NJA 2003 s. 361

Allmän åklagare väckte vid Trelleborgs TR åtal mot S.K., född 1964, för grovt narkotikabrott enligt 1 § 1 st. 4 p. och 3 §narkotikastrafflagen (1968:64) enligt följande gärningspåstående: S.K. har under några dagar fram till natten till d. 28 aug. 2002 i sitt vindsförråd på Hantverkaregatan 8 i Trelleborg olovligen förvarat 4 274 gram heroin, som är narkotika. - Brottet är grovt med särskilt beaktande av art och mängd av narkotika.

Åklagaren yrkade vidare förverkande av i beslag tagen narkotika samt en våg.

S.K. häktades d. 31 aug. 2002.

Såväl S.K. som åklagaren överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge.

S.K. yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet. Vid bifall till åtalet yrkade han att HovR:n skulle bedöma gärningen som vårdslöshet med narkotika eller åtminstone som icke grovt narkotikabrott. Slutligen yrkade han att HovR:n, om åtalet bifölls, under alla omständigheter skulle meddela honom påföljdseftergift eller i vart fall bestämma påföljden till villkorlig dom eller ett fängelsestraff, som till sin längd inte översteg den tid som han varit häktad i målet.

Åklagaren yrkade straffskärpning.

HovR:n förordnade efter avslutad huvudförhandling d. 29 nov. 2002 att S.K. inte längre skulle vara häktad i målet.

HovR:n (hovrättslagmannen Eriksson, hovrättsrådet Bergforsen och nämndemannen Persson) anförde i dom d. 6 dec. 2002: HovR:ns domskäl. S.K. har hörts på nytt i HovR:n och därvid lämnat samma uppgifter som vid TR:n. Vittnesförhöret med B.S. har återgetts genom uppläsning ur TR:ns dom. Samma skriftliga bevisning har lagts fram som vid TR:n.

Lika med TR:n finner HovR:n genom S.K:s egna uppgifter och övrig utredning klarlagt att denne uppsåtligen, utan lov därtill förvarat 4 274 gram heroin i enlighet med åklagarens gärningspåstående. Omständigheterna är inte sådana att han kan åberopa nöd eller någon annan grund för ansvarsfrihet, som innebär att gärningen inte utgör brott. S.K. skall alltså dömas för narkotikabrott.

I fråga om brottsrubricering, straffvärde och påföljd gör HovR:n följande bedömningar.

Att befattning med narkotika har kriminaliserats beror framför allt på att man velat motverka narkotikamissbruk. I första hand har man därvid inriktat sig på handeln med sådana droger. Sålunda uttalades i förarbetena till narkotikastrafflagen (1968:64) bl.a. följande (prop. 1968:7 s. 106 och 107).

I likhet med kommittén och remissinstanserna anser jag det nödvändigt att samhällets åtgärder för att bekämpa den illegala hanteringen av beroendeframkallande medel vidgas. För att motverka missbruket är det särskilt angeläget att bekämpa den illegala handeln med sådana medel. Framför allt bör man med kraft söka ingripa mot personer som i yrkesmässiga former distribuerar narkotika. Den illegala handeln med narkotika är ett av de främsta exemplen på organiserad brottslighet och den bedrivs av organisationer med avsevärda resurser i form av pengar, utrustning och personal. Kan man effektivt komma åt de illegala distributionsleden, torde mycket vara vunnet i kampen mot missbruket. Även andra former av illegal hantering av sådana medel bör dock självfallet bekämpas.

