med förslag till ändring i lagsökningslagen m.m.;beslutad den 4 mars 1982.
Regeringens proposition
1981/82: 134
med förslag till ändring i lagsökningslagen m.m.;
beslutad den 4 mars 1982.
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
På regeringens vägnar
THORBJÖRN FÄLLDIN
CARL AXEL PETRI
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till en begränsad reform i syfte att rationalisera den summariska processen. Reformen tar sikte på att minska problemen i tingsrätternas verksamhet när det gäller handläggningen av
mål om lagsökning och betalningsföreläggande. Avsikten är bl.a. att söka
komma till rätta med bristfälliga ansökningar, med de svårigheter som föreligger i samband med delgivningsförfarandet och med problemen att avsluta mål i de fall gäldenären inte har kunnat anträffas för delgivning.
Det föreslås således att borgenären får ett ökat ansvar för de uppgifter
som behövs för delgivning av en ansökan med gäldenären samt att avvisning skall kunna ske om borgenären inte följer ett föreläggande att komplettera ansökningen med erforderliga uppgifter. Vidare föreslås att s.k.
spikning (fästande av handlingarna på gäldenärens dörr) får användas som
delgivningsform även i mål om betalningsföreläggande. I de fall hinder
föreligger för delgivning får rätten möjlighet att avvisa ansökningen. Avvisning skall också kunna ske i de fall delgivning inte är utesluten men
fortsatta försök bedöms bli särskilt kostsamma och tidskrävande och borgenären inte är villig att själv ombesörja delgivning. |
En särskild tolkningsregel föreslås i fråga om ofullständiga ränteyrkanden. Vidare begränsas rättens skyldighet att självmant pröva sin behörighet samt skyldigheten för ingivare att förete fullmakt.
De nya bestämmelserna föresläs träda i kraft den 1 juli 1982.
1 Riksdagen 19811/82. I saml. Nr 134
1 Förslag till
Lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808)
Härigenom föreskrivs i fråga om lagsökningslagen (1946: 808)
dels att 2,5, 19, 24, 31 och 34 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 31 a—c $$, av nedan
angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen tydelse
28!
Lagsökning skall göras skriftli- Lagsökning skall göras skriftli-
gen hos allmän underrätt. Ansök- gen hos allmän underrätt. Ansök-
ningen skall innehålla uppgift om ningen skall innehålla uppgift om borgenärens namn, personnummer, borgenärens namn. personnummer,
yrke, hemvist, postadress och tele- yrke, hemvist, postadress och telefonnummer samt gäldenärens namn fonnummer samt gäldenärens namn
och, där så kan ske, dennes person- och postadress. Om det behövs för
nummer, Yrke, hemvist, postadress delgivning med gäldenären, skall
och telefonnummer, så ock ford- uppgift även lämnas om annan adringens belopp och den ränta som ress där han kan anträffas samt
fordras. Borgenären angive ock de hans personnummer. Saknar gälomständigheter som betinga rät- denären känd adress, skall uppgift
tens behörighet, om denna ej fram- lämnas om den utredning som
går av vad eljest anföres. Vid an- gjorts för att fastställa detta. Visökningen skall fogas styrkt av- dare bör anges gäldenärens yrke,
skrift av handling varå fordringen hemvist, telefonnummer och andra grundas och, då betalning enligt I $ omständigheter som är av betydelandra stycket sökes ur fast egen- se för delgivning. Dessutom skall
dom, skepp eller skeppsbygge. av anges fordringens belopp och den handling varigenom panträtt i egen- ränta som fordras. Borgenären domen upplåtits. skall också ange de omständigheter
som betingar rättens behörighet,
om denna inte framgår av vad som
annars anförs. Vid ansökningen
skall fogas styrkt avskrift av den
handling varpå fordringen grundas
och, då betalning enligt I $ andra stycket söks ur fast egendom,
skepp eller skeppsbygge, av den
handling varigenom pantrält i cgen-
domen upplåtits. Ansökningen skall jämte avskrift Ansökningen skall jämte avskrift
som angives 1 första stycket avläm- som anges I första stycket inges i
has i två exemplar och vara egen- två exemplar och vara egenhändigt
händigt undertecknad av borge- undertecknad av borgenären eller nären eller hans ombud. Är endast hans ombud. Är endast ett exemett exemplar ingivet, ombesörje rät- plar ingivet, skull rätten mot företen mot sradgad avgift erforderlig skriven avgift ombesörja erforderlig
avskrift, och gälle den i målet lika avskrift. Denna gäller i målet lika
med huvudskrift. med originalet.
! Senaste lydelse 1973: 1074 (jfr 1975:912).
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
5§
Det exemplar av ansökningen Det exemplar av ansökningen varå enligt 4 § föreläggandet teck- där föreläggandet enligt 4 § har nats skall jämte fordringshand- tecknats skall jämte avskrift av
lingen delgivas gäldenären på sätt fordringshandlingen delges gälde-
om stämning i tvistemål är stadgat. nären på der sätt som är föreskrivet
om stämning i tvistemål. Skull bor-
genären ombesörja delgivningen,
tillämpas 32 kap. 2§ rättegångs-
balken.
19.8¶Ansökning om betalningsföreläg- Ansökning om betalningsföreläg-
gande skall göras skriftligen eller gande skall göras skriftligen celler
muntligen hos allmän underrätt. muntligen hos allmän underrätt.
Ansökningen skall innehålla uppgift Ansökningen skall innehålla uppgift
om borgenärens namn. personnum- om borgenärens namn, personnummer, yrke, hemvist, postadress och mer, yrke. hemvist, postadress och
telefonnummer samt gäldenärens telefonnummer samt gäldenärens namn och. där så kan ske, dennes namn och postadress. Om det be-
personnummer. yrke, hemvist, hövs för delgivning med gälde-
postadress och telefonnummer, så nären, skall uppgift även lämnas ock fordringens belopp och den om annan adress där han kan anränta som fordras. Borgenären an- träffas samt hans personnummer.
give tillika i ansökningen eller i räk- Saknar gäldenären känd udress, ning som åberopas tydligt och full- skall uppgift lämnas om den utred-
ständigt i grunden för fordringen ning som gjorts för att fastställa och tiden för dess tillkomst samt de detta. Vidare bör anges gäldenä-
omständigheter som betinga rät- rens yrke, hemvist, telefonnummer
tens behörighet, om denna ej fram- och andra omständigheter som är går av vad eljest anföres. av betydelse för delgivning. Dess-
utom skall anges fordringens be-
lopp och den ränta som fordras.
Borgenären skall i ansökningen el-
ler i räkning som åberopas också
tydligt och fullständigt ange grun-
den för fordringen och tiden för
dess tillkomst samt de omständig-
heter som betingar rättens behörig-
het. om denna inte framgår av vad
som annars anförs.
Ansökning som göres skriftligen Ansökning som görs skriftligen
skall avlämnas i två exemplar och skall avlämnas i två exemplar och
vara egenhändigt undertecknad av vara egenhändigt undertecknad av borgenären eller hans ombud. Är borgenären eller hans ombud. Är endast ett exemplar ingivet, besörje endast ett exemplar ingivet, skall
rätten mot srudgad avgift erforder- rätten mot föreskriven avgift ombelig avskrift, och gälle den i målet sörja erforderlig avskrift. Denna
? Senaste lydelse 1978: 773.
3 Senaste lydelse 1973: 241.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Ivdelse
lika med huvudskritt. Göres ansök- gäller i målet lika med originalet. ning muntligen, skall genom rättens Görs ansökning muntligen, skall geförsorg mot stadgad avgift upp- nom rättens försorg mot föreskriteckning därav ske i två exemplar: ven avgift uppteckning därav ske i
borgenären eller hans ombud skall två exemplar. Borgeniären eller med sin underskrift vitsorda att hans ombud skall med sin under-
uppteckningen är riktig. Uppteck- skrift nyga att uppteckningen är ningen gälle sedan som huvud- riktig. Uppteckningen gäller sedan skrift. som original.
Räkning som åberopas skall ingvi- Räkning som åberopas skall
vas i två exemplar: är räkningen inges i två exemplar. Är räkningen
ingiven i allenast ett exemplar skall ingiven I endast ett exemplar, skall
mot stadgad avgift avskrift därav rätten MOt föreskriven avgift ombebesörjas av rätten. sörja erforderlig avskrift.
24 8"
Om delgivning med gäldenären Om delgivning med gäldenären av ansökningshandlingarna jämte av ansökningshandlingarna jämte föreläggande som avses i 22 eller föreläggande som avses i 22 eller 23 8 äge vad i 5 § är stadgat mot- 23 8 tillämpas vad som är föreskrisvarande tillämpning. Ej må del- vet i 58. Delgivning får inte ske givning äga rum utom riket och ej utom riket och ej heller genom kunheller enligt 15 § delgivningslagen görelse enligt 15 § delgivningslagen
(1970: 428). (1970: 428).
318 Om laga domstol i mål om lag- Om laga domstol i mål om lag-
sökning eller betalningsföreläggan- sökning eller betalningsföreläggande gäller vad som är föreskrivet om de gäller vad som är föreskrivet om tvistemål. Arrende-, hyres- och tvistemål. Arrende-. hyres- och bostadsrättstvister skall dock tas bostadsrättstvister skall dock tas upp av tingsrätten i den ort där fas- upp av tingsrätten i den ort där fastigheten finns. Rätten prövar själv- tigheten finns. Rätten prövar självmant sin behörighet. Borgenärs mant sin behörighet. Borgenärens uppgift om de omständigheter som uppgift om de omständigheter som betingar rättens behörighet skall ta- betingar rättens behörighet skall gus för god, om anledning ej före- godtas, om det inte kan antas att kommer att den är oriktig. den är oriktig. Har ansökningen
upptagits, skall rätten ej på nytt
pröva sin behörighet, såvida inte
gäldeniären begär det eller fråga
uppkommer om tillämpning av 10
kap. 17 § rättegångsbalken.
3us
Fullmakt för ombud behöver inte
Jföretes, såvida inte rätten anser utt
det bör ske eller ombudet begär att
målet skall hänskjutas till rätte-
Ia 2
gång. + Senaste lydelse 1970: 446. "Senaste lydelse 1981: 848.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
31b§
Yrkar borgenären ränta men framgår det ej av ansökningshand-
lingarna från vilken tidpunkt räntan
yrkas, skall yrkandet unses gälla
ränta från den dag ansökningen
delgivits gäldenären.
31le$ Uppfyller en ansökan om lag-
sökning eller betalningsföreläggande inte föreskrifterna i 2 eller 19 §. skall borgenären föreläggas utt komplettera ansökningen. om inte bristen bedöms vara av ringa betydelse för det fortsatta förfarandet. Följer borgenären inte föreläggandet, får ansökningen avvisas.
Rätten får också avvisa ansök-
ningen, om det framgår äv vud som förekommit i samband med försök till delgivning med gäldenären utt hinder för delgivning föreligger.
Framgår det ej att hinder för delgivning med gäldenären föreligger men har delgivning ändå inte kun-
nat ske, skall rätten pröva om försöken till delgivning skall fortsättas eller om borgenären skall erbjudas att själv ombesörja delgivningen. Hänsyn skall därvid tas till det arbete och den kostnad som dittills har lagts ned på delgivningen, utsikterna till att fortsatta försök kan leda till resultat samt omständigheterna i övrigt. Antar borgenären inte erbjudandet att själv ombesörja delgivning, skall ansökningen avvisas.
34 §?
Talan mot rättens beslut varige- Talan mot rättens beslut varigenom ansökning enligt 3 eller 21 § nom en ansökan har avvisats eller
avvisats skall föras genom besvär i förklarats förfallen skall föras gehovrätten. nom besvär i hovrätten.
" Senaste lydelse 1954: 435.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Har i lagsökningsmål borgenärs talan bifallits eller i mål om betalningsföreläggande å ansökningen tecknats bevis att utmätning må äga rum, äge
gäldenären att hos rätten söka återvinning. Mot utslag i lagsökningsmål i
andra fall skall talan föras genom besvär I hovrätten.
Angående klagan över beslut som rätten meddelat under målets handläggning äge vad för tvistemål är stadgat motsvarande tillämpning. Ej må klagan föras över beslut varigenom mål hänskjutits till rättegång.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982. Bestämmelsen i 31 b § tillämpas
dock inte i fråga om mål som har anhängiggjonrs före ikraftträdandet.
2 Förslag till
Lag om ändring i handräckningslagen (1981: 847)
Härigenom föreskrivs att 2 och 3 §§ handräckningslagen (1981: 847) skall
ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
28 Ansökan om handräckning skall göras skriftligen. Beträffande laga domstol gäller vad som är föreskrivet om tvistemål. Arrende-, hyres- och bostadsrättstvister skall dock tas upp av tingsrätten:i den ort där fastigheten finns.
Rätten prövar självmant sin be- Rätten prövar självmant sin behörighet. Sökandens uppgift om de = hörighet. Sökandens uppgift om de omständigheter som betingar rät- - omständigheter som betingar rättens behörighet skall godtas, om tens behörighet skall godtas, om det inte kan antas att den är oriktig, — det inte kan antas att den är oriktig.
Har ansökningen upptugits, skall
rätten ej på nytt pröva sin behörig-
het, såvida inte gäldenären begär
det eller fråga uppkommer om
tillämpning av 10 kap. 17 § rätte-
gångsbulken.
38 Sökanden skall i ansökningen ange sitt yrkande och de omständigheter på vilka yrkandet grundas. Han skall lämna uppgift om de omständigheter som betingar rättens behörighet. om inte denna framgår av vad som anförs i Övrigt.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
Ansökningen skall vara åtföljd av de skriftliga bevis och andra handlingar som sökanden vill åberopa. Berättelse som någon har lämnat skriftligen i anledning av handräckningsmålet (vittnesintyg) får åberopas som bevis i målet.
Fullmakt för ombud behöver inte
företes, såvida inte rätten anser att
det bör ske.
Denna lag träder i kraft den I juli 1982.
Utdrag
JUSTITITEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1982-02-24
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson. Elmstedt, Tillander, Ahrland. Molin
Föredragande: statsrådet Petri
Lagrådsremiss om ändring i lagsökningslagen m.m.
1 Inledning
Inom justitiedepartementet har upprättas en promemoria (Ds Ju 1981:11) Rationellare summarisk betalningsprocess. I promemorian föreslås olika
åtgärder i syfte att rationalisera handläggningen av lagsökningsmål (L-mål)
och mål om betalningsföreläggande (Bf-mål). Promemorian har remissbehandlats.
Promemorian — som också innehåller en redogörelse för gällande rätt och de rutiner som f.n. tillämpas vid handläggning av L-mäl och Bf-mål —
bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I. En förteckning över
remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas
till protokollet som bilaga 2.
2¶Allmän motivering
2.1 Allmänna synpunkter
Den summariska betalningsprocessen regleras i lagsökningslagen (1946:808, LL). Lagsökning förutsätter att fordringen grundar sig på ett skriftligt fordringsbevis. Den vanligaste typen av sådana bevis är hyreskontrakt. Andra typer av skriftliga fordringsbevis är 1.ex. skuldebrev,
leasingavtal, avbetalningskontrakt samt växel och check. Betalningsföreläggande används för fordringar som inte grundar sig på skriftliga fordringsbevis. Betalningsföreläggande får dock inte användas för fordran på skadestånd.
Ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande skall i princip göras
hos tingsrätten i den ort där gäldenären har sitt hemvist. Förfarandet är
skriftligt. L- och Bf- mål handläggs i praktiken till övervägande del av tingsnotarier med hjälp av domstolsbiträden. Avgörandet i L- mål betecknas utslag. I Bf-mål utfärdas ett s.k. slutbevis vilket utgör bevis om att utmätning får ske hos gäldenären för fordringsbelopp, ränta och kostnader som har tagits upp i beviset.
Tanken bakom den summariska betalningsprocessen är att den snabbt. enkelt och billigt skall leda fram till ett verkställbart avgörande. Som framhålls i departementspromemorian har många tingsrätter i dag svårt att
leva upp till dessa krav. Detta är mest påtagligt vid de största tingsrätterna
där mälbalanserna nu är betydande. Tendensen är emeilertid densamma
vid många mindre tingsrätter.
I promemorian anges flera orsaker till denna utveckling. Tingsrätterna har under senare är fått ta emot en kraftig ökning av Bf-mål samtidigt som hanteringen av målen blivit avsevärt tyngre. Delgivningssvårigheterna har ökat och delgivningsresultatet har blivit allt sämre, vilket medfört ett
betydande merarbete för både tingsrätterna och anlitade delgivningsorgan.
Granskningen av ansökningarna har också blivit mer tidskrävande. Många ansökningar — även sådana som framställs och ges in av ingivare som yrkesmässigt ägnar sig åt inkassoverksamhet, t.ex. inkassobyråer — är oklara eller ofullständiga och måste kompletteras vilket medför ett betydande merarbete för tingsrätterna och längre handläggningstider.
I promemorian framhålls vidare att för de största tingsrätterna redan
mängden av pågående mål leder till svårigheter att hantera och överblicka
aktmaterialet och att bevaka utsatta frister för Komplettering av ofullständiga ansökningar och för lämnade delgivningsuppdrag. Också 1 mindre tingsrätter har målökningen lett till en påtagligt ökad
arbetsbelastning för den personal som är avdelad för den summariska processen. Härigenom ökar riskerna för fel i handläggningen. Handlägg-
ningstiderna är på de flesta håll för långa.
I promemorian nämns att många tingsrätter har försökt att minska problemen i handläggningen genom att anskaffa nya hjälpmedel såsom stäm-
plar och blanketter samt genom att avveckla vissa arbetsmoment som visserligen har ansetts gagna rättssäkerheten men som inte är föreskrivna i
de författningar som reglerar verksamheten. Vidare har värdefulla kontakter för utbyte av erfarenheter och tips om rationaliseringsmöjligheter i arbetet tagits i samband med domstolsverkets blankettverksamhet och de kurser om summarisk process som domstolsverket fortlöpande anordnar för domstolsbiträden.
I promemorian ges ytterligare exempel på — i vissa fall långtgående — rationaliseringsåtgärder som några av de större tingsrätterna har ansett sig tvungna att tillgripa.
Problemen i handläggningen av L- och Bf-mål har även uppmärksammats av justiticombudsmannen (JO) Anders Wigelius i samband med en
inspektion hösten 1980 av verksamheten i Stockholms tingsrätt. Hithöran-
de frågor har vidare berörts i en promemoria angående arbetssituationen vid de allmänna domstolarna som har upprättats inom Sveriges domareförbund och överlämnats till justitiedepartementet. Problemen har även dis-
kuterats vid sammanträffanden mellan representanter för departementet
och Stockholms tingsrätt.
I domstolsverkets regi bedrivs f.n. försöksverksamhet vid Göteborgs tingsrätt i syfte att undersöka möjligheterna att rationalisera handläggning-
en i Bf-mål med hjälp av utrustning för automatisk databehandling. Enligt planerna för projektet skall motsvarande utrustning anskaffas till Stock-
holms tingsrätt, om den pågående försöksverksamheten slår väl ut.
Frågan hur den summariska processen bör vara utformad utreds f.n. av rättegångsutredningen (Ju 1977:06) i samband med utredningens översyn av främst underrättsförfarandet i syfte att rationalisera och effektivisera
detta (se Dir 1977:06). Enligt vad utredningen under hand har upplyst överväger den att föreslå relativt långtgående förändringar i den summa-
riska processformen. Utredningen avser att överlämna sitt betänkande
under första halvåret 1982. I promemorian framhålls att omedelbara åtgärder måste vidtas för att förbättra situationen vid domstolarna och åter få den summariska proces-
sen att fungera som en snabb, enkel och billig processform. Det framhålls
vidare att eftersom det i dagens statsfinansiella läge inte är möjligt att i
någon nämnvärd utsträckning lösa problemen genom tillskott av personal måste man i stället sträva efter att förenkla verksamheten och, med bibehållande av den grundläggande rättssäkerheten, sortera bort sådana arbetsmoment som utan större olägenhet kan undvaras.
Vad gäller rättegångsutredningens pågående översyn av den summariska processen görs i promemorian den bedömningen att läget hos tings-
rätterna är sådant att åtgärder beträffande den summariska betalnings-
processen inte kan anstå i avvaktan på resultatet av utredningens arbete. Det framhålls emellertid att. det är angeläget att rättegångsutredningens översyn inte föregrips och att de åtgärder som nu är aktuella inte bör avse de grundläggande principerna för processen. En reform bör vidare koncentreras på åtgärder som kan vidtas utan alltför stor tidsutdräkt.
I departementspromemorian föreslås att det nu aktuella reformarbetet inriktas på att komma till rätta med brister eller oklarheter i ansökningarna samt svårigheter i samband med delgivning och med att avsluta målen när delgivning trots försök inte kan genomföras. I promemorian läggs fram flera förslag med den inriktningen.
I promemorian behandlas även frågan om delegation till domstolsbiträ-
den av domargöromål i Bf-mål. Det föreslås att det nuvarande kravet i LL på lagfarenhet avskaffas och att regeringen får bestämma i vilken utsträck-
ning Bf-mål får handläggas av tjänstemän som inte är lagfarna. Det föreslås vidare att ett genomförande av delegation i Bf-mål skall föregås av en
försöksverksamhet.
Promemorian har fått ett övervägande positivt mottagande hos remissinstanserna. Så gott som samtliga remissinstanser bekräftar den bedömning av svårigheterna i verksamheten som har gjorts i promemorian. Man understryker också angelägenheten av att skyndsamma åtgärder vidtas för att förbättra situationen. De flesta remissinstanserna ställer sig positiva till såväl inriktningen av den föreslagna reformen som de lösningar som förordas i promemorian. Många remissinstanser för även fram egna förslag till åtgärder i syfte att ytterligare förenkla handläggningen av L- och Bf-mål. Flera remissinstanser ställer sig dock tveksamma till eller avstyrker försla-
get om delegation till domstolsbiträden av domargöromål i Bf- mål.
För min del vill jag till en början understryka vikten av att den summariska betalningsprocessen fungerar på ett tillfredsställande sätt. Den summariska processen är en i förhållande till den vanliga tvistemålsprocessen
mycket billig processform för såväl parterna som samhället. Starka pro-
cessekonomiska skäl talar således för att den summariska processformen används i så stor utsträckning som möjligt. Att borgenärer har möjlighet att
snabbt och till en måttlig kostnad få en exekutionstitel mot försumliga
gäldenärer medverkar också till att upprätthålla en god betalningsmoral, vilket kommer hela samhället till godo.
Som framgår av departementspromemorian och som även bekräftas av remissinstanserna har den kraftiga ökningen av antalet Bf-mål under de senaste åren medfört betydande svårigheter vid handläggningen i framför allt de större tingsrätterna. Samma tendens kan emellertid skönjas också i de medelstora tingsrätterna.
De nuvarande förhållandena är enligt min mening inte godtagbara. Jag
ansluter mig, mot bakgrund av vad jag nyss har sagt om betydelsen av en väl fungerande summarisk betalningsprocess, till uppfattningen att åtgär-
der måste vidtas för att förbättra förhållandena. I likhet med de flesta
remissinstanserna anser jag att de förslag som läggs fram i promemorian i allt väsentligt kan läggas till grund för en begränsad reform av den summariska betalningsprocessen.
Som framgår av promemorian hänför sig de nuvarande svårigheterna i
verksamheten bl.a. till bristfälligheter i ansökningarna. Det är nödvändigt
att borgenärerna här får ta ett större ansvar än hittills. Det bör i första hand ankomma på borgenärerna att tillhandahålla sådana uppgifter om gälde-
nären att denne kan delges. Endast i de fall borgenären inte kan få fram
dessa uppgifter bör domstolarna vara skyldiga att ta på sig det många gånger avsevärda arbete som är förenat med adressforskning. Ett ökat
krav på borgenärerna när det gäller att tillhandahålla olika uppgifter kan
också på sikt medföra en noggrannare kontroll av gäldenärens identitet och bostadsförhållanden m.m. i samband med kreditgivning, vilket jag anser
vara värdefullt i flera avseenden.
I linje med vad jag har sagt nu ligger också att borgenären i princip bör ta
konsekvenserna av att gäldenären inte kan delges eller att delgivning kan ske endast till höga kostnader.
I detta sammanhang vill jag nämna att jag inom kort ämnar föreslå regeringen att underställa riksdagen ett förslag till ändringar i sekretessla-
gen (1980:100) bl.a. I syfte att underlätta för inkassoföretag och enskilda i
allmänhet att få tillgång till adressuppgifter hos postverket.
Jag delar den av flertalet remissinstanser framförda uppfattningen att det är angeläget att de mest påtagliga svårigheterna i verksamheten avhjälps
snarast. Man bör därför inte dröja med att genomföra de föreslagna åtgär-
derna i avvaktan på resultatet av rättegångsutredningens arbete. En del av förslagen berör visserligen direkt frågor som kommer att behandlas i det betänkande av utredningen som väntas inom kort. Enligt min mening bör man emellertid inte av det skälet avstå från att nu genomföra förslagen. De
olägenheter som kan uppstå till följd av att reglerna för den summariska processen kan komma att ändras med förhållandevis kort tidsmellanrum
får accepteras.
Med anledning av de synpunkter som har förts fram från en av remissinstanserna vill jag framhålla att det inte är möjligt att inom ramen för den begränsade reform som jag nu förordar beakta intresset av motsvarande ändringar i reglerna för den vanliga tvistemålsprocessen.
Frågan om delegation till domstolsbiträden av domargöromål i Bf-mäl
kommer jag att behandla närmare i det följande. Jag vill emellertid redan nu nämna att jag är positivt inställd till en sådan ordning i och för sig men att jag anser att ett genomförande av förslaget bl.a. av utbildningsskäl bör anstå till dess den summariska processen har fått en mera slutgiltig utformning.
Riksdagen har nyligen antagit en ny handräckningslag (prop. [980/81:88, LU 25, rskr 352, SFS 1981:847) vilken trädde i kraft den 1 januari 1982. I promemorian föreslås att en del av de föreslagna ändringarna i LIL bör
genomföras även beträffande handräckningsmålen. Jag återkommer till
den frågan i det följande.
2.2 Domstolens prövning av sin behörighet
Departementsförslaget: Rättens prövning av sin behörighet att handlägga L- och Bf-mål begränsas till målets inledningsskede. Prövning inom
ramen för den tvingande forumregleringen i 10 kap. 17 § rättegångsbalken
(RB) skall dock göras också efter det inledande processkedet. Om gäldenären gör foruminvändning, skall invändningen alltid prövas. Motsvarande
ordning införs för handräckningsmålen. |
Departementspromemorian: Överensstämmer med departementsförslaget (se promemorian s. 13—16, 75 och 86—87).
Remissinstanserna: En majoritet tillstyrker promemorieförslaget. Flera
remissinstanser framhåller att forumfrågan måste anses sakna betydelse
för gäldenären så länge förfarandet är skriftligt. Man framhåller också att det bara är ett mycket begränsat antal mål som hänskjuts till rättegång och
att gäldenären har möjlighet att göra foruminvändning. Några remissinstanser vill gå ännu längre och föreslår att cen foruminvändning från gäldenären skall beaktas endast om målet hänskjuts till rättegång. Det föreslås vidare att en ansökan som har givits in till fel domstol inte skall avvisas
utan att målet i stället skall överlämnas till en behörig domstol för fortsatt
handläggning.
Skäl för departementsförslaget: Enligt 31 §& LL gäller beträffande både L- och Bf-mål att forumreglerna för tvistemål skall tillämpas. Rätten skall självmant pröva sin behörighet och prövningen skall ske på grundval av borgenärens uppgift om de omständigheter som betingar rättens behörighet. En sådan uppgift skall godtas, om det inte finns anledning att anta att den är oriktig. Med få undantag är det forumregeln i 10 kap. I & RB. enligt vilken behörig tingsrätt är rätten i den ort där svaranden har sitt hemvist.
som skall tillämpas i de mål där gäldenären är fysisk person. Om gäldenären är en juridisk person, t.ex. ett bolag eller en förening, gäller som
hemvist den ort där styrelsen har sitt säte eller, under vissa förutsättning-
ar, den ort där förvaltningen äger rum. Avgörande för forumbedömningen är enligt 10 kap, 15 & RB förhållandena när stämning delges svaranden. Tillämpat på summarisk process
innebär detta att det är gäldenärens hemvist när rättens föreläggande i
målet delges som avgör om rätten är behörig att handlägga målet. Rätten skall självmant pröva sin behörighet innan målet tas upp och därefter, så
snart det finns anledning till det, ompröva sitt inledande ställningstagande fram till dess att delgivning har skett med gäldenären. Om rätten då finner att den inte är behörig att handlägga målet, skall den avvisa borgenärens ansökan.
Bakom hemvistregeln finns grundtanken att gäldenären inte i onödan skall utsättas för kostnader och olägenhet, t.ex. för resa till en avlägsen domstolsort för att delta i en förhandling. Som flera remissinstanser har påpekat måste emellertid forumfrägan i allmänhet anges sakna betydelse
för gäldenären så länge förfarandet är skriftligt. Domstolsorten får betydelse för gäldenären först om målet efter hän-
skjutande eller ansökan om återvinning skall handläggas i vanlig rättegång till vilken gäldenären måste inställa sig antingen personligen celler genom ombud. Målet tas då upp av den tingsrätt som har utfärdat exekutionstiteln även om detta medför långa resor för parterna. Som sägs i promemorian är
det emellertid bara en ringa andel av L- och Bf-målen som går till tvistemålsbehandling.
Jag anser att praktiska skäl talar för att man nu överger den nuvarande ordningen. Avgörande för forumfrågan, om foruminvändning inte görs, bör alltså vara de omständigheter som är kända när ansökan görs, inte när
ansökan delges gäldenären. Detta har betydelse framför allt i de fall då det i samband med delgivning visar sig att rätten i själva verket inte är behörig.
Under remissbehandlingen har förts fram mera långtgående förslag till hur problemet bör lösas. När det gäller den principiella skyldigheten för
rätten att självmant pröva sin behörighet anser jag inte att denna skyldighet
bör avskaffas utan närmare utredning om vilka effekter en sådan lösning
skulle få på fördelningen av målen mellan domstolarna. Frågan bör lämpligen prövas i samband med beredningen av rättegångsutredningens kommande betänkande. Detsamma gäller frågan om begränsning av gäldenärens möjligheter att i den summariska processen framställa foruminvändning och möjligheterna för domstol att överlämna mål till en annan domstol
när den själv inte är behörig att handlägga målet på grund av forumreglerna. Sammanfattningsvis anser jag att den lösning som föreslås i promemo-
gits i promemorian bör en motsvarande ordning genomföras beträffande
handräckningsmålen.
2.3 Kontrollen av parternas och ombudens behörighet
Depaurtementsförsluget: Kravet på företeende av fullmakt för ombud
begränsas. Motsvarande ordning införs för handräckningsmålen.
Promemorieförslaget: Överensstämmer i huvudsak med departementsförslaget (se s. 16—25, 75—76 och 87). Remissinstanserna: Så gott som alla tillstyrker promemorieförslaget. Några anser dock att rätten skall kunna infordra behörighetshandlingar i större utsträckning än vad som föreslås i promemorian. Skäl för departementsförslaget: I LL finns inga regler om skyldighet för parterna eller deras ombud att styrka sin behörighet att föra talan som ställföreträdare för en juridisk person resp. som ombud för en part. I stället gäller RB:s regler i dessa avseenden. Beträffande ombud finns bestämmelser i 12 kap. RB. Enligt dessa skall skriftlig fullmakt företes i huvudskrift när ombudet första gången för talan i . målet vid rätten. Sker inte det. skall rätten ge ombudet tid att förete fullmakten. En fullmakt skall innehålla ombudets namn. :Ett ombud får sätta annan i sitt ställe, om parten har gett lov till det. Den som uppträder som ombud svarar för att han har erforderlig behörighet. Kapitlet innehål-
ler också bestämmelser angående skadeståndsskyldighet för den som upp-
träder som ombud utan behörighet. Bestämmelser angående skadeståndsskyldighet för ombud finns även i 25 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.
I promemorian påpekas att det nuvarande fullmaktstvånget medför bety-
dande kontrollarbete hos tingsrätterna. Det ger också upphov till ett omfat-
tande arbete med att dels utfärda föreläggande för det uppgivna ombudet att komplettera de ingivna handlingarna med en fullmakt som styrker hans
behörighet, dels bevaka tidsfristen för komplettering.
I promemorian görs den bedömningen att domstolarnas fullmaktsgranskning i den summariska betalningsprocessen i de flesta fall inte tjänar
något verkligt syfte. Det föreslås därför att LL kompletteras med en
särskild regel som begränsar rättens kontrollplikt till sådana rena undantagsfall där någon särskild omständighet pekar på att ombudet saknar
behörighet att föra talan i målet.
Flera remissinstanser framhåller att kontrollen av fullmakter f.n. tar en stor del av domstolarna tid i anspråk och att de föreslagna förenklingarna skulle ge stora tidsvinster. Det påpekas också att det i allmänhet är de s.k. professionella ingivarna som har de största problemen med att visa sin formella behörighet.
I fikhet med flertalet remissinstanser anser jag att den nuvarande fullmaktskontrollen beträffande ombud för borgenären har begränsat värde i
den summariska betalningsprocessen och att den utan några större olägenheter kan avvaras i de flesta fall. Ett avskaffande av domstolarnas skyldig-
het att kontrollera det uppgivna ombudets behörighet torde sannolikt medföra en betydande lättnad i hanteringen av L- och Bf-målen. Enligt min mening innebär promemorieförslaget emellertid en alltför längtgäende begränsning av rättens möjligheter att fordra in en fullmakt. Jag förordar att
bestämmelsen utformas på motsvarande sätt som f.n. gäller enligt I I kap. 4 $ RB beträffande skyldighet för ställföreträdare att förete bevis om sin
behörighet. dvs. att det får ankomma på rätten att bedöma om fullmakt
skall företes i ett visst fall.
Den nu föreslagna regleringen innebär en avvikelse från vad som gäller enligt RB. Den bör därför tas upp i LL. En motsvarande bestämmelse bör tas in i handräckningsltagen.
Skyldigheten att förete bevis om behörighet att föra talan som ställföreträdare för part regleras i 11 kap. RB. Enligt 2 § förs talan för en juridisk person av den som är den juridiska personens ställföreträdare. Bevis om att den som uppges vara ställföreträdare för part är behörig behövs inte, såvida inte rätten finner att bevis bör företes (4 §).
I den summariska betalningsprocessen torde domstolarna f.n. regelmässigt infordra registreringsbevis och andra handlingar beträffande en borgenär som är juridisk person. Motivet för denna ordning är dels att få klarlagt behörigheten för den ställföreträdare som har utfärdat en fullmakt eller undertecknat en ansökan. dels att handlingarna behövs för kontroll av att de uppgifter som har lämnats angående borgenärens identitet är korrekta.
I promemorian görs den bedömningen att domstolarnas kontroll av
borgenärens identitet i de flesta fall kan avvaras. Det föreslås därför att det
i LE tas in en särskild regel som innebär att regeristreringsbevis för en
borgenär som är juridisk person behöver företes endast i de fall rätten
finner det påkallat av någon särskild omständighet. Det framhålls att en
sådan ordning skulle innebära en inte oväsentlig arbetsbesparing hos tings-
rätterna. Det föreslås vidare att en motsvarande ordning övervägs för
handräckningsmäålen.
De flesta remissinstanserna är ense om att den nuvarande kontrollen av borgenärens identitet kan begränsas. Några remissinstanser anser emeller-
tid att de problem med borgenärens identitet som f.n. föranleder domsto-
larna att fordra in registreringsbevis har underskattats i promemorian. Erfarenheterna visar att det ibland uppstår ovisshet om borgenärens egenskap av juridisk person och att firman inte sällan är felaktigt angiven. Det
måste ankomma på rätten att se till att ett slutbevis eller ett utslag tar upp
rätt parter. I annat fall torde problem uppstå i senare skeden, t.ex. om målet tas upp på nytt efter hänskjutande eller ätervinning.
TI likhet med flertalet remissinstanser anser jag att kontrollen av ställföreträdares behörighet i de fall borgenären är juridisk person kan begränsas. Det är också angeläget att man tar till vara de möjligheter till arbetsbesparing som en sådan begränsning kan ge. Som framgår av vad som tidigare
har anförts innebär bestämmelsen i 11 kap. 4 & RB inte något krav på att
bevis om ställföreträdares behörighet alltid mäste företes. I regel bör man kunna utgå från att sökandens uppgifter om borgenärens identitet är riktiga. Uppgifterna bör därför godtas om det inte i det enskilda fallet finns anledning att kontrollera dem. Jag delar också den av några remissinstanser framförda uppfattningen att det som skäl för en sädan kontroll inte bör krävas några särskilda omständigheter som rätten har att redovisa.
Enligt min mening ger redan de nuvarande bestämmelserna i 11 kap. 48 RB tillräckliga möjligheter att begränsa kontrollen av ställföreträdares behörighet i den omfattning som är önskvärd. Någon särskild regel härom behöver därför inte tas in I LL. Vad jag har sagt nu avser även handräckningsmålen.
När det gäller registreringsbevis eller andra behörighetshandlingar beträffande gäldenär som är juridisk person torde dessa i regel behöva företes bl.a. för att rätten skall kunna kontrollera att delgivning har skett
på föreskrivet sätt. I promemorian föreslås inte någon ändring på den
punkten.
2.4 Yrkanden och grunder m.m.
Departementsförslaget: Enligt en särskild lagregel skall ett ränteyrkande i en ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande anses gälla
ränta från dagen för delgivningen av ansökningen, om det inte framgår av ansökningshandlingarna från vilken tidpunkt ränta skall utgå.
Promemorieförslaget: Motsvarar departementsförslaget (se s. 25—27. 76 och 87).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av de flesta som har tagit upp
frågan. Några remissinstanser är dock kritiska mot förslaget och anser att
ett ofullständigt ränteyrkande i stället bör avvisas eller medföra föreläg-
gande om komplettering. En remissinstans föreslår att det bör krävas att
borgenären i ansökningen även anger yrkad ränta till belopp för att dels göra det lättare för gäldenären att ta ställning till kravet, dels underlätta
verkställigheten av avgörandet.
Skäl för departementsförslaget: Enligt LL skall en ansökan om lagsök-
ning eller betalningsföreläggande innehålla uppgift om fordringens belopp och den ränta som yrkas. Som framgår av departementspromemorian och även bekräftas av flera remissinstanser är det ofta ett tidsödande arbete för
rätten att kontrollera att yrkandena har täckning i de handlingar som
åberopas till grund för borgenärens krav. Problemet synes vara störst i
fråga om ränteyrkanden. Enligt min mening är det inte förenligt med de effektivitetskrav som bör gälla för den summariska processen att domstolarna belastas med extra
arbete på grund av ofullständigt angivna ränteyrkanden. På en ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande bör ställas kravet att såväl yrkanden som grunder är klart angivna. Att en ansökan uppfyller dessa krav är
inte bara av betydelse för domstolarnas hantering av ansökningen utan
också en förutsättning för att gäldenären skall kunna ta ställning till kravet och för en rationell handläggning av ärendet hos kronofogdemyndighe-
terna.
Den föreslagna tolkningsregeln synes vara en lämplig metod att minska
domstolarnas arbete med ofullständiga ränteyrkanden. Den ligger också i
linje med bestämmelsen i 4 § tredje stycket räntelagen (1975:635) om att
borgenärerna alltid har rätt till ränta på en förfallen fordran från dagen för
delgivning av ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande i de fall
förfallodagen inte är bestämd eller skall bestämmas på annat sätt. Jag anser
därför inte att några principiella skäl talar mot att bristfälliga ränteyrkanden fylls ut av domstolen på det sätt som har föreslagits.
Som en av remissinstanserna har påpekat kan den föreslagna tolknings-
regeln leda till att sökanden förlorar sin rätt att föra talan mot gäldenären
för ränta som har uppkommit före dagen för delgivning av ansökan. Enligt min mening kan det emellertid knappast anföras några bärande skäl mot att
en borgenär, som ger in en ofullständig eller bristfällig ansökan, själv får bära risken för de rättsförluster som kan uppkomma för honom.
Jag förordar således att den föreslagna tolkningsregeln beträffande brist-
fälliga ränteyrkanden genomförs. Däremot anser jag inte att det är lämpligt att införa ett krav på att yrkad ränta i ansökan även skall anges till belopp.
bl.a. med hänsyn till de svårigheter ett sådant krav skulle kunna medföra för enskilda ingivare.
2 Riksdagen 198182. 1 saml. Nr 134
2.5 Ansökan mot flera gäldenärer
Departementsförslaget: Liksom nu skall en ansökan om betalningsföre-
läggande bara kunna riktas mot en gäldenär ensam.
Promemorieförslaget: En ansökan om betalningsföreläggande skall kunna riktas mot flera solidariskt ansvariga gäldenärer (se s. 27—30, 74 och
85).
Remissinstanserna: Flertalet avstyrker förslaget med motivering att frå-
gan saknar betydelse från rationaliseringssynpunkt samt att förslaget in-
rymmer flera problem av principiell betydelse som inte bör behandlas i samband med en begränsad reform av den summariska processen.
Skäl för departementsförslaget: Enligt 20 & LL får i samma Bf-ansökan
inte framställas krav mot fler än en gäldenär. Detta leder enligt departementspromemorian i de fall flera gäldenärer är solidariskt betalningsskyldiga för en fordran till att flera slutbevis kan utverkas för samma fordran.
Dessa kan missbrukas av en illojal borgenär till att skaffa sig överbetalning. En lösning på detta problem skulle enligt promemorian vara att tillåta att en ansökan om betalningsföreläggande riktas mot flera solidariskt be-
talningsansvariga gäldenärer. Även om ett bestridande i så fall enligt allmänna regler skulle komma att gälla endast till förmån för den gäldenär
som bestrider kravet, innebär den föreslagna lösningen ändå inte ett sämre rättsläge än det nuvarande.
För egen del anser jag att den i promemorian föreslagna lösningen innefattar flera problem som behöver övervägas ytterligare. Vidare torde förslaget knappast komma att få någon betydelse när det gäller att minska tingsrätternas arbetsbelastning. Delgivningssvårigheter beträffande en av gäldenärerna skulle t.o.m. kunna medföra att handläggningen av målet mot övriga gäldenärer drog ut på tiden. Jag anser därför inte att förslaget bör genomföras. De problem som är förknippade med den nuvarande ordningen kan i stället tas upp till behandling i samband med beredningen av rättegångsutredningens kommande betänkande.
2.6 Delgivningsunderlaget
Departementsförslaget: Ett större ansvar än hittills läggs på borgenären
beträffande sådana uppgifter i ansökningen som behövs för att gäldenären skall kunna delges. Om uppgifterna inte har lämnats och borgenären inte har efterkommit ett föreläggande om komplettering, kan domstolen avvisa ansökningen. |
Promemorieföreslaget: Motsvarar i huvudsak departementsförslaget (se
s. 30-41], 72-74). Ansökningen skall dock i större utsträckning kunna avvisas omedelbart, dvs. utan kompletteringsföreläggande.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker att borgenären
får ett ökat ansvar i fråga om de uppgifter som behövs för att delgivning
skall kunna ske med gäldenären samt att avsaknaden av vissa uppgifter
skall kunna föranleda att en ansökan avvisas. Några remissinstanser anser dock att avvisning bör få ske först om ett föreläggande om komplettering
inte har iakttagits.
Skäl för departementsförslaget: Enligt nuvarande bestämmelser i LL skall en ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande innehålla uppgift om gäldenärens namn. Övriga uppgifter om gäldenären såsom personnummer, yrke, hemvist, postadress och telefonnummer skall anges där det kan ske.
Att uppgifterna om gäldenären i en ansökan är korrekta och fullständiga
har stor betydelse från delgivningssynpunkt. Enligt departementspromemorian är de krav som lagen uppställer på borgenären när det gäller att
lämna uppgifter om gäldenären alltför blygsamma. Detta får till följd att
domstolarna ofta får svara för den adressforskning som behövs för att
gäldenären skall kunna delges. För att komma till rätta med problemet föreslås att ett större ansvar än hittills för delgivningsunderlaget läggs på borgenären. Uppgift om gäldenärens postadress bör vara obligatorisk.
Även uppgifter om personnummer och särskild gatuadress bör vara obligatoriska under förutsättning att sådana uppgifter behövs för delgivning med gäldenären. Borgenär bör även vara skyldig att lämna andra uppgifter om gäldenären som han känner till och som har betydelse för delgivningen.
Enligt promemorian skall en ansökan kunna avvisas omedelbart, dvs. utan föreläggande om komplettering, om uppgift om postadress saknas. Finns postadressen angiven men saknas uppgift om gatuadress, skall del-
givning genom posten prövas. Om delgivningen misslyckas, skall ansök-
ningen avvisas. Saknas uppgift om personnummer, skall postdelgivning prövas och därefter stämningsmannadelgivning. Om delgivningen misslyc-
kas på grund av att adresspår saknas, skall ansökan avvisas.
En stor majoritet av remissinstanserna ställer sig bakom förslaget att uppgift om gäldenärens postadress skall vara obligatorisk i ansökningar om lagsökning eller betalningsföreläggande, liksom att avsaknad av en sådan uppgift skall kunna föranleda avvisning. Flera remissinstanser anser dock att avvisning bör få ske först om ett föreläggande om komplettering inte
har iakttagits. Några remissinstanser framhåller att, när det gäller personer som på grund av sin livsföring saknar fast adress, det bör vara tillräckligt
att sökanden — i stället för uppgift om postadress — lämnar uppgift om den utredning som har verkställts och som visat att gäldenären saknar känd postadress. I annat fall skulle dessa personer vara oåtkomliga för den
summariska processen. Ett par remissinstanser erinrar om möjligheten att
i L-mål delge ansökningen genom kungörelsedelgivning i de fall gäldenären
saknar känt hemvist. Kravet på uppgift om postadress i dessa fall måste
därför nyanseras.
Som framgår av promemorian och remissvaren utgör delgivningssvårigheterna ett av de största problemen i den summariska processen i dag.
Problemet är dock inte begränsat till denna processform utan medför påtagliga svårigheter även i domstolarnas övriga verksamhet och försvårar
ett effektivt utnyttjande av deras resurser. Antalet inställda förhandlingar
som beror på misslyckade delgivningar har ökat, vilket medfört en lägre avverkningstakt beträffande mål och ärenden samtidigt som domstolarnas
arbetsplanering har försvårats och mer tid och arbete måste läggas ned på
arbetet med delgivningsfrågorna.
Mot denna bakgrund är det nödvändigt att ställa högre krav än hittills på borgenären beträffande skyldigheten att tillhandahålla domstolen de uppgifter om gäldenären som behövs för att en ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande skall kunna delges. En sådan uppgift är naturligtvis
främst gäldenärens postadress. I enlighet med vad som föreslås i promemorian bör den uppgiften i princip vara obligatorisk och avsaknaden av
densamma kunna medföra avvisning av ansökningen. Promemorieförslaget innebär som nämnts att avvisning skall få ske
omedelbart, om uppgift om postadress saknas. För en sådan ordning talar
onekligen önskemålet om att så mycket som möjligt förenkla hanteringen hos domstolen. Å andra sidan skulle det i vissa fall framstå som obilligt att direkt avvisa en ansökan som inte innehåller uppgift om gäldenärens
postadress. Att uppgiften saknas kan t.ex. bero på att gäldenären saknar känd adress eller att borgenären vet om att gäldenären inte låter sig delges per post. Fall kan också tänkas där uppgift om postadress visserligen saknas, men Övriga uppgifter om gäldenären är tillräckliga för att delgivning skall kunna ske. Avsaknaden av uppgiften kan ibland också bero på
ett rent förbiseende.
Beträffande uppgifterna om gäldenärens personnummer och gatuadress föreslås i promemorian att avvisning skall kunna ske omedelbart, om
delgivning inte har kunnat äga rum. Skälet till att dessa uppgifter inte har lämnats i ansökningen kan emellertid vara att borgenären utgått från att
gäldenären skulle kunna delges på postadressen eller att borgenären inte har kunnat få fram uppgifterna. Även andra fall kan tänkas där ett avvis-
ningsbeslut skulle framstå som obilligt, om borgenären inte dessförinnan beretts möjlighet att komplettera sin ansökan med den erforderliga uppgiften. För att vara på den säkra sidan skulle borgenären i praktiken alltid
behöva lämna uppgifter om personnummer och andra tänkbara delgivningsadresser än postadressen, trots att postadressen i de flesta fall är
tillräcklig för delgivning.
Med hänsyn till det anförda anser jag att som förutsättning för avvisning i nu berörda fall bör gälla att borgenären inte har efterkommit ett föreläggande om komplettering.
Som några remissinstanser har påpekat bör även det fallet att gäldenären saknar känd postadress regleras i LL. I sådana fall bör borgenären vara skyldig att redovisa den utredning som han har gjort för att få fram uppgiften. Underlåter borgenären att efterkomma ett föreläggande att
komplettera ansökningen med sådan utredning, bör detta, liksom i fråga
om tidigare nämnda uppgifter, kunna föranleda avvisning av ansökningen.
Som jag nämnt tidigare kommer jag inom kort att föreslå regeringen vissa ändringar i sekretesslagen för att allmänheten lättare skall få tillgång till adressuppgifter hos postverket. Det kan emellertid inte uteslutas att en strikt tillämpning av de nu föreslagna reglerna i vissa fall skulle kunna leda till ett obilligt resultat. Jag tänker då närmast på det fallet att en borgenär inte har möjlighet att få fram en uppgift som utan större besvär kan anskaffas av rätten eller något delgivningsorgan. I sådana fall bör det även i fortsättningen ankomma på rätten att se till att de möjligheter som finns att genomföra delgivning också utnyttjas. Reglerna om avvisning bör därför utformas fakultativt, så att rätten har möjlighet att vid prövning av avvisningsfrågan ta hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet.
Promemorieförslaget i nu behandlad del innebär slutligen att en rekom-
mendation bör tas in i LL om att borgenären i ansökan bör ange även andra
omständigheter som är av betydelse för delgivning med gäldenären.
Förslaget har tillstyrkts av de remissinstanser som har tagit upp frågan. Även jag biträder förslaget och förordar att det genomförs.
Till den närmare utformningen av bestämmelserna om borgenärens uppgiftsskyldighet resp. avvisning återkommer jag i specialmotiveringen. Frågan om avvisning i de fall föreskrivna uppgifter har lämnats men hinder ändå föreligger mot delgivning eller delgivning inte har kunnat ske trots
upprepade försök kommer jag att behandla i avsnitt 2.9.
Som jag nämnde tidigare får de nuvarande delgivningssvårigheterna allt allvarligare konsekvenser även i domstolarnas övriga verksamhet. Samtidigt blir delgivningsarbetet hos domstolarna och delgivningsorganen alltmer betungande och kostsamt. Frågan om vilka åtgärder som mera allmänt behöver vidtas för att minska problemen faller dock utanför ramen för den reform som jag nu förordar och får tas upp i ett annat sammanhang. Jag vill dock erinra om att departementspromemorian innehåller olika uppslag till effektivisering av delgivningsverksamheten som inte kräver lagstiftningsåtgärder.
2.7¶Spikning i Bf-mål
Departementsförslaget: Delgivningsformen spikning enligt 15 § andra stycket delgivningslagen (1970:428, DelgL) får användas i Bf-mål. Promemorieförslaget: Motsvarar departementsförslaget (se s. 41—46, 74
och 86). |
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har tagit upp frågan
tillstyrker förslaget. Några av dem anser att även kungörelsedelgivning bör
vara en tillåten delgivningsform i Bf-mål.
Skäl för departementsförslaget: Kungörelsedelgivning enligt 15 § DelgL
innebär att den handling som skall! delges den som söks för delgivning i stället för att överlämnas till denne hålls tillgänglig under viss tid på viss plats och att ett meddelande om tid, plats och handlingens huvudsakliga innehåll förs in i Post- och Inrikes Tidningar och/eller ortstidning. 1 stältet för att kungöra i tidning får den myndighet som beslutar om delgivningen bestämma att handlingen skall lämnas i den söktes hemvist eller, om detta inte kan ske, fästas på dörren till den söktes bostad (s.k. spikning).
Kungörelsedelgivning och spikning enligt 15 § andra stycket DelgL är avsedda för fall då den som skall delges visserligen har känt hemvist i landet men varken han eller någon annan person som är behörig att ta emot delgivningen på hans vägnar (t.ex. hyresvärd eller vuxen medlem av den söktes hushåll) träffas där och det heller inte kan klarläggas var han uppehåller sig. För att någon av dessa delgivningsformer skall få användas krävs dessutom att det finns anledning anta att den som söks för delgivning har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Till skillnad mot vad som gäller i L-mål och vanliga tvistemål får varken kungörelsedelgivning eller spikning f.n. användas i Bf-mål. |
Enligt departementspromemorian föreligger behov av att kunna tillgripa spikning i Bf-mål i de fall gäldenären håller sig undan och delgivning inte kan ske genom att handlingen överlämnas till någon som är behörig att ta emot den för gäldenärens räkning. Avsaknaden av denna möjlighet är en av orsakerna till de nuvarande delgivningssvårigheterna i Bf-målen. Den leder också till att många gäldenärer genom att hålla sig undan kan undgå att en i sak välgrundad exekutionstitel kan utverkas. Något behov av att även kunna använda kungörelsedelgivning i Bf-mål anses inte föreligga enligt promemorian.
I likhet med remissinstanserna anser jag att promemorieförslaget bör genomföras. Med hänsyn till att det i Bf-mål inte görs någon materiell prövning av borgenärens påstående om att det föreligger en fordran, är det viktigt att domstolen noga prövar om de uppgifter som lämnats ger anledning till antagande att gäldenären har avvikit eller håller sig undan.
Vad gäller det av några remissinstanser framförda förslaget att även tillåta delgivning genom kungörelse i Bf-mål, anser jag att bl.a. rättssäkerhetssynpunkter talar emot en sådan ordning.
