JK 3026-11-21

P-Å uppgav i en anmälan hit den 27 april 2011 att han den 8 april 2010 hade gett in en ansökan om personlig assistans till Förvaltningsrätten i Uppsala men att han ännu inte fått något beslut. Han uppgav även att han begärt att hans mål skulle tas med förtur.

Justitiekanslern inhämtade med anledning av anmälan dagboksblad från förvaltningsrätten beträffande två mål avseende stöd och service till vissa funktionshindrade. På det ena dagboksbladet fanns två anteckningar om att det framställts yrkanden om förtur. Det framgick dock inte av dagboksbladen om detta hade föranlett något beslut av domstolen.

Med anledning av anmälan samt av vad som framgick av dagboksbladen begärde Justitiekanslern att Förvaltningsrätten i Uppsala skulle yttra sig.

Lagmannen LG har anfört följande.

[…]

Förvaltningsrätten har vid en genomgång av handlingarna i målen kunnat konstatera att P-Å i skrivelse inkommen till förvaltningsrätten den 10 december 2010 och i skrivelse inkommen till förvaltningsrätten den 4 april 2011 begärt förtur i mål nr 3304-10.

I skrivelsen inkommen till förvaltningsrätten den 10 december 2010 har P-Å angett att ärendet tagit alldeles för lång tid. I skrivelsen inkommen den 4 april 2011 anges att förtur begärs i ärendet.

Enligt 1 § lagen (2009:1058) om förtursförklaring i domstol ska domstolen efter skriftlig ansökan från en enskild part förklara att målet eller ärendet ska handläggas med förtur om handläggningen av ett mål eller ärende har oskäligt fördröjts. I förvaltningsrättens arbetsordning anges bl.a. följande angående handläggningen av yrkanden om förtur.

”Om enskild part skriftligen begär förtur i ett hos förvaltningsrätten pågående mål ska begäran registreras som ett förvaltningsärende hos domstolen i det administrativa diariet och handläggas skyndsamt. Beslut i ärenden om förtursförklaring fattas av lagmannen efter föredragning av den lagmannen utser. Vid beviljande av förtur kan lagmannen besluta att målet ska fördelas på annan domare eller på annan enhet. Lagmannen kan även besluta att målet sätts ut till muntlig förhandling eller annan åtgärd som är nödvändig för att målet ska kunna tas med förtur. Om målet är fördelat på lagmannen när ansökan om förtursförklaring prövas ska denna prövning göras av lagmannens ställföreträdare. Denne har därvid samma befogenheter som lagmannen annars skulle ha haft.”

Enligt förvaltningsrättens mening har P-Å:s begäran den 10 december 2010 utgjort ett yrkande enligt lagen om förtursförklaring i domstol. Förvaltningsrätten borde således skyndsamt genom ett skriftligt beslut ha tagit ställning till detta yrkande. Förvaltningsrätten kan konstatera att handläggningen av förtursyrkandena inte har hanterats i enlighet med lagen om förtursförklaring i domstol och inte heller i enlighet med domstolens arbetsordning.

På aktkappan i mål nr 3304-10 har antecknats att målet inte bör tas med förtur enligt ämnesansvarig domare. Det finns inget datum som anger när denna bedömning gjorts. Det har vidare inte gått att klarlägga om P-Å har fått något muntligt besked angående bedömningen av förtursyrkandet. Förvaltningsrätten utgår, i frånvaro av tjänsteanteckning, från att något sådant besked inte lämnats. Det har vidare inte kunnat klarläggas varför P-Å inte fått något besked från förvaltningsrätten när han en andra gång begärde förtur.

Förvaltningsrätten finner således att det föreligger flera brister i handläggningen av yrkandena om förtur och beklagar djupt det inträffade.

Vad gäller frågan om handläggningstiden i övrigt kan anses oskäligt lång vill förvaltningsrätten anföra följande. Förvaltningsrätten bildades den 15 februari 2010 genom en sammanslagning av länsrätterna i Västmanlands län och Uppsala län. Därtill fördes kommunerna Sigtuna, Norrtälje och Upplands Väsby till förvaltningsrätten. Förvaltningsrätten har inte kunnat bemannas tillräckligt med personal till följd av att domstolen först i april 2011 fick lokaler dimensionerade efter måltillströmningen och sammanläggningen. Vid sidan om personalbrist bör framhållas att domstolen lagt ned ett stort arbete på processkartläggning och utarbetande av gemensamma rutiner m.m., vilket tagit mycket tid och kraft i anspråk. Detta har medfört att mål som inte är av förturskaraktär har blivit lidande, vilket är olyckligt men tyvärr ofrån­komligt.

