JK 2392-04-40

Den 21 februari 2003 bragtes en person, O.Z., om livet i en hyreslägenhet i Märsta (här och i det följande förkortar Justitiekanslern vissa namn). Hyresgäst var L.A. men lägenheten disponerades av P.K. Kammaråklagaren ET beslöt den 7 mars 2003 om husrannsakan i lägenheten. Vid husrannsakan där påträffades bl.a. blodspår. I samband med husrannsakan beslöt åklagaren att lägenheten skulle avspärras. Detta beslut dokumenterades inte. Husrannsakningar genomfördes i lägenheten även den 28 mars, den 10 april, den 16 april, den 22 maj, den 2 juni och den 18 juni, allt år 2003.

P.K. anhölls den 2 april 2003 och häktades den 4 samma månad som misstänkt för mord på O.Z. I augusti 2003 väckte chefsåklagaren KP åtal vid Norrtälje tingsrätt mot P.K. för mord och för dopningsbrott. Utöver ansvarsyrkandena innehöll stämningsansökningen yrkanden i frågor om beslag men inte något yrkande som gällde avspärrning av lägenheten. Huvudförhandlingen vid tingsrätten ägde rum den 8 augusti 2003. Genom en dom den 19 augusti 2003 fällde tingsrätten P.K. för dråp och för dopningsbrott. Tingsrätten beslöt även bl.a. i frågor om beslag och om häktning men inte i frågan om lägenheten skulle vara avspärrad. Såväl åklagaren som P.K. överklagade i Svea hovrätt. Huvudförhandlingen där gick av stapeln den 8 januari 2004. Genom en dom den 16 samma månad fastställde hovrätten tingsrättens domslut samt förordnade bl.a. att vad tingsrätten hade beslutat om beslag skulle gälla. Inte heller hovrättens dom innehöll något beslut i frågan om lägenheten skulle vara avspärrad. P.K. överklagade till Högsta domstolen, som enligt ett beslut den 2 april 2004 inte meddelade prövningstillstånd. Hovrättens dom stod därmed fast. – Den 4 februari 2004 lämnade polisen, på uppdrag av KP, ut lägenhetsnycklarna till en företrädare för hyresvärden, J & E Reibo Fastighets AB (i det följande ofta kallat ”bolaget”).

Genom en skrivelse den 5 januari 2004 till Polismyndigheten i Stockholms län har bolaget begärt ersättning för den hyresintäkt som enligt bolaget har uteblivit som en följd av att lägenheten var avspärrad. Bolaget har därefter till polismyndigheten angett bl.a. att hyresgästen L.A. blev avhyst den 1 oktober 2003, att lägenheten var tom under perioden oktober 2003 – mars 2004 och att bolagets totala hyresförlust för denna period är 22 812 kr.

I juni 2004 har polismyndigheten överlämnat ärendet till Justitiekanslern. Polismyndigheten har i ett samtidigt avgivet yttrande anfört bl.a. att beslutet om avspärrning har fattats av en åklagare och att ersättning från polismyndigheten avstyrks.

Efter remiss från Justitiekanslern har vice överåklagaren BB vid dåvarande Åklagarmyndigheten i Stockholm sagt följande i ett yttrande den 16 augusti 2004.

”J & E Reibo Fastighets AB har begärt ersättning för utebliven hyresintäkt med anledning av att en lägenhet varit avspärrad under en brottsutredning. Justitiekanslern har med anledning härav beslutat att inhämta yttrande från överåklagaren i Stockholm. En redovisning av ärendet har inhämtats från kammarchefen, KP, i vilket lämnas en utförlig redogörelse för de omständigheter som anspråket hänför sig till. Av redovisningen framgår också vilka författningsbestämmelser som kan vara aktuella. Redovisningen bifogas detta yttrande. Några särskilda råd eller andra bestämmelser på myndighetsnivå som tar sikte på den aktuella situationen finns inte.

När det gäller det yrkade beloppets nivå föreligger inga invändningar.

