JK 358-01-40
Vid en samlad bedömning av myndighetsutövningen mot en person i ett ärende om körkortsbehörighet har beaktats att en bristfällig ändring av regleringen bidragit till att personen kommit att utsättas för ett ingrepp som sammantaget framstod som felaktigt
Justitiekanslerns beslut
Justitiekanslern tillerkänner PG ersättning med 126 582 kr samt uppdrar åt Vägverket att ombesörja att ersättningen betalas ut till honom.
Ärendet
Körkortslagen (1998:488) trädde i kraft den 1 oktober 1998. En nyhet i förhållande till den gamla körkortslagen (1977:477) var att körkortsbehörigheten för tung lastbil och buss begränsades till att gälla på så sätt att körkortshavaren vart tionde år från 45 års ålder måste visa att han eller hon uppfyller de medicinska kraven för behörigheten, se 3 kap. 12 § körkortslagen. Om ett körkort har blivit ogiltigt till följd av denna bestämmelse får en begäran om förlängning bifallas utan att förarprov har avlagts, om ansökan om körkortstillstånd görs inom ett år från det att behörigheten upphörde att gälla (se 3 kap. 1 § sista stycket körkortslagen). För personer som vid lagens ikraftträdande hade fyllt eller senast den 31 december 1998 fyllde 45 år fanns vissa övergångsbestämmelser som fick till följd att dessa personer fick högst fem år på sig att visa att de medicinska kraven för innehavet var uppfyllda.
PG, Lerum, begärde i en skrivelse hit ersättning för bl.a. förlorad arbetsförtjänst, körkortsutbildning och kränkning. Till stöd för sin begäran om ersättning anförde han att han fyllde 45 år i april 1999 och därför hamnade i en skarv när det gällde tillämpningen av övergångsbestämmelserna till nya körkortslagen. Vidare angav han att han sex dagar före den nya lagens ikraftträdande fick ett förnyat körkort (med bl.a. behörigheterna CE och DE) med tio års giltighet samt att han inte fick något meddelande om att hans högre behörighet skulle raderas ut i samband med hans fyrtiofemårsdag. Inte heller fick han besked om att han kunde förhindra detta genom att lämna in erforderliga intyg eller att han inom ett år kunde ansöka om att behörigheten skulle återuppväckas. Han hade haft kostnader för att på nytt skaffa sig CE-behörighet och hade gått miste om inkomster under tre månader.
I ett beslut den 30 oktober 2000 avslog Justitiekanslern PG:s begäran om ersättning. I beslutet angav Justitiekanslern med hänvisning till 3 kap. 7 § skadeståndslagen (1972:207) att PG:s ersättningsanspråk, som grundades på ett påstående om att körkortslagens nya bestämmelser var felaktiga, inte föranledde någon åtgärd. Vidare ansåg Justitiekanslern att något fel eller någon försummelse inte kunde läggas staten till last på grund av att PG möjligen inte hade fått del av information.
PG har återkommit hit med anspråk på ersättning. Anspråket har preciserats till att avse 95 850 norska kronor för förlorad inkomst, 12 460 norska kr avseende förlorad semesterersättning, sammanlagt 7 807 kr avseende kostnader för nytt körkort, 3 500 kr för telefonsamtal samt 150 000 kr för kränkning. Han har hänvisat till att en ändring av bestämmelserna skett från och med den 15 januari 2001 och menar att ersättningsfrågan därmed kan prövas utan hinder av 3 kap. 7 § skadeståndslagen. Vidare har han uppgett att han arbetar som lastbilschaufför och att han var tvungen att avbryta arbetet när han fick kännedom om att han inte längre hade erforderlig behörighet.
Vägverket har yttrat sig i ärendet. Verket har ansett att PG:s begäran om ersättning bör avslås. Av yttrandet framgår bl.a. följande. Ändringen år 2001 i körkortsförordningen kan inte tas till intäkt för att den tidigare regleringen var felaktig. Lagstiftaren har haft rätt att reglera frågan på det sätt som har skett. Vägverkets tillämpning har följt gällande bestämmelser och verket har skickat ut underrättelser till dem som berördes av ändringen i körkortslagen. En sådan underrättelse sändes till PG den 13 januari 1999.
