JK 2247-11-40
Tingsrätts skriftligen upprättade tredskodom har inte korrekt återspeglat den avkunnade domens innehåll i fråga om ersättning för rättegångskostnader. Skadestånd har inte utgått med hänsyn till att parterna, som företräddes av advokat, inte överklagat domen.
Justitiekanslerns beslut
Justitiekanslern avslår det anspråk som har framställts av ED m.fl.
Bakgrund
ED, WL, LAL, V och H Albrechtssons Stiftelse samt IH C H Marciapiedis Stiftelse äger bostadshyresfastigheten Mölndal Rudan 1. ED m.fl. ansökte i augusti 2008 hos Kronofogdemyndigheten om betalningsföreläggande mot bostadshyresgästen GP avseende utebliven hyra för oktober – november 2007 och maj 2008 samt yrkade att GP skulle avhysas från lägenheten. I målet yrkades ersättning för kostnader med 640 kr varav 300 kr avsåg ansökningsavgift och 340 kr eget arbete/ombudsarvode. WL, som är advokat, företrädde de övriga delägarna i egenskap av ombud. Kronofogdemyndigheten biföll i utslag den 9 mars 2009 yrkandena. Utslaget återvanns av GP och målet överlämnades till Göteborgs tingsrätt (mål nr T 12885-09).
ED m.fl. ansökte därefter om stämning mot GP och yrkade betalning av utbliven hyra för september och december 2009 samt för februari och mars 2010 (mål nr T 4615-10).
Tingsrätten kallade till sammanträde för muntlig förberedelse den 15 juni 2010 i båda målen. GP inställde sig inte till sammanträdet. ED m.fl. yrkade tredskodom i vart och ett av målen samt yrkade ersättning för rättegångskostnader med 80 625 kr inklusive mervärdesskatt avseende ombudsarvode till WL. Som underlag för rättegångskostnadsyrkandet ingavs en handling rubricerad ”Arbetsredogörelse”. Tingsrätten avkunnade tredskodomar varefter sammanträdet förklarades avslutat.
Tredskodomarna upprättades skriftligen och expedierades enligt tingsrättens dagboksblad till såväl kärandena som svaranden samma dag som de avkunnats. I domslutet i mål nr T 12885-09 förordnades dels att – med undanröjande av Kronofogdemyndighetens utslag – GP skulle utge ersättning för hyresfordringar med vissa belopp jämte ränta, dels att GP skulle ersätta kärandena för rättegångskostnader med 640 kr, varav 340 kr avsåg ombudsarvode och dels att GP, vid äventyr av avhysning, genast skulle avflytta från lägenheten. I domslutet i mål nr T 4615-10 förordnades dels att GP skulle utge ersättning för hyresfordringar med vissa belopp jämte ränta, dels att GP skulle ersätta kärandena för rättegångskostnader med 80 625 kr avseende ombudsarvode.
Tredskodomen i mål nr T 12885-09, som inte kunde återvinnas av svaranden med hänsyn till det tidigare meddelade utslaget från Kronofogdemyndigheten, vann laga kraft.
Avhysningen av GP verkställdes av Kronofogdemyndigheten den 14 september 2010.
Efter att GP hade ansökt om återvinning av tredskodomen i mål nr T 4615-10 återupptogs handläggningen av det målet under mål nr T 10622-10. ED m.fl. yrkade därefter vid tingsrätten att GP skulle erlägga betalning för utebliven hyra för maj – augusti och 1 – 14 september 2010. Yrkandena handlades i mål nr T 14708-10. Efter att tingsrätten beslutat om gemensam handläggning av de båda målen meddelades dom den 1 september 2011. Tingsrätten förordnade härvid dels att tredskodomen i mål nr T 4615-10 skulle undanröjas, dels att GP skulle utge ersättning för hyresfordringarna med de yrkade beloppen jämte ränta och dels att GP skulle ersätta kärandena för rättegångskostnader med 15 000 kr, avseende ombudskostnader, jämte ränta enligt lag. Såvitt gäller rättegångskostnaderna är i domen antecknat att kärandena yrkade ersättning med sammanlagt 105 625 kr varav 25 000 kr hänförde sig till ombudsarvode i mål nr T 10622-10 och T 14708-10 och 80 625 kr ombudsarvode i mål nr T 12885-09. Tingsrätten konstaterade att arbetet som hänförde sig till det senare målet inte var ersättningsgillt i de nu aktuella målen och bestämde ersättningen för arbetet i dessa mål efter skäligheten. Domen vann laga kraft.
