JK 2489-04-41

Frågan om jämkning p.g.a. eget beteende

Åklagaren har väckt frågan om det kan finnas skäl att jämka ersättningen till SK. I den frågan är det främst bestämmelsen i 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen som är av intresse. Det anges där att ersättning kan vägras eller sättas ned, om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Ersättning får dock inte vägras eller sättas ned enbart på den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd. 

I förarbetena till bestämmelsen (prop. 1997-98:105 s. 26 och 55) anges att skäl för jämkning på grund av den skadelidandes eget beteende kan finnas om denne har handlat på ett sådant sätt att han har dragit misstankarna till sig. Som exempel på när jämkning enligt bestämmelsen kan ske anges i propositionen att ett skyltfönster krossats av någon i ett större stökigt gäng och polisen griper flera misstänkta på platsen. Även den som till sist inte kan bindas vid skadegörelsebrott bör då kunna vägras ersättning eller få sin ersättning jämkad, om han genom aktivt deltagande i gängets förehavanden har gett anledning till misstankar. Som ytterligare exempel på fall när jämkning kan ske nämns att en företagare berövas friheten misstänkt för skattebedrägeri, om misstanken har sin grund i att företagaren uppenbart misskött sin bokföringsplikt. 

Det som närmare avses med åklagarens påpekande i jämkningsfrågan är att det skulle kunna ifrågasättas om inte SK i ett tidigare skede borde ha kontaktat polisen om narkotikan. Han hade för en bekants räkning mottagit paket som visade sig innehålla heroin. Det dröjde fyra dagar från det att SK fattade misstanke om att paketen innehöll narkotika till dess att han kontaktade polisen. SK hade först försökt förmå sin bekant att hämta paketen. 

Prövningen av frågan om jämkning bör ske med utgångspunkt från vad domstolarna har funnit utrett om omständigheterna i målet och från Högsta domstolens rättsliga bedömning av SK:s agerande. Det finns skäl att särskilt uppmärksamma följande avsnitt i Högsta domstolens dom. 

"Självfallet borde SK ha tagit kontakt med polisen omedelbart sedan han fattat misstankar om att paketen innehöll narkotika och i vart fall sedan han fått visshet om detta. Vad han har anfört om att han befunnit sig i ett tillstånd av panik och desperation och haft svårt att se hur han skulle komma ur den synnerligen brydsamma situation som han oförskyllt hamnat i måste dock godtas, och han är i enlighet med vad som förut har sagts berättigad att tillgodoräknas ett skäligt rådrum. Därvid måste beaktas att de av honom berörda riskerna för att inte bli trodd av polisen och för att bli utsatt för repressalier får anses svara mot realiteter och att intressekonflikten ingalunda minskade genom att det rörde sig om en mycket stor mängd narkotika av särskilt farligt slag. Vid en samlad bedömning bör det dröjsmål med att ta kontakt med polisen som ligger honom till last inte skäligen leda till att han skall anses ha förövat en brottslig gärning." 

Enligt min mening är de omständigheter som Högsta domstolen anförde till stöd för att straffansvar inte föreligger giltiga även för frågan om SK:s ersättning enligt frihetsberövandelagen bör jämkas. Med hänsyn till den mycket problematiska situation som SK befann sig i bör han inte heller vid prövningen enligt frihetsberövandelagen lastas för att han dröjde med att kontakta polisen. Det finns således inte anledning att jämka ersättningen på grund av SK:s eget beteende. Eftersom det inte heller i övrigt finns några omständigheter som bör föranleda jämkning är SK berättigad till full ersättning enligt frihetsberövandelagen. 

Ersättning för lidande

I förarbetena till frihetsberövandelagen anges att det i huvudsak skall göras en skönsmässig uppskattning av graden av lidande i varje enskilt fall. Bland de omständigheter som är av särskild betydelse märks ett frihetsberövandes varaktighet. Ju längre tid ett frihetsberövande har varat desto större är typiskt sett lidandet. Även grunden för frihetsberövandet är av betydelse, dvs. vilken brottslighet som misstanken avsett. Ytterligare en omständighet som kan vägas in är vilken uppmärksamhet ett frihetsberövande har väckt i medierna (prop. 1997-98:105 s. 56 f.). 

