 till dess betalning sker.

2. Justitiekanslern tillerkänner sökanden skadestånd för överträdelse av regeringsformen och Europakonventionen med 20 000 kr och ränta enligt 6 § räntelagen på beloppet från den 16 oktober 2025 till dess betalning sker.

3. Sökanden tillerkänns ersättning för sina ombudskostnader i ärendet här med 37 500 kr, varav 7 500 kr avser mervärdesskatt.

4. Domstolsverket ansvarar för att ersättningsbeloppen betalas ut till sökanden.

Ärendet

Bakgrund

Sökanden väckte i oktober 2021 talan vid Värmlands tingsrätt om ogiltigförklaring av avsked samt allmänt skadestånd. En första muntlig förberedelse hölls i maj 2022. I oktober 2023 hölls en andra muntlig förberedelse.

En huvudförhandling hölls i november 2023, men ställdes in under den andra av fem huvudförhandlingsdagar med hänsyn till att bl.a. grunderna för parternas respektive talan inte ansågs vara tillräckligt preciserade.

En ny huvudförhandling hölls därefter i oktober 2024. Dom i målet meddelades den 8 november 2024. Tingsrätten beslutade i domen att ogiltigförklara avskedandet av sökanden och förpliktade svaranden att betala allmänt skadestånd jämte ränta till sökanden. Svaranden skulle även ersätta sökanden för dennes rättegångskostnad och rättshjälpsavgift.

Svaranden överklagade domen till Arbetsdomstolen som den 4 mars 2025 beslutade att undanröja tingsrättens dom och att återförvisa målet till tingsrätten för fortsatt handläggning. Arbetsdomstolen ansåg att tingsrättens dom i flertalet avseenden saknade egentliga domskäl, vilket innebar att domen inte uppfyllde kraven i 17 kap. 7 § första stycket 5 rättegångsbalken.

Efter återförvisningen till tingsrätten träffade parterna en förlikning som stadfästes genom dom den 27 maj 2025. Förlikningen innebar att sökanden återkallade sin talan och att vardera parten skulle ansvara för sin rättegångskostnad.

Handläggningstiden i tingsrättens första rättegång uppgick således till något över tre år. Den totala handläggningstiden av sökandens talan om ogiltigförklaring och skadestånd uppgick till drygt tre och ett halvt år.

Anspråket m.m.

Sökanden har begärt skadestånd av staten med 956 820 kr avseende ren förmögenhetsskada. Det yrkade beloppet avser ersättning för rättegångskostnader, rättshjälpsavgifter samt kostnader för resor och logi under målets handläggning i domstolarna. Sökanden har också yrkat ersättning för ideell skada med 200 000 kr. Sökanden har vidare begärt ersättning för sina ombudskostnader i ärendet här. Ränta har begärts på skadeståndet och på ersättningen för ombudskostnader i ärendet här.

Sökanden har i huvudsak fört fram att handläggningstiden i tingsrätten varit allt för lång, att delar av handläggningen i tingsrätten präglats av fel och försummelse och att tingsrättens beslut att ställa in huvudförhandlingen i november 2023 utgör skadeståndsgrundande fel eller försummelse. Sökanden har också åberopat att tingsrättens bristande utformning av domen i den första rättegången utgör grund för skadestånd.

Värmlands tingsrätt har yttrat sig över anspråket.

Sökanden har lämnat synpunkter på tingsrättens yttrande.

Rättslig reglering

Rättsliga utgångspunkter för skadestånd

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. En domstols handläggning av och beslut i tvistemål är sådan verksamhet.

Staten ska också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning (3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen). Ersättning för sådan ideell skada kan med stöd av dessa regler ges ut endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Skadestånd ska också ges ut när den skadelidandes grundläggande fri- och rättigheter enligt 2 kap. regeringsformen eller enligt Europakonventionen har överträtts från statens sida, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen (3 kap. 4 § skadeståndslagen).

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. För skadeståndsansvar krävs att det är styrkt att staten genom oaktsamhet har orsakat en skada. Bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel eller princip som har åsidosatts och vilka risker felet eller försummelsen innebär. Det är inte tillräckligt att en domstol eller annan myndighet har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. I regel är det endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar som kan anses utgöra skadeståndsgrundande fel eller försummelser. En helhetsbedömning ska göras. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

Att det har förekommit något som i och för sig kan vara skadeståndsgrundande är inte tillräckligt för att ersättning ska ges ut. Det krävs också att det inträffade har orsakat skada för den enskilde. Det är den som begär ersättning som ska styrka skadan och dess omfattning.