2.8 Partsdelgivning
Departementsförslaget: Möjligheten att låta borgenären ombesörja delgivning bör utnyttjas i större utsträckning. I LL tas in en särskild regel om att ansökningen förfaller, om borgenären inte i tid redovisar resultatet av sin delgivningsverksamhet.
Promemorieförslaget: Motsvarar departementsförslaget (se s. 57—61, 73 och 83).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av de flesta remissinstanser som
har behandlat frågan. En remissinstans anser att den föreslagna regeln i LL motsvarar vad som redan nu gäller och avstyrker därför lagstiftning.
Skäl för departementsförslaget: Ansvaret för delgivning i mål och ären-
den vid domstol eller annan myndighet ligger i första hand på myndigheten
själv. Myndigheten kan dock på begäran av part medge att parten själv får
ombesörja delgivningen (s.k. partsdelgivning), om det kan ske utan olägenhet. Beslutar rätten om partsdelgivning skall den förelägga parten att inom viss tid komma in med bevis om att delgivning har skett. Om ett sådant
bevis inte kommer in till myndigheten inom den föreskrivna tiden, skall
enligt 2 § andra stycket DelgL myndigheten själv ombesörja delgivningen.
1 32 kap. 2 §& RB finns emellertid en avvikande regel för de fall det t.ex. är
en stämning som parten skall delge. Inkommer inte bevis om att delgivning
av stämningen har skett förfaller partens talan: såvida motparten inte ändå har avgivit svaromål. Om en partsdelgivande borgenär i ett L- eller Bf-mål inte inom förelagd
tid underrättar domstolen om resultatet av sin delgivningsverksamhet, torde det - enligt departementspromemorian - ofta bero på att fordringen redan har betalats eller att någon annan uppgörelse har träffats mellan
parterna och att borgenärens intresse av målet därigenom har upphört. I
promemorian föreslås därför att påföljden för underlåtenhet att redovisa resultatet av partsdelgivning i L- och Bf-mål bör vara densamma som i fråga om stämning m.m. enligt 32 kap. 2 § RB, dvs. att ansökningen förfaller.
Som nämns i departementspromemorian var utgångspunkten i 1979 års
delgivningsreform att delgivning skall ombesörjas av myndighet. Denna princip bör fortfarande gälla. En ökad användning av möjligheten till
partsdelgivning i L- och Bf-mål skulle dock medföra lättnader i delgivningsarbetet hos såväl domstolar som delgivningsorgan. Med hänsyn härtill anser jag att partsdelgivning i nu avsedda fall — åtminstone temporärt —
bör kunna tillämpas i ökad omfattning i L- och Bf-mål. Jag kan därför ställa mig bakom rekommendationen i promemorian att
en borgenär som begär att själv få ombesörja delgivning normalt skall
kunna räkna med att få bifall till sin begäran. Samtidigt vill jag emellertid
framhålla att behovet av partsdelgivning på sikt bör kunna minskas genom en effektivisering av delgivningsverksamheten hos myndigheterna. I promemorian och remissvaren förs det fram flera förslag som bör kunna bilda
utgångspunkt för olika rationaliseringsåtgärder. I likhet med flertalet remissinstanser anser jag att påföljden för underlå-
tenhet att redovisa resultatet av en partsdelgivning bör vara att ansökning-
en i nu avsedda fall förfaller. Med hänsyn till att det får anses oklart huruvida bestämmelsen i 32 kap. 2 § RB är tillämplig i L- och Bf-mål (se t.ex. JO:s ämbetsberättelse 1981/82 s. 51), bör en särskild bestämmelse därom tas upp i LL.
2.9 Avvisning av ansökan vid hinder mot delgivning m.m.
Departementsförslaget: En ansökan får avvisas om hinder mot delgivning föreligger eller om fortsatt delgivningsverksamhet bedöms bli långva-
rig eller kostsam och borgenären inte själv vill ombesörja delgivning. Promemorieförslaget: Motsvarar i huvudsak departementsförslaget (se s. 61—65, 76-77 och 88). |
Remissinstanserna: Flertalet av dem tillstyrker förslaget att en ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande skall få avvisas när delgiv-
ningsmaterialet visar att det föreligger hinder mot delgivning med gälde-
nären. Även förslaget om avvisning i de fall delgivning i och för sig inte är utesluten men rimliga försök har gjorts utan resultat och borgenären inte själv vill ombesörja delgivning har fått ett positivt mottagande. Flera remissinstanser framhåller dock att förutsättningarna för avvisning i den situationen bör nyanseras. En av de remissinstanser som är kritiska till förslaget anser att avvisningsmöjligheten bör begränsas till Bf-mål.
Skäl för depurtementsförslaget: Domstolarnas möjligheter att avsluta handläggningen av mål i vilka gäldenären inte kan delges är beroende av att
borgenären kan förmås att återkalla sin ansökan. Vill han inte det, blir målet liggande hos domstolen. Problemen med sådana mål blir allt större.
Detta gäller framför allt Bf-målen i vilka kungörelsedelgivning inte kan ske. För domstolarna utgör dessa mål en påtaglig belastning i en redan
ansträngd arbetssituation och försvårar en rationell uppläggning av arbetet med de löpande målen. Jag anser att domstolarnas resurser i första hand måste inriktas på de
mål i vilka förutsättningar finns för att ett verkställbart avgörande skall kunna meddelas. Det kan inte anses vara något beaktansvärt borgenärsintresse att ett mål blir liggande hos domstolen — kanske under flera år — trots att man redan efter de första delgivningsförsöken kan utgä från att gäldenären inte kommer att kunna delges. I likhet med flertalet remissinstanser förordar jag därför att promemorieförslaget i den delen genomförs.
Vad gäller förslaget om ökade avvisningsmöjligheter i de fall ett fortsatt
delgivningsförfarande kan bedömas bli kostsamt och tidsödande vill jag till en början erinra om att syftet med den summariska processformen är att den snabbt, enkelt och billigt skall leda fram till ett verkställbart avgörande. Enligt min mening rimmar det illa med det syftet att låta processformen utan någon begränsning stå öppen för sådana mål i vilka det visar sig att delgivning inte kan ske annat än till mycket höga kostnader och avsevärda
arbetsinsatser. Den nuvarande skyldigheten för domstolarna att fortsätta
delgivningsverksamheten även i svåra delgivningsfall leder också till att en
stor del av deras arbetskapacitet tas i anspråk för delgivningsfrågor till men
för handläggningen av övriga mål. Jag anser därför att domstolarna bör få
möjlighet att begränsa sina delgivningsinsatser genom att i stället erbjuda borgenären att själv ombesörja delgivning. Vill han inte det eller lyckas
Prop. 1981/82: 134 LA An
han inte delge gäldenären inom viss tid, bör domstolen ha möjlighet att
avvisa ansökningen.
Jag förordar således att promemorieförslaget genomförs även i denna
del. De farhågor som har förts fram från några remissinstanser för att de
ökade avvisningsmöjligheterna skulle minska användbarheten hos den summariska betalningsprocessen eller leda till att borgenärer i högre grad skulle komma att utnyttja den väsentligt dyrare ordinära processformen anser jag vara överdrivna. Tillämpningsområdet för den av mig nu förordade regeln är i fråga om L-mål begränsad till de fall förutsättningarna för
kungörelsedelgivning inte föreligger. Även i fråga om Bf-mål får bestäm-
melsen ett begränsat tillämpningsområde genom den möjlighet att använda
delgivningsformen spikning som jag har föreslagit i det föregående.
För borgenären innebär den föreslagna regeln att han tvingas göra en
avvägning mellan sitt intresse att få sin fordran fastställd och de ökade
kostnader som uppkommer genom att han själv har att ombesörja delgivning. I de fall han lyckas delge gäldenären bör han liksom f.n. ha möjlighet att yrka ersättning av denne för de delgivningskostnader som uppkommer.
I annat fal! får han själv svara för dessa kostnader. Jag anser inte att det kan anföras några principiella skäl mot att låta en sådan ordning gälla för den summariska betalningsprocessen i nu aktuetla fall.
Till frågan om vilka närmare förutsättningar som bör gälla för tillämpning av de nu ifrågavarande avvisningsreglerna återkommer jag i specialmotiveringen.
2.10 Kostnader för tidningskungörande m.m.
Departementsförslaget: Liksom hittills svarar staten för kostnaden för tidningskungörande och översättning i mål om lagsökning.
Promemorieförslaget: Borgenären bör svara för domstolens kostnad för tidningskungörande och översättning av handlingar till fftämmande språk i L-mål (se s. 65—66, 73—74 och 83—84).
Remissinstanserna: Förslaget har fått ett blandat mottagande. Flera av de remissinstanser som avstyrker förslaget framhåller att sådana kostnader
kan uppkomma även i andra mål än L-mål och att det inte har förts fram några bärande skäl för en särreglering av L- målen i det avseendet. Skäl för departementsförslaget: Statens kostnader i L-mål där tidningskungörande eller översättning till främmande språk behövs blir i allmänhet
höga. Som flera remissinstanser har anfört har frågan om kostnadsansvaret
för översättning och för tidningskungörande i samband med kungörelsedelgivning emellertid inte bara betydelse för L-målen utan även för andra typer av mål. Med hänsyn härtill anser jag att de skäl som har anförts till
stöd för förslaget inte är tillräckligt starka för att nu genomföra en särreglering beträffande L-målen.
2.11 Avgift vid avvisning
Departementsförslaget: Liksom hittills bör avvisningsbeslut i L- och
Bf-mål vara avgiftsfria. Promemorieförslaget: Avvisningsbeslut bör beläggas med en avgift för
att dels stimulera ingivare att återkalla en ansökan när det står klart att
målet kommer att avvisas, dels för att kompensera tingsrätterna för det
extra arbete som ett avvisningsbeslut innebär.
Remissinstanserna: Förslaget har fått ett blandat mottagande, Flera remissinstanser framhåller att ett system med expeditionsavgifter innebär ett merarbete och befarar att förslaget snarare kommer att verka betungan-
de än förenklande på verksamheten. Ett par remissinstanser erinrar om att skyldigheten att mot avgift lösa domar och slutfiga beslut i underrätt nyligen har avskaffats av bl.a. rationaliseringsskät och att förstaget strider
mot de tankar som ligger bakom stämpelskatteutredningens betänkande Avgifter vid tingsrätt m.m. (Ds B 1980:7). Några remissinstanser ifrågasätter om avvisningsbeslut är så mycket mer betungande än avskrivningsbeslut att det motiverar skillnad beträffande avgift för beslutet. Förslaget kan också medföra att domstolarna drar sig för att meddela avvisningsbeslut
utan att först ha berett sökanden tillfälle att återkalla ansökningen, vilket
skulle motverka förslagets syfte.
Skäl för departementsförslaget: Jag delar de betänkligheter som har förts fram mot promemorieförslaget och anser att det inte bör genomföras.
2.12 Lägre arvode när en ansökan är bristfällig
Depurtementsförslaget: Det införs inte någon särskild regel om nedsätt-
ning av ersättningen till borgenären.
Promemorieförslaget: Mot bakgrund av nuvarande schablontillämpning
i vissa tingsrätter av bestämmelserna om ersättning till borgenären i L- och Bf-mål bör dessa bestämmelser kompletteras med en uttrycklig regel om
att ersättningsbeloppet skall sättas lägre än annars när en ansökan är uppenbart ofullständig och därför måste kompletteras (se s. 66 och 90—92). Remissinstanserna: Förslaget har fått ett blandat mottagande. Flera remissinstanser ifrågasätter behovet av en sådan regel och erinrar om att
redan nuvarande bestämmelser gör det möjligt att sätta ned ersättningen i
de fall som avses med förslaget. Det framhålls också att ersättningsbeloppet i princip skall bestämmas efter en skälighetsbedömning och att det
även finns andra omständigheter än bristfälligheter i ansökningen som kan påverka prövningen av ersättningsfrågan.
Skäl för departementsförslaget: Nuvarande bestämmelser innebär att borgenären i L- och Bf-mål har rätt till ersättning för bl.a. eget arbete med anledning av målet och för arvode till sitt ombud eller biträde. Ersättning
utgår med skäligt belopp som dock är maximerat till 175 kronor i L-mål och
160 kronor i Bf-mål, om det inte föreligger särskilda skäl för en högre ersättning. Maximibeloppen fastställs i en av regeringen utfärdad författning (se SFS 1981:1056).
För egen del är jag tveksam om den föreslagna regeln behövs vid sidan av den nuvarande möjligheten till nedsättning efter skälighetsprövning. Härtill kommer att ersättningsfrågorna i den summariska processen kommer att behandlas i rättegångsutredningens betänkande. Mot bakgrunden av det anförda anser jag att promemorieförslaget inte bör genomföras nu.
2.13¶Delegation i Bf-mål
Departementsförslaget: Förslaget att vissa domaruppgifter i Bf-mål skall kunna delegeras till domstolsbiträden genomförs inte nu.
Promemorieförslaget: Med hänsyn till betalningsföreläggandenas karak-
tär av schabloniserade massärenden och intresset av ett rationellt utnytt-
jande av domstolsväsendets resurser bör det hinder för en delegation till domstolsbiträden som det nuvarande kravet på lagfarenhet utgör undanrö-
jas. I stället bör anges i LL att mål om Bf i den utsträckning som regeringen
bestämmer får handläggas av tjänstemän som inte är lagfarna.
Remissinstanserna: Flertalet ställer sig tveksamma till eller avstyrker
promemorieförslaget. Flera remissinstanser ifrågasätter om förslaget kommer att medföra några rationaliseringsvinster med hänsyn till de svårighe-
ter som föreligger att sortera ut mål av sådan beskaffenhet att de kan handläggas av domstolsbiträden. Även rättssäkerhetssynpunkter anförs
som skäl mot förslaget. Några remissinstanser anser att förslaget medför behov av kostnadskrävande utbildning av domstolsbiträden samt en längre tids försöksverksamhet och ifrågasätter om förslaget bör genomföras innan
resultatet av rättegångsutredningens översyn av den summariska processen föreligger. Ett par remissinstanser befarar att notarieutbildningen kom-
mer att försämras, om förslaget genomförs.
Skäl för departementsförslaget: Som framgår av departementsprome-
morian finns det flera skäl som talar för att domstolsbiträden på eget
ansvar får handlägga Bf- mål av enklare beskaffenhet. Enligt min mening
skulle en sådan ordning på sikt kunna medföra en ökad effektivitet i
verksamheten utan att rättssäkerheten därigenom försämrades samtidigt som biträdestjänsternas attraktivitet skulle höjas.
Ett genomförande av förslaget förutsätter emellertid dels en ej obetydlig utbildningsverksamhet, dels en försöksverksamhet som inte kan vara allt-
för kortvarig. Som jag har nämnt tidigare är den summariska processformen f.n. föremål för utredning. Rättegångsutredningens betänkande, som
är nära förestående, kommer sannolikt att innehålla relativt långtgående
förslag till förändringar av de nuvarande reglerna. Även de lagändringar som föreslås i detta lagstiftningsärende och som syftar till att avhjälpa de
största problemen i den nuvarande verksamheten kan behöva omprövas
med anledning av rättegångsutredningens betänkande. Med hänsyn härtill
anser jag att frågan om delegation av domargöromål i Bf-mål bör anstå till dess den summariska processformen har fått sin mera definitiva utformning.
2.14 Behovet av övergångsbestämmelser m.m.
Depaurtementsförslaget: De nya reglerna blir tillämpliga även på mål som
är anhängiga vid ikraftträdandet utom sävitt avser den föreslagna tolkningsregeln i 31 b & beträffande ofullständiga ränteyrkanden. Promemorieförslaget: Promemorian innehåller inte några förslag till övergångsbestämmelser.
Remissinstanserna: En remissinstans anser att det inte är helt odiskutabelt hur de föreslagna reglerna skall tillämpas på de mål som är anhängiga
vid ikraftträdandet, särskilt vad gäller rättens prövning av sin behörighet
och reglerna om avvisning på grund av de nya kraven på uppgifter om gäldenären.
Skäl för departementsförslaget: Som har nämnts i det föregående inne-
bär nuvarande regler att rätten skall pröva sin behörighet att handlägga en
ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande dels när ansökningen ges in, dels när gäldenären har delgivits. Det torde inte möta något hinder
att låta den föreslagna begränsningen av rättens skyldighet att pröva sin
behörighet gälla även i mål som är anhängiga vid ikraftträdandet. Det
innebär att rätten slipper att självmant pröva sin behörighet i samband med delgivningen, om det inte redan har skett.
Enligt min mening bör även de föreslagna reglerna om möjlighet för
rätten att avvisa en ansökan på grund av att föreskrivna uppgifter inte har lämnats göras tillämpliga på redan anhängiga mål. Med hänsyn bl.a. till att ett avvisningsbeslut i sådana fall skall föregås av ett kompletteringsföreläg-
gande, torde någon risk för rättsförluster inte uppkomma för borgenären. Vad gäller den föreslagna möjligheten att avvisa mål på grund av att
hinder föreligger mot delgivning eller fortsatt delgivningsverksamhet inte bedöms vara motiverad vill jag erinra om att syftet med dessa regler är just
att komma till rätta med mål som på grund av delgivningssvårigheter till ingen nytta belastar den nuvarande verksamheten. Det är således önskvärt
att domstolarna tar vara på den nya möjligheten att avsluta handläggningen även när det gäller mål som har anhängiggjorts före ikraftträdandet. Dessa bestämmelser bör alltså tillämpas omedelbart, i förekommande fall efter föreläggande om komplettering.
När det gäller föreslagna ändringar i övrigt torde något behov av över-
gångsbestämmelser inte föreligga utom såvitt avser tolkningsregeln i 31 b §
beträffande ofullständiga ränteyrkanden. Denna regel bör inte omfatta ansökningar som har givits in före ikraftträdandet.
Som jag nämnde inledningsvis har många remissinstanser i sina remiss-
svar fört fram egna förslag till effektivisering av den summariska betal-
ningsprocessen vilka inte kräver författningsändring. Även i övrigt har remissinstanserna anlagt värdefulla synpunkter på problemen i den nuvarande verksamheten. Dessa förslag bör kunna tas till utgångspunkt för ytterligare rationalisering av den summariska betalningsprocessen.
2.15 Ikraftträdande
Det är angeläget att den nuvarande arbetssituationen i tingsrätterna när
det gäller handläggningen av L- och Bf-målen snarast förbättras. Jag förordar därför att de föreslagna ändringarna får träda i kraft den 1 juli 1982.
3¶Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till
1. lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808),
2. lag om ändring i handräckningslagen (1981:847).
Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3!.
4¶Specialmotivering
4.1¶Förslaget till lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808)
2§ I denna paragraf anges vad en ansökan om lagsökning skall innehålla, bl.a. vilka uppgifter om gäldenären som skall eller bör ingå. Nuvarande bestämmelser innebär att uppgift alltid skall lämnas om
gäldenärens namn. Uppgift om personnummer, yrke, hemvist, postadress och telefonnummer skall lämnas där det kan ske. Bestämmelsen torde i praktiken tillämpas på det sättet att uppgift i allmänhet lämnas om gäldenärens namn och postadress medan övriga uppgifter lämnas endast om borgenären har tillgång till dem och anser att de bör tas upp i ansökningen.
I enlighet med vad som har utvecklats i avsnitt 2.6 har borgenärens skyldighet att lämna de uppgifter om gäldenären som behövs för delgivning utökats. Till de uppgifter om gäldenären som f.n. enligt paragrafens första stycke skall lämnas i ansökningen har fogats uppgift om gäldenärens postadress och, om det behövs för delgivning med gäldenären. även uppgift om annan adress där han kan anträffas samt hans personnummer. Saknar. gäldenären känd adress, skall uppgift lämnas om den utredning som bor-
! Bilagan har uteslutits här. Förslagen är likalydande med dem som är fogade till propositionen.
genären har gjort för att fastställa detta. Vidare har lagts till en rekommen-
dation till borgenären att också ange andra omständigheter som är av betydelse för delgivning med gäldenären. Dessutom har gjorts vissa redaktionella ändringar i lagtexten.
Med annan adress än postadressen avses t.ex. bostadsadress i de fall
denna inte är densamma som postadressen, adressen till gäldenärens ar-
betsplats eller någon tillfällig adress där gäldenären kan anträffas för del-
givning. Om gäldenären inte har kunnat delges på grundval av den upp-
givna postadressen, behövs uppgiften för att delgivning skall kunna ske
genom stämningsman eller särskild postdelgivning. Uppgift om gäldenärens personnummer kan behövas för att dennes adress skall kunna efter-
forskas.
Om någon av uppgifterna saknas och detta får till följd att delgivning inte
kan ske, kan ansökningen avvisas. Borgenären skall dock dessförinnan ha beretts tillfälle att komplettera ansökningen. De närmare förutsättningarna för avvisning på grund av att en ansökan inte innehåller de uppgifter som
föreskrivs i paragrafen har tagits upp i en särskild paragraf (se 31 c § första
stycket).
I de fall gäldenären saknar känt hemvist och det inte kan utredas var han uppehåller sig föreligger i L-mål möjlighet till kungörelsedelgivning. Med tanke på dessa fall har i paragrafens första stycket gjorts ett undantag från
skyldigheten att lämna uppgift om gäldenärens adress. För att undgå att ansökningen avvisas på grund av att den saknar adressuppgift är borge-
nären dock skyldig att lämna uppgift om den utredning han har företagit
och som utvisar att gäldenären saknar känd adress. Undantaget avser även
de fall gäldenären visserligen har känt hemvist men för en kringflackande tillvaro och till följd därav saknar fast adress där han kan nås för delgivning. |
F.n. gäller att borgenären, där så kan ske, skall lämna uppgift även om gäldenärens yrke, hemvist och telefonnummer. Bestämmelsen har närmast karaktär av en rekommendation (jfr. prop. 1973: 30 s. 78). I den nu föreslagna lydelsen används därför ordet ”bör”. Vidare har efter förebild av 33 kap. I $ andra stycket RB tillagts att uppgift också bör lämnas om andra omständigheter som är av betydelse för delgivning. Någon sanktion för underlåtenhet att lämna ifrågavarande uppgifter har inte knutits till bestämmelsen. Det ligger emellertid i borgenärens intresse att redan i ansökningen lämna så fullständiga uppgifter som möjligt dels för att möjliggöra
en snabb handläggning av ansökningen, dels för att undgå ett komplette-
ringsföreläggande på grund av att lämnade uppgifter inte är tillräckliga för delgivning.
58 Denna paragraf behandlar delgivningen med gäldenären I L-mål. Pa-
ragrafen är till följd av hänvisning i 24 § tillämplig även i mål om betalnings-
föreläggande.
I enlighet med vad som har utvecklats i avsnitt 2.8 har i paragrafen tagits
in en uttrycklig regel som gör bestämmelserna i 32 kap. 2 § rättegångsbal-
ken tillämpliga i L- och Bf-mål. Tillägget innebär att en borgenär, som
enligt rättens beslut själv ombesörjer delgivning i L- eller Bf-mål och som inte inom den i 32 kap. 2 & RB angivna tiden redovisar resultatet av sin delgivningsverksamhet till rätten, kan få se sin ansökan förfallen. Enligt
regleringen i 32 kap. 2 § RB är förfallopåföljden inte knuten till utgången av den tid som borgenären har fått på sig för delgivningen utan till rättens prövning av målet. Skulle rätten, när målet tas upp igen efter utgången av
den tid som borgenären har haft på sig för delgivning, finna att gäldenären har kommit in med begärt yttrande, skall ansökningen inte förklaras förfallen.
I paragrafen har även gjorts vissa redaktionella ändringar.
198 Denna paragraf motsvarar för Bf-målens del 2 §. I fråga om ändringarna hänvisas till specialmotiveringen till 2 §. Det bör emellertid observe-
ras att delgivning genom kungörelse inte är tillåten i Bf-mål.
248 Denna paragraf behandlar delgivning med gäldenären i Bf-mål och motsvarar 5 §. Utöver en hänvisning till regleringen i 5 § innehåller para-
grafen vissa inskränkningar när det gäller hur delgivning får verkställas.
Delgivning får sålunda f.n. inte ske enligt 15 § DelgL (kungörande eller spikning) och inte heller utomlands. Som har utvecklats i avsnitt 2.7 bör öppnas möjlighet till s.k. spikning i
Bf-mål. Detta har skett genom att det nuvarande förbudet mot delgivning enligt 15 & DelgL har begränsats till ett förbud mot delgivning genom
kungörelse enligt samma lagrum. Spikning enligt 15 § andra stycket DelgL förutsätter dels att gäldenären
har känt hemvist, dels att surrogatdelgivning enligt 12 § DelgL inte kan genomföras. Som ytterligare förutsättningar gäller att det inte kan klarläg- .gas var gäldenären uppehåller sig och att det finns anledning anta att han
har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.
318 I denna paragraf regleras domstolarnas behörighet i L- och Bf-målen. Enligt den gällande regeln skall rätten självmant pröva sin behörighet. Av 10 kap. 15 §& RB följer att behörigheten skall bedömas enligt förhållan-
dena vid tidpunkten för delgivning med svaranden/gäldenären.
I avsnitt 2.2 har förordats att officialprövningen i princip skall begränsas till det inledande handläggningsskedet och att. sedan ansökningen väl har upptagits, forumfrågan skall komma under bedömande bara om gäldenären gör foruminvändning eller rätten finner anledning att misstänka att den på grund av en exklusiv behörighetsregel över huvud taget inte får ta befatt-
ning med målet. I enlighet härmed har i ett tillägg angetts den nya tidpunk-
ten för behörighetsprövningen och de två situationer då behörigheten skall
prövas på nytt.
22 Prop. 1981/82: 134
31a8& Den begränsning i kontrollen av ombuds behörighet. som har behandlats i avsnitt 2.3, har införts genom denna nya paragraf, som har tagits upp bland de för L- och Bf-målen gemensamma bestämmelserna.
Genom paragrafen sätts den grundläggande regleringen i 12 kap. 9 & RB
ur spet för L- och Bf-målen. I stället gäller i dessa mål ett betydligt lägre krav på kontroll. Fullmakt skall normalt behöva företes bara på rättens
uttryckliga begäran. Föreläggande att förete fullmakt torde i allmänher inte
behöva utfärdas i fråga om advokater, inkassoföretag och andra vanligen
förekommande ingivare som är kända för rätten. Efterkoms inte ett före-
läggande om företeende av fullmakt, kan ansökningen avvisas. Om emellertid, till följd av hänskjutande till rättegång eller ansökan om återvinning, ett L- eller Bf-mål går över till att handläggas som tvistemål.
bör RB:s regler gälla. Vid hänskjutande till rättegång bör detta praktiskt komma till stånd genom att reglerna i RB blir tillämpliga redan när hänskjutande begärs. Detta har kommit till uttryck genom en särskild bestämmelse i förevarande paragraf. För återvinningsfallet följer redan av gällande regler att fullmakt, i den mån sådan inte redan finns i akten, skall företes i det nya handläggningsskedet.
I fråga om registreringsbevis och andra behörighetshandlingar för bor-
genären gäller — som har påpekats i den allmänna motiveringen — bestäm-
melserna i Il kap. 4 § RB.
Det torde vara ovanligt att gäldenären i mål som handläggs enligt den
summariska processformen företräds av ombud. Föreligger en sådan situa-
tion torde dock fullmakt i regel behöva infordras för bl. a. kontroll av det
uppgivna ombudets behörighet att ta emot föreläggande m. m.
31 b§& I avsnitt 2.4 har föreslagits en tolkningsregel för ränteyrkanden som är ofullständiga genom att uppgift saknas om den tidpunkt då den yrkade räntan skall börja löpa. Den nya tolkningsregeln har infogats i LL som en ny särskild paragraf bland de för L- och Bf-målen gemensamma
bestämmelserna.
Eftersom tolkningsregelns tillämplighet och innebörd får betydelse för tolkningen av ansökningen, är det lämpligt att upplysning om regeln lämnas redan i föreläggandet för gäldenären. Naturligtvis bör en upplysning av
samma innebörd också infogas i utslag resp. slutbevis i målet.
31c 8 I1enlighet med vad som har föreslagits i avsnitt 2.6 och 2.9 har i LL
infogats en ny paragraf om avvisning av en ansökan på grund av brister i
ansökningen eller därför att delgivning inte kan ske med gäldenären.
LL innehåller f.n. inga regler om komplettering för att undanröja brister
i en ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande. I stället torde bestämmelserna beträffande stämningsansökan i 42 kap. 3 och 4 §5 RB tillämpas. Enligt dessa bestämmelser skall rätten förelägga käranden att avhjälpa brister i en stämningsansökan som inte innehåller de uppgifter
som anges i 2 § samma kapitel. Om käranden inte efterkommer förcläggandet och bristen är så väsentlig att ansökningen inte kan läggas till grund för rättegång. skall ansökningen avvisas.
Bestämmelserna i puragrafens första stycke har utformats med RB:s motsvarande regler som förebild. Huvudregeln är att borgenären skall föreläggas att komplettera en ansökan om lagsökning eller bewalningsföreläggande som inte uppfyller föreskrifterna i 2 resp. 19 §. Föreläggande behöver dock inte utfärdas om bristen bedöms vara av ringa betydelse för det fortsatta förfarandet. Efterkoms inte föreläggandet, bör ansökningen i
allmänhet avvisas. Rätten bör emellertid inte vara bunden av sitt tidigare
föreläggande. Visar det sig t.ex. att uppgiften inte längre behövs, skall
avvisning givetvis inte ske. Ett föreläggande kan även tillgripas i ett senare
skede om det då visar sig att en viss uppgift har betydelse.
Förslaget avser inte att göra någon inskränkning i möjligheten att begära
komplettering på ett mera formlöst sätt, t.ex. per telefon. Efterkoms inte
ett sådant formlöst föreläggande får dock på grund därav inte avvisning ske.
Det kan anmärkas att den nu föreslagna bestämmelsen inte reglerar den situationen att en ansökan inte kan tas upp på grund av ett processhinder.
För dessa fall finns bestämmelser i 3 och 21 §§.
Ett föreläggande som utfärdas enligt första stycket bör innehålla en
erinran om påföljden för utebliven komplettering. I andra stycket behandlas situationen när materialet från företagna delgivningsförsök visar att det föreligger hinder mot delgivning med gälde-
nären.
Hit hör t.ex. fall där det i Bf-mål har visat sig att gäldenären saknar känt
hemvist eller för överskådlig tid framåt vistas utomlands. Ett beslut om avvisning i denna situation torde i regel ha föregåtts av ett kompletterings-
föreläggande. Att så har skett är dock inte något formellt krav för avvisning på denna grund. I tredje stycket ges särregler för sådana fall där delgivning med gälde-
nären visserligen inte är utesluten men redan gjorda delgivningsförsök har blivit resultatlösa. I en sådan situation kan rätten erbjuda borgenären att
själv få ombesörja fortsatta delgivningsförsök. Begär borgenären detta. gäller 5 och 24 §§ LL och 32 kap. 2 § RB för den fortsatta handläggningen. Om däremot borgenären underlåter att begära att få ta över delgivnings-
verksamheten. kan rätten avvisa ansökningen.
Vid bedömningen av frågan om rätten skall fortsätta försöken till del-
givning eller borgenären skall erbjudas att själv ombesörja delgivning skall rätten ta hänsyn till det arbete och de kostnader som dittills har lagts ned på delgivningsverksamheten i målet. Vidare skall beaktas utsikterna till att
fortsatta delgivningsförsök kan leda till att gäldenären blir delgiven. Även andra omständigheter kan vara av betydelse för bedömningen, t.ex. förhål-
3 Riksdagen 1981182.1 saml. Nr 134
landet mellan nedlagda detgivningskostnader och det fordrade beloppets storlek.
34 & Enligt den nuvarande lydelsen av paragrafens första stycke skall talan mot avvisningsbestlut som har meddelats enligt 3 eller 21 § föras i
hovrätten genom besvär. Ändringen innebär att detsamma skall gälla i fråga om avvisningsbeslut som har meddelats enligt 31 c § samt beslut varigenom en ansökan har förklarats förfallen med motsvarande tillämp-
ning av 32 kap. 2 § RB. Mcd hänsyn härtill har paragrafhänvisningen fått utgå.
4.2 Förslaget till lag om ändring i handräckningslagen (1981:847) 2§ 1 paragrafens andra stycket regleras domstolens prövning av sin
behörighet i handräckningsmål. 1 enlighet med vad som föreslagits i den
allmänna motiveringen har officialprövningen av forumfrågan begränsats
på samma sätt som i L- och Bf-mål. I fråga om innebörden av ändringen hänvisas till specialmotiveringen till 31 § LL.
38 I ett nytt tredje stycke till paragrafen har kravet på företeende av
fullmakt i handräckningsmål begränsats på samma sätt som i fråga om L-
och Bf-mål. I fråga om innebörden av ändringen hänvisas till specialmotiveringen till 31 a § LL.
£ Hemställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till
1. lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808).
2. lag om ändring I handräckningslagen (1981:847).
6¶Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid sammanträde
1982-03-02
Närvarande: f.d. regeringsrådet Paulsson, regeringsrådet Reuterswärd,
justitierådet Palm.
Enligt lagrådet den 2 mars 1982 tillhandakommet utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 24 februari 1982 har regeringen på hemställan
av statsrådet och chefen för justitiedepartementet Petri beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808),
2. lag om ändring i handräckningslagen (1981: 847).
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ulf G. Berg.
Föredragningen inför lagrådet har påbörjats vid en tidpunkt då lagförslagen ännu inte erhållit slutlig utformning. Vissa inom lagrådet framförda jämkningsförslag av väsentligen lagteknisk eller redaktionell natur har därför kunnat beaktas i de förslag som genom remissen överlämnats till lagrådet.
Lagrådet lämnar de remitterade förslagen utan erinran.
Utdrag
JUSTITTEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1982-03-04
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Dahlgren, Åsling, Wirtén. Boo, Petri, Gustafsson, Elmstedt, Tillander. Ahrland
Föredragande: statsrådet Petri
Proposition om ändring i lagsökningslagen m. m.
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande! över förslag till
1. lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808). 2. lag om ändring i handräckningslagen (1981: 847).
Föredraganden upplyser att lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran och hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta föreslagen.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredragan-
den har lagt fram.
! Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 24 februari 1982.
Bilaga 1
Rationellare handläggning av summarisk betalningsprocess
1 Inledning
Möjligheten till indrivning av fordringar som inte betalas frivilligt har under senare år fått allt större betydelse. Vid indrivningen står den summariska betalningsprocessen vid tingsrätt — betalningsföreläggande (Bf) och lagsökning (L) — i förgrunden. Förutom att Bf eller L utgör det enklaste
sättet för borgenärer att skaffa en exekutionstitel, verkar möjligheten till Bf eller L som ett mycket kraftigt påtryckningsmedel mot gäldenären att betala frivilligt. Effekten förstärks genom att slutbevis (Bf) och utslag (L). i vis-
sa fall redan ansökan om Bfeller L. registreras hos kreditupplysningsföre-
tagen som betalningsanmärkningar och därigenom hindrar gäldenären att
få nya krediter.
Behovet och intresset av effektiva betalningsrutiner har gett upphov till
en professionellt inriktad inkassoverksamhet. Sådan verksamhet bedrivs
av vissa större borgenärer för egen räkning. Det har också uppstätt en allt större marknad för särskilda inkassoföretag. Även behovet av kreditkon-
troll och kreditupplysning har ökat. Sådana upplysningar tillhandahålls nu-
mera av särskilda kreditupplysningsföretag. Utvecklingen när det gäller in-
kasso- och kreditupplysningsföretagen går mot allt större enheter och mot
alltmer avancerad användning av datorer i verksamheten.
Den inkassoverksamhet som bedrivs utan medverkan av myndigheter leder till att uppskattningsvis 60—80 47 av fordringarna betalas eller avskrivs. Den rest av fordringar som står kvar obetalda efter påminnelser och inkassokrav enligt 5 § inkassolagen (1974:182) handläggs av domstolarna, nästan undantagslöst som Bf eller IL.
Antalet ansökningar om L uppgick år 1980 till drygt 75 000 och ansökningarna om Bf till cirka 415 000. Av målen handlades cirka en femtedel av tingsrätterna i Stockholm. Göteborg och Malmö. Enbart i ansökningsavgifter betalades mer än 40 miljoner kronor till statsverket.
Den summariska betalningsprocessens funktion som en länk i kedjan av inkassoåtgärder belyses av följande uppgifter om effekten av olika åtgärder. Uppgifterna avser erfarenheterna i verksamheten hos ett större inkassoföretag när det gäller parkeringsavgifter (kontrollavgifter) tiden 1978-—första halvåret 1980:
| Antal debiterade kontrollavgifter | 400 000 |
| Betalda före påminnelse | 34 |
| Betalda efter påminnelse men före inkassokrav | 24 |
| Betalda efter inkasso men före ansökan om bf | 29 |
| Avskrivna före ansökan om bf | 3 |
| Summa | 90 Cc |
Betalda efter ansökan om bf men
före ansökan om utmätning 5 Betalda efter ansökan om exekution 29
Summa 9” AA Avskrivna före utmätningsförfarande Avskrivna pga att tillgångar saknas Summa (ca) 100 Zz
Ökningen av främst antalet Bf-mål har under de senaste åren varit
mycket kraftig. Under den senaste femårsperioden har antalet mål mer än
fördubblats. Det sammanlagda antalet till tingsrätterna inkomna Bf-mål uppgick till
| år | antal | ökning i procent |
| 1976 | 199 000 | |
| 1977 | 225000 | 13 2 |
| 1978 | 264 000 | 15 2 |
| 1979 | 347 000 | 30 & |
| 1980 | 417 000 | 20 Sc |
Ökningen för de båda största domstolarna:
| är | antal Stockholm | antal Göteborg |
| 1976 | 24 120 | |
| 1977 | 28310 | 14571 |
| 1978 | 30269 | 18403 |
| 1979 | | 36 058 | 25436 |
| 1980 | 42 896 | 31 589 |
2¶Den nuvarande handläggningen av summarisk betalningsprocess
Den summariska betalningsprocessen regleras i lagsökningslagen (1946:808. 1.1). Lagsökning förutsätter att fordringen grundar sig på ett skriftligt fordringsbevis. Den vanligaste typen av sådana bevis är hyreskontrakt. Vidare förekommer i markant ökande omfattning leasingavtal och i viss omfattning skuldebrev (skulder till banker, andra professionella långivare och enstaka privatpersoner) samt avbetalningskontrakt, växel och check. Betalningsföreläggande används för övriga fordringar. Betalningsföreläggande får dock inte användas för fordran på skadestånd.
Utvecklingen under senare år har inneburit att lagsökningens praktiska
användningsomräåde har minskat något medan betalningsföreläggandets
har ökat. En orsak torde vara att köp på kontokort i betydande utsträckning har ersatt de gamla avbetalningsköpen.
Domstolsverket har gjort en undersökning av Bf-målen vid Göteborgs tingsrätt.! Undersökningen visar följande om Bf-målens karaktär.
målet rör totalt antal ansökt kapitalbelopp trafikförsäkring 21 Fo 10 : pParkeringsavgift 32 <£ 25 teleavgift 3 3 Cc annan fordran 44 C 85
ingivare andel av inkomna ansökningar offentligrättsliga 13 6: inkassobyråer 62 Ce andra sökande 25 &
Klara tendenser i Bf-målen under de senaste åren är bl. a. att gäldenärer-
na har allt kortare tid på sig efter förfallodagen att betala innan ansökan ges in till domstol och att åtskilliga borgenärer har börjat ge in ansökningar även på mycket obetydliga fordringsbelopp, inte sällan bara någon krona.
Beslut i mål om L och Bf fattas i princip av domare. Målen skall tilldelas
viss rotel inom tingsrätten och åvilar därmed lagman, rådman eller tingsfiskal (12 § tingsrättsinstruktionen, TID). Enligt TI:s behörighetsregler kan domärgöromålen delegeras till en tingsnotarie. Denne skall dock ha viss be-
hörighet. för Bf-mål sex månaders tjänstgöring och för L-mål ett år. En tingsnotarie får inte handlägga mål som är av vidlyftig eller svår beskaffen-
het eller vars avgörande av annan orsak kräver särskild erfarenhet (19 §
TI).
Handläggningen av L- och Bf-ansökningar rymmer åtskilliga göromål som inte har karaktär av beslut. Sådana göromål kan ett domstolsbiträde förordnas att utföra på eget ansvar (18§ TI). Hit hör t.ex. att föra dagboken, att underteckna och expediera förelägganden för gäldenär (i sak hela den handläggning som är obligatorisk i Bf-målen sedan väl en ansökan har tagits upp) och att vidta alla åtgärder i samband med delgivning.
I praktiken utövas domarfunktionen i den summariska betalningsprocessen så gott som uteslutande av tingsnotarier. I de största tingsrätterna är
varje notarie helt avdelad för sådana uppgifter under en del av sin notariemeritering. Vid andra tingsrätter sköter notarien under viss tid dessa göro-
! Undersökningen finns redovisad i domstolsverkets promemoria 1980-08-14 ”Sammanfattning av och kommentarer till statistik gällande mål om betalningsföreläggande vid Göteborgs tingsrätt”. Se även JO:s beslut 1980-10-22 i ärende Dnr 1838-1979, s. 7.
mål vid sidan av andra uppgifter. Genomgående gäller emellertid att det är en ständig omsättning av handläggarna i L- och Bf-målen.
På biträdessidan är det som regel särskild personal som har den summariska processen som permanent arbetsuppgift. På många håll förvärvar
dessa domstolsbiträden med tiden stor erfarenhet och kunskap på områ-
det. I mänga tingsrätter förgranskar ett domstolsbiträde varje mäl och föreslär åtgärd. innan notarien tar befattning med målet.
Såvitt gäller delgivningsverksamheten kan nämnas följande. Det är domare som beslutar om kungörelsedelgivning eller spikning (158 delgivningslagen 1970: 428, DelgL) och om partsdelgivning (3 § DelgL). På domare ankommer också att kontrollera en verkställd delgivning. Den övriga befattningen med delgivningsverksamheten sköts i praktiken ofta helt självständigt av domstolsbiträden. Detta gäller helt naturligt arbetet med att ställa i ordning försändelser som skall delges och blanketter för delgivningen. Men det gäller också val av delgivningsform och tidsfrist för delgivningsuppdrag, val av ny åtgärd när ett delgivningsförsök har misslyckats, förgranskning av bevis om delgivning med bedömning av om fler delgivningsåtgärder behövs och om beviset behöver kompletteras. Delgivningsverksamheten vilar alltså i mycket stor utsträckning på domstolsbiträdena. Detta torde f. ö. gälla inte bara i fråga om den summariska processen utan även beträlffande andra mål vid tingsrätterna.
3¶Reformplaner
På flera områden förbereds eller övervägs f.n. åtgärder som kan komma att inverka på hanteringen av målen i summarisk process.
I domstolsverkets regi förbereds en försöksverksamhet med ADB-teknik för att rationalisera och underlätta handläggningen av Bf-mäål. Försöket
planeras starta vid Göteborgs tingsrätt under år 1981. Den verksamhet som
planeras tar i första hand sikte på mälregistrering. Med måldagboken som underlag skulle dessutom på ADB-teknisk väg kunna åstadkommas en bättre överblick över de pågående målen och handlingarna i dessa samt bevakning av tidsfrister t.ex. för utlämnade, ännu inte redovisade delgiv-
ningsuppdrag i målen. Eventuellt kan med teknikens hjälp också en
adressuppgift som har lett till delgivning i ett mål tas till vara för delgivningsändamäl i andra mål mot samma gäldenär.
Stämpelskatteutredningen har i promemorian (Ds B 1980:7) Avgifter vid tingsrätt m.m. föreslagit att den nuvarande avgiftsfriheten för stat och kommun avskaffas. Förslaget kan. om det genomförs, få särskild betydelse för den summariska processen. Som nämnts anlitas denna f.n. 1 viss utsträckning för indrivning av beloppsmässigt obetydliga statliga och kommunala fordringar.
Den summariska processens framtida utformning innefattas även i rätte-
gångsutredningens (Ju 1977:06) pågående översyn av vissa delar av rätte-
gångsförfarandet. Utredningens betänkande väntas mot slutet av år 1981.
Gerom den nyligen antagna handräckningslagen (prop. 1980/81: 88, LU 25, rskr 252) tillförs tingsrätterna en ny form av summarisk process. handräckningsmål. Samtidigt görs den ändringen i LL att den särskilda forum-
regeln för fastighetsdomstolsmål inte skall gälla i det summariska process-
skedet. En L- eller Bf- ansökan skall, om den gäller fordran som har fastighetsdomstolskaraktär. handläggas av domstolen i den ort där fastigheten är belägen, oavsett om den domstolen är fastighetsdomsto! eller ej. Regeln
får betydelse i den allra största delen av L-målen, som avser mål om hyra
med eller utan yrkande om avhysning. Forumändringen innebär att dessa mål sprids ut över alla tingsrätter. Den kommer att innebära en avlastning för de största, mest tyngda tingsrätterna, men ger självfallet de övriga en ökad belastning. Lagändringen träder i kraft den I januari 1982. I propositionen uttalas vidare att frågan om en mer genomgripande reform av LL (fr departementspromemorian Ds Ju 1977:5 Summarisk process) inte bör tas upp nu utan att resultatet av rättegångsutredningens arbete bör avvak-
tas. I prop. 1980/81:10 med förslag till ändringar i kreditupplysningslagen
(1973:1173) föreslås att den nuvarande processrättsliga regleringen av rätten till ersättning för inkassokostnad byts ut mot nya civilrättsliga regler. I så gott som varje L- eller Bf-mål yrkar borgenären ersättning för inkassokostnad. Om förslaget genomförs, kommer det att föra med sig vissa änd-
ringar i tingsrätternas arbetsrutiner.
4¶Hur fungerar den summariska betalningsprocessen?
Tanken bakom den summariska betalningsprocessen är att den snabbt,
enkelt och billigt skall leda fram till ett verkställbart avgörande. Det är i
dag på många håll svårt att leva upp till dessa krav. Detta är mest påtagligt vid flera av de största tingsrätterna där målbalanserna nu är betydande. Tendensen är emellertid på väg att bli densamma vid de mindre tingsrätterna.!
Det finns flera förklaringar till denna utveckling. Tingsrätterna har oförberett fått ta cmot en kraftig målökning på Bf-sidan. Parallellt med denna har dessutom hanteringen vid domstol av de enskilda målen blivit avsevärt tyngre. Delgivningssvårigheterna har ökat och delgivningsresultatet blivit
I Till grund för denna promemoria ligger erfarenheter och synpunkter som under arbetets gång har inhämtats från Stockholms, Huddinge, Handens, Malmö, Lunds. Helsingborgs, Göteborgs och Stenungsunds tingsrätter samt den s.k. Göteborgsundersökningen, se not I till avsnitt 2. ”
allt sämre. vilket innebär ett avsevärt merarbete både för tingsrätterna och
för anlitade delgivningsorgan. Granskningen av ansökningarna har också blivit mer tidskrävande. Många ansökningar — också sådana som framställs och ges in av professionella ingivare, t.ex. inkassobyråcer — är oklara eller ofullständiga och måste kompletteras. Detta innebär merarbete också för tingsrätterna. Vid de allra största tingsrätterna leder dessutom redan mängden av på-
gående mål till svårigheter att hantera och överblicka aktmaterialet och att bevaka utsatta frister för komplettering av ofullständiga ansökningar och för lämnade detgivningsuppdrag.
Också i mindre tingsrätter har målökningen lett till påtagligt ökad arbetsbelastning för den personal som är avdelad för den summariska processen. Handläggningstiderna är på de flesta håll för långa. Vid en större tingsrätt
var nyligen väntetiden från det att en Bf-ansökan kom in till dess föreläg-
gande för gäldenären kunde skickas ut för delgivning fyra månader. Vid en
annan var väntetiden för att en ansökan skall bli registrerad tre månader.
Det blir också vanligare med fel i handläggningen. vilka medför att man mäste göra rättelse enligt 17 kap. 15§ RB eller göra om hela förfarandet.
På många håll har man försökt att möta situationen med egen s. k. vardagsrationalisering. Som exempel kan nämnas nya hjälpmedel säsom
stämplar och blanketter samt avveckling av vissa arbetsmoment som har ansetts gagna rättssäkerheten men som inte är författningsföreskrivna.
Värdefulla kontakter för utbyte av erfarenheter och tips om rationalise-
ringsmöjligheter i arbetet tas också i samband med domstolsverkets blankettverksamhet och de kurser om summarisk process som domstolsverket fortlöpande anordnar för domstolsbiträden. Vid de största tingsrätterna försöker man få hjälplig överblick över målen genom att tillställa sina massborgenärer målregistreringsbevis I syfte att borgenärens fortsatta kontakter i målet med tingsrätten snabbt skall kunna hänföras till rätt mål. På sina håll har man sett sig tvingad till ganska drastiska åtgärder. Som exempel kan nämnas följande. Vid en domstol brukar en massborgcnär själv svara för utskrift av lagsökningsutslag i sina mål genom att ge in en ifylld utslagsblankett tillsammans med ansökan.
I en annan domstol registrerar man inte sådana ansökningar som är i be-
hov av en viss — mycket vanlig — typ av komplettering utan skickar dem
utan åtgärd direkt tillbaka till ingivaren. Som punktinsatser förekommer att hela domarpersonalen vid en tings-
rätt tas i anspråk för att arbeta av Bf-balansen i domstolen. Arkivering av handlingar i avslutade mäl har, bedömd som en mindre angelägen uppgift än löpande handläggning. t.v. helt lagts åt sidan i en stor
tingsrätt.
I åtskilliga tingsrätter har vissa rutinkontrolter av ansökningarna helt slopats.
Verksamheten vid Stockholms tingsrätts enhet för L- och Bf-mål har nyligen inspekterats av justitieombudsmannen (JO) Anders Wigelius. I protokollet över inspektionen anförde JO bl.a. följande om förhållandena på Bfsektionen. Mängden mål, framhöll JO, gjorde att den tid som den handläggande personalen hade till sitt förfogande för varje enskilt mål var liten. Det var naturligt att kravet på noggrannhet vid handläggningen tidvis stått tillbaka för intresset att komma tillrätta med stigande balanser. Mot denna bakgrund var det enligt JO inte svårt att vid en genomgång av ett antal mål
och akter finna brister i olika avseenden i handläggningen. Förhållandena var emellertid sådana att det inte var meningsfullt att rikta kritik mot hand-
läggningen i enskilda mål. — Enligt JO ville det synas som om handläggningen i första hand varit inriktad på att klara av de för dagen inkommande ansökningarna. Resurserna hade uppenbarligen inte räckt till att i erforderlig omfattning behandla de mål som av olika anledningar blivit liggande i avvaktan på kompletteringar. JO konstaterade att i många fall någon åtgärd inte vidtagits på över två år. Den nuvarande situationen fick huvudsakligen tillskrivas det faktum att måltillströmningen kommit att överskrida de ramar inom vilka den nuvarande organisationen var tänkt att arbeta.
JO framhöll sammanfattningsvis att situationen på sektionen enligt hans mening var mycket alarmerande. Under den senaste femårsperioden hade antalet mål ökat med över 70 §t. JO var av den bestämda uppfattningen att det inte räckte med att avvakta införande av ADB vid sektionen utan att det var nödvändigt att snarast vidta olika åtgärder för att förbättra läget. I annat fall förelåg det en uppenbar risk för att handläggningstiderna, som redan idag var alltför långa, blev än längre, att rättsförluster uppstod genom att t.ex. handlingar kom på avvägar samt att arbetsmiljön blev oacceptabel. — Eftersom såväl justitiedepartementet som domstolsverket var
informerade ansåg JO det f. n. inte behövligt att företa något annat än att
översända protokollet över inspektionen till justitiedepartementet och domstolsverket.
Det kan tilläggas att balansläget vid Stockholms tingsrätt nu, efter en tilltfällig massiv personalinsats, har förbättrats avsevärt.
Under hösten 1980 uppvaktades justitieministern av Sveriges domare-
förbund som överlämnade en promemoria angående arbetssituationen vid
de allmänna domstolarna (särskilt tingsrätterna). I promemorian nämns
bland de faktorer, som har försvårat arbetssituationen i tingsrätterna. ökningen av antalet L- och Bf-mål. ökade delgivningssvårigheter — främst beroende på befolkningens större rörlighet och större spridning under året av ledigheter — samt de ökade krav på domarnas insatser i bl. a. L-mål som har ställts genom nya författningar.
I promemorian anförs vidare bl. a. följande. Många domare tycker sig nu
föra en ojämn kamp när de strävar efter att iaktta stadgade frister och ex-
peditionstider och efter att hålla balanserna på en rimlig nivå. Man är från
domareförbundets sida medveten om att de ekonomiska resurserna är
knappa och att det därför är angeläget att alla möjligheter till rationalise-
ringar tas till vara i den mån så kan ske utan fara för rättssäkerheten. Någ-
ra radikala förbättringar härigenom tycks dock inte vara i sikte. Det nyligen framlagda förslaget om förenklad domskrivning har troligen endast marginell betydelse. Förbundet hoppas mer på rättegångsutredningen,
men det kommer troligen att dröja länge innan förslag av utredningen leder
till lagstiftning. Det finns anledning att befara att situationen åtminstone I
vissa domstolar kan bli ohållbar innan rationaliseringsåtgärder får praktisk
betydelse. Man måste troligen från justitiedepartementets sida vara beredd att lagstiftningsvägen bestämma hur domstolarna skall förfara om balanserna blir så stora att någon del av verksamheten måste läggas ner temporärt. Domstolarna kan, framhålls det, inte ta ansvaret för sådana avgöran-
den.
5¶Principerna för åtgärder
Av det tidigare anförda framgår att omedelbara åtgärder måste vidtas för
att förbättra situationen vid domstolarna och åter få den summariska pro-
cessen att fungera som en snabb, enkel och billig processform. Det är i da-
gens statsfinansiella läge inte möjligt att I någon nämnvärd utsträckning lösa problemen genom personaltillskott. I stället måste man sträva efter att förenkla verksamheten och, med bibehållande av den grundläggande rättssäkerheten, sortera bort sådana arbetsmoment som utan större olägenhet kan undvaras.
