JK 3022-00-21

Siw P har i ett flertal olika avseenden kritiserat det sätt på vilket polis och åklagare i Skåne bedrivit vissa förundersökningar liksom de beslut som fattats av åklagare vid Åklagarmyndigheten i Malmö. Hon har därvid också gjort gällande att allvarliga tjänstefel begåtts av de ansvariga åklagarna och att man från åklagarmyndighetens sida medvetet försökt dölja dessa felsteg.

De olika frågor som tagits upp av Siw P ger mig anledning att till en början erinra om de rättsliga ramar som gäller för mina tillsynsuppgifter. Enligt lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn skall Justitiekanslern ha tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. Om en tjänsteman eller någon annan som står under Justitiekanslerns tillsyn begått brott genom att åsidosätta vad som ålegat honom i tjänsten eller uppdraget får Justitiekanslern som särskild åklagare väcka åtal mot honom. Beträffande statliga tjänstemän kan Justitiekanslern även ta initiativ till disciplinära åtgärder genom att anmäla ett felaktigt förfarande till den myndighet eller det organ som har behörighet att besluta om disciplinpåföljd.

Justitiekanslerns tillsyn är av extraordinärt slag. Det innebär att den inte är avsedd att träda i stället för den tillsyn som på olika områden tillkommer andra myndigheter. När det t.ex. gäller tillsynen över åklagarväsendet i landet är det främst en uppgift för Riksåklagaren och det är inte meningen att Justitiekanslern skall gripa in och överpröva eller ompröva de beslut som denne fattat inom ramen för sina tillsynsbefogenheter.

Av betydelse för Justitiekanslerns tillsyn är vidare reglerna i 11 kap.regeringsformen. I 11 kap. 2 § föreskrivs att ingen myndighet får bestämma hur en domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur en domstol i övrigt skall tillämpa rättsregler i det särskilda fallet. I 11 kap 7 § finns en motsvarande regel beträffande förvaltningsmyndigheternas självständighet. Ingen myndighet får bestämma hur en förvaltningsmyndighet skall besluta i ett ärende som rör myndighetsutövning mot bl.a. enskilda eller som rör tillämpning av lag.

Justitiekanslern är inte en myndighet dit enskilda kan vända sig för en överprövning av de beslut som fattats av andra myndigheter. Den som är missnöjd med utgången i ett visst ärende är i stället hänvisad till att söka ändring genom att överklaga beslutet till högre instans. Av detta liksom av regeringsformens regler om domstolarnas och förvaltningsmyndigheternas självständighet följer också att jag normalt inte uttalar mig i frågor som rör tillämpningen av lagar och andra författningar eller i andra bedömningsfrågor. Endast då det är fråga om mera uppenbara fall av oriktig rättstillämpning eller andra felbedömningar brukar jag frångå denna princip. I detta hänseende är mina befogenheter mer begränsade än JO:s. Enligt lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän har JO rätt att uttala sig om en viss åtgärd är olämplig eller göra uttalanden som avser att främja en enhetlig eller ändamålsenlig rättstillämpning. Några motsvarande befogenheter har inte uttryckligen givits Justitiekanslern.

Mina tillsynsuppgifter är som framgår av det sagda inriktade på en granskning från mera formella utgångspunkter av att myndigheter och deras tjänstemän fullgör sina skyldigheter på ett författningsmässigt riktigt sätt. Det är också en granskning som måste ske i efterhand eftersom regeringsformen hindrar mig från att ingripa i ett pågående ärende och göra uttalanden i en fråga som är under en domstols eller en myndighets handläggning och bedömning.

Siw P:s klagomål mot enskilda polismän och åklagare är så allvarliga och uppseendeväckande att jag funnit det befogat att inte bara begränsa min granskning till frågan om dessa tjänstemän fullgjort sina skyldigheter på ett författningsmässigt riktigt sätt utan också göra avsteg från den nyssnämnda principen om uttalanden i rättstillämpnings- och bedömningsfrågor. Granskningen har därför inriktats även på frågan huruvida förundersökningarna och de fattade besluten tillgodoser de krav som skäligen kan ställas med hänsyn till bl.a. målsägandenas och andra inblandades intressen.