Mot bakgrund härav intar överlåtelse av narkotika en central ställning i narkotikastrafflagen (prop. 1982/83:141 s. 14 och 15). Även om också andra former av narkotikahantering har kriminaliserats, finns det dock en klar skillnad i synsätt. Det var sålunda när narkotikastrafflagen tillkom inte helt självklart att t.ex. innehav av narkotika skulle bestraffas (prop. 1968:7 s. 112) och framför allt inte att enbart ett innehav skulle kunna utgöra grovt brott. I sistnämnda hänseende gick departementschefen emot narkomanvårdskommittén, som inte ansåg att innehav borde kunna rubriceras som grovt narkotikabrott, dock med följande viktiga tillägg: ”Ansvar för grovt brott bör anses föreligga huvudsakligen i sådana fall då innehavet utgör led i en verksamhet som har till syfte att överlåta eller smuggla narkotika.” (A. prop. s. 112.)

Förvaring av narkotika utbröts ur begreppet innehav såsom en av flera kvalificerade former av befattning genom lagstiftning, som trädde i kraft d. 1 juli 1983. Avsikten var inte att därmed åstadkomma någon förändring i sak jämfört med vad som redan tidigare gällde beträffande innehav av narkotika (prop. 1982/83:141 s. 18).

Frågan om rubriceringen av narkotikabrott, liksom om straffmätningen i sådana mål, bedöms för det mesta i praxis med hänsyn till mängden och arten av den narkotika som har hanterats. Denna praxis tar sikte på vad som skulle kunna kallas normalfall, i de lägre straffregionerna närmast gatulangare och i de högre främst narkotikakurirer. Gränsen för grovt brott brukar i dessa fall vad gäller heroin dras vid befattning med 25 gram, motsvarande ca 500 normaldoser för en icke alltför tillvand missbrukare, och straffmaximum brukar uppnås vid hantering av minst ett kg.

Rör det sig inte om ”normalfall”, ger emellertid nämnda praxis föga vägledning (jfr NJA 1985 s. 726, där HD, med hänvisning till bl.a. bestämmelsen i 23 kap. 5 § BrB, bestämde straffet för grov narkotikabrottslighet till fängelse i nio månader, trots att det rörde sig om narkotikahantering, som normalt skulle föranlett en strafftid på fem till sex år; jfr även NJA 1993 s. 38). Det skall härvid framhållas att bedömningen huruvida ett narkotikabrott skall anses som grovt skall grundas inte enbart på mängden narkotika eller dennas farlighet utan på en sammanvägning av omständigheterna i det särskilda fallet (3 § 2 st. narkotikastrafflagen).

I förevarande fall rör det sig om en ansenlig mängd av det mycket farliga narkotiska preparatet heroin. Emellertid är det inte fråga om den mest kvalificerade formen av narkotikabrott, dvs. överlåtelse. Inte heller har S.K. enligt gärningspåståendet förvarat narkotikan i överlåtelsesyfte. I stället har han obestritt haft för avsikt att enbart under ett par dagars tid förvara narkotikan för en bekants räkning. Såvitt framkommit skulle narkotikan inom kort lämnas tillbaka till denne, och S.K:s befattning har inte syftat till att ytterligare sprida heroinet. Det finns redan på grund härav anledning att se betydligt mildare på gärningen än vad som vore fallet, om man tillämpade den domstolspraxis som i allt väsentligt tar sikte på mängden och arten av narkotika.

S.K. har uppgett - vilket inte vederlagts - att han inte visste att det var narkotika som anförtroddes honom av ”X.”. Dock har han fortsatt att ta hand om partiet, även efter det att han fått full visshet om att det rörde sig om heroin. Naturligtvis kan man då lägga honom till last att han inte genast kontaktade polis för att bli av med narkotikan. Emellertid måste man också ta i beaktande att han i det läget uppenbarligen skulle ha riskerat att bli utsatt för vedergällning; han var känd av ”X.”, och han måste ha insett att narkotikan representerade ett synnerligen stort värde, i gatuledet mellan tre och fyra milj. kr. Situationen ligger därmed mycket nära den som beskrivs i 23 kap. 5 § BrB, nämligen att någon har förmåtts att medverka till brott genom t.ex. tvång eller beroende ställning. I fall som avses i den bestämmelsen kan straffet sättas under vad som är föreskrivet för brottet; i ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Utöver det anförda finns i målet ytterligare omständigheter som talar för att man inte skall se alltför strängt på S.K:s brott. Sålunda finns det skäl att ta hänsyn till bestämmelsen i 29 kap. 5 § 1 st. 2 BrB, enligt vilken rätten vid straffmätningen i skälig omfattning skall beakta om den tilltalade efter förmåga sökt förebygga eller avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet. Tankarna bakom denna bestämmelse har uttryckts på följande sätt i förarbetena till lagstiftningen (prop. 1987/ 88:120 s. 91).