Som nämnts är den summariska processen föremål för översyn av rättegångsutredningen. Ett delbetänkande från utredningen väntas mot slutet av år 1981. Läget hos tingsrätterna är sådant att åtgärder beträffande den summariska betalningsprocessen måste vidtas nu, dvs. utan avvaktan på resultatet av utredningens arbete. Det är emellertid samtidigt angeläget att rättegångsutredningens översyn inte föregrips. Den nu aktuella översynen
bör därför inte beröra de grundläggande principerna för processen. Den bör vidare koncentreras på åtgärder som kan vidtas utan alltför stor tidsut-
dräkt.
Från Stockholms tingsrätt har överlämnats en rapport över olika problem i handläggningen och förslag till åtgärder för att komma till rätta med dem. Synpunkter i ämnet har vidare inhämtats från en del andra tingsrätter.
Genomgående anges som huvudproblem brister eller oklarheter i ansök-
ningarna samt svårigheter i samband med delgivning och med att avsluta
målen när delgivning trots försök inte kan genomföras.
6¶Ansökningarna
6.1 Forumprövningen
Enligt 318 LL gäller beträffande både L- och Bf-mål att forumreglerna för tvistemål skall tillämpas, att rätten självmant skall pröva sin behörighet och att prövningen skall ske på grundval av borgenärens uppgift om de omständigheter som betingar rättens behörighet. En sådan uppgift skall tas för god, om det inte finns anledning att anta att den är oriktig. Med få undantag är det forumregeln i 10 kap. 1 & RB, enligt vilken behörig tingsrätt är rätten i den ort där svaranden har sitt hemvist, som skall tillämpas i de mål där gäldenären är fysisk person.
Avgörande för forumbedömningen är enligt 10 kap. 15 & RB förhållandena
när stämning delges svaranden. Tillämpat på summarisk process innebär
detta att tidpunkten när rättens föreläggande i målet delges gäldenären är avgörande. Det åligger rätten att självmant pröva sin behörighet innan målet tas upp och att därefter. så snart anledning finns, ompröva detta inledande ställningstagande fram till dess delgivning har skett med gäldenären.
Under delgivningsförsök med en fysisk person visar det sig inte så sällan
att gäldenären inte finns på den adress som har uppgivits i ansökningen. I
stället kanske han finns på en ort som ligger utanför domsområdet. Om det
då inte visas att gäldenären ändå har hemvist (är mantalsskriven) inom domsområdet, skall rätten avvisa ansökningen.
Delgivningsförfarandet kan i det enskilda fallet bli mycket långvarigt. Det förekommer att detta förfarande, under många successiva delgivningsförsök på samma eller olika adresser, sträcker sig över flera år. Under tiden kan mantalsskrivningen hinna ändras. Det kan alltså bli aktuellt att av-
visa målet sedan åtskilliga delgivningsförsök har gjorts och avsevärda kostnader lagts ner. Regelsystemet kan till och med medföra att det sista
delgivningsförsöket — på den adress som dokumenterar domstolen som
"fel — faktiskt har lett till att gäldenären har blivit delgiven. Också då måste emellertid avvisning ske.
Efter avvisning har borgenären att välja mellan att ge upp och avskriva sin fordran eller att göra en ny ansökan till den ”rätta"”” domstolen. Efter en ny ansökan kan det visa sig att gäldenären inte längre finns på den tidigare adressen. Det kan då bli aktuellt med nya delgivningsförsök som, när
gäldenären äntligen är delgiven på nytt. kan utmynna i avvisning också av
denna senare ansökan.
Mänga domstolar tillämpar inte avvisningsregeln i dessa situationer utan
fortsätter handläggningen och avgör målet. Detta förutsätter dock att gäldenären inte gör foruminvändning. Praxis varierar emellertid. Den av la-
gen föreskrivna ordningen är oekonomisk och tidskrävande för borgenärerna och för berörda domstolar och delgivningsorgan. Indirekt kan den bli
till nackdel också för gäldenärerna. Bakom hemvistregeln finns grundtanken att gäldenären inte skall i onö-
dan utsättas för kostnader och olägenhet, t.ex. för resa till en avlägsen domstolsort. Sådana hänsyn har emellertid föga spelrum i summarisk process, där handläggningen i praktiken undantagslöst är skriftlig. Avgörs målet till borgenärens fördel, dvs. genom att en exekutionstitel utfärdas. kan denna användas hos behörig exekutiv myndighet oavsett vid vilken
domstol den har tillkommit. Domstolsorten får betydelse om målet efter
hänskjutande eller ansökan om återvinning skall handläggas i tvistemålsprocess och det alltså kan bli tal om personlig inställelse. Målet tas då upp
av den tingsrätt som har utfärdat exekutionstiteln även om detta medför
långa resor för parterna. Det är emellertid bara en ringa andel av L- och Bf-målen som går till tvistemålsbehandling. Det kan nämnas att av de cirka 417 000 Bf-mål som kom in till tingsrätterna under år 1980 hänsköts enligt domstolsverkets statistik 12 700 till rättegång.
För både borgenärer, tingsrätter och delgivningsorgan skulle det vara mest praktiskt och rationellt om handläggningen i ett L- eller Bf-mål som en gång har tagits upp kan fortgå oberoende av eventuella nya omständigheter med anknytning till forumfrågan. Detta kan uppnås genom att rättens officialprövning begränsas till målets inledningsskede, dvs. till den prövning som normalt utmynnar i att en ansökan tas upp till handläggning. Prövning
inom ramen för den tvingande forumregleringen i 10 kap. 17 § RB bör dock
kunna göras också efter det inledande processkedet. Om gäldenären framställer foruminvändning i målet, skall invändningen naturligtvis också prö-
vas. Genomförs den nu förordade ändringen bör en motsvarande ändring gö-
ras i den av riksdagen nyligen antagna handräckningslagen.
6.2 Behörighetskontrollen
I CL finns inga regler om styrkande av parters och ombuds behörighet. I stället gäller reglerna i RB.
I 11 kap. RB finns regler om ställföreträdare för part. Enligt 11 kap. 28
RB förs talan för en juridisk person av den som är den juridiska personens
ställföreträdare. Bevis om att den som uppges vara ställföreträdare för part
är behörig behövs inte, såvida inte rätten finner att bevis bör företes (11 kap. 4 RB). Beträffande ombud finns bestämmelser i 12 kap. RB. Enligt 12 kap. 9§
skall skriftlig fullmakt företes i huvudskrift när ombudet första gången för talan i målet vid rätten. Sker inte det skalt rätten ge ombudet tid att förete
fullmakten. Enligt 12 kap. 12 § skall en fullmakt innehålla ombudets namn. Ett ombud får enligt 12 kap. 13§ sätta annan i sitt ställe, om parten har gett lov till det. |
Göteborgsundersökningen (se avsnitt 2) visar att 75 47 av ansökningarna i Bf-mål kommer från professionella”, dvs. inkassobyråer eller offentlig-
rättsliga (statliga och kommunala) organ. Det kan antagas att dessa siffror speglar förhållandena i stort vid tingsrätterna.
I inkassobyråmålen förs borgenärens talan undantagslöst av ombud. Talan genom ombud är också den ojämförligt vanligaste konstruktionen i mål med offentligrättslig borgenär. Ofta är det en tjänsteman hos borgenären
som fungerar som ombud. Också i andra mål är det ganska vanligt att talan
förs genom ombud (vanligen en person som är anställd hos borgenären men som inte har ställning av ställföreträdare, i enstaka fall en privatperson eller advokat).
Borgenärer med stor inkassoverksamhet har ofta en rättegångsfullmakt deponerad hos en eller flera domstolar. Till varje ansökan bifogas då bara en fullmaktskopia eller en hänvisning till den deponerade fullmakten. De
större domstolarna har fullmaktsbanker, som ideligen fylls på med nya
fullmakter och tenderar att bli svåröverskådliga och tungarbetade, något som har särskild betydelse när ständigt nya handläggare träder till och måste orientera sig i fullmaktsbanken.
Inkassobyråernas fullmakter har vanligen standardutförande. Fullmak-
ten upptar namnen på samtliga handläggare som tjänstgör på inkassobyrån
vid fullmaktstillfället samt ett generellt medgivande för dem att sätta annan i sitt ställe. Fullmakten är vanligen ett uttryck för ett uppdrag till byrån att sköta borgenärens samtliga inkassouppdrag. Den kommer till användning i många mål under uppdragstiden.
I takt med att den professionella inkassoverksamheten expanderar ökar rörligheten i de professionella ingivarnas handläggarkadrer. Nya handläggare rekryteras fortlöpande, emellanåt går handläggare över från en byrå till en annan. För varje ny handläggare på en byrå behövs nya fullmakter från uppdragsgivarna eller transportfullmakter från någon handläggare som omfattas av den tidigare fullmakten.
Dessa förhållanden medför att tillämpningen av 12 kap. 9§ RB innebär en omfattande kontrollverksamhet. Kontrollen skall enligt lagen göras i varje mål där ombud förekommer. Dessutom visar erfarenheter från granskningen att korrekt fullmakt inte sällan saknas: fulimakt saknas helt, bifogad fullmakt är utfärdad av fel borgenär eller av obehörig person eller fullmakten ger ingen ombudsbehörighet för just ombudet i målet. Enligt RB:s regler skall då ombudet ges tillfälle att komma in med en korrekt fullmakt. Detta betyder i praktiken att dels kompletteringsföreläggande skall utfärdas och expedieras, dels tidsfristen för kompletteringen bevakas och dels i sinom tid inkommen — eller inte inkommen — komplettering åtgärdas. Utöver arbetsmomenten drar detta med sig att handläggningstiden för målet i fråga förlängs och mängden av pågående mål ökar.
För professionella ingivare bör det vara en självklar rutinåtgärd att kon-
trollera att det finns en riktig fullmakt i samband med att ansökan ges in. Förklaringen till att detta på sina håll ändå underlåts torde vara ett för högt arbetstempo och i enskilda fall en bristande kunskap om gällande författningsbestämmelser och om fullmaktens funktion.
I många fall är borgenären en juridisk person (aktiebolag, handelsbolag, ekonomisk förening eller offentligrättsligt subjekt). Vid tingsrätterna är det vanligt att man i sådana fall också kräver registreringsbevis beträffande borgenären. Registreringsbeviset används för kontroll av att en behörig person har utfärdat fullmakten resp. har undertecknat ansökan. På sina håll anses registreringsbeviset dessutom behövas för domstolens kontroll av borgenärens identitet. Om vederbörligt registreringsbevis saknas, för-
anleder det kompletteringsföreläggande i enlighet med vad som tidigare
har beskrivits.
LL bygger på ett förslag av processlagberedningen. Beredningen utarbetade den summariska Bf-processen utifrån synsättet att tvisterna "i allmänhet härröra mera från bristande vilja eller förmåga att betala och därav föranledd strävan att så långt som möjligt förhala verkställighet än från an-
språkets tvistiga beskaffenhet” .! Denna beskrivning avspeglar utan tvivel tillståndet på den summariska processens område också idag. Som tidigare
nämnts är det en obetydlig del av L- och Bf-målen som blir föremål för domstolsbehandling efter det summariska processkedet.
Mot den bakgrunden framstår tingsrätternas nuvarande befattning med
kontroll och hantering av fullmakter och registreringsbevis knappast som rationell. Det finns anledning att ifrågasätta om inte verksamheten i denna del skulle kunna förenklas avsevärt utan att rättssäkerheten skulle sättas åt sidan.
DPomstolarnas behörighetskontroll skulle förenklas redan om man kopp-
lar loss den summariska processen från RB:s fullmaktsregler och i stället ger denna processform en enklare reglering. Tre olika lösningar är tänkbara: aft göra fullmakt obligatorisk redan då ansökan ges in, art i fråga om inkassobyråmålen godta fullmakt för byrån resp. någon handläggare på byrån, oavsett om just den handläggare på byrån som skriver under ansökan har fullmakt, och arr helt slopa fullmaktstvånget.
RB:s regler, som medger ombud ett uppskov för att förete fullmakt, har betydelse i situationer där det krävs ett snabbt juridiskt agerande och en
skriftlig fullmakt inte kan inväntas utan risk för rättsförlust. Ett praktiskt
exempel är när en interimistisk säkerhetsåtgärd behövs för att säkerställa betalning. För sådana situationer är emellertid den summariska processen
typiskt sett varken avsedd eller lämpad. I Bf-mål kan f. ö. säkerhetsåtgär-
der inte tillgripas alls. Inom den summariska processen finns sålunda inte något nämnvärt behov av en uppskovsregel.
Det kan därför knappast resas några vägande invändningar mot en regel
som gör det obligatoriskt att förete en korrekt fullmakt redan i samband
med ansökan. En sådan regel skulle göra det möjligt för domstolarna att
genast avvisa en ansökan när korrekt fullmakt inte finns med och avlasta
domstolarna det omfattande arbetet med att begära och hantera komplettering med fullmakt.
Om "”byråfullmakter'”" godtas, skulle det ge en avsevärd ytterligare ar-
betslättnad. Principiellt kan mot en sådan lösning invändas att den mar-
kant bryter mot det allmänna regelsystemet på fullmaktsområdet, som förutsätter ett personligt ansvar.
Arbetsvinsten skulle bli ännu större om den obligatoriska fullmakts-
granskningen kunde tas bort helt. Byråombudens svårigheter emellanåt att förete en korrekt fullmakt har sin grund i den inre arbetsfördelningen inom en inkassobyrå och byråernas verksamhetsformer snarare än i att det skul-
le saknas ett uppdrag för byråns handläggare.
Inkassoverksamheten — där domstolsskedet är ett av flera led — drivs vanligen så att en borgenär avtalar med inkassobyrån om att den skall skö-
ta hans inkassoåtgärder. Erhållna uppdrag från olika borgenärer fördelas
sedan mellan byråns handläggare. För borgenären lär det för det mesta va-
ra utan intresse — och många gånger okänt — vilken handläggare som skö-
ter hans ärenden. Inkassobyråernas arbetssätt innebär dessutom att handläggarna rycker in för varandra vid behov. Det i vanlig dömande verksamhet grundläggande personliga sambandet mellan uppdrag och ombud har
alltså knappast någon motsvarighet här. Ansökningarna framställs dessutom i allt större utsträckning med ADB-teknik enligt det dataprogram som
används på byrån. Betalning av den fordran uppdraget gäller görs — om den inte sker direkt till borgenären — till byrån, däremot inte till den en-
skilde handläggaren. Många gånger är det för en tingsrätt väl känt och t.o.m. dokumenterat
att en viss inkassobyrå har ett löpande inkassouppdrag för en viss borge-
när. Kontrollen gäller där i praktiken att just den handläggare som skrev under ansökan omfattas av fullmakten resp. att det finns erforderlig transportfullmakt för just den handläggaren. Denna kontroll är, mot den nyss tecknade bakgrunden, skäligen betydelselös.
Vanligt är också att för större borgenärer med egen inkassoverksamhet (t.ex. vissa kommuner och landsting) ansökan skrivs under av en befatt-
ningshavare hos borgenären. I sak är det också här oftast den interna ar-
betsfördelningen som avgör om det är en ställföreträdare etler ett ombud som sköter denna del av verksamheten. Också här ter sig kontrollen i sak betydelselös.
Av det anförda framgår att domstolarnas fullmaktsgranskning i den sum-
mariska betalningsprocessen i det övervägande antalet fall inte tjänar nå-
got verkligt syfte. Fullmaktstvånget och därmed kontrollarbetet bör därför slopas. En sådan åtgärd kan inte anses stå i strid med rimliga rättssäkerhetskrav. . . Naturligtvis kan det förekomma fall, där en kontroll är påkallad av nå-
gon särskild omständighet. Domstolarna bör givetvis inte berövas stöd för att i ett sådant fall kräva in fullmakt. .
En fullmaktsregel enligt det nyss anförda kan utformas efter viss före-
bild av regeln i 11 kap. 4§ RB om ställföreträdares behörighet, som över-
4 Riksdagen 19811/82. 1 saml. Nr 134
lämnar till domstolens bedömande i det enskilda fallet om dokumentation
behövs. Regeln i It kap. 4§ bygger emellertid på en skyldighet för rätten
att se till att behörighet föreligger! och sålunda att kräva underlag för kontroll av behörigheten i fall där behörigheten inte är känd för rätten. Full-
maktsregeln skall däremot begränsa rättens kontrollplikt till sådana rena
undantagsfall, där någon särskild omständighet pekar på att behörighet saknas. Som förutsättning för att domstolen skall kräva in fullmakt bör därför gälla att någon särskild omständighet gör det påkallat. Regeln bör ha
sin plats i LL.
Det kan inte uteslutas — varken med nuvarande ordning eller med den
nu förordade — att ett eller annat fall av missbruk kan förekomma, dvs. att
någon utan uppdrag uppträder som ombud för annan och på det sättet inleder rättegång och kanske till och med uppbär betalning för annans fordran.
Bestämmelser angående skadeståndsskyldighet för den som uppträder som ombud utan behörighet i och utom rättegång finns i 12 kap. 208 RB och i 25 5 lagen (1915: 218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.
Principen är att den som uppträder som ombud svarar för att han är behörig till det. Saknas behörighet kan det föregivna ombudet vara skyldigt att ersätta motparten eller annan de rättegångskostnader som uppkommit
genom att vad ombudet har företagit inte är bindande för parten. Utomprocessuellt gäller likartade bestämmelser om ersättningsskyldighet.
I fall av missbruk är sålunda det föregivna ombudet ansvarigt både för
kostnader som skulle ersättas i den summariska processen och fört. ex. er-
lagd betalning. Det bör emellertid hållas i minnet att enligt domstolspraxis gäldenären inte kan tillerkännas ersättning i det summariska processkedet för sina kostnader i det skedet såvitt gäller Bf-målen.
Om det nuvarande fullmaktsobligatoriet enligt 12 kap. 9 RB ersätts av
en fakultativ regel, som hänvisar domstolen till att kräva dokumentation bara när någon särskild omständighet gör det påkallat, synes därför gäldenärens intresse av att ombudet verkligen har huvudmannens uppdrag vara tillgodosett i stort sett i samma utsträckning som nu.
När det gäller företeende av registreringsbevis eller annan behörighets-
handling beträffande en borgenär är, enligt vad som har berörts i det föregående, ett skäl härtill att få klarlagt behörigheten för ställföreträdare som har utfärdat fullmakt eller undertecknat ansökan (11 kap. 4§ RB). Motivet
för att generellt kräva registreringsbevis beträffande borgenär är dessutom
intresset att kontrollera borgenärens identitet (finns denna juridiska per-
son? är den verkligen en juridisk person? är den rätt betecknad i ansö-
kan?). Denna kontroll sägs på domstolshåll ha en viss betydelse. Kontrol-
len mot registreringsbeviset visar sålunda emellanåt att det råder en viss
oklarhet hos borgenärer och ombud om begreppet juridisk person och dess
! NJA II 1943. s. 123 f.
innebörd (t. ex. att firma inte är juridisk person). Det förekommer också att borgenärens namn i ansökan inte stämmer överens med den officiella,
registrerade beteckningen. En identitetskontroll av det slag som nu nämnts är inte författningsföre-
skriven. Kontrollen görs i praktiken bara beträffande juridiska personer. Någon motsvarande kontroll (t. ex. att i ansökan uppgivet personnummer
är rätt) görs inte beträffande fysiska personer.
Det är ett rimligt krav att ett seriöst inkassoföretag i.samband med mottagandet av inkassouppdrag gör sig underrättad om vem uppdragsgivaren är. En seriös borgenär bör givetvis också känna och använda sin egen officiella beteckning. Det kan t. o. m. ifrågasättas om det inte skulle anses strida mot god inkassosed att försöka driva in en fordran för — som det visar
sig — en icke existerande eller uppenbart oberättigad uppdragsgivares räk-
ning.
Det ter sig naturligt att i den summariska betalningsprocessen bevak-
ningen av borgenärens identitet överlämnas till gäldenären, som kan förväntas ha viss överblick över med vem han har ett ekonomiskt mellanha-
vande. Ett befogat bestridande från gäldenären av innehåll att fordringen i
målet inte tillkommer den 1 ansökan uppgivna borgenären torde komma att leda till att den begärda exekutionstiteln i målet uteblir. Har sådan utfär-
dats och det i samband med begäran om verkställighet skulle visa sig att
borgenären är i betydelsefull mån oklart eller oriktigt angiven i exekutions-
titeln, torde verkställighet inte komma att medges. Domstolarnas nuvarande självpåtagna kontroll av borgenärens identitet när det gäller juridiska personer synes därför kunna avvaras för de flesta fall. För styrkande av behörighet som ställföreträdare för borgenär (t. ex.
genom registreringsbevis) bör gälla en regel motsvarande den föreslagna
fullmaktsregeln.
Sammanfattningsvis synes alltså kravet på registreringsbevis beträffande borgenär som är juridisk person samt kravet på fullmakt för den som för
talan i egenskap av ombud kunna slopas för de flesta fall. I fortsättningen
bör registreringsbevis och fullmakt företes endast när någon särskild omständighet gör det påkallat. Härigenom kan uppnås en inte oväsenthg arbetsbesparing hos tingsrätterna. Det bör övervägas om inte cen motsvarande ordning då bör gälla även beträffande handräckningsmålen.
Registreringsbevis eller motsvarande dokumentation beträffande gäldenären fyller vanligen funktionen att ge underlag för forumprövningen. När gäldenären är juridisk person brukar den forumregel som åberopas vara 10
kap. 1§ tredje stycket RB. som anknyter till styrelsens säte celler motsvarande. Registreringsbevisets uppgifter om behöriga ställföreträdare behövs också ofta för rättens kontroll av att delgivningen med gäldenären är korrekt. Dessa omständigheter gör att registreringsbevis för gäldenären också i fortsättningen måste företes i samma utsträckning som sker f.n.
6.3 Yrkanden och grunder
I en Bf-ansökan skall enligt LL anges det belopp som fordras och vad
fordringen grundar sig på.
Enligt tingsrätternas erfarenhet anges ofta grunden på ett så lakoniskt
sätt. att det kan vara svårt att klargöra vilken grund borgenären åberopar. Detta gäller såväl i det summariska processkedet som i det efter hänskju-
tande eller återvinning följande tvistemålsskedet. En anledning till detta kan vara att en del handläggare hos inkassobyråer och liknande har otill-
räckliga kunskaper om innebörden av de juridiska begrepp de sysslar med. Att tillgodose utbildningsbehovet hos handläggarna på inkassobyråer
m.m. är alltså en betydelsefull ätgärd om man vill underlätta domstolarnas situation. Att möta bristfälliga ansökningar med den stramaste avvisnings-
praxis som Jagstiltningen f.n. medger är i ett längre perspektiv en sämre
lösning.
Föreliggande utbildningsbehov kan i viss utsträckning tillgodoses genom
att domstolsverket i den handbok för den summariska processen som '
verket nu förbereder i samverkan med bl.a. datainspektionen ger viss
handledning om de grundläggande bestämmelserna och juridiska begreppen. Behovet blir än större, om förslagen i prop. [980/81:10 genomförs (jfr
avsnitt 6.3). En sådan handledning kan också åstadkomma cen större enhet-
lighet än f.n. i hanteringen både hos inkassoföretagen och tingsrätterna.
Särskilda problem finns, enligt vissa tingsrätter, när det gäller ränteyrkandena. Ett problem är yrkande om ränta på ränta, t. ex. när kapitalfordran är det sammanlagda beloppet av ett antal delfordringar enligt fakturor, av vilka någon är räntefaktura, och ränta I ansökningen yrkas på fakturafordringarnas sammanlagda belopp". I fall där i ansökan framställs yrkande om ränta på ränta utan att grund för sådant yrkande alls anges, torde förutsättningar föreligga för att direkt, utan kompletteringsföreläggande för borgenären. avvisa ansökningen i den delen.
Ett annat problem är att någon av de uppgiftskomponenter saknas, som är nödvändiga för att räkna ut det belopp som skall betalas i ränta. Vanligen är den felande uppgiften utgångsdagen för ränteberäkningen. Som
exempel kan nämnas att ränta yrkas ”från förfallodagen”. Vilken dag som
är förfallodag framgår dock varken av ansökan eller bifogade handlingar. Här finns ett yrkande, fastän det är oklart uttryckt. En lösning är att införa en särskild lagregel, som för sådana fall anger att räntan skall utgå först
från delgivningsdagen.
! Se avgörande av hovrätten för Övre Norrland 1980-04-11, refererat i Rättsfall från hovrätterna 1/1980 som nr 17/80.
Prop. 1981/82: 134 un [yv
6.4 Tillämpningsområdet för Bf-processen: bara en gäldenär
Enligt 20 § LL får i samma Bf-ansökan inte framställas krav mot mera än en gäldenär. Denna bestämmelse står i sak oförändrad kvar alltsedan tillkomsten av 1937 års LL. I motiven till den ursprungliga bestämmelsen
hänvisas till JO:s ämbetsberättelse 1929 s. 166.! Där behandlas överexeku-
tors tillämpning av då gällande lag om handräckning för fordrans utfående, särskilt i frågan huruvida i en och samma ansökan kunde riktas krav mot
mer än cen gäldenär. JO konstaterade att frågan i den praktiska tillämp-
ningen aktualiserades i fråga om anspråk riktade mot flera solidariskt ansvariga gäldenärer. JO uttalade att handräckningslagen i dess dåvarande gestaltning inte var väl avpassad för annat förfarande än sådant där varje
ansökan avsåg endast en gäldenär. JO motiverade sitt ställningstagande med — förutom specialregler om delgivning och handräckningskostnad
utan motsvarighet i nuvarande lagstiftning — dels att stöd i lag saknades
för att kräva solidarisk ansvarighet som villkor för ansökan, att någon
prövning i sak av den solidariska betalningsansvarigheten därför inte kunde ske inom handräckningsförfarandet och därför prövningen härav upp-
kom först i verkställighetsskedet, där underlaget för prövningen kunde vara diskutabelt eller otillräckligt. dels att det var tveksamt vilken verkan
som i mål mot flera gäldenärer skulle tillmätas bestridande från endast en av dem.
Praktiska situationer, där ett solidariskt ansvar kan ligga bakom ansök-
ningar om betalningsföreläggande, är vissa fall av borgen (borgen för
checkräkningskredit), bolagsmäns ansvar i handelsbolagsförhållanden och
visst redaransvar i partrederi. : :
En borgenär som vill skaffa en exekutionstitel beträffande en fordran mot flera solidariskt ansvariga, kan göra detta antingen genom stämning —
och därigenom underkasta sin fordran den mera tungrodda och omständliga tvistemålsproceduren — eller genom Bf-ansökan men då i en särskild an-
sökan mot var och en av gäldenärerna. I ansökningarna om Bf måste hela fordringsbeloppet uppges i förhållande till varje gäldenär. Resultatet blir
att borgenären så småningom kan ha förvärvat lika många exekutionstitlar
som antalet gäldenärer, varje exekutionstitel berättigande till utmätning/betalning för hela fordringen. Tingsrätten kan i hithörande situationer rekommendera borgenären att i stället anlita stämningsförfarandet. Behandling såsom Bf kan emellertid inte
vägras. Från både domstolar och kronofogdemyndigheter, som kan nödgas medverka till verkställighet av ett för högt fordringsbelopp, har framförts kritik mot lagens nuvarande ståndpunkt.
Det får anses otillfredsställande att domstolar och kronofogdemyndighe-
ter på detta sätt medverkar till att skapa förutsättningar för en materiellt
ogrundad betalning. Överbetalning kan utverkas av en illojal borgenär ge-
nom att de parallella exekutionstitlarna avsiktligt missbrukas. Också en lo-
jal borgenär kan genom förbiseende tänkas göra detta.
Problemet kan i och för sig lösas genom att från tillämpningsområdet för
Bf-processen skärs bort anspråk för vilka flera gäldenärer rent faktiskt svarar solidariskt. Detta skulle emellertid möta avsevärda lagtekniska svårigheter. Ett förbud av den innebörden skulle vidare vara alltför lätt att kringgå genom formuleringen av ansökan.
En mera praktisk lösning skulle vara att öppna processformen för ansö-
kan mot flera gäldenärer just för de solidariska fallen, dvs. under förutsätt-
ning att i ansökan påstås och åberopas solidariskt betalningsansvar för alla gäldenärerna. Med en sådan reglering skulle i ansökan få anges grunden
för det påstådda solidariska ansvaret. Domstolens prövning kommer då att
omfatta att den åberopade grunden, om den är i sak riktig, leder till att gäl-
denärerna är solidariskt ansvariga.
Med en sådan utformning av tillämpningsområdet uppkommer inte de av JO befarade svårigheterna på verkställighetsstadiet. Den nuvarande risken för avsiktlig eller oavsiktlig öververkställighet torde också elimineras, eftersom det direkt av exekutionstiteln kommer att framgå att det rör sig om solidarisk betalningsskyldighet. För borgenären skulle det bl. a. från kostnadssynpunkt vara fördelaktigt att utnyttja möjligheten att ta upp kraven i
en enda ansökan.
Naturligtvis kan det förekomma att en av gäldenärerna bestrider medan de övriga lämnar ansökan obestridd. Är bestridandet i realiteten en invändning om rättegångshinder — t.ex att fordran avser skadestånd — är det fråga om en förutsättning för processen, som domstolen skall beakta ex officio. En sådan invändning kommer alltså att leda till en enhetlig bedömning med verkan för samtliga gäldenärer i målet.
Avser invändningen forumfrågan, t.ex. frågan om tillämpning av hemvistregeln, får invändningen behandlas i förhållande till den invändande gäldenären men inte därutöver (någon generell forumprövning ex officio skall ju, enligt vad som föreslås, se avsnitt 6.1, inte åligga rätten efter den inledande prövningen av ansökan). Avser foruminvändningen däremot att domstolen över huvud taget inte är behörig att handlägga målet t. ex. på
grund av att det skall handläggas vid fastighetsforum enligt 10 kap. 10§ RB,
följer av 10 kap. 17§ RB att rättens bedömning av invändningen kommer att bli gällande för hela målet och alltså får verkan också för övriga gäldenärer.
Bygger ett bestridande på en invändning om att betalning redan har
skett, kommer bestridandet enligt allmänna regler att gälla endast till för-
mån för den bestridande, medan silutbevis kommer att meddelas i fråga om
de icke bestridande gäldenärerna. Även om detta inte är helt tillfredsstäl-
lande, innebär lösningen ändå inte ett sämre rättsläge för gäldenären än det nuvarande. En gäldenär, som har försummat att bestrida under Bf-proce-
duren, kan senare genom ansökan om återvinning föra upp saken till prövning.
7¶Delgivning
7.1 Allmän bakgrund
Delgivning med part är mestadels en förutsättning för att domstolarna
skall kunna slutföra sin uppgift att handlägga och avgöra mål. När delgiv-
ningssvårigheter uppstår, får det omedelbar inverkan på domstolarnas
funktionsgrad och arbetseffektivitet. Avgörandena dröjer eller rent av ute-
blir, samtidigt som en större del av domstolspersonalens arbetskapacitet måste användas för göromålen med delgivningarna.
I L- och Bf-mål skall rättens föreläggande jämte ansökan i målet delges
med gäldenären. Från dagen för delgivningen löper en frist för gäldenären att svara (förklaringstiden). Först efter förklaringstidens utgång kan fortsatt handläggning ske och. i förekommande fall, utslag resp. slutbevis
meddelas. Delgivningen kan sägas vara det centrala handläggningsmomentet sedan ansökan väl har upptagits till handläggning.
Delgivningssvårigheterna har ökat under senare år. Mest markant är detta i storstadsområdena. På brottmålssidan har det i vissa domstolar blivit allt vanligare att utsatta förhandlingar måste ställas in därför att stäm-
ning och kallelser inte har kunnat delges. I allt större utsträckning tenderar
delgivningsskedet i dessa mål att bli långvarigt och arbetskrävande samti-
digt som i ett allt större antal mål delgivning trots alla insatser inte kommer
till stånd. Tingsrättspersonalens arbete med delgivningsgöromål har blivit mer omfattande samtidigt som antalet oavgjorda mål växer.
Huvudregeln är att tingsrätten ombesörjer delgivningen med gäldenären (2§ första stycket DelgL). Tingsrätten anlitar i sin tur delgivningsorgan. vanligen posten eller stämningsman (3 § DelgL). Det kan också förekomma att borgenären själv får ombesörja delgivningen (25 andra stycket DelgL).
Partsdelgivning behandlas vidare i ett senare avsnitt, 7.6.6.
Vad tingsrätterna betyder som förmedlare av delgivningsuppdrag och hur uppdragen fördelar sig på en tingsrätts olika verksamhetsgrenar belyses av följande statistikuppgifter om verksamheten vid delgivningscentra-
len (DC) i Stockholm år 1980:
Inkommande ärenden år 1980
| från | antal |
| Stockholms tingsrätt: Bf | 15 928 |
| L | 3484 |
| övrigt | 16 130 |
| överexckutor (länsstyrelsen) | 1995 |
| rikspolisstyrelsen | 2640 |
| övriga uppdrag från myndigheter | 15349 |
| uppdrag från enskilda | 1432 |
| sammanlagt | 56958 |
Av dessa uppgifter kan utläsas att DC:s uppdrag till 2/3 kommer från tingsrätten och att av uppdragen från tingsrätten mer än hälften avser sum-
marisk process. Det finns anledning anta, att de övriga uppdragen från tingsrätten i allt väsentligt avser brottmål. Det bör i sammanhanget påpekas att just vid Stockholms tingsrätt frekvensen av delgivning i tingsrättens
regi i L-mål är förhållande vis mycket låg; se vidare avsnitt 7.6.6.
7.2 Kostnader för delgivning
När delgivning sker genom myndighets försorg, står staten för kostna-
derna (25 8 DelgL). Ombesörjs delgivningen av part, får denne själv bekosta den. När partsdelgivning förekommer i summarisk process, yrkar bor-
genären vanligen att få ut också delgivningskostnaden av gäldenären.
Genomsnittskostnaden för olika delgivningsformer som vanligen an-
vänds i summarisk process var enligt departementspromemorian (Ds Ju
1978: 2) Delgivning s. 26—29 följande år 1978.
rekommenderat brev med mottagningsbe vis 10 kr. 20 öre särskild postdelgivning 12 kr. 40 öre stämningsmannauppdrag 60 kr. 00 öre
Kostnaden för stämningsmannauppdrag kan i dag beräknas till 100 kr., vilket utgör det belopp som en enskild skall betala för delgivningsuppdrag
till stämningsmannaorganisationen enligt föreskrift i avgiftslistan till expeditionskungörelsen (1964: 618).
Domstolsverkets Göteborgsundersökning (se avsnitt 2) omfattar också
delgivningar/delgivningsförsök i sådana Bf-mål år 1980, där delgivning har kommit till stånd. Undersökningen visar att vid Göteborgs tingsrätt följande delgivningsinsatser lades ner i målen:
Antal uppdrag per mål — Delg. form Procent av målen 1 rek m mb 524 2 rek m mb + I stgman = 35 Sc 3 rek m mb + 2 stgman 9 cc 4 rck m mb + 3 stgman 49
Detta innebär att på hela målantalet, ca 25 000 år 1980, ca 16250 delgivningsuppdrag kom i retur från post och stämningsman cfter misslyckade
delgivningstörsök. Det innebär vidare att per 100 Bf-mål lämnades 65 del-
givningsuppdrag till stämningsman.
Kostnaderna för delgivningsverksamheten i målen beräknas tili
| Prop. 1981/82: 134 | kostnadsnivån 1978 | 57 omräknat till nivån 1980 |
| rek + mb | 255 000:— | 255 000:— |
| stämningsman | 975 000:—- | : 1625 000:—- |
| sammanlagt | 1200 000:— | 1 880 000:— |
Genomsnittskostnaden per Bf-mål kan sålunda — i 1980 års kostnadsnivå
— beräknas till 75 kronor.
Vad en borgenär betalar för domstolsbehandlingen inklusive delgivningen är ansökningsavgiften i målet. f. n. [20 kronor.
De föregående beräkningarna gäller Bf-mål men torde i viss utsträckning gälla även för L-målen. Beträffande dessa kan tillkomma kostnader för delgivning utomlands, översättning av det som skall delges samt för delgiv-
ning genom kungörande i tidning. För kungörande i tidning enligt 15§ DelgL gäller lagen (1977: 654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m. m. Det har inte kartlagts i vilken utsträckning kungörelsedelgivning i L-mål förekommer eller vad
kostnaden uppgår till. Men några stickprovsexempel har tagits fram:
| sammanlagd kostnad för kungörande 1980 | snittkostnad per L-mål | ||
| Stockholms tingsrätt 106 918:65 | 400—600 kr! | ||
| Göteborgs tingsrätt 13 150:60 | 190:57 | ||
| Handens tingsrätt | 1016:05 | 1016:05 | |
| Lunds tingsrätt | 4316:65 | 860:00 |
! Uppskattad kostnad eftersom det exakta antalet kungöranden ej är känt.
Till statens kostnader för delgivningsverksamheten i målen är också att hänföra den interna kostnaden i tingsrätten för personalens hantering av målen i delgivningsskedet. För varje delgivningsförsök skall i tingsrätten ställas i ordning den försändelse som skall delges och blankett för delgivningsuppdraget samt dagboksförteckning göras. Varje retur efter misslyckat delgivningsuppdrag skall föras samman med handlingarna i målet, varpå ett nytt delgivningsuppdrag skall lämnas eller annan åtgärd vidtas.
Denna interna hantering blir. med ökande målmängder och ökande svårigheter att genomföra delgivning, en allt mer dominerande del av arbetsinsatsen i målet.
7.3 Probleminventering
En analys av de delgivningssvårigheter som uppkommer i praktiken vi-
sar följande.
I Före delgivningsskedet. Delgivningsverksamheten utgår från uppgif-
terna om gäldenären i ansökan. Är dessa uppgifter ofullständiga, måste
tingsrätten satsa resurser på att få dem kompletterade. Är de formellt full-
ständiga men i praktiken oriktiga eller ofullständiga, kan detta vålla att del-
givningsskedet förlängs.
2 Under delgivningsskedet!' kan det visa sig A att delgivningsunderlaget är otillräckligt: Gäldenären har t.ex. flyttat till ny adress. Ett nytt delgivningsförsök måste då göras på den nya adressen. Vidare kan gäldenären ha flyttat från adressen och ny adress
kan skaffas bara genom registerforskning. Ibland kan en ny adress inte skaffas fram därför att person-
nummer saknas och registerforskning av den anledningen inte kan göras.
B att gäldenären är svår att komma i kontakt med: han kan ha
arbetstider som sammanfaller med de tider när delgivnings-
försök i hemmet görs eller han har ett rörligt arbete eller kanske av andra skäl sällan är hemma i sin bostad. Då kan behövas viterligare uppgifter om var han kan träffas, t. ex. om ar-
betsplats. Det kan också visa sig att adressen är en täckadress
eller en adress som gäldenären i annat fall sällan besöker, och
det möter svårigheter att få veta när han kommer dit och var han annars uppehåller sig. Han kan t. ex. föra en ambulerande tillvaro. Då behövs spaning.
C att gäldenären håller sig undan delgivning och en för den si-
tuationen lämpad delgivningsform inte får användas.
3 Efter delgivningsskedet . Det kan visa sig att delgivning inte kan åstad-
kommas med rimliga insatser. I vissa fall saknar domstolarna då lagligt stöd för att ändå avsluta handläggningen, om borgenären inte återkallar ansökan (jfr prop. 1978/79:11 s. 40). Det kan antas att detta i åtskilliga fall leder till att ytterligare delgivningsförsök görs och alltså ytterligare resurser satsas på målet, fastän det på förhand kan bedömas som osannolikt att delgivningen kommer att lyckas. Det anförda leder till att åtgärder för att möta de rådande delgivningssvårigheterna bör sättas in på följande punkter.
1. En höjd kvalité på delgivningsunderlaget. Uppgifterna om gäldenären bör vara mera fullständiga och så långt möjligt riktiga redan från början.
2. Förstärkning av delgivningsverksamheten. Delgivningsorganen mås-
te ha effektiva arbetsredskap för att komplettera delgivningsunderlaget
(t.ex. tekniska hjälpmedel för registerforskning) och för att begagna det
(delgivningsformer).
3. Begränsning av tingsrätternas och delgivningsorganens insatser. Tingsrätterna bör ha möjlighet att vid lämplig tidpunkt avsluta delgivningsskedet (grund för avvisning av ansökan). Dessa olika problem kommer i det följande att behandlas var för sig.
! Som illustration kan tjäna en analys av delgivningsreturer till Stockholms tingsrätts Bf-enhet, Bilaga I.
7.4 Delgivningsunderlaget
Uppgifterna om parterna i en ansökan till domstol tjänar det dubbla syftet att klargöra mellan vilka parter målet utspelas och att utgöra underlag för delgivningar med parterna. Det grundläggande delgivningsunderlaget i L- och Bf-mål är de uppgifter om gäldenären som borgenären lämnar i sin ansökan.
Lagens krav på uppgifter om parterna i ansökan till domstol är i L- och Bf-mål (2 och 19 §& LL) resp. i tvistemål (33 kap. I $& RB):
Uppgift om borgenären/ käranden LL RB
skall finnas namn namn
personnummer personnummer
yrke hemvist
hemvist postadress
postadress
telefonnummer
bör finnas yrke
telefonnummer
övriga omständigheter
som är av betydelse
för delgivning
Uppgift om gäldenären/ svaranden
skall finnas namn namn
hemvist skall finnas, där så kan ske (LD), bör finnas (RB)
personnummer yrke
postadress personnummer
hemvist postadress
yrke telefonnummer
skall finnas, där så kan ske (LL), bör finnas (RB)
telefon- övriga omständigheter
nummer som är av betydelse
för delgivning
De krav som lagen ställer på borgenären när det gäller att lämna uppgifter om gäldenären är som framgår av uppställningen utomordentligt blygsamma. Det har alltså lagts på domstolarna att vid behov svara för sådan
adressforskning som kan behövas för att delgivning med gäldenären skall
kunna genomföras.
När det gäller den summariska processen är en sådan ordning inte in-
vändningsfri. Domstolarnas uppgifter inom den summariska processen har visserligen inslag av rättsvård: domstolarna skapar underlag för exekution och avskiljer de krav som visar sig vara tvistiga. Men ett mycket påtagligt inslag i den summariska processens funktion är att vara ett av påtryckningsmedlen inom inkassoverksamheten. Ansökan till domstol föregås vanligen av inkassoåtgärd enligt 5§ inkassolagen. Innebörden av inkassobre vet är bl. a. att inkassoärendet kommer att lämnas till domstol om ford-
ran inte blir betald inom viss kort tid efter inkassoåtgärden. När ansökan sedan ges in till domstolen, är det vanligt att ingivaren samtidigt skickar en
kopia av ansökan direkt till gäldenären. Först därefter börjar domstolens
direkta funktion, handläggning av målet. Domstolarnas betydelse i inkas-
sosammanhanget — som torde vara större indirekt än direkt — har belysts i avsnitt I.
Det sagda talar starkt för att ett större ansvar än hittills för delgivningsunderlaget läggs på borgenären. Det bör framhållas att borgenären i allmänhet inte har så mycket svårare än domstolarna att få fram en korrekt delgivningsadress. Borgenären har redan för sina krav- och inkassoåtgärder. vanligen kort tid före ansökan till domstolen, haft anledning att undersöka var gäldenären kan nås.
Borgenären bör alltså bära ansvaret för att uppgift om gäldenärens adress finns i ansökan. Adressen bör dessutom vara tjänlig för delgivning. Under förutsättning att delgivning kan genomföras per post är postadress
tillräcklig. För delgivning genom stämningsman kan emellertid behövas
också annan adress. Är postadressen av typ Box eller Fack, behövs nämligen uppgift också om gatuadress. Oftast är det enkelt att skaffa fram upp-
gift om gatuadress. I fråga om t. ex. de flesta företag finns den intagen i te-
lefonkatalogen. Undantagsvis kan en sådan uppgift dock bara fås från posten. Det är naturligt att arbetet med att ta fram gatuadressen åvilar bor-
genären (se dock vidare avsnitt 7.6.4). |
Personnummer är ett avgörande hjälpmedel både för att identifiera gäldenären (förebygga förväxling) och för att ta fram adressuppgifter om honom ur olika register. Personnummer har också alltmera kommit att rutinmässigt användas i olika ekonomiska mellanhavanden. På vissa områden, t.ex. Bf-mål av trafikkaraktär, finns också regelmässigt personnummer att tillgå i ansökan. Det ingår där nämligen 1 de grundläggande gäldenärsupp-
gifterna, som i dessa mål brukar hämtas från centrala bilregistret. Det sagda talar för att även uppgift om personnummer skall lämnas i an-
sökan om L eller Bf. Man torde emellertid få räkna med att borgenärer ibland kan ha svårigheter att skaffa fram uppgift om gäldenärens personnummer. Skulle man göra den uppgiften obligatorisk, skulle man därför riskera att från den summariska processen avskära en del krav där frånvaron av personnummer faktiskt inte är ett hinder för delgivning. Uppgiften bör alltså inte vara obligatorisk. Däremot ter det sig naturligt och rimligt
att från vidare domstolsbehandling i en summarisk process skära bort så-
dana fall, där övriga uppgifter inte är tillräckliga för delgivning och personnummer är nödvändigt för vidare åtgärder. I sådana fall bör avsaknaden av personnummer föranleda avvisning.!
Det sagda bör gälla även i fråga om uppgifter angående gatuadress när
postadressen är av typ Box celler Fack.
Som ett uttryck för borgenärens ansvar för delgivningsunderlaget bör också i lagen tas in en rekommendation att i ansökningen skall anges — efter förebild av vad som nu gäller enligt RB — också "övriga omständigheter
som är av betydelse för delgivning”, t.ex. uppgift om tillfällig vistelseadress, anhörig där den sökte kan anträffas eller uppgift om arbetsplats.
Sammanfattningsvis förordas att uppgift om postadress görs obligatorisk samt att uppgifter om personnummer och särskild gatuadress blir obligato-
riska under förutsättning att sådana uppgifter behövs för delgivning med
gäldenären.
I praktiken innebär detta följande.
Postadress saknas: grund för avvisning;
postadress angiven men gatuadress saknas: delgivning genom posten prövas; om det misslyckas = grund för avvisning;
personnummer saknas: delgivning genom post prövas: om det miss-
lyckas görs ett försök genom stämningsman; om det misslyckas därför att adresspår saknas = grund för avvisning.
7.5 Behovet av ytterligare delgivningsformer 7.5.1 Gällande regler
Enligt LL (5 och 24 §§) gäller, gemensamt för L- och Bf-mål, att rättens
föreläggande för gäldenären skall delges med honom ”på sätt om stämning i tvistemål är stadgat”. I 24 § finns dessutom några särskilda begränsningar för Bf-målen. I sådana mål får delgivning inte ske enligt 15 § DelgL och inte heller får delgivning ske utomlands. Cm sättet för delgivning av stämning i
tvistemål finns regler i 33 kap. 68 RB. Där anges den avvikelsen från de grundläggande reglerna i DelgL. att delgivning enligt 12 § DelgL får ske bara under förutsättning att ”anledning förekommer att den sökte har avvikit
eller eljest håller sig undan”.
I 128 DelgL regleras surrogatdelgivning med fysisk person som har känt
hemvist inom riket men ej träffas där. Surrogatdelgivning kan ske genom att den handling som skall delges överlämnas till person med viss anknyt-
ning till den som söks för delgivning (vuxen hushållsmedlem. hyresvärd el-
ler port vakt eller, om den sökte driver rörelse med fast kontor. till anställd på kontoret). Det förutsätts att den som försändelsen enligt lagen kan läm-
nas till också är villig att ta emot försändelsen. E'12 § föreskrivs också att meddelande om delgivning som verkställts på detta sätt skall sändas med
! Jfr prop. 1975/76:191 s. 16 och JuU 1975/76:47 s. 7.
posten till den sökte. Delgivningen skall enligt 19§ tredje stycket DelgL
anses ha skett så snart meddelandet har sänts.
I 15§ DelgL regleras delgivning för det fallet att en person saknar känt hemvist och det inte kan klarläggas var han uppehåller sig (första stycket) eller har känt hemvist inom riket men varken personen i fråga eller någon
som kan ta emot handlingen enligt 128 träffas där och det heller inte kan
klarläggas var han uppehåller sig (andra stycket). För dessa båda typfall
får kungörelsedelgivning användas, enligt andra stycket dock bara om det dessutom finns anledning anta att den sökte har avvikit eller på annat sätt
håller sig undan.
Kungörelsedelgivning innebär att handlingen hålls tillgänglig viss tid på viss plats och att meddelande om tid, plats och handlingens huvudsakliga innehåll införs i Post- och Inrikes Tidningar och/eHer i ortstidning (17 §
första stycket). För andra styckets fall anvisas en alternativ delgivningsform, s.k. spik-
ning. Myndigheten kan besluta att handlingen skall i slutet kuvert lämnas i den söktes hemvist eller, om detta inte kan ske, fästas på dörren till hans
bostad.
I Bf-mål får alltså — till skillnad mot vad som gäller i L-mål — varken kungörelsedelgivning eller spikning förekomma. I fråga om en gäldenär som håller sig undan för delgivning inne bär detta att delgivning över huvud taget inte kan genomföras om surrogatmottagare inte finns eller surrogatmottagare finns men vägrar att ta emot försändelsen.
7.5.2 Tidigare behandling av frågan
I departementspromemorian (Ds Ju 1977:5) Summarisk process föreslogs att lagsökning och betalningsföreläggande skulle, tillsammans med institutet handräckning, föras samman till en i stort sett enhetlig processform. När det gäller delgivningsformerna föreslogs i promemorian att del-
givning inte skulle få ske enligt 158 DelgL. Promemorian har inte lett till
lagstiftning.
Den 1 juli 1979 trädde vissa ändringar i DelgL i kraft. Syftet var att göra delgivningsverksamheten enklare, effektivare och billigare. Till grund för
ändringarna låg departementspromemorian (Ds Ju 1978:2) Delgivning. I promemorian behandlades bl.a. delgivningsformerna enligt 15§ Delgl.,
dvs. kungörelsedelgivning och spikning. Någon ändring föreslogs dock inte i fråga om användningsområdet för dem. Åtskilliga remissinstanser tog
emellertid upp frågan och från många håll påpekades (prop. 1978/79:11 s. 37 f) olägenheten av att kungörelsedelgivning eller spikning inte fick användas i Bf-mål. Domstolsverket framhöll att man inte inom ramen för gällande och föreslagen lagstiftning kunde komma till rätta med delgivnings-
svårigheterna i bagatellbrottmål och Bf-mål. Rättegångsutredningen fram-
höll att det torde vara svårt att finna något bärande skäl för att delgivning
enligt 15 § DelgL inte tillåts i Bf-mål men däremot i tvistemål och L-mål.
Stockholms tingsrätt påpekade att delgivningskostnaderna i Bf-mål ofta blev oproportionerligt stora i förhållande till de små ekonomiska värden som dessa mål som regel rörde. Tingsrätten framhöll att det å ena sidan inte var ekonomiskt försvarbart med upprepade delgivningsförsök men att det å andra sidan inte var tillrådligt att helt ge upp dessa fall. Som alternativ till spikning i dessa fall föreslog tingsrätten ändrade förutsättningar för hänskjutande till rättegång. Enligt det förslaget kunde borgenären ges tillfälle att begära att målet hänsköts till rättegång, om man inte hade lyckats delge gäldenären under viss tid, exempelvis ett år, efter det att ansökan gi-
vits in. Om borgenären inte utnyttjade denna möjlighet, skulle domstolen få avvisa ansökan eller förklara den förfallen. Med en sådan ordning skul-
le. framhöll tingsrätten, borgenären besparas extra kostnader och gäldenären skyddas genom att talan inte kunde bifallas utan någon som helst
materiell prövning.
HFlagstiftningsärendet uttalade departementschefen (prop. s. 40) att frågan om en utvidgning av kungörelsedelgivningens användningsområde i första hand fick prövas i anslutning till pågående översyn av den summariska processen och av det ordinära rättegångsförfarandet.
7.5.3 Överväganden och förslag
Som framfördes i remissbehandlingen och som nu också har bekräftats från flera tingsrätter är en bidragande orsak till delgivningssvårigheterna i
Bf-målen att gällande regler inte ger medel för att komma till rätta med gäl-
denärer som håller sig undan för delgivning.
Stockholms tingsrätts alternativa förslag — ändrade förutsättningar för att hänskjuta Bf-mål till rättegång — har stora fördelar genom att det garanterar en snabb genomströmning av målen i Bf-skedet och samtidigt starkt värnar om gäldenärens rättssäkerhet. Förslaget torde emellertid medföra att i stället arbetsbelastningen på tvistemålssidan skulle öka avsevärt. Detta är uppenbarligen inte önskvärt. Det finns därför skäl att undersöka om problemet i stället skulle kunna få en godtagbar lösning inom det summariska förfarandet.
Spikning förutsätter enligt 15 § DelgL dels att gäldenären har känt hem-
vist, dels att surrogatdelgivning enligt 12 § inte kan genomföras, dels att
gäldenären håller sig undan från delgivning.
Behovet av spikning i Bf-mål är enligt flera tingsrätters erfarenheter koncentrerat just till fall där den motvillige gäldenären inte har någon personkrets som enligt 12§ kan ta emot delgivning eller den personkretsen av
lojalitet med gäldenären vägrar att medverka. Det sistnämnda är erfarenhetsmässigt en inte ovanlig situation t. ex. när gäldenären närmar sig kon-
kursstadiet. Vissa tingsrätter har ständigt en ”fast kundkrets” av detta slag. Det är
klart otillfredsställande att en gäldenär på detta sätt kan undgå att en i sak välgrundad exekutionstitel utverkas mot honom, vilket många gånger blir följden när delgivning i Bf-målet inte lyckas. Det är också både orationellt och ockonomiskt och därför avskräckande för borgenärerna att, som nu,
vägen till exekutionstitel måste gå över ett vanligt tvistemålsförfarande, där ju delgivning enligt 15 § DelgL kan användas.