I detta sammanhang vill jag också framhålla att det inte är min uppgift att bemöta den kritik som Siw P framfört. Vad som åligger mig är i stället att utreda huruvida det finns saklig grund för kritik eller andra mera ingripande åtgärder mot de berörda tjänstemännen. Siw P har kritiserat polisens och åklagarnas agerande på en rad olika punkter som sammantaget enligt hennes uppfattning leder till slutsatsen att handläggningen inte bara varit otillfredsställande och felaktig utan också präglats av ovidkommande hänsyn. Mot denna bakgrund har jag funnit det befogat att inrikta min granskning både på en helhetsbild och på de olika påståenden om felaktigheter som framförts av Siw P.

Vid granskningen har materialet i de förundersökningar som berörs av klagomålet gåtts igenom med utgångspunkt från de olika anmärkningar som framförts av Siw P. Jag vill redan nu framhålla att jag vid redovisningen av resultatet av granskningen inte i detalj kommer att gå in på alla de frågor som tagits upp av Siw P. Mot bakgrund av klagomålens omfattning ter sig ett sådant angreppssätt nämligen ogörligt. En fullständig redovisning är enligt min mening inte heller motiverad eftersom hennes klagomål inte är inriktade på de enskilda detaljfrågorna som sådana. Syftet med hennes anmälan hit är i stället att få belyst huruvida de påstådda felen och försummelserna sammantagna berättigar till antagandet att polisen och åklagarna agerat på ett oriktigt eller till och med brottsligt sätt. Jag har därför valt att begränsa redovisningen till vad jag har ansett vara de mera konkreta påståendena i Siw P:s klagomål och till vad jag själv har bedömt vara av intresse. Jag har vid min granskning beaktat att handläggningen hos åklagarmyndigheten till vissa delar redan har varit föremål för prövning av RÅ.

I det följande tar jag alltså under särskilda rubriker upp vissa av de förundersökningar och därtill anknytande åklagarbeslut som berörs av klagomålet och redogör därvid i korthet för Siw P:s huvudsakliga anmärkningar och min syn på frågorna. Jag tar därefter ställning till den samlade bilden av polisens och åklagarnas handläggning och om det då med utgångspunkt i Siw P:s anmälan i dess helhet finns anledning att anta att deras agerande präglats av ovidkommande hänsyn.

Siw P har begärt att min granskning i första hand skall koncentreras på de fel och brister som har begåtts i den förundersökning (C 13-5100-98) som bedrevs med anledning av X:s anmälan om sexuella övergrepp (K98794-98). Hennes klagomål mot polis och åklagare som de kommer till uttryck i skrivelserna hit har också till största delen hänfört sig till den förundersökningen.

Vad gäller den nämnda förundersökningen hävdar Siw P att det har förekommit fel och brister i ett flertal avseenden. Enligt Siw P bedrevs förundersökningen inte tillräckligt noggrant och effektivt. Vidare påpekas att utredningen inte bedrevs objektivt och att utredarna tog ställning för de misstänkta i stället för att ta till vara målsägandens intressen. En av orsakerna härtill uppges vara att det funnits ett vänskapsförhållande mellan en av de utredande polismännen och en av de personer som X anmält för sexuella övergrepp. Dessa felaktigheter fick enligt Siw P till följd att förundersökningen lades ned innan en korrekt och opartisk utredning skett. Siw P gör också gällande att förhör inte hölls med "rätt" personer samt att vissa förhör var kränkande för de berörda och även syftade till annat än att utreda X:s anmälan. Hon anser även att vissa förhör kom att hållas alldeles för sent under utredningen. Siw P hävdar också att anledningen till att X den 24 juni 1999 återtog sin anmälan var att åklagaren den 14 juni 1999 avslog hans ansökan om att W skulle meddelas besöksförbud.

