JK 2147-09-40
Ersättningsanspråk med anledning av Kriminalvårdens verkställighet av dom på samhällstjänst
Justitiekanslerns beslut
Justitiekanslern tillerkänner WG ersättning med 11 380 kr och uppdrar åt Kriminalvården att se till att ersättningen betalas ut till honom. Av beloppet avser 1 380 kr ombudskostnader.
Bakgrund
Den 21 juni 2006 togs 1 229,58 liter öl och 8,9 liter sprit i beslag i ett uthus på en fastighet i Årjäng. I januari 2008 väcktes åtal vid Värmlands tingsrätt mot EP för olovligt innehav av alkoholdryckerna (åtalspunkt 6). Åklagaren yrkade i anslutning till åtalet att dryckerna skulle förklaras förverkande jämlikt 11 kap. 1 § alkohollagen (1994:1738). Samtidigt väcktes åtal mot WG för smuggling (åtalspunkt 3). Tingsrätt meddelade dom i målet den 20 maj 2008. I domskälen anförde tingsrätten bl.a. följande.
Vad gäller åtalspunkt 6 har såväl [EP] som WG uppgett att det är deras gemensamma alkohol som de inköpt för eget bruk.
Tingsrätten finner inte skäl att ifrågasätta att det är deras gemensamma alkohol. Mängden alkohol tyder dock på att det varit alkohol som varit avsedd för olovlig försäljning, vilket även tingsrättens bedömning under punkt 5 talar för. [EP] skall på grund härav fällas till ansvar för olovligt innehav av alkoholdrycker avseende halva den angivna kvantiteten.
Tingsrätten dömde EP för olovligt innehav av alkoholdrycker samt förklarade 614,925 liter öl och 4,45 liter sprit förverkade. Något förordnande beträffande återstoden av de beslagtagna alkoholdryckerna meddelades inte i domen.
Tingsrätten dömde WG för smuggling till villkorlig dom med samhällstjänst 75 timmar. WG överklagade domen till Hovrätten för Västra Sverige, som den 19 februari 2009 ogillade åtalet mot honom.
Anspråk m.m.
I en skrivelse hit har WG begärt ersättning med dels 11 334 kr för hälften av de alkoholdrycker som togs i beslag den 21 juni 2006, dels ett skäligt belopp för att han utfört en del av samhällstjänsten trots att tingsrättens dom inte hade vunnit laga kraft. WG har vidare begärt ersättning för ombudskostnader i ärendet här med 2 760 kr.
Till stöd för sitt anspråk har WG anfört följande. Efter det att tingsrättens dom hade meddelats kontaktades han av Frivården i Karlstad som uppmanade honom att utföra samhällstjänsten. Han reagerade inte över detta utan trodde att det skulle vara så. Han utförde tolv timmars samhällstjänst vid en skidanläggning. De beslagtagna alkoholdryckerna hade han och EP köpt i Tyskland. De ägde dryckerna med hälften vardera. Dryckerna har inte lämnats ut till honom. Det kan antas att alkoholen inte längre är drickbar med hänsyn till att den togs i beslag år 2006.Utredning
Utredning
Justitiekanslern har hämtat in ett yttrande från Kriminalvården angående WG:s anspråk på ersättning för att han har fått utföra samhällstjänst trots att det inte förelåg någon lagakraftvunnen dom. I yttrandet har Kriminalvården anfört bl.a. följande.
[---]
WG dömdes den 20 maj 2008 av Värmlands tingsrätt till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst 75 timmar. Tingsrätten expedierade därefter domen till frivården Karlstad i enlighet med 9 § förordningen (1990:893) om underrättelse om dom i vissa brottmål, m.m.
Av frivården Karlstads skriftliga instruktion om hur kansliet där ska hantera en villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst framgår att akten med domen ska läggas i ett aktskåp till dess bevis om laga kraft kommit in från tingsrätten. Om lagakraftbevis inte har kommit in inom tre till fyra veckor ska kansliet kontrollera i kriminalvårdsregistret (KVR) om domen vunnit laga kraft eller inte. Därefter läggs antingen lagakraftbeviset eller en utskrift ur KVR utvisande laga kraft in i akten. Ärendet ska därefter lämnas i handläggarens postfack. Inget ärende ska ges ut till handläggare om inte domen vunnit laga kraft.
Det har inte i efterhand gått att närmare utreda hur ärendet hanterades vid frivårdens kansli.
Frivårdsinspektören GR utsågs till handläggare av ärendet. Enligt de uppgifter hon har lämnat i ärendet fick hon det aktuella ärendet i sitt postfack. Hon förutsatte, såsom hon brukar göra på grund av den kontroll som kansliet har att göra, att domen hade vunnit laga kraft. Hon inledde därefter arbetet med att se till att föreskriften om samhällstjänst verkställdes.
