JK 2874-15-80

Remissyttrande över betänkandet Ny patentlag (SOU:2015:41)

Genomgången av de förslag som läggs fram i betänkandet och de över­väg­an­den som görs där har skett med de utgångspunkter som Justitie­kanslern främst har att beakta. Justitiekanslern har därför begränsat sin granskning till de överväganden som gjorts avseende sekretessen hos Justitiekanslern i överträdelseärenden (avsnitt 11.3 i betänkandet).

Ärendets tidigare beredning

Justitiekanslern lämnade i remissyttrande den 24 september 2013 (dnr 4605-13-80, se bilaga) synpunkter på delbetänkandet Patentlagen och det enhetliga europeiska patentsystemet (SOU 2013:48). I yttrandet pekade Justitiekanslern bl.a. på att det uttryckligen bör framgå av 3 § i förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten (skaderegleringsförordningen) att Justitiekanslern ska handlägga sådana skadeståndsanspråk som avses i 17 kap. 4 § i förslaget till ny patentlag. Justitiekanslern efterlyste även besked om vilket nationellt organ som är tänkt att bära betalningsansvaret för dessa skadestånd.

Regeringen anförde i prop. 2013/14: 89 Ett enhetligt patentskydd i EU att den avsåg att återkomma i frågan om förändringar av skadereglerings­förordningen (a. prop. s. 49) och att frågan om vilken myndighet som bör ansvara för att betala ut skadestånd är föremål för regeringens överväganden (a. prop. s. 58). Såvitt Justitiekanslern känner till är dessa frågor alltjämt utestående.

Det förtjänar att understrykas att de klargöranden som Justitiekanslern efterlyser bör vara på plats när den föreslagna regleringen om statens skadeståndsansvar träder i kraft.

Sekretessen hos Justitiekanslern i överträdelseärenden

I betänkandet görs bedömningen att det inte krävs några författnings­ändringar i syfte att säkerställa att Justitiekanslern får tillgång till sådana uppgifter som finns hos den enhetliga patentdomstolen och som behövs för att kunna bevaka statens rätt i ett överträdelse­ärende. Justitiekanslern har inget att invända mot den bedömningen.

Frågan är emellertid hur Justitiekanslern i sekretesshänseende ska behandla sådana uppgifter som lämnas från den enhetliga patentdomstolen till Justitiekanslern inom ramen för ett överträdelseärende.

Såsom anförs i betänkandet kan Justitiekanslern knappast sekretessbelägga uppgifter från den enhetliga patentdomstolen med stöd av bestämmelsen i 15 kap. 1 a § offentlighets- och sekretesslagen. Den bestämmelse som Justitiekanslern i allmänhet har att tillämpa i sin skadereglerande verk­sam­het när det gäller uppgifter som ges in till Justitiekanslern av en myndighet är 42 kap. 4 § offentlighets- och sekretesslagen. Enligt bestämmelsen blir den sekretess­bestämmelse som är tillämplig på en sekretessreglerad uppgift hos den överlämnande myndigheten, tillämplig på uppgiften även hos Justitie­kanslern. Det är knappast avsett att sekretessen enligt 42 kap. 4 § ska omfatta även uppgifter som ges in till Justitiekanslern från andra myndig­heter än svenska. Hänvisningen i 42 kap. 4 § till sekretessbestämmelse som är tillämplig hos annan myndig­het, avser dessutom rimligen annan sekretess­bestämmelse i offentlighets- och sekretesslagen eller sådan bestämmelse som hänvisas till i offentlighets- och sekretesslagen (jfr 2 kap. 1 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen).

Mycket talar alltså för att uppgifter som kan komma att över­lämnas från den enhetliga patentdomstolen till Justitiekanslern inom ramen för ett överträd­elseärende, inte i något fall kan sekretessbeläggas hos Justitie­kanslern med stöd av bestämmelserna i offentlighets- och sekretess­lagen. En sådan ordning måste betraktas som otillfredsställande, även om det i nuläget inte är helt enkelt att bedöma i vilken omfattning Justitie­kans­lern kommer ha behov av att ta del av uppgifter som det finns skäl att skydda, t.ex. upp­gifter om enskildas affärs­förhållanden (jfr betänkandet s. 235).

Det bör i detta sammanhang framhållas att den sekretess som gäller hos Justitiekanslern, enligt 42 kap. 4 § offentlig­hets- och sekretesslagen, är en överförd sekretess som vilar på antagandet att Justitiekanslern i sin skade­reglerande verksam­het kan få del av uppgifter som omfattas av sekretess hos annan myndighet. Den intresseavvägning som på lagstiftningsnivå ska göras mellan behovet av insyn och enskildas intresse av att skydda känsliga uppgifter sker således i den primära sekretessbestämmelsen och med beaktande av de omständig­heter som är relevanta för den primära myndig­hets­­verksamheten. Enligt Justitiekanslern bör samma grundläggande synsätt anläggas vid en reglering av sekretessen avseende sådana uppgifter som Justitiekanslern kan komma att inhämta från den enhetliga patentdomstolen.

Mot bakgrund av det nu anförda är det Justitiekanslerns uppfattning att frågan om sekretessen hos Justitiekanslern i överträdelseärenden bör över­vägas ytterligare av lagstiftaren.