Innan spikning tillgrips, skall det som nyss nämndes vara konstaterat att
gäldenären har känt hemvist och att han verkligen håller sig undan för del-
givning. Han måste alltså veta om att delgivningsförsök görs. Genom spik-
ningsförfarandet, där ju försändelsen lämnas i hans hemvist, kan det med stor sannolikhet antas att han faktiskt får eller har möjlighet att få kännedom om det som delges. Med de begränsningar som enligt 15 & DelgL gäller för användningen av spikning kan rimligen inte några rättssäkerhetsskäl
anföras mot att spikning får användas också i Bf-mål.
Kungörande, den andra delgivningsmetoden enligt [5§ som inte heller t.n. får användas i Bf-mål, står öppen — förutom i spikningsfallen — när gäldenären saknar känt hemvist. I dessa senare fall har man inga garantier
vare sig för att gäldenären vet att han söks för delgivning eller för att det som delges verkligen når honom. Allmänt kan antas att i Bf-mål en exekutionstitel som har tillkommit efter kungörelsedelgivning inte har så stort
värde annat än möjligen som underlag för kreditregistrering. Har upplys-
ning om gäldenärens hemvist inte kunnat vinnas är det inte troligt att det går att få reda på var det finns egendom, som kan utmätas för fordran.
Man kan såvitt gäller Bf-målen inte bortse från risken för att gäldenären, om det fanns möjlighet till kungörelsedelgivning. felaktigt skulle kunna åläggas betalningsskyldighet till följd av att han inte har observerat kungörelsen. Som nyss antytts är visserligen risken för att gäldenären också blir föremål för exekutiva åteöider ganska liten. I allmänhet råkar han emellertid ut för cn anmärkning i ett kreditregister, och effekten därav kan ha stor negativ betydelse för honom. Något uttalat behov av att också kunna kungörelsedelge har inte anmälts från tingsrätterna.
Förslaget är därför att i Bf-målen öppnas möjlighet till delgivning genom spikning enligt 158 andra stycket sista punkten DelgL, däremot inte till kungörelsedelgivning.
7.6 Kan delgivningsresurserna användas bättre?
7.6.1 Gäldenären som delgivningsresurs: brevdelgivning
En av grundtankarna i 1979 års delgivningsreform var att delgivning genomgående skall verkställas på det sätt som i det enskilda fallet är det enk-
laste och billigaste. I prop. 1978/79:11 sades (s. 18) att brevdelgivning bör
komma i fråga i första hand vid valet av delgivningssätt. Samtidigt konsta-
terades (s. 24) att bl. a. i mål om L eller Bf brevdelgivning ofta kunde bedö-
mas vara olämplig.
Det bör emellertid understrykas att det också i denna typ av mål förekommer fall där bre vdelgivning (dvs. översändande i Jösbrev med bifogat kvitto som mottagaren själv skall underteckna och skicka tillbaka) kan va-
ra effektiv. Detta är fallet t. ex. när gäldenären är statligt eller kommunalt
organ. Det gäller vanligen också när delgivningen skall ske med ställföre-
trädare av typ likvidator.
Det är viktigt att domstolarna i fall av det slaget utnyttjar möjligheten till brevdelgivning. Andra delgivningssätt ger onödigt merarbete för både
domstolen och anlitade delgivningsorgan. Vid behov kan domstolsverket ge riktlinjer för i vilka fall brevdelgivning bör användas.
7.6.2 Posten som delgivningsresurs: rekommenderat brev med mottagningsbevis
Delgivningsformen rekommenderat brev med mottagningsbevis används i avsevärd utsträckning för första delgivningsförsöket i L- och Bfmål.!
Den normala liggetiden för rek-försändelser hos posten är en månad. I postbehandlingen med normal liggetid ingår bl. a. att posten efter cirka 14" dagar skickar ut en påminnelse om försändelsen till adressaten.
Hos domstolarna kan konstateras en högst varierande praxis när det gäller hur lång liggetid som begärs. Vissa domstolar begär rutinmässigt den normala liggetiden, andra begär rutinmässigt att liggetiden förkortas på ett
eller annat sätt, t. ex. till 10 eller 14 dagar. Andra åter använder en säsong-
varierad liggetid, t.ex. den normala liggetiden under högsommaren och kring helgperioder men under övriga delar av året 10 dagar. Förkortas liggetiden bortfaller postens automatiska påminnelse till adressaten.
Valet av liggetid bör självfallet träffas efter omständigheterna i det enskilda delgivningsfallet (jfr prop. 1978/79:11 s. 25). Men lika självklart är det att dessa val, utom i rena undantagsfall, måste alltmer få schablonkaraktär i takt med att målvolymerna ökar, handläggningen automatiseras och målen i allt större utsträckning blir av masstyp.
För effektiviteten i domstolsarbetet är det av betydelse att domstolarna bestämmer den liggetid som är mest verksam. Något som bland många
andra faktorer kan tala för att det är den normala liggetiden som är mest verksam är utvecklingen mot större spridning över året av ledigheter — och därmed i många fall bortovaro från bostaden. Vilken betydelse liggetidens längd och postens påminnelse har för effektiviteten vet man emellertid inte säkert. Detta kan behöva undersökas av t. ex. domstolsverket och postverket gemensamt. Resultatet kan i så fall redovisas i den tidigare nämnda handbok som domstolsverket arbetar på.
! Jfr prop. 1978/79:11 s. 24, 25. S Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 134
7.6.3 Posten som delgivningsresurs: särskild postdelgivning
Särskild postdelgivning (3§ andra stycket DelgL) utnyttjas i viss ut-
sträckning i L- och Bf-mål för första delgivningsförsöket med juridiska per-
soner.
Vid särskild postdelgivning är intyg av tjänsteman vid postverket fullt
bevis för att delgivning har skett på det sätt som anges i intyget (248 andra
stycket DelgL). En tjänsteman vid domstolen skall granska inkommande delgivningskvitton för kontroll av att delgivningen har skett på behörigt
sätt (16 & DelgF), dvs. stämma av sakuppgifterna i intyget mot lagens före-
skrifter om delgivning.
Från åtskilliga domstolar har påtalats att delgivningskvitton från särskild
postdelgivning inte sällan är oriktigt eller ofullständigt ifyllda och att därför komplettering behövs eller rent av delgivningen måste göras om. Som exempel kan nämnas följande, låt vara knappast representativa fall. En delgivningsförsändelse skall delges med ett aktiebolag. Försändelsen är
ställd till aktiebolaget under dess kontorsadress. — Delgivningskvittot ut-
visar att försändelsen har överlämnats till en namngiven person i uppgiven
egenskap av hustru. Gällande delgivningsregler innebär i fråga om delgiv-
ning med aktiebolag i huvudsak att delgivning kan ske med behörig ställföreträdare (98 första stycket) eller med anställd på kontor av viss karaktär (13 §) eller, om sådant kontor inte finns, med ställföreträdares hushållsmedlem eller hyresvärd (12 §). Förutsättning för att delgivningen enligt intyget skall stämma överens med lagen är alltså, att aktiebolaget inte har kontor i den bemärkelse som åsyftas i 13 §. Eftersom alla tecken tyder på
att bolaget faktiskt har kontor, kunde granskningen redan nu leda till nytt
delgivningsförsök, kanske genom stämningsman. Men i stället begärs ett förtydligande från posten. Efter komplettering genom posttjänstemannen visar delgivningskvittot att den namngivna personen, förutom hustru, också är sekreterare hos aktiebolaget, en uppgift som i exemplet är av avgörande betydelse för delgivningens laglighet. Att denna uppgift inte lämnades redan från början har i exemplet lett till ytterligare hanteringsomgång
för både domstolen och posten.
Domstolarna har också erfarenhet av att intyget i efterhand inte kan
kompletteras, och då blir följden nytt delgivningsförsök, kanske i sak obe-
hövligt.
Dessa iakttagelser tyder på att det finns ett behov av information för den
postpersonal som kommer i kontakt med särskild postdelgivning. Informationsbehovet bör lämpligen undersökas närmare i samverkan mellan post-
verket och domstols verket.
Om särskild postdelgivning begärs beträffande en adressat som har ef-
tersändningsadress anmäld hos posten, antecknas eftersändningsadressen
på försändelsen, varpå den skickas tillbaka till domstolen. Domstolen har
därefter att ställa i ordning en ny delgivningsförsändelse för delgivnings-
försök. i samma eller annan delgivningsform, under den nya adressen.
Hanteringen hos domstolarna skulle uppenbart förenklas, om i stället posten skickade försändelsen vidare för delgivningsförsök på eftersändningsadressen, något som ju sker med rek-försändelser. Posten bör då också på delgivningsbe viset ange den nya adressen så att t.ex. meddelande om utslag kan sändas till rätt adress. Möjligheten att få till stånd en sådan postrutin bör undersökas av postverket.
7.6.4 Stämningsman som delgivningsresurs
En stämningsman kan verkställa delgivning också om den sökte vägrar att ta emot handlingen. Stämningsmannens intyg utgör fullt bevis om hur delgivningen har gått till.
Till stämningsman överlämnas i den summariska processen f. n. sådana delgivningsuppdrag, där man tidigare utan framgång har försökt att delge genom posten eller där man undantagsvis av särskild anledning redan från början räknar med att gäldenären inte kommer att medverka till delgivning.
En stämningsmans arbete med ett delgivningsuppdrag varierar mycket från fall till fall men kan schematiskt beskrivas enligt det följande.
I. Stämningsman som bud. Är gäldenärsuppgifterna i delgivningsunder-
laget riktiga och gäldenären lätt att komma i kontakt med och villig att
medverka till delgivning, inskränker sig stämningsmannens uppgift till att uppsöka gäldenären, överlämna det som skall delges och försäkra sig om gäldenärens kvittens. Många gånger räcker det till och med att stämningsmannen kontaktar gäldenären och meddelar var delgivningsförsändelsen finns, varpå gäldenären själv hämtar och kvitterar försändelsen. Stämningsmannen är då bara överbringare av delgivningsförsändelsen och fungerar i praktiken som bud.
2. Stämningsman som adressforskare. Om gäldenärsuppgifterna 1 delgivningsunderlaget visar sig vara fel, försöker stämningsmannen forska fram riktiga uppgifter i olika myndighetsregister som står till buds. Forskningen kan gälla uppgifter i offentliga register, t.ex. vad som omfattas av det nyligen inrättade statens adress- och personregister (SPAR). Den kan också gälla andra slag av uppgifter, t. ex. om eftersändningsadress, anställning, dödsfall och utvandring. Det kan vidare vara fråga om uppgifter om vistelse på anstalt, t. ex. kriminalvårdsanstalt eller vårdanstalt för missbrukare. Betydelsefull kan också vara aktuell adress hos försäkringskassa eller
socialbyrå.
Hos vissa registerförande myndigheter har ansetts att den nya sekretess-
lagen (1980:100), som trädde i kraft den 1 januari 1981, lägger hinder i vä-
gen för att lämna ut uppgifter till stämningsman. Så har på många håll varit fallet med posten (uppgifter ur eftersändningsregistret om eftersändningsadress och från brevbärare xpedition om gatuadress till innehavare av boxeller fackadress), försäkringskassor och socialregister.
När det gäller utlämnande av postens adressuppgifter till polismyndighet för delgivningsändamål torde problemet nu vara löst. I flera beslut (bl. a. 1981-02-19. II 145/81) har regeringen undanröjt överklagade avslagsbeslut av posten och uttalat att det vid en intresseavvägning enligt 14 kap. 3 § sckretesslagen fär anses uppenbart att samhällets intresse av att uppgifterna lämnas ut (för delgivningsändamål) har företräde framför det intresse som
sekretessen hos posten skall skydda.
Av 9 kap. 83 tredje stycket sekretesslagen anses följa att postens adress-
uppgifter inte får lämnas ut till enskilda, t.ex. inkassobyråer, som begär
att få dem för att kunna rätt adressera inkassobrev till gäldenären och ange den aktuella gäldenärsadressen i ansökan till tingsrätten. Detta medför att
borgenärer och inkassobyråer i vissa fall inte kan tillhandahålla tingsrätter-
na ett fullgott delgivningsunderlag också när det är deras ambition. Arbetet
med att skaffa fram adressuppgifter från posten är alltså i praktiken ett
åliggande för stämningsmannaorganisationen. Detta måste beaktas vid tilllämpningen av den regel som har föreslagits i avsnitt 7.4 och som lägger ansvaret för uppgift om gäldenärens gatuadress på borgenären.
Adressforskningen i register underlättas avsevärt om registeruppgifterna är lätta att få tag I. Delgivningsarbetet blir därför uppenbarligen effektivare om stämningsmannaorganisationen, framför allt i de folktätaste regio-
nerna. har terminalanslutning till register som kommer till användning. Ett
av många exempel är anslutning till statens person- och adressregister, SPAR. Vilka register som stämningsmännen behöver ha anslutning till bör närmare undersökas av rikspolisstyrelsen i samråd med polisstyrelserna i storstadsregionerna.
3. Stämningsman som spanare. Om registerforskningen väl ger klara och fullständiga adressuppgifter men gäldenären inte går att få tag I på adressen eller om det inte via register e. d. går att få fram var gäldenären bor. mäste gäldenären efterspanas på annat sätt. Det kan gälla en gäldenär. som
med eller utan medverkan från sin omgivning systematiskt håller sig undan
för delgivning, eller en gäldenär som lever ett kringflackande liv. Många
andra situationer kan tänkas.
De upplysningar som erhållits vid utförandet av ett delgivningsuppdrag kan vara av stort värde. kanske t. o. m. avgörande för delgivning av samma person I ett senare delgivningsuppdrag. I arbetsenheter med ett måttligt antal delgivningsuppdrag kan stämningsmannen hälla sådana uppgifter i minnet. Med ctt stort antal delgivningsuppdrag är detta inte möjligt. Doku-
mentationen sker idag manuellt och man hinner enligt uppgift inte med allt
det dokumentationsarbete som i och för sig skulle vara motiverat. Stäm-
niska hjälpmedel som gör att man lätt och snabbt kan dokumentera ”spaningsresultat” från delgivningsuppdrag och vid behov också lätt och
snabbt få tillgång till dem. I vart fall delgivningscentralerna i Stockholm. Göteborg och Malmö bör förses med utrustning för sådant ändamål. En
avsevärd vinst förefaller dessutom ligga i att också stämningsmännen i kringliggande distrikt inom resp. storstadsregion ges tillgång till ”uppgifts-
banken”, eftersom rörligheten hos befolkningen inom dessa områden är
ansenlig.
Från flera tingsrätter har påpekats att det är svårt eller omöjligt att i
brådskande situationer få en stämningsmannadelgivning utförd och bevis om delgivning tillbaka i tid. Det kan gälla kallelse på målsägande eller vittnen till en huvudförhandling i brottmål. där den tilltalade är häktad och för-
handlingen alltså måste hållas inom viss tid. Det kan gälla delgivning av en
konkursansökan eller av stämning i växelmål, där också korta tidsfrister gäller. Svårigheten orsakas enligt tingsrätternas uppfattning bl.a. av att med nuvarande organisation på stämningsmannasidan ett delgivningsupp-
drag skall lämnas till den centrala mottagningen i stämningsmannadistrik-
tet, där uppdraget diarieförs och sedan skickas vidare till resp. stämningsman. Efter delgivningen skall redovisningen av uppdraget vandra samma
väg tillbaka.
Denna organisatoriska fråga berördes av departementschefen i prop.
1978/79:11, där han förutsatte att detta och andra praktiska spörsmål skulle
tas upp och få en lämplig lösning vid de kontakter som enligt hans uppfattning borde förekomma mellan de större uppdragsgivarna och polisväsendet på såväl central som lokal nivå.
Tingsrätternas uttalanden visar att situationen inte är tillfredsställande. Det är därför angeläget att berörda myndigheter, närmast rikspolisstyrelsen och domstolsverket, griper sig an problemet och banar väg för smidiga
lösningar. Dessa torde emellertid i första hand böra ske på lokal nivå.
En gammal fråga, som fortfarande inte tycks sakna aktualitet, är behovet av att en stämningsman — som ju tillhör ett bestämt polisdistrikt — också har förordnande att utföra uppdrag Ii ett annat distrikt. Särskilt i storstadsområdena kan sådana förordnanden medföra stora arbetsvinster. I den mån det inte medför ökade kostnader bör därför sådana förordnanden meddelas.
7.6.5 Hushållning med delgivningsresurser genom återbruk av information i tidigare led
Hos tingsrätterna återkommer ofta samma person som gäldenär i ett
större eller mindre antal L- eller Bf-mål. Det är inte ovanligt att han återfinns även som tilltalad I brottmål. som konkursgäldenär eller som svaran-
bevara delgivningserfarenheter — delgivningsadress eller definitivt hin-
dersbevis — för återanvändning vid ett senare tillfälle. På det sättet kan ett avsevärt antal gagnlösa post- och stämningsmannauppdrag elimineras.
En återanvändning av uppgifter enligt det anförda förutsätter på de allra flesta håll något slag av register. I de största tingsrätterna, där de olika
verksamhetsgrenarna fungerar utan samverkan inbördes, skulle med all sannolikhet behövas ADB-teknik. Det bör undersökas vilka anordningar
som behövs för ändamålet t. ex. i Stockholms tingsrätt. Undersökningen
bör ankomma på domstolsverket.
Åtminstone beträffande vissa Bf-mål torde det finnas möjligheter till yt-
terligare rationalisering. Det gäller bl. a. Bf-målen med trafikanknytning (trafikförsäkring eller felparkering). Utmärkande för dessa mål är att de
förekommer i mycket stort antal vid tingsrätterna, att gäldenärsuppgifterna i målen regelmässigt hämtas från en och samma källa, centrala bilre-
gistret, att ingivarna är få (Trafikförsäkringsföreningen i alla mål om trafikförsäkring, en enda inkassobyrå i det övervägande antalet parkeringsmål) samt att erfarenhetsmässigt samma gäldenär inte sällan förekommer i ätskilliga mål efter varandra.!
Arbetet med delgivningsverksamheten vid tingsrätterna — liksom hos posten och stämningsmännen — skulle med all sannolikhet kunna minskas
en hel del om redan i källuppgifterna. i centrala bilregistret, kunde tas till vara adresserfarenheter från inkasso- och domstolsförfarandena på trafikområdet. Detsamma gäller kronofogdemyndigheternas erfarenheter, eftersom ett avsevärt antal felparkeringar (gatumarksparkeringar) föranleder en
avgift till det allmänna som är direkt exigibel.
Enligt uppgift finns planer på visst samarbete mellan centrala bilregistret
och Trafikförsäkringsföreningen för att till registret återföra, för senare återanvändning, delgivningsadresser i sådana Bf-mål där delgivning har
skett på annan adress än enligt ansökan och där slutbevis har meddelats.
Det är av stor vikt för delgivningsverksamheten i den summariska processen att återföring sker också av uppgifter som visar att delgivning över huvud taget inte kan ske (t. ex. därför att den registrerade motorfordonsägaren är död, har utvandrat etc.) och att genom ett motsvarande samarbete uppgifterna i t.ex. parkeringsmålen och från kronofogdemyndigheternas befattning med de direkt exigibla felparkeringsavgifterna återförs.
Det är givetvis av stor betydelse att också andra storborgenärer och inkassobyråer i möjlig mån själva återanvänder uppgifter om delgivningsadress från ett mål i senare ansökan mot samma gäldenär. Att på lämpligt sätt verka för detta faller inom datainspektionens uppgifter som tillsynsmyndighet enligt inkassolagen (se prop. 1980/81:10 s. 91).
! Enligt en undersökning, redovisad i Dagens Nyheter 1980-03-12, har gatukontoret i Stockholm i datakontroll av felparkeringsavgifter i Stockholm konstaterat att av de cirka 500000 bilisterna endast omkring 1400 svarar för 91000 felparkeringar. Detta motsvarar i genomsnitt 65 felparkeringar per person. Rekordet innehas av en person som under år 1980 samlade på sig 896 felparkeringar.
7.6.6 Borgenären som delgivningsresurs: partsdelgivning/buddelgivning
Enligt 28 DelgL ombesörjs delgivning i mål vid domstol eller annan myndighet i första hand av myndigheten själv. Detta innebär att myndigheten ytterst har ansvaret för att delgivningen blir utförd.
Den handläggande myndigheten kan på begäran av part medge att parten själv får ombesörja delgivningen (s.k. partsdelgivning). Den ovillkorliga rätten att själv ombesörja delgivningen som tidigare fanns för part i vissa slag av mål, bl. a. enligt LL, togs bort vid delgivningsreformen år 1979, då i stället den allmänna regeln i 2§ DelgL gjordes tillämplig också i EL:s fall. För partsdelgivning krävs enligt 2§ DelgL., förutom att parten begär det, att rätten finner att det kan ske utan olägenhet. Beslutar rätten om partsdelgivning, skall myndigheten förelägga parten att inom viss tid komma in till
myndigheten med bevis om delgivning. Har sådant bevis inte kommit in till
myndigheten inom föreskriven tid, gäller som grundregel att myndigheten själv utan dröjsmål skall ombesörja delgivningen.
Part som själv får ombesörja delgivning får välja det delgivningssätt som han anser lämpligen kan leda till bevislig delgivning. Av delgivningsformerna enligt 3§ DelgL är det bara särskild postdelgivning som är förbehållen myndighet och som parten alltså inte får använda. Enskild part som skall ombesörja delgivning kan sålunda använda sig av ordinär delgivning
(t.ex. brevdelgivning, buddelgivning eller rekommenderat brev med mot-
tagningsbevis). Parten kan också använda stämningsmannadelgivning.
Utrymmet för att medge partsdelgivning enligt den numera gällande regeln, som ju förutsätter att rätten prövar lämpligheten, har nyligen behandlats av JO i anledning av en anmälan rörande försening i handläggningen av avhysningsmål hos en överexekutorsmyndighet (JO:s dnr 3124-1979). JO, som anknöt till ett uttalande av departementschefen i prop. 1978/79:11 s. 41, uttalade att det var principiellt riktigt att det var en myndighet som svarade för delgivningsverksamheten. I ett läge där målen blir allt fler, handläggningstiderna tenderar att öka och möjligheterna att sätta in mer personal för att hålla tiderna nerc är små. för att inte säga obefintliga, ansåg JO emellertid att det fanns goda skäl att i större utsträckning utnyttja den möjlighet till partsdetgivning som delgivningslagen ändå gav. Ställd i relation till de olägenheter — ekonomiska och andra — som en utdragen handläggningstid förde med sig, borde en sådan ordning enligt JO kunna godtas.
Det kan nämnas att. i överensstämmelse med JO:s nämnda uttalande, det vid Stockholms tingsrätt i flertalet L-mål (hyresmålen) regelmässigt är borgenären som, efter beslut av rätten enligt 2 § DelgL, ombesörjer delgivningen.
Partsdelgivningen kan vanligen genomföras smidigt genom buddelgivning, som ju förutsätter frivilligt mottagande. En borgenär som begär
partsdelgivning och därmed visar att han är beredd att ta på sig omaket att ombesörja delgivningen och dessutom beredd att. åtminstone reserva-
7 Prop. 1981/82: 134
tionsvis, också ta kostnadsrisken bör, särskilt under det rådande hårt ansträngda läget i den offentliga delgivningsverksamheten. normalt kunna räkna med att få bifall till sin begäran. Härigenom gagnas intresset av snabbhet i handläggningen. Samtidigt avlastas delgivningsorganen uppgiften. varigenom resurserna kaiu koncentreras till uppdrag där partsdelgiv-
ning inte är möjlig eller lämplig. Vid partsdelgivning skall enligt 2§ DelgL, som tidigare nämnts, myndig-
heten själv utan dröjsmål överta delgivningsverksamheten, om myndighe-
ten inte inom den tid som har bestämts för borgenärens delgivande får be-
vis om att delgivning har skett. En avvikande regel finns i 32 kap. 28 RB för
fall när det är en stämning eller en vade-, besvärs- eHer revisionsinlaga som
parten skall delge. Följden av att det inom en viss, i paragrafen närmare reglerad tid, inte har visats att delgivning har skett, är då att partens talan
är förfallen, allt såvida motparten inte ändå inställt sig resp. avgivit svaromål, genmäle eller förklaring.
Om en partsdelgivande borgenär i ett L- eller Bf-mål inte inom förelagd tid underrättar domstolen i delgivningsfrågan. torde det ofta bero på att fordringen redan har betalats eller annan uppgörelse har träffats och att
därmed borgenärens intresse av målet har upphört. Mot den bakgrunden
ter det sig naturligt att påföljden för underlåten delgivning i rätt tid blir densamma som vid partsdelgivning av stämning m. m. enligt 32 kap. 2§ RB. Härigenom uttrycks också den grundläggande ansvarsfördelning som bör gälla mellan borgenären och tingsrätten i den summariska processen. En
ordning som den nämnda innebär också någon. låt vara marginell, avlast-
ning för tingsrättspersonalen men är framför allt ett led i en förnuftig hushällning med resurserna i stämningsmannaorganisationen.
Det kan nämnas att det vid tillkomsten av LL, som införde domstolsdel-
givning i summarisk process, diskuterades olika aspekter på att det nor-
malt inte längre var borgenären utan rätten som skulle delge. Frågan om hur tingsrätten skulle förhålla sig om redovisning av borgenärens delgivningsverksamhet uteblev, berördes visserligen inte uttryckligen. Men både lagrädet och departementschefen behandlade frågan om risken för att materiellt oriktiga utslag eller slutbevis skulle komma att meddelas därför att rätten inte hade fått vetskap om erlagd betalning. Som lösning på detta problem angavs att en borgenär, som räknade med att delgivning skulle Ieda till omedelbar betalning, kunde begära partsdelgivning. Detta resonemang förutsätter att rätten inte ex officio genomför delgivning, om partsdelgivningen av en eller annan orsak inte redovisas. Det är alltså här fråga
om en motsvarande tillämpning i L- och Bf-målen av regeln i 32 kap. 2 §
RB.
Det föreslås sålunda att i LL tas in uttryckliga regler av innebörd att bestämmelserna om partsdelgivning av stämning m. m. i 32 kap. 28 RB skall
tillämpas även I mål om L och Bf.
Som nämnts var utgångspunkten i 1979 års delgivningsreform att det är
myndigheterna som skall ombesörja delgivningen. Detta synsätt har fortfarande giltighet. På sikt bör man därför sträva efter att avveckla behovet
av pärtsdelgivning som resursförstärkning. Detta behöver dock inte vara liktydigt med att man helt avstår från den
nuvarande buddelgivningsverksamheten. Borgenärernas buddelgivning har bekräftat att ett stort antal gäldenärer frivilligt medverkar till delgivning. när de konfronteras med ett bud. Buddelgivning i myndighetsregi, i dag i
allt väsentligt utförd av stämningsmän, kan kanske utvecklas och föras över till andra budkategorier. Detta skulle innebära både en avlastning för
stämningsmännen och ett steg i avvecklingen av partsdelgivningen.
Möjligheten att anvisa myndigheterna lämpliga buddelgivare bör undersökas närmare. Undersökningen — en lämplig uppgift för domstolsverket
— kan avse om t. ex. postens budbilsservice lämpligen kan komma till användning, en möjlighet som f. n. undersöks på inkassobyråhåll.
8¶Delgivningskostnaderna och kostnadsansvaret
Det är ett grundläggande samhälleligt intresse att en god betalningsmoral
upprätthålls. Tingsrätternas verksamhet inom den summariska processen tjänar det intresset genom att bidra till att fordringar betalas och genom att ge underlag för registrering av dåliga betalare (kreditregistreringen). Den
summariska processen gagnar också andra samhälleliga intressen, t. ex.
det trafikpolitiska intresset av snabba och effektiva påtryckningsmedel mot felparkerare och personer som inte fullgör sin trafikförsäkringsskyldighet.
Det är mot den bakgrunden naturligt att staten bär ett grundläggande kostnadsansvar för denna verksamhet. När den summariska processen tas I anspråk, är det emellertid också frågan om att tillgodose borgenärens intressen. Domstolen anlitas som en länk i kedjan av olika successiva indrivningsåtgärder. Även borgenären (och i sista hand gäldenären) bör därför ta sin del av de kostnader som processen för med sig.
Borgenärens bidrag utgörs av ansökningsavgiften, som f. n. uppgår till 120 kr. Ansökningsavgiftens storlek bygger bl. a. på beräkningar av det allmännas kostnader för verksamheten. Beräkningar av kostnaderna för hanteringen av L- och Bf-mål har hittills tagit sikte bara på kostnaderna i tingsrätternas egen interna verksamhet. Det synes emellertid rimligt att också kostnaderna för delgivningsåtgärder utanför tingsrätternas egen verksamhet tas med i bilden.
Göteborgsundersökningen visar (avsnitt 7.2) att den genomsnittliga delgivningskostnaden i Bf-mål i Göteborg f. n. är 75 kr. Detta tyder på att kostnaderna för delgivningsverksamheten i en del av dessa mål uppgår till
mycket stora belopp och att statens kostnad även sedan borgenärens bi-
drag i form av ansökningsavgift har frånräknats är avsevärd.
Om undersökningsresultatet från Göteborg förs över på mälantalet i Stockholms tingsrätt (42 000 mål år 1980), ger det till resultat att kostnaden för delgivningsverksamheten i samma kostnadsnivå skulle vara rek + mb 357 000 kr
stgman 2275 000 kr
eller sammanlagt 2,6 miljoner kronor.
Behovet av delgivningsinsatser i målen i Stockholms tingsrätt kan ge-
nomsnittligt bedömas vara större än i Göteborgs tingsrätt. Detta antyder
bl. a. en stickprovsundersökning, som redovisas i departementspromemorian (Ds K 1980:14) Felparkering på tomtmark, s. 62. En viss typ av Bf-
mål. som hade kommit in till Stockholms resp. Göteborgs tingsrätter under oktober 1979. undersöktes i juli 1980. Fortfarande ej delgivna eller av annan orsak ej avgjorda var då i Göteborg 5,5 (Zz av målen och i Stockholm
15,8 6. Man torde alltså med god säkerhet kunna utgå från att de faktiska
kostnaderna för Stockholms del är större än enligt beräkningen nyss. Naturligtvis har man också anledning utgå från att på mänga håll behövs
avsevärt mindre delgivningsinsatser än i Göteborg.
Göteborgsundersökningen applicerad på Stockholms. Göteborgs och Malmö tingsrätter tillsammans ger följande resultat:
Stockholm 2630 000 kr Göteborg 1880 000 kr
Malmö 845 000 kr
5355 000 kr
eller sammanlagt mer än 5 miljoner kronor.
Resultatet torde snarare ligga under än över den verkliga kostnaden.
Undersökningsresultatet överfört på målantalet för tingsrätterna i hela
landet (416 000 mål år 1980) ger en kostnad för delgivningsverksamheten i
1980 års kostnadsnivå av rek + mb 3570 000 kr
stgman 22750 000 kr eller sammanlagt mer än 206 miljoner kronor.
Göteborgsundersökningen och beräkningarna med utgångspunkt i denna ger inte tillräckligt underlag för att avgöra hur stora kostnaderna är i dag eller att bedöma i vilken utsträckning det kan vara motiverat att ansökningsavgiften i målen höjs. Redan av detta underlag framgår emellertid att man
måste sträva efter att delgivning kan genomföras till lägre kostnad än f.n.
Följande räkneexempel ger en antydan om vilka volymer det rör sig om
på detta område.
Enligt Göteborgsundersökningen ges f.n. 65 stämningsmannauppdrag per 100 Bf-mål. Om antalet stämningsmannauppdrag kan nedbringas med en femtedel — dvs. från 65 till drygt 50 per 100 mål — betyder det att kost-
naderna därmed minskas (eller att stämningsmannaresurser frigörs för
andra verksamhetsområden) med
antal uppdrag kostnadsminskning Göteborg 3250 325 000 kr Stockholm. Göteborg och Malmö 2200 920000 kr hela landet 45 500 4550 000 kr
Olika åtgärder som har föreslagits i denna promemoria kan, om de ge-
nomförs, få till effekt att delgivningsverksamheten drivs mera rationellt —
bl. a. med färre stämningsmannauppdrag — och därmed till lägre kostnad. Någon tillförlitlig beräkning av vilka kostnadsminskningar förslagen kan medföra kan inte göras här. En viss antydan ger förslagen applicerade på Stockholmsanalysen (se not till avsnitt 7.3 och Bilaga 1). I analysen har strukits under de sifferposter som förslagen berör. De motsvarar cirka
50 2 av DC-hindren i analysmaterialet.
Det finns anledning att närmare se över frågan om delgivningsinsatser och delgivningskostnader och att med resultatet som underlag undersöka i vad mån nuvarande principer för kostnadsansvaret bör ändras. En sådan
mera genomgripande undersökning kan inte göras i detta sammanhang.
Beträffande vissa speciella kostnadsposter kan emellertid redan nu övervägas ett större borgenärsansvar. Detta bör då i första hand gälla särskilt kostnadskrävande delgivningar genom de vanliga delgivningsorganen.
Med den föreslagna utvidgningen av s.k. spikning till att förekomma också i Bf-målen (se avsnitt 7.5) kan en hel del av de nuvarande långvariga och därigenom kostsamma delgivningarna väntas bli eliminerade. Kvar står emellertid fall där adress till gäldenären finns men det inte kan sägas vara onödigt att göra ytterligare delgivningsförsök. Samtidigt kan det emellertid stå klart att ytterligare försök skulle medföra att den samman-
lagda delgivningskostnaden blir oproportionerligt stor. I sådana fall får det
anses rimligt att lägga ansvaret för merkostnaden på borgenären.
Borgenären kan i sådana situationer erbjudas att antingen själv ombesörja den fortsatta delgivningsverksamheten eller att förskottera och eventuellt slutligt svara för kostnaden, med risk att ansökningen annars avvisas.
Även om man kan räkna med att en borgenär bara undantagsvis skulle påfordra fortsatta delgivningsförsök genom myndighetens försorg, riskerar
man att hanteringen av borgenärens förskott eller betalning skulle bli
den formen att borgenären själv får ta över delgivningen.
Vid sidan om kostnaderna för delgivning genom post eller stämningsman finns det andra kostnadsposter (inte behandlade i Göteborgsundersökningen) som har en speciell karaktär genom att de regleras genom utbetalning från tingsrätterna. Detta gäller kostnader för tidningskungörande enligt 158 DelgL (1 L-mål) och kostnader för översättning av handlingar som skall delges utomlands (också i L-mål). Författningsreglering beträffande översättningskostnader finns i cirkuläret (1969: 495) med anledning av Sve-
riges tillträde till Haagkonventionen om delgivning i utlandet av handlingar i mäl och ärenden av civil och kommersiell natur och dess nordiska motsvarighet cirkuläret (1975: 300) till statsmyndigheterna angående inbördes
rättshjälp mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge genom delgivning och bevisupptagning. Statens kostnad i mål där tidningskungörande eller översättning behövs
blir i allmänhet mycket hög. Eftersom merkostnaden i dessa mål i förhållande till andra L-mäl uppkommer genom omständighet med anknytning till part, men däremot inte till något samhällets särskilda intresse i just de målen. bör borgenären svara för extrakostnaden.
9¶Avgift vid avvisning m. m.
I det föregående har behandlats olika situationer som kan leda till att tingsrätten i ett L- eller Bf-mål meddelar beslut om avvisning. Ett sådant
beslut kräver av tingsrätten en betydligt större arbetsinsats än besiut om avskrivning, som ju är följden av att ansökan återkallas. Det finns därför anledning att stimulera professionella ingivare att återkalla ansökningen när det är klart att målet kommer att avvisas. I övrigt kan det finnas anledning att kompensera tingsrätterna för den ytterligare arbetsinsatsen med avvisningsbeslut. Avvisningsbesluten kan sålunda beläggas med en avgift, som ingivaren måste betala. Avgiften kan lämpligen sättas i nivå med an-
sökningsavgiften, f.n. 120 kronor.
Oavsett de lättnader i kraven på ansökan med därtill fogade handlingar
som har föreslagits måste man räkna med att en del ansökningar också i fortsättningen är bristfälliga "i onödan”. När en ansökan visar sig vara i
behov av komplettering, bör det föra med sig att ersättningen till borgenären/ombudet sätts lägre än det annars skulle ha satts. Denna princip bör — mot bakgrunden av nuvarande schablontillämpning I vissa tingsrätter — komma till klart uttryck i den författning som reglerar ersättningar till borgenär i L- och Bf-mål.
10 Delegation i Bf-mål
Domstolsverket har i en skrivelse till regeringen den 4 september 1979 föreslagit en försöksverksamhet med delegation av beslutanderätt i Bf-mål. Enligt förslaget skulle det utfärdas en lag om försöksverksamhet med
handläggning av Bf-mål. Enligt den lagen skulle ett domstolsbiträde enligt
de närmare bestämmelser som regeringen meddelar försöksvis på eget ansvar få handlägga Bf-mål. Försöksverksamheten skulle bedrivas vid de tingsrätter som regeringen cher. efter regeringens bemyndigande. domstolsverket bestämmer.
7 Prop. 1981/82: 134
I ett förslag till förordning om försöksverksamheten ges närmare be-
stämmelser. Försöksverksamheten skulle få äga rum vid de tingsrätter
som domstolsverket bestämmer. Domstolsbiträden som har genomgått av domstolsverket föreskriven utbildning skulle kunna förordnas att på eget ansvar handlägga mål om Bf. Förordnandena skulle meddelas av hovrätten eller — i fråga om biträden vid de tre största tingsrätterna — av tingsrätten. Ett förordnande skulle inte få avse avvisningsbeslut. mål där ansökan har
återkallats eller förfallit och gäldenären har framställt kostnadsyrkande el-
ler mål med en utländsk juridisk person som part. Inte heller skulle ett förordnande få avse mål som i övrigt är av vidlyftig eller svår beskaffenhet eller vars handläggning av annan orsak kräver särskild erfarenhet.
I sin skrivelse till regeringen framhåller domstolsverket att biträdespersonalen i tingsrätterna på grund av kraven på juridisk utbildning har mindre möjligheter att avancera till tjänster på handläggarnivå än som är normalt inom statsförvaltningen. En möjlighet att öka biträdestjänsternas attraktivitet och behålla rekryteringen på en hög nivå skulle vara att dele-
gera arbetsuppgifter till biträdespersonal iden utsträckning detta är möjligt
och med hänsyn till andra intressen lämpligt. Effektivitetsskäl anges också
ofta tala för att delegationsmöjligheterna tas väl till vara. Enligt domstolsverkets skrivelse skulle delegationsförslaget komma i ett
annat läge om en reform av den summariska processen skulle vara omedelbart förestående. Verkets förslag läggs således fram under den uttryckliga förutsättningen att några ändringar i den summariska processen ej planeras under de närmaste åren.
Som framgår av det tidigare anförda (avsnitt 3) torde nägon mera genom-
gripande reform av den summariska betalningsprocessen inte komma att ske innan resultatet av rättegångsutredningens arbete föreligger. Utredningens första betänkande väntas under hösten 1981. Med hänsyn till omfattningen av detta lagstiftningsärende torde det komma att dröja ytterligare icke oväsentlig tid innan en eventuell ny lagstiftning kan träda i kraft. Pågående reformarbete på process- och utsökningsrättens områden utgör alltså inte något hinder mot att nu ta upp frågan om delegation i mäl om Bf.
Den kraftiga ökningen av Bf-målen kan i det rådande statsfinansiella läget knappast mötas med personalförstärkningar. Om en delegation kan
medföra en snabbare och effektivare handläggning av dessa mål bör den möjligheten tas till vara. Det kan också förutsättas att den genom delega-
tionen frigjorda notariearbetskraften genom den ökade måltillströmningen kan styras över till andra angelägna arbetsuppgifter i tingsrätterna. Med hänsyn till att den helt övervägande delen Bf-mål utgörs av enkla mass-
ärenden innebär detta att man hushållar med den juridiskt utbildade ar-
betskraften och utnyttjar den för arbetsuppgifter där den juridiska utbild-
ningen kommer bättre till pass. Notarieutbildningens kvalitet blir alltså in-
te lägre utan snarare högre genom delegationen.
Vid bedömningen av frågan om delegation bör vidare beaktas att pröv-
ningen från rättens sida i allmänhet är mycket summarisk. Den sakliga prövningen går i princip ut på att konstatera att ansökan avser utfående av penningfordran som inte grundar sig på ett skriftligt fordringsbevis och inte
avser skadestånd (18 § LL). Vidare skall i ansökan anges grunden för ford-
ringen och tiden för dess tillkomst. I formellt hänseende skall rättens behö-
righet prövas (19 §, se även förslaget i avsnitt 6.1). I föreläggandet till gäldenären skall rätten ange den kostnadsersättning som skall utgå om bestri-
dande ej sker. Ersättningen utgår enligt schablonregler som regeringen meddelar (22 §).
Med hänsyn till betalningsföreläggandenas karaktär av schabloniserade
massärenden och intresset av ett rationellt utnyttjande av domstolsväsen-
dets resurser bör det hinder för en delegation till domstolsbiträden som det nuvarande kravet på lagfarenhet utgör undanröjas. Det synes innebära en onödig omgång att detta sker genom en särskild lag om försöksverksamhet. I stället bör redan av 30 & LL framgå att mål om Bf i den utsträckning som regeringen bestämmer får handläggas av tjänstemän som inte är lagfarna.
Den närmare omfattningen av delegationen torde på sikt böra anges i förordningen (1979: 572) med tingsrättsinstruktion. Dessförinnan bör emellertid, som domstolsverket har föreslagit, en viss försöksverksamhet bedrivas. För försöksverksamheten bör cen särskild förordning utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse med domstols verkets förslag.
11¶Författningsförslag m. m.
I enlighet med vad som har föreslagits i det föregående har upprättats
författningsförslag.
Förslagen är fogade till denna promemoria som Bilaga 2.
Förslagen bör träda i kraft den 1 januari 1982. Några övergångsbestämmelser torde inte behövas.
12¶Sammanfattning av förslagen
I denna promemoria föreslås
Författningsändringar
avsnitt
6.1 officialprövningen i forumfrågan begränsas
6.2 kontrollen av behörighet som ställföreträdare eller ombud för
borgenär begränsas
6.3 en särskild tolkningsregel för ofullständigt ränteyrkande införs
6.4 möjlighet öppnas att i vissa fall göra Bf-ansökan mot flera gälde-
närer
7.4 strängare krav på uppgifter om gäldenären i ansökan 7.5 delgivningsformen spikning tillåts i Bf-mål 7.6.6 vid partsdelgivning införs regeln att ansökan förfaller om borge-
nären inte i tid redovisar resultatet av sin delgivningsverksamhet
8 rätten ges författningsstöd för att i vissa fall med speciellt lång varigt och kostsamt delgivningsförfarande avbryta delgivningsverksamhet och avvisa ansökningen om inte borgenären själv vill
ombesörja fortsatt delgivning
8 borgenären blir skyldig att betala kostnaden för tidningskungörande och översättning i samband med delgivning
9 avvisningsbeslut beläggs med avgift
9 klart uttryck ges i författning för att arvode skall vara lägre än el-
jest om ansökningen är ofullständig 10 möjlighet öppnas för att delegera handläggning av Bf-mål till
domstolsbiträden
Hjälpmedel
avsnitt
7.6.4 stämningsmäns behov av terminalanslutning till SPAR m. m. un-
dersöks av rikspolisstyrelsen 7.6.4 behovet av utrustning för datalagring och återsökning av material
från delgivningsspaning hos vissa stämningsmän undersöks av
rikspolisstyrelsen
7.6.5 behovet av utrustning för datalagring och återsökning av material
från delgivningsverksamheten hos en stor tingsrätt undersöks av
domstolsverket uppgifter från delgivningsverksamhet återförs i vissa fall till centrala bilregistret
Undersökningar, organisatoriska åtgärder avsnitt
6.3 domstolsverket och datainspektionen ger handledning för tings-
rätter och inkassobyråer 7.6.1 domstolsverket ger anvisningar om bre vdelgivning 7.6.2 domstolsverket undersöker effektiviteten av olika liggetider för
rekommenderat brev vid delgivning till ledning för domstolarna 7.6.3 domstolsverket och posten undersöker möjligheten till viss ny
postrutin vid särskild postdelgivning samt utbildningsbehov 7.6.4 rikspolisstyrelsen verkar för att behövliga förordnanden för
stämningsmän att fungera också i annat distrikt kommer till stånd
7.6.4 rikspolisstyrelsen och domstolsverket verkar för en lösning av
frågan om hanteringen av snabbuppdrag till stämningsmannaor-
ganisationen
7.6.5 datainspektionen verkar för att storborgenärer och inkassobyråer i möjlig mån återanvänder tidigare delgivningsuppgifter i sena-
re ansökan mot samma gäldenär 7.6.7 domstolsverket undersöker möjligheten till nya budkategorier
för myndighets buddelgivning
delgivningsinsatser och delgivningskostnader kartläggs, de eko-
nomiska verkningarna av föreslagna rationaliseringsåtgärder
följs upp varefter på grundval av resultatet görs en omprövning
av kostnadsansvaret för domstols delgivning.
13¶Specialmotivering till lagförslagen
Förslaget till lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808) 2§& I denna paragraf anges vad en ansökan om lagsökning skall innehålla, bl. a. vilka uppgifter om gäldenären som skall eller bör ingå.
I enlighet med vad som har utvecklats i avsnitt 7.4 har till de uppgifter om gäldenären som f. n. skall lämnas i ansökan fogats dels uppgift om gäldenärens postadress, dels uppgift om gäldenärens personnummer och gatuadress, om uppgiften behövs för delgivning med gäldenären. Vidare har lagts till en rekommendation till borgenären att ocksä ange andra omständigheter som är av betydelse för delgivning med gäldenären. Exempel på
sådana uppgifter har lämnats i avsnitt 7.4.
Dessutom har gjorts vissa redaktionella ändringar i lagtexten.
De föreslagna ändringarna innebär att en ansökan kan avvisas. om det konstateras att den inte fyller lagens krav. Saknas uppgift om gäldenärens postadress, kan ansökan avvisas omedelbart. Avsaknad av uppgift om personnummer eller särskild gatuadress kan normalt inte leda till avvisning redan vid den inledande granskningen av ansökningen, eftersom det i dessa fall dessutom krävs att uppgiften är nödvändig för delgivning. Har det där-
emot visat sig vid delgivningsförsök att gäldenären inte finns på den adress
som angetts i ansökningen och att ny adress till honom inte kan tas fram
därför att uppgift om personnummer saknas, kan ansökningen avvisas på
sistnämnda grund. Är postadressen av boxtyp och är det för rätten redan känt att gäldenären inte kan delges på den adressen, kan ansökningen genast avvisas med motiveringen att uppgift om gatuadress saknas i ansökningen.
58 Denna paragraf behandlar delgivningen med gäldenären i lagsökningsmål. Paragrafen är till följd av hänvisning i 24§ tillämplig även i mål om betalningsföreläggande.
I enlighet med vad som har utvecklats i avsnitt 7.6.6 har tillfogats en uttrycklig regel, som gör bestämmelserna i 32 kap. 2§ rättegångsbalken tilllämpliga i L-mål. Tillägget innebär att en borgenär, som enligt rättens beslut själv ombesörjer delgivning i L- eller Bf-mål och som inte inom den i 32 kap. 28 RB angivna tiden redovisar resultatet av sin delgivningsverksam-
het till rätten. kan få se sin ansökan förfallen. Enligt regleringen i 32 kap.
2S RBär förfallopåföljden inte knuten till utgången av den tid som borgenären har fått på sig för delgivningen utan till rättens prövning av målet. Skulle rätten, när målet tas upp igen efter utgången av den tid som borgenären har haft på sig för delgivning, finna att gäldenären har kommit in med begärt yttrande, skall ansökningen inte förklaras förfallen.
17a§ I paragrafen åläggs borgenären betalningsskyldighet för vissa kostnader i samband med delgivning. Skyldigheten gäller kostnad för tid-
ningskungörande vid kungörelsedelgivning och kostnad för översättning av handlingar för delgivning utomlands. Borgenären föreslås också bli skyldig att på begäran av rätten lämna förskott på kostnaden. Gäldenären kan åläggas betalningsskyldighet för kostnaden om borgenären yrkar det. Bestämmelsens betydelse är begränsad till L-mål, eftersom varken kungörelsedeigivning eller delgivning utomlands kan förekomma i Bf-mål.
19 § Denna paragraf motsvarar för Bf-målens del 2 §. I fråga om ändringarna hänvisas till specialmotiveringen till 2 §.
20 § Paragrafen innehåller förbudet mot att rikta en Bf-ansökan mot flera gäldenärer.
Som redan har utvecklats i avsnitt 6.4 bör det öppnas möjlighet till att lå-
ta samma ansökan avse flera gäldenärer under förutsättning att kravet gäl-
ler en skuld som gäldenärerna ansvarar solidariskt för. Ett tillägg har gjorts av innebörd att en sådan gemensam Bf-ansökan får avse de solidariskt an-
svariga gäldenärerna och att i ansökningen skall anges både att solidarisk ansvarighet föreligger och grunden härför.
24 § Denna paragraf behandlar delgivning med gäldenären i Bf-mål och motsvarar 58. Utöver en hänvisning till regleringen i 5 § innehåller paragrafen vissa inskränkningar när det gäller hur delgivning får verkställas.
Delgivning får sålunda f.n. inte ske enligt 158 DelgL (kungörande eller spikning) och inte heller utomlands. |
Som har utvecklats i avsnitt 7.5 bör öppnas möjlighet till s.k. spikning i Bf-mål. Detta har skett genom att det nuvarande förbudet mot delgivning
enligt 15 § DelgL har begränsats till ett förbud mot delgivning genom kungörelse enligt samma lagrum.
30 § I denna paragraf finns domförhetsregeln för handläggning av L- och ' Bf-mål.
I enlighet med vad som har utvecklats i avsnitt 10 bör öppnas möjlighet att delegera domargöromål i Bf-mål till domstolsbiträden. Till den nuvaran-
regeringen befogenhet att dispensera från kravet på lagfarenhet.
31 § I denna paragraf regleras forumprövningen i L- och Bf-målen. Enligt den gällande regeln skall rätten självmant pröva sin behörighet. Av 10 kap. IS $RB följer att behörigheten skall bedömas enligt förhållandena vid tidpunkten för delgivning med svaranden/gäldenären.
I avsnitt 6.1 har förordats att officialprövningen i princip skall begränsas
till det inledande handläggningsskedet och att, sedan ansökningen väl har
upptagits, forumfrågan skall komma under bedömande bara om gäldenären gör foruminvändning eller rätten finner anledning att misstänka att 6 Riksdagen 1981/82.1 saml. Nr 134
rätten på grund av en exklusiv behörighetsregel över huvud taget inte får ta befattning med målet. I enlighet härmed har i ett tillägg angetts den nya tidsbegränsningen för offictalprövningen och de två undantagen från begränsningen.
31 a§ De begränsningar i kontrollen av ställföreträdares och ombuds behörighet, som har behandlats i avsnitt 6.2, har införts genom denna nya paragraf, som har tagits upp bland de för L- och Bf-målen gemensamma bestämmelserna.
Genom den nya regeln i första stycket sätts den grundläggande regle-
ringen i 11 kap. 4§ resp. 12 kap. 9§ RB ur spel för L- och Bf-målen. I stället
gäller i dessa mål ett betydligt lägre krav på kontroll. Uttrycket ”särskild
omständighet” avser att markera att kontrollen skall vara begränsad till sådana undantagsfall där rätten misstänker att behörighet saknas. Behörig-
hetshandlingar (normalt fullmakt eller registreringsbevis) skall behöva företes bara på rättens uttryckliga begäran. Efterkommer inte borgenären ett föreläggande om företeende av handlingarna, kan ansökningen avvisas. Är det gäldenären som inte efterkommer föreläggandet, får hans bestridande anses vara utan verkan (jfr 12 kap. 9§ RB).
Om emellertid, till följd av hänskjutande eller ansökan om återvinning, ett L- eller Bf-mål går över till att handläggas som tvistemål, bör RB:s regler
gälla. Vid hänskjutande bör detta praktiskt komma till stånd genom att reg-
lerna i RB blir tillämpliga redan på begäran om hänskjutande. Detta har kommit till uttryck genom regeln i andra stycket. För återvinningsfallet
följer redan av gällande regler att fullmakt, i den mån sådar inte redan
finns i akten, skall företes i det nya handläggningsskedet. |
31 b§ I avsnitt 6.3 har föreslagits en tolkningsregel för ränteyrkanden som är ofullständiga genom att uppgift saknas om den tidpunkt då den yrkade räntan börjar löpa. Den nya tolkningsregeln har infogats i LL som en ny särskild paragraf bland de för L- och Bf-målen gemensamma bestämmelserna.
Eftersom tolkningsregelns tillämplighet och innebörd får betydelse för
tolkningen av ansökningen, är det lämpligt att upplysning om regeln läm-
nas redan i föreläggandet för gäldenären. Naturligtvis bör en upplysning av
samma innebörd också infogas i utslag resp. slutbevis i målet.
31c§ I enlighet med vad som har föreslagits i avsnitt 8 har i LL infogats en ny paragraf som ger möjlighet för rätten att i vissa fall avbryta delgivningsförfarandet och i stället avvisa ansökningen.
I första stycket ges den grundläggande regeln, att ansökningen får avvi-
sas när materialet från delgivningsförsök visar att hinder mot delgivning med gäldenären uppenbart föreligger.
