JK 2130-12-40

Bakgrund

FS ansökte den 13 oktober 2011 hos Södertörns tingsrätt om att Johanneshovs Potatis Aktiebolag (bolaget) skulle försättas i konkurs (mål nr K 13853-11). Konkursförhandling hölls den 9 november 2011. Inför konkursförhandlingen förordnade tingsrätten en tingsnotarie att handlägga ärendet. Genom ett slutligt beslut den 14 november 2011 avvisade tingsrätten konkursansökan med hänvisning till att FS inte hade styrkt sin behörighet att begära gäldenären i konkurs. FS överklagade tingsrättens beslut till Svea hovrätt och yrkade i första hand att bolaget skulle försättas i konkurs och i andra hand att ärendet skulle återförvisas till tingsrätten (mål nr Ö 9668-11). Hovrätten beslutade den 16 december 2011 att återförvisa målet till tingsrätten för fortsatt behandling. Som skäl för beslutet uttalade hovrätten följande.

.../…

Av tingsrättens protokoll framgår att det överklagade beslutet har fattats av en tingsnotarie. Enligt 18 § första stycket 5 förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion får lagmannen förordna en tingsnotarie som har tillräcklig kunskap och erfarenhet att på eget ansvar handlägga konkursärenden. Enligt tredje stycket andra meningen i samma paragraf får dock ett sådant förordnande inte avse ärenden som är omfattande eller svåra eller som av någon annan orsak kräver särskild erfarenhet.

Av handlingarna i målet framgår att Johanneshovs Potatis Aktiebolag skulle försättas i konkurs. Konkursfordran angavs ha sin grund i ett beslut om utdelning vid en extra bolagsstämma i bolaget. Vid tidpunkten för beslutet var FS tillsammans med sin hustru ägare av samtliga aktier i bolaget. Att en viss del av denna skuld kvarstod framgick enligt FS av en åberopad balansräkning. Bolaget bestred konkursansökan och anförde att bolaget inte var på obestånd. Bolaget gjorde gällande att det inte fanns någon utredning som visade att FS hade en fordran mot bolaget vid tidpunkten för konkursförhandlingen. Bolaget gjorde vidare gällande att det efter överlåtelsen till nuvarande ägare framkommit att bolagets bokföring var felaktig. Bolaget invände även att bolaget inte delgivits betalningsanmaning enligt 2 kap. 9 § konkurslagen (1987:672) på ett korrekt sätt.

Frågan om bolaget skulle försättas i konkurs var således tvistig. De invändningar som bolaget framförde innebar att tingsrätten hade att göra en relativt komplicerad bedömning som innefattade bl.a. associationsrättsliga frågor och värdering av delvis komplicerad skriftlig bevisning. Mot den angivna bakgrunden måste ärendet anses ha varit sådant att det inte fick avgöras av en tingsnotarie (jfr Högsta domstolens beslut den 26 oktober 2011 i mål Ö 5964-10). Det innebär att det förekom ett grovt rättegångsfel bestående i bristande domförhet vid tingsrätten. Felet kan antas ha inverkat på ärendets utgång och det är av sådan beskaffenhet att det inte kan avhjälpas i hovrätten (jfr bl.a. NJA 2004 s. 65).

…/…

Efter förnyad konkursförhandling den 18 januari 2012 beslutade Södertörns tingsrätt den 25 januari 2012 att avvisa FS:s konkursansökan och förpliktade honom att ersätta bolaget dess rättegångskostnader med 69 000 kr jämte ränta.

Anspråket

FS har hos Justitiekanslern begärt skadestånd av staten med 66 393 kr. Av det yrkade beloppet avser 35 875 kr ersättning för rättegångskostnader som FS har förpliktats att utge till bolaget (26 500 kr i tingsrätten och 9 375 kr i hovrätten). Av yrkandet avser vidare 30 518 kr ersättning för FS:s egna rättegångskostnader i konkursmålet (21 607 kr i tingsrätten och 8 911 kr i hovrätten). FS har även begärt ersättning för ombudskostnader i ärendet här med 8 963 kr.

FS har till stöd för sitt anspråk anfört i huvudsak följande.