Enligt min mening visar genomgången av ärendet och den redogörelse som lämnats att det förelegat förutsättningar för en avspärrning av lägenheten. Förhållandet att skriftlig dokumentation om avspärrningsbeslutet och de fortsatta besluten om avspärrning saknas, förändrar inte detta förhållande. I sammanhanget bör noteras att det under utredningen på ett mycket sent stadium lämnats nya uppgifter från bl.a. den misstänkte som medförde att åklagaren ansåg det nödvändigt att bibehålla avspärrningen. Av den lämnade redogörelsen framgår också att frågan om avspärrning fortlöpande prövats av åklagaren. Mot den redovisade bakgrunden och det utredda brottets svårhetsgrad och komplexitet samt utredningens karaktär i övrigt, kan enligt min mening inte någon kritik riktas mot den omfattning i tid som avspärrningen gällt.

Något fel eller [någon] försummelse som kan föranleda ett skadeståndsansvar enligt Skadeståndslagen (1972:207), föreligger därför inte enligt min mening. Inte heller i övrigt finns enligt min mening grund för skadestånd.

I sammanhanget bör noteras att J & E Reibo Fastighets AB låtit avhysa hyresgästen [innan] avspärrningen hävts. Genom detta förfarande har företaget själv medverkat till uteblivna intäkter.”

Det yttrande från KP som BB har hänvisat till är daterat den 4 augusti 2004 och innehåller bl.a. följande.

”Den 1 mars 2003 hittades liket efter en person inlindat i mattor och lakan vid en skogsväg i Söderäng mellan Gottröra och Rimbo. Liket visade sig vara kvarlevorna av en person som den 25 februari 2003 anmälts försvunnen av sina anhöriga. Det senaste tillfället någon sett honom i livet var natten mellan den 20 och den 21 februari 2003.

Utredningen visade att offret under sitt sista dygn i livet umgåtts med vänner i Märsta och spåren slutade utanför en fastighet på [– – –] i Märsta. Där skildes offret från två personer, varav den ene — P.K. — hyrde en lägenhet i andra hand på adressen. K. och hans kamrat uppgav att offret gående lämnat platsen och att K. och kamraten sedan ensamma begett sig till lägenheten.

Misstankar uppkom om att dessa uppgifter inte var helt korrekta, så den 7 mars 2003 beslöt kammaråklagaren ET om en reell husrannsakan i den av K. förhyrda lägenheten. Vid denna husrannsakan säkrades bland annat blodspår. Jag har inte kunnat hitta detta dokumenterat, men vid denna tidpunkt torde lägenheten ha avspärrats jämlikt 27 kap. 15 § rättegångsbalken. Låset byttes av teknikerna som genomförde husrannsakan.

Därefter har lägenheten hållits avspärrad. Förnyade husrannsakningar har därefter skett den 28 mars 2003, den 10 april 2003, den 16 april 2003, den 22 maj 2003, den 2 juni 2003 och den 18 juni 2003.

Under ET:s semester tog jag över handläggningen av ärendet och väckte åtal för mord den 1 augusti 2003. Huvudförhandling hölls sedan den 8 augusti 2003. Inför denna kom den häktade K. med nya påståenden, som gjorde att utredningen måste kompletteras. K. kom sedan vid huvudförhandlingen på nytt med nya versioner om vad som inträffat, varför jag beslöt att avspärrningen av lägenheten inte skulle hävas. Detta med hänsyn till att K. kunde tänkas komma med nya uppgifter på nytt, som skulle kunna föranleda förnyade husrannsakningar. Beslutet meddelades utredningsmännen muntligt och dokumenterades inte av mig.

K. dömdes av Norrtälje tingsrätt den 19 augusti 2003 för bland annat dråp.

K. klagade sedan på domen till Svea hovrätt. Den 8 januari 2004 hölls huvudförhandling i hovrätten och i dom den 16 januari 2004 så fastställdes tingsrättens dom.

K. klagade på domen till Högsta Domstolen, som ej meddelade prövningstillstånd.

Jag uppdrog muntligen till kriminalinspektören PR att häva avspärrningen av lägenheten och så skedde i samband med att beslagtaget gods lämnades ut den 4 februari 2004.