Regler för rättegången i arbetstvist i tingsrätt

För arbetstvister gäller som utgångspunkt lagen om rättegången i arbetstvister. Lagen innehåller inte några regler om materiell processledning. I stället gäller rättegångsbalkens bestämmelser om dispositiva tvistemål i tillämpliga delar (se 5 kap. 3 § lagen om rättegången i arbetstvister).

I 42 kap. rättegångsbalken finns bestämmelser om rättegången i tvistemål. I tvistemål av aktuellt slag disponerar parterna själva över processen och är ansvariga för de omedelbart relevanta omständigheter och övriga sakförhållanden som de vill åberopa och göra gällande i målet. Det ankommer på rätten att, allt efter målets beskaffenhet, klara ut otydligheter i tvistefrågorna. Genom frågor och påpekanden ska rätten försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar (42 kap. 8 § rättegångsbalken).

Tingsrätten får meddela parterna att förberedelsen vid en viss senare tidpunkt ska anses vara avslutad. Verkan av ett sådant beslut är att nya omständigheter eller bevis får åberopas av part endast om parten gör sannolikt att han eller hon har giltig ursäkt eller målets prövning inte fördröjs i någon väsentlig mån om åberopandet tillåts. (42 kap. 15 a § rättegångsbalken.)

Rätten ska göra en skriftlig sammanställning av parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som dessa grundas på om det inte på grund av målets beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl saknas behov av en sammanställning (42 kap. 16 § rättegångsbalken).

Enligt 17 kap. 7 § första stycket 5 rättegångsbalken ska en dom innehålla domskäl som anger vad som är bevisat i målet. Med domskäl avses de skäl som bestämt utgången i målet såväl i bevisfrågor som i rättsfrågor. Rätten måste alltså redovisa sin bevisvärdering och ange varför domstolen ansett att en viss omständighet är styrkt eller inte.

Rätten till en rättvis rättegång inom skälig tid

Rätten till en rättegång inom skälig tid regleras i 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen och artikel 6 i Europakonventionen.

Enligt 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen ska en rättegång genomföras rättvist och inom skälig tid. Av artikel 6.1 i Europakonventionen framgår att var och en, vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter, ska vara berättigad till en rättvis rättegång inom skälig tid. Den närmare innebörden av kravet på rättegång inom skälig tid framgår av praxis från de svenska domstolarna och från Europadomstolen.

Frågan om rätten till rättegång inom skälig tid har överträtts ska avgöras genom en helhetsbedömning där hänsyn ska tas till målets totala handläggningstid och komplexitet, parternas agerande, domstolarnas och myndigheternas handläggning samt vad som har stått på spel för den enskilde. Vad gäller handläggningen ska särskilt beaktas om det har förekommit längre perioder av inaktivitet. Inaktivitet och ineffektivitet i delar av handläggningen kan i vissa fall tolereras under förutsättning att den sammanlagda handläggningstiden inte är oacceptabelt utdragen (se bl.a. Sürmeli mot Tyskland [stor kammare], no. 75529/01, dom den 8 juni 2006, p. 128 och Nuutinen mot Finland, no. 32842/96, dom meddelad den 27 juni 2000, p. 110 samt Pretto med flera mot Italien [stor kammare], no. 7984/77, dom meddelad den 8 december 1983, p. 37 och ”Toftavägen” NJA 2021 s. 820, p. 14 och 22).

Europadomstolen har, när det gäller arbetstvister där en arbetstagare anser sig ha blivit felaktigt avstängd eller avskedad av sin arbetsgivare, framhållit att denne har ett viktigt personligt intresse av att snabbt få ett rättsligt avgörande om åtgärdens laglighet, eftersom arbetstvister till sin natur kräver ett snabbt avgörande med hänsyn till vad som står på spel för den berörda personen, som genom avskedandet förlorar sitt uppehälle (se Frydlender mot Frankrike, no. 30979/96, dom den 27 juni 2000, p. 43–45 och Obermeier mot Österrike, no. 11761/85, dom den 28 juni 1990, p. 72 samt Buchholz mot Tyskland, no. 7759/77, dom den 6 maj 1981, p. 52).