Hit hört. ex. fall där det i Bf-mål har visat sig att gäldenären saknar känt
hemvist och delgivning alltså bara kan ske genom kungörande enligt 15 § DelgL. som ju inte får användas i Bf-mål. Hit hör också fall där det i Bf-mål
har kommit fram att gäldenären för överskådlig tid framåt vistas utomlands
eller där adresspår till gäldenären är oklara och begärt förtydligande från borgenären uteblir.
I andra stycket ges en särregel för sådana fall där visserligen delgivning med gäldenären inte är utesluten men redan gjorda delgivningsförsök har blivit resultatlösa. I en sådan situation kan rätten bereda borgenären tillfälle att begära att själv få ombesörja fortsatta delgivningsförsök. Begär bor-
genären detta, torde regelmässigt begäran börA bifallas. I så fall gäller 5 och 24 §§ LL och 32 kap. 28 RB för den fortsatta handläggningen. Om där-
emot borgenären underlåter att begära att få ta över delgivningsverksamheten, kan rätten avvisa ansökningen.
Vid bedömningen av om rimliga försök har gjorts skall i första hand hän-
syn tas till de kostnader som har lagts ner på delgivningsverksamheten i målet. Kostnaderna skall primärt ställas i relation till borgenärens principiella motprestation, ansökningsavgiften. Men viss hänsyn måste också tas
till målets betydelse, i första hand det fordrade beloppets storlek.
32 § I denna paragraf ges vissa regler om hänskjutande till rättegång och den därefter följande handläggningen. Bl. a. finns en domförhetsregel som
är uttryckt genom en hänvisning till motsvarande regel i 30 §.
Till följd av ändringen i 30 § (se specialmotiveringen till den paragrafen)
har hänvisningen omformats till en självständig regel, i sak överensstäm-
mande med vad som nu gäller.
Bilaga I
Analys av delgivningsreturer till Stockholms tingsrätts Bf-enhet
Inom Stockholms tingsrätts Bf-enhet har analyserats en slumpvis utvald
post av delgivningsreturer. Analysen avser de returer som kom in till tingsrätten under fem dagar i oktober månad 1980. Materialet omfattar 668 returnerade rek-försändelser, 31 returnerade försändelser för särskild postdelgivning,
6 hindersbevis från andra polisdistrikt än Stockholms och 155 hindersbevis från delgivningscentralen (DC) i Stockholm.
Returerna föranledde som ny åtgärd
uppdrag till kontakt med borgenästgman ren för ny adress m. m.
rek 570 (85 €£) 95 (15 0) särskild post 16 (50 0) 14 (50 £c) polis-hinder 3 (50 0) 3 (50 Cc) DC-hinder 72 (46 Zz) 83 (54 Zz)
Hindersbevisen från DC har analyserats närmare med följande resultat.
Av de 155 hindersbevisen rörde 116 mål som hade kommit in till tingsrätten under första halvåret 1980 och återstoden, 39, äldre mål. I det följande
anges både totalsiffror för hela materialet och delsiffror för målen från 1980.
hela målL från
materialet 1980 Tidigare åtgärder i delgivningsuppdraget angavs gäldenärens adress
enligt ansökan i målet 109 (70 2) 89 (75 Ce) ny adress 46 (30 7) 30 (25 26) rätten hade redan tidigare gjort hänvändelse till borgenären om ny adress: en gång 20 (13 7) 10 (10 06)
flera gånger 5350 0
delgivningsuppdraget var i målet det första 107 (67 £2) 101 (87 26)
det andra eller tredje 43 (28 £) 15 (13 6) det fjärde eller mer 54 36) 0
hela mål från
materialet 1980
Hindersbevisens innehåll
adressen enligt uppdraget var den rätta 67 (43 zz) 49 (42 6)
ny åtgärd: nytt uppdrag
till stämningsman 44 (28 70) 38 (32 2)
ny åtgärd: kontakt med
borgenären (nytt delgivningsförsök på adressen inte rimligt) 23 (15 0) 11 (10 20)
härav fanns i målet redan
tidigare uppgift att gäldenären höll sig undan 14 (92) 9 (8 00)
adressen var fel, i hinders-
beviset angavs ny adress 35 (23 Z) 28 (25 2)
ny åtgärd: nytt uppdrag
till stämningsman 28 (18 2) 21 (18 Cc) ny åtgärd: kontakt med borgenären (adressen tyd-
de på att rätten inte var behörig domstol i
i målet) 7 (5 70) 7167)
adressen var fel, ny adress kunde inte forskas fram (t. ex. därför att personnummer saknades) eller annat hinder fanns för delgivning
ny åtgärd: kontakt med
borgenären 49 (30 50) 35 (30 26)
uppgifterna om gäldenärens
identitet måste kontrolleras ny åtgärd: kontakt med borgenären 4 (3 70) 4 (3 60)
Bilaga 2
1 Förslag till
Lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808)
Härigenom föreskrivs i fråga om lagsökningslagen (1946: 808)
dels att 2, 5, 19, 20, 24, 30, 31 och 32 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 17 a och 31 a—c $$, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 d!
Lagsökning skall göras skriftli- Lagsökning skall göras skriftligen hos allmän underrätt. Ansök- gen hos allmän underrätt. Ansökningen skall innehålla uppgift om ningen skall innehålla uppgift om
borgenärens namn, personnum- borgenärens namn, personnum-
mer, yrke, hemvist, postadress och mer, yrke. hemvist, postadress och telefonnummer samt gäldenärens telefonnummer samt gäldenärens namn och, där så kan ske, dennes namn, postadress och, om det bepersonnummer, yrke, hemvist. hövs för delgivning med gäldenä-
postadress och telefonnummer, så ren, dennes personnummer och ga-
ock fordringens belopp och den tuadress. Där så kan ske skall ockränta som fordras. Borgenären an- så anges gäldenärens yrke, hemgive ock de omständigheter som be- vist, telefonnummer och andra omtinga rättens behörighet. om denna ständigheter som är av betydelse ej framgår av vad eljest anföres. för delgivning. Vidare skall anges
Vid ansökningen skall fogas styrkt fordringens belopp och den ränta avskrift av handling varå fordring- som fordras. Borgenären skall ock-
en grundas och, då betalning enligt så ange de omständigheter som he- I $ andra stycket sökes ur fast tingar rättens behörighet, om denegendom, skepp eller skeppsbygge, na inte framgår av vad som annars av handling varigenom panträtt i anförs. Vid ansökningen skall fogas
egendomen upplåtits. styrkt avskrift av der handling var-
på fordringen grundas och. då be-
talning enligt I $ andra stycket söks
ur fast egendom, skepp eller
skeppsbygge, av handling varige-
nom panträtt i egendomen har upp-
låtits.
Ansökningen skall jämte avskrift Ansökningen skall jämte avskrift
som angives i första stycket avläm- som anges I första stycket avlämnas i två exemplar och vara egen- nas I två exemplar och vara egen-
händigt undertecknad av borgenä- händigt undertecknad av borgenä-
ren eller hans ombud. Är endast ett ren eller hans ombud. Är endast ett exemplar ingivet, ombesörje rätten exemplar ingivet, skall rätten mot mot stadgad avgift erforderlig av- föreskriven avgift ombesörja erforskrift. och gälle den i målet lika derlig avskrift, och gäller den i måmed huvudskrift. let lika med huvudsknift.
! Senaste lydelse 1973:1074.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
5 ä&
Det exemplar av ansökningen Det exemplar av ansökningen varå enligt 4 § föreläggandet teck- där föreläggandet enligt 4 § har nats skall jämte fordringshandling- tecknats skall jämte fordringshanden delgivas gäldenären på sätt om lingen delges gäldenären på sätt stämning i tvistemål är stadgat. som är föreskriver om stämning i
tvistemål. Skall borgenären ombe-
sörja delgivningen, tillämpas 32 kap. 2 § rättegångsbalken.
i7a§
Skall delgivning med gäldenären
ske genom kungörelse enligt 15 §
delgivningslagen (1970:428) eller
utomlands och uppkommer kost-
nad för införande i tidning av kun-
görelsen eller för översättning till
annat språk än svenska av hand-
lingar som skall delges, skall kost-
naden betalas av borgenären. Om
rätten begär det, skall borgenären
lämna förskott på kostnaden.
Ansökning om betalningsföreläg- Ansökning om betalningsföreläggande skall göras skriftligen eller gande skall göras skriftligen eller
muntligen hos allmän underrätt. muntligen hos allmän underrätt.
Ansökningen skall innehålla upp- Ansökningen skall innehålla upp-
gift om borgenärens namn, person- gift om borgenärens namn, person-
nummer, yrke, hemvist, postadress nummer, yrke. hemvist, postadress
och telefonnummer samt gäldenä- och telefonnummer samt gäldenärens namn och, där så kan ske. rens namn, postadress och, om det dennes personnummer, yrke, hem- behövs för delgivning med gäldevist, postadress och telefonnum- . hären, dennes personnummer och mer, så och fordringens belopp och gatuadress. Där så kan ske skall den ränta som fordras. Borgenären också anges gäldenärens yrke,
angive tillika i ansökningen eller i hemvist, telefonnummer och andra
räkning som åberopas tydligt och omständigheter som är av betydel-
fullständigt grunden för fordringen se för delgivning. Vidare skall anoch tiden för dess tillkomst samt de ges fordringens belopp och den
omständigheter som betinga rät- ränta som fordras. Borgenären skall
tens behörighet. om denna ej fram- i ansökningen eller 1 räkning som går av vad eljest anföres. äberopas också tydligt och fullstän-
digt ange grunden för fordringen
och tiden för dess tillkomst samt de
omständigheter som betingar rät-
tens behörighet, om denna inte
framgår av vad som annars anförs.
25 cnaste lydelse 1978: 773. + Senaste lydelse 1973: 241,
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
Ansökning som göres skriftligen Ansökning som görs skriftligen
skall avlämnas i två exemplar och skall avlämnas i två exemplar och vara egenhändigt undertecknad av vara egenhändigt undertecknad av borgenären eller hans ombud. Är borgenären eller hans ombud. Är endast ett exemplar ingivet, besörje endast ett exemplar ingivet, skall
rätten mot stadgad avgift erforder- rätten mot föreskriven avgift ombelig avskrift. och gälle den i målet li- sörja erforderlig avskrift, och gälka med huvudskrift. Göres ansök- ler den i målet lika med huvud-
ning muntligen, skall genom rättens skrift. Görs ansökning muntligen, försorg mot studgad avgift upp- skall genom rättens försorg mot fö-
teckning därav ske i två exemplar; reskriven avgift uppteckning därav borgenären eller hans ombud skall ske i två exemplar. Borgenären cl-
med sin underskrift vitsorda att ler hans ombud skall med sin un-
uppteckningen är riktig. Uppteck- derskrift vitsorda att uppteckningningen gåälle sedan som huvud- en är riktig. Uppteckningen gäller
skrift. sedan som huvudskrift.
Räkning som åberopas skall ingi- Räkning som åberopas skall invas I två exemplar; är räkningen ges i två exemplar. Är räkningen in-
ingiven i allenast ett exemplar, given i endast ett exemplar, skall skall mot stadgad avgift avskrift mot föreskriven avgift avskrift där-
därav besörjas av rätten. av ombesörjas av rätten.
208 Ej må i samma ansökning fram- I samma ansökning får krav inte
ställas kräv mot mera än en gälde- framställas mot mer än en gälde-
när. när, såvida inte gäldenärerna en-
ligt vad som åberopas i ansökning-
en är solidariskt ansvariga för ford-
ringen.
24 §?
Om delgivning med gäldenären Om delgivning med gäldenären av ansökningshandlingarna jämte av ansökningshandlingarna jämte föreläggande som avses i 22 eller föreläggande som avses i 22 eller 23 8 äge vud i 5 § är stadgat mot- 23 § tillämpas vad som är föreskri-
svarande tillämpning. Ej må del- vet i 5 §. Delgivning får inte äga
givning äga rum utom riket och ej rum utom riket och ej heller genom
heller enligt 15 § delgivningslagen kungörelse enligt 15 § delgivnings-
(1970: 428). lagen (1970: 428).
30 §
Vid handläggning av mål om lagsökning eller betalningsföreläggande är rätten domför med en lagfaren domare.
Mål om betalningsföreläg gande
får i den utsträckning som rege-
ringen bestämmer handläggas av
en tjänsteman som inte är lagfaren. + Senaste lydelse 1970: 446. 5 Senaste lydelse 1969: 807.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
31 § Om laga domstol 1 mål om lag- Om laga domstol i mål om lag-
sökning eller betalningsföreläggan- sökning eller betalningsföreläggande gäller vad som är föreskrivet om de gäller vad som är föreskrivet om tvistemål. Arrende-, hyres- och bo- tvistemål. Arrende-, hyres- och bostadsrättstvister skall dock tas upp stadsrättstvister skall dock tas upp av tingsrätten i den ort där fastighe- av tingsrätten i den ort där fastighe-
ten finns. Rätten prövar självmant ten finns. Rätten prövar självmant sin behörighet. Borgeénärs uppgift sin behörighet. Borgenärs uppgift
om de omständigheter som betingar om de omständigheter som betingar rättens behörighet skall tagas för rättens behörighet skall godtas. om gvd. om anledning ej förekommer anledning ej förekommer att den är att den är oriktig. oriktig. Har ansökningen uppta-
gits, skall rätten ej på nytt pröva sin behörighet, såvida inte gäldenären begär det eller fråga upp-
kommer om tillämpning av 10 kap.
17 § rättegångsbalken.
3la8
Fullmakt för den som uppträder som ombud eller bevis att den som uppträder som part eller som ställföreträdare för part är behörig behöver inte företes vid handläggning enligt denna lag, såvida inte rätten på grund av särskilda omständigheter finner det behövligt.
För begäran om hänskjutande
till rättegång gäller dock II kap. 4 § och 12 kap. 9§ rättegångsbalken. .
31b5§
Yrkar borgenären ränta men framgår ej av ansökningen från vilken tidpunkt räntan vrkas, skall yrkandet anses gälla ränta från delgivningsdagen.
31 c§
Är det på grund av vad som förekommit i samband med försök till delgivning med gäldenären uppenbart att hinder för delgivning föreligger, får rätten avvisa ansökning-
en.
£ Lydelse enligt prop. 1980/81: 88.
Nuvarande lydelse Före slagen lydelse
Föreligger ej hinder för delgiv-
ning men har trots rimliga försök
delgivning inte kunnat ske och be-
gär borgenären inte att själv få om-
besörja fortsatta delgivningsför-
sök, får ansökningen också avvi-
sas.
Hänskjuts mål till rättegång, Hänskjuts mål till rättegång, skall rätten förordna om målets skall rätten förordna om målets fortsatta handläggning. Kan målet fortsatta handläggning. Kan målet anses tillräckligt förberett genom anses tillräckligt förberett genom den tidigare handläggningen, får den tidigare handläggningen, får det genast utsättas till huvudför- det genast utsättas till huvudförhandling eller. om det skall hand- handling eller, om det skall handläggas enligt lagen (1974: 8) om rät- läggas enligt lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemål om mindre tegången i tvistemål om mindre värden, till sammanträde enligt den värden, till sammanträde enligt den lagen. Har mål om betalningsföre- lagen. Har mål om betalningsföreläggande vid sammanträde inför läggande vid sammanträde inför rätten hänskjutits till rättegång bör, rätten hänskjutits till rättegång bör, om ej hinder möter, muntlig för- om ej hinder möter, muntlig förhandling äga rum i omedelbart sam- handling äga rum i omedelbart samband med sammanträdet. I så fall band med sammanträdet. I så fall gäller i fråga om rättens domförhet är rätten domför med en lagfaren vad som före skrivs i 30 §. domare.
Är den tingsrätt som har handlagt målet inte behörig att efter återvinning pröva målet, skall detta överlämnas till den tingsrätt som är behörig. Beslut om överlämnande får inte överklagas. Om den tingsrätt som har mottagit målet finner sig obehörig, skall den visa målet åter till den tingsrätt som har överlämnat det. När ett mål har överlämnats, gäller första stycket i fråga om den tingsrätt till vilken målet har överlämnats.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.
7 Lydelse enligt prop. 1980/81: 88.
2 Förslag till
Förordning om ändring i kungörelsen (1974:811) om ersättning för inkassokostnad och kostnad i mål om lagsökning eller betalningsföreläggande
Härigenom föreskrivs att 2 § kungörelsen (1974:811) om ersättning för inkassokostnad och kostnad i mål om lagsökning eller betalningsföreläggande skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iyvdelse
28!
Ersättning för kostnad i mål om Ersättning för kostnad i mål om lagsökning eller betalningsföreläg- lagsökning eller betalningsföreläggande utgår för borgenärens eget gande utgår för borgenärens eget
arbete med anledning av målet arbete med anledning av målet
samt för arvode till ombud eller bi- samt för arvode till ombud eller bi-
träde. Ersättningen utgår med skä- träde. Ersättningen utgår med skä-
ligt belopp, dock högst etthundra- ligt belopp, dock högst etthundrasjuttiofem kronor i lagsökningsmål sjuttiofem kronor i lagsökningsmål
och etthundrasextio kronor i mål och etthundrasextio kronor i mål om betalningsföreläggande om ej om betalningsföreläggande om ej särskilda skäl föreligger. särskilda skäl föreligger. Har bor-
genären eller ombudet gett in en
ansökan som är uppenbart ofull-
ständig, skall ersättningen bestäm-
mas till lägre belopp än vad som
annars skulle ha utgått.
I mål som avses i första stycket utgår dessutom ersättning för ansök-
nings- och expeditionsavgifter, delgivningskostnad samt kostnad för registrerings- eller mantalsskrivningsbevis, om sådant behövts. Borgenären har vidare rätt till skälig ersättning för översättning av inlaga eller annan handling samt för avskrifter eller fotokopior, i den mån antalet sådana överstiger tjugofem.
Har inkassoåtgärd vidtagits före ansökan om lagsökning eller betalnings-
föreläggande utgår ersättning även för sådan åtgärd enligt 1 8.
Denna förordning träder i kraft den I januari 1982.
! Senaste lydelse 1980: 775.
3 Förslag till
Förordning om ändring i expeditionskungörelsen (1964:618)
Härigenom föreskrivs att bilagan till expeditionskungörelsen (1964:618)!
skall ha nedan angivna lydelse.
Bilaga"
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
Avgiftslista
Avdelning II. Expeditioner och ansökningar vid domstol
Mål Ansökan varigenom mål anhängiggÖrSs .sssssssssoorsserrr ere rent 120
Avgift utgår icke för ansökan i mål om åtgärd enligt 27 kap. 5 § andra stycket brottsbalken.
Underrätts beslut om avvisning i
mål om lagsökning eller betal-
Överrätts dom som utges till lösningsskyldig part
när domen utfärdas i förenklad fOrm -sssossessreser reser r rerna 40
1 annatfäll...s.ooocsseseresrserer ere r rer rr sr FAR RF r RR RR stt 100
Denna förordning träder i kraft den I januari 1982.
! Kungörelsen omtryckt 1976: 383. > Senaste lydelse 1980: 740.
4 Förslag till
Förordning om försöksverksamhet med handläggningen av mål om
betalningsföreläggande
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Försöksverksamhet med handläggningen av mål om betalningsföre-
läggande får äga rum vid de tingsrätter som domstolsverket bestämmer.
Vid sådana tingsrätter gäller denna förordning jämte förordningen
(1975:511) med tingsrättsinstruktion.
2 § Domstolsbiträde, som har genomgått av domstolsverket föreskriven utbildning, får förordnas att på eget ansvar handlägga mål om betalnings-
föreläggande.
Förordnande enligt första stycket får ej avse
I. avvisningsbeslut,
2. mål, vari ansökan återkallats eller förfallit och gäldenären framställt kostnadsyrkande.
3. mål med utländsk juridisk person som part,
4. mål som i övrigt är av vidlyftig eller svår beskaffenhet eller vars handläggning av annan orsak kräver särskild erfarenhet.
Förordnande enligt första stycket meddelas i fråga om domstolsbiträde vid Stockholms, Göteborgs eller Malmö tingsrätt av tingsrätten och i fråga om domstolsbiträde vid annan tingsrätt av hovrätten.
Denna förordning träder i kraft den I januari 1982.
Bilaga 2
Sammanställning av remissyttranden
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Svea hovrätt,
Handens tingsrätt, Huddinge tingsrätt, Stockholms tingsrätt. Lunds tingsrätt, Malmö tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, rikspolisstyrelsen (RPS), domstolsverket, datainspektionen, postverket, riksskatteverket (RSV), rätte-
gångsutredningen (Ju 1977:06), Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges föreningsbankers förbund, Svenska Bankföreningen, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Post- och Kreditbanken, Svenska inkasso—föreningen och Förbundet för jurister, samhällsvetare och ekonomer (JUSEK).
Sveriges allmänna hypoteksbank har bifogat yttrande från Föreningen meilan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution.
1¶Allmänna synpunkter
Svea hovrätt: I promemorian framförs förslag till olika åtgärder — i avbidan på en mer genomgripande reform — i syfte att åter få den summariska processen att fungera som en snabb, enkel och billig processform. Hovrätten kan i stort tillstyrka de framlagda förslagen — — —.
Handens tingsrätt: På grund av mycket pressande arbetsförhållanden har tingsrätten inte haft möjlighet att på sedvanligt sätt studera promemorian för att kunna avge ett meningsfullt yttrande i de skiftande spörsmål.
som tagits upp till överväganden. Tingsrätten — som för närvarande har
det mycket bekymmersamt med hanteringen och handläggningen av mål om lagsökning och betalningsföreläggande — vill emellertid helt allmänt uttrycka önskemålet, att allt som kan göras blir gjort med det allra snaraste
för att den summariska betalningsprocessen skall bli rationellare. Vad som
i promemorian föreslås är sannolikt av stort värde och torde kunna genomföras utan att några grundläggande rättsprinciper träds för när. Förhoppningsvis torde än ytterligare rationaliseringsåtgärder kunna vidtagas.
Huddinge tingsrätt: Tingsrätten instämmer i vad som konstaterats i pro-
memorian om att en kraftig målökning på Bf-sidan, parallellt med bl.a. ökade delgivningssvårigheter, leder tll svårigheter i handläggningen. Vid Huddinge tingsrätt har tillströmningen av Bf-mål sedan länge kommit att överskrida organisationens ramar. Prognosen för är 1981 pekar på en fortsatt hög inströmning, ca 11 000 Bf-mål. De personalramar som givits tingsrätten medger endast 2,5 —3 domstolsbiträden på Bf-sidan. Balansen är denna dag 5 765 Bf-mål. Cirka 800 av dessa inrymmer påtagliga delgivningssvårigheter.
Tingsrätten anser att det finns ett väl dokumenterat behov av att för-
enkla verksamheten. Flertalet av de åtgärder som föreslås i promemorian
finner tingsrätten vara riktiga och ändamålsenliga. Inte minst behovet av att förstärka stämningsmannaorganisationen med resurser för registerforskning bör kraftigt understrykas. Med hänsyn till Huddinge tingsrätts förut nämnda knappa personalresurser är det inte troligt att föreslagna åt-
gärder får tillräcklig effekt på tingsrättens målbalans. Situationen är emel-
lertid sådan att varje rationalisering av verksamheten ses med tillfredsstäl- Ielse.
Stockholms tingsrätt: Tingsrätten ansluter sig till uppfattningen att ome-
delbara åtgärder bör vidtas för att få den summariska processen att åter fungera som den snabba, enkla och billiga processform som varit avsedd. Såsom angivits i promemorian är huvudproblemen brister eller oklarhe-
ter i ansökningarna samt svårigheter i samband med delgivning och med att avsluta målen när delgivning trots flera försök inte kunnat genomföras.
Tingsrätten vill i sammanhanget därvid framhålla att vissa brister och
oklarheter i ansökningar från några inkassobyråer svarar för merparten av problemen. Många av dessa felaktigheter är av sådan art att de med lätthet borde ha kunnat undvikas. Tingsrätten har uppfattningen att arbetsuppgifter ibland medvetet vältras över på domstolarna.
Lunds tingsrätt: Till följd av den under senare år ständiga ökningen av
L- och Bf-mål — en ökning som inte kunnat mötas med ökad personal — är vid åtskilliga tingsrätter arbetsläget nu sådant att omedelbara åtgärder erfordras beträffande den summariska betalningsprocessen för att förhindra
uppkomsten av en ohållbar situation. Tingsrätten har för sin del vidtagit vissa åtgärder, som kan hänföras till vad i promemorian benämns ”var-
dagsrationalisering” (s. 9 m). Som exempel härpå må nämnas följande.
Tingsrätten har begränsat behörighetskontrollen enligt 11 kap. 4 § RB (Sc bilaga 1)'. För att förenkla arbetet med utskrift i Bf-mål har särskilda blankettset tryckts för ”massborgenärer”, t.ex. Malmöhus läns landsting, Lunds kommun m.fl. På dessa förtryckta blanketter finns uppgifter som regelbundet återkommer, vilket gör att vissa blanketter behöver kompletteras endast med gäldenärens namn och fordringsbeloppet (Se bilaga 27.
Adressetiketter för adressering till massborgenärer framställs genom foto-
kopicring. Tingsrätten, som tidigare använt förkortad liggetid för delgivningsförsändelser med post rek m.m., har övergått till att tillämpa ordina-
rie liggetid för att därigenom komma i åtnjutande av postens påminnelse-
förfarande.
För att komma tillrätta med den rådande arbetssituationen fordras emel-
lertid också lagstiftningsåtgärder. Rättegångsutredningen väntas komma med förslag härutinnan innevarande år. Tingsrätten hälsar emellertid med
tillfredsställelse att vissa förslag till rationalisering nu framlagts som en ! Bilagan utesluten här. ? Bilagan utesluten här.
delreform i avbidan på rättegångsutredningens förslag. Tingsrätten ansluter sig i allt väsentligt till de i promemorian framförda synpunkterna och förslagen. Av dessa bör såsom särskilt praktiskt värdefulla framhållas lättnaderna i behörighetskontrollen (avsnitt 6.2 med förslag till lagändring, 31 a $). Tingsrätten ställer sig dock tveksam till vad som föreslagits under av-
snitten 6.1, 6.3, 6.4 och 9, Tingsrätten återkommer till dessa frågor under
B. Tingsrätten vill vidare ifrågasätta om inte delreformen kunnat ges en något vidare omfattning utan att man därigenom föregripit rättegångsutredningens kommande förslag.
Malmö tingsrätt: Handläggningen av mål om lagsökning och betalningsföreläggande utgör ett allt större problem för tingsrätten liksom uppenbarligen för tingsrätterna i allmänhet. Ökningen av framförallt målen om be-
talningsföreläggande kan i nuvarande statsfinansiella läge inte mötas med
ökade personalinsatser. Detta innebär i sin tur att allt kortare tid står till buds för handläggning av varje enskilt mål. Samtidigt kan konstateras att
ansökningarna allt oftare är bristfälliga. En förklaring till detta kan vara att
även ingivarna ägnar mindre tid åt varje ansökan. Vidare har en hel del ovana ingivare börjat använda sig av den summariska processen för indrivning av fordringar. Denna grupp ingivare förekommer i förhållande vis stor utsträckning vid tingsrätten. Mot bakgrund av det anförda ställer tingsrätten sig positiv till promemorians förslag om omedelbara åtgärder för att, med bibehållen rättssäkerhet, förenkla handläggningen av den summariska betalningsprocessen. — — —
Göteborgs tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker förstagen i promemorian. Behovet av enklare handläggningsrutiner är påtagligt och förslagen är ett steg i rätt riktning,
Rikspolisstyrelsen: Rikspolisstyrelsen är föreskriftsmyndighet för delgivningsverksamheten i riket. Dessutom uppträder styrelsen i viss utsträckning som borgenär i bf-mål. Mot denna bakgrund får styrelsen anföra följande. |
Ändringsförslagen beträffande den summariska processen tillstyrks till alla delar. Den förenklade behörighetsprövningen av borgenärens företrädare bör självfallet även komma myndigheter till godo, när de uppträder som borgenärer.
Domstolsverket: De förslag som förs fram i promemorian ligger väl i linje med domstolsverkets strävan att rationalisera den summariska betalningsprocessen. Den kraftiga ökningen av främst målen om betalningsföreläggande gör det angeläget att åtgärder snarast vidtas för att underlätta domstolarnas arbete. Mot den bakgrunden anser domstolsverket det riktigt att redan nu, innan resultatet av rättegångsutredningens arbete presenterats, vidtaga sådana åtgärder att domstolarna bättre kan tillgodose tankarna bakom den summariska betalningsprocessen. Domstolsverket tillstyrker därför förslaget i huvudsak.
Dautainspektionen: Inledningsvis belyser promemorian hur inkassoverk-
Prop. 1981/82: 134 | 97
samhet ökat i volym de senaste åren, främst genom uppgifter om ökningen av antalet ansökningar om betalningsförelägganden. Inspektionen har i sin verksamhet som tillsyns- och tillståndsmyndighet enligt inkassolagen (1974:182) erfarit ökningen som innebär att inspektionens tillsyn blir än mer stickprovsbetonad med beaktande av att cirka en miljon årliga inkas-
soärenden skall övervakas av två handläggare vid datainspektionen. Över
400 tillstånd enligt inkassolagen har meddelats och därutöver utövas inkassoverksamhet av ett okänt antal "större och mindre” fordringsägare som är underkastade lagen utan att vara tillståndspliktiga.
Inspektionen kan verifiera uppgifter i promemorian att gäldenärerna har allt kortare tid på sig att betala efter förfallodagen innan domstolsansökan
görs. Orsaken härtill är givetvis i viss mån de kärva tiderna, men är också
en följd av inkassolagen, som i princip innebär att inkassokrav kan utsändas dagen efter en fordrans förfallodag, och om betalning inte inflyter eller ärendet eljest avslutas. att domstolsansökan kan göras ett par veckor efter utsändandet av inkassokravet.
I promemorian påpekas vidare att domaruppgiften i den summariska betalningsprocessen praktiskt taget helt ombesörjs av tingsnotarier. Datainspektionen har gjort samma erfarenhet. Detta medför bland annat att kontinuiteten i handläggningen bland lagsökningsdomare blir begränsad vilket har flera lätt insedda negativa följder.
Möjligen kan ett pågående arbete i domstolsverkets regi med utarbetande av handböcker för hanteringen av den summariska processen medverka
till att förbättra situationen. Datainspektionen är representerad i en refec-
rensgrupp som knutits till handboksarbetet.
I promemorian redovisas det närmast katastrofartade handläggningsläget vid storstadsdomstolarna avseende det förfarande som ”snabbt, enkelt och billigt skall fram till ett verkställbart avgörande”. Väntetider på månader innan en inkommen ansökan åtgärdas ger åtskilliga negativa följder för såväl borgenärer och borgenärsombud som för gäldenärer. En följd härav är att den övervakning som uppdragsgivarna själva förväntas upprätthålla av att inkassoföretag redovisar influtna medel utan dröjsmål har blivit avtrubbad. Det fordrar i sin tur skärpta insatser från inspektionens sida. Problemen blir inte mindre av att även kronofogdemyndigheterna är svårt överbelastade med arbete som föranleder utdragen handläggningstid.
Som en av de tillgripna nödåtgärderna vid hårt belastade tingsrätter anges att arkivering av avslutade mål lagts åt sidan. Detta kan få negativa konsekvenser då kreditupplysningsföretag enligt 12 § kreditupplysningslagen skall undersöka om viss notering är oriktig eller missvisande för eventuell rättelse, därvid tingsrätternas arkiv är en viktig replipunkt.
Promemorian noterar vidare att exempelvis inkassobyråer ofta ger in oklara eller ofullständiga ansökningar som medför onödigt merarbete för domstolarna. Inspektionen har i tillståndsprövningen för varje inkassobyrå gjort en genomgång av hur en domstolsansökan skall göras, men ytterligare insatser — även från inspektionens del — erfordras uppenbarligen. 7 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 134
Riksskatteverket: Den summariska betalningsprocessen utgör ett väsentligt bidrag till samhällets strävanden för att upprätthålla en god betalningsmoral. I promemorian har visats att förfarandet hos vissa tingsrätter inte fungerar så snabbt. enkelt och billigt som borgenärerna bör kunna krä-
va. Enligt riksskatteverkets (RSV) mening är det därför befogat att redan
innan rättegångsutredningen framlagt sin översyn av processformen vidta speciella åtgärder i syfte att minska olägenheterna. RSV kommer närmast i egenskap av administrativ centralmyndighet för kronofogdemyndigheterna i kontakt med meddelade lagsökningsutslag och
betalningsförelägganden. I synnerhet när utsökningsbalken den 1 januari
1982 träder i kraft är det angeläget också för kronofogdemyndigheterna att nå kontakt med gäldenärer. Förslag om att sökanden i fortsättningen skall lämna flera uppgifter om gäldenären kommer indirekt också den verkställande myndigheten till godo. Förslaget tillstyrks därför av RSV. — — —. Rättegångsutredningen: Syftet med promemorian är att genom ändringar i lagsökningslagen åstadkomma omedelbara åtgärder för att förbättra ar-
betssituationen vid domstolarnas lagsöknings- och betalningsföreläggan-
deavdelningar. Därigenom vill man söka få den summariska processen att
fungera som en snabb, enkel och billig processform.
Vi har till uppgift att åstadkomma en rationellare domstolsprocess i allmänhet. I den uppgiften ligger givetvis också att åstadkomma förenklingar som kan minska arbetsbelastningen vid domstolarna. Vårt förslag, som kommer att innefatta också en total nyordning av den summariska proces-
sen, kan emellertid inte föranleda lagstiftning förrän om några år.
Vi har därför i princip ingenting att invända mot att man nu genom snabba särlösningar undanröjer vissa oformligheter i systemet och därigenom förbättrar arbetssituationen vid domstolarna. Vad vi däremot anser oss ha anledning reagera mot är om sådana särlösningar går stick i stäv mot vad vi snart kommer att föreslå i ett delbetänkande rörande processen vid tingsrätt. Att vi I princip är positiva till att det redan nu görs något åt rådande missförhållanden får alltså inte uppfattas så som om vi vore positiva till enskildheterna i förslaget. Tvärtom måste vi — som senare skall framgå — på
åtskilliga punkter vara starkt kritiska. — — — | Utmärkande för svenskt lagstiftningsarbete på processrättens område
har länge varit att den egentliga tvistemålsprocessen och andra civilprocesser vid allmän domstol behandlats i skilda lagar. Promemorian går vidare på den vägen och avser uteslutande den summariska processens utformning. Processen enligt RB berörs knappast med
ett ord. Vi vill ta upp reformförslaget ur ett vidare perspektiv.
Vi har den uppfattningen att lagstiftningsarbetet på processrättens område måste bedrivas från den principiella utgångspunkten att man försöker se
sambandet mellan olika processformer. Enligt vår mening bör man således
inte vid en processreform stirra sig blind på den ena eller andra processen utan ha ögonen öppna för huruvida skälen bakom en tänkt reform har
bärkraft över hela processområdet eller inte. Det är inte endast så att sådana Övergripande lösningar i allmänhet bör bli bättre än särlösningar åstad-
komna i skilda sammanhang. Övergripande lösningar underlättar också
förståelsen av systemet.
Den pressade arbetssituationen vid tingsrätterna får enligt vår uppfattning inte föranleda att man nu kastar sig in i olämpliga ändringar av lagsökningslagen utan hänsynstagande till vad som gäller enligt RB. I den mån de föreslagna ändringarna är bra för den summariska processen är det enligt
vår mening i allmänhet lämpligt att också omedelbart göra motsvarande ändringar i RB. Vår översyn av rättegångsväsendet innebär inget principiellt hinder mot sådana lösningar.
En annan viktig princip vi vill framhålla är att det processuella systemet inte får ändras med alltför täta mellanrum. Det tar tid innan en processuell reform får genomslagskraft och det kostar pengar. Vi tänker därvid bl.a. på den utbildningsverksamhet för tjänstemän som ofrånkomligen måste bedrivas även i samband med en mindre reform av det slag den remitterade promemorian innehåller. Vi tänker också på kostnaderna för själva lagstiftningsåtgärderna, för blanketter och för det praktiska genomförandet hos borgenärsombud och hos domstolen. För enskilda personer måste upprepade ändringar av en och samma regel närmast förefalla tyda på ett dåligt samarbete på tjänstemannaplanet.
Till det sagda vill vi lägga några synpunkter på alternativa möjligheter
att möta en pressad arbetssituation inom domstolarna.
Den remitterade promemorians utgångspunkt är att det gäller att för den summariska processens del åstadkomma förenklingar vid tingsrätternas lagsöknings- och betalningsföreläggandeavdelningar. Att ändra måltill-
strömningen till domstolarna synes däremot inte ha varit avsikten och de
negativa verkningar som förslaget kan komma att få för arbetet på tviste-
målsavdelningarna vid tingsrätt berörs inte.
Vi arbetar med delvis andra perspektiv. För det första är det sålunda för oss väsentligt att mål inte går till domstol i onödan. Vi försöker undvika att
regelsystemet utformas så att gäldenärer kan utnyttja processmaskineriets eftersläpning som en billig kreditform.
Det finns ytterligare problem att ta upp när det gäller att minska en onödig tillströmning av mål till tingsrätter. I det sammanhanget vill vi peka på
att det numera ifrågasätts om stat och kommun skall åtnjuta frihet från skyldighet att betala ansökningsavgift. Deras krav rör sig med nuvarande
regler ofta om belopp understigande 100 kronor. Den statliga och kommu-
nala friheten från expeditionsavgifter övervägs f.n. av budgetdepartemen-
tet.
En annan viktig fråga som vi vill ta upp gäller den summariska processens förhållande till den egentliga tvistemålsrättegången. Enligt vår uppfattning är det nödvändigt med cen helhetssyn på tingsrättsarbetet. Förutom vad vi förut sagt om att samma regler bör gälla för samma situationer
anser vi det viktigt att mål hanteras i den processform som enklast kan åstadkomma ett avgörande. Vi vill gå så längt att vi påstår att det vore avsevärt bättre att tingsrätternas lagsökningsavdelningar blev ytterligare belastade. om det ledde till att de egentliga tvistemålsavdelningarna kunde avlastas i minst samma utsträckning.
Det gäller att åstadkomma en process som i varje enskilt fall är så billig
och enkel som möjligt — inte att genom processrättslig lagstiftning motver-
ka att arbetssituationen blir alltför pressad på den ena eller andra avdelningen. Problem av det slaget kan i stället med fördel mötas med ändrad fördelning av resurser och personal.
Den summariska processen kan enligt vår mening i en något mera kvali-
ficerad tappning sålla bort en del oegentliga tvister från den egentliga tvis-
temålsprocessens område. Detta är viktigt eftersom den summariska processen är ett ojämförligt mycket billigare alternativ än den egentliga tvistemålsprocessen. Vid en reform av det slag vi tänker oss blir det ofrånkomhgt med en överföring av vissa personalresurser från tvistemålsavdelningarna till lagsökningsenheterna vid tingsrätt.
Sveriges domareförbund: Antalet mål om lagsökning och betalningsföreläggande har ökat kraftigt under senare år. I vissa tingsrätter har tidvis uppstått vacceptabla balanser, som har medfört svårbemästrade handläggningsproblem. I det rådande statsfinansiella läget torde det inte vara möjligt att förstärka tingsrätternas resurser i sådan grad att förhållandena däri-
genom kan göras tillfredsställande. För att situationen skall förbättras är
det därför nödvändigt att — såsom föreslås i promemorian — genomföra ändringar i förfarandet, som tar sikte på att effektivisera handläggningen i tingsrätterna.
Vissa av förslagen i promemorian innebär att större krav än hittills ställs
på sökanden. I de många fall där sökanden företräds av en affärsdrivande inkassobyrå eller är en borgenär som har så många egna mål att han kan
hålla sig med egen utbildad personal, är det rimligt att begära sä fullständiga och korrekta uppgifter redan i ansökningen att brister härvidlag inte vållar domstolen problem vid handläggningen. Strävan bör emellertid vara att
hålla förfarandet på en sådan nivå att det förblir praktiskt möjligt för en en-
skild person att utan juridiskt biträde utnyttja den summariska betalnings-
processen för att få betalt för en fordran. Då förfarandet regleras måste
man också noga beakta att handläggningens effektivitet inte får gå ut över rättssäkerheten.
Såsom framhålls i promemorian pågår i andra sammanhang utrednings-
arbete, som har inverkan på den summariska processens utformning, t.ex.
i rättegångsutredningen. Förslagen i promemorian innebär mest detaljändringar i den gällande rätten. I den mån de kan underlätta domstolarnas arbete, framstår ändringarna som ytterst angelägna. Det bör därför inte möta betänkligheter att de genomförs utan att man avvaktar resultatet av andra utredningar.
De förslag i promemorian som förbundet ansett sig kunna tillstyrka kan antas komma att underlätta domstolarnas arbete med mål om lagsökning och betalningsföreläggande. Lättnaderna torde dock huvudsakligen bli marginella. Förbundet vill därför avslutningsvis framhålla att problemen ingalunda kan anses lösta. Tvärtom erfordras sannolikt ytterligare, kraftfulla åtgärder för att förhållandena skall bli godtagbara.
Sveriges advokatsamfund tillstyrker — med vissa påpekanden — att pro-
memorieförslagen läggs till grund för lagstiftning.
Svenska Bunkföreningen: Bankföreningen ställer sig positiv till strävandena att rationalisera och därmed förhoppningsvis nedbringa handläggningstiderna i den summariska betalningsprocessen. Man får emellertid inte bortse från att den summariska betalningsprocessen bara är en länk it en kedja av åtgärder, i vilken också ingår handläggning hos de exekutiva myndigheterna. Det är därför anledning att peka på att det kan finnas skäl att
effektivisera också andra delar i denna helhet. — — —
Post- och Kreditbanken har anslutit sig till vad som anförts i Svenska
Bankföreningens remissyttrande.
Sveriges allmänna hypoteksbank:> För hypoteksföreningarna knyts in-
tresset främst till förfarandet när det gäller lagsökning för fordran, som
grundar sig på skriftligt fordringsbevis och som är förenad med panträtt i
fast egendom. Banken anser sig därför inte ha anledning att lämna syn-
punkter på promemorians innehåll i de delar detta inte berör denna typ av lagsökning.
Allmänt kan sägas att rådande situation beträffande handläggningstiderna av lagsökningsansökningar hos många tingsrätter är otillfredsställande. Det är nödvändigt att dessa tingsrätter planerar sitt arbete så att lagsökningarna kan handläggas med den skyndsamhet som lagen förutsätter. I promemorian anges att situationen skulle kunna förbättras genom bättre utbildning hos handläggarna på inkassobyräer m.m. Enligt bankens erfarenhet finns det också behov av bättre utbildning av de tjänstemän som hos tingsrätterna handlägger lagsökningsärenden. Den osäkerhet som bristande utbildning skapar leder ofta till en övernitisk granskning som resulterar I begäran om komplettering "för säkerhets skull" i ärenden som redan är kompletta.
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa: Under senare år har antalet
mål i den summariska betalningsprocessen — huvudsakligen mål om betal-
ningsföreläggande — ökat kraftigt. Eftersom tingsrätterna och stämningsmannaorganisationen har att möta ökningen med i princip oförändrade personalresurser har även handläggningstiden i mål om lagsökning ökat oroväckande. Stadshypotekskassan välkomnar därför förslag som kan
nedbringa handläggningstiderna i dessa mål.
> Ett av Sveriges allmänna hypoteksbank bifogat yttrande från Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution överensstämmer i allt väsentligt med hypoteksbankens yttrande.
Svenska inkassoföreningen: På s. 3 nämns att antalet Bf-mål under de senaste åren ökat mycket kraftigt.
Det kan vara av intresse att notera att Trafikförsäkringsföreningen sva-
rade för större delen av ökningen på 70 000 Bf-mål från 1979 till 1980. Det
undandrar sig föreningens bedömning huruvida denna koncentration av ökningen till trafikförsäkringar kan medföra någon riktad åtgärd i syfte att
minska antalet Bf-mål. På s. 3 sägs att lagsökningens praktiska användningsområde minskat un-
der det att betalningsföreläggandets ökat samt att en orsak härtill torde vara att köp på kontokort i betydande utsträckning har ersatt de gamla avbe-
talningsköpen. Denna förmodan torde vara alltför kategorisk. Några omständigheter
har dock medfört att traditionella avbetalningsgods numera säljs genom kontokrediter. En är att TV, radio och vissa stereoanläggningar säljs i sådan omfattning och till så pass låga priser att kontokrediten lämpar sig bättre än avbetalningsköpet. En annan är att beneficiereglerna numera har en generös utformning varigenom säljaren ej kan använda sin återtaganderätt vid avbetalning. En tredje omständighet är att konsumentverkets anvisningar till konsumentkreditlagen undantagit möbler från återtaganderätt
vid avbetalning. En förändring av förutsättningarna i någon av dessa omständigheter skulle kunna medföra en återgång till avbetalning och sälja-
rens möjligheter att återtaga godset. Därigenom skulle antalet Bf-mål kunna minskas.
På s. 4 anges att klara tendenser i Bf-målen under de senaste åren är bl.a. att gäldenärerna har allt kortare tid på sig efter förfallodagen att betala innan ansökan ges in till domstol.
Denna utveckling är en konsekvens bl.a. av konsumentkreditlagens
strängare regler än tidigare betr. inskränkt återtagandemöjlighet m.m.
Det anges också att åtskilliga borgenärer har börjat ge in ansökningar även på mindre fordringsbelopp.
Denna utveckling är även medlemmarnas erfarenhet. Fordringsbeloppen hänför sig till småannonser som ökat i dagspressen och olika typer mindre avgifter som införts för smärre tjänster. Dessa mindre avgifter är emellertid av stor ekonomisk vikt, enär antalet är stort. Om avgifterna ej skulle kunna drivas in skulle detta leda till att avgifterna och priset på de tjänster avgifterna avser måste höjas, vilket ej kan vara av intresse. Vidare skulle betalningsmoralen försämras. Som sägs på s. 61 i promemorian är det ”ett grundläggande samhälleligt intresse att en god betalningsmoral upprätthålls”. Denna uppfattning hyser också datainspektionen i egenskap av tillsynsmyndighet betr. inkassolagen. Föreningen har uppehållit sig vid
denna fråga, enär det i andra men liknande lagområden uttryckts ett önske-
mål att av rationaliseringsskäl minska antalet ”småärenden”. I samband
med höjningen av exekutionsavgiften från 125:— till 250:— ansågs en sådan utveckling eftersträvansvärd i vad gäller ingivning av ansökan om utmät-
ning. Detsamma gäller vid riksskatteverkets utarbetande av föreskrifter till den nya utsökningsbalken till kronofogdemyndigheterna.
En utveckling av ADB-tekniken vid Bf-mål hos tingsrätterna och mellan dessa och inkassobyråerna kommer att medföra stora rationaliseringsvins-
ter. Föreningen deltager följdriktigt i de diskussioner som rör den försöksverksamhet som förbereds i domstolsverkets regi.
2¶Domstolens prövning av sin behörighet
Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker förslaget på de i promemorian angivna skälen. .
Lunds tingsrätt: Tingsrätten ifrågasätter om särskild lagregel (31 §) är nödvändig. Ett alternativ till utredarens förslag vore att slopa lagsökningslagens nuvarande särreglering angående officialprövning och i stället låta 10 kap. RB gälla utan tillägg, frånsett regeln om fastighetsforum. I den skriftliga processen är det för gäldenären av mindre vikt till vilken domstol han har att vända sig med bestridande. Om målet hänskjuts till rättegång får forumfrågan visserligen större betydelse för gäldenären. Det rör sig emellertid här om ett mycket begränsat antal mål, enligt betänkandet cirka tre procent av det totala antalet ansökningar om Bf. För övrigt har gäldenären möjlighet att göra foruminvändning: erinran härom bör göras i föreläggandet. De problem som kan följa av tingsrättens förslag till lagändring är inte större än att de bör kunna få en teknisk lösning.
Malmö tingsrätt: Som påpekats i promemorian saknar det reell betydelse för gäldenären vilken domstol som handlägger målet så länge handläggningen är skriftlig. I promemorian återges vissa exempel på de konsekvenser den nuvarande regeln om relevant tidpunkt för forumprövningen kan
leda till. Tingsrätten anser att betydande fördelar ur rationaliseringssyn-
punkt skulle uppkomma om förhållandena vid tiden för ansökningens ingivande till tingsrätt får vara avgörande i forumhänseende så länge målet handläggs inom ramen för summarisk process. Undantag bör endast göras
I fall enligt 10 kap. 17 § rättegångsbalken. Detta är visserligen en avvikelse
från regeln i 10 kap. 15 § rättegångsbalken men tingsrätten vill erinra om att enligt stadgad praxis i mål om försättande i konkurs forumfrågan bedömes med hänsyn till förhållandena vid konkursansökningens ingivande (se de i lagboken under 6 § konkurslagen anmärkta rättsfallen). Skulle däremot ett mål om lagsökning och betalningsföreläggande genom hänskjutning eller återvinning komma att handläggas som tvistemål (oftast förenklat sådant) bör däremot av hänsyn till gäldenären forumfrågan bedömas enligt 10 kap. I5 § rättegångsbalken. Om det då visar sig att målet är an-
hängigt vid fel forum bör överflyttning ske enligt 32 & 2 st. LL i dess lydel-
se enligt SFS 1981:848. Lagrummets räckvidd bör då utökas till att omfatta
även hänskjutna mål. I den föreslagna lydelsen av 31 § LL bör alltså enligt
tingsrättens mening orden "gäldenären begär det eller” utgå.
Domstolsverket: För att skapa överensstämmelse med rättegångsbal-
kens regler (34 kap. 2 §) bör det av 31 & LL framgå att foruminvändning i princip skall göras då gäldenären första gången för talan i målet.
Datainspektionen: Resonemanget i promemorian om syftet med hemvistregeln i rättegångsbalken synes närmast vara att i en skriftlig process saknas grund för en hemvistregel.
I promemorian drar man emellertid inte den slutsatsen att föreslå avskaffande av forumregeln för den summariska processen. Ett avskaffande
skulle måhända medföra att arbetsbelastningen blev ojämn på domstolarna
men kunde också innebära — om målen fritt kunde fördelas mellan domstolarna — bättre möjlighet att utnyttja den totala domstolskapaciteten. Forumprövningen kunde i så fall ske först om och när målet hänskjuts.
Måhända är dock detta en reform som bör sparas till rättegångsutredningen.
Postverket: Postverket har inte någon invändning mot förslaget att rät-
tens officialprövning begränsas till målets inledningsskede.
Rättegångsutredningen: I summarisk process sker enligt nu gällande regel en officialprövning av att ansökan getts in till rätt domstol. Prövningen avser även de dispositiva forumregler som vid ordinär process omfattas av regler som innebär att eventuella invändningar måste göras gällande av svaranden för att de skall bli beaktade.
I promemorian redovisas på sidan 15 ett flertal anledningar till varför
man i summarisk process, som är skriftlig, inte behöver ha någon prövning av om ansökan getts in till fel domstol. Skälen är i huvudsak desamma som vi under hand redovisat för justitiedepartementet till stöd för en ordning enligt vilken tingsrätt vid summarisk hantering av ett mål endast skall beakta vissa särskilt betydelsefulla tvingande forumregler.
Promemorian anvisar emellertid en betydligt mera inskränkt lösning, nämligen att det liksom hittills skall ske en forumprövning när ansökan ges in men att forumfrågan inte skall omprövas senare i processen annat än när en tvingande forumregel trätts för när.
Vi anser inte en sådan lösning hållbar. Skall man göra om forumreglerna
för summarisk process redan innan vårt betänkande läggs fram bör man
göra det efter rakare linjer och helt slopa prövningen av om talan inletts utan stöd av en dispositiv forumregel.
Även när det gälller de tvingande forumreglerna menar vi att många saknar betydelse för den summariska processen. Det gäller främst alla de regler enligt vilka målet skall prövas av en annan tingsrätt än den hos vilken ansökan gjorts.
Att mål kan prövas summariskt vid tingsrätt i strid mot vanliga tvingande forumregler visas bl.a. av att summarisk process i tvister som normalt hör till arbetsdomstolen och statens va-nämnd sker vid tingsrätt. Enligt vår mening bör man — om man nu vill ändra forumprövningen i summarisk process — inte skära alla tvingande forumregler över en kam.
Uttryckssättet i förslaget till ändring av 31 § lagsökningslagen antyder för övrigt en bristande förståelse för konstruktionen av 10 kap. 17 § rättegångsbalken. Det är sålunda knappast det sistnämnda lagrummet som till-
lämpas när talan avvisas på grund av att en tvingande forumregel har trätts
för när. Det berörda lagrummet säger nämligen endast att rätten inte på
grund av vad i 10 kap. balken sägs är behörig i de i paragrafen angivna fal-
len. I vanlig process är det i stället 34 kap. I $ som tillämpas och i lagsök-
ningslagsfallen berörda 31 8. Vi vill påpeka att i promemorian sägs att även handräckningslagens fo-
rumregler bör ändras på motsvarande sätt som lagsökningslagens. Något
förslag till ändring av handräckningslagen finns dock inte redovisat i pro-
memorian.
Sveriges domareförbund: Regeln i 10 kap. 15 § rättegångsbalken innebär i fråga om mål om lagsökning och betalningsföreläggande att forumfrågan
skall prövas med hänsyn till förhållandena vid tidpunkten då föreläggandet
delges gäldenären. Som framhålls i promemorian medför detta inte sällan
att omfattande delgivningsarbete utmynnar i ett avvisningsbeslut och där-
med visar sig ha skett till ingen nytta. Denna ordning är givetvis tidsödande och ockonomisk. Den föreslagna regleringen — att rättens officialprövning av forumfrågan begränsas till det skede då ansökningen först skall tas upp till handläggning och att senare prövning förutsätter invändning från gäldenären eller tillämpning av 10 kap. 17 § rättegångsbalken — förefaller
alt vara en lämplig avvägning av de motstående intressena.