[– – –]

Förutsättningar för ett avspärrande av lägenheten har helt klart förelegat. Ett mycket allvarligt brott hade begåtts där. Det var alldeles uppenbart förenat med risk för att utredningen skulle kunna drabbas av allvarliga problem, om lägenheten lämnats åter så att den kunnat nyttjas för bostadsändamål. Eventuella spår hade då med stor sannolikhet gått förlorade.

En prövning enligt proportionalitetsprincipen faller enligt min mening också ut på samma sätt. Det var ett mycket allvarligt brott som förövats och det men det inneburit för bostadsföretaget att inte kunna hyra ut lägenheten på sätt man önskat, måste betraktas som mindre än det men en havererad mordutredning skulle göra.

Inför detta yttrande har jag inte kunnat samråda med kammaråklagaren ET om vad som förekommit vid beslutet om att lägenheten skulle avspärras. Jag utgår från att denna fråga diskuterats med berörda utredningsmän hos polisen. En brist i hanteringen är att detta beslut inte skriftligen dokumenterats och inte heller beslutet av mig då avspärrningen hävdes, men detta får inte själva beslutet att framstå som felaktigt. Enligt min bedömning har det varit ett befogat ingrepp i fastighetsägarens besittning av den aktuella lägenheten.

Enligt vad som ovan anförts, kan jag inte se att beslutet att avspärra aktuell lägenhet varit felaktigt. Av klagandens skrift kan jag heller inte se att man påstår att åtgärden varit felaktig. Sökanden har ändå tvingats tåla viss begränsning i sitt utnyttjande av lägenheten, vilket lett till förmögenhetsskada för denne.

Detta torde vara en situation som inte är helt ovanlig i polisiär verksamhet. Polisman slår sönder ett fönster för att bereda sig tillträde till en lägenhet, bryter upp en dörr eller liknande. Detta kan leda till kostnader för en enskild, men det beror inte på fel eller försummelse från polismannens sida, utan är en följd av att polis och åklagare i brottsbekämpande syfte får vidta/besluta om viss våldsanvändning.

Jag anser att den skada som målsäganden i nu aktuellt fall har åsamkats är ersättningsberättigande; inte på grund av felaktigt beslut utan på grund av de befogenheter lagstiftaren har givit brottsbekämpande myndigheter att tillgripa tvångsåtgärder. Dessa kan — även rätt beslutade och utförda — leda till skada för en tredje man. Detta är då en fråga som enligt 5 § förordning (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten, skall handläggas av den centrala förvaltningsmyndighet inom vars verksamhetsområde skadan inträffat, dvs. RPS eller RÅ.

Jag har ingen anledning att ifrågasätta att hyresförlusten för fastighetsägaren uppgått till angivet belopp.”

Justitiekanslern har i maj 2005 remitterat ärendet till riksåklagarens kansli med en begäran om ett yttrande därifrån. I remissen har Justitiekanslern angett bl.a. att yttrandet borde koncentreras till frågan om under vilka förutsättningar det finns skäl att hålla en lägenhet avspärrad, särskild i tiden efter det att bevisupptagning har skett i första instans, och frågan om sådana förutsättningar kunde anses ha förelegat i detta fall.

Med anledning av remissen har vice riksåklagaren CBL yttrat bl.a. följande.

[– – –]

Enligt 3 kap. 2 § första punkten skadeståndslagen är staten ersättningsskyldig för bl.a. ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar.

Av 27 kap. RB [dvs. rättegångsbalken; Justitiekanslerns tillägg] framgår följande som är av intresse för frågans bedömning.

Av 15 § framgår att för säkerställande av utredning om brott får bl.a. byggnad eller rum tillstängas (avspärrning). Av andra stycket framgår att beträffande sådan åtgärd gäller i tillämpliga delar vad som stadgas i kapitlet om beslag.

I 1 § tredje stycket anges att tvångsmedel enligt detta kapitel får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

I 8 § femte stycket föreskrivs att när målet avgörs, skall rätten pröva om ett beslag fortfarande skall bestå.

Det bakomliggande syftet med regleringen om avspärrning är att förhindra att spår efter ett brott utplånas.