Fel eller försummelse har förekommit hos Södertörns tingsrätt vid handläggningen av konkursärendet genom att tingsrätten har förordnat en tingsnotarie att avgöra målet. Målet var tvistigt och prövningen innefattade komplicerade bedömningar bl.a. vad avser associationsrättsliga frågor. En tingsnotarie fick därför inte förordnas att handlägga målet enligt 18 § tredje stycket förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion. Ett grovt rättegångsfel – bristande domförhet − har alltså begåtts vid tingsrätten. Felet ledde till att hovrätten återförvisade målet och att konkursförhandlingen vid tingsrätten måste göras om. Mot bakgrund av Högsta domstolens beslut den 26 oktober 2011 i ärende nr Ö 5964-10 kan tingsrättens processuella ställningstagande inte ha varit av bedömningskaraktär. Tingsrätten har försummat att iaktta en klar och uttrycklig processbestämmelse och därigenom ådragit staten skadeståndsansvar. 

Det är FS som har blivit slutligt ansvarig för de merkostnader som uppkommit till följd av att målet återförvisades till tingsrätten. Hade det grova rättegångsfelet inte begåtts hade hans kostnader sannolikt begränsats till hans egna jämte motpartens ombudskostnader i tingsrätten samt del av kostnaderna vad avser överklagande till hovrätten. Han har därför åsamkats en ren förmögenhetsskada som svarar mot dessa merkostnader. 

Vad gäller merkostnaderna för prövningen i tingsrätten ska dessa bestämmas till ombudskostnaderna i samband med tingsrättens andra prövning av ärendet. Vad gäller merkostnaderna för prövningen i hovrätten ska ersättningen i denna del bestämmas till 75 % av parternas ombudskostnader i samband med hovrättningens prövning av ärendet. Ersättningen avseende bolagets rättegångskostnader ska inte omfatta mervärdesskatt då bolaget har avdragsrätt för mervärdesskatt. Ersättningen avseende FS:s egna rättegångskostnader ska inkludera mervärdesskatt då han som privatperson är skyldig att erlägga mervärdesskatt utan avdragsrätt.

Utredningen

Justitiekanslern har inhämtat ett yttrande från Södertörns tingsrätt. I yttrandet har tingsrätten anfört följande.

Under den tid som det aktuella ärendet (K 13853-11) handlades vid Södertörns tingsrätt var rådmannen BS ansvarig domare för konkurser vid tingsrätten. Han övertog detta ansvar den 1 september 2011, och vid denna tidpunkt och dessförinnan prövades i princip alla konkursansökningar av tingsnotarier som hade förordnande enligt 18 § första stycket femte punkten tingsrättsinstruktionen (1996:381). Denna ordning hade tillämpats sedan tingsrättens tillkomst år 2007 och såvitt är bekant hade inga beslut från tingsrätten dittills undanröjts av högre rätt på den grunden att den beslutsfattande tingsnotarien inte hade varit behörig.

I beslut den 26 oktober 2011 meddelade emellertid Högsta domstolen tillstånd i hovrätten i ett konkursärende som ursprungligen hade handlagts av tingsrätten och i vilket en tingsnotarie hade prövat ansökan. Högsta domstolen fann att det aktuella ärendet var sådant att det med hänsyn till bestämmelsen i 18 § tredje stycket andra meningen tingsrättsinstruktionen (F 1996:381) inte fick avgöras av en tingsnotarie. Enligt denna bestämmelse får ett sådant notarieförordnande som det nu är fråga om inte avse ärenden som är omfattande eller svåra eller som av någon annan orsak kräver särskild erfarenhet. I det i Högsta domstolen aktuella ärendet var ingen obeståndspresumtion tillämplig, och tingsrättens insolvens hade innefattat en förhållandevis komplicerad bedömning av en påstådd motfordran.

Av Högsta domstolens avgörande måste slutsatsen dras att de enskilda omständigheterna i ett konkursärende ska vägas samman inför prövningen om ärendet är sådant att en tingsnotarie ska anses vara behörig att avgöra ärendet eller inte.