Här avses den omständigheten att gärningsmannen efter förmåga sökt förebygga eller avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet. En bestämmelse som i princip vilar på samma grund som denna punkt är ansvarsfrihetsregeln vid frivilligt tillbakaträdande från försök m.m. i 23 kap. 3 §. Huvudsakligen samma skäl som talar för att straff inte skall ådömas för försök till brott vid frivilligt tillbakaträdande ligger bakom också den nu aktuella punkten. Även om brottet har fullbordats bör den som söker förebygga eller gottgöra skadliga verkningar av brottet kunna få ett mildare straff.

Gärningsmannen kan i detta hänseende handla på många olika sätt. En person som har misshandlat någon kan förebygga skadliga verkningar genom att hjälpa den misshandlade till sjukhus, den som har begått mened kan berätta sanningen och den som har stulit kan återlämna det stulna. De skadliga verkningarna kan också gottgöras genom att skadorna ersätts. Hänsyn skall enligt bestämmelsen tas till gärningsmannens förmåga. Den som har det dåligt ställt ekonomiskt kan således genom att med stora uppoffringar ersätta en del av uppkomna skador anses ha gjort sig förtjänt av en lika stor nedsättning av straffet som den mycket välbärgade som har ersatt hela skadan.

I detta mål kan konstateras att S.K. självmant har överlämnat hela partiet med narkotika till polisen. Han har därmed - uppenbarligen med en betydande risk för repressalier - åstadkommit att heroinet undandragits den illegala marknaden. Genom sitt förfarande har han aktivt bidragit till att denna narkotika inte kunnat överlåtas och sålunda distribueras till missbrukarledet. Den samhällsskada som ett förvarande av tung narkotika typiskt sett utgör kan därmed något tillspetsat sägas ha förbytts i en samhällsnytta. Detta bör påverka synen på S.K:s brott i mildrande riktning.

I nyss nämnda bestämmelse i BrB finns ytterligare en regel att beakta, nämligen den som är intagen i punkten 3 och av vilken följer att HovR:n skall ta hänsyn även till att S.K. frivilligt har angett sig.

Härutöver bör den grundläggande bestämmelsen om straffmätning i 29 kap. 1 § BrB hållas fram. Enligt denna skall straffvärdet av ett brott bestämmas med utgångspunkt bl.a. i den skada eller fara som gärningen har inneburit och i gärningsmannens avsikter eller motiv. I det sammanhanget kan det vara av intresse att redovisa ett par uttalanden av departementschefen i förarbetena till bestämmelsen (prop. 1987/88:120 s. 78 och 79).

Den principiella innebörden av dessa föreskrifter är att domstolarna vid sin bedömning av straffvärdet skall utgå från den allmänna värdering som lagstiftningen ger uttryck för samt i övrigt anpassa sig till de principer som har utvecklat sig genom rättspraxis. Att målsättningen är en rättslig likabehandling får inte göra att man bortser från att det i praktiken kan föreligga betydande svårigheter att jämföra olika brott. En lång rad faktorer påverkar straffvärdet i det enskilda fallet och någon enkel formel enligt vilken straff kan mätas ut finns inte. Stöld av två lika värdefulla föremål eller två fall av misshandel som medfört lika svåra skador kan med hänsyn till övriga omständigheter ha högst olika straffvärde. Betoningen av den rättsliga likabehandlingen får således inte tas till intäkt för en mer schematisk eller förenklad straffmätningspraxis än den som förekommer i dag.