PG har i en skrivelse hit vidhållit sitt krav. Han har anfört att han fick kännedom om att han inte längre hade behörighet för lastbil först genom en tidningsartikel i oktober 2000.
Vägverket har härefter ånyo beretts tillfälle att lämna synpunkter i ärendet. Verket har bl.a. anfört att det inte fanns någon annan möjlighet att individuellt informera PG än genom vanligt brev. Vidare har verket angett att den åtgärden var rimlig även om den inte var författningsreglerad. Det skulle även, enligt verket, kunna anses rimligt att verket på motsvarande sätt informerat om inträdd ogiltighet - alltjämt utan författningsstöd vid den tidpunkten. Verket har sammanfattningsvis beklagat de problem som författningsregleringen och införandet har medfört för enskilda men står fast vid att staten inte har ådragit sig skadeståndsansvar till följd av detta.
Justitiekanslerns bedömning
Justitiekanslern kan inom ramen för statens s.k. frivilliga skadereglering besluta om skadestånd till en enskild. En förutsättning för detta är dock att staten är skadeståndsskyldig enligt någon författningsbestämmelse. Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (SkL) skall staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för.
Enligt 1 kap. 3 § SkL kan skadestånd också utgå för ideell skada (kränkning) som någon drabbas av till följd av att han blivit utsatt för vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Vad som nu har sagts gäller enligt skadeståndslagen i dess lydelse före den 1 januari 2002. I sak motsvarande regler gäller numera enligt 3 kap. 2 § 2 jämförd med 2 kap. 3 § SkL.
Körkortslagen innehåller alltjämt en bestämmelse om att körkortshavaren vart tionde år från 45 års ålder måste visa att han eller hon uppfyller de medicinska kraven för behörigheterna CE och DE. Inte heller övergångsbestämmelserna till körkortslagen har ändrats.
Genom en ändring i körkortsförordningen (1998:980) som trädde i kraft den 15 januari 2001 har emellertid bl.a. möjligheterna att få förlängning av giltighetstiden utvidgats (se SFS 2000:1471). Den ändring som har skett innebär att Vägverket skall delge körkortshavaren en upplysning om att hans eller hennes behörighet inte längre gäller enligt 3 kap. 12 § körkortslagen. Körkortshavaren skall också upplysas om de möjligheter som finns att återfå behörighet utan förarprov. Vidare innebär ändringen att det har införts en utökad period att ansöka om förlängning i fråga om en behörighet som har upphört under tiden den 1 januari 1999 - 31 januari 2001.
Genom förordningsändringen fick PG möjlighet att ansöka om förlängning av giltigheten. PG hade emellertid när ändringen trädde i kraft redan på nytt skaffat CE-behörighet. Efter godkänt förarprov återfick PG CE-behörigheten den 28 december 2000. Han har under den förlängda perioden ansökt om och på nytt fått DE-behörighet.
Frågan är till att börja med om de åtgärder som vidtagits eller underlåtits och som medfört att PG förlorat sin särskilda körkortsbehörighet har skett vid myndighetsutövning. Vad som inträffat är att en ny reglering i körkortslagen har trätt i kraft och att PG inte tagit tillvara de möjligheter som funnits att genom ansökan inom viss tid behålla eller återuppväcka behörigheten utan förarprov. Anledningen till detta är att PG - enligt hans egen uppgift, som jag inte finner skäl att ifrågasätta - inte nåddes av något besked om den nya regleringen och om de möjligheter som fanns att behålla eller återuppväcka behörigheten. De nya reglerna kan inte i sig anses ha tillkommit vid myndighetsutövning. Däremot får Vägverkets handläggning av ärendena om förlust av behörighet anses ha utgjort ett led i en myndighetsutövning mot de berörda personerna.
