JK 254-99-30

I en skrivelse till överåklagaren vid Åklagarmyndigheten i Malmö den 26 november 1998 framförde lagmannen vid Ystads tingsrätt, Bo L, vissa kritiska synpunkter på kammaråklagaren Ingvar W:s agerande i samband med förhandlingar i brottmål som hållits vid tingsrätten. Skrivelsen behandlade bl.a. åklagarens uppträdande i samband med avkunnandet av beslut i rättssalen samt det förhållandet att åklagaren i de lokala medierna gett uttryck för kritiska synpunkter på tingsrättens rättskipning i några mål.

Överåklagaren vid åklagarmyndigheten, Sven Erik A, som inhämtade yttrande från W vari denne tillbakavisade L:s kritik, behandlade L:s anmälan i ett beslut den 11 januari 1999. A konstaterade i sitt beslut att W:s yttrande kunde uppfattas så att det innehöll påstående om brott i tjänsten av L och överlämnade ärendet i den delen till Riksåklagaren för bedömning. A konstaterade vidare att han som överåklagare inte hade någon tillsynsfunktion över kammaråklagare W:s medborgerliga rättighet att meddela sig med pressen. Vad som förekommit i den delen lämnades därför utan åtgärd. Slutligen upplyste A att han vid ett personligt samtal med W funnit anledning att på ett mer principiellt plan dryfta de frågor som tagits upp i L:s skrivelse.

Under mellantiden hade Ingvar W för sin del anmält Bo L till Justitieombudsmannen (JO) i en skrivelse den 3 december 1998. I skrivelsen gjorde W gällande att syftet med L:s skrivelse till överåklagaren varit att utsätta honom för repressalier för att han utnyttjat sin grundlagsenliga rätt att lämna uppgifter till massmedierna. Enligt W skulle L också ha sökt att efterforska vem som lämnat vissa uppgifter till medierna varigenom L enligt W åsidosatt reglerna i 3 kap.4 och 5 §§tryckfrihetsförordningen.

I ett beslut den 15 januari 1999 noterade chefsjustitieombudsmannen Claes E att A i viss del överlämnat ärendet till Riksåklagaren. Eftersom detta var föremål för Riksåklagarens överväganden konstaterade JO att det inte fanns anledning för honom att inleda någon utredning. JO avslutade ärendet med detta konstaterande.

Riksåklagaren anförde i en skrivelse hit den 1 februari 1999 att ärendet i vad det avsåg ifrågasatt brott mot efterforskningsförbudet torde höra till Justitiekanslerns ansvarsområde och överlämnade W:s anmälan i den delen för handläggning här.

Genom en remiss till lagmannen i Ystads tingsrätt den 9 februari 1999 begärdes härifrån yttrande över den kritik mot honom som framförts av kammaråklagaren W, dels i yttrandet till överåklagaren i Malmö, dels i en anmälan till Riksdagens ombudsmän. I remissen anfördes att yttrandet borde redovisa om och i så fall vilka kontakter som från lagmannens sida tagits med de medier vari W framträtt med synpunkter och syftet med ev. sådana kontakter. Yttrandet borde vidare redovisa syftet med lagmannens skrivelse till överåklagare A den 26 november 1998 i ljuset av bestämmelserna i 1 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen.

Bo L yttrade sig över remissen den 9 mars 1999. Av yttrandet återges här sammanfattningsvis följande avsnitt.

Samma dag som ifrågavarande häktningsförhandling ägde rum blev jag några timmar efter förhandlingens slut uppringd av en kvinnlig journalist på Ystads Allehanda. Hon uppgav att Ingvar W vid kontakt med henne framfört allvarlig kritik mot tingsrättens beslut att ogilla häktningsyrkandet. Hon redogjorde för Ingvar W:s kritik i enlighet med vad som senare angavs i tidningsnotisen dagen därpå och jag bemötte kritiken på det sätt som också anges i notisen. Av samtalet fick jag den bestämda uppfattningen att det var Ingvar W som kontaktat journalisten. Någon representant för media var inte närvarande under häktningsförhandlingen.

Någon dag senare uttryckte jag för en av de journalister på Ystads Allehanda som dagligen besöker tingsrätten för pressbevakning att jag var förvånad över att Ingvar W:s kritik fått ett så stort utrymme i tidningen.

Ytterligare några dagar senare blev jag uppringd av sistnämnda journalist som uppgav att han tagit del av min skrivelse till överåklagaren och ville ha några frågor besvarade. Han nämnde samtidigt att skrivelsen föranlett Ingvar W att göra en JO-anmälan mot mig.