- - -

Det kan emellertid inte uteslutas att de nya reglerna kan ge upphov till en mer differentierad straffmätningspraxis än den som förekommer i dag och jag ser det inte heller som någon nackdel om detta skulle bli följden. Det är i sig av värde om förekomsten av försvårande omständigheter också återspeglas i straffmätningen. Väl så viktigt är emellertid att även förekomsten av förmildrande omständigheter beaktas på ett påtagligt sätt. Det kan i detta sammanhang erinras om att 3 och 5 §§ ger ett ökat och mer preciserat utrymme för att i enstaka fall utmäta ett lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet. Också härigenom torde utrymmet för en mer differentierad straffmätning öka.

Vid den slutliga bedömningen av om S.K:s brott skall anses som grovt och om hur påföljden skall bestämmas måste även i någon mån vägas in att avgörandet i allmänhetens ögon måste framstå som rättvist och att det inte får te sig stötande, vare sig genom att vara för strängt eller för milt (jfr NJA 1985 s. 287). Även om domstolarna inte ingår i den del av rättsväsendet som sysslar med brottsbekämpning, måste viss hänsyn också tas till att utgången inte bör bli sådan att den motverkar viljan hos enskilda människor att medverka till att brott förebyggs eller beivras.

Som HovR:n inledningsvis anfört är S.K. övertygad om uppsåtligt narkotikabrott, bestående i att han olovligen har förvarat 4 274 gram heroin, dvs. en avsevärd mängd av ett mycket farligt narkotiskt preparat. Med hänvisning till de omständigheter HovR:n har redovisat ovan kan brottet emellertid trots detta inte anses som grovt. Förhållandena är vidare sådana att brottet inte kan bedömas ha ett högre straffvärde än vad som svarar mot fängelse i fyra månader.

Varken det förhållandet att S.K. förebyggt skadeverkningarna av narkotikahanteringen eller att han frivilligt angett sig kan föranleda att påföljden skall efterges.

Med hänsyn till brottslighetens art och straffvärde kan annan påföljd än fängelse inte komma i fråga. Straffets längd bör motsvara vad som följer av straffvärdet.

HovR:ns domslut. HovR:n ändrar TR:ns domslut på så sätt att HovR:n bedömer gärningen som narkotikabrott enligt 1 § 1 st. 4 p. narkotikastrafflagen (1968:64) och bestämmer påföljden till fängelse fyra månader.

Beslagen skall bestå.

Hovrättsassessorn Larsson och nämndemannen Dahlbäck var skiljaktiga beträffande påföljdsbestämningen enligt följande.

I 29 kap. 6 § BrB stadgas att om det med hänsyn till någon sådan omständighet som avses i 29 kap. 5 § BrB är uppenbart oskäligt att döma till påföljd skall rätten meddela påföljdseftergift.

S.K:s agerande efter det att han fått kännedom om att det var narkotika som anförtrotts honom bestämdes i hög grad av hans farhågor för repressalier. Trots detta överlämnade han hela partiet med narkotika till polisen. Härigenom har han förhindrat skadliga verkningar av brottet. Med hänsyn till det anförda menar vi att det är uppenbart oskäligt att döma till påföljd. Vi meddelar därför påföljdseftergift.

Överröstade i denna del är vi i övrigt ense med majoriteten.

Såväl Riksåklagaren som S.K. överklagade.

Riksåklagaren yrkade att S.K. skulle dömas för grovt narkotikabrott till ett längre fängelsestraff än det som HovR:n mätt ut. I andra hand yrkade Riksåklagaren att S.K. skulle ådömas ett längre fängelsestraff.