I detta sammanhang vill förbundet erinra om ett tidigare framfört för-
slag, nämligen att en ansökan som ställts till fel domstol. i fall där forumfrågan är uppenbar inte skall avvisas utan i stället efter överenskommelse
med sökanden överlämnas till behörig domstol. Ett sådant förfarande, som
nu på många häll tillämpas utan lagstöd. innebär fördelar för sökanden utan nämnvärd belastning på domstolen.
Sveriges advokatsamfund: Samfundet har ingen erinran mot det framförda förslaget. Särskilt mot bakgrund av att det är fråga om en skriftlig process bör det inte medföra några direkta olägenheter för en gäldenär att svara hos en domstol på en ort där han inte längre har formellt hemvist.
Sveriges föreningsbankers förbund: Förbundet tillstyrker förslaget att begränsa rättens officialprövning till den summariska betalningsprocessens inledningsskede. Det nuvarande förfarandet, att pröva forum i samband med delgivningen, leder i många fall till omotiverade fördröjningar och ökade kostnader. Utredningsförslaget innebär att foruminvändning från gäldenärens sida skall respekteras. Det kan dock. enligt förbundets mening, ifrågasättas om forumin vändning från gäldenären skall kunna leda till att tingsrätten anses obehörig att fortsätta behandlingen av ett betalningsföreläggande eller en lagsökning, särskilt i de fall då det är frågan om invändning om att gäldenärens bostadsort ligger utanför domsagan. Så länge förfarandet är skriftligt, kan det knappast vara någon betydande nackdel för gäldenären att målet handläggs vid en avlägsen tingsrätt.
Svenska Bankföreningen: Bankföreningen ansluter sig till promemorians förslag om en förenklad forumprövning och om de nyanserade kraven på
fulimakt och registreringsbe vis.
Svenska inkassoföreningen: Föreningen frågar sig här om inte förslaget
skulle kunna sträcka sig längre än vad som sägs i promemorian. Om en ansökan om betalningsföreläggande av något skäl gjorts vid obehörig domstol skall talan inte tas upp till prövning i sak utan i stället avvi-
sas av rätten enligt 21 § lagsökningslagen. I JuU 1979/80:40, s. 2. sägs ”För
sådant fall ges varken i RB eller lagsökningslagen föreskrifter för domsto-
len om att ansökningen eller målet kan vidarebefordras till domstol som är
behörig att ta upp målet. Ett skäl till denna ordning kan som uttalas i förarbetena till RB (SOU 1938:44 s. 154 f.) vara att en överflyttning strider mot
den sidoordnade ställning som olika underrätter intar till varandra.”
Föreningen ifrågasätter om inte det angivna skälet mot en automatisk överflyttning skulle kunna efterges i Bf-mål. En ändring till en automatisk
överflyttning till rätt domstol skulle innebära en minskad pappershante-
ring, tidsvinster och kostnadsbesparingar för gäldenärer, borgenärer och tingsrätter. Detta enär det där ofta är fråga om gäldenärer som relativt ofta byter bostadsort, vilket kan leda till upprepade ansökningar, delgivningar
och avvisningar.
3¶Kontrollen av parternas och ombudens behörighet
Svea hovrätt: I ftråga om kravet på registreringsbevis för borgenär synes inte finnas anledning att ändra på vad som nu gäller enligt 11 kap. 4 § rätte-
gångsbalken. Bestämmelsen om fullmakt i den föreslagna 31 a § kan ltämpli-
gen utformas i överensstämmelse med 2 § lagen om handläggning av domstolsärenden.
Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker de föreslagna författningsbestämmelserna om behörighetshandlingar i mål om lagsökning och betalningsföreläggande (31 a 8). Fullmakt för borgenärsombud torde endast i få
fall behöva krävas in. Tingsrätten kan även i huvudsak instämma i vad som i promemorian anförts om företeende av registreringsbevis. Frågorna
härom torde dock liksom f.n. komma att behandlas något olika vid olika domstolar. Förutom skilda lokala förhållanden av allmän art måste här ar-
betets rationella uppläggning vid den enskilda domstolen tillmätas stor vikt vid bestämmande av riktlinjerna avseende företeende av registreringsbevis för borgenären. Även ordningssynpunkten — att borgenärens firma skall anges helt riktigt i register m.m. — måste tillmätas betydelse vid avväg-
ningen mot förväntade rationaliserings vinster.
Malmö tingsrätt: Kontrollen av fullmakter och registreringsbevis tar f.n. cen stor del av domstolarnas tid i anspråk. Brister i dessa hänseenden utgör troligen den vanligaste orsaken till begäran om komplettering i aktuella
mål. Det är därför uppenbart att rationaliseringar här skulle kunna ge stora
tidsvinster. Som påpekats I promemorian tjänar kontrollen av att s.k.
"professionella ingivare” har erforderlig fullmakt inte något verkligt syfte. Det är också vanligen dessa ingivare som tycks ha störst problem med att visa sin formella behörighet. Beträffande mindre eller enskilda ingivare ut-
gör däremot fullmaktstvånget knappast något problem idag. Samtidigt in-
nefattar förekomsten av fullmakt en viss garanti gentemot oegentliga förfaranden. Mot bakgrund härav synes den föreslagna regeln, som gör fullmaåktskontrollen till ett rent undantag, något väl långtgående. I praktiken kommer fullmakt så gott som aldrig att inges frivilligt. Den ingivare som ut-
sättes för föreläggande att inge fullmakt kan med fog känna sig misstänk-
liggjord (se förslaget till specialmotivering till 31 a §). Tingsrätten föreslår
därför att lokutionen ”på grund av särskilda omständigheter” utmönstras ur lagtexten. Vad gäller kravet på registreringsbevis beträffande borgenär som är juridisk person, delar tingsrätten uppfattningen att sådant krav en-
dast undantagsvis skall uppställas och då huvudsakligen för att kontrollera
borgenärens identitet. Det torde åligga domstolarna att se till att utslag och
slutbevis är exigibla innefattande bl.a. att angivna parter existerar. När den i ansökningen angivna beteckningen på borgenären är oklar eller tvivelaktig bör därför registreringsbevis eller firmabevis krävas. När det gäller behörighetskontrollen utgör regleringen i RB 11:4 ett fullt tillräckligt stöd för att i flertalet fall avstå från kravet på registreringsbevis för borge-
nären. Det kan naturligtvis inte skada att detta särskilt markeras i lagsök-
ningslagen, varför tingsrätten tillstyrker förslaget i denna del under förutsättning att texten modifieras i enlighet med vad som föreslagits ovan avse-
ende fullmaktskontrollen.
Göteborgs tingsrätt: Tingsrätten fäster särskild vikt vid förslagen under denna punkt. Om prome morieförslaget genomförs, kan dock rättelse enligt 17 kap. 15 § rättegångsbalken inte göras i slutbevis och utslag. som blivit felaktiga, exempelvis p.g.a. att borgenärens namn angetts felaktigt i målet. Det blir alltså ännu mera angeläget att inkassoföretagen och andra företrädare för borgenärer ser till att borgenärens namn anges rätt i ansökan och utan egna påhittade förkortningar.
Domstolsverket: Arbetet med att kontrollera fullmakter och andra behö-
righetshandlingar tar otvivelaktigt i anspråk en relativt stor del av den tid
som kan ägnas åt varje enskilt mål. En minskad behörighetskontroll skulle
därför medföra en inte oväsentlig tidsbesparing. Det gäller emellertid att
finna en lämplig avvägning mellan rättssäkerhetens intresse och önskemålet om en rationell handläggning av den summariska processen. Med den lösning som föreslagits i promemorian finner domstolsverket att reformen
inte kan anses stå i strid med rimliga rättssäkerhetskrav. Domstolsverket är således berett att tillstyrka en minskad behörighetskontroll. Datainspektionen: Även vad gäller behörigheten synes den summariska
processen ha belastats med formella regler med begränsat värde i samman-
hanget. För närvarande råder en viss diskrepans mellan å ena sidan inkassolagens tillståndshavare dvs. inkassoföretaget som sådant å ena sidan och rättegångsbalkens ombud dvs. en handläggare hos inkassoföretaget å den
andra. Datainspektionens tillsyn utövas mot inkassoföretagen. Inte mot
enskilda handläggare. Reellt sett är det också inkassoföretaget som sådant som åtagit sig inkassouppdraget. det personliga ansvaret för inkassoombudet är snarast fiktivt. Datainspektionen delar uppfattningen att behörig-
hetskontrollen kan slopas i normalfallen. Därigenom erhålls också bättre
överensstämmelse mellan 9 § inkassolagen och verkligheten (Betalning som gäldenärer erlagt till den som har uppdrag att driva in fordran är gällande mot borgenärer). Möjligen kan det i vissa fall bli svårare att styrka alt ett uppdrag föreligger om fullmakt i princip inte fordras. Detta problem är dock begränsat och bör inte hindra den föreslagna förändringen. Promemorians förmodan om innebörden i god inkassosed (s. 24) i visst avseende bekräftas.
Postverket: Förslaget att slopa fullmaktstvånget för borgenärer innebär
en förenkling för Postverket. Förslaget tillstyrkes. Rättegångsutredningen: I promemorian föresläs för den summariska
processens del att fullmakt för den som uppträder som ombud eller bevis
att den som uppträder som part eller som ställföreträdare för part är behö-
rig inte behöver företes. såvida inte rätten på grund av särskilda omständigheter finner det behövligt.
Vi delar uppfattningen att man idag går onödigt långt i fråga om att infordra fullmakter och bevis om behörighet. Vi är emellertid negativa till att man gör sådana lättnader som promemorieförslaget gör. Motiveringen till förslaget är nästan helt uppbyggd kring det förhällandet att de flesta ansökningar ges in till domstolen av professionellt verksamma personer. Det finns emellertid mänga andra som ger in ansökningar och det skulle ha funnits flera om inte reklamen kring småmålslagen varit så ensidigt inställd på att människor skall ge in en ansökan om stämning enligt den lagen, även när de behöver gå till domstol bara för att få en exekutionstitel.
I ett av oss utarbetat förslag till nytt summariskt förfarande vid tingsrätt har vi låtit vissa regler gälla endast för sådana mål i vilka den som ger in ansökningen mer eller mindre professionellt ägnar sig ät inkassoverksamhet e.d. Vi brukar kalla dessa mål superenkla. Till de särskilda reglerna för en superenkel process hör med vissa mindre betydelsefulla skillnader de regler angående fullmakter och behörighetsbevis som i departementspromemorian föreslagits gälla för all summarisk process. Vi menar att den ut-
vidgning av reglernas tillämpningsområde som skett i departementsprome-
morian kan orsaka svårigheter och att det hade varit bättre om departementspromemorian i stället tagit upp hela värt förslag till behörighetsregler m.m. i fråga om superenkel process.
Att vi begränsat vissa regler till sådana mäl som initierats av professionellt verksamma ingivare måste ses mot bakgrund av de kontroll möjlighe-
ter beträffande sådana personer som vi ansett föreligga. Något förenklat kan saken uttryckas så att vi menat att inkassolagens sanktionssystem och skyddsmekanismer kan föras upp också på ett högre plan i indrivningsverksamheten och få betydelse bl.a. i de avseenden som nu är i fråga. Att det behövs ett sanktionssystem, som kanske går längre än skadeståndsreglerna i RB framgår enligt vår mening bl.a. av de uttalanden om rådande förhållanden som görs på sidan 181 promemorian.
Vårt förslag är å andra sidan mera vidsträckt än promemorieförslaget ge-
nom att det inskränker skyldigheten att inge behörighetsbevis också såvitt
avser uppgifter om svaranden. I det avseendet vill vi påpeka att det gäller
att hålla isär skyldigheten att lämna uppgift om svaranden och dennes
eventuella ställföreträdare m.m., å ena sidan, och skyldigheten att inge be-
vis för att uppgifterna är riktiga, å den andra sidan. Av olika skäl menar vi
att dagens praxis vid vissa domstolar att i fråga om t.ex. aktiebolag alltid kräva ett färskt bevis från patent- och registreringsverket om vilka som får teckna svarandens firma går för långt. Såvitt gäller de professionellt verksamma ombuden på den summariska processens område bör man kunna nöja sig med ett betydligt lägre beviskrav eller helt godta de uppgifter som
ombudet numera själv ofta har tillgång till genom moderna möjligheter till
kontakt med patent- och registreringsverket.
I fråga om den tekniska utformningen av bestämmelserna vill vi påpeka att den grundläggande regleringen av skyldigheten att inge bevis om behö-
righet framgår av 34 kap. I $ RB och inte finns i I 1 kap. 4 §. Sistnämnda be-
stämmelse gör endast undantag från vad som gäller enligt 34 kap. I $.
Vidare synes förslaget ha förbigått behovet av att på något sätt ange vil-
ken behörighet den som uppträder som ombud utan fullmakt skall anses ha
i målet. Skall han anses behörig att ingå förlikning? Bestämmelser om behörighet finns idag i 12 kap. 14 § RB.
Sveriges domareförbund: Kontroll av behörighetshandlingar tar avsevärd tid i anspråk vid handläggning av mål om lagsökning och betalningsföreläggande. Betydande rationaliseringsvinster torde kunna göras om denna
kontroll reduceras. Såsom anförs i promemorian är fullmaktskravet i de
flesta fall överflödigt. Det torde utan risk kunna överlåtas åt rätten att i det enskilda fallet avgöra om behörighetshandlingar erfordras. Motsvarande regel i lagen om handläggning av domstolsärenden torde i allmänhet tilläm-
pas såsom nu föreslås utan att nämnvärda olägenheter har försports. Även
i fråga om ställföreträdare bör behörighetskontrollen kunna inskränkas på samma sätt.
Det är förbundets uppfattning att promemorieförfattaren underskattar de problem med borgenärens identitet som föranleder domstolarna att fordra in registreringsbevis. Erfarenheten visar att det ibland uppstår
ovisshet om borgenärens egenskap av juridisk person och att firman inte sällan är felaktigt angiven. Till skillnad från promemorieförfattaren anser
förbundet att det måste anses åligga rätten att vaka över att borgenären är
rätt angiven. Det måste nämligen vara en uppgift för rätten att se till att ett slutbevis eller ett utslag tar upp rätt parter. I annat fall torde problem uppstå i senare skeden. t.ex. om målet tas upp ånyo efter hänskjutande eller återvinning. Rättens verksamhet härvidlag torde ha stöd i det åberopade lagrummet, 11 kap. 4 § rättegångsbalken, som talar om inte bara ställföre-
trädarens behörighet utan även partens. I de fall där borgenären inte läm-
nar riktiga uppgifter om sig torde det vara verklighetsfrämmande att föreställa sig att kontrollen av borgenärens identitet och beteckning kan anförtros åt gäldenären. Denne har antagligen i sina tidigare mellanhavanden med borgenären fått samma identitetsuppgifter som lämnas i ansökan till tingsrätten, Vidare har gäldenärerna säkerligen genomsnittligt mindre kompetens i hithörande frågor än borgenärernas ombud. Vad som nu har
anförts innebär emellertid inte att förbundet förordar ett generellt krav på
bevis om borgenärens identitet. I allmänhet är sökandens uppgifter tillför-
finner kontroll erforderlig. Som skäl för sådan kontroll bör inte krävas några särskilda omständigheter som rätten har att redovisa. Lagtexten bör jämkas i enlighet härmed.
När det gäller krav på registreringsbevis för gäldenären ligger saken an-
norlunda till. Förbundet delar visserligen inte uppfattningen i promemori-
an att sådant bevis erfordras för prövning av forumfrågan. Härvid skall ju i allmänhet borgenärens uppgift godtas. Emellertid torde inte registreringsbevis kunna undvaras för att rätten skall kunna fastställa gäldenärens identitet och kontrollera att delgivning har skett på rätt sätt.
Sveriges advokatsamfund: Samfundet delar den i promemorian framför-
da uppfattningen att kravet på företeende av fullmakt för borgenärsombud
samt registreringsbevis eller annan behörighetshandling för borgenär då denne är juridisk person kan slopas för de flesta fall.
Kravet på företeende av registreringsbevis eller motsvarande behörighetshandling för gäldenären föreslås dock finnas kvar som generell regel. Grunden för att upprätthålla detta formella krav anges i promemorian vara att tingsrätten genom registreringsbevis eller motsvarande handling kan kontrollera dels sin egen behörighet vad gäller forum, dels att delgivning sker med behörig företrädare. Då gäldenären är fysisk person föreligger in- 1e något motsvarande krav, dock att skyldighet skall föreligga att alltid uppge personnummer och fullständig postadress.
Att anskaffa registreringsbevis har ofta visat sig vara tidskrävande på
grund av långa väntetider hos patentverk och/eller handelsregister. Enligt rådande praxis accepterar domstolarna upp till ett år gamla registreringsbevis. Företeende av ett sådant registreringsbevis är inte någon garanti för att i beviset upptagna förhållanden om ställföreträdare eller styrelsens säte respektive platsen för rörelsens bedrivande etc. fortfarande är gällande. En ytterligare rationaliseringsåtgärd borde därför enligt samfundets mening vara att man, åtminstone försöksvis, slopade kravet på företeende av
registreringsbevis för juridisk person som gäldenär i Bf-mål, förutsatt att borgenären i ansökan uppger gäldenärens organisationsnummer samt namnet på behörig företrädare. Samfundet vill i detta sammanhang erinra om att det i Förbundsrepubliken Tyskland sedan länge gäller att AG och GmbH på sitt brevpapper skall ange det handelsregister vari det införts samt det nummer varunder registreringen skett. Syftet med bestämmelsen är att bolaget trots firmabyte lätt skall kunna spåras. Motsvarande bestämmelse kommer. i den mån den inte redan finns, att införas i EG:s samtliga medlemsstater.
Sveriges föreningsbankers förbund: Förbundet tillstyrker förslaget att avskaffa fullmaktstvånget i samband med den summariska betalningsprocessen. Den kontroll av parters och ombuds behörighet som kan vidtas om någon särskild omständighet påkallar detta bör vara tillräcklig för att tillgodose kravet på rättssäkerhet.
Sveriges allmänna hypoteksbank: Banken tillstyrker förslaget att fullmakt inte behöver företes i mål om lagsökning.
Svenska inkassoföreningen: På s. 17 konstateras att domstolarnas fullmaktsbanker tenderar att bli svåröverskådliga och tungarbetade.
Föreningen instämmer häri och kan vidarebefordra den erfarenheten från medlemsföretagen att tingsrätterna många gånger begär fullmakter trots att det i ansökan hänvisats till tidigare deponerad rättegångsfullmakt.
Det merarbete som ofullständiga ansökningar leder till för tingsrätterna (se
s. 8 i promemorian) kan till en del förklaras av detta förhållande och till motsvarande problem med registreringsbevis för borgenär.
Föreningen instämmer i promemorians förslag att kravet på registreringsbe vis beträffande borgenär som är juridisk person samt kravet på fullmakt för den som för talan i egenskap av ombud kan slopas för de flesta fall. En sådan ordning skulle innebära en icke obetydlig rationalisering och tidsvinst.
I den mån det skulle visa sig att något missbruk skulle uppstå förefaller
det vara möjligt för datainspektionen att — i egenskap av tillsynsmyndighet betr. inkassolagen — kunna ingripa.
4¶Yrkanden och grunder m.m.
Stockholms tingsrätt: Tingsrätten delar den i promemorian framförda uppfattningen och tillstyrker den föreslagna bestämmelsen att ränta för visst fall skall utgå först från delgivningsdagen.
Lunds iingsrätt: Tmgsrätten delar uppfattningen att det ofta förekommer brister i ansökningarna och vill därför understryka vikten av att inkas-
sobyråernas personal ges effektiv utbildning. Ytterst är det emellertid en
fråga om ”skärpning” av arbetsattityden hos vissa inkassobyråer. Vanligen är bristerna inte sådana att de kan hänföras till svårare juridiska problem utan en fråga om bristande noggrannhet och ordning.
Tingsrätten ifrågasätter räckvidden av den föreslagna regeln beträffande
ränteyrkanden (31 b §). Förslaget gäller en för borgenärer i allmänhet mindre viktig fråga. utgångspunkten för ränteberäkningen. Enligt tingsrättens mening bör i stället övervägas en mera långtgående regel av innebörd att ränta överhuvud ej skall utgå om inte grunderna för ränteberäkningen tydligt angivits I ansökningen.
Mulmö tingsrätt: Det är ett känt problem vid tingsrätterna att yrkanden,
inte minst ränteyrkandena, i mål om lagsökning och betalningsföreläggan-
de är ofullständiga och omöjliga att bifalla i befintligt skick. Enligt tingsrättens mening är det emellertid principiellt felaktigt att i lag införa en tolk-
ningsregel som ålägger domstolen att i en process utfyllnadsvis tolka ett yrkande så att det kan bifallas. Skall den aktuella situationen regleras i lag bör det ske på så sätt, att framställda yrkanden som är så ofullständiga att de ej utan vidare kan bifallas direkt avvisas. Promemorians förslag avstyr-
kes bestämt.
Domstolsverket: Domstolsverket har ingen erinran mot den föreslagna tolkningsregeln om utgångsdag för ränteberäkningen. Om förslaget genomförs avser domstolsverket att komplettera den blankett varigenom gälde-
nären föreläggs ansökningen om betalningsföreläggande på sådant sätt att
utgångspunkten för ränteberäkningen kan utläsas av föreläggandet.
Det I detta avsnitt påtalade utbildningsbehovet för handläggare vid inkassobyråerna måste, trots att det ligger i domstolarnas eget intresse att ansökningshandlingarna håller en hög kvalité, i första hand vara en byråer-
nas egen angelägenhet. Till den del inkassoföretagen tar del av domstols-
verkets blivande handbok, vilket torde komma att ske i stor utsträckning, kommer utbildningsbehovet att tillgodoses härigenom.
Datainspektionen: Uttalandena på s. 25—26 om behovet av förbättrad utbildning för handläggare av inkassoverksamhet vitsordas. Det bör dock anmärkas att — I avsaknad av en för inkassohandläggare avpassad. formaliserad utbildning — är praktik den enda vägen att utbilda sig i yrket. På senare år har dock i allt större utsträckning rekryterats jurister till inkassobyråer. Utbildningen av inkassohandläggare måste i princip anses åligga företagsledningarna i inkassoföretagen. Domstolsverkets handböcker och en planerad handbok från datainspektionen i tillämpning av inkassolagen tor-
de underlätta utbildningsuppgiften. En mindre strikt behörighetsprövning
av inkassohandläggaren torde möjliggöra en direktkontakt för domstol med företagsledningar i inkassoföretag t.ex. för diskussion om slarvigt
gjorda ansökningar och utbildningsbehov. Problemen med angivande av korrekta och fullständiga ränteyrkanden
har uppmärksammats av inspektionen redan 1977. En orsak till otydlighe-
terna i yrkandena kan vara den omständigheten att räntelagen förutsätter
en förfallotid för t.ex. fakturor om en månad innan dröjsmålsränta börjar löpa medan fakturakonditionerna numera ofta är 10 eller 15 dagar. Avses dröjsmålsränta yrkad enligt räntelagen, får man då en förfallodag för kapi-
talet och en annan tidpunkt varifrån dröjsmålsränta beräknas. Detta är något opraktiskt, och föranleder dessutom ofta oklara eller oriktiga ränteyrkanden.
Postverket: Postverket anser det vara mycket tillfredsställande att domstolsverket tillsammans med datainspektionen avser att ge ut en handbok avseende den summariska betalningsprocessen. Handboken bör givetvis i detta sammanhang behandla även delgivning. Postverket är därvid berett att medverka beträffande handbokens innehåll.
Om förslaget, att ränta skall utgå först från delgivningsdagen, genomförs. kommer Postverket att göra betydande ränteförluster. Tiden från t.ex. en fakturas sista betalningsdag till delgivningsdagen är ofta lång. Detta beror bl.a. på att Postverket genomför egna krav- och inkassoåtgärder av olika slag innan ansökan om betalningsföreläggande görs hos tingsrätten. Därefter kan ytterligare lång tid förflyta, medan tingsrätten behandlar ansökningen. Postverket avstyrker förslaget.
Riksskatteverket: I ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande framställt ränteyrkande föreslås in dubio avse tiden från delgivningsdagen.
RSV har inget att invända mot detta. Verket vill i sammanhanget också ta upp en annan fråga som rör ränteyrkanden i dessa mål.
Kronofogdemyndighetens verkställighet av framför allt betalningsförelägganden innebär inte sällan tidskrävande uträkningar av ränta, t.ex. när flera fakturor med olika förfallodagar åberopats i ärendet samtidigt som
vissa avbetalningar kan ha skett. Verkställigheten skulle underlättas avsevärt om antingen räntan i utslaget var uträknad fram till ett visst datum el-
ler en gemensam utgångspunkt gällde för samtliga ränteyrkanden. Att räntan uträknats till belopp skulle också vara till fördel för svaranden som därigenom direkt såg hur stor hans totala skuld var. Eftersom betalningsföreläggandena antalsmässigt är en stor del av kronofogdemyndigheters arbete är varje rationalisering av deras verkställighet mycket betydelsefullt.
Flera kronofogdemyndigheter har på grund av arbetsbelastningen fätt tillämpa t.o.m. drastiska åtgärder för att över huvud taget klara av den ökande måltillströmningen (Jfr Lagutskottets betänkande 1980/81:23 s. 21 ff). De nödvändiga prioriteringarna hos kronofogdemyndigheterna torde ofta drabba bland annat enskilda borgenärer med måttliga fordringsbelopp. Det ligger därför också i borgenärernas intresse att medverka till att indrivningen kan ske så rationellt som möjligt. Det kan också nämnas att verkställighetsaspekten torde komma att beaktas i den kommande utsökningsförordningen där följande bestämmelse enligt uppgift är tänkt att ingå: ”När ansökan om utmätning omfattar ränta, bör sökanden ange vilket belopp räntefordringen uppgår till då ansökningen görs”. Att räntan uträknats i ansökan om verkställighet har emellertid inte samma ”värde”, eftersom det uträknade beloppet då inte prövats i det summariska förfarandet hos rätten.
RSV hemställer att borgenärcen åläggs att i ansökan om lagsökning eller 8 Riksdagen 1981/82.1 saml. Nr 134
betalningsföreläggande också ange den yrkade räntan till belopp, förslags-
vis till och med dagen för ansökans ingivande till tingsrätten. I andra hand bör ansökan anses omfatta ränteyrkande från delgivningsdagen.
Rättegångsutredningen: I promemorian sägs att yrkanden och grunder
kan bli bättre angivna i ansökningar och att man kan få större enhetlighet än f.n. i hanteringen hos både inkassoföretagen och tingsrätterna, om dom-
stolsverket ger ut en planerad handbok om den summariska processen.
Vi kan dela uppfattningen att det finns ett betydande utbildningsbehov i
fråga om process. Om man — som vi tänkt oss — i viss utsträckning skall ha möjlighet att driva en summarisk process utan ombud blir upplysningsverksamheten kring processen särskilt betydelsefull.
För oss är det emellertid en tveksam fråga om det verkligen är nödvändigt att just nu — 35 år efter lagsökningslagens tillkomst — ge ut en handledning till bestämmelserna. Vi vill erinra om att vi inom kort kommer att lägga fram ett förslag för hela den summariska processen. Det må så vara
att resurserna för att skriva en handledning finns först nu men man frågar
sig om inte de resurserna I stället kan användas till att minska arbetsbelastningen vid de större tingsrätternas lagsökningsenheter.
En ökad utbildnings- och upplysningsverksamhet kan aldrig skapa full-
komlighet. Även i framtiden kommer vissa ansökningar att vara. ofullständiga eller bristfälliga. Behovet av att avarbeta balanser m.m. får dock inte
undanskymma att processen i första hand är till för parterna. De för-
enklingar som nu görs får därför inte leda till rättsförluster för enskilda.
I avsnittet om yrkanden och grunder föreslås i promemorian att om borgenären yrkar ränta på sin fordran medan det ej av ansökningen framgår från vilken tidpunkt räntan yrkas, yrkandet skall anses gälla ränta från delgivningsdagen. Som exempel tas det fallet att ränteyrkandet angetts gälla från en icke närmare bestämd förfallodag.
Vi vill påpeka att ett utslag i lagsökningsmål eller bevis efter betalningsföreläggande som upptar ränta endast från delgivningsdagen kommer att innebära att fråga om tidigare ränta inte vidare kan tas upp till prövning. På
grund av reglerna i 13 kap. 3 § RB torde nämligen ränteyrkandet inte kunna
framställas i hovrätt efter överklagande och reglerna om rättskraft i 30 kap. 9 & RB leder till att räntan för tiden mellan t.ex. förfallodag och delgivningsdag inte heller kan tas upp i ny process. Rörde det sig bara om små belopp
skulle den angivna ordningen kanske vara invändningsfri. Summarisk pro-
cess kan emellertid gälla lika stora belopp som vanlig process och den an-
givna risken för rättsförlust måste vägas mot att det rimligen inte kan vara särskilt svårt för tingsrätterna att i de enstaka fall det är fråga om begära komplettering. Sveriges domareförbund: Det är förbundets erfarenhet att yrkanden och
grunder i — de ofta maskinellt framställda — ansökningarna i många fall är alltför knapphändigt eller rentav ofullständigt angivna. Denna iakttagelse
inskränker sig ingalunda till mål om betalningsföreläggande. Problemen
kan vara väl så stora ifråga om lagsökningsmål. där rätten har att göra en
materiell prövning. Ansökningar om lagsökning innehåller många gånger endast yrkanden om kapitalbelopp. ränta och kostnader jämte en hänvisning till en bifogad fordringshandling. I sådana fall är det ofta ett tidsödande arbete för rätten att försöka utröna om yrkandena har täckning i ford-
ringshandlingen, om denna innefattar bevis om att fordringen är förfallen till betalning osv. Förbundet finner det tvivel underkastat om utbildning av inkassobyråernas handläggare kan råda bot på sådana missförhållanden.
Det finns anledning anta att brister i ansökningarna i många fall snarare beror på otillräcklig omsorg och noggrannhet än på okunnighet. Är detta rik-
tigt, kommer man förmodligen till rätta med problemen endast om domsto-
larna ställer större krav på ansökningarna och mer strikt tillämpar reglerna om avvisning i de fall där yrkanden och grunder inte är tydligt angivna. I
sammanhanget bör understrykas vikten av att en ansökan är utformad så
att gäldenären får en faktisk möjlighet att förstå den och kan kontrollera de framställda yrkandena.
En fråga som ofta uppkommer när det föreligger brister i ansöknings-
handlingarna är om ansökningen skall prövas omedelbart i föreliggande
skick eller om borgenären skall föreläggas att komplettera den. Sådana
förelägganden torde vara vanliga, även i situationer där domstolen med en mer formell lagtillämpning genast skulle kunna avvisa ansökningen.
Många gånger tillgriper domstolarna utvägen att förelägga om komplette-
ring, när ansökningen visserligen är bristfällig men det inte utan närmare övervägande framstår som klart att avvisning kan ske. En anledning att undvika avvisningsbeslut kan också vara att man föreställer sig att sådana beslut kräver särskilt utförlig motivering. Kompletteringsförelägganden
medför extra arbete framför allt för domstolarnas biträdespersonal med
bl.a. delgivning och bevakning av tidsfrister. Såsom anförts ovan kan av-
visningsreglerna med en strikt tillämpning fungera som ett hjälpmedel för
att tvinga fram större omsorg hos inkassobyråerna då de utformar ansök-
ningarna. Den nu diskuterade frågan. som uppenbarligen har betydelse
från rationaliseringssynpunkt, har inte uppmärksammats i promemorian.
Förbundet är inte berett att nu lägga fram något förslag. Vid de fortsatta övervägandena bör emellertid beaktas att man med hjälp av avvisningsreglerna kan uppnå ökad effektivitet och förstärka förfarandets karaktär av summarisk process.
Förbundet instämmer i att ränteyrkanden ofta vållar bekymmer. Den
särskilda tolkningsregel som föreslås — att om utgångsdag för ränteberäk-
ningen inte är klart angiven, räntan skall utgå från delgivningsdagen —
överensstämmer med regeln i 4 § 3 st. räntelagen. En sådan regel kan
underlätta handläggningen genom att ett kompletteringsföreläggande kan
undvikas. Förbundet tillstyrker förslaget.
Sveriges advokatsamfund: I promemorian konstateras att borgenärer-
nas yrkanden i Bf-målen ofta framställs mycket lakoniskt och otydligt. Sär-
skilt gäller detta ränteyrkanden, där det förekommer att en borgenär som
aberopar ett flertal fakturor yrkar ränta "från förfallodagen”. För att un-
derlätta hanteringen för tingsrätten föreslås att det införs en regel om att
ränta I sådana fall endast kommer att medges från dagen för kommande
delgivning. Regeln kan accepteras om dess tillämpning begränsas till de fall då det inte är praktiskt möjligt att bestämma ränteyrkandet med ledning av ansökan eller till denna fogad handling.
Sveriges föreningsbankers förbund: Det är viktigt att, som i viss utsträckning görs I departementsprome morian, understryka nödvändigheten av att handläggare och inkassobyråer och allmänhet har tillgång till infor-
mation om hur yrkanden framställs i samband med betalningsprocessen. I
detta sammanhang vill förbundet betona betydelsen av att domstolsverkets handbok för den summariska processen kommer till stånd och får allmän spridning. En sådan information, åtföljd av den internutbildning som rimligtvis äger rum inom inkassoföretagen, bör vara tillräcklig för att komma till rätta med huvuddelen av de bristfälliga ansökningarna.
Domstolarna måste givetvis, vilket behandlas nedan, ha möjlighet att genom avvisning skilja sig ifrån ansökningar som inte uppfyller angivna krav
för att på så sätt avhålla borgenärerna från att medvetet belasta tingsrätterna med arbete som rätteligen tillkommer fordringsägarna själva. Det är
dock mycket tveksamt om domstolen, utan att möjliggöra rättelse från borgenären, skall vidta utfvllnadsåtgärder med ett bristfälligt ränteyrkande. SFF motsätter sig utredningens förslag att ränta in dubio skall anses utgå först från delgivningsdagen. I en sådan situation måste borgenären ges tillfälle att klargöra sitt yrkande.
Svenska Bankföreningen: Föreningen har heller inget att invända mot den föreslagna 31 b 8.
Svenska inkassoföreningen: På s. 8 anges: ”Att tillgodose utbildningsbehovet hos handläggarna på inkassobyråer m.m. är alltså en betydelsefull åtgärd om man vill underlätta domstolarnas situation.”
Det är motiverat att i detta sammanhang erinra om att även inkassoföretagens arbetssituation är ytterst pressad 1 följd av senare års ökning av
ärenden som bl.a. p.g.a. de begränsade ersättningsmöjligheterna inte utan
vidare kan mötas med en ökning av personalstyrkan. Vidare är inkassoföretagen i hög grad beroende av den information som erhålles från borgenä-
rerna. Medlemsföretagen och föreningen, som bildades 1979, har vidtagit bl.a. följande åtgärder i syfte att förbättra situationen: — införande av ADB-tek-
nik; — deltagande i diskussioner i samband med domstolsverkets tidigare nämnda försöksverksamhet: — medverkan vid domstolsverkets arbete med den handbok för den summariska processen som pågår; — gemensamt arbete med domstolsverket och riksskatteverket vid standardiseringar av olika blankettyper;: — en alltmer ökande internutbildning i medlemsföretagens regi; — information från föreningen till medlemsföretagen.
I promemorian föreslås att om ränta yrkas från förfallodagen utan att denna anges, skall ränta utgå först från delgivningsdagen.
Föreningen har ingen invändning mot detta förslag.
5¶Ansökan mot flera gäldenärer
Huddinge tingsrätt: Promemorieförfattaren anger vissa lösningar på
problem som uppstår då endast en av gäldenärerna bestrider ansökningen. Bl.a. sägs det av allmänna regler följa att invändning om att betalning redan
har skett kommer att gälla endast till förmån för de bestridande, medan
slutbevis kommer att utfärdas för de icke bestridande gäldenärerna. Lösningen är otillfredsställande.
Förslaget i denna del saknar betydelse för tingsrätternas arbetsbelast-
ning. De problem som förslaget inrymmer är av principiell betydelse och
bör inte behandlas i detta begränsade sammanhang.
Tingsrätten avstyrker förslaget. Stockholms tingsrätt: Tingsrätten ställer sig bakom tanken på att det bör förhindras att en borgenär som har en fordran mot flera solidariskt ansvariga gäldenärer kan förvärva lika många exekutionstitlar som antalet gäldenärer. Tingsrätten vill emellertid ifrågasätta om den föreslagna ordningen
är ägnad att göra den summariska processen enklare och snabbare. Exem-
pelvis torde delgivningssvårigheter beträffande en av gäldenärerna med-
föra att det tar längre tid än f.n. att få en exekutionstitel mot någon av de övriga kanske mera solventa gäldenärerna. Mot bakgrund härav och då även ytterligare aspekter torde kunna läggas på frågan avstyrker tingsrät-
ten förslaget och förordar i stället att frågan tas upp i ett annat samman-
hang.
Lunds tingsrätt: Förslaget, som innebär en komplicering av förfarandet och motverkar syftet att rationalisera processen, synes bygga på att gäldenärs bestridande skall vara motiverat. De flesta bestridanden är emellertid inte motiverade utan ”blanka”. För att få klarlagt grunden för gäldenärs bestridande i situationer som här avses skulle i regel komplettering av bestridandet erfordras. Detta i förening med delgivningsproblem och andra komplikationer av processuell art skulle leda till merarbete för domstolen. Anmärkas bör ock att den föreslagna regeln berör ett högst begränsat mål-
område. Tingsrätten avstyrker den föreslagna lagändringen (20 §).
Malmö tingsrätt: Det har sedan länge funnits ett stort behov av en möjlighet att i gemensam ansökan om betalningsföreläggande rikta sig mot flera solidariskt betalningsansvariga gäldenärer. Den föreslagna lagregeln tillstyrkes därför. Det kan dock ifrågasättas om förslaget har någon betydelse
ur rationaliseringssynpunkt. En lagändring bör kanske anstå till en kommande överarbetning av hela den summariska processen.
Göteborgs tingsrätt: Tingsrätten vill, med anledning av yttrandet i pro-
memorian beträffande solidariskt ansvar för visst redaransvar i partrederi, framhålla att partredare har delad ansvarighet för de förpliktelser som upp-
kommer för partrederi sedan rederiavtalet anmälts till registermyndighe-
ten. De oftast förekommande fallen där borgenär försökt utverka Bf mot
partrederi genom huvudredare har hittills avsett anspråk för vilka ansvaret
enligt ovan varit delat mellan partredarna.
Domstolsverket: De problem som anges hänga samman med den nuvarande ordningen att ansökan om betalningsföreläggande får riktas mot en-
dast en borgenär synes överdrivna. Några större rationaliseringsvinster tycks ej heller stå att vinna med den föreslagna ordningen. Tvärtom fram-
stär det som om förslaget skulle medföra att ytterligare en komplikation in-
förs i regelsystemet i stället för den eftersträvade förenklingen. Domstolsverket vill här till exempel peka på de problem som kan uppstå om någon gäldenär är svårdelgiven eller om endast en gäldenär bestrider föreläggandet. Eftersom den nu föreslagna reformen är tänkt att genomföras med kort varsel och utan omfattande förberedelsearbete tycks det således
lämpligast att inte nu vidta någon ändring av innehållet i 20 § LL. Det sy-
nes vidare som om en ändring av lagrummet kräver ytterligare utredningsarbete för att närmare studera effekterna av den föreslagna reformen.
Datainspektionen: Datainspektionen har i sin tillsynsverksamhet upp-
märksammat problemet att i en och samma ansökan om betalningsföreläggande kan endast en gäldenär sökas. Inspektionen kommer föreskriftvägen att ålägga den som riktar inkassoåtgärder mot flera solidariskt ansvariga gäldenärer att upplysa envar av dem att anspråk också riktas mot medgäldenärerna.
Det i promemorian gjorda förslaget torde verka i samma riktning och tillstyrks.
Postverket: Postverket har intet att erinra mot förslaget om ansökan mot flera gäldenärer.
Riksskatteverket: RSV tillstyrker förslaget att ett betalningsföreläggan-
de skall kunna riktas mot flera solidariskt ansvariga gäldenärer.
Rättegångsutredningen: I promemorian föreslås att det bör öppnas en möjlighet att i vissa fall låta en och samma ansökan avse flera gäldenärer.
Det gäller fall då flera gäldenärer är solidariskt ansvariga.
Inte med ett ord berörs möjligheten att låta betalningsföreläggandeprocessen följa samma regler som all annan process, vilket konkret skulle innebära att en och samma ansökan kan uppta flera gäldenärer också i
vissa andra fall. Räddhågan att diskutera sådana allmänna lösningar kan-
ske bottnar i att man befarar att det skulle bli allmänt förekommande med
mängder av gäldenärer i samma ärende.
I den allmänna tvistemålsprocessen och i lagsökningslagsprocessen har man emellertid utan olägenhet kunnat avvara begränsningsregler av det slag som finns och föreslås för betalningsföreläggandeprocessen. I stället styrs möjligheterna att låta samma ansökan omfatta flera motparter av reg-
lerna om sammanläggning av mål i 14 kap. RB. De reglerna, främst 14 kap. 2 § RB, leder till att det krävs att målen mot de skilda gäldenärerna stöder sig på väsentligen samma grund för att sökanden skall ha rätt till gemensam handläggning och därmed anledning att inge en för alla gäldenärerna gemensam ansökan. Att två transaktioner liknar varandra innebär inte att de har väsentligen samma grund. Det är alltså t.ex. inte så — som många
tror — att mål om två personers åtskilda köp av samma bokverk kan hand-
läggas gemensamt enligt 14 kap. 2 § RB. För sådana fall finns i stället en regeli 14 kap. 6 § RB som ger domstolen rätt men inte skyldighet att handlägga mälen gemensamt.
Enligt vår mening kan de allmänna reglerna i 14 kap. RB redan nu få gälla
också i fråga om betalningsföreläggande. En sådan ändring kan åstadkommas genom att särregeln i 20 § lagsökningslagen upphävs. En sådan lösning skulle inte stå i strid med vårt kommande förslag.
För det fall att promemorieförslaget på nu ifrågavarande punkt skulle ge-
nomföras trots vårt avstyrkande vill vi i anslutning till ett uttalande om fo-
rum (längst ned på sidan 29 i promemorian) för säkerhets skull påpeka, att
den omständigheten att en av gäldenärerna inte har hemvist i domsagan in-
te leder till att ansökan skall avvisas beträffande honom. Förutom forumreglerna grundade på hemvist gäller nämligen vid process enligt lagsök-
ningslagen alla forumregler i RB. I fråga om solidariska skuldförhållanden torde särskilt forumregeln i 10 kap. 14 § RB ha sitt intresse.
Sveriges domareförbund: Såsom anförs i promemorian är det otillfredsställande att borgenären i fråga om en fordran med flera solidariskt ansvariga gäldenärer kan utverka slutbevis mot varje gäldenär beträffande hela fordringsbeloppet. I promemorian föreslås att i sådana fall en ansökan om betalningsföreläggande skall få riktas mot mer än en gäldenär. Med en sådan regel uppkommer frågan hur man skall förfara om någon av gäldenärerna men inte alla bestrider ansökningen. Promemorians lösning -att slut-
bevis meddelas endast i fråga om de gäldenärer som inte har bestritt —
förefaller mindre tilltalande om bestridandet grundar sig på ett påstående om betalning. Det kan knappast godtas att ett slutbevis meddelas, trots att det i målet kanske är styrkt att fordringen är betald. — Prövningen av en foruminvändning från någon av gäldenärerna torde inte bli så okomplicerad som promemorieförfattaren föreställer sig. Enligt 10 kap. 14 § rättegångsbalken gäller nämligen att käromål mot flera svarande får väckas vid den rätt där någon av dem har att svara.
Det nu berörda problemet inverkar inte på tingsrätternas arbetsbelast-
ning och tarvar ingen omedelbar lösning i förevarande sammanhang. Frågan är av principiell betydelse och bör behandlas i samband med den kommande genomgripande översynen av den summariska processen. Med
hänsyn härtill och till de ovan anförda betänkligheterna avstyrker förbun-
det att promemorieförslaget I denna del nu genomförs.
Sveriges föreningsbankers förbund: Promemorieförslaget att tillåta att
ansökan om betalningsföreläggande riktas mot flera solidariskt ansvariga gäldenärer tillstyrkes av förbundet. Kostnadsbesparingarna av en sådan reform kommer inte enbart domstolarna till del. även gäldenärernas kost-
nader skulle i vissa fall begränsas. Det är även ur borgenärssynvinkel positivt om det i framtiden inte blir nödvändigt att ta ut bevis på hela fordrings-
beloppet mot var och en av gäldenärerna, en åtgärd som för seriösa borge-
närer upplevs som olustig. Svenska inkassoföreningen: Föreningen instämmer i förslaget att den summariska betalningsprocessen bör kunna öppnas för ansökan mot flera gäldenärer i de fall dessa är solidariskt betalningsansvariga.
6¶Delgivningsunderlaget
Huddinge tingsrätt: Det år bra att borgenären får ansvar för uppgift om gäldenärens gatuadress och personnummer, om uppgifterna visar sig nöd-
vändiga för delgivning. Emellertid kan det inte anses riktigt, såsom avsikten synes vara enligt promemorian s. 41, att avsaknaden av uppgifterna
skulle utgöra grund för omedelbar avvisning. När det visat sig att delgivning inte kan ske bör ansökningen inte avvisas innan borgenären genom ett
föreläggande beretts tillfälle till komplettering. Stockholms tingsrätt: Tingsrätten delar den i promemorian framförda uppfattningen att ett större ansvar för delgivningsunderlaget bör läggas på
borgenären. Tingsrätten tillstyrker alltså att uppgift om postadress görs obligatorisk samt att uppgifter om personnummer och särskild gatuadress
blir obligatoriska under förutsättning att sådana uppgifter behövs för del-
givning med gäldenären.
Malmö tingsrätt: Den alltmer sjunkande delgivningsfrekvensen utgör vid sidan av den ökade måltillströmningen kanske det största problemet för tingsrättens lagsökningsenhet. Framförallt är det delgivningsformen rekommenderat brev med mottagningsbevis som allt oftare ej leder till resul-
tat. En bidragande orsak härtill torde vara att postverket i storstadsregio-
nerna rationaliserat aviseringen av försändelserna på så sätt. att i stället för att sända ut avi i traditionell bemärkelse sänds en fotokopia av kuvertet jämte mottagningsbeviset till gäldenären. Då det framgär av fotokopian att försändelsen kommer från tingsrätten, undandrar sig uppenbarligen många
gäldenärer att lösa ut försändelsen. Detta styrks även av att postens på-
minnelser numera i ytterst begränsad omfattning leder till ökat antal utlös-
ta försändelser samt av att antalet telefonförfrågningar om vad outlösta
försändelser innehåller ökat markant. Ett sätt att öka delgivningsfrekvensen kan därför vara att tingsrätten tillhandahåller postverket en färdigskriven avi av vilken avsändaren ej framgår. Domstolsverkt bör utarbeta blanketter härför.
Promemorians förslag om att lägga ett större ansvar för delgivningsun-
derlaget på borgenären tillstyrks av tingsrätten. För tillfället litar ingivarna
: i allt för stor utsträckning på att stämningsmännen utan kostnad för borge-
nären letar upp gäldenären. Det finns emellertid en grupp gäldenärer som
för en ambulerande tillvaro och i stor utsträckning saknar känd vistelsead-
ress. Denna grupp gäldenärer delges ofta genom kungörelse i lagsökningsmål medan delgivning vanligen aldrig kommer till stånd i mål om betalningsföreläggande. Med den schablonartade handläggning som av nödvän-
dighet tillämpas i den summariska betalningsprocessen skulle införandet
av ett absolut krav på angivande av postadress innebära antingen, att an-
sökningar mot nyssnämnda grupp av gäldenärer regelmässigt kom att avvisas, eller att regeln lätt kunde kringgås med ett enkelt pästående att uppgift saknas om aktuell adress. Det är icke rimligt att utestänga borgenär från möjligheten att anlita den summariska processen mot nämnda grupp gäldenärer: det är vanligen den enda processekonomiskt möjliga vägen att söka få betalt för fordran. Problemet skulle emellertid till viss del lösas om i den föreslagna lydelsen till 2 § lagsökningslagen gjordes tillägg enligt följande:
"Vu. namn, postadress eller utredning om att gäldenären saknar känd postadress och, om det behövs ...”. Borgenären skulle då, i de fall där känd postadress ej stått att finna, tvingas lämna uppgift om vilka efterforskning-
ar som gjorts. Stämningsmans sökande skulle sedan kunna begränsas till register vilka allmänheten ej har tillgång till. I lagsökningsmål skulle kungörelsedelgivning kunna tillgripas tidigare än för närvarande. Ett krav på
utredning från borgenären skulle slutligen säkert i lika stor utsträckning
som ett hot om avvisning medföra att ett stort antal ansökningar aldrig ges
in till tingsrätterna. Tingsrätten föreslår därför att, utöver de föreslagna
ändringarna i 2 § lagsökningslagen., tillägg görs enligt ovan.
Rikspolisstyrelsen: Utredningens förslag beträffande delgivningsverksamheten kan i huvudsak godtas. — — —
Datainspektionen: Det är inte bara delgivningen som grundas på uppgifterna om gäldenären i ansökan. Även domstolens beslut riktas ju mot gäldenären såsom han identifierats i ansökan. Är identifikationen ofullständig t.ex. om personnummer saknas och namnet inte är särskiljande kan även en adress som förefaller vara exakt medföra tvekan om vem som avses. Det är inte helt ovanligt att det kan finnas flera personer med samma för-
och efternamn i ett och samma våningsplan i ett större flerfamiljshus. Från
denna utgångspunkt kan således ifrågasättas om inte uppgift om gäldenärens person- eller organisationsnummer bör göras obligatorisk i ansökan. För närvarande finns inte organisationsnummer nämnt i lagsökningslagen. Det bör I sammanhanget noteras att såväl de exekutiva myndigheternas datorrutiner (REX) som kreditupplysningsföretagens register förutsätter
identifikationsnummer för gäldenärens identifiering.
Den tidigare förekommande oron för användning av personnummer synes numera ha dämpats något samtidigt som att kunskapen om personnumrens integritetsfrämjande verkan ökats. De psykologiska hindren mot
utökat användande av personnummer i detta sammanhang synes sålunda
vara mindre nu än senast frågan prövades.
En orsak till svårigheterna att delge är att i sådana affärsförbindelser som kan föranleda betalningsföreläggande noteras endast undantagsvis köparens/gäldenärens arbetsplats. Bostadsadressen har ett begränsat värde för delgivning om det inte finns någon hemma på dagtid. Å andra sidan är uppgifter om var en viss person har sin arbetsplats en av de få vardagliga personuppgifter som det är svårt att få fram ur tillgängliga register.
Uppgifterna om gäldenären grundas på de uppgifter säljaren/fordringsä-
garen inhämtat om köparen vid den anspråksgrundande affärstransaktio-
nen. Det är förvånande hur lättsinnigt en kreditköpare noteras. Oriktigt angivna namnuppgifter och felaktiga adresser är inte ovanliga. I själva verket torde inte en ringa del av alla inkassoärenden och t.o.m. ett inte försumbart antal ansökningar om betalningsföreläggande ha orsakats av att
faktura eller motsvarande inte nått gäldenären till följd av oriktiga uppgifter i säljarens noteringar. Allt kan således inte skyllas på inkassoföretagen även om de givetvis har
sitt ansvar för att uppgifterna om gäldenären i ansökan är fullständiga och korrekta.
De föreslagna lagändringarna i detta avseende torde på sikt medföra kvalitetsförbättringar hos ansökningarna.
Postverket: I redogörelsen på s. 35 sägs bl.a. att ett nytt delgivningsförsök måste göras på ny adress, när gäldenären har flyttat. Detta är i de tlesta fall förmodligen riktigt. Om vederbörande person har flyttat inom samma ort och det avser särskild postdelgivning, behöver nytt delgivningsförsök dock inte göras under förutsättning att eftersändningsadressen är inlämnad till postkontoret. Då behöver ju inte ett ”onödigt” delgivningsförsök på den gamla adressen göras.
På s. 39 talas om att uppgift om gatuadress behövs när postadressen är av typen Box (Fack är numera avskaffad som adress). Det anförs i texten att uppgiften oftast är enkel att skaffa fram, t.ex. genom telefonkatalogen. Detta är säkerligen helt riktigt. Däremot kan ett postkontor inte alltid lämna ut uppgift om en boxinnehavares gatuadress med hänsyn till sekretess-
lagen. I den interna information som har lämnats de postanställda för tilllämpningen av sekretesslagen har bl.a. meddelats följande. En sådan upp-
lysning kan på begäran lämnas till den som har begärt att få uppgiften om det inte finns någon särskild anledning att anta att det kan medföra skada
eller men för personen i fråga. Det senare är fallet om uppgiften skall an-
vändas för indrivning, företagen av ett inkassoföretag.
Upplysning om en boxinnehavares gatuadress får dock på begäran nor-
malt lämnas ut till myndigheter, t.ex. kronofogdemyndigheter och stäm-
ningsmän. Här gäller den s.k. generalklausulen. Riksskatteverket: Promemorians förslag för att minska delgivningsprob-
lemen synes, såvitt RSV kan bedöma, väl värda att utvecklas vidare. Kro-
nofogdemyndighet har ofta kontakt med de personer som domstol i andra mål söker för delgivning. Exekutionsväsendet kommer självfallet att bidra med sina erfarenheter när det skall utredas hur den information, som kronofogdemyndighet har, lämpligast kan utnyttjas vid måls handläggning vid domstol.
Rättegångsutredningen: I promemorian föreslås vissa ändringar i fråga
om de personuppgifter angående gäldenären som en ansökan i summarisk process skall innehålla. Uppgift om personnummer skall inte längre såsom enligt den nuvarande lagsökningslagen och enligt RB vara obligatoriska annat än om uppgiften behövs för delgivning. Uppgift om gatuadress skall också lämnas endast om uppgiften behövs för delgivning.