Mål nr 3303-10 och 3304-10 inkom till förvaltningsrätten den 29 mars 2010 och bedömdes klara för avgörande den 19 maj 2010 respektive den 30 juni 2010. Målen avgjordes av förvaltningsrätten den 17 maj 2011. Enligt för­valtningsrättens mening har handläggningstiden varit längre än vad som kan anses acceptabelt under normala förhållanden. Fördröjningen får tillskrivas omorganisationen och den underbemanning som domstolen till följd härav har haft i cirka 15 månader.

Förvaltningsrätten avgör som huvudregel sina mål i den ordning de inkommit till förvaltningsrätten. Så har skett även i förevarande fall.

P-Å har fått tillfälle att lämna synpunkter på Förvaltningsrättens yttrande.

Av 1 § lagen (2009:1058) om förtursförklaring i domstol framgår att om handläggningen av ett mål eller ärende har oskäligt fördröjts, ska domstolen efter skriftlig ansökan från en enskild part förklara att målet eller ärendet ska handläggas med förtur i domstolen. Något annat formkrav än att ansökan ska vara skriftlig har inte uppställts (se prop. 2008/2009:213 s. 28 f.).

Justitiekanslern delar Förvaltningsrättens i Uppsala bedömning att P-Å vid två tillfällen får anses ha begärt förtursförklaring enligt ovan nämnda lag. Som förvaltningsrätten också anfört borde domstolen skyndsamt ha fattat ett beslut i frågan (se a. prop. s. 27).

Uppgiften att fatta beslut enligt lagen om förtursförklaring åvilar i första hand domstolschefen, dvs. i detta fall lagmannen, se a. prop. s. 10 ff. Detta förutsätter emellertid att han får kännedom om att det inkommit ett yrkande om förtursförklaring. Det måste därvid anses åligga lagmannen att som ett led i styrningen av domstolen uppmärksamma medarbetarna på hur yrkanden om förtursförklaring ska handläggas. I detta fall framgår det tydligt av domstolens arbetsordning att sådana yrkanden skyndsamt ska underställas lagmannens prövning.

Det finns inget i utredningen som tyder på att lagmannen fått kännedom om att P-Å begärt förtursförklaring. Det tycks istället ha brustit vid den för målet ansvarige domarens handläggning, antingen genom att P-Å:s förtursyrkanden inte uppmärksammades, eller att de endast föranledde en anteckning på aktkappan om att målet inte skulle handläggas med förtur. Justitiekanslern konstaterar att yrkandena inte blivit prövade i laglig ordning.

Att domstolen underlåtit att fatta beslut med anledning av begäran om förtursförklaring är allvarligt och förtjänar kritik. Det inträffade kan dock i detta fall enligt Justitiekanslerns mening inte aktualisera något straffansvar för tjänstefel. Det saknas därmed skäl att närmare utreda vem som brustit i handläggningen av P-Å:s yrkanden om förtursförklaring.

Det finns dock anledning att understryka vikten av att en begäran om förtursförklaring handläggs skyndsamt och att rutinerna kring detta är tydliga och väl inarbetade vid domstolen. Justitiekanslern utgår från att det inträffade utgör en engångsföreteelse och att liknande misstag inte kommer att upprepas i framtiden.

När det gäller handläggningstiden i de två aktuella målen har upplysts att de avgjordes genom dom den 17 maj 2011, dvs. drygt ett år efter det att de kom in till domstolen. Det finns inget särskilt lagstadgat skyndsamhetskrav för mål enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (jfr. t.ex. 33 och 34 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga). Däremot gäller enligt 17 § förordningen (1996:382) med förvaltningsrättsinstruktion att mål vid förvaltningsrätt ska avgöras "så snart det kan ske". Bestämmelsen innebär att mål som är klara att avgöras inte får bli liggande under någon längre tid. I förevarande fall har målen varit klara för avgörande i nästan ett år innan dom meddelades. Att målen legat utan åtgärd så länge är givetvis inte acceptabelt och förtjänar kritik.

Sammanfattningsvis finns det således skäl att rikta kritik mot Förvaltningsrätten i Uppsala både för underlåtenheten att fatta beslut med anledning av begäran om förtursförklaring och för att avgörandet av de två målen dröjt nästan ett år trots att de var klara för avgörande. Då bristerna såvitt gäller hanteringen av begäran om förtursförklaring bedöms utgöra en enstaka händelse, och då förvaltningsrätten har vidtagit åtgärder för att komma till rätta med de långa handläggningstiderna, låter jag dock saken bero med här gjorda uttalanden.