S.K. yrkade att han skulle vara fri från ansvar. Han yrkade i andra hand att påföljdseftergift skulle meddelas eller att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom.

Riksåklagaren och S.K. bestred varandras ändringsyrkanden.

Riksåklagaren justerade i HD gärningsbeskrivningen så att den erhöll följande lydelse: S.K. har under några dagar fram till natten d. 28 aug. 2002 i sitt vindsförråd på Hantverkaregatan 8 i Trelleborg olovligen förvarat eller innehaft 4 274 gram heroin, som är narkotika. - Brottet är grovt med särskilt beaktande av art och mängd narkotika.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Lars K. Beckman, Munck, referent, Dahllöf, Lindeblad och Calissendorff) beslöt följande dom: Domskäl. Vid huvudförhandlingen i HD har S.K. gjort följande förtydliganden och rättelser till den berättelse som antecknats i TR:ns dom. Det var sannolikt d. 21 aug. 2002 som han mötte den man som i målet kallats X. på restaurangen i Malmö. Mötet ägde rum utan någon föregående överenskommelse, och det var vid det tillfället ungefär tio år sedan S.K. senast träffat X. Det var ett par dagar senare, sannolikt d. 23 aug., som S.K. enligt X:s begäran skulle hämta ett paket för dennes räkning. Som skäl för att be S.K. om detta angav X. att han den dagen inte hade tillfälle att komma till Malmö. S.K. utgick från att paketet skulle innehålla matvaror, husgeråd eller något liknande som, på sätt som ofta sker bland hans bekanta, hade sänts till X. från någon släkting i Turkiet. När S.K., efter att d. 23 aug. ha mottagit plastkassen, i hallen till sin lägenhet kom att se hur de paket som låg i kassen var inslagna, erinrade han sig att han hade hört att X. tidigare hade varit inblandad i haschaffärer och fattade misstankar om att de paket som låg i plastkassen kunde innehålla narkotika. Han ansåg att han av hänsyn till barnen, som strax efteråt skulle komma hem, omöjligen kunde ha kvar paketen i lägenheten. Det var därför som han flyttade paketen till sitt vindsförråd. Han ville över huvud taget inte röra eller annars ta någon befattning med paketen och tömde endast ut plastkassens innehåll i ett utrymme på vinden. Anteckningen i TR:ns dom om att han vid detta tillfälle hade handskar på händerna och flyttade över paketen till en tom kartong är oriktig; det var d. 27 aug., när han hämtade narkotikan för att lämna den till polisen, som han bar handskar och flyttade över paketen till en kartong. Då han efter att ha fattat misstankar på eftermiddagen d. 23 aug. ringde X. ville denne inte i telefon berätta vad paketen innehöll. När X. vid deras möte sent på kvällen samma dag talade om att de innehöll heroin blev S.K. mycket upprörd. Han sade att han vägrade att förvara narkotikan och krävde att X. omedelbart skulle följa med honom hem och hämta paketen. X. vägrade att hämta narkotikan omedelbart men lovade att han skulle komma nästa dag eller någon av de närmaste dagarna, vilket han dock inte gjorde. När X. d. 27 aug. som svar på S.K:s krav att han skulle hämta narkotikan gav S.K. en våg och bad honom att väga upp narkotikan förstod S.K. att det inte fanns något annat att göra än att omedelbart ta kontakt med polisen, vilket han också gjorde.

S.K. har tillagt att han alltsedan han fattat misstankar om att paketen innehöll narkotika befann sig i ett tillstånd av panik och desperation. Han kunde inte äta eller sova. Han visste inte hur han skulle komma ur den situation som han hade hamnat i. Han fruktade att inte bli trodd om han vände sig till polisen, och han befarade repressalier från ägaren eller ägarna till narkotikapartiet. Han är fortfarande mycket rädd för sådana repressalier; han vågar sällan lämna lägenheten och gör det aldrig tillsammans med sin familj. Han kan därför inte längre sköta något arbete. Både när han tog kontakt med polisen och senare under den tid han var häktad begärde han hos polisen att få skyddad identitet eller någon form av personskydd men fick endast svaret att han möjligen kunde få ett larmpaket.

