JK 3321-98-40

Birgit R är ägare till fastigheten Värmdö Björnö 1:104 i Värmdö kommun. Denna fastighet har tillsammans med 191 andra fastigheter del i samfälligheten Värmdö Björnö S:3, även kallad Bysamfällighet Nr 3 (nedan Bysamfälligheten). Bysamfälligheten består av 16 utmål för vattentäkt. Reglemente för Bysamfälligheten fastställdes den 18 april 1967 av dåvarande Södra Roslags domsagas häradsrätt enligt lagen (1921:299) om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter (bysamfällighetslagen).

Bysamfälligheten ansökte, genom sysslomannen Gunnel B såsom ombud, om betalningsföreläggande på Birgit R och yrkade utfående av årsavgifter jämte kravgift om totalt 200 kr.

Birgit R bestred kravet varvid Kronofogdemyndigheten i Stockholm på Bysamfällighetens begäran överlämnade målet för vidare handläggning till Stockholms tingsrätt. I svaromål bestred Birgit R att Bysamfälligheten var registrerad enligt gällande lag.

I dom den 15 april 1994 förpliktade Stockholms tingsrätt Birgit R att till Bysamfälligheten utge 200 kr samt ersätta Bysamfälligheten dess inkassokostnad med 40 kr och rättegångskostnader med 585 kr.

Birgit R överklagade domen till Svea hovrätt och erlade samtidigt betalning enligt domen till Gunnel B och Bysamfälligheten. I hovrätten uppkom fråga om Bysamfälligheten var ett rättssubjekt som kunde förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter. Bysamfälligheten förelades att styrka sin egenskap av rättssubjekt.

I beslut den 22 november 1994 meddelade hovrätten prövningstillstånd samt undanröjde tingsrättens dom och avvisade den av Bysamfälligheten i målet förda talan.

I sina domskäl anförde hovrätten att Bysamfälligheten alltjämt stod under förvaltning enligt bysamfällighetslagen. Den var därför inte ett rättssubjekt och den saknade behörighet att uppträda som part i målet.

Hovrätten fann vidare att det kunde ifrågasättas om Bysamfälligheten kunde anses vara en kollektivbeteckning på samtliga delägare i bysamfälligheten. Ett visst stöd för att så skulle vara fallet utgjorde 4 § i bysamfällighetens reglemente som gav de valda sysslomännen rätt att föra talan för delägarna vid domstol i angelägenhet som rörde samfälligheten. Eftersom Bysamfällighetens talan riktade sig mot en av delägarna kunde emellertid redan av det skälet Bysamfälligheten inte anses vara en kollektivbeteckning på samtliga delägare i samfälligheten. Bysamfällighetens talan skulle därför avvisas. Beslutet vann laga kraft.

Efter hovrättens beslut försökte Birgit R få tillbaka vad hon betalat enligt tingsrättens dom. Hon ansökte om betalningsföreläggande och yrkade att Bysamfälligheten skulle förpliktas att till henne utge 1 358 kr jämte ränta och kostnader. Som grund för talan anförde hon att hon i enlighet med Stockholms tingsrätts dom erlagt betalning med 825 kr till Bysamfälligheten, att Svea hovrätt undanröjt domen och avvisat Bysamfällighetens talan samt att Bysamfälligheten inte betalat tillbaka de pengar som hon erlagt med anledning av Stockholms tingsrätts dom. Sedan Bysamfälligheten bestritt yrkandena överlämnade Kronofogdemyndigheten målet till Stockholms tingsrätt som i sin tur överlämnade målet till Nacka tingsrätt. I beslut den 30 januari 1996 avvisade Nacka tingsrätt hennes talan eftersom Bysamfälligheten inte var något rättssubjekt och Bysamfälligheten inte heller kunde anses utgöra kollektivbeteckning för samtliga delägare då talan väckts av Birgit R i egenskap av delägare i Bysamfälligheten.

Birgit R ansökte därefter om betalningsföreläggande och yrkade att Gunnel B till henne skulle förpliktas att utge totalt 7 095 kr. Av beloppet hänförde sig 1 595 till vad hon betalat enligt tingsrättens dom och 6 500 kr avsåg skadestånd för psykiskt lidande. Gunnel B bestred betalningsföreläggandet. Målet överlämnades till Nacka tingsrätt.

I dom den 17 oktober 1997 lämnade Nacka tingsrätt käromålet utan bifall. Genom domen förpliktades Birgit R att utge ersättning för Gunnel B:s rättsgångskostnader med 150 kr. Birgit R överklagade domen till Svea hovrätt som inte meddelade prövningstillstånd. Högsta domstolen meddelade inte heller prövningstillstånd till följd varav hovrättens beslut stod fast.

