JK 1382-07-40

Bakgrund

MO, med juristen JOÖ som ombud, väckte den 29 april 2003 vid Ångermanlands tingsrätt talan mot LJ och HS (svarandena) om klander av testamente och yrkade därvid att tingsrätten skulle fastställa att ett testamente från 1981 var ogiltigt. Vid en muntlig förberedelse i målet den 31 juli 2003 frånföll hon talan om klander av testamente och yrkade i stället att tingsrätten skulle fastställa att svarandena inte hade rätt till arv ur MAO:s dödsbo. Hon åberopade som grund för talan att svarandena inte var barn till MAO och att de redan hade fått ut sina arvslotter efter sin moder. 

I en inlaga till tingsrätten den 23 september 2003 yrkade svarandena att MO:s ändrade talan skulle avvisas, eftersom taleändringen enligt deras mening var otillåten. MO bestred avvisningsyrkandet i en inlaga till tingsrätten den 9 oktober 2003. 

MO bytte den 19 december 2003 ombud i tvisten och företräddes därefter av jur. kand. CS. 

I en dom den 18 februari 2005 biföll tingsrätten käromålet och förpliktade svarandena att ersätta MO hennes ombudskostnader med 15 625 kr. Tingsrätten tog i domen även ställning till avvisningsyrkandet och uttalade i den delen följande. 

”Enligt 13 kap 3 § rättegångsbalken får väckt talas inte ändras. Såsom ändring av talan anses inte att käranden beträffande samma sak inskränker sin talan, eller utan att saken ändras, åberopar ny omständighet. Enligt tingsrättens mening har den av MO eftersträvade rättsföljden – som uppenbarligen avser att HS och LJ inte skall äga rätt till arv ur MAO:s dödsbo – inte ändrats i och med att hon i samband med muntlig förberedelse i målet anfört nya omständigheter i jämförelse med vad hon ursprungligen gjort i målet. Det är således inte fråga om någon otillåten taleändring och hinder föreligger därför inte för tingsrätten att pröva hennes talan så som den nu framställs.” 

Svarandena överklagade tingsrätten dom till Hovrätten för Nedre Norrland och vidhöll i hovrätten sin inställning i fråga om tillåtligheten i MO:s taleändring. MO bestred ändringsyrkandena och gjorde gällande att rättegångsfel inte hade förekommit vid tingsrätten. 

MO företräddes i hovrätten av juristen UJ. 

Hovrätten meddelade den 22 maj 2006 följande beslut. 

”Skäl 

Skäl

Enligt 13 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken är huvudregeln att en väckt talan inte får ändras. Enligt tredje stycket i samma paragraf anses inte som ändring av talan att käranden beträffande samma sak som den ursprungliga talan avser inskränker sin talan och inte heller att han, utan att saken ändras, åberopar ny omständighet till stöd för sin talan. 

Den av MO vid tingsrätten i stämningsansökningen väckta talan innebar såvitt den rör HS och LJ att det av MAO och EO upprättade testamentet skulle på formella grunder ogiltigförklaras. Den senare i målet förda talan innebär att HS och LJ skall förklaras inte äga rätt till arv i MAO:s dödsbo eftersom de genom företaget arvskifte redan erhållit sina arvslotter efter modern EO. Det framstår som uppenbart att ett avgörande i anledning av den ursprungliga talan inte skulle kunna få till följd att också frågan om HS:s och LJ:s rätt till arv ur MAO:s dödsbo blev avgjord. Då MO därför vid tingsrätten ändrat sin talan i strid med vad som stadgas i 13 kap. 3 § rättegångsbalken borde tingsrätten inte ha tagit upp hennes talan till prövning. Hovrätten har därför att med undanröjande av tingsrättens dom avvisa MO:s talan i målet. 

Då MO:s talan avvisas är hon enligt 18 kap. 5 § skyldig att ersätta HS och LJ för deras rättegångskostnader såväl vid tingsrätten som i hovrätten. 

[…] 

Slut 

Hovrätten undanröjer tingsrättens dom och avvisar MO:s talan i målet. 

MO förpliktas att till HS och LJ utge ersättning för deras rättegångskostnader vid tingsrätten med 28 360 kr, varav 25 000 kr avser ombudsarvode till MD och 2 000 kr ombudsarvode till KS jämte ränta på det förstnämnda beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för detta beslut till dess betalning sker. 

MO förpliktas vidare att till HS och LJ utge ersättning för rättegångskostnader i hovrätten med 17 000 kr avseende ombudsarvode jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för detta beslut till dess betalning sker. 