Anspråket
ED m.fl. har begärt skadestånd av staten med 80 625 kr motsvarande rättegångskostnaderna i tingsrättens mål nr T 12885-09 jämte ränta från den 15 juni 2010. Till stöd för anspråket har ED m.fl. anfört i huvudsak följande. ED m.fl. yrkade vid sammanträdet den 15 juni 2010 ersättning för rättegångskostnader enbart i det första målet, dvs. mål nr T 12885-09. Kostnaderna i det andra målet var så begränsade att de avstod från att begära ersättning för dem. Tingsrätten avkunnade vid sammanträdet tredskodomar i enlighet med kärandenas yrkanden. I de skriftligen upprättade domarna har dock ombudskostnaden av misstag tagits upp i mål nr T 4615-10 i stället för i mål nr T 12885-09. Det var av utomordentligt stor vikt att GP avhystes, dels för att kunna hyra ut lägenheten till annan, dels eftersom andra boende i fastigheten framställde klagomål då de upplevde GP som störande. Det var därför inte möjligt att överklaga domen för att få den rättad utan att ekonomisk skada, bl.a. i form av ytterligare uteblivna hyresintäkter, skulle uppstå.
Utredningen
Justitiekanslern har inhämtat yttrande från Göteborgs tingsrätt, lagmannen SS, som har anfört bl.a. följande.
I protokollet från den muntliga förberedelsen anges att handling benämnd kostnadsräkning gavs in och aktbilagerades i T 4615-10. Vid en närmare studie av denna handling, som har rubriken ”Arbetsredogörelse”, jämförd med dagboksbladen i de båda målen, framstår det dock som självklart att det är för åtgärder som avser arbete i mål T 12885-09 som ersättning begärs.
Det står alltså enligt min mening klart att det vid den muntliga förberedelsen framställda yrkandet om ersättning för rättegångskostnader med 80 625 kr inklusive mervärdesskatt avsåg mål T 12885-09. Ersättning för dessa kostnader kom av misstag att tillerkännas kärandena i tredskodomen i mål T 4615-10 i stället för i tredskodomen i mål T 12885-09.
[…]
I fråga om tredskodomen i mål T 12885-09 saknade svarande GP rätt att överklaga eller ansöka om återvinning eftersom utslag tidigare meddelats mot henne av Kronofogdemyndigheten. Eftersom WL m.fl. inte överklagade tredskodomen vann den laga kraft.
Med hänsyn till att tredskodomen i mål T 12885-09 har vunnit laga kraft och till att WL m.fl. enligt min bedömning har förlorat sin möjlighet att yrka ersättning för ytterligare rättegångskostnader uppkomna i detta mål, kan de anses ha vållats ren förmögenhetsskada i form av utebliven ersättning för ombudskostnad i målet. Skadan har vållats genom ovan omnämnda misstag av tingsrätten. Denna skada kan bedömas uppgå till 80 625 kr, vilket belopp tingsrätten får antas ha prövat skäligheten av i samband med att tredskodomar i målen T 12885-09 och T 4615-10 meddelades.
WL m.fl. måste dock anses vara medvållande till skadan med hänsyn till att de inte överklagade tredskodomen i mål T 12885-09 och inte heller begärde att tingsrätten kompletterade den enligt 17 kap. 15 § rättegångsbalken. Av sökandenas skrifter till Justitiekanslern framgår att de när de fick tredskodomarna på posten konstaterade att ombudskostnaden upptagits i fel mål. Som skäl för att inte överklaga har WL m.fl. anfört att det var av mycket stor vikt att svaranden avhystes och att avhysningen vid ett överklagande sannolikt skulle ha försenats med ekonomisk och annan skada som följd.