Birgit R har i en skrivelse hit begärt skadestånd av staten med totalt 9 108, varav 2 608 kr avser de kostnader hon drabbades av dels genom betalning enligt Stockholms tingsrätts dom, dels genom de olika domarna och besluten i ärendet samt 6 500 kr för, som det får förstås, psykiskt lidande. Som grund för sitt anspråk gör hon gällande dels att Stockholms tingsrätt felaktigt tagit upp målet mot henne, trots att käranden inte var partsbehörig, dels att rådmannen Rolf L till henne givit den felaktiga upplysningen att hon kunde betala enligt domen, trots att den inte vunnit laga kraft och därefter få tillbaka den erlagda betalningen om hon vann i hovrätten. Felaktigheterna har vållat henne ekonomisk skada.

Stockholms tingsrätt har yttrat sig i ärendet. Yttrandet bifogas detta beslut sombilaga (här utesluten).

Av 11 kap. 2 § rättegångsbalken följer att bl.a. bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning, som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter, kan vara part i rättegång.

Enligt 17 § lagen (1973:1159) om förvaltning av samfälligheter (samfällighetslagen) åtnjuter samfällighetsföreningar rättssubjektivitet efter registrering i samfällighetsregister hos statlig lantmäterimyndighet (jfr 25 och 27 §§).

Före samfällighetslagens ikraftträdande år 1974 gällde för förvaltning av samhälligheter den äldre lagen (1921:299) om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämställda ägor och rättigheter (bysamfällighetslagen). Enligt den lagen kunde förvaltningen anordnas på tre olika sätt. Den enklaste formen var delägarförvaltning. Vidare fanns en möjlighet att få god man förordnad att sköta förvaltningen. Slutligen kunde förvaltning för gemensam räkning anordnas enligt 5 § bysamfällighetslagen, varvid delägarna beslutade om förvaltningen vid sammanträde, medan verkställigheten av besluten ankom på en eller flera sysslomän valda av delägarna. Av förarbetena till samfällighetslagen framgår att en förvaltningsorganisation enligt bysamfällighetslagen inte är ett rättssubjekt (prop. 1973:160 s. 320).

Av 11 kap. 4 § rättegångsbalken (RB) framgår att bevis om att den som i rättegång uppges vara part är behörig därtill inte krävs, om rätten inte finner att sådant bevis bör företes.

Enligt 34 kap. 1 § RB skall rätten självmant beakta förekomsten av rättegångshinder om inte annat är stadgat.

Staten skall enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. Bestämmelsen omfattar bl.a. fall då en myndighet vid myndighetsutövning givit felaktig information eller felaktiga upplysningar. Skadeståndsansvar förutsätter dock att det kan anses utrett att den myndighet mot vilket anspråket riktas har gjort fel eller varit försumlig. Birgit R:s framställda yrkanden får anses grundade på denna bestämmelse.

Vad frågan i detta ärende närmast gäller är vilken skyldighet som åvilar en domstol att självmant undersöka huruvida den som uppträder som part i en rättegång verkligen har behörighet att göra det.

Beträffande omfattningen av rättens skyldighet att undersöka förekomsten av ett tvingande rättegångshinder går det knappast att göra några generella uttalanden. Endast i undantagsfall förekommer det lagstadganden som anger hur långt rättens undersökningsplikt sträcker sig rörande ett sådant rättegångshinder. Ett sådant stadgande är 11 kap. 4 § RB. Utgångspunkten för bestämmelsen är enligt processlagberedningen (se NJA II 1943 s. 123) att de för det processuella förfarandet givna reglerna skall av domstolen iakttas ex officio, om inte annat är föreskrivet eller ligger i sakens natur. Med en sträng tillämpning skulle domaren ha att i varje mål infordra bevisning rörande t.ex. partsbehörigheten. I syfte att öppna en möjlighet till lättnader i domarens skyldigheter föreslog beredningen att bevisning om partsbehörighet, processbehörighet och ställföreträdares behörighet inte skulle fordras med mindre det förekom anledning att någon brist förelåg. Med utgångspunkt härifrån ansåg beredningen att domaren inte borde ålägga t.ex. ombud, som uppträdde för ett aktiebolag, att styrka att detta var registrerat och att den som utfärdat fullmakt var därtill behörig, om det rörde sig om ett känt bolag och en känd firmatecknare för detta.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen delade lagutskottet beredningens uppfattning att det inte kunde anses erforderligt att behörighetshandlingar företeddes i samma utsträckning som tidigare. Samtidigt fann dock utskottet att det ur såväl rättens som partens synvinkel var av vikt att någon tvekan rörande behörigheten inte förelåg; om det efter målets avgörande skulle framkomma att part eller ställföreträdare saknat behörighet, kunde detta föranleda att den meddelade domen undanröjdes på grund av domvilla. Enligt utskottets mening hade den ifrågavarande bestämmelsen fått en alltför kategorisk avfattning i departementsförslaget. Förslaget löd "att bevis ej skulle fordras med mindre särskild anledning förekom". Rätten borde enligt utskottet ha möjlighet att infordra behörighetshandlingar så snart det gällde en part eller ställföreträdare vars behörighet inte var känd för rätten. Utskottet föreslog därför att paragrafen skulle få den lydelse som nu gäller.