Riksåklagaren har förklarat sig inte ifrågasätta de uppgifter som S.K. sålunda lämnat.

En utgångspunkt för bedömningen är att S.K., när han tog emot paketen för X:s räkning, inte visste eller ens räknade med möjligheten att de innehöll narkotika. Åtalets sakliga innebörd är att det läggs S.K. till last att han, sedan han på eftermiddagen d. 23 aug. 2002 börjat misstänka och på kvällen samma dag fått visshet om att paketen hade sådant innehåll, inte avbrutit sin förvaring av paketen tidigare än d. 27 aug., ett s.k. oäkta underlåtenhetsbrott. I enlighet med allmänna straffbarhetsförutsättningar vid underlåtenhetsbrott gäller att S.K. kan fällas till ansvar endast om han haft realistisk möjlighet avbryta förvaringen tidigare än som skett utan att därigenom göra sig skyldig till någon straffbar gärning. När det gäller att bedöma vad som i detta hänseende skäligen kunnat begäras av S.K. skall hans individuella förutsättningar och omständigheterna i det konkreta fallet beaktas (se t.ex. Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten s. 291 f.). I det anförda ligger också att han efter omständigheterna måste tillgodoräknas ett skäligt rådrum (jfr NJA 2000 s. 92).

HD har nyligen i rättsfallet NJA 2003 s. 254 behandlat en likartad fråga som avsåg den situationen att en kvinna för förvaring hade mottagit en penningsumma, om vilken hon först senare förstod att den utgjorde vederlag för narkotika. Av rättsfallet framgår att det i denna situation inte, till skillnad från vad som i rättspraxis ansetts vara fallet när någon mottagit egendom som visar sig vara stöldgods (NJA 1961 s. 402), förhåller sig så att ren passivitet generellt utesluter straffansvar. Detta måste i än högre grad gälla när den mottagna egendomen visar sig utgöra narkotika.

Vad som i övrigt uttalats i NJA 2003 s. 254 har emellertid inte till alla delar giltighet för det fallet att någon kommer till insikt om att han har narkotika i sin besittning. Grunden för kriminaliseringen är inte densamma för förbudet i 1 § 1 st. 5 narkotikastrafflagen (1968:64) mot att förvara vederlag för narkotika som för de förbud som riktar sig mot förfaranden med själva narkotikan. Medan det förra förbudet syftar till att allmänt försvåra illegal narkotikahantering genom att kriminalisera den delaktighet som förvaringen innebär, står i det senare fallet i förgrunden det utomordentligt starka intresset av att narkotikan inte kommer i omlopp bland missbrukare.

I nära anslutning till vad som uttalats i NJA 2003 s. 254 gäller emellertid att det inte kan krävas av den som hamnat i den senare situationen att han efter att ha fått reda på att han har narkotika i sin besittning själv befordrar narkotikan till ägaren eller den som företräder dennes intressen, detta redan med hänsyn till att såväl transportering som annan befattning med narkotika uttryckligen har straffbelagts i 1 § narkotikastrafflagen. I NJA 2003 s. 254 har ytterligare uttalats att, när den som förvarar vederlag för narkotika, kan åstadkomma att förvaringen upphör redan genom att exempelvis anmoda ägaren att hämta pengarna, det däremot får anses rimligt att straff kan följa, om han underlåter att göra detta. Häri ligger att den som till förvaring har tagit emot pengar och först senare inser dessas egenskap av vederlag för narkotika kan gå fri från straff, om han i detta läge förmår eller söker förmå ägaren att återta pengarna. Med hänsyn till det förut berörda intresset av att narkotika inte kommer i omlopp bland missbrukare måste dock utrymmet vara avsevärt snävare för den som i god tro har mottagit något som visar sig vara narkotika att avbryta förvaring genom att förmå ägaren att återta narkotikan.

