JK 3289-98-40

I PFF-avtalet regleras de rättsliga frågorna om status för personal m.m. mellan de stater, bl.a. Sverige, som deltar i fredssamarbetet inom ramen för Partnerskap för fred. Detta samarbete omfattar gemensamma övningar för fredsfrämjande verksamhet, insatser på det humanitära området och räddningsinsatser (se prop. 1995/96:37 s. 16). I artikel 1 i PFF-avtalet anges att om inte annat föreskrivs i avtalet och eventuella tilläggsprotokoll med avseende på egna parter, skall alla parterna tillämpa bestämmelserna i avtalet mellan parterna i Nordatlantiska fördraget om status för deras styrkor som upprättades i London den 19 juni 1951, benämnt NATO SOFA, som om alla parter i detta avtal vore parter i NATO SOFA.

Artikel VIII i NATO SOFA innehåller detaljerade bestämmelser för reglering av skadeståndsanspråk när skador uppkommer i samband med att en främmande styrka uppehåller sig i en annat stat (den mottagande staten). I punkterna 1 - 5 i artikel VIII finns bestämmelser om skador under utövning av tjänst. I punkten 6 finns bestämmelser om reglering av ersättningskrav på grund av handlingar utanför tjänsten. Den skadelidande skall enligt punkten 6 framställa sitt krav till den mottagande staten, varvid myndigheterna där skall bedöma rätten till eventuell ersättning enligt det egna landets lagstiftning och upprätta en rapport i ärendet. Därefter skall rapporten översändas till myndigheterna i den sändande staten som avgör om betalning skall ske "ex gratia". Om den skadelidande accepterar erbjudandet om ex-gratia-ersättning skall myndigheterna i den sändande staten betala beloppet och underrätta myndigheterna i den mottagande härom.

I samband med att riksdagen godkände PFF-avtalet genomfördes vissa ändringar i svensk lagstiftning. Därvid infördes bl.a. en ny bestämmelse, 4 §, rörande skadeståndsfrågor i lagen (1994:588) om utbildning för fredsfrämjande verksamhet. Denna bestämmelse har följande lydelse.

Om en utländsk fysisk eller juridisk person som saknar hemvist här i landet, i Sverige medverkar i sådan utbildning för fredsfrämjande verksamhet som avses i denna lag, skall staten i stället för den utländska personen ersätta skada som uppkommer i samband med utbildningen och för vilken den utländska personen annars skulle ha varit skadeståndsskyldig enligt svensk lag. Staten skall dock inte ersätta skada som uppkommer hos en sådan utländsk person.

Av förarbetena till nämnda lagändring (prop. 1995/96:37 s. 58) framgår bl.a. följande. Bestämmelsen ger en skadelidande tredje man möjlighet att i svensk domstol yrka ersättning av den svenska staten för skador som orsakats av en främmande stats styrkor. Genom att bestämmelsen avser skador som uppkommer i samband med utbildningen får den skadelidande möjlighet att begära ersättning även för skador som uppstått under annan tid än under den utländska personens tjänsteutövning. Ett samband med den aktuella utbildningen måste dock föreligga. Var gränsen går kan inte anges i förväg utan för avgöras från fall till fall. Innanför gränsen för bestämmelsens tillämpning faller dock skador som orsakats av den främmande styrkans personal under exempelvis ett studiebesök i anslutning till övningen eller under transport mellan olika övningsplatser. Vidare uttalas i förarbetena (a. prop. s. 41) att skäl att utsträcka svenska statens skadeståndsskyldighet till att även avse skador som vållats utanför tjänsten föreligger inte med hänsyn till den utformning som PFF-avtalets skadeståndsartikel fått.

Enligt förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten skall Justitiekanslern handlägga ersättningsanspråk som grundas på 3 kap. 2 § skadeståndslagen när det är fråga om s.k. beslutsskador. Justitiekanslern handlägger också anspråk som framställs med stöd av vissa andra angivna bestämmelser. Andra anspråk handläggs av den centrala förvaltningsmyndighet inom vars verksamhetsområde skadan inträffat. Om det inte finns någon central förvaltningsmyndighet för en viss verksamhet, handläggs anspråket av Justitiekanslern. I förordningen (1975:1345) med instruktion för justitiekanslern föreskrivs att det åligger Justitiekanslern att under regeringen bevaka statens rätt. I mål som rör statens rätt skall Justitiekanslern, om det inte ankommer på någon annan myndighet, föra eller låta föra statens talan.

Förutom bestämmelsen i 4 § lagen om utbildning för fredsfrämjande verksamhet har det inte införts några regler om rätt till ersättning då skador uppkommit i samband med PFF-övningar. Eftersom Allen B uppenbarligen orsakat skadorna utom tjänsten är den nämnda bestämmelsen uppenbarligen inte tillämplig i detta fall. Jag kan därför inte finna att det inom ramen för Justitiekanslerns uppgifter på skaderegleringsområdet ankommer på mig att handlägga det ärende som överlämnats hit av Försvarsmakten. Inte heller har det utfärdats särskilda föreskrifter som ger Justitiekanslern behörighet att handlägga sådana anspråk som avses i artikel VIII punkten 6 i NATO SOFA.

Amerikas Förenta Stater synes göra gällande att PFF-avtalet är tillämpligt i detta fall och att den svenska staten skall pröva ersättningsanspråket och, om ersättning skall utgå, att den svenska staten skall stå för 25 procent av beloppet. Såvitt jag kan bedöma torde dock avtalet inte vara tillämpligt, eftersom det aktuella flottbesöket inte har samband med någon PFF-övning. För lösandet av tvister mellan parterna (staterna) avseende tolkningen av PFF-avtalet finns bestämmelser i artikel XVI i NATO SOFA och i PFF-avtalets artikel 3. Av dessa artiklar följer att tvister skall lösas genom förhandlingar mellan parterna utan hänvändelse till någon utomstående myndighet. Med hänsyn härtill anser jag att ärendet lämpligen bör överlämnas till Försvarsdepartementet.

Ärendet avslutas här.