JK 3605-09-40

Skadeståndsanspråk med hänvisning till att en intagen har varit placerad i häkte

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår DS:s anspråk på skadestånd av staten.

Bakgrund

DS var intagen i anstalten Tillberga. Han hade tid för en knäoperation på sjukhuset i Uddevalla måndagen den 30 mars 2009. Fredagen den 27 mars 2009 transporterades DS till Häktet Uddevalla. Operationen genomfördes på eftermiddagen den 30 mars 2009. DS återkom till häktet på kvällen samma dag. Häktet anmälde till Kriminalvårdens transporttjänst att DS skulle åka tillbaka till anstalten Tillberga nästa dag, dvs. den 31 mars 2009. Transporttjänsten flyttade – med hänvisning till bristande resurser och mer prioriterade transporter – fram återresan flera gånger. Först den 7 april 2009 transporterades DS tillbaka till anstalten Tillberga.

Anspråk m.m.

DS har begärt ersättning av staten med 150 000 kr för lidande och olägenheter i samband med operationen.

Kriminalvården har i ett yttrande avstyrkt bifall till anspråket och vidare anfört bl.a. följande.

Författningsbestämmelser

Av 43 § första stycket KvaL framgår följande. Intagen skall inställas vid domstol eller vid nämnd som avses i 37 kap.brottsbalken, om domstolen eller nämnden begär det. Begär annan myndighet att intagen skall inställas inför denna, prövar Kriminalvården om det skall ske. I anslutning till inställelse varom nu är fråga får intagen tillfälligt placeras i allmänt häkte, om det behövs av säkerhetsskäl.

Av 37 § KvaL framgår, såvitt nu är aktuellt, följande. Om en intagen behöver hälso- och sjukvård, skall han eller hon vårdas enligt de anvisningar som ges av läkare. Kan erforderlig undersökning och behandling inte lämpligen genomföras inom anstalten bör den allmänna sjukvården anlitas. Om det behövs, får en intagen föras över till ett allmänt sjukhus.

Enligt 11 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. [StidL; Justitiekanslerns anmärkning], får den som ska förpassas till kriminalvårdsanstalt för att undergå påföljd i anslutning härtill tillfälligt förvaras i allmänt häkte eller polisarrest i avvaktan på beslut om anstaltsplacering eller om det behövs med hänsyn till transportförhållandena.

Av 8 § Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd om placering i anstalt (placeringsföreskrifterna) framgår, såvitt nu är aktuellt, följande.

Beslut om tillfällig akut omplacering till häkte eller anstalt i avvaktan på beslut om placering i annan anstalt meddelas av den anstalt där den intagne vistas. Akut omplacering till häkte får inte ske utan att begäran om ändrad anstaltsplacering samtidigt initieras hos placeringsenheten.

Om den intagne till följd av tillfällig förvaring i häkte eller anstalt är inskriven i flera häkten eller anstalter skall han i detta avseende anses intagen där han vistas.

Allmänna råd

En tillfällig akut omplacering till häkte i avvaktan på beslut om ny anstaltsplacering bör inte pågå längre än någon eller några få dagar.

Av 6 kap 5 § Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd för verkställighet i anstalt (KVFS 2009:4) framgår att det verksamhetsställe som fattat beslut om placering i häkte ska tillse att den intagne återförs eller begärs förflyttad så snart anledningen till häktesplaceringen upphört eller senast inom föreskriven tid.

[---]

Kriminalvårdens bedömning

Häktena utgör av tradition noder (omkopplingspunkter) i en omfattande transportapparat av frihetsberövade personer, där Transporttjänsten sköter distanstrafiken medan häktena kör skytteltrafiken i närområdena. Det finns ett flertal i lag oreglerade situationer där, med hänsyn till transportförhållandena, behov av tillfällig förvaring i häkte uppstår för en person som avtjänar fängelsestraff. Situationerna är vanligt förekommande. Utöver den nu aktuella situationen med förvaring i häkte i samband med sjukhusbesök kan nämnas långväga transporter för närvaro vid begravningar eller hemlands ambassad, där övernattning är nödvändig. Normalt sett bokas dit- och återresa samtidigt. Vid transporter för sjukhusbesök bokas dock vanligen inte någon återresa förrän operation eller motsvarande är genomförd; detta på grund av att det är vanligt att tider ombokas, komplikationer tillstöter eller liknande. Rutinen inom Kriminalvården för sjukhustransporter är den som de aktuella verksamhetsställena har följt; dvs. att mottagande verksamhetsställe istället ansvarar för bokningen av hemresan. De ovan beskrivna situationerna liknar enligt Kriminalvården till sin natur närmast den som beskrivs i 43 § KvaL. Jämförelser kan också göras med de förvaringsbehov som uppstår i samband med t.ex. handräckning (jfr t.ex. JO:s beslut den 28 november 2003 i ärende nr 1079-2002). Ett landsomfattande transportsystem för de beskrivna situationerna får med nödvändighet konsekvensen att tillfällig förvaring av den frihetsberövade behövs. Kriminalvården strävar givetvis efter att göra vistelsen i häkte så lite restriktiv som möjligt för de som endast är tillfälligt placerade där, t.ex. genom ökade möjligheter till promenad och annan gemensamhet.