vid myndighetsutövning
De ändringar som trädde i kraft den 1 oktober 1998 kunde få betydande konsekvenser för den enskilde. I PG:s fall blev följden att han när behörigheten inte längre gällde inte kunde utöva sitt yrke. Det kan konstateras att tre åtgärder, som kan ifrågasättas, vidtogs eller uteblev beträffande PG:s körkort. 1. Några dagar före lagändringen fick han ett nytt körkort som angavs gälla i tio år. I samband med utsändandet av det nya körkortet gavs ingen information om att CE- och DE-behörigheten i själva verket var villkorad av att han i samband med 45-årsdagen visade att han uppfyllde vissa medicinska krav. 2. Enligt Vägverket sändes en underrättelse ut om de nya reglerna till berörda personer. Underrättelsen sändes ut i lösbrev. Som jag tidigare angett finner jag dock inte anledning att ifrågasätta PG:s uppgift om att Vägverkets information inte kom honom till handa. 3. Behörigheten upphörde i samband med PG:s 45-årsdag utan att han underrättades om detta eller om sina möjligheter att återfå behörigheten. Som har nämnts har reglerna ändrats och delgivning skall numera ske i dessa fall.
Vägverket är ansvarigt för frågor om körkort. Den nya regleringen och Vägverkets helt eller delvis uteblivna information kring denna har medfört att PG har förlorat sin särskilda körkortsbehörighet trots att han sannolikt med relativt enkla medel hade haft möjlighet att behålla den. Det betyder att PG måste anses ha drabbats på ett orimligt sätt till följd av statens agerande om man bedömer detta samlat. I detta har den nya regleringen som sådan haft en del; den kunde på ett bättre sätt ha tillvaratagit berörda personers rimliga rättsanspråk. En särskild fråga är då om den nya regleringen som sådan skall vägas in i bedömningen av frågan om ett skadeståndsgrundande fel har förekommit. I det sammanhanget skall noteras att bestämmelsen i 3 kap. 7 § skadeståndslagen innehåller ett principiellt förbud mot att föra talan om ersättning med anledning av beslut av bl.a. riksdagen som inte har ändrats. De nya regler som infördes med verkan fr.o.m. den 15 januari 2001 kan inte anses innebära att riksdagens beslut har "ändrats" i den mening som avses i bestämmelsen.
Enligt Justitiekanslerns mening måste man vid en samlad bedömning av den myndighetsutövning som riktats mot en enskild kunna beakta också en mer eller mindre ofullkomlig reglering och den del av skulden som regleringen kan ha haft till att en enskild kommit att utsättas för ett ingrepp som sammantaget framstår som felaktigt. För denna bedömning behöver man enligt Justitiekanslerns mening inte ta ställning till i vilken mån regleringen i och för sig kan anses bristfällig.
Av det sagda följer att PG enligt Justitiekanslerns mening sammantaget har utsatts för ett fel vid myndighetsutövning som berättigar honom till skadestånd av staten.
PG skall således ersättas för de skador han har drabbats av till följd av felet. Jag godtar att han har drabbats av inkomstförlust. Han får nu anses ha visat att han gått miste om inkomst i enlighet med vad han har begärt. Han skall således i den delen få ersättning med motvärdet av 108 310 norska kronor i svenska kronor, dvs. med 118 275 kr (kurs 109,2). PG skall vidare ersättas för de kostnader han har haft för att på nytt skaffa sig CE-behörighet. Jag godtar att han haft utlägg med de belopp som han har angett. När det gäller telefonkostnader m.m. är jag i brist på närmare utredning inte beredd att utge ersättning med mer än skäliga 500 kr.
Det är inte visat att PG har utsatts för något brott som berättigar honom till ersättning för kränkning. Begäran om ersättning i den delen skall alltså avslås.
Ärendet avslutas med ett beklagande av att beslutet på grund av arbetsbelastningen här har dragit ut på tiden.