Även andra betydelsefulla skillnader föreligger mellan de båda nu diskuterade fallen. HD konstaterade i NJA 2003 s. 254 att förbudet mot att förvara vederlag för narkotika inte kan medföra skyldighet att vidta någon åtgärd med pengarna som skulle kunna vara att bedöma som exempelvis förskingring eller olovligt förfogande. I den juridiska litteraturen har antagits att den principen gäller även i fråga om narkotika; att förstöra narkotika som man påträffat i sin besittning eller att placera den så att den blir hittegods skulle därför kunna innefatta skadegörelse eller olovligt förfogande (se Jareborg, Allmän kriminalrätt s. 201). Detta synes dock diskutabelt, eftersom narkotika avsedd för olovlig hantering normalt inte har något egentligt legalt marknadsvärde och man i detta sammanhang måste bortse från värdet vid illegal omsättning. Kvar står emellertid, som också påpekats (Jareborg a.s.), att det skulle falla direkt under rekvisiten i 17 kap. 11 § BrB för skyddande av brottsling att i detta läge förstöra eller undanskaffa narkotikan. Det kan då inte vid straffansvar krävas av den som utan egen förskyllan kommit i besittning av narkotika att han skall vidta någon sådan åtgärd.

Den bästa och mest nära till hands liggande åtgärden i denna situation - och ofta den enda som står till buds - är självfallet att omedelbart ta kontakt med polisen. Det är emellertid här att märka att underlåtenhet att anmäla eller annars avslöja ett pågående brott har straffbelagts endast när det kan ske utan fara och endast beträffande särskilt angivna brott till vilka inte grovt narkotikabrott hör (23 kap. 6 § BrB). Det kan därför inte utan vidare vid straffansvar krävas av den som i god tro mottagit något som visar sig vara narkotika att han ger sig själv till känna för polisen eller annan myndighet, om han har möjlighet att anonymt överlämna narkotikan till myndigheten (jfr Jareborg a.s.). På samma sätt som gäller när någon utan egen förskyllan har kommit i besittning av andra farliga föremål, exempelvis skjutvapen eller sådana explosiva varor som inte får hanteras av envar, är emellertid intresset av att narkotikan kommer under kontroll så framträdande att det måste krävas att den som innehar narkotikan tar kontakt med polisen eller annan myndighet även när han inte har någon praktisk möjlighet att göra det anonymt.

I förevarande fall har S.K., så snart han fått visshet om att de paket som han hade i sin besittning utgjorde narkotika, förklarat att han vägrade att förvara dem och anmodat X. att omedelbart återta paketen. Detta skedde inte och S.K. har självmant överlämnat narkotikan till polisen fyra dagar senare utan att han såvitt framkommit haft någon särskild anledning att annars befara upptäckt.

Självfallet borde S.K. ha tagit kontakt med polisen omedelbart sedan han fattat misstankar om att paketen innehöll narkotika och i vart fall sedan han fått visshet om detta. Vad han har anfört om att han befunnit sig i ett tillstånd av panik och desperation och haft svårt att se hur han skulle komma ur den synnerligen brydsamma situation som han oförskyllt hamnat i måste dock godtas, och han är i enlighet med vad som förut har sagts berättigad att tillgodoräknas ett skäligt rådrum. Därvid måste beaktas att de av honom berörda riskerna för att inte bli trodd av polisen och för att bli utsatt för repressalier får anses svara mot realiteter och att intressekonflikten ingalunda minskade genom att det rörde sig om en mycket stor mängd narkotika av särskilt farligt slag. Vid en samlad bedömning bör det dröjsmål med att ta kontakt med polisen som ligger honom till last inte skäligen leda till att han skall anses ha förövat en brottslig gärning.