Någon annan kontakt med media än de nu nämnda har jag inte haft med anledning av tidningsnotisen den 20 november 1998. Beträffande notisen den 6 november 1998 har jag över huvud taget inte haft någon kontakt med media. Av båda notiserna framgår tydligt att det är Ingvar W som framför kritiken mot tingsrätten. Vad gäller notisen den 20 november 1998 blev jag dessutom informerad om detta redan när jag dagen före blev uppring av journalisten. Jag har alltså saknat anledning att göra några efterforskningar.

Som jag anger i min skrivelse till överåklagaren menar jag att Ingvar W i de avseenden som jag påtalar inte har handlat i enlighet med god åklagarsed. Härom kan man naturligtvis ha olika uppfattningar och som jag framhåller i skrivelsen "tror jag att jag den här gången har svårt att på egen hand övertyga Ingvar W om den uppfattning jag gett uttryck för". Det var därför som jag överlämnade till överåklagaren att såsom Ingvar W:s chef vidtaga den åtgärd han fann lämplig. Jag menade därmed att det närmast ankom på överåklagaren att ange riktlinjerna för vad som är god åklagarsed och på ett eller annat sätt ge detta tillkänna för Ingvar W. Som framgår av överåklagarens beslut den 11 januari 1999 har överåklagaren vid ett personligt samtal med Ingvar W på ett principiellt plan dryftat de frågor jag tagit upp i min skrivelse till honom. Det är min förhoppning att överåklagaren vid detta samtal redogjort för sin uppfattning om vad som är att anse som god åklagarsed. Med detta känner jag mig nöjd och något annat syfte hade jag inte med skrivelsen. Sålunda hade jag ingen tanke på att Ingvar W skulle utsättas för repressalier eller drabbas av ansvar för det han framfört kritik i tidningen. Ordet "ansvar" förekommer inte i min skrivelse och inte heller anger jag någon ansvarsbestämmelse.

Naturligtvis har Ingvar W, liksom alla andra människor, en grundlagsskyddad rätt att fritt uttala sig för pressen och därvid framföra kritik mot domstolen. Något annat har jag inte gett uttryck för i min skrivelse. Men jag menar, vilket jag närmare utformat i skrivelsen, att Ingvar W när han uppträder som åklagare har ett särskilt ansvar för att de uppgifter han lämnar till pressen är sakliga och nyanserade. Som åklagare har han, liksom domare och advokater, också en skyldighet att bidra till att allmänheten får en riktig uppfattning om hur rättskipningen utövas i domstolarna. Enligt min mening har Ingvar W i de här båda fallen inte uppfyllt dessa krav.

Enligt 1 kap. 1 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen (TF) skall det stå envar fritt att meddela uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift till bl.a. tidningsredaktioner i alla de fall då något annat inte är föreskrivet i förordningen själv (meddelarfrihet). Vissa undantag följer av föreskrifterna i 7 kap. 3 § TF men de saknar intresse i detta sammanhang.

Reglerna om meddelarfrihet kompletteras av ett principiellt förbud för myndighet eller annat allmänt organ att efterforska t.ex. den som lämnat meddelande enligt 1 kap. 1 § tredje stycket TF i vidare mån än som erfordras för åtal eller annat ingripande mot honom som inte står i strid mot förordningen, 3 kap. 4 § TF (efterforskningsförbud).

Efterforskning i strid mot denna regel är straffbar enligt vad som närmare anges i 3 kap. 5 § andra stycket TF.

Enligt 1 kap. 3 § TF får ingen tilltalas eller dömas till ansvar eller åläggas skadeståndsskyldighet för missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri i annan ordning eller i annat fall än tryckfrihetsförordningen medger. Av denna bestämmelse anses följa att meddelaren inte heller på annat sätt får drabbas av någon påföljd från det allmännas sida, t.ex. därför att han lämnat uppgifter för publicering. Enligt rättspraxis har man gått ett steg längre och varje åtgärd som medför negativa konsekvenser för en offentligt anställd person och som grundar sig på medverkan i tryckt skrift har i princip ansetts vara otillåten enligt TF (jfr t.ex. betänkandet Meddelarrätt SOU 1990:12 s. 63). En överträdelse av denna bestämmelse kan vara att bedöma som en tjänsteförseelse eller, om den skett i samband med myndighetsutövning mot den anställde, som tjänstefel.

Justitiekanslern har som särskild åklagare inom tryck- och yttrandefrihetsområdet att se till att TF:s och yttrandefrihetsgrundlagens (YGL:s) regler efterlevs.