I målen Frydlender mot Frankrike och Obermeier mot Österrike översteg de nationella domstolarnas handläggningstid av de enskildas mål nio år. Europadomstolen fann i båda fallen att det hade skett en överträdelse av artikel 6. De nationella domstolarnas handläggningstid i Buchholz mot Tyskland översteg fyra år. I det fallet ansåg Europadomstolen att det inte hade skett en överträdelse av artikel 6 med hänsyn till bl.a. sökandens eget agerande.

En utgångspunkt för bedömningen av vad som är skälig tid kan vara att en handläggningstid om upp till två år per instans för relativt okomplicerade ärenden får godtas, om inte skäl för en särskilt skyndsam handläggning föreligger eller framkommer av hänsyn till parterna. Om ett slutligt avgörande, trots ett långt stillestånd i handläggningen, har meddelats inom en skälig sammanlagd tid talar det tydligt emot att en rättighetsöverträdelse har förekommit. (Se bl.a. ”Bryggan på Sippsö”, Högsta domstolens dom den 12 juni 2026 i mål nr FT 1040-25, p. 18 och 20.)

Justitiekanslerns bedömning

Statens skadeståndsskyldighet på grund av rättegångsfel

Det finns som utgångspunkt för bedömningen skäl att ställa höga krav på noggrannhet på domstolarnas verksamhet. Justitiekanslern har i flera tidigare skadeståndsärenden slagit fast att en domstols åsidosättande av en processuell bestämmelse normalt får anses innebära att domstolen har gjort sig skyldig till ett skadeståndsgrundande fel (se t.ex. beslut den 31 mars 2020 i dnr 2322-19 med där gjorda hänvisningar). För sådana rättegångsfel som innebär att en domstol har försummat att iaktta vissa klara och uttryckliga processbestämmelser, t.ex. tvingande forumregler, har Justitiekanslern regelmässigt funnit att skadeståndsansvar har uppkommit för staten.

I de fall då en tingsrätts processuella ställningstagande i ett visst avseende har varit av ren bedömningskaraktär har Justitiekanslern emellertid intagit ståndpunkten att någon skadeståndsskyldighet inte har uppkommit för staten, trots att en hovrätt därefter har gjort bedömningen att det inträffade har utgjort grovt rättegångsfel (se t.ex. beslut den 30 oktober 2008 i dnr 1382-07-40 samt JK-beslut 1990 C.3 med där angiven hänvisning till äldre praxis).

I detta fall påbörjade tingsrätten den första huvudförhandlingen i målet i slutet av november 2023. Målet företogs till avgörande med en domare. Vid denna tidpunkt hade målet handlagts vid tingsrätten i över två års tid. Huvudförhandlingen hade föregåtts av två sammanträden för muntlig förberedelse och tingsrätten hade redan före det andra sammanträdet beslutat att förberedelsen skulle vara avslutad i februari 2023. Tingsrätten hade också upprättat en sammanställning i enlighet med 42 kap. 16 § rättegångsbalken. Sammanställningen innehöll även en processlägesöversikt. Ombuden yttrade sig över den och den uppdaterades under målets handläggning. Trots detta kom dock huvudförhandlingen i november 2023 att ställas in under den andra huvudförhandlingsdagen eftersom rätten bedömde att grunderna för parternas respektive talan inte var tillräckligt preciserade. Tingsrätten fann också att målet skulle avgöras av tre domare.

Det är förstås otillfredsställande att huvudförhandlingen ställdes in med hänvisning till att parternas grunder inte var tillräckligt utredda, framför allt med hänsyn till att målet vid denna tidpunkt hade handlagts vid tingsrätten i över två års tid. Det kan emellertid också konstateras att båda parterna företrätts av juridiskt biträde och att tingsrätten vidtagit åtgärder under målets förberedelse i syfte att klargöra parternas respektive talan. Av protokollet från den inställda huvudförhandlingen framgår även att båda parter hade efterfrågat förtydliganden och begärt diverse justeringar och tillägg i förhållande till tingsrättens sammanställning.

De brister som förekommit under förberedelsen, och som ledde fram till att huvudförhandling hölls i målet utan att det var tillräckligt berett, utgör en avvikelse från de krav som man som part i och för sig kan ställa på en ändamålsenlig handläggning av en rättegång. Med hänsyn till det handlingsutrymme som en domare har i fråga om materiell processledning under förberedelsen utgör dock bristerna i beredningen av målet, liksom beslutet att ställa in huvudförhandlingen, inte skadeståndsgrundande fel eller försummelse.

