JK 3091-02-41

DJ var berövad friheten som anhållen och häktad under tiden den 17 juli - 8 augusti 2002 på grund av misstanke om rån. Han var dessförinnan även berövad friheten som anhållen under tiden den 28 februari - 1 mars 2002 på grund av misstanke om hot mot tjänsteman och våld mot tjänsteman. Genom Stockholms tingsrätts dom den 15 augusti 2002 frikändes han från åtalet avseende misstanken om rån men dömdes för hot mot tjänsteman och våld mot tjänsteman till fängelse två månader. Domen har vunnit laga kraft.

DJ har med anledning av frihetsberövandet den 17 juli - 8 augusti 2002 begärt ersättning för lidande med 15 000 kr och för förlorad arbetsförtjänst med 9 000 kr. Han har vidare begärt ersättning för sina ombudskostnader i ärendet här med 2 324 kr.

Åklagarkammaren har avgett ett yttrande.

DJ har fått del av yttrandet och har därefter kommit in med synpunkter och viss kompletterande utredning.

Justitiekanslern har tagit del av Stockholms tingsrätts dom (deldom) den 15 augusti 2002 i mål B 2849-02 och ett vid domen fogat avräkningsunderlag rörande de frihetsberövanden som DJ varit föremål för på grund av misstankar om brott som prövades genom domen i målet. Justitiekanslern har också inhämtat vissa muntliga upplysningar från Kriminalvårdsstyrelsen.

Enligt 2 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) har den som varit häktad och/eller anhållen i minst 24 timmar på grund av misstanke om brott rätt till ersättning om frikännande dom meddelas beträffande den brottsmisstanke som föranlett frihetsberövandet. DJ är således i princip berättigad till ersättning för det lidande som frihetsberövandet kan antas ha inneburit för honom.

Av 6 § fjärde stycket frihetsberövandelagen framgår att ersättningen kan sättas ned efter vad som är skäligt om tiden för frihetsinskränkning har avräknats eller annars beaktats vid fastställande eller verkställighet av brottspåföljd. I Justitiekanslerns praxis har tillämpning av denna regel normalt lett till att ersättningen helt har jämkats om frihetsinskränkningen till fullo har beaktats vid verkställigheten av ett fängelsestraff. Jämkningsregeln korresponderar därvid med bestämmelsen i 19 a § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Enligt denna bestämmelse skall tiden för ett frihetsberövande i form av anhållande och häktning anses som tid varunder den utdömda påföljden verkställts, om den dömde med anledning av misstanke om brott som prövas genom dom i målet har varit berövad friheten som anhållen eller häktad under en sammanhängande tid av minst 24 timmar.

DJ var berövad friheten som anhållen och häktad med anledning av misstanke om brott som prövades i det mål i vilket han dömdes till fängelse för annan brottslighet.

Av de upplysningar som Justitiekanslern inhämtat från Kriminalvårdsstyrelsen framgår att något strafftidsbeslut beträffande DJ inte har fattats med anledning av Stockholms tingsrätts dom på fängelse. Tiden för frihetsberövandet har alltså inte ännu avräknats eller beaktats vid verkställigheten av det fängelsestraff som han dömts till.

Den lydelse som jämkningsbestämmelsen i 6 § fjärde stycket frihetsberövandelagen har fått bygger på den ordning som gällde före den 1 oktober 2000, då ansvaret för den obligatoriska avräkningen av tiden för ett straffprocessuellt frihetsberövande låg på domstolarna. Den obligatoriska avräkningen gjordes därvid redan i brottmålsdomen och ett sådant förordnande vann i princip laga kraft samtidigt med domen. Detta är emellertid inte längre fallet, eftersom avräkningen numera sker först när kriminalvården upprättar ett strafftidsbeslut. Ett sådant beslut fattas i regel i samband med att den aktuella påföljden börjar verkställas.

I detta fall har verkställigheten av fängelsestraffet, enligt vad som är upplyst, inte påbörjats. Med hänsyn till ordalydelsen i 6 § fjärde stycket frihetsberövandelagen skulle det visserligen kunna hävdas att det i ett fall som detta inte finns förutsättningar för att tillämpa den aktuella jämkningsregeln, eftersom det förhållande som normalt föranleder jämkning inte ännu har inträtt (jfr Justitiekanslerns framställning den 25 september 2001 till Justitiedepartementet angående ändrade regler rörande ersättning vid frihetsberövanden, dnr 2839-01-94).

Ersättning skulle vid en sådan bedömning alltså utgå till DJ. I ärendet har det emellertid inte kommit fram något som talar för att bestämmelsen i 19 a § lagen om beräkning av strafftid m.m. inte skulle tillämpas på en framtida verkställighet av fängelsestraffet. Skulle frihetsberövandet sålunda avräknas vid straffverkställigheten är det uppenbart att DJs skada till följd av frihetsberövandet begränsas i motsvarande mån. Det bör här också särskilt understrykas att jämkningsregeln i princip enbart ger uttryck för den skadeståndsrättsliga huvudregeln att ersättning skall utgå i förhållande till den lidna skadan (se prop. 1974:97 s 68).

Mot bakgrund av det anförda är det Justitiekanslerns uppfattning att det mesta talar för att DJ inte kan antas ha lidit någon ersättningsgill skada med anledning av frihetsberövandet, eftersom detta rimligen skall avräknas vid straffverkställigheten. I vart fall är omständigheterna i ärendet sådana att det inte nu - innan ett strafftidsbeslut har fattats - är möjligt att fullt ut pröva frågan om ersättning skall utgå till DJ. Justitiekanslern avböjer därför att reglera ersättningsanspråket.

Ärendet avslutas härmed.