11 § StidL tar enligt sin ordalydelse sikte på tiden omedelbart innan den dömde, sedan domen blivit verkställbar, införs i kriminalvårdsanstalt för verkställighet av domen. Departementschefen anförde i samband med att bestämmelsen tillkom att en sådan tillfällig förvaring i häkte inte borde få pågå längre än någon eller några dagar (se prop 1974:20 s 77). Enligt förarbetena torde bestämmelsen också kunna tillämpas när en intagen, som rymt från kriminalvårdsanstalt, skulle föras tillbaka till anstalt för fortsatt verkställighet. Bestämmelsen har därutöver i praxis, utan egentligt stöd i lagtext eller förarbeten, kommit att tillämpas även vid transport av intagna mellan olika anstalter. Justitieombudsmannen (JO) har i ett beslut den 31 mars 1988 angående en sådan tillämpning uttalat följande. En sådan utvidgad tillämpning synes vara allmänt godtagen (se prop 1980/81:1 s 23 f). Den torde dock förutsätta att frågan om en ändrad anstaltsplacering har aktualiserats och att förvaringen i häkte sker i avvaktan på beslut i den frågan. Vidare torde förvaringen i häkte inte kunna fortgå sedan ett sådant beslut meddelats annat än om det behövs med hänsyn till transportförhållandena. Enligt JO:s uttalanden i beslutet kan frågan om ändrad anstaltsplacering anses ha aktualiserats redan vid exempelvis en rymning även om frågan formellt väckts hos den beslutande myndigheten först påföljande dag. JO har därtill i ett flertal beslut uttalat att denna utvidgning av bestämmelsen bör tillämpas ytterst restriktivt.

Kriminalvården har i samband med det pågående arbetet med ny fängelselag under hand uppmärksammat Justitiedepartementet på behovet av författningsstöd för de situationer som har beskrivits ovan samt de situationer som enligt gällande rätt täcks genom en den utvidgade tillämpning av 11 § StidL. Författningsstödet skulle exempelvis kunna ges genom en utvidgning av nuvarande 43 § KvaL så att tillfällig placering i häkte kan ske om det behövs med hänsyn till transportförhållanden.

Placering av DS i häkte gjordes för att tillgodose hans önskemål om operation under verkställigheten. Placeringen har, liksom liknande oreglerade fall av tillfällig placering i häkte, haft ett vällovligt syfte och skett i en serviceinriktad anda. Kriminalvården beklagar att vistelsen i häktet blev mer långvarig än vad som var nödvändigt. DS borde ha transporterats åter så snart det stod klart att något återbesök inte syntes nödvändigt och att transporten kunde ske utan risker för hans hälsa, dvs. inom de närmsta dagarna efter operationen. Redan utifrån uppgiften om att det rörde sig om en tillfällig placering i häkte – med de begränsade tider som enligt gällande rätt gäller för sådan placering – borde Transporttjänsten ha behandlat transporten som brådskande och genomfört hemresan tidigare.

Mot bakgrund av beskrivningen ovan menar Kriminalvården emellertid att den tillfälliga placeringen i häkte inte kan anses ha utgjort fel eller försummelse från statens sida. Kriminalvården menar alltså att staten inte har ådragit sig någon skadeståndsskyldighet.

DS har beretts tillfälle att lämna synpunkter på Kriminalvårdens yttrande.

Regler om det allmännas skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen (1972:207). Staten ska enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i en sådan verksamhet som staten svarar för. Staten ska också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som avses i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning. Enligt 2 kap. 3 § ska den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära, ersätta den skada som kränkningen innebär.

Enligt Högsta domstolens praxis kan skadestånd för ideell skada också utgå utan uttryckligt stöd i lag i sådana fall då någons rättigheter enligt Europakonventionen har kränkts (NJA 2007 s. 584), vilket dock inte kan anses vara fallet här.

DS:s anspråk avser ersättning för ideell skada. I enlighet med de tidigare nämnda reglerna kan ersättning för sådan skada inte utgå enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen med mindre än att det har förekommit ett typiskt sett integritetskränkande brott.

Som Kriminalvården har anfört i sitt yttrande borde DS ha transporterats tillbaka till anstalten Tillberga inom de närmaste dagarna efter operationen. Att så inte skedde är som Kriminalvården förklarat beklagligt och dröjsmålet skulle, mot bakgrund av de förarbetsuttalanden som ovan redovisats, i och för sig kunna anses utgöra ett skadeståndsgrundande fel. Den omständigheten att återtransporten kom att ske först en vecka efter operationen är emellertid inte tillräckligt för att berörd personal inom Kriminalvården skulle kunna anses ha gjort sig skyldig till ett straffbart tjänstfel eller något annat ersättningsgrundande brott. Skadeståndanspråket ska därför avslås.