JK 3344-98-41

Statens Invandrarverk (SIV) beslutade den 15 augusti 1998 att avvisa Zana K. med stöd av 4 kap. 1 § första stycket 2 utlänningslagen (1989:529). SIV förordnade enligt 8 kap. 8 § utlänningslagen att avvisningsbeslutet skulle verkställas även om det inte vunnit laga kraft. Verkställigheten skulle därvid ske till Tyskland, om inte Zana K. visade att mottagandet kunde ske i ett annat land.

Zana K. överklagade avvisningsbeslut till Utlänningsnämnden. Nämnden beslutade den 24 och den 30 september 1998 att inte inställa verkställigheten av avvisningen.

Polismyndigheten i Stockholms län beslutade den 22 september 1998 med stöd av 6 kap. 2 § jämförd med 6 kap. 9 § andra stycket b) utlänningslagen att ta Zana K. i förvar. Som grund för beslutet anfördes att fråga uppkommit om verkställighet av avvisningsbeslutet och att det med hänsyn till Zana K:s personliga förhållanden eller övriga omständigheter fanns anledning anta att han skulle komma att hålla sig undan.

Zana K. överklagade polismyndighetens beslut till Länsrätten i Stockholms län som i dom den 29 september 1998 avslog överklagandet. Därefter överklagade han domen till Kammarrätten i Stockholm.

Den 2 oktober 1998 eskorterade polismyndigheten Zana K. till Tyskland där det efter kontroll visade det sig att han inte var identisk med den person som Tyskland tidigare accepterat att återta i landet. Zana K. återfördes till Sverige och frigavs därefter.

Polismyndigheten anmälde den 23 oktober 1998 hinder mot verkställighet av avvisningen enligt 8 kap. 13 § utlänningslagen och SIV beslutade samma dag att inställa verkställigheten då hinder mot verkställighet förelåg.

I beslut den 9 november 1998 avskrev kammarrätten målet då Zana K. tagits ur förvar vid verkställighetsförsök.

Utlänningsnämnden beslutade den 19 november 1998 att upphäva avvisningen av Zana K. och att återförvisa ärendet till SIV för ny prövning.

Zana K. har på grund av polismyndighetens beslut och, efter överklagande, länsrättens dom varit berövad friheten under tiden den 22 september - 2 oktober 1998.

Zana K. har begärt ersättning enligt 3 § frihetsinskränkningslagen. Han har, såsom anspråket slutligen fastställts, yrkat ersättning för lidande med 500 kr per dag för den tid han varit frihetsberövad (tagen i förvar) och för sina ombudskostnader i ärendet här med två timmar eller enligt den praxis som gäller vid denna typ av ärenden.

Rikspolisstyrelsen och SIV har avgett yttranden i ärendet. Yttrandena fogas till detta beslut som bilaga 1 och 2 (här uteslutna).

Zana K. har fått del av yttrandena och har lämnat synpunkter på dessa.

Justitiekanslern har tagit del av Zana K:s akt hos polismyndigheten.

Den 1 januari 1999 trädde lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder i kraft samtidigt som lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning (frihetsinskränkningslagen) upphörde att gälla. Av övergångsbestämmelserna till den nya lagen följer att äldre bestämmelser skall tillämpas om en frihetsinskränkning har beslutats och också upphört före ikraftträdandet. Zana K:s ersättningsanspråk skall således prövas enligt frihetsinskränkningslagen.

Enligt 3 § frihetsinskränkningslagen har den som till följd av beslut vid myndighetsutövning varit berövad friheten i andra fall än då frihetsberövandet grundas på misstanke om brott rätt till ersättning av staten om det finnes uppenbart att frihetsberövandet var utan grund. En sådan bedömning skall ske med utgångspunkt från vad man efteråt känner till. Den omhändertagne har i och med detta möjlighet att förebringa en fullständigare utredning än som stod till buds när åtgärden vidtogs och därmed visa att åtgärden saknade grund. Om ett misstag har föranlett frihetsberövandet, kan detta vara att hänföra till lagtolkning eller till faktiska förhållanden. (Se prop. 1974:97 s. 63 och 89)

I förevarande fall framgår av utredningen att SIV:s avvisningsbeslut byggde på förutsättningen att Zana K. skulle kunna avvisas till Tyskland, en omständighet som grundades på uppgifter från de tyska myndigheterna. Det har sedermera kunnat konstateras att denna förutsättning inte förelåg eftersom den person som avsågs med de tyska uppgifterna inte var identisk med Zana K. Till följd därav kan det i efterhand konstateras att också förvarstagandet av Zana K. kommit att bli felaktigt eftersom det vilade på oriktiga förutsättningar. Med hänsyn härtill får det anses uppenbart att det frihetsberövande Zana K. varit utsatt för har saknat grund i den mening som avses i 3 § frihetsinskränkningslagen. Zana K. är därför berättigad till ersättning för det lidande frihetsberövandet får antas ha inneburit för honom. Det belopp om 5 500 kr (= 11 dagar x 500 kr per dag) som han har begärt är skäligt och medges.

Ersättningen för ombudskostnader bör med hänsyn till ärendets art och omfattning och här tillämpad praxis bestämmas till ersättning för ca två timmars arbete enligt den av regeringen fastställda timkostnadsnormen.