Av de anteckningar som gjordes i ärendet framgår att WG under december 2008 eller januari 2009 utförde 12 av de 75 timmarna samhällstjänst. I början av januari 2009 ringde GR upp kontaktpersonen på arbetsplatsen för att höra hur samhällstjänsten fungerade. Kontaktpersonen berättade då att WG avvaktade med samhällstjänsten eftersom han hade överklagat domen och var kallad till hovrättsförhandling. Sedan GR kontrollerat att uppgiften stämde, avbröts verkställigheten omedelbart. Det kom då fram att WG felaktigt trott att han inte fick överklaga domen efter det att frivården kontaktat honom om verkställigheten av samhällstjänsten och att han därför inte upplyst frivården om överklagandet.
[---]
Av 27 kap.3 – 4 §§brottsbalken framgår att den som erhåller villkorlig dom ska vara underkastad en prövotid av två år. Prövotiden räknas från den dag rättens avgörande i vad angår påföljd för brottet genom nöjdförklaring eller eljest vinner laga kraft gentemot den dömde. Den dömde ska under prövotiden vara skötsam och efter förmåga för söka försörja sig. Om den villkorliga domen har förenats med samhällstjänst ska den dömde fullgöra samhällstjänsten enligt en arbetsplan som upprättas av Kriminalvården.
Av 2 § Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd om samhällstjänst (KVFS 2006:21) framgår att samhällstjänsten ska påbörjas så snart som möjligt efter det att domen blivit verkställbar mot den dömde. Den dömde kallas, snarast efter att domen blivit verkställbar, till ett sammanträffande med Kriminalvården för genomgång av påföljdens innebörd och för planering av utförande av ådömt antal samhällstjänsttimmar. Av de till bestämmelsen hörande allmänna råden framgår även att samhällstjänst normalt bör påbörjas inom åtta veckor efter det att domen blivit verkställbar mot den dömde.
[---]
Kriminalvården får inte verkställa en domstols föreskrift om samhällstjänst om inte domen vunnit laga kraft och prövotiden löper. Det är därför nödvändigt att, när ett ärende om verkställighet av villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst inleds, kontrollera och dokumentera datum för laga kraft.
Att den kontrollen inte skett får enligt Kriminalvården anses utgöra fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. Kriminalvården bedömer alltså att ett skadeståndsansvar har uppstått för staten.
WG har inte preciserat vad för slags skada han begär ersättning för. Det finns inga uppgifter som tyder på att han skulle ha drabbats av personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada. Kriminalvården drar därför slutsatsen att han får anses ha begärt ersättning för kränkning.
För rätt till ersättning för kränkning krävs, såsom framgår ovan, utöver att kränka har varit av allvarligt slag, att någon har utsatts för ett typiskt sett integritetskränkande brott. Tjänstefel kan i vissa fall vara ett sådant brott. JK har tidigare uttalat att bedömningen i skadeståndsfrågan av om en viss gärning utgör ett brott eller inte bör vara rimligt generös mot den skadelidande. I enlighet med JK:s synsätt bör det därför, vid prövningen av om förutsättningarna för kränkningsersättning är uppfyllda, inte fordras att det är full klarlagt att det är fråga om en brottslig gärning. I skadeståndsärendet utgår Kriminalvården därför från att fråga är om ett tjänstefel som inte ärringa. Gärningen har innefattat ett angrepp mot WG:s frihet, frid eller ära (jämför 2 kap. 3 § skadeståndslagen). Kränkningen får bedömas vara av allvarligt slag. Kriminalvården anser därför att WG bör tillerkännas skadestånd, men överlämnar åt JK att bedöma beloppets storlek.
Kriminalvården avser till följd av det inträffade att överväga frågan om personalansvar. Frivården Karlstad kommer vidare i sina ruiner förtydliga att det åligger handläggaren att kontrollera laga kraft innan handläggningen av ett ärende får påbörjas. Slutligen kan nämnas att det inom Kriminalvården pågår ett arbete med att ersätta det klientadministrativa system (FRAS) som använts inom frivården. Vid utarbetande av ett nytt system kommer att övervägas om det kan byggas in en spärr i systemet så att vissa åtgärder inte kan vidtas om domen inte har vunnit laga kraft.
[--]
Värmlands tingsrätts akt i brottmålet har varit tillgänglig vid handläggningen här.
Regler om det allmännas skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen (1972:207). Enligt 3 kap. 2 § denna lag ska staten ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för.
Enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen kan ersättning för ideell skada utgå på grund av att någon allvarligt kränks genom att något typiskt sett integritetskränkande brott har begåtts genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning. Enligt Högsta domstolens praxis kan skadestånd för ideell skada också utgå utan uttryckligt stöd i lag i sådana fall då någons rättigheter enligt Europakonventionen har kränkts (NJA 2007 s. 584).
Vad först gäller WG:s anspråk på ersättning för att han har fått utföra samhällstjänst utan att det förelåg en lagakraftvunnen dom delar Justitiekanslern den uppfattning som har kommit till uttryck i Kriminalvårdens yttrande. Underlåtenheten att kontrollera att domen hade vunnit laga kraft får anses utgöra fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. För att ersättning för ideell skada – som WG får anses ha begärt ersättning för – ska utgå krävs som har konstaterats ovan att ett brott av något slag har begåtts. Det kan diskuteras om underlåtenheten att kontrollera om domen hade vunnit laga kan anses innefatta ett tjänstefel som inte är ringa. Saken har inte prövats straffrättsligt. När en sådan fråga ska prövas skadeståndsrättsligt på grund av ett allvarligt fel hos en myndighet finns det dock anledning att vara förhållandevis generös mot den skadelidande. Med den utgångspunkten bedömer Justitiekanslern att det var fråga om ett tjänstefel och att detta var av det slaget att det ger WG rätt till skadestånd för kränkning. Ersättningsbeloppet kan skäligen bestämmas till 10 000 kr.
När det sedan gäller WG:s anspråk på ersättning för de beslagtagna alkoholdryckerna gör Justitiekanslern följande bedömning.
När ett brottmål där det förekommer beslag avgörs ska domstolen enligt 27 kap. 8 § femte stycket rättegångsbalken pröva om beslaget fortfarande ska bestå. Om domstolen inte fattar något beslut angående beslag som omfattas av åtalet anses beslaget ha förfallit (se Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel – när och hur får de användas? s. 427 med där gjorda hänvisningar). I domen förklarades häften av de beslagtagna alkoholdryckerna förverkade. Tingsrätten uttalade sig inte om beslaget i övrigt. Beslaget i den delen har därmed förfallit.
När ett beslag hävs ska den beslagtagna egendomen enligt huvudregeln återställas till den hos vilken beslaget gjordes. Detsamma måste rimligen gälla när ett beslag har förfallit.
I protokollet över beslaget har både EP och WG angetts som skäligen misstänkta eller berörda personer. Alkoholdryckerna får därför anses ha varit i deras gemensamma besittning vid beslagstillfället och beslaget skett hos dem båda.
Det har inte framkommit i ärendet att WG skulle ha nekats att få de beslagstagna dryckerna utlämnade till sig. Hans anspråk tycks i stället grunda sig på ett påstående om att dryckerna nu är förstörda eftersom det har gått så lång tid sedan dessa togs i beslag. Staten bär emellertid inte något strikt ansvar för skador som kan drabba en enskild till följd av att egendom har tagits i beslag. För att skadeståndsansvar ska kunna utgå krävs som har nämnts ovan att någon myndighet har gjort sig skyldig till fel eller försummelse i skadeståndslagens mening.
Vad WG har anfört och vad som i övrigt har framkommit i ärendet ger inte vid handen att det beslagtagna godset skulle ha förvarats på ett felaktigt sätt eller att staten på något annat sätt skulle ha brustit i sin vårdplikt av egendomen. Det bör här särskilt framhållas att Justitiekanslern i andra liknande ärenden har ansett att det inte kan krävas att en myndighet inom ramen för sin vårdplikt ska försöka sälja tillbaka alkoholdrycker som är inköpta utomlands till leverantören (se t.ex. Justitiekanslerns beslut den 19 februari 2001 i ärendet med dnr 1367-99-40). Vad som i övrigt har framkommit i ärendet ger inte heller underlag för bedömningen att det i samband med beslaget skulle ha förekommit något fel eller någon försummelse som skulle kunna medföra att staten är skyldig att ersätta WG för alkoholdryckerna.
WG har begärt ersättning för ombudskostnader med 2 760 kr avseende två timmars arbete. Vid bedömningen av i vilken omfattning ersättning av allmänna medel ska utgå till en sökande för ombudskostnader i ett skaderegleringsärende hos Justitiekanslern bör beaktas om kostnaderna varit skäligen påkallade för tillvaratagande av sökandens rätt i enlighet med den i 18 kap. 8 § första stycket rättegångsbalken föreskrivna principen om ersättning för rättegångskostnader i tvistemål. Även utgången i själva saken bör ha betydelse för den ersättning för ombudsarvode som ska utgå.
Med hänsyn till att WG endast har haft framgång med det ena av sina två skadeståndsyrkanden anser Justitiekanslern att ersättningen till honom för ombudskostnader bör begränsas till hälften av det yrkade beloppet.