JK 3100-10-41

Bakgrund

Den 14 oktober 2009 höll Nacka tingsrätt huvudförhandling i mål nr B 2758-08 där RI stod åtalad för bl.a. grov fridskränkning. Efter avslutad huvud­förhandling beslutade tingsrätten bl.a. att han skulle genomgå en rätt­psykiat­risk undersökning. Vid fortsatt huvudförhandling i målet som hölls den 4 december 2009 inställde sig inte RI. Huvudförhand­lingen ställdes in och tingsrätten beslutade att häkta honom i hans utevaro. I häkt­ningsbeslu­tet angavs att RI var på sannolika skäl misstänkt för de åta­lade gärningarna. De särskilda häktningsskälen var flykt- och reci­div­fara. I beslutet angavs att en anmälan till tingsrätten skulle ske snarast efter RIs gripande.

Den 7 december 2009 verkställde polisen häktningsbeslutet dock utan att underrätta åklagare om det aktuella gripandet. Det är oklart varför någon så­dan anmälan inte skedde. Någon gång mellan den 8 – 10 december 2009 fick åklagare del av och undertecknade en handling be­nämnd ”SÄKERHETS­­KONTROLL” från häktet Kronoberg. Av handlingen fram­gick att RI då var frihetsberövad. Den 22 december 2009 blev Nacka tingsrätt uppmärksammad av en socialsekreterare på att RI var fri­hetsberövad. Tingsrätten underrättade åklagaren som efter att ha vid­tagit vissa åtgärder inkom med en skriftlig anmälan till tingsrätten om att häkt­ningsbeslutet hade verkställts. Tingsrätten hävde häktningsbeslutet samma dag. Den 1 ja­nuari 2010 häktades RI för annan brottslig­het och den 29 januari 2010 dömdes han av Nacka tingsrätt bl.a. för den brottslighet som han varit frihetsberövad för under tiden den 7 – 22 decem­ber 2009. På­följ­den bestämdes till rättspsykiatrisk vård med särskild ut­skrivnings­pröv­ning. Do­men har vunnit laga kraft.

Händelsen har varit föremål för prövning hos Riksenheten för polismål. Den 15 juni 2010 lades förundersökningen avseende polisens agerande ned med motiveringen att det inte gått att utreda vem som skäligen kunde miss­tänkas för brott. Den 23 juni 2010 lades förundersök­ningen ned avseende åklaga­rens agerande då gärningen sammantaget fick anses som ringa.

Anspråket

RI har, som det får förstås, begärt ersättning med högsta möjliga belopp för det lidande som frihetsberövandet under tiden den 7 – 22 decem­ber 2009 har orsakat honom. Till stöd för sitt anspråk har RI an­fört att han var berövad friheten oaktat att det inte skedde någon prövning av frihetsberövan­det. Han har även begärt ersättning för ombuds­kostnader med 2 835 kr.

Utredningen

Justitiekanslern har remitterat ärendet till Rikspolisstyrelsen och Åklagar­myndigheten, Riksåklagarens kansli, som har inkommit med yttranden.

Av Rikspolisstyrelsens yttrande framgår bl.a. följande.

Rikspolisstyrelsens bedömning

Rikspolisstyrelsens bedömning

Av 24 kap. 17 § 3 st. rättegångsbalken framgår att om rätten har beslutat om häktning av någon som inte är närvarande vid rätten, skall så snart beslutet har verkställts, anmälan om detta göras hos rätten.

Enligt 29 § förundersökningskungörelsen skall anmälan enligt ovan nämnda paragraf göras hos den domstol som har beslutat om häktning. Anmälan görs av åklagaren. Det åligger po­lismyndigheten att omedelbart underrätta åkla­garen om att ett beslut enligt ovan nämnda paragraf har verkställts.

Staten ska enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) ersätta personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­summelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. Statens skadeståndsansvar för kränkning (li­dande) är enligt 3 kap. 2 § jämfört 2 kap. 3 § skadeståndslagen begränsat till fall där den skadelidande har blivit allvarligt kränkt genom brott som innefattar ett angrepp mot hans eller hennes person, frihet, frid eller ära. Av 1 kap. 1 § skadeståndslagen följer att den la­gens bestämmelser om skadestånd skall tillämpas om inte annat särskilt föreskrivs.

Av 5 § frihetsberövandelagen framgår att den som har varit berövad friheten till följd av beslut vid myndighetsutövning utan att ha rätt till ersättning en­ligt 2 – 4 §§ har rätt till ersätt­ning, om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt.

En fråga är om 5 § frihetsberövandelagen överhuvudtaget kan anses tillämp­lig på RI:s ersättningsanspråk, då inget formellt beslut har fattats om frihetsberövandet.