Konkursansökan i det ärende som skadeståndsanspråket avser inkom till tingsrätten den 14 oktober 2011. Förhandling för prövning av ansökan skedde den 9 november. Inför förhandlingen diskuterade BS med övriga rådmän på enheten och de notarier som hade sådan behörighet som krävs om ärendet mot bakgrund av Högsta domstolens avgörande borde anses vara omfattande, svårt eller annars särskilt erfarenhetskrävande. Prövningen skulle såvitt kunde bedömas inte bli helt okomplicerad, men BS fann i samråd med övriga rådmän och behöriga notarier att ärendet inte i svårighetsgrad var jämförbart med det ärende som hade varit föremål för Högsta domstolens avgörande. Det bör exempelvis framhållas att sökanden åberopade presumtionsregeln i 2 kap. 9 § konkurslagen till stöd för sitt påstående att gäldenären var på obestånd. BS fann därför att en av enhetens mer erfarna notarier skulle anses vara behörig att pröva ansökan om försättande i konkurs. Denna typ av beslut dokumenteras vanligen inte, och så skedde inte heller i detta fall.

Beslutet att låta en tingsnotarie pröva konkursansökan föregicks således av en noggrann prövning där omständigheterna i det aktuella ärendet bedömdes i ljuset av Högsta domstolens avgörande. Tingsrättens bedömning kan knappast anses ha varit uppenbart felaktig, varför skadeståndsskyldighet för staten inte torde kunna komma i fråga.

FS har fått del av Södertörns tingsrätts yttrande.

Justitiekanslern har tagit del av tingsrättens akt i mål nr K 13853-11 och av hovrättens akt i mål nr Ö 9668-11.

Frågan om skadeståndsskyldighet i och för sig

Enligt 15 § första stycket tingsrättsinstruktionen ska det för varje mål och ärende vid varje tidpunkt finnas en ansvarig domare. Enligt andra stycket ska detta inte gälla för mål och ärenden som tingsnotarier, notariemeriterade beredningsjurister eller andra anställda handlägger med stöd av förordnanden enligt 17 och 18 §§ i tingsrättsinstruktionen. För sådana mål eller ärenden ansvarar den förordnade.

Enligt 18 § första stycket 5 tingsrättsinstruktionen får lagmannen förordna en tingsnotarie eller en notariemeriterad beredningsjurist som har tillräcklig kunskap och erfarenhet att på eget ansvar handlägga konkursärenden.

Enligt 18 § tredje stycket andra meningen tingsrättsinstruktionen får förordnanden för tingsnotarier inte avse mål eller ärenden som är omfattande eller svåra eller som av någon annan orsak kräver särskild erfarenhet. Högsta domstolen har med hänvisning till denna bestämmelse i sitt beslut den 26 oktober 2011 i ärende Ö 5964-10  funnit att ett förordnande av en tingsnotarie att avgöra ett konkursärende inneburit ett grovt rättegångsfel i ett fall där konkursansökan var tvistig, ingen obeståndspresumtion var tillämplig och prövningen innefattade en förhållandevis komplicerad bedömning av en åberopad motfordran.

I detta fall framgår att tingsrätten innan tingsnotarien förordnades att handlägga det aktuella konkursärendet på eget ansvar övervägde frågan om lämpligheten därav med beaktande av Högsta domstolens avgörande. Tingsrätten kan därmed inte anses ha förbisett denna fråga. Det kan diskuteras om tingsrättens bedömning innefattade någon sådan kvalificerat felaktig bedömning som normalt krävs för att staten ska ådra sig skadeståndsansvar enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen vid rättstillämpning och bevisvärdering samt frågor som innefattar diskretionära bedömningar (jfr NJA 1994 s. 654, NJA 2003 s. 285 och NJA 2007 s. 862).

Den angivna principen om statens begränsade skadeståndsansvar vid rättstillämpning kan dock inte upprätthållas fullt ut, inte minst när det gäller domstolarnas verksamhet där det finns särskilda skäl att ställa höga anspråk på noggrannhet. Justitiekanslern har i flera tidigare ärenden här funnit att staten har blivit skadeståndsskyldig när en domstol t.ex. inte har iakttagit en tvingande forumregel (se t.ex. JK-beslut 1992 C. 15 och 1993 C. 4 samt Justitiekanslerns beslut den 7 januari 1999 i ärendet med dnr 1504-98-40, den 22 augusti 2000 i ärendet med dnr 789-00-40 och den 29 oktober 2004 i ärendet med dnr 563-03-40). Något förenklat uttryckt har Justitiekanslern i dessa fall intagit ståndpunkten att staten är principiellt ersättningsskyldig gentemot den enskilde för den förmögenhetsskada som denne har åsamkats till följd av att domstolen har underlåtit att beakta sin behörighet enligt en tvingande forumregel.