Arbetsdomstolen bedömde dock, som nämnts, att tingsrättens avgörande i flera avseenden saknade egentliga domskäl och att domen därmed inte levde upp till kraven i 17 kap. 7 § första stycket 5 rättegångsbalken. Detta utgjorde en allvarlig brist beträffande en central regel gällande domstolarnas rättskipning. Bristen föranledde undanröjande av tingsrättens dom och återförvisning av målet till tingsrätten för fortsatt handläggning.

Det finns inte skäl att göra någon annan bedömning än den som Arbetsdomstolen gjort avseende rättegångsfel med anledning av den första domen i tingsrätten. Rättegångsfelet var inte av bedömningskaraktär. Det sagda innebär att staten är skadeståndsskyldig gentemot sökanden för det rättegångsfel som begicks i tingsrätten, men inte på grund av vad som i övrigt har förekommit vid tingsrättens handläggning av målet. Frågan om rätt till skadestånd för åsidosättande av rätten till en rättegång inom skälig tid prövas nedan.

Ersättningsgilla skador med anledning av rättegångsfelet

För att skadestånd ska utgå krävs att en ersättningsgill skada har uppkommit samt att det finns ett orsakssamband mellan den skadeståndsgrundande handlingen och skadan.

Skadeståndsinstitutets huvudsakliga syfte är att försätta den skadelidande i samma situation som om det skadeståndsgrundande felet inte hade begåtts. I ett fall som detta innebär det att man i princip måste ställa sig frågan vad som skulle ha hänt om tingsrätten inte hade begått det aktuella rättegångsfelet. En utgångspunkt för den fortsatta prövningen är att tingsrätten utan felet således skulle ha meddelat en dom som inte hade föranlett återförvisning till tingsrätten. Felet har alltså föranlett en prövning i Arbetsdomstolen och sedan en ny rättegång i tingsrätten som slutade med att parterna förliktes. Merkostnader som uppkommit på grund av felet utgör en ersättningsgill skada, medan kostnader som oavsett felet ändå hade uppkommit inte är ersättningsgilla.

Sökanden har gjort gällande att ersättningsskyldighet för staten föreligger då rättegångskostnaderna i den första processen inte kommit honom till nytta på grund av tingsrättens fel och försummelse. Sökanden har pekat på att han i den andra rättegången i tingsrätten gjorde ett nytt processuellt övervägande som innebar att han valde att inte få målet prövat i sak. Sökanden har anfört att detta berodde på att han saknade ekonomiska möjligheter att driva sin talan en andra gång i tingsrätten och att han på grund av sin ålder inte längre hade för avsikt att arbeta vid den tidpunkt när det kunde förmodas att tingsrätten slutligen skulle ha prövat målet i sak. Hans egna rättegångskostnader i den första rättegången blev därför onyttiga.

Som utgångspunkt måste först konstateras att sökanden skulle haft egna rättegångskostnader även vid en korrekt handläggning av det första målet i tingsrätten. Kostnaderna där är inte ett resultat av rättegångsfelet. Ersättning utgår som huvudregel inte heller för nya processuella överväganden på grund av en andra rättegång (jfr Justitiekanslerns beslut den 22 december 2023 i dnr 2021/6775 och 21 juli 2025 i dnr 2024/7928). Även med beaktande av vad sökanden anfört till stöd för sitt anspråk i denna del har skälen för rättslig prövning inte upphört eller saken blivit onödig eftersom sökanden förde en skadeståndstalan i målet. En återkallelse av talan har inte heller utgjort en nödvändig följd av tingsrättens fel och försummelse. Det innebär att det inte föreligger ett tillräckligt orsakssamband mellan tingsrättens fel och sökandens återkallelse av talan. Sökanden kan därför inte heller på denna grund få ersättning för sina kostnader för den första rättegången i tingsrätten.

Sökanden har däremot rätt till ersättning för de rättegångskostnader i Arbetsdomstolen som föranletts av rättegångsfelet i tingsrätten.

Sökanden har enligt ingivet underlag haft rättegångskostnader i Arbetsdomstolen uppgående till 37 500 kr inklusive mervärdesskatt. Det framgår inte hur lång tid ombudet lagt ned på målet i Arbetsdomstolen. Ombudets åtgärder under målets handläggning i Arbetsdomstolen har dock varit av begränsad omfattning.