Som framgått av vad som anförts inledningsvis beslutade kammaråklagaren Lars D den 15 december 1998 att lägga ned förundersökningen mot X:s mor. Samtidigt beslutade han att inte inleda någon förundersökning mot X:s moster för sexuellt utnyttjande. Innan det beslutet fattades hade ett antal utredningsåtgärder vidtagits, bl.a. hade ett större antal förhör hållits.

För egen del vill jag framhålla att antalet förhör som behöver hållas under en förundersökning i hög grad är beroende av den misstänkta brottslighetens art och omfattning. I vissa fall kan det alltså vara påkallat att höra ett stort antal personer. Det är också så att det många gånger kan vara svårt att i förväg avgöra huruvida en person som skall höras har något att tillföra utredningen. Det är således inte alls säkert att ett förhör som hålls under en förundersökning verkligen för utredningen framåt. Av väsentlig betydelse för sättet att bedriva en förundersökning är vidare objektivitetsprincipen, som kräver att inte bara omständigheter som talar mot den misstänkte utreds utan att också förhållanden som är till förmån för denne kommer fram. Av denna anledning måste naturligtvis även sådana personer som kan lämna för den misstänkte positiva uppgifter höras. I sammanhanget vill jag också påpeka att förundersökningsledaren inte är skyldig att föranstalta om förhör bara därför att målsäganden begär det. När det som i detta fall är fråga om en förundersökning som rör sexuella övergrepp bör det dessutom framhållas att den direkta bevisningen ofta utgörs endast av målsägandens och den misstänktes uppgifter. Det är därför viktigt att utreda tillförlitligheten av de uppgifter som dessa personer lämnar. Detta måste i stor utsträckning göras genom att personer i deras närmaste krets hörs. Mot denna bakgrund går det givetvis inte att hävda att en förundersökning har bedrivits på ett felaktigt sätt enbart av det skälet att inte alla förhör som hållits kommer till någon nytta eller styrker att den misstänkte har begått något brott.

I ett beslut den 10 februari 1999 fann överåklagaren att förundersökningen mot X:s mor skulle återupptas och att denna skulle kompletteras med förhör med X samt med X:s far, farbror och moster. Att beslutet om nedläggning av förundersökningen överprövats och ändrats är i sig inte ett förhållande som tyder på att förundersökningen varit bristfällig. Det är sålunda inte ovanligt att en målsägande, efter det att en åklagare beslutat att lägga ned en förundersökning eller att inte inleda någon, begär överprövning av beslutet hos överåklagaren. Inte heller är det ovanligt att en sådan begäran bifalls. Vid den typ av misstankar som det var fråga om i den nu aktuella förundersökningen är ju också såväl rättsfrågor som bevisfrågor svårbedömda.

Som nämnts kom ett större antal förhör att hållas innan förundersökningen lades ned den 15 december 1998. X hördes därvid vid flera tillfällen men det hölls även förhör med bl.a. lärare och personer i familjens bekantskapskrets. Av utredningen kan dock utläsas att det endast hölls ett kortare förhör med X:s farbror och att X:s far och moster inte alls hördes innan åklagaren beslutade att lägga ned förundersökningen mot X:s mor. Med hänsyn till bl.a. överåklagarens beslut vill jag ifrågasätta om inte X:s far och moster borde ha hörts samt ett kompletterande förhör hållits med X:s farbror innan åklagaren tog ställning till om förundersökningen skulle fortsätta eller läggas ned. Mot bakgrund av att överåklagarens ställningstagande att återuppta förundersökningen i vart fall till viss del synes ha haft sin grund i vad X anförde i sin begäran om omprövning och till vad som i övrigt framkommit vill jag dock inte gå så långt att jag kritiserar åklagaren för att denne inte såg till att föranstalta om dessa förhör.

