JK 2479-09-41

Bakgrund

HA häktades i sin utevaro av Svea hovrätt den 30 juni 1997 på grund av misstanke om grovt bedrägeri (Köpings tingsrätts mål nr B 193-07). Han greps i Luxemburg den 18 december 1998 och frihetsberövades där samma dag. Han utlämnades till Sverige den 16 juni 1999 och var därefter häktad till den 17 augusti 1999. Under tiden den 17 augusti – 13 september 1999 var han ålagd reseförbud med anmälningsskyldighet hos Polisen tre gånger per vecka.

I samband med att huvudförhandlingen i målet vid Köpings tingsrätt avslutades den 13 september 1999 anhölls HA på grund av misstanke om grovt skattebedrägeri och grovt skattebrott. Han var berövad friheten som anhållen och häktad under tiden den 13 september kl. 19.00 –14 september kl. 20.25. Åklagaren lade sedermera ned förundersökningen.

Den 1 november 1999 ogillade Köpings tingsrätt åtalet mot HA. Åklagaren överklagade domen men återkallade sedermera överklagandet. Tingsrättens dom har alltså vunnit laga kraft.

I ett beslut den 19 januari 2009 tillerkände Justitiekanslern HA ersättning enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) med sammanlagt 718 000 kr, varav 525 000 kr för förlorad arbetsförtjänst (Justitiekanslerns ärende med dnr 5112-08-41). Ersättningen för förlorad arbetsförtjänst avsåg tiden den 18 december 1997 – 14 september 1998, då han dels var häktad, dels var ålagd reseförbud.

Justitiekanslern avslog HA:s anspråk på ersättning för förlorad arbetsförtjänst för tiden efter den 14 september 1998 med den motiveringen att han inte kunde anses ha styrkt att han var berättigad till ersättning för tiden efter frihetsberövandet. Vid denna bedömning beaktade Justitiekanslern bl.a. att det kunde antas att brottsmisstankarna mot HA under alla förhållanden skulle ha föranlett att han hade sagts upp från den anställning som verkställande direktör som han tidigare hade haft i ett luxemburgskt bolag.

Anspråk m.m. 

HA har nu begärt ytterligare ersättning för förlorad arbetsförtjänst med 23 878,96 Euro eller 173,03 Euro per dag. Anspråket avser tiden från det att han försattes på fri fot, dvs. från den 15 september 1998, till dess att han erhöll arbetslöshetsersättning i Luxemburg den 31 januari 2000. Beloppet per dag är beräknat genom att HA:s årsinkomst vid tiden för frihetsberövandet om drygt 60 000 Euro har dividerats med 365.

Åklagaren har avgett ett yttrande och HA har kommit in med synpunkter på detta.

Förlorad arbetsförtjänst

Med förlorad arbetsförtjänst avses i första hand ett sådant direkt inkomstbortfall som blir följden av att den frihetsberövade inte kan utföra sitt arbete under den tid som han är berövad friheten. Därutöver kan ersättning i vissa speciella fall och i skälig omfattning utgå för inkomstförluster som hänför sig till viss kortare tid efter frihetsberövandet (jfr prop. 1974:97 s. 71), t.ex. under sådan tid som den f.d. frihetsberövade personen söker ett nytt jobb. Normalt utgår sådan ersättning för högst tre månader. Om någon har blivit avskedad på grund av en frihetsinskränkning krävs dock i princip att avskedandet har varit förenligt med den arbetsrättsliga lagstiftningen för att ersättning ska kunna utgå med stöd av frihetsberövandelagen. I annat fall har den anställde inte behövt finna sig i avskedandet, som därmed inte har varit en nödvändig följd av frihetsberövandet (jfr JK Beslut 1986 D. 6).

HA har nu bl.a. åberopat ett intyg från en tidigare styrelseledamot i det bolag där han var verkställande direktör. Av intygat framgår att personen i fråga deltog i ett möte efter det att HA hade frihetsberövats. Vid mötet beslutades att anställningsavtalet mellan bolaget och HA skulle upphöra med ”omgående effekt”, utan lön, den 28 december 2008. Anledningen var att HA var häktad i avvaktan på utlämning till Sverige utan möjlighet till kommunikation med utomstående och att han därigenom inte kunde uppfylla sin roll som verkställande direktör.

Genom den nu åberopade bevisningen får HA anses ha styrkt att han blev uppsagd från tjänsten som verkställande direktör på grund av frihetsberövandet.

För att ersättning ska kunna utgå för förlorad arbetsförtjänst i tiden efter frihetsberövandet krävs som nämnts även att uppsägningen har varit förenlig med den arbetsrättsliga lagstiftningen. Enligt svensk lag saknar en verkställande direktör i regel anställningsskydd. Justitiekanslern saknar närmare kunskap om de arbetsrättsliga bestämmelserna i Luxemburg. Det kan dock med fog antas att samma regler gäller där. Vid sådant förhållande har uppsägningen av HA varit förenlig med den arbetsrättsliga lagstiftningen.

För att frihetsberövandet ska anses ha orsakat den skada som HA nu begär ersättning för krävs vidare att han hade haft kvar den aktuella anställningen, eller att han hade fått lön från annat håll, om han inte hade blivit frihetsberövad. Det råder viss osäkerhet om så hade varit fallet. Enligt allmänna bevisbördeprinciper åligger det emellertid staten att i vart fall göra sannolikt att HA hade blivit uppsagd från sin tjänst som verkställande direktör, utan någon uppsägningslön, även om han inte hade frihetsberövats. Staten kan genom den utredning som föreligger i ärendet inte uppfylla detta beviskrav.

På grund av det anförda ska HA tillerkännas viss ersättning för de inkomstförluster som han gjorde i tiden efter frihetsberövandet. Som nämnts utgår sådan ersättning normalt för högst tre månader. I detta fall får det dock anses skäligt att HA tillerkänns ersättning för den tid om ca 4,5 månader som det tog från det att han kunde resa hem till Luxemburg till dess att han fick möjlighet att uppbära arbetslöshetsersättning.

I beslutet den 19 januari 2009 godtog Justitiekanslern att HA tillerkändes ersättning för förlorad arbetsförtjänst med yrkade 173,03 Euro per dag. Det saknas skäl att nu göra en annan bedömning.

Det sagda innebär att HA anspråk om ytterligare ersättning för förlorad arbetsförtjänst med (138 x 173,03=) 23 878,14 Euro ska bifallas. Med hänsyn till gällande växlingskurs bestäms ersättningen i svensk valuta (efter avrundning uppåt) till 260 000 kr. 

Ränta 

På fordringar som avser skadestånd utgår ränta på förfallet belopp från den dag som infaller trettio dagar efter det att ett krav på ersättning har framställts, se 4 § tredje stycket räntelagen (1975:635). Trettiodagarsfristen räknas från dagen då borgenären avlämnade eller avsände sitt krav, jfr prop. 1975:102 s. 123. 

HA:s ursprungliga ansökan i ärendet är daterad den 23 juli 2008. Ränta ska därför utgå från den 22 augusti samma år.