SK har yrkat ersättning med ett belopp som avsevärt överstiger vad som brukar utgå för lidande vid frihetsberövanden av jämförbar längd. Till stöd för yrkandet har han i den frågan främst åberopat att misstankarna avsåg ett mycket allvarligt brott och att frihetsberövandet rönte ett stort massmedialt intresse. 

Frågan är till att börja med om brottsmisstankarna mot SK var av det allvarliga slaget att de i sig motiverar en förhöjd ersättning för lidande. Omständigheterna i ärendet är i detta avseende ovanliga eftersom Högsta domstolen fann att SK:s förvaring av narkotikan rättsligt sett över huvud taget inte var brottslig. Min bedömning i denna del måste emellertid ta sin utgångspunkt i hur SK kan antas ha upplevt brottsmisstankarna under själva frihetsberövandet - således innan rättsläget hade klargjorts av Högsta domstolen. SK får under den tiden anses ha haft en välgrundad anledning att oroa sig för att dömas till ett långt fängelsestraff, något som bekräftades av att tingsrätten dömde honom för grovt narkotikabrott till fem års fängelse. Allvaret i brottsmisstankarna mot SK talar därför för en förhöjd ersättning för lidande. 

Vid bedömningen av SK:s lidande bör hänsyn dessutom tas till att han dömdes i tingsrätten och försattes på fri fot först i samband med huvudförhandlingen i hovrätten. Det finns skäl att anta att SK upplevde tiden i häktet från tingsrättens fällande dom till frigivandet som särskilt kvalfylld. 

En annan omständighet som talar för en förhöjd ersättning är att rättssaken mot SK fick ett stort massmedialt intresse. Här måste dock understrykas att lidandet för att vara ersättningsgillt skall ha anknytning till själva frihetsberövandet och inte bara till brottsmisstanken som sådan. Publicering efter frihetsberövandet bör därför inte vägas in. Genom den omfattande publicitet som förekom under frihetsberövandet kunde SK sannolikt identifieras av många, men för de flesta förblev hans identitet okänd. Detta får vägas in i bedömningen utifrån utgångspunkten att lidandet under frihetsberövandet normalt får antas vara större ju fler som då kan identifiera personen. 

Sammantaget är förhållandena sådana att SK:s lidande får bedömas ha varit betydligt större än vid frihetsberövanden av jämförbar längd. En sammanvägning av omständigheterna leder mig fram till att ersättningen för lidande skall bestämmas till 100 000 kr. 

Förlorad arbetsförtjänst

Utredningen i ärendet visar att SK under frihetsberövandet gick miste om ersättning från arbetslöshetskassan. För detta bör han kompenseras av staten. Ersättningen kan bestämmas i enlighet med yrkandet i den delen, således till 22 400 kr. 

SK har dessutom begärt ersättning med 39 150 kr för inkomster han gick miste om efter frihetsberövandet på grund av att han behövde avbryta en utbildning till busschaufför. Av de uppgifter som SK har lämnat framgår att orsaken till förseningen var att han till följd av de fällande domarna i tingsrätten och hovrätten inte beviljades körkortstillstånd. Inkomstförlusten är i detta avseende således inte hänförlig till frihetsberövandet utan till brottsmisstanken som sådan. Den typen av skada kan inte ersättas inom ramen för frihetsberövandelagen. Det har inte framkommit några omständigheter i ärendet som tyder på att rätt till ersättning föreligger på någon annan tänkbar grund (se främst 3 kap. 2 § skadeståndslagen). Anspråket skall därför avslås i denna del. 

Ombudskostnader

Yrkandet avseende ersättning för ombudskostnader framstår som skäligt och godtas.