Frågan om avsaknaden av ett formellt beslut kan föranleda skadeståndsan­svar enligt 5 § frihetsberövandelagen har tidigare varit uppe för bedömning av Justitiekanslern (se t.ex. ärendena 126-99-41 och 3383-05-41). I det sena­re fallet hade en person varit berövad fri­heten efter det att han avgett nöjd­förklaring över en utvisning utan att något formellt beslut om förvar hade fattats. Justitiekanslern konstaterade då att starka rättsäkerhetsskäl talade för att det förhållandet att personen varit berövad friheten utan något formellt beslut borde ut­göra grund för att anse staten skadeståndsskyldig enligt 5 § frihetsberövandelagen. Vidare ansågs innehållet i artikel 5 Europeiska kon­ventionen d. 4 nov. 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (europakonventionen) kräva att bestämmelsen gavs den tolkningen. Justitiekanslern bedömde att 5 § frihetsberövandelagen skulle tillämpas på det viset även om förhållandena i det enskilda fallet skulle vara sådana att det funnits förutsättningar att ta personen i fråga i för­var enligt utlänningslagen.

I aktuellt fall har RI i femton dagar varit berövad friheten utan något formellt beslut. Enligt styrelsens bedömning talar starka rättssäkerhets­skäl för att redan detta förhål­lande bör utgöra grund för att anse staten ska­deståndsskyldig enligt 5 § frihetsberövandela­gen. I enlighet med Justitiekanslerns tidigare praxis anser Rikspolisstyrelsen att bestämmel­sen bör tillämpas på det viset även om förhållandena i det enskilda fallet skulle vara sådana att det funnits förutsättningar för tingsrätten att besluta om fortsatt häktning av RI.

Med hänvisning till det ovan anförda anser Rikspolisstyrelsen att RI är berättigad till skadestånd enligt 5 § frihetsberövandelagen för det lidande som det olagliga frihetsberö­vandet orsakat honom. När det gäller bedömningen av ersättningens storlek tillstyrker sty­relsen att RI beviljas ersättning med ett belopp i enlighet med Justitiekanslers praxis.

Av Åklagarmyndighetens yttrande framgår bl.a. följande.

Bedömning

Bedömning

Efter att RI häktats i sin frånvaro verkställdes häktningsbeslutet den 7 december 2009. Åklagaren och tingsrätten fick först den 22 december 2009 kännedom om att häktningsbe­slutet verkställts. Samma dag beslutade rätten att upphäva häktningsbeslutet och försätta RI på fri fot. Han häktades på nytt den 1 januari 2010 med anledning av ny brottslighet. RI har därefter dömts för den brottslighet han först häktats för till rättspsykiatrisk vård med sär­skild utskrivningsprövning. Rätten beslutade i samband därmed att han skulle kvarbli i häkte.

De bestämmelser i frihetsberövandelagen som närmast skulle kunna ligga till grund för er­sättning till RI är 2 § och 5 §.

RI har numera lagförts för den brottslighet som frihetsberövandet avsåg och gärningarna har bedömts på samma sätt som vid häktningen. Ingen av de förutsättningar för ersättning som anges i 2 § första stycket frihetsberövande­lagen är vid handen. RI bör därför inte anses ha rätt till ersättning enligt 2 § frihetsberövandelagen

Enligt 5 § frihetsberövandelagen krävs, för att RI ska kunna vara berättigad till ersättning enligt den bestämmelsen, att häktningsbeslutet som sådant vilade på felaktiga grunder och att det därför var oriktigt. Det finns inte något som tyder på att häktningsbeslutet vilat på felaktiga grunder. Ersättning bör därför inte heller komma ifråga med stöd av 5 § frihetsbe­rövandelagen.

När det gäller kränkningsersättning krävs, som tidigare sagts, för skadestånds­ansvar enligt skadeståndslagen att brott har begåtts. RI synes inte göra gällande att något brott har begåtts av åklagaren vid handläggningen av ärendet. Frågan om åklagaren agerat brottsligt har tidi­gare varit föremål för prövning vid Riksenheten för polismål. Chefsåklagaren PL be­slutade den 23 juni 2010 att lägga ner förundersökningen då åklagarens gärning fick anses som ringa och därmed inte straffbar. Mot denna bakgrund kan RI inte anses berättigad till ersättning för kränkning enligt skadeståndslagen.

Det verkställda häktningsbeslutet har inte prövats av rätten på föreskrivet sätt. Detta har haft sin grund i att varken åklagare eller domstol underrättats om att RI gripits. Som kammarche­fen har varit inne på är åklagarens del i det inträffade så marginell att det inte bör ha någon betydelse för eventuell skade­ståndsskyldighet.

Sammanfattningsvis avstyrker således Riksåklagaren att RI beviljas ersättning på grund av åklagares handläggning.

RI har beretts tillfälle att lämna synpunkter på Rikspolisstyrel­sens och Åklagarmyndighetens yttranden, men har inte hörts av.

Ersättningsfrågan

Beträffande innehållet i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövan­den och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) kan här hänvisas till de redogörelser som har lämnats av Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndig­he­ten i deras yttranden hit.