Hovrätten upplyser om att frågor om skadestånd av staten för fel eller försummelse vid myndighetsutövning handläggs av Justitiekanslern enligt förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten.” 

Anspråket m.m.

MO har begärt skadestånd av staten med det belopp som Justitiekanslern finner skäligt. Hon har anfört bl.a. följande. Ångermanlands tingsrätt borde ha avvisat hennes taleändring på grund av att den var otillåten enligt 13 kap. 3 § rättegångsbalken. Tingsrättens rättegångsfel har orsakat henne kostnader. Hon förpliktades att ersätta motparterna för deras rättegångskostnader med sammanlagt 45 360 kr. Hennes ombud, Fonus Juridik, har tills vidare betalat detta belopp till motpartsombudet. Hennes egna ombudskostnader för tiden från den 9 oktober 2003 till hovrättens beslut den 22 maj 2006 uppgår till 21 625 kr. Jur. kand. BL har efter domstolsprocessen lagt ned ett omfattande arbete på att försöka finna en uppgörelse mellan de tvistande parterna, vilket lett till kostnader på minst 47 832 kr. Sammanlagt har hennes ombud efter den 9 oktober 2003 således lagt ned arbete som motsvarar kostnader uppgående till 69 457 kr. Av detta belopp har MO själv betalat 10 512 kr. Hon har en försäkring med rättskydd som omfattat den aktuella tvisten. Försäkringsbolaget avvaktar dock Justitiekanslerns prövning och har ännu inte ersatt några av hennes kostnader med anledning av tvisten. 

MO har dessutom begärt ersättning för sina ombudskostnader här med 4 821 kr. 

Ångermanlands tingsrätt har yttrat sig och därvid anfört väsentligen följande. 

”Tingsrätten har beretts tillfälle att yttra sig över det av MO hos JK framställda skadeståndsanspråket hänförligt till vid tingsrätten tidigare handlagt tvistemål, mål nr T 890-03. I målet uppkom fråga om ändring av talan. 

Rådmannen OJ:s bedömning i målet framgår av tingsrättens dom. Han har inför detta yttrande uttalat att även om hovrättens bedömning är riktig så har tingsrätten gjort en bedömning utifrån tämligen komplicerade lagregler och att felaktigheten i tingsrättens rättstillämpning inte borde kunna anses utgöra en sådan uppenbar felaktig tillämpning som kan medföra skadeståndsansvar. 

Det kan konstateras att en fråga om en talan ändrats eller inte kan vara svårbedömd. I nu aktuellt mål har hovrätten uttalat att det framstår som uppenbart att ett avgörande i anledning av den ursprungliga talan inte skulle kunna få till följd att också frågan om HS:s och LJ:s rätt till arv ur MAO:s dödsbo blev avgjord. Tingsrätten instämmer i denna bedömning. Frågan om ändring av talan i tingsrättens mål kan alltså inte anses ha varit komplicerad utan tingsrätten får anses ha gjort en uppenbart oriktig bedömning i frågan, varför skadeståndsskyldighet för staten skulle föreligga enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. 

[…] 

MO […] inkom med yttrande till tingsrätten den 9 oktober 2003, varvid hon bestred yrkandet om avvisning. 

Om tingsrätten efter sistnämnda tidpunkt i stället för att fortsätta skriftväxlingen hade avvisat MO:s talan hade hennes ersättningsskyldighet för motparternas rättegångskostnader blivit lägre. Det arbete som MD enligt ingiven kostnadsräkning nedlagt under tiden den 24 oktober 2003 – den 28 juni 2004 och som godtagits av hovrätten omfattar nästan tio timmar. Kostnaderna för detta arbete och MD:s arbete i hovrätten får anses som onödiga i fall tingsrätten rätteligen hade avvisat MO:s talan. 29 000 kr (12 000 + 17 000) framstår som skäligt. Därutöver bör MO till följd av tingsrättens felaktiga bedömning vara berättigad till ersättning för egna ombudskostnader i hovrätten.” 

MO har yttrat sig över vad tingsrätten har anfört. 

Skadeståndsskyldighet i och för sig?

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) är staten skyldig att ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. 

Frågan är inledningsvis om tingsrättens rättegångsfel innefattade något sådant fel eller någon sådan försummelse som innebär att staten har blivit skadeståndsskyldig mot MO. 