Av sökandenas skrifter till Justitiekanslern framgår inte vad skälet var till att de inte begärde rättelse eller komplettering av tredskodomarna. Med hänsyn till att de företräddes av en advokat måste det kunna begäras att denne uppmärksammat denna möjlighet. Ett beslut om komplettering skulle inte ha behövt innebära att avhysningen försenades någon längre tid.
Ett felaktigt beslut bör i första hand angripas genom vanliga rättsmedel. Eftersom sökandena har haft möjlighet att överklaga alternativt begära komplettering av tredskodomen i mål 12885-09, men har försummat detta, bör det skadestånd som de annars skulle ha haft rätt till jämkas.
Vid bedömningen av jämkningens storlek bör vikt fästas vid hur stor del av skadan som sökandena skulle ha undgått om de hade använt sig av ovan nämnda rättsmedel och fått den felaktiga domen ändrad. Eftersom skadan i sin helhet kan sägas ha uppkommit genom att domen vann laga kraft bör som utgångspunkt skadeståndet jämkas till 0 kr. Med hänsyn till de skäl som sökandena har anfört till att tredskodomen inte överklagades anser jag dock att skadestånd kan utgå med ett visst mindre belopp, vars storlek det överlämnas till Justitiekanslern att bestämma.
ED m.fl. har fått del av tingsrättens yttrande och har med anledning därav anfört sammanfattningsvis följande. WL tog del av tredskodomarna efter det att den i 17 kap. 15 § rättegångsbalken angivna tvåveckorsfristen hade löpt ut. Den huvudsakliga anledningen härtill var att domarna anlände med posten först efter midsommarhelgen 2010. Rätten bestod av en pensionerad rådman som uppgav att det på grund av påbörjade semestertider och stor frånvaro på tingsrätten nog skulle ta ett tag innan domarna kunde skickas. Eftersom WL befann sig på tjänsteresa de första dagarna i den aktuella veckan hade han inte tillfälle att gå igenom dem omedelbart då de anlände. För att komma till rätta med domar som innehåller felaktigheter är huvudalternativet överklagande. Eftersom höga krav på noggrannhet måste ställas på domstolarnas dömande verksamhet finns det inte någon generell anledning för parter och ombud att säkerställa att domar och beslut inte är behäftade med sådana fel som avses i 17 kap. 15 § rättegångsbalken. Därtill kommer att möjligheten att överklaga kvarstår även om tvåveckorsfristen har löpt ut. Den omständigheten att det visar sig ofördelaktigt att överklaga den med en felaktighet behäftade domen, i förhållande till att begära verkställighet av domen, är en sådan ovanlig och osannolik situation att part och ombud som inte förutsett denna situation rimligen inte kan anses vårdslös.
Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Domstols handläggning av och beslut i mål och ärenden är sådan verksamhet.
Utgångspunkterna för statens skadeståndsansvar avseende anspråk som grundas på påståenden om felaktig handläggning av domstol kan sammanfattas enligt följande. Vad som ska anses utgöra fel eller försummelse vid myndighetsutövning – eller annorlunda uttryckt culpa eller oaktsamhet – ska bedömas utifrån en objektiv måttstock. Bedömningen bör alltså ha sin utgångspunkt i vad den enskilde har rätt att vänta sig vid en verksamhet av det aktuella slaget. När det gäller domstolarnas verksamhet finns det skäl att ställa höga anspråk på noggrannhet. Vid bedömningen av frågan om fel eller försummelse bör hänsyn tas även till felets art (se t.ex. Bengtsson, Det allmännas skadeståndsansvar enligt skadeståndslagen, andra upplagan, s. 65 f.).
Om en domstol åsidosätter en förfarandebestämmelse vid handläggningen av ett mål eller ärende får domstolen normalt anses ha gjort sig skyldig till ett fel som är skadeståndsgrundande för staten. När det däremot är fråga om en domstols eller någon annan myndighets bedömning av en rättsfråga eller en bevisfråga är det inte tillräckligt att bedömningen kan ifrågasättas.