I den juridiska litteraturen har Per Olof Ekelöf hävdat att domstolen skall undersöka huruvida det finns något processhinder endast då anledning förekommer därtill. Ekelöf synes anse att rätten till följd därav kan avstå från kontroll beträffande flertalet tvingande processhinder (jfr Rättegång II, 8 uppl. s. 14 f). Per Henrik Lindblom (Processhinder, s. 99 not 1) anser att rättens undersökningsplikt sträcker sig längre än vad som framgår av Ekelöf. Enligt Lindblom bör det göras skillnad mellan det fallet där med tillgänglig utredning beviskraven för avvisning inte är uppfyllt och det fallet där det är uppfyllt. I det förra fallet bör hänsyn tas till bl.a. i vilken mån det intresse den ifrågavarande processförutsättningen är avsedd att skydda kan anses tillräckligt representerat av parterna. När så inte är fallet, t.ex. vid processobehörighet och tredjemansintressen, har domstolen enligt Lindblom större anledning att verka för ytterligare utredning. Om avvisning kan ske på föreliggande material, behöver domstolen enligt Lindblom inte sträcka sig längre än att förelägga käranden om att komplettera sin utredning.

I anledning av ett förslag till ändring av förutvarande lagsökningslagen, innebärande en ytterligare uppmjukning av kraven på bevisning om parts- och processbehörighet m.m. såvitt gällde summarisk process, anförde departementschefen i prop. 1981/82:134 s. 16 såsom sin uppfattning angående innebörden av den nu behandlade bestämmelsen att man i regel bör kunna utgå från att sökandens uppgifter om "borgenärens" identitet är riktiga. Sådana uppgifter borde därför enligt departementschefen godtas om det inte i det enskilda fallet fanns anledning att kontrollera dem. Han uttryckte samtidigt den uppfattningen att det som skäl för en sådan kontroll inte borde krävas några särskilda omständigheter som rätten har att redovisa. Uttalandena gjordes utan anknytning till att någon lagbestämmelse ändrades.

I det nu aktuella ärendet har, såvitt framgår av akten, hos tingsrätten en betydande del av processen handlat om huruvida Bysamfälligheten var registrerad eller inte. Frågan om Bysamfälligheten också hade rättssubjektivitet var över huvud taget inte uppe till prövning.

Jag kan konstatera att de bestämmelser som rör en samfällighets rättssubjektivitet enligt bysamfällighetslagen inte varit helt okomplicerade. Staten är dock ansvarig även för att mer invecklade system fungerar på avsett sätt. Jag anser således att Stockholms tingsrätt begått ett fel när den inte närmare undersökt huruvida Bysamfälligheten hade rättssubjektivitet och sålunda kunde vara part i rättegång. Felet är sådant att skadeståndsskyldighet uppkommit för staten.

Nästa fråga som inställer sig är om Birgit R på grund av tingsrättens fel drabbats av skada. Hon har i denna del gjort gällande att hon från rådmannen L fått en upplysning om att hon kunde fullgöra förpliktelsen enligt tingsrättens dom trots att den inte vunnit laga kraft och att hon därefter hade rätt att återfå ersättningen om hon vann framgång med sitt överklagande till hovrätten.

Rådmannen L har i sitt yttrande uppgivit sig inte kunnat minnas att han skulle ha uttryckt sig på detta sätt, och jag anser således inte visat att så varit fallet. Den skada som Birgit R drabbats av genom att hon betalat enligt den icke lagakraftvunna domen dvs. 825 kr får således anses självförvållad. De senare processerna och de kostnader hon åsamkats där är även de föranledda av hennes försök att återfå det belopp hon betalade enligt domen. Någon ersättning härför kan därför inte utgå.

Däremot anser jag att hon har rätt att erhålla ersättning för de egna utgifterna hon hade i samband med rättegången vid Stockholms tingsrätt med totalt 413 kr, varav 350 kr avser erlagd avgift till lantmäteriet och 63 kr avser porto m.m.

Birgit R har vidare begärt ersättning för psykiskt lidande. För att sådan ersättning skall utgå krävs att ett brott har blivit begånget. Jag kan av utredningen inte finna att så är fallet.

Ärendet avslutas.