I detta fall har RI begärt ersättning för det lidande som det aktu­ella frihetsbe­rövandet har orsakat honom. Av ut­redningen framgår att poli­sen inte underrättade åklagaren om att häktnings­beslutet avseende RI hade verkställts och att en anmä­lan till rät­ten så snart beslutet hade verkställts därför inte gjordes. Detta fick till följd att RI var berövad friheten under tiden den 7 – 22 december 2009 utan att föreskriven prövning av frihetsberövandet kom till stånd vid tings­rätten.

Fråga uppkommer om RI är berättigad till ersättning enligt fri­hetsberövandelagen eller alternativt skadeståndslagen.

RI har dömts för de gär­ningar som ledde till det aktuella frihets­berövandet. Han är därför inte be­rättigad till ersättning med stöd av 2 § fri­hetsbe­rövandelagen. Den fråga som då inställer sig är om RI kan få ersättning med stöd av 5 § frihetsberövandelagen. I den delen gör Justitie­kanslern följande övervägan­den.

Enligt 5 § frihetsberövandelagen har den som varit berövad friheten till följd av beslut vid myndighetsutövning utan att ha rätt till ersättning enligt 2 – 4 §§ rätt till ersättning, om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. Det kan diskuteras om en situation som den nu aktuella omfattas av 5 § fri­hetsberövandelagen eftersom själva beslutet om häktning inte varit oriktigt. I Justitiekanslerns praxis har dock även fall då frihetsberövandet har haft sin grund i underlåtenhet att fatta beslut eller att i vederbörlig ordning verkställa beslut ansetts falla inom tillämpningsområdet för 5 § frihetsberö­vandelagen. Grunden härtill, är som Rikspolisstyrelsen har lyft fram i sitt ytt­rande hit, starka rättsäkerhetsskäl och innehållet i artikel 5 i Europakon­ventionen.  

Av 29 § förundersökningskungörelsen framgår att polismyndigheten ome­delbart ska underrätta åklagaren om att ett beslut enligt 24 kap. 17 § tredje stycket rättegångsbalken (RB) har verkställts. Åklagaren ska därefter an­mäla detta till rätten. Enligt 24 kap. 17 § fjärde stycket RB ska rätten utan dröjsmål hålla för­han­dling i häktningsfrågan. Häktningsförhand­lingen får dock aldrig hållas senare än fyra dygn efter det att häktningsbe­slutet har verk­ställts. I detta fall underlät polisen att anmäla att beslutet om häktning hade verk­ställts. Vidare fick åklagaren indikationer från häktet om att RI var frihetsberövad. Polisens och i någon mån åklagarens handlande ledde således till att han var fri­hetsberövad under tiden den 7 – 22 december 2009 utan att det hölls en häktningsförhandling som föreskrivs enligt 24 kap. 17 § fjärde stycket RB.

Det får alltså anses utrett att frihetsbe­rövan­det har varit oriktigt i den mening som avses i 5 § frihetsberövandela­gen. RI är därför be­rättigad till ersättning för den tid han var frihetsberövad utan laga grund.

Fråga uppkommer därefter om ersättning ska utgå för hela frihetsberövandet eller endast för en del av denna tid. Det är ovisst hur länge frihetsberövandet skulle ha bestått om polisen, såsom borde ha skett, omedelbart hade underät­tat åklagaren. Enligt Justitiekanslerns mening är det rimligt att anta att tings­rätten inom någon eller några dagar vid en häktningsförhandling hade tagit ställning till frågan om fortsatt frihetsberövande. RI bör alltså er­sättas för sexton dagars frihetsberövande med avdrag för två dagar.

Ersättningen bör bestämmas till 12 000 kr vilket motsvarar vad som normalt brukar utgå vid ett frihetsberövande som har varat 14 dagar.

RI har fått bifall till sitt an­språk med stöd av frihetsberövandela­gens bestämmelser. Det saknas därför anled­ning att gå in på frågan om sta­ten är ersättningsskyldig enligt skadeståndsla­gen.

Ombudskostnader

Begärd ersättning för ombudskostnader är skälig och godtas.

Tillsynsfrågan

Det inträffade aktualiserar också Justitiekanslerns tillsynsfunktioner. An­svarsfrågan har redan varit föremål för förundersökning hos Åklagarmyn­digheten, Riksenheten för polismål.

Vidare har det framkommit att Nacka polis­mästardistrikt har vidtagit åtgärder för att utarbeta förbättrade rutiner och informera berörd personal om vem som ska ha skyldighet att underrätta domstol och åklagare om att personer som häk­tats i sin utevaro sedermera har gripits.

Justitiekanslern finner därför inte skäl att vidta någon åtgärd inom ramen för sina tillsynsuppgifter. 

Justitiekanslern vill dock avslutningsvis starkt betona vikten av att frågor som berör den enskildes frihet hanteras med den allra största omsorg av samtliga i dessa frågor involverade befattningshavare inom rättsväsendet.