De frågor som jag ansett mig ha anledning ta upp till granskning gäller dels påståendet att lagmannen L sökt efterforska vem som i visst fall lämnat uppgifter till Ystads Allehanda i strid mot 3 kap 4 § TF, dels frågan huruvida L genom brevet till A kan anses ha utsatt eller försökt utsätta W för sådana repressalier som anses otillåtna enligt bestämmelsen i 1 kap. 3 § TF.

Efterforskningsfrågan

I de artiklar i Ystads Allehanda som ingår i den utredning som underställts mig och vari kammaråklagaren Ingvar W framför kritiska synpunkter på tingsrättens rättskipning framträder denne öppet och i eget namn.

Förbudet mot efterforskning av medverkande till framställningar i tryckt skrift tar naturligen sikte på anonyma medverkande. Vad som förbjuds genom bestämmelsen i 3 kap. 4 § TF, vilken infördes genom 1976 års ändringar i tryckfrihetsförordningen, är alltså att med anledning av publicering i tryckt skrift eller erhållen kännedom om ett publiceringsmeddelande söka utröna vem som står bakom såsom författare eller meddelare när denne inte framträder öppet, se prop. 1975/76:204 s. 144 f.

Eftersom Ingvar W framträtt öppet i tidningen har Bo L uppenbarligen saknat anledning att efterforska tidningens sagesman. Det framstod ju som uppenbart vem denne var. Jag kan alltså för min del inte se att vad som förekommit i denna del skulle innefatta någon överträdelse av TF:s regler från L:s sida.

"Repressaliefrågan"

Den tidigare nämnda regeln i 1 kap. 3 § TF innebär som nämnts ett principiellt förbud mot varje åtgärd som kan medföra negativa konsekvenser för en offentligt anställd person och som grundar sig på dennes uttalanden i t.ex. en tryckt skrift, vad som skulle kunna kallas för ett "repressalieförbud".

Frågan är mot denna bakgrund hur L:s brev till överåklagaren skall förstås och uppfattas.

Förbudet mot repressalier m.m. torde väl närmast ta sikte på förhållandet mellan arbetsgivaren och den anställde. Jag har i andra ärenden som gällt denna bestämmelse uttalat att det i den angivna regleringen ligger att arbetsgivare inom den offentliga förvaltningen inte genom generella uttalanden eller genom kritik i enskilda fall får söka påverka arbetstagare i fråga om det sätt på vilket friheterna används. Företrädare för myndigheter (eller domstolar) måste alltså avhålla sig från att uttrycka sig på ett sätt som kan uppfattas som försök att hindra anställda att utom arbetet utnyttja sina grundlagsfästa fri- och rättigheter. Vidare måste personer i chefsställning inom den offentliga förvaltningen avstå från att utnyttja sin position till att inskränka underställd personals rättigheter att fritt meddela sig med företrädare för tidningar och andra medier.

Lagmannen L har uppenbarligen ingen förmansställning gentemot de åklagare som uppträder vid domstolen. Han saknar således medel och möjligheter att ingripa mot en åklagare med direkta åtgärder som skulle kunna vara menliga för dennes tjänsteutövning, karriär eller dylikt på det sätt som en arbetsgivare kan ha gentemot en anställd och som reglerna i TF syftar till att förhindra.

Frågan är då om utredningen ger stöd för bedömningen att L indirekt skulle ha sökt påverka W:s tjänstgöringsförhållanden genom att vända sig till överåklagaren i regionen som ju har en överordnad ställning i förhållande till åklagarna vid olika åklagarkammare m.m. och som utövar tillsyn över deras verksamhet.

Jag har uppfattat att L:s brev till överåklagaren föranleddes dels av att denne menade att W uppträtt mindre lämpligt i samband med rättegångar vid tingsrätten i det att han där gett uttryck för missnöje med rättskipningen men också att L ogillat att W i medierna ventilerade denna kritik mot tingsrätten.

Jag har inte ansett det erforderligt att utvidga utredningen i detta i ärende till att omfatta frågan om hur kammaråklagaren W faktiskt uppträtt i olika situationer. Om det ligger något bakom L:s kritiska synpunkter i detta avseende får saken anses utagerad genom de samtal som tydligen förts mellan W och A och den tarvar ingen ytterligare åtgärd här.