Efter det att förundersökningen återupptogs kom förhör att hållas med X den 14 april 1999 och med X:s farbror den 8 juni 1999. Därefter meddelade X:s målsägandebiträde den 24 juni 1999 åklagaren att X inte längre ville medverka i utredningen. Först därefter hölls förhör med X:s far och moster. Förundersökning lades sedan på nytt ned den 20 augusti 1999. Med hänsyn till de krav på skyndsamhet som gäller finns det enligt min mening skäl att hävda att åtminstone förhören med X:s far och moster borde ha hållits tidigare. Det finns dock inget som tyder på att detta dröjsmål kom att ha någon avgörande betydelse för utredningen och för åklagarens ställningstagande att ånyo lägga ned förundersökningen. I vart fall saknar jag anledning att anta att utgången skulle blivit en annan om förhören hållits med större skyndsamhet. Något skäl att gå så långt som att rikta kritik mot åklagaren för att förhören dröjde finns därför inte.

Vad så gäller frågan om åklagarens åtgärd i juni 1999 att avslå X:s begäran om att W skulle meddelas besöksförbud vill jag erinra om att en förutsättning för beslut om besöksförbud är att det på grund av särskilda omständigheter skall finnas en risk för att en person allvarligt trakasserar en annan person. Huruvida besöksförbud skall meddelas eller inte är alltså en fråga som måste avgöras med utgångspunkt i förhållandena i varje enskilt fall. Detta är en sådan bedömningsfråga som jag vid en granskning i efterhand knappast kan gå in på. Så mycket anser jag mig dock kunna konstatera att omständigheterna inte varit sådana att det uppenbart funnits förutsättningar för ett besöksförbud. Något som styrker att underlåtenheten att meddela besöksförbud var den direkta orsaken till att X meddelade åklagaren att han inte längre orkade medverka vid utredningen har jag inte kunnat finna. Jag kan härvid konstatera att X vid det förhör som därefter hölls med honom i målsägandebiträdets närvaro uppgav att ingen hade påverkat hans ställningstagande och att han inte längre var helt säker på att han tidigare lämnat riktiga uppgifter. Jag kan i sammanhanget inte underlåta att påpeka att frågan om besöksförbudet kunde ha förts vidare till tingsrätten på begäran av X som vid den tiden hade ett målsägandebiträde.

Sammanfattningsvis har jag efter en genomgång av förundersökningsmaterialet inte funnit grund för att påstå att utredningen har varit bristfällig eller eljest otillfredsställande. Möjligen kan det som jag påpekat hävdas att vissa ytterligare utredningsåtgärder borde ha vidtagits innan förundersökningen lades ned i december 1998 och att skyndsamhetskravet inte respekterats fullt ut när utredningsarbetet återupptogs. Någon kritik i dessa avseenden är dock inte befogad. Inte heller har jag kunnat finna belägg för att utredningen bedrivits på ett partiskt sätt eller att kravet på objektivitet annars åsidosatts. Efter att ha tagit del av de olika förhör som hållits anser jag för min del att utredningsåtgärderna varit motiverade och att det knappast kan sägas att åtgärderna varit inriktade på annat än de brottsmisstankar som skulle utredas. Eftersom Siw P hävdat att brottsutredningen påverkats av att det rått ett vänskapsförhållande mellan en av de poliser som deltog i utredningsarbetet och de personer som X:s brottsanmälan riktade sig mot har jag föranstaltat om en särskild utredning av den frågan. Vare sig genom den utredningen eller vid granskningen av förundersökningsmaterialet har det framkommit något som tyder på att det funnits något sådant vänskapsförhållande.

Utöver det anförda har Siw P:s olika anmärkningar mot den aktuella förundersökningen inte givit mig anledning till några uttalanden. Några skäl för mig att gå vidare i saken och vidta ytterligare åtgärder med anledning av hur förundersökningen har bedrivits finns inte.