Genom den tillgängliga utredningen får anses utrett att ED m.fl. vid sammanträdet den 15 juni 2010 yrkade ersättning för rättegångskostnader med 80 625 kr i mål nr T 12885-09 men inte framställde något yrkande om sådan ersättning i mål nr T 4615-10. Därmed saknas anledning att anta annat än att tingsrätten, såsom ED m.fl. har uppgivit, vid sammanträdet avkunnade domar i enlighet härmed. Tingsrätten har således brustit i noggrannhet vid det skriftliga upprättandet av tredskodomarna då dessa inte korrekt återspeglar innehållet i de avkunnade domarna. Det har därmed inte rört sig om någon bedömningsfråga utan ett fel av en sådan art som medför skadeståndsskyldighet för staten.
För en rätt till ersättning krävs förutom att det har förekommit ett skade-ståndsgrundande fel eller en försummelse att detta kan anses ha vållat eller annorlunda uttryckt direkt orsakat skada för den enskilde. Vid denna bedömning gäller att det ankommer på den skadelidande att visa rimlig aktsamhet för att begränsa sin skada och förhindra dess uppkomst, med risk för att annars själv få stå skadan. Vidare kan enligt 6 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen skadestånd med anledning av bl.a. ren förmögenhetsskada jämkas om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.
Fråga är därmed om den här angivna skadan hade kunnat undvikas genom en ändring av tredskodomen i mål nr T 12885-09.
Enligt 17 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken kan rätten om den finner att en dom eller ett beslut innehåller någon uppenbar oriktighet till följd av rättens eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, besluta om rättelse av domen. Bestämmelsen om rättelse ska tillämpas restriktivt (se NJA 1990 s. 208). Möjligheten att rätta är fakultativ och förutsätter inte yrkande av part. Enligt samma bestämmelses andra stycke får rätten, om rätten av förbiseende har underlåtit att fatta ett beslut som skulle ha meddelats i samband med dom eller slutligt beslut, komplettera avgörandet inom sex månader från det att avgörandet vann laga kraft. Komplettering senare än två veckor efter det att avgörandet meddelades får dock ske endast om en part begär det och motparten inte motsätter sig det.
Med hänsyn till Justitiekanslerns slutsats angående innehållet i de tredskodomar som avkunnades den 15 juni 2010 kan endast frågan om rättelse aktualiseras i förevarandefall. Den tvåveckorsfrist som gäller för komplettering av dom utan motpartens medgivande har således inte någon betydelse här. Såvitt gäller frågan om rättelse kan det i och för sig inte uteslutas att domarna hade kunnat rättas. Frågan om förutsättningar för rättelse föreligger är emellertid en bedömningsfråga och bestämmelsen är fakultativ.
Med hänsyn till det nu sagda bör den omständigheten att ED m.fl. inte påkallade rättelse inte inverka på bedömningen av deras rätt till ersättning.
Vid bedömningen av ersättningsfrågan finns det däremot skäl att beakta att ED m.fl. inte överklagade domen i mål nr T 12885-09 såvitt avsåg rättegångskostnaderna. De har i den delen anfört att anledningen till att de inte överklagade var att ett överklagande skulle försena verkställigheten av avhysningen. Ett överklagande avseende rättegångskostnaderna hade emellertid inte hindrat verkställighet av vare sig avhysningen eller av domen såvitt den avsåg den GP ålagda betalningsskyldigheten i huvudsaken (se 3 kap. 1 § och 3 kap. 3 § utsökningsbalken). Det saknas anledning att utgå från annat än att ED m.fl. genom ett sådant överklagande hade kunnat få fullt ut bifall till sitt i tingsrätten framställda rättegångskostnadsyrkande. Genom ett överklagande hade de därmed kunnat förhindra att den uppgivna skadan uppkom. I vart fall när den som begär skadestånd företräds av advokat måste det i regel krävas att denne har tagit i anspråk den av rättsordningen i första hand anvisade möjligheten för att komma till rätta med ett fel som en dom är behäftad med. Justitiekanslern finner därför att någon ersättning inte ska utgå i detta fall.
Justitiekanslerns bedömning har i detta fall i första hand avsett frågan om det har förelegat ett direkt orsakssamband mellan den påstådda skadan och det fel som har förekommit vid tingsrätten. Det kan emellertid anmärkas att om prövningen i stället skulle göras såsom en fråga om medvållande är det Justitiekanslerns bedömning att ett eventuellt skadestånd då ska jämkas till noll kronor.