På ett principiellt plan vill jag emellertid som min mening uttala att om en åklagare skulle uppträda obalanserat eller eljest mindre lämpligt inför rätta måste det anses fullt godtagbart att en domstolschef påtalar saken till åklagarens överordnade för att om möjligt åstadkomma rättelse för det fall ett samtal direkt mellan parterna inte skulle visa sig verkningsfullt.

Jag menar mig alltså inte ha någon grund för att uttala någon kritik mot L för att denne tagit upp frågor som gällt åklagarens uppträdande i rättssalen med dennes överordnade.

Det framstår emellertid också som tydligt att L varit förargad över att W inte stannat vid att uttala sin kritik inför rätten utan att han också gett vidare spridning åt den genom att kontakta företrädare för de lokala medierna och framträda i tidningen med sin kritik.

Det må vara att det hör till ovanligheterna att en åklagare på detta öppna sätt torgför en från rätten avvikande mening om hur utgången i ett visst mål borde ha blivit eller hur en viss rättsfråga borde bedömas m.m. Normalt torde väl en åklagare nöja sig med att genom att överklaga beslutet eller domen till högre instans ge uttryck för sin från domstolen avvikande mening i en viss fråga och kanske bland kollegor ventilera sin syn på någon viss frågeställning varvid även kritiska synpunkter kan tänkas bli framförda.

Även om ett sådant förhållningssätt torde vara det vanliga finns det självklart inget som hindrar också en åklagare från att framföra sina åsikter i någon viss fråga direkt till en tidning eller till etermedierna. Som anförts inledningsvis följer detta av den grundlagsfästa rätten för envar att endast inom de gränser som grundlagarna själva anger i princip meddela sig i vilket ämne som helst med medierna.

Också en domare anses ha samma rätt som andra att delta i den offentliga debatten. Allmänt vedertaget är dock att en domare inte under pågående rättegång deltar i en offentlig diskussion som gäller den sak som det skall dömas över i målet. Risken är nämligen stor att domarens inlägg då kan uppfattas som att han tagit ställning för den ena parten i tvisten, vilket riskerar att göra honom jävig i det aktuella målet, se tex. JK-Beslut 1986 s. 57 f. och 1994 s. 71 f.

Samma hänsynstaganden kan enligt min mening behöva göra sig gällande för en åklagares del när han bedömer den lämpliga tidpunkten för att offentligt ge uttryck för sin mening i någon rättskipningsfråga med anknytning till ett pågående mål. Det kan t.ex. erinras om att i en uppmärksammad förundersökning mot en landshövding den ursprunglige åklagaren efter ingripande av överåklagaren i Västerås fick avträda från sin befattning som förundersökningsledare sedan det på grund av åklagarens uttalande till medierna ifrågasatts att han var jävig.

Befattningshavare inom rättskipningen som anförtrotts så grannlaga uppgifter som de som ankommer på en domare resp. en åklagare kan alltså behöva göra särskilda överväganden innan vederbörande offentligt utnyttjar sin obestridliga och grundlagsskyddade rättighet att ge tillkänna sin mening i en viss fråga.

För att återgå till bedömningen av L:s brev till överåklagaren menar jag att L när han tillskrev överåklagaren och kritiserade W för vad denne sagt i medierna borde ha insett att saken skulle kunna uppfattas så att W enligt L:s mening borde bli föremål för någon form av tillrättaförande åtgärd; om inte annat så i den formen att det genom överåklagarens försorg skulle framhållas för W att ett utnyttjande av medierna på sätt han gjort inte var till gagn för rättskipningens anseende och därmed stred mot god åklagarsed, alltså en form av indirekt sanktion för att W uttalat sig i medierna.

Jag gör för min del bedömningen att L härigenom har kommit i konflikt med i vart fall grunderna för bestämmelsen i 1 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen och att han förtjänar viss kritik för sin åtgärd att i det sistnämnda syftet tillskriva A. Det står emellertid samtidigt klart för mig att L:s handlande inte förestavats av några andra hänsynstaganden än en önskan om att upprätthålla goda arbetsformer i tingsrätten och att söka värna om rättskipningens anseende bland allmänheten. Även om medlet härför enligt min mening inte varit det bästa saknas skäl till vidare åtgärder eller uttalanden i saken.

Jag vill avslutningsvis som en mer personlig reflektion uttala en stark förhoppning om att de misshälligheter som har ådagalagts genom de olika anmälningarna och skrivelserna i detta ärende genom god vilja från ömse håll nu skall kunna läggas åt sidan och att mitt beslut i frågan får sätta punkt för ärendet i alla dess aspekter.

Med dessa uttalanden är ärendet avslutat här.