Enligt Siw P har hon till de brottsutredande myndigheterna lämnat in handlingar upprättade av X och hans syster i vilka dessa gör gällande att deras föräldrar har gjort sig skyldiga till vissa ekonomiska brott. Siw P menar att hon felaktigt har kopplats till den anmälan som syskonen hade gjort och att hon har angetts som anmälare av brottet. Enligt Siw P har polis- och åklagarmyndigheterna även förfarit felaktigt då dessa inte har upprättat någon anmälan med anledning av syskonens anmälan. Hon synes också vara av den uppfattningen att tillräckliga utredningsåtgärder inte har vidtagits i det ärendet.

Jag utgår från att Siw P med X:s och dennes systers anmälan avser en handling som synes vara upprättad den 17 december 1998. Av de akter som jag har tagit del av återfinns den handlingen i Åklagarmyndighetens akt AD 1999/0054 och då som en av åtta bilagor till X:s begäran den 19 januari 1999 om att förundersökningen rörande sexuellt utnyttjande av underårig skulle återupptas. Att också Siw P lämnat in den handlingen framgår inte av de akter som granskats här. Inte heller har hon angett något om detta i sin skrivelse till överåklagaren den 4 februari 1999 eller vid sitt besök hos honom dagen efter.

I skrivelsen till överåklagaren den 4 februari 1999 ifrågasatte Siw P varför polisen inte hade utrett X:s och dennes systers påståenden om deras föräldrars ekonomiska oegentligheter m.m. Överåklagaren angav härefter i ett beslut den 17 februari 1999 att Siw P gjort vissa påståenden om brott och att han med anledning därav bl.a. överlämnade de påståenden som fick uppfattas avse brott mot skattebrottslagen till Ekobrottsmyndigheten. Vad gällde påståendena om brott avseende felaktiga uppgifter till försäkringskassa och försäkringsbolag beslutade överåklagaren att lotta dessa på Åklagarkammaren i Helsingborg (dnr C1-27-99). I den anmälan (K127745-99) som därefter upprättades inom polisen med anledning av misstanke om de brotten angavs dock inte Siw P som anmälare.

Vad som framkommit i denna del ger inte underlag för någon annan slutsats än att Siw P i skrivelsen till överåklagaren den 4 februari 1999 framförde misstankar om att vissa brott av ekonomisk natur hade begåtts och att åklagare på grund härav fann skäl att inleda förundersökning. Jag vill då erinra om att det av bestämmelserna i RB följer att en förundersökning skall inledas så snart det finns anledning anta att ett brott som hör under allmänt åtal har begåtts och det oavsett huruvida någon formell brottsanmälan gjorts eller inte. Att förundersökning kom att inledas på grundval av uppgifterna från Siw P och inte på grund av vad som uppgivits från X och dennes syster föranleder alltså inte några särskilda uttalanden från min sida.

Jag vill också nämna att jag inte anser det anmärkningsvärt att polis och åklagare vid tidpunkten för Siw P:s skrivelse den 4 februari 1999 inte hade vidtagit några åtgärder med anledning av den handling som Siw P synes mena utgör syskonens anmälan. Som sagts tidigare var den handlingen bilagd X:s begäran om överprövning av åklagarens beslut att lägga ned förundersökningen rörande sexuellt utnyttjande av underårig. Det kan knappast te sig som självklart att polis och åklagare när dessa handlingar lämnades in omedelbart skulle dra slutsatsen att syskonen ville anmäla sina föräldrar även för andra brott. Inte heller har omständigheterna varit sådana att överåklagaren på eget initiativ haft anledning att i samband med beslutet om överprövning föranstalta om inledande av förundersökning. Att förundersökning inte kom att inledas redan när den handlingen gavs in föranleder därför ingen kritik från min sida.

Vid min granskning av vad som förekommit i anledning av denna förundersökning kan jag alltså inte finna något klandervärt förfarande från polis och åklagares sida. Någon anledning för mig att uttala kritik eller vidta några andra åtgärder i denna del föreligger därför inte.