Som angivits ovan innehåller tredje stycket i första paragrafen en s.k. proportionalitetsregel vilken innebär att tvångsmedel enligt 27 kap. RB inte får beslutas om inte skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men som åtgärden innebär för bl.a. något motstående intresse. Tvångsåtgärden skall i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med åtgärden (Fitger, Rättegångsbalken 23:56 b).

En grundläggande förutsättning för att en åklagare skall kunna fatta ett beslut om att avspärra en lägenhet är att det sker för att det föreligger anledning till antagande att ett brott har förövats och att man genom undersökning av lägenheten kan finna spår som leder till att utredning om brottet vinns. En annan förutsättning som också bör vara uppfylld är att en avspärrning är nödvändig för att säkerställa att spår och andra omständigheter som kan vara av betydelse för utredningen om brottet inte skall riskera att gå förlorade. En avspärrning skall inte bestå längre tid än som är nödvändigt för att genom t.ex. en teknisk undersökning säkra den bevisning som finns. Ju allvarligare brott det rör sig om desto större intrång i motstående intressen får accepteras.

I detta fall har bolaget genom avspärrningen varit betagen sin möjlighet att hyra ut lägenheten. På detta sätt har bolaget gått miste om intäkter som angivits till drygt tjugotusen kronor.

Utredningen i det aktuella fallet avsåg ett av de allra allvarligaste brott som finns. Teknisk undersökning hade förekommit vid ett flertal tillfällen. Åklagaren har angivit att den misstänkte vid flera tillfällen kommit med nya uppgifter om vad som hänt vid gärningstillfället i den aktuella lägenheten. Nya undersökningar i lägenheten hade därför gjorts för att kontrollera de nya uppgifterna. Enligt åklagaren vägde intresset av att om nödvändigt kunna bemöta invändningar med hjälp av förnyad teknisk undersökning över i förhållande till bolagets intresse av att kunna hyra ut lägenheten. Enligt åklagaren kunde det också befaras att den åtalade skulle kunna ändra sina uppgifter i högre instans.

För egen del anser jag att det i den föreliggande situationen helt klart funnits förutsättningar att avspärra den aktuella lägenheten för att säkerställa utredningen om brottet. Hur länge en avspärrning får pågå i ett fall som detta är naturligtvis i hög grad en bedömningsfråga och ytterst beroende av de föreliggande omständigheterna. I detta fall har den åtalade nekat till att ha utfört gärningen. Intresset av att kunna säkerställa en adekvat utredning och att vid förekomsten av nya uppgifter kunna kontrollera dessa talar emellertid mycket starkt för att en avspärrning kan upprätthållas under lång tid. Min bedömning är att avspärrningen mycket väl hade kunnat bestå i vart fall till dess hovrätten dömt i målet, d.v.s. den 16 januari 2004.

Av vad som angivits ovan under rättslig reglering följer av 27 kap. 8 § femte stycket att när målet avgörs, skall rätten pröva om ett beslag fortfarande skall bestå. Av 15 § andra stycket framgår att beträffande avspärrning gäller i tillämpliga delar vad som är stadgat i 27 kap. om beslag. Av detta följer att rätten då den avgör målet också skall pröva om en avspärrning skall bestå. I förevarande fall har [varken] tingsrätten eller hovrätten [– – –] alls uttalat sig om avspärrningen. Att så inte skett torde bero på att den frågan aldrig underställts rättens prövning.