Med hänsyn till detta anser Justitiekanslern att ersättning motsvarande fem timmars arbete för ombudet får anses ha varit skäligen påkallade för att tillvarata sökandens rätt i Arbetsdomstolen. Av de handlingar som sökanden gett in framgår inte ombudets timarvode. Sökanden har begärt ersättning med ett timarvode på 3 750 kr inklusive mervärdesskatt i ärendet hos Justitiekanslern. Justitiekanslern godtar detta timarvode. Sökanden ska därför tillerkännas ersättning med 18 750 kr (5 x 3 750) inklusive mervärdesskatt i denna del.

Sökanden har också rätt till ersättning för rättegångskostnader i tingsrätten efter återförvisningen dit. Sökanden har i denna del, som det får förstås av kostnadsräkningarna, haft rättegångskostnader som uppgår till 52 500 kr.

Målet återförvisades till tingsrätten i början mars 2025 och avgjordes genom dom i slutet av maj samma år. Handläggningen pågick alltså knappt tre månader. Under handläggningstiden gav sökanden in ett yttrande och närvarade vid ett sammanträde för muntlig förberedelse.

Även om Justitiekanslern har förståelse för att inläsning av målet var nödvändigt inför den muntliga förberedelsen och att målets avslutande krävt visst efterarbete bedömer Justitiekanslern att tio timmars arbete för ombudet får anses ha varit skäligen påkallade för att tillvarata sökandens rätt i denna del. Av de handlingar som sökanden gett in framgår inte ombudets timarvode, men Justitiekanslern godtar som nämnts ett timarvode i tingsrätten på 3 750 kr inklusive mervärdesskatt. Sökanden ska därför tillerkännas ersättning med 37 500 kr (10 x 3 750) inklusive mervärdesskatt för den andra rättegången i tingsrätten.

Sammanfattningsvis ska sökanden alltså tillerkännas (18 750+37 500=) 56 250 kr i ersättning med anledning av rättegångsfelet i tingsrätten.

Statens skadeståndsskyldighet på grund av att sökandens rätt till en rättegång inom skälig tid har överträtts

Sökanden har gjort gällande att handläggningen av målet i tingsrätten har varit långsam och inneburit en kränkning av hans rätt till en rättvis rättegång inom skälig tid.

Det ska till en början slås fast att sökanden inte genom handläggningen i tingsrätten blivit föremål för någon sådan kränkning som avses i 2 kap. 3 § skadeståndslagen. Hans anspråk på ersättning för ideell skada ska därför prövas utifrån regeringsformens och Europakonventionens krav.

Vid den bedömning som ska göras bör särskilt beaktas att den totala handläggningstiden i sökandens fall har uppgått till tre och ett halvt år. Eftersom målet återförvisades av Arbetsdomstolen har sökanden endast fått sin talan prövad i en instans under denna tid. Den faktiska handläggningstiden utgör en utgångspunkt vid prövningen av om handläggningen varit långsam. Som framgått måste dock handläggningstiden ses i ljuset även av övriga omständigheter. Frågan om en överträdelse skett måste ske utifrån en helhetsbedömning av samtliga omständigheter.

Det ska också konstateras att den aktuella typen av mål enligt 43 § lagen (1982:80) om anställningsskydd ska hanteras skyndsamt. Någon tidsfrist inom vilken de ska avgöras finns dock inte föreskriven i lag.

Som nämnts inkom ansökan om stämning till tingsrätten i oktober 2021. Först tre år senare meddelade tingsrätten dom. Efter att domen undanröjts av Arbetsdomstolen pågick handläggningen av målet endast något under tre månader.

Utredningen i ärendet visar inte att det förekommit några längre perioder av inaktivitet i tingsrätten. Tvärtom har handläggningsåtgärder vidtagits löpande av tingsrätten. Den slutliga huvudförhandlingen under hösten 2024 föregicks av två sammanträden för muntlig förberedelse och en inställd huvudförhandling. Av utredningen framgår vidare att parterna påkallat beslut i preliminära frågor under handläggningstiden. I olika skeden av målets handläggning har yrkanden om edition, mellandom och interimistisk prövning av anställningens upphörande framställts. Bevisningen i målet kom också att bli relativt omfattande med ett förhållandevis stort antal förhörspersoner och ett stort skriftigt material. Att handläggningstiden kom att bli utdragen kan således till viss del hänföras till parternas egen processföring.