Vad som ska anses utgöra fel eller försummelse vid myndighetsutövning ska bedömas utifrån en objektiv måttstock. Bedömningen bör alltså ta sin utgångspunkt i vad den enskilde har rätt att förvänta sig vid en verksamhet av det aktuella slaget. När det gäller domstolarnas verksamhet finns det skäl att ställa höga anspråk på noggrannhet. Vid bedömningen av frågan om fel eller försummelse bör hänsyn tas även till felets art (se t.ex. Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, 2 uppl., s. 65 f.). 

Det anförda har lett Justitiekanslern till att i tidigare skadeståndsärenden slå fast att ett åsidosättande av en domstol av en processuell bestämmelse normalt får anses innebära att domstolen har gjort sig skyldig till ett skadeståndsgrundande fel (se t.ex. beslut den 23 mars 2005 i ärende nr 2589-04-40 och beslut den 21 november 2007 i ärende nr 4293-06-40 och 4839-06-40). För sådana rättegångsfel som innebär att en domstol har försummat att iaktta vissa klara och uttryckliga processbestämmelser, t.ex. tvingande forumregler, har Justitiekanslern regelmässigt funnit att skadeståndsansvar för staten har uppkommit. 

Den angivna utgångspunkten kan emellertid inte onyanserat gälla för alla slags rättegångsfel. Sålunda har Justitiekanslern i fall då en tingsrätts processuella ställningstagande i ett visst avseende har varit av ren bedömningskaraktär intagit ståndpunkten att någon skadeståndsskyldighet på grund därav inte har uppkommit för staten, trots att hovrätten har gjort bedömningen att det inträffade har utgjort grovt rättegångsfel (se JK-beslut 1990 C.3 med där angiven hänvisning till äldre praxis). För att ett skadeståndsgrundande fel från en domstols sida ska föreligga vid t.ex. rättstillämpning eller diskretionära bedömningar ska det vara fråga om uppenbart oriktiga bedömningar (jfr NJA 1994 s. 654 och 2003 s. 285). Detta gäller i den utsträckning ett konstaterat fel inte också innefattar en överträdelse av Europakonventionens regler, se t.ex. NJA 2005 s. 462. Det är inte fallet här. 

Justitiekanslern instämmer i hovrättens samt tingsrättens här framförda bedömning av tillåtligheten av den aktuella taleändringen. Tingsrättens ställningstagande i fråga om taleändringen innehöll visserligen moment av bedömningskaraktär. Justitiekanslern finner likväl, mot bakgrund av det stränga skadeståndsansvar som i enlighet med det anförda bör råda för staten, att tingsrättens rättegångsfel varit sådant att staten enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen är skadeståndsansvarig gentemot MO. 

Skada?

En av förutsättningarna för att ekonomiskt skadestånd ska utgå till följd av ett skadeståndsgrundande fel är att det finns ett adekvat orsakssamband mellan felet, i detta fall tingsrättens rättegångsfel, och den skada som den skadelidande begär ersättning för. Det krävs också att den skadelidande har drabbats av en slutlig skada. 

Justitiekanslern ifrågasätter inte att MO kommer att drabbas av ekonomisk skada till följd av tingsrättens rättegångsfel. Justitiekanslern har dock svårt att se att hon än så länge har drabbats av någon slutlig skada med anledning av felet. Hon har enligt egen uppgift en försäkring med rättsskydd som har omfattat den aktuella tvisten och det är ännu inte avgjort i vilken utsträckning hon kan få ersättning för sina kostnader från försäkringsbolaget. Till det kommer att MO hittills endast har betalat en mindre del av de kostnader som hon begär ersättning för. Såvitt framkommit har Fonus Juridik tills vidare stått för övriga kostnader. Det belopp som MO själv har betalat tycks dessutom avse ombudskostnader som inte har orsakats av tingsrättens rättegångsfel. Mot den bakgrunden finner Justitiekanslern att det är oklart vilken slutlig skada som MO kommer att drabbas av till följd av tingsrättens rättegångsfel. För närvarande saknas därför förutsättningar att tillerkänna MO skadestånd av staten. 

MO har möjlighet att återkomma hit med en begäran om skadestånd när hennes skada till följd av tingsrättens fel slutligen kan beräknas. 

Ombudskostnader

Med hänsyn till att Justitiekanslern finner att staten har ådragit sig skadeståndsskyldighet på grund av tingsrättens rättegångsfel, bör MO tillerkännas viss ersättning för sina ombudskostnader här. Ersättningen bestäms till ett skäligt belopp om 3 285 kr, vilket motsvarar tre timmars arbete. 

Avslutningsvis får Justitiekanslern beklaga att handläggningen av ärendet har dragit ut på tiden.