JK 3765-03-31

Anmälningarna i ärendet riktar sig mot en artikel som, med samma innehåll, har publicerats dels i den tryckta upplagan av DN, dels i tidningens upplaga på Internet. Därmed aktualiseras bestämmelser i såväl tryckfrihetsförordningen (TF) som yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).

Vad gäller de eventuella brott som kan ha begåtts genom den tryckta skriften är Justitiekanslern behörig åklagare enligt 9 kap. 2 § TF.

Enligt den s.k. databasreglen i 1 kap. 9 § YGL tillämpas grundlagens föreskrifter om radioprogram också bl.a. när en redaktion för en tryckt periodisk skrift med hjälp av elektromagnetiska vågor på särskild begäran tillhandahåller allmänheten upplysningar direkt ur ett register med upptagningar för automatisk databehandling.

Omständigheterna är i detta fall sådana att databasregeln är tillämplig på den på tidningens hemsida publicerade artikeln. Jag är således enligt 7 kap. 1 § YGL jämförd med 9 kap. 2 § TF behörig att pröva även dessa anmälningar.

För innehållet i en tidning svarar som huvudregel den ansvarige utgivaren. En journalist som författar en artikel är däremot i princip inte ansvarig för vad som skrivs i tidningen (1 kap. 1 § tredje stycket och 8 kap. 1 § TF). Motsvarande bestämmelser gäller för en på en sådan hemsida som den aktuella publicerad artikel (1 kap. 2 § och 6 kap. 1 § YGL). Jag prövar anmälningarna med dessa utgångspunkter.

Det tryck- eller yttrandefrihetsbrott som närmast kan komma i fråga här är hets mot folkgrupp.

Tryck- eller yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp innefattar att någon i en tryckt skrift eller i ett radioprogram hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning (7 kap. 4 § 11 TF, 16 kap. 8 § brottsbalken och 5 kap. 1 § första stycket YGL).

De genom TF och YGL grundlagsfästa principerna om tryck- och yttrandefrihet utgör i Sverige en viktig grundval för fri debatt och åsiktsbildning. Syftet med lagstiftningen om hets mot folkgrupp har inte varit att motverka debatt eller kritik av skilda företeelser. Begreppet missaktning måste därför tolkas med viss försiktighet. Inte alla uttalanden av nedsättande eller förnedrande natur innefattas under begreppet, utan för straffbarhet bör krävas att det är fullt klart att uttalandet överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande folkgruppen i fråga (se Holmqvist m.fl., Brottsbalken s. 16:36 f.).

Av betydelse här är också den s.k. instruktionen i 1 kap. 4 § första stycket TF. Där stadgas att den som har fått sig anförtrott att döma över missbruk av tryckfriheten eller annars vaka över TF:s efterlevnad alltid bör ha i åtanke att tryckfriheten utgör en grundval för ett fritt samhällsskick. Han eller hon bör vidare alltid fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, mera på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmål hellre fria än fälla. En bestämmelse med motsvarande innehåll finns i 1 kap. 5 § YGL.

Vid bedömningen av om delar av artikeln har sådan karaktär att de skall anses utgöra hets mot folkgrupp måste alltså en jämförelse med vad som sägs i övrigt i artikeln göras. De ifrågasatt brottsliga yttrandena måste bedömas i det sammanhang där de har förekommit. Syftet med framställningen skall beaktas särskilt.

Den aktuella artikeln är inte helt lättläst och dess budskap är inte entydigt.

Delar av artikeln innehåller uttalanden som sedda för sig framstår som nedsättande i förhållande till muslimerna. Jag tänker då särskilt på uttalanden som att "omfamnandet av islam" är "en djupt farofylld strategi", att islamisterna ges möjlighet att "flytta fram sina positioner", att risken för att "extrema element skall växa sig ännu starkare i hägnet av den 'milt' islamiska stat som EU nu är barnmorska till inte skall underskattas", att "några skarpa och därmed trygga gränser mot Islam inte kommer att kunna dras upp", och att "utvecklingen i Frankrike, där man på samma sätt som i Sverige fast under mycket längre tid givit efter för islamismen, förskräcker". Dessa uttalanden målar i viss mån upp en bild av en allmän muslimsk konspiration.

I andra delar av artikeln uttrycker författaren delvis andra åsikter, t.ex. att moskéer självklart ryms inom den svenska religionsfriheten, att praktiserande muslimer i Sverige har en skyldighet - men också ett "gyllene tillfälle" - att förnya sin religion i de fall då islam kolliderar med svenska värderingar samt att det svenska uppmuntrandet av muslimska identitetsmarkörer - t.ex. slöjor och bönepauser - på ett omedvetet plan tjänar till att dra upp demarkationslinjer kring svenskheten och att "rasism lurar under den toleranta ytan", med vilket torde avses rasism i förhållande till muslimerna.

Det egentliga budskapet i artikeln förefaller vara att nationen som en kulturell gemenskap urholkas genom att den politik som förs i Sverige uppmuntrar kulturell separatism i stället för att underlätta "försvenskning". Att framföra den typen av åsikt kan i sig inte anses utgöra hets mot folkgrupp.

Den aktuella artikeln måste ses som ett inlägg i den politiska debatten. Mot bakgrund av vad som har sagts ovan om det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga utrymmet för att föra sådana diskussioner gör jag bedömningen att de delvis kontroversiella åsikter som framförs i artikeln inte går utöver vad som är tillåtet att uttrycka inom ramen för den tryckfrihetsrättsliga regleringen. Jag vidtar därför ingen åtgärd med anledning av anmälningarna.