Handläggningstiden har dock i allt väsentligt blivit utdragen till följd av tingsrättens beredning av målet. Det första sammanträdet för förberedelse som var inplanerad till mitten av mars 2022 fick ställas in på grund av hög arbetsbelastning. Detta innebar att tingsrätten höll muntlig förberedelse i målet först sju månader efter det att talan väckts trots att målet enligt lag ska handläggas skyndsamt. Sedan den första huvudförhandlingen ställts in tog det närmare ett år innan en ny huvudförhandling kunde hållas. Det kan noteras att tingsrätten redan inför det första huvudförhandlingstillfället hade uppmärksammat behovet av att skyndsamt sätta ut målet för avgörande. Till följd av rättegångsfelet har målets avgörande i första instans fördröjts ytterligare. Målet borde ha varit avgjort senast två år efter det att ansökan om stämning gavs in till tingsrätten. Dröjsmålet uppgår därmed till ett och ett halvt år. Det står alltså klart att handläggningstiden har varit allt för lång och att sökandens rätt till en rättegång inom skälig tid enligt regeringsformen och Europakonventionen har åsidosatts.

När det gäller ersättning för ideell skada till följd av åsidosättandet av artikel 6 i Europakonventionen har sökanden enligt artikel 13 i Europakonventionen rätt till ett effektivt nationellt rättsmedel för att komma till rätta med överträdelsen. Det har inte funnits möjlighet att inom ramen för den aktuella rättegången kompensera sökanden för överträdelsen. Frågan är då om det enligt artikel 13 krävs att sökanden tillerkänns skadestånd för att överträdelsen ska vara gottgjord.

Enligt Europadomstolens praxis föreligger en stark presumtion för att ett åsidosättande av rätten till en rättegång inom skälig tid medför ideell skada för den enskilde. Justitiekanslern anser inte att ett konstaterande av kränkningen utgör en tillräcklig gottgörelse i detta fall. Sökanden har därför rätt till skadestånd som gottgörelse för överträdelsen och den ideella skada som detta har inneburit. Vid bedömningen av skadans storlek är handläggningstiden den enskilt viktigaste faktorn även om andra faktorer också kan påverka skadans storlek.

Justitiekanslern har konstaterat att sökandens rätt till en rättegång inom skälig tid har överträtts. Med beaktande av handläggningstiden och vad saken rört anser Justitiekanslern att skälig gottgörelse för den ideella skadan uppgår till 20 000 kr. Vad sökanden anfört i övrigt föranleder inte någon annan bedömning.

Som utgångspunkt har sökanden även rätt till ersättning för den förmögenhetsskada som den utdragna handläggningen har orsakat. Sökanden har inte gjort gällande att han till följd av tingsrättens dröjsmål orsakats några merkostnader. Det går inte heller av det åberopade underlaget att utläsa att sökanden, till följd av handläggningstiden, orsakats ombudskostnader som han annars inte skulle ha haft. Det saknas därmed förutsättningar för att bestämma ersättningen i denna del till ett skäligt belopp i enlighet med grunderna i 35 kap. 5 § rättegångsbalken.

Sammanfattningsvis ska sökanden således tillerkännas 20 000 kr i ideellt skadestånd på grund av att rätten till en rättegång inom skälig tid har åsidosatts.

Ombudskostnader hos Justitiekanslern

Sökanden har delvis vunnit bifall till sitt skadeståndsanspråk. Sökanden har begärt ersättning motsvarande 35 timmars arbete för ombudet. Justitiekanslern bedömer att skälig ersättning för ombudskostnader i ärendet här uppgår till 37 500 kr (inklusive mervärdesskatt) motsvarande tio timmars arbete för ombudet.

Sammanfattning

Sökanden ska sammanfattningsvis tillerkännas skadestånd med 56 250 kr avseende rättegångskostnader.

Sökanden ska tillerkännas skadestånd med 20 000 kr för den överträdelse av regeringsformen och Europakonventionen som skett.

På tillerkänt skadeståndsbelopp ska ränta utgå enligt 4 och 6 §§ räntelagen från den dag som infaller 30 dagar från det att begäran om skadestånd framställdes, dvs. den 16 oktober 2025.

Sökanden ska även beviljas ersättning för ombudskostnader i ärendet med 37 500 kr (10 timmar x 3 750 kr) inklusive mervärdesskatt. Ersättning för ombudsarvode utgår enligt 14 § förordningen om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten. För sådan ersättning är ränta inte föreskriven.