Hur en part i förväg skall kunna bedöma om en uppgift behövs eller inte behövs för delgivningen står det ingenting om i promemorian. Tar parten fel och utelämnar någon av uppgifterna skall — om vi förstår promemorian rätt — ansökan i vissa fall avvisas utan att sökanden bereds tillfälle att komplettera ansökan med den behövliga uppgiften. Vi erkänner emellertid
att vi är tveksamma till om promemorian skall tolkas på det sättet. Av ett
motivuttalande mitt på sidan 77 förefaller det som om borgenären skall
lämnas tillfälle att förtydliga” ett ”oklart adressspår”.
Uppgiftsskyldighetens omfattning och konstruktion fjärmar lagsökningslagen från RB och ändå är det exakt samma intresse som skall tillgodoses i RB-sammanhang. Enligt vår mening bör eventuella ändringar, som behöver ske redan nu, komma till stånd genom ändringar i 33 kap. 1 § RB. Vi vill påpeka att det i ett sådant sammanhang kan finnas anledning att särskilt nämna att både hem- och arbetstelefonnummer bör uppges.
Systemet med att ansökan skall avvisas i vissa fall, när delgivning inte kan ske, innebär en processuell innovation för Sveriges del. Enligt vår mening ligger det en hel del i tanken att rätten inte har hur långtgående skyldighet som helst att efterforska en svarande. Det ligger också en del i tanken att det inte är någon större mening med att ha ett mål liggande i domstol om delgivning ändå inte kan ske. Vilka insatser samhället skall anse sig ha råd att göra är närmast en politisk fråga. Vi vill emellertid som vår uppfattning uttrycka den åsikten att promemorian lägger samhällsinsatserna på ett för lågt plan. Enligt vår mening bör vidare en sökande under alla omständigheter ges tillfälle att yttra sig innan en ansökan avvisas. Särskilt om lagtexten formuleras så att de väsentliga uppgifterna endast behöver tas med under en viss delgivningsförutsättning framstår det berörda kravet närmast som självklart. Det är inte bara så att sökanden efter avvisningsbeslutet måste ta på sig besväret med att ge in en ny ansökan om han finner en ny adressuppgift. En ny ansökan kostar dessutom pengar och i prome-
morieförslaget finns — som vi strax skall komma till — en regel som gör att
den som drabbas av ett avvisningsbeslut skall betala straffavgift. Den sökande som får sin ansökan avvisad utsätts för övrigt också för vissa rättskrafts- och lispendenseffekter, som måste lösas.
Man vill tro att det är en samhällsuppgift att skydda och hjälpa den borgcnär som av en eller annan anledning fätt ett ekonomiskt mellanhavande med en person som försöker undandra sig t.o.m. delgivning. Enligt förslaget kan emellertid sådana borgenärer alltså drabbas av flerdubbla ansökningsavgifter samt dessutom höga straffavgifter.
Än en gång vill vi framhålla att processen är tillkommen i första hand för parternas skull. I promemorian synes ha glömts bort att det finns enskilda människor — privatpersoner och företagare — som med nuvarande ordning själva kan bevaka sina intressen genom att kräva betalning i den summariska processen. Enligt vår mening bör i framtiden — med vårt förslag — fler enskilda än nu kunna klara av att vara sökande i den summariska processen utan att anlita ombud. Det är framför allt en del av de nuvarande målen enligt småmålslagen som vi har i tankarna. Mot sökanden hårda regler av
det slag som promemorian tar upp skulle man möjligen kunna ha i vär ”su-
perenkla”” process i vilken enbart professionella är inblandade på sökande-
sidan.
I fråga om nu förevarande avsnitt vill vi bara tillägga att samma regler som för den summariska processen givetvis måste gälla i den ordinära processens kravmål. Det skulle vara ofördelaktigt från statsfinansiella utgångspunkter om mål med delgivningssvårigheter hamnade på tvistemålsavdelningarna enbart av denna anledning.
Sveriges domareförbund: Förbundet anser det befogat att — såsom föreslås i promemorian — lägga ett större ansvar på borgenären för att domstolen erhåller sådana uppgifter om gäldenären som möjliggör delgivning. Att därvid kräva uppgift om postadress förefaller i allmänhet naturligt, liksom att avsaknad härav kan föranleda omedelbar avvisning. Som gäldenär i mål om lagsökning och betalningsföreläggande förekommer emellertid inte sällan personer som p.g.a. sin livsföring saknar fast adress. Om avsaknad av uppgift om postadress alltid skulle medföra avvisning, skulle dessa personer vara oåtkomliga för den summariska processen, vilken av kostnadsskäl ofta är den enda möjliga vägen att driva in en fordran. I de nu berörda fallen bör det vara tillfyllest att sökanden — i stället för uppgift om postad-
ress — lämnar uppgift om den utredning härom som han verkställt och som
visat att gäldenären saknar känd postadress. Med ledning av andra uppgifter om gäldenären i ansökan får en stämningsman undersöka tillgängliga
register. Om detta inte leder till resultat kan man i lagsökningsmål sedan tillgripa kungörelsedelgivning och i mål om betalningsföreläggande avvisa
ansökningen med tillämpning av de föreslagna reglerna i 31 c § lagsök-
ningslagen. Det är rimligt att borgenären åläggs att tillhandahålla uppgift om gälde-
närens gatuadress och personnummer, om sådana behövs för att delgivning skall kunna ske. När det har visat sig att delgivningen inte kan verkställas utan dessa senare uppgifter, bör dock inte ansökningen avvisas, innan borgenären genom ett föreläggande har beretts tillfälle till komplette-
ring. Det kan ju tänkas att han har de erforderliga uppgifterna men inte känner till att de behövs för delgivning.
Sveriges föreningsbankers förbund: Det är även rimligt att i viss ut-
sträckning kräva utförligare uppgifter om gäldenärerna i ansökningarna för att underlätta domstolens arbete. Av denna anledning anser förbundet det
befogat att i enlighet med promemorieförslaget kräva uppgift om gäldenärens personnummer. Svenska Bankföreningen: Det är uppenbart att tingsrätterna för det fall
delgivning skall ske genom dem behöver alla de uppgifter som kan underlätta en sådan. Det är därför naturligt att en ansökan skall innehålla uppgift
t.ex. om gäldenärens postadress. Ibland kan detta dessvärre vara omöjligt
på den grund att adress saknas eller inte går att uppspåra. För bl.a. dessa fall har skapats ordningen med kungörelsedelgivning. Det är således inte
möjligt att ställa ett oavvisligt krav på uppgift om postadress i ansökningarna. 2 § bör således modifieras i enlighet därmed. Det är enligt bankför-
eningens uppfattning rimligt att tingsrätten i övrigt tillhandahålls uppgift
om gatuadress och personnummer, om dessa kan underlätta delgivning.
Bankföreningen godtar alltså ändringen i den delen. Föreningen noterar att
eftersom bestämmelsen i 3 § om avvisning hänvisar endast till I $ och inte till 2 § kan brist i nu angivna hänseenden inte föranleda avvisning.
Sveriges allmänna hypoteksbank: Andra paragrafen i lagförslaget innehåller föreskrifter om vilka uppgifter en lagsökningsansökan skall innehål-
la. Obligatoriska uppgifter om borgenären är enligt förslaget namn, person-
nummer. yrke, hemvist. postadress och telefonnummer. Enligt bankens
mening finns det inte anledning att avvisa en lagsökningsansökan på grund
av att ansökan saknar uppgift om borgenärens personnummer, yrke, hem-
vist eller telefonnummer. Därför bör lagtexten ändras så att det framgår att dessa uppgifter inte är obligatoriska.
Obligatoriska uppgifter om gäldenären är namn och postadress. Uppgift om postadress kan uppenbarligen inte lämnas då förutsättningar för kungörelsedelgivning enligt IS $ första stycket delgivningslagen är för handen. Detta bör framgå av bestämmelsen.
Obligatoriska uppgifter om gäldenären är också — om det behövs för delgivning med gäldenären —- dennes personnummer och gatuadress. För det fall rätten anser att dessa uppgifter är erforderliga, bör rätten ge borge-
nären möjlighet till komplettering. För det fall borgenären inte kan lämna
begärd komplettering är det inte rimligt att ansökan avvisas, då brist i dessa hänseenden inte utgör grund för avvisning av ansökan om stämning i
tvistemål, utan det bör leda till förnyade efterforskningar — i sista hand
kungörelsedelgivning. Ordet gatuadress bör ändras till bostadsadress. På den rena landsbygden finns det inte några gator.
Där så kan ske skall också anges gäldenärens yrke, hemvist, telefon-
nummer och andra omständigheter som är av betydelse för delgivning. Avsikten kan rimligen inte vara att en ansökan skall avvisas om borgenären
t.ex. Inte uppger gäldenärens telefonnummer trots att han känner till detta.
Sammanfattningsvis vill banken framhålla att $ 2 bör ändras så att därav
klart framgår vilka uppgifter en lagsökningsansökan skall innehålla samt följderna av att sådana uppgifter saknas. Lagstiftaren bör därvid kunna ut-
gå från det faktum att det ligger i borgenärens intresse att lämna alla upp-
gifter som kan underlätta delgivningen. Banken anser inte att en lagsök-
ningsansökan skall kunna avvisas på de grunder som avses i 31 c §i för-
slaget.
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa: En av de främsta förklaringarna till att balanserna ökar är svårigheterna att delge ansökningarna
med gäldenärerna. För att förbättra förutsättningarna för delgivning föreslås i promemorian ökade krav på vilka uppgifter om parterna som skall
anges i ansökan. Sålunda föreslås att bl.a. gäldenärernas adress skall vara obligatorisk och att avsaknaden av denna uppgift skall föranleda att ansökan avvisas. Enligt stadshypotekskassans uppfattning måste förslaget på
denna punkt nyanseras vad gäller mål om lagsökning. Eftersom kungörelsedelgivning kan ske i dessa mål förefaller det tillräckligt om gäldenärens senast kända adress kan anges i ansökan. — — —
Svenska inkassoföreningen: En inkassoprocedur börjar med att borgenären själv ger gäldenären en till tre betalningspåminnelser. Vanligen utrönes i samband därmed gäldenärens rätta adress. Därefter skickar borgenärens inkassobyrå ett inkassokrav enligt 5 8 inkassolagen. Detta krav skall vara skriftligt. Mellan den sista betalningspåminnelsen och inkasso-
byråns inkassokrav och Bf-ansökan förflyter en viss tid under vilken adres-
sen ändras för ett stort antal gäldenärer. Utflyttning till utlandet är t.ex. mycket vanligt.
Inkassobyrån gör i dessa fall nödvändiga adressefterforskningar. Dessa möjligheter har emellertid starkt begränsats genom den nya sekretesslagen. Som påpekas på s. 52 i promemorian anses följa av 9 kap. 8 § tredje stycket sekretesslagen att postens adressuppgifter inte får lämnas ut till inkassoföretag, som begär att få dem för att rätt adressera inkassokrav till gäldenären och ange den aktuella gäldenärsadressen i ansökan till tingsrätten. Samma bestämmelse åberopas av postverket, när inkassoföretaget begär gatuadress till postadress av typ Box eller Fack.
Inkassoföretagen har en ambition att ge rätt gäldenärsadress. Det kan
dock endast konstateras att dessa möjligheter väsentligen begränsats genom den nya sekretesslagen i de fall som ovan nämnts. I övriga fall ges gäl-
denärsadressen.
Föreningen finner det anmärkningsvärt att sekretesslagen lägger hinder i
vägen för erhållande av uppgift om korrekt adress. Inkassolagen stadgar
att inkassobrev skall vara skriftligt. Det förefaller därvid i inkassolagens anda att inkassoföretaget kan få uppgift om den riktiga adressen. Som föreningen utvecklat i skrivelsen är ett inkassokrav inte av den karaktären att hinder borde föreligga härför.
Till skillnad från vad som anges på s. 39 i promemorian är det föreningens uppfattning att borgenären och inkassoföretaget har det väsentligt svårare än domstolarna att få fram en korrekt delgivningsadress i de fall som
ovan avses där gäldenärerna är mycket rörliga mellan tidpunkten för betal-
ningspåminnelsen och delgivningen av Bf-ansökan. Detsamma är förhål-
landet i de fall gatuadress erfordras som komplettering till boxnummer
eller fack.
I vad gäller gäldenärens personnummer bör observeras att datainspektionens strävan och önskemål är att i så begränsad omfattning som möjligt låta personnummer intagas i kundregister på ADB och andra därmed liknande register. Detta innebär att många av borgenärernas register saknar personnummer. Föreningen utgår ifrån att samma skäl som leder till att adressuppgifter ej erhålles från postverket kommer att åberopas när borgenären eller inkassoföretaget kommer att begära personnummer.
Föreningen anser således att promemorians förslag till tydelse av 2 § lag-
sökningslagen går alltför långt, enär lydelsen ytterst medför att Bf-ansökan
kommer att avvisas i de fall som nämns på s. 41 i promemorian.
Föreningen föreslår att frågan löses på det sättet att för borgenären resp. inkassoföretaget känd postadress och gatuadress skall medtagas, men att
avvisning cj skall ske om det vid delgivning visar sig att adressuppgiften ej är riktig. Föreningen är vidare tveksam till kravet på personnummer och
föreslår att personnummer skall anges där så kan ske. Detta i likhet med vad som gäller för yrke, telefonnummer m.m. Bruket av personnummer är inte så allmänt förekommande såsom det synes förutsättas i promemorian.
7 Spikning i Bf-mål
Stockholms tingsrätt: Tingsrätten ansluter sig till vad som anförts i promemorian om delgivning enligt 15 § delgivningslagen.
Malmö tingsrätt: Förslaget på denna punkt tillgodoser ett sedan länge känt behov hos tingsrätterna att kunna verkställa delgivning i mål om betalningsföreläggande när gäldenären håller sig undan. Tingsrätten tillstyrker förslaget men vill påpeka följande. I mål om betalningsföreläggande ut-
gör vanligen borgenärens påstående det enda beviset för att fordran existe-
rar, medan i lagsökningsmål skriftligt fordringsbevis ligger till grund för an-
sökan. Om därför spikning” skall komma till användning i mål om betal-
ningsföreläggande måste de hindersbevis från stämningsman som skall lig-
ga till grund för beslutet utformas på sådant sätt att domstolen blir förvissad om att gäldenären känner till att han är sökt för delgivning och håller
sig undan.
För det fall att promemorians förslag om delegation av beslutanderätt till biträdespersonal genomföres. kan enligt tingsrättens bestämda mening sådan delegation ej omfatta beslut om "spikning i mål om betalningsföre-
läggande.
Rikspolisstyrelsen: — — — Särskilt effektivitetsfrämjande är förslaget att
tillåta delgivningsformen "spikning även i Bf-målen. —- —- -
Datainspektionen: Datainspektionen finner det godtagbart att ”spikning ” används vid delgivning i betalningsföreläggandemäl och noterar med tillfredsställelse att kungörelsedelgivning inte föreslås bli godtagen. Delgivningen av föreläggandet ger stadga åt hela förfarandet både framåt och
så att säga bakåt dvs. från inkassokrav till utmätning. Någonstans I förfarandet bör det förekomma en sådan kontakt som delgivning — med undan-
tag för kungörelsedelgivning — ger.
Postverket: Det föreslås att det i Bf-målen öppnas möjlighet till delgiv-
ning genom s.k. spikning. Postverket har inte några invändningar mot det
förslaget.
Rättegångsutredningen: Vi tillstyrker promemorieförslaget att delgiv-
ning av betalningsföreläggande skall kunna ske genom s.k. spikning. Som
vi framhöll redan vid remissbehandlingen av departementspromemorian (Ds Ju 1978:2) Delgivning, vill vi emellertid att också kungörande av betalningsföreläggande skall vara en tillåten delgivningsform. Om de skäl mot en sådan ordning som redovisas på s. 46 i promemorian är riktiga bör rätten att kungörelsedelge lagsökningsansökan och stämning i tvistemål omedelbart upphävas. Det är nämligen fullständigt felaktigt att som i promemorian (sidan 44) förutsätta att den egentliga processen "starkt värnar om gäldenärens rättssäkerhet” när det blir fråga om tredskodom efter kungö-
rande. En process som utmynnar i tredskodom måste nämligen anses ha i
huvudsak samma rättssäkerhetsvärde som en betalningsföreläggandeprocess.
Sveriges domareförbund: I mål om betalningsföreläggande saknar domstolarna för närvarande en effektiv metod för att delge en gäldenär som håller sig undan. Förslaget att .pikning enligt 15 § delgivningslagen skall tillåtas i dessa mål ger domstolarna ett sådant medel. Förbundet tillstyrker förslaget. Eftersom rätten i mål om betalningsföreläggande inte gör någon materiell prövning av borgenärens påstående, framstår det emellertid som ytterst angeläget att domstolen som underlag för beslutet om spikning har sådan utredning att den blir övertygad om att gäldenären håller sig undan och att han känner till att han är eftersökt för delgivning. Sådan utredning erfordras givetvis i alla fall där spikning skall ske — inte bara i mål om betalningsföreläggande. Många stämningsmän är inte tillräckligt insatta i problemen för att kunna ge rätten erforderligt beslutsunderlag. Den blankett som används av delgivningscentralen i Stockholm har visat sig utgöra ett
förträffligt hjälpmedel i detta avseende. Det är önskvärt att liknande anvis-
ningar sprids till samtliga stämningsmän i landet.
Sveriges föreningsbankers förbund: Förbundet är positivt inställt till de förslag om effektivare delgivningsrutiner som redovisas i promemorian. Enligt förbundets mening bör dock både spikning ooh kungörelsedelgivning kunna användas vid lagsökning och betalningsföreläggande. Det finns
inte befogad anledning att i enlighet med förslaget begränsa kungörelsedelgivning till enbart lagsökningsmål.
Svenska Bankföreningen: Bankföreningen anser till skillnad från promemorieförslaget att kungörelsedelgivning bör kunna förekomma också i mål om betalningsföreläggande. Med de svårigheter som uppenbarligen föreligger med att nå gäldenären för delgivning är det viktigt att så många delgivningssätt som möjligt står till förfogande. Det kan knappast från gäldenärernas synpunkt anses mer betänkligt att kungörelsedelgivning används i mål om betalningsföreläggande än i andra typer av mål som förekommer i domstol.
Svenska inkassoföreningen: Föreningen har inga invändningar mot att spikning får användas också i Bf-mål.
8¶Partsdelgivning
Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker på i promemorian angivna skäl att bestämmelserna om partsdelgivning av stämning m.m. i 32 kap. 2 § rättegångsbalken tillämpas även i mål om lagsökning och betalningsföreläggande.
Malmö tingsrätt: Partsdelgivning utnyttjas f.n. i ganska ringa om än ökande omfattning vid tingsrätten. Problemet med bristande redovisning
av partsdelgivningarna är därför ännu inte särskilt stort. Den föreslagna
hänvisningen i lagsökningslagen till RB 32:2 synes dock välmotiverad och kommer säkerligen att få betydelse vid en ökad användning av partsdelgivningsinstitutet. Förslaget tillstyrkes.
Datainspektionen: Vad gäller s.k. ”partsdelgivning” bör uppmärksammas att i den mån fordringsägaren åtar sig att ombesörja delgivning får borgenären ett förstahandsansvar för kostnader som kan uppkomma. Regelmässigt yrkas därvid att gäldenären skall ersätta denna kostnad jämte övri-
ga kostnadsposter. Till skillnad från dessa, som är hårt författningsreglera-
de bland annat beloppsmässigt, kan således delgivningskostnad, som eljest betalas av det allmänna. genom ett ensidigt ”åtagande"” av borgenären, utdömas från gäldenären. På s. 61 sägs att borgenärens kostnadsbidrag till processkostnaderna är ansökningsavgifter. Det är förvisso riktigt att borgenären får förskottera denna, men regelmässigt yrkas att gäldenären slutligt skall stå för denna kostnad. Fortsatt utredning om bland annat det slutliga kostnadsansvaret för delgivning synes erforderl:g såsom påpekas på s.
64—65.
Rättegångsutredningen: I promemorian sägs i anslutning till vissa av JO gjorda uttalanden att en borgenär, som begär att själv få delge, särskilt under det rådande hårt ansträngda läget i den offentliga delgivningsverksamheten normalt bör kunna räkna med att få bifall till sin begäran. Vi har samma inställning. 9 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 134
S. 59 och 60 i promemorian ägnas därefter huvudsakligen åt vissa reso-
nemang i anslutning till en bestämmelse i 32 kap. 2 § RB enligt vilken parts talan förfaller om part själv skall verkställa delgivning men misslyckas. Re-
sonemanget vittnar om en bristande förståelse för sammanhanget mellan RB:s och lagsökningslagens bestämmelser, särskilt när resonemanget utmynnar i ett förslag om att 32 kap. 2 5 RB uttryckligen skall göras tillämplig vid process enligt lagsökningslagen. Enklast anser vi oss kunna förklara innebörden av gällande rätt på följande sätt.
Enligt 5 § lagsökningslagen skall ett exemplar av ansökan om lagsökning delges gäldenären på sätt om stämning i tvistemål är stadgat. I fråga om
delgivning med gäldenären av ansökningshandlingarna vid betalningsföre-
läggande har enligt 24 § lagsökningslagen 5 § samma lag mots varande tilllämpning.
Skall därför ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande delges genom part gäller 32 kap. 2 § RB. Härom behövs inga särskilda bestämmel-
ser i lagsökningslagen. Den i promemorian omnämnda bestämmelsen i 2 §
delgivningslagen (1970:428) har visserligen andra rättsföljder än 32 kap. 2 § RB men tar inte över RB:s särskilda bestämmelser om delgivning av stäm-
ning itvistemål utan blir satt ur spel bl.a. genom en regel i I $ andra stycket
samma lag. Enligt den regeln skall nämligen bestämmelser. som getts i annan författning än delgivningslagen beträffande delgivning i visst slag av mål celler ärenden, gälla utan hinder av delgivningslagen.
Det gjorda tillägget till 5 § lagsökningslagen bör därför utgå som varande onödigt. Det är också vilseledande när det gäller systemet i stort.
Sveriges domareförbund: På de skäl som anförs i avsnitt 7.6.6 tillstyrker förbundet förslaget att stadgandet i 32 kap. 2 § rättegångsbalken skall göras tillämplig i mål om lagsökning och betalningsföreläggande.
Sveriges advokatsamfund: I promemorian föreslås att borgenär skall erbjudas att själv ta över ansvar och kostnader för delgivning i de fall då domstolen redan utan framgång gjort omfattande delgivningsförsök utan att lyckas och då fortsatt delgivningsverksamhet framstår som opropoartionerligt kostsam. Samfundet förutsätter att borgenären i de fall då han på sådant sätt övertagit ansvaret för delgivningen också får sin kostnad för delgivning fastställd i tingsrättens utslag.
Sveriges föreningsbankers förbund: Partsdelgivning bör i enlighet med vad som föreslås i promemorian kunna användas i större utsträckning än för närvarande. Förbundet anser dock att delgivning alltid skall kunna ske
genom domstolens försorg om borgenären så påfordrar, givetvis med ett
visst kostnadsansvar för borgenären. Det måste i detta sammanhang slås
fast att det är domstolarnas uppgift och ansvar att ombesörja delgivning och då även i komplicerade fall. Det måste anses som en olycklig utveckling om domstolarna, med hänvisning till enskilda borgenärers eller inkassobyråers ofta omfattande system för delgivningar, skall ges möjlighet att undandra sig detta ansvar.
Svenska Bankföreningen: Sävitt avser lagsökningsmålen delar bankföreningen den i promemorian uttryckta uppfattningen att snabbheten i handläggningen kan gagnas, om borgenärerna i större utsträckning får genomföra delgivning.
9 Avvisning av ansökan vid hinder mot delgivning m.m.
Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker förslaget. Det kan emellertid ifrågasättas om, såsom anförs i specialmotiveringen till 31 c § (s. 77 yn), kostnaderna skall primärt ställas i relation till vad borgenären erlagt i ansökningsavgift. Bedömningen bör i stället göras på grundval av samtliga kända omständigheter.
Malmö tingsrätt: Problemet med gamla mål som borgenären inte återkallar trots ett flertal misslyckade delgivningsförsök är vanligt vid tingsrätten. framförallt i mål om betalningsföreläggande där delgivning ej kan ske enligt 15 § delgL. Förslaget tillstyrkes av tingsrätten som dock anser att uttalandet i specialmotiveringen till 31 c §, att i första hand det fordrade beloppets storlek skall tillmätas betydelse vid bedömningen av om rimliga delgivningsförsök har gjorts, måste användas med försiktighet. Stor hänsyn bör även tas till borgenärens person — enskild eller juridisk person, stort eller litet företag — m.fl. faktorer.
Sveriges domareförbund: I promemorian föreslås en ny paragraf. 31 c §. vars första stycke innebär att en ansökan får avvisas om hinder för delgivning med gäldenären uppenbarligen föreligger. På sina håll tillämpas nu ett sådant förfarande utan direkt lagstöd. Förbundet tillstyrker förslaget, vilket medför att tingsrätterna kan avsluta mål som nu blir liggande, därför att borgenären inte återkallar sin talan, trots att någon delgivningsåtgärd inte kan vidtas.
Som ett andra stycke i samma paragraf föreslås en regel, i vilken stadgas att en ansökan skall få avvisas även om delgivning inte är utesluten, men rimliga försök har gjorts utan resultat och borgenären inte vill ombesörja delgivningen själv. Även en sådan regel har fog för sig, eftersom den är ägnad att motverka att delgivningskostnaderna blir alltför stora. Regeln kan få särskild betydelse om spikning även i fortsättningen inte blir tillåten i fråga om betalningsföreläggande. Av lagtexten bör emellertid tydligare' framgå, när delgivningsförsöken får avbrytas. ”Rimliga försök” är ett alltför vagt uttryck. Att — såsom antyds i specialmotiveringen — avvisning skulle aktualiseras redan när delgivningskostnaderna motsvarar borgenärens ansökningsavgift synes i många fall vara alltför kortsynt även om kostnadsfrågan naturligtvis måste tillmätas viss betydelse. Bedömningsgrunden bör dock främst vara utsikten till ftramgång med fortsatta delgivningsförsök. Situationen kan t.ex. vara den att en stämningsman efter ett antal misslyckade försök spårat upp en ny adress, som verkar tillförlitlig. I
ett sådant läge bör inte delgivningsförfarandet omedelbart avbrytas, även om kostnaderna redan har blivit höga.
Sveriges föreningsbankers förbund: Beträffande de ökade möjligheter som föreslås för domstol att på grund av bristfällighet i ansökan eller vid tids- och kostnadskrävande delgivningar avvisa ansökningarna. medför detta. enligt förbundets förmenande, att grunden för den summariska processens användbarhet inom det svenska rättssystemet kan komma att slås sönder.
Förslagen om ökade avvisningsmöjligheter. på i promemorian angivna grunder, synes, enligt förbundets mening, snarast vara ett uttryck för att tillskapa möjlighet för domstolen att bli av med ärenden än att effektivisera den summariska processen. Detta gäller särskilt om avvisningsbeslutet avfiftsbeläggs. vilket naturligtvis medför tvekan hos borgenär om han överhbuvudtaget — med risk för ett kostsamt avvisningsbeslut — vågar ge in en ansökan. Därtill kommer att de glidande möjligheter till avvisning som enligt förslaget skail föreligga kan komma att skapa en osäkerhet — trots exemplifieringar i promemorian — både hos domstol och borgenär när kompletterande uppgift erfordras för att avvisning ej skall ske. Om avvisning sker först efter kontakt med borgenären och denne då beretts tillfälle att eventuellt komplettera ansökan. torde någon skillnad mot nuvarande läge ej föreligga. För det fall ansökan avvisas utan att kontakt dessförinnan tas leder detta till att ansökan återkommer kompletterad och samma effekt kunde enklare uppnåtts genom att domstolen bara återsänder handlingarna
till borgenären för komplettering.
Svenska Bankföreningen: Vid tillämpning av den föreslagna 31 c & måste givetvis möjligheten till kungörelsedelgivning hållas i minnet. En lämplig och praktisk ordning bör vara att en ansökan inte avvisas innan borgenären under hand fått tillfälle att lämna ytterligare upplysningar som kan underlätta delgivning.
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa: I en ny bestämmelse, 31 ec $, föreslås att ansökan i vissa fall skall kunna avvisas om delgivning inte kan ske. Enligt stadshypotekskassans åsikt måste undantag göras för mål om lagsökning. Med hänsyn till att det i dessa mål föreligger dokumen-
terad bevisning om skuldförhållandet förefaller det inte rimligt att göra
skillnad mellan dessa mål och t.ex. ordinära tvistemål, där avvisning inte kan ske på den föreslagna grunden. Stadshypotekskassan anser således att möjligheten att avvisa ansökningar på grund av delgivningssvårigheter be-
gränsas till mål om betalningsföreläggande. Ett ytterligare skäl för en så-
dan begränsning är de svärigheter som uppstått för enskilda att hos olika myndigheter få tillgång till personuppgifter till följd av den osäkerhet som finns hos olika myndigheter om hur den nya sekretesslagen skall tillämpas (jämför s. 52 i promemorian).
10¶Kostnader för tidningskungörande m.m.
Svea hovrätt: I 17 a 8 föreslås en bestämmelse som innebär att borgenären blir skyldig att betala kostnaderna för tidningskungörelse och översättning i lagsökningsmål. Som motiv anförs att statens kostnad i mål där tidningskungörelse eller översättning behövs i allmänhet blir mycket hög och att merkostnaden i dessa mål i förhållande till andra lagsökningsmål uppkommer genom anknytning till part men däremot inte till något samhällets
särskilda intresse i just de målen, varför borgenären bör svara för extrakostnaden. Hovrätten ifrågasätter om det föreligger tillräckliga skäl till sär-
reglering i lagsökningsmål beträffande sådana kostnader.
Huddinge tingsrätt: Kostnader (för kungörelse och översättning) av ifrågavarande slag kan uppstå inte bara i den summariska processen. Kravbeloppen i lagsökningsmål är inte så genomgående mycket lägre än i stämningsmål att det är motiverat med en särreglering för att i lagsökningsmål
undvika oproportionerligt stora delgivningskostnader för det allmänna.
Frågan är alltså av principiell betydelse och bör tas upp i ett vidare sammanhang.
Tingsrätten avstyrker förslaget.
Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker förslaget. — — —
Lunds tingsrätt: Som klart framgår av utredningen utgör delgivning av förelägganden ctt tidskrävande och kostsamt led i förfarandet. Detta be-
kräftas även av erfarenheter vid Lunds tingsrätt. Utredaren föreslår bl.a.
ändringar beträffande kostnadsansvaret för särskilt tidskrävande delgivningsarbete och för det kostsamma förfarandet i lagsökningsmål där kungörelsedelgivning sker genom annons i tidningar. Tingsrätten delar helt åsikten att ett ökat kostnadsansvar måste åläggas borgenären.
Tingsrätten anser emellertid att det bör övervägas att i ännu större utsträckning än vad som följer av förslaget överföra kostnadsansvaret på borgenär, självfallet med rätt för denne att uttaga motsvarande kostnad av gäldenären. Av utredningen framgår att en stor del av delgivningskostnaderna är hänförliga till en relativt liten andel av det totala antalet mål. En tänkbar ävvägning av kostnadsansvaret mellan staten och borgenär kunde vara att domstolen utan avgift försökte delge gäldenären per post, ett förfarande som f.n. leder till lyckat resultat i inte mindre än 52 procent av del-
givningsfallen i Göteborg (promemorian s. 33). För stämningsmannadel-
givning skulle domstolen däremot uttaga en schablonavgift.
Till undvikande av att borgenär drabbas av en oväntad merkostnad för
delgivning skulle försök med stämningsmannadelgivning endast äga rum
efter begäran av borgenären. I de fall försök att delge per post misslyckats och borgenären inte begärt att delgivningsförsök med stämningsman skall ske. skulle tingsrätten ha rätt att avskriva målet från vidare handläggning. Genom en reform av detta slag skulle vinnas i första hand en betydande besparing för statsverket. Tingsrätten erinrar här om att enligt promemorian
den sammanlagda kostnaden för stämningsmannadelgivning i Bf-mål kan
beräknas till närmare 23 miljoner kronor för år 1980. Härtill kommer även
allmänna rationaliseringsvinster för tingsrätterna. Tingsrätten förmodar att en borgenär, medveten om att kostnaden för stämningsmannadelgivning skall åtminstone förskotteras av honom, kommer att vinnlägga sig om att — i större utsträckning än som nu är fallet — lämna erforderliga personnummer och adressuppgifter beträffande gäldenären redan i ansökningen. Detta leder till ett snabbare och effektivare arbete vid domstolarna. Antalet mål där delgivning kan ske per post skulle troligen öka. Genom en lagändring av nu nämnt slag skulle kanske också av utredaren föreslagna änd-
ringar i lagsökningslagen avseende uppgifter i ansökningen kunna undvaras.
Tingsrätten är medveten om att dess förslag i och för sig innebär visst merarbete för domstolarna. Vinsterna sammantagna framstår dock som så stora att förslaget förtjänar att närmare undersökas och övervägas.
Malmö tingsrätt: Förslaget att borgenären blir skyldig att betala kostnaden för tidningskungörande och översättning i samband med delgivning (17 a $ LL) tillstyrkes varmt.
Rättegångsutredningen: Vi finner det något svårt att yttra oss över vad
som i promemorian anförs om delgivningskostnader och kostnadsansvar. I promemorian förbises nämligen att det inom budgetdepartementet utarbe-
tats en departementspromemoria i samma ämne. Promemorian har titeln
(Ds B 1980:7) avgifter vid tingsrätt m.m. Budgetdepartementets promemoria har delvis lett till författningsändringar i de avseenden som behandlas i
den nu remitterade promemorian. I andra delar är budgetdepartementets promemoria under behandling i det departementet.
Justitiedepartementets promemoria förbiser också den moderna diskussionen på kostnadsområdet uttryckt i bl.a. direktiv (Dir. 1977:55) för stämpelskatteutredningen. Enligt de direktiven bör avgifter för domstolsverksamhet bygga på självkostnadsprincipen. Denna målsättning torde visserligen — enligt vad som upplysts underhand från budgetdepartementet — ha frångåtts såvitt gäller den egentliga tvistemålsprocessen men den står kvar
när det gäller summarisk process och inskrivningsväsendet. I den nu re-
mitterade promemorian sägs i stället på sidan 61 — efter vissa resonemang om lagsökningslagens trafikpolitiska betydelse — att det är naturligt att staten bär ett grundläggande kostnadsansvar för verksamheten med summarisk process. I promemorian sägs vidare att beräkningen av kostnaderna
för hanteringen av mål enligt lagsökningslagen hittills tagit sikte bara på
kostnaderna i tingsrättens egen interna verksamhet. Enligt promemorian synes det emellertid rimligt att också kostnaderna för delgivningsåtgärder utanför tingsrätternas egen verksamhet tas med i bilden.
Vi delar den sistnämnda uppfattningen men vill framhålla att promemo-
fieförslaget på den punkten redan har genomförts genom de ändringar som
år 1980 gjorts i avgiftslistan till expeditionskungörelsen (1964:618) (fr den
förutnämnda promemorian från budgetdepartementet s. 120 f och 167 f).
De omfattande kostnadsberäkningar som i den remitterade promemori-
an görs på s. 32—34 och 62—64 kan möjligen vara av värde för domstols-
verket och riksrevisionsverket vid den kontinuerliga uppföljning av avgiflerna vid tingsrätterna som de myndigheterna skall ha hand om enligt budgetdepartementets promemoria (s. 206 i den promemorian).
I justitiedepartementets promemoria föreslås vidare att borgenär i lagsökningsmål skall svara för kostnaderna för tidningskungörelse och för översättning till annat språk än svenska av handlingar som skall delges.
Vi vill i anledning härav till en början påpeka det orimliga i att man inför
en sådan ordning för lagsökningsprocessen men inte för processen enligt RB. Promemorians lösning innebär ju att man direkt driver borgenärer med ansökningar av det slag som kan beröras av bestämmelserna in i den för samhället ofrånkomligt dyrbarare egentliga processen.
I fråga om översättningskostnaden är dessutom utvecklingen i samhället på väg mot ett allt större ansvar för det allmänna (se bl.a. prop. 1973:30).
Åtminstone kostnaderna för tidningskungörelse torde vidare principiellt avses bli täckta av de nuvarande ansökningsavgifterna. Man kan säga att
kostnaderna på så sätt fördelas på alla borgenärer. Borgenärernas kostnadsansvar generaliseras vilket förefaller vara riktigt såvitt gäller de statliga utgifter som inte kan hänföras till någon försummelse från borgenärens sida. En enskild borgenär försätts med andra ord inte i sämre läge därför att hans motpart t.ex. begivit sig utomlands.
Sveriges domareförbund: Såsom framgår av beräkningarna i promemorian drar delgivningsverksamheten i den summariska processen stora kost-
nader, som nu betalas med allmänna medel. Förbundet delar uppfattningen att det finns skäl att närmare undersöka fördelningen av ansvaret för
dessa kostnader. Däremot ifrågasätter förbundet om borgenären — såsom
föreslås i promemorian — redan nu bör åläggas att betala kostnaderna för kungörelse och översättning som kan uppkomma i samband med delgivning I lagsökningsmål. Motsvarande kostnader kan uppstå i andra slag av mål. Det har inte anförts något övertygande skäl för att införa sådant kostnadsansvar i just lagsökningsmål. Frågan bör tas upp i ett vidare sammanhang.
11¶Avgift vid avvisning
Huddinge tingsrätt: Förslaget i denna del motiveras av att beslut om avvisning — i motsats till beslut om avskrivning — kräver en betydligt större insats, som bör kompenseras med avgift. och att ingivarna behöver stimulans att återkalla ansökan när det står klart att målet kommer att avvisas. Motiveringarna är inte övertygande. Ett förfarande med expeditionsavgif-
ter innebär alltid merarbete för kanslipersonalen. Om avgift införes kom-
mer detta säkerligen att medföra att avvisningsbeslut inte meddelas utan
föregående kontakt med borgenären. Också härigenom inverkar förslaget snarare betungande än förenklande på verksamheten.
Tingsrätten avstyrker förslaget.
Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker förslaget om att belägga avvisningsbeslut med avgift. Denna fråga kan enligt tingsrättens mening inte ses isolerad inom den summariska betalningsprocessen utan bör snarast tas upp till övervägande i vad avser tvistemålsförfarandet i dess helhet.
Lunds tingsrätt: Tingsrätten är inte övertygad av den argumentering som här lämnats. Förslaget synes även innebära merarbete för domstolarna och motverkar syftet att rationalisera arbetet. Tingsrätten avstyrker därför förslaget.
Malmö tingsrätt: Tingsrätten har noterat att hotet om avvisning numera icke bedöms som särskilt allvarligt av ingivarna. En bidragande orsak här-
till torde vara att lösningsskyldigheten för bla. avvisningsbeslut avskatfa-
des den 1 juli 1978. Samtidigt utgör bristfälliga och uteblivna komplette-
ringar ett stort problem för tingsrätten, framförallt genom det merarbete upprepade förelägganden medför. Om de i promemorian framlagda för-
slagen om utökade möjligheter till avvisning genomförs och samtidigt lösningsskyldighet införs för avvisningsbeslut finns stora möjligheter att komma till rätta med problemen. Tingsrätten tillstyrker förslaget. Förutom det föreslagna tillägget i avgiftslistan fogad till expeditionskungörelsen torde erfordras att undantag görs i 8 § 2 st. och 13 § expeditionskungörelsen för avvisningsbeslut i mål om lagsökning och betalningsföreläggande.
Om de i promemorian framlagda förslagen genomförs kommer förmodlhigen antalet avvisningsbeslut att starkt öka. En bra rationaliseringsåtgärd skulle vara att domstolsverket utformar en blankett där avvisningsgrunden ifylles genom kryssmarkering.
Domstolsverket: Domstolsverket har tidigare medverkat till att det inte
längre föreligger skyldighet att mot avgift lösa domar och slutliga beslut vid underrätt. På grund härav och dä förslaget står i strid med de tankar som ligger bakom stämpelskatteutredningens betänkande Avgifter vid
tingsrätt m.m. (Ds B 1980:7) ställer domstolsverket sig mycket tveksamt till
att avgiftsbelägga avvisningsbeslut. Det är väl i och för sig troligt att denna möjlighet skulle få vissa ingivare att återkalla en ansökan som annars skulle komma att avvisas. Denna vinst skall dock ställas mot det ytterligare arbete det innebär att kräva in avvisningsavgiften.
Dutainspektionen: Det föreslås att en särskild avgift skall kunna debite-
ras ingivare vars ansökan avvisas. Detta kan givetvis ha en pedagogisk effekt på sikt. Dock bör redan här päpekas att det inte synes vara förenligt med god inkassosed att fordringsägaresidan utomrättsligt elter i förnyad ansökan yrkar förpliktande för gäldenärer att slutligt stå för avvisningskostnaden.
Riksskatteverket: I promemorian föreslås att avvisningsbeslut i mål om
lagsökning eller betalningsföreläggande skall beläggas med lika stor avgift
som tas ut för ansökningen. Detta skulle ske för att sökanden. i stället för
att låta ansökningen bli avvisad, dessförinnan återkallar den. RSV anser
förslaget något tveksamt.
Avvisningsbeslut föregås av prövning hos tingsrätt. Enligt RSVs mening
torde det föreligga en viss risk för att avgiftsbeläggning av avvisningsbe-
slut, t.ex. av omtanke om borgenären, medför att ingivarnas dispositioner i
alltför stor utsträckning grundas på underhandskontakter med handläggare
hos tingsrätten.
Förslaget innebär därför en. om än liten, risk för att rättssäkerheten kan bli äsidosatt. De förslag som framlagts i promemorian torde för övrigt med-
föra att avvisning ännu mera sällan än för närvarande blir aktuell i sam-
band med lagsökning eller betalningsföreläggande. Enligt RSVs mening har det inte visats att tillräckliga skäl finns att införa avgift för avvisningsbeslut.
Rättegångsutredningen: Promemorians förslag att ta ut avgift av de per-
soner som fått sin ansökan avvisad har vi delvis behandlat i anslutning till avsnittet om ”delgivningsunderlaget”. Vi vill i nu förevarande samman-
hang endast påpeka att det är oklart om promemorieförslaget innebär att lösningsskyldigheten beträffande domstols avgörande (som togs bort härom året) skall återinföras för de nu berörda fallen eller om det är meningen att avgiften skall drivas in av kronofogdemyndighet efter något nytt
system.
Sveriges domareförbund: Den I juli 1978 avskaffades lösningsskyldigheten för domar och slutliga beslut, samtidigt som ansökningsavgifterna för mål höjdes. Härigenom skedde en välkommen förenkling i avgiftssystemet. I promemorian föreslås nu att avvisningsbeslut i mål om lagsökning och betalningsföreläggande ånyo beläggs med avgift. Förbundet anser att skälen för förslaget inte är övertygande. Det är inte utan vidare klart att avvisningsbeslut är så mycket mer betungande för domstolen än avskrivningsbeslut att detta motiverar skillnad i fråga om avgift för beslutet. Ett avskrivningsbeslut är ofia resultatet av ett föreläggande från domstolen. medan ett avvisningsbeslut många gånger kan meddelas utan kontakt med sökanden. Om avvisningsbeslut beläggs med avgift, kan det medföra att domstolarna drar sig för att meddela sådana beslut utan att först ha berett sökanden tillfälle att återkalla ansökningen. Med en sådan utveckling skulle förslaget snarast motverka sitt syfte.
Sveriges advokatsamfund: Det framhålls i promemorian att beslut om
avvisning av ett L- eller Bf-mål kräver en betydligt större arbetsinsats från tingsrättens sida än ett beslut om avskrivning till följd av att ansökan återkallas. Detta skulle enligt promemorian motivera att avvisningsbesluten belades med en särskild avgift som ingivaren hade att betala. Genom att avgiftsbelägga avvisningsbesluten skulle ingivaren stimuleras att återkalla sin ansökan i de fall då det är klart att målet kommer att avvisas. Några bä-
rande skäl för denna uppfattning redovisas inte enligt samfundets mening.
Om föreslagna rationaliseringsåtgärder genomförs framgångsrikt bör tings-
rätterna ha kapacitet kvar att meddela avvisningsbeslut utan någon ytterligare avgift.
Sveriges föreningsbankers förbund: Förslaget att borgenären skall
tvingas återkalla sin ansökan efter ett par misslyckade delgivningsförsök
inför hotet att eljest behöva betala en extra avgift för avvisning av ansökningen, kan enligt förbundets uppfattning få mycket negativa konsekven-
ser. Ur borgenärernas synpunkt måste den summariska betalningsproces-
sen fungera så att borgenärerna har möjlighet att till en rimlig kostnad få
betalt även för mindre skulder. En borgenär som tvingas återkalla sin an-
sökan på grund av att delgivning inte kommit till stånd, har vid återkallel-
sen I regel haft utlägg och arbete motsvarande arvode på sammanlagt ca
350 kr. En del härav bör borgenären erhålla ersättning för i ett kommande
nytt försök att få till stånd en cxekutionsurkund. Återstoden, dvs. utlägg för ansökningsavgift jämte det arbete som nedlagts med den första ansökningshandlingen, har borgenären ingen möjlighet att erhålla betalning för. Resultatet blir att borgenärer blir mer benägna att skriva av mindre fordringar. Ett sådant handlingssätt kommer i det enskilda fallet att te sig eko-
nomiskt befogat, även om det i längden innebär att betalningsoviljan hos
mindre lojala gäldenärer kommer att öka.
En illojal gäldenär skulle således under vissa förutsättningar genom att i
ett inledningsskede tillhandahålla bristfälliga uppgifter om sin person och senare genom att undandra sig delgivning på ett helt annat sätt än vad nu gäller, kunna förhindra att en borgenär fick ett exigibelt beslut gällande gentemot honom, i vart fall ej utan stora kostnader för borgenären. Som
redan framhållits, också i promemorian. är det ett grundläggande, samhäl-
leligt intresse att en god betalningsmoral upprätthålles och om cn summarisk processform medför höga kostnader eller risk för sådana för borgenären, förlorar den i hög grad sin användbarhet, något som drabbar såväl borgenärer som samhället.
Även om det i nuvarande statsfinansiella läge kän vara motiverat med någon högre grad av självfinansiering genom högre avgifter än förut, bör dessa ej vara av den art att de avskräcker från användandet av processformen inför risken för att ej få ut tillräcklig ersättning för kostnaderna hos
gäldenären. Man kan redan nu spåra vissa tendenser av angiven art I form
av missbruk av de möjligheter en processform ger, genom den situation man hamnat i samband med den gällande bestämmelsen om ansvaret för processkostnader i rättegångar i mindre tvistemål. I dessa mål synes illojala gäldenärer i allt högre grad bestrida även självklara fordringsanspråk i
väl medvetande om, att det ej kostar något i form av rättegångskostnader.
Genom de ökade möjligheterna till avvisning och genom det kostnads-
ansvar som läggs på borgenären, enligt promemorians förslag, finns en be-
aktansvärd risk för att dessa förhållanden illojalt kommer att utnyttjas i så stor utsträckning att den summariska processformen blir mindre användbar som påtryckningsmedel. Mot bakgrund härav kan det även ifrågasättas
om ersättning för inkassokostnad och kostnad i mål om lagsökning eller betalningsföreläggande skall jämkas även vid uppenbart ofullständiga ansökningar. I vart fall bör så ej ske om med "uppenbart ofullständigt” skall
förstås exempelvis att adress angivits med boxnummer istället för gatuadress eller liknande. Därtill kommer att nu föreslagna avvisningsregler m.m. enbart skall gäl-
la i den summariska processen, vilket också medför att en borgenär många gånger skulle finna det mindre kostnadskrävande att använda sig av en ordinär processform. Detta skulle således endast överflytta målbalanserna
från en processform till en annan. För att borgenärerna skall ta på sig ansvaret att förbereda ansökningar i
tillräcklig omfattning för att på så sätt undvika onödig arbetsbelastning hos domstolarna. är det nödvändigt att det klart framgår vilka uppgifter som
skall lämnas vid ansökan om lagsökning och betalningsföreläggande. Det är även nödvändigt att rätten i vissa fall skall kunna avvisa ansökningar som inte uppfyller de angivna kraven eller som på annat sätt är omöjliga att exekvera. Utredningens förslag till lagstiftning uppfyller dock inte dessa
krav på tydlighet. Förslagets 2 § ger endast vaga regler om vilka uppgifter
en ansökan skall innehålla och lämnar därmed alltför vida ramar för dom-
stolen att hänvisa till ansökningens ofullständighet vid komplicerade delgivningar och att därmed, enligt förslagets 31 c §, avvisa ansökningar. En sådan vaghet i lagskrivningen har, särskilt i samband med hård arbetsbe-
lastning vid tingsrätterna. öppnat vägar för en icke önskvärd praxis. Sveriges allmänna hypoteksbank: Förslaget att expeditionsavgift skall
utgå för avvisningsbeslut är olämpligt, inte minst mot bakgrund av att lag-
förslaget inte klart anger när förutsättningar för avvisning föreligger. Om
likväl denna expeditionsavgift införs, måste expeditionskungörelsen kompletteras med den regeln att avgiften skall återbetalas för det fall borgenären med framgång överklagar avvisningsbeslutet.
Svenska inkassoföreningen: I jämförelse med avgifter för andra beslut vid domstol finner föreningen beslut om avvisning vid summarisk betalningsprocess väl hög. Avgiften på 120:- är densamma som för ansökning men arbetet i samband med ansökan torde i regel vara väsentligt mer. Föreningen förordar således en lägre avgift för avvisningsbeslut som kan åsättas den ingivna ansökningen medelst stämpel.
Föreningen finner det angeläget att betona att inkassoföretagen innan
avvisningsbeslutet beredes tillfälle att återkalla ansökningen. Den omständighet som i och för sig grundar avvisningsbeslutet behöver ej vara en om-
ständighet över vilken borgenären eller gäldenären råder.
12¶Lägre arvode när en ansökan är bristfällig
Svea hovrätt: 1 3 och 21 §§ lagsökningslagen stadgas att ansökning om
lagsökning och betalningsföreläggande skall avvisas om hinder möter mot dess upptagande. I syfte att ge klart uttryck för uppfattningen att arvode
skall vara lägre än eljest om ansökningen är ofullständig men kompletteras
framläggs i promemorian förslag om att ersättningen i de fall ansökningen är uppenbart ofullständig” skall bestämmas till lägre belopp än vad som annars skulle ha utgått. Behov av ett dylikt stadgande kan ifrågasättas. I vart fall bör genom motivuttalande närmare klarläggas vad som avses med
uttrycket "uppenbart ofullständig”. Huddinge tingsrätt: I de fall ansökan visar sig vara uppenbart ofullstän-
dig kan det normalt anses rimligt att ersättningen till borgenären för eget arbete i målet eller ombudsarvode sätts lägre än eljest. Avgörandet härav bör emellertid enligt tingsrättens mening bero av en skälighetsbedömning i det enskilda fallet. Särskilda skäl kan väl någon gång tänkas medföra att ersättningen, trots kompletteringsbehovet, bör bestämmas till normalbeloppet —- f.n. 75 kr. i L-mål och 160 kr. i Bf-mäl — eller t.o.m. högre. Ordet "skall i föreslagen lydelse av 2 § inkassokostnadskungörelsen (1974:811)
torde därför böra utbytas mot ”bör”. Författningstexten vinner då också
bättre överensstämmelse med den motivering som förslagsställaren anför på s. 66 i promemorian.
Stockholms tingsrätt: De anförda skälen för det föreslagna tillägget 12 3 kungörelsen (1974:811) om ersättning för inkassokostnad och kostnad i mål om lagsökning eller betalningsföreläggande kan tingsrätten i och för sig ställa sig bakom. Redan nuvarande författningsbestämmelser ger utrymme för sådan tillämpning som föreslås. Uttrycket att en ansökan är "uppenbart ofullständig” torde kunna medföra en ej avsedd begränsning i tillämpningen. Erforderliga riktlinjer synes lämpligare böra ges av ansvarig domare — som vid behov givetvis också har att handleda underställd personal — än i författningstext. På anförda skäl avstyrkes ifrågavarande författningsförslag.
Malmö tingsrätt: Nuvarande regler ger möjlighet att nedsätta arvodet till "skäligt belopp”. Med tanke på att mål om lagsökning och betalningsföreläggande så gott som uteslutande handläggs av notarier, torde dock direkt
uttalat stöd för att nedsättning skall ske vid försumlighet från ingivarens si-
da kunna medverka till att nedsättning verkligen sker när så är motiverat. Detta i sin tur skulle med all sannolikhet ganska snabbt höja kvaliteten på ansökningarna. Tingsrätten tillstyrker förslaget men anser att ordet ”uppenbart” i den föreslagna författningstexten skall utgå.
Göteborgs tingsrätt: Tingsrätten tillämpar sedan cirka ett år den principen att ombudsarvodet för professionella ingivare sätts ned om ansökningen är behäftad med formella eller vissa materiella felaktigheter. Hittills har ingen borgenär påkallat att kostnadsfrågan enligt 28 § lagsökningslagen
skall hänskjutas till rättegång. En viss höjning av standarden på ansökningarna tycks dock ha skett sedan prutning börjat tillämpas. För att en om möjligt någorlunda enhetlig praxis skall uppkomma beträffande nedsättning av ersättningen till borgenären/ombudet bör domstolarna. eventuellt i författningstexten eller på annat lämpligt sätt, ges närmare ledning om med
vilket eller vilka belopp prutning bör ske. Upplysningsvis kan nämnas att
vid tingsrätten sker prutning med ett schablon mässigt bestämt belopp, f.n. 35 kr., vid felaktigheter enligt ovan.