Motsvarande synsätt kan sägas göra sig gällande även i ett ärende som detta. Inom ramen för organiseringen av tingsrätternas verksamhet förfogar tingsrätterna själva, inom vissa ramar, över frågan om en tingsnotarie ska förordnas att på eget ansvar handlägga ett konkursärende. Ett sådant förordnande innebär ett avsteg från en tydlig huvudregel med innebörden att det ska finnas en ansvarig ordinarie domare för ett konkursärende. Huvudregeln får vidare anses vara ett uttryck för principen att enskilda ska få sin sak prövad på ett rättssäkert sätt, vilket understryks av att huvudregeln inte får frångås i ärenden som är omfattande eller svåra eller som av någon annan orsak kräver särskild erfarenhet. Ansvaret för att systemet fungerar och att rättssäkerheten upprätthålls vid handläggningen av konkursärendena måste därför bäras av tingsrätterna. Det bör då inte heller komma ifråga att låta risken för ett felaktigt förordande enligt tingsrättsinstruktionen skadeståndsrättsligt gå ut över den enskilde.

Mot denna bakgrund är det Justitiekanslerns bedömning att det rättegångsfel som begåtts av Södertörns tingsrätt genom att en notarie fick pröva konkursansökan i detta fall är av sådant slag som innebär att staten får bära ett skadeståndsansvar för den skada som FS har åsamkats genom detta fel.

Frågan om skadans storlek

Utgångspunkten för skadeståndsberäkningen är att den skadelidande ska återställas i den situation som han eller hon hade befunnit sig i om den skadebringande handlingen inte hade företagits. FS ska alltså försättas i samma ekonomiska situation som han hade befunnit sig i om rättegångsfelet inte hade begåtts i tingsrätten. Det innebär att endast de merkostnader som har uppkommit ska ersättas, dvs. kostnaderna i hovrätten till den del som avser frågan om rättegångsfelet samt rättegångskostnaderna i tingsrätten efter återförvisningen dit.

Genom tingsrättens beslut den 18 januari 2012 ålades FS att ersätta motparten dess rättegångskostnader med 69 000 kr exklusive mervärdesskatt. Av dessa kostnader hänför sig, enligt vad utredningen får anses utvisa, 30 000 kr till målet i tingsrätten före återförvisningen, 12 500 kr till målet i hovrätten och 26 500 kr till den förnyade prövningen i tingsrätten. Med ledning av argumentationen i hovrätten får hälften av kostnaderna där anses hänförliga till frågan om rättegångsfel. Det sagda innebär att FS ska tillerkännas ersättning med (6 250 kr + 26 500 kr) 32 750 kr av det belopp som han förpliktats att utge till motparten som rättegångskostnad.

FS begärde vid konkursförhandlingen i tingsrätten efter återförvisningen ersättning för sina rättegångskostnader med totalt 48 888 kr. Av utredningen framgår att 15 400 kr avser kostnaderna i konkursmålet vid tingsrätten före återförvisningen. Av resterande kostnader (33 488 kr) avser 11 881 kr målet i hovrätten och 21 607 kr kostnaderna i tingsrätten efter återförvisningen.  Hovrättskostnaderna får anses ersättningsgilla med hälften, dvs. 5 940 kr. Justitiekanslern anser sig inte ha anledning att ifrågasätta skäligheten av det begärda beloppet i tingsrätten efter återförvisningen. Ersättning ska därmed utgå i den delen med begärda 21 607 kr. 

FS ska alltså tillerkännas skadestånd av staten med (32 750 kr + 5 940 kr + 21 607 kr =) 60 297 kr. 

Ombudskostnader i ärendet hos Justitiekanslern

Begärd ersättning för ombudskostnader i ärendet här är skälig och godtas.