Vad innebär det då att rätten inte uttalat sig om avspärrningen? Enligt min uppfattning torde det innebära att avspärrningen upphört från det att tingsrätten gav sin dom d.v.s. den 19 augusti 2003 (se Gärdes m.fl. kommentar till rättegångsbalken s. 369 jämförd med s. 360 samt JO 1993/94 s. 41). Åklagaren har i tiden därefter inte haft någon laglig rätt att hålla lägenheten avspärrad på sätt som skett. Åklagaren skulle alltså ha sett till att lägenheten åter ställts till bolagets disposition efter det att tingsrätten dömt i målet eller väckt frågan om fortsatt avspärrning i hovrätten. Att så inte skett utgör ett fel eller en försummelse vid myndighetsutövningen. Är bolaget då berättigat till den begärda ersättningen? Enligt min uppfattning är det inte självklart att så är fallet. I samband med utredningar av allvarlig brottslighet får motstående intressen tåla tämligen allvarliga inskränkningar i sina rättigheter för att säkra intresset av möjligheten till lagföring och slutligen en fällande dom. I förevarande fall är det min bedömning att avspärrningen om den underställts rätten hade kunnat bestå i första hand fram till dess hovrättens dom förelåg vilket hade inneburit att bolaget inte kunnat disponera lägenheten för uthyrning under den tiden. Jag anser därför att bolaget inte bör vara berättigat till ersättning i tiden före den 16 januari [2004].”

Till CBL:s yttrande har fogats ett yttrande av den 6 juli 2005 från chefsåklagaren KP. Han har då uttalat följande.

”Ärendet rör ett mord som förövats i en lägenhet i Märsta. Under utredningen framkom att två personer — förutom offret — vistats i lägenheten vid den sista tidpunkten då offret var vid liv. Dessa två häktades som misstänkta för mordet.

Först efter ett par månader började en av dem berätta vad som skett i lägenheten, vilket ledde till att han försattes på fri fot. Den andre fortsatte att neka till brottet.

Under utredningen hade teknisk utredning vid ett flertal tillfällen genomförts i lägenheten och en hel del tekniska bevis hade säkrats. Den person som var häktad kom med nya uppgifter strax före förhandlingen i tingsrätten och dessutom under förhandlingen i tingsrätten. Det kunde befaras att uppgifterna skulle komma att ändras också i högre instans. Då det var ett mycket allvarligt brottspåstående så ansåg jag det vara nödvändigt att kunna bemöta eventuellt nya invändningar med en förnyad teknisk utredning.

Jag har haft som självklar utgångspunkt att tvångsmedelsanvändningen skulle bestå under så kort tid som möjligt. Avspärrningen kom trots detta att bestå under tämligen lång tid. I detta fall var den misstänkte andrahandshyresgäst i lägenheten. Det var fastighetsägaren som drabbades av men då lägenheten sedan inte kunde hyras ut på sätt tänkt. Det är naturligtvis olyckligt, men å andra sidan ansåg — och anser jag alltjämt — att intresset att kunna bemöta invändningar på ett tillförlitligt sätt med hjälp av förnyad teknisk undersökning om nödvändigt, vägde över. Likaså kunde det inte uteslutas att en syn på platsen skulle komma att behövas och då skulle lägenheten behöva vara i ursprungligt skick. Enligt min mening hade det varit djupt otillfredsställande att en person misstänkt för mord skulle frikännas på den grunden att en mer eller mindre välgrundad invändning inte kunnat bemötas på grund av att avspärrningen av lägenheten hävts för tidigt. Jag anser därför sammanfattningsvis att det funnits skäl att hålla lägenheten avspärrad under den långa tid som skedde.

Jag har inte dokumenterat något beslut om att lägenheten alltjämt skulle vara avspärrad efter avslutad tingsrättsförhandling. Däremot förde jag diskussioner med de utredningsmän som från polisens sida deltog i utredningen och klargjorde som min uppfattning att avspärrningen borde bestå.

Till mig kom heller aldrig några propåer från fastighetsägaren om att [avspärrningen av] lägenheten borde hävas. Såvitt känt av mig har dessa krav rests först sedan jag i samband med att HD ej beslöt bevilja prövningstillstånd i saken, hävde avspärrningen.”

Bolaget har fått tillfälle att lämna synpunkter på åklagarnas respektive yttranden. Med anledning av det har bolaget tillagt bl.a. följande. Den föregående hyresgästen avhystes på grund av att han inte betalade hyran. Det fanns någon som ville hyra lägenheten redan den 1 oktober 2003. Men eftersom lägenheten var avspärrad kunde bolaget inte hyra ut den då. Bolaget har alltså inte bidragit till det intäktsbortfall som har uppstått.