Rättegångsutredningen: Vi är tveksamma till om promemorieförslaget leder in på rätt väg. De nuvarande ersättningsbestämmelserna är i sig så flexibelt utformade att de i allmänhet bör medföra det i promemorian åsyftade resultatet. Problemet kan sägas vara att ersättningssystemet trots klara författningsbestämmelser vid vissa tingsrätter urartat så att samma crsättning ges i alla fall. En alternativ väg vore därför att försöka få praxis vid de domstolar som åsyftas i promemorian mer i överensstämmelse med
lagstiftarens intentioner. En fördel med en sådan lösning är att alla slag av jämkningsanledningar kan bli beaktade medan promemorieförslaget lätt
kan leda till att övriga anledningar att sätta arvodet under de angivna maximibeloppen aldrig kommer att bli uppmärksammade eftersom de inte är särskilt angivna.
Vi vill tillägga att hela ersättningsfrågan kommer i ett nytt läge om vårt förslag i fråga om den summariska processen skulle genomföras.
Sveriges domareförbund: Förbundet tillstyrker förslaget om ett uttryckligt stadgande att ersättningen för borgenärens kostnader skall sättas lägre än annars, om en ansökan är uppenbart ofullständig.
Sveriges advokatsamfund: I de fall då en ansökan är bristfällig "i onö-
dan” föreslås i promemorian att ersättningen till borgenären/ombudet
sätts lägre än den annars skulle ha satts. Samfundet biträder inte detta förslag. De generella ersättningsnormer som tillämpas i L- och Bf-målen är redan så låga (175:- kr. respektive 160:- kr.) att de endast i undantagsfall täcker borgenärens kostnader för förfarandet. Därtill kommer att det i praktiken måste bli utomordentligt svårt att avgöra vilka ansökningar som skall betraktas som bristfälliga "i onödan”. Om en ansökan är otjänlig som grund för ett L- eller Bf-mål och borgenären/ingivaren inte efterkommer föreläggande om komplettering torde det vara enklare att tillämpa ett strikt avvisningsförfarande.
Sveriges allmänna hypoteksbank: Beträffande förslaget till tillägg till 2 §
kungörelsen om ersättning för inkassokostnad i mål om lagsökning eller betalningsföreläggande kan sägas att bestämmelsen med detta tillägg blir
ännu egendomligare än den är för närvarande. Tillägget innebär att borge-
nären inte skall få skälig ersättning om han har givit in en ansökan som är
uppenbart ofullständig. Om en ansökan är ofullständig skall den ju avvisas
och i så fall skall borgenären inte tillerkännas någon ersättning alls. Är ansökan fullständig skall givetvis borgenären tillerkännas skälig ersättning
för sina kostnader.
13 Delegation i Bf-mål
Svea hovrätt har hänvisat till sitt den 6 juni 1979 till domstolsverket avgivna yttrande över verkets PM 1979—03—20 ang. delegation av beslutanderätt i mål om betalningsföreläggande. Yttrandet har följande innehåll: Hovrätten ser i och för sig positivt på utvecklingen att alltfler kvalificerade
arbetsuppgifter, såsom protokollföring m.m., förs över till icke rättsbildad personal. Det skall dock finnas klara fördelar innan mera renodlat judiciel-
la uppgifter anförtros annan än lagfaren personal. I de typer av mål som förslaget anger kan det inte sällan bli fråga om ganska subtila juridiska avvägningar, vilka notarierna allmänt sett bör ha bättre förutsättningar att göra. Det kan därför knappast råda någon tvekan om att rotelinnehavarna kommer att i större utsträckning än med nuvarande ordning få bistå även
med handläggning av mål där inte några speciella svårigheter föreligger. Några rationaliseringsvinster eller ökad effektivitet för domstolen i dess
helhet torde därför knappast kunna uppnås genom den nu föreslagna utvidgningen av biträdespersonalens arbetsuppgifter.
Avgörande för behörighetsreglerna måste i första hand vara rättssäkerhetsintressen. ej önskemål om vidgade arbetsuppgifter för en viss grupp tjänstemän. De av utredningsmannen anförda skälen för genomförande av
den föreslagna försöksverksamheten framstår med hänsyn till dessa intres-
sen som svaga. Det hade varit mera konsekvent om denna omsorg om kanslipersonalens arbetsuppgifter istället hade fått påverka antalet notarier. Det finns ju här en grupp som redan har tillräcklig utbildning och är väl kvalificerad, nämligen den stora grupp juris kandidater som inte kan ges tillfälle att notariemeritera sig.
Innan frågan om den summariska betalningsprocessens samband med Övriga processtyper utretts finns det enligt hovrättens mening knappast anledning att påbörja den föreslagna försöksverksamheten. Frågan om delegation av beslutanderätt i mål om betalningsföreläggande kommer ju i ett helt nytt läge. om förslaget i promemorian Summarisk process (Ds Ju 1977:5) genomförs.
Huddinge tingsrätt: Det är givetvis angeläget att öka biträdestjänsternas
attraktivitet och att skapa möjligheter att behålla rekryteringen av biträ-
despersonal på en hög nivå. Delegerad beslutanderätt i mål om betalningsföreläggande kan vara en uppgift som verkar i denna riktning. Huruvida delegationsmöjlighet bör införas eller inte måste emellertid bli beroende bl.a. av en avvägning mellan rimliga rättssäkerhetskrav och eventuella
effektivitetsvinster. I förstnämnda hänseende vill tingsrätten framhålla att inte alla mål om betalningsföreläggande är okomplicerade. Särskilda kunskaper fordras för att upptäcka svårigheterna i de fall där de förekommer.
Några av de ändringar som föreslås, vilka bl.a. går ut på att större fordring-
ar ställs på ingivarna, torde på samma gång kräva mer av handläggande personal än nuvarande ordning. När det gäller att bestämma ersättning till
borgenär/ombud för arbete ställs vidare krav på förmåga att göra en skälig-
hetsbedömning. Om och i vad mån effektivitetsvinster står att nå, saknas det erfarenheter av. Med det ökade krav på noggrannhet vid genomgång av ansökningarna som följer av delegerad beslutanderätt är det möjligt att eventuella effektivitetsvinster blir små.
Mot bakgrund av anförda tveksamheter avstyrker tingsrätten att kravet på lagfarenhet för alla mål om betalningsföreläggande slopas utan föregående försöksverksamhet. Endast genom sådan verksamhet kan behövligt
underlag fås för den nödvändiga avvägningen mellan rättssäkerhet och ef-
fektivitet. För att vinna erfarenheter, representativa för alla slag av tings-
rätter, bör försöksverksamheten omfatta även sådana som ej har särskilt
erfarna assistenter. — Delegationsmöjlighet bör dock omedelbart kunna införas i sådana mål som avser parkeringsavgift, vilka regelmässigt framstår som okomplicerade.
Från de synpunkter notariekåren vid Huddinge tingsrätt anser sig vilja särskilt beakta angående notarieutbildningens värde har den förklarat sig inte ha någon principiell erinran mot delegation i Bf-mål.
Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker den föreslagna försöks-
verksamheten. Under denna bör vidare underlag tas fram för prövningen av frågor avseende rättssäkerhet — bl.a. vilka mål och beslut som skall undantas —- samt avseende utbildningen av notarier vid tingsrätter.
Malmö tingsrätt har hänvisat till sitt den 18 maj 1979 till domstolsverket avgivna yttrande över verkets PM 1979—03—20 ang. delegation av beslutanderätt i mål om betalningsföreläggande. Yttrandet har följande innehåll: Som framgår av promemorian övervägs för närvarande ny lagstiftning på den summariska processens område. Enligt domstolsverkets eget bedömande i rapporten "Översyn av notariemeriteringen”” synes lagstiftningsförslaget vara sådant, att det ”är tveksamt om det alls finns något utrymme för delegation till biträdespersonal””. Att under sådana förhållanden påbör-
ja en försöksverksamhet och en kostnadskrävande utbildning för ett sys-
tem som kanske är helt förändrat innan försöksverksamheten är avslutad ter sig föga meningsfullt. Tingsrätten avstyrker därför domstolsverkets förslag redan på denna grund.
Skulle ett genomförande av förslaget lik väl komma att övervägas finner tingsrätten anledning att särskilt fästa uppmärksamheten vid följande.
En avgörande förutsättning för att förslaget skall kunna genomföras är,
såsom också antydes i promemorian, att rättssäkerheten inte äventyras.
Påståendet i promemorian att säkerheten i beslutsfattandet ökar med assis-
tenter som beslutsfattare kan tingsrätten inte godtaga. Mål om betalnings-
föreläggande är massärenden och det stora flertalet sådana är otvivelaktigt
av den enkla beskaffenhet att de utan olägenhet från rättssäkerhetssyn-
punkt skulle kunna handläggas av de skickliga biträden. som finns i domstolarna. Svårigheten är emellertid att bland den stora massan av ärenden genom ett enkelt kriterium i författningstexten sortera ut de mål som inte
bör handläggas av icke-rättsbildad personal. Detta har man inte lyckats med i promemorian.
Domstolsverket uttalar i promemorian som sin mening, att den juridiska
delen av prövningen av ansökan om betalningsföreläggande är starkt begränsad och huvudsakligen avser frågorna om fordringen grundar sig på skriftligt fordringsbevis eller avser skadestånd. Härtill är att säga alt prövningen av de nämnda frågorna i särskilda fall kan erbjuda svårigheter. men också att tyngdpunkten i den juridiska prövningen under handläggningen enligt tingsrättens erfarenhet snarast ligger i bedömningen av vad i promemorian kallas "enklare formella förutsättningar”. Denna bedömning kräver i fler fall än de av domstolsverket angivna juridisk kunskap och kring-
syn.
Att inskränka den icke rättsbildade personalens behörighet genom den i författningsförslaget 2 § 4 upptagna klausulen är enligt tingsrättens mening inte någon framkomlig väg. Det är icke något vunnet med att låta juristpersonal avgöra om klausulen skall tillämpas, utan denna prövning måste komma att ligga på biträdespersonalen själv. Det krävs juridiskt kunnande även för att upptäcka juridiska svårigheter.
Enligt tingsrättens mening krävs. för att rättssäkerhetssynpunkterna skall bli tillgodosedda, en grundlig och därmed också kostnadskrävande utbildning av den ickerättsbildade personalen. Det synes vid sådant förhållande fordras starka skäl för att frångå den nuvarande ordningen med juris-
ter som beslutsfattare. Några sådana skäl har inte anförts i promemorian.
Tingsrätten vill vidare påpeka. att domstolsverket i den ovannämnda rapporten ”Översyn av notariemeriteringen”' uttalar, att delegation av beslutanderätt i mål om betalningsföreläggande torde kunna ifrågakomma endast beträffande utfärdande av slutbevis. Måhända har domstolsverket därvid vägletts av synpunkter liknande de nu anförda i fråga om svårigheterna att avgränsa de komplicerade målen och åstadkomma pålitliga rättssäkerhetsgarantier. Tingsrätten kan ansluta sig till bedömningen i rapporten. Just i fråga om utfärdande av slutbevis torde goda möjligheter till be-
slutsdelegation föreligga.
Åtminstone vid mindre domstolar torde endast enstaka biträden kunna beredas utbildning i enlighet med förslaget. Tingsrätten itrågasätter därför om inte handläggningen av mål om betalningsföreläggande kan komma att eftersättas när den utbildade personalen på grund av sjukdom eller ledighet av olika slag inte är i tjänst. Ökad arbetsbelastning för rotelinnehavaren kan då även bli följden.
Den föreslagna ordningen förutsätter, att tingsnotarie framdeles inte alls kommer att handlägga mål om betalningsföreläggande. Detta skulle inne-
bära en betänklig brist i notaricutbildningen.
Med hänsyn till det ovan anförda ifrågasätter tingsrätten allvarligt huruvida några rationaliserings- eller effektivitetsvinster överhuvudtaget står att vinna med den föreslagna delegeringen.
Frågan huruvida de föreslagna åtgärderna kommer att innebära en minskning av antalet notarietjänster eller ej och förslagets personalpolitis-
ka lämplighet i övrigt är en facklig angelägenhet, som tingsrätten ej anser sig böra ta ställning till.
Som cen sammanfattning av vad ovan anförts vill tingsrätten ge uttryck för den meningen att förutsättningar för den föreslagna delegeringen inte föreligger och att försöksverksamheten därför ej bör äga rum.
Vid information enligt medbestämmandelagen om innehållet i detta yttrande har platsombuden för ST-DÅT förklarat sig anse att delegation till biträdespersonal bör kunna ske. — — —
Göteborgs tingsrätt: Förslaget är mycket intressant särskilt för Göteborgs tingsrätt. eftersom tingsrättens rutiner i Bf-mål nu står inför stora förändringar, med hänsyn till att ADB-teknik skall börja an vändas i dessa mål
delta i försöksverksamhet med delegation av beslutanderätt i Bf-mål.
Domstolsverket: De skäl för delegation av beslutanderätt i mål om betalningsföreläggande som domstolsverket angav i skrivelsen till regeringen den 4 september 1979 gäller fortfarande: dock att reformen med hänsyn till den alltjämt ökande måltillströmningen i dag synes ännu angelägnare än år
19579. Domstolsverket, som har goda erfarenheter av delegationsverksam-
heten vid inskrivningsmyndigheterna, vill ånyo understryka det angelägna i den nu föreslagna delegationsreformens snara genomförande. Verket ut-
går härvid ifrån att någon mera genomgripande reform av den summariska
processen i anledning av rättegångsutredningens arbete inte är aktuell under de närmaste åren.
Postverket: Postverket har ingenting att invända mot förslaget om delegering av viss handläggning till biträdespersonal vid domstolarna.
Rättegångsutredningen: Med hänvisning till en framställning från dom-
stolsverket föreslås i promemorian att mål om betalningsföreläggande skall få handläggas av icke lagfaren tjänsteman i den utsträckning regeringen bestämmer.
Som framgår av domstolsverkets framställning har en sådan utveckling flera fördelar. åtminstone på sikt. Däremot torde en delegation i enlighet med promemorian inte -som i promemorian påstås — medföra att man får
en snabbare handläggning. Såvitt vi har oss bekant är det nämligen inte på
beslutsfattarnivån som den summariska processen stoppas upp. Tvärtom kommer en reform i enlighet med promemorian att på kort sikt vara förenad med vissa svårigheter — särskilt om man inte kan förvänta någon personalförstärkning.
Vad vi nu anfört får inte tolkas så att vi skulle vara motståndare till att
låta domstolsbiträden tjänstgöra som domare i en stor del av de summaris-
ka målen. Tvärtom skall enligt vårt preliminära lagförslag, som vi under hand låtit justitiedepartementet ta del av, domstolsbiträdena vara beslu- 10 Riksdagen [981/82.1 saml. Nr 134
tande i alla superenkla fall, dvs. 1 de mer eller mindre schabloniserade mål
som uppgår till omkring 70—75 4 av alla summariska mål. En reform en-
ligt våra riktlinjer svarar bättre mot promemorians skäl, nämligen ”betal-
ningsföreläggandenas karaktär av schabloniserade massärenden”". än promemorieförslaget, som i princip låter domstolsbiträden vara handläggare också av sådana ärenden som inte till sin typ är schablonärenden.
Vi vill komma tillbaka till vårt påstående att en reform i enlighet med promemorian på kort sikt kan vara förenad med vissa svårigheter. I första hand har man härvid anledning att uppmärksamma att domstolsbiträdena — vilka är de som mest utsätts för dagens problem med svårigheter att del-
ge m.m. — skall ta över en viss del av de nuvarande notarieuppgifterna i den summariska processen. Man måste emellertid också uppmärksamma
problemen med utbildningsverksamhet kring reformen.
Det är många juridiska frågor som de domstolsbiträden, som berörs av reformen, skall sätta sig in i. Det gäller bl.a. (för att använda en beskrivning från departementspromemorian Ds Ju 1977:5 Summarisk process s. 71) den ibland komplicerade och i ett vidare perspektiv ofruktsamma prövningen av frågan om lagsökning celler betalningsföreläggande är rätt processform. Här gäller det att ta ställning till om en viss fordran eventuellt skall anses ha skadeståndsrättslig karaktär eller om det eventuellt skall anses föreligga ett skriftligt fordringsbevis. Båda de problemen har föranlett en del rättsfallsreferat.
Till det som domstolsbiträdena skall sätta sig närmare in i hör också reglerna om forum, om behörighet etc. Det skall medges att många domstolsbiträden redan idag kan åtminstone de vanliga reglerna härom ganska väl. Det är emellertid en sak att förarbeta ett ärende för senare beslut av jurist. en annan sak att på eget ansvar själv fatta besluten.
I en superenkel process av det slag vi har i tankarna bör inga egentliga
problem behöva uppstå i fråga om gränsdragningar mot andra processformer eller i fråga om forumregler o.d. Behovet av att utbilda domstolsbiträden torde därför i en reform av vårt slag vara i motsvarande mån mindre än när det gäller promemorieförslaget.
Sveriges domareförbund (majoriteten): I yttrande 1979 till domstolsver-
ket framförde förbundet betänkligheter mot förslag om försöksverksamhet med delegation av beslutanderätten i mål om betalningsföreläggande. Bl.a.
påpekade förbundet att sådana mål ingalunda alltid är av okomplicerad na-
tur och att risk för misstag föreligger i de fall där det inte är lätt för biträdet
att upptäcka svårigheterna. Förbundet ifrågasatte också om bestämda slut-
satser skulle kunna dras av en försöksverksamhet, som kunde antas bli
förlagd till tingsrätter med skickliga assistenter. Då med hänsyn till att ny lagstiftning om summarisk process väntades inom en nära framtid försöks-
verksamhet inte kunde anses försvarbar från kostnadssynpunkt, avstyrkte förbundet förslaget om sådan verksamhet.
De invändningar som framfördes i yttrandet 1979 är fortfarande i hu-
vudsak giltiga. Utöver tidigare anförda synpunkter kan tilläggas att några
av de ändringar som föreslås i den remitterade promemorian visserligen är
ägnade att effektivisera verksamheten, bl.a. på det sätt att större krav
ställs på ingivarna, men samtidigt kräver mer av handläggande personal än nuvarande ordning. Förbundet avstyrker alltjämt att regler om delegation införs, innan klarhet nåtts om den summariska processens framtida utformning.
Beträffande promemorieförslaget vill förbundet anföra följande synpunkter. Förbundet tar bestämt avstånd från att delegation genomförs utan
att det först vid försöksverksamhet övertygande visats att delegation i me-
ningsfull omfattning kan ske utan fara för rättssäkerheten. En sådan för-
söksverksamhet måste pågå under avsevärd tid och i tingsrätter av alla olika slag, med särskilt sikte på att utröna hur den svåra avgränsningen bör ske mellan mål som kan avgöras i delegation och sådana som av rättssäkerhetsskäl ej tillåter detta.
Sveriges domareförbund (minoriteten): Avsnittet om delegation i Bf-mål skall ha följande lydelse fr.o.m. sista meningen i andra stycket, som börjar "Förbundet avstyrker alltjämt — — —-": ——- — Förbundet tar därför bestämt avstånd från att delegation genomförs utan att det först vid försöksverksamhet övertygande visats att delegation i meningsfull omfattning kan ske utan fara för rättssäkerheten. Under förutsättning att en försöksverksamhet görs under tillräcklig tid och i tingsrätter av alla olika slag, med sär-
skilt sikte på att utröna hur den svåra avgränsningen bör ske mellan betal-
ningsförelägganden som kan avgöras I delegation och dem som av rättssäkerhetsskäl ej tillåter detta. vill förbundet nu inte motsätta sig att en för-
söksverksamhet kommer till stånd. Därvid utgår förbundet från att det
dröjer ganska länge innan en genomgripande reform av den summariska
betalningsprocessen äger rum.
Sveriges föreningsbankers förbund: Vad gäller den föreslagna delegationen av beslutanderätten i Bf-mål har som skäl för denna anförts att det ger en möjlighet att inom statsförvaltningen öka biträdestjänsternas attraktivitet genom att ge domstolsbiträden möjlighet att avancera till tjänster på handläggarnivå.
Enligt SFFs förmenande kan biträdespersonalens utbildningsmöjligheter och karriärmöjligheter i och för sig aldrig vara ett skäl till att rena domaruppgifter i form av direkt ansvar för beslutsfattandet överflyttas på
dem. Det råder ingen tvekan om att flera av de biträden, som dagligen un-
der flera års tid handlagt Bf-mål, har en betydande kunskap på själva handläggningsrutinen och därmed förknippade problem. Detta får dock inte undanskymma det faktum att. även om Bf-målen har karaktären av massärenden och rutinärenden, de rör sig över hela det centrala, civilrättsliga lag-
stiftningsområdet över vilket biträdespersonalen inte kan förväntas ha
kunskap och insikt som även en i handläggningen orutinerad jurist besitter. Detta förhållande sammantaget med det faktum att det får anses vara en
oeftergivlig rättsgrundsats, att tvistemål inför domstol skall avgöras av lagfaren domarpersonal, medför att förbundet i denna del ställer sig mycket tveksam till promemorians förslag om delegering.
JUSEK: Redan när domstolsverket hösten 1979 tillskrev regeringen i
frågan framförde JUSEK sin negativa inställning till att beslutanderätten
beträffande betalningsföreläggande delegeras till domstolsbiträden.
JUSEK vill nu anföra följande:
Det är i och för sig riktigt såsom nämns I promemorian att betalningsfö-
reläggandena till stor del är schabloniserade massärenden vars handlägg-
ning för närvarande tar stor del av notariernas tid i anspråk. Det är dock förbundets uppfattning att notarierna bör få behålla beslutanderätten i de
aktuella ärendena. Anledningen härtill är dels att notarietjänstgöringens utbildningsmoment skall tillgodoses, dels att de grundläggande kunskaper som behövs för handläggningen av "svårare mål” erhålls vid behandlingen av dessa massärenden.
I promemorian sägs att den notariearbetskraft som frigörs kan styras över till andra angelägna arbetsuppgifter vilket leder till högre kvalitet på
notarieutbildningen. En god tanke som med rätt avvägd omfattning av de-
Icgationen skulle kunna bli verklighet men som i praktiken inte torde låta sig göras. Det är förbundets erfarenhet att följden av dylika reformer är
personalinskränkning och inte arbetsutvidgning.
Det ter sig inte heller särskilt rationellt att lägga ner resurser på att utbil-
da domstolsbiträden för ifrågavarande arbetsuppgifter när det redan finns
ett stort antal presumtiva notarier redan utbildade för bl.a. handläggning av juridiska ärenden.
Även ur rättssäkerhetssynpunkt kan en delegationsreform ifrågasättas. Vem skall avgöra om ett ärende är av vidlyftig eler svär beskaffenhet eler kräver särskild erfarenhet. Biträdet torde inte ha tillräcklig erfarenhet där-
till.
14¶Behovet av övergångsbestämmelser m.m.
Huddinge tingsrätt: Slutligen vill tingsrätten peka på följande. Enligt
förordning (1947:774) om dagbok och aktbildning m.m. i mål om lagsökning och betalningsföreläggande skall föras dagbok med upplysningar enligt formulär som fastställts av domstolsverket. Formuläret medför att saken skall anges med uppgift om åberopad räkning e.d. Uppgiften ifylles av domstolsbiträde när målet registreras och blir regelmässigt mycket kortfattad. Någon ändring i denna bestämmelse föresläs inte i promemorian. Angivande av saken fyller knappast någon funktion, varför arbetsmomentet bör tas bort som onödigt. Om identifikationsfrågor gällande saken uppstår.
t.ex. när målet upptas efter återvinning, måste upplysningar inhämtas av
helt annan beskaffenhet än dagboksanteckningen ger. Vanligen sker detta i
återvinningsmål så att borgenären föreläggés att inge kopia av Bf-ansökan med tillhörande handlingar.
Stockholms tingsrätt: Tingsrätten delar den uppfattning som framförts i
promemorian (i fråga om hjälpmedel. undersökningar och organisatioriska åtgärder) och tillstyrker framförda förslag.
Tingsrätten vill särskilt framhålla den stora betydelse som delgivningsverksamheten har för tingsrättens verksamhet. Som framhålls i promemorian får det inverkan på domstolens funktionsgrad och arbetseffektivitet, när delgivningssvårigheter uppstår. Detta gäller inte bara lagsöknings- och betalningsföreläggandesidan utan hela tingsrättens verksamhet, inte minst då brottmålssidan, där ett mycket stort antal förhandlingar måste ställas in på grund av misslyckade delgivningsförsök. Inställda förhandlingar innebär betydande kostnader för det allmänna.
Det är tingsrättens uppfattning att det är mycket angeläget att arbetet på delgivningscentralen i Stockholm effektiviseras genom anlitande av tekniska hjälpmedel. Tekniska hjälpmedel på delgivningsområdet bör också kun-
na tas I bruk vid större domstolar, särskilt vid en så stor domstol som
Stockholms tingsrätt. Det är angeläget att de undersökningar som föreslås
i promemorian s. 71 under punkterna 7.6.4 och 7.6.5 snarast kommer
igång.
I sammanhanget vill tingsrätten även erinra om bestämmelsen i 33 kap. 5 $ rättegångsbalken, att tredskodom skall delges genom rättens försorg bl.a. i de fall dä den part som yrkat tredskodom begär det. Kostnaden här-
för drabbar det allmänna. Det kan enligt tingsrättens mening sättas i fråga
om det allmänna bör svara för kostnader för delgivning av tredskodom enligt nyssnämnda bestämmelse. Hela frågan om delgivning av tredskodo-
mar har för övrigt kommit i ett nytt läge sedan tingsrätt år 1978 ålagts att
sända alla domar och slutliga beslut till parterna utan avgift.
Tingsrätten vill också understryka behovet av utbildning/information hos postpersonal beträffande delgivningsförfarandet. Tingsrätten kan konstatera brister i ett mycket stort antal delgivningar vilket innebär merarbete bl.a. för domstolen. Denna fråga bör. såsom föreslås, undersökas närmare av postverket och domstolsverket i samverkan.
Lunds tingsrätt: Beträffande vissa typer av Bl-mål kan övervägas om inte fordringen bör kunna utsökas utan föregående domstolsförfarande. De mål som här avses är sådana där borgenären är myndighet eller ””myndighets-
liknande” och står under offentlig kontroll. Som exempel kan nämnas mål
om parkeringsavgift där byggnadsstyrelsen är borgenär. mål om sjukvårdsavgift (landstingskommun borgenär) och mål om trafikförsäkring (Trafikförsäkringsföreningen borgenär). Man kan här tänka sig att de i viss ordning fastställda avgifterna skulle kunna uttagas genom utmätning utan att
domstol dessförinnan meddelat slutbevis i målet. Detta förutsätter dock att
gäldenär som anser borgenärs beslut felaktigt får möjlighet att få saken
prövad av domstol. Med tanke på den mycket låga andel av hithörande mål
som hänskjuts som tvistiga till rättegång — kanske särskilt Trafikförsäkringsföreningens krav — skulle en reform av nu skisserat slag innebära en stor avlastning av tingsrätternas arbetsbörda utan att rättssäkerheten äventyras. Tingsrätten vill i detta sammanhang erinra om att av Bf-målen i
Göteborg inte mindre än 21 respektive 32 + avsåg trafikförsäkrings- och
parkeringsavgifter (promemorian s. 4). Det av tingsrätten skisserade förfarandet har viss motsvarighet redan i gällande lagstiftning. Som exempel kan nämnas att återbetalning enligt studiestödslagen (1973:349) kan utsökas utan dom eller motsvarande exekutionstitel. En lagändring i nu antydd riktning skulle i hög grad minska tingsrätternas arbete med den summariska betalningsprocessen.
Malmö tingsrätt: Övriga i promemorian lämnade förslag rörande hjälp-
medel, undersökningar och organisatoriska åtgärder finner tingsrätten ej
skäl att särskilt yttra sig över. Flertalet av förslagen synes väl övervägda och kan, om de genomförs, med säkerhet leda till effektivisering och rationalisering av berörda verksamheter.
Göteborgs tingsrätt: Vid tingsrätten förekommer inte sällan att Bf-mål måste återkallas av borgenären därför att det under förfarandet kommit fram att gäldenären numera är bosatt utom riket och delgivning enligt 24 § sista punkten lagsökningslagen inte kan ske. De vanligaste fallen är sådana där gäldenären efter en flerårig vistelse i Sverige tillfälligt återflyttat till sitt hemland, ofta ett annat nordiskt land. Det förekommer även fall där gäldenären för något eller några år tagit anställning utom riket med avsikt att senare återvända till Sverige. Av i målen tillgängliga adressuppgifter tycks det ofta som om delgivning utan större svårighet skulle kunna ske i det nya land där gäldenären befinner sig. I en del tall händer det också att försändelser vid ordinär delgivning eftersänds av posten och att delgivning fak-
tiskt sker i utlandet. Med nuvarande regler kan slutbevis inte meddelas i
dessa fall. Det bör under den fortsatta departementsbehandlingen övervägas om inte förbudet att delge ett Bf utom riket kan upphävas.
Tingsrätten vill understryka vikten av att den föreslagna ikraftträdandetidpunkien hålls och att reglerna för processen enligt handräckningslagen (1981:847) redan från början —- dvs. från årsskiftet 1981—82 — anpassas till de nya reglerna. Särskilt gäller detta förslagen under avsnitten 6.1. 6.2. 8 och 9.
Rikspolisstyrelsen: — — — Vad gäller förslaget om ökad användning av bre vdelgivning måste dock ifrågasättas om vanliga gäldenärer i någon nämnvärd utsträckning kommer att medverka.
I de allra flesta fallen av stämningsmannadelgivning kan antas att stämningsmannen blott uppträder som bud. I många polisdistrikt utanför storstadsområdena uppges, att mottagare av stämningsmannadelgivningar i
ganska hög utsträckning på kallelse infinner sig på polisstation för att hämta försändelserna. Det förefaller därför påkallat, att domstolsverket ånyo
erinrar domstolarna om vikten av att använda delgivning genom rekom-
menderat brev eller särskild postdelgivning i första hand och begära stäm-
ningsmannadelgivning med större restriktivitet.
Vad utredningen föreslagit beträffande stämningsman som ”adressforskare” resp som ”spanare” kan godtas vad gäller de hos polismyndigheterna anställda delgivningsmännen. Dessa kan på grund av sin anställning få ut adressuppgifter hos posten och försäkringskassa, i sistnämnda fall enligt SFS 1981:429, De fritidsarbetande stämningsmännen däremot torde i detta hänscende få anses som privatpersoner och inte ha tillgång till ifrägavarande register. Däremot kan de efter hän vändelse till polismyndighetens kansli få fram uppgifterna. Det extra arbete sådan hänvändelse innebär och kostnaderna för brevporto och telefonsamtal ersätts inte. Rikspolisstyrelsen har tidigare föreslagit att i vart fall nyssnämnda utlägg skall kunna ersättas, eftersom detta är ägnat att höja stämningsmannens prestation, men
inte vunnit gehör härför. Det är angeläget att denna ersättningsfråga löses.
Det lokala polisväsendets terminaler är i regel placerade i centralortens
sambands-/förbindelsecentral. Säkerhetsbestämmelserna för tillträde och
åtkomst är stränga. Registerförfrågningar måste ske genom personal med särskild behörighet. Vid köbildning torde delgivningsärendena ges låg
prioritet. Delgivningspersonalens möjligheter att få tillgång till terminal
bör förbättras. Rikspolisstyrelsen biträder därför utredningens förslag att styrelsen närmare får utreda behovet av ytterligare terminaler. Likaså är styrelsen beredd att undersöka möjligheterna att använda hjälpmedel av typ minidator för i första hand delgivningscentralen i Stockholms polisdist-
rikt. .
Ett hjälpmedel av annat slag som underlättar hanteringen av delgivningsärendena är ett arbetsbesparande och genomtänkt blankettsystem för diarieföring, uppgiftslagring m.m. Rikspolisstyrelsen ämnar i samarbete med domstolsverket bl.a. utarbeta ett blankettset som bältre än nuvarande blanketter svarar mot dagens krav.
I sina anvisningar för förfarandet vid delgivning genom stämningsman. dnr C—-611—-4137/79, har styrelsen för de brådskande delgivningarna rekommenderat att diarienummer inhämtas per telefon av stämningsmannen
och att preliminär redovisning till polismyndigheten sker sammaledes.
Härigenom har en grund skapats för ett smidigt samarbete i de brådskande
fallen mellan uppdragsgivare/polismyndighet/stämningsman. Lämplighe-
ten av att delgivningsmän i storstadsdistrikten innehar stämningsmannaförordnanden i intilliggande polisdistrikt har även berörts i anvisningarna, som här bifogas.
Rapporteringsskyldighet till centrala bilregistret i fråga om nya adresser
för gäldenärerna vid vissa typer av krav kan inte föreskrivas för polismyn-
digheternas del. Dessa får inte kännedom om vad kraven gäller, eftersom delgivningsförsändelserna kommer i slutna kuvert. En generell rapporte-
ringsskyldighet beträffande samtliga adressförändringar skulle innebära ett
avse värt merarbete, som i de största polisdistrikten inte skulle kunna bemästras utan personalförstärkning.
Förslaget om ökad användning av buddelgivning föranleder följande synpunkter.
Redan nu åtar sig delgivningsmän/stämningsmän buddelgivningsuppdrag såsom extraarbete utanför anställningen/uppdragen hos polismyndighet. I den mån dessa extrauppdrag avser samma kategorier av ärenden, som uppdragstagaren har att fullgöra för polismyndighetens räkning. kan lätt ett osunt konkurrensförhållande uppkomma. Om det går att hos delgiv- : ningsman/stämningsman köpa sig företräde i delgivningskön genom att anlita vederbörande som buddelgivare, måste detta upplevas som stötande. Rikspolisstyrelsen vill därför understryka vikten av att ökad användning av buddelgivning organiseras i någon myndighets regi.
På sina håll har delgivningsmän uppfattat övergången från fast bilersätt-
ning per ärende till kilometerersättning som en försämring. Möjligheten att träffa specialavtal med blandad fast och rörlig ersättning bör övervägas, så att benägenheten i storstadsområdena att använda egen bil i tjänsten och
därmed effektiviteten ökar.
Domstolsverket: Domstolsverket utgår från att utrymmet för brevdelgivning är begränsat I den summariska processen. Synpunkter på när bre vdelgivning bedöms vara lämplig kommer att intas i handboken. Frågan be-
handlas även vid domstolsverkets kurser i summarisk process. Om tidigare erfarenheter av den sökte eller andra omständigheter gör det sannolikt
att gäldenären inte vill medverka får man välja en effektivare delgivningsform. För att underlätta domstolarnas arbete kommer det i handboken att anvisas förslag på lämpliga alternativa delgivningsformer. Domstolsverket finner det tveksamt om det härutöver skulle behövas särskilda riktlinjer för i vilka fall brevdelgivning bör användas.
Det finns olika praxis vid de skilda domstolarna i fråga om liggetiden för
rekommenderade brev med mottagningsbevis. I handboken och vid den löpande kursverksamheten kommer för- och nackdelar med långa respektive korta liggetider att presenteras. Det torde sedan ankomma på den enskilda
domstolen att välja lämplig liggetid.
Domstolsverket ställer sig avvisande till att undersöka den betydelse liggetidens längd och postens påminnelser kan ha beträffande effektiviteten vid delgivningen. En sådan undersökning som är kostsam kan antas vara utan motsvarande nytta.
Det utbildningsbehov av posttjänstemän som påtalas i promemorian. för att effektivisera den särskilda postdelgivningen. torde vara en postens egen angelägenhet. Domstolsverket är dock berett att medverka vid en eventuell utbildning.
I detta sammanhang vill domstolsverket framhålla vikten av att försändelser avseende särskild postdelgivning av posten skickas vidare direkt för delgivningsförsök på eventuell eftersändningsadress.
[3
I handboken avser domstolsverket att uppta rekommendationer. utarbetade i samråd med rikspolisstyrelsen, om hur delgivning genom stämningsman bör ske i olika situationer. — Mål med brådskande delgivningar torde dock vara ganska sällsynt förekommande i den summariska processen.
I samband med att ADB-teknik på försök kommer att införas vid vissa tingsrätter avser domstols verket att ta upp frågan om återanvändning av adresser.
Möjligheten att anvisa myndigheterna lämpliga buddelgivare bör enligt
promemorian undersökas av domstolsverket. Denna fråga bör enligt domstolsverkets mening finna sin bästa lösning om de enskilda myndigheterna i stället lokalt undersöker förhållandena på sin ort. Domstolsverket kommer att behandla problemet i handboken varigenom domstolarna initieras till att företaga egna undersökningar.
Datainspektionen: På sidan 46 påtalas att ett slutbevis föranleder att gäl-
denären råkar ut för anmärkning i ett kreditregister”. Språkvårdandet synes här ha föranlett en misskrivning. Slutbevis noteras i ett flertal kreditre- ” gister (pluralis). Se härom datainspektionens PM "Vad en lagsökningsdo-
marc bör veta om kreditupplysningsverksamhet”.
Den inställning lagstiftaren visat i specialmotiveringen till 9 kap. 8 § tredje stycket i sekretesslagen (1980:100) gentemot inkassoverksamhet, nämligen att utlämnande av adressuppgift om gäldenär till fordringsägare eller inkassobyrå ”typiskt sett upplevs som en nackdel för den enskilde” och således ej får utlämnas enligt lagrummet innebär, som påpekas på s. 52 i promemorian, att inkassoföretag och fordringsägare av lagstiftaren hindras från att inhämta de uppgifter som de å andra sidan åläggs att lämna enligt lagsökningslagen.
I propositionen (1974:42) med förslag till inkassolag uttalar föredragande
statsrådet (s. 13) att inkassoverksamheten fyller en viktig funktion i betal-
ningsprocessen, bland annat som en följd av den ökade kreditgivningen.
Lagstiftaren synes nu försöka sitta på två stolar samtidigt. Datainspektionen har tidigare uppmärksammat departementet på problemet.
På s. 52 och följande i promemorian föreslås att delgivningsorganisatio-
nen eventuellt bör terminalanslutas till vissa register för adressforskning samt att dokumentation av delgivningsadresser till gäldenärer som kan för-
väntas äterkomma 1 senare ärenden skall förses med "tekniska hjälpme-
del" härför. Därmed avses uppenbarligen endera ADB-register eller möjli-
gen register förda med mikrokortteknik.
På s. 55 och följande diskuteras behovet av att tingsrätterna bevarar delgivningserfarenheter — delgivningsadress och definitivt hindersbevis — för äteranvändning vid senare tillfälle. I promemorian föreslås därefter att det bör ankomma på domstols verket att utreda behovet av något slag av register. varvid med all sannolikhet skulle behövas ADB-teknik.
Såväl delgivningsorganisationens anslutningar till befintliga register som inrättande av nya register där och hos domstolarna, förutsätter, om regist-
ren avses föras med ADB-teknik, tillstånd enligt datalagen. Därvid bör be-
aktas att registren inte får karaktären av ”bra att ha-register”” och såväl från effektivitets- och integritetsutgångspunkt måste uppgifterna i sådant register gallras tämligen snart. Den som är svårdelgiven är det bland annat
på den grunden att han ofta byter adress utan att meddela vare sig myndigheter eller fordringsägare. Inaktuella registeruppgifter främjar varken effektivitet eller integritetsskydd.
I vad mån, som uppgivits i promemorian s. 56, centrala bilregistret skall tilldelas uppgifter att föra särskilda adressregister för delgivning av bilägare är, från datainspektionens utgångspunkter, tveksamt. Är ägareuppgif-
terna i bilregistret oriktiga eller inaktuella bör de i stället rättas och fortlö-
pande hållas aktuella.
På s. 57 i promemorian görs gällande att det är en uppgift för datainspek-
tionen såsom tillsynsmyndighet enligt inkassolagen att tillse att inkassoföretag och storborgenärer återanvänder delgivningsadresser och hänvisas i denna del till prop. 1980/81:10 s. 91. där dock departementschefen endast påpekar att inspektionen inom ramen för tillståndsprövnings- och tillsynsverksamheten bör se till bland annat att företagen gör tillräckliga insatser för utbildning av de anställda och dylikt.
I själva verket innefattar datainspektionens uppgifter enligt inkassolagen
och framför allt enligt datalagen att verka för att noteringar om gäldenärer
inte behålls längre tid än vad som erfordras för hanteringen i pågående och nyligen avslutade ärenden.
I sammanhanget bör påpekas att hanteringen av ansökningsavgifterna såväl på ingivarsidan som hos tingsrätterna när det gäller inkassobyråer och s.k. ”storborgenärer” sker på ctt föga rationellt sätt. I stället för debi-
tering på varje ansökan — och oavsett om det sker med klisterlappar (stäm-
pelmärken) eller kassaapparat, borde en fakturering i efterhand månadsvis kunna ske i likhet med vad som redan visat sig fungera i motsvarande avse-
ende hos kronofogdemyndigheterna. En sådan ordning skulle uppenbarligen spara avsevärd tid och resurser såväl hos ingivare som hos tingsrätterna. Eventuella ränteförluster för statsverket skulle kunna uppvägas genom
å conto-betalningar i större poster från ingivare.
Postverket: Postverket ser med tillfredsställelse att formen brevdelgiv-
ning kan användas i större utsträckning. Detta sammanfaller med texten i
och andemcningen bakom delgivningslagen och delgivningskungörelsen.
Bre vdelgivning är dessutom betydligt billigare än andra delgivningsformer. I departementets promemoria Delgivning, som delvis citeras i betänkandet, anges som genomsnittskostnad för ordinär delgivning i form av vanligt brev med delgivningskvitto (brevdelgivning) 2 kr. 60 öre. medan ordinär delgivning i form av rekommenderat brev med mottagningsbevis (rekdelgivning) kostar 10 kr. 20 öre. Andra delgivningsformer är dyrare, i vissa fall betydligt dyrare.
Vi vill här (i fråga om rekommenderat brev med mottagningsbevis) endast rätta nägra felaktigheter i texten. I andra stycket i avsnittet sägs att posten skickar ut en påminnelse efter cirka 14 dagar. Rätt antal dagar är
10. I efterföljande stycke sägs att postens automatiska påminnelse bortfaller
vid förkortad liggetid. Detta kan vara riktigt, om liggetiden är 10 dagar eller
mindre. Om liggetiden är längre än 10 dagar påminns adressaten enligt van-
liga regler.
Det är givetvis beklagligt att delgivningsk vitton ibland återkommer orik-
tigt eller ofullständigt ifyllda till domstolarna. Förklaringar till detta kan vara flera. För särskild postdelgivning gäller speciella regler som avviker
från det normala förfarandet vid postutdelning m.m. Då antalet särskilda
postdelgivningar är relativt litet. kommer den enskilde brevbäraren inte så
ofta I kontakt med den typen av försändelser. Det är därför inte så lätt för
brevbäraren att komma ihåg vilka utdelningsrutiner som gäller. Arbetsledningen får därför vid så gott som varje tillfälle instruera brevbärarna — och det gäller naturligtvis i hög grad nyanställda — om de särskilda bestämmelser som gäller i det här avseendet för att i möjligaste mån undvika att fel begås.
En möjlighet till förbättring är. som antyds i betänkandet. att ytterligare höja graden av information till berörd personal. En annan möjlighet till förbättring kan vara att se över texten på delgivningskvittot. Dessa möjligheter bör utredas närmare i samverkan med domstolsverket. som föreslås i betänkandet.
Enligt nuvarande bestämmelser om särskild postdelgivning får en delgivningsförsändelse inte eftersändas till en annan ort. I betänkandet anförs nu att Postverket skall undersöka om postrutinerna kan ändras på så sätt att delgivningsförsändelser eftersänds även till annan ort och att den nya adressen anges på delgivningsbeviscet. Postverket har ingenting emot att undersöka den frågan, som bör vara lätt att lösa.
Det finns dock en annan sida av problemet, som först bör undersökas. För närvarande gäller en liggetid på fyra dagar, ankomstdagen oräknad. Om delgivningsförsändelsen får eftersändas även till annan ort, där en ny eftersändning kanske är begärd osv., kan det dröja många dagar, innan delgivningskvittot återkommer till avsändaren. Av betänkandet framgår bl.a.
att adressater till delgivningsförsändelser inte sällan håller sig undan, t.ex. genom ätt ofta byta adress. Kan domstolarna acceptera en sådan fördröjning har Postverket säkerligen inte några större problem att ändra postruti-
nen enligt ovan. Detta förutsätter givetvis också att ny liggetid får beräk-
nas efter varje ny eftersändning.
Sveriges domareförbund: Förbundet anser att det inte är en uppgift för
domstolsverket att —-- som föreslås I avsnitt 7.6.1 — ge domstolarna riktlinjer för i vilka fall brevdelgivning bör användas. Det är för övrigt svärt att
föreställa sig några meningsfulla anvisningar som går utöver vad lagen och dess förarbeten innehåller.
Det är angeläget att postverkets personal får erforderliga instruktioner
så att nu förekommande fel i dess handhavande av delgivningsärenden kan
undvikas. I sammanhanget förtjänar det att påpekas att det görs misstag inte bara vid särskild postdelgivning utan även vid delgivning genom rekommenderad försändelse med mottagningsbevis. Sålunda förekommer t.ex.
att adressaten inte kvitterar mottagningsbeviset eller att hela försändelsen
lämnas i en postbox.
Förbundet instämmer 1 vad som anförs 1 avsnitt 7.6.4 om svårigheterna att få en stämningsmannadelgivning utförd i brådskande situationer. Även I andra avseenden förekommer problem i kontakterna mellan domstolarna
och stämningsmännen, t.ex. därigenom att delgivningsbevis inte är riktigt
ifyllda så som anges i avsnitt 7.6.3 beträffande särskild postdelgivning. Det är viktigt att domstolsverket och rikspolisstyrelsen vidtar ätgärder för att underlätta samarbetet mellan tingsrätterna och stämningsmännen.
Det framstår inte som helt odiskutabelt hur de föreslagna reglerna skall tillämpas på mål som är anhängiga vid ikraftträdandet. Skall forumfrågan prövas enligt de nya reglerna I redan anhängiga mål? Skall de nya kraven på uppgifter angäende gäldenären få utgöra grund för avvisning av en redan upptagen ansökan? Dessa och andra frågor gör att det bör övervägas om inte Övergångsbestämmelser erfordras.
Svenska Bankföreningen: I 5 § såväl gällande som föreslagen lydelse anges att ansökningen jämte fordringshandlingen skall delges gäldenären. Enligt 2 § första stycket är det emellertid tillräckligt att till ansökan fogas en styrkt avskrift av fordringshandlingen. I korrespondens därmed bör 1 5 $ före ordet fordringshandlingen infogas orden ”avskrift av ” eller "kopia
på”.
Bankföreningen har inledningsvis nämnt att det kan finnas anledning att överväga också de handläggningssvårigheter som finns i den kedja av ätgärder som följer på en betalningsförsummelse, Bankföreningen vill i detta sammanhang erinra om de svårigheter som kan bli en följd av att huvud-
ansvaret för exekutiva åtgärder flyttas över från länsstyrelserna till kronofogdemyndigheterna. Bankföreningen vill framhålla det ytterst angelägna i att kronofogdemyndigheterna tilldelas sådana resurser och att deras nya
Prop. 1981/82: 134 : 157
uppgifter i övrigt underlättas så att överflyttningen inte leder till förlängda handläggningstider. Bankerna måste annars se sig nödsakade att snabbare och med större kraft själva ingripa vid betalningsförsummelser för att undvika förluster. Detta kan gå ut över de gäldenärer som på grund av banker-
nas hittills visade välvilja med bl.a. betalningsanstånd haft möjlighet att
själva klara upp sina åligganden.
Bankföreningen har tidigare föreslagit att kravet på delgivning med gäldenären av utslag i lagsökningsmål skall slopas. Föreningen vill ta tillfället i akt att erinra om detta. Detta skulle med hänsyn till rådande svårigheter att nå många gäldenärer för delgivning avsevärt påskynda det exekutiva
förfarandet. Ett slopande av delgivningskravet fick givetvis kombineras
med ett krav på att gäldenären redan 1 föreläggandet får upplysningar om
vilka verkningarna kan bli av ett utslag. Det må påpekas att ett snabbare förfarande är till fördel också för gäldenärerna, eftersom räntefordringarna i så fall kan hållas nere, något som är av stor betydelse inte minst vid det
ränteläge som nu råder. Bankföreningen avser att tillsammans med andra kreditgivarorganisationer senare återkomma till regeringen i den nu upptagna frågan.
Sveriges allmänna hypoteksbank: Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution har i tidigare sammanhang gjort framställning till justitiedepartementet om 2n viss förenkling i lagsökningsförfarandet när det gäller betalningsfastställelse ur fast egendom (se härom särtryck ur föreningens protokoll 1970-1973 s. 64 ff). Förenklingen skulle bestå däri att borgenären inte skulle vara skyldig att foga kopia av revers och pantförskrivningshandling till lagsökningsansökningen om han Ii ansökan gjorde en tillräckligt noggrann beskrivning av dessa handlingar. Banken anser det angeläget att detta förslag till avse värd förenkling nu genom-
förs.
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa: I promemorian: (s. 33) konstateras bl.a. att av 100 mål om betalningsföreläggande lämnas 65 till delgivningsuppdrag med stämningsman. Andelen mål där denna kvalifice-
rade delgivningsform mäste användas är således anmärkningsvärt hög —
vilket naturligen måste antagas återverka på andra delgivningsuppdrag. Inom andra myndigheter, t.ex. kronofogdemyndigheterna tlagutskottets betänkande 1980/81:23 om utsökningsbalk s. 19 f) har förts en diskussion om hur dessa myndigheter skall handlägga ett ökande antal mål med oförändrade personalresurser. Den lösning som härvid i första hand nämnts är en prioritering mellan olika typer av mål. Mot bakgrund av vad som bl.a. sägs I promemorian (s. 4), att åtskilliga borgenärer börjar ge in ansökningar
i mål om betalningsföreläggande på obetydliga fordringsbelopp, kan frågan ställas om det inte finns skäl att även i den summariska betalningsproces-
sen (och vid delgivning genom stämningsman) prioritera vissa måltyper framför andra. Enligt stadshypotekskassans uppfattning talar starka skäl för att ansökan om lagsökning, som regelmässigt gäller belopp av viss om-
fattning, bör få högre prioritet, i synnerhet om betalning söks ur fast egendom på grund av panträtt i egendomen.
Stadshypotekskassan anser slutligen att även andra möjligheter till ratio-
nalisering av den summariska processen än de som tagits upp i promemori-
an bör prövas. Kravet på delgivning med gäldenären av utslag i lagsök-
ningsmål borde sålunda enligt vad kassan tidigare föreslagit kunna slopas
om gäldenären vid delgivningen av föreläggandet erinras om sin besvärs-
rätt etc. Även såvitt gäller försäljningsförfarandet bör rationaliseringsmöj-
ligheten tas till vara.
Svenska inkassoföreningen: På s. 57 sägs att det är av stor betydelse att storborgenärer och inkassobyråer i möjlig mån själva återanvänder uppgifter om delgivningsadress från ett mål i senare ansökan mot samma gäldenär.
Flertalet ärenden som medlemsföretagen, som svarar för 60-70 £&7 av antalet Bf-mål, hanteras med ADB-teknik. När ett ärende inkommer sker I möjligaste mån en undersökning 1 vad mån ett ärende redan föreligger mot samma gäldenär. Om ärendet är avslutat föreligger dock inga möjligheter att lagra uppgifter om gäldenären. Datainspektionens praxis betr. datalagen möjliggör ej en sådan lagring. Möjligen kan även kreditupplysningslagen lägga hinder i vägen. Med hänsyn tagen till den masshantering det är fråga om är det ckonomiskt sett ogörligt att bygga upp en manuell äteran-
vändning.
Innehåll
PropOSitiON oosseeserrerereesee reser rrer ser r ere reser rss esse sa Propositionens huvudsakliga innehåll sossosossssssssessrssss rosa LagförSslåg s.ssosssersrrerrrr rer rr rr ere reser rr rer rr r rss ers r sa
2. Lag om ändring i handräckningslagen (1981: 847) Utdrag av regeringsprotokollet den 24 februari 1982 ...csoos. svs ss I Inledning sooossereerrrereesrrerererrre ere rer erste rr ere es sea 2 Allmän motivering ososeoseeesrerrrrrerrerer rer seen ers rr rss ta 2.1 Allmänna synpunkter oosssssssesesersrerererr reser errors 2.2 Domstolens prövning av sin behörighet «...s.sssssss.osso0es
2.4 Yrkanden och grunder M.M. sossosesreoreserssere ses s erat 2.5 Ansökan mot flera gäldenärer sossooosssssssssssssse rss ra 2.6 Delgivningsunderlaget osossssoerserereresrrrrers rss resa 2.7 Spikning i Bf-mål sosoooooserossesseereser sr er res rer sens 2.8 Partsdelgivning ossoserseeerresaererrerere rer rr rr sr reas
2.10 Kostnader för tidningskungörelse M.M. sossssosocsssossss 2.11 Avgift vid avvisnillig ososseesreeesrressrres sees ere er resa
2.13 Delegation i Bf-mål s.sososoossseessrererrres reser er es res 2.14 Behovet av övergångsbestämmelser = s..sssosssseressrs rss 2.15 Ikraftträdande -ossooossseserseerererrerr reser esse rss saa 3 Upprättade lagförsläg -.ssosssosrrsrrerererrererre rr rs rr ers ts 4 SpecialmotiveriNng .ssosmsemrerererrrererrerrrsrr rer rer rare sa 4.1 Förslaget till lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808) .. 4.2 Förslaget till lag om ändring i handräckningslagen (1981: 847) 5 Hemställaft sooooosooserrerrerereeser er ere erer rr rer rr re reset 6 Beslut sosoooosseeeserererrrer teer rer ere rer ss rr rr rss res ena 34 Utdrag ur lagrådets protokoll den 2 mars 1982. oossosssssssssss oss 35 Utdrag ur regeringsprotokollet den 4 mars 1982 oissossossossss ss ss 36
Bilagor Bilaga 1 (Ds Ju 1981: 11) Rationellare summarisk betalningsprocess 37 Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden s.sossssscssss. ss.
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982