Enligt en inom polismyndigheten upprättad anmälan (K 80899-99) gjorde Siw P gällande att hon på ett närmare angivet sätt hade blivit hotad av X:s mor under hösten 1998. Siw P hävdar nu att hon aldrig gjort den anmälan. Hon har också ifrågasatt varför Internutredningsgruppen (IUG) vid Polismyndigheten i Skåne har utrett ärendet.

Jag kan av den promemoria som upprättades i anledning av Siw P:s besök hos överåklagaren den 5 februari 1999 utläsa att Siw P vid det mötet gjorde gällande att hon hade blivit utsatt för olaga hot av X:s mor. Vad hon uppgav enligt promemorian överensstämmer med vad som antecknats i den upprättade anmälan K 80899-99. I promemorian anges även att hon vid besöket uttalade att hon tidigare inte hade gjort någon formell polisanmälan om dessa hot, men att hon nu ansåg att saken borde bli föremål för en polisutredning.

Jag finner inte anledning att ifrågasätta innehållet i den promemoria som upprättades den 5 februari 1999. Av denna kan inte någon annan slutsats dras än att Siw P vid mötet med överåklagaren framförde påståenden om att brott hade begåtts. När sådana påståenden framförs föreligger som tidigare nämnts i princip en skyldighet för polis eller åklagare att inleda förundersökning. Något skäl för mig framföra kritik på grund av att förundersökning rörande olaga hot inleddes finns därför inte. Inte heller har jag funnit skäl att uttala någon kritik mot hur förundersökningen bedrevs eller att göra några uttalanden i frågan varför IUG kom att utreda den aktuella anmälan.

Biträdande chefsåklagaren Lars M vid 3:e åklagarkammaren i Malmö lade den 13 januari 2000 ned förundersökningar som hade inletts mot polismän i Helsingborg rörande brotten brott mot tystnadsplikt och tjänstefel (dnr C3-2-890-99). Siw P underrättades om detta i en skrivelse samma dag. Siw P har dock angett att hon aldrig anmält någon polisman för brott mot tystnadsplikt.

Med ledning av de handlingar som finns i åklagarmyndighetens akt kan jag konstatera att Siw P i skrivelsen den 4 februari 1999 till överåklagaren angav att en polisman hade lämnat ut sekretessbelagda uppgifter om Y till W. Liknande påståenden gjorde också Y vid sitt besök hos överåklagaren den 15 februari 1999. Y hade också dessförinnan - den 21 december 1998 - gjort en polisanmälan under påstående om att polismän hade gjort sig skyldiga till tjänstefel. De förundersökningar rörande brott mot tystnadsplikt och tjänstefel som hade inletts med dessa anmälningar som grund lades ned av biträdande chefsåklagaren Lars M den 20 december 1999 respektive den 13 januari 2000.

Med hänsyn till de uppgifter som sålunda framkommit kan jag inte finna annat än att Siw P framfört påståenden om att en polisman begått brott mot tystnadsplikt. Någon grund för kritik mot åklagaren med anledning av att denne på grundval av bl.a. dessa påståenden inledde förundersökning finns därför inte. Inte heller har jag vid min granskning i övrigt av denna förundersökning funnit anledning till kritik eller andra uttalanden.

Siw P har i olika avseenden ifrågasatt även Säkerhetspolisens (SÄPO) agerande mot henne. Hon har bl.a. ifrågasatt om SÄPO har hållit förhör med "rätt" W och ställt frågan varför Säpo har belagt förhöret med denne med sekretess. Över huvud taget synes hon vara missnöjd med hur SÄPO under senare tid har agerat i förhållande till henne.

Jag har tagit del av vissa akter hos SÄPO som bl.a. innehåller det aktuella förhöret. Vid min genomgång har jag kunnat konstatera att någon personförväxling inte skett och att förhör således har hållits med rätt person. Vad gäller hennes klagomål mot SÄPO i övrigt har vad som framkommit inte föranlett mig att vidta några ytterligare åtgärder eller att göra några uttalanden.

Siw P har i olika hänseenden kritiserat länspolismästaren Hans W och överåklagaren Sven-Erik A för vissa av de åtgärder som de vidtagit efter det att hon gjort sin anmälan hit. Hennes kritik riktar sig till stor del mot vad dessa har eller inte har angett i sina yttranden till Justitiekanslern och mot Hans W:s medverkan i ett TV-program som sändes efter hennes anmälan.

För egen del kan jag inte finna att överåklagaren och länspolismästaren i sina yttranden hit uttryckt sig otillbörligt eller eljest uttalat sig på ett olämpligt sätt. Inte heller finner jag anledning att kritisera länspolismästaren för dennes medverkan i det nämnda TV-programmet. Vad Siw P anfört i nu aktuella hänseenden föranleder alltså inga uttalanden eller andra åtgärder från min sida.

Syftet med en förundersökning i brottmål är att skapa underlag för ett beslut i frågan huruvida åtal skall väckas eller inte för den gärning som förundersökningen avser. Om förundersökningen visar att det finns tillräcklig bevisning för att en fällande dom skall kunna meddelas och att denna bevisning är tillförlitlig är åklagaren i princip skyldig att väcka åtal. Om denna förutsättning inte är uppfylld får åtal inte väckas. Redan av det sagda följer att en förundersökning måste inriktas både på omständigheter som är till nackdel för den misstänkte och på vad som är till dennes fördel. I RB slås också uttryckligen fast att förundersökningen skall bedrivas objektivt och att omständigheter och bevis som är till förmån för den misstänkte inte får försummas eller förbises. Eftersom redan ett åtal är en ingripande åtgärd är det från rättsäkerhetssynpunkt väsentligt att denna objektivitetsprincip respekteras och att åtal inte väcks utan tillräckliga skäl.

Det ligger i sakens natur att den som anser sig ha blivit utsatt för en brottslig gärning kan uppleva att en förundersökning inte bedrivs tillräckligt effektivt i den meningen att den verkligen leder till åtal och fällande dom mot den misstänkte. Hur angelägen saken än ter sig för målsäganden får dock rättsäkerhetskraven inte åsidosättas.

Det är mot denna bakgrund Siw P:s klagomål hit skall bedömas.

I föregående avsnitt har jag tagit upp ett antal konkreta frågor i Siw P:s klagomål. På två punkter har jag därvid ifrågasatt handläggningen av den förundersökning som inleddes 1998. Jag har emellertid inte funnit anledning att kritisera polis och åklagare i dessa hänseenden. I övrigt har granskningen av den förundersökningen inte gett mig underlag för slutsatsen att de åtgärder som vidtagits varit felaktiga eller bristfälliga eller annars klandervärda. Inte heller när det gäller de andra förundersökningar som berörs av Siw P:s anmälan har jag kunnat finna anledning till kritik. Det är visserligen möjligt att någon enstaka detaljfråga kunde ha hanterats annorlunda men det har i så fall rört förhållanden utan väsentlig betydelse och där jag saknar anledning att uttala mig.

Mitt helhetsintryck av förundersökningarna är att de bedrivits i enlighet med gällande regler och under hänsynstagande till rättssäkerhetsaspekterna och de andra intressen som stått på spel. Såvitt jag kan finna har också de bedömningar som gjorts av polis och åklagare liksom fattade beslut varit motiverade och sakligt korrekta. Några belägg för att polis och åklagare brustit i objektivitet eller eljest åsidosatt vad som skäligen kunnat krävas av dem har jag alltså inte kunnat finna. Än mindre har jag funnit något som tyder på att deras agerande styrts av ovidkommande hänsyn eller att, som påståtts, överåklagaren medvetet försökt dölja några felsteg.

I samband med att Siw P kompletterat sin ursprungliga anmälan har hon genom sitt ombud ifrågasatt om inte bör tillerkännas ersättning för ombudskostnaderna. I ett tillsynsärende har jag dock inte någon möjlighet att besluta om sådan ersättning. Hennes anspråk kan alltså inte tillgodoses.

Med vad